Sök i Ratio Lex

Kungl. Majus proposition nr 83

1935-02-08 · 56 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 56 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:83, Kungl. Majus proposition nr 83

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 83.

1

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens

yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser

om arbetsförmedling m. m.; given Stockholms

slott den 8 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser

örn arbetsförmedling ävensom beträffande ett å den internationella arbetsorganisationens

konferens år 1933 antaget förslag till konvention angående

avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 83.

174 85 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna förordning äger tillämpning å all slags arbetsförmedling som bedrives

av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå

och som icke sker genom utgivande av skrift, varå tryckfrihets*

förordningen är tillämplig.

2§-

Arbetsförmedling må icke bedrivas i förvärvssyfte.

Till någon eljest bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare

eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt

bidrag eller annan ersättning, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen.

Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställning

här i riket åt utlänning som vistas utom riket, må tillstånd beviljas

allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med

främmande stat bestämmer.

Tillstånd må icke beviljas enskild person eller avse arbetsförmedling för

sjömän. Ej heller må tillstånd beviljas, därest verksamheten icke befinnes

önskvärd eller ej kan förväntas komma att bedrivas på lämpligt sätt.

3§-

Vid meddelande av tillstånd skall angivas den ersättning för förmedlingen,

som högst må uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser för verksamheten,

som prövas erforderliga.

Ersättningen må i intet fall så bestämmas, att densamma kan förväntas

överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.

4§-

När anledning därtill förekommer må socialstyrelsen återkalla tillstånd

ävensom meddela ändrade villkor eller bestämmelser för verksamheten.

5 §■

Envar som bedriver arbetsförmedling utan att från arbetsgivare eller arbetssökande

uppbära ersättning är skyldig att, i enlighet med de föreskrifter

socialstyrelsen utfärdar, inom tre månader från det verksamheten tagit sim

början göra anmälan därom till socialstyrelsen.

6§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna förordning och i anledning av densamma

meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 83.

7 §•

Envar som bedriver arbetsförmedling åligger

att över verksamheten föra de anteckningar som socialstyrelsen må föreskriva;
att

hålla dessa anteckningar och andra handlingar angående verksamheten

tillgängliga för socialstyrelsen eller för den som av styrelsen bemyndigats

granska desamma; samt

att enligt av socialstyrelsen utfärdade föreskrifter meddela styrelsen de

uppgifter rörande verksamheten som styrelsen kan finna erforderliga för tillsynens

utövande och för samordnande av arbetsförmedlingsverksamheten

inom riket.

8 §•

Bedriver någon utan tillstånd arbetsförmedling mot ersättning, eller bryter

någon mot villkor eller bestämmelse som meddelats enligt 3 eller 4 §, eller

underlåter någon att fullgöra honom enligt 7 § åliggande skyldighet, straffes

med dagsböter.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse som i första

stycket sägs fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder förvunnen,

för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas till det ansvar

som är bestämt för sådan förseelse.

Försummar någon att göra anmälan enligt 5 §, dömes till böter från och

med fem till och med trehundra kronor.

9§.

Förseelse som avses i denna förordning åtalas av allmän åklagare vid

polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan. Saknas tillgång

till deras gäldande förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163)

angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, därvid skall

iakttagas

att säkerhet som i § 4 kungörelsen sägs ej må återlämnas förrän länsstyrelsen,

efter samråd med socialstyrelsen, finner säkerheten ej vara behövlig;

att vad i §§ 6, 7 och 8 samt § 9 första, andra och tredje styckena kungörelsen

stadgas fortfarande skall gälla beträffande förhållande som uppkommit

under kungörelsens giltighetstid; samt

att kungörelsens bestämmelser fortfarande skola tillämpas å förseelse som

begåtts under kungörelsens giltighetstid ävensom å därefter begången förseelse

mot stadgande i §§ 6, 8 och 9 kungörelsen i den mån desamma förlänats

fortsatt giltighet.

Den som vid denna förordnings ikraftträdande i behörig ordning bedriver

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 83.

arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres

ersättning, och som före den 1 februari 1936 söker tillstånd till dylik verksamhet,

må, i den mån förmedlingen icke avser anställning utom riket eller

anställning här i riket åt utlänning som vistas utom riket, utan hinder av

stadgandena i 2 §, fortfarande bedriva verksamheten till dess ansökan blivit

prövad.

Enskild person eller annan, som vid förordningens ikraftträdande i behörig

ordning bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen

erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december

1939. För tiden därefter äger styrelsen bevilja förlängning av tillstånd som

nu sagts, dock för högst ett år i sänder och icke längre än till den 1 januari

1950 samt allenast beträffande yrkesgrupper som Konungen bestämt.

Innan sådan förlängning av socialstyrelsen beviljas, skall åt arbetsgivaroch

arbetarorganisationer inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen avser

beredas tillfälle att yttra sig. Det ankommer på styrelsen att bestämma

skälig ersättning för förmedling, varom i detta stycke är fråga. I övrigt

skola förordningens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma.

Den i 5 § stadgade anmälningsskyldigheten skall av den som vid förordningens

ikraftträdande bedriver arbetsförmedling fullgöras inom tre månader

från nämnda tid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 83.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kr onp finsen-Regent en i statsrådet

å Stockholms slott den 8 felmari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Utredning har sedan någon tid pågått rörande upptagande i svensk lagstiftning

av bestämmelser motsvarande ett å den internationella arbetsorganisationens

konferens i Genéve år 1933 antaget förslag till konvention angående

avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Jag anhåller nu få anmäla

detta ärende.

Inledning.

Gällande bestämmelser.

De här i landet gällande författningsbestämmelserna örn arbetsförmedling

återfinnas i kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer

för anskaffande av arbetsanställning, kungörelsen den 30 april 1920 (nr 233)

med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköter

skeby råer, ändrad genom kungörelsen den 23 januari 1922 (nr 49), samt

lagen den 15 juni 1934 (nr 267) örn offentlig arbetsförmedling.

Enligt förstnämnda kungörelse erfordras tillstånd, örn någon yrkesmässigt

vill utöva verksamhet såsom kommissionär för att åt tjänare eller andra

anskaffa anställning. Tillståndet sökes hos länsstyrelsen i det län, varest

verksamheten skall utövas. I ansökningen skall lämnas uppgift bland annat

örn de avgifter, som skola erläggas av den, vilken anlitar kommissionären.

Örn behov av verksamheten föreligger samt sökanden finnes lämplig för dess

bedrivande, må det sökta tillståndet beviljas. Tillståndet lämnas allenast

tills vidare och kan av länsstyrelsen återkallas, när omständigheterna därtill

föranleda. Vill kommissionär göra ändring beträffande de avgifter, som skola

erläggas av den, vilken anlitar kommissionären, skall han göra anmälan

därom till länsstyrelsen. Kommissionär är skyldig att i viss ordning till

polismyndighet lämna uppgifter angående sin verksamhet. Uppgifterna in

sändas därefter av polismyndigheten till socialstyrelsen. Kungörelsen upptager

därjämte åtskilliga bestämmelser rörande förmedling av anställning å

utrikes ort. — Sedan genom beslut den 12 september 1921 för Sveriges del

ratificerats det av internationella arbetskonferensen år 1920 antagna förslaget

till konvention angående arbetsförmedling för sjömän, enligt vilket

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr S3.

varje medlem, som ratificerar konventionen, förbinder sig att vidtaga alla

erforderliga åtgärder för att snarast möjligt avskaffa den i förvärvssyfte bedrivna

arbetsförmedlingen för sjömän, har Kungl. Majit i cirkulärbrev den

31 mars 1922 anbefallt samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade tillstånd

att yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av

arbetsanställning åt sjömän.

Enligt kungörelsen med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor

och sjuksköterskebyråer må förening, vilken har till ändamål att

förmedla anställning åt sjuksköterskor och för denna verksamhet upprättat

särskild byrå, kunna erhålla statens godkännande, därest, bland annat, byråns

verksamhet icke tillför föreningen eller dess medlemmar någon vinst utöver

vad som åtgår till täckande av kostnaderna för byråns förvaltning och till

bildande av en i förhållande till byråverksamhetens omfattning skälig reservfond.

Beslut örn godkännande meddelas av medicinalstyrelsen. Förening,

som för av densamma anordnad sjuksköterskebyrå erhållit statens godkännande,

är pliktig att mot avgift, som efter förslag av föreningen fastställes

av medicinalstyrelsen, genom byrån förmedla anställning i sjukvårdsarbete

åt sjuksköterskor, vilka fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola.

För andra sjuksköterskor må icke utan särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen

anställning förmedlas genom godkänd sjuksköterskebyrå. Dylik byrå

åligger att till medicinalstyrelsen och socialstyrelsen lämna vissa uppgifter

örn sin verksamhet. Högsta tillsyn över godkända sjuksköterskebyråer utövas

av medicinalstyrelsen.

I lagen om offentlig arbetsförmedling stadgas, bland annat, att dylik förmedling

skall vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad,

som icke deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting

och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt

med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser

förlagda avdelningskontor eller ombud. Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet

avser förmedling av alla slag av arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt;

dock att, örn anstalt efter anmodan genom annonsering eller annorledes

vidtagit särskild åtgärd, kostnaden härför må uttagas av den, som begärt

åtgärdens vidtagande. Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren

erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket

han bäst lämpar sig. Tillsyn över förmedlingen utövas av socialstyrelsen,

till vilken myndighet anstalterna skola insända äskade handlingar och uppgifter

rörande verksamheten.

Genom de nu nämnda författningarna är emellertid icke all inom riket

förekommande arbetsförmedling reglerad. Sålunda saknas generella bestämmelser

rörande den icke yrkesmässiga förmedlingen, varjämte kungörelsen

angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning icke ansetts

tillämplig å all yrkesmässig förmedling, till exempel icke å företag, som förmedla

engagemang eller uppträdanden åt musikidkare, sceniska artister och

dylika konstutövare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

7

Tidigare behandling av frågan.

Efter utfärdandet av 1916 års kungörelse uppkom vid flera tillfällen fråga

om ytterligare reglering av den yrkesmässiga förmedlingsverksamheten. Sålunda

anbefallde Kungl. Maj:t den 6 oktober 1916 socialstyrelsen att avgiva

utlåtande över en av Överståthållarämbetet ingiven framställning örn fastställande

av normaltaxor för den privata arbetsförmedlingen. Med hänsyn

bland annat till penningvärdets starka fluktuationer under de följande åren

ansåg styrelsen, att frågan för det dåvarande ej kunde bringas till en nöjaktig

lösning, varför med avgivandet av utlåtande tills vidare fick anstå.

Vid 1921 års riksdag yrkade herr Dahlén i motion (nr 243) inom andra

kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en omarbetning

av gällande bestämmelser örn den privata arbetsförmedlingen kunde ske för

förhindrande av ekonomisk utsugning av de arbetssökande samt för motarbetande

av andra konstaterade osunda företeelser på detta område, samt

att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning. Yid utredningen borde övervägas bland annat frågan

örn minskande av den privata förmedlingens omfattning, om åstadkommande

av lagstadgad taxa samt örn kontroll över de privata förmedlingsanstalternas

bokföring och skötsel. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott fann i utlåtande

(nr 12) motionärens förslag till undanröjande av de inom den privata

arbetsförmedlingen rådande missförhållandena beaktansvärda. Då emellertid,

såsom framginge av ett av socialstyrelsen över motionen avgivet yttrande,

den väckta frågan åtminstone till sin huvudsakligaste del redan vore

under behandling inom styrelsen, hemställde utskottet att motionen icke

måtte till någon kammarens åtgärd föranleda men uttalade som önskvärt,

att den av Kungl. Maj:t den 6 oktober 1916 anbefallda utredningen måtte

snarast möjligt bringas till fullbordan och att vid densamma, utom frågan

örn lagstadgad taxa, även övriga av motionären framhållna synpunkter måtte

komma under övervägande. Andra kammaren biföll utskottets hemställan.

Innan ännu socialstyrelsen fullgjort sitt förut omnämnda uppdrag, anmodades

styrelsen jämväl att avgiva utlåtande i två med uppdraget sammanhängande

frågor. Sålunda anbefallde Kungl. Majit den 19 september 1924

styrelsen att avgiva förslag till bestämmelser i syfte att meddelande av tillstånd

att bedriva yrkesmässig kommissionärsverksamhet måtte i vederbörlig

mån begränsas. I skrivelse den 10 november 1925 anmodade vidare

chefen för socialdepartementet styrelsen att inkomma med utredning och

förslag till enhetlig behandling av ärenden örn tillstånd att utöva verksamhet

som kommissionär för anskaffande av arbetsanställning. Ilen 18 december

1926 avgav socialstyrelsen utlåtande och förslag med anledning av samtliga

dessa uppdrag. .Förslaget innebar i huvudsak, att handläggningen av

ärenden rörande kommissionärsrättigheter borde förläggas till en central

myndighet, förslagsvis socialstyrelsen. Genom en sådan anordning skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majda proposition nr 83.

öppnas möjlighet att efter enhetliga linjer anpassa kommissionärernas antal

å skilda orter. I denna väg skulle jämväl kunna åstadkommas en reglering

av de tillämpade förmedlingstaxoma och en viss begränsning av den yrkesmässiga

förmedlingsverksamheten. Över styrelsens förslag inhämtades utlåtanden

från länsstyrelserna och medicinalstyrelsen. De inkomna utlåtandena

blevo sedermera från socialdepartementet under hand överlämnade till

socialstyrelsen för utarbetande av förslag till ny författning i ämnet. Frågan

örn en reglering av den avgiftskrävande arbetsförmedlingsverksamheten blev

emellertid föremål för internationella överväganden, och i avbidan på resultatet

av dessa har styrelsens uppdrag icke slutförts.

I en vid 1928 års riksdag av herr Lovén inom andra kammaren väckt

motion (nr 307) yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla

örn sådan ändring eller komplettering av kungörelsen den 5 maj 1916,

att impressarieverksamhet även inrymdes under kungörelsen. I utlåtande

(nr 8) över motionen hemställde andra kammarens fjärde tillfälliga utskott

örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville taga

under övervägande huruvida en ändring av kungörelsen vore av behovet

påkallad i syfte att däri inrymma jämväl yrkesmässigt bedriven platsförmedling

för musiker och med dem jämställda yrkesutövare. Första kammarens

andra tillfälliga utskott instämde i sitt utlåtande nr 12 i vad andra kammarens

utskott yttrat, dock med betonande av att impressarieverksamhet i

egentlig mening icke inneslötes i skrivelseförslaget. Utskottens hemställan

bifölls av riksdagen (skrivelse nr 374).

Vid samma riksdag yrkade herrar Holmström och Carlsson i Stockholm

i motion (nr 317) inom andra kammaren, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit måtte anhålla örn vidtagande av erforderliga åtgärder i syfte att den

enskilda affärsmässiga platsförmedlingsverksamheten skyndsammast måtte

kunna avskaffas. I sitt utlåtande (nr 9) i anledning av denna motion ansåg andra

kammarens fjärde tillfälliga utskott principiellt riktigt, att det enskilda förvärvsbegäret

i möjligaste mån avkopplades från arbetsförmedlingsverksamheten.

Då emellertid den offentliga arbetsförmedlingen ännu ej vore rustad

att på alla områden tillfredsställande tillgodose förmedlingsbehovet, hemställde

utskottet örn avslag å motionen. Reservation avgavs av tre utav utskottets

ledamöter, vilka ansågo, att motionen bort tillstyrkas. Utskottets

hemställan bifölls av kammaren.

Därjämte har Kungl. Majit den 15 maj 1931, i anledning av riksdagens

skrivelse den 20 mars 1931 nr 5 A, anbefallt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen

att gemensamt verkställa undersökning, i vad mån platsanskaffning

för kvinnlig sjukvårdspersonal kunde äga rum medelst anlitande av den

offentliga arbetsförmedlingen, ävensom att efter verkställd utredning inkomma

med det yttrande i ämnet, vartill styrelserna kunde finna omständigheterna

föranleda. Uppdraget har ännu icke fullgjorts. Dock har medicinalstyrelsen

för sin del den 4 maj 1933 framlagt förslag bland annat till ändrad

kungörelse örn förmedling av arbete åt sjuksköterskor (statens off. utredn.

1934: 9), som väsentligen ansluter sig till nuvarande ordning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 83.

Ytterligare är att omnämna, att vid 1932 års riksdag frn Nordgren med

andra kammarens tillstånd den 5 februari interpellerade dåvarande chefen

för socialdepartementet, statsrådet Larsson, örn vilka åtgärder vore att förvänta

från Kungl. Maj:ts sida för att söka råda bot på de missförhållanden,

som vore konstaterade inom den privata platsförmedlingens område, samt

örn man kunde räkna med att de åtgärder, som eventuellt vore påtänkta,

skulle komma till stånd under den närmaste tiden. I sitt den 31 maj avgivna

svar på interpellationen framhöll socialministern, att två omständigheter

bidragit till att spörsmålet örn den enskilda platsförmedlingen ej

bringats till en positiv lösning, nämligen att detta spörsmål dels ägde samband

med den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation, vilken

i sin tur nära sammanhängde med den då ännu på sin lösning bidande

frågan örn arbetslöshetsförsäkring, dels ock upptagits till diskussion av internationella

arbetsorganisationen.

Hedan före den nu ifrågavarande konventionen angående avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer ha statsmakterna tagit ställning till vissa av internationella

arbet skonferensen tidigare antagna konventionsförslag och rekommendationer

berörande arbetsförmedlingen. Sålunda anhöll Kungl. Maj:t genom proposition

nr 361 till 1921 års riksdag örn riksdagens yttrande angående vissa

beslut, som fattats vid den internationella arbetskonferensens sammanträden

i Washington år 1919 och i Genua år 1920. Yid sammanträdet 1919 antogs

ett förslag till konvention angående arbetslösheten, vars 2 § stadgade, att

varje medlem, som ratificerade konventionen, borde upprätta ett system av

avgiftsfria offentliga arbetsförmedlingsanstalter ställda under kontroll av en

central myndighet. Vidare föreskrevs i nämnda paragraf bland annat, att

där både offentliga och enskilda avgiftsfria arbetsförmedlingsanstalter funnes,

åtgärder skulle vidtagas för att samordna deras verksamhet enligt en hela

landet omfattande plan. Vid samma konferens framlades en rekommendation

angående arbetslösheten, vari i första punkten hemställdes, att varje

medlem av internationella arbetsorganisationen måtte vidtaga åtgärder för

att förbjuda inrättandet av sådana arbetsförmedlingsanstalter, som toge betalning

eller eljest bedreve sin verksamhet såsom affär. Beträffande redan

befintliga anstalter av nu nämnd beskaffenhet hemställdes, att deras verksamhet

måtte göras beroende av tillstånd, som meddelades av regeringen,

och att alla till buds stående åtgärder måtte vidtagas för att snarast möjligt

avskaffa dylika anstalter. 1921 års riksdag hade vidare att taga ställning

till Genuakonferensens förslag till konvention angående arbetsförmedling

för sjömän. I denna konvention stadgades förbud mot arbetsförmedling för

sjömän i förvärvssyfte. I intet fall finge anskaffande av anställning åt sjömän

föranleda utbetalande från dessas sida av något slag av gottgörelse,

direkt eller indirekt, åt någon enskild person, bolag eller annat företag.

Såsom bilaga till nämnda proposition förelågo framställningar från Sveriges

delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, i vilka framställningar

delegationen yttrade sig rörande de olika konferensbesluten. Beträffande

förslaget till konvention angående arbetslösheten fann delegationen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

att detsamma kunde biträdas av Sverige. I fråga örn rekommendationen

angående arbetslösheten förklarade sig delegationen anse, att den affärsmässiga

arbetsförmedlingsverksamheten i Sverige i stort sett vore stadd på

avskrivning, detta till följd av de restriktiva bestämmelserna beträffande den

affärsmässiga platsförmedlingen i förening med den överlägsenhet över de

privata kommissionskontoren, som den offentliga arbetsförmedlingen på det

hela taget visat. Rekommendationen syntes därför ej böra giva anledning

till några särskilda åtgärder. Vidkommande förslaget till konvention angående

arbetsförmedling för sjömän förordade delegationen detsammas antagande,

särskilt som åtgärder redan vidtagits för inrättande av offentlig

sjömansförmedling i landet.

Kungl. Majit anslöt sig i propositionen till delegationens ståndpunkt, mot

vilken jämväl riksdagen i skrivelse nr 343 förklarade sig icke hava något att

erinra.

Förslaget till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Såsom ovan nämnts har ett förslag till konvention angående avgiftskriivande

arbetsförmedlingsbyråer antagits vid 1933 års konferens i Genéve.

I konventionsförslaget, som icke äger tillämpning å arbetsförmedling för

sjömän, skiljes mellan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte,

sådana förmedlingsbyråer utan vinstsyfte samt utövare av arbetsförmedling

utan ersättning därför. Den förstnämnda kategorien omfattar enskilda

personer, sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer,

vilka tjäna såsom mellanhand för anskaffande av anställning åt

arbetare eller av arbetare åt arbetsgivare i syfte att direkt eller indirekt

från någondera erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; dock avses

ej här tidningar eller andra publikationer, såvitt de ej uteslutande eller

huvudsakligen lia till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare.

Såsom avgiftskrävande arbetsförmedling utan vinstsyfte definieras

arbetsförmedlingstjänst, som upprättats av sammanslutningar, institutioner,

byråer eller andra organisationer, vilka, utan att eftersträva materiell fördel,

för förmedlingen av arbetsgivaren eller arbetaren uppbära inträdesavgift,

periodiskt bidrag eller annan ersättning (art. 1).

Inom tre år från konventionens ikraftträdande för vederbörande medlemsstat

skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte vara avskaffade.

Under denna tid må nya sådana byråer icke upprättas, och skola

redan befintliga byråer stå under uppsikt av vederbörande myndighet samt

endast äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av myndigheten

godkänd taxa (art. 2). Vissa avvikelser härifrån må undantagsvis

medgivas av vederbörande myndighet, men endast efter hörande av de arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, som frågan kan angå. Avvikelserna må

endast avse redan befintliga byråer, vilka förmedla arbete åt sådana kategorier

av arbetare, som äro noggrant angivna i den nationella lagstiftningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

och tillhöra yrken, där arbetsförmedlingen äger rum under särskilda förhållanden

av natur att göra avvikelsen berättigad. Byrå, för vilken avvikelser

medgivits, skall stå under uppsikt av vederbörande myndighet och innehava

ett för år meddelat tillstånd, som dock ej får utsträckas över tio år,

må uppbära avgifter och ersättning för kostnader allenast enligt en av myndigheten

godkänd taxa samt får icke skaffa anställning åt arbetare utomlands

eller därifrån rekrytera arbetare, med mindre tillståndet berättigar

därtill och verksamheten bedrives enligt en mellan länderna träffad överenskommelse

(art. 3).

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte skola innehava

tillstånd av vederbörande myndighet och stå under uppsikt av denna. De

må icke uppbära ersättning överstigande taxa, vilken skall fastställas av

myndigheten med noggrann hänsyn till havda kostnader. De må ej heller

skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera arbetare,

med mindre tillståndet berättigar därtill och verksamheten bedrives enligt

en mellan länderna träffad överenskommelse (art. 4).

Envar, som regelmässigt utövar arbetsförmedlingsverksamhet, även örn

det sker utan ersättning, är skyldig göra anmälan därom till vederbörande

myndighet (art. 5).

Överträdelser av de i enlighet med konvention sförslaget meddelade bestämmelser

skola straffas, i fall av behov med indragning av meddelat tillstånd

till arbetsförmedling (art. 6).

Översättning av originaltexten till konventionsförslaget torde få såsom

bilaga (A) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Över konventionsförslaget avgavs utlåtande av delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet, som för utredning i ärendet inhämtat

yttrande från socialstyrelsen. Därjämte inkom Sveriges hotell- och restaurangpersonals

förbund med en framställning i ämnet.

I sitt yttrande uttalade sig socialstyrelsen i princip såväl för avskaffande

av den affärsmässigt bedrivna arbetsförmedlingen som för statlig kontroll å

annan privat arbetsförmedling. Beträffande konventionsförslagets särskilda

bestämmelser framhöll styrelsen, att även örn konventionen erhållit en väl

stel och rigorös avfattning, varigenom tillämpningen säkerligen bomme att i

det praktiska livets skiftande förhållanden medföra större eller mindre svårigheter,

synpunkter kunde anföras som med avgörande styrka syntes styrelsen

tala för åtgärder i den genom konventionen avsedda riktningen. Särskilt

tvenne skäl vägde därvid tungt. Det ena vore av företrädesvis humanitär

natur, nämligen att den arbetssökande alltid skulle äga tillfälle att utan

kostnader orientera sig på arbetsmarknaden i syfte att genom arbete vinna

sitt uppehälle. Det andra vore av allmänt arbetsmarknadspolitisk innebörd,

nämligen önskemålet att genom samlande såvitt möjligt av utbud och efterfrågan

på arbetsmarknaden i en punkt, den offentliga arbetsförmedlingen,

ernå en planmässighet på området, vilken måste vara gagnelig för såväl den

allmänna arbetsmarknadspolitiken som näringslivet och de arbetssökande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Pa grund av dessa skäl hade styrelsen ansett sig böra tillstyrka biträdande

från svensk sida av konventionen.

Delegationen för det internationella socialpolitislca samarbetet tillstyrkte på i

stort sett samma grunder som socialstyrelsen anslutning för Sveriges del

till konventionen.

I proposition (nr 138) till 1934 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn riksdagens

yttrande rörande konventionsförslaget. I det vid propositionen fogade

statsrådsprotokollet anförde statsministern i egenskap av tillförordnad chef

för socialdepartementet, att de principer, på vilka konventionsförslaget

byggde, syntes, såvitt då kunde bedömas, ägnade att i huvudsak läggas till

grund för en lagstiftning i ämnet i Sverige. Med hänsyn till det förberedande

skick, vari spörsmålet örn genomförandet av en dylik lag befunne sig,

förordades emellertid, att med prövningen av ratificeringsfrågan tillsvidare

finge anstå.

I skrivelse den 8 juni 1934 (nr 352) anmälde riksdagen att riksdagen för

sin del biträdde uppfattningen, att för det dåvarande konventionsförslaget

icke borde ratificeras.

Socialstyrelsens förslag jämte utredning.

Den 29 december 1933 uppdrog Kungl. Majit åt socialstyrelsen att inkomma

med utredning och förslag rörande de författningsbestämmelser, som

kunde bliva erforderliga, därest Sverige anslöte sig till konventionen.

Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade socialstyrelsen den 5 februari

1934 förslag till lag angående arbetsförmedling, som bedrives av annan än organ

för den offentliga arbetsförmedlingen samt förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

jämte motiv.

Förslaget till lag angående arbetsförmedling avser en reglering av all

arbetsförmedling utom den offentliga och den som bedrives genom utgivande

av sådan tryckt skrift, som utgives väsentligen i annat syfte än att åvägabringa

arbetsförmedling. Förslaget innebär i huvudsak, att förmedling mot

ersättning ej må bedrivas utan tillstånd av socialstyrelsen, som därvid har att

fastställa sådan förmedlingstaxa att vinst å verksamheten ej kan uppkomma,

varigenom arbetsförmedling i vinstsyfte förhindras, samt att ålägga utövare

av förmedlingsverksamhet skyldighet att göra anmälan örn och lämna uppgifter

rörande verksamheten. Vissa övergångsbestämmelser föreslås till förmån

för dem, som vid lagens ikraftträdande bedriva arbetsförmedling.

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen innebär att till § 1 mom. 1

fogas ett stadgande, enligt vilket den som utgiver tryckt skrift väsentligen

i syfte att åvägabringa arbetsförmedling eller som eljest utövar arbetsförmedling

genom meddelande i dylik skrift, skall vara underkastad tillämpning

av lagen angående arbetsförmedling som bedrives av annan än organ

för den offentliga arbetsförmedlingen.

Dagförslagen torde få såsom särskild bilaga (B) fogas till statsrådsproto
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 83. 13

kollet i detta ärende, oell hänvisar jag rörande deras närmare innehåll till

denna bilaga.

Över förslagen hava yttranden avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser jämte några dem underordnade myndigheter, de offentliga

arbetsförmedlingsanstalterna, 71 kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning,

medicinalstyrelsen, stiftelsen Röda Kors-hemmet, Uppsala sjukskö

terskehem, södra Sveriges sjuksköterskehem, svensk sjuksköterskeförening,

Sophiahemmet, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges farmacevtförbund,

skolöverstyrelsen, svenska industriens praktiknämnd, svenska yrkesskolföreningen,

läroverkslärarnes riksförbund, flick- och samskoleföreningen, Sveriges

allmänna folkskollärarförening, högre folkskolornas lärareförening, lantbruksstyrelsen,

svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, Alnarps lantbruks-, mejeri-

och trädgårdsinstitut, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,

Stockholms hembiträdesförening, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,

restauranternas arbetsgivareförening, Sverges hotell- och restaurangpersonals

förbund, svenska teknologföreningen och musiketablissementens förening.

Sedermera har socialstyrelsen med skrivelse den 16 januari 1935 överlämnat

en den 22 december 1934 dagtecknad promemoria angående olika anordningar för

arbetsförmedling i riket. Av promemorian framgår, att organiserad arbetsförmedling

för närvarande bedrives i huvudsakligen följande former: Offentlig förmedling,

förmedling genom civilanställningskommissionerna, de godkända sjuksköterskebyråerna

och de privata platskommissionärerna, engagemangsförmedling

och impressarieverksamhet, förmedling genom utlandsbyråer, arbetsgivar- och

arbetarorganisationer, kårsammanslutningar samt skolor och andra utbildningsanstalter,

filantropisk förmedling och förmedling genom tidningsannonsering.

En inom socialdepartementet utarbetad sammanfattning av promemorian

samt en förteckning över antalet under år 1934 verksamma privata platskommissionärer,

fördelade ortsvis, torde få såsom bilagor (C och D) fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende. Rörande den närmare organisationen

av de olika verksamhetsformerna hänvisar jag till sammanfattningen.

Vidare har av byråinspektören S. Skogh i socialstyrelsen utarbetats en

promemoria angående vissa erinringar mot de nuvarande bestämmelserna rörande

argiftskr drande platsbyråer och om sättet för verksamhetens bedrivande vid dessa.

I denna promemoria framhålles i huvudsak följande.

En olägenhet med det nuvarande systemet vore, att beslut angående tillstånd

att utöva kommissionärsverksamhet vore anförtrodd länsstyrelserna

medan socialstyrelsen mottoge och kontrollerade kommissionärernas rapporter.

Länsstyrelserna kunde sålunda icke följa huruvida och i vilken omfattning

tillstånden utnyttjades, och socialstyrelsen kunde icke utan särskilda förfrågningar

hos länsstyrelserna förvissa sig örn att samtliga kommissionärer fullgjorde

föreskriven rapportering. De tidvis vilande rättigheterna försvårade

för länsstyrelserna bedömandet av behovet av ifrågavarande verksamhet.

Frånvaron av generell anmälningsskyldighet till central myndighet rörande

all systematiskt bedriven platsförmedling gjorde det synnerligen svårt att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 83.

överblicka förekomsten av de olika former, i vilka arbetsförmedling bedreves

i vårt land. Med stöd av ett högsta domstolens utslag (N. J. A. 1908:389)

ansigte sig utövare av engagemangsförmedling och impressarieverksamhet

oförhindrade att utan tillstånd bedriva avgiftsbelagd förmedling.

Det vöre svårt att kontrollera kommissionärstaxornas tillämpning, enär

kommissionärerna kunde betinga sig särskild gottgörelse för annonsering,

porton, telefonsamtal m. m., vilka utgiftsposter det ofta vore omöjligt för

kunden att närmare granska. Vidare hade själva taxorna i viss utsträckning

givits en alltför obestämd formulering. Sålunda hade endast undantagsvis

angivits, huruvida värdet av kost och logi skulle inräknas i lönen

när provisionen utginge efter viss procent å denna, och då lönen utginge i

forin av drickspengar vore det praktiskt taget ogörligt att fullt riktigt fixera

den lön, å vilken provisionen skulle beräknas. Det vore också inom hotelloch

restaurangområdet, som de arbetssökande livligast klagat över oskäliga

förmedlingsavgifter. Möjligheterna att beivra krav på oskälig förmedlingsprovision

vore mestadels mycket små, enär de arbetssökande antingen ansåge

sig genom en polisanmälan riskera att för framtiden icke bliva betjänade av

någon kommissionär eller icke kunde tillfredsställande styrka de avgifter,

som i olika sammanhang under ett och samma förmedlingsfall måst erläggas

till kommissionären. Enskild angivare droge sig också ofta för det besvär,

som kunde vara förenat med fullföljande av ett dylikt mål.

I övrigt hade erinringar av olika slag framförts mot den förvärvsmässiga

arbetsförmedlingen. Sålunda hade anmärkts, att kommissionär sökt locka

till. sig arbetssökande och arbetsgivare bland annat genom annonser som

givits en lockande formulering. Exempel saknades ej på att förmedlare

annonserat örn anmäld ledig plats, ehuru till platsen kompetenta sökande

redan funnits anmälda på byrån, vilket kunde stå i samband med att inskrivningsavgift

uppbures av de nyanmälda. Det hade likaledes inträffat,

att kommissionär, som för tillfället saknat kunder, växelvis annonserat efter

platser och sökande för att draga till sig dylika. Personer hade med anledning

av annonser stundom lämnat innehavda tjänster och i god tro begivit sig

till städer och industrisamhällen, där kanske redan arbetslöshet varit för

handen. Genom dylika metoder hade förmedlaren stimulerat till täta ombyten

av platser eller arbetskraft i syfte att öka omsättningen i sin rörelse.

En av de principiella erinringar, som kunde göras mot den privata platsförmedlingen,

vore, att denna förmedlingsverksamhet i sin nuvarande form

och omfattning verkade starkt splittrande på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna

sökte ofta genom hänvändelse till skilda platsbyråer uppbringa lämpliga

arbetstagare, under det att de sökande för att finna önskad anställning

i många fall. tvingades till rundgång å ett flertal privata kontor. Dessa

dubbelanmälningar vore för de arbetslösa förenade med dryga kostnader,

men tillförde kommissionärerna ökade förtjänstmöjligheter. Givet vore att

genom en dylik organisation av arbetsförmedlingen en mängd onödigt förmedlingsarbete

utfördes, men även örn de därav föranledda utgifterna drabbade

kunderna, kunde den hårdare konkurrensen mellan de olika platsbyråerna

locka till användande av illojala medel, som skadade icke blott

kunderna utan även affärerna och deras anseende.

Yad som ur allmän arbetsmarknads- och arbetslöshetssynpunkt gå ve anledning

till kritik av den nuvarande privata platsförmedlingen vore att densamma

försvårade överblicken över arbetsmarknaden och förhindrade en

effektivare utjämning av utbud och efterfrågan på arbetskraft. Myndigheterna

lika väl som de enskilda individerna hade svårt att bedöma läget

på sådana arbetsområden, där förmedlingsverksamheten vore splittrad på

många händer utan att förmedlingsorganen kunde bringas till intimare samarbete.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 83.

15

Departementsförslaget.

Med ledning av de inkomna yttrandena kava socialstyrelsens förslag

blivit föremål för överväganden inom socialdepartementet. Jag övergår nu

till en redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet

i avgivna yttranden.

Allmänna synpunkter.

I den allmänna motiveringen till de av socialstyrelsen utarbetade förslagen

anföres

beträffande förslaget till lag angående arbetsförmedling:

På vissa områden av arbetsmarknaden bedreves affärsmässig privat arbetsförmedling

jämsides med kostnadsfri offentlig sådan. Där den offentliga

förmedlingen vore fullt rustad att svara för arbetsförmedlingen på dessa

områden, måste det framstå såsom en onödig kostnad för de arbetssökande

att erlägga inskrivnings- och måhända även förmedlingsavgift till den privata

förmedlingsbyrån. Å orter, där flera sådana byråer vore verksamma, tillkomme,

att arbetssökande under väntan på lämplig anställning ofta funne

sig föranlåtna att hänvända sig till olika byråer och till var och en av dem

erlägga inskrivningsavgift.

Vissa olämpliga företeelser vid utövandet av arbetsförmedling i vinstsyfte

hade påtalats i den offentliga diskussionen. Sålunda torde i vissa fall förmedlaren

hava betingat sig oskäligt höga förmedlingsavgifter. I andra fall

skulle förmedlaren hava stimulerat arbetsgivare till täta ombyten av arbetskraft

i syfte att öka omsättningen i sin rörelse. Exempel saknades ej heller

på att förmedlare i tidningspressen annonserat örn hos honom anmäld ledig

plats, ehuru till platsen fullt kompetenta arbetssökande redan inskrivits å

byrån. Gällande kommissionärskungörelse erbjöde emellertid ganska begränsade

möjligheter till effektiv kontroll över kommissionärernas verksamhet,

och det läte sig därför ej med säkerhet bedöma örn företeelser av nu

berörd art i någon större omfattning förekomme inom denna verksamhet.

Huru därmed än förhölle sig vore emellertid den affärsmässiga arbetsförmedlingen

genom sitt vinstsyfte ägnad att hos de arbetssökande väcka

känslor av otrygghet samt misstankar örn mannamån och uppskörtning.

Socialstyrelsen hade tidigare vid olika tillfällen framfört betänkligheter

mot att skrida till ett fullständigt avskaffande av den affärsmässiga arbetsförmedlingen.

Till motivering härav hade bland annat framhållits att den

offentliga arbetsförmedlingen icke vore tillräckligt rustad att på tillfredsställande

sätt tillgodose det behov av arbetsförmedling som fylldes av de

privata kommissionärerna. Möjligheterna att få till stånd en därför erforderlig

utveckling av den offentliga förmedlingen vore också ovissa. Mot

den affärsmässiga arbetsförmedlingens avskaffande hade även anmärkts att

en sådan åtgärd vore ägnad framlocka en smygtrafik av mindre tilltalande

natur. Den skulle vidare kunna framtvinga oskäligt kostsamma organisatoriska

anordningar inom den offentliga förmedlingen för tillgodoseende av

arbetsförmedlingsbehov inom speciella och begränsade fack. Slutligen kunde

i detta sammanhang erinras att kommissionärer och möjligen även andra,

som nu helt eller delvis hämtade sin försörjning från affärsmässig arbetsförmedlingsverksamhet,

örn sådan verksamhet undertrycktes, sannolikt kunde

förväntas komma att gent emot staten framställa anspråk på ersättning.

Örn det till 1934 års riksdag framlagda förslaget till lag örn offentlig

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 83.

arbetsförmedling Tunne riksdagens bifall, syntes möjligheter uppkomma att

genomföra en avsevärd utveckling av denna förmedlings organisation och att

starka dess verksamhet i övrigt. Därmed skulle till väsentlig del undanröjas

de betänkligheter som framförts mot avskaffande av den avgiftskrävande

förmedlingen.

Antalet gällande tillstånd för kommissionärer att utöva arbetsförmedling

uppginge till cirka 190, varav emellertid endast 152 utnyttjades. Antalet

genom dessa kommissionärers förmedling tillsatta platser hade under år

1932 uppgått till 3,080 för män och 34,067 för kvinnor eller tillhopa 37,147

platser. Av hela förmedlingsresultatet bomme över 60 procent på gruppen

husligt arbete, där samtliga platser avsåge kvinnlig arbetskraft, samt nära

24 procent på kvinnlig hotell- och restaurangpersonal. Under samma år

hade genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatts sammanlagt 265,086

platser, av vilka cirka 72,500 folie inom gruppen husligt arbete och omkring

11,000 inom hotell- och restaurangfacket. Den offentliga förmedlingens verksamhet

vöre alltså redan nu mer än tredubbelt större än kommissionärernas

pa det husliga arbetsområdet och överträffade kommissionärernas förmedling

jämväl. ifråga örn hotell- och restaurangfacket. Att märka vore också, att

utvecklingen inom ifrågavarande områden under de senare åren visat ökade

framsteg för den offentliga, förmedlingen medan kommissionärernas verksamhet

avtagit. En lagstiftningsåtgärd varigenom den affärsmässiga förmedlingen

avskaffades kunde följaktligen på visst sätt anses såsom en konsekvens

av en redan sedan flera år pågående utveckling.

Gentemot en lagstiftning i enlighet med konventionen kunde, oavsett betänkligheterna

mot den affärsmässiga arbetsförmedlingens avskaffande, erinras,

att densamma med sin i viss mån allmängiltiga omfattning skulle komma

att under sin tillämpning inbegripa allehanda grenar av arbetsförmedling,

beträffande vilka inga avsevärda klagomål eller yrkanden på lagstadgad reglering

gjort sig hörda, Konventionen syntes emellertid ägnad främja förverkligandet

av det betydelsefulla önskemålet örn all arbetsförmedlingsverksamhets

samordnande under statens kontroll. En förpliktelse till sådant samordnande

i avseende å offentlig och enskild avgiftsfri arbetsförmedling ålåge

redan vart land på grund av en bestämmelse i den av internationella arbetskonferensen

år 1919 antagna konventionen angående arbetslösheten men

hade hittills icke kunnat effektueras. Ett mera allmänt samordnande av förmedlingsverksamheten

bomme givetvis att taga avsevärd tid att genomföra,

men skulle en dylik anordning, med dess möjligheter till överblickande av

arbetsmarknaden pcb åvägabringande av samverkan mellan olika förmedlingsorgan,

uppenbarligen kunna bliva till stort gagn för näringslivet och de

arbetssökande.

beträffande förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen:

Från konventionens tillämpning undantoges tidningar och andra publikationer,

såvida de ej uteslutande eller huvudsakligen hade till syfte att vara

förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare. Först nämnda mer generella

undantag hade, i den mån ej tryckfrihetsförordningen gjorde det överflödigt

för vårt lands del, kommit till uttryck i lagförslagets 1 § andra stycket. Det

sekundära undantaget, som under den åsyftade regleringen inbegrepe vissa

slag av publikationer och jämväl beaktats i nyssnämnda lagrum, hade, för

att, såsom en noggrann tillämpning av konventionen måste anses kräva,

kunna komma till tillämpning här i landet, ansetts påkalla ändring i tryckfrihetsförordningen.

Med hänsyn till att konventionen ej från sin tillämpning

torde kunna anses fritaga arbetsförmedlingsverksamhet som utövades

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 83.

genom annonsering i av andra utgivna publikationer, men sådan verksamhet

i vårt land antagligen jämväl torde åtnjuta tryckfrihetsförordningens skydd,

hade den föreslagna ändringen i nämnda grundlag utsträckts till att omfatta

även detta slag av arbetsförmedling. Konventionens uttryck »uteslutande

eller huvudsakligen» hade, då det ansetts innebära en väl snäv begränsning,

utbytts mot ordet »väsentligen». Något tillfyllestgörande skäl för att i likhet

med konventionen inskränka ifrågavarande undantag, i vad det anginge utgivare

av tryckt skrift, till att endast avse avgiftskrävande arbetsförmedling

med vinstsyfte hade icke ansetts föreligga, utan hänförde sig undantaget till

alla slag av arbetsförmedling.

Av de myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, som avgivit

yttranden över socialstyrelsens förslag, hava följande tillstyrkt eller förklarat

sig icke hava något att erinra mot en reglering av förmedlingsverksamheten

i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen, nämligen länsstyrelserna i

Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens

och Norrbottens län, vissa underordnade myndigheter, samtliga

offentliga arbetsförmedlingsanstalter med undantag av den i Västmanlands

län, ett fåtal kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, Sveriges

farmacevtförbund, svenska yrkesskolföreningen, Sveriges allmänna folkskollärarförening,

högre folkskolornas lärareförening, lantbruksstyrelsen, svenska

lantbrukstjänstemannaföreningen, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,

landsorganisationen i Sverige, Stockholms hembiträdesförening, Sveriges

husmodersföreningars riksförbund, Sveriges arbetsgivareförening för

hotell och restauranter, restauranternas arbetsgivareförening samt Sverges

hotell- och restaurangpersonals förbund.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava icke uttalat någon bestämd

åsikt i fråga örn lämpligheten av en lagstiftning sådan som den föreslagna,

nämligen länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och

Jämtlands län, medicinalstyrelsen, stiftelsen Böda Kors-hemmet, Uppsala

sjuksköterskehem, Sophiahemmet, Fredrika-Bremerförbundet, skolöverstyrelsen,

svenska industriens praktiknämnd, läroverkslärarnas riksförbund, flickoch

samskoleföreningen, svenska teknologföreningen och musiketablissementens

förening.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads,

Hallands, Älvsborgs, Örebro och Västernorrlands län, polismästaren

i Stockholm, fyra reservanter inom styrelsen för Stockholms stads

arbetsförmedling, en reservant inom styrelsen för Värmlands läns arbetsförmedlingsanstalt,

Västmanlands läns arbetsförmedling, så gott som samtliga

de kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, från vilka yttranden

inkommit, samt svenska arbetsgivareföreningen avstyrka införandet

av en lagstiftning enligt de riktlinjer socialstyrelsens förslag innehålla.

Av dem som i princip tillstyrkt socialstyrelsens förslag har länsstyrelsen

i Uppsala län framhållit, att — om man bortsåge från speciella slag av arbetsförmedling

— frågan om behovet av en arbetsförmedling vid sidan av

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 83. m 35 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 83.

elen offentliga torde bero framförallt på organisationen av den offentliga

förmedlingen samt huruvida denna erhölle personal, som vore intresserad

för och ägde tillräcklig kännedom örn förhållandena på arbetsmarknaden.

Att de enskilda kom missionärerna fortfarande i betydande utsträckning verkställde

förmedling inom det husliga arbetet torde sammanhänga därmed, att

just på detta område det vore särskilt angeläget för både de platssökande

och arbetsgivarna att erhålla personliga upplysningar samt att de offentliga

förmedlingsanstalterna icke alltid torde haft tillräckliga arbetskrafter just

för detta ändamål. Numera syntes, såvitt Uppsala län anginge, den enskilda

verksamhetens betydelse även på detta område av förmedlingen hava avtagit.

Någon större olägenhet genom ett principiellt avskaffande av den enskilda

förmedlingen syntes därför icke vara att befara. Härvid torde dock böra lämnas

utrymme för undantag på sådana orter, där behov fortfarande kunde vara

för handen, eller i fall, där eljest särskilda omständigheter påkallade undantag.

Stockholms stads arbetsförmedling har anfört, att den avgiftskrävande platsförmedlingen

visat sig vara förenad med vissa sociala avigsidor, varför ifråga

örn densamma gjort sig gällande ett starkt behov av enhetlig reglering och kontroll.

Socialstyrelsens lagförslag syntes väl tillgodose kravet på ett samordnande

av prövning och reglering av den förmedlingsverksamhet, som för närvarande

folie utanför den offentliga arbetsförmedlingen, samtidigt som förslaget

öppnade utvägar för det enskilda initiativet att, örn behov uppstode,

ordna arbetsförmedling vid sidan av den offentliga.

Göteborgs offentliga arbetsförmedling har yttrat i huvudsak följande.

Den offentliga arbetsförmedlingen i Göteborg torde redan med sin nuvarande

organisation äga förutsättningar att på ett för såväl arbetsgivare

som arbetssökande tillfredsställande sätt tillgodose alla förekommande behov

av arbetsförmedling. Örn förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling

bifölles skulle detta medföra betingelser för ytterligare utveckling av organisationen

och ökad specialisering av förmedlingsarbetet. Efter en sålunda

genomförd organisationsförbättring av den offentliga arbetsförmedlingen kunde

inga motiv andragas för ett fortsatt bibehållande av den avgiftskrävande

förmedlingen, enär då åt den offentliga förmedlingen givits en sådan utformning

att den borde bliva den självskrivna och allmänna mötesplatsen för

arbetsgivare och arbetstagare när de önskade nå varandra för överenskommelse

örn arbetsanställning. I diskussionen rörande den offentliga arbetsförmedlingens

förmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift såsom

arbetsmarknadsbörs hade ibland gjorts gällande att kvalificerad arbetskraft

inom alla yrken och arbetsområden icke stöde till denna förmedlings förfogande.

Örn sådan argumentering för något tiotal år tillbaka med visst

fog kunnat andragas vore förhållandet annorlunda för närvarande, åtminstone

i Göteborg, där goda lokalförhållanden numera tillåtit den ändamålsenliga

uppdelning av väntrum och expeditionslokaler som vore en av förutsättningarna

för ett kvalificerat förmedlingsarbete. Det sedan åratal tillbaka

rådande samarbetet mellan arbetsförmedlingens ledning och stadens olika

myndigheter ävensom ledningen för stadens skolor hade också hos parterna

på arbetsmarknaden medfört ökat förtroende för den offentliga förmedlingens

förmåga att fylla sin uppgift. Det förtjänade antecknas att stadens offentliga

arbetsförmedling under år 1933 kunnat bereda anställning åt högt kvalificerad

arbetskraft både i husligt arbete, inom den privata industrien och inom

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

kommunala verk. Hos arbetsförmedlingen vore såsom arbetssökande anmälda

ingenjörer, ritare, kamerala tjänstemän med bandelsskoleutbildning,

verkmästare, maskinister, husföreståndarinnor, sjuksköterskor för olika befattningar,

kvinnliga kontorister med erfarenhet i kassagöromål, stenografer med

betydande språkkunskaper m. fl.

Mot den affärsmässigt bedrivna förmedlingen kunde med fog anmärkas

att dess utövare saknade varje annat intresse för verksamheten än det rent

inkomstbringande. I tider av omfattande arbetslöshet, då arbetssökande

— i vissa fall genom mer eller mindre försåtligt formulerade annonser —

i jäktet efter arbetstillfällen läte inskriva sig hos flera s. k. platsbyråer och

till dessa erlade inskrivningsavgifter, finge verksamheten en föga tilltalande

form. Denna verksamhet bleve än mindre tilltalande då det icke torde vara

uteslutet att en för den sökta arbetsuppgiften bättre meriterad, som icke

kunde erlägga högsta möjliga honorar för förmedlingsarbetet, ofta finge se

sig utslagen av en mindre kvalificerad men för tillfället bättre ekonomiskt

situerad medsökande. Att fall förekomme, då annonsering av lediga platser

väsentligen avsåge att skaffa vederbörande annonser inkomster i form av inskrivningsavgifter,

torde icke vara uteslutet. Något arbetsmarknadsintresse

tillgodosåge icke heller den affärsmässigt bedrivna förmedlingsverksamhet som

i allmänhet ginge under benämningen »hemhjälp». Visserligen hade dessa

byråer s. k. fast anställd personal i sin tjänst. Det vore ju emellertid känt

att denna anställningsform endast vore en skenanställning för att kringgå

gällande lagbestämmelser.

Antalet arbetstillfällen i samhället bleve icke större örn dessa utbjödes

genom ett flertal förmedlare. Arbetsmarknadsparternas intressen torde under

sådana förhållanden få anses bäst bliva tillgodosedda då utbud och efterfrågan

få arbete uppsamlades centralt, eller hos den offentliga arbetsförmedlingen.

många situationer hade samhället även intresse av ett sådant förhållande.

Så vore fallet exempelvis under tider av stor arbetslöshet då en klar och

tydlig bild av arbetsmarknadsläget måste eftersträvas, bland annat för den

viktiga uppgift den offentliga arbetsförmedlingen hade som kontrollorgan

för samhällets åtgärder i arbetslöshetslindrande syfte.

Södra Kalmar läns arbetsförmedling har särskilt berört den med nuvarande

ordning förbundna olägenhet som består däri att kommissionärerna för anskaffande

av arbetsanställning icke samarbeta vare sig sinsemellan eller med

den offentliga arbetsförmedlingen. Detta föranledde ofta onödig tidsutdräkt

med besättandet av lediga platser. Det inträffade ofta att t. ex. en ledig

plats vore anmäld hos en kommissionär och en för platsen lämplig arbetssökande

vore anmäld antingen hos en annan kommissionär eller hos den

offentliga förmedlingen, varav följden bleve att platsens tillsättande onödigt

fördröjdes till olägenhet för såväl arbetsgivaren som den arbetssökande.

Med det samarbete som förekomme mellan de skilda kontoren inom den

offentliga förmedlingen kunde sådana olägenheter förebyggas, örn såväl lediga

platser som arbetssökande uteslutande vore anmälda hos denna förmedling.

Som förhållandena nu vore ansåge många arbetssökande det vara nödigt att

anmäla sig hos flera privata kommissionärer samtidigt, varvid inskrivningsavgifter

måste erläggas utan någon garanti för att platser erliölles.

I ett par av de yttranden, vari uttalats anslutning till grundprinciperna

i socialstyrelsens lagförslag, har emellertid framhållits att den affärsmässiga

förmedlingsverksamheten borde avvecklas i annan ordning än den av social
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

styrelsen föreslagna. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län anslutit sig

till det av Gotlands läns arbetsförmedlingsanstalt avgivna yttrandet, vari framhålles

önskvärdheten av att den enskilda förmedlingsverksamheten successivt

avvecklades. Detta syntes lämpligast kunna ske på det sätt att nya tillstånd

icke beviljades och att de nu gällande indroges i den mån de icke längre

utnyttjades. Örn så skedde bortfölle så småningom risken för ersättningskrav

mot statsverket, och den offentliga arbetsförmedlingen borde under

tiden hinna bliva rustad att omhändertaga även de delar av förmedlingsverksamheten

mot vilkas övertagande man för närvarande kunde hysa betänkligheter.

I ett par andra av de i princip tillstyrkande yttrandena har givits uttryck

åt vissa önskemål, vilkas uppfyllande vore en förutsättning för att, efter den

föreslagna lagstiftningens genomförande, förmedlingen inom en speciell yrkesgren

kunde förväntas fungera tillfredsställande. Sålunda har Sveriges husmodersföreningars

riksförbund uttalat en önskan örn att ett för hembiträdesyrket

mera speciellt slag av platsförmedling måtte kunna anordnas, helst på

officiell eller halvofficiell väg, där varje möjlighet till uppkomst av företagarvinst

vore utesluten och där verksamheten förestodes av särskilt kvalificerade

kvinnor med takt och omdöme i personliga frågor. Hemmets arbetsområde

hade ju sin säregna karaktär, där de rent personliga förhållandena spelade

större roll än å andra arbetsområden. Då hembiträdeskåren dessutom utgjorde

landets säkerligen största yrkesgrupp, ansåge förbundet sin önskan örn ett

speciellt slag av platsförmedling för hembiträdesyrket vara väl motiverad.

Stockholms hembiträdesförening har yttrat, att föreningens önskemål vore att

all arbetsförmedling gjordes avgiftsfri. Härför fordrades dock att den offentliga

förmedlingen utvecklades till att bliva bättre skickad att fylla sin uppgift

som det centrala förmedlingsorganet jämväl för det husliga arbetet.

Av dem som icke uttalat någon bestämd åsikt ifråga örn lämpligheten av

den föreslagna lagstiftningen, har länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit att

lagstiftningen visserligen enligt länsstyrelsens förmenande icke skulle komma

att verka i allo lyckligt, men betänkligheterna mot densamma finge måhända

träda tillbaka med hänsyn därtill, att Sverige genom sin anslutning till den

av internationella arbetskonferensen år 1919 antagna konventionen angående

arbetslösheten kunde anses i viss mån moraliskt förpliktat att framgå enligt

de riktlinjer, som läge till grund för förslaget.

Svenska teknologföreningen har förklarat sig gärna biträda tanken på en

statlig reglering av arbetsförmedlingsverksamheten. Det vore även önskvärt

att för kroppsarbetande och med dem likställda förmedlingen i normala fall

handhades av statliga organ och avgiftsfritt. I fråga örn förmedlingen inom

de rent intellektuella yrkena kunde däremot resas vissa betänkligheter mot

den föreslagna lagstiftningen.

Av dem som i princip avstyrkt förslaget har Överståthållarämbetet i anslutning

till de yttranden, som avgivits av polismästaren i Stockholm och

reservanterna inom styrelsen för Stockholms stads arbetsförmedling, uttalat

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

farhågor för att den offentliga arbetsförmedlingen icke skulle kunna fylla de

krav man måste ställa på en institution som skulle ensam handhava all förmedling

av arbetsanställning. Särskilt inom området för tjänsteanställning

i hemmen torde den offentliga förmedlingen icke tillfredsställande kunna

lösa alla svårigheterna vid anskaffande av lämplig tjänstepersonal på samma

sätt som den privata kommissionärsverksamheten. Överståthållarämbetet

hyste sålunda stora betänkligheter mot ett fullständigt avskaffande av den

affärsmässiga förmedlingen och ansåge lämpligare att genom lagstadgande

anordna en verkligt effektiv kontroll över denna förmedling till förekommande

av olämpliga företeelser vid densamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig vilja tillmäta konventionsförslaget

all skälig betydelse men sagt sig dock icke finna det riktigt att i

fråga örn restriktioner på förevarande område gå längre än förhållandena

inom vårt eget land fullt motiverade. Och så vitt länsstyrelsen kände till

gåve de svenska förhållandena icke anledning att genomföra en så restriktiv

lagstiftning som den ifrågasatta. Detta spörsmål borde bedömas rent

praktiskt, med hänsyn till vad som för både arbetssökande och arbetsgivare

kunde befinnas mest ändamålsenligt. Sveriges offentliga arbetsförmedling

stöde inför en utvidgning av vilken man kunde hoppas ökad kapacitet på

de områden inom vilka den vore lämpad att verka. Men det vore alldeles icke

ådagalagt att den hade förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt ensam

omhändertaga alla områden. En del fristående platsanskaffningsföretag för speciella

ändamål, såsom anställning av sjuksköterskor, hembiträden, hotell- och

restaurangpersonal, musiker och andra slag av artister, hade utan tvivel

uppkommit och bibehållit sig just av den anledningen att för bedömande

av den arbetssökandes lämplighet till vissa slag av anställning erfordrades

ett individuellt bedömande, vilket den offentliga arbetsförmedlingen i regel

icke hade möjlighet att åstadkomma. Det vore orättmätigt att undertrycka

dylika faktiskt och praktiskt gagnande företag enbart för att genomföra en

teoretisk princip örn statlig uniformering över hela linjen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har bland annat yttrat, att »det enskilda

förvärvsbegär», varom här vore fråga, ingenting annat vore än vars och ens

plikt att söka genom ärligt arbete försörja sig. Hinder däremot borde icke

resas utöver vad samhällets intresse krävde.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett obestridligt att vid hänvändelse till

enskild arbetsförmedling bättre möjligheter ofta förefunnes att erhålla mera

personliga och ingående upplysningar om platser och platssökande än vad

som i regel kunde påräknas genom de mera formellt och i stort arbetande

offentliga organen, och att det sålunda åtminstone i vissa fall kunde innebära

en fördel att trots kostnaden anlita en enskild byrå.

Svenska arbetsgivareföreningen har funnit konventionsförslaget innebära ett

omotiverat långt gående ingripande mot den bestående förmedlingsverksamheten.

Såsom skäl för avskaffande av den privata arbetsförmedlingen hade

anförts, dels att det vore oskäligt att de arbetssökande skulle behöva erlägga

avgifter till förmedlare å de orter där offentlig arbetsförmedling ver
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

kade, dels ock att kommissionärerna gjort sig skyldiga till missbruk genom

att debitera oskäligt höga avgifter, stimulera arbetsgivarna till onödigt täta

ombyten av arbetskraft, kungöra lediga platser ehuru kompetenta sökande

tidigare funnes anmälda m. m. Det förra av dessa skäl kunde icke vara

bärande. Tvärtom torde det i viss mån visa att privat förmedling hade

en uppgift att fylla, då den anlitades vid sidan av eller framför offentlig

förmedling. Och i den mån privata förmedlare gjort sig skyldiga till missbruk

kunde därav icke motiveras en så radikal åtgärd som ett förbud mot

bedrivande av privat förmedling. Enligt arbetsgivareföreningens uppfattning

borde missbruken i möjligaste mån förhindras genom en kontrollagstiftning

och i övrigt den enskildes intressen lämnas att tillvaratagas av honom själv.

Den tilltänkta regleringen av privat arbetsförmedling i allmänhet torde härvidlag

vara till fyllest; det föreslagna förbudet för enskild man att driva

förmedlingsverksamhet liksom det avsedda förhindrandet av s. k. företagarvinst

i dylik verksamhet vore överdrifter, som därtill torde vara av tvivelaktigt

värde för de arbetssökande.

Flertalet av de kommissionärer, vilka avstyrka en lagstiftning i överens

stämmelse med socialstyrelsens förslag, anföra som huvudsakligt skäl härför

att den offentliga arbetsförmedlingens tjänstemän icke ägde samma intima

kännedom om kundkretsen och personliga intresse för ett gott förmedlingsresultat

som kommissionärerna, varför ett undertryckande av kommissionärsverksamlieten

skulle vara till skada för såväl arbetsgivare som arbetssökande.

I den mån missförhållanden vore rådande inom denna verksamhet borde

dessa kunna på annat sätt undanröjas.

En i Stockholm verksam kommissionär har uppgivit sig förmedla anställning

endast åt hembiträden, vilka minst två år skött sig väl på föregående

plats. Kunderna visste detta och vore därför säkra på att ej få »vem som

helst». Ofta finge kommissionären mitt i natten, då en moder sjuknat, eller

vid andra tillfällen sända ett biträde att taga hand örn barn och hushåll.

Kommissionären hade även nycklar till självförsörjandes lägenheter för att

sända dit städhjälp. En officiell förmedlingsbyrå torde ej kunna föra dylik

kontroll över biträdena och därigenom vinna sådant förtroende, liksom den

ej heller torde kunna anskaffa hjälp på söndagar eller alla tider på dygnet.

Slutligen må omnämnas, att länsstyrelsen i Hallands län funnit bestämmelserna

rörande tidning eller annan tryckt skrift i hög grad betänkliga.

De krav på reformer ifråga örn regleringen av den yrkesmässigt bedrivna

arbetsförmedlingen, vilka i olika hänseenden blivit framförda under de senaste

åren, hava förvisso varit berättigade. I synnerhet i de större städerna torde

på detta område råda missförhållanden, med vilka de övervakande myndigheterna

hava svårt att komma tillrätta. I den mån utvecklingen av den

offentliga arbetsförmedlingen fortskridit har därjämte behovet av den yrkesmässiga

förmedlingen minskats, och samtidigt hava, såsom framgår av den

i ärendet förebragta utredningen, vissa med denna förmedlingsform förbundna

olägenheter tydligare framträtt. Där välordnad avgiftsfri förmedling finnes,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

torde, något som ock bestyrkes av såväl socialstyrelsens utredning i ämnet

sorn flertalet av de i ärendet avgivna yttrandena, en jämsides härmed bedriven

förmedling i förvärvssyfte knappast lia någon uppgift att fylla. Till de

argument, som sålunda anförts, kan fogas ett, som är av betydelse för all

arbetsförmedling inom landet. I den mån staten kommit att utöva en

alltmer omfattande reglerande och understödjande social verksamhet har

behov uppstått av en vidgad och mer ingående kännedom örn det vid varje

tillfälle aktuella läget på arbetsmarknaden. För att tillgodose detta behov

vore det önskvärt, örn förmedlingsverksamheten kunde samlas på så få händer

som möjligt.

Emot en lagstiftning i överensstämmelse med konventionen har framfor

allt invänts, att den offentliga arbetsförmedlingen icke vore skickad att tillfredsställande

besörja förmedlingen inom alla yrkesgrenar. Det må emellertid

anmärkas, att konventionen icke avser förhindra den privata arbetsförmedlingen

överhuvud. Såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen

bedriva redan nu inom vissa yrkesområden institutioner, sammanslutningar,

föreningar, utbildningsanstalter med flera förmedling utan förvärvssyfte,

vilken alltjämt skulle bli tillåten enligt konventionens bestämmelser. Det

är enligt min mening önskvärt att, oberoende av örn konventionen ratificeras,

denna förmedlingsform till båtnad för arbetsgivare och arbetare ytterligare

utvecklas. Vidare kommer enligt de beräkningar, som gjordes i samband

med antagandet av den nu gällande lagen örn offentlig arbetsförmedling,

sistnämnda förmedlingsform att inom de närmaste aren undergå en betydande

utveckling. Givetvis komma därvid att beaktas de önskemal, som

framkommit rörande vidtagande av förbättrade anordningar inom viss eller

vissa särskilda förmedlingsgrenar, t. ex. förmedling av arbetsanställning i

hemmen. Den yrkesmässiga förmedling som för närvarande bedrives för

speciella, högre kvalificerade yrkesutövare, såsom sceniska artister och musiker,

kan den offentliga arbetsförmedlingen måhända icke ersätta. Detta

torde icke heller vara erforderligt. En förmedling för dylika yrkesutövare

synes, på sätt jag nyss anfört, i huvudsak kunna ombesörjas genom en i

överensstämmelse med konventionens regler utan förvärvssyfte bedriven

enskild förmedling. Av socialstyrelsens utredning framgår ock att så redan

i viss utsträckning sker.

På de skäl jag sålunda anfört förordar jag, i överensstämmelse med konventionsförslaget,

en lagstiftning av innebörd, att den i förvärvssyfte bedrivna

arbetsförmedlingen förbjudes. Då som jag förut berört den offentliga eller

utan förvärvssyfte bedrivna förmedlingen icke ännu torde vara rustad att

övertaga förmedlingen inom alla arbetsområden samt av hänsyn till dem

som hittills bedrivit förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte, föreslår jag ett

vidsträckt begagnande av de möjligheter till undantagsbestämmelser, som

konventionsförslaget innehåller.

Det av socialstyrelsen föreslagna tillägget till tryckfrihetsförordningen

torde ej vara oundgängligen nödvändigt för konventionens ratificering. Vad

tryckfrihetsförordningen avser att hägna med grundlagsskydd är yttrande
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

friheten i tryck. Huruvida en tryckt skrift som har till syfte att vara

förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare faller under tryckfrihetsförordningen,

kan måhända bliva föremål för olika bedömande i olika fall. För

att emellertid undvika en tänkbar kollision med tryckfrihetsförordningen

torde det föreliggande förslaget, såvitt nu är ifråga, böra begränsas till att

avse arbetsförmedling, som sker genom utgivande av skrift, varå nämnda

förordning ej är tillämplig. Den skiljaktighet, som i förevarande hänseende

må finnas mellan förslaget och konventionen, synes icke vai’a av den art

att den bör hindra konventionens ratificering.

Då någon tryckfrihetsförordningen berörande lagstiftning icke synes behöva

i detta sammanhang komma i fråga, torde anledning saknas att förläna de

föreslagna bestämmelserna karaktären av en av Konungen och riksdagen

stiftad lag. I detta hänseende erinrar jag örn att ratificering av den i

Genua år 1920 antagna konventionen angående arbetsförmedling för sjömän

möjliggjordes på det sättet att Kungl. Majit i cirkulärbrev den 31 mars

1922 anbefallde samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade tillstånd att

yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av arbetsanstallning

åt sjömän. I likhet med vad som skett vid ändringar i näringsfrihetsförordningen

synas bestämmelserna lämpligen kunna sammanföras i

ett förslag till förordning, över vilket förslag riksdagens yttrande inhämtas.

Den slutliga utformningen av bestämmelserna såväl i formellt hänseende

som beträffande detaljer av saklig innebörd torde böra ankomma på

Konungen.

Förslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

I 1 § första stycket i socialstyrelsens förslag stadgas, att med arbetsförmedling

avses i lagen sådan förmedling av anställning, av vad slag som

helst, vilken yrkes- eller regelmässigt bedrives av annan än organ för den

offentliga arbetsförmedlingen. I andra stycket föreskrives, att utgivare av

tidning eller annan tryckt skrift, vari förekommer meddelande rörande arbetsförmedling,

dock skall, där ej tryckfrihetsförordningen redan har sådan

verkan, vara fritagen från tillämpning av lagen, för såvitt ej fråga är örn

skrift som utgives väsentligen i syfte att åvägabringa arbetsförmedling.

I detta sammanhang må omnämnas att enligt socialstyrelsens förslag skall,

samtidigt med att den föreslagna lagen träder i kraft, den förutnämnda kungörelsen

med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor

och sjuksköterskebyråer upphöra att gälla.

I motiveringen till sitt förslag anför socialstyrelsen.

Med hänsyn till att lagstiftningen skulle gälla alla slag av arbetsförmedling,

vare sig den utövades av enskilda personer eller sammanslutningar

eller kommuners eller statens institutioner, hade dess tillämpningsområde

icke ansetts kunna lämpligen bestämmas på annat sätt än medelst den i

paragrafens första stycke intagna tämligen negativa definitionen å »arbetsförmedling».

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr 83.

Möjligen kunde det synas betänkligt, att lagen skulle äga tillämpning å

en del slag av arbetsförmedling, som, utan att vara känförlig till den offentliga

arbetsförmedlingen i specifik bemärkelse, dock vore av offentlig karaktär,

såsom exempelvis den som utövades av vissa skolor oell andra utbildningsanstalter

samt kommissionerna för civilanställning. Häremot kunde

emellertid invändas att dessa institutioner, då de i regel ej uppbure någon

ersättning för sin förmedling, sällan skulle få annan känning av lagen än

förpliktelse att fullgöra vissa mer formella åligganden.

Konventionens text gåve ej fullt tydligt vid handen att konventionens

bestämmelser avsåge alla slag av arbetstagare, sålunda ej blott kroppsarbetare

och med dem socialt likställda, men att detta måste anses vara meningen

framginge otvivelaktigt av förarbetena till konventionen. I lagförslaget angåves

nu berörda avsikt beträffande tillämpligheten med de efter »anställning»

infogade orden »av vad slag som helst».

Bestämningen »yrkes- eller regelmässigt» saknade visserligen direkt stöd

i konventionen, men det torde få anses ligga i sakens natur att man ej

under lagens tillämpning skäligen kunde indraga varje sporadisk handling

av arbetsförmedling, motiverad måhända av vänskaplig omtanke eller ett

rent humanitärt syfte. I konventionen förekommande uttryck, bland annat

den för konventionens innebörd på visst sätt grundläggande beteckningen

»avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå», syntes också berättiga till den uppfattningen

att konventionen endast åsyftade förmedlingsverksamhet av viss

permanens och omfattning. Med uttrycket »yrkes- eller regelmässigt» hade

styrelsen emellertid ej velat framställa krav på någon mer långtgående varaktighet

eller frekvens hos förmedlingsverksamheten. Sålunda borde exempelvis

under lagen inbegripas en person som kanske endast med rätt långa

och obestämda mellantider utövade någon förmedling men likväl i avsevärd

mån behärskade förmedlingsverksamheten inom visst eller vissa fack. Med

ordet »yrkesmässig» ville man ej angiva att förmedlingsverksamheten skulle

utgöra förmedlarens enda eller huvudsakliga sysselsättning utan allenast att

verksamheten bedreves på yrkesmässigt sätt.

I internationella arbetskonferensens konvention av år 1920 angående arbetsförmedling

för sjömän förbjödes ej blott affärsmässigt bedriven sådan

förmedlingsverksamhet utan varje uppbärande av gottgörelse från sjömännen.

Då man icke funnit skäl att i enlighet med förevarande konventions artikel 1

mom. 2 från lagens tillämpning undantaga arbetsförmedling för sjömän borde

socialstyrelsen givetvis vid meddelande av tillstånd för sådan förmedling beakta

sistberörda förbud. Möjligen borde också föreskrift härom meddelas

av Kungl. Majit.

I yttrandena har svenska industriens praktiknämnd framhållit följande.

Även sådan förmedling av anställning inom industrien, som praktiknämnden

och med den samarbetande s. k. praktikbyråer vid statliga och statsunderstödda

tekniska läroanstalter ombesörjde, skulle eventuellt falla inom

lagens giltighetsområde. Såväl praktiknämnden som de tekniska läroanstalternas

praktikbyråer vore inrättade uteslutande i syfte att utan egen vinning

bistå de studerande vid dessa läroanstalter med anskaffning av ändamålsenliga,

tillfälliga platser inom industriell verksamhet för erhållande av den

praktiska utbildning, som anstalternas statuter krävde för inträde eller för

examens avläggande samt för att medverka till att denna praktikutbildning

bleve ändamålsenligt ordnad. Av lagförslagets innehåll liksom av de till

detsamma knutna kommentarerna framginge emellertid, att lagen avsåge förmedling

av anställning i förvärvssyfte. När det gällde förmedling av anställning

enbart i utbildningssyfte kunde man ej tala örn att det förelåge en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 83.

efterfrågan av arbetskraft som det gällde att utjämna. Tvärtom gällde det

i denna förmedlingsverksamhet framför allt att genom en intensiv propaganda

söka förmå företag att för praktisk utbildning mottaga studerande. De förmedlade

anställningarna vore i många fall oavlönade. Men även där lön

förekomme vore den huvudsakligen att betrakta som en sporre till flit och

läraktighet. Skulle denna art av förmedlingsverksamhet komma att falla inom

ramen för lagens giltighetsområde och på grund därav förpliktas icke blott

att göra anmälan örn verksamheten utan jämväl att meddela uppgifter örn

densamma samt att föra vissa slag av anteckningar eller andra handlingar,

vore det fara värt att denna art av nyttig verksamhet bomme att äventyras.

Det vore nämligen icke uteslutet att de institutioner, som nu frivilligt och

med ekonomiska uppoffringar stödde denna verksamhet, ej bleve hågade att

åtaga sig de ökade administrationskostnader som utan tvivel skulle bliva

följden örn densamma skulle inordnas under lagen och påläggas de krav

som därav skulle bliva en följd. Nämnden ville därför hemställa att lagens

giltighetsområde bleve inskräökt till förmedling av anställning i förvärvssyfte.

Skolöverstyrelsen har funnit de skäl vägande som svenska industriens praktiknämnd

anfört för yrkandet att lagens giltighetsområde skulle inskränkas

till förmedling av anställning i förvärvssyfte. Den avsedda begränsningen

borde emellertid angivas så, att anstalt som utan vinstsyfte förmedlade anställning

åt studerande i och för deras praktiska utbildning allenast skulle

göra i konventionen föreskriven anmälan örn verksamheten och således

befrias från den av socialstyrelsen jämväl föreslagna antecknings- och uppgiftsskyldigheten.

Samma begränsning borde iakttagas beträffande skolornas

arbetsförmedling.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har, i anslutning till det av länets arbetsförmedlingsanstalt

avgivna yttrandet, framhållit att det ideellt betonade arbete,

som utan kostnad för någon part av skolor och korporationer utfördes

i syfte att hjälpa särskilt ungdomen till en för densamma lämplig sysselsättning,

borde undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Bleve det så att

skolorna ålades anmälnings- och uppgiftsskyldigheter, kunde de lätt betagas

lusten att fortsätta denna gagnande verksamhet, och säkert vore att det ej

skulle dröja länge förrän krav på ersättning för arbetet restes.

Yttranden av enahanda innebörd hava även avgivits av svenska yrkesskolföreningen

samt flick- och samskoleföreningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat, att den exempelvis av yrkessammanslutningar,

undervisningsanstalter eller sjuksköterskebyråer bedrivna

specialförmedlingen fyllde ett behov vid sidan av den offentliga arbetsförmedlingen

samt att anledning icke hittills förekommit att överföra denna

specialförmedling till den offentliga eller att försvåra dess verksamhet genom

sådana taxebestämmelser, som socialstyrelsens förslag innehölle. Länsstyrelsen

förordade därför att denna förmedling icke måtte falla under lagens

tillämpningsområde eller att för densamma måtte införas väsentligt friare

dispensbestämmelser.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig icke hava anledning

ingå på ett bedömande av det remitterade lagförslaget i annan mån än detta

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majlis proposition nr 83.

berörde platsförmedling som bedreves inom medicinalstyrelsens verksamhetsområde.

I detta hänseende har styrelsen anfört följande.

Beträffande den platsförmedling för apotekspersonal, som utövades av

sammanslutningar av apotekare och farmacevter, funne sig medicinalstyrelsen

ej böra göra någon erinran mot förslaget. Däremot måste vägande skäl

anses föreligga mot förslagets tillämpning å den platsförmedling för sjuksköterskor

som bedreves av godkända sjuksköterskebyraer. De villkor som

måste uppfyllas för att en sjuksköterskebyrå skulle kunna godkännas överensstämde

i huvudsak med de i 3 § av socialstyrelsens lagförslag upptagna

förutsättningarna för meddelande av tillstånd till enskild arbetsförmedling.

Den befattning med de godkända sjuksköterskebyråerna, som överlämnats

till medicinalstyrelsen och som i vissa avseenden sträckte sig längre än den

tillsyn som socialstyrelsen enligt sitt lagförslag skulle utöva över den enskilda

platsförmedlingen, måste anses vara synnerligen ändamålsenlig med

hänsyn till den mycket betydande roll en god sjuksköterskekår spelade inom

landets sjukvård. Att avkoppla medicinalstyrelsen från tillsynen och kontrollen

av ifrågavarande byråer, vilka i samarbete med styrelsen fyllt sina uppgifter

på ett synnerligen tillfredsställande sätt, syntes styrelsen därför vara i hög

grad opåkallat och olämpligt, ej minst med hänsyn till det intima samband

som förefunnes mellan ifrågavarande byråer och sjuksköterskeskolorna, vilka

under alla förhållanden fortfarande måste stå under medicinalstyrelsens tillsyn.

En uppdelning av tillsynen över dessa byråer mellan medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen finge anses vara olämplig, då densamma dels skulle

bliva besvärande för byråerna, dels ock kunde medföra olika beslut av de

särskilda tillsynsmyndigheterna. Konventionsförslaget syntes icke innebära

anledning att företaga omreglering på ett område som redan vore reglerat

i överensstämmelse med konventionsförslagets grundsatser. Det enda skäl

som kunde åberopas för en sådan omreglering vore kravet på likformighet

i fråga örn all enskild förmedlingsverksamhet. Då emellertid den platsförmedling

som meddelades av de godkända sjuksköterskebyråerna vöre till sin

omfattning skarpt avgränsad från annan platsförmedling, och avgörande praktiska

skäl talade för särskilda anordningar i avseende å tillsynen av denna

platsförmedling, hemställde medicinalstyrelsen att från lagens tillämpning

måtte undantagas de godkända sjuksköterskebyråerna.

Den uppfattning, varåt medicinalstyrelsen sålunda givit uttryck, delas av

samtliga de godkända sjuksköterskebyråers ledningar, från vilka yttranden inkommit,

ävensom av länsstyrelsen i Östergötlands län. Särskilt har framhållits

önskvärdheten av att sjuksköterskeelevutbildningen och sjuksköterskornas

arbetsförmedling stöde under samma ledning, då det visat sig

fördelaktigt att kunna anpassa antalet elever, som utbildades för de olika

uppgifterna inom nutida sjukvård (exempelvis till operations-, röntgen- och

laboratoriesköterskor samt sköterskor för sinnessjukvård m. m.), efter de erfarenheter

som arbetsförmedlingen givit örn behovet av sjuksköterskor inom

dessa olika områden.

I likhet med socialstyrelsen anser jag att den ifrågasatta lagstiftningen Departemenhbör

i princip omfatta alla slag av arbetsförmedling. Härifrån torde mueller- ch*fentid

av skäl, som anförts i yttrandena, undantag böra göras för de godkända

sjuksköterskebyråerna, vilka som hittills böra stå under medicinalstyrelsens

tillsyn. Då de för sjuksköterskebyråerna gällande bestämmelserna ej strida

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

mot konventionen, utgör nämnda omständighet ej hinder för dennas ratificering.

De önskemål, vilka framförts för ett undantagande av den förmedling

som avser anställning i utbildningssyfte eller som kostnadsfritt bedrives av

skolor och vissa korporationer, torde i huvudsak grunda sig å farhågor för

att dylik förmedling skulle genom den föreslagna uppgiftsskyldigheten onödigt

betungas. Enligt min mening bör, som jag i det följande skall utveckla,

denna skyldighet kunna så anordnas att någon nämnvärd olägenhet icke

uppstår för den som bedriver verksamheten. Erinringarna ifråga torde

därför ej böra föranleda till att de nämnda förmedlingsarterna undantagas

från den nu föreslagna regleringen.

I anledning av länsstyrelsens i Uppsala län yttrande hänvisar jag till vad

jag i det föregående anfört örn önskvärdheten av att den verksamhet, som

utan förvärvssyfte bedrives av vissa sammanslutningar m. fl., ytterligare utvecklas

samt att dylik förmedling i vissa fall torde vara nödvändig som

komplement till den offentliga arbetsförmedlingen.

Vid överarbetningen av socialstyrelsens förslag hava en del jämkningar av

formell natur vidtagits i 1 §. Genom användandet av ordet »bedrives» torde med

tillräcklig tydlighet framgå, att förordningen, såsom socialstyrelsen åsyftat,

endast äger tillämpning å arbetsförmedling av viss permanens och omfattning

I förevarande paragraf har slutligen införts den av mig tidigare omnämnda

bestämmelsen örn förordningens tillämplighet å arbetsförmedling, som sker

genom utgivande av tryckt skrift.

2-4 §§.

2—4 §§ i departementsförslaget motsvara 3—5 §§ av socialstyrelsens förslag,

innehållande bestämmelser örn avgiftskrävande arbetsförmedling.

Enligt 3 § första stycket i socialstyrelsens förslag må arbetsförmedling, vid

vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift

eller annan direkt eller indirekt ekonomisk ersättning, icke

bedrivas med mindre socialstyrelsen därtill lämnat tillstånd. I andra stycket

av samma paragraf föreskrives, att socialstyrelsen vid prövning av ansökan

örn dylikt tillstånd har att tillse, huruvida den avsedda förmedlingsverksamheten

kan anses önskvärd och lämpligt anordnad, samt att, där tillstånd

finnes böra lämnas, tillika fastställa taxa för de ersättningar, som må uppbäras.

Taxans ersättningsbelopp skola fastställas med noggrant beaktande,

att de ej bereda möjlighet till uppkomst av företagarvinst utan allenast

täcka de för verksamhetens bedrivande nödiga kostnaderna. Slutligen stadgas

i tredje stycket av denna paragraf, att tillstånd icke må beviljas enskild man.

Enligt 4 § i socialstyrelsens förslag må arbetsförmedling, som åsyftar att

förmedla anställning utom landet åt här i landet vistande personer eller

inom landet åt personer, som vistas utom detsamma, icke bedrivas utan att

socialstyrelsen efter bemyndigande av Konungen därtill meddelat tillstånd.

Vidare stadgas i 5 § av socialstyrelsens förslag, att beslut av styrelsen

rörande tillstånd, som avses i 3 eller 4 §, eller taxa, varom stadgas i 3 §,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 83. 29

må när helst förhållandena därtill giva anledning av styrelsen återkallas

eller ändras.

Som motivering till bestämmelserna har socialstyrelsen anfört i huvudsak

följande.

3 § hade till ändamål att förverkliga konventionens huvudsyften, d. v. s.

att undertrycka den i vinstsyfte bedrivna avgiftskrävande arbetsförmedlingen

och att ställa övrig avgiftskrävande förmedling under statlig reglering och

kontroll. Konventionens bestämmelser i berörda avseenden återfunnes i

artikel 2 mom. 1 samt artikel 4 a) och b). I lagförslaget hade emellertid ej

upptagits någon särskild bestämmelse för ernående av förstnämnda huvudsyfte

— dess förverkligande bleve en följd av ett vederbörligt tillgodoseende av

det senare huvudsyftet.

I lagförslaget förutsattes för lovligt bedrivande av avgiftskrävande förmedling

ej blott ett särskilt tillstånd utan även en behörigt fastställd taxa

för ersättningsbeloppen. Det första villkoret kunde möjligen synas överflödigt,

då taxan och dess iakttagande tydligtvis utgjorde den sakligt bärande

grunden för lovligheten. Konventionen fordrade emellertid uttryckligen båda

delarna, och stadgandet av ett tillstånd kunde för övrigt möjligen motivera

en lämplig prövning av förhållanden, som icke stöde i direkt samband med

taxan, samt uppställande av önskvärda villkor beträffande sådana förhållanden.

Sålunda kunde det med hänsyn till kravet på att verksamheten skulle vara

lämpligt anordnad måhända i en del fall fordras att densamma förestodes

av viss person.

Körande innebörden av det i paragrafens första stycke förekommande uttrycket

»ekonomisk ersättning» kunde framhållas, att man därmed, i enlighet

med konventionens artikel 1 b), avsett att träffa alla möjliga slag av ekonomiskt

vederlag. Förutom avgifter, som erlades i samband med förmedlingen

och tydligtvis utgjorde ersättning därför, skulle sålunda under nämnda uttryck

inbegripas bland annat avgifter till sammanslutningar, som bland sina uppgifter

räknade arbetsförmedling för medlemmarna, samt kursavgifter i fall

där avgiftens erläggande och kursens genomgående på grund av utfästelser,

förespeglingar eller eljest skäligen kunde anses giva upphov åt i viss mån

berättigade anspråk på bistånd för erhållande av anställning.

Med hänsyn till att arbetsförmedling, såsom angåves i den senare meningen

av paragrafens andra stycke, icke skulle få bedrivas i vinstsyfte, och den

framtida arbetsförmedlingen sålunda väl i regel komme att få en oegennyttig

karaktär, kunde det måhända synas omotiverat att, på sätt första punkten

i samma stycke gjorde, åt socialstyrelsen giva en praktiskt taget diskretionär

prövningsrätt i frågor örn arbetsförmedlingstillstånd. Fastställande av en

riktigt avvägd taxa som uteslöte möjlighet till företagarvinst torde emellertid

i många fall möta stora svårigheter, och man kunde med sannolikhet förvänta

att en del företag för affärsmässig arbetsförmedling skulle söka att under

lämplig, varierande förklädnad fortsätta sin rörelse. Genom befogenheten

för styrelsen att vid granskning av ansökningar örn dylikt tillstånd taga

hänsyn till önskvärdheten av den åsyftade förmedlingsverksamheten samt den

styrelsen i 5 § tillerkända befogenheten att när som helst återkalla ett

arbetsförmedlingstillstånd syntes nyssberörda befarade tendens kunna väsentligen

avvärjas. Ehuru styrelsen med hänsyn till kravet på önskvärdhet

hade anledning tillse örn det kunde anses förefinnas något behov av den

verksamhet ansökningen avsåge, borde styrelsen givetvis ej lägga hinder

i vägen för förmedlingsverksamhet om vars lojalitet och allmännyttiga karaktär

ingen tvekan kunde råda.

Sista stycket hade tillfogats med hänsyn till att konventionen, artikel 1 b)

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

och artikel 4 a), från möjligheten att erhålla tillstånd indirekt uteslutit enskild

man. Förbudet, örn vars berättigande man för övrigt kunde vara tveksam,

skulle givetvis i och för sig lätt kunna kringgås, men i betraktande

av socialstyrelsens diskretionära prövningsrätt torde någon avsevärd olägenhet

därav knappast behöva befaras.

4 § i socialstyrelsens förslag motsvarade konventionens bestämmelse i artikel

4 c). Nämnda bestämmelse hänförde sig endast till avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer

med vinstsyfte. En sådan begränsning syntes emellertid

knappast välmotiverad och hade icke iakttagits i lagförslaget. Erinras kunde

också att i den av internationella arbetskonferensen år 1919 antagna rekommendationen

angående arbetslösheten bland annat hemställdes, att medlemsstaterna

ej måtte medgiva värvning gruppvis av arbetare från ett land till

ett annat utan överenskommelse mellan respektive länder.

Påpekas borde måhända att bestämmelserna i 4 § icke vore avsedda att

i fall av mellanstatlig avgiftskrävande förmedling ersätta dem som meddelades

i 3 § utan att komplettera dem.

Beträffande bestämmelserna i 5 § funne styrelsen det uppenbart, att styrelsen

borde äga rätt att med hänsyn till nya upplysningar eller ändrade

förhållanden korrigera eller återkalla sina beslut rörande förmedlingstillstånd.

Till förekommande av varje möjlighet till bestridande av sådan rätt hade

emellertid ansetts lämpligt upptaga en uttrycklig bestämmelse härom.

Slutligen må här omnämnas, att socialstyrelsen i motiveringen till 6 § i

sitt förslag, enligt vilken paragraf tillsyn å efterlevnaden av lagen skall

utövas av styrelsen, framhållit, att befattningen med lagens tillämpning icke

lämpligen kunde uppdragas åt annan myndighet, då ju styrelsen hade att handlägga

frågor rörande arbetsmarknaden. I förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling

hade också tillsynen över denna förmedlingsverksamhet uppdragits

åt styrelsen.

I yttrandena har svensea teknologföreningen framhållit, att föreskriften, att

arbetsförmedling vid vilken uppbures inskrivnings- eller förmedlingsavgift ej

finge bedrivas utan tillstånd, kunde bliva ett allvarligt hinder för en del

i humanitärt syfte arbetande sammanslutningar, såvida icke undantag gjordes

för sådana som icke beräknade vinst för sina tjänster. Det syntes föreningen

tillfyllest med allenast en anmälan örn dylik verksamhet och örn storleken

av de i verksamheten tillämpade avgifterna. Socialstyrelsen kunde tilldelas

befogenhet att, i fall då missbruk förelåge, åstadkomma rättelse.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter har ansett förening

av arbetsgivare samt fackförening eller annan liknande förening av arbetare

böra äga rätt att utan särskilt tillstånd driva arbetsförmedling mot ersättning,

under förutsättning dock att anmälan därom gjordes till socialstyrelsen

och att styrelsen fastställde taxa för ersättningarna. Dylik arbetsförmedling

måste nämligen alltid vara önskvärd, och sammanslutningens karaktär utgjorde

garanti för att förmedlingen vore lämpligt anordnad. Självfallet borde

dock förmedlingen endast gälla anställning inom det egna yrket. Vid fastställandet

av taxan borde socialstyrelsen noggrant beakta att ersättningsbeloppen

icke beredde möjlighet till uppkomst av företagarvinst.

Skolöverstyrelsen har ansett det vara av vikt att den möjlighet som kon
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 8c/.

ventionsförslaget beredde sammanslutningar och institutioner att bedriva

arbetsförmedling måtte i en blivande lagstiftning bibehållas utan onödig inskränkning

och utan betungande former för kontroll. På grund därav borde

icke sådana förmedlingsorgan, som utan vinstsyfte förmedlade anställning

åt studerande i och för deras praktiska utbildning eller åt lärare vid under

överstyrelsens inseende stående läroanstalter, åläggas annan skyldighet än

att till socialstyrelsen göra anmälan örn denna sin verksamhet.

I de övriga yttranden, vari tillstyrkts en allmän reglering av förmedlingsverksamheten,

hava erinringar icke framställts mot förslaget att avgiftskrävande

förmedling icke finge bedrivas utan tillstånd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett länsstyrelserna på grund av deras

större lokal- och personalkännedom vara bättre skickade än socialstyrelsen

att handlägga ifrågavarande ärenden. Länsstyrelsen har vidare förklarat sig

befara, att genom den föreslagna centraliseringen en utveckling till monopol

för den offentliga arbetsförmedlingen bomme att gynnas, en utveckling som

länsstyrelsen — trots den offentliga förmedlingens nödvändighet och synnerligen

stora förtjänster — icke ansåge önskvärd.

Även länsstyrelsen i Örebro län har funnit det skäligen vanskligt för en

central myndighet att handhava dylika rent lokala ärenden.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län hava däremot funnit

välbetänkt att ärenden örn tillstånd att utöva kommissionärsverksamhet handhades

av en central myndighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat, att för ett rätt bedömande av

frågan örn en avsedd förmedlingsverksamhet kunde anses önskvärd och lämpligt

anordnad vore en närmare kännedom örn ortsförhållandena erforderlig.

Därför borde föreskrift meddelas därom, att, innan ansökan avgjordes, vederbörande

länsstyrelse skulle lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Göteborgs offentliga arbetsförmedling har sagt sig förutsätta att tillstånd

icke beviljades utan att den offentliga arbetsförmedlingsanstalten å orten

lämnats tillfälle avgiva yttrande. Vidare borde tillstånd begränsas till viss

tid. En förnyad ansökan örn fortsatt tillstånd skulle nämligen giva anledning

till prövning ej endast av behovet av verksamheten utan även av sättet

varpå den utövats, och därigenom skulle vederbörande sporras till ordentlighet

i verksamheten.

Länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs- och Bohus län hava förordat

ett utbyte av orden »enskild man» mot »enskild person», varjämte sistnämnda

länsstyrelse ansett att för avgiftskrävande förmedling borde finnas

en av den tillståndsbeviljande myndigheten godkänd föreståndare.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län hava uttalat tvekan om berättigandet

av förbudet för »enskild man» att bedriva avgiftskrävande förmedling

varjämte sistnämnda länsstyrelse funnit bestämmelsen härom otydlig.

I socialstyrelsens förslag har icke upptagits någon särskild bestämmelse

för ernåendet av konventionsförslagets och den nu föreslagna lagstiftningens

huvudändamål, nämligen att undertrycka den förmedling som bedrives i

Departements
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 83.

förvärvssyfte. Enligt styrelsens mening skulle detta mål uppnås på indirekt

väg såsom en följd av en rätt tillämpning av bestämmelserna örn reglering

och kontroll av den utan vinstsyfte bedrivna avgiftskrävande förmedlingen.

Det torde emellertid vara önskvärt att det måhända mest betydelsefulla

ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningen kommer att klart framträda i

själva lagtexten. 2 § första stycket departementsförslaget innehåller därför

ett uttryckligt stadgande i detta hänseende.

I likhet med socialstyrelsens förslag och i överensstämmelse med konventionen

upptager departementsförslaget en bestämmelse örn att tillstånd

erfordras för rätt att annorledes än i förvärvssyfte bedriva avgiftskrävande

förmedling. Denna bestämmelse, som återfinnes i 2 § andra stycket, torde

vara erforderlig bland annat med hänsyn till angelägenheten av att förhindra

att en del företag som bedriva förmedling i förvärvssyfte under någon

förklädnad söka fortsätta verksamheten. Jag har sålunda ej kunnat biträda

vad i vissa yttranden anförts därom att beträffande annorledes än i förvärvssyfte

bedriven avgiftskrävande förmedling allenast borde ske anmälan.

Att socialstyrelsen bör vara den myndighet som meddelar tillstånd synes

mig ligga i öppen dag. I anledning av vad som anförts i en del yttranden

vill jag framhålla, att det ligger i sakens natur att socialstyrelsen i de fall,

där så erfordras, inhämtar yttranden såväl från ortsmyndigheter som från

andra vilka kunna förväntas vara i stånd att lämna upplysningar av värde.

Något stadgande härom torde dock icke vara lämpligt, då fall naturligen också

kunna inträffa där ett remissförfarande är onödigt.

I 2 § tredje stycket departementsförslaget upptages ett stadgande motsvarande

4 § i socialstyrelsens förslag, dock med vissa jämkningar. I överensstämmelse

med konventionsförslaget anser jag det icke vara behövligt

att fordra tillstånd för de fall då dylik förmedling bedrives avgiftsfritt.

Utövare av verksamheten torde i dessa fall huvudsakligast komma att bliva

vissa yrkessammanslutningar, som genom förmedlingen vilja antingen förhjälpa

svenskar att erhålla för deras utbildning eller utkomst förmånliga

anställningar utomlands eller förvärva för vederbörande yrken värdefull utländsk

arbetskraft. Bestämmelsen synes icke heller böra vara tillämplig å

förmedling av anställning här i riket åt utomlands vistande svensk undersåte.

Konventionsförslagets föreskrifter örn rekrytering av arbetare från utlandet

torde näppeligen avse dylika fall. I anledning av vad socialstyrelsen som

motivering till sitt förslag anfört önskar jag slutligen framhålla, att de av styrelsen

föreslagna bestämmelserna givetvis icke skulle bli tillämpliga å sådan

rekrytering av arbetare, som ej sker i form av arbetsförmedling.

I överensstämmelse med konventionen upptages i fjärde stycket stadgandet

i 3 § tredje stycket socialstyrelsens förslag örn förbud för enskild person

att bedriva avgiftskrävande förmedling. Med hänsyn till omfattningen av

förordningens tillämplighet torde det vara nödvändigt att i densamma jämväl

upptages det förbud mot avgiftskrävande förmedling för sjömän, vilket

stadgas i den av Sverige ratificerade konventionen i detta ämne. En föreskrift

härom återfinnes i fjärde stycket. I sista punkten upptages ett stadgande

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 83.

motsvarande 3 § andra stycket socialstyrelsens förslag av innebörd att tillstånd

ej må beviljas, därest verksamheten icke befinnes önskvärd eller ej kan

förväntas komma att bedrivas på lämpligt sätt. I anslutning till vad socialstyrelsen

anfört i sin motivering önskar jag framhålla, att styrelsen i anledning

av detta stadgande givetvis icke får lägga hinder i vägen för förmedlingsverksamhet

örn vars lojalitet och allmännyttighet tvekan skäligen icke

kan råda.

3 § departementsförslaget angiver vad meddelat tillstånd skall innehålla,

därvid uttrycklig bestämmelse lämnats allenast örn den ersättning för förmedlingen

som högst må utgå. Bland övriga villkor och bestämmelser, som

tillståndet regelmässigt synes böra innehålla, kan nämnas ett angivande av

å vilken eller vilka orter samt för vilken eller vilka yrkesgrenar verksamheten

må bedrivas. Vidare torde det i talrika fall vara lämpligt att bestämma

viss tid för tillståndets giltighet samt att föreskriva att verksamheten skall

förestås av en av socialstyrelsen härtill godkänd person. Med hänsyn till

de olika fallens skiljaktiga beskaffenhet har överlämnats åt socialstyrelsen

att, obunden av strikta regler, träffa avgörande rörande dessa frågor. Jag

har sålunda ej ansett mig böra biträda det i vissa yttranden framställda

önskemålet att i själva förordningen borde ske en närmare reglering av dessa

spörsmål.

Såsom framgår av stadgandet i 4 §, vilket med någon jämkning motsvarar

5 § i socialstyrelsens förslag, inbegripes därunder jämväl rätt för

socialstyrelsen att, på ansökan av den som driver verksamheten, meddela

ändrade villkor eller bestämmelser för densamma.

5 §•

Enligt 2 § första stycket i socialstyrelsens förslag åligger det envar, som

utövar arbetsförmedling, att inom tre månader från det han börjat bedriva

verksamheten, eller, där han redan bedriver sådan verksamhet när lagen

träder i kraft, från tiden därför örn denna sin verksamhet göra anmälan till

socialstyrelsen på sätt denna myndighet föreskriver.

I andra stycket av samma paragraf stadgas skyldighet för utövare av

arbetsförmedling att till socialstyrelsen, enligt av denna myndighet utfärdade

föreskrifter, meddela de uppgifter örn sin verksamhet, som socialstyrelsen

kan finna påkallade för samordnande av arbetsförmedlingsverksamheten

inom riket.

Socialstyrelsen har i motiven till denna paragraf yttrat, att första stycket,

som motsvarade artikel 5 i konventionsförslaget, på visst sätt utgjorde lagförslagets

grundläggande stadgande. Genom detsamma jämte bestämmelserna

i andra stycket skulle för styrelsen möjliggöras att erhålla den för

arbetsförmedlingens rationella ordnande erforderliga överblicken över förmedlingsverksamheten

i landet. Då man under lagstiftningen velat inbegripa

jämväl verksamhet av mindre aktiv natur, där verksamhetens karaktär kanske

först småningom skulle tydligt framträda, hade det synts oskäligt fordra att

anmälan skulle göras på förhand eller inom kortare tid än tre månader.

Bihang till riksdagens protokoll 1335. 1 sami. Nr 83. 174 35 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Till skillnad från 2 § i socialstyrelsens förslag stadgas i departementsförslagets

5 § anmälningsskyldighet allenast rörande den »avgiftsfria» förmedlingen,

varjämte bestämmelserna örn uppgiftsskyldigliet överflyttats till

7 §. Visserligen innehåller artikel 5 i konventionen stadgande örn anmälningsskyldighet

rörande alla slag av förmedling, men för den »avgiftskrävande»

förmedlingens del måste anmälningsskyldigheten anses fullgjord genom

det ansökningsförfarande varom bestämmelser meddelats i 2 och 3 §§

i departementsförslaget. Bestämmelser örn uppgiftsskyldighet återfinnas på

två ställen i socialstyrelsens förslag, nämligen under 2 och 6 §§. För överskådlighetens

skull hava dessa bestämmelser sammanförts i en paragraf.

Föreskriften om anmälningsskyldighet för den, som bedriver förmedling, när

lagstiftningen träder i kraft, torde lämpligen böra införas bland övergångsbestämmelserna

och återfinnes där i sista stycket.

6 och 7 §§.

I 6 § i socialstyrelsens förslag stadgas, att tillsyn å efterlevnaden av

lagen utövas av styrelsen, som äger att, i den mån därför finnes nödigt,

ålägga den, som utövar arbetsförmedling, att rörande densamma föra vissa

slag av anteckningar eller andra handlingar, att taga del därav samt att infordra

dylika handlingar eller upplysningar rörande verksamheten.

Socialstyrelsen har ansett det icke kunna ifrågasättas, att befattningen med

lagens tillämpning lämpligen skulle kunna uppdragas åt annan myndighet

än styrelsen. I motiveringen till 2 och 6 §§ i sitt förslag har styrelsen

vidare yttrat, att det genom bestämmelserna i 2 § skulle möjliggöras för

styrelsen att erhålla den för arbetsförmedlingens rationella ordnande erforderliga

överblicken över förmedlingsverksamheten i landet samt att man i

6 § sökt utrusta styrelsen med de befogenheter, som synts nödvändiga för

utövande av en verksam kontroll.

Såsom förut omnämnts har i en del yttranden föreslagits, att från denna

lagstiftning måtte undantagas förmedling, som avsåge anställning i annat

syfte än förvärvssyfte, ävensom av skolor och korporationer i ideellt syfte

bedriven förmedling. Som skäl härför har anförts olämpligheten av att betunga

dylik gagnande verksamhet med anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Skolöverstyrelsen har i detta hänseende anfört i huvudsak följande.

Den enda skyldighet som enligt konventionsförslaget skulle åligga en icke

»avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå» vore att enligt artikel 5 göra anmälan

örn sin verksamhet. Enligt det av socialstyrelsen utarbetade lagförslaget

skulle emellertid dessa åligganden i betydande grad ökas. Förslaget

innebure nämligen skyldighet för vederbörande förmedlingsorgan ej allenast

att göra anmälan örn sin verksamhet till socialstyrelsen utan även att meddela

styrelsen uppgifter örn verksamheten. Överstyrelsen ville framhålla att

den förmedlingsverksamhet, som utövades av vissa skolor och utbildningsanstalter

i syfte att skaffa avgående elever lämplig anställning, vore av stort

värde ur olika synpunkter. Såvitt överstyrelsen hade sig bekant krävde skolorna

icke någon särskild avgift för ifrågavarande förmedling. Förekommande

inträdes-, termins- eller kursavgifter torde i regel endast avse att bidraga

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 83.

till täckande av kostnaden för undervisningen. Detta gällde åtminstone beträffande

alla skolor som stöde under överstyrelsens inseende. I fråga örn

dessa skolor syntes någon ytterligare kontroll i förevarande avseende icke

vara behövlig. För övrigt kunde framhållas att nämnda skolors förmedlingsverksamhet

i regel omfattade endast en obetydlig procent av skolornas avgående

elever. Det stora flertalet torde skaffa sig anställning på egen hand.

Under sådana förhållanden måste betydelsen av de uppgifter som skolorna

skulle åläggas lämna socialstyrelsen icke bli stor och framför allt icke medge

någon som helst överblick över arbetsmarknaden på ifrågavarande område.

En viss risk förelåge emellertid att skolorna skulle inskränka eller helt upphöra

med denna förmedlingsverksamhet därest den kringgärdades med bestämmelser

som kunde bliva på något sätt betungande. Överstyrelsen

funne därför starka skäl tala för att sådan förmedlingsverksamhet som bedreves

av skolor och utbildningsanstalter för att skaffa avgående elever anställning

icke betungades med att lämna flera uppgifter rörande denna sin

verksamhet än som direkt föreskreves i konventionsförslaget.

Beträffande vilken myndighet som skulle handhava tillsynen av lagstiftningens

efterlevnad har skolöverstyrelsen anfört.

Överstyrelsen funne oundgängligt, att förmedlingen av extra ordinarie och

vikarierande lärare, särskilt till sådana läroanstalter som stöde under överstyrelsens

inseende, övervakades av överstyrelsen. För de beräkningar av

lärarbehovet vid folkskolorna med flera läroanstalter, vilka verkställdes inom

överstyrelsen och varpå denna grundade sina anslagsiiskanden rörande seminarierna,

provårsinstitutionen och särskilda utbildningskurser, behövde överstyrelsen

stå i omedelbar förbindelse med förmedlingsorganen på ifrågavarande

område. Konventionsförslaget innehölle intet som kunde utgöra

hinder för ett stadgande i sagda syfte.

Aven Sveriges allmänna Jolksluillär ar förening har uttalat tvekan, huruvida

bestämmelsen örn socialstyrelsen som tillsynsmyndighet vore den ändamålsenligaste

anordningen när det gällde förmedlingsverksamhet beträffande

skolan. I varje fall borde skolöverstyrelsens medverkan vinnas i fråga örn

förmedling av lärarkrafter.

[Uppenbarligen måste den föreslagna kontrollen och uppgiftsskyldigheten Departementsur

socialpolitisk synpunkt bliva av stort värde. Detta synes mig även gälla chefenden

icke avgiftskrävande förmedlingen. Ehuru denna enligt konventionsförslaget

är underkastad allenast anmälningsskyldighet, när verksamheten

börjar, har jag därför, i likhet med socialstyrelsen, ansett mig böra föreslå

bestämmelser varigenom utövare av dylik förmedlingsverksamhet ålägges viss

längre gående uppgiftsskyldighet. Därmed skulle också förutsättningarna

ökas för uppfyllandet av en av de förpliktelser, vilka Sverige åtagit sig genom

ratificerandet av 1919 års konvention angående arbetslösheten. I denna konvention

stadgas nämligen bland annat, att där både offentliga och enskilda

avgiftsfria arbetsförmedlingsanstalter finnas, åtgärder skola vidtagas för att

samordna deras verksamhet enligt en hela landet omfattande plan. Givetvis

bör tillsynsmyndigheten handhava sina befogenheter under all möjlig hänsyn

för den övervakade verksamheten. Sålunda synes t. ex. intet intresse åsidosättas,

om allenast mycket knapphändiga uppgifter infordras rörande en verk
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Majus proposition nr 83.

samhet, vars ändamål är att åt studerande förmedla kortvariga anställningar

i utbildningssyfte.

De skäl som anförts för att åt skolöverstyrelsen överlämna tillsynen över

förmedling av anställning åt vissa lärare förtjäna visserligen beaktande men

synas icke böra föranleda, att tillsynen överflyttas från socialstyrelsen. De

personer, vilka anmäla sig som sökande till lärarbefattningar vid läroanstalter

som stå under skolöverstyrelsens inseende, torde nämligen icke sällan vara

villiga antaga såväl andra lärarbefattningar som anställningar av annat för

dem lämpligt slag. Det är givetvis önskvärt att de förmedlingsbyråer vilka

anlitas av dessa personer erhålla rätt att förmedla alla för klientelet lämpliga

anställningar. Av socialstyrelsens utredning i ärendet framgår t. ex., att

vid Lunds universitet inrättats en för flera yrkesgrenar, bland dem lärarbanan,

gemensam förmedling. Dör sådan förmedling skulle emellertid, därest

förslaget örn skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet genomfördes, tillsynen

bliva uppdelad mellan två myndigheter. Då jag icke ansett mig kunna tillråda en

dylik uppdelning, föreslår jag socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet över all

förmedlingsverksamhet. Emellertid bör det givetvis åligga denna myndighet

att i förekommande fall samråda med skolöverstyrelsen och att till denna

lämna alla för dess verksamhet nödiga upplysningar. Några föreskrifter

härom synas emellertid ej böra inflyta i nu ifrågavarande förordning utan

torde desamma, i den mån så befinnes erforderligt, kunna meddelas av

Kungl. Maj:t i samband med förordningens promulgering.

Bestämmelsen örn tillsyn har ansetts lämpligen böra särskilt för sig upptagas

i 6 §. De i 2 och 6 §§ i socialstyrelsens lagförslag förekommande bestämmelserna

om uppgiftsskyldighet med mera hava därefter sammanförts i 7 §,

därvid desamma undergått vissa formella jämkningar.

8§-

I 7 § första stycket socialstyrelsens lagförslag stadgas, att örn någon

utövar arbetsförmedling, som avses i 3 § första stycket eller 4 §, utan vederbörligt

tillstånd eller utan iakttagande av därför stadgat villkor eller med

överskridande av taxa, som föreskrives i 3 § andra stycket, skall han straffas

med dagsböter.

Enligt andra stycket i samma § skall med böter högst 200 kronor straffas

underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 2 § första

stycket, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som socialstyrelsen

med stöd av 2 § andra stycket kan hava meddelat. Samma straff är stadgat

för den, som underlåter att fullgöra honom med stöd av 6 § meddelad anmaning.

Socialstyrelsen har i sin motivering till paragrafen yttrat, att de förseelser

som kunde förekomma mot lagens bestämmelser syntes med hänsyn till straffansvaret

lämpligen kunna delas i två grupper, en av mer saklig och en annan

av mer formell innebörd. För den förra gruppen som vore uppförd i första

stycket föresloges dagsböter. Beträffande den senare gruppen hade ett bötesbelopp

av högst 200 kronor ansetts kunna vara tillfyllest. Den förseelse,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

sorn uppkomme därest utövare av arbetsförmedling vägrade ombud för socialstyrelsen

tillgång till handlingarna rörande verksamheten, hade icke beaktats,

bland annat på grund av att det kunde ifrågasättas örn densamma ej ginge

in under straffbestämmelsen i 10 kapitlet 23 § strafflagen.

I yttrandena har Örebro läns offentliga arbetsförmedlingsanstalt ansett, att,

därest icke särskilt stadgande därom infördes i lagen, blotta egenskapen av

»ombud» för socialstyrelsen knappast skulle medföra befogenhet att fordra

tillgång till handlingar rörande förmedlingsverksamheten. För tillämpning

av 10 kapitlet 23 § strafflagen torde nämligen fordras tjänstemannaställning

hos den inspekterande.

Den i 7 § första stycket socialstyrelsens förslag upptagna straffbestämmelsen

har på grund av andra i förslaget vidtagna jämkningar undergått

viss omredigering. Dessutom har underlåtenhet att fullgöra skyldighet, varom

i 7 § departementsförslaget är fråga, ansetts böra beläggas med dagsböter.

Från stadgandet ifråga synes icke böra uteslutas vägran att hålla handlingarna

angående verksamheten tillgängliga för socialstyrelsen eller för den

som av styrelsen bemyndigats granska desamma. En dylik vägran torde

näppeligen vara att hänföra under 10 kapitlet 23 § strafflagen, där straff

stadgas för vägran av inträde eller handräckning åt den som i offentlig

förrättning är därtill berättigad.

Det har synts lämpligt att stadga särskilt straff för den som under tid

då han är ställd under tilltal för förseelse, som i första stycket sägs, fortsätter

förseelsen.

Högsta straff för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet enligt

5 § har fastställts till 300 kronors böter.

9§-

Enligt 8 § i socialstyrelsens förslag skall förseelse, som avses i 7 §, åtalas

vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller,

där sådan ej finnes, vid allmän underrätt. Böter, som ådömas enligt lagen,

tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmänna strafflagen.

Dessa stadganden återfinnas med allenast några formella jämkningar i

9 § departementsförslaget.

9 § i socialstyrelsens förslag.

'' I 9 § socialstyrelsens förslag stadgas, att närmare bestämmelser rörande

lagens tillämpning må meddelas av Konungen, som jämväl äger att för förseelse

mot sådan bestämmelse stadga straff av böter, ej överstigande 300

kronor.

Socialstyrelsen har såsom motiv till stadgandet yttrat, att ehuru lagförslaget

syntes utgöra en tillfyllestgörande reglering i ämnet, hade styrelsen,

särskilt i betraktande av att här vore fråga örn en helt ny lagstiftning, ansett

skälig förtänksamhet bjuda att förbehålla Kungl. Majit möjlighet meddela

kompletterande tillämpningsbestämmelser.

Departements
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

De föreskrifter, som kunna tänkas bliva erforderliga som komplettering

av förordningens bestämmelser, torde icke behöva underställas riksdagen.

Någon motsvarighet till 9 § i socialstyrelsens förslag upptages därför ej i

departementsförslaget.

Slutbestämmelserna.

Enligt socialstyrelsens förslag skall den nya lagstiftningen träda i kraft

den 1 januari 1938, därvid kungörelsen örn kommissionärer för anskaffande

av arbetsanställning och kungörelsen med bestämmelser angående statens

godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer skola upphöra

att gälla.

Jämlikt första stycket i de av socialstyrelsen föreslagna övergångsbestämmelserna

må styrelsen för den som redan vid tiden för lagens ikraftträdande

bedriver arbetsförmedlig, utan hinder av vad i 3 § stadgas fastställa taxa,

gällande längst till den 1 januari 1940, för ersättning beräknad på sådant

sätt, att skälig företagarvinst möjliggöres.

I andra stycket stadgas, att taxa med sålunda beräknad ersättning jämväl

må fastställas att gälla för tid efter nyssnämnda dag, där fråga är ej

blott örn sådan utövare av arbetsförmedling, som avses i första stycket, utan

även örn visst slag av arbetstagare, beträffande vilka Konungen med hänsyn

till särskilda förhållanden funnit skäl bemyndiga socialstyrelsen att fastställa

dylik taxa. Taxan må dock ej i här avsedda fall fastställas för längre tid än

ett år åt gången, och får den sammanlagda tiden för en tillståndshavares

tillgodonjutande av sådana taxor icke överskrida en tidrymd av tio år. Innan

dylik taxa fastställes, bör åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som

frågan kan angå, beredas tillfälle att yttra sig.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att arbetsförmedling, som bedrives

vid tiden för lagens ikraftträdande, må utan hinder av vad som stadgas i

3 eller 4 § bedrivas under en tid av högst sex månader därefter.

I sina motiv har socialstyrelsen beträffande bestämmelsen örn lagens ikraftträdande

förutsatt att för konventionens ratificering erfordrades ändring i

tryckfrihetsförordningen och att sådan åtgärd icke kunde slutgiltigt beslutas

förrän vid »1936» års riksdag. Under viss förutsättning trädde konventionen

i kraft 12 månader efter skedd ratificering. Med detta beräkningssätt borde

dagen för lagens ikraftträdande sättas till den 1 januari 1938. Styrelsen ansåge

dock att lagen borde träda i kraft tidigare, dock ej förrän den offentliga

arbetsförmedlingen satts i stånd att väsentligen övertaga den hittillsvarande

affärsmässiga förmedlingen. De krav på ersättning, som eventuellt

kunde komma att göras gällande av kommissionärer och andra, talade också

för en längre övergångstid, men kunde härutinnan å andra sidan erinras örn

de möjligheter till fortsatt verksamhet för den affärsmässiga förmedlingen

som efterföljande övergångsbestämmelser beredde. Med hänsyn till vad sålunda

anförts föresloge styrelsen att tiden för lagens ikraftträdande sattes

till den »1 juli 1936».

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 83.

Rörande övergångsbestämmelserna Ilar styrelsen anfört.

Första stycket avsåge att motsvara det generella medgivandet i konvention

störs! agets artikel 9 mom. 1 till fortsatt tillvaro för avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer

med vinstsyfte under tre år efter konventionens ikraftträdande,

vilken tidrymd socialstyrelsen ansett kunna beräknas utgå med

utgången av år »1939». I konventionen sades visserligen ej något direkt örn

prövning eller tillstånd i förevarande fall, men hade det ej synts motiverat

att bereda ifrågavarande företag någon särställning i nu berörda avseenden.

Artikel 2 mom. 2 b) förutsatte för övrigt att dessa företag skulle hava en

av vederbörande, myndighet godkänd taxa.

Det andra stycket, som hade till uppgift att reglera den möjlighet till

förlängd affärsmässig arbetsförmedling som artikel 3 åsyftade, hade ett mer

begränsat tillämpningsområde, och vore därjämte dess tillämpning förbunden

nied villkor örn respektive organisationers hörande. Giltighetstiden för ifrågavarande

för förmedlaren förmånligare taxor hade begränsats till ett år, men

kunde den sammanlagda tiden härför uppgå till tio år — det hade synts

lämpligare anknyta tidsbegränsningarna till taxan i stället för till tillståndet

såsom i konventionen. Vilka slag av arbetstagare här åsyftade eftergifter

lämpligen borde avse vore socialstyrelsen ej beredd att i detta sammanhang

angiva, bland annat på den grund att behovet av sådana eftergifter i mycket

komrne att bero på den offentliga arbetsförmedlingens utveckling. Erinras kunde

emellertid att den affärsmässiga arbetsförmedlingens väsentliga klientel för

närvarande bestode av hembiträden samt restaurang- och hotellpersonal.

Emot eventuella betänkligheter att utnyttja konventionens möjligheter

till förlängd verksamhet för den affärsmässiga arbetsförmedlingen kunde

framhållas, att vissa förut berörda omständigheter — eventuella ersättningsanspråk

och bristande annan förmedling — talade emot ett forcerat genomförande

av förevarande lagstiftning. Man torde väl också kunna förvänta att

ifrågavarande möjligheter till uppskov endast skulle anlitas i fall och i den

mån så funnes av verkligt behov påkallat.

Till undvikande av de olägenheter för såväl många utövare av arbetsförmedling

som tillsynsmyndigheten, vilka en omedelbar tillämpning vid lagens

ikraftträdande av bestämmelserna i 3 och 4 §§ skulle föranleda, hade till

sist tillfogats en övergångsbestämmelse, som för redan i utövning varande

arbetsförmedling medgåve visst uppskov med tillämpningen av nämnda paragrafer.

I yttrandena har den offentliga arbetsförmedlingen i Norrköping föreslagit

att den nya lagstiftningen måtte träda i kraft redan den 1 januari 1936.

Sver ges hotell- och restaurangpersonals förbund har ansett den 1 januari

1938 vara en alltför avlägsen tidpunkt för lagens ikraftträdande.

Länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom

Hallands läns arbetsförmedlingsanstalt hava däremot förordat att lagen

måtte träda i kraft den 1 januari 1938.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de av socialstyrelsen föreslagna

övergångsbestämmelserna oklara såtillvida att det syntes ovisst i vad män

den som bedreve arbetsförmedling i vinstsyfte finge fortsätta därmed även

efter det sex månader förflutit från lagens ikraftträdande. Enligt 3 § i förslaget

finge förmedling mot ersättning icke äga rum utan tillstånd av socialstyrelsen,

som dock ej linge meddela tillstånd till enskild man. Läste man

endast 3 §, bibragtes man den uppfattningen att de nuvarande enskilda för
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

medlingsbyråerna, vilka torde med få undantag drivas av enskild man, skulle

få helt upphöra med verksamheten vid lagens ikraftträdande. Emellertid

medgåves enligt tredje stycket i övergångsbestämmelserna att förmedling

som bedreves vid tiden för lagens ikraftträdande finge utan hinder av vad

som stadgades i 3 eller 4 § bedrivas under högst sex månader därefter. Så

långt torde bestämmelserna vara klara. Men då i första och andra stycket

av övergångsbestämmelserna stadgades att taxa kunde fastställas för förutvarande

förmedlingsutövare intill den 1 januari 1940 och under vissa förutsättningar

även för tiden därefter, dock högst tio år, uppstoae tvekan örn

rätta innebörden av bestämmelserna rörande den förmedling som vid tiden

för lagens ikraftträdande bedreves mot avgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett den tid av två år efter lagens

ikraftträdande, under vilken förmedling med vinstsyfte enligt socialstyrelsens

förslag finge bedrivas, vara alltför kort. Försiktigheten bjöde tillika att icke

till vissa år begränsa den dispensmöjlighet, vilken efter utgången av sagda

tid stöde öppen.

I åtskilliga av de yttranden, vari avstyrkts en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med konventionsförslaget, har i andra hand förordats för

nuvarande utövare av arbetsförmedling mot ersättning förmånligare övergångsbestämmelser

än dem socialstyrelsen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har jämväl framhållit, att en indragning

av nu gällande rättigheter till affärsmässig förmedling utan någon rättighetsinnehavarnas

egen förskyllan torde kunna föranleda krav på ersättning av

staten, och länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Värmlands län samt

polismästaren i Stockholm hava ansett rimligt, att ersättning bereddes de

yrkesutövare, som genom den föreslagna lagstiftningens genomförande skulle

förlora sitt hittillsvarande levebröd.

Enahanda uppfattning har uttalats av ett flertal av de kommissionärer, från

vilka yttranden inkommit.

Med hänsyn till att någon ändring i tryckfrihetsförordningen ej föreslagits,

synes ifrågavarande förordning lämpligen kunna träda i kraft den 1

januari 1936.

Kungörelsen angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning

torde icke kunna i sin helhet upphävas i och med ikraftträdandet av

ifrågavarande förordning. I § 4 kungörelsen omnämnd säkerhet torde icke

böra återfås, förrän visshet erhållits örn att densamma icke kan komma att

tagas i anspråk för sitt ändamål. Har, innan kungörelsens giltighetstid

utlöper, kontrakt enligt § 5 upprättats, bör å det rättsförhållande, som därigenom

uppkommit, bestämmelserna i §§ 6—8 äga tillämpning jämväl sedan

kungörelsen upphört att gälla. Vidare erfordras särskilt stadgande, därest

kommissionär skall kunna avkrävas uppgifter, som omnämnas i § 9, för

månaden närmast innan kungörelsen uppliäves. Slutligen torde kungörelsens

bestämmelser böra tillämpas å förseelser, som begåtts såväl under kungörelsens

giltighetstid, som ock därefter i de fall kungörelsen erhållit förlängd

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83. 41

giltighet. Föreskrifter i nu angivna hänseenden upptagas i departementsförslaget.

I anledning av vad som anförts i vissa yttranden önskar jag framhålla,

att det icke torde föreligga någon skyldighet för staten att utgiva ersättning

till dem som drabbas av förordningens förbudsbestämmelser. Erinras må

i detta sammanhang dels att det för erhållande av tillstånd enligt den nu

gällande kommissionärskungörelsen erfordras att behov av verksamheten

föreligger, dels ock att tillstånd lämnas allenast tillsvidare och kan återkallas

när omständigheterna därtill föranleda. Emellertid anser jag att vid förbudets

genomförande bör så förfaras, att minsta möjliga olägenhet beredes

dem som då i behörig ordning bedriva yrkesmässig förmedlingsverksamhet.

I departementsförslaget har ock all rimlig hänsyn tagits till dessa näringsutövare.

Sålunda har, i anledning av vad som anförts i vissa yttranden,

den tid från förordningens ikraftträdande som den, vilken då i behörig ordning

bedriver arbetsförmedling, må efter tillstånd av socialstyrelsen fortsätta

verksamheten utsträckts till fyra år. Jämväl efter nämnda tid finnes möjlighet

för dylik yrkesutövare att under vissa förutsättningar erhålla tillstånd

till verksamhetens bedrivande ända till den 1 januari 1950.

Vid den inom socialdepartementet verkställda överarbetningen har socialstyrelsens

förslag till slutbestämmelser undergått jämkning av såväl saklig

som formell natur. Sålunda hava desamma gjorts tillämpliga allenast på dem

som vid förordningens ikraftträdande i behörig ordning bedriva arbetsförmedling.

Den i tredje stycket av styrelsens förslag upptagna bestämmelsen

har ansetts lämpligen böra placeras först, varjämte den där föreslagna övergångstiden

gjorts beroende av ansökan örn tillstånd att fortsätta verksamheten

och av prövningen av sådan ansökan. I 2 § tredje stycket i departementsförslaget

omförmäld förmedling har ansetts icke böra få bedrivas under nu

ifrågavarande övergångstid. Den i departementsförslaget sist intagna bestämmelsen

motsvarar stadgandet i 2 § första stycket socialstyrelsens förslag.

Utöver de nu omnämnda ändringarna har jämväl förslagets rubrik erhållit

något ändrad avfattning.

Det föreliggande förslaget till förordning med vissa bestämmelser örn

arbetsförmedling torde, örn det genomföres, reglera den svenska arbetsförmedlingen

på ett sätt som är förenligt med konventionens bestämmelser.

Då det synes önskvärt att vårt land biträder konventionen, förordar jag att

— därest en förordning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kommer

till stånd — konventionen ratificeras av Sverige. Med hänsyn till innehållet

av de föreslagna övergångsbestämmelserna torde ratifikation icke böra

ske tidigare än då förordningen är avsedd att träda i kraft, d. v. s. den 1

januari 1936.

Departementschefen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens

yttrande över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 83.

ordning med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling ävensom beträffande förslaget

till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

43

Bilaga A.

Översättning.

Förslag till konvention angående avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer.x)

Artikel 1.

1. I denna konvention avser uttrycket »avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå»:
a)

arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, d. v. s. varje person, sammanslutning,

institution, byrå eller annan organisation, vilken tjänar såsom

mellanhand för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare åt

arbetsgivare och gör detta i syfte att direkt eller indirekt från någondera

erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; denna definition avser ej

tidningar eller andra publikationer, för såvitt de ej uteslutande eller huvudsakligen

ha till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare;

b) arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, d. v. s. arbetsförmedlingsorgan,

upprättade av sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer,

vilka, utan att eftersträva materiell fördel, för förmedlingen av arbetsgivaren

eller arbetaren uppbära inträdesavgift, periodiskt bidrag eller annan

ersättning.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å arbetsförmedling för sjömän.

Artikel 2.

1. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, vilka avses i

moment 1 a) av föregående artikel, skola vara avskaffade inom en tid av

tre år, räknat från denna konventions ikraftträdande för medlemmen ifråga.

2. Under den tid, som föregår detta avskaffande,

a) må nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte icke

upprättas;

b) skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte stå under

uppsikt av vederbörande myndighet och endast äga uppbära avgifter och

ersättning för kostnader enligt en av nämnda myndighet godkänd taxa.

Artikel 3.

1. Avvikelser från bestämmelserna i artikel 2 moment 1 av denna konvention

må undantagsvis medgivas av vederbörande myndighet men endast efter

hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan angå.

2. Avvikelser, medgivna enligt denna artikel, må endast avse byråer, vilka

förmedla arbete åt sådana kategorier av arbetare, som äro noggrant angivna

i den nationella lagstiftningen och tillhöra yrken, där arbetsförmedlingen

äger rum under särskilda förhållanden av natur att göra avvikelsen berättigad.

3. Upprättande av nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer må ej

med stöd av denna artikel tillåtas efter utgången av den i artikel 2 stadgade

tiden av tre år. .

4. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå, för vilken avvikelse medgivits

enligt denna artikel,

a) skall stå under uppsikt av vederbörande myndighet;

*) Ingressen här utesluten.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

b) skall innehava ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter vederbörande

myndighets gottfinnande under en tidrymd ej överstigande tio år;

c) må endast uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av

vederbörande myndighet godkänd taxa;

d) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera

arbetare, med mindre dess tillstånd berättigar därtill och verksamheten

bedrives enligt en mellan länderna ifråga träffad överenskommelse.

Artikel 4.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, vilka avses i artikel

1 moment 1 b),

a) skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet och stå under

uppsikt av densamma;

b) må icke uppbära ersättning överstigande taxa, som skall fastställas av

vederbörande myndighet med noggrann hänsyn tagen till havda kostnader;

c) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera

arbetare, med mindre de erhållit tillstånd därtill av vederbörande myndighet

och verksamheten bedrives med tillämpning av en mellan länderna ifråga

träffad överenskommelse.

Artikel 5.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, vilka avses i artikel 1 av denna

konvention, ävensom varje person, sammanslutning, institution, byrå eller

annan enskild organisation, som regelmässigt utövar arbetsförmedlingsverksamhet,

äro skyldiga att, även örn de icke uppbära någon ersättning, göra

anmälan därom hos vederbörande myndighet med angivande, huruvida "arbetsförmedlingen

lämnas kostnadsfritt eller mot gottgörelse.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall för varje fall av överträdelse av föregående

artiklar eller av bestämmelser, avsedda att bringa dem till verkställighet,

stadga lämplig straffpåföljd, i fall av behov innefattande indragning av tillstånd

eller medgivande, som avses i denna konvention.

Artikel 7.

De i artikel 408 av Versaillesfördraget och motsvarande artiklar av de

övriga fredsfördragen föreskrivna årliga rapporterna skola meddela alla erforderliga

upplysningar örn avvikelser, som medgivits enligt artikel 3.

Artikel 8.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med

bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar

av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras.

Artikel 9.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 83.

Artikel 10.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats bos sekretariatet, skall nationernas förbunds

generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella

arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem registreringen av

ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 11.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett ar efter det den

registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 12.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga

under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra fragan örn

dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 13.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke

föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, for

såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention,

oberoende av vad i artikel 11 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 11.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Bilaga B.

Socialstyrelsens förslag.

1. Förslag

till

lag angående arbetsförmedling, som bedrives ar annan än organ för den

offentliga arbetsförmedlingen.

1 §•

Med arbetsförmedling avses i denna lag sådan förmedling av anställning,

av vad slag som helst, vilken yrkes- eller regelmässigt bedrives av annan

än organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Utgivare av tidning eller annan tryckt skrift, vari förekommer meddelande

rörande arbetsförmedling, vare dock, där ej tryckfrihetsförordningen

redan har sådan verkan, fritagen från tillämpning av denna lag, för såvitt

ej fråga är örn skrift, som utgives väsentligen i syfte att åvägabringa arbetsförmedling.

2 §.

Envar, som utövar arbetsförmedling, åligger att inom tre månader från

det han börjat bedriva verksamheten, eller, där han redan bedriver sådan

verksamhet, när denna lag träder i kraft, från tiden därför örn denna sin

verksamhet göra anmälan till socialstyrelsen på sätt denna myndighet föreskriver.

Han skall jämväl vara förpliktad att till socialstyrelsen, enligt av denna

myndighet utfärdade föreskrifter, meddela de uppgifter örn sin verksamhet,

som socialstyrelsen kan finna pakallade för samordnande av arbetsförmedlingsverksamheten

inom riket.

3§.

... Arbetsförmedling, vid vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres

inskrivnings- eller förmedlingsavgift eller annan, direkt eller indirekt

ekonomisk ersättning, må icke bedrivas, med mindre socialstyrelsen därtill

lämnat tillstånd.

Vid prövning av ansökan örn dylikt tillstånd har socialstyrelsen att tillse,

huruvida den avsedda förmedlingsverksamheten kan anses önskvärd och

lämpligt anordnad, samt att, där tillstånd finnes böra lämnas, tillika fastställa

taxa för de ersättningar, som må uppbäras. Taxans ersättningsbelopp

skola fastställas med noggrant beaktande, att de ej bereda möjlighet till

uppkomst av företagarvinst utan allenast täcka de för verksamhetens bedrivande

nödiga kostnaderna.

Tillstånd, som här avses, må icke beviljas enskild man.

4§.

Arbetsförmedling, som åsyftar att förmedla anställning utom landet åt

här i landet vistande personer eller inom landet åt personer, som vistas

utom detsamma, må icke bedrivas, utan att socialstyrelsen efter bemyndigande

av Konungen därtill meddelat tillstånd.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 83.

47

5§-

Beslut av socialstyrelsen rörande tillstånd, som avses i 3 eller 4 §, eller

taxa, varom stadgas i 3 §, må, när helst förhållandena därtill giva anledning,

av styrelsen återkallas eller ändras.

6§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av socialstyrelsen, som äger

att, i den mån därför finnes nödigt, ålägga den, som utövar arbetsförmedling,

att rörande densamma föra vissa slag av anteckningar eller andra

handlingar, att taga del därav samt att infordra dylika handlingar eller upplysningar

rörande verksamheten.

7 §•

rUtövar någon arbetsförmedling, som avses i 3 § 1 stycket eller 4 §, utan

vederbörligt tillstånd eller utan iakttagande av därför stadgat villkor eller

med överskridande av taxa, som föreskrives i 3 § 2 stycket, straffes med

dagsböter.

För underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 2 §

1 stycket, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som socialstyrelsen

med stöd av 2 § 2 stycket kan hava meddelat, vare straffet böter högst tvåhundra

kronor. Straff samma vare för den, som underlåter att fullgöra

honom med st®d av 6 § meddelad anmaning.

8 §•

Förseelse, som avses i 7 §, åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

underrätt. _ _

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

9 §•

Närmare bestämmelser rörande denna lags tillämpning må meddelas av

Konungen, som jämväl äger att för förseelse mot sådan bestämmelse stadga

straff av böter, ej överstigande trehundra kronor.

S | Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938, och upphöra samtidigt därmed

kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande

av arbetsanställning och kungörelsen den 30 april 1920 (nr 233)

med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor

och sjuksköterskebyråer att gälla.

[Övergångsbestämmelser.

Utan hinder av vad i 3 § stadgas må socialstyrelsen för den, som redan

vid tiden för denna lags ikraftträdande bedriver arbetsförmedling, fastställa

taxa, gällande längst till den 1 januari 1940, för ersättning beräknad på sådant

sätt, att skälig företagarvinst möjliggöres._

Taxa med sålunda beräknad ersättning. må jämväl fastställas att gälla för

tid efter nyssnämnda dag, där fråga är ej blott om sådan utövare av arbets
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 83.

förmedling, som avses i nästföregående stycke, än även örn visst slag av

arbetstagare, beträffande vilka Konungen med hänsyn till särskilda förhållanden

funnit skäl bemyndiga socialstyrelsen att fastställa dylik taxa. Taxan

må dock ej i här avsedda fall fastställas för längre tid än ett år åt gången,

och får den sammanlagda tiden för en tillståndshavares tillgodonjutande av

sådana taxor icke överskrida en tidrymd av tio år. Innan dylik taxa fastställes,

bör åt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, som frågan kan

angå, beredas tillfälle att yttra sig.

Arbetsförmedling, som bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande,

må utan hinder av vad som stadgas i 3 eller 4 § bedrivas under en tid av

högst sex månader därefter.

2. Förslag

Etill

ändring i tryckfrihetsförordningen.

§ 1. l:o. Alla förut gällande---straffas.

Under ordet skrift — — — utgives.

Utgiver någon tidning eller annan tryckt skrift väsentligen i syfte att

åvägabringa arbetsförmedling eller utövar någon eljest arbetsförmedling

genom meddelanden i en eller flera dylika skrifter, skall han, oberoende

av vad i denna lag stadgas, i avseende å nämnda verksamhet vara underkastad

tillämpning av lagen angående arbetsförmedling, som bedrives av

annan än organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

49

Bilaga C.

Samm anfattning

av en inom socialstyrelsen upprättad, den 22 december 1934 dagtecknad

P. M.

angående olika anordningar för arbetsförmedling i riket.

I promemorian erinras till en början att anskaffandet av arbetsanställning

respektive arbetskraft vore en angelägenhet, som ankomme på vederbörande

arbetssökandes och arbetsgivares eget initiativ och avgörande. I

enlighet med denna grundläggande princip vore den naturliga vägen för en

arbetsgivare, som behövde ny arbetskraft, att välja lämplig sådan bland personer,

som han själv eller någon i hans omgivning kände till. På samma

sätt vore det naturligt för den arbetssökande att höra sig för bland vänner

och bekanta örn arbetsmöjligheterna på olika håll och i övrigt söka hålla

sig framme, när utsikt till anställning kunde yppa sig. I det alldeles övervägande

antalet fall torde platstillsättning äga rum på nu antydda vägar genom

utnyttjande av lokala eller personliga anknytningar. Där sådana saknades,

praktiserade vederbörande olika sätt för att själva skaffa sig anställning

respektive erhålla arbetskraft. Erinras kunde örn den betydelse för sammanförandet

av arbetsgivare och arbetssökande, som de stora marknaderna

tidigare ägde. Vidare förekomme fortfarande så kallad »omskådning», varmed

förstodes att arbetarna ginge från arbetsplats till arbetsplats och utbjöde

sina tjänster. Personer, som ville vinna anställning i allmän tjänst

såsom extra befattningshavare eller skrivbiträden, brukade samtidigt uppvakta

ett flertal statliga och kommunala institutioner med ansökningar. Tidigare

hade ofta förekommit att arbetsgivare vid ingången till arbetsplatsen

läte anslå meddelanden örn eventuellt förefintligt behov av ytterligare arbetskraft,

men dylika meddelanden innehölle numera, i den mån de förekomme,

vanligen upplysning att arbetsstyrkan vore fulltalig. Ett annat sätt för tillkännagivande

av behov av arbetskraft vore annonsering i tidnings- och tidskriftspressen,

men detta sätt torde knappast spela någon större roll för

platstillsättningen annat än för vissa mera kvalificerade yrkesspecialiteter.

Bland de olika former för tillkännagivande av arbetstillfällen förtjänade

också nämnas de anbuds- och auktionsförfaranden, som praktiserades i fråga

örn vissa slag av skogs- och vägarbeten. Erinras kunde vidare örn förekomsten

av föreskrifter, att tillsättandet av vissa platser eller förordnanden

i statlig och kommunal tjänst först finge ske efter kungörelse örn att platsen

vore till ansökan ledig.

De nu behandlade formerna för platstillsättning, som karakteriserades av

att parterna utan organiserad förmedling själva trädde i kontakt med varandra,

vore visserligen av största betydelse men försloge dock icke ensamma

i ett modernt samhälle, där kravet på yrkesspecialisering eller särskilda förutsättningar

i övrigt gjorde sig gällande inom snart sagt alla yrkesområden,

där med kommunikationsväsendets utveckling arbetskraftens rörlighet från

en ort till en annan ökat och där dessutom en ständig växelström av arbetskraft

ginge från landsbygden till de större städerna och från dessas olika

utbildningsanstalter till rikets övriga delar. Ju längre näringslivets specialisering

dreves, desto svårare bleve det tydligtvis att utan förmedling finna

för arbetsgivaren den lämpliga arbetskraften och för den specialutbildade

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 83. 174 86 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

arbetaren den lämpliga platsen. Vissa naturliga replipunkter gåve sig dock

i skolor och utbildningsanstalter av olika slag, där arbetsgivaren kunde vänta

sig att kunna erhålla anvisning på arbetskraft av önskat slag. En del skolor

och utbildningsanstalter hade också intresserat sig för arbetsförmedling för

sina avgående och förutvarande elever.

Andra naturliga replipunkter erbjöde sig i fackorganisationer och kårsammanslutningar

av arbetstagare. Åtskilliga dylika organisationer och sammanslutningar

hade särskilt ägnat sig åt arbetsförmedling för sina medlemmar,

varvid i vissa fall med denna verksamhet förenats taktiska syften. Även

där särskilda organisatoriska anordningar för arbetsförmedling icke vidtagits,

spelade dock organisationerna en mycket betydande roll för platstillsättningen.

Det läge nämligen i sakens natur, att arbetarna på en arbetsplats

snabbt erhölle kännedom örn uppkommande behov av ny arbetskraft och

därför bleve i tillfälle att mobilisera hos fackföreningen anmälda arbetslösa

kamrater, vilka således kunde anmäla sig som arbetssökande i det lämpliga

ögonblicket. Det kunde också ligga nära till hands för arbetsgivare inom

ett yrke, där organisationsväsendet vore mera utvecklat, att vid behov av ny

arbetskraft söka erhålla sådan genom hänvändelse till det håll i orten, där

kännedom kunde förmodas finnas örn samtliga de arbetslediga arbetarna av

den önskade kategorien, nämligen ifrågavarande yrkesarbetares fackförening

på platsen.

Den nyss berörda arbetsförmedlingsverksamhet, som utövades av skolor

och utbildningsanstalter, vore i regel av ganska sporadisk natur, ofta koncentrerad

till tiden för terminernas slut, och hade i stort sett icke nått

någon mera avsevärd omfattning. Fackorganisationernas arbetsförmedlande

verksamhet torde däremot numera vara av icke ringa betydelse. Det vore emellertid

härvid att märka, att denna betydelse begränsade sig till fack, där

organisationsväsendet vunnit fastare fot, d. v. s. främst inom den egentliga

industriens område. Härtill komme, att densamma -— liksom den av övriga

kårsammanslutningar utövade verksamheten — inriktade sig endast på anslutna

medlemmar. Möjlighet för arbetssökande att genom anlitande av

sådan förmedling söka sig från ett yrke till ett annat vore således i stort

sett utesluten, varför ett av förskjutningar i näringslivet motiverat omflyttningsbehov

mellan olika arbetsområden icke läte sig tillgodose genom en

efter organisations- och yrkeslinjer driven arbetsförmedling.

Behovet av förmedlingsanordningar för utjämnandet av utbudet och efterfrågan

på arbetskraft hade emellertid redan under förra århundradet med

sådan styrka gjort sig gällande inom vissa områden, att förutsättningar

visat sig vara för handen för uppkomsten av en affärsmässig förmedlingsverksamhet,

varvid man betingade sig betalning för förmedlingstjänsterna.

Så hade uppkommit en avgiftskrävande arbetsförmedling, som bedrivits av

s. k. privata kommissionskontor eller platsbyråer, i Skåne stundom även

benämnda fästekontor. Denna verksamhet hade emellertid medfört missförhållanden

av olika art, sammanhängande med förmedlarnas intresse av ekonomisk

vinst å rörelsen. År 1884 hade den därför ställts under statlig kontroll

genom den första s. k. kommissionärskungörelsen, som år 1916 efterföljts

av den ännu gällande kungörelsen i ämnet. De privata kommissionskontorens

verksamhet vöre numera av betydelse väsentligen endast för vissa

yrkesområden joå den kvinnliga arbetsmarknaden.

De nu behandlade former, varunder platstillsättning försigginge, vore behäftade

med det felet, att de endast ägde lokalt eller till visst yrke eller

viss organisations medlemmar begränsad räckvidd. Eller också vore därmed

förenade omgång och andra olägenheter, däribland särskilda kostnader, för

arbetsgivare och arbetssökande. Örn man också fasthölle vid principen, att

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 83,

det ankomme på arbetsgivaren att själv skaffa sig den erforderliga arbetskraften

och på de arbetssökande att skaffa sig anställning, vore det därför

ett allmänt intresse att, när detta enskilda initiativ visade sig vara otillräckligt,

vidtaga åtgärder för en mera rationell anordning för att bringa arbetsgivare

och arbetssökande i kontakt med varandra. Inom vissa större

städers kommunalförvaltningar hade därför upptagits till övervägande att

efter utländskt mönster anordna en för staden avsedd clearinganstalt för

utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Så hade under åren 1902 —1905 uppkommit kommunala arbetsförmedlingsanstalter

i en del större städer i riket. Sådan offentlig arbetsförmedlingsverksamhet

hade genom statsmakternas beslut år 1906 erhållit statsbidrag

och i samband därmed hade enhetliga normer för verksamheten fastställts.

Sålunda hade fastslagits, att verksamheten skulle vara avgiftsfri och stå till

tjänst för arbetskraft av alla slag samt bedrivas under strängt iakttagande

av opartiskhet mellan parterna på arbetsmarknaden. Under inflytande av

statens ekonomiska och organisatoriska stöd hade under de följande åren

ett nät av organ för den offentliga arbetsförmedlingen uppbyggts, vilket numera

omspände hela landet. Ar 1915 hade denna utveckling fortskridit så

långt, att arbetsförmedlingsanstalter funnits anordnade i samtliga län, vilka

anstalter bedrivit sin verksamhet efter enhetliga grunder, arbetat i samverkan

med varandra och stått under inspektion av statlig myndighet. Därmed

hade också organisatoriska förutsättningar skapats för en ordnad arbetsförmedling,

som kunnat fullgöra ej endast en lokalt begränsad förm edlin gsuppgift

utan även bidraga till en utjämning av utbud och efterfrågan på arbetskraft

mellan olika delar i landet. Härigenom hade förutsättningar också

skapats för att kunna centralt överblicka arbetsmarknadens läge vid varje

särskilt tillfälle, vilket måste anses vara av största betydelse för olika

arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitiska åtgärder från det allmännas sida.

Det speciella arbetsförmedlingsbehovet för den partiella och mindervärda

arbetskraften, vilket icke kunnat tillgodoses i någon större utsträckning av

andra förmedlingsorgan, hade föranlett vissa institutioner och filantropiska

sammanslutningar att ägna sig åt dithörande uppgifter.

Organiserad arbetsförmedling bedreves för närvarande huvudsakligast i

följande former: offentlig förmedling, förmedling genom civilanställningskommissionerna,

de godkända sjuksköterskebyråerna och de privata platskommissionärerna,

engagemangsförmedling och impressarieverksamhet, förmedling

genom utlandsbyråer, arbetsgivar- och arbetarorganisationer, kårsammanslutningar

samt skolor och utbildningsanstalter, filantropisk förmedling

och förmedling genom tidningsannonsering.

Den offentliga arbetsförmedlingen. Den 1 januari 1935 beräknades 29 arbetsförmedlingsanstalter

vara i verksamhet med vardera ett huvudkontor och

sammanlagt cirka 150 avdelningskontor. Därjämte tillkomme fasta ombud i

till en början omkring 100 orter samt tillfälliga ombud i kommuner där den

statliga hjälpverksamheten påkallade arbetsanvisnings- och kontrollorgan.

Man hade att räkna med en fortgående specialisering av verksamheten, i

första hand genom dennas uppdelning på manliga och kvinnliga expeditioner

samt därutöver i form av specialförmedling för olika yrkesgrenar och för

ungdom. Mellan anstalterna upprätthölles sedan länge organiserad samverkan,

som numera vore reglerad genom en särskild kungörelse (nr 552/1934).

Genom anmälan hos ett kontor kunde sålunda kontakt nås med hela rikets

arbetsmarknad. Under år 1933 hade i fria arbetsmarknaden tillsatts 229,027

platser, därav 51,147 inom jordbruk och skogshushållning, 21,863 inom industri

och hantverk, 18,214 inom sjöfart och fiske, 28,909 inom handel och

samfärdsel samt 66,475 inom husligt arbete.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Civil anställning skommissionerna. Genom kungl, brev den 24 september 1931

hade truppförbandscheferna bemyndigats utse lämplig befattningshavare att

handlägga ärenden rörande civilanställning av manskap i samband med avgången

ur tjänst, och hade samtidigt därmed vissa anslag ställts till förfogande

för verksamheten. Den 22 juni 1932 hade medgivits anordnandet

av en särskild civilanställningskommission i Stockholm, gemensam för de

till huvudstaden med omnejd förlagda truppförbanden. Sedermera hade de

lokala civilanställningskommissionerna gjorts obligatoriska, varjämte inrättats

»Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå», lydande direkt under försvarsdepartementet.

Förmedlingen skedde avgiftsfritt. Någon samlad översikt

över civilanställningsorganens verksamhet funnes icke, och några bestämda

uppgifter örn förmedlingsresultatet kunde icke lämnas.

De godkända sjuksköterskeby råer na. Antalet under år 1933 verksamma

dylika byråer hade uppgått till 12, varav 5 i Stockholm samt 1 i vardera

Uppsala, Linköping, Jönköping, Lund, Göteborg, Örebro och Umeå, Antalet

verkställda förmedlingar under samma år hade uppgått till 69,634, därav 627

belöpt sig å fasta anställningar, 11,259 å vikariat och privat vård samt

57,748 å tillfälliga sjukbesök.

De privata platskommissionärerna. Dessa hade sin verksamhet så gott som

undantagslöst knuten till en viss ort. Endast i enstaka fall hade man

exempel på att kommissionär haft ombud på annan ort. Däremot anlitade

de i stor utsträckning biträden i sin verksamhet. Samarbete mellan olika

kommissionärer ägde veterligen icke rum. Ingen kommissionär torde för

närvarande inneha tillstånd att förmedla anställning till utrikes ort. Antalet

tillstånd att utöva kommissionärsverksamliet beräknades till omkring 190.

En del tillstånd utnyttjades emellertid icke, och antalet till socialstyrelsen

rapporterande kommissionärer hade år 1933 utgjort 147, därav 26 i Stockholm.

Kommissionärerna toge i huvudsak befattning med förmedling inom det

husliga arbetsområdet samt i viss mån även inom hotell- och restaurangrörelsen.

Endast i några få fall avsåge verksamheten sjukvårdspersonal samt

kontors- och butikspersonal. I allmänhet toges avgift’ av såväl arbetsgivare

som arbetstagare. Avgiften utginge mestadels i form av viss procentuell

andel av den överenskomna lönen, men därtill komme ofta en fast inskrivningsavgift,

vilken som regel åvilade den arbetssökande. Förutom de rena

förmedlingsavgifterna avkrävdes de arbetssökande ofta ersättning för annonsering,

postporto och telefonsamtal. Antalet i hela riket tillsatta platser utgjorde

år 1933 34,705, därav 2,708 avseende män och 31,997 kvinnor. Verksamheten

koncentrerade sig i huvudsak till de större städerna. Av ovannämnda

tillsatta platser komme icke mindre än 12,118 på Stockholm, där

dock endast 52 % av nettoantalet vid kommissionskontoren anmälda lediga

platser blivit tillsatta.

Vid sidan av de auktoriserade kommissionskontoren bedreves likartad

platsförmedling i viss omfattning utan tillstånd. Vederbörande hade därvid

sökt giva sin rörelse en sådan form, att den icke skulle falla under kommissionärsförfattningen.

Sålunda hade man låtit de arbetssökande eller

arbetsgivarna bilda en förening, där förmedlingsavgifterna utgått i form av

föreningsavgifter. I vissa fall, då föreningsbildningen ansetts endast utgöra

en form för organiserande av förvärvsmässig verksamhet, hade den av domstol

förklarats falla under kommissionärskungörelsen. Vidare hade anordnats

så kallade hemsköterskebyråer, vilkas innehavare velat anse de arbetssökande

såsom anställda hos sig och vid inkommande rekvisition å arbetskraft

sänt dem till arbetsgivaren med förpliktelse att av lönen avstå viss

del till byråns innehavare. I vissa sådana fall, då de arbetssökande icke åtnjutit

ersättning under väntetiden och något anställningsförhållande till

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 83.

byråns innehavare därför icke ansetts föreligga, hade genom domstols utslag

överträdelse av kommissionärskungörelsen förklarats vara för handen.

Engagemangsförmedling och impressarieverksamhet. Musiketablissemangens

förening och svenska musikerförbundet förmedlade engagemang åt musikkapell,

därvid förstnämnda sammanslutning alltid och den senare i vissa

fall toge provision å gagerna under engagemangstiden. Konsertbolaget

ordnade turnéer för musik- och sångartister med flera samt betingade sig

därför viss procent av biljettvärdet för utsålt hus. Aktiebolaget Artisttjänst

befattade sig med förmedling av såväl inhemska som utländska artister till

revysällskap, musiketablissemang, cirkusar och dylikt samt toge härför provision.

En enskild person hade i samarbete med en utländsk byrå förmedlat

engagemang åt utländska musikkapell och därför uppburit ansenliga

provisioner. En annan enskild person bedreve mot provision förmedling

av engagemang, företrädesvis av utländska artister, till folkparker, tivolin

och cirkusar.

Utlandshyråer. Under denna rubrik i promemorian redogöres bland annat

för den verksamhet, som år 1926 bedrivits här i landet av en viss fransk

sammanslutning för överföring av svenska jordbruks- och gruvarbetare till

Frankrike, ävensom för den av två kanadensiska järnvägsbolag under åren

1926—1931 här bedrivna verksamheten ined syfte att främja emigration till

Kanada. I promemorian framhålles, att arbetsförmedling till utlandet är

förenad med stora risker samt att gällande författningsbestämmelser i regel

icke lämnat effektivt stöd för utövande av kontroll över sådan verksamhet.

I allmänhet bedreves den nämligen under sådana former att den icke kunde

betraktas som avgiftskrävande, enär utövarna av verksamheten vanligen icke

uppbure avgifter för förmedlingen utan vore avlönade representanter för utländska

transportföretag, regeringar eller jordbolag, vilka i indirekt vinstsyfte

hade fördel av verksamheten. Vidare redogöres för den av institutet för

svensk utlandstjänst utövade statsunderstödda upplysningsverksamheten med

syfte dels att underlätta för svensk arbetskraft att vinna anställning och

utkomst utomlands, dels ock att biträda utlandssvenskar att erhålla arbete

i hemlandet.

Arbetsgivarorganisationers arbetsförmedling. Endast inom hotell- och restaurangbranschen

förelåge numera exempel på dylik arbetsförmedling, bedriven

av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter genom byråer i

Stockholm, Göteborg och Malmö. Det i branschen gällande kollektivavtalet

innehölle bestämmelse örn de förmedlingstaxor, som finge förekomma, ävensom

ett stadgande av innehåll att avgift, som platssökande erlagt till förmedlingsbyrå,

skulle av vederbörande restauratör återbetalas till den anställde

örn denne kvarstannade i platsen tre månader eller tidigare uppsades

av restauratören. Föreningens byråer förmedlade huvudsakligen mer kvalificerad

arbetskraft såsom kallskankor, kockar, kokerskor, servitörer, servitriser

och kassörskor. Under år 1932 hade tillsatts tillhopa omkring 3,210

platser.

Arbetarorganisationers arbetsförmedling. I stadgarna för ett flertal fackförbund

angåves såsom ett av förbundets ändamål att anvisa arbete åt arbetslösa

medlemmar. Endast beträffande ett mindretal förbund hade emellertid

platsförmedlingsverksamheten tagit mera fasta former, och till övervägande

del torde densamma inskränka sig till att förbundsmedlem, när han ankomme

till en plats där avdelning funnes, av vederbörande avdelningstjänsteman

erhölle upplysningar beträffande arbetsmarknadsförhållandena å orten. Förbundens

förmedlingsverksamhet vore icke avgiftsbelagd, men kostnaderna

för densamma måste givetvis bestridas med inflytande medlemsavgifter.

I promemorian lämnas en närmare redogörelse för den inom vissa fackförbund

bedrivna förmedlingsverksamheten.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 83.

Kårsammanslutningars arbetsförmedling. Liksom flera fackorganisationer

vidtagit anordningar i arbetsförmedlande syfte hade även en del sammanslutningar

vid universitet, högskolor och andra läroanstalter eller föreningar

av utexaminerade fran dylika läroanstalter eller föreningar av personer med

eljest likartad utbildning inrättat arbetsförmedling för sina medlemmar.

Sålunda bedreve. extralärarbyrån i Stockholm en statsunderstödd avgiftsfri

förmedling för blivande läroverkslärare, varjämte läraraspiranternas förening

i Lund och Göteborgs högskolas studentkårs upplysningsbyrå bedreve likartad

veiksamhet. Lör kvinnliga lärare funnes flick- och samskoleföreningens

byrå, och för folkhögskolorna dreve en enskild person förmedling. Medicinalstyrelsens

kommissionär, läkartidningens vikariatbyrå och medicinska föreningen

i Lund verkade såsom förmedlingsorgan för medicinare. År 1934

hade studentkåren i Lund inrättat en intressebyrå, avsedd att i sig upptaga

den förmedling som bedrivits av läraraspiranternas förening, medicinska

föreningen och i någon män även av juridiska föreningen. Vad man

närmast inriktade sig på vore feriearbete samt lättare bisysselsättningar

under terminerna. Såväl svenska teknologföreningem som svenska ekonomföreningen

bedreve arbetsförmedling, den förra dock i relativt blygsam

skala. Svenska industriens praktiknämnd och en vid handelshögskolan inrättad

praktikbyrå anskaffade praktikantplatser åt elever vid respektive tekniska

läroanstalter och handelshögskolan. Kontorens platsförmedling, en

sammanslutning av ett antal kontorist- och biträdesföreningar i olika delar

av landet, bedreve med understöd av grosshandelssocieteten i Stockholm

avgiftsfri förmedling inom kontoristyrket, liksom även i någon mån tjänstemannaorganisationernas

arbetslöshetskommitté.

Skolors och utbildningsanstalters arbetsförmedling. På flera orter vore samarbete

inlett mellan den offentliga arbetsförmedlingen samt folk- och fortsättningsskolorna.

Givet vore, att även i övrigt lärare vid skilda utbildningsanstalter

lämnade sin medverkan då möjlighet erbjöde sig att vinna

anställning åt någon elev, särskilt örn denne visat sig lia goda förutsättningar

och kunde bli en reklam för anstalten. Sistnämnda synpunkt, kombinerad

med en önskan att därigenom öka elevantalet, framträdde ofta vid

sammankoppling av undervisning med platsförmedling. Många yrkesutbildningsanstalter

läte också ofta sina annonser och prospekt följas av uppgifter

örn att man bedreve kostnadsfri platsförmedling för elever.

Filantropisk arbetsförmedling. Genom den under senare år alltmera utbredda

kuratorsverksamheten inom sjukvård, vanförevård, sinnessjukvård

°-o s. v. hade anordningar för avgiftsfri arbetsförmedling kommit till stånd

pa olika områden. Skydds- och skyddsvärnsföreningarna nedlade ett intensivt

arbete på att skaffa anställning åt de från fängelser, tvångsarbetsanstalten

arbetshem o. s. v. frigivna och utskrivna, varjämte nykterhets- och barnavårdsnämnder

utförde motsvarande arbete för sitt klientel.

Arbetsförmedling genom tidningsannonsering. Som bekant införde arbetsgivare

och arbetssökande själva i ganska stor utsträckning annonser i dagspressen

rörande lediga platser och platssökande. Dessa annonser inginge

nästan alltid som ett led i tidningarnas ordinarie annonsverksamhet. Mera

sällan hade man exemjtel på att i vårt land någon tidning eller tidskrift

utgivits med uteslutande tanke på den ekonomiska fördel, som kunde vara

förenad med en arbetsmarknaden berörande annonsverksamhet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 83.

55

Bilaga 1).

Antalet under år 1934 verksamma privata platskommissionärer,

fördelade ortsvis.

Stockholms stad............ 27

Stockholms län:

Sundbyberg............ 1

Södertälje............... 1

Uppsala län:

Uppsala.................. 2

Södermanlands län:

Nyköping ............... 2

Eskilstuna............... 1

Mariefred ............... 1

Östergötlands län:

Linköping............... 2

Norrköping ............ 7

Jönköpings län:

Jönköping............... 1

Kronobergs län:

Växjö ..................... 2

Liatorp ................ 1

Kristianstads län :

Kristianstad............ 1

Simrishamn............ 1

Tomelilla ............... 1

Tyringe .................. 1

Vinslöv ................. 1

Ängelholm ............ 1

Malmöhus län:

Malmö..................... 14

Eslöv ..................... 1

Hälsingborg............ 4

Höganäs.................. 1

Hörby..................... 1

Höör........................ 2

Landskrona ............ 1

Lund ..................... 5

Svedala .................. 1

Trälleberg............... 1

Vellinge.................. 1

Ystad ..................... 2

Hallands län:

Halmstad ............... 3

Falkenberg ............ 1

Kungsbacka............ 1

Varberg .................. 2

Göteborgs och Bohus län:

Göteborg ............... 9

Älvsborgs län:

Alingsås.................. 1

Borås ..................... 4

Skaraborgs län:

Lidköping.............. 1

Skövde .................. 1

Värmlands län:

Karlstad.................. 3

Arvika..................... 3

Forshaga ............... 1

Kil ..................... 1

Kristinehamn ......... 2

Sunne.................... 1

Torsby .................. 1

Örebro län:

Örebro.................... 3

Karlskoga............... 1

Kumla..................... 1

Västmanlands län:

Arboga ................. 1

Kopparbergs län:

Falun .................... 1

Malung .................. 1

Gävleborgs län:

Gävle ..................... 3

Söderhamn ............ 1

Västernorrlands län:

Härnösand ............ 3

Kramfors .............. 1

Nyland .................. 1

Sollefteå.................. 2

Sundsvall ............... 3

Jämtlands län:

Östersund............... 1

Västerbottens län:

Umeå ..................... 1

Norrbottens län:

Boden.................... 1

Summa 148

Anm. I förteckningen äro upptagna hela antalet kommissionärer, från vilka rapporter

under år 1934 inkommit till socialstyrelsen, inräknat sådana, vilkas verksamhet endast

pågått vissa månader under året.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 83.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.

Förslag till förordning nied vissa bestämmelser örn arbetsförmedling... 2.

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1935.

Inledning ......................................................................................................... 5.

Gällande bestämmelser............................................................................ 5.

Tidigare behandling av frågan.............................................................. 7.

Förslaget till konvention angående avgiftskravande arbetsförmedlingsbyråer......... 10.

Socialstyrelsens förslag jämte utredning ............................................................ 12.

Departementsförslaget...................................................................................... 15.

Allmänna synpunkter ............................................................................. 15.

Förslagets särskilda bestämmelser......................................................... 24.

Bilagor.

Bilaga A. Förslag till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer

............................................................................................... 43.

Bilaga B. Socialstyrelsens förslag ............................................................... 46.

Bilaga C. Sammanfattning av P. M. angående olika anordningar för arbetsförmedling

i riket .................................................................................... 49.

Bilaga D. Förteckning över antalet under år 1934 verksamma privata

platskommissionärer, fördelade ortsvis...................................................... 55.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin (1)

  1. Ronnie Eklund, Entreprenader—arbetsrättsliga aspekter på en organisationsfråga, JT 1989/90 nr 2-3 s. 271, på s. 275, 277

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:142 Skrivelse till Konungen i anledning arv Kungl. Maj:ts proposition nr 83 med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser a1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. JT 1989/90 s. 271 Ronnie Eklund, Entreprenader—arbetsrättsliga aspekter på en organisationsfråga s. 275 · s. 277 i texten