Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet

1935-02-15 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:88, Med förslag till lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

given Stockholms slott den 15 februari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande

i utlandet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 88.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

För slag

till

Lag

örn upptagande ar ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

''Är någon för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring, pension

eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet i behov att få

viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av annan, må sådan

ed upptagas av allmän underrätt eller å landet av domaren och i stad av

den utav rådstuvurättens lagfarna befattningshavare, som rätten därtill utsett.

2 §.

Ej må ed avläggas av den som icke fyllt femton år, eller av den som saknar

förståndets fulla bruk, eller av den som dömts för mened eller står under åtal

för sådant brott, eller av den som på grund av honom ådömd straffpåföljd är

utestängd från behörighet och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

3 §•

I fråga örn upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.

Eramställes begäran att vid edens avläggande skola användas andra ordalag

än i svensk lag äro stadgade eller att eljest vid edens upptagande skall förfaras

annorledes än svensk lag föreskriver, eller att expedition i ärendet skall

utfärdas i annan form än som är föreskriven eller vanlig här i riket, pröve

rätten eller den som eljest handlägger ärendet, huruvida det må ske.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift

utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 januari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn lagstiftning angående

upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Föredraganden anför:

»För svenska emigranters anförvanter i hemlandet yppar sig ej sällan behov

av rättshjälp för att de skola kunna bevaka sina av skyldskapen härflytande

rättsanspråk i emigrantländerna, exempelvis rätt till arv, pension, understöd och

dylikt. Till belysning av omfattningen och betydelsen av de intressen varom

här är fråga må nämnas, att enbart antalet av de arvsärenden som årligen

handläggas å utrikesdepartementets arvsbyrå uppgår till närmare ett tusental,

samt att beloppet av de arvsmedel som under de senaste tio åren genom byråns

förmedling redovisats till personer här i riket utgjort i runt tal 32 miljoner

kronor. Av dessa ärenden torde ej mindre än 80 å 90 procent härröra från

Amerikas förenta stater och länder tillhörande det brittiska väldet.

Den dominerande roll länderna med engelsk-amerikansk lagstiftning spela

i förevarande hänseende förtjänar särskild uppmärksamhet. Enligt rättsuppfattningen

i dessa länder tillerkännas nämligen av offentlig svensk myndighet

utfärdade intyg, vilka upprättats enligt svensk lag och godtagas såsom

fullt bevis av våra myndigheter, i många fall intet som helst bevisvärde. Allmänt

kräves där för att en uppgift skall vinna rättsligt beaktande, att dess riktighet

edfästes antingen genom vittnesförhör, s. k. deposition — därvid även

parten eller sakägaren själv har möjlighet eller skyldighet att avgiva utsaga

på ed under det ansvar som därav följer — eller ock medelst upprättande av en

edsvuren handling, s. k. affidavit. Detta är fallet ej blott i mål och ärenden,

som handläggas vid domstol, utan även i fråga om allehanda i det dagliga

livet förekommande angelägenheter, såsom bestyrkande av namnunderskrifter

på fullmakter och köpebrev, styrkande av civilstånd, myndighet m. m. I vanliga

arvsärenden godtagas visserligen i allmänhet de släktutredningar som

verkställas av vårt prästerskap, men ej sällan erfordras därjämte edsvurna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

intyg av arvingarna själva eller andra personer för styrkande av de förras

identitet eller för fyllande av brister i utredningen exempelvis till följd av att

kyrkoböckerna gått förlorade. Framställes anspråk å skadestånd på grund av

att en anförvant omkommit genom olycksfall, måste mången gång skyldskapen

styrkas genom intyg som utfärdats och beedigats av sökanden själv

eller med hans förhållanden bekanta personer. Stundom fordras att skadeståndstagaren

å bestämda tider företer beedigat intyg örn att han ännu är vid

liv och, vad angår änka efter förolyckad, att hon ej ingått nytt äktenskap.

Då en arbetare avlidit till följd av olycksfall och anförvant söker olycksfallsersättning,

kräves ofta att sökanden och andra personer med ed bekräfta, att

den döde bidragit till sökandens uppehälle och att denne är i behov av understöd.

Även i ärenden angående soldatpension, soldatgratifikation och krigsriskförsäkring

för soldater ifrågakommer ej sällan ett dylikt hörande på ed

av sakägare och vittnen.

Vid sidan av nu anmärkta förhållanden må nämnas, att jämväl inom bankoch

affärsvärlden under senare år lärer ha framträtt ökat behov att kunna

avgiva uppgifter å ed eller edfästa fordringsanspråk, avsedda att göras gällande

i England och Förenta staterna.

Den vidsträckta användning avgivandet av edliga förklaringar sålunda erhållit

i vissa länder har föranlett, att allmänheten där beretts möjlighet att

fullgöra sådan edgång utan större omgång eller kostnad. Ej blott domstolsledamöter

och vissa tjänstemän utan även talrika särskilt auktoriserade personer,

s. k. notary publics, äga upptaga ed. Å andra sidan kräva särskilt de amerikanska

myndigheterna ett noggrant iakttagande av de speciella och mycket

varierande föreskrifter av teknisk art, som landets lagar uppställa för dessa

ärenden. En ringa avvikelse från gällande bestämmelser beträffande exempelvis

ett intygs formella avfattning har föranlett dess underkännande såsom bevismedel.

De förhållanden för vilka i det föregående redogjorts sakna väsentligen motsvarighet

i vårt land, och de möjligheter till bevisupptagning i överensstämmelse

med »den engelsk-amerikanska rättens regler, som föreligga enligt svensk

lag, äro ganska begränsade. Visserligen lärer med stöd av stadgandet i 17 kap.

23 § rättegångsbalken angående vittnesförhör hill framtida säkerhet’ i vissa

fall kunna vid svensk domstol anordnas förhör i syfte att få till stånd edlig

förklaring, avsedd att användas i ett utomlands handlagt rättsärende. I fråga

örn lagrummets räckvidd i detta hänseende synas emellertid delade meningar

råda, och i allt fall kan tydligen sådant förhör anställas endast med vittne under

iakttagande av den svenska rättegångsordningens föreskrifter angående

vittnesbevisning. Oavsett att stadgandet alltså ej bereder möjlighet till edligt

förhör med sakägaren själv eller med sådana av honom åberopade personer vilka

enligt svensk lag äro jäviga att vittna, synes dess praktiska värde ur nu

förevarande synpunkt minskas jämväl därav att det lärer bero på förhörsledarens

bedömande i vad mån han anser sig böra vid förrättningen följa det ej

sällan detaljerade frågeformulär, som i ärenden av denna art pläga överlämnas

till ledning vid förhöret. Lagen den 6 mars 1899 örn handräckning åt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

5

utländsk domstol möjliggör väl vittnesförhör under former som avvika från

vad svensk rätt därom föreskriver liksom även ett fritt partsförhör under ed.

Men till följd av att för denna lags tillämpning förutsättes en — regelmässigt

på diplomatisk väg överlämnad — framställning från vederbörande judiciella

myndighet i utlandet, är jämväl dess betydelse för det föreliggande spörsmålet

ringa. De ärenden varom här är fråga äro nämligen ofta ej föremål för

domstols behandling, vartill kommer att lagstiftningen i flertalet amerikanska

stater ej torde tillåta framställningar örn handräckning i den ordning 1899

års lag stadgar. — Erinras bör i detta sammanhang slutligen örn den befogenhet

vissa främmande länders konsulära myndigheter äga att upptaga bevis

på begäran av judiciell myndighet i det främmande landet. Anlitandet av vederbörande

utländske konsul för anordnande av bevisning är emellertid i nu

åsyftade fall mången gång uteslutet på grund av de därmed förbundna kostnaderna

eller andra praktiska svårigheter.

I fall då ingen av de nu nämnda utvägarna visat sig framkomlig har vederbörande

sakägare eller domstol i utlandet plägat hänvända sig direkt till häradshövding

eller ledamot av rådhusrätt här i landet, stundom till notarius

publicus eller landsfiskal med hemställan örn vittnesförhör. Saknaden av uttryckliga

bestämmelser i ämnet torde emellertid ha föranlett åtminstone flertalet

häradshövdingar och notarii publici att ifrågasätta ej blott sin skyldighet

utan även sin befogenhet att företaga den begärda förrättningen. Anmärkas

må, att detta spörsmål jämväl varit föremål för justitieombudsmannens

uppmärksamhet.1

I våra grannländer ha förhållanden, liknande dem som i det föregående berörts,

gjort sig mer eller mindre starkt gällande samt även i vissa fall givit

anledning till åtgärder från statsmakternas sida.

Sålunda har i Finland, vars processordning närmast överensstämmer med

den svenska, på förslag av en särskilt tillsatt kommitté för ordnande av emigranters

rättsförhållanden antagits en lag av den 8 januari 1927 örn bevisning

för bevakande av rätt i utlandet. Denna lag är av i huvudsak följande

innehåll. Den som har att bevaka viss rättighet i utlandet må, örn han enligt

finsk lag kan avlägga ed, vid allmän underrätt avgiva och med ed bekräfta

utsaga eller uppgift, som för styrkande av sådan rättighet kan vara av

nöden. Anhåller någon att få avhöra vittne för styrkande av rättighet i utlandet,

må förhör beviljas oberoende av huruvida rättegång är anhängig eller

icke. Ifrågavarande ärende må handläggas å urtima ting ävensom, där ej

rättegångsdag är, av domstols ordförande. Det åligger domstols ordförande,

viss befattningshavare i utrikesministeriet samt kronofogde, länsman, stadsfogde

och notarius publicus att på begäran bekräfta riktigheten av namnteckningar

samt skriftliga bevis och andra handlingar, som erfordras för nyss

angivna ändamål; önskar den vars namnteckning eller underskrivna vittnesmål

eller handling bestyrkes avgiva edlig bekräftelse därav, äger domstol eller

dess ordförande taga eden på sätt förut sagts. Annat jäv än sådant som enligt

1 Jfr J. 0:s ämbetsberättelse 1922 s. 200.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

finsk lag icke kan eftergivas må ej utgöra hinder för avhörande av vittne på

ed. Framställes begäran, att vid eds avläggande skola användas andra ordalag

än i finsk lag äro stadgade eller att därvid eljest skall förfaras annorledes

än finsk lag föreskriver, och är den som skall avlägga eden villig att

sålunda fullgöra den, må sådan begäran ej utan giltigt skäl avslås. Har

begäran gjorts, att expedition över edgång, förhör eller annan förrättning skall

uppsättas i viss form eller på visst sätt bestyrkas, skall den begäran bifallas,

såframt förfarandet ej strider mot finsk lagstiftning. Då i lagen nämnd förrättning

icke äger rum inför rätta, bör den verkställas i närvaro av ojävigt

vittne, som jämte myndigheten skall underskriva av denna utfärdad expedition.

Även i Norge ha tidigare på grund av de där gällande processuella reglerna

vissa svårigheter yppat sig för norska medborgare att få utfärdade sådana

beedigade handlingar som varit erforderliga för bevakande av rättigheter i

utlandet. Genom lag den 17 juli 1925 har därför notarius publicus — i allmänhet

vederbörande sorenskriver på landet och byfoged i stad — bemyndigats

att upptaga ed eller försäkran på heder och samvete, då sådant kräves

för tillvaratagande av intressen i utlandet. Anmärkas må, att enligt en författning

av år 1931 även lensmann äger inom sitt distrikt såsom notarius

publicus bekräfta riktigheten av underskrifter på handlingar, utfärda ’leveattester’

och i samband därmed upptaga ed eller försäkran i fall som nyss

nämnts.

För Danmarks vidkommande lärer till följd av landets jämförelsevis ringa

utsträckning anlitandet av vederbörande främmande lands konsulära myndigheter

anses erbjuda tillräckliga möjligheter till bevisupptagning av förevarande

slag. Såsom allmän regel gäller eljest beträffande upptagning av bevis

som skola användas i tvistemål i utlandet, att rättegångslagens bestämmelser

örn vittnesförhör skola tillämpas; framställes begäran örn iakttagande av särskild

form eller särskilt förfarande, skall detta emellertid såvitt möjligt ske,

örn det ej måste anses otillåtligt efter därom gällande lagbestämmelser.

Då vad förut anförts synts ådagalägga behov av lagstiftningsåtgärder jämväl

i vårt land på förevarande område, har frågan örn sådana åtgärder upptagits

till övervägande inom justitiedepartementet samt där utarbetats en promemoria

i ämnet jämte utkast till lag örn upptagande av bevis för bevakande

av rättighet i utlandet.

Enligt lagutkastet skulle, därest för styrkande av rättighet inför utländsk

myndighet erfordrades att någon med ed bekräftade uppgift eller bestyrkte

riktigheten av namnunderskrift eller innehållet i skriftlig handling eller eljest

avgåve utsaga under ed, på begäran av den vars rätt vore i fråga sådan edgång

kunna äga rum vid allmän underrätt eller, då rätten ej sutte, inför ordföranden

eller annan lagfaren ledamot (1 §). Edgång skulle ej få fullgöras

av någon, mot vilken funnes jäv som icke kunde eftergivas (2 §). Framställdes

begäran, att vid eds avläggande skulle användas andra ordalag än i lag

vore stadgade eller att därvid eljest skulle förfaras annorledes än lag före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

7

skreve, skulle rätten eller elen ledamot som handlade ärendet pröva, huruvida

det finge ske (3 § första stycket). Hemställdes eljest, att visst förfarande

skulle iakttagas vid verkställande av äskad åtgärd eller att expedition skulle

utfärdas i viss form eller bestyrkas på visst sätt, skulle den begäran efterkommas,

örn det ej vore i lag förbjudet (3 § andra stycket). Slutligen förklarades,

att genom den ifrågasatta nya lagen ej gjordes ändring i vad 17 kap.

23 § rättegångsbalken för där avsett fall föreskreve (4 §).

Över lagutkastet och promemorian ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av

processlagberedningen ävensom av styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Såväl processlagberedningen som de hörda sammanslutningarna lia i sina

utlåtanden understrukit behovet av lagstiftningsåtgärder i departementsförslagets

syfte samt jämväl lämnat förslagets huvudgrunder utan anmärkning.

Processlagberedningen anför härutinnan:

Såsom i promemorian framhållits, torde då någon har att i utlandet bevaka

rättighet ej sällan behov föreligga att en av honom eller annan lämnad uppgift

kan här i riket edfästas. En lagstiftning i det uti promemorian angivna

syftet torde ur denna synpunkt vara önskvärd. Det kan emellertid ej förbises

att ett tillgodoseende av detta behov torde komma att medföra användning

av ed i en utsträckning, som för svensk uppfattning är ganska främmande.

Med hänsyn till de intressen, varom här är fråga, torde emellertid dessa betänkligheter

icke böra tilläggas avgörande betydelse. — Mot det föreslagna

förfarandet kan visserligen anmärkas, att det icke erbjuder samma säkerhet

som de förfaranden, vilka regleras i 1899 års lag örn handräckning åt utländsk

domstol och 17 kap. 23 § rättegångsbalken. Då emellertid den nu ifrågasatta

lagstiftningen avser i första hand att tillgodose de huvudsakligen formella

krav på edfästande, som uppställas i vissa främmande rättsordningar, och icke

såsom nyssnämnda bestämmelser att möjliggöra egentlig bevisupptagning för

en anhängiggjord eller förestående rättegång, torde ur nämnda synpunkt intet

vara att erinra mot lagutkastet.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört:

Styrelsen, som i detta sammanhang icke anser sig böra ingå på den principiella

frågan örn edsinstitutets användning bör utsträckas eller begränsas, vill

dock fästa uppmärksamheten på att förslaget medgiver en så utsträckt användning

av partseden att -— i motsats till nuvarande svensk rätt — den som

gör ett rättsanspråk gällande får möjlighet att styrka detta med ed. Lagen

den 6 mars 1899 örn handräckning åt utländsk domstol medgiver visserligen

redan ett liknande undantag från den nyss åsyftade huvudregeln i R. B. 17: 34.

Det föreligger dock flera olikheter mellan detta undantag och det nu föreslagna.

Edsinstitutet enligt 1899 års handräckningslag kommer t. ex. till

användning endast efter begäran av utländsk domstol, vilken kan antagas åtminstone

i princip tillse, att samtliga av ärendet berörda personers intressen

bliva tillgodosedda — i regel genom en kontradiktorisk förhandling. Det

föreslagna edsinstitutet skall däremot tillämpas på begäran av den enskilde

rättssökanden och utan att någon som helst garanti finnes för att av ärendet

eljest berörda personer i förväg få kännedom om detta måhända ofta avgörande

rättsfaktum. — Styrelsen förbiser icke, att det tillkommer vederbörande

utländska stats myndigheter att i sista hand enligt där gällande lag pröva

värdet av en sådan ed. Styrelsen har emellertid velat rikta uppmärksamheten

på den i själva verket mycket betydelsefulla nyhet inom svenskt rätts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 88.

liv, som den föreslagna lagen innebär. De praktiska intressen, som tala för

lagstiftningens genomförande,_ torde emellertid vara så stora, att det måste

anses välbetänkt att lagstiftningen genomföres.

Beträffande förslagets närmare utformning ha en del erinringar framställts

i utlåtandena.

Processlagberedningen har ansett, att den ifrågasatta lagens nyss angivna,

mera begränsade syfte borde komma till tydligare uttryck i lagtexten genom

viss omredigering av rubriken och 1 §, ävensom anmärkt att, enär behov av

edgång jämväl torde föreligga i vissa fall då bevakande av rättighet icke

skulle ske inför myndighet — såsom då edfästande av viss uppgift krävdes

för utfående av fordran hos utländskt penninginstitut — den föreslagna lagen

syntes böra, på sätt som skett i den finska lagen, avse rättighets bevakande

ej allenast inför utländsk myndighet utan jämväl eljest i utlandet. Framhållits

har vidare, att då rättegångsbalkens bestämmelser örn sättet för edgång

icke utan särskilt stadgande syntes vara tillämpliga å det föreslagna förfarandet,

i 8 § borde såsom ett första stycke intagas bestämmelse att i fråga örn

fullgörande av edgång skulle gälla vad svensk lag föreskreve. Beredningen

har ock ansett förslagets 4 §, såsom onödig och i viss mån missvisande, böra

utgå.

Styrelsen för föreningen Sveriges stads/domare har uttalat den uppfattningen,

att i stad edgång borde få äga rum endast vid allmän underrätt. Enligt

styrelsens mening kunde i brådskande fall rådhusrätt för ändamålet sammanträda

till extra session och vore det även för protokollföringen nödvändigt att

det klart framginge, att ärenden av ifrågavarande slag skulle intagas i domboken;

därest ordföranden eller annan lagfaren ledamot skulle tillerkännas

befogenhet att upptaga och handlägga sådana ärenden, måste bestämmelser

meddelas angående protokolleringen. Kravet på att edgång skulle fullgöras

vid allmän underrätt syntes styrelsen näppeligen kunna eftergivas med hänsyn

särskilt till bestämmelserna örn mened. Med de i 13 kap. 1 § strafflagen

stadgade förutsättningarna för ådömande av straff för sådant brott syntes

den nu ifrågasatta edgången icke lämpligen kunna ske inför vilken lagfaren

domstolsledamot som helst. På nu angivna grunder har styrelsen hemställt

örn förslagets omarbetande till nära överensstämmelse med det förfarande

varom funnes stadgat i 1899 års lag örn handräckning åt utländsk domstol.

Jämväl styrelsen för Sveriges advokatsamfund har funnit det tvivelaktigt,

huruvida bestämmelserna örn straff för mened bleve tillämpliga å oriktig utsaga

vid förhör enligt departementsförslaget. Styrelsen har vidare uttalat att,

med hänsyn därtill att förslaget gåve viss prövningsrätt åt den myndighet inför

vilken eden skulle avläggas, det kunde ifrågasättas örn icke den rättssökande

uttryckligen borde tillerkännas klagorätt mot myndighetens beslut även

för det fall, att denna myndighet bestode av en enskild domstolsledamot. Slutligen

har styrelsen uttalat sig för upptagande i den nya lagen av en bestämmelse

angående förfarandet vid parts hörande på ed av huvudsakligen samma

innehåll som 7 § i 1899 års handräckningslag.

Vissa ytterligare detaljanmärkningar mot det remitterade utkastet torde få

beröras i annat sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

9

Såsom av deri föregående redogörelsen framgår har i länder med engelskamerikansk

lagstiftning — dit de egentliga emigrantländerna höra — beedigande

av uppgifter, vilka erfordras för tillvaratagande av rättsliga intressen,

kommit till användning i en utsträckning som är okänd för svenskt rättsliv.

Sålunda bestyrkas där namnunderskrifter på legala handlingar i stor omfattning

medelst edlig försäkran av vittnen. Vidare kräva i nämnda länder

ej blott domstolar och andra myndigheter utan även enskilda inrättningar

av olika slag, såsom försäkringsanstalter och penninginstitut, regelmässigt av

den som vill göra en rättighet gällande, att han själv beedigar eller låter andra

personer med ed bekräfta riktigheten av de faktiska uppgifter som åberopas

för ändamålet. Ofta uppställas därvid mycket stränga formella fordringar.

Erfarenheten har visat, att även en obetydlig brist i formellt avseende beträffande

exempelvis ett intyg, som företes i ett arvsärende inför amerikansk

myndighet, ej sällan tages till intäkt för arvsanspråkets avvisande. Det behov

av rättshjälp för upptagande av ed, som på grund av de nu angivna förhållandena

ofta kan föreligga för personer här i landet, är svensk lagstiftning icke

ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose. Härvid må särskilt framhållas

att de i 1899 års lag örn handräckning åt utländsk domstol meddelade

bestämmelserna, vilka äro tillkomna med hänsyn företrädesvis till lagstiftningen

på den europeiska kontinenten, i allmänhet icke äro tillämpliga å förhållandena

i de utomeuropeiska emigrantländerna. I synnerhet gäller detta

beträffande Amerikas förenta stater, vars processordningar i många fall lära

uttryckligen föreskriva att för hållande av edligt förhör domstolen skall utse

viss person, till vilken handlingarna i ärendet skola överlämnas direkt, något

som tydligen i förevarande fall utesluter anlitandet av diplomatisk myndighet

såsom mellanhand på sätt 1899 års lag förutsätter. Med hänsyn till betydelsen

av de intressen, svenska medborgare äga i berörda länder, måste det

anses angeläget att underlätta dessa intressens tillvaratagande. Behovet av

lagstiftning i ämnet har ock understrukits i de över departementsförslaget avgivna

yttrandena. Starka skäl synas alltså tala för att hos oss, i likhet med

vad som skett i andra nordiska länder, införa särskilda efter emigrantländernas

förhållanden anpassade bestämmelser på området.

Mot en lagstiftning av nu angiven innebörd ha vissa principiella betänkligheter

yppats i ett par av de avgivna utlåtandena. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

har sålunda framhållit, att med den ifrågasatta utökningen

av edsinstitutets tillämplighetsområde — vilken medgåve ett så vidsträckt

bruk av partseden, att en person som gjorde ett rättsanspråk gällande finge

möjlighet att styrka detta med ed — nämnda institut skulle komma till användning

på begäran av enskild rättssökande, utan garanti för att av ärendet

eljest berörda personer i förväg finge kännedom om detta måhända ofta

avgörande rättsfaktum. Även processlagberedningen har betonat, att ett tillgodoseende

av förevarande önskemål torde komma att medföra användning av

ed i en utsträckning som för svensk uppfattning vore ganska främmande, samt

att det föreslagna förfarandet icke erbjöde samma säkerhet som de förfaranden

vilka reglerades i 1899 års lag och 17 kap. 23 § rättegångsbalken. Då

emellertid den nu ifrågasatta lagstiftningen avsåge i första hand att till
-

Departe
ments
ehefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

godose de huvudsakligen formella krav på edfästande, som uppställdes i vissa

främmande rättsordningar, och icke att möjliggöra egentlig bevisupptagning

för en anhängiggjord eller förestående rättegång, har beredningen ansett intet

vara att erinra mot förslaget ur denna synpunkt. — Vad sålunda anförts

förtjänar uppenbarligen beaktande. Självfallet bör det icke ifrågakomma

att enligt svensk rätt ed skall få användas under former som icke kunna

anses betryggande. Emellertid må framhållas att i det övervägande flertalet

ärenden, varom i detta sammanhang är fråga, den edliga försäkringen avser

allenast ett bestyrkande av namnunderskrifter eller av vissa enkla sakuppgifter,

angivna på en av vederbörande i utlandet översänd blankett, varav den

som skall fullgöra edgången är i tillfälle att i förväg taga del. Även i de

jämförelsevis få hithörande fall, då ett sådant fastställt frågeformulär icke

tillhandahalles, torde dock sa gott som alltid de omständigheter varom upplysning

äskas vara noggrant preciserade i de från utlandet överlämnade handlingarna

i ärendet. Något i verklig mening fritt parts- eller vittnesförhör lärer

alitsa icke ifrågakomma. Därmed torde ock faran för att oriktiga utsagor

skola lämnas väsentligen elimineras. Understrykas bör vad processlagberedningen

framhållit därom, att det här i allmänhet icke rör sig örn egentlig

bevisupptagning för rättegång. Såsom jämväl i de nyss nämnda yttrandena

uttalats måste de praktiska intressen, varom fråga är, anses så tungt

vägande att avgörande betydelse icke bör tillmätas de framförda betänkligheterna.

Anmärkas må ock i detta sammanhang att, enligt vad som uppgivits,

den finska lagstiftningen i ämnet visat sig väl motsvara sitt syfte och

såvitt känt är ej givit anledning till missbruk.

I enlighet med vad nu anförts synes en allmän bestämmelse böra meddelas,

varigenom en person, som för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring,

pension eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet

är i behov att få viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv

eller av annan, erhåller möjlighet att få sådan ed upptagen av myndighet här

i riket. Under ett sålunda avfattat stadgande — vilket något avviker från

motsvarande föreskrift i det remitterade lagutkastet — torde inbegripas samtliga

de fall för vilka, enligt det nyss sagda, behovet av rättshjälp lämpligen bör

tillgodoses. Å andra sidan lärer därmed ernås en av processlagberedningen

förordad, med den ifrågasatta lagstiftningens syfte överensstämmande begränsning

av det nya institutet till ett av förhållandena i utlandet påkallat,

huvudsakligen formellt edfästande av uppgifter rörande mera enkla och konkreta

förhallanden. Samtidigt torde ock vinnas nödig avgränsning av institutets

tillämplighetsomrade i förhållande till de i 1899 års handräckningslag

och 17 kap. 23 § rättegångsbalken reglerade förfarandena. Fordran på att

edens upptagande visas vara erforderlig för uppgivet ändamål synes böra upprätthållas

till förekommande av missbruk. I detta hänseende få dock ej alltför

stränga krav ställas på utredningens fullständighet, utan det lärer få anses

tillräckligt att sökanden kan åberopa exempelvis skrivelse från vederbörande

utländska myndighet, från svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman

eller från den advokat i utlandet, som har ärendet örn hand, med anmodan

att ombesörja åtgärden. Den i förenämnda lagutkast ytterligare upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

11

tagna förutsättningen för det nya institutets tillämpning, eller att den vars

rätt är i fråga därom gjort framställning — vilken inskränkning advokatsamfundets

styrelse funnit ägnad att kunna föranleda onödig omgång — synes

efter förslagets omarbetning på nyss angivet sätt icke med nödvändighet behöva

bibehållas.

Befogenhet att upptaga ed torde i överensstämmelse med de hos oss gällande

rättsgrundsatserna i första hand böra tillkomma allmän underrätt. För

undvikande av dröjsmål, liksom även med anledning av det förut omnämnda

förhållandet att främmande lagstiftning stundom kräver att förhöret hålles av

viss person, lärer emellertid sådan befogenhet jämväl böra tilläggas å landet

domaren och i stad den eller dem av rådhusrättens lagfarna befattningshavare,

som rätten därtill utsett. I de städer, där någon av nämnda befattningshavare

tillika är notarius publicus, torde i första hand denne böra ifrågakomma. Även

annan lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt än den, åt vilken stadigvarande

uppdrag att upptaga ed sålunda lämnats, bör kunna av rätten erhålla

tillfälligt bemyndigande, om det för visst fall finnes påkallat. Att giva

notarius publicus såsom sådan eller landsfiskal rätt att upptaga ed synes icke

böra ifrågakomma. En dylik befogenhet lärer få anses alltför främmande för

dessa befattningshavares allmänna uppgifter. För övrigt torde, därest ingen

territoriell begränsning stadgas med avseende å domstols och enskild förhörsledares

behörighet, även för lantbefolkningens vidkommande kravet på bekväm

tillgång till rättshjälp av förevarande slag bliva tillräckligt tillgodosett.

I vissa yttranden har ifrågasatts, huruvida en annorstädes än inför rätta

fullgjord edgång skulle komma att omfattas av bestämmelserna angående

straff för mened. Den i 13 kap. 1 § strafflagen angivna förutsättningen för

menedsbrott, att den falska utsagan skall hava bekräftats med laga edgång

inför domstol, lärer emellertid föreligga jämväl då edgången ägt rum inför

befattningshavare vid domstol, örn han enligt lag varit behörig att ensam

handlägga ärendet. I detta hänseende torde fa hänvisas till gällande rätts

ståndpunkt med avseende å exempelvis sadan edgång som fullgöres inför konkursdomare.

Det nu ifrågasatta förfarandet synes böra vila helt på frivillighetens grund.

Några tvångsmedel — liknande dem som sta till buds beträffande vittnen

för att förmå någon till inställelse eller att avlägga ed torde alitsa ej böra

stadgas. Vad nu sagts utesluter naturligen icke att, i den mån förutsättningarna

för vittnesförhör enligt 17 kap. 23 § rättegångsbalken i visst fall äro

för handen, vittnesplikt kan med åberopande av detta lagrum utkrävas av en

person vars hörande påkallas för bevakande av rättighet i utlandet. Bortsett

från fall av sistnämnda beskaffenhet lärer det ock städse få ankomma på vederbörande

sakägare, som låtit avhöra annan person, att träffa uppgörelse

med denne angående eventuell ersättning för hans kostnader i anledning av

inställelsen.

Särskild uppmärksamhet tilldrager sig i detta sammanhang fragan, vilka

personer böra få avlägga ed eller, med andra ord, vilken betydelse förhandenvaron

av jäv skall äga. Redan därav att en sakägare skall kunna avgiva

edlig utsaga lärer följa, att de enligt svensk lag gällande reglerna angående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:is proposition nr 88.

vittnesjäv icke heller böra vinna tillämpning beträffande andra personer, vilkas

avhörande påkallas. En motsatt bestämmelse torde för övrigt vara ägnad

att i hög grad minska den nya lagstiftningens praktiska värde. I överensstämmelse

med vad i 8 § handräckningslagen är stadgat i fråga örn vittnen,

som skola avhöras enligt denna lag, hade därför i det remitterade lagutkastet

upptagits en bestämmelse av innebörd, att endast sådant jäv som efter svensk

lag icke kan eftergivas — alltså i allmänhet de s. k. absoluta jäven — skulle

utgöra hinder för en persons hörande på ed i nu ifrågavarande fall. I detta

stadgandes lydelse har processlagberedningen förordat viss jämkning i syfte

att därav tydligt måtte framgå att de omständigheter, vilka enligt stadgandet

uteslöte personer fran edgång, skulle avse jämväl den som i en eventuell rättegång

komme att intaga partsställning. Med anledning härav synes stadgandet

böra undergå viss omredigering, därvid tillika i lagtexten torde böra uttryckligen

angivas de särskilda fall da avläggande av ed icke må ifrågakomma.

Vad angar själva förfarandet vid edens upptagande lärer någon mera ingående

reglering därav knappast vara erforderlig. Då emellertid, på sätt processlagberedningen

framhållit, rättegångsbalkens föreskrifter örn sättet för

edgång icke utan särskilt stadgande torde vara tillämpliga i nu avsedda fall,

synes i enlighet med beredningens hemställan böra meddelas en allmän bestämmelse

att i fråga örn upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.

Till tryggande av de rättssökandes intresse att kunna få till stånd

ett speciellt förfarande, då sådant är påkallat med hänsyn till främmande lag,

torde emellertid ett par undantagsstadganden erfordras i anslutning till vissa

bestämmelser i handräckningslagen. Enligt 9 § första stycket sistnämnda lag

gäller, att örn den utländska domstolen hemställt att vid eds avläggande skola

användas andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest

skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, samt den av vilken ed

kräves är villig att salunda fullgöra eden, rätten skall pröva huruvida det

må ske. Vid denna prövning bör, enligt vad av förarbetena till lagen framgår,

den synpunkten anläggas, att man tillmötesgår den utländska domstolens

framställning så snart det begärda förfarandet ej innefattar något som, enligt

här i landet radande uppfattning, kan i ett eller annat avseende anses

stötande.1 En motsvarande dispensmöjlighet synes — såsom ock skett i det remitterade

lagutkastet — böra stadgas även beträffande edgång varom nu är

fråga. Med hänsyn till att inga som helst tvångsmedel äro avsedda att komma

till användning i dessa fall, lärer fordran på samtycke från den som skall

avlägga eden icke behöva uttryckligen anmärkas i lagtexten. Naturligen bör

avvikelse från den svenska lagens föreskrifter ej medgivas, med mindre sådant

kräves för att edgången skall vinna beaktande i den främmande staten.

Såsom motsvarighet till stadgandet i andra stycket av 9 § handräckningslagen

föreskrevs vidare i utkastet att, därest eljest hemställan gjordes örn iakttagande

av visst förfarande vid verkställande av äskad åtgärd, denna begäran

skulle efterkommas såvida det ej vore i lag förbjudet, d. v. s. strede mot en

ovillkorlig regel i den svenska processrätten. Med hänsyn till den vikt, vissa

1 Jfr Kungl. Majrts prop. 1899 nr 23 s. 21.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

13

främmande myndigheter lägga vid iakttagandet av formella föreskrifter med

avseende å avfattningen av intyg om fullgjord edgång, skulle enligt utkastet

sistnämnda stadgande, i likhet med vad som är fallet enligt den finska lagen,

gälla även för den händelse begäran framställdes örn att expedition skulle utfärdas

i viss form eller bestyrkas på visst sätt. — Då tillräcklig anledning torde

saknas att för bifall till nu åsyftade framställningar stadga annan förutsättning

än som nyss angivits beträffande sättet för eds avläggande, torde

dessa bestämmelser böra, i viss anslutning till vad stadsdomarföreningens styrelse

härutinnan hemställt, omredigeras i sådan riktning och därvid lämpligen

inarbetas i det mot 9 § första stycket handräckningslagen svarande stadgandet.

Understrykas må emellertid vad förut anförts angående den synpunkt som

bör vara avgörande vid frågans prövning.

Advokatsamfundets styrelse bar ifrågasatt, huruvida icke en bestämmelse

om rätt till klagan över förhörsmyndigbetens beslut borde införas även för det

fall att denna myndighet utgjordes av en enskild befattningshavare. Tillräckliga

skäl synas emellertid icke föreligga att tillåta fullföljd till högre instans

i ärende av ifrågavarande slag, då klagorätten torde sakna praktisk betydelse.

I det remitterade utkastet hade upptagits en uttrycklig förklaring, att genom

den nya lagen ej gjordes ändring i vad 17 kap. 23 § rättegångsbalken

för därav avsett fall föreskreve. I enlighet med processlagberedningens hemställan

torde denna bestämmelse böra utgå ur lagtexten.

Vidare torde, i anslutning till vad processlagberedningen förordat, lagens

överskrift böra givas följande lydelse: Lag om upptagande av ed för rättighets

tillvaratagande i utlandet.

Erinras må slutligen, att enligt den finska lagen det ålagts vissa befattningshavare,

bland andra domstols ordförande samt länsman, att på begäran

bekräfta riktigheten av namnteckningar och handlingar, som erfordras för nu

ifrågavarande ändamål. I den mån för vårt vidkommande bestämmelser av

dylikt innehåll kunna befinnas nödiga, torde dessa böra utfärdas i administrativ

ordning.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett enligt nu angivna

grunder inom justitiedepartementet upprättat lagförslag, av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om upptagande ar ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Är någon för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring, pension

eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet i behov att få

viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av annan, må sådan

ed upptagas av allmän underrätt eller å landet av domaren och i stad av

den utav rådstuvurättens lagfarna befattningshavare, som rätten därtill utsett.

2 §•

Ej må ed avläggas av den som icke fyllt femton år, eller av den som saknar

förståndets fulla bruk, eller av den som dömts för mened eller står under åtal

för sådant brott, eller av den som på grund av honom ådömd straffpåföljd är

utestängd från behörighet och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

3 §•

I fråga örn upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.

Framställes begäran att vid edens upptagande skola användas andra ordalag

än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest skall förfaras annorledes

än svensk lag föreskriver, eller att expedition i ärendet skall utfärdas i

annan form än som är vanlig här i riket, pröve rätten eller den som eljest handlägger

ärendet, huruvida det må ske.

_ Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift

utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 februari

1935.

N ärvarande:

justitierådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Bagge,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

kallet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 25 januari

1935, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 1 februari

1935 avgivna utlåtande över det den 25 januari 1935 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte efter vissa redaktionella jämkningar i 3 § andra stycket jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350516

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:105 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. a1 i texten
  2. 1LU 1935:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. s. 5 i texten