Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m

1936-03-06 · 99 sidor, varav 95 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 95 av 99 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:133, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

1

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av sjölagen m. m.; given Stockholms

slott den 6 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention

rörande konossement; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen,

dels ock äska riksdagens godkännande av omförmälda, härvid fogade konvention.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 133.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, att sjölagen skall sålunda ändras, att dels 50 och 51

samt 55—57 §§ upphöra att gälla, dels femte kapitlet samt 8, 16, 28, 31, 48,

49, 52, 54, 59, 60, 190, 209, 218, 254, 255 och 276 §§ — 8, 16, 49, 52, 60,

190, 209, 218, 254, 255 och 276 §§ i nedan angivna delar — erhålla följande

ändrade lydelse:1

8 §.»

För skada,---fartygets tjänst.

Vad redare---vållat skadan.

Om redares frihet från ansvarighet i vissa fall stadgas nedan i 122 och

171—173 §§, så ock i lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella

konvention rörande konossement.

16 §.

Redovisning skall---granskning framläggas.

Vill redare klandra redovisning, gore det genom stämning inom sex månader

efter det redovisningen avgavs; försittes den tid, havé han sin rätt till

klander förlorat, utan så är att huvudredaren förfarit svikligen.

28 §.

Utan redarens samtycke ma befälhavaren ej medtaga handelsvaror för egen

eller annans räkning; sker det, skall befälhavaren erlägga frakt och ersätta

uppkommen skada.

31 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan utföres

med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han

noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem, vilkas

rätt och bästa han har att bevaka.

Förslaget, är utarbetat under förutsättning att 1928 års sjölagstiftning träder i kraft senast samtidigt

med denna lag.

2 Avser lagrummets lydelse enligt lagen den 18 maj 1928.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

3

48 §.

Befälhavaren vare i denna sin egenskap behörig att å redarens vägnar företaga

rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande,

träffa avtal att på resan medtaga gods så ock passagerare, där fartyget är avsett

för sådan befordran, ävensom kära i mål angående fartyget.

Om befälhavarens behörighet att å redarens vägnar antaga och avskeda fartygets

besättning stadgas i sjömanslagen.

49 §.

Uppstår behov av penningar för ändamål som i 48 § sägs, äge befälhavaren

anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av redarens gods eller, i nödfall,

av lasten.

Har befälhavaren — —- — god tro.

52 §.

Befälhavaren skall under resans fortgång giva redaren underrättelse örn de

åtgärder av vikt, som befälhavaren funnit erforderliga för fartygets eller de

ombordvarandes säkerhet, örn resans förlopp och därunder företagna rättshandlingar

samt angående allt, varom kännedom eljest kan vara till nytta för

redaren. Innan åtgärder av vikt vidtagas, bör han, där omständigheterna det

medgiva, inhämta föreskrift av redaren själv eller det ombud, denne anvisat.

Erfordras penningar för fartygets behov och kan icke redarens föreskrift avvaktas,

åligge befälhavaren att till medlens anskaffande anlita den utväg, som

för redaren är förenad med minsta uppoffring.

Varder fartyget---honom känd.

Huruledes bevis---förordnar Konungen.

54 §.

Befälhavaren vare i denna sin egenskap behörig att å lastägarens vägnar

företaga rättshandlingar och kära i mål angående lasten i enlighet med vad

beträffande bortfraktare stadgas.

59 §.

Skada, som befälhavaren genom fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar

redare, lastägare eller annan, vars rätt och bästa han har att bevaka, vare

han pliktig att ersätta.

Har åtgärd vidtagits enligt beslut, som fattats i skeppsråd, vare befälhavaren

ej på den grund fri från ansvarighet.

Skadestånd som befälhavaren är pliktig att utgiva må, med hänsyn till beskaffenheten

av fel eller försummelse som ligger honom till last, skadans

storlek eller omständigheterna i övrigt, nedsättas efter ty skäligt prövas.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när

redaren det äskar, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren kland
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ra redovisning, gore det genom stämning inom sex månader efter det han mottog

densamma; försittes den tid, havé redaren sin rätt till klander förlorat,

utan så är att befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning---den behålla.

FEMTE KAPITLET.

Om befraktning.

I. Inledande bestämmelser.

71 §.

De i detta kapitel givna bestämmelser angående fraktavtal skola, med de

undantag som nedan stadgas, lända till efterrättelse allenast såvitt ej annat är

uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat eller ock följer av

sedvänja.

Angående befordran av gods sjöledes mellan Sverige och främmande stat är

i vissa hänseenden särskilt stadgat i lagen i anledning av Sveriges tillträde

till 1924 års internationella konvention rörande konossement.

72 §.

Bortfraktaren skall hålla fartyget sjövärdigt, tillräckligt bemannat, provianterat

och utrustat samt i övrigt i behörigt skick.

73 §.

Avser fraktavtal visst fartyg eller har i enlighet med avtalet visst fartyg

blivit anmält, må bortfraktaren ej för avtalets fullgörande använda annat fartyg.

74 §.

Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, må bortfraktaren icke medtaga

gods för annan än befraktaren.

75 §.

överlåter befraktaren till annan sina rättigheter enligt fraktavtalet eller

underbortfraktar han fartyget, svare han ändock för avtalets fullgörande.

76 §.

_ Under resebefraktning innefattas i detta kapitel helbefraktning, delbefraktning

och styckegodsbefraktning.

n. Örn resebefraktning.

Om lastningsplats.

77 §.

År ej viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till lastningsplats,

som befraktaren anvisar, såvida hinder däremot ej möter samt fartyget

kan ligga flott och säkert och med intagen last åter utlöpa.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

5

Har ej anvisning i tid givits, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats.

Kan det ej ske, välje bortfraktaren plats, där lastningen skäligen

kan försiggå.

78 §.

Befraktaren äge, vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej, få fartyget

förhalat från en lastningsplats till annan; gälde dock själv kostnaden.

79 §.

Angår fraktavtalet styckegods, äge befraktaren ej utan stöd i avtal eller

sedvänja anvisa lastningsplats eller få fartyget förhalat.

Om lastningstid.

80 §.

Bortfraktaren vare skyldig att låta fartyget för lastning kvarligga viss

lastningstid, omfattande liggetid och överliggetid.

För överliggetid njute bortfraktaren särskild ersättning.

81 §.

Liggetiden utgöre:

för fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning,

när nettodräktigheten icke överstiger 50 registerton två dagar, när den överstiger

50 men icke 100 ton fyra dagar, när den överstiger 100 men icke 200

ton fem dagar, och när den överstiger 200 men icke 400 ton sex dagar; samt

för fartyg med egen maskindriven lastningsanordning,

när nettodräktigheten icke överstiger 75 registerton två dagar, när den överstiger

75 men icke 200 ton tre dagar, och när den överstiger 200 men icke 400

ton fyra dagar.

Har fartyget större dräktighet, utgöre liggetiden den tid som, med hänsyn

till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna ombord och i

hamnen samt andra sådana omständigheter, skäligen kunnat vid avtalets ingående

beräknas åtgå för lastningen.

Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar.

82 §.

Liggetiden börjar ej löpa, förrän fartyget, jämlikt anmälan, är å lastningsplatsen,

färdigt att intaga last. Anmälan skall göras hos befraktaren eller, örn

annan uppgivits såsom avlastare, hos denne och må ej äga rum före fartygets

ankomst till lastningsorten.

Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på

morgonen eller från middagsrastens slut; och skall anmälan ske, i förra fallet

senast klockan fyra eftermiddagen föregående arbetsdag, i senare fallet senast

klockan tio förmiddagen samma dag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Är avlastaren icke att träffa på platsen, anses anmälan gjord, då den blivit

på ändamålsenligt sätt avsänd eller, örn hans vistelseort är okänd, i sedvanlig

ordning kungjord.

83 §.

Kan fartyget, på grund av hinder som beror av avlastaren, icke förläggas

till lastningsplatsen, må fartyget likväl anmälas färdigt för lastning med

verkan att liggetiden börjar löpa.

Är ej viss lastningsplats avtalad, vare lag samma, där hindret utgöres av

trafikanhopning eller annan dylik omständighet och bortfraktaren ej skäligen

kunnat taga denna i beräkning vid avtalets ingående.

84 §.

I liggetiden inräknas uppehåll, som orsakas av fartygets förhalning, men

icke tid, som går förlorad på grund av hinder å fartygets sida.

Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning

vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats,

medräknas ej tid, som i följd därav går förlorad.

85 §.

överliggetiden utgöre hälften av liggetiden, vid helbefraktning dock minst

tre dagar.

Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar, men ersättningen utgår för

löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vid beräkning av överliggetid

och ersättning därför gälle vad i 84 § stadgas örn liggetid.

86 §.

Ersättning för överliggetid utgöre för dygn:

för segelfartyg,

när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton sextio öre för ton, när dräktigheten

överstiger 100 men icke 250 ton femtio öre för ton, dock minst sextio

kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton fyrtio öre för

ton, dock minst etthundratjugufem kronor;

för segelfartyg med hjälpmaskin,

när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton sjuttio öre för ton, när dräktigheten

överstiger 100 men icke 250 ton sextio öre för ton, dock minst

sjuttio kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton femtio

öre för ton, dock minst etthundrafemtio kronor; samt

för maskindrivet fartyg,

när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton åttio öre för ton, när dräktigheten

överstiger 100 men icke 250 ton sjuttio öre för ton, dock minst åttio

kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton sextio öre

för ton, dock minst etthundrasjuttiofem kronor.

Har fartyget större dräktighet, bestämmes ersättningen med hänsyn till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183, 7

frakten och till den ökning eller minskning av utgifter, som av uppehållet

orsakas.

Ersättningen är för varje dag förfallen till betalning. Varder ej ersättning

gulden eller säkerhet därför ställd, äge bortfraktaren örn fordringen göra anteckning

på konossementet.

87 §.

År gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må därav för lastningen

icke tagas i anspråk mera än att skälig del av tiden återstår för lossningen.

Ersättning för överliggetid skall ej utgå, med mindre liggetiden i dess helhet

överskrides.

88 §.

Angår fraktavtalet styckegods, varde lastningstiden och den tid, som skall

förflyta mellan anmälan och lastningstidens början, bestämda efter vad med

hänsyn till omständigheterna må anses skäligt. Bestämmelserna örn överliggetid

äga ej tillämpning.

Vid linjefart vare anmälan ej erforderlig.

Om lastning.

89 §.

Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren skall

taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som erfordras för

stuvningen, samt utföra denna.

Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning

vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats,

vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lastningsplats mottaga

godset.

90 §.

Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren inlasta godset med tillbörlig

skyndsamhet.

Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen

tagas ombord, stuvas och lossas.

91 §•

Gods må ej utan stöd i avtal eller sedvänja lastas å däck.

92 §.

Gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet skall vid avlämnandet,

örn möjligt, vara märkt såsom farligt; och give avlastaren de upplysningar,

som äro erforderliga till förebyggande av skada.

Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för

människor, fartyg eller last, skall ock upplysning därom lämnas, där förhållandet

är avlastaren veterligt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

93 §.

Avlämnas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas och, örn

möjligt, utmärkas å godset.

Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola såsom sådana angivas.

94 §.

Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad skall

på avlastarens begäran meddela bevis örn godsets mottagande allteftersom det

avlämnas.

95 §.

När godset är inlastat samt erforderliga handlingar och uppgifter föreligga,

skall befälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens

begäran utfärda konossement.

Avlastaren äge erhålla särskilda konossement å delar av godset, där det utan

väsentlig olägenhet kan ske; ersätte dock kostnad, som därav kommer.

Utfärdas enligt atagande i fraktavtalet konossement med andra villkor för

godsets befordran än de i avtalet upptagna och åsamkas bortfraktaren därigenom

ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös.

96 §.

Fördröjes fartygets avgång utöver lastningstiden, enär avlastaren underlåtit

att i tid tillhandahålla bortfraktaren alla nödiga, lasten rörande handlingar

eller giva order örn bestämmelseort eller annan anvisning angående resan, äge

bortfraktaren undfå ersättning såsom för överliggetid. För skada, som ej täckes

av sådan ersättning, njute bortfraktaren ock gottgörelse, där ej antagas

må, att underlåtenheten icke beror av fel eller försummelse av avlastaren eller

någon för vilken han svarar.

97 §.

Har avlämnat gods orsakat skada för bortfraktaren eller annan, ersätte

avlastaren skadan, savida han eller någon för vilken han svarar gjort sig

skyldig till fel eller försummelse.

Var godset av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet och hade

det inlastats utan att bortfraktaren ägde kännedom örn dess beskaffenhet, vare

avlastaren ansvarig, ändå att fel eller försummelse ej föreligger.

Om resans utförande.

98 §.

Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet.

Deviation eller annat uppehåll ma, förutom för räddande av människoliv,

göras allenast där sadant, för bärgning av fartyg eller gods eller för annat

ändamål, må anses skäligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 SS.

9

99 §.

Fördröjes fartyget under resan, enär order om bestämmelseort eller annan

anvisning angående resan icke i tid givits, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

100 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, kanal- och lotsavgifter,

bogseringsutgifter och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan.

101 §.

Från godsets mottagande till dess avlämnande skall bortfraktaren hava noggrann

vård örn godset samt i övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

102 §.

Bortfraktaren vare behörig att å lastägarens vägnar företaga rättshandlingar,

som avse godsets bevarande eller fortskaffande, samt kära i mal angående

godset.

Uppstår behov av penningar för ändamål som i första stycket sägs, åge

bortfraktaren anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av godset.

Har bortfraktaren utan laga anledning upptagit lån eller verkställt försäljning,

vare rättshandlingen ändock för lastägaren bindande, där tredje man

var i god tro.

Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar förstörelse

eller skulle lastägarens kostnad för dess förvarande eller fortskaffande till

bestämmelseorten uppenbarligen bliva alltför hög, må bortfraktaren försälja

godset.

103 §.

Innan bortfraktaren ingår förbindelse eller eljest vidtager särskild åtgärd

för lastens behov, bör han, där omständigheterna det medgiva, därom inhämta

föreskrift. Rörande försäljning av gods bör han, örn föreskrift ej föreligger,

inhämta utlåtande av besiktningsmän eller andra sakkunniga. Försäljningen

skall äga rum på offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på

annat betryggande sätt.

Örn vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas.

104 §.

För de förbindelser bortfraktaren ingår och för vad han förskjuter för

lastens behov häfte ägaren allenast med lasten.

Om lossningsplats, lossningstid och lossning.

105 §.

I avseende å lossningsplats skall vad i 77—79 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning; och gälle därvid örn lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs

om befraktare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Äro flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, äga

de allenast gemensamt anvisa lossningsplats eller få fartyget förhalat.

106 §.

Angående lossningstid galle vad i 80—88 §§ stadgas örn lastningstid; och

skall vad där sägs örn avlastare äga tillämpning å lastemottagare.

107 §.

Bortfraktaren skall avlämna och lastemottagaren taga emot godset vid fartygets

sida.

Kan fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning

vid avtalets ingående, icke förläggas till sedvanlig lossningsplats, vare

bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lossningsplats avlämna godset.

108 §.

Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall

avlämnas i sadan ordning och pa sådant sätt, att det kan bekvämligen mottagas.

109 §.

Varder fartyget för lossningen uppehållet utöver lossningstiden och beror

det ej av hinder a fartygets sida, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande

tillämpning; och gälle därvid örn lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs

örn avlastare.

110 §.

Har, da flera äro mottagare av gods som befordras enligt samma fraktavtal,

någon av dem för överliggetid eller ytterligare uppehåll guldit ersättning, som

belöper å annan, äge han söka det åter av denne.

Om utlämnande av godset.

lil §•

Den som är behörig att mottaga godset äge besiktiga detta före dess mottagande.

112 §.

Mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda frakt

samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt konossement

eller annan handling enligt vilken godset befordras.

113 §.

Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastemottagaren

guldit de i 112 § omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid

och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

11

för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man,

som av bortfraktaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet att av bortfraktaren

lyftas efter godsets avlämnande.

För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, örn lastemottagaren

för dem ställer säkerhet.

Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren

ägt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis sålt, gälle vad i

277 § stadgas.

114 §.

Underlåter lastemottagaren att fullgöra vad för godsets utfående åligger honom

eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen sa att denna ej kan hinna

avslutas före lossningstidens utgång, åge bortfraktaren lossa godset och för

lastemottagarens räkning upplägga det under säker vard. Örn uppläggningen

skall mottagaren underrättas.

Vägrar lastemottagaren att mottaga godset eller är mottagaren icke känd

eller icke att träffa, åligge bortfraktaren att, där det lämpligen kan ske, örn

förhållandet genast underrätta avlastaren. Har icke någon, som till godsets

mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna avslutas

i rätt tid, läte bortfraktaren lossa godset och upplägga det såsom förut är

sagt. Upplägges godset, underrätte bortfraktaren därom avlastare och befraktare.

115 §.

Vid linjefart må godset lossas och för mottagarens räkning uppläggas under

säker vård, såframt godset icke mottages, när det är i tur att lossas.

Där godset ej avhämtas inom skälig tid, skall avlastaren underrättas örn

uppläggningen.

116 §.

Varder gods upplagt, åge bortfraktaren låta genom offentlig auktion eller,

där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av

godset att, utom kostnader, de i 113 § nämnda fordringar täckas.

117 §.

Finnes vid försäljning godset icke förslå till täckande av sådan fordran mot

befraktaren som bort av mottagaren gäldas, vare befraktaren ansvarig för

bristen.

Utlämnas godset till mottagarens förfogande, må fordringen ej göras gällande

mot befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat utgå av godset

eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada göra vinst, örn fordringen

upphörde.

Om bortfraktarens ansvar för godset.

118 §.

Förkommer, minskas eller skadas gods, medan det är i bortfraktarens vard

ombord eller i land, vare han därför ansvarig, där ej antagas må, att förlusten,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

minskningen eller skadan orsakats av omständighet, som icke kan såsom fel

eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken han svarar.

119 §.

Har gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet inlastats

utan att bortfraktaren haft kännedom örn dess beskaffenhet, åge han efter omständigheterna

lossa, oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet att

ersätta skadan.

Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för

människor, fartyg eller last, vare lag samma, där avlastaren, ehuru förhållandet

var honom veterligt, underlåtit att därom lämna upplysning.

120 §.

Ersättning för felande, minskat eller skadat gods beräknas på grundval av det

värde, som godset skulle ägt, om det i oskadat skick avlämnats i rätt tid och på

rätt plats.

121 §.

Vill mottagaren tala a minskning eller skada, give han bortfraktaren meddelande

därom utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka

minskningen eller skadan. Försummas det, vare han sin talan förlustig, där

ej bortfraktaren eller någon för vilken han svarar förfarit svikligen eller visat

grov vårdslöshet.

122 §.

I inrikes fart må, i fråga om annat gods än levande djur och däckslast, förbehåll

ej göras örn inskränkning i bortfraktarens ansvarighet, såvitt angår tiden

från lastningen till lossningen.

Bortfraktaren åge dock göra förbehåll, att ersättningen ej skall överstiga

ettusenattahundra kronor i guld för varje kolli eller annan enhet av godset.

Han må ock förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada i följd av fel eller

försummelse, vartill befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som

utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet

av fartyget, ävensom för skada i följd av brand, vilken ej vållats genom

fel eller försummelse av bortfraktaren själv.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att vad förut

i denna paragraf är stadgat skall äga tillämpning jämväl i avseende å fart

mellan Sverige och främmande stat.

123 §.

Skall godsets befordran helt eller delvis utföras genom annan fraktförare

eller äger bortfraktaren låta befordringen så försiggå, må han, utan hinder av

vad i 122 § sägs, förbehålla sig frihet från ansvarighet för förlust, minskning

eller skada, som inträffar medan vårdnaden om godset åvilar nämnda fraktförare.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ISS.

13

Örn frakt.

124 §.

Där fraktavtal slutits utan att frakten blivit bestämd, erlägges den frakt,

som var gångbar vid tiden för inlastningen.

Har av gods, därom avtal skett, mer inlastats än avtalat var, erlägges därför

frakt efter enahanda grund som för det gods avtalet angick.

125 §.

För gods, som ej är i behåll vid resans slut, skall frakt icke utgå, med mindre

godset gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning

eller annat vållande å avlastarens sida eller ock godset av bortfraktaren sålts

för ägarens räkning eller lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt vad i

119 § sägs.

Frakt, som erlagts i förskott, skall återbäras, där enligt vad i första stycket

sägs frakt ej skall utgå.

Om dröjsmål och hinder å b ortfrakt ar ens sida.

126 §.

Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar eljest dröjsmål

å bortfraktarens sida, åge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren

vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med befordringen avsedda

ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror

dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas,

så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse.

Skall enligt fraktavtalet fartyget inom viss tid vara färdigt att intaga last,

medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.

Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att fartyget ej är att i rätt

tid förvänta till lastningshamnen och vill befraktaren häva avtalet, meddele

han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller havé sin hävningsrätt förlorat.

127 §.

Sedan lastning skett, må befraktaren ej häva fraktslutet, såvitt genom lossning

av godset skada skulle tillskyndas annan befraktare.

128 §.

Går fartyget förlorat eller förklaras det icke vara iståndsättligt, upphöre

fraktavtalet att gälla.

129 §.

Där efter resans anträdande avtalet häves eller upphör att gälla enligt vad

ovan stadgats, vare bortfraktaren berättigad att för gods, som finnes i behåll,

utfå avståndsfrakt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Avståndsfrakt utgöre vad av den avtalade frakten återstår, sedan avdrag

skett med belopp som bestämmes efter förhållandet mellan längden av den

återstående och av den avtalade resan, med fäst avseende tillika å varaktigheten

av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten må

dock icke bestämmas till högre belopp än godsets värde.

Tvist angående avståndsfrakt må hänskjutas till utredning och avgörande

genom dispasch, därvid i tillämpliga delar skall gälla vad örn dispasch vid gemensamt

haveri är stadgat.

130 §.

Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär avtalet

upphör att gälla, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att

varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel

eller försummelse.

Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida.

131 §.

Frånträder befraktaren fraktslutet innan lastningen börjat, åge bortfraktaren

rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.

Befraktaren vare dock från ersättningsskyldighet fri, där möjligheten att

avlämna, fortskaffa eller i bestämmelseorten införa godset må anses utesluten

i följd av omständighet, som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas

i beräkning, såsom utförselförbud, införselförbud eller annan åtgärd av myndighet,

undergång av allt gods av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig

händelse, eller där det bestämda gods, avtalet avser, gått under genom

olyckshändelse. Skulle godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för

bortfraktaren, äge jämväl han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet.

Den som vill åberopa omständighet som nu är sagd, give därom meddelande

utan oskäligt uppehåll.

Är vid lastningstidens utgång icke något gods avlämnat, anses befraktaren

hava frånträtt avtalet.

132 §.

Avlämnar befraktaren icke gods till den i avtalet bestämda myckenhet, anses

han hava frånträtt fraktslutet beträffande det som ej avlämnats, och skall i

fråga örn bortfraktarens rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada

vad i 131 § sägs äga motsvarande tillämpning.

Evad rätt till ersättning föreligger eller ej, äge bortfraktaren häva avtalet i

dess helhet, såvida ej, på anmaning, ersättning gäldas eller säkerhet därför

ställes före lastningstidens utgång.

Varder avtalet hävt, njute bortfraktaren ersättning för därav följande fraktförlust

och annan skada, där ej beträffande det felande godset föreligger sådan

omständighet som i 131 § sägs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

133 §.

Sedan lastning skett, må fraktslutet ej, i lastningshamnen eller under resan,

frånträdas, såvitt genom lossning av godset väsentlig olägenhet skulle uppkomma

för bortfraktaren eller skada tillskyndas annan befraktare. I fråga örn

bortfraktarens rätt att njuta ersättning för skada och att häva fraktslutet i

dess helhet gälle vad i 131 och 132 §§ sägs.

Uttages gods i hamn som anlöpes under resan, njute bortfraktaren städse avståndsfrakt

efter vad i 129 § sägs.

134 §.

Vid bestämmande av ersättning för fraktförlust och annan skada skall hänsyn

tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medtaga

annat gods.

Ändå att bortfraktaren ej äger njuta ersättning för skada, skall gottgörelse

utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll, som ägt rum innan fraktslutet

frånträddes.

Om ömsesidig hävningsrätt.

135 §.

Finnes efter fraktavtalets ingående att genom resans företagande fartyg eller

last skulle utsättas för att, genom uppbringande eller eljest, drabbas av skada

i följd av krig, blockad, uppror, oroligheter eller sjöröveri eller att sådan fara

väsentligen ökats, äge såväl bortfraktaren som befraktaren häva avtalet; och

drage var sin kostnad och skada.

Kan faran avvärjas genom att en del av godset kvarlämnas eller lossas, må

avtalet allenast beträffande denna del hävas. Bortfraktaren äge dock, där det

kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, savida ej,

på anmaning, ersättning för fraktförlust och annan skada gäldas eller säkerhet

därför ställes.

Stadgandena i 129 § och 134 § andra stycket skola äga motsvarande tillämpning.

136 §.

Varder fartyget, sedan last intagits, av fara som i 135 § sägs uppehållet i

lastningshamnen eller i hamn som under resan anlöpes, skall kostnaden för

uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last såsom för gemensamt haveri stadgas.

Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej äga rum i avseende å kostnad,

som därefter uppkommer.

III. Om tidsbefraktning.

137 §.

Vid tidsbefraktning åligge det bortfraktaren att under den tid fartyget skall

stå till befraktarens förfogande utföra de resor befraktaren i överensstämmelse

med avtalet påkallar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

138 §.

Bortfraktaren skall hålla fartyget så bemannat, provianterat och utrustat

och i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart. Han är dock icke

pliktig att sörja för bränsle till fartygets maskineri eller för vatten till fartygets

pannor.

139 §.

Befraktaren har att ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han äge ej

påkalla annan medverkan av befälhavare eller besättning än den, som är sedvanlig

vid resebefraktning i den fart varom fråga är. Ersättning för övertidsarbete

eller annan särskild utgift för sådan medverkan skall befraktaren vidkännas.

Nödgas bortfraktaren till lastägare utgiva ersättning för förlust, minskning

eller skada, som drabbat godset i följd av lastning, stuvning eller lossning och

ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som i första

stycket sägs, skall befraktaren hålla bortfraktaren skadeslös.

140 §.

Utgifter för resornas utförande, som icke enligt vad förut är stadgat åligga

bortfraktaren, har befraktaren att bära.

141 §.

Vid utfärdande av konossement vare bortfraktaren pliktig att däri intaga de

villkor för godsets befordran, som äro sedvanliga i den fart varom fråga är.

Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös.

142 §.

Bortfraktaren vare icke pliktig att utföra resa, vid vilken fartyg eller ombordvarande

skulle utsättas för fara, som bortfraktaren ej skäligen kunnat taga

i beräkning vid avtalets ingående.- Ej heller åligge det honom att medtaga gods

av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet.

143 §.

Bortfraktaren vare pliktig att låta fartyget anträda ny resa, ändå att den

avtalade tiden därigenom överskrides, dock endast såvitt överskridandet kan

antagas ej gå utöver vad skäligt är.

Eör tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall tidsfrakt

erläggas efter enahanda grund som för avtalad tid.

144 §.

Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder.

Tidsfrakt skall icke gäldas för tid, som går förlorad på grund av åtgärder

för fartygets reguljära underhåll eller för avhjälpande av skada, som ej orsa
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 138.

17

kats genom fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken lian

svarar, eller eljest går förlorad på grund av omständighet som beror av bortfraktaren.

145 §.

Har fartyget förolyckats utan att upplysning kan vinnas örn tiden då olyckan

inträffade, skall tidsfrakt utgöras för hälften av den tid, som kan antagas

i allmänhet åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten.

146 §.

Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller inträffar eljest

dröjsmål å bortfraktarens sida, åge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren

vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med avtalet avsedda

ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror

dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas,

så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse.

Skall enligt fraktavtalet fartyget ställas till förfogande inom viss tid, medföre

varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.

Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att dröjsmål är att förvänta

och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan

oskäligt uppehåll, eller havé sin hävningsrätt förlorat.

147 §.

Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget

går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren därför

ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han

svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

148 §.

Betalas tidsfrakten icke i rätt tid, åge bortfraktaren häva fraktslutet och

erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada.

149 §.

Uppkommer skada å fartyget på grund av fel eller försummelse av befraktaren

eller någon för vilken han svarar, njute bortfraktaren ersättning av befraktaren.

150 §.

Fraktbidrag till gemensamt haveri skall gäldas av tidsbefraktaren ensam.

Den andel i bärgarlön som tillkommer redaren skall, sedan befraktaren tillgodoförts

gottgörelse för tidsfrakt och bränsle, lika fördelas mellan bortfraktaren

och befraktaren.

Biliana till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 183.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

IV. Om konossement.

Om konossements utfärdande och innehåll.

151 §.

Konossement innefattar erkännande om godsets inlastning och förbindelse

att i bestämmelseorten avlämna godset.

Konossementet skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet och utfärdarens

underskrift, fartygets namn samt uppgift å det inlastade godset och

till vem godset skall i bestämmelseorten avlämnas.

152 §.

I konossementet skall, där så äskas, angivas :

1) godsets art, dess vikt, matt eller stycketal, dess förpackning ävensom för

godsets igenkännande erforderliga märken;

2) godsets synliga tillstånd;

3) den betingade frakten samt övriga villkor för godsets befordran och utlämnande

;

4) avlastaren, lastningshamnen och tiden för inlastningen, fartygets art,

hemort och nationalitet samt befälhavaren.

Den som utfärdar konossementet äge däri göra förbehåll beträffande uppgift

av avlastaren, vars riktighet han skäligen icke må anses pliktig att undersöka.

153 §.

För riktigheten av de uppgifter örn godset, som jämlikt avlastarens begäran

intagits i konossementet, vare han bortfraktaren ansvarig.

154 §.

Konossement må ställas till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren.

Ändå att konossementet är ställt till viss man, skall det gälla såsom

orderkonossement, där ej utfärdaren, genom orden »icke till order» eller dylikt,

gjort förbehåll mot överlåtelse.

155 §.

Konossement skall utfärdas i så många exemplar, som avlastaren finner nödiga.

Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar, skola de vara

likalydande.

Om rätt att utfå godset.

156 §.

Den, som företer konossement och genom innehållet av dess text eller, vid

orderkonossement, genom sammanhängande och till honom fortgående följd av

överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in blanco framträder såsom rätt

innehavare av konossementet, vare behörig att fordra godsets utlämnande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

19

I bestämmelseorten vare, utan hinder av att konossementet utfärdats i flera

exemplar, den som innehar ett av dessa berättigad att utfå godset. Annorstädes

än i bestämmelseorten äge han ej utfå godset, med mindre övriga exemplar

återlämnas eller ock säkerhet ställes för anspråk, som innehavare av utelöpande

exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren.

157 §.

Anmäla sig flera innehavare av konossement till utfående av godset, må

bortfraktaren icke till någon av dem utlämna det, utan åligge honom att för

vederbörande lastemottagares räkning upplägga godset under säker vård och

därom ofördröjligen underrätta dem som anmält sig.

158 §.

Mottagaren vare ej berättigad att utfå godset, med mindre konossementet

nedsättes i taka händer och mottagaren meddelar bevis örn godsets avlämnande

i mån av lossningens fortgång.

Sedan allt godset utlämnats, skall konossementet med åtecknat kvitto återställas

till bortfraktaren.

159 §.

Har i den ordning som är särskilt stadgad ansökan gjorts örn dödande av

konossement, vare, sedan offentlig stämning utfärdats, sökanden behörig att

fordra godsets utlämnande, såframt säkerhet ställes för vad bortfraktaren kan

nödgas utgiva på grund av det förkomna konossementet.

Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren.

160 §.

Villkoren för godsets befordran och utlämnande bestämmas, såvitt angar

förhållandet till mottagaren, av konossementet; och kan förty vad fraktavtalet

härutinnan innehåller icke mot honom aberopas, med mindre i konossementet

intagits hänvisning därtill.

Betalning för överliggetid eller för annat uppehåll vid godsets inlastning

må icke avfordras mottagaren, där ej konossementet utvisar att fordringen är

ogulden. Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må ej mot lastemottagaren

åberopas att längre tid än i 87 § sägs använts för lastningen, med

mindre anteckning örn den använda tiden gjorts på konossementet.

161 §.

För riktigheten av uppgift, som i konossement intagits rörande godset, vare

bortfraktaren ansvarig, där ej i konossementet anmärkts, att uppgiften är avlastarens

eller att dess riktighet är bortfraktaren okänd, eller däri gjorts annat

sådant förbehåll eller ock mottagaren måst inse, att uppgiftens riktighet icke

undersökts av bortfraktaren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Har bortfraktaren insett eller med användande av vanlig uppmärksamhet

kunnat inse, att uppgift i konossement var oriktig, vare han, ändå att förbehåll

skett sorn i 152 § sägs, ej fri från ansvarighet, med mindre i konossementet

intagits särskild anmärkning örn uppgiftens oriktighet.

162 §.

Varder skada a godset eller brist med avseende å dess förpackning ej anmärkt

i konossementet, oaktat bortfraktaren före utfärdandet utrönt eller med

användande av vanlig uppmärksamhet kunnat utröna skadan eller bristen, må

den ej aberopas till bortfraktarens fritagande från ansvarighet för godset.

Bortfraktaren må ej till sitt fritagande åberopa att godset lastats å däck,

med mindre detta anmärkts i konossementet.

163 §.

Finnes godset icke motsvara vad konossementet därom innehåller, vare bortfraktaren

pliktig att, på mottagarens begäran, meddela, huruvida avlastaren

avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig

uppgift (indemnitetsförklaring), så ock giva mottagaren del av sådan förklaring.

Om förvärv i god tro.

164 §.

Har konossementsinnehavare överlåtit exemplar av konossementet till särskilda

personer, äge innehavaren av det exemplar som först mottagits bättre rätt,

om han därvid var i god tro. Där i bestämmelseorten lossning skett till innehavare

av annat exemplar, vare denne likväl ej pliktig att lämna från sig vad

han redan i god tro utbekommit.

165 §.

Där någon med sådan åtkomst som i 156 § sägs fått konossement i händer,

vare han ej pliktig att utlämna konossementet till den för vilken det förkommit,

där han vid dess förvärvande var i god tro.

166 §.

Vad i lag är stadgat angående rätt för säljare att, på grund av köparens

obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av köpet åligger,

hindra det sålda godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter av köparens

borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konossement å godset blivit till

köparen överlämnat.

Har på grund av överlåtelse från köparen löpande konossement kommit i

annan mans hand, äge säljaren ej mot denne den rätt nu är sagd, där innehavaren

av konossementet vid dess förvärvande var i god tro.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Om mottagningskonossement och genomgångskonossement.

167 §.

Utställer bortfraktaren före inlastningen skriftligt erkännande att godset

mottagits till befordran, med förbindelse att i bestämmelseorten utlämna det

till mottagaren, skall vad i detta kapitel är stadgat örn konossement i tillämpliga

delar gälla i fråga örn sådant mottagningskonossement.

År mottagningskonossement å godset utfärdat, må icke efter inlastningen

utfärdas konossement utan att mottagningskonossementet återlämnas.

168 §.

Utfärdar bortfraktaren, när godsets befordran skall delvis utföras genom

annan fraktförare, skriftligt erkännande att godset inlastats eller mottagits till

sådan befordran, med förbindelse att i bestämmelseorten utlämna godset till

mottagaren, skall vad i detta kapitel är stadgat om konossement i tillämpliga

delar gälla i fråga örn sådant genomgångskonossement.

Då genomgångskonossement utställts, må icke för del av befordringen utfärdas

särskilt konossement, utan att däri angives att godset befordras enligt

genomgångskonossement.

V. Om assagerarebefordran.

169 §.

Är i avtal örn passagerarebefordran viss person angiven såsom passagerare,

åge denne icke till annan överlåta sin rätt enligt avtalet.

Sedan resan anträtts, må ej i något fall överlåtelse äga rum.

170 §.

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt vad

med avseende å ordning och skick ombord föreskrives.

Vad i 54 och 61 §§ sjömanslagen är stadgat med avseende å sjöman gälle

ock för passagerare.

171 §.

Bortfraktaren skall från inskeppningen till utskeppningen sörja för passagerarens

säkerhet och i sedvanlig omfattning tillgodose hans bästa.

Drabbas passageraren under denna tid av skada å person, vare bortfraktaren

därför ansvarig, där antagas må, att skadan orsakats av omständighet,

som kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för

vilken han svarar. Skadestånd skall bestämmas enligt de i strafflagen stadgade

grunder.

I inrikes fart må ej förbehåll göras örn annan inskränkning i bortfraktarens

ansvarighet än att ersättningen ej skall överstiga tjugutusen kronor för

varje passagerare. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ordna att vad salunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i avseende å fart

mellan Sverige och främmande stat.

172 §.

Örn resgods, som lämnas i bortfraktarens vård, galle vad i 91—93 och 118—

123 §§ är stadgat örn gods som där avses.

173 §.

Förkommer, minskas eller skadas resgods, som ej lämnats i bortfraktarens

vård, vare bortfraktaren därför ansvarig, där antagas må, att förlusten, minskningen

eller skadan orsakats av omständighet, som kan såsom fel eller försummelse

tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken han svarar.

Stadgandena i 119—121 §§ skola äga motsvarande tillämpning, och vare,

ända att förbehåll ej skett, bortfraktarens ansvarighet så begränsad som i

122 § andra stycket sägs.

Ej vare bortfraktaren på grund av vad nu är stadgat pliktig att ersätta

penningar, värdepapper eller dyrbarheter.

174 §.

Vad i 97 § stadgas angående skada, som orsakas av gods, skall äga motsvarande

tillämpning beträffande resgods.

175 §.

Resgods, som lämnats i bortfraktarens vård, vare han ej pliktig att utlämna,

innan passageraren erlagt betalning för befordringen och för kost under

resan.

Där betalningen icke gäldas, åge bortfraktaren för passagerarens räkning

upplägga godset under säker vård och låta genom offentlig auktion eller, örn

det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset

att, utom kostnader, fordringen täckes.

176 §.

Varder fartygets avgång från den ort, där resan börjar, väsentligen fördröjd,

äge passageraren häva avtalet.

Där fartyget före resans början går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt,

upphöre avtalet att gälla.

177 §.

Där under resan fartyget så uppehälles, att passageraren med hänsyn till

omständigheterna finnes icke kunna avvakta resans fortsättande, eller fartyget

går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren

pliktig att sörja för befordran av passageraren och hans resgods till bestämmelseorten

med annan, lämplig lägenhet, såvitt det kan ske utan oskälig

kostnad.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

23

Varder fartyget uppehållet eller resan avbruten efter vad i första stycket

sägs och sörjer ej bortfraktaren för befordringen till bestämmelseorten med

annan, lämplig lägenhet, äge passageraren häva avtalet.

178 §.

Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget

går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren därför

ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han

svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

179 §.

Måste, på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, passageraren

uppehålla sig i land, skall bortfraktaren vidkännas skälig kostnad

för uppehållet.

180 §.

Anträder passageraren icke resan eller avbryter han den, äge bortfraktaren

rätt till ersättning för skada, som därav kommer, där ej passageraren dött, insjuknat

eller fått annat laga förfall och meddelande därom givits utan oskäligt

uppehåll. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas därtill, att bortfraktaren

utan skälig anledning underlåtit att medtaga annan passagerare.

181 §.

Vad i 135 § första stycket stadgas om ömsesidig hävningsrätt skall äga

motsvarande tillämpning med avseende å passagerarebefordran.

182 §.

Är i fall som avses i 177 § andra stycket, 180 eller 181 § en del av resan

utförd, äge bortfraktaren uppbära avgift efter vad i 129 § är örn avståndsfrakt

stadgat. Har bortfraktaren uppburit betalning utöver vad honom sålunda

tillkommer, skall överskottet återbäras.

190 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, som utan befälhavarens vetskap inlastats å fartyget; penningar,

värdepapper eller dyrbarheter, vilka icke blivit, på sätt i 93 § andra stycket

sägs, angivna.

2. Gods, vilket ---— på grund.

Till däckslast---— och bortspolning.

3. Fartygs tillbehör, -— — — rätta plats.

4. Skada, uppkommen ----fartyget läns.

5. Mast, rundhult —---och last.

6. Skada, som — — — elden angripen.

7. Kostnad, uppkommen —---i nödhamn.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

209 §.

Frakten deltager---beloppet av:

1. den frakt,---åt; och

2. den ersättning,--— förlorad frakt.

Är ej viss frakt avtalad, vare om dess bestämmande lag som i 124 § sägs.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under sjöresa

och vilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jämlikt 136 §

skall fördelas efter enahanda grund, falle, såsom enskilt haveri, å det föremål,

som träffats av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader,---godset utgår.

Där någon,----vederbörande dispaschör.

254 §.*

Redares ansvarighet, — — — vad angår:

1. ersättning för---vara må;

2. ersättning, som---fartygets tjänst;

3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel

eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort;

4. förpliktelse, som---ofullständiga uppgifter;

5. förpliktelse att,---denna sammanhänga;

6. bärgarlön;

7. bidrag till---gemensamt haveri;

8. förpliktelse, som — — — eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal

med besättningen eller andra a fartyget anställda personer. Den avser ej heller

ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre

denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen är av nautisk art.

255 §.*

Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets värde,

ökat pa sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses, må dock

ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton av fartygets

dräktighet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person, svare

redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton av fartygets

dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits.

Att redaren--- 259 §§.

276 §.*

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller

av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136, 218 §§);

1 Avser lagrummets lydelse enligt lagen den 18 maj 1928.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

25

2. fordran på grund därav att, jämlikt i denna lag stadgad behörighet, befälhavaren

eller bortfraktaren slutit avtal eller träffat annan åtgärd för lastens

behov; befälhavarens eller bortfraktarens fordran för vad han förskjutit för

lastens behov eller på grund av egen utfästelse för sådant ändamål nödgats

utgiva; lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan lastägares

räkning; och

3. fordran å frakt, ersättning för fraktförlust och annan skada i följd av

att gods uttages i lastningshamnen eller under resan samt ersättning för överliggetid

eller ytterligare uppehåll vid lastning eller lossning och för uppehåll

under resan.

Här upptagna--— den äldre.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 maj 1928 i anledning av Sveriges

tillträde till 1924 års internationella konvention rörande begränsning av redareansvaret.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Förslag

till

Lag

i anledning a? Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention

rörande konossement.

Konungen äger förordna, att vid befordran av gods sjöledes från Sverige

lill främmande stat samt till Sverige från sådan främmande stat, som är

ansluten till den i Bryssel den 25 augusti 1924 avslutade internationella konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn

konossement, följande i nämnda konvention upptagna bestämmelser skola lända

till efterrättelse i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehåller:

1 §•

I denna lag äga följande uttryck nedan angivna betydelse:

a. Med bortfraktare förstås den redare eller befraktare, som slutit fraktavtal

med en avlastare.

b. Fraktavtal avser allenast det fraktavtal, som innefattas i konossement

eller liknande åtkomsthandling angående befordran av gods till havs; har handlingen

utfärdats på grund av certeparti, användes uttrycket endast såvitt den

bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och innehavaren av handlingen.

c. Under gods innefattas gods av vad slag det vara må, dock icke levande

djur eller sådan last, som i fraktavtalet angives såsom lastad å däck och så

befordras.

d. Med fartyg förstås fartyg, då det användes för befordran av gods till

havs.

e. Befordran av gods har avseende a tiden fran lastningen till lossningen.

2 §■

Med avseende å varje fraktavtal skall, såvitt ej annat följer av 6 §, om bortfraktares

förpliktelser och rättigheter beträffande lastning, stuvning, befordran,

vård och lossning av godset gälla vad nedan stadgas.

3 §.

1 mom. Bortfraktaren skall, innan resan börjar, sörja för:

a. att fartyget är i sjövärdigt skick;

b. att fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat; samt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

27

c. att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga delar av fartyget, i vilka gods

lastas, äro i gott skick för dess mottagande, befordran och bevarande.

2 mom. Där ej annat följer av bestämmelserna i 4 § skall bortfraktaren använda

tillbörlig omsorg med hänsyn till lastning, stuvning, befordran, vård

och lossning av godset.

3 mom. Efter godsets mottagande skall bortfraktaren, befälhavaren eller

bortfraktarens agent på avlastarens begäran utfärda konossement innefattande,

bland annat:

a. de för godsets igenkännande erforderliga märken, sådana dessa före inlastningens

början skriftligen angivits av avlastaren, förutsatt att märkena

tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt,

att de under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut;

b. vikt, mått eller stycketal enligt avlastarens skriftliga uppgift; samt

c. godsets synliga tillstånd.

Bortfraktaren, befälhavaren eller agenten vare dock icke pliktig att i konossementet

angiva eller upptaga sådan uppgift å märke, vikt, mått eller stycketal,

vars riktighet han har grundad anledning att betvivla eller som han skäligen

icke kan anses pliktig att undersöka.

4 mom. Konossementet skall, där ej annat styrkes, gälla såsom bevis att

bortfraktaren mottagit godset sådant det beskrivits jämlikt 3 mom. a., b. och c.

5 mom. Avlastaren vare bortfraktaren ansvarig för riktigheten av uppgift

örn märke, vikt, mått eller stycketal.

6 mom. Har godset lossats och övergått i mottagarens vård utan att denne

givit bortfraktaren eller hans agent i lossningshamnen skriftlig underrättelse

örn skada eller brist, som mottagaren märkt eller bort märka, samt örn skadans

eller bristens allmänna art, anses godset vara avlämnat oskadat och oförminskat,

såvitt ej annat styrkes. Kunde skadan eller bristen ej märkas vid avlämnandet,

vare lag samma, där underrättelsen ej givits senast tre dagar därefter.

Skriftlig underrättelse vare ej erforderlig, örn godsets tillstånd i bortfraktarens

och mottagarens närvaro fastställts vid avlämnandet.

Fordran mot bortfraktaren eller fartyget upphöre, där talan icke i laga ordning

anhängiggöres inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort

äga rum.

Har minskning eller skada inträffat eller förekommer anledning att sådant

antaga, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle att på

lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig örn stycketalet.

7 morn,. Sedan godset inlastats, skall, på avlastarens begäran, utfärdas

konossement angivande att inlastning ägt rum; har annan åtkomsthandling

förut utställts, skall dock denna dessförinnan återlämnas. Bortfraktaren åge, i

stället för att utfärda nytt konossement, å redan utställd åtkomsthandling anteckna

namnet eller namnen på det eller de fartyg, i vilka godset inlastats,

samt tiden för inlastningen; och skall denna handling därefter, såframt den

innehåller de uppgifter som i 3 mom. sägs, gälla såsom lastningskonossement.

8 mom. Göres i fraktavtal förbehåll örn befrielse från ansvarighet för förlust,

minskning eller skada till följd av fel eller försummelse i avseende å de

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

i denna paragraf stadgade förpliktelser eller om inskränkning i dessa förpliktelser

i strid med vad denna lag innehåller, vare det förbehåll utan verkan.

Bestämmelse i fraktavtal, enligt vilken till bortfraktaren överlåtes rätten på

grund av tagen försäkring, eller annan sådan bestämmelse skall anses såsom

förbehåll örn befrielse från ansvarighet.

4§.

1 mom.'' För förlust, minskning eller skada, som orsakas av att fartyget icke

är i behörigt skick i de i 3 § 1 mom. nämnda avseenden skola bortfraktaren och

fartyget ej svara, där det visas, att tillbörlig omsorg därutinnan använts.

2 mom. Ansvarighet föreligge ej heller för förlust, minskning eller skada

i följd av:

a. fel eller försummelse, vartill befälhavaren, någon av besättningen, lots

eller ock annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid

navigeringen eller handhavandet av fartyget;

b. brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv;

c. för sjöfarten säregen fara eller olycka;

d. naturhändelse;

e. krigshandling;

f. sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g. beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande; utmätning,

kvarstad eller annan handräckning;

h. karantän;

i. åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller enderas

agent eller representant;

j. strejk, lockout eller annat inställande av eller hinder i arbetet, oansett

orsak eller omfattning;

k. uppror eller oroligheter;

l. åtgärd för räddande av människoliv eller för bärgning;

m. dolt fel hos godset eller dess beskaffenhet eller tillstånd;

n. bristfällig förpackning;

o. bristande eller felaktig märkning;

p. bristfällighet hos fartyget, vilken ej kunnat upptäckas med användande

av tillbörlig uppmärksamhet;

q. varje annan orsak, som icke beror av fel eller försummelse av bortfraktaren

eller någon för vilken han svarar.

Bortfraktaren njute ej ansvarsfrihet på de under c.—p. angivna grunder,

där antagas ma, att han själv eller någon för vilken han svarar genom fel eller

försummelse medverkat till förlusten, minskningen eller skadan. Påkallar någon

ansvarsfrihet i fall som under q. avses, ligge å honom att visa, att fel eller

försummelse varom där sägs ej medverkat.

3 mom. Avlastaren vare icke ansvarig för förlust, minskning eller skada

som drabbat bortfraktaren eller fartyget och ej beror av fel eller försummelse

av avlastaren eller någon för vilken han svarar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

29

4 mom. Devotion, som företages för räddande av människoliv eller för

bärgning eller av annan skälig anledning, skall icke anses stridande mot denna

lag eller fraktavtalet, och vare bortfraktaren förty icke ansvarig för därav

uppkommande förlust, minskning eller skada.

5 mom. Bortfraktaren och fartyget svare icke i något fall för förlust eller

minskning av eller skada å gods eller för skada, som därmed sammanhänger,

till högre belopp än ettusenåttahundra kronor i guld för varje kolli eller annan

enhet av godset. Har högre värde å godset, jämte uppgift örn dettas art, utan

förbehåll upptagits i konossementet, skall detta värde gälla såsom gräns för

bortfraktarens ansvarighet och, till dess annat visas, anses motsvara godsets

verkliga värde.

Genom avtal mellan bortfraktaren, befälhavaren eller agenten och avlastaren

må gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än förut

sagts.

Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets art eller värde

och har uppgiften intagits i konossementet vare bortfraktaren och fartyget ej

ansvariga jämlikt denna lag.

6 mom. Har gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet

inlastats utan att bortfraktaren haft kännedom örn dess beskaffenhet äge han

efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet

att ersätta skadan. Avlastaren svare för all skada och utgift, som medelbart

eller omedelbart uppkommer i följd av att godset inlastats.

Ändå att bortfraktaren vid godsets inlastning ägde kännedom om dess beskaffenhet,

må, där fara sedermera på grund av godset uppstår för fartyg eller

last, godset efter omständigheterna lossas, oskadliggöras eller förstöras utan

annan ersättningsskyldighet än för fall av gemensamt haveri.

5 §•

Bortfraktaren må avstå från sina rättigheter enligt denna lag och åtaga sig

ökade förpliktelser; sker det, skall anteckning därom göras i konossementet.

Denna lag äge ej tillämpning å certeparti; dock att örn konossement utfärdats

jämlikt certeparti, beträffande konossementet skall gälla vad här stadgas.

Vad i denna lag föreskrives skall ej medföra inskränkning i rätten att i

konossement upptaga bestämmelser med avseende å gemensamt haveri.

6 §.

Där godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller särskilda förhållanden

eller villkor, under vilka befordringen skall äga rum, göra det skäligt att

mellan bortfraktaren, befälhavaren eller agenten och avlastaren överenskommelse

träffas eller förbehåll tages örn inskränkning i bortfraktarens förpliktelser

eller om utvidgning av hans rättigheter enligt denna lag, vare det gällande,

såframt konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagningsbevis,

av vars avfattning framgår att det ej är av löpande beskaffenhet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

7 §•

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må överenskommelse träffas eller

förbehåll göras örn inskränkning i bortfraktarens förpliktelser eller utvidgning

av hans rättigheter, såvitt angår tiden före godsets inlastning och efter dess

lossning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Lagen medför ej ändring i vad särskilt är stadgat angående vissa sjöfartslinjer

vilka i anslutning till järnvägslinje utföra internationell transport.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 133.

31

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 70 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

70 §.

Örn utmätning av lösören, som blivit sålda, men lämnats kvar i säljarens

vård, galle vad särskilt är stadgat. Örn utmätning av gods, varom i 113 § sjölagen

förmäles, vare lag som där sägs.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

Convention Internationale pour

’un''fication de certaines régles

en matiére de connaissement.

Article ler.

Dans la présente Convention lea mots

suivants sont employés dans le sens

précis indiqué ci-dessous:

(a) »Transporteur» comprend le

propriétaire du navire ou 1’affréteur,

partie å un contrat de transport avec

un chargera.

(b) »Contrat de transport» s’applique

uniquement au contrat de transport

constaté par un connaissement ou

par tout document similaire förmast''

titre pour le transport des marchandises

par mer; il s’applique également

au connaissement ou document similaire

émis en vertu d’une charte-partie

å partir du moment ou ce titre régit

les rapports du transporteur et du

pörtem du connaissement.

(c) »Marchandises» comprend biens,

objets, marchandises et artides de nature

quelconque, å 1’exception des animaux

vivants et de la cargaison qui,

par le contrat de transport, est déclarée

comme mise sur le pont et, en fait,

est ainsi transportée.

(d) »Navire» signifie tout båtiment

employé pour le transport des marchandises

par mer.

(e) »Transport de marchandises»

couvre le temps écoulé depuis le chargement

des marchandises å bord du

navire jusqu’a leur déchargement du

navire.

Article 2.

Sous réserve des dispositions de

1’article 6, le transporteur dans tous

les contrats de transport des marchandises

par mer sera, quant au charge
-

International Convention for tile

Unification of certain Aules relating

to Bills of Lading.

Article 1.

In this Convention the following

words are employed with the meanings

set out below:

(a) »Carder» includes the owner or

the charterer who enters into a condrad;

of carriage with a shipper;

(b) »Contract of carriage» applies

oniy to contracts of carriage covered

by a bill of lading or any similar document

of title, in so far as such document

relätes to the carriage of

goods by sea, including any bill of

lading or any similar document as

aforesaid issued under or pursuant to

a charter party from the moment at

which such bill of lading or similar

document of title regulates the relations

between a carder and a holder

of the same;

(c) »Goods» includes goods, wares,

merchandises, and artides of every

kind whatsoever except live animals

and cargo which by the contract of

carriage is stated as being carried on

deck and is so carried;

(d) »Ship» means any vessel used

for the carriage of goods by sea;

(e) »Carriage of goods» covers the

period from the time when the goods

are loaded on to the time they are

discharged from the ship.

Article 2.

Subject to the provisions of Article

6, under every contract of carriage of

goods by sea the carrier, in relation

to the loading, handling, stowage,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

33

Internationell Konvention rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga örn konossement.

Art. 1.

I denna Konvention brukas följande ord i nedan noga angivna betydelse:

a) »Fraktförare» avser den ägare av fartyg eller befraktare, som är part

i ett fraktavtal med en avlastare.

b) »Fraktavtal» användes blott med avseende på det fraktavtal, varom upprättats

ett konossement eller liknande åtkomsthandling rörande befordring av

varor till havs, härunder inbegripet konossement eller liknande omförmäld

handling, utställd i kraft av ett certeparti, från det sådan fångeshandling bestämmer

rättsförhållandet mellan fraktföraren och innehavaren av handlingen.

c) Under »varor» inbegripas gods, föremål, handelsvaror och saker, av vad

slag de vara må, dock icke levande djur och last, som i fraktavtalet angives

som lastad å däck och så befordras.

d) »Fartyg» betecknar varje fartyg, som användes för befordring av varor

till havs.

e) »Befordring av varor» omfattar tiden efter det varorna inlastats i och

till dess de lossats ur fartyget.

Art. 2.

Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 6 skall fraktföraren, vad angår

alla avtal örn befordring av varor till havs, med avseende å lastningen, handhavandet,

stuvningen, befordringen, förvaringen, vårdnaden och lossningen va
Bihang

till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 188. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

ment, å la manutention, å 1’arrimage,

au transport, å la garde, aux soins et

au déchargement des dites marchandises,

soumis aux responsabilités et

obligations, comme il bénéficiera des

droits et exonérations ci-dessous énoncés.

Article 3.

1. Le transporteur sera tenu avant

et au début du voyage d’exercer une

diligence raisonnable pour:

(a) Mettre le na vire en état de navigabilité;
(b)

Convenablement armer, équiper

et approvisionner le navire;

(c) Approprier et mettre en bon

état les cales, cbambres froides et frigorifiques

et toutes autres parties du

navire ou des marcbandises sont chargées

pour leur réception, transport et

conservation.

2. Le transporteur, sous réserve des

dispositions de 1’article 4, procédera

de fayon appropriée et soigneuse au

chargement, å la manutention, a barnmage,

au transport, å la garde, aux

soins et au décbargement des marchandises

transportées.

3. Apres avoir re9u et pris en charge

les marchandises, le transporteur, ou

le capitaine ou agent du transporteur,

devra, sur demande du chargeur, délivrer

au chargeur un connaissement

portant entre autres choses:

(a) Les marques principales nécessaires

å 1’identification des marchandises

telles qu’elles sont fournies par

écrit par le chargeur avant que le chargement

de ees marchandises ne commence,

pourvu que ees marques soient

imprimées ou apposées clairement de

toute autre fa§on sur les marchandises

non emballées ou sur les caisses ou

emballages dans lesquelles les marchandises

sont contenues, de telle sorte

qu’elles devraient normalement rester

lisibles jusqu’å la fin du voyage;

(b) Ou le nombre de cobs, ou de

piéces, ou la quantité ou le poids, suivant

les cas, tels qu’ils sont fournis

par écrit par le chargeur;

(c) L’état et le conditionnement

apparent des marchandises.

carriage, custody, care and discharge

of such goods shall be subject to the

responsibilities and liabilities, and

entitled to the rights and immunities

hereinafter set forth.

Artide 3.

(1) The carrier shall be bound before

and at the beginning of the voyage

to exercise due diligence to

(a) Make the ship seaworthy;

(b) Properly man, equip, and supply

the ship;

(c) Make the holds, ref rig erating

and cool chambers, and all other parts

of the ship in winch goods are .carried

fit and säfe for their reception, carriage,

and preservation.

(2) Subject to the provisions of

Article 4 the carrier shall properly

and carefully load, handle, stow,

carry, keep, care for, and discharge

the goods carried.

(3) After receiving the goods into

his charge the carrier or the master

or agent of the carrier shall, on demand

of the shipper, issue to the shipper

a bill of lading showing among

other things:

(a) The kading marks necessary

for identification of the goods as the

same are furnished in writing by the

shipper before the kading of such

goods starts, provided such marks are

stamped or otherwise shown dearly

upon the goods if uncovered, or on the

cases or coverings in which such goods

are contained, in such a manner as

should ordinarie remain legible until

the end of the voyage;

(b) Either the number of packages

or pieces, or the quantity, or weight,

as the case may be, as furnished in

writing by the shipper;

(c) The apparent order and condition

of the goods.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

35

ra underkastad det ansvar och de förpliktelser, samt åtnjuta de rättigheter och

friheter, som nedan omförmälas.

Art. 3.

1. Fraktföraren skall vara skyldig att före och vid resans början använda

skälig omsorg för att:

a) Sätta fartyget i sjövärdigt skick;

b) Behörigen bemanna, utrusta och proviantera fartyget;

c) Försätta lastrummen, kyl- och frysrummen samt alla övriga delar av

fartyget, i vilka varor lastas, i lämpligt och säkert skick för deras mottagande,

befordring och bevarande.

2. Fraktföraren skall, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 4, lämpligt

och med omsorg lasta, handhava, stuva, befordra, förvara, vårda och lossa

de befordrade varorna.

3. Efter att hava till inlastning mottagit varorna skall fraktföraren, eller

fraktförarens befälhavare eller agent, på avlastarens begäran till avlastaren

utställa ett konossement, innefattande, bland annat:

a) de ledande märken, som krävas för identifiering av varorna, sådana dessa

före början av varornas lastning skriftligen angivits av avlastaren, såvida dessa

märken stämplats eller eljest tydligt anbragts på varorna, örn dessa icke

äro inpackade, eller på lådorna eller förpackningarna, örn de förvaras däri, och

på sådant sätt, att de under vanliga förhållanden böra förbliva läsliga till

resans slut;

b) antingen kolli- eller stycketalet, eller måttet, eller vikten, efter omständigheterna

och enligt avlastarens skriftliga uppgift;

c) varornas synliga tillstånd och skick.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Cependant, aucun transportera-, capitaine

ou agent du transporteur ne

sera tenu de déclarer ou de mentionner,

dans le connaissement des marques, un

nombre, une quantité ou un poids, dont

il a une raison sérieuse de soupgonner

qu’ils ne représentent pas exactement

les marchandises actuellement regues

par lui, ou qu’il n’a pas eu des moyens

raisonnables de verdier.

4. Un tel connaissement vaudra présomption,

sauf preuve contraire, de la

réception par le transporteur des marchandises

telles qu’elles y sont décrites

conformément au § 3 a) b) et c).

5. Le chargeur sera considéré avoir

garanti au transporteur, au moment

du chargement, 1’exactitude des marques,

du nombre, de la quantité et du

poids tels qu’ils sont fournis par lui,

et le chargeur indemnisera le transporteur

de toutes pertes, dommages et

dépenses provenant ou résultant d’inexactitudes

sur ees points. Le droit du

transporteur å pareille indemnité ne

limitera d’aucune fagon sa responsabilité

et ses engagements sous 1’empire

du contrat de transport vis-å-vis de

toute personne autre que le chargeur.

6. A moms qu’un avis des pertes

ou dommages et de la nature générale

de ees pertes ou dommages ne soit

donné par écrit au transporteur ou å

son agent au port de déchargement,

avant ou au moment de Lenlévement

des marchandises et de leur remise

sous la garde de la personne ayant

droit å la délivrance sous 1’empire du

contrat de transport, cet enlévement

constituera jusqu’å preuve contraire

une présomption que les marchandises

ont été délivrées par le transporteur

telles qu’elles sont décrites au connaissement.

Si les pertes ou dommages ne sont

pas apparents, Lavis doit étre donné

dans les trois jours de la délivrance.

Les réserves écrites sont inutiles si

1’état de la marchandise a été contradictoirement

constaté au moment de la

réception.

En tout cas le transporteur et le navire

seront déchargés de toute respon
-

Provided that no carrier, master or

agent of the carrier shall be bound to

state or show in the bill of lading any

marks, number, quantity, or weight

winch he has reasonable ground for

suspecting not accurately to represent

the goods aetually received, or winch

he has had no reasonable means of

checking.

(4) Suell a bill of lading shall be

prima facie evidence of the receipt by

the carrier of the goods as therein

described in accordance with paragraph

3 (a), (b), and (c).

(5) The shipper shall be deemed to

havé guaranteed to the carrier the

accuracy at the time of shipment of

the marks, number, quantity and

weight, as furnished by him, and the

shipper shall indemnify the carrier

against all loss, damage, and expenses

arising or resulting from inaccuracies

in such partieulars. The right of the

carrier to such indemnity shall in no

way limit his responsibility and liability

under the contract of carriage to

any person other thån the shipper.

(6) Unless notice of loss or damage

and the general nature of such loss or

damage be given in writing to the

carrier or his agent at the port of

discharge before or at the time of the

removal of the goods into the custody

of the person entitled to delivery

thereof under the contract of carriage,

or, if the loss or damage be not apparens

within three days, such removal

shall be prima facie evidence of the

delivery by the carrier of the goods as

described in the bill of lading.

The notice in writing need not be

given if the state of the goods has, at

the time of their receipt, been the subject

of joint survey or inspection.

In any event the carrier and the

ship shall be discharged from all lia
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

37

Ingen fraktförare, befälhavare eller fraktförarens agent skall dock vara

pliktig att angiva eller upptaga i konossementet märken, ett antal, ett mått

eller en vikt, vilka han har allvarlig anledning misstänka icke noggrant återgiva

de varor, han verkligen mottagit, eller vilka han saknat skäliga medel

att undersöka.

4. Ett sådant konossement skall anses visa, där ej annat styrkes, att varorna

av fraktföraren mottagits sådana de beskrivits i överensstämmelse med

§ 3 a., b. och c.

5. Avlastaren skall anses hava tillförsäkrat fraktföraren, vid tiden för

lastningen, riktigheten av märkena, antalet, måttet och vikten, sådana de

skriftligen uppgivits av honom; och avlastaren skall gottgöra honom alla förluster,

skador och kostnader, som uppkomma eller orsakas av oegentligheter i

dessa stycken. Fraktförarens rätt till sådan gottgörelse skall i ingen mån begränsa

hans ansvar och hans förbindelser i följd av fraktavtalet gentemot

varje annan person än avlastaren.

6. Med mindre skriftligt meddelande örn minskning eller skada och den

allmänna beskaffenheten av denna minskning eller skada givits fraktföraren

eller hans agent i lossningshamnen, före eller vid tiden för varornas bortskaffande

och överflyttning under dens vård, som på grund av fraktavtalet äger

fordra deras avlämnande, skall bortskaffandet anses visa, där ej annat styrkes,

att varorna av fraktföraren avlämnats sådana de beskrivits i konossementet.

Om minskning eller skada icke är synlig, bör meddelandet givas inom tre

dagar efter avlämnandet.

Skriftligt meddelande kräves icke, om varans tillstånd i båda parternas närvaro

fastställts vid tiden för mottagandet.

I varje fall skola fraktföraren och fartyget vara frikallade från varje ansvarighet

för förluster eller skador, såvida icke talan anhängiggjorts inom ett

år från varornas avlämnande eller från det avlämnande bort äga rum.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

sabilité pour pertes ou dommages å

moms qu’une action ne soit intentée

dans 1’année de la délivrance des marchandises

ou de la date å laquelle elles

eussent du étre délivrées.

En cas de perte ou dommage certains

ou présumés, le transporteur et le

réceptionnaire se donner ont réciproquement

toutes les facilités raisonnables

pour rinspection de la marchandise et

la vérification du nombre de cobs.

7. Lorsque les marchandises auront

été cbargées, le connaissement que délivrera

le transporteur, capitaine ou

agent du transporteur au chargeur

sera, si le chargeur le demande, un

connaissement libellé »Embarqué»

pourvu que, si le chargeur a auparavant

regu quelque document donnant

droit å ees marchandises, il restitue ce

document contre remise d’un connaissement

»Embarquée». Le transporteur,

le capitaine ou l’agent aura également

la faeulté d’annoter au port d’embarquement,

sur le document remis en

premier lieu, le ou les norns du ou

des navires sur lesquels les marchandises

ont été embarquées et la date ou

les dates de 1’embarquement et, lorsque

ce document sera amsi annoté, il

sera, s’il contient les mentions de Martidis

3 § 3, considéré aux fins de cet

article comme constituant un connaissement

libellé »Embarqué».

8. Toute clause, convention ou accord

dans un contrat de transport

exonérant le transporteur ou le navire

de responsabilité pour perte ou dommage

concernant des marchandises provenant

de négligence, taute ou manquement

aux devoirs ou obligations

édictées dans cet article ou atténuant

Gette responsabilité autrement que ne

le present la présente Convention, sera

nulle, non avenue et sans effet. Une

clause cédant le bénéfice de 1’assurance

au transporteur ou toute clause semblable

sera considérée comme exonérant

le transporteur de sa responsabi
Article

4.

1. Ni le transporteur ni le navire

ne seront responsables des pertes ou

bility in respect of loss or damage

unless suit is brought within one year

after delivery of the goods or the date

when the goods should havé been delivered.

In the case of any aetual or apprehended

loss or damage the carrier and

the receiver shall give all reasonable

facilities to each other for inspecting

and tallying the goods.

(7) After the goods are loaded the

bill of lading to be issued by the carrier,

master or agent of the carrier,

to the shipper shall, if the shipper so

demands, be a »shipped» bill of lading,

provided that if the shipper shall

havé previously taken up any document

of title to such goods, he shall

surrender the same as against the issue

of the »shipped» bill of lading, but at

the option of the carrier such document

of title may be noted at the port of

shipment by the carrier, master, or

agent with the name or names of the

ship or ships upon winch the goods

havé been shipped and the date or dates

of shipment, and when so noted, if it

shows the partieulars mentioned in

paragraph 3 of Article 3, shall for the

purpose of this article be deemed to

constitute a »shipped» bill of lading.

(8) Any clause, covenant, or agreement

in a contract of carriage relieving

the carrier or the ship from liability

för loss or damage to, or in connection

with, goods arising from negligence,

fauk, or failure in the duties and obligations

provided in this article or lessening

such liability otherwise thån as

provided in this Convention, shall be

null and void and of no effeet. A benefit

of insurance in favour of the carrier or

similar clause shall be deemed to be a

clause relieving the carrier from liability.

Article 4.

(1) Neither the carrier nor the ship

shall be Mable for loss or damage

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

39

I händelse av verkliga eller befarade förluster eller skador skola fraktföraren

och mottagaren bereda varandra ömsesidigt all skälig hjälp för besiktning

och räkning av varorna.

7. Då varorna blivit inlastade, skall det konossement, som fraktföraren,

befälhavaren eller fraktförarens agent bar att utfärda till avlastaren, örn

avlastaren det äskar, vara ett s. k. »lastningskonossement», såvida avlastaTen,

där han förut mottagit någon åtkomsthandling till varorna, återställer denna

handling mot utlämnande av ett »lastningskonossement». Fraktföraren, befälhavaren

eller agenten skall ävenledes hava befogenhet att i lastningshamnen

anteckna, å den först utfärdade handlingen, namnet eller namnen på det

eller de fartyg, i vilka varorna inlastats, samt tiden eller tiderna för inlastningen;

skolande denna handling, då den försetts med sådan anteckning och för

såvitt den innehåller vad i artikel 3 § 3 sägs, i vad med artikel 3 avses betraktas

som ett s. k. »lastningskonossement».

8. Varje förbehåll, avtal eller överenskommelse i ett fraktavtal, befriande

fraktföraren eller fartyget från ansvarighet för förlust eller skada rörande

varor, som uppkommer på grund av försummelse, fel eller bristande i de plikter

eller skyldigheter, vilka bestämmas i denna artikel, eller minskande detta

ansvar i annan mån, än denna Konvention föreskriver, skall vara utan kraft

och verkan. Förbehåll, varigenom till fraktföraren överlåtes rätten på grund

av tagen försäkring, eller varje annat liknande förbehåll skall anses såsom befriande

fraktföraren från hans ansvar.

Art. i.

1. Varken fraktföraren eller fartyget skall vara ansvarig för förluster

eller skador, som uppkomma eller orsakas av bristande sjövärdighet, utan så

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dommages provenant ou résultant de

l’état d’innavigabilité, å moms qu’il ne

soit imputable å un manque de diligence

raisonnable de la part du transporteur

å mettre le navire en état de

navigabilité ou å assurer au navire

un armement, équipement ou approvisionnement

convenables, ou å approprier

et mettre en bon état les cales,

cbambres froides et frigorifiques et

toutes autres parties du navire ou des

marcbandises sont chargées, de fa9on

qu’elles soient aptes å la réception,

au transport et å la préservation des

marchandises, le tout conformément

aux prescriptions de 1’article 3, § ler.

Toutes les fois qu’une perte ou un

dommage aura résulté de Finnavigabilité,

le fardeau de la preuve en ce

qui concerne 1’exercice de la diligence

raisonnable tombera sur le transporteur

ou sur bouté autre personne se

prévalant de 1’exonération prévue au

présent artide.

2. Ni le transporteur ni le navire

ne seront responsables pour perte ou

dommage résultant ou provenant:

(a) Des aetea, négligence ou défaut

du capitaine, marin, pilote, ou des

préposés du transporteur dans la navigation

ou dans Fadministration du

navire;

(b) D’un incendie, å moms qu’il ne

soit causé par le fait ou la faute du

transporteur;

(c) Des périls, dangers ou accidents

de la mer ou d’autres eaux navigables;

(d) D’un »aete de Dieu»;

(e) De faits de guerre;

(f) Du fait d’ennemis publics;

(g) D’un arrét ou contrainte de

prince,_ autorités ou peuple, ou d’une

saisie judiciaire;

(b) DTme restriction de quarantaine;
(i)

D’un aete ou d’une omission du

chargeur ou propriétaire des marchandises,

de son agent ou représentant;

(j) De greves ou lockouts ou

d’arréts ou entraves apportés au

travad, pour quelque cause que ce

soit, partiellement ou complétement;

(k) D’émeutes ou de troubles civils;

arising or resulting from unseaworthiness

unless caused by want of due

diligence on tile part of tile eander to

make tbe slup seaworthy, and to secure

that tbe sbip is properly manned,

equipped, and supplied, and to make

tbe bolds, refrigerating, and cool

cbambers and all otber parts of tbe

sbip in wbicb goods are carried, fit

and säfe for tbeir reception, carriage

and preservation in accordance with

tbe provisions of paragrapb 1 of Artide

3. Wbenever loss or damage bas

resulted from unseawortbiness tbe

burden of proving tbe exercise of due

diligence shall be on tbe carrier or

otber person claiming exemption under

tilis article.

(2) Neitber tbe carrier nor tbe sbip

sball be responsible for loss or damage

arising or resulting from:

(a) Act, neglect, or default of tbe

master, mariner, pilot, or tbe servants

of tbe carrier in tbe navigation or in

tbe management of tbe sbip.

(b) Fire, unless caused by tbe aetual

fault or privity of tbe carrier.

(c) Perils, dangers and accidents of

tbe sea or otber navigable waters.

(d) Act of God.

(e) Act of war.

(f) Act of public enemies.

(g) Arrest or restraint of princes,

rulera or people, or seizure under legal

process.

(b) Quarantine restrictions.

(i) Act or omission of the sbipper

or owner of tbe goods, his agent or

representative.

(j) Strikes or lockouts or stoppage

or restraint of labour from wbatever

cause, wbetber partial or general.

(k) Riots and civil commotions.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

41

är att denna kan tillskrivas en fraktförarens brist på skälig omsorg för att

sätta fartyget i sjövärdigt skick eller för att förse fartyget med behörig bemanning,

utrustning eller proviantering eller för att försätta lastrummen, kyioch

frysrummen samt alla övriga delar av fartyget, i vilka varor lästås, i

lämpligt och säkert skick, så att de ägna sig för varornas mottagande, befordring

och bevarande, allt i överensstämmelse med föreskrifterna i art. 3

§ 1. Så snart en förlust eller en skada orsakats av bristande sjövärdighet,

skall det ligga å fraktföraren eller varje annan person, som vill åtnjuta den i

förevarande artikel avsedda befrielsen, att bevisa, att skälig omsorg använts.

2. Varken fraktföraren eller fartyget skall vara ansvarig för förlust eller

skada, som uppkommer eller orsakas av:

a) Handlingar, försummelse eller fel av befälhavaren, besättningen, lotsen

eller personer i fraktförarens tjänst vid navigeringen eller handhavandet av

fartyget;

b) En eldsvåda, med mindre den orsakats genom fel eller försummelse av

fraktföraren;

c) Faror, vådor eller ofall till havs eller pa andra farvatten,

d) En »Guds handling»;

e) Krigshändelser;

f) Åtgärd av det allmännas fiender;

g) Ett beslag eller en tvångsåtgärd av furste, myndigheter elier tolk elier

en rättslig handräckningsåtgärd;

h) En karantänsrestriktion;

i) En handling eller underlåtenhet av avlastaren eller varornas ägare, hans

agent eller representant;

j) Strejker eller lockouter eller inställande eller hindrande av arbetet, av

vad orsak det vara må, delvis eller helt;

k) Uppror eller borgerliga oroligheter;

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

(l) D’un sauvetage ou tentative de

sauvetage de vies ou de biens en mer;

(m) De la freinte en volume ou en

poids ou de toute autre perte ou dommage

résultant de vice caché, nature

spéciale ou vice propre de la marchandise;
(n)

D’une insuffisance d’emballage;

(o) D’une insuffisance ou imperfection

de marques;

(p) De vices cacbés écbappant å une

diligence raisonnable;

(q) De toute autre cause ne provenant

pas du fait ou de la faute du

transporteur ou du fait ou de la faute

des agents ou préposés du transporteur,

mais le fardeau de la preuve incombera

å la personne réclamant le

bénéfice de cette exception et il lui

appartiendra de montrer que ni la

faute personnelle ni le fait du transporteur

ni la faute ou le fait des

agents ou préposés du transporteur

n’ont contribué å la perte ou au dommage.

3. Le chargera ne sera pas responsable

des pertes ou dommages subis

par le transporteur ou le navire et

qui proviendraient ou résulteraient de

toute cause quelconque sans qu’il y

ait aete, faute ou négligence du chargera:,

de ses agents ou de ses préposés.

4. Aucun déroutement pour sauver

ou tenter de sauver des vies ou des

biens en mer, ni aucun déroutement

raisonnable ne sera considéré comme

une infraetion a la présente Convention

ou au contrat de transport, et le

transporteur ne sera responsable

d’aucune perte ou dommage en résultant.

5. Le transporteur comme le

navire ne seront tenus en aucun cas

des pertes ou dommages causés aux

marchandises ou les concernant pour

une somme dépassant 100 liv. sterb

par cobs ou unité, ou 1’équivalent de

cette somme en une autre monnaie, å

moins que la nature et la valeur de

ees marchandises n’aient été déclarées

par le chargeur avant leur embarquement

et que cette déclaration ait été

insérée au connaissement.

Cette déclaration ainsi insérée dans

(l) Saving or attempting to säve

life or property at sea.

(m) Wastage in bulk or weight or

any other loss or damage arising from

inherent defeet, quality or vice of the

goods.

(n) Insufficiency of padang.

(o) Insufficiency or inadequacy of

marks.

(p) Latent defeets not discoverable

by due diligence.

(q) Any other cause arising

without the aetual fädt or privity of

the carrier, or without the fädt or

neglect of the agents or servants of

the carrier, but the burden of proof

shall be on the person claiming the

benefit of this exception to show that

neither the aetual fädt or privity of

the carrier nor the fault or neglect of

the agents or servants of the carrier

contributed to the loss or damage.

(3) The shipper shall not be responsible

for loss or damage sustained

by the carrier or the ship arising or

resulting from any cause without the

act, fädt or neglect of the shipper,

his agents or his servants.

(4) Any devotion in saving or

attempting to säve life or property at

sea, or any reasonable deviation shall

not be deemed to be an infringement

or breach of this Convention or of the

contract of carriage, and the carrier

shall not be liable for any loss or

damage resdting therefrom.

(5) Neither the carrier nor the ship

shall in any event be or become liable

för any loss or damage to or in connection

with goods in an amount

exceeding 100 Pounds Sterling per

package or irnit, or the eqdvalent of

that sum in other currency unless the

nature and value of such goods havé

been declared by the shipper before

shipment and inserted in the bill of

lading.

This déclaration if embodied in the

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

l) En räddning eller ett försök till räddning av liv eller gods till havs;

m) Avtagande i omfång eller vikt eller varje annan förlust eller skada,^ som

uppkommer av förborgad bristfällighet, särskild beskaffenhet eller vidlådande

fel hos varan;

n) En otillräcklighet i inpackning;

o) En otillräcklighet eller bristfällighet i märken;

p) Förborgade fel, undgående skälig uppmärksamhet;

q) Varje annan orsak, som icke uppkommer av handling eller fel av fraktföraren

eller av handling eller fel av fraktförarens agenter eller personer i

hans tjänst; dock skall bevisbördan ligga å den, som åberopar förmånen av detta

undantag, och det skall tillkomma honom att visa, att icke fraktförarens

personliga fel eller handling, liksom ej heller fel eller handling av fraktförarens

agenter eller personer i hans tjänst, medverkat till förlusten eller skadan.

3. Avlastaren skall icke vara ansvarig för förluster eller skador, som för

fraktföraren eller fartyget må uppkomma eller föranledas av vad orsak det

vara må, med mindre det föreligger handling, fel eller försummelse av avlastaren,

hans agenter eller personer i hans tjänst.

4. Ingen avvikelse från vanlig väg för att rädda eller söka rädda liv eller

gods till havs, ej heller någon skälig avvikelse skall betraktas som ett åsidosättande

av denna Konvention eller fraktavtalet, och fraktföraren skall icke

vara ansvarig för någon därav härrörande förlust eller skada.

5. Fraktföraren liksom fartyget skola icke i något fall svara för förluster

av eller skador å varorna eller för förluster eller skador, som därmed sammanhänga,

till högre belopp än 100 pund sterling för kolly eller enhet, eller motsvarande

värde i annan myntenhet, med mindre dessa varors beskaffenhet och

värde angivits av avlastaren före deras inlastning och detta angivande upptagits

i konossementet.

Denna i konossementet sålunda intagna uppgift skall gälla som bevis, där

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

le connaissement constituera une présomption,

sauf preuve contraire, mais

elle ne liera pas le transporteur, qui

pourra la contester.

Par convention entre le transporteur,

capitaine ou agent du transporteur et

le chargeur, une somme maximum

différente de celle inscrite dans ce paragraplie

peut étre déterminée, pourvu

que ce maximum conventionnel ne soit

pas inférieur au cliiffre ci-dessus fixé.

Ni le transporteur ni le navire ne

seront en aucun cas responsables pour

perte ou dommage causé aux marchandises

ou les concernant, si dans le connaissement

le chargeur a fait sciemment

une déclaration fausse de leur

nature ou de leur valeur.

6. Les marchandises de nature inflammable,

explosive ou dangereuse å

1’embarquement desquelles le transporteur,

le capitaine ou Fagent du

transporteur n’auraient pas consenti,

en connaissant leur nature ou leur caractére,

pourront å tout moment, avant

déchargement, étre débarquées å tout

endroit ou détruites ou rendues inoffensives

par le transporteur sans indemnité

et le chargeur de ees marchandises

sera responsable de tout dommage

et dépenses provenant ou résultant

direetement ou indireetement de

leur embarquement. Si quelqu’une de

ees marchandises embarquées å la

connaissance et avec le consentement

du transporteur devenait un danger

pour le navire ou la cargaison, elle

pourrait de méme fa9on étre débarquée

ou détruite ou rendue inoffensive par

le transporteur, sans responsabilité de

la part du transporteur si ce n’est du

chef d’avaries communes, s’il y a lieu.

Article 5.

Un transporteur sera libre d’abandonner

tout ou partie de ses droits et

exonérations ou d’augmenter ses

responsabilités et obligations tels que

les uns et les autres sont prévus par

la présente Convention, pourvu que cet

abandon ou cette augmentation soit

inséré dans le connaissement délivré

au chargeur.

bill of lading shall be prima facie

evidence, but shall not be binding or

conclusive on the carrier.

By agreement between the carrier,

master or agent of the carrier and the

shipper another maximum amount

thån that mentioned in this paragraph

may be fixed, provided that such

maximum shall not be less thån the

figure above named.

Neither the carrier nor the ship

shall be responsible in any event for

loss or damage to, or in connection

with, goods if the nature or value

thereof has been knowingly misstated

by the shipper in the bill of lading.

(6) Goods of an inflammable,

explosive or dangerous nature to the

shipment whereof the carrier, master

or agent of the carrier has not consented

with knowledge of their nature

and character, may at any time before

discharge be landed at any place, or

destroyed or rendered innocuous by

the carrier without compensation and

the shipper of such goods shall

be liable for all damages and expenses

directly or indirectly arising out

of or resulting from such shipment.

If any such goods shipped with

such knowledge and consent shall become

a danger to the ship or cargo,

they may in like manner be landed at

any place, or destroyed or rendered

innocuous by the carrier without liability

on the part of the carrier except

to general average, if any.

Article 5.

A carrier shall be at liberty to surrender

in wimle or in part ali or any

of his rights and immunities or to inerease

any of his responsibilities and

obligations under this Convention provided

such surrender or inerease shall

be embodied in the bill of lading issued

to the shipper. The provisions

of this Convention shall not be appli
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 45

ej annat styrkes, men skall ej binda fraktföraren, som må därom anhängiggöra

talan.

Genom avtal mellan fraktföraren, befälhavaren eller fraktförarens agent och

avlastaren kan ett annat maximibelopp, än i denna paragraf sägs, bestämmas,

såvida detta överenskomna maximum icke är lägre än det belopp, som ovan

bestämts.

Varken fraktföraren eller fartyget skall i något fall vara ansvarig för förlust

av eller skada å varorna eller för förlust eller skada, som därmed sammanhänger,

örn avlastaren i konossementet lämnat en veterligen falsk uppgift

örn deras beskaffenhet eller deras värde.

6. De varor av lättantändlig, explosiv eller farlig beskaffenhet, till vilkas

inlastning fraktföraren, befälhavaren eller fraktförarens agent icke skulle

hava samtyckt med kunskap örn deras beskaffenhet och art, skola vid varje

tidpunkt, före lossningen, kunna lossas på varje ort eller förstöras eller oskadliggöras

av fraktföraren utan ersättningsskyldighet, och avlastaren av dessa

varor skall vara ansvarig för varje skada och alla utgifter, som uppkomma

eller orsakas direkt eller indirekt av deras inlastning. Örn någon av dessa varor,

som inlastats med fraktförarens vetskap och samtycke, skulle bliva en fara

för fartyget eller lasten, skall den likaledes kunna lossas eller förstöras eller

oskadliggöras av fraktföraren, utan ersättningsskyldighet för fraktföraren i

annan händelse än, i förekommande fall, vid gemensamt haveri.

Art. 5.

En fraktförare skall äga befogenhet att avstå helt eller delvis fran sina

rättigheter och friheter eller utvidga sitt ansvar och sina förpliktelser, sådana

de förra och de senare bestämts i denna Konvention, såvida detta avstående

eller detta utvidgande intagits i det till avlastaren utfärdade konossementet.

Ingen bestämmelse i denna Konvention äger tillämpning på certepartierna;

men örn konossement utfärdats, då fartyg befraktats enligt certeparti, äro de

underkastade villkoren i denna Konvention. Ingen bestämmelse i dessa regler

skall anses hindra intagande i ett konossement av vilken som helst tillåten bestämmelse

med avseende å gemensamt haveri.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Aucune disposition de la présente

Convention ne s’applique aux chartesparties;

mais si des connaissements

sont émis dans le cas d’un navire sous

1’empire d’une chartepartie, ils sont

soumis aux termes de la présente Convention.

Aucune disposition dans ees

régles ne sera considérée comme

empéchant 1’insertion dans un connaissement

d’une disposition licite quelconque

au sujet d’avaries communes.

Article 6.

Nonobstant les dispositions des artides

précédents, un transporteur,

capitaine ou agent du transporteur et

un chargeur seront libres, pour

des marchandises déterminées quelles

qu’elles soient, de passer un contrat

queleonque avec des conditions quelconques

concernant la responsabilité et

les obligations du transporteur pour

ees marebandises, amsi que les droits

et exonérations du transporteur au

sujet de ees mémes marebandises, ou

concernant ses obligations quant å

l’état de navigabilité du navire dans

la mesure ob cette stipulation n’est pas

contraire å l’ordre public, ou concernant

les soms ou diligence de ses préposés

ou agents quant au cbargement,

å la manutention, å barnmage, au

transport, å la garde, aux soms et au

décbargement des marebandises transportées

par mer, pourvu qu’en ce cas

aucun connaissement n’ait été ou ne

soit émis et que les conditions de l’accord

intervenu soient insérées dans un

récépissé qui sera un document non

négociable et portera mention de ce

caractére.

Toute convention ainsi conclue aura

plein effet légal.

Il est toutefois convenu que cet

article ne s’appbquera pas aux cargaisons

commerciales ordinaires, fabes

au cours d’opérations commerciales

ordinaires, mais seulement å d’autres

cbargements ou le caractére et la condition

des biens a transporter et les

circonstances, les termes et les condition

auxquels le transport doit se

faire sont de nature å justifier une

convention spéciale.

cable to charter parties, but if bills of

lading are issued in tbe case of a ship

under a charter party they sball comply

with tbe terms of tbis Convention.

Nothing in tbese rules sball be held

to prevent tbe insertion in a bill of

lading of any lawful provision regarding

general average.

Article 6.

Notwitbstanding tbe provisions of

tbe preceding artides, a eander,

master or agent of tbe carrier and a

sbipper sball in regard to any particular

goods be at liberty to enter into

any agreement in any terms as to tbe

responsibibty and liability of tbe carrier

for sucb goods, and as to tbe

rigbts and immunities of the carrier

in respect of sucb goods, or bis obligation

as to seawortbiness so far as tilis

stipulation is not contrary to public

policy, or tbe care or diligence of bis

servants or agents in regard to tbe

kading, handling, stowage, carriage,

custody, care and decharge of tbe

goods carried by sea, provided tbat in

tbis case no bill of lading bas been

or shall be issued and tbat tbe terms

agreed shall be embodied in a receipt

which sball be a non-negotiable document

and sball be marked as sucb.

Any agreement so entered into sball

bave full legal effeet:

Provided tbat tbis article sball not

apply to ordinary commercial shipments

made in tbe ordinary course of

trade, but only to otber sbipments

where the character or condition of

tbe property to be carried or tbe circumstances,

terms and conditions under

which tbe carriage is to be performed

are sucb as reasonably to

justify a special agreement.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

47

Art. 6.

Utan hinder av bestämmelserna i de föregående artiklarna skola en fraktförare,

befälhavare eller fraktförarens agent och en avlastare äga befogenhet att,

med avseende å egenartade varor vilka de vara må, ingå vilket som helst avtal

med vilka villkor som helst rörande fraktförarens ansvarighet och förpliktelser

med avseende å dessa varor ävensom fraktförarens rättigheter och friheter med

hänsyn till samma varor eller rörande hans förpliktelser med avseende å fartygets

sjövärdighet, i den mån sådan överenskommelse icke strider mot goda

seder, eller rörande uppmärksamhet och omsorg av personer i hans tjänst eller

agenter, beträffande lastningen, handhavandet, stuvningen, befordringem förvarandet,

vårdandet och lossningen av de till havs befordrade varorna, såvida

i detta fall intet konossement utställts eller utställes och de överenskomna villkoren

intagits i ett kvitto, som skall vara en icke löpande handling och innehålla

förbehåll därom.

iVarje sålunda träffat avtal skall hava full laga verkan.

Det är likväl överenskommet, att denna artikel icke skall äga tillämpning

på de vanliga kommersiella försändningar, som företagas i samband med vanliga

handelsförrättningar, utan blott på andra försändningar, då egenskaperna

och beskaffenheten hos de varor, som skola befordras, samt de omständigheter,

betingelser och villkor, varunder befordringen skall försiggå, äro ägnade

att göra en särskild överenskommelse berättigad.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

Artide 7.

Aucune disposition de la présente

Convention ne défend å un transporter

ou å un chargeur d’insérer dans

un contrat des stipulations, conditions,

réserves ou exonérations relatives aux

obligations et responsabilités du transporter

ou du navire pour la perte ou

les dommages survenant aux marchandises,

ou concernant leur garde, soin

et manutention antérieurement au

cbargement et postérieurement au déchargement

du navire sur lequel les

marchandises sont transportées par

mer.

Artide 8.

Les dispositions de la présente Convention

ne modifient ni les droits ni

les obligations du transporter tels

qu’ils résultent de toute loi en vigueur

en ce moment relativement å la limitation

de la responsabilité des propriétaires

de navires de mer.

Artide 9.

Les unités monétaires dont il s’agit

dans la présente Convention s’entendent

våler or.

Ceux des Etats contractants oh la

livré sterling n’est pas employée comme

unité monétaire se réservent le

droit de convertir en chiffres ronds,

d’aprés leur systéme monétaire, les

sommes indiquées en livrés sterling

dans la présente Convention.

Les lois nationales peuvent réserver

au débiter la faculté de se libérer

dans la monnaie national, d’aprés le

cors du changé au jour de 1’arrivée

du navire au port de déchargement de

la marchandise dont il s’agit.

Artide 10.

Les dispositions de la présente Convention

s’appliqueront a tout connaissement

créé dans un des Etats contractants.

Artide 11.

F A 1’expiration du délai de deux ans

appius tard å compter du jour de la

signatre de la Convention, le Gouver
-

Article 7.

Nothing herein contained shall prevent

a carrier or a shipper from entering

into any agreement, stipulation,

condition, reservation or exemption as

to the responsibility and liability of

the carrier or the ship for the loss or

damage to, or in connection with, the

custody and care and handling of

goods prior to the loading on, and subsequent

to, the discharge from the

ship on winch the goods are carried by

sea.

Article 8.

The provisions of this Convention

shall not affect the rights and obligations

of the carrier under any statute

for the time being in force relating to

the limitation of the liability of owners

of sea-going vessels.

Artide 9.

The monetary units mentioned in

this Convention axe to be taken to be

gold value.

Those contracting states in which

the pound sterling is not a monetary

unit reserve to themselves the right

of translating the sums indicated in

this Convention in terms of pound sterling

mto terms of their own monetary

system in round figures.

The national laws may reserve to

the debtor the right of discharging his

debt in national currency according to

the rate of exchange prevailing on the

day of the arrival of the ship at the

port of discharge of the goods concerned.

Artide 10.

The provisions of this Convention

shall apply to all bills of lading issued

in any of the contracting states.

Article 11.

After an interval of not more thån

two years from the day on which the

Convention is signed, the Belgian Go
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

49

Art. 7.

Ingen bestämmelse i denna Konvention förbjuder en fraktförare eller en avlastare

att i ett avtal intaga betingelser, villkor, förbehåll eller fritagelser med

avseende å fraktförarens eller fartygets ansvar och förpliktelser rörande förlust

eller skador, som drabba varorna, eller rörande deras förvaring, vårdnad

och handhavande, före lastningen i och efter lossningen ur det fartyg, vari

varorna befordras till havs.

Art. 8.

Bestämmelserna i denna Konvention ändra icke fraktförarens rättigheter och

förpliktelser, sådana dessa bestämmas av de olika nu gällande lagarna rörande

begränsningen av ansvarigheten för ägarna av fartyg, som användas till

fart i öppen sjö.

Art. 9.

Med myntenheter, som i denna Konvention omförmälas, förstås myntenheter

i guld.

De av de fördragsslutande staterna, vilka icke begagna pund sterling som

myntenhet, förbehålla sig rätt att i runda tal efter sina myntsystem förvandla

de belopp, som i denna Konvention angivits i pund sterling.

De särskilda staternas lagar kunna förbehålla gäldenären befogenhet att

fullgöra sin betalningsskyldighet i det egna landets mynt efter växelkursen k

dagen för fartygets ankomst till lossningshamnen för den vara, varom fråga

är.

Art 10.

Bestämmelserna i denna Konvention skola tillämpas på varje konossement,

som utfärdas i en av de fördragsslutande staterna.

Art. 11.

Senast inom två år från dagen för undertecknandet av Konventionen skall

belgiska regeringen sätta sig i förbindelse med regeringarna för de höga fördragsslutande

parter, vilka förklarat sig beredda att ratificera Konventionen,

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 133 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 188.

nement helge entrera en rapport avec

les Gouvernements des Hautes Parties

contractantes qui se seront déclarées

prétes å la ratifier, å l’effet de faire

decider s’il y a lieu de la mettre en

vigueur. Les ratifications seront déposées

å Bruxelles å la date qui sera

fixée de commun accord entre les dits

Gouvernements. Le premier dépöt de

ratification sera constaté par un procés-verbal

signé par les représentants

des Etats qui y prendront part et pär

le Ministre des Affaires Etrangéres

de Belgique.

Les dépöts ultérieurs se feront au

moyen d’une notification écrite, adressée

au Gouvernement helge et accompagnée

de 1’instrument de ratification.

Copie certifiée conforme du procésverbal

relatif au premier dépot de ratifications,

de notifications mentionnées

å 1’alinéa précédent, amsi que des

instruments de ratifications qui les

accompagnent sera immédiatement,

par les soins du Gouvernement helge

et par la voie diplomatique, remise aux

Etats qui ont signé la présente Convention

ou qui y auront adhéré. Dans

les cas visés å 1’alinéa précédent, le dit

Gouvernement fera connaitre, en méme

temps, la date å laquelle il a re§u la

notification.

Article 12.

Les Etats non signataires pourront

adhérer ä la présente Convention, qu’ils

aient été ou non représentés å la Conférence

internationale de Bruxelles.

L’Etat qui désire adhérer notifie

par écrit son intention au Gouvernement

helge, en lui transmettant l’acte

d’adhésion, qui sera déposé dans les

archives du dit Gouvernement.

Le Gouvernement helge transmettra

immédiatement å tous les Etats signataires

ou adhérents copie certifiée conforme

de la notification ainsi que de

1’acte d’adhésion en indiquant la date

å laquelle il a re§u la notification.

vernment shall place itself in communication

with the governments of the

high contracting parties which havé

declared themselves prepared to ratify

the Convention with a view to deciding

whether it shall be put into force. The

ratifications shall be deposited at

Brussels at a date to be fixed by

agreement among the said governments.

The first deposit of ratifications

shall be recorded in a procésverbal

signed by the representatives of

the powers winch take part therein

and by the Belgian Minister for Foreign

Affairs.

The subsequent deposit of ratifications

shall be made by means of a

written notification, addressed to the

Belgian Government and accompanied

by the instrument of ratification.

A duly certified copy of the procésverbal

relating to the first deposit of

ratifications, of the notifications referred

to in the previous paragraph,

and also of the instruments of ratification

accompanying them, shall be immediately

sent by the Belgian Government

through the diplomati channe!,

to the powers who havé signed this

Convention or who havé acceded to it.

In the cases contemplated in the preceding

paragraph, the said Government

shall inform them at the same time

of the date on which it received the

notification.

Artide 12.

Non-signatory states may accede to

the present Convention whether or not

they havé been represented at the International

Conference at Brussels.

A state which desires to accede

shall notify its intention in writing

to the Belgian Government, forwarding

to it the document of accession,

which shall be deposited in the archives

of the said Government.

The Belgian Government shall immediately

forward to all the states

which havé signed or acceded to the

Convention a duly certified copy of

the notification and of the act of accession,

mentioning the date on which

it received the notification.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

51

i ändamål att få avgjort, huruvida anledning förefinnes att försätta densamma

i gällande kraft. Ratifikationerna skola deponeras i Bryssel å den tid, som

överenskommes mellan de nämnda regeringarna, över det första deponerandet

av ratifikationer skall förås protokoll, som undertecknas av representanterna

för de stater, som komma att därvid deltaga, samt Belgiens minister för utrikes

ärendena.

Senare deponeringar skola ske genom skriftligt, till belgiska regeringen

riktat meddelande, åtföljt av ratifikationsinstrument.

Bestyrkt avskrift av protokollet över det första deponerandet av ratifikationer,

av de i föregående stycke omförmälda meddelanden samt av deni åtföljande

ratifikationsinstrument skall genom belgiska regeringens försorg på

diplomatisk väg omedelbart tillställas de stater, som undertecknat förevarande

Konvention eller anslutit sig till densamma. I fall, som i föregående stycke

avses, skall nämnda regering på samma gång tillkännagiva, vilken dag den

mottagit meddelandet.

Art. 12.

De stater, som icke undertecknat, skola kunna ansluta sig till förevarande

Konvention, vare sig de varit representerade vid den internationella konferensen

i Bryssel eller icke.

Den stat, som önskar ansluta sig, har att skriftligen meddela belgiska regeringen

sin avsikt och tillika till densamma översända anslutningshandlingen,

som skall deponeras i sagda regerings arkiv.

Belgiska regeringen skall omedelbart till alla stater, som undertecknat eller

anslutit sig till Konventionen, översända bestyrkt avskrift av meddelandet och

anslutningshandlingen under angivande tillika av dagen, då den mottagit meddelandet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Article 13.

Les Hautes Parties contractantes

peuvent, au moment de la signature du

dépot des ratifications ou lors de leur

adhésion, déclarer que 1’acceptation

qu’elles donnent å la présente Convention

ne s’applique pas soit å certains

soit å aucun des Dominions autonomes,

colonies, possessions, protectorats

ou territoires d’outre-mer, se trouvant

bous leur souveraineté ou autorité. En

conséquence, elles peuvent ultérieurement

adhérer séparément au nom de

l’un ou de l’autre de ees Dominions

autonomes, colonies, possessions, protectorats

ou territories d’outre-mer,

amsi exelus dans leur déclaration originale.

Elles peuvent aussi, en se conformant

å ees dispositions, dénoncer la

{irésente Convention séparément pour

’un ou plusieurs des Dominions autonomes,

colonies, possessions, protectorats

ou territoires d’outre-mer, se trouvant

sous leur souveraineté ou autorité.

Article 14.

A 1’égard des Etats qui auront participé

au premier dépot de ratifications,

la présente Convention produira

effet un an apres la date du procésverbal

de ce dépot. Quant aux Etats

qui la ratifieront ultérieurement ou

qui y adhéreront, ainsi que dans les

cas ou la mise en vigueur se fera ultérieurement

et selon 1’article 13, aiméa

2, elle produira effet six mois apres

que les notifications prévues å 1’article

11, alinéa 2 et å 1’article 12, aiméa 2,

auront été re9ues par le Gouvernement

helge.

Article 15.

S’il arrivait qu’un des Etats contraetants

voulut dénoncer la présente

Convention, la dénonciation sera notifiée

par écrit au Gouvernement helge,

qui communiquera immédiatement

copie certifiée conforme de la notification

å tous les autres Etats, en leur

faisant savoir la date å laquelle il l’a

re9ue.

Article 13.

The high contracting parties may at

tile time of signature, ratification or

accession, declare thut their acceptance

of tile present Convention does not include

any or all of tile self-governing

dominions, or of the colonies, overseas

possessions, protectorates or territories

under their sovereignty or authority,

adn they may subsequently accede separately

on behalf of any self-governing

dominion, colony, overseas possession,

protectorate or territory exeluded

in their déclaration. They may also

denounce the Convention separately in

accordance with its provisions in respect

of any self-governing dominion,

or any colony, overseas possession, protectorate

or territory under their sovereignty

or authority.

Article 14.

The present Convention shall take

effeet, in the case of the states which

havé taken part in the first deposit of

ratifications, one year after the date

of the protocol recording such deposit.

As respeets the states which ratify

subsequently or which accede, and also

in easea in which the Convention is

subsequently put into effeet in accordance

with Article 12, it shall take

effeet six months after the notifications

specified in paragraph 2 of Article

11 and paragraph 2 of Article

12 havé been received by the Belgian

Government.

Article 15.

In the event of one of the contracting

states wishing to denounce the present

Convention, the denunciation shall

be notified in writing to the Belgian

Government, which shall immediately

communicate a duly certified copy of

the notification to all the other states

informing them of the date on which

it was received.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

53

Art. 13.

De höga fördragsslutande parterna kunna vid undertecknandet, deponerandet

av ratifikationerna eller anslutningen till Konventionen förklara, att deras

antagande av densamma icke äger tillämpning eller gäller endast beträffande

vissa av de autonoma dominier, kolonier, besittningar, protektorat eller pa

andra sidan havet belägna territorier, vilka befinna sig under deras suveränitet

eller skydd. Likaså kunna de senare ansluta sig för autonomt domimum,

koloni, besittning, protektorat eller territorium på andra sidan havet, som salunda

uteslutits i deras ursprungliga förklaring. De kunna ävenledes i överensstämmelse

med här givna bestämmelser uppsäga förevarande Konvention

särskilt för autonomt dominium, koloni, besittning, protektorat eller territorium

på andra sidan havet, som befinner sig under deras suveränitet eller

skydd, eller för flera av dem.

Art. 14.

För de stater, som deltagit i det första deponerandet av ratifikationer, skall

förevarande Konvention träda i kraft efter ett år, räknat från dagen för protokollet

över deponerandet. Beträffande stater, som ratificera senare eller ansluta

sig till Konventionen, så ock i fall, då anslutning sker senare enligt artikel

13 stycket 2, skall Konventionen träda i kraft sex månader sedan meddelanden,

som omförmälas i artikel 11 stycket 2 och artikel 12 stycket 2,

kommit belgiska regeringen tillhanda.

Art. 15.

För den händelse någon av de fördragsslutande staterna skulle vilja uppsäga

förevarande Konvention, skall uppsägningen skriftligen meddelas belgiska

regeringen, som omedelbart skall delgiva samtliga övriga stater bestyrkt

avskrift av meddelandet jämte uppgift, när den mottagit detsamma.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

La dénonciation produira ses effets

a Tågård de 1’Etat seid qui 1’aura notifiée

et un an apres que la notification

en sera parvenue au Gouvernement

helge.

Article 16.

Chaque Etat contractant aura la

faculté de provoquer la reunion d’une

nouvelle conférence, dans le but de

rechercher les améliorations qui pourraient

étre apportées a la présente

Convention.

Celui des Etats qui ferait usage de

Gette faculté aurait å notifier un an å

Fayance son intention aux autres

Etats, par 1’intermédiaire du Gouvernement

helge, qui se chargerait de

convoquer la conférence.

Fait å Bruxelles, en un seul exemplaire,

le 25 aout 1924.

The denunciation shall only operate

in respect of the stafe which made the

notification, and on the expiry of one

year after the notification has reached

the Belgian Government.

Artide 16.

Any one of the contracting states

shall havé the right to call for a fresh

conference with a view to considering

possible amendments.

A stafe which would exercise this

right should notify its intention to the

other states through the Belgian Government,

which would make arrangements

for convening the conference.

Protocole de signature.

En procédant å la signature de la Convention internationale pour Funification

de certaines régles en matiére de connaissement, les Plénipotentiaires soussignes

ont adopté le present Protocole qui aura la méme force et la méme valeur

que si ses dispositions étaient insérées dans le texte méme de la Convention å laquelle

il se rapporte.

Les Hautes Parties contractantes pourront donner effet å cette Convention,

soit en lui donnard force de loi, soit en introduisant dans leur législation nationalé

les régles adoptées par la Convention sous une forme appropriée a cette législation.

Elles se réservent expressément le droit:

1° De préciser que, dans les cas prévus par 1’article 4, aiméa 2, de c) å p), le

porteur du connaissement peut établir la faute personnelle du transporteur ou

les fautes de ses préposés non couverts par le paragraphe a);

2° D’appliquer en ce qui concerne le cabotage national Farticle 6 å toutes

catégories de marchandises, sans tenir compte de la restriction figurant au dernier

alinéa du dit article.

Fait å Bruxelles, en un seul exemplaire, le 25 aout 1924.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

55

Uppsägningen skall medföra verkan allenast beträffande den stat, som meddelat

densamma, och först sedan ett år förflutit efter det meddelandet kommit

belgiska regeringen tillhanda.

Art. 16.

Envar fördragsslutande stat skall äga påkalla sammanträdandet av en ny

konferens i ändamål att undersöka, vilka förbättringar kunna införas i denna

Konvention.

Den stat, som gör bruk av denna rätt, skall ett år dessförinnan meddela de

andra staterna denna sin avsikt genom belgiska regeringen, vilken åtager sig

att sammankalla konferensen.

Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar, den 25 augusti 1924.

Protokoll vid undertecknandet.

Skridande till undertecknande av den internationella Konventionen rörande

fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn konossement,

liava undertecknade befullmäktigade godkänt förevarande protokoll, som skall

hava samma kraft och samma värde, som örn dess bestämmelser intagits i

själva texten till Konventionen, vartill det hänför sig.

De höga fördragsslutande parterna skola kunna bringa denna Konvention i

tillämpning antingen genom att upphöja den till lag eller genom att i den särskilda

statens lagstiftning upptaga de av Konventionen godkända reglerna i en

efter samma lagstiftning lämpad form.

De förbehålla sig uttryckligen rätten:

1) Att bestämma, att i de fall, som avses i art. 4 stycket 2 c)—p), innehavaren

av konossementet kan visa personligt fel av fraktföraren eller sådana

fel hos personer i hans tjänst, som icke inbegripas under paragraf a);

2) Att, vad angår det egna landets kustfart, tillämpa artikel 6 på alla slags

varor utan avseende å inskränkningen i sista stycket av nämnda artikel.

Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar, den 25 augusti 1924.

(Underskrifter.)

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Särö den 18 juli

1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Schlyter, Wigforss, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sehlyter, anmäler av 1933 års

sjölagstiftningskommitté utarbetade, av motiv åtföljda förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention

rörande konossement; samt

3) lag om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bernt Nilsson.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

57

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 januari

1936.

N ärvarande:

justitierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18 juli 1935,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas över upprättade förslag till

lag om ändring i vissa delar av sjölagen, lag i anledning av Sveriges tillträde

till 1924 års internationella konvention rörande konossement samt lag om ändrad

lydelse av 70 § utsökningslagen.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Erik Hagbergh.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.

28 §.

Justitierådet Appelberg:

Sjölagens stadgande i förevarande paragraf avser allenast förbud för befälhavaren

mot att i kajutan och andra fartygsrum, vilka icke äro avsedda för

last, medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning. Gods för personligt

bruk får han alltså där medföra. Om befälhavarens rätt att disponera lastrummen

säges intet. Man har att döma av förarbetena utgått fran att, örn befälhavaren

i hemlighet och således utan att erlägga frakt i lastrum medtagit

gods, vare sig handelsvaror eller annat, han gjort sig skyldig till brott jämlikt

290 § sjölagen eller försummelse i tjänsten som föranleder ersättningsskyldighet.

I övrigt torde väl befälhavaren på grund av sin rätt att ingå

fraktavtal å redarens vägnar icke kunna anses förhindrad att låta inlasta gods

för egen eller annans räkning, men man har tydligen tänkt sig att, även örn

en dylik rätt för befälhavaren att medtaga gods för egen räkning icke vore

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 133.

lämplig, någon uttrycklig bestämmelse härutinnan icke vore behövlig då redaren

ju har möjlighet att giva samt göra respekterade de föreskrifter som han

i detta hänseende finner nödiga.

Förslaget utvidgar förbudet mot medtagande av handelsvaror att gälla även

lastrummen. Då förbudet endast riktar sig mot medtagande av handelsvaror,

synes bestämmelsen innebära att det är medgivet för befälhavaren att för

eget eller annans personliga bruk medtaga annat gods än handelsvaror, något

som såvitt det gäller medtagande i lastrum näppeligen kan vara lämpligt.

Fragan bör ses i belysning av stadgandet i den föreslagna 74 §, där ävenledes

endast handelsvaror omnämnas. I motsvarande paragraf i de preliminära

danska och norska förslagen, vilka beträffande 28 § upptaga, om än med

annat uttryck, samma regel som det svenska förslaget, ges förbud för bortfraktaren

mot att medtaga »gods» för egen eller annans räkning. Vill man

icke, såsom jag anser välbetänkt, bibehålla sjölagens ståndpunkt att i förevarande

hänseenden göra skillnad mellan olika skeppsrum, synes svårligen riktigt

att låta förbudet i 74 § gälla endast handelsvaror; och då enligt min mening

olika regler icke gärna böra givas i de båda nu omnämnda paragraferna,

synes även den föreslagna 28 § böra undergå jämkning.

48 §.

Lagrådet:

I förhållande till sjölagen företer denna paragraf särskilt i två hänseenden

ändringar i fråga örn befälhavarens behörighet att å redarens vägnar företaga

rättshandlingar. Den väsentligaste ändringen ligger däri att skillnaden

mellan behörigheten i och utom hemorten skall bortfalla. Enligt förslaget

skall vidare den behörighet att utom hemorten bortfrakta fartyget som hittills

tillkommit befälhavaren upphöra. Beträffande såväl den ena som den andra

av dessa förändringar kan man hysa en viss tvekan redan ur den synpunkten

att ingendera av dem, såvitt utredningen ger vid handen, föranletts av några

därom framställda önskemål från deras sida vilka i det praktiska livet därav

beröras.

Det avgörande skälet för den förstnämnda förändringen har enligt motiven

varit en önskan att ■ sa långt detta läte sig göra med hänsyn till reglerna

om ansvarsbegränsning och sjöpanträtt — undvika de svårigheter vartill gällande

lags ståndpunkt i detta hänseende visat sig leda i rättspraxis. Häremot

kan emellertid anföras att, da det av lätt förklarliga skäl icke föreslagits

att nu vidtaga någon ändring i de stadganden som genom lagen den 18

maj 1928 givits i 254 och 267 §§ sjölagen, såvitt därstädes åtskillnad göres

mellan rättshandlingar företagna i och utom hemorten, och det därför måste

förväntas att svårigheter av nyss antydda slag alltjämt skola göra sig gällande,

den eftersträvade vinsten av den föreslagna ändringen skulle bliva i avsevärd

grad ofullständig. Därtill kommer att den nu berörda bristande överensstämmelsen

mellan de särskilda stadgandena ur systematisk synpunkt måste

förefalla mindre tilltalande.

Vad angår rätten att bortfrakta fartyget bör uppmärksammas att föränd
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t& proposition nr 188.

59

lingen därutinnan inbegriper ej allenast hel- och delbefraktning utan också

styckegodsbefraktning samt passagerarebefordran. Det kan måhända vara

tvivel underkastat örn den legala behörigheten för befälhavaren i förevarande

hänseende verkligen — särskilt såvitt angår den inrikes sjöfarten och överhuvud

taget de smärre fartygen — är av så liten betydelse att föreskriften

örn densamma lämpligen bör utgå. I den mån redan nu föreligger en sedvana

som i strid mot lagen ger befälhavaren i den kortare trafiken rätt att

även i fartygets hemort ingå avtal om frakt och passagerarebefordran, bör

samma sedvana efter nya lagens införande kunna åberopas för rätt att i fartygets

hemort — och då självfallet också utom hemorten — inga dylika avtal.

Men i övrigt kan naturligen den omständigheten att befälhavare hittills brukat

i överensstämmelse med lagens föreskrift utom fartygets hemort sluta avtal av

nu ifrågavarande beskaffenhet icke, sedan denna föreskrift utgått, aberopas

såsom stöd för en sedvanerätt.

Lagrådet ifrågasätter med hänsyn till vad sålunda anförts örn icke i de

hänseenden som nu berörts sjölagens ståndpunkt i fråga örn befälhavarens behörighet

lämpligen bör bibehållas. Därest emellertid befälhavarens rätt att

utom hemorten bortfrakta fartyget anses böra borttagas, torde, med hänsyn till

den i viss mån svävande innebörden av uttrycket rättshandlingar som avse resans

utförande, åt förändringen böra givas tydligt uttryck i lagtexten.

Det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet har tillkommit genom

ett sammanförande av de regler som för närvarande givas i 49 § andra stycket

samt 51 § sjölagen och innefattar samtidigt vissa modifikationer i såväl

materiellt som formellt avseende av dessa regler.

Medan sålunda sjölagen i 49 § lämnar föreskrift blott för sådana fall då

befälhavaren utan laga anledning upptagit lån eller verkställt försäljning eller

då han upptagit större lån eller sålt mer än behovet krävde, upptager förslaget

ett mera allmänt stadgande som har avseende — förutom å de i 51 §

sjölagen berörda fallen då befälhavaren handlat i strid med särskild föreskrift

av redaren — å samtliga fall då befälhavaren överskridit ställningsfullmaktens

gränser. I förslaget uttryckes detta så att befälhavaren överskridit

sin »behörighet»; och kommittén har i motiven till paragrafen yttrat

att sjölagens terminologi i ämnet synts böra bringas i överensstämmelse med

den som begagnas i 1915 års lag om avtal och andra rättshandlingar pa

förmögenhetsrättens område. Det kan emellertid med skäl ifrågasättas örn

förslaget på denna punkt står i god överensstämmelse med avtalslagens

terminologi. Avtalslagen, som icke uttryckligen behandlar det fallet att

en fullmäktig överskridit själva fullmakten, vare sig ställningsfullmakt eller

annan fullmakt, avser med fullmäktigens behörighet just hans makt att

genom rättshandlingar förplikta huvudmannen och lärer vid sadant förhållande

ingalunda få anses räkna med — såsom förslaget gör — att behörigheten

skall, om den med vilken rättshandling slutes är i god tro, kunna överskridas

med bindande verkan för huvudmannen. Vill man, såsom lämpligt

torde vara, eftersträva överensstämmelse med avtalslagens terminologi, synes

därför uttrycket behörighet i förevarande sammanhang böra undvikas och en

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

omredigering i närmare överensstämmelse med den tankegång som ligger till

grund för sjölagens bestämmelser vara att förorda.

Vid sammanförandet i förevarande paragrafs andra stycke av de bestämmelser

som nu finnas i 49 § andra stycket och 51 § sjölagen hava uteslutits

de bevisbörderegler, olika för vartdera fallet, som sjölagen uppställer. Kommittén

har med hänsyn till den fria prövning av beviset som numera äger

rum ansett uttryckliga bestämmelser angående bevisbördan kunna undvaras

och i detta avseende vidare framhållit att det vore förenat med vansklighet

att uppdraga gränsen mellan händelser där bevisbördan om god tro borde

läggas på tredje man och sådana fall där redaren hade att styrka ond tro.

Häremot kan anmärkas att det ifrågavarande stadgandet i förslaget genom

den avfattning det sålunda erhållit blivit i viss mån oklart. Då själva lagtexten

icke lämnar någon antydan om att man i de särskilda fallen har att följa

olika bevisbörderegler, torde nämligen den uppfattning, som lärer vara gängse,

att god tro i allmänhet skall presumeras, lätt kunna leda därhän att förevarande

stadgande antages bygga på denna förutsättning. Lagrådet är av den mening

att man i dessa frågor bör i den mån så låter sig göra i lagtexten giva

ledning beträffande bevisbördan. Att bevisbördan i de fall då befälhavaren

åsidosatt en av redaren lämnad inskränkande föreskrift bör åvila redaren

torde vara tydligt av samma skäl som ligga till grund för 51 § sjölagen och

11 § första stycket avtalslagen. I den mån lagen i övrigt för särskilda fall

tillmäter god tro avgörande betydelse torde i allmänhet skäl tala för en sådan

bevisbörderegel som den i 49 § sjölagen meddelade. Lagrådet förordar i förevarande

hänseende en differentiering efter de grundlinjer som framgå av

sjölagens nu berörda stadganden.

59 §.

Lagrådet:

I kommitténs motiv angives att med bestämmelsen i § 512 tyska handelslagen,

till vilken stadgandet i förevarande paragraf återgår, avses att uttrycka

att befälhavarens ansvarighet även i förhållande till andra intressenter än redaren

skall bedömas strängare än enligt de allmänna reglerna örn skadestånd

i utomobligatoriska rättsförhållanden. I det tyska lagrummet uppräknas de

intressenter om vilka sålunda är fråga, nämligen befraktare, avlastare och lastemottagare,

passagerare, besättning och skeppsborgenär vilkens fordran uppkommit

på grund av ett kreditavtal, samtliga alltså sådana personer till vilka

redaren star i ett pa avtal grundat rättsförhållande. Under det att vår lag i

förevarande paragraf nämner, jämte redaren, endast lastägare, förklarar förslaget

regeln skola gälla lastägare eller annan. I följd av användandet av uttrycket

»eller annan» måste stadgandet anses avse även sådana personer till vilka

redaren ej star i avtalsförhallande; stadgandet kommer att gälla även skadestånd

till personer vilka icke stå i obligatoriskt rättsförhållande till vare sig

redaren eller befälhavaren. Härigenom förfelas i viss mån syftet med stadgandet,

som lärer vara bland annat att angiva att befälhavaren mot vissa

personer svarar såsom vöre han bunden ex contractu. Då det synes vara

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

61

av viss vikt att upprätthålla skillnaden mellan befälhavarens särskilda ansvarsskyldighet

mot omförmälda intressenter och den enligt allmänna skadeståndsregler

föreliggande ersättningsskyldigheten mot helt utomstående, synes detta

böra tydliggöras genom ändrad avfattning. Klart är att den föreslagna jämkningsregeln

bör avse båda slagen av skadestånd.

71 §.

Lagrådet:

Med anledning därav att i åtskilliga yttranden över 1924 (1929) års utkast

framställts erinran att ej med tydlighet framginge vilka bestämmelser

i lagen vore av tvingande natur har i förevarande paragraf upptagits stadgande

att de i befraktningskapitlet givna reglerna angående fraktavtal skola,

där ej annat stadgas, lända till efterrättelse allenast såvitt ej annat är uttryckligen

överenskommet eller eljest må anses avtalat eller ock följer av sedvänja.

Att sålunda, i likhet med vad som skett t. ex. i köplagen, meddelas

uttryckligt stadgande rörande de föreslagna lagbestämmelsernas räckvidd torde

för undvikande av missförstånd vara lämpligt. Stadgandets avfattning synes

emellertid i visst avseende icke vara fullt tydlig.

Enligt uttalande i motiven har man med orden »angående fraktavtal» sökt

giva erforderlig begränsning åt den uttalade regeln. Särskilt har avsikten

varit att utanför densamma skulle falla stadgandena i konossementsavsnittet,

vilka såsom givna i tredje mans intresse även oberoende av särskilt lagbud

måste i viss utsträckning betraktas såsom tvingande. Enahanda vore anföres

vidare i motiven — förhållandet med det i tredje mans intresse tillkomna

stadgandet i 104 §; att bestämmelsen i 72 § i viss omfattning vore

tvingande framginge, förutom av dess i viss mån offentligrättsliga karaktär,

av 122 § i förslaget. Härförutom må framhållas att även andra än nu angivna

lagrum innehålla föreskrifter vilka såsom avseende tredje mans rätt

måste anses tvingande. Så är exempelvis förhållandet med 97 §, 127 § och

135 § andra stycket.

Den avgränsnmg mellan dispositiva och tvingande bestämmelser som salunda

får anses åsyftad har enligt lagrådets asikt knappast erhållit ett otvetydigt

uttryck genom de använda orden »angående fraktavtal». Särskilt ma anmärkas

att även bestämmelserna rörande konossement kunna i viss mån sägas angå

fraktavtal. Då det synes angeläget att berörda otydlighet såvitt möjligt undanröjes,

hemställer lagrådet att stadgandets avfattning i denna del måtte undergå

någon jämkning. Möjligen skulle den avsedda innebörden klarare framträda

om i stället för nyssnämnda ord användes t. ex. uttrycket »som angå förhållandet

mellan bortfraktaren och befraktaren eller avlastaren».

Bland de omständigheter som kunna medföra att de i lagen förekommande

dispositiva bestämmelserna sättas ur kraft nämnes »sedvänja». Särskild uppmärksamhet

förtjäna i detta avseende de kutymer som i åtskilliga hamnar

utbildats i fråga om fartygs lastning och lossning med mera, s. k. customs

of the port. Dessa kutymer kunna vara av synnerligen skiftande beskaffenhet,

men äro i regel till hortfraktarens nackdel. Uppmärksammas bör

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

att en dylik kutym safrand den ej uttryckligen åberopats i fraktavtalet

eller eljest av parterna förutsatts skola gälla — icke under alla omständigheter

kan tillerkännas bindande verkan. Givet är — och detta är tydligen

innebörden i förevarande hänseende av den föreslagna lagtexten — att härför

mäste krävas att kutymen är av den fasthet och i övrigt av den beskaffenhet

att den får anses äga karaktären av en verklig sedvänja. Att i lagen närmare

angiva vilka krav som sålunda böra ställas på kutymen möter stora vanskligheter

och kan därför icke ifrågasättas. Lagrådet har ansett sig böra framhålla

dessa synpunkter för att hindra den möjliga missuppfattningen att genom

det föreslagna stadgandet giltigheten av omförmälda kutymer skulle utan vidare

anses fastslagen.

Enligt förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella

konvention rörande konossement äger Konungen förordna, att vid

befordran av gods sjöledes mellan Sverige och främmande stat, som är ansluten

till konventionen, vissa i nämnda lag upptagna bestämmelser skola lända

till efterrättelse i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehåller.

Rörande den inskränkning i tillämpningen av bestämmelserna i befraktningskapitlet

som på grund av sådant förordnande kan ifrågakomma torde i kapitlets

inledande bestämmelser böra intagas en hänvisning, vilken synes kunna

erhålla plats i förevarande paragraf.

72 §.

Lagrådet:

Enligt sin lydelse har denna paragraf avseende å befraktning i allmänhet

och följaktligen även å tidsbefraktning. Jämlikt 138 § i förslaget skola emellertid

vissa inskränkningar i vad sålunda stadgas gälla vid sistnämnda slag av

befraktning. En erinran härom synes lämpligen böra göras i förevarande

paragraf.

74 §.

Lagrådet:

Från den i paragrafen uttalade regeln göres uttryckligt undantag för det

fall att befraktaren samtyckt till att bortfraktaren för egen eller annans räkning

medtager handelsvaror. Att detta undantag skall gälla torde dock omedelbart

framgå av 71 §. Att särskilt nämna befraktarens samtycke i förevarande

paragraf synes mindre egentligt även ur den synpunkten att med samma

fog kunnat här omnämnas undantag som följa av sedvänja, vilket dock icke

skett. Lagrådet hemställer att orden »utan befraktarens samtycke» få utgå.

Justitierådet Appelberg:

Angående eventuellt utbyte av uttrycket »handelsvaror» mot »gods» hänvisas

till vad vid 28 § av mig anförts.

77 §.

Justitierådet Appelberg:

Förslaget stadgar i sista stycket av förevarande paragraf att, när fartyget

ej kan förläggas till sedvanlig lastningsplats, bortfraktaren har att välja

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 SS
-

SS

plats där lastningen skäligen kan försiggå. För stadgandet, som går en medelväg

mellan vad som gäller i Sverige å ena sidan samt i Danmark och Norge

å den andra, kunna onekligen ur teoretisk synpunkt goda skäl framföras.

Men ur praktisk synpunkt möta betänkligheter. Avgörandet av frågan huruvida,

när sedvanlig lastningsplats ej kan nås, den plats som bortfraktaren valt

är sådan att lastningen där skäligen kan försiggå kommer uppenbarligen att

bero av i hur hög grad kostnaderna för lastningen på den senare platsen överstiga

vad lastningen eljest skulle betinga. Att bedöma när en dylik ökning

skall anses hava överskridit skälighetsgränsen, kan bliva föremål för de mest

skilda omdömen. Därest fråga endast vore örn utgivande av ersättning, vore

mindre att anmärka mot en dylik obestämd regel; men då det gäller ett stadgande

som bland annat skall reglera tidpunkten för liggetidens början, synes

det icke tillfredsställande att förläna detta en så svävande avfattning att det

lätt kan giva anledning till tvister. Det måste anses synnerligen viktigt att

härutinnan få en enkel och klar regel. Därest det icke finnes lämpligt att

återgå till den i utkastets 1 § upptagna regeln, förordar jag att man i frågan

ställer sig på den ståndpunkt som de gällande danska och norska sjölagarna

intaga.

82 §.

Lagrådet:

Då förslaget i förevarande paragraf föreskriver att där omförmäld anmälan

ej må äga rum före fartygets ankomst till lastningshamnen, avses enligt motiven

till 83 § icke att fordra att fartyget skall hava inkommit i lastningshamnen. Det

skall räcka att fartyget är i viss trygg närhet av lastningsplatsen. Uttrycket

»ankomst till lastningshamnen» kan emellertid lätt komma att uppfattas så att

fartyget skall vara inne i hamnen. På grund härav och då såsom i motiven

även antydes ofta kan ifrågakomma att lasta på platser där några bestämda

gränser för hamnområdet icke finnas, synes det i utkastet använda ordet lastningsorten

giva mera träffande uttryck åt vad man vill utsäga.

83 §.

Lagrådet:

I 71 § har förslaget givit uttryck åt de rörande befraktning givna bestämmelsernas

egenskap att i regel vara fakultativa. De ingå såsom beståndsdel av

ett avslutat fraktavtal i den mån ej detta på de punkter, som de föreslagna

bestämmelserna upptagit till behandling, av parterna gives ett annat innehåll.

Beträffande lastningsplats och lastningstid förekommer ofta i certepartierna

en mer eller mindre fullständig reglering. Lagbestämmelser äro emellertid

även rörande dessa frågor av behovet påkallade, ej blott för det fall att certeparti

ej slutits eller att undantagsvis bestämmelser örn nämnda frågor ej kommit

att intagas i upprättat certeparti utan även då certepartiet endast ofullständigt

reglerat desamma. Ett fullständigande genom lagens stadganden av

avtalsbestämmelser som endast delvis reglera dessa frågor har också skett i

82 § såväl för det fall att lastningsplats avtalats som för det fall att avtal om

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

viss lastningsplats icke träffats, nämligen beträffande förutsättningarna för

verkan i visst avseende därav att anmälan göres om fartygets lastklarliet. De

i 83 § givna bestämmelserna avse däremot endast fall då viss lastningsplats

ej avtalats. Första punkten i 83 § innehåller emellertid en regel, som torde

böra tillämpas vare sig viss lastningsplats avtalats eller ej. Någon anledning

att icke giva uttryckligt stadgande härom kan så mycket mindre anses föreligga

som den i nämnda punkt upptagna regeln utgör undantag från 82 §,

vilken såsom nyss nämnts avser jämväl det fall att viss lastningsplats avtalats.

Ett sådant upptagande till reglering ej blott i 82 § utan även i 83 § av

fall då viss lastningsplats avtalats synes naturligt även på den grund att första

punkten i 84 § uppenbarligen gäller jämväl sådant fall.

Bestämmelsen i andra punkten av förevarande paragraf lärer skola innebära

att, i fall där hinder föreligger för fartygets förläggande till lastningsplats

varom i 77 § stadgas —■ d. v. s. då fartyget icke kan förläggas till anvisad

plats eller till sedvanlig lastningsplats och ej ens till plats där lastningen

av ifrågavarande gods skäligen kan försiggå — och nämnda hinder

icke består i trafikanhopning eller annan dylik omständighet, frågan örn verkningarna

i nu förevarande hänseende av anmälan örn fartygets lastklarhet

lämnats öppen. Så torde dock knappast stadgandet kunna uppfattas. Dess

avfattning synes närmast giva anledning till den tolkningen att, örn ej undantagsfall

föreligger som angives i 83 §, den omständigheten att fartyget

ej är å lastningsplats varom i 77 § stadgas har till följd att liggetiden ej börjar

att löpa. Då dessa undantag i andra punkten begränsats till fall av trafikanhopning

eller annan dylik omständighet, torde i alla andra fall -— frånsett

de i första punkten nämnda — bortfraktaren få vidkännas den olägenheten

att liggetiden ej löper. En jämkning av ordalagen synes alltså erforderlig

i händelse man vill ernå att i andra än de i 83 § uppräknade fallen frågan

blir lämnad öppen. Det kan emellertid ifrågasättas örn icke ändring borde

ske sålunda att trafikanhopning kommer att framstå allenast såsom ett exempel

på fall, då bortfraktaren, örn han ej skäligen kunnat taga uppkommande

hinder i beräkning vid avtalets ingående, kan anmäla fartyget lastklart med i

paragrafen avsedd verkan.

86 §.

Lagrådet:

I förslaget har man övergivit sjölagens ståndpunkt att i lagen fixera överliggetidsersättningens

storlek. De skäl som härför anförts äro onekligen vägande,

och såvitt gäller det större tonnaget vill lagrådet icke ifrågasätta att

förslagets ståndpunkt frångås. Däremot synes tveksamt om det icke vore

lämpligt att för fartyg örn högst 400 tons nettodräktighet införa en fast skala

för överliggetidsersättning. I 81 § göres beträffande reglering av liggetidens

längd skillnad mellan dessa båda kategorier av fartyg, i det där en bestämd

skala fastställes för det mindre tonnaget. Liknande skäl som de därvid anförda

tala, örn än icke med samma styrka, för att göra åtskillnad även här.

Såsom en omständighet som talar mot fixerandet av ersättningsbeloppen kan

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 133.

65

visserligen framhållas penningvärdets föränderlighet, men detta skäl torde

icke böra överskattas. I avseende härå må påpekas att det i 1891 års sjölag

bestämda beloppet, 40 öre per ton för ångfartyg, ännu i dag kan anses

i många fall utgöra skälig överliggetidsersättning. Detta framgår bland

annat av det yttrande som i anledning av 1927 års riksdags hemställan örn

utredning rörande sådan ersättning avgivits av Sveriges allmänna sjöfartsförening,

i vilket yttrande föreningen framlagt detaljerat förslag till ersättningsbelopp,

upptagande för ång- och motorfartyg av över 1,000 tons dräktighet

det nämnda beloppet 40 öre, under det att för fartyg med lägre dräktighet

ersättningsbeloppet satts högre i mån av tontalets minskning. En bristfällighet

i nuvarande sjölag är onekligen att där icke skett någon differentiering

av ersättningsbeloppen efter fartygens storlek. Uppställes i lagen en

fast skala i ungefärlig överensstämmelse med sjöfartsföreningens förslag, torde

man däremot kunna utgå från att den åtminstone avsevärd tid framåt far

en viss funktion att fylla, särskilt i vårt land vars handelsflotta till stor del

utgöres av fartyg med låg dräktighet. Väl är riktigt att, såsom i kommitténs

motiv angives, flertalet av de sammanslutningar som hörts över utkastet

tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra mot dess stadgande i

förevarande hänseende, men härutinnan må framhållas att fråga örn att göra

åtskillnad mellan det större och mindre tonnaget, på sätt sedermera skett beträffande

liggetidens beräkning, då icke var uppe. Lagrådet ifrågasätter därför

örn ej spörsmålet angående en fast överliggetidsersättning i nu angiven omfattning

bör upptagas till förnyat övervägande.

87 §.

Lagrådet:

Innebörden av den i första stycket av förevarande paragraf givna föreskriften

att, örn gemensam tid är bestämd för lastning och lossning, därav

icke må för lastningen tagas i anspråk mera än att skälig tid återstår för

lossningen, kan — på sätt förarbetena till stadgandet utvisa — sägas vara

den att, i händelse enligt fraktavtalet må förekomma såväl liggetid som överliggetid,

bortfraktaren ej är pliktig att låta fartyget vänta på lastningsplatsen

längre än att skälig tid kan beräknas återstå för att lossningen skall kunna

avslutas före överliggetidens utgång. I enlighet härmed skall vid bestämmande

av den tid som får användas för lastningen tagas hänsyn ej blott till

den sammanlagda liggetiden utan även till den överliggetid som må ifrågakomma

för lastningen och lossningen tillsammantagna. Med den sålunda angivna

innebörden av föreskriften i paragrafens första stycke synes det i andra

stycket upptagna stadgandet att överliggetid icke må beräknas förrän liggetiden

i dess helhet gått tillända -—- åtminstone örn det fattas efter orden —

ej väl överensstämma. Meningen därmed är emellertid, efter vad motiven giva

vid handen, icke att hela liggetiden skall hava utnyttjats innan överliggetid

får tagas i beräkning, utan fastmera att befraktaren ej behöver betala för

dröjsmål vid lastningen örn blott lossningen så påskyndas att den för lastning

och lossning tillsammans använda tiden icke överskrider den avtalade ligge
B

ihan g till riksdagens protokoll 193G. 1 sami. Nr 138. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Uaj:ts proposition nr 183.

tiden. För undvikande av missförstånd torde därför avfattningen av sistnämnda

stadgande böra undergå någon jämkning.

88 §.

Lagrådet:

Förslagets mening lärer vara att, då fråga är om styckegodsbefraktning,

bestämmelserna örn överliggetid icke, med mindre därom särskilt avtalats,

skola komma till användning samt att förty, örn blott lastningen verkställes

inom skälig tid, ersättning icke skall utgå för någon del av lastningstiden. I

det norska förslaget till lagtext har uttrycklig föreskrift intagits att bestämmelserna

örn överliggetid icke skola tillämpas då fraktavtalet angår styckegods.

Även för det svenska förslagets del synes ett sådant förtydligande erforderligt,

örn den ovan angivna meningen skall kunna däri inläggas.

91 §.

Lagrådet:

Av samma skäl som lagrådet under 74 § anfört beträffande orden »utan

befraktarens samtycke» hemställes att dessa ord få utgå även ur förevarande

paragraf. Utöver vad tidigare anförts må här ytterligare framhållas dels att

i fråga om lastning å däck sedvänjan torde äga särskilt stor betydelse och

dels att, för den händelse befraktaren icke själv är avlastare, den sistnämndes

samtycke kan vara av betydelse, i vilket senare avseende må erinras att sjölagen

i motsvarande sammanhang talar endast örn avlastarens samtycke.

92 §.

Lagrådet:

Under det att i 115 § av gällande sjölag stadgas skyldighet för den som inlastar

gods, vars förande kan medföra äventyr för fartyget eller för den övriga

lasten, att angiva denna godsets beskaffenhet, meddelas i förevarande paragraf

av förslaget regler endast angående gods av lättantändlig, explosiv eller eljest

farlig beskaffenhet. I motiven uttalas att ändring i sak i förhållande till sjölagen

icke är därmed asyftad. Enligt lagradets mening kan emellertid nämnda

uttryck svårligen anses avse annan vara än sådan som på grund av sin beskaffenhet

i och för sig är att betrakta såsom farlig, således exempelvis icke

gods som utgör kontraband och i följd därav kan för fartyget medföra äventyr.

Tillräckliga skäl att salunda inskränka stadgandets räckvidd synas icke

föreligga. I varje fall da medförande av visst gods kan föranleda fara för

fartyget eller orsaka att fartyget längre tid uppehälles bör skyldighet finnas

att giva tydlig upplysning om denna godsets beskaffenhet. Däremot torde

märkning vara påkallad endast då det är godsets beskaffenhet i och för sig

som gör detsamma farligt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

94 §.

67

Lagrådet:

I jämförelse med motsvarande, i 124 § första punkten av gällande sjölag

upptagna stadgande företer bestämmelsen i förevarande paragraf den olikheten

att enligt denna bestämmelse meddelande av bevis örn godsets mottagande

ankommer å befälhavaren eller den i hans ställe bemyndigats, under

det att enligt förstnämnda stadgande bevis som nu sagts skall meddelas av

befälhavaren, själv eller genom styrmannen. Att sålunda den ställningsfullmakt

beträffande utfärdande av s. k. lastkvitto som för närvarande tillkommer

styrmannen bringas att upphöra finner lagrådet mindre välbetänkt. Även

i fortsättningen torde det befinnas praktiskt att, såsom nu i stor utsträckning

äger rum, lastkvitto utfärdas av styrmannen. Att för sådant ändamål fordra

särskilt bemyndigande från bortfraktarens sida förefaller föga lämpligt, helst

därigenom skulle kunna vållas osäkerhet rörande styrmannens befogenhet i

det speciella fallet. Möjligen har förslaget utgått från att efter dess genomförande

rätt att meddela bevis varom här är fråga måste anses tillkomma styrmannen

på grund av sedvänja. En sådan uppfattning — enligt vilken en på

visst lagbud grundad praxis skulle, sedan lagbudet upphört att gälla, kunna

åberopas såsom stöd för tillvaron av en alltjämt bestående sedvänja — synes

icke riktig. Lagrådet hemställer fördenskull att stadgandet erhåller sådan

Befattning att därav framgår att styrmannen i denna sin egenskap är behörig

att utfärda bevis om godsets mottagande.

95 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad redan nu enligt sjölagen gäller uttalas i förevarande

paragraf att befälhavaren eller den som i hans ställe bemyndigats

har att utfärda konossement. Vem det är som i senare fallet skall giva bemyndigandet

säges icke; meningen är uppenbarligen att bemyndigandet skall

givas av bortfraktaren, varvid i detta sammanhang ej avsetts att med bortfraktare

jämställa underbortfraktare. Man kan följaktligen se saken så att utfärdandet

i själva verket ankommer på bortfraktaren, därvid emellertid befälhavaren

av lagen tillagts ställningsfullmakt. Mot förslagets ståndpunkt härutinnan

är ingen saklig erinran att göra. Men formellt sett kan anmärkas att

den i förevarande paragraf använda terminologien icke i övrigt i förslaget

följes. I 152 § nämnes bortfraktaren såsom den där har att göra förbehåll

i konossementet och även 161 och 162 §§ äro avfattade i anslutning härtill.

Det synes lämpligast att, med övergivande av sjölagens uttryckssätt, i förevarande

paragraf angiva att konossement utfärdas av bortfraktaren eller å

dennes vägnar av befälhavaren eller av annan som av bortfraktaren bemyndigas.

Det i förevarande paragrafs tredje stycke meddelade stadgandet om regressrätt

mot befraktaren, i händelse genom införande i konossement av andra villkor

än de i fraktavtalet upptagna åsamkas bortfraktaren ökat ansvar, saknar

motsvarighet i gällande sjölag liksom ock i utkastet. Däremot innehöll ut
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

kastet (58 §) en liknande regel rörande bortfraktarens regressrätt vid tidsbefraktning,

en regel som i förslaget återfinnes under 141 §. I motiven till

förevarande stadgande framhålles att, då beträffande regressrätten samma

regler borde komma i tillämpning som med avseende å tidsbefraktning, konsekvensen

ansetts fordra att här uttryckligen uttalas samma regel som uppställts

beträffande tidsbefraktning, i stället för att praxis hänvisas till en analog tillämpning

därav.

Det kan ifrågasättas örn nu ifrågavarande i förslaget införda stadgande

bör bibehållas. Då förutsättningen för stadgandets tillämplighet är att bortfraktaren

i fraktavtalet uttryckligen atagit sig att utfärda konossement som

här avses och det endast gäller viss eller vissa bestämda resor, torde det böra

bero på en tolkning i varje särskilt fall av det avtal varom fråga är, huruvida

bortfraktaren skall anses ersatt för detta sitt åtagande genom den betingade

frakten eller örn meningen är att han skall äga utfå särskild ersättning

för det ökade ansvar som åsamkas honom. Att, såsom det föreslagna stadgandet

i själva verket innebär, uppställa en presumtion för att parterna avsett

att dylik ersättning skall utgå, kan anses påkallat endast under förutsättning

att i praxis den uppfattning hittills gjort sig gällande att ett åtagande som

nu sagts skulle innebära förbehåll örn rätt till dylik ersättning. Härom lämnar

utredningen ingen upplysning.

100 §-

Lagrådet:

Hed förevarande paragraf lärer icke åsyftas att från de kostnader bortfraktaren

skall vidkännas utesluta den kostnad som t. ex. vid genomgångsbefordran

uppstår för godsets omlastning eller lagring under resan i avvaktan på

ny båtlägenhet. En omformulering för att giva tydligare uttryck åt att dessa

kostnader böra åvila bortfraktaren torde vara erforderlig.

m §.

Lagrådet:

I fråga örn denna paragraf hänvisar lagrådet till de anmärkningar som

framställts mot 48 § andra stycket och vilka här äga motsvarande tillämpning.

115 §-

Lagrådet:

Då enligt första stycket godset upplägges för mottagarens räkning, torde

uppläggningen böra ske på sätt som omförmäles i 114 §, d. v. s. under säker

vård. Detta synes böra i lagtexten uttryckligen angivas.

117 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket gör enligt ordalydelsen befraktaren ovillkorligen

ansvarig för den där omnämnda bristen. Givet är emellertid att befrak
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

69

tarén icke bör ba en dylik ansvarighet med mindre fråga är örn fordran för

vilken han på grund av fraktavtalet personligen häftar, alltså t. ex. icke såvitt

gäller fordran på haveribidrag som vidlåder lasten. Till förekommande

av missförstånd synes detta böra komma till uttryck i lagtexten.

Justitierådet Appelberg:

Enligt 158 § sjölagen gäller att, örn gods utlämnas till lastemottagarens

förfogande, bortfraktaren ej har vidare talan mot befraktaren för fordran

som bort gäldas av mottagaren, med undantag allenast för det fall att befraktaren

därigenom obehörigen skulle riktas. Utkastet har härvidlag ställt

sig på en annan ståndpunkt; bortfraktarens försummelse att före godsets utlämnande

tillse att därå häftande fordringar blivit guldna bar ansetts böra

medföra blott förlust av rätt att mot befraktaren föra talan för fordran som

kunnat utgå av godset. Örn sålunda skadad last till uppskattat värde av

exempelvis 4,000 kronor utlämnats till mottagaren, ehuru bortfraktarens fordran

på frakt m. m. uppgår till 5,000 kronor, skulle bortfraktaren äga uttaga

överskjutande 1,000 kronor av befraktaren, under det att enligt sjölagen bortfraktaren

— frånsett fall av obehörigt riktande — är förlustig hela sin talan.

I motiven till föreliggande förslag uttalas väl att åt stadgandet givits en formulering

som är avsedd att i sak helt överensstämma med sjölagen, men med

hänsyn till lagtextens uttryckliga lydelse måste förslaget anses hava i förevarande

avseende ställt sig på samma ståndpunkt som utkastet.

Vilken ställning lagen lämpligen bör i sistnämnda hänseende intaga kan

vara föremål för tvekan. Otvivelaktigt är att, örn objektivt taget den lämnade

lasten haft ett värde understigande beloppet av den fordran som därå

häftat, befraktaren enligt samma princip som uttalats i första stycket bör

vara skyldig att svara för bristen. Men spörsmålet är reellt sett om bortfraktaren

skall, såsom förslaget innebär, få styrka bristen annorledes än genom

försäljning av lasten, alltså genom bevisning på vad sätt som helst om dess

värde. Då man besinnar huru ofta s. k. sakkunniga kunna komma till de

mest skiftande uppfattningar örn värdet av skadat gods — och det är ju

huvudsakligen endast när det gäller dylikt gods som fallet kan tänkas inträffa

—- kan man befara att förslagets regel i avsevärd utsträckning kommer

att föranleda tvister och besvär. Övervägande skäl tala därför enligt min

mening för bibehållande av sjölagens regel, som innebär att bortfraktare vilken

vill bevara sin regressrätt mot befraktare måste förfara enligt vad om

fordringens utbekommande ur godset är stadgat, så vida han icke kan träffa

överenskommelse med befraktaren angående förfarandet med godset.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge:

Såsom justitierådet Appelberg anfört måste med hänsyn till lagtextens ordalydelse

förslaget i den av honom berörda frågan anses hava ställt sig på

samma ståndpunkt som utkastet. Då denna ståndpunkt förefaller principiellt

riktig och de praktiska olägenheterna av densamma icke torde bliva alltför

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

betydande, synes anledning ej föreligga till erinran emot förslaget i denna

del.

119 §.

Lagrådet:

Vid 92 § har av lagrådet anmärkts att den där upptagna regeln icke borde,

såsom förslaget innefattar, gälla endast gods som på grund av sin beskaffenhet

i och för sig är att anse såsom farligt utan borde omfatta allt gods som

kan för fartyget medföra äventyr. På enahanda sätt synes räckvidden av

stadgandet i förevarande paragraf böra utsträckas.

120 §.

Lagrådet:

Enligt kommitténs motivering åsyftas med ifrågavarande stadgande -—- sorn,

enligt vad kommittén jämväl framhåller, har avseende blott på sådana fall

där ersättning skall utgå på grund av fraktavtalet — att fastslå vad enligt

allmänna rättsgrundsatser antagits ändock skola för sådana fall regelmässigt

gälla, nämligen att bortfraktarens ersättningsskyldighet bör bedömas på grundval

av befraktarens normala intresse av transportens behöriga utförande. Innebörden

härav synes vara att man av praktiska skäl, till undvikande av osäkerhet

i rättstillämpningen, nöjt sig med en något mindre smidig regel än den som

omedelbart skulle följa av allmänna rättsgrundsatser. Icke alldeles utan skäl

kan det ifragasättas örn den antydda praktiska vinsten verkligen uppväger

den nackdel som blir en följd av att de allmänna rättsreglerna icke utan vidare

skola vara tillämpliga.

Emellertid är det enligt kommitténs motivering ej förslagets mening att

ifrågavarande stadgande skall undantagslöst tillämpas då ett utanför det normala

gående transportintresse är för handen. Härom yttrar kommittén att en

längre gående ersättningsskyldighet för bortfraktaren kan uppstå, om denne

får antagas vid fraktavtalets ingående hava haft kännedom om ett speciellt

intresse, som knyter sig till godsets befordran, och bortfraktaren ej gjort förbehåll

mot att dylikt intresse åberopas såsom grundval för ersättningskrav;

enligt kommittén utgör det sist sagda en tillämpning av den allmänna grundsats

som kommit till uttryck i 71 § i förslaget. Det torde dock vara tvivel

underkastat örn sistnämnda paragraf utan vidare kan — bortsett naturligtvis

från sådana fall då uttryckligt avtal träffats just örn denna sak — antagas

inverka modifierande på en sådan skadeståndsregel som den vilken gives i

den nu ifrågavarande paragrafen. Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke, för

att den åsyftade tolkningen skall vara tryggad, till förevarande paragraf bör

fogas en reservation av innebörd att paragrafens regel skall gälla, där ej bortfraktaren

vid avtalets ingående haft vetskap örn att med befordringen varit

förbundet ett särskilt intresse.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

71

121 §.

Lagrådet:

I stället för sjölagens regel om skyldighet för den lastemottagare som vill

göra anmärkning angående godsets tillstånd att anordna besiktning a godset

med påföljd, om det försummas, bland annat att bevisbördan rörande skadas

uppkomst omkastas, upptager förslaget stadgande om skyldighet att utan oskäligt

uppehåll reklamera hos bortfraktaren vid påföljd att lastemottagaren eljest

förlorar sin talan. Det sålunda föreslagna stadgandet, som avfattats i huvudsaklig

överensstämmelse med köplagens bestämmelse i ämnet, synes i och för

sig vara välbetänkt. Anmärkningsvärt är emellertid att stadgandet avser icke

blott såsom köpingen fel eller brist utan även förlust av godset, alitsa det

fall att intet gods utlämnats till mottagaren. I följd härav far stadgandet

en större räckvidd än de nuvarande bestämmelserna i 148 § sjölagen och i

köplagen. Mot denna utvidgning måste man ställa sig betänksam. För en

lastemottagare, som har anledning tro att lasten skadats eller minskats, ligger

nära till hands att han bör förskaffa sig vetskap härom genom att låta besiktiga

lasten; och även skyldigheten att i tid reklamera örn han anser sig i

dylikt fall äga rätt till ersättning mot bortfraktaren bör stå tämligen klar

för lastemottagaren. Så är däremot ej händelsen då godset aldrig framkommit;

i detta fall är ju i regel förlusten ett ostridigt faktum, och bortfraktaren

måste då utgå från att, endast om han kan visa att förlusten ej berott av fel

eller försummelse från hans eller befälhavarens eller besättningens sida, han

kan undgå ersättningsskyldighet, vadan han har all anledning att opåmint

söka skaffa sig den bevisning han kan vilja åberopa. För lastemottagaren

måste det därför te sig främmande att han skall behöva i dylikt fall reklamera.

Det kan fördenskull befaras att en regel sådan som den föreslagna

i många fall leder till icke motiverade rättsförluster. Det må härvid påpekas

att, enär i allmänhet last som har något större värde hålles försäkrad,

lastemottagaren väl ofta i första hand nöjer sig med att vända sig mot sin försäkringsgivare,

och att mottagaren, därest han salunda underlåtit att reklamera,

jämlikt 52 § försäkringsavtalslagen förlorat sin rätt mot försäkringsgivaren.

Vad nu sagts gäller i all synnerhet vid hel- och delbefraktning; är

fråga örn enstaka styckegods, kan måhända en regel om reklamationsskyldighet

även vid totalförlust vara mera påkallad.

122 §.

Lagrådet:

Lagrådet finner riktigt att man, såsom förslaget gör, på förevarande punkt

följer konossementskonventionen genom att hänföra den här intagna begränsningsregeln

till kronor i guld. Att beloppet salunda skall räknas i guld har

fått direkt uttryck i lagen. Då det vid 1928 års lagstiftning gällde att införa

en i 1924 års konvention angående begränsning av redares ansvarighet

intagen liknande regel, användes ett annat förfaringssätt, i det att man da

hänförde den i överensstämmelse med sistnämnda konvention i 255 § sjölagen

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

införda regeln endast till visst belopp i kronor samt i särskild lag förordnade

att, när riksbanken vore befriad från skyldigheten att med guld inlösa sina

sedlar, det i nyssnämnda paragraf angivna beloppet skulle räknas efter kronor

i guld. Ur enkelhetens och klarhetens synpunkt samt med hänsyn jämväl till

nu rådande förhållanden i avseende å sedelinlösningsskyldigheten finner lagrådet

det i förslaget iakttagna förfaringssättet vara att förorda, dock endast

under förutsättning att i förevarande sammanhang nämnda särskilda lag upphäves

och i 255 § sjölagen angives att där omförmälda belopp skall vara kronor

i guld. Att pa helt olika sätt bringa till uttryck att vissa i sjölagen angivna

belopp skola beräknas efter guldvärde verkar förvirrande och kan lätt

föranleda förbiseende och rättsförluster.

Mot det i paragrafen upptagna uttrycket »kolli eller annan enhet av godset»

har anmärkts att det är oklart vad som menas med »annan enhet». Ordalagen

tyda pa att man här avser gods som i och för sig är av högt värde, alltså,

närmast det fall när något såsom ett stycke för sig avlämnat gods i värde

överstiger det i paragrafen angivna beloppet. Emellertid göres även gällande

att regeln skulle avse också bulklaster, i fråga örn vilka det ej finnes annan

praktisk möjlighet än att räkna efter en uppkonstruerad enhet. I motiven till

förslaget utgår man fran denna senare ståndpunkt och tänker sig därvid att

antingen den enhet efter vilken frakten i certepartiet beräknas eller den enhet

som fakturan å det inlastade godset angiver skall anses utgöra sådan

enhet som med begränsningsregeln avses. Enligt denna uppfattning skulle,

ehuru fråga vore örn två likadana laster, begränsningsregeln kunna komma i

tillämpning beträffande den ena, t. ex. när priset i fakturan beräknats per ton,

under det att regeln ej bleve tillämplig med avseende å den andra därför att

priset såvitt gällde denna beräknats per 100 kilogram. Mot en regel som medför

dylika irrationella konsekvenser måste man ställa sig betänksam. Det synes

emellertid som örn frågan huruvida även bulklaster äro avsedda samt vad i

sadant fall är att betrakta såsom enhet hade huvudsakligen endast teoretiskt

intresse. Man torde nämligen våga utgå från att praktiskt sett större

enhet än ett ton eller något rymdmått av motsvarande storleksordning icke kommer

till användning vare sig för prisets eller fraktens bestämmande, och sällan

torde det förekomma att laster av det slag varom fråga är (säd, kol, järn,

olja etc.) hava så högt värde per ton att begränsningsregeln blir tillämplig.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner lagrådet regeln kunna godtagas.

126 §.

Lagrådet:

I fall da icke enligt befraktningsavtalet fartyget skall inom viss tid vara

färdigt att intaga last är enligt förslaget befraktarens rätt att i händelse av

dröjsmål a bortfraktarens sida häva avtalet i visst avseende mera inskränkt

än enligt gällande sjölag; dröjsmål medför icke, såsom fallet är enligt sjölagen,

hävningsrätt på den grund att det bevisligen vållats av befälhavaren eller

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

73

besättningen. Däremot ger förslaget, i olikhet mot sjölagen, befraktaren hävningsrätt

för den händelse att på grund av dröjsmålet godsets befordran skulle

för befraktaren bliva utan nytta samt bortfraktaren vid avtalets ingående insett

eller bort inse betydelsen av sådant dröjsmål. Till stöd för denna bestämmelse

åberopas i motiven att liknande regler finnas i tysk och engelsk rätt.

Det kan dock ifrågasättas om icke förslagets ord »utan nytta» ger en betydligt

snävare begränsning av bestämmelsens tillämplighet än som gäller enligt

nämnda främmande rättsregler. Enligt dessa regler synes det vara tillräckligt

att på grund av dröjsmålet det ändamål som part, i förevarande fall bortfraktaren,

vid avtalets ingående insett eller bort inse vara av den andra kontrahenten

med avtalet åsyftat icke vinnes. En jämkning av förslagets formulering

som bringar denna i närmare överensstämmelse med den främmande rätten

synes vara att förorda.

127 §.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge:

Föreligga flera befraktningsavtal, är förslagets mening, såsom riktigt torde

vara, den att frågan om hävningsrätt skall bedömas särskilt för vart och ett

av dem. Från denna regel stadgas emellertid i förevarande paragraf det undantaget

att, sedan lastning skett, befraktaren icke må häva avtalet, örn genom

godsets lossning annan befraktare skulle tillskyndas skada. Ifrågasättas kan

om det icke måste anses vara med rättvisa och billighet mera överensstämmande

att — såsom i utkastet föreslagits och kommittén själv angiver hava varit under

dess övervägande — låta detta i och för sig befogade hänsynstagande till

annan befraktare stanna vid en inverkan på lossningsrätten. Fråntager man

befraktaren hävningsrätten, synes detta kunna leda till mindre tilltalande resultat.

Full frakt skall då utgå, örn icke lossning senare under resan kan äga

ram. Visserligen kompenseras detta måhända oftast genom skadeståndsregeln

i 130 §, vars tillämpning dock är utesluten i de fall då omständigheterna föranleda

antagande att varken bortfraktaren själv eller någon för vilken han

svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

129 §.

Lagrådet:

Lämpligheten av den i paragrafens sista stycke upptagna bestämmelsen att

tvist angående avståndsfrakt måste avgöras genom dispasch synes lagrådet

kunna ifrågasättas. Visserligen torde, med hänsyn till de vanskligheter som

kunna vara förbundna med avgörandet av tvister av angivet slag, det i många

fall befinnas fördelaktigt om — såsom för närvarande i stor utsträckning särskilt

i samband med liaveridispasch lärer i praxis äga rum — avståndsfrakt

fastställes av dispaschör. En föreskrift örn uteslutande behörighet för dispaschör

att upptaga tvist örn avståndsfrakt torde dock föra för vitt och

kunna visa sig mindre ändamålsenlig, framför allt i sådana fall då rättsförhållandet

mellan parterna även i andra avseenden är föremål för tvist. Lämp
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

ligare synes vara att endast stadga möjlighet att hänskjuta uppkommen tvist

till dispaschör (jämför 261 § i dess lydelse enligt lagen den 18 maj 1928).

131 §.

Lagrådet:

Stadgandena i förevarande paragraf avse enligt ordalydelsen jämväl det fall

att gods avlämnats men lastningen ännu ej börjat. Det synes dock lämpligare

att låta 131 och 132 §§ behandla endast fall då gods alls icke (131 §) eller

delvis icke (132 §) avlämnats samt 133 § det fall att avlämnat gods, före eller

efter lastningen, uttages. Orden »innan lastningen börjat» synas därför böra

utbytas mot orden »innan något gods blivit avlämnat», något som även bättre

överensstämmer med stadgandet i andra stycket.

Stadgandet i förevarande paragraf örn frihet från ersättningsskyldighet avser

icke blott det fall att avtalets fullgörande blivit omöjligt i följd av att godset

gått under eller på annan grund icke kan tillhandahållas, utan även det fall

att godset väl kan av befraktaren avlämnas men att dess fortskaffande med

fartyget är omöjligt (i följd av utförsel- eller införselförbud eller därmed jämförlig

händelse). Fråga är om verkan av omöjlighet i fall av sistnämnda beskaffenhet

bör regleras i detta sammanhang. Det är härutinnan att märka

att paragrafens tillämplighet är beroende av att avtalet frånträdes. Därest hinder

för godsets avlämnande föreligger men befraktaren underlåter att lämna

uttrycklig förklaring om frånträdandet, gives i sista stycket en supplerande

regel därom att avtalet skall anses frånträtt örn godset icke vid lastningstidens

utgång är avlämnat. Någon motsvarande regel gives icke och kan svårligen

givas för det fall att godset väl kan avlämnas — det är måhända redan inlastat

men hinder för fortskaffandet uppstått. Örn befraktaren då underlåter

att giva förklaring örn frånträdande av avtalet, måste anses rimligt att

bortfraktaren får rätt att häva detsamma. Det synes i överensstämmelse härmed

riktigast att, när hinder för godsets fortskaffande föreligger, frågan örn

verkan därav regleras i 135 §, som alltså torde böra fullständigas i närmare

överensstämmelse med vad 53 § i utkastet innehåller.

Därest vad lagrådet nu anmärkt godtages, erfordras icke blott ändring i 135 §

utan även jämkningar i 132 och 133 §§.

Vid 126 § andra stycket har i motiven påpekats att det uppenbarligen är av

stor betydelse att undvika ovisshet, huruvida hävningsrätten kommer att begagnas

eller icke, samt att synnerlig vikt ligger på att bortfraktaren icke tvingas

att i onödan med fartyget begiva sig till lastningsorten. Enahanda synpunkter

göra sig gällande då befraktaren äger frånträda fraktslutet utan skyldighet

att ersätta för bortfraktaren uppkommen kostnad och skada. Det kan

därför ifragasättas att i förevarande paragraf införa en bestämmelse, innebärande

att befraktaren ej skall äga åtnjuta frihet från ersättningsskyldighet

därest han underlåtit att inom skälig tid efter det omöjligheten att avlämna

godset blivit honom bekant till bortfraktaren avsända meddelande örn frånträdandet

av avtalet. Anses en sådan påföljd av befraktarens underlåtenhet för

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

75

sträng — något som dock näppeligen synes vara fallet med hänsyn till att

bortfraktaren i följd av befraktarens försummelse kan åsamkas ej blott onödiga

kostnader utan även betydande skada i övrigt genom att han i onödan

hålles bunden vid avtalet — torde vara lämpligt att åtminstone införa ett uttryckligt

stadgande örn skyldighet för befraktaren att gottgöra bortfraktaren

den kostnad och skada som tillskyndas denne genom befraktarens berörda försummelse,

dock ej utöver det belopp som vid skyldighet att ersätta fraktförlust

och annan skada skolat utgå.

Justitierådet Appelberg, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge:

Som förutsättning för befraktares befrielse från ersättningsskyldighet stadgas

att möjligheten att avlämna eller fortskaffa godset må anses utesluten i

följd av omständighet som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas

i beräkning, varefter såsom exempel på sådana omständigheter nämnes, förutom

undergång av allt gods av det slag avtalet avser samt utförselförbud,

införselförbud eller därmed jämförlig händelse, jämväl undergång av det bostämda

gods som avtalet avser.

Enligt motiven har man vid angivande av de fall där sådan frihet från ersättningsskyldighet

skulle föreligga anslutit sig till den uppfattning som kommit

till uttryck i 30 § köplagen. I detta lagrum stadgas emellertid att i fråga

örn säljarens rätt till skadeersättning de i 24 § köplagen givna stadgandena

äga motsvarande tillämpning. De i sistnämnda paragraf angivna exemplen

på omständigheter, som parten ej bort taga i beräkning, visa att fråga är endast

örn extraordinära händelser, och anledningen till deras intagande har varit

att man velat förebygga en extensiv tolkning av den där givna undantagsbestämmelsen.

Undergång av bestämt gods nämnes däremot icke och kan icke

nämnas i 24 § köplagen, som avser dröjsmål vid leveransavtal. Skyldigheten

att, då bestämt gods som försålts går under, utgiva ersättning regleras i 23 §

samma lag och göres där beroende av huruvida försummelse från säljarens

sida föreligger eller icke; hänvisningen i 30 § avser alltså icke sådan skyldighet.

Att upptaga undergång av bestämt gods såsom en omständighet »som

ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas i beräkning» är ägnat att

fördunkla uppfattningen av detta uttryck. Det hemställes därför att denna

omständighet icke nämnes bland de upptagna exemplen.

Vad härefter angår frågan huruvida den omständighet att det bestämda

gods som avtalet avser gått under bör — såsom förslaget reellt sett måste

anses innebära — föranleda frihet från ersättningsskyldighet, synes denna

fråga i hög grad tvivelaktig. Därest så anses böra vara fallet, torde denna

omständighet böra angivas särskilt för sig och därvid såsom förutsättning

upptagas att godsets undergång icke berott av fel eller försummelse från betraktarens

sida. Ifrågasättas kan emellertid, om icke riktigare är att även

när det gäller bestämt gods skilja mellan det fall att godsets undergång, liksom

hinder i allmänhet för dess avlämnande, berott av extraordinära omständigheter

och det fall att så ej är händelsen, exempelvis när det bestämda godset

genom brand gått under. Godtages denna mening, synes stadgandet kun
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. May.ts proposition nr 183.

na givas gemensamt för såväl obestämt som bestämt gods; och bör då lämpligen

icke heller såsom exempel upptagas den föga praktiska omständigheten

att allt gods av det slag avtalet avser gått under utan i stället t. ex. myndighets

rekvisition, uppkomna oroligheter, avbrott i den allmänna samfärdseln

eller därmed jämförlig händelse.

Justitierådet Geijer:

Exemplifieringen i första stycket synes vara mindre träffande såtillvida

som undergång av bestämt gods ingalunda utgör ett typiskt exempel på omständighet

som befraktaren ej bort vid avtalets ingående taga i beräkning.

Visst gods som med avtalet avses kan uppenbarligen gå till spillo under så

skiftande förhållanden (ren olyckshändelse, befraktarens eget vållande m. m.)

att den omständigheten i och för sig att det gått under ej lämnar någon ledning

för bedömande av förevarande spörsmål. Förslagets mening synes välgrundad,

örn densamma möjligen är att dylikt gods — i likhet med generiskt

gods som befraktaren skall avlämna — måste drabbas av något hinder av utomordentlig

beskaffenhet för att befraktaren skall bli fritagen från ersättningsskyldighet.

På grund härav hemställes att, örn exemplifieringen — ehuru den

med hänsyn särskilt till förhandenvaron av 24 § köplagen icke kan betraktas

såsom oumbärlig — anses böra i förevarande paragraf bibehållas, undergång

av det bestämda gods avtalet avser därur uteslutes.

132 §.

Lagrådet:

Angående eventuell jämkning i förevarande paragraf hänvisas till lagrådets

yttrande vid 131 §.

133 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad vid 131 § anförts dels därom att förevarande

paragraf lämpligen bör omfatta jämväl det fall da gods som avlämnats men

ännu ej inlastats blir uttaget och dels angående eventuell jämkning i förevarande

paragraf för den händelse lagradets hemställan att frågan örn verkan

av hinder mot godsets fortskaffande skall regleras i 135 § blir godtagen.

I motiven till 113 § uttalas att det ligger synnerligen nära att vid lossning

av gods i lastningsorten eller under resan analogt tillämpa den i samma paragraf

givna bestämmelsen örn rätt för bortfraktaren att innehålla godset örn ej

lastemottagaren gäldar fordran för vilken godset må häfta eller ock nedsätter

fordringsbeloppet. Därvid bör dock vad angår bestämmelsens betydelse för

nu förevarande fall beaktas att stadgandet i 276 § örn sjöpanträtt avser endast

inlastat gods och endast ersättning för fraktförlust men ej ersättning för

skada som i övrigt kan uppkomma genom godsets uttagande. Någon bestämmelse

som medför godsets häftande för sistnämnda ersättning torde ej finnas,

och den ingår ej heller bland de i övrigt i 113 § omförmälda fordringarna som

skola gäldas innan bortfraktaren är pliktig utgiva godset. Även örn bestäm
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

77

melserna i 113 § anses kunna analogt tillämpas å det fall att befraktaren

återtager godset, torde alltså därigenom bortfraktarens fordran på ersättning

jämväl för annan skada än fraktförlust icke vara tryggad. Det synes därför

kunna ifrågasättas att antingen, i anslutning till 113 §, särskilda bestämmelser

givas för det fall att gods uttages i lastningsorten eller under resan eller

ock i förevarande paragraf bestämmelser meddelas som trygga bortfraktarens

rätt att utfå vad honom tillkommer innan han utlämnar godset.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge:

Enligt motiven till 131 § är, örn vid lastningstidens utgång icke något gods

avlämnats, befraktaren berättigad påfordra att fartyget för hans räkning anträder

resan utan last under förutsättning att bortfraktarens rätt till ersättning

för fraktförlust och annan skada vederbörligen säkerställes. Denna tolkning

av 131 §, som visar att underlåtenhet att avlämna last ej medför hävningsrätt

för bortfraktaren örn blott det intresse han haft av lastens avlämnande,

nämligen erhållande av säkerhet i lasten för sina fordringar, på annat

sätt tillgodoses, har vad 131 § beträffar mera teoretisk än praktisk betydelse.

I 132 § däremot kan motsvarande fråga ej sägas vara utan vikt. Även där

blir följden av ett säkerställande av bortfraktarens fordringsanspråk att fraktslutet

beträffande det gods som ej avlämnats ej må hävas av bortfraktaren

samt att denne alltså ej kan utan befraktarens medgivande i stället för det gods

som icke avlämnats medtaga annat gods. Fraktslutet skall ej heller anses av

befraktaren frånträtt i vad det angår det gods som ej avlämnats, därest befraktaren

gäldar ersättning eller ställer säkerhet därför inom lastningstidens

utgång och av omständigheterna framgår att därmed avses att avtalet jämväl

i vad det angår det icke avlämnade godset skall äga bestånd.

Nu anförda synpunkter böra anläggas även på det fall då avlämnat gods

utbekommes av befraktaren vare sig i lastningshamnen eller under resan.

Därest befraktaren föredrager att icke frånträda avtalet vad angår detta gods

och att alltså behålla rätten att förebygga medtagande av annat gods i stället

för det uttagna, vilket understundom kan vara för honom fördelaktigt, bör

detta stå honom fritt. Förevarande paragraf reglerar emellertid endast frågan

när fraktslutet må, efter det inlastning skett, frånträdas, och icke frågan när,

oberoende av ett frånträdande av fraktslutet, godset må utbekommas. Visserligen

säges i motiven att förevarande paragraf naturligtvis är tillämplig även

då befraktaren vill lossa gods utan att frånträda avtalet; och detsamma bör

gälla även i händelse befraktaren vill före inlastningen, utan att frånträda

avtalet, återtaga någon del av det avlämnade men ännu ej inlastade godset.

Det kan emellertid ifrågasättas örn icke avfattningen av såväl 131 som 132 §

närmast ger vid handen att befraktaren ej äger rätt uttaga gods utan att jämväl

frånträda avtalet i vad angår det uttagna godset. Därest förevarande

paragraf, på sätt lagrådet förordat, kommer att omfatta jämväl det fall att

avlämnat gods uttages före inlastningen och därjämte, såsom lämpligt torde

vara, dess första stycke såvitt nu är i fråga avfattas i överensstämmelse med

52 § i utkastet, kommer tydligt till synes att befraktaren kan uttaga avlämnat

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

gods, vare sig före eller efter inlastningen, utan att därigenom avtalet frånträdes

i vad angår det uttagna godset. Föredrager befraktaren att frånträda

avtalet, står det honom självfallet fritt; och framgår av omständigheterna att

detta varit hans avsikt, bliva bestämmelserna i 134 § tillämpliga vad angår

följden därav att bortfraktaren utan skälig anledning underlåter medtaga annat

gods.

135 §.

Lagrådet:

I fråga om ändringar i förevarande paragraf hänvisas till lagrådets yttrande

vid 131 §.

136 §.

Lagrådet:

Vidtagas av lagrådet förordade ändringar i 135 §, erfordras jämkning i nu

förevarande paragraf.

139 §.

Lagrådet:

Den i andra stycket stadgade skyldigheten för befraktaren att hålla bortfraktaren

skadeslös, örn denne nödgas till lastägare utgiva ersättning för förlust,

minskning eller skada å godset, har avseende endast å förlust, minskning eller

skada som drabbat godset vid lastning, stuvning eller lossning och ej beror av

sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som i första stycket sägs.

Efter orden uteslutas härigenom från stadgandets tillämpning fall, då skadan

å godset visserligen ej uppkommit vid lastning, stuvning eller lossning, men

orsakats av det sätt varpa lastningen, stuvningen eller lossningen verkställts.

Då anledning ej kan anses föreligga att i det hänseende varom här är fråga

behandla dylika fall annorlunda än dem vilka stadgandet enligt sin ordalydelse

omfattar, hemställer lagrådet att stadgandets avfattning jämkas så att därav

framgår att detsamma under i övrigt angiven förutsättning blir tillämplig*

jämväl å förlust, minskning eller skada som i följd av lastning, stuvning eller

lossning drabbat godset.

U6 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet vid 126 § anfört rörande önskvärdheten av att uttrycket »utan

nytta» jämkas till större överensstämmelse med den till stöd för stadgandet

åberopade främmande rätten synes även här äga tillämpning.

U8 §.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge:

Tidsbefraktningsavtalet är i hög grad ett spekulationsavtal. Det slutes ofta

på en lång tid och det är enbart naturligt att parterna böra taga med i beräkningen

och anse sig böra bära risken för allehanda oförutsedda händelser

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 133.

79

som under denna tid kunna inträffa. Det är därför synnerligen tvivelaktigt örn

en bestämmelse sådan som den i andra stycket givna lämpligen bör upptagas.

Den kan verka vilseledande i den riktningen att befraktaren fritages från ersättningsskyldighet

i långt större utsträckning än med avtalets natur är förenligt.

Härtill kommer en annan omständighet som talar emot upptagandet av ifrågavarande

andra stycke. Även i det fall som behandlas i första stycket är

tänkbart att under förutsättningar som avses i t. ex. 30 § köplagen ersättning

icke skall utgå. Någon bestämmelse härom har dock icke givits. Att antaga

att denna fråga lämnats öppen synes svårt. Den uttryckliga bestämmelsen örn

frihet från ersättningsskyldighet i ett så närstående fall som det i andra stycket

behandlade — skillnaden mellan uttryckligt frånträdande och brytande av

avtalet genom underlåtenhet att betala frakt är ju så som frånträdandets följder

i förslaget reglerats ej allt för stor — föranleder det spörsmålet örn nämnda

bestämmelse är tillämplig även å det i första stycket angivna fallet; och svaret

på detta spörsmål är ingalunda klart.

På grund av vad sålunda anförts hemställes att andra stycket får utgå.

150 §.

Lagrådet:

Vad med bestämmelsen i första stycket avses är icke fullt klart. Det uttalas

i motiven att man stannat för att, örn certepartiet icke annorlunda stadgar,

hela haveribidraget för frakten skall gäldas av befraktaren, så att tidsfrakten

icke skall deltaga i gäldande av gemensamt haveri. Bestämmelsen är alltså

dispositiv. Man synes emellertid här icke tillräckligt hava hållit isär två

olika frågor, den ena huruvida vid bestämmande i dispasch av fraktens bidrag

till gemensamt haveri hänsyn bör tagas till att tidsbefraktning föreligger, och

den andra huruvida det fraktbidrag som i dispasch kan vara bestämt skall

uppdelas mellan tidsbefraktaren och tidsbortfraktaren. Givet är att i den förra

frågan, där tredje person, lastägare, har intresse, avtal mellan tidsbortfraktaren

och tidsbefraktaren icke har bindande verkan mot lastägaren med mindre

bestämmelse härutinnan intagits jämväl i konossementet. Ett lagstadgande,

som vill giva regel örn vad vid dispaschörens avgörande skall iakttagas, synes

i enlighet härmed hava sin rätta plats i kapitlet om gemensamt haveri. Upptages

där ett stadgande som återger innehållet i första stycket av förevarande

paragraf, torde bestämmelse här böra givas av den innebörd att tidsbefraktaren

har att vidkännas det bidrag som skall vid gemensamt haveri utgå av

frakten.

Rubriken till avd. IV.

Lagrådet:

Själva lagtexten är klar därutinnan att med konossement avses i förslaget

allenast handling som omtalas i 151 § och att således mottagningskonossement

och genomgångskonossement, trots att ordet konossement ingår i beteckningen,

ej äro att anse såsom sådan handling. Denna förslagets mening

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majlis proposition nr 188.

grumlas genom att under förevarande rubrik hänföras även de två sistnämnda

slagen av handlingar. Därest man ej, för att icke bryta indelningen, vill upptaga

bestämmelserna i 167 och 168 §§ i särskild avdelning, synes lämpligt att

låta förevarande rubrik få innehållet »Örn konossement, mottagningskonossement

och genomgångskonossement».

151 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelse i andra stycket skall konossement innehålla bland annat

uppgift »örn» fartyget. Eöljden av att sålunda bland de för konossement

konstitutiva bestämmelserna föreskrift upptages örn dylik uppgift torde bliva

att på grund av stadgandena i 167 och 168 §§ föreskriften komme att få

konstitutiv betydelse även vad angår där omförmälda handlingar. En regel

att uppgift »örn» fartyget skall intagas, är emellertid till sitt innehåll så

obestämd att, örn syftet är att vinna en sådan verkan, föreskriften skulle bliva

av föga värde; stundom skulle den även kunna vålla osäkerhet huruvida

giltigt mottagnings- eller genomgångskonossement föreligger. Härtill kommer

att bestämmelsen, därest den upptages i förevarande paragraf, icke kommer att

stå i god överensstämmelse med paragrafens innehåll i övrigt. Bestämmelsen

måste, då den sammanställes med vad i 152 § stadgas därom att fartygets namn

skall, där så äskas, angivas i konossementet, så förstås att däri ej behöver uppgivas

å vilket fartyg inlastningen skett. Det måste emellertid ligga i sakens

natur att när konossement, såsom stadgat är i första stycket av förevarande

paragraf, skall innefatta erkännande örn godsets inlastning, det också namnes

å vilket fartyg det inlastats. På grund av vad sålunda anförts hemställes att

ordet »örn» utbytes mot ordet »å». Därest så sker, bör i 152 § uteslutas omförmälda

stadgande örn angivande av fartygets namn.

152 $.

Lagrådet:

Angående uteslutning av vad i första stycket under 4) säges om fartygets

namn hänvisas till den vid 151 § gjorda anmärkningen.

Justitierådet Geijer:

Det avsnitt av lagförslaget som omfattar paragraferna 151-—-155 är försett

med underrubriken »Örn konossements utfärdande och innehåll». Därpå

synes kunna grundas det anspråket att i nämnda paragrafer skola återfinnas

bland annat de huvudsakliga reglerna örn vad ett konossement bör innehålla

rörande godset. Detta anspråk är dock knappast helt uppfyllt. Utöver vad i

151 § stadgas såsom ett under alla förhållanden nödvändigt innehåll i konossementet

lämnas allenast i 152 § vissa föreskrifter örn att på särskild framställning

i konossementet skola intagas uppgifter i en del hänseenden, dock med

rätt — örn skyldighet talas ej i detta sammanhang — för bortfraktaren att göra

förbehåll beträffande sådana uppgifter av avlastaren, vilkas riktighet han skäligen

icke kan anses pliktig att undersöka. Sistnämnda stadgande tar sålunda

närmast sikte på avlastarens respektive befraktarens intresse av att konossementet

skall innehålla en sådan beskrivning av godset som kan befrämja ko
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

81

nossementets försäljning och avväger detta intresse mot den risk som bortfraktaren

löper örn han förbehållslöst tillmötesgår i berörda hänseende framställda

önskningar. Det intresse, som den vilken förvärvar konossementet och skall

mottaga godset har av att konossementsuppgifterna icke vilseleda i fråga örn

godsets verkliga värde, har här tills vidare lämnats åsido; och i förslaget behandlas

icke denna sak direkt ur synpunkten av det allmänna intresset av att

det omsättningspapper som konossementet utgör icke är ägnat att vilseleda.

I ett av de följande avsnitten, som avhandlar rättsförhållandet mellan bortfraktaren

och mottagaren, givas däremot föreskrifter av vilka indirekt följa

vissa skyldigheter i ifrågavarande hänseende för bortfraktaren. Av 161 §

framgår sålunda att bortfraktaren blir ansvarig för uppgift rörande godset,

örn han uraktlåtit att göra förbehåll där sådant bort ske, och i 162 § stadgas

ansvarighet för bortfraktaren dels örn han nöjt sig med att göra förbehåll i

sådant fall, då uttrycklig anmärkning om uppgifts oriktighet i stället bort

göras, dels örn han underlåtit att — även där avlastaren ej äskat införande

av särskild uppgift örn godset — anmärka sådan skada å detsamma eller sådan

brist i dess förpackning som han utrönt eller med användande av vanlig

uppmärksamhet kunnat utröna, dels ock örn han icke anmärkt att godset lastats

å däck. '' Jet måste ifrågasättas om icke vad bortfraktaren sålunda har att

till undvikande av skadeståndsskyldighet iakttaga är av den vikt såsom först

och främst en skyldighet med hänsyn till omsättningens säkerhet att det bör

framhållas i det avsnitt av lagen som angår konossementets innehåll. Ett

åsidosättande å bortfraktarens sida av hans nu berörda åligganden kan under

vissa förhållanden tänkas till och med föranleda straffrättsligt ansvar; och

det är knappast tillfredsställande om dessa åligganden icke på något sätt

komma till synes i lagen på den plats som i betraktande av lagens rubrikindelning

är den naturliga. Jag hemställer därför huruvida vad nu framhållits

ej åtminstone bör föranleda att till förevarande paragraf fogas ett

nytt stycke innefattande en erinran hurusom av 161 och 162 §§ framgår att

bortfraktaren är skyldig att i särskilda fall i konossementet göra vissa förbehåll

och anmärkningar.

156 §.

Lagrådet:

Med ordet överlåtelse såsom grundande legitimation för innehavare av orderkonossement

avses i paragrafen allenast överlåtelse som tecknats a konossementet.

Godtager bortfraktaren överlåtelse av annat slag, är han icke befriad

från att på eget ansvar ingående pröva överlåtelsens materiella giltighet. Detta

har man — med förebild hämtad från 23 § upplagsbevislagen — velat utmärka

genom det inom parentes insatta ordet indossament. Då emellertid

ordet överlåtelse i allmänhet användes i en vidsträcktare bemärkelse, synes

den i förevarande paragraf föreslagna avfattningen vara mindre tillfredsställande.

T detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas den formulering

vilken så nyligen som i det av lagrådet under sistlidna ar granskade förslaget

till lag örn skuldebrev kommit till användning då det gällt att angiva vill
Bihang

till riksdagens protokoll 198G. 1 sami. Nr 183. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

koren för legitimation vid innehav av orderskuldebrev. Enligt nämnda förslag

är sådan legitimation för handen om innehavaren förmår åberopa lydelsen

av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser; och därmed

asyftas icke blott indossament utan även fristående skriftliga överlåtelser.

Till jämförelse ma vidare erinras örn att enligt 13 § växellagen överlåtelse

skall tecknas å växeln; detta har icke ansetts utan vidare ligga i ordet överlåtelse.

Med hänsyn till det anförda hemställer lagrådet att förevarande paragrafs

avfattning jämkas så att paragrafens omförmälda innebörd utmärkes

direkt i själva texten.

Enligt nyssberörda stadgande i förslaget till lag örn skuldebrev skall innehavare

av orderskuldebrev anses legitimerad genom den sammanhängande kedjan

av skriftliga överlåtelser, även örn någon av dem är ställd till innehavaren

eller tecknad in blanco. Då förevarande paragraf torde åsyfta detsamma som

avses med berörda bestämmelse, synes en närmare överensstämmelse i formuleringen

vara att förorda.

161 och 162 §§.

Lagrådet:

I 161 § upptages först den allmänna regeln örn bortfraktarens ansvar för

riktigheten av uppgift som i konossement intagits rörande godset och därefter

undantagsstadgandet att ansvarighet dock icke föreligger örn visst förbehåll

gjorts i konossementet eller mottagaren mast inse att uppgiftens riktighet icke

undersökts av bortfraktaren. Denna regel att frihet från ansvar för konossementsuppgift

inträder när förbehåll skett är emellertid icke ovillkorlig. Har

bortfraktaren insett eller bort inse uppgiftens oriktighet, är han trots förbehållet

icke fri; härom stadgas i sista stycket av 162 §. Genom att detta

stadgande insatts pa nu nämnda plats, i samband med regler örn bortfraktares

rätt att åberopa före inlastningen förefintlig skada eller brist eller godsets lastning

å däck, försvåras överskådligheten av vad förslaget vill stadga örn ansvaret

för konossementsuppgifter. Det hemställes förty att bestämmelsen i

nämnda sista stycke uppflyttas såsom ett andra stycke i 161 §.

164 §.

Justitierådet Appelberg, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge:

Bestämmelsen i första punkten ger, för det fall att två eller flera konossementsexemplar

överlåtits, bättre rätt åt innehavaren av det exemplar, som

först mottagits, om han därvid var i god tro. Enligt motiven avses härmed

icke att i gällande rätt göra annan ändring — frånsett att man velat giva

ledning jämväl vid tvist mellan olika innehavare av rektakonossement — än

att stadga företräde, icke såsom för närvarande åt det exemplar som först

avlämnats, utan at det som först mottagits. Orden »örn han därvid var i

god tro» hava emellertid tillagts utan att någon motivering därför givits. Lagtexten

ger ej heller någon ledning för bedömande av frågan vad med denna

goda tro avses, således vilken objektiv omständighet som i händelse av ond

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

83

tro hos deri förste mottagaren skall giva annan konossementsinnehavare företräde.

Närmast till hands ligger att antaga att här åsyftas den omständighet

att avtal örn överlåtelse tidigare träffats, i regel i samband med att köp

slutits örn den vara som konossementet representerar. Vore detta meningen,

skulle genom regelns uppställande avvikelse ske från hittills gällande svensk

rätt, som i överensstämmelse med tysk rätt icke tillerkänner nämnda omständighet

betydelse vid tvist mellan olika konossementsinnehavare. Meningen

lärer emellertid vara att, om den som först mottagit sitt exemplar har vetskap

örn att exemplar tidigare avsänts till annan, denne senare skall äga

företrädesrätt. Att giva regel för dylikt säkerligen mycket sällsynt fall synes

näppeligen påkallat. Det hemställes därför att de citerade orden få utgå.

Justitierådet Geijer:

Då i förevarande paragraf talas om att konossementsinnehavare »överlåtit»

konossementet, synes såvitt av detta ords allmänna betydelse och den föreslagna

lagtexten kan bedömas — motiven lämna härom ingen upplysning —

därmed knappast kunna åsyftas allenast en överlåtelse av beskaffenhet att

grunda formell legitimation utan måste jämväl däri inbegripas en formlös

cession av den på konossementet grundade fordringsrätten, särskilt som den

betydelse, vilken i första punkten tillmätts förhandenvaron av god tro, genom

en sådan tolkning vinner en naturlig förklaring; och innebörden av den där

givna regeln får då antagas vara att den innehavare som först mottagit sitt

exemplar skall, oavsett om den ena överlåtelsen skett tidigare eller senare än

den andra, hava företräde såväl framför den innehavare, vilken senare mottagit

annat exemplar, som ock framför den, vilken kan åberopa endast en

formlös cession, allt dock under förutsättning att den förstnämnde mottagaren

vid tiden för mottagandet var i god tro beträffande tidigare överlåtelse. Nu

angivna tankegång torde klarare framträda genom ett direkt utsägande av att

den förste godtroende mottagaren har bättre rätt, oansett att annan kan åberopa

en tidigare överlåtelse.

Den verkan som sålunda tillagts mottagandet av ett konossementsexemplar

torde böra inträda endast örn exemplaret befinner sig i sådant skick att mottagaren

därigenom är formellt legitimerad innehavare av konossementsrätten.

Detta synes böra utmärkas i lagtexten.

167 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf skola befraktningskapitlets regler

om konossement äga motsvarande tillämpning å mottagningskonossement. Däremot

innehåller förslaget icke någon föreskrift huruvida övriga i sjölagen

förekommande bestämmelser rörande konossement skola gälla även i fråga örn

mottagningskonossement. Såsom av motiven framgår har avsikten varit att

åt doktrinen och lagtillämpningen överlämna avgörandet av denna fråga.

Tvivelaktigt är om stadgandet kan tolkas på detta sätt; då fråga är örn be
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S8.

stämmelser i en och samma lag, ligger närmast till hands att uppfatta stadgandet

så att andra bestämmelser än de i förevarande kapitel upptagna icke

äro tillämpliga å mottagningskonossement. I allt fall kan svårligen anses

tillfredsställande att lämna spörsmålet oreglerat; vissa av de nu avsedda bestämmelserna

— exempelvis det i 284 §, sådan denna paragraf lyder enligt

lagen den 18 maj 1928, upptagna stadgandet örn preskriptionstid för fordran

å ersättning på grund av att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter — äro av beskaffenhet att tvivelsmål icke bör få råda huruvida desamma

hava avseende jämväl å mottagningskonossement. Det hemställes fördenskull

att uttryckligt stadgande meddelas jämväl örn i vad mån dessa övriga

bestämmelser skola vara tillämpliga å mottagningskonossement. Enligt

lagrådets mening torde med hänsyn till innehållet i de nu avsedda bestämmelserna

betänkligheter knappast kunna råda mot ett stadgande av innebörd att

samtliga i sjölagen förekommande bestämmelser örn konossement skola i tilllämpliga

delar gälla mottagningskonossement.

16& §.

Lagrådet:

Vad angår frågan huruvida de bestämmelser rörande konossement som förekomma

i andra delar av sjölagen än befraktningskapitlet skola gälla även genomgångskonossement

hänvisar lagrådet till det ovan vid 167 § anförda, vilket

äger motsvarande tillämpning å nu berörda fråga.

171 §-

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf meddelas föreskrift under vilka

omständigheter bortfraktaren är ansvarig för skada som under transporten drabbar

passagerarens person. Efter vilka grunder skadeståndet skall utgå angives

icke i förslaget. Meningen synes vara att härvidlag — liksom fallet är beträffande

personskada i följd av järnvägsdrift, automobiltrafik och luftfart —

strafflagens allmänna rättsregler i ämnet skola lända till efterrättelse. För

tydlighetens skull torde detta böra i lagrummet utsägas.

176 §.

Lagrådet:

Uttrycket »väsentligen fördröjd» synes icke tillräckligt tydligt utmärka att

man vid bedömandet av huruvida dröjsmålet föranleder hävningsrätt skall

taga hänsyn till den betydelse avtalets behöriga fullgörande har för passageraren.

I anledning härav torde avfattningen böra något jämkas. Då emellertid

för passagerare i regel är av vikt att avresan äger rum å beräknad tid, kan

därjämte ifragasättas örn man icke bör inskränka sig till att för hävningsrätt

fordra att dröjsmålet ej skall vara av allenast ringa betydelse.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

85

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella

konvention rörande konossement.

Lagrådet:

Ifrågavarande förslag avser att med svensk sjölagstiftning införliva konossementskonventionens

bestämmelser på sådant sätt att tillträde till konventionen

kan äga rum från Sveriges sida. Av 122 § i sjölagsförslaget framgår emellertid

att det nu förevarande lagförslaget icke ensamt reglerar liela det område

som med konossementskonventionen avses. Såväl fart mellan Sverige och

främmande stat i det fall som omförmäles i 122 § tredje stycket i sjölagsförslaget

som ock kustfart — i båda fallen sjöfart som är underkastad konventionens

bestämmelser — falla utanför det nu förevarande lagförslaget.

Vad angår den fart mellan Sverige och främmande stat som avses i 122 §

tredje stycket torde sjölagsförslaget i fråga om förmåner för befraktare och

konossementsförvärvare i stort sett näppeligen ge mindre än konossementskonventionen.

Därvid bör beaktas bland annat att, i motsats mot vad i motiven

synes vara ifrågasatt, någon ovillkorlig rätt för avlastaren att utfå konossement,

oberoende av med bortfraktaren träffat avtal örn motsatsen, ej heller

enligt konossementskonventionen han anses föreligga. Men de i jämförelse

med konossementskonventionen strängare bestämmelser för bortfraktaren som

122 § första och andra styckena innebära äro tydligen av beskaffenhet att

kunna beröra intressen företrädda av bortfraktare tillhörande övriga konventionsstater.

Man torde därför näppeligen kunna underlåta att, på sätt även

i motiven synes antagas, vid tillträde till konventionen göra förbehåll beträffande

upptagande av en sådan regel som den i 122 § tredje stycket föreslagna.

Vad kustfarten beträffar kan enligt protokollet vid konossementskonventionens

undertecknande konventionsstat endast såtillvida göra undantag från

konventionens bestämmelser att staten äger tillämpa artikel 6 i konventionen

på alla slags varor, vilket innebär rätt att giva den nationella lagen sådant innehåll

att, därest konossement ej utfärdas och i artikeln avsedda villkor intagas

i mottagningsbevis av vars avfattning framgår att det ej är av löpande beskaffenhet,

de i konventionen givna reglerna icke bliva tvingande. Då enligt

särskilda bestämmelser bortfraktare tillhörande vissa främmande stater som

tillträtt eller kunna antagas komma att tillträda konventionen medgivits rätt

att driva fart mellan svenska hamnar kunna även här förekomma fall då intressen,

företrädda av bortfraktare som tillhör konventionsstat, röna menlig

inverkan av stadgandena i 122 § första och andra styckena. Det finnes följaktligen

ej anledning att, om förbehåll vid tillträde till konventionen göres beträffande

fart som avses i 122 § tredje stycket, icke också göra förbehåll i

fråga örn kustfarten.

Men även antagandet av det nu förevarande lagförslaget torde böra föranleda

att ett förbehåll göres vid tillträdet till konventionen.

Den föreslagna lagen skall, enligt ingressen, kunna göras tillämplig allenast

vid befordran av gods sjöledes mellan Sverige och främmande stat som är ansluten

till konventionen. Enligt art. 10 i konventionen skola däremot dess

bestämmelser tillämpas å varje konossement som utfärdas i en av de fördrags
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

slutande staterna. Dessa stadgandens räckvidd sammanfaller uppenbarligen

icke. I motiven säges härom allenast att vad angår utrikes fart någon skyldighet

icke föreligger att tillämpa konventionens regler i förhållande till land som

icke anslutit sig till konventionen och att anledning saknas att sålunda utsträcka

konventionens räckvidd; ingressen hade därför fått den ovan angivna

lydelsen.

Häremot bör erinras att fråga örn tillämpning av konventionens regler i

förhållande till konventionsstat kan uppkomma även vid befordran av gods

sjöledes mellan Sverige och främmande stat som icke biträtt konventionen.

Konventionen har tillkommit i syfte att skydda konossementsförvärvare, så

snart konossementet är utställt i konventionsstat. Någon anledning att antaga

att man därvid velat undantaga en konventionsstat tillhörande konossementsförvärvare

i det fall att hans gods skulle gå till icke-konventionsstat synes ej

föreligga. Huruvida meningen varit att skydda andra konossementsförvärvare

än dem som tillhöra konventionsstaterna, är måhända tvivelaktigt. Att märka

är att i konossementskonventionen icke finnes något förbehåll liknande det i

art. 12 i konventionen angående begränsning av redares ansvarighet, vilket

fritar de fördragsslutande staterna från att tillämpa konventionens bestämmelser

till förmån för parter som tillhöra en icke fördragsslutande stat (jämför

även art. 14 i panträttskonventionen).

Emellertid kan ifrågasättas örn den i ingressen till lagförslaget gjorda inskränkningen

är påkallad. Den medför vissa praktiska olägenheter, som knappast

uppvägas av de fördelar som äro därmed förenade. Mot konossementskonventionens

bestämmelse att dess verkningar beträffande konossement

som utfärdats på grund av certeparti inträda först från det ögonblick konossementet

bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och konossementsinnehavaren

har fran redarehall anmärkts att det vore olämpligt att avlastaren

skulle kunna efter sitt gottfinnande bestämma tidpunkten när konventionsbestämmelserna

skola bliva tillämpliga. Man synes då åtminstone böra undvika

att öka antalet av de fall då frågan örn konventionens tillämplighet blir beroende

av en lastägarens åtgärd. Det händer ej allt för sällan att lastägaren

först i orderhamn bestämmer vart godset skall fraktas, liksom att lastägaren

under resan dirigerar godset till annan ort än från början var bestämt.

Härtill kommer att med den föreslagna anordningen följer att, även då

enligt internationellt privaträttsliga regler svensk lag skall tillämpas, icke

mindre än tre system av lagregler komma att gälla å det rättsområde som utgör

föremål för konossementskonventionens reglering. Vid befordran av gods

sjöledes mellan Sverige och konventionsstat skall den föreslagna lagen i anledning

av Sveriges tillträde till konventionen äga tillämpning. Vid befordran

av gods mellan Sverige och stat som ej anslutit sig till konventionen skall sjölagsförslaget

tillämpas, med undantag av de tvingande bestämmelserna i 122 §.

Och slutligen skola för inrikes fart samt för utrikes fart mellan Sverige och

vissa konventionsländer enligt förordnande meddelat på grund av 122 § tredje

stycket de tvingande bestämmelserna i denna paragraf gälla. De olägenheter

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

87

som härmed kunna vara förenade torde i praktiken avsevärt minskas om bestämmelsen

i art. 10 i konventionen blir iakttagen.

Lagrådet vill på nu anförda grunder förorda att bestämmelserna i förevarande

lagförslag göras tillämpliga vid befordran av gods sjöledes ej blott mellan

Sverige och stat som anslutit sig till konventionen utan även från Sverige

till annan stat, med det undantag som föranledes av stadgandet i 122 § tredje

stycket sjölagsförslaget. Huruvida de svenska redarna därigenom skulle bliva

strängare bundna än deras utländska konkurrenter som icke tillböra konventionsstat

beror av de internationellt privaträttsliga regler som tillämpas vid den domstol

där tvist rörande bortfraktaransvaret kan komma att anbängiggöras. Fall

där sådan strängare bundenhet skulle inträda torde dock bliva sällsynta. För övrigt

synes ingalunda säkert att de svenska redarna ens i sådana fall skulle komma

i ofördelaktig ställning i konkurrensen med redarna i icke-konventionsstater,

med hänsyn till att för de svenska exportörerna liksom för deras assuradörer

det ofta, särskilt vid vissa former av försäljning till utlandet, kan vara av stort

intresse att redarnas ansvar regleras av konossementskonventionens bestämmelser

även vid befordran av gods till icke-konventionsstat, vadan exportörerna

måste antagas bliva benägna att försända sina varor med linjer som äro bundna

av nämnda bestämmelser. Den från redarhåll anförda omständigheten att,

därest konventionsbestämmelserna icke bleve genomförda i åtskilliga länder

med vilka Sverige står i förbindelse, varumottagare i dessa länder vid befrakningar

från Sverige skulle erhålla de fördelar konventionen medför under det

att mottagare här i landet icke komme i motsvarande gynnsamma ställning kan

näppeligen åberopas såsom något mera avgörande skäl mot den nu ifrågasatta

anordningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schiverin.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet

och chefen för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet

statsrådet Schlyter lagradets den 22 januari 1936 avgivna utlåtande angående

de till lagrådet den 18 juli 1935 remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av sjölagen;

2) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention

rörande konossement; samt

3) lag om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen.

Föredraganden anför:

»Ifrågavarande lagförslag utgöra resultatet av det arbete som den genom

Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars 1933 tillsatta sjölagstiftningskommittén bedrivit

i samråd med delegerade från Danmark, Finland och Norge i ändamål

att fullfölja och avsluta det tidigare påbörjade samarbetet på en revision av

vissa delar av de nordiska sjölagarna. Lagförslagen avse främst en av utvecklingen

betingad revision av sjölagens befraktningsregler, i sammanhang

varmed skulle möjliggöras vårt lands tillträde till ovannämnda konvention.

Enhetlighet mellan olika länders lagar är på sjörättens område av särskild

betydelse. Denna uppfattning har ock vunnit beaktande vid tillkomsten av

de skandinaviska ländernas ännu gällande, i det hela med varandra överensstämmande

sjölagar. En mera allmän strävan i riktning mot en internationalisering

av sjörätten har särskilt i tiden efter sjölagarnas tillkomst framträtt.

Härvid må erinras örn det betydande arbete, som nedlagts av den internationella

sjörättsföreningen, Comité maritime international. Såsom frukter av detta

arbete äro att nämna 1910 års internationella konventioner örn fartygs sammanstötning

samt örn assistans och bärgning, vilka införlivades med vår lagstiftning

genom lag av den 13 december 1912.

Ett betydelsefullt steg mot sjörättens internationalisering togs vidare genom

avslutande dels den 25 augusti 1924 av konventionen rörande fastställande av

vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, dels ock den 10 april

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

89

1926 av konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga örn sjöpanträtt och fartygshypotek. På grund av stora olikheter

mellan skilda länders rättssystem å ifrågavarande område av sjörätten hade

betydande svårigheter mött att åstadkomma enighet i dessa ämnen. Efter lagstiftningsarbete,

som bedrevs i samråd med delegerade för de övriga nordiska

länderna, hava i Sverige den 18 maj 1928 utfärdats lagar i syfte att möjliggöra

anslutning till omförmälda konventioner. Dessa lagars ikraftträdande har gjorts

beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, och såsom ett villkor för sadant förordnande

har ansetts böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi i sjöfartshänseende

stå i beröring, tillträdde konventionerna. Första lagutskottet,

vars utlåtande godkändes av riksdagen, yttrade i detta hänseende, att ingen tvekan

hystes örn att icke fördelarna av att genom konventionernas biträdande erna

överensstämmelse uti ifrågavarande delar av sjörätten med de stora sjöfartsidkande

nationerna väsentligen övervägde de betänkligheter, som i ett eller

annat avseende ur svensk rätts synpunkt kunde göras gällande mot konventionerna,

samt att under förutsättning att ett större antal av de makter,

med vilka vi stå i förbindelse i sjöfartshänseende, vore villiga att ratificera

konventionerna, motsvarande åtgärd jämväl för Sveriges del syntes önskvärd.

Förordnande örn nämnda lagars ikraftträdande har ännu ej meddelats.

Det av sjölagstiftningskommittén upprättade förslaget till lag örn ändring

i vissa delar av sjölagen är utarbetat under förutsättning att 1928 års sjölagstiftning

träder i kraft senast samtidigt med den föreslagna lagen. Ehuru sist

omförmälda konventioner ännu icke fått den allmänna tillslutning, varpå man

vågat hoppas, synes lämpligt att, om riksdagen icke har något att däremot

erinra, vårt land vidtager åtgärd för ratificering av ifrågavarande konventioner

samt att nämnda lagstiftning får träda i tillämpning. Härvid bör särskilt

uppmärksammas att i de övriga nordiska länderna motsvarande lagar redan

äro i kraft. Konventionerna hava tillträtts, förutom av grannländerna, av

Belgien, Brasilien, Frankrike, Monaco, Portugal, Spanien och Ungern;

panträttskonventionen är därjämte ratificerad av Estland. Vad konventionernas

framtida öde angår må nämnas, att i Tyskland för närvarande pågår arbete

för revision av sjörätten, vilket torde kunna förväntas leda till en anslutning

till konventionerna.

Sjölagens centrala del, befraktningsrätten, bär i stort sett lämnats oberörd

av vidtagna lagstiftningsåtgärder. Redan årtiondet efter sjölagens tillkomst

framkommo emellertid yrkanden örn revision av reglerna rörande bortfraktarens

ansvarighet för godset; man påpekade särskilt behovet av bestämmelser,

som skulle inskränka möjligheten att genom klausuler i konossement åsidosätta

lagens ansvarighetsregler. Det internationella sjörättsliga arbetet, som

på sin tid föranledde att det år 1918 pabörjade nordiska lagstiftningsarbetet

för revision av sjölagarna förklarades vilande, inriktade sig tidigt på att söka

åstadkomma ett förslag till internationell befraktningslag. Det eftersträvade

resultatet bar emellertid uteblivit. Däremot har den under de senare årtiondena

livligt diskuterade frågan angående det av bortfraktarna allmänt praktiserade

bruket att fritaga sig från ansvarighet för det transporterade godset

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

lett till avslutandet den 25 augusti 1924 i Bryssel av den internationella konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga

om konossement. Denna konvention avser att lösa vissa av de spörsmål, till

vilka en godstransport till sjöss giver upphov, särskilt frågan om ansvarigheten

för godset, konventionen har tillkommit närmast såsom en frivillig överenskommelse

mellan de olika intressegrupperna vid befraktning och åsyftar att

på ett rättvist sätt fördela rättigheter och skyldigheter mellan dessa.

Vid sjölagstiftningskommitténs tillsättande angav jag såsom riktlinjer för

bedrivandet av kommitténs arbete, att detsamma borde begränsas till reglerna

örn befraktning och därmed omedelbart sammanhängande ämnen samt att i

detta samband frågan om Sveriges ställning till konossementskonventionen borde

bliva föremål för utredning. De av kommittén med skrivelse den 27 april

1935 överlämnade lagförslagen innebära en fullständig revision av de sjörättsliga

befraktningsreglerna och hava utarbetats under förutsättning att vårt

land tillträder konossementskonventionen. I anledning av att lagrådet mot förslagen

framställt vissa anmärkningar har jag funnit det angeläget att tillfälle

bereddes till en slutlig överläggning rörande lagförslagen mellan de olika ländernas

delegerade för utrönande av möjligheten att så långt detta läte sig göra

bibehålla den tidigare ernådda överensstämmelsen mellan ländernas lagtexter.

I sådant syfte har Kungl. Majit enligt beslut den 31 januari 1936 bemyndigat

ledamöterna i kommittén presidenten i Svea hovrätt B. Ekeberg och hovrättsrådet

i samma hovrätt H. Wikander att, med assessorn i nämnda hovrätt

E. Hagbergh såsom sekreterare, i egenskap av delegerade från svensk sida deltaga

i konferens i Oslo med delegerade från Danmark, Finland och Norge för

överläggning rörande fullföljandet och avslutandet av det nordiska lagstiftningsarbetet

pa sjörättens område. Sedan sådan överläggning ägt rum under

tiden den 12 den 19 februari 1936, hava de svenska delegerade genom skrivelse

den 20 i samma månad till Kungl. Majit överlämnat en sammanställning

av de ändringar i den svenska lagtexten, som påkallas av en anslutning

till de vid konferensen i Oslo uppnådda arbetsresultaten. Inom de övriga länderna

föreligga lagtexter av i huvudsak enahanda innehåll.

Vad det sålunda slutförda lagstiftningsarbetets allmänna

läggning beträffar må följande anmärkas. Sjölagens befraktningsregler,

som på sin tid avfattats i nära anslutning till de sjörättsliga stadgandena i

den tyska handelslagen, måste å åtskilliga punkter numera anses föråldrade.

Såsom förut antytts pågår också i Tyskland arbete för revision av sjörätten.

Vid utarbetandet av det föreliggande förslaget till lag örn ändring i vissa delar

av sjölagen har anknytning sökts till engelsk uppfattning inom ifrågavarande

rättsområde, vilket lärer vara välgrundat i betraktande av den dominerande

roll England intager inom sjöfarten. Att man på åtskilliga punkter sökt

vinna överensstämmelse med engelsk uppfattning är så mycket naturligare

som konossementskonventionen övervägande giver uttryck för anglosaxisk

åskådning. Beaktande har även skänkts den nya nederländska sjölagen.

Konossementskonventionen behandlar två huvudfrågor. Den

ena avser bortfraktarens ansvar för vårdnaden av godset och den andra hans

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 1S3.

91

skyldighet att utställa konossement med visst innehåll; i samband med den

sistnämnda behandlas frågan örn konossementets beviskraft. Spörsmålet örn

bortfraktarens ansvarighet för godset har, såsom ovan antytts, under de senare

årtiondena varit föremål för livlig diskussion. En regel sådan som den i vår sjölags

142 §, enligt vilken bortfraktaren principiellt är ansvarig för förlust eller

minskning av eller skada å gods, där han ej kan göra antagligt, att förlusten,

minskningen eller skadan tillkommit genom »olyckshändelse, som det ej stått

1 befälhavarens eller besättningens makt att avvärja», torde, åtminstone med

den tolkning, som i de svenska motiven till sjölagen förfäktas, nämligen att

regeln befriar bortfraktaren från ansvar allenast i fall av »vis major», »händelse

av högre hand», numera allmänt anses alltför sträng för bortfraktaren.

En sådan regel kan i viss mån förklara tillkomsten av de allmänt förekommande

klausuler i konossement, genom vilka bortfraktaren i olika hänseenden

friskriver sig från ansvaret för godset; enligt den s. k. negligenceklausulen är

sålunda bortfraktaren fri från ansvar för fel eller försummelser från sitt folks

sida. Konossementskonventionen utgör på denna punkt en kompromiss såtillvida

som bortfraktaren uttryckligen fritages från ansvar för skada i vissa särskilt

angivna fall. Av synnerlig betydelse är härvid bestämmelsen i art. 4 §

2 a, att bortfraktaren icke är ansvarig för skada uppkommen genom underl,ydandes

fel eller försummelse vid navigeringen eller handliavandet av fartyget

(dans la navigation ou dans 1’administration du navire; in the navigation or in

the management of the ship). Å andra sidan äro konossementskonventionens

samtliga ansvarighetsregler av tvingande natur; syftet är, liksom med den i

Amerikas förenta stater år 1893 utfärdade Harter Act, att råda bot på de

missförhållanden, till vilka friskrivningsklausulerna givit upphov.

Vid sidan av konventionens reglering av ansvaret för godset har i konventionen

upptagits, bland annat, stadgande örn skyldighet för bortfraktaren att

utfärda konossement, innehållande uppgifter örn godsets märken samt vikt,

mått eller stycketal ävensom godsets synliga tillstånd. Därjämte har bestämmelse

givits, att konossementet utgör fullt bevis om uppgifternas riktighet,

med rätt dock för bortfraktaren att genom motbevis styrka deras oriktighet.

Berörda regel örn konossementet såsom endast ett prima-facie-bevis har tillkommit

med utgångspunkt från engelsk rätt.

Ehuru invändningar kunna göras mot vissa stadganden i konossementskonventionen,

lärer densamma i sina huvuddrag dock få anses innebära en rättvis

avvägning av befraktares och bortfraktares i viss man motsatta intressen.

Tvekan synes därför icke böra råda om att vårt land bör ansluta sig till konventionen.

Den övervägande meningen inom intresserade kretsar i de nordiska

länderna går ock i denna riktning. I samband härmed må nämnas, att konventionen

hittills tillträtts av Belgien, Monaco, Portugal, Spanien, Storbritannien

och Norra Irland samt ett flertal brittiska kolonier ävensom av Ungern.

Arbete för konventionens införlivande med den nationella rätten pagar i Frankrike

och Tyskland. Vid utarbetandet av den nya nederländska sjölagen har

hänsyn i flera avseenden tagits till de principer som komma till uttryck i konventionen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Tvekan kan däremot råda angående det lämpligaste sättet för konventionens

införlivande med vår lagstiftning. Vid utarbetandet av det utkast

till lagbestämmelser örn befraktning (Statens offentliga utredningar 1930:11),

som i maj 1930 för avgivande av yttrande remitterades till olika myndigheter

och organisationer, följde man samma princip som tidigare tillämpats vid införlivande

av internationella konventioner med svensk sjörätt och inarbetade

sålunda konventionens bestämmelser i sjölagen. Häremot framkom emellertid

åtskillig kritik från näringsorganisationernas sida. Avgörande skäl lärer

icke kunna resas mot det jämväl inom de övriga nordiska länderna nu föreslagna

sättet att upptaga konventionens regler i en särskild lag, som i huvudsak

innebär allenast en översättning av samma regler och vars bestämmelser

i vissa fall skola lända till efterrättelse i stället för vad sjölagen i motsvarande

delar innehåller. Genom detta förfaringssätt, som överensstämmer med

vad från det praktiska livets sida förordats, har man vunnit den fördelen,

att den svenska sjölagen kan avfattas mera oberoende av den anglosaxiskt

starkt färgade konossementskonventionen. Med befraktningskapitlet i förslaget

till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen hava emellertid införlivats de

principer, som ligga till grund för konventionen,- dess regler om bortfraktarens

ansvarighet för godset hava sålunda, örn än i något förändrad form, inarbetats

i avsnittet »Örn bortfraktarens ansvar för godset».

Beträffande tillämpningsområdet för de olika lagförslagen

har anslutning skett till lagrådets mening. Lagen i anledning av

Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement

föreslås skola gälla vid all export av gods samt därjämte vid import från land

som tillträtt konventionen. En viss inskränkning häri föranledes av stadgandet

i 122 § tredje stycket i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen,

vilket stadgande tillkommit för att möjliggöra en tillämpning av de nordiska

ländernas sjölagar i fart som endast berör dessa länder.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen

innebär, såsom förut antytts, en fullständig omarbetning av sjölagens

befraktningskapitel. De ändringar, som föreslås i andra avdelningar av

sjölagen, äro av underordnad betydelse och i allmänhet föranledda av revisionen

av befraktningskapitlet. Anmärkas må emellertid den i 59 § införda nya

regeln örn möjlighet för domstol att nedsätta den ersättning befälhavaren kan

vara pliktig utgiva på grund av fel eller försummelse i tjänsten. Regeln står

i överensstämmelse med stadgandet i 50 § andra stycket sjömanslagen och förordades

av riksdagen i dess skrivelse till Kungl. Maj :t i samband med godkännande

av sjömanslagen.

Befraktningskapitlet innehåller i sin nu föreslagna lydelse i olika hänseenden

en fullständigare rättslig reglering av det sjörättsliga fraktavtalet än

för närvarande. Kapitlet har också erhållit en mera överskådlig uppställning.

Vid dess utformande hava i stor utsträckning beaktats de erinringar, som

från olika myndigheters och näringsorganisationers sida gjorts mot det år 1930

remitterade befraktningsutkastet. Befraktningskapitlet är uppdelat på fem

avsnitt, inledande bestämmelser, resebefraktning, tidsbefraktning, konossement

och passagerarebefordran. Stadgandena rörande resebefraktning hava för
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ISS.

93

delats i ett flertal underavdelningar. Bestämmelserna örn lastningsplats och

lastningstid innebära såväl ett fullständigande av som ock vissa avvikelser

från gällande sjölag. Bland viktiga olikheter må nämnas, att sjölagens uteslutande

efter tonnagets storlek bestämda antal liggedagar blivit, beträffande

fartyg örn större nettodräktighet än 400 ton, utbytt mot en i varje särskilt fall

nied ledning av vissa angivna omständigheter beräknad liggetid. I motsats

till vad fallet är i sjölagen räknas såväl liggetiden som den mot halva liggetiden

svarande överliggetiden i arbetsdagar och arbetstimmar. Frågan örn

överliggetidsersättningens beräknande skall senare beröras. I avdelningen

om bortfraktarens ansvar för godset hava, såsom förut antytts, upptagits

konosssementskonventionens mera betydelsefulla ansvarighetsregler. Under

rubrikerna »Örn dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida», »Om befraktarens

tillbakaträdande och örn binder å hans sida» samt »Örn ömsesidig hävningsrätt»

hava sammanförts bestämmelser rörande dessa ämnen. Särskilt påpekas,

att förslaget, med övergivande av sjölagens princip att befraktaren äger

häva fraktavtal mot erläggande av fautfrakt, utgörande hela eller viss del av

den avtalade frakten, genomfört en reglering av påföljderna av befraktarens

tillbakaträdande som närmare överensstämmer med allmänna skadeståndsregler.

En nyhet i förslaget utgöra bestämmelserna örn tidsbefraktning. Denna

befraktningsform har numera fått en avsevärd omfattning. Tidsbefraktningsavtalet

avser utförandet av resor och går åtminstone ej direkt ut på fraktande

av gods. De föreslagna stadgandena grunda sig i huvudsak på den praxis,

som utformats enligt allmänt använda standardformulär för tidsbefraktningsavtal.

I konossementsavdelningen hava införts bestämmelser om mottagningskonossement

(received-for-shipment-konossement) och genomgångskonossement.

Den i befraktningskapitlets femte avdelning upptagna regleringen

av passagerarebefordringen är mera utförlig än i sjölagen. En nyhet

är att i viss överensstämmelse med vad som skett beträffande godsbefordran

reglerna örn bortfraktarens ansvarighet för passageraren gjorts tvingande i

inrikes fart och, under förutsättning av Konungens förordnande, i fart mellan

Sverige och främmande stat. Bortfraktaren medgives dock rätt att begränsa

sin ansvarighet till 20,000 kronor för varje passagerare. Slutligen anmärkes,

att befraktningskapitlet utsträckts att omfatta ett antal paragrafer, vilka ingå

i det genom 1928 års sjölagstiftning upphävda bodmerikapitlet och förty bliva

lediga vid denna lagstiftnings ikraftträdande.

Vid förslagens överarbetning liava de flesta av lagrådets anmärkningar

blivit iakttagna. Erinras må härutinnan till en början örn vad

förut anförts i den principiella frågan örn tillämpningsområdet för den föreslagna

lagen i anledning av Sveriges tillträde till omförmälda konvention. Vad

angår övriga av lagrådet eller dess särskilda ledamöter framställda anmärkningar

torde nu huvudsakligen böra angivas de skäl, på grund av vilka vissa

anmärkningar ansetts icke böra föranleda någon ändring i de föreslagna bestämmelserna.

Nämnas bör jämväl att, utöver de i lagrådets utlåtande ifrågasatta

ändringarna, vidtagits vissa smärre redaktionella jämkningar för vilka

närmare redogörelse icke torde behöva lämnas.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Beträffande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen har i anledning

av vad en av lagrådets ledamöter anfört det i 74 § för bortfraktaren

i fråga om helbefraktning uppställda förbudet bestämts att avse medtagande

av »gods» i stället för »handelsvaror». Härigenom har överensstämmelse på

denna punkt vunnits mellan samtliga texter. En motsvarande jämkning har

däremot ansetts icke böra företagas beträffande det i 28 § för befälhavare

stadgade förbudet, detta så mycket mindre som i 54 § sjömanslagen stadgas

förbud för sjöman att utan befälhavarens samtycke medtaga »handelsvaror»

för egen eller annans räkning. Att märka är att den vidtagna ändringen i

74 § såtillvida inverkar på befälhavarens rätt att medtaga varor, att han

måste ställa sig till efterrättelse det för bortfraktaren i sistnämnda paragraf

stadgade förbudet.

Beträffande den i 48 § föreslagna bestämmelsen angående befälhavarens behörighet

att å redarens vägnar företaga rättshandlingar har lagrådet anfört,

att bestämmelsen särskilt i två hänseenden innebure ändringar i förhållande

till sjölagen, nämligen dels därutinnan att skillnaden mellan behörigheten i och

utom hemorten skulle bortfalla, dels ock såtillvida att enligt det remitterade

förslaget behörigheten att utom hemorten bortfrakta fartyget skulle upphöra,

och har lagrådet ifrågasatt om icke i berörda hänseenden sjölagens ståndpunkt

borde bibehållas. Vid överläggningarna mellan de nordiska ländernas delegerade

har enighet uppnåtts därom att befälhavaren borde i viss utsträckning

tillerkännas behörighet att ingå fraktavtal. I enlighet härmed har i förevarande

paragraf gjorts ett tillägg därom att befälhavaren är behörig träffa avtal

att på resan medtaga gods så ock passagerare, därvid i sistnämnda avseende

behörigheten gjorts beroende av att fartyget är avsett för passagerarebefordran.

Genom orden »på resan» åsyftas att ernå erforderlig inskränkning

i befälhavarens behörighet. Hans behörighet bör icke omfatta fraktavtal,

vars slutande skulle förändra den föreliggande resans karaktär; han bör

kunna ingå fraktavtal örn kompletterande last men i regel icke ett avtal om

helbefraktning. Vad åter angår frågan, huruvida befälhavarens behörighet

bör gälla även i fartygets hemort, synes väl vad lagrådet anfört vara värt

beaktande. Då emellertid särskilt från norsk sida och jämväl från dem, som

i det praktiska livet härav beröras, rests bestämt motstånd mot ett upprätthållande

av den i sjölagen genomförda skillnaden mellan befälhavarens behörighet

i och utom hemorten samt befogade invändningar knappast i och för sig

kunna framställas mot att behörigheten utsträckes att gälla jämväl i hemorten,

har skäl ansetts icke föreligga att på denna punkt frångå kommitténs

förslag.

Vad lagrådet erinrat mot den i 48 § andra stycket av det remitterade förslaget

intagna bestämmelsen örn befälhavarens överskridande av sin behörighet

eller handlande i strid med särskilda föreskrifter av redaren har föranlett en

omarbetning, som i huvudsak innebär en återgång till de stadganden i ämnet,

som återfinnas i 49 § sjölagen. Särskild regel örn rättshandlings bindande

kraft i fall då befälhavaren handlat i strid med inskränkande föreskrift av

redaren har ansetts kunna undvaras, då tillräcklig ledning vinnes av stadgandet

i 11 § första stycket avtalslagen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

95

Befraktningskapitlet inledes med en bestämmelse i 71 § som giver uttryck

för lagreglernas dispositiva karaktär. Denna bestämmelse angives åsyfta reglerna

»angående fraktavtal». Att, såsom lagrådet ifrågasatt, närmare förtydliga

bestämmelsen lärer knappast vara erforderligt, då det av motiveringen

torde framgå, att här avses regler angående parternas i fraktavtalet ömsesidiga

rättigheter och förpliktelser. I enlighet med lagrådets hemställan

har i förevarande paragraf intagits en hänvisning till bestämmelserna i förslaget

till lag i anledning av Sveriges tillträde till konossementskonventionen.

Vid 72 § har lagrådet ansett en erinran lämpligen böra göras örn den särskilda

bestämmelsen i fråga örn tidsbefraktning i 138 §. Något tillägg på

denna punkt har icke synts erforderligt.

Den i 81 § intagna bestämmelsen angående beräkningen av legal liggetid

för fartyg, vars nettodräktighet icke överstiger 400 ton, avviker i viss mån

från den lagtext som de nordiska kommittéerna tidigare i samråd utarbetat.

Efter hörande av vissa näringsorganisationer har nämligen den svenska kommittén

företagit den modifikationen att åtskillnad gjorts mellan fartyg utan

egen maskindriven lastningsanordning och fartyg med egen maskindriven lastningsanordning.

Det må anmärkas att grannländernas delegerade förklarat

att de anslöte sig till vad från svensk sida föreslagits.

Vid avfattningen av 83 § första punkten har iakttagits vad lagrådet anmärkt,

i samband varmed paragrafen uppdelats på två stycken. I enlighet

härmed reglerar paragrafens första stycke påföljden av sådana hinder för

fartygets förläggande till lastningsplatsen, vare sig avtalad eller annan, som

bero av avlastaren. Andra stycket omnämner allenast hinder som utgöres av

trafikanhopning eller annan dylik omständighet. Hinder av annan art —- frånsett de i första stycket omtalade — torde sålunda, såsom lagrådet antytt,

få anses utgöra bortfraktarens risk. De senaste överläggningarna mellan ländernas

delegerade hava givit vid handen att detta resultat är att betrakta såsom

rimligt.

I 86 § hava upptagits bestämmelser angående överliggetidsersättning, vilka

avsevärt skilja sig från sjölagens motsvarande regler. De i sjölagen 120 § för

överliggedagar upptagna ersättningsbeloppen, nämligen trettio öre örn dagen

för ton av fartygets dräktighet, örn fartyget är segelfartyg, och fyrtio öre,

örn det är ångfartyg, torde numera få anses föråldrade. Denna fråga har

tidigare varit föremål för uppmärksamhet, i det 1927 års riksdag hos Kungl.

Majit hemställt om utredning, huruvida och på vilket sätt ändring rörande

sjölagens ifrågavarande bestämmelser borde åvägabringas; särskilt framhölls

därvid att efter sjölagens antagande en ny fartygstyp, segelfartyg med motor,

kommit i bruk och vunnit en alltmer ökad användning. I ett flertal yttranden

i anledning av berörda hemställan förordades att sjölagens regler angående

överliggetidsersättning borde modifieras i två hänseenden, dels såtillvida

att åtskillnad gjordes mellan olika fartygskategorier, nämligen ångfartyg och

motorfartyg, s. k. motorseglare samt segelfartyg, dels ock sålunda att ersättningsbeloppen,

som genomgående borde höjas, fastställdes till proportionsvis

högre belopp för fartyg av lägre dräktighet; därjämte föreslogs viss skala för

överliggetidsersättning beträffande pråmfartyg. — Såväl det tidigare befrakt
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

ningsutkastet som det till lagrådet remitterade förslaget frångick emellertid

sjölagens system uti förenämnda avseende, i det att överliggetidsersättningen

föreslogs skola fastställas efter en, för alla fartyg gemensam, allmän regel.

På sätt lagrådet anfört synas emellertid övervägande skäl tala för att, i

likhet med vad som skett beträffande liggetidens beräkning, jämväl överliggetidsersättningens

storlek i sjölagen fastställes till vissa fixa belopp i fråga

örn fartyg av lägre tontal. Då den svenska handelsflottan till stor del består

av mindre tonnage, torde en dylik regel vara till avsevärd nytta och i

icke ringa grad förminska antalet tvister rörande överliggetidsersättning.

Det må erinras att regeln naturligen är dispositiv, varför det kan förväntas

att, där parterna anse densamma icke böra i ett speciellt fall läggas till grund

för beräkning av omförmälda ersättning, de träffa ett från lagens stadgande

avvikande avtal. I överensstämmelse med vad nu anförts har 86 § blivit föremål

för omarbetning och upptagas där i fråga om tonnaget intill 400 nettoton

vissa skalor med fixerade belopp för överliggetidsersättningen i huvudsaklig

överensstämmelse med vad på sin tid av skilda organisationer förordades.

Särskilda bestämmelser rörande pråmfartyg hava lika litet här som på

andra ställen i sjölagen ansetts böra meddelas. — Från dansk och norsk sida

har anslutning icke kunnat vinnas till den nu föreslagna regeln, som däremot

från finsk sida mötts med gillande.

I det remitterade förslaget hade i 91 § intagits en bestämmelse, att gods

ej finge »utan befraktarens samtycke» lastas å däck. Lagrådet har förordat

att de citerade orden måtte utgå och därvid åberopat bland annat förhandenvaron

av 71 § i förslaget. Emellertid har man särskilt å dansk och norsk

sida ansett det angeläget att i förevarande paragraf gåves en antydan örn

det synnerligen vanliga förhållandet att på grund av avtal eller sedvänja lastning

å däck förekommer. I enlighet härmed hava i lagtexten insatts orden

»utan stöd i avtal eller sedvänja», i samband varmed orden »utan befraktarens

samtycke» utgått. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för en avvikande

formulering av förevarande paragraf i den svenska texten.

Lagrådet har vid såväl 92 § som 119 § framhållit att räckvidden av bestämmelserna

rörande s. k. farligt gods borde utsträckas, så att desamma omfattade

ej blott gods som på grund av sin beskaffenhet i och för sig vore att

betrakta såsom farligt utan även annat gods, vars medförande å fartyget

kunde föranleda äventyr. I enlighet härmed hava nämnda två paragrafer undergått

komplettering. Påpekas må i detta sammanhang att tillägget i 119 §

inverkar å fraktregeln i förslagets 125 §.

Vid 95 § första stycket har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke lämpligen borde

angivas, att konossementets utfärdande i första hand ankomme på bortfraktaren.

Då emellertid, såsom lagrådet även antytt, en dylik formulering kan

föranleda till den mindre riktiga tolkningen, att jämväl underbortfraktare

principiellt äger utfärda konossement, har stadgandet undergått allenast en

redaktionell jämkning; det överensstämmer i sin nuvarande avfattning nära

med 132 § sjölagen. Huruvida annan än fartygsägaren äger giva bemyndigande

att utfärda konossement lärer få bero på omständigheterna i varje särskilt

fall. I anledning av vad lagrådet anfört därom att i 152 § bortfrakta
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

97

ren namnes såsom den där har att göra förbehåll i konossementet, har stadgandet

i andra stycket av sistnämnda paragraf erhållit en delvis förändrad redaktion.

Ytterligare har lagrådet ifrågasatt, om den i tredje stycket av 95 § upptagna

regressregeln borde bibehållas. Underbortfraktning vid resebefraktning

torde visserligen sällan förekomma i vart land. Av överläggningarna vid den

senaste sjörättskonferensen framgick emellertid, att i Norge sådan underbortfraktning

är tämligen vanlig ävensom att den föreslagna regressregeln står i

överensstämmelse med sedvanliga bestämmelser i resecertepartierna. Vid sådana

förhållanden torde tillräcklig anledning saknas att slopa regeln.

Såsom lagrådet vid 100 § anfört, åsyftas med nämnda paragraf icke att

från de kostnader bortfraktaren skall vidkännas utesluta den kostnad som

t. ex. vid genomgångsbefordran uppstår för godsets omlastning och lagring

under resan. Med hänsyn därtill att man inom våra grannländer motsatt sig

en omformulering av paragrafen, vilken i sin föreslagna lydelse i det väsentliga

överensstämmer med 153 § sjölagen, och då kostnad av angiven art i regel

lärer åvila bortfraktaren redan på grund av det genomgående fraktavtalets

natur, har ändring ansetts icke böra företagas.

Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i 104 § en bestämmelse angående

bortfraktarens överskridande av sin behörighet att företräda lastägaren

eller handlande i strid med särskild föreskrift av denne. Mot bestämmelsen

framställde lagrådet enahanda anmärkningar som vid 48 § andra stycket

i det remitterade förslaget. I anledning härav har 102 § i förslaget undergått

omarbetning i nära anslutning till vad tidigare föreslagits beträffande

48 och 49 §§; i samband härmed har det förutvarande tredje stycket av 102 §

upptagits såsom 104 §.

Avfattningen av 117 § första stycket har jämkats i enlighet med lagrådets

påpekande. I anledning av vad inom lagrådet anförts beträffande andra

stycket har i lagtexten uttryckligen angivits att bevisbördan för att en fordran

ej kunnat utgå av godset åvilar bortfraktaren.

Den i 120 § intagna bestämmelsen är i första hand en värderingsregel och

går ut på att bortfraktarens ersättningsskyldighet för felande, minskat eller

skadat gods bör bedömas på grundval av befraktarens normala intresse av

transportens behöriga utförande. Vid beräknande av sådant intresse är i regel

avgörande godsets bandelsvärde efter transportens fullgörande. En längre

gående ersättningsskyldighet kan emellertid, enligt kommitténs motiv, uppstå

för bortfraktaren, örn denne får antagas vid fraktavtalets ingående hava

baft kännedom örn ett speciellt intresse, som knyter sig till godsets befordran

och bortfraktaren ej gjort förbehåll mot att dylikt intresse åberopas såsom

grundval för ersättningskrav. Lagrådet bar ifrågasatt, huruvida icke, för att

den åsyftade tolkningen skulle vara tryggad, till paragrafen borde fogas cn

reservation av innebörd, att paragrafens regel skall gälla, där ej bortfraktaren

vid avtalets ingående baft vetskap örn att med befordringen varit förbundet

ett särskilt intresse. Ifrågasättas kan emellertid, örn icke ett uttryckligt

lagstadgande av denna innebörd kunde leda för långt till bortfraktarens nack
Bihang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 133. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

del. De fall, då fråga kan uppstå om ersättningsskyldighet för bortfraktaren

utöver vad i förevarande paragraf angives, torde bliva tämligen sällsynta.

Bestämmelsen har därför bibehållits oförändrad.

Såsom lagrådet yttrat lärer det vara att förorda, att direkt i lagen uttryckes,

att begränsningsregeln i 122 § hänföres till kronor i guld. En motsvarande

bestämmelse har upptagits i 255 § sjölagen, och som följd härav föreslås upphävande

av lagen den 18 maj 1928 i anledning av Sveriges tillträde till 1924

ars internationella konvention rörande begränsning av redareansvaret.

Lagrådet har förordat, att reglerna i förslagets 131—133 §§ i avsnittet

»Örn befraktarens tillbakaträdande och örn hinder å hans sida» i väsentliga

delar omarbetades och att i samband därmed vissa ändringar vidtoges i bestämmelserna

»Om ömsesidig hävningsrätt» i 135 och 136 §§. Under de i

anledning av lagradets utlåtande förda förhandlingarna med grannländernas

representanter har det visat sig, att enighet örn mera vittgående förändringar

i dessa ämnen icke statt att vinna. Emellertid uppnåddes vid konferensen i

Oslo enighet örn ändringar på vissa punkter. Då lagrådets önskemål i huvudsak

torde bliva tillgodosedda genom dessa ändringar och ur praktisk synpunkt

betänkligheter icke göra sig gällande mot en anslutning till de lagtexter, som

vid konferensen utarbetades, har i förslaget icke vidtagits ytterligare ändringar.

Det första stycket av 131 § i det remitterade förslaget har uppdelats så, att

i en första punkt av andra stycket sammanförts bestämmelserna om de fall.

då en befraktare, som frånträder fraktslutet innan lastningen börjat, är fri

från ersättningsskyldighet på grund av förekomsten av vissa extraordinära

händelser rörande godset. Dessa händelser kunna, såsom i det remitterade

förslaget, hava avseende å ej blott godsets avlämnande utan även dess förskaffande

med fartyget; såsom ett förtydligande har även angivits, att hindret

kan avse godsets införande i bestämmelseorten. Lagrådets uttalande att

det vid hinder för godsets förskaffande måste anses rimligt, att där betraktaren

underlåter att giva förklaring örn frånträdande av avtalet, bortfraktaren

far rätt att häva detsamma, har tillgodosetts genom stadgandet i andra

punkten av andra stycket, att där godsets befordran skulle medföra väsentlig

olägenhet för bortfraktaren, jämväl han äger frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet.

Ur praktisk synpunkt torde skillnaden vara ringa mellan det nu

föreslagna tillvägagångssättet och det av lagrådet förordade, nämligen att i

135 § reglera frågan om verkningarna av hinder för godsets fortskaffande.

Vad lagrådet uttalat därom, att det kunde ifrågasättas att i förevarande

paragraf införa en reklamationsregel, innebärande att befraktaren under angiven

förutsättning ej skulle äga åtnjuta frihet från ersättningsskyldighet —

alternativt att befraktaren skulle vara skyldig gottgöra bortfraktaren viss

kostnad och skada — har föranlett stadgandet i tredje punkten av paragrafens

andra stycke, att den, som vill åberopa omständighet som medför frihet från

ersättningsskyldighet, skall giva meddelande därom utan oskäligt uppehåll.

Påföljden av underlätet meddelande lärer för befraktarens vidkommande i re
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ISS.

99

gel få antagas bliva allenast skyldighet att utgiva ersättning för därav uppkommen

skada, ej förlust av rätt att åberopa den ersättningsbefriande omständigheten;

denna skadeståndsplikt torde ej kunna sträcka sig utöver vad

han varit pliktig utgiva enligt paragrafens första stycke.

På sätt lagrådet framhållit torde det få anses tvivelaktigt, huruvida den

omständigheten att det bestämda gods avtalet avser gått under bör föranleda

frihet från ersättningsskyldighet. Uppfattningen i det praktiska livet går

emellertid i denna riktning, och övervägande skäl torde tala för att i lagtexten

giva uttryck för denna uppfattning. Det remitterade förslaget har på denna

punkt såtillvida ändrats, att undergång av bestämt gods numera icke nämnes

såsom exempel å omständighet, som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående

tagas i beräkning. Såsom förutsättning för att befraktaren uti angivna

fall skall vara fri från ersättningsskyldighet har i stället stadgats att godset

skall hava gått under genom olyckshändelse.

Det nu anförda giver vid handen, att ändringar icke ansetts erforderliga i

135 och 136 §§. Vad lagrådet anfört vid 133 § har beaktats såtillvida att

sjöpanträtt i inlastat gods enligt 276 § tillerkänts ej blott för fraktförlust utan

jämväl för annan skada i följd av att gods uttages i lastningshamnen eller

under resan.

Andra stycket av 148 § har, i enlighet med hemställan av tre av lagrådets

ledamöter, utgått.

I 150 § första stycket har vidtagits viss redaktionell jämkning. Att därutöver,

såsom lagrådet ifrågasatt, upptaga ytterligare stadgande i haverikapitlet

torde icke vara erforderligt.

Vad lagrådet i redaktionellt hänseende anmärkt beträffande rubriken till

fjärde avdelningen i befraktningskapitlet, »Örn konossement», och vid 156 §

har icke synts böra föranleda ändring i förslaget.

Vid 164 § har lagrådet hemställt att i första punkten orden »örn han därvid

var i god tro» måtte utgå. Då man särskilt å dansk sida lagt vikt vid

bestämmelsens bibehållande och stadgande orri god tro för visst fall redan nu

möter i den mot 164 § i förslaget svarande regeln i sjölagen, har anledning

icke ansetts föreligga att följa denna lagrådets hemställan. Innebörden av

god tro lärer få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande

fallet.

Lagrådet har vid 167 och 168 §§ anfört, att det syntes tvivelaktigt om stadgandena

kunde tolkas så som i kommitténs motiv antytts, nämligen att åt doktrin

och lagtillämpning överlätes avgörandet av frågan, huruvida bestämmelser

om konossement i andra delar av sjölagen än i befraktningskapitlet skola

gälla även beträffande mottagningskonossement och genomgångskonossement.

Vidare har lagrådet, som förordat ett uttryckligt stadgande i detta ämne, förklarat

att enligt dess mening betänkligheter knappast kunde råda mot ett

stadgande av innebörd, att samtliga i sjölagen förekommande bestämmelser örn

konossement i tillämpliga delar skola gälla mottagningskonossement och genomgångskonossement.

Inom våra grannländer har man emellertid bestämt

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1936:41 Första lagutskottets utlåtande Nr 41 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1936:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. a1 i texten
  3. 1LU 1936:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m., dels ock väckta motioner örn vissa ändr s. 1 i texten