Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter

1936-02-28 · 76 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 76 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:134, Med förslag till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Majus proposition nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter;

given Stockholms slott den 28 februari 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 134.

2461 95 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Förslag

till

Lag

om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har arbetsgivare hos domstol, överexekutor eller skiljemän framställt

yrkande örn vräkning av arbetstagare från lägenhet som upplåtits åt honom

på grund av hans arbetsanställning, och upplyses att arbetstagaren deltager

i strejk vid arbetsgivarens företag eller att han är föremål för lockout från

arbetsgivarens sida, må yrkandet, ändå att arbetstagaren befinnes skyldig att

avflytta från lägenheten, i avbidan på konfliktens avveckling icke bifallas

förrän tre månader förflutit från det han i anledning av konflikten upphörde

med arbetet.

2§-

Vad i 1 § sägs skall ej gälla,

a) örn arbetstagaren är i arbetsgivarens kost;

b) örn arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid utan att viss uppsägningstid

avtalats eller skall anses avtalad, samt den i arbetsavtalet stadgade tiden

gått till ända;

c) om arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning som verkställts före

konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna;

d) örn arbetstagaren befunnits skyldig att avflytta från lägenheten på grund

av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar;

e) örn lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete som

åvilat arbetstagaren eller för beredande av bostad åt den som utför nämnda

arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej utan

synnerlig olägenhet kunna inställas under konflikten;

f) örn arbetstagaren, efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört,

vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i

orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg;

g) örn arbetstagaren dröjt med erläggande av sådan ersättning som omförmäles

i 3 § utöver sju söckendagar efter förfallodagen, och vad sålunda

ligger honom till last icke finnes vara av ringa betydenhet; eller

h) örn arbetstagaren efter konfliktens inträde genom uppenbar vanvård

eller annorledes grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten

åvilande förpliktelser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 134.

3

3§-

För den tid arbetstagaren nyttjar lägenheten, efter det hans rätt enligt

avtal upphört, är han pliktig att till arbetsgivaren utgiva ersättning. Sådan

ersättning skall, där förut hyra för lägenheten beräknats helt i penningar,

utgå nied belopp och å tid som därutinnan kan hava varit bestämd och

eljest i efterskott var fjortonde dag med belopp motsvarande hyran för

liknande bostäder i orten. Kan utredning örn sådan hyra ej vinnas, bestämmes

ersättningen i händelse av tvist med ledning av det värde som i

orten åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet vid senaste taxering

för inkomst eller förmögenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds proposition nr 134.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 januari 1336.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet frågan örn lagstiftning angående

skydd för arbetare, åt vilken arbetsgivaren upplåtit lägenhet till bostad, mot

vräkning vid arbetskonflikt och anför:

Gällande lagbestämmelser.

Då arbetsgivare upplåtit lägenhet till bostad åt i hans tjänst varande arbetare,

torde rättsförhållandet rörande lägenheten gestalta sig olika, allteftersom

de i 3 kap. av lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom

meddelade bestämmelserna örn hyra äro tillämpliga å rätten att nyttja

lägenheten eller ej. Dessa bestämmelsers tillämplighet i förevarande fall är

främst beroende på örn särskilt hyresavtal träffats angående lägenheten. Är

detta förhållandet, gälla bestämmelserna utan vidare. Men bestämmelserna

lära jämväl eljest bliva tillämpliga, därest nyttjanderätten till lägenheten är

att anse såsom det väsentliga och arbetsskyldigheten endast utgör ersättning,

helt eller delvis, för lägenhetens begagnande. Är åter arbetsskyldigheten

huvudsaken, lärer det icke i allmänhet böra ifrågakomma att tillämpa

de i lagen för hyresrätt meddelade bestämmelserna med avseende å rätten

att nyttja lägenhet, som utan särskilt hyresavtal upplåtits av arbetsgivare

åt i hans tjänst anställd arbetare. I sådant fall torde rättsförhållandet i

stället bliva att bedöma såsom ett arbetsavtal, vid vilket arbetsgivarens motprestation

består i bland annat tillhandahållande av bostad.

Äro bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen tillämpliga med avseende

å rätten att nyttja lägenheten gäller i fråga örn denna rätts upphörande i första

hand vad kontrahenterna därom avtalat. I vissa hänseenden — såsom i fråga

örn grunderna för hyresrättens förverkande — är dock avtalsfrihet ej medgiven.

Beträffande dylika förhållanden ävensom rörande sådana, därom avtalet ej

innehåller bestämmelser, träda lagens regler i tillämpning. — Är hyrestiden

ej bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera

sidan skett. Har ej viss uppsägningstid avtalats, skall lägenheten avträdas

viss tid efter uppsägningen. Denna tid, som är ställd i viss relation

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

till den tid för vilken hyran beräknats, kan vara längst till den fardag som

inträffar näst efter tre månader från uppsägningen och minst en dag (4 §).

— Hyresavtal kan i vissa fall efter uppsägning bringas att upphöra genast

såsom då hyresrätten förverkats (23 §). —• Härvid må dock uppmärksammas

stadgandet i 7 § första stycket lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser

rörande hyra. Enligt detta stadgande skall, därest hyresrätt är förverkad

på grund av dröjsmål med hyrans erläggande men rättelse sker

senast å tolvte söckendagen från den dag, då hyresvärden genom behörig

delgivning av vräkningsansökan eller annorledes i laga ordning verkställt

uppsägning, uppsägningen, oavsett vad därom må hava avtalats, vara utan

verkan och dröjsmålet icke vidare kunna åberopas såsom grund för hyresgästens

skiljande från lägenheten. — Är hyresrätten förverkad på grund

av annat förhållande, gäller såsom regel, att hyresvärden skall hava uppsagt

avtalet innan rättelse sker för att hyresvärden skall äga åberopa förhållandet

såsom grund för hyresgästens skiljande från lägenheten (24 §).

Påpekas må, att i vissa, troligen mera sällan förekommande fall, arrendeavtal

slutas mellan arbetsgivare och arbetare. De i 2 kap. av nyttjanderättslagen

meddelade bestämmelserna örn arrende bliva då tillämpliga.

I de fall rättsförhållandet är att bedöma såsom ett arbetsavtal lärer

rätten att nyttja lägenheten vara helt avhängig av beståndet av detta avtal.

Upphör arbetsavtalet, torde därmed även rätten att nyttja lägenheten upphöra,

där ej annat avtalats. Särskilda regler angående arbetsavtals upphörande

saknas. I den mån arbetsavtal ej innehåller närmare bestämmelser

örn avtalets upphörande, blir rättsförhållandet sålunda helt beroende av

sedvänja. Enligt sådan lärer för upphörande av till tiden ej begränsat

arbetsavtal fordras viss tids uppsägning. Längden av denna uppsägningstid

synes variera med hänsyn till anställningens art och den tid, anställningen

varat, från flera månader till någon eller några dagar. Deltagande i arbetsinställelse

medför ej i och för sig att arbetsavtalet och därmed bostadsrätten

upphör men kan i praktiken föranleda arbetsgivaren att begagna den

uppsägningsrätt, som må tillkomma honom oberoende av konflikten.

Avflyttar arbetaren ej godvilligt från lägenheten, då skyldighet i sådant

hänseende inträtt för honom, vinnes emellertid alltid det anstånd med

avflyttningen, som betingas av den tid, som åtgår för den rättsliga

proceduren. Vissa bestämmelser av processuell eller exekutivrättslig natur

kunna därjämte medföra något ytterligare anstånd med verkställandet

av vräkning. Jämlikt 7 § andra stycket i förenämnda lag med vissa

bestämmelser rörande hyra må sålunda, där hyresvärd under åberopande

av dröjsmål med hyrans erläggande hos domstol, överexekutor eller

skiljemän framställt yrkande örn hyresgästens vräkande, beslut, varigenom

yrkande på berörda grund bifalles, icke meddelas förrän 14 söckendagar

förflutit från uppsägningsdagen. Vidare må jämlikt 193 § utsökningslagen

beslut eller förordnande örn vräkning ej verkställas, nied mindre underrättelse

därom, att verkställighet blivit sökt, blivit genom utmätningsman

meddelad den som vräkningen avser sist 4 dagar före vräkningen. Tillika

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 134.

äger utmätningsman enligt sistnämnda lagrum, där förhållandena därtill

föranleda, härutöver medgiva skäligt anstånd med vräkningen högst 6 dagar.

Först anförda stadgande i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra gäller

endast för den händelse hyreslagen är tillämplig med avseende å rätten att

nyttja lägenheten. Däremot äga de åberopade bestämmelserna i 193 § utsökningslagen

tillämpning jämväl då rättsförhållandet mellan kontrahenterna

är att bedöma såsom ett arbetsavtal.

Tidigare behandling av frågan.

Frågans riksdagsbehandling.

Vid flera tillfällen har frågan örn tryggare besittningsrätt för arbetare i

avseende på åt dem upplåtna lönebostäder varit föremål för behandling i

riksdagen.

I anledning av det inför 1907 års riksdag framlagda förslaget till lag örn

nyttjanderätt till fast egendom m. m. väcktes en motion, vari bland annat

hemställdes örn föreskrift, enligt vilken vid bruk, gruvor, sågverk, fabriker,

verkstäder och andra industriella inrättningar, där arbetsgivare åt arbetare

uppläte bostad, arbetsgivaren skulle vara pliktig upprätta skriftligt hyresavtal,

vari hyrespriset för lägenheten beräknades i penningar per år. Samtidigt

föreslogs en bestämmelse, enligt vilken i nyssberörda fall arbetaren

städse skulle ha rätt till viss uppsägningstid, nämligen enahanda uppsägningstid

som hyresgäst enligt lagförslaget skulle få åtnjuta i de fall då viss

uppsägningstid icke avtalats, vilket, då hyran beräknats per år, skulle innebära

att lägenheten behövde avträdas först å den fardag, som inträffade

näst efter tre månader från uppsägningen. Vederbörande utskott avstyrkte

motionen, men i reservation till utskottets utlåtande föreslogs, att skrivelse

till Kungl. Majit skulle avlåtas angående utarbetande av förslag

till lagbestämmelser, genom vilka rättsförhållandet i avseende å bostäder,

som av arbetsgivare vid industriella anläggningar upplätes åt deras arbetare,

ordnades på grundvalen av de för hyresavtal gällande bestämmelserna.

Frågan förföll emellertid vid riksdagen, sedan kamrarna i ämnet fattat

olika beslut.

I de förslag till lag örn vissa arbetsavtal, som genom propositioner förelädes

1910 och 1911 års riksdagar men av nämnda riksdagar avslogos, voro

vissa föreskrifter upptagna, avseende att reglera det fall, då rätt till bostad

inginge i en arbetares löneförmåner.

1910 års förslag upptog sålunda ett stadgande av innehåll, att örn arbetsgivaren

tillhandahölle bostad åt arbetare, som ej vore i arbetsgivarens kost,

och hyresavtal angående bostaden ej vore särskilt ingånget, arbetaren, ändå

att annorlunda överenskommits, ej vore skyldig att från bostaden avflytta

tidigare än fjorton dagar efter det arbetsavtalet blivit uppsagt eller hävt.

Yad sålunda stadgats skulle dock ej gälla, där arbetsavtalet ingåtts för viss

tid och denna gått till ända, ej heller i fråga örn upplåtelse av bostad åt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majits proposition nr 134.

arbetare, som antagits för tillfälligt arbete och hade sitt egentliga hemvist

å annan ort. Vöre särskilt hyresavtal slutet men hyrestiden ej bestämd,

skulle kortaste uppsägningstid vara fjorton dagar. I hyresavtalet finge hyrestiden

ej bestämmas med hänsyn till arbetsavtalets bestånd eller för arbetaren

stadgas arbetsskyldighet i arbetsgivarens företag. Bestämmelse,

som strede häremot, vore ogin. Vederbörande utskott tillstyrkte förslaget,

med den förändringen, att den tid, efter vilken arbetaren skulle vara skyldig

att avflytta från bostaden, alltid skulle räknas fran arbetsavtalets upphörande.

Lagförslaget av år 1911 upptog det år 1910 framlagda förslaget med den

av utskottet vidtagna ändringen. Det föreslogs emellertid tillika, att arbetaren

efter arbetsavtalets upphörande skulle vara pliktig att för den tid,

han fortfarande vore till bostad berättigad, åtnöjas med annan tjänlig bostad,

som genom arbetsgivarens försorg bereddes honom. Jämväl 1911 års

förslag tillstyrktes av vederbörande riksdagsutskott.

I anledning av en vid internationella arbetskonferensen år 1921 antagen

rekommendation, åsyftande förbättring av lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden

i olika länder, uppdrog Kungl. Majit den 12 oktober 1923

åt socialstyrelsen att i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa utredning

i ämnet samt inkomma med det förslag, som därav kunde föranledas. Innan

detta uppdrag slutligt fullgjorts, anhöll 1930 års riksdag i skrivelse nr 188,

att Kungl. Majit måtte föranstalta örn fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas

bostadsförhållanden samt örn utredning, huruvida och på vad

sätt genom åtgärder från det allmännas sida bristfälligheter på detta område

skulle kunna avhjälpas och för framtiden i möjligaste mån förhindras

att uppstå, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

På grund av sistnämnda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit genom

beslut den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande

av berättelse rörande den styrelsen genom omförmälda beslut den 12 oktober

1923 anbefallda utredningen inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn

till resultatet av nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen

verkställda undersökningar sådan ytterligare utredning rörande åtgärder

för förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen

ifrågasatts, borde åvägabringas ävensom att, därest så befunnes

böra bliva fallet, framlägga förslag till plan för en dylik utredning. Till

fullgörande av detta uppdrag överlämnade socialstyrelsen med skrivelse den

O januari 1931 en omfattande utredning i förevarande hänseende. I skri

reisen framlade socialstyrelsen därjämte efter samråd med lantbruksstyrelsen

förslag till ytterligare utredning, vilken borde utföras av särskilda utredningsmän

med tillgång till erforderlig sakkunskap på området. Bland

de frågor, som enligt förslaget borde i främsta rummet utredas, var frågan,

huruvida tryggare ställning borde beredas lantarbetarna i avseende på åt

dem upplåtna lönebostäder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 134.

Vid 1931 års riksdag väcktes ett flertal motioner rörande lantarbetarnas

bostadsförhållanden. Två av dessa motioner (1:132 av herr Möller m. fl.

och II: 199 av herr P. A. Hansson m. fl.) avsågo vinnande av utredning till

skapande av skydd mot vräkning vid arbetskonflikter åt arbetare, i vars avlöningsvillkor

bostadsförmån ingår. Motionerna föranledde icke till någon

riksdagens åtgärd, enär enligt av Kungl. Majit den 6 februari 1931 meddelat

beslut utredning genom särskilda utredningsmän redan igångsatts rörande

åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och

därmed sammanhängande ämnen.

Kungl. Maj:t den 6 februari 1931.

Som redan antytts upptogs av Kungl. Majit den 6 februari 1931 till behandling

spörsmålet om utredning av lantarbetarnas bostadsförhållanden

och därmed sammanhängande frågor. Yid ärendets behandling i statsrådet

anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson, att

vid utredningen borde samtliga i 1930 års riksdagsskrivelse och socialstyrelsens

skrivelse den 5 januari 1931 påpekade moment upptagas till

skärskådande. Tillika borde beaktas de i 1931 års riksdagsmotioner framställda

kraven, i den mån dessa icke bleve föremål för omprövning i annan

ordning. Utredningen borde emellertid begränsas till undersökning rörande

sådana åtgärder, som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunde vara

praktiskt genomförbara. Närmare precisering av utredningsuppdraget varken

kunde eller borde ske.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931 tillkallade

departementschefen såsom utredningsmän dåvarande ledamoten av riksdagens

första kammare, redaktören Ivar Österström, åt vilken tillika uppdrogs

att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete, samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare, lantbrukarna Abel Andersson i Löbbo

och Harald Andersson i Dunker, förste provinsialläkaren i Malmöhus län

A. J. Ekelund, tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström

ävensom ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Martin

Skoglund. Sedan Ekelund den 2 mars 1931 entledigats från uppdraget att

vara utredningsman, tillkallades i hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands

län Nils Wranne. De tillkallade utredningsmännen antogo benämningen

»Bostadsutredningen för landsbygden».

Kommittén angående privatanställda.

Bostadsutredningen, som under åren 1933 och 1934 avlämnade utredning

och förslag rörande de andra frågor, vilka ingingo i dess uppdrag, än frågan

om tryggare ställning för lantarbetarna i avseende på åt dem upplåtna lönebostäder,

fann sistnämnda spörsmål äga visst samband med det åt kommittén

angående privatanställda anförtrodda uppdraget att utreda frågan örn rättslig

reglering av det enskilda arbetsavtalet samt lät fördenskull den slutliga be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis proposition nr 134.

handlingen av detta spörsmål anstå i avbidan på resultatet av nyssnämnda

kommittés utredningsarbete. Med hänsyn härtill torde jag i detta sammanhang

i korthet få redogöra för sagda kommittés förslag i vad det berör

frågan örn tryggare besittningsrätt för arbetare i avseende på åt dem av

arbetsgivare upplåtna bostäder.

Kommittén angående privatanställda, som tillkallades enligt Kungl. Marits

bemyndigande den 19 juni 1931 för utredning och utarbetande av förslag

rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal

och vad därmed ägde samband, avgav den 9 mars 1935 betänkande

med förslag till lag örn arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935:18).

I 17 § av detta lagförslag ha bestämmelser intagits i syfte att bereda arbetare

ett visst bostadsbesittningsskydd. Kommittén föreslår sålunda för

det fall att arbetsgivare tillhandahåller bostad åt arbetare med eget hushåll

utan att hyresavtal angående bostaden är särskilt ingånget, att arbetaren

skall, där arbetsavtalet upphör utan föregående uppsägning eller efter

kortare uppsägningstid än två veckor, vara berättigad kvarbo i bostaden, till

dess två veckor förflutit från det avtalet upphört eller uppsagts. Örn bostaden

är belägen inom eller i omedelbar anslutning till arbetarens arbetsplats

skall dock denne vara pliktig att för tiden efter avtalets upphörande

åtnöjas med annan tjänlig bostad, som beredes honom genom arbetsgivarens

försorg. Brukar arbetaren bostaden för tid efter arbetsavtalets upphörande,

skall arbetsgivaren för nämnda tid vara berättigad till ersättning, motsvarande

den å orten för liknande bostäder utgående hyran. Kätt att sålunda under

viss tid kvarbo i bostaden skall dock enligt kommitténs förslag icke tillkomma

arbetare, då avtalet slutits för viss tid och denna gått till ända.

Kommittén har vidare föreslagit, att örn arbetsavtal upphör genom arbetarens

död, hans dödsbo skall äga samma rätt att kvarbo, som skulle tillkommit

arbetaren.

Slutligen ha i lagförslaget intagits bestämmelser för det fall att särskilt

hyresavtal är slutet. Örn hyrestiden icke är bestämd, skall kortaste uppsägningstid

vara fjorton dagar. Vidare föreslår kommittén förbud mot att

bestämma hyrestiden med hänsyn till arbetsavtalets bestånd.

I anslutning till sitt nu återgivna förslag yttrar kommittén:

Ett särskilt spörsmål är, huru bör förfaras med bostadsförmåner vid

strejk och lockout. En sådan åtgärd medför enligt gängse uppfattning icke

i och för sig att arbetsavtalet upphör. Men även örn arbetsavtalet består,

är därmed frågan örn bostadens bibehållande under arbetsinställelsen icke

avgjord. Hur detta spörsmål bör regleras har, enligt vad kommittén inhämtat,

upptagits i annat sammanhang, nämligen av bostadsutredningen för

landsbygden.

Undersökning angående reglering genom frivilliga överenskommelser

av lönearbetarnas bostadsförmåner.

Sedan bostadsutredningen tagit del av kommitténs angående privatanställda

berörda förslag, har bostadsutredningen den 15 augusti 1935 till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 134.

slutförande av sitt uppdrag avlämnat skrivelse med förslag till lag angående

skydd mot vräkning vid arbetskonflikter’). Innan jag närmare ingår på detta

förslag, skall jag redogöra för det huvudsakliga innehållet i en av bostadsutredningen

verkställd undersökning angående reglering genom frivilliga

överenskommelser av lönearbetarnas bostadsförmåner, vars resultat framlagts

i förenämnda skrivelse.

Beträffande undersökningen anför bostadsutredningen, att densamma, åtminstone

vad industriarbetarna angår, synes bekräfta vad redan frågans riksdagsbehandling

givit vid handen, nämligen att under de båda sistförflutna

decennierna en förskjutning av problemet angående tryggare besittningsrätt

för arbetare i avseende på åt dem upplåtna lönebostäder ägt rum, så att,

medan spörsmålet för industriarbetarnas vidkommande allt mer förlorat sin

egenskap av stridsfråga, detsamma beträffande lantarbetarna i stället erhållit

ökad aktualitet. Bostadsutredningen framhåller tillika, att i jämförelse

med ett flertal andra länder industriföretagen i vårt land äro i ovanligt hög

grad lokaliserade till landsbygden, varmed följer, att ansvaret för ordnandet

av arbetspersonalens bostads- och provianteringsfrågor väsentligen kommit

att påvila arbetsgivaren. Särskilt gäller detta örn gruv- och bruksindustrien

samt sågverks- och pappersmasseindustrierna. Speciellt inom den förstnämnda

industrien, där ett flertal företag räkna sin uppkomst åtskilliga

århundraden tillbaka i tiden, utgjordes länge arbetslönen väsentligen av

naturaförmåner.

Vad särskilt angår gruv- och bruksindustrien framhåller bostadsutredningen

huvudsakligen:

Enligt en i mitten av 1890-talet avfattad skildring av arbetsförhållandena

vid några svenska gruvor* 2) hade vid Dannemoragruvorna lönestaten i form

av vissa tunnor råg och korn avlösts och ersatts huvudsakligen med kontantlön.

Så gott som samtliga arbetare åtnjöto fria bostäder, ett mindre antal

i_ »kaserner» invid arbetsplatserna men flertalet å spridda lägenheter med

tillhörande jordområden. För dessa betalades låga arrenden, vilka hållit

sig tämligen oförändrade under årens lopp. »Det säger sig självt», heter

det i skildringen, »att inga kontrakt mellan arbetare och arbetsgivare upprättas

under sådana omständigheter. Det är likaså naturligt, att inga

brutaliteter i fråga örn uppsägning förekomma. Sker en uppsägning, vilket

lär höra till sällsyntheterna, så averteras detta ett halvt år i förväg.» —

Det fanns dock redan vid denna tid arbetsställen, där de patriarkaliska

förhållandena uppenbarligen voro under avveckling. I Norberg, där det

dagliga livet då ännu stod under intryck av den bekanta halvårslånga

strejken, utgingo tidlöner och ackordspris så gott som helt i kontant. I

samband därmed stod förekomsten av hyreskontrakt för de talrika arbetare,

som bodde i gruvbolagets lägenheter.

Vid det först under 1890-talet till större betydelse utvecklade Grängesbergs

malmfält voro arbetslönerna väsentligt högre men även levnadskostnaderna.

Av arbetarna bodde de flesta i gruvbolagets bostäder. För lägenheterna

gällde kontrakt med 30 dagars uppsägning. Uteblev arbetare utan laga

’) Ej tryckt.

2) G. af Geijerstam: Anteckningar rörande arbetarnas ställning vid fyra svenska gruvor.

Skrifter utg. av Lorénska stiftelsen nr 14, utg. 1897.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 134.

förfall eller tillåtelse från sitt arbete var lian skyldig att på lagligen delgiven

tillsägelse genast avflytta från lägenheten. A andra sidan förband sig gruvförvaltningen

att tillhandahålla arbetaren arbete, så länge kontraktet var

gällande.

När efter sekelskiftet arbetsförhållandena i större utsträckning började

regleras genom mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna ingångna

kollektivavtal, byggdes dessa i regel på den princip, som uppställts i de år

1908 mellan järnbruksförbundet och vederbörande fackförbund ingångna

riksavtalen för gruvor och järnverk1). De i dessa avtal bestämda minimilöner

voro satta under förutsättning, att förmåner av fri bostad och dylikt

icke åtnjötes av arbetarna. Vid borttagandet av förmåner skulle en rättvis

reglering ske av timlöner och ackordspris, sa att arbetare, vilken .dittills

åtnjutit sådana förmåner, erliölle ett desamma fullt motsvarande tillägg i

timlön och ackordspris. Värdet av ifrågavarande förmåner skulle, för den

tid, avtalen gällde, bestämmas av en skiljenämnd.

De värdesättningar av naturaförmåner, som i följd härav ägde rum vid

de enskilda gruvorna och bruken, försiggingo utan svårigheter, och skiljenämndernas

arbete var slutfört överallt, innan ännu på någon plats påbörjats

de underhandlingar rörande ackordsprislistor, vilka skulle inledas vid varje

till järnbruksförbundet anslutet företag. Sistnämnda förhandlingar krävde

ganska lång tid, och visade sig sålunda uppgörandet av ackordsprislistorna

vara förenat med större svårigheter än naturaförmånernas värdering och

avlösning, ehuru detta senare betecknade en brytning med hävdvunna förhållanden

och övergång till ett i många punkter nytt avlöningssystem. Men

bland såväl arbetsgivare som arbetare synes knappast mer än en mening

rätt i fråga örn önskvärdheten av omläggning av det dittillsvarande systemet.

Yad beträffar för närvarande vid bruken rådande hyresförhållanden, har

från såväl järnbruksförbundet som metallindustriarbetarförbundet samstämmigt

uppgivits, att de arbetare, som bo i brukens bostadshus, endast i undantagsfall

lia skriftliga kontrakt. De inneha i stället sina bostäder enligt

muntliga avtal och mot erläggande av vissa merendels å särskilda hyreslistor

angivna månadshyror, vilka avdragas från arbetslönerna vid avlöningstillfällena.

Några tvistigheter i anledning av nämnda upplåtelseform uppgivas

knappast lia förekommit, i varje fall icke i samband med arbetsinställelser.

Beträffande sågverksindustrien anför bostadsutredningen i huvudsak

följande:

Även inom sågverksindustrien åtnjöto arbetarna ursprungligen fria bostäder

jämte andra naturaförmåner. Under 1900-talets första årtionde började

emellertid dessa naturaförmåner försvinna, i det att deras värde inberäknades

i timlöner och ackordspris. Sålunda avtalades i början av år 1909 mellan

sågverksförbundet (av svenska arbetsgivareföreningen) samt svenska sågverksindustriarbetarförbundet

vissa »allmänna bestämmelser» för sågverksindustrin.

Detta avtal hiinsköt avlöningen till reglering vid varje enskilt verk, men

avtalet innehöll dock vissa regler för densamma, av vilka må anföras följande

punkt: »Avlöning skall erläggas i penningar och må icke utgå i naturaför
måner

av något slag. Vid borttagandet av förmåner skall en rättvis reglering

ske av timlöner och ackordspris, så att arbetare, vilken hittills åtnjutit sådana

förmåner, erhåller ett desamma fullt motsvarande tillägg i timlön och

ackordspris. Örn vid en arbetsplats såväl arbetsgivare som arbetare önska

naturaförmånernas bibehållande, möter därför icke hinder. De arbetare, som

*) Kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik: Kollektivavtal angående arbets- och

löneförhållanden i Sverige. Del lil (utg. 1911) sid. 59. Järnbruksförbundet 1906—1931

(Stockholm 1931) sid. 44-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 184.

k° y®rk®ts bostäder, erlägga hyra enligt kontrakt, upprättade i enlighet

med gällande hyreslag. Dock får i intet fall uppsägningstiden sättas kortare

än en månad.»

Rörande nu radande förhållanden på detta område lia vissa uppgifter

erhållits från vederbörande huvudorganisationer på arbetsgivar- och arbetarsidan.

Härvid har upplysts, att det mellan sågverksförbundet och svenska

sågverksindustriarbetarförbundet nu gällande huvudavtalet (de s. k. allmänna

bestämmelserna) alltjämt föreskriver följande: »De arbetare, som bo i verkets

bostäder, erlägga hyra enligt kontrakt upprättade i enlighet med gällande

hyreslag; dock får i intet fall uppsägningstiden sättas kortare än en månad.»

Det meddelas emellertid, att denna bestämmelse fullföljts endast i få fall.

Det uppges, att det blott är vid ett sågverk, där speciella hyreskontrakt

upprättats. I stor utsträckning ha arbetarna genom bestämmelser i lokala

kollektivavtal tillförsäkrats fri bostad i bolagets hus, och ha troligen kontrakt

ansetts överflödiga, då inga friktioner uppstått.

I praktiken synas bostadsförhållandena vid sågverken vara ordnade på

tre olika sätt. I det första fallet åtnjuta arbetarna inga som helst bostadsförmåner

utan ha ren kontantavlöning och betala hyra. I det andra fallet

kunna vissa arbetare inneha fria bostäder i arbetsgivarens bostadshus medan

övriga (över viss ålder eller med försörjningsplikt) tilldelas hyresbidrag,

motsvarande hyrespris för likartade lägenheter på den allmänna marknaden.

Slutligen kan det förekomma, att alla arbetare utöver lönen åtnjuta hyresbidrag,

varvid sådana, som bo i arbetsgivarens bostäder, betala hyra till

honom.

I fråga om pappersmasseindustrien yttrar bostadsutredningen bland

annat:

Pappermasseindustrien är visserligen väsentligt yngre till åren än järnbruks-

och sågverksindustrierna, men då pappermassefabriker ofta anlagts

av bruks- och sågverksbolag, bär frågan örn arbetarnas bostadsförmåner varit

aktuell även inom denna industri. Efter hänvändelse till pappersmasseförbundet

och pappersindustriarbetareförbundet ha erhållits vissa uppgifter

rörande bostadsförhållandena för arbetare inom pappersmasseindustrien

vilka kompletterats ur tillgänglig litteratur.

Vid 1900-talets början var fri bostad en allmän förmån inom pappersmasseindustrien,

men arbetsgivare kunde merendels i stället för bostad in

natura, tilldela arbetare ett hyresbidrag. Vid en del fabriker hade dock bostadsförmånen

liksom andra naturaförmåner redan vid denna tid försvunnit

och inräknats i tidlöner och ackordspris. När omkring år 1910 arbetsförhållandena

inom pappersmasseindustrien reglerades genom enhetliga »allmänna

bestämmelser», vilade dessa på grundvalen av helt kontant avlöning. Sålunda

skulle arbetare erhålla bostad i arbetsgivarnas hus allenast mot månatliga

löneavdrag. I fråga örn hyresvillkoren inneliöllo de intill år 1921 gällande

allmänna bestämmelserna, att de arbetare, som bodde i arbetsgivarnas bostäder,

skulle erlägga hyra enligt upprättade hyreskontrakt. Åren 1921—

1928 gällde följande bestämmelser: »Årbetare, som bo i arbetsgivaren tillhöriga

bostäder, betala månadsvis hyra, som bestämmes med hänsyn till i

orten gängse hyrespris samt lägenheternas beskaffenhet. Hyresbeloppet kan.

örn parterna så överenskomma, bestämmas av en bostadsuppskattningsnämnd

för varje arbetsplats oell tages därvid likaledes hänsyn till såväl lägenheternas

beskaffenhet som ortens hyrespris.» Denna bestämmelse kompletterades

med följande bestämmelse i lokalavtalen: »I enlighet med allmänna bestämmeisel-

få ej naturaförmåner av något slag förekomma, och gäller därför att

de arbetare, som bo i bolagets bostäder, betala hyra för sin lägenhet efter

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 134.

i orten gängse pris i enlighet med den liyreslista, som fogas till detta avtal.

Hyran betalas av den inom familjen, som har försörjningsplikten.» Från

och med den 8 april 1928 har ifrågavarande punkt i allmänna bestämmelser

följande lydelse:

»De fastställda lönerna äro beräknade med utgångspunkt från att extra

förmåner icke förekomma. De arbetare, som bo i arbetsgivaren tillhöriga

bostäder, betala månadsvis hyra, som bestämmes med hänsyn till i orten

gängse hyrespris samt lägenheternas beskaffenhet. Hyresbeloppet kan, örn

parterna så överenskomma, bestämmas av en hyresuppskattningsnämnd för

varje arbetsplats och tages härvid likaledes hänsyn till såväl lägenheternas

beskaffenhet som ortens hyrespris. Nämnden skall bestå av tre personer,

varav båda parterna utse vardera sin och de sålunda utsedda den tredje,

eller, örn enighet vid val av den tredje icke kan vinnas, vederbörande länsstyrelse.

» Lokalavtalets bestämmelser äro i sak lika lydande som för åren

1921—1928.

Vid de till synes relativt fåtaliga pappersmassefabriker, där särskilda

hyreskontrakt brukas, avfattas dessa på tryckta formulär. Enligt de exemplar

av sådana, som erhållits från en arbetsplats i Gävleborgs län och två i

Västernorrlands län, sker uthyrningen för månad, men hyresbetalningen

synes merendels äga rum förskottsvis per 14 dagar å den under varje månadshälft

infallande avlöningsdagen. Uppsägningstiden är i två fall en månad

och i det tredje 14 dagar.

I fråga örn rätt till uppsägning plägar erinras örn stadgandena i gällande

hyreseg. I ett kontrakt heter det emellertid, att den uthyrda lägenheten

är avsedd till bostad åt hyresgästen och hans familj under den tid hyresgästen

innehar och till belåtenhet utför erhållet arbete vid fabriken; örn

hyresgästen strejkar eller av annan orsak upphör med arbetet, äger bolaget

uppsäga honom till avflyttning en månad därefter.

Vid flertalet arbetsställen lära numera i regel icke upprättas hyreskontrakt

för de arbetare inom pappersmasseindustrien, som bo i arbetsgivaren

tillhöriga bostäder, utan endast uppgöras en liyreslista, vilken som bilaga

tillfogas arbetsavtalet.

Till slut anför bostadsutredningen sammanfattningsvis:

Medan man alltså under 1900-talets första årtionde omedelbart efter bostadsförmånens

avlösning och under intrycket av vissa i samband med arbetskonflikter

genomförda massvräkningar av industriarbetare var angelägen

att söka trygga arbetarnas bostadsinnehav i arbetsgivarens bostadshus genom

upprättande av skriftliga hyreskontrakt med möjligast lång uppsägningstid,

synes man under senare år ha allt mera återgått till muntliga avtal och i

allmänhet enklare former, väl under intryck av att inom industrien bostadsupplåtelse

och bostadsinnehav upphört att betraktas som fackliga stridsmedel,

vare sig i arbetsgivarens eller i arbetarens hand.

För lantarbetarnas vidkommande saknas motsvarighet till denna utvecklingslinje.

Med hänsyn till de speciella förhållandena vid jordbruket synas

krav på särskilda hyresavtal för jordbrukets arbetare aldrig förmått göra

sig giillande med någon större styrka och de fall, då för närvarande dylika

avtal ingåtts, äro, enligt vad för bostadsutredningen blivit upplyst, mycket

sällsynta.

Bostadsutredningens förslag.

Bostadsutredningens förslag till lag angående skydd mot vräkning vid

arbetskonflikter, vilket torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende, avser icke blott lantarbetare utan jämväl andra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

grupper arbetare, som åtnjuta bostadsförmån av arbetsgivare. Förslaget

omfattar emellertid endast sådana arbetare, som lia eget bushåll. Huvudregeln

i förslaget är, att därest arbetare deltager i strejk vid arbetsgivarens

företag eller är föremål för lockout från dennes sida, må, ändock att skyldighet

inträtt för arbetaren att avflytta från den till honom av arbetsgivaren

upplåtna lägenheten, förordnande örn hans vräkande ej meddelas. Detta

gäller vare sig yrkandet om vräkning gjorts hos domstol, överexekutor eller

skiljemän. Utan betydelse är härvid vilken grund, som angivits för yrkandet.

Någon ändring i läget skall ej heller inträda, därest arbetsgivarens företag

under tiden för arbetskonflikten övergår till ny ägare. För den tid arbetaren

till följd av bestämmelserna i den föreslagna lagen åtnjuter skydd mot

vräkning skall arbetsgivaren, i den mån arbetaren brukar lägenheten, vara

berättigad till ersättning med visst belopp.

Från den angivna huvudregeln ha emellertid gjorts vissa undantag, som

väsentligt begränsa verkningarna av densamma. Sålunda skall arbetskonflikten

ej utgöra hinder för förordnande örn vräkning, sedan tre månader

förflutit efter det arbetsavtalet mellan arbetsgivaren och arbetaren upphört

eller, där arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid samt viss uppsägningstid

icke avtalats eller skall anses avtalad, sedan den i avtalet stadgade tiden

gått till ända. Ej heller skall vräkningsskydd tillkomma arbetaren: a) örn

arbetsgivaren visar att lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetare,

med vilken överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens av arbetskonflikten

berörda företag träffats för den tid, konflikten varar, eller för viss

tid, som ej må understiga tre månader; b) örn skyldighet inträtt för arbetaren

att avflytta från lägenheten av den grund, att arbetaren underlåtit erlägga

till betalning förfallen, i penningar utgående hyra för lägenheten; c) om

arbetaren underlåtit erlägga föreskriven ersättning för lägenhetens nyttjande;

d) örn arbetaren vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor

upplåten bostad i orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg;

eller e) örn arbetaren, sedan arbetet inställts i anledning av konflikten, utnyttjar

kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling, att han skäligen

icke längre bör tillgodonjuta skydd mot vräkning enligt den föreslagna

lagen.

Slutligen har skyldighet stadgats för överexekutor att genom utmätningsman

eller på annat lämpligt sätt verkställa den utredning i målet, som

befinnes erforderlig för bedömandet av i lagen avsedda förhållanden.

En ledamot av bostadsutredningen, Abel Andersson, är såtillvida skiljaktig,

att han anser det undantag från huvudregeln, som ovan omförmälts

under e), böra utgå ur lagförslaget.

Över bostadsutredningens förslag ha yttranden avgivits av kommittén

angående privatanställda samt av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna — vissa efter hörande av överexekutor

och utmätningsman i till länet hörande stad samt av utmätningsman

å landsbygden i länet — styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr VIA.

ävensom av telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, svenska

arbetsgivareföreningen, styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

landsorganisationen, svenska lantarbetareförbundet och de anställdas

centralorganisation.

Med ledning av de inkomna yttrandena har förslaget blivit föremål för

överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en redogörelse

för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet i avgivna

yttranden.

Departementsförslaget.

Allmän motivering.

Bostadsutredningen.

Bostadsutredningen har såsom allmän motivering till sitt förslag anfört:

Genom bostaden tillgodoses ett av de mest trängande levnadsbehoven.

Bostadens sociala betydelse bör för lagstiftaren innefatta anledning att söka

i vissa särskilt väsentliga avseenden betrygga bostadens besittning mot att

förryckas genom ensidigt fastställda avtalsbestämmelser. I viss mån har, i

de fall då bostad upplåtits genom hyresavtal, så skett genom 1907 års nyttjanderättslag.

En arbetare, som bebor bostad upplåten av vederbörande arbetsgivare,

står otvivelaktigt på visst sätt i mer beroende ställning i förhållande till

upplåtaren av bostaden än en hyresgäst i allmänhet till sin hyresvärd, därigenom

att han går förlustig sin rätt att bebo bostaden i det fall, att hans

arbetsanställning av någon anledning upphör. En sådan arbetares utsikter

att få en överenskommelse till stånd innefattande tillfredsställande uppsägningstid

torde också i regel vara små. Likväl bör den omständigheten att

arbetsgivaren för den ändamålsenliga driften av företaget funnit lämpligt

eller nödvändigt att tillhandahålla arbetarna bostäder — ett förhållande som,

betraktat från andra synpunkter, icke minst då fråga är örn lantarbetare,

även torde innebära vissa fördelar för arbetarna — icke betaga arbetarna

och deras familjer ett tillbörligt bostadsbesittningsskydd.

Ett dylikt tillräckligt skydd garantera enligt bostadsutredningens uppfattning

icke de nuvarande bestämmelserna i ämnet, och detta gäller vare sig

bostäderna upplåtits genom särskilda hyresavtal eller allenast genom arbetsavtal.

Annorlunda bliva i viss man förhållandena, därest det förslag, som

framlagts av kommittén angående privatanställda, i den del det berör bostadsbesittningsskydd

blir genomfört, särskilt örn man tillika beaktar det skydd,

utsökningslagens bestämmelser redan nu lämna. Emellertid har kommittén,

såsom också uttryckligen påpekats i dess betänkande, icke till behandling

upptagit det särskilda spörsmålet, huru bör förfaras med bostadsförmåner

vid strejk och lockout, vilken fråga dock under den diskussion, som hittills

förts kring förevarande problem i mycket hög grad skjutits i förgrunden.

Bostadsutredningen har ansett sig böra upptaga till övervägande, huru sistberörda

fråga lämpligen skulle kunna vinna sin lösning.

Att ifrågavarande spörsmål såsom nyss påpekats särskilt uppmärksammats

har väl i viss mån sin förklaring däruti, att i sådana fall, då besittningsrätten

upphör i samband med en arbetskonflikt, saken i regel kommer till

mera allmän kännedom, men tillika torde ofta just dessa fall föranleda ur

humanitära och allmänt sociala synpunkter synnerligen betänkliga konsekvenser.

Arbetarnas möjligheter att för sig och sina familjer anskaffa nya

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Majlis proposition nr 134.

bostäder minskas uppenbarligen, då fråga är om massvräkningar, med därav

följande risk att för dem ett verkligt nödläge uppkommer, i vilket samhället

måste på ett eller annat sätt inskrida hjälpande.

I de fall, då vräkning från bostad användes såsom påtryckningsmedel i

en facklig konflikt, kan vräkningen otvivelaktigt utgöra ett effektivt vapen,

som emellertid drabbar ej blott de i striden indragna arbetarna utan även

på ett direkt och synnerligen kännbart sätt deras familjer och vars utnyttjande

i mycket hög grad är ägnat att utlösa stark indignation, skärpa motsatsförhållandena

mellan parterna och således minska förutsättningarna för

en lösning av konflikten. Verkningarna sträcka sig i själva verket, enligt

vad erfarenheten utvisat, än längre, i det att motsättningarna skärpas ej

blott mellan de av konflikten direkt berörda utan över huvud taget mellan

de båda stora intressegrupperna inom samhället, företagarna och lönearbetarna.

Visserligen synes av tillgängligt material framgå, att antalet fall, då vräkningar

föranledda av arbetskonflikter blivit verkställda, siffermässigt sett är

ganska ringa. När dylika åtgärder vidtagits lia emellertid de irriterande

verkningarna visat sig bliva mycket stora.

Det ligger otvetydigt i samhällets intresse, att en konflikt på arbetsmarknaden

icke onödigt tillspetsas och att de sociala stridsmetoderna icke onödigtvis

brutaliseras. Värnandet av familjen och framför allt av det uppväxande

släktet måste också anses såsom en av det allmännas mest betydelsefulla

uppgifter. Med hänsyn härtill är det ur samhällets synpunkt önskvärt, att

vräkning från bostad icke tillgripes såsom stridsmedel i en arbetskonflikt,

och detta gäller oavsett av vad slag den förevarande konflikten må vara.

Att förhindra utnyttjandet av förfoganderätt över bostaden såsom kampmedel

i en arbetskonflikt är likväl ett problem av mycket grannlaga och

ömtålig natur. Det är nämligen tydligt, att detta spörsmål har en dubbelsidig

karaktär, då makten att förfoga över bostaden icke blott kan utgöra

vapen för arbetsgivare gentemot arbetaren utan också, örn besittningsskyddet

är tillräckligt starkt, för arbetare gent emot arbetsgivaren. I sistberörda

omständighet torde man lia att söka en av de väsentligaste anledningarna

till att särskilda hyresavtal icke annat än i rena undantagsfall kommit till

användning beträffande jordbrukets arbetare. Uppenbarligen kunna vid jordbruket,

där arbetet även under tiden för en arbetskonflikt måste fortsättas,

uppkomma fall, då arbetsgivaren nödvändigt behöver de i konflikten indragnas

bostäder eller vissa av dem för härbärgerande av ny personal. Redan det

förslag, som framlagts av kommittén angående privatanställda, kommer i

sådana fall att — särskilt örn man tillika beaktar föreskrifterna i utsökningslagen

— innebära ett betydande ingrepp i arbetsgivarens förfoganderätt över

de för den behöriga fortgången av hans företag oundgängliga bostäderna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det enligt bostadsutredningens

uppfattning icke ifrågakomma, att i de fall då rätten att besitta bostad äventyras

i samband med en intressekonflikt på arbetsmarknaden, generellt stadga

befogenhet för arbetarna att viss längre tid kvarbo i bostäder, som åt dem

upplåtits av vederbörande arbetsgivare. Lagstiftaren måste i stället begränsa

sig till att söka förhindra, att vräkning ur bostad uteslutande eller

huvudsakligen begagnas som stridsmedel i en arbetskonflikt. Det torde väl

också vara just sådana fall, då makten att förfoga över bostaden med rätt

eller orätt ansetts missbrukad i rent påtrycknings- eller trakasseringssyfte,

som i det allmänna medvetandet kommit att te sig såsom otillbörliga. Med

denna utgångspunkt har bostadsutredningen utarbetat sitt ifrågavarande lagförslag.

Sådant nämnda lagförslag av bostadsutredningen utformats, synes

det kunna anses vara till förmån icke blott för arbetarna, vilkas intressen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majas proposition nr 134.

det här i första hand av naturliga skäl gällt att tillvarataga, utan också för

arbetsgivarna. Det torde nämligen vara av ett icke ringa intresse för de

sistnämnda, att i förekommande fall kunna få genom myndighet fastslaget

att okynnesvräkning icke föreligger utan att med vräkningen avses att tillgodose

ett så att säga legitimt behov av bostaden.

Såsom skäl för att förslaget icke ansetts böra avse allenast lantarbetare

har bostadsutredningen tillika anfort, att de synpunkter, som motivera förslaget,

med lika fog kunna göras gällande i fråga örn andra grupper, låt

vara att dessa icke i samma utsträckning som lantarbetarna ha behov av att

komma i åtnjutande av det skydd som lagförslaget skulle bereda.

Yttrandena.

Bostadsutredningens förslag har i princip vunnit tillstyrkan eller

lämnats utan erinran av det ojämförligt största antalet myndigheter och

sammanslutningar. Till denna grupp höra bland andra Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Kohus, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler.

En mindre grupp, vartill torde kunna hänföras landsorganisationen,

svenska lantarbetareförbundet samt länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens

län, har ej tagit direkt ställning till förslaget i princip. Järnvägsstyrelsen

har, under åberopande av att förslaget torde sakna praktisk betydelse

för statens järnvägars vidkommande, funnit anledning icke föreligga

för styrelsen till något vidare uttalande rörande detsamma. Länsstyrelserna

i Uppsala och Norrbottens län ha trots principiella betänkligheter ej ansett

sig böra avstyrka förslaget. En i viss mån liknande inställning till förslaget

intages av socialstyrelsen.

Närmast i avstyrkande riktning uttala sig lantbruksstyrelsen och svenska

arbetsgivareföreningen. Länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs och Jämtlands

län ha funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget. Direkt avstyrkes förslaget

av länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län samt styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes

centralförening.

Kommittén angående privatanställda har funnit sig icke kunna ingå på en

närmare granskning av det materiella innehållet i bostadsutredningens förslag

utan har fattat såsom sin uppgift att yttra sig över detsamma med avseende

på dess förhållande till de bestämmelser om rätt för arbetare att

kvarbo i bostad, vilken ingår i hans löneförmåner, som föreslagits i 17 §

av det utav kommittén framlagda förslaget till lag om arbetsavtal. Till kommitténs

yttrande bär de anställdas centralorganisation anslutit sig.

I de tillstyrkande yttrandena framliålles i allmänhet, att ehuru

under senare år blott ett ringa antal vräkningar vid arbetskonflikter förekommit

— en lagstiftning i den riktning, bostadsutredningens förslag innehåller,

i allt fall ur social synpunkt synes befogad. Tillika betonas i ett

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 134.

2461 35 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 134.

flertal av dessa yttranden, att bostadsutredningen i stort sett löst det förevarande

spörsmålet på ett sätt, mot vilket vägande invändningar icke torde

kunna göras.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som uttalat sin principiella anslutning till

bostadsutredningens förslag men hemställt, att förslaget först efter omarbetning

måtte läggas till grund för lagstiftning, har framhållit, att det torde

givas även andra fall än vid arbetskonflikter, då bestämmelser till skydd

mot vräkning av arbetare kunna vara av behovet påkallade. Därest skyldigheten

att avflytta från bostad föranletts av arbetarens sjukdom, måste det

sålunda anses stötande, att vräkning skulle kunna omedelbart ifrågakomma.

Länsstyrelsen förmenar fördenskull, att de bestämmelser, som anses böra

meddelas till skydd mot vräkning vid arbetskonflikter, böra utsträckas att

gälla även till skydd mot vräkning vid sjukdom.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som på sätt redan nämnts trots principiella

betänkligheter icke velat avstyrka att förslaget lägges till grund för lagstiftningsåtgärder,

har till stöd för denna sin mening anfört:

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har under senare år vräkning av arbetare

på grund av arbetskonflikter förekommit allenast i undantagsfall.

Något större behov av den ifrågasatta lagstiftningen synes således icke numera

föreligga. Emellertid är det otvivelaktigt ett berättigat önskemål att

förebygga att över huvud vid arbetsstriderna stridsmedel användas, vilka äro

ägnade att framkalla särskild bitterhet mellan parterna. Då förslaget uppenbarligen

har detta syfte, hade det varit önskvärt, att detsamma kunnat behandlas

i samband med annan lagstiftning för humanisering av metoderna

inom arbetsstriderna. Särskilt synes ett nära samband finnas mellan skyddsarbetenas

undantagande från konflikter och förbud mot användning av vräkning.

I en dylik lagstiftning hade det också varit möjligt att klarare rikta

sistnämnda förbud just mot de fall, då vräkningen användes såsom stridsmedel

i konflikter. Med förslagets innehåll kan det tänkas, att vräkningsåtgärder,

då arbetsgivaren anser sig hava behov av vissa bostäder, som han

på grund av förbudet icke kommer åt, i stället riktas mot exempelvis sådana

arbetare, som på grund av arbetslöshet avskedats men tills vidare fått kvarbo

och vilka icke deltaga i konflikten. Såsom förslaget avfattats torde det också

medföra att vid den tidpunkt, då uppgörelse i en konflikt sker, skyddet bortfaller

för sådana arbetare, som icke kunna återtagas i arbete. Förslaget kan

därför komma att försvåra uppgörelser och förlänga konflikterna.

Socialstyrelsen, som ställt sig tveksam till förslaget i princip, framhåller

till en början, att det ligger i sakens natur, att det i förslaget åsyftade vräkningsförfarandet

är i sig självt osympatiskt och ägnat att väcka betänkligheter

ur social synpunkt. Detta är framför allt fallet, där vräkningsåtgärder

påkallas såsom ett led i stridsåtgärder i intressekonflikter mellan arbetsgivare

och arbetare. Det har också förekommit — åtminstone inom jordbruket

— att vräkningar föranledda av arbetskonflikter blivit verkställda och

att sålunda uppsägning till avflyttning med åtföljande vräkningsåtgärd spelat

en roll såsom påtrycknings- och stridsmedel.

Till belysande av den omfattning, i vilken vräkning i sådant sammanhang

förekommit, åberopar socialstyrelsen härefter en av styrelsen år 1925

verkställd utredning i ämnet, avseende åren 1923—1924. Angående resultatet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl, Majus proposition nr 134.

19

av denna utredning, vilken skulle vara den å området senast verkställda,

yttrar socialstyrelsen:

Från den 24 oktober 1924 till efter årsskiftet 1924/1925 rådde arbetskonflikt

inom jordbruket, vilken konflikt var mest utbredd i Malmöhus län.

Antalet sökta (S), beviljade (B) och verkställda (Y) vräkningar i detta län

var under åren 1923 och 1924 följande:

Malmöhus län......

därav landsbygd

1 9 2 3. 1 9 2 4.

s.

B.

y.

s.

B.

V.

303

186

44

558

336

104

78

49

11

320

193

68

Enbart under fjärde kvartalet 1924 — alltså under arbetskonfliktens gång —

uppgick antalet ansökningar örn vräkning i Malmöhus län till 273, medan

motsvarande antal år 1923 utgjorde allenast 6.

I fråga örn rättsgrunden för vräkningsförfarandet innehåller berörda utredning

följande uppgifter från Malmöhus läns landsbygd:

1923

1924

Hyres- eller arrendeavtals

utlöpande eller

förverkande.

s.

B.

V.

62

38

11

58

36

17

Arbets- eller tjänsteavtals

upphörande.

s.

B.

V.

10

7

—

244

145

49

Annat förhållande.

s. b. v.

6 4 —

18 12 2

Den starkt ökade frekvensen under 1924 av vräkningsinstitutets användning

hänförde sig sålunda nästan uteslutande till orsaken »arbets- eller

tjänsteavtals upphörande», vilket förhållande synbarligen berodde på den då

inträffade konflikten inom jordbruket.

Vidare yttrar socialstyrelsen:

De nu anförda siffrorna hänföra sig till händelser, som ligga mer än tio

år tillbaka i tiden och vilka torde få anses redan då hava utgjort undantagsfall.

Utvecklingen har inom skilda arbetsområden gått i riktning mot

ett alltmera minskat användande av vräkningsåtgärder i samband med arbetskonflikter,

så att, såsom bostadsutredningen själv framhåller, inom industrien

bostadsupplåtelse och bostadsinneliav numera helt upphört att betraktas

såsom fackliga stridsmedel. Styrelsen kan icke dela bostadsutredningens

uppfattning, att för lantarbetarnas vidkommande motsvarighet till

denna utvecklingslinje skulle saknas. Erfarenheten torde tvärtom visa, att

jämväl inom jordbruket vräkningsåtgärder i samband med arbetskonflikter

bliva alltmer sällsynta och att det förefinnes grundad anledning antaga, att

den opinionsbildning, som får anses hava varit den huvudsakliga drivkraften

till denna utveckling, kommer att leda därhän, att, såsom angeläget är, jämväl

i fråga om lantarbetarna, vräkningsförfarande helt upphör att spela en

roll vid konflikter. Styrelsen anser sig med hänsyn härtill böra ifrågasätta,

huruvida de föreslagna lagstiftningsåtgärderna kunna anses numera

vara av behovet påkallade eller ens lämpliga. Det synes nämligen vara mera

rationellt, att den spontana utveckling, som enligt styrelsens förmenande

tydligt gjort sig gällande, får ostörd fortsätta och att man icke vidtager av

de faktiska förhållandena knappast motiverade lagstiftningsåtgärder.

Efter att därjämte ha ägnat förslagets närmare utformning en kritisk behandling,

vartill jag återkommer i det följande, anser sig socialstyrelsen —

även örn en lagstiftning i förevarande hänseende skulle anses påkallad —

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition, nr 134.

icke kunna tillstyrka, att förslaget utan omarbetning i väsentliga delar lägges

till grund för lagstiftning i ämnet.

Lantbruksstyrelsen, vars yttrande såsom nämnts närmast går i avstyrkande

riktning, åberopar till en början bostadsutredningens uttalande, att antalet

fall, då av arbetskonflikter föranledda vräkningar blivit verkställda, siffermässigt

sett är ganska ringa, samt tillägger härvid, att till följd av den allmänna

uppmärksamhet, de senast till offentligheten komna vräkningarna av

lantarbetare väckt, och de konsekvenser i olika avseenden, desamma dragit

med sig, faran av att dylika vräkningsåtgärder skola i framtiden tillgripas

synes ganska ringa. Enligt lantbruksstyrelsens mening föreligger numera

knappast något verkligt behov av en lagstiftning i ämnet. Härefter yttrar

lantbruksstyrelsen vidare:

Motivet till införande av vräkningsskydd vid arbetskonflikter är, såsom

bostadsutredningen också framhåller, att det måste ligga i samhällets intresse,

att en konflikt på arbetsmarknaden icke onödigt tillspetsas och att de

sociala stridsmetoderna icke onödigtvis brutaliseras. Detta är givetvis alldeles

riktigt, men yttrandet bör äga sin giltighet icke endast när det åberopas

för beredande av skydd åt den ena parten i en arbetskonflikt utan

även för införande av nödigt skydd åt den andra. Enligt lantbruksstyrelsens

mening innebär ett inställande av arbetet under skördetid en fullt ut lika

stark brutalisering av stridsmetoderna, enär vederbörande lantarbetsgivares

ekonomiska existens därigenom ej sällan äventyras. Även i detta fall måste

det sålunda ligga i samhällets intresse att bereda nödigt skydd, särskilt som

behovet av dylikt skydd är långt mera aktuellt. Det synes därför lantbruksstyrelsen

som örn likställighet och rättvisa krävde, att ett införande av bostadsskydd

vid arbetskonflikter för jordbrukets arbetare kombinerades med

förbud mot skördestrejker.

Under åberopande av det anförda ävensom vissa erinringar mot förslagets

detaljbestämmelser finner sig lantbruksstyrelsen, trots att bostadsutredningens

förslag måste i vissa avseenden anses innebära fördelar för arbetsgivare inom

jordbruket, böra avstyrka förslagets godkännande i befintligt skick. Styrelsen

tillägger emellertid, att styrelsen icke har anledning att motsätta sig ett

måttligt och lämpligt avvägt bostadsskydd under arbetskonflikter för arbetare

inom jordbruket under förutsättning, att arbetsgivare kan — såsom jämväl

bostadsutredningen föreslagit — få disponera lägenhet, därest han visar, att

lägenheten erfordras för beredande av bostad åt annan arbetare, med vilken

överenskommelse träffats angående arbete vid arbetsgivarens av arbetskonflikten

berörda företag för tid konflikten varar, eller för viss annan, ej alltför

begränsad tid.

Svenska arbetsgivareföreningen, som jämväl närmast ställt sig avvisande

mot förslaget, framhåller, att av de vräkningar, som under senare år kommit

till stånd, uppenbarligen endast en mindre del varit vidtagna i samband med

arbetskonflikter. Vidare anser föreningen det ligga nära till hands, att påstådda

missförhållanden i fråga örn besittningsrätten till arbetarbostäder

bringas ur världen genom kollektiva uppgörelser mellan arbetsgivarnas och

arbetarnas organisationer. Anledningen till att gällande kollektivavtal icke

i större utsträckning omfatta bestämmelser, som avse att trygga arbetarnas

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

besittningsrätt i fråga om åt dem av arbetsgivarna upplåtna bostäder, måste

enligt föreningens bedömande helt säkert vara att finna i den omständigheten,

att parterna på arbetsmarknaden icke i ifrågavarande bostadsförhållanden

finna någon särskild anledning att framföra krav på kollektivavtalsreglering.

Oaktat sålunda någon nu aktuell anledning till lagstiftning enligt

föreningens mening icke föreligger, vill föreningen dock icke — med hänsyn

till den betydande vikt man måste tillerkänna tryggheten i bostadsbesittningen

— motsätta sig att på lagstiftningens väg skapas skäliga garantier

för en betryggande besittningsrätt i fråga örn av arbetsgivare åt arbetare

upplåtna bostäder. Vidare yttrar föreningen:

En lagstiftning, som avser att bereda innehavare av arbetarbostad nöjaktigt

besittningsskydd, kan tekniskt sett komma till utförande på tre olika

vägar. Antingen kan man i likhet med en i samband med lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom år 1907 väckt motion anknyta lagstiftningen till

de i nämnda lag intagna bestämmelserna rörande hyra. En annan utväg är

att i samband med allmän arbetsavtalslagstiftning upptagna förevarande

fråga till reglering. Slutligen återstår att i fristående lagstiftning utforma

nödiga rättsregler.

Oss synes det mindre lämpligt att sammanföra lagregler av förevarande

beskaffenhet med den egentliga hyreslagstiftningen. En reglering av förevarande

slag hör icke samman med sådan lagstiftning, åtminstone icke i det

mest praktiska fallet, då besittningsrätten till arbetarbostaden ingår såsom

en del i löneförmånerna. Då bostadsrätten i här avsedda förhållanden städse

är synnerligen nära knuten till arbetarens anställning hos arbetsgivaren,

förefaller det oss som örn bestämmelser för tryggande av sådan rätt ha

sin naturligaste plats i en allmän arbetsavtalslagstiftning.

Föreningen ingår härefter på en redogörelse för de bestämmelser angående

bostadsbesittningsskydd, som intagits i 17 § av det utav kommittén angående

privatanställda framlagda förslaget till lag örn arbetsavtal. Tillika omnämner

föreningen, att den i yttrande över detta lagförslag förklarat sig i stort sett

icke lia något att erinra mot 17 § av förslaget. Föreningen har dock ifrågasatt,

huruvida den utvidgade hyresrätten, varom stadgades i nämnda paragraf,

vore av behovet påkallad, då arbetaren själv tog initiativet till anställningsförhållandets

upplösande, utan att detta skedde i följd av förhållanden,

som utgjorde anledning för arbetaren att häva avtalet. Föreningen förmenade

nämligen, att arbetaren i sådant fall borde i god tid före anställningens

upphörande lia kunnat ordna sin bostadsfråga. Vidare yttrar föreningen

bland annat:

Det synes oss ej omotiverat, att möjlighet till längre gående skydd beredes

för besittningsrätten till arbetarbostad vid arbetskonflikt än under

normala arbetsförhållanden med hänsyn till den eventuella ökningen i svårigheter

för avhysta arbetare att erhålla andra lämpliga bostiuler till följd av

en temporär stegring i efterfrågan på dylika. En lagstiftning bör därför

lämna utrymme för en utvidgning av det skydd flir hyresrätten, som eljest

tillkommer innehavare av arbetarbostad, för det fall att arbetskonflikt medför

särskilda svårigheter i fråga om arbetarnas bostadsförsörjning.

Vi måste däremot bestämt bestrida riktigheten av att såsom motiv för

lagstadgat skydd mot vräkning anföra önskvärdheten att den särskilda stridsmetod,

som vräkningen från arbetarbostad kan utgöra vid arbetskonflikter,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 134.

stämplas såsom otillåten. Ett ingripande från lagstiftningens sida mot de

vid konflikter å arbetsmarknaden förekommande stridsåtgärder, i den mån

de rikta sig mot den egentliga motparten, måste ske med synnerlig varsamhet,

så att statsmakterna icke därigenom göra sig skyldiga till ett partitagande

för den ena parten.

Denna vår inställning är emellertid ingalunda att tolka så, att rätten att

använda stridsmetoder under alla omständigheter bör vara helt obeskuren,

oavsett karaktären av de av dessa åtgärder föranledda verkningarna. Är det

intresse, som angripes, av betydligt högre samhälleligt värde än parternas

å arbetsmarknaden intresse att anlita den ekonomiska stridsåtgärden såsom

medel för arbetsvillkorens bestämmande, böra statsmakterna ingripa till

skydd för detta förstnämnda intresse. Åtgärden bör emellertid då icke gå

ut på ett fördömande av stridsåtgärden såsom sådan utan bör stridsrätten

beskäras endast i den mån så är erforderligt för ett nöjaktigt tillgodoseende

av det angripna intresset. Därför anse vi, att vräkningens tillåtlighet icke

bör ställas i beroende av syftemålet med åtgärden. Avgörande för vräkningsförbud

bör i stället endast vara föreliggande möjligheter för de bostadsbehövande

att skaffa sig andra lämpliga bostäder. Man måste därför konstatera,

att bostadsutredningen avvikit från en saklig motivering, då den

såsom skäl för förbud mot vräkning vid arbetskonflikter framfört en värdesättning

av vräkningen som stridsmedel.

Med den här angivna inställningen rörande arbetskonflikter inverkan på

bostadsbesittningsskyddet bör, såvitt vi kunna finna, en lagstiftning till

skydd för arbetarens besittningsrätt i fråga om honom av arbetsgivaren upplåten

bostad göras enhetlig, oberoende av under vilka förhållanden arbetsavtalet

upphör eller nämnda rätt sättes ifråga. Den reglering, som i förevarande

hänseende utformats i det framlagda förslaget till lag om arbetsavtal,

kan därvid enligt vårt förmenande tjäna såsom grundval. Redan ur

lagteknisk synpunkt synes det oss oriktigt, att skydd för rätt till besittning

av arbetarbostad meddelas i tvenne olika lagar. Men därjämte är det ur

rent saklig synpunkt enligt vår åsikt ingen anledning att i princip behandla

skyddet för innehavare av arbetarbostad olika, allteftersom arbetskonflikt

råder vid arbetsplatsen eller ej. Den allmänna respittiden för bostadsinnehavaren

— i lagförslaget om arbetsavtal 14 dagar — bör sålunda äga generell

giltighet även i konfliktsituation. Det förhållandet att vid tidpunkten

ifråga föreligger arbetskonflikt bör icke förhindra arbetsgivaren att efter den

allmänna tidsfristens utgång från sig skilja enstaka arbetare även av andra

anledningar, än som enligt förslaget berättigar arbetsgivaren till vräkning.

Endast då arbetarnas skiljande från arbetarbostäderna vidtages i sådan omfattning

och med sådan samtidighet, att arbetarna och deras familjers bostadsförsörjning

därigenom äventyras, bör det finnas möjlighet att tillämpa

ett längre gående skydd.

Föreningen vill sålunda vitsorda lämpligheten och behovet av vissa undantagsbestämmelser

för de exceptionella förhållanden, som kunna inträffa under

arbetskonflikt. Föreningen anser emellertid, att dessa särbestämmelser lämpligen

böra utformas med de i 17 § av förslaget till lag örn arbetsavtal intagna

föreskrifterna såsom huvudregel. Den i nämnda paragraf föreskrivna

uppsägningstiden av 14 dagar skulle sålunda i regel gälla under alla förhållanden,

och vid fall av arbetskonflikt skulle skyddet endast i viss mån

utbyggas. I fråga örn skyddets utbyggande anser föreningen den av bostadsutredningen

föreslagna regleringen kunna följas, blott örn tre grundväsent
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

liga ändringar däri vidtagas. Sålunda bör den för konfliktsituation speciellt

förlängda respittiden för besittningsrätt till arbetarbostad ej utsträckas till

att omfatta en absolut tidrymd av mera än en månad. Denna skyddstid

bör därjämte på sätt i förslaget till lag örn arbetsavtal föreskrivits räknas

från tidpunkten för arbetsavtalets uppsägande, då sådant förekommer. Vidare

bör utökningen av uppsägningstiden icke träda i tillämpning i annan män

än som erfordras för att arbetarna skola kunna erhålla lämpliga bostäder.

Den förlängda respittiden bör därför ej fastställas att under alla förhållanden

gälla vid arbetskonflikt, utan bör i stället åt överexekutor överlämnas att

uppskjuta begärd vräkning under högst så lång tid, som motsvarar denna

respittid, med hänsyn till den temporära svårigheten att tillgodose vederborandes

bostadsförsörjning under arbetskonflikt. Även med den nu förordade

regleringen av bostadsbesittningsskyddet anser föreningen de i bostadsutredningens

lagförslag angivna undantagen från vräkningsförbudet nödvändiga.

I de yttranden, vari en mera klart avvisande hållning gentemot

förslaget intagits, har i allmänhet framhållits, att en laglig reglering av

förevarande förhållanden icke vore av behovet påkallad med hänsyn till dels

det fåtal vräkningar vid arbetskonflikter, som för närvarande förekomme,

och dels det tämligen vidsträckta skydd mot omedelbar vräkning, gällande

bestämmelser redan tillförsäkrade en arbetare. Vidare har bland annat

gjorts gällande, att den föreliggande frågan icke borde göras till föremål

för en särlagstiftning utan behandlas i samband med en allmän lagstiftning

örn arbetsavtal,

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som ansett sig icke kunna förorda förslagets

upphöjande till lag, yttrar bland annat:

Länsstyrelsen vill förvisso icke bestrida, att humanitära skäl starkt tala

för hänsyn och varsamhet vid handhavandet av det tvångsmedel, som har

avses, men så är förhållandet jämväl när avhysning ifrågasattes utan samband

med en arbetskonflikt. Gällande bestämmelser i ämnet aro emellertid

så pass modifierade, att med skäl knappast kan göras gällande, att ej kravet

härpå blivit tillgodosett så långt rimligtvis kan begaras. Med tanke harpa

synes lämpligheten av att för nu ifrågakomna fall tillskapa en särskild

undantagslag så mycket mer kunna ifrågasättas, som ett realiserande av

förslaget skulle kunna komma att på arbetsgivaren övervältra en oskäligt

stor del av den omsorg för den enskildes försörjning, som eljest åvilar

det allmänna. Värnandet av familjen och omtanken om det uppväxande

släktet är visserligen ett samhällsintresse av utomordentlig — för att ej saga

främsta — vikt, men att fördenskull, på sätt nu föreslagits, i en arbetskonflikt

pålägga arbetsgivaren skyldigheter gentemot arbetstagaren och hans

familj utöver vad gällande lagstiftning föreskriver, anser länsstyrelsen icke

vara med rätt och billighet förenligt. Läget förbättras ingalunda därav, att

arbetsgivaren skulle nödgas ha sin motpart i konflikten kvartående pa arbetsplatsen

under en ganska avsevärd och med hänsyn till förhållandena

rätt så kritisk tid, ty om även arbetaren icke direkt gjorde sig skyldig till

handling, som enligt förslaget skulle kunna leda till hans avhysning, kunde

hans blotta närvaro där vara ägnad att skapa irritationsmoment, vilka nmhända

bleve nog så kännbara för arbetsgivaren i dennes lagliga och lovliga

strävan att hålla i gång det många gånger oundgängligen erforderliga arbetet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

på platsen. Detta torde i alldeles särskild grad gälla jordbruket och i all

synnerhet den hårt skuldbelastade, av främmande arbetskraft beroende jordbrukaren,

vars lott i en dylik situation lärer vara ungefär lika litet avundsvärd

som den arbetare, som står inför hotet av en vräkning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som icke kunnat tillstyrka förslaget, framhåller

den väsentliga skillnad mellan jordbruksdriften och industrien, som

ligger däri, att jordbruksdriften i motsats till industrien med nödvändighet

måste fortsättas under arbetskonflikt. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen,

att jordägaren saknar det vapen som lockouten utgör inom industrien.

Fråga kan sålunda vid jordbruksdriften endast vara örn strejk. Det kan då

enligt länsstyrelsens mening allvarligen ifrågasättas, huruvida det partitagande

från samhällets sida, som den föreslagna undantagslagstiftningen utan tvivel

utgör, är motiverat. Trycket från allmänhetens sida mot den brutalisering

av arbetskonflikter, som en lättsinnig användning av vräkningsinstitutet utgör,

skulle för visso vara så stark, att faran för en sådan användning kunde

betraktas lika teoretisk för jordbrukets arbetare som den numera anses vara

det för industriens arbetare. Skulle däremot samhället genom undantagslagstiftning

av nu föreslagen art underlätta strejkvapnets användning, kunde

man ej vara lika säker att ej en lättsinnig användning av detta skulle uppmuntras.

Enligt länsstyrelsens mening borde, örn ej framdeles som hittills

den fria förhandlingsvägen mellan parterna i arbetsavtalet på jordbrukets

område skulle visa sig tillfyllest, lagstiftningsmaktens ansträngningar förr

böra inrikta sig på ett lagligt utjämnande av tvisterna än på skapandet av

en undantagslagstiftning, vilken kan befaras stimulera till stridsåtgärders

vidtagande. Förslaget ginge emellertid en annan väg och sökte uppdraga

en gräns mellan tillåtligt och icke tillåtligt vräkande, något som dock visat

sig vara synnerligen svårt. Ej heller hade förslaget lyckats lösa uppgiften

ifråga på tillfredsställande sätt, och tvivelaktigt vore örn den överhuvud kunde

lösas efter de riktlinjer, bostadsutredningen tänkt sig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som funnit sig icke kunna tillstyrka, att

förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet, har yttrat i huvudsak

följande:

När det gäller att taga ställning till den ifrågasatta lagstiftningen bör

givetvis den största hänsyn tagas till att densamma berör ett problem av

mycket grannlaga och ömtålig natur. En lag på detta område är tveeggad,

allt efter dess stadgandens innehåll riktar den sig än mot arbetsgivaren än

mot arbetaren. Det synes under sådana förhållanden vara självfallet, att

man måste gå fram med försiktighet och efter noggrann avvägning av de

olika intressena. Det är vidare nödvändigt, om man vill nå ett riktigt

resultat i denna, i hög grad praktiska fråga, att man lägger de verkliga,

faktiska förhållandena till grund för dess bedömande. I detta avseende

synes bostadsutredningens förslag icke hålla måttet. Länsstyrelsen kan

åtminstone icke värja sig för den uppfattningen, att det varit mera teoretiska

överväganden än ett föreliggande behov av ändrade bestämmelser på

detta område, som lett fram till förslaget. Härför talar att antalet fall

av vräkning, som förekommit i samband med arbetskonflikter, är mycket

ringa och synes bli allt fåtaligare ju mer den allmänna meningen riktat

sig mot en dylik åtgärd, när den icke är nödvändig för att arbetsgivaren

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr IM.

skall komma åt bostaden för att säkerställa driften å sin egendom.

Härför talar även att utredningen vid avfattande av sitt förslag icke tagit

skälig hänsyn till det faktiska skydd mot vräkning, som föreligger i utsökningslagens

bestämmelser. Man kan under sådana omständigheter lia det

största fog för att ifrågasätta örn tillräcklig anledning nu förefinnes för en

rättslig reglering av hithörande förhållanden utöver vad som redan skett

eller föreslagits i det tidigare avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal. Psykologiskt

sett kan det näppeligen anses väl avvägt att, när en utveckling pågår

i önskvärd riktning, ingripa med en lagstiftning, som under de spända förhållandena

vid en arbetskonflikt icke kan undgå att verka irriterande å endera

parten. Vidare är att märka, att bostadsutredningen motiverat sitt

förslag med de förhållanden, som äro rådande beträffande lantarbetarna men

utvidgat sitt förslag så, att det avser alla arbetare, utan annan motivering

än att de synpunkter, som ligga till grund för förslaget i vad det avser

lantarbetarna, med lika fog kunna göras gällande i fråga om andra grupper,

låt vara att dessa icke i samma utsträckning torde ha behov av det skydd

lagförslaget skulle bereda. Man kan icke undgå att finna att detta är en

alltför svag och vacklande grund för att tjäna som underlag för en lagstiftning

i en vansklig och komplicerad fråga, framförallt örn den ifrågasatta

lagen gives generell syftning. Dess mer drives man till denna uppfattning,

när man betänker, att vräkning av arbetare under arbetskonflikt i verkligheten

sällan förekommit, samt att dylika åtgärder — frånsett vissa för arbetsgivaren

trängande fall — synas allt mera mötas av ogillande av den

stora utom konflikten stående allmänheten och därför av allt att döma torde

vara ställda på avskrivning.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att såvitt länsstyrelsen kan finna förslaget

övervägande tillgodoser arbetarnas intressen. Härvid aberopar länsstyrelsen

särskilt, att i ett utpräglat jordbruksdistrikt det ofta nog torde

vara omöjligt för en lantbrukare att vid en allmän arbetskonflikt anskaffa

annan tjänlig bostad åt sina i konflikten indragna arbetare. En bättre avvägning

mellan parterna synes länsstyrelsen därför önskvärd. Måhända skulle

denna kunna vinnas genom antagande, i samband med lagförslagets omredigering

till att avse allenast jordbruket och dess arbetskonflikter, av en

samtidigt beslutad föreskrift örn förbud mot strejk under skördetid eller beträffande

skötsel av arbetsgivarens husdjur. Till slut anför länsstyrelsen:

Man torde knappast taga fel, örn man påstår, att föreliggande förslag kan

förväntas i hög grad främja både styrkan och utbredningen av den redan

nu förmärkta benägenheten hos lantbrukarna att företrädesvis anlita ogifta

och mera tillfälliga arbetskrafter. Går utvecklingen i sådan riktning, kommer

det att bli allt svårare för gifta lantarbetare och i synnerhet för dem

som lia barn att erhålla anställning. Det kan ock förutses, att jordbrukets

arbetsgivare, om förslaget uppliöjes till lag, skulle söka att i största möjliga

utsträckning träffa sådana avtal med sina arbetare, som säkerställa dem, i

den mån det kan ske, mot lagens bestämmelser om skydd mot avhysning.

Såvitt länsstyrelsen kan se, skulle en lagstiftning i enlighet med bostadsutredningens

förslag icke i längden vara till fördel ens för arbetarna. Det

vilar på otillräckliga sakliga grunder och skulle utan skälig anledning medföra

en olycklig skärpning av de sociala motsatserna mellan arbetsgivare

och arbetare.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som på sätt ovan nämnts direkt avstyrker

förslaget, yttrar:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr l''ii.

För en undantagslagstiftning torde i regel fordras kraftiga skäl. Bostadsutredningen

Ilar emellertid själv i förevarande fall uppgivit, att hittills antalet

vräkningar vid konflikt varit ganska ringa. Som skäl för att bostadsutredningen

ändock framlagt förslaget har utredningen åberopat omtanke

örn de i konflikten inblandade arbetarnas familjer. Detta skäl synes dock

mindre övertygande, då i andra fall vederbörande familj får taga konsekvenserna

av husfaderns handlingar utan att lagstiftningen på motpartens

bekostnad ingriper till familjens förmån. Exempelvis må framhållas de fall,

då familj vräkes från förhyrd bostad till följd av att husfadern på grund av

oförvållad arbetslöshet varit ur stånd att erlägga avtalad hyra. Nu är det

dock fråga örn en frivillig, avsiktlig underlåtenhet att fullgöra vederbörlig

motprestation. Länsstyrelsen anser därför, att en lagstiftning i ämnet icke

bör ske fristående från den beramade lagstiftningen örn arbetsavtal, samt

förordar att, åtminstone för tillfället, i stället ansträngningarna inriktas på

att erforderliga bestämmelser på frivillighetens väg inryckas i arbetsavtalen.

Länsstyrelsen i Orebro län, som jämväl direkt avstyrker en lagstiftning i

överensstämmelse med det föreliggande förslaget, framhåller, att en sådan

lagstiftning uppenbarligen är av synnerligen vansklig beskaffenhet. Icke minst

är detta fallet med hänsyn till de lösa former, under vilka en arbetskonllikt,

enligt vad erfarenheten visar, numera kan komma till stånd. Under dylika

förhållanden skulle det säkerligen bli lätt att i fall, då vräkning av annan

orsak skolat och bort ifrågakomma, genom framskapande av en dylik konflikt

förhindra verkställighet. Tillika åberopar länsstyrelsen, att i motiven

till förslaget även vitsordas, hurusom utvecklingen gått i sådan riktning, att

vräkning på grund av arbetskonflikt blivit alltmera sällsynt.

Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening, som hemställer att

det framlagda förslaget icke upphöjes till lag, anför:

Styrelsen finner i motsats till vad bostadsutredningen gjort gällande icke

övertygande skäl förebragta därför, att den ifrågasatta lagen skall komma

att leda till en humanisering av de sociala stridsmetoderna. Jordbruksstrejker,

som haft massvräkningar till följd, lia icke förekommit på senare

år och tidigare endast vid ett par enstaka tillfällen. Hedan den omständigheten,

att vräkning i anledning av arbetstvist mellan lantarbetsgivare och

lantarbetare tidigare förekommit i så ringa utsträckning och numera knappast

alls ager rum, synes visa, att åtminstone för jordbrukets del en lag som

den ifrågasatta icke är av behovet påkallad. Detta gäller i så mycket högre

grad, som i redan nu förefintliga lagbestämmelser om vräkning finnes fullgod

garanti för att en arbetare icke under några omständigheter skall nödgas

att hals över huvud lämna sin bostad. Från dagen, då vräkningsansökan

ingivits och till dess verkställighet av den begärda vräkningen kan ske, förlöper

nämligen, åtminstone när det gäller förhållandena på landsbygden och

därest i utsökningslagen omförmält giltigt anstånd beviljas, en tid av åtminstone

ett par veckor. Därtill kommer, att arbetaren väl vanligen under

tämligen lång tid före arbetsinställelsen känner till att en konflikt är under

uppsegling. I varje fall kommer han hädanefter att lia kännedom därom

minst en vecka i förväg, enär lagen den 28 juni 1935 angående tillägg till

lagen örn medling i arbetstvister föreskriver, att innan arbetsinställelse vidtages,

underrättelse örn åtgärden skall lämnas motsidan sist å sjunde dagen

före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Arbetaren har sålunda redan

enligt gällande lagregler och praxis omkring tre veckor till sitt förfogande

för sökande av ny bostad. Denna är icke obetydlig. Lyckas den i konflikten

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

indragne arbetaren icke under respittiden uppdriva någon annan bostad,

beror detta på att sådana på grund av den glesa bebyggelsen på landsbygden

över huvud taget icke stå till buds och arbetaren blir därför icke när det

galler anskaffandet av ny bostad mera hjälpt med en tremanadersfrist än

med den nuvarande respittiden örn tre veckor.

Därigenom att lagförslagets långa frist icke behöves och icke kan utnyttjas

allenast för sökande av ny bostad, förlorar fristen emellertid sitt berättigande

enligt det uppgivna syftemålet; den kommer i stället att för arbetarparten

utgöra just vad lagen avsåg att för arbetsgivarnas vidkommande förhindra,

nämligen att dispositionen över bostaden blir ett extra kampmedel,

som vid konflikt sättes ena parten, i detta fall arbetarna, i händerna. Under

sådana förhållanden torde med till visshet gränsande sannolikhet utvecklingen

gå därhän, att arbetsgivarna efter hand i allt högre grad avstå från

att tillhandahålla sina arbetare lönebostäder, en utveckling, som särskilt för

arbetarna skulle vara olycklig.

Den ifrågasatta lagen kommer sålunda att motverka sitt eget syftemål.

Styrelsen anser i anledning av det anförda, att saväl lantarbetsgiyarnas som

lantarbetarnas skilda och gemensamma intressen komma att bäst tillgodoses,

därest den föreslagna lagen icke kommer till stand. Lyckligast ur alla synpunkter

synes vara, att här ifrågavarande förhållanden även för framtiden

få regleras av nu gällande lagregler och av den inom arbetsgivarekretsar

utbildade praxis, att frågan om vräkning vid arbetskonflikt skall handläggas

med humanitet och hänsynsfullhet.

Spörsmålet örn tryggare besittningsrätt för arbetare beträffande lönebostäder

har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet. Saväl i riksdagen

som eljest har frågan tid efter annan ägnats behandling, och olika förslag

i ämnet lia även framkommit. I sitt den 9 mars 1935 dagtecknade betänkande

med förslag till lag örn arbetsavtal har kommittén angående privatanställda

till behandling upptagit frågan samt i 17 § av sitt lagförslag intagit

bestämmelser i syfte att bereda arbetare ett visst bostadsbesittningsskydd.

Såsom ett särskilt spörsmål har kommittén emellertid betraktat frågan, huru

bör förfaras med bostadsförmåner vid strejk och lockout, och då denna fråga

redan till behandling upptagits av bostadsutredningen för landsbygden, har

kommittén skjutit densamma å sido. Efter det kommitténs berörda betänkande

avgivits, har bostadsutredningen till slutlig behandling upptagit frågan

örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter samt avgivit förslag i ämnet.

Över såväl kommitténs som bostadsutredningens förslag lia yttranden avgivits

av myndigheter och sammanslutningar. Körande väsentliga delar av

kommitténs förslag lia synnerligen delade meningar yppats, och då detta

förslag, över vilket åtskilliga betydelsefulla yttranden inkommit först i slutet

av oktober och under november 1935, inrymmer spörsmål av vittutseende

och delvis svårlöst art, är jag för närvarande ej beredd att taga ståndpunkt

till förslaget. Bostadsutredningens förslag har däremot av det övervägande

antalet myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, ansetts

kunna i huvudsak läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Från en del

håll lia dock invändningar rests mot en lagstiftning i den riktning, bostadsutredningen

föreslagit.

Departe
ments
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 134.

Till en början skall jag beröra de betänkligheter, som från några håll

framkommit däremot, att frågan örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter

upptages till behandling annorledes än i samband med en allmän lagstiftning

örn arbetsavtal. Det har bland annat gjorts gällande, att anledning ej

syntes föreligga att i princip behandla skyddet för innehavare av arbetarbostad

olika, allteftersom arbetskonflikt rådde vid arbetsplatsen eller ej.

Vidare har det uttalats, att det torde givas även andra fall än vid arbetskonflikter,

då bestämmelser till skydd mot vräkning av arbetare kunde vara

av behovet pakallade, såsom vid arbetares sjukdom eller arbetslöshet. Jag

erinrar örn att kravet på en tryggare bostadsrätt i dylika fall tidigare varit

föremål för utredning (se prop. 1923 nr 31) och även föranlett vissa bestämmelser

om anstånd med vräkning. Säkerligen kunde bostadsskyddet ytterligare

utbyggas. Men de vid arbetskonflikter uppkommande förhållandena

äro av sådan speciell natur, att särbestämmelser för dessa äro betingade.

Under sådana omständigheter synes anledning saknas att låta med behandlingen

av frågan örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter anstå i avbidan

pa en samtidig behandling av de övriga spörsmål, som här berörts.

I en del yttranden har gjorts gällande, att en laglig reglering av de förhållanden,

bostadsutredningens förslag avser, icke skulle vara av behovet påkallad.

Härutinnan framhålles först och främst, att under senare år blott i ett fåtal

fall vräkningar företagits i samband med arbetskonflikter, och uttalas tillika,

att med hänsyn till den tydliga opinion, som från allmänhetens sida vid

dylika tillfällen kommit till uttryck mot dessa åtgärder, det med skäl kunde

förväntas, att antalet vräkningar alltmera skulle minska i antal. Vidare har

påståtts, att redan gällande bestämmelser rörande vräkning möjliggjorde ett

skydd mot vräkning, som även vid en arbetskonflikt kunde anses tillfyllest.

Vad sålunda anförts kan jag icke finna berättigat. Väl har under senare

år, delvis under trycket av den allmänna opinionen, en märkbar förbättring

inträtt i förhållandena på området. Men tid efter annan lia dock i samband

med arbetskonflikter, särskilt å jordbrukets område, företagits vräkningar av

arbetare, vilka åtnjutit bostad i arbetsgivaren tillhörig fastighet, och städse

ha dylika åtgärder visat sig kränka rättsmedvetandet hos vida kretsar av

allmänheten. Ingen torde väl heller vilja bestrida, att vräkningsåtgärder i

samband med arbetskonflikter i avsevärd mån bidragit till att tillspetsa

och skärpa motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare och därmed

också fördröjt och försvårat biläggandet av konflikterna. Anledningen till

dessa verkningar är uppenbarligen det starka ingrepp i arbetarens privata

liv, som en vräkning fran bostaden medför, och särkilt den omständigheten

att vräkningen drabbar ej blott den i konflikten indragne arbetaren utan

hela hans familj. Med hänsyn härtill och ur rent humanitär synpunkt

måste det vara ett önskemål, att vräkningsåtgärder vid arbetskonflikter i

möjligaste mån undvikas. Ett tillfredsställande skydd i detta hänseende

kunna gällande bestämmelser rörande vräkning — vilka i vanliga fall icke

torde kunna leda till mera än ett par veckors uppskov med själva vräkningsatgärden

uppenbarligen icke bereda. En laglig reglering av ifrågavarande

förhållanden synes sålunda påkallad.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 1S4.

Beträffande grunderna för en lagstiftning i ämnet bar i några av yttrandena

uttalats, att den avvägning av olika intressen, som kommit till uttryck

i bostadsutredningens förslag, innebär ett obehörigt gynnande av arbetarparten

på arbetsgivarnas bekostnad. Det har sålunda gjorts gällande, att

särskilt för jordbrukarnas del förslaget innebär ett avgjort partitagande för

arbetarparten, enär jordbrukarna med hänsyn till nödvändigheten av att

hålla driften i gång praktiskt taget saknade det vapen, som lockouten utgjorde

inom industrien.

Visserligen kan vid ett ställningstagande i förevarande hänseende icke

förbises, att arbetsgivaren i vissa fall kan ha ett berättigat intresse att under

en arbetskonflikt få disponera över sina arbetarbostäder. Men å andra

sidan måste tillses, att sådana bestämmelser icke meddelas, som kunna

göra det åsyftade skyddet illusoriskt. Med hänsyn härtill kan bostadsutredningens

avvägning av de intressen, som å ömse sidor kunna göra sig

gällande, icke anses innebära ett obehörigt gynnande av arbetarparten.

Vad angår de farhågor, som från några håll yppats därutinnan att en tilllämpning

av det föreliggande förslaget skulle kunna leda till ett minskat

tillhandahållande av lönebostäder åt arbetare samt ett ökat anlitande av

ogifta och mera tillfälliga arbetskrafter, synas mig desamma sakna grund.

Såsom av den föregående redogörelsen framgått, har ju från olika håll betonats,

att vräkning under arbetskonflikt icke från arbetsgivarnas sida tillgripes

annat än i undantagsfall.

Enligt bostadsutredningens förslag skulle lagen gälla ej blott lantarbetare

utan jämväl övriga grupper arbetare. Från något håll har ifrågasatts lämpligheten

av att låta lagen få dylik generell syftning. För min del kan jag

emellertid ej finna att i fråga örn de förhållanden, som ha avseende å skydd

mot vräkning vid arbetskonflikter, föreligga sådana olikheter mellan de

skilda arbetargrupperna, att ej i förevarande hänseende samma regler böra

gälla för samtliga. För de säkerligen ytterst sällsynta fall, da nyttjanderättslagens

bestämmelser örn arrende äro tillämpliga med avseende å rätten

att nyttja lägenheten, torde, på sätt bostadsutredningen förutsatt, några särskilda

bestämmelser ej vara av nöden. Arrendator synes nämligen redan

genom gällande bestämmelser vara tillförsäkrad ett betydande bostadsskydd.

Med hänsyn till det anförda anser jag sålunda, att bostadsutredningens

förslag är ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Jag övergår

härefter till en detaljredogörelse för departementsförslaget, därvid jag dock

först skall redogöra för de skäl, bostadsutredningen anfört till stöd för sitt

förslag i detalj, samt för yttrandena däröver.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Specialmotivering.

Bostadsutredningen och yttrandena.

1. Huvudregeln.

Beträffande den i bostadsutredningens förslag uppställda huvudregeln

yttrar bostadsutredningen:

Förslaget innebär i huvudsak, att de eljest gällande vräkningsgrunderna

under tiden för en arbetskonflikt i viss utsträckning sättas ur kraft, då fråga

är om vräkning av i konflikten indragen arbetare från bostad, som åt honom

upplåtits av arbetsgivaren. Detta gäller icke allenast fall, då arbetsgivaren

begär arbetarens vräkande ur bostaden med åberopande av att denne inställt

arbetet i anledning av konflikten eller av någon annan grund, som mera direkt

har samband med konflikten. Vilken anledning, som än åberopas, torde lagstiftaren

böra presumera, att vräkningsansökan i verkligheten är föranledd

av konflikten. Undantagsfall, då så icke är förhållandet, kunna visserligen

förekomma, men hänsyn härtill bör icke tagas i detta sammanhang. Huvudregeln

i bostadsutredningens förslag blir följaktligen att förordnande örn

vräkning efter av arbetsgivare gjort vräkningsyrkande skall, vilken grund än

må ha angivits för yrkandet, icke kunna meddelas, under den tid arbetaren,

som yrkandet avser, deltager i strejk vid arbetsgivarens företag eller är föremål

för lockout från dennes sida.

I yttrandena ha erinringar i vissa hänseenden framställts rörande

förslagets huvudregel.

Vad först angår konstruktionen av det med förslaget åsyftade skyddet framhåller

länsstyrelsen i Uppsala län, att meningen torde vara att allenast utesluta

användningen av det i 192 § utsökningslagen avsedda exekutionsmedlet

men däremot icke verkställighet av dom angående avflyttning. En annan

mening anser länsstyrelsen ej heller kunna göras gällande. Emellertid finner

länsstyrelsen lagtexten härutinnan böra förtydligas. — Länsstyrelsen i Södermanlands

län anser, att då vräkningsskyddet i förslaget konstruerats såsom

inskränkningar i myndighetens rätt att förordna örn vräkning,

de ifrågasatta nya reglerna närmast böra anknytas till 192 § utsökningslagen.

Detta skulle innebära, att vräkningsfrågan skulle behandlas

i ett sammanhang, så att vanliga vräkningsgrunder och i förslaget anförda

omständigheter skulle underkastas en likartad prövning enligt utsökningslagen.

Sådan likartad prövning låter sig emellertid enligt länsstyrelsens

mening svårligen genomföra till följd av de olika krav på

bevisningens fullständighet, varpå nämnda paragraf bygger, allteftersom

lego rätten förverkats eller ej. Är åter meningen, att ett bedömande enligt

förslaget skulle förekomma först i de fall, då enligt vanliga regler

vräkningsanledning funnits föreligga, skulle visserligen de anförda betänkligheterna

delvis bortfalla, men i praktiken måste det dock, såvitt länsstyrelsen

kan finna, bli svårt att hålla isär en dylik behandling så att säga i

två etapper. Med hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke

skyddet för arbetarna med mindre svårighet kunde konstrueras så, att det

anknötes till 193 § utsökningslagen. Förordnande örn vräkning skulle då visserligen

kunna meddelas enligt vanliga regler och på eljest gällande grunder,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

men vräkningsdomen skulle icke få verkställas under arbetskonflikt, såvida

icke något av de i förslaget avsedda undantagsfallen förelåge. Genom en dylik

regel, kompletterad med föreskrift att i fall av arbetskonflikt verkställighetsfrågan

alltid skall prövas av överexekutor — som lämpligen kunde redan i

vräkningsdomen meddela föreskrift i ämnet — syntes arbetarna i allt väsentligt

kunna vinna vad bostadsutredningen åsyftat; även enligt lagförslaget vore

ju vräkningsskyddet endast temporärt. — Länsstyrelsen i Kronobergs län

ifrågasätter, huruvida i den för utsökningsmål stadgade ordning tillfredsställande

utredning och bevisning kunna astadkommas beträffande alla de

olika förutsättningar, som enligt lagen skulle gälla för avhysning. I allt fall

anser länsstyrelsen, att förhållandet mellan den föreslagna lagen och 192 §

utsökningslagen bör klargöras. — Länsstyrelsen i Värmlands län haller före,

att 192 § utsökningslagen bör förses med en hänvisning till den nya lagen.

Läns styreis erna i Stochholms, Södermanlands och Jämtlands län, överexekutor

i Västerås samt lantbruksstyrelsen och styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes

centralförening anse i motsats till bostadsutredningen, att i

förevarande fall vräkningsansökningen icke ovillkorligen bör presumeras vara

föranledd av arbetskonflikten. I varje fall synes presumtionen icke böra gälla,

då så uppenbarligen ej är förhållandet. — För länsstyrelsen i Södermanlands

län förefaller det sålunda ur rättssäkerhetssynpunkt som örn arbetsgivaren i

det fall, uppsägning avtalsenligt skett före konflikten och utan sammanhang

med denna, borde äga rätt till vräkning, örn han visade, att uppsägning

och därpå grundad vräkning icke vöre att betrakta såsom stridsatgärd i samband

med konflikten. — Länsstyrelsen i Jämtlands län finner självklart, att

det åligger statens myndigheter av såväl administrativ som judiciell art att

efter bästa förmåga avgöra förekommande mål och ärenden så, att varje rättssökande

får sin sak prövad efter omständigheterna i det föreliggande fallet.

Att med öppna ögon införa en lagstiftning, där en rättssökande berövas denna

sin rätt till förmån för sin motpart och utan att den allmänna säkerheten det

påkallar, bör enligt länsstyrelsens mening icke ifrågakomma. — överexekutor

i Västerås yttrar gentemot förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende:

Då vräkning sökes på grund av arbetskonflikt, torde i allmänhet i ansökningen

klart och tydligt angivas, att ansökningen grundar sig därå, att arbetarens

rätt till den av honom bebodda bostaden upphört genom arbetsavtalets

upphörande. De försök att maskera den verkliga anledningen till ingivande

av vräkningsansökan, som möjligen kunna förekomma, torde vara ganska latta

att genomskåda, särskilt som i fall av förevarande art fråga i regel brukar

vara örn ett stort antal vräkningar. Syftet med den föreslagna lagstiftningen

kraver oj heller, att till exempel en före utbruten konflikt ingiven ansökan

om vräkning av en arbetare på grund av oordentligt och för grannarna storande

leverne skulle avslås enbart därför, att konflikt inträtt. Då andamålet

med lagstiftningen kan uppnås genom en föreskrift, att skydd mot vräkning

skall inträda då arbetsgivare söker vräkning av i hans tjänst varande arbetare

med eget hushåll, som bebor arbetsgivarens lägenhet, och a,nledningen til

ansökningen är, att arbetsavtalet på grund av inträdd konflikt upphört att

gälla, samt en sådan föreskrift innebär ett riktigare uttryck för lagstiftningens

grund än den föreslagna, synes en omarbetning av förslaget i angiven riktning

vara önskvärd.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

Lantbruksstyrelsen framhåller det orimliga i att en lantarbetsgivare, som

i god tro uppsagt en arbetare i laglig tid, d. v. s. före den 24 augusti, till avflyttning

den 24 nästkommande oktober, icke skulle få fritt disponera dennes

bostad på grund därav, att efter uppsägningen strejk utbrutit. Ännu orimligare

ställer sig saken enligt styrelsens mening för det fall, att arbetaren

själv uppsagt sin anställning i vederbörlig ordning.

Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening förmenar, att förslagets

ifrågavarande ståndpunkt är sådan, att lagen, skickligt utnyttjad, kan

komma att tjäna syften, som ej varit avsedda. Örn exempelvis en arbetare

blivit i vederbörlig ordning uppsagd och konflikt sedermera men innan han

flyttat utbryter på den egendom, där han haft anställning, kan det mycket

väl tänkas, att arbetaren bestrider uppsägningens giltighet och deltager i konflikten,

i anledning varav han får åtnjuta skydd enligt lagen. Det finnes dessutom

intet som hindrar, att en konflikt utbryter under tiden mellan avgivandet

av arbetarens förklaring över vräkningsansökningen och meddelandet av

vräkningsutslaget. Då vederbörande exekutionsmyndighets kännedom örn

arbetskonfliktens utbrytande torde vara beroende på örn myndigheten därom

i tid underrrättats av arbetaren, blir myndigheten för sitt handlande i överensstämmelse

med gällande lag beroende av enskild persons påpasslighet, vilket

förhållande knappast torde vara eftersträvansvärt. Under hänvisning till

det sagda föreslår styrelsen, att lagen gives den innebörd, att förordnande örn

vräkning av arbetare med eget hushåll ej må ske under pågående konflikt,

därest det vid utslagets meddelande är för exekutionsmyndigheten uppenbart,

att ansökningen föranletts av konflikten.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att anledningen till samt omfattningen

och beskaffenheten i övrigt av här avsedd strejk och lockout böra närmare

angivas.

Länsstyrelserna i Stockholms och Hallands län anse, att förslagets bestämmelser

föranleda därtill, att myndighet, som har att pröva ansökan örn vräkning,

måste i varje dylikt ärende, örn upplysning eljest ej vinnes härutinnan,

verkställa utredning örn arbetsförhållande föreligger mellan parterna och örn

arbetsinställelse är rådande. En sådan ordning finna dessa länsstyrelser ej

riktig. Länsstyrelsen i Stockholms län utvecklar sin mening sålunda:

Det torde icke vara för mycket att ålägga en part, som därigenom erhåller

en stor förmån, att framställa yrkande örn att komma i åtnjutande av denna

förmån. Frånsett detta skulle emellertid förslagets bestämmelser medföra ett

obehövligt fördröjande vid avgörandet av ett flertal vräkningsmål, då den

prövande myndigheten skulle bli nödsakad att i dessa före avgörandet verkställa

på grund av sagda bestämmelser nödvändig utredning. I saknad av

upplysning i målet torde myndigheten ofta icke utan sådan utredning kunna

avgöra, huruvida målet är hänförligt under den föreslagna lagen eller ej. Länsstyrelsen

får därför föreslå, att i lagen införes bestämmelse om att myndigheten

icke skall ha skyldighet att tillämpa lagen i annat fall än då yrkande

därom göres.

Överståthållarämbetet anser, att till förslagets huvudstadgande möjligen

erfordras ett förtydligande av innebörd, att stadgandet ej äger tillämpning,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

där bostadens innehav är en förutsättning för att arbetet överhuvud skall

kunna utföras, vilket är förhållandet med exempelvis de flesta portvaktsbostäder.

över exekutor i Nenköping ifrågasätter beträffande förslagets föreskrift, att

lägenhet, som avses i lagen, skall vara av arbetsgivaren upplåten åt i hans

tjänst varande arbetare, huruvida icke ordet »upplåten» anger, att arbetsgivaren

skall äga den fastighet, i vilken lägenheten är inrymd. Skulle denna

uppfattning vara riktig, kan enligt överexekutors mening det skydd, lagen

avser att åstadkomma, bli mindre omfattande, i det att arbetsgivare då i

många fall torde låta äganderätten till sina arbetarbostäder övergå på särskild

juridisk person, t. ex. på ett dotterbolag. I enahanda riktning uttalar

sig även socialstyrelsen.

Den bestämmelse i förslaget, enligt vilken huvudregeln skall äga tillämpning

jämväl där företaget under tiden för arbetskonflikten övergår till ny

ägare, anser länsstyrelsen i Södermanlands län lida av en viss oklarhet, varigenom

huvudregeln kan få en räckvidd, som sannolikt icke varit avsedd. Såsom

bestämmelsen avfattats skulle nämligen enligt länsstyrelsens förmenande

inskränkningen i rätten att förfoga över lönebostäder kunna komma att gälla

även för en företagare, som står helt utanför konflikten, exempelvis örn han

före konflikten i god tro träffat avtal örn inköp av företaget att tillträdas vid

en tidpunkt, då det sedan visar sig råda konflikt mellan säljaren och arbetarna

i företaget. Då enligt motiven till förslaget vräkningsskyddet undantagsvis

skulle kunna gälla även då vräkningsansökan icke har något sammanhang

med konflikten, är det icke alltid säkert, att en dylik köpare kan i skadeståndsväg

erhålla ersättning för sådan olägenhet. En lämpligare avfattning

anser länsstyrelsen vara, att huvudregeln skall äga tillämpning även för det

fall, att företaget under tiden för konflikten överlåtes (ej »övergår») till

ny ägare.

Erinran i det av länsstyrelsen i Södermanlands län nu berörda hänseende

göres jämväl av socialstyrelsen.

2. Begränsning till vissa arbetare.

Bostadsutredningen har såsom nämnts begränsat sitt förslag till att omfatta

allenast arbetare med eget hushåll. Härutinnan anför bostadsutredningen:
Otvetydigt

är det just i fråga örn dylika arbetare och deras familjer, som

det förevarande problemet får sin utpräglat sociala karaktär, och det har i

första hand varit för dessas vidkommande, som behovet av skydd gjort sig

gällande. Att utsträcka den ifrågasatta lagstiftningen till att omfatta även

andra arbetargrupper skulle vara ägnat att i ett flertal fall skapa olidliga förhållanden.

Yad särskilt jordbruket angår, må påpekas, att drängar, som äro

i arbetsgivarens kost, understundom icke blott bo i samma hus som arbetsgivaren

och dennes familj utan också dela rum med någon av familjemedlemmarna.

Även från andra arbetsområden kunna exempel hämtas på synnerligen

intim hemgemenskap mellan arbetaren, å ena sidan, samt arbetsgivaren och

dennes familj, å den andra.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 134.

2461 35 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 134.

Ifrågavarande begränsning har i några av yttrandena mött invändning.

Sålunda anföra landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet:

De skäl som av bostadsutredningen åberopats för ifrågavarande begränsning

äro knappast bärande. Visserligen ter sig en vräkning i samband med

arbetskonflikt särskilt upprörande då den drabbar arbetare med familj. Men

tydligen kan åtgärden hårt drabba även andra arbetare. De synpunkter, vilka

redaktören Sigfrid Hansson i sin reservation till det av kommittén angående

privatanställda avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal anfört mot en motsvarande

begränsning av 17 § i detta förslag, gälla även i förevarande fall.

Någon väsentlig invändning mot att låta vräkningsskyddet omfatta arbetare

överhuvud finns icke. Arbetare i arbetsgivarens hus och kost torde i regel

icke göra anspråk på att under en arbetskonflikt, i och med vilken ju kostförmånen

upphör, kvarbo hos arbetsgivaren. För dessas vidkommande vore

sålunda vräkningsskyddet i allmänhet icke av större värde. Annat är förhållandet

med sådana arbetare, som varken ha eget hushåll eller äro i arbetsgivarens

kost men som bo i av arbetsgivaren upplåten bostad, såsom i fråga

örn förbundets verksamhetsområde i stor utsträckning är fallet med arbetarna

inom trädgårdsnäringen. Från andra yrkesområden kunna mångfaldiga exempel

hämtas på samma förhållande.

Aågra myndigheter ha ställt sig tvekande till innebörden av begreppet

»eget hushåll» samt fördenskull påyrkat förtydligande härutinnan, över exekutor

i Norrköping har sålunda framhållit, att särskilt i städer och stadsliknande

samhällen det rätt allmänt förekommer, att en arbetare, utan att ha

någon hjälp som är boende i hans lägenhet anställd, själv tillreder en del av

dagens måltider och blott intager ett eller annat mål utom hemmet. Huruvida

förslagets bestämmelser skola vara tillämpliga på en dylik arbetare synes

ö\erexekutor tvivelaktigt. — Länsstyrelsen i Blekinge län anser begreppet

ifråga böra närmare fastslås, så att därunder icke faller exempelvis en arbetare

med en mer eller mindre tillfälligt, kanske blott i anledning av en väntad

konflikt anställd hushållerska. -— Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det

tveksamt, örn med uttrycket arbetare med eget hushåll menas endast arbetare,

som ''vid upplåtelsen av lägenheten hade eget hushåll, eller om under uttrycket

kan inbegripas även sådan arbetare, som efter anställningen skaffat sig eget

hushåll. En arbetare av det senare slaget bör enligt länsstyrelsens mening

uppenbarligen åtnjuta det skydd lagen avser att ge. Emellertid ifrågasätter

länsstyrelsen, örn det icke vore riktigare att vid avgränsningen av ifrågavarande

skydd anknyta till bostadens beskaffenhet att vara familjebostad. En

sådan bestämmelse bleve nog lättare att komma till rätta med i praktiken än

den i förslaget upptagna, som bygger på att arbetaren har eget hushåll, ett

förhållande som synes mera obestämt. Huvudsyftet med skyddet skulle i

allt fall då vinnas. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att här möjligen

i arbetarens intresse ett förtydligande kan vara påkallat för det fall, att efter

upplåtelse eget hushåll inrättats utan hinder av gällande upplåtelsevillkor. _

För länsstyrelsen i Jämtlands län synes som om under förevarande uttryck

kunde falla såväl gift arbetare som arbetare med mer eller mindre tillfällig

hushållerska och måhända även arbetare, som själv ombesörjer sin mathållning

m. m., alldeles oavsett i samtliga fallen, örn han har hemmavarande barn. Den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 134.

i motiveringen till bostadsutredningens förslag framhållna omsorgen om det

uppväxande släktet skulle i så fall föranlett en utvidgning av vräkningsskyddet

utöver vad som skäligen kan anses berättigat. Ett förtydligande anser länsstyrelsen

i varje fall nödvändigt, så att icke tvekan kommer att råda örn vad

den grundläggande bestämmelsen i lagen i själva verket avser.

3. Undantag från huvudregeln i allmänhet.

Bostads utrecl 7i in gen har genom uppställandet av vissa undantag

från huvudregeln väsentligt begränsat verkningarna av densamma. Sålunda

har till en början en allmän inskränkning gjorts av den tid, under vilken vräkningsskydd

må åtnjutas. Vidare har undantag gjorts för att tillgodose arbetsgivarens

behov av lägenheten för annan arbetskraft. De Övriga undantagen

avse de fall, att arbetaren försummat att betala hyra för lägenheten eller att

under skyddstiden erlägga ersättning för lägenhetens begagnande eller vägrat

att avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i orten,

som beretts honom genom arbetsgivarens försorg, eller ock gjort sig skyldig

till någon otillbörlig handling.

De av bostadsutredningen föreslagna undantagen ha i yttrandena i

allmänhet vunnit tillstyrkan. Från skilda håll ha dock påyrkats antingen en

begränsning av undantagen eller en utvidgning av desamma. Vissa erinringar

i fråga örn undantagens närmare utformning ha även gjorts. I detta sammanhang

torde böra återges ett mera allmänt uttalande i frågan av länsstyrelsen

i Södermayilands län, som yttrar följande:

Med den utformning förslaget erhållit tillförsäkras arbetare det avsedda

skyddet mot vräkning vid arbetsinställelse, oberoende av örn denna enligt

lagen örn kollektivavtal utgör en lovlig stridsåtgärd eller icke. Länsstyrelsen

vifl emellertid ifrågasätta, huruvida icke vid strejk vräkningsskyddet bör

gälla allenast i fall strejken icke vidtagits i strid mot nämnda lag. Ett godkännande

av denna uppfattning torde närmast föranleda införande av ett

ytterligare undantag. Å andra sidan synes lämpligen vräkningsskyddet kunna

erhålla en vidare omfattning än enligt förslaget, därest det är arbetsgivaren,

som gjort sig skyldig till en otillåten stridsåtgärd. Sålunda synes det exempelvis

kunna ifrågasättas, huruvida för sådant fall de i fråga örn arbetarens

bristande fullgörande av sina ekonomiska förpliktelser mot arbetsgivaren i

avseende å bostaden stadgade inskränkningarna i vräkningsskyddet böra gälla. 4

4. Undantag genom skyddstidens begränsning.

Härutinnan yttrar bostadsutredningen:

Skyddstiden har ansetts böra maximeras till tre månader. Har emellertid

arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid och viss uppsägningstid icke avtalats

eller skall anses avtalad, bör skyddet icke tillgodonjutas längre än till dess

avtalstiden gått till ända. Det bör framhållas, att örn åter avtalet väl ingatts

för bestämd tid men skall förlängas, därest det ej uppsäges inom viss tid,

blir regeln örn tre månaders maximitid tillämplig och detta även örn uppsägningen

företagits före den öppna konfliktens utbrott. Om således avtal om

anställning vid jordbruket slutits att gälla till den 24 nästkommande oktober,

räknat från tillträdet av anställningen, samt på villkor tillika, att, där avtalet

icke uppsäges senast den 24 augusti, avtalet förlänges för ett år varje gång,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

samt, sedan avtalet i vederbörlig ordning uppsagts före sistnämnda dag, konflikt

utbryter, bör arbetaren, såvitt ej annat följer av ifrågavarande förslag,

vara berättigad åtnjuta skydd mot vräkning intill dess tre månader förflutit

från arbetsavtalets upphörande. Ett dylikt avtal är nämligen till sin verkliga

innebörd närmast att jämställa med ett avtal, som gäller tills vidare. Sättes

gränsen även i dylika fall vid den tidpunkt, då den i avtalet stipulerade tiden

utlöper, skulle arbetsgivaren erhålla stora möjligheter att göra det skydd, förslaget

avser att skapa, illusoriskt. Till ytterligare belysning av innebörden av

bostadsutredningens förslag må påpekas, att örn ett avtal ingåtts på obestämd

tid och med viss kortare uppsägningstid (avtalet skall gälla tillsvidare och

upphöra exempelvis en vecka efter det uppsägning å någondera sidan skett)

inverkar den omständigheten, att uppsägning sker, icke på arbetarens vräkningsskydd

enligt förslaget.

I flera av yttrandena har förevarande undantag blivit föremål för erinringar.

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Hallands län:

Det torde förhålla sig så, att frågan huruvida och under vilka förutsättningar

ett arbetsavtal upphör genom arbetarens deltagande i strejk är föga

utredd och föremål för olika meningar i svensk rätt. Det synes därför icke

lämpligt att, såsom bostadsutredningen föreslagit, bestämma den tidpunkt, vid

vilken förbudet mot förordnande örn vräkning skall upphöra att gälla, till utgången

av viss tid efter arbetsavtalets upphörande. I stället torde övervägas,

huruvida det icke är ''lämpligare att bestämma sagda tidpunkt till utgången

av viss tid efter upphörandet av arbetarens rätt till bostad i arbetsgivarens

hus. .För detta ändamål synes det böra undersökas, under vilka förutsättningar

sistnämnda rätt upphör. Länsstyrelsen tillåter sig göra ett försök härtill.

Där bostadsrätten är en del av arbetslönen, torde bostadsrätten upphöra

i och med att arbetaren i samband med strejk vid arbetsgivarens företag nedlägger

arbetet, i det att rätten till lön måste anses upphöra med nedläggandet

av arbetet. I detta fall torde lagen örn nyttjanderätt till fast egendom icke

utan vidare vara tillämplig å bostadsrätten. Även där särskilt hyresavtal upprättats

kan bostadsrätten vara att betrakta som en del av arbetslönen; sådant

förhållande kan framgå därav, att hyran bestämts väsentligt under den eljest

å orten gällande hyresnivån. Där åter bostadsrätten icke är en del av arbetslönen,

för vilket fall sistnämnda lag torde vara tillämplig å bostadsrätten, lärer

det vara klart, att arbetarens deltagande i strejken icke kan åberopas sorn

grund för bostadsrättens upphörande. I detta fall måste alltså arbetsgivaren,

örn han vill få arbetaren vräkt, åberopa annan grund för vräkningsyrkandet

än deltagande i strejken, t. ex. av arbetsgivaren verkställd uppsägning av

hyresavtalet, där detta slutits antingen för obestämd tid eller ock för bestämd

tid med avtalad uppsägningstid.

Fastställandet av tidpunkten för bostadsrättens upphörande torde icke bereda

överexekutor några svårigheter utöver dem, som kunna sammanhänga

med bedömandet av själva vräkningsyrkandet, vilket sistnämnda bedömande

ju tillhör överexekutors vanliga arbetsuppgifter. Att avgöra när ett arbetsavtal

upphör, torde däremot vara ganska vanskligt med hänsyn till den osäkra

ställning, som svensk rätt lärer intaga till denna fråga, vilken dessutom torde

ligga utanför området för överexekutors vanliga rättstillämpning.

Av vad sålunda anförts föranledes länsstyrelsen hemställa örn sådan

ändring av ifrågavarande undantagsstadgande, att den där omnämnda tiden

av tre månader räknas från upphörandet av arbetarens rätt till bostad i arbetsgivarens

hus i stället för från tidpunkten för arbetsavtalets upphörande.

Vidare torde den avfattning, undantagsstadgandet erhållit i bostadsutred
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

ningens förslag, lätt ge anledning till den tolkningen, att — där arbetsavtalet

ingåtts för bestämd tid och viss uppsägningstid icke avtalats eller skall anses

avtalad men avtalet faktiskt upphört mer än tre månader före avtalstidens

utgång — förbudet mot vräkning skall gälla även den del av avtalstiden, som

ligger mer än tre månader efter tidpunkten för avtalets verkliga upphörande.

En sådan tolkning torde emellertid icke vara avsedd. Meningen synes i stället

vara den, att i fall, som angivits, förbudet mot vräkning skall upphöra att

gälla sedan tre månader förflutit efter det avtalet verkligen upphört. För att

vad sålunda torde vara åsyftat skall komma till tydligt uttryck, synes stadgandet

böra ges ändrad avfattning. Vad sist anmärkts synes äga tillämpning

jämväl för det fall, länsstyrelsens ovan gjorda hemställan örn ändring av stadgandet

vinner bifall.

Socialstyrelsen berör jämväl spörsmålet örn kollektiva stridsåtgärders inverkan

å det individuella arbetsavtalet. Härutinnan yttrar styrelsen:

Av ifrågavarande undantagsstadgande, som i fråga örn på obestämd tid ingångna

avtal föreskriver, att huvudregeln icke skall gälla sedan 3 månader

förflutit efter det arbetsavtalet upphört, synes det styrelsen som örn bostadsutredniDgen

utgått från att arbetsinställelse bryter det individuella avtalet

och att därmed jämväl rätten till bostaden upphör. Örn avsikten icke är denna

utan tvärtom, att det individuella arbetsavtalets upphörande är beroende på

särskild uppsägning även i det fall, att den vidtagna stridsåtgärden ur kollektivavtalslagens

synpunkt är otillåten, borde detta enligt styrelsens mening lia

kommit till uttryck i lagen. Frågan, huruvida och i vad mån arbetsinställelse

medför rätt att häva det individuella arbetsavtalet, har ej heller behandlats i

förslaget. I detta sammanhang må allenast erinras därom, att kommittén angående

privatanställda i sitt betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal

uttalat, att arbetskonflikt enligt gängse uppfattning icke i och för sig medför,

att arbetsavtalet upphör. Ett klarläggande av frågan örn det individuella

arbetsavtalets bestånd vid arbetsinställelse synes styrelsen vara så mycket

mer av behovet påkallat, som man i sådant hänseende knappast kan hämta

tillräcklig ledning av hittillsvarande rättspraxis.

Svenska arbetsgivareföreningen förmenar, att ställningstagande till frågan

örn arbetskonflikts inverkan å det enskilda arbetsavtalet är oundgängligt icke

blott vid en allmän avtalslagstiftning utan jämväl vid förevarande lagstiftningsfråga.

I det senare fallet är det enligt föreningens mening av särskild

vikt, att det på ett tillfredsställande sätt klargöres, under vilka omständigheter

ett enskilt arbetsavtal upphör vid konfliktsituation, då tidpunkten för avtalets

utlöpande är avgörande för respittidens beräknande. Föreningen gör tillika

gällande, att då arbetares bostadsinnehav ingår såsom naturaförmån i lönevillkoren,

arbetsgivaren enligt allmänna rättsregler är berättigad att i följd av

vidtagen arbetsnedläggelse påkalla avflyttning från bostaden även örn avtalet

består under strejken. Förmånen utgår nämligen såsom vederlag för arbetsprestationen.

Då sådan prestation icke lämnas, bortfaller naturligen också bostadsförmånen.

Det synes emellertid föreningen rimligt, att lagstadgandet mot

vräkning gäller för det fall, att arbetsgivaren i en dylik situation icke häver

arbetsavtalet.

Kommittén angående privatanställda framhåller, att det varit tacknämligt,

örn bostadsutredningcn givit klart uttryck åt sin anslutning till den av kommittén

omfattade grundsatsen, att en arbetskonflikt icke i och för sig medför

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 134.

arbetsavtalets upphörande och att alltså det föreslagna skyddet mot vräkning

vid arbetskonflikter icke är behövligt, förrän av någon särskild grund skyldighet

för arbetaren att avflytta från lägenheten inträtt.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att förslaget i förevarande del synes bättre avpassat

för anställningsförhållandena inom industrien och handeln, där ingen

eller blott kort uppsägningstid de facto gäller, än för anställningsförhållandena

inom jordbruket med dess på grund av sedvanerätt gällande långa anställnings-

och uppsägningstider. Inom industri och handel skulle sålunda skyddstiden

enligt förslaget praktiskt taget bli 3 månader eller något däröver. Inom

jordbruket däremot skulle samma tid kunna komma att vara inemot IV2 år.

Dylika konsekvenser finner styrelsen orimliga. Emellertid framhåller styrelsen,

att det ingalunda torde vara uteslutet, att överexekutor -—- i motsats till

den uppfattning, bostadsutredningen härutinnan synes äga — skulle komma

att anse en arbetsnedläggelse inom jordbruket vara brott mot gällande arbetsavtal

och att avtalet därigenom utan vidare upphör, varav åter skulle följa att

bostadsskvddet även inom jordbruket skulle begränsa sig till 3 månader, något

som givetvis skulle vara rimligare. Under alla förhållanden måste enligt styrelsens

mening klarhet vinnas på denna punkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det riktigt, att undantag stadgats för

det fall, att arbetsavtalet slutits för bestämd tid och denna tid gått till ända.

Dock framhåller länsstyrelsen att undantaget kommer att omfatta även sådana

fall, då avtalstiden är bestämd till fullgörandet av visst arbete och detta blivit

fullgjort. Vidkommande de fall, där avtalet visserligen slutits för bestämd tid

men avtalet dock icke skall upphöra med mindre uppsägning sker, anser länsstyrelsen

föreskriften, att förbudet för dessa fall skall gälla under 3 månader

från det avtalet på grund av uppsägning upphört, kunna leda till att överenskommelserna

angående uppsägning, vilka i regel lära komma till i arbetarens

intresse, icke bibehållas. Beträffande de till tiden helt och hållet obestämda

arbetsavtalen finner länsstyrelsen det nödvändigt att fastställa en tidsbegränsning

för förbudet. Huruvida så lång tid som 3 månader kan anses skälig, förefaller

dock länsstyrelsen tvivelaktigt. Bibehålies detta tidsmått, är det enligt

länsstyrelsens mening så mycket mera nödvändigt, att de övriga undantagen

från huvudregeln också få gälla.

Från några håll har mera bestämt påyrkats, att den föreslagna tiden av 3

månader väsentligt förkortas. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår härvid

en nedsättning till den i förslaget till lag örn arbetsavtal angivna tiden av

två veckor. Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening föreslår,

att fristen göres betydligt kortare än 3 månader. Styrelsen uttalar härvid, att

det icke bör glömmas, att bostäderna tillhöra arbetsgivaren. Förslaget innebär

ett allvarligt hot mot äganderätten. Skall ett ingrepp göras i arbetsgivarens

fria förfoganderätt över hans egendom, bör detta ingrepp i möjligaste mån

begränsas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 134.

39

5. Övriga undantag.‘

a) Arbetsgivarens behov av bostaden för annan arbetskraft.

Såsom det mest betydelsefulla av de uppställda undantagen betecknar

bostadsutredningen det undantag, som avser att tillgodose arbetsgivarens

behov av bostaden för annan arbetskraft. Rörande detta undantag

anför bostadsutredningen vidare:

Undantaget ifråga har föranletts därav, att, såsom förut påpekats, lagstiftaren

måste begränsa sig till att söka förhindra, att vräkning ur bostad

uteslutande eller huvudsakligen begagnas som stridsmedel i en arbetskonflikt.

Med andra ord betyder detta, att vräkning under en arbetskonflikt icke bör

få företagas i sådana fall, då arbetsgivaren för sitt företag ej har verkligt

behov av bostaden. Yisar arbetsgivaren, att dylikt behov förefinnes, bör

huvudregeln följaktligen upphöra att gälla. Av väsentlig betydelse är härvid,

på vad sätt behovet skall styrkas. Å ena sidan kräves en för myndigheterna

relativt lättillämplig regel, å andra sidan måste garantier skapas mot

att lagstiftningen genom skenöverenskommelser göres illusorisk. Enligt

bostadsutredningens förslag skall arbetsgivaren visa, att lägenheten erfordras

till bostad åt annan arbetare, med vilken överenskommelse träffats angående

arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda företag för den tid, arbetskonflikten

varar, eller för viss tid, som ej må understiga tre månader. Ett

arbetsavtal, som ej avser allenast tillfälligt arbete, måste alltså ha ingåtts

mellan arbetsgivaren och viss arbetare. Att däremot medgiva vräkning från

bostad för att möjliggöra härbärgerande däruti av tillfällig arbetskraft, har

icke ansetts nödvändigt. Så gott som undantagslöst torde möjligheter finnas

att på annat sätt inhysa dylik tillfällig hjälp.

Vad angår yttra uden a, har förevarande undantag av så gott som

samtliga myndigheter lämnats utan erinran. Dock framhålles av några myndigheter,

såsom av länsstyrelsen i Blekinge län, att förevarande undantagsbestämmelse

torde bli svår att tillämpa och lätteligen kunna leda till träffande

av skenavtal. Vidare håller länsstyrelsen i Kronobergs län före, att

särskilt vid en arbetskonflikt under brådskande skördetid överenskommelse

angående arbete för jämväl kortare tid än 3 månader må berättiga arbetsgivaren

till ansökan örn avhysning. Socialstyrelsen förmenar, att bestämmelsen

i praktiken blir ganska illusorisk, då några till tiden bestämda arbetsavtal

ytterst sällan träffas under en arbetskonflikt. Vattenfallsstyrelsen förutsätter,

att förslagets bestämmelser äro så att tolka, att de exempelvis vid utbruten

arbetskonflikt vid ett kraftstationsbygge icke hindra arbetsgivaren att

omedelbart disponera för sin driftpersonal de bostäder, som upplåtits åt

strejkande byggnadsarbetare med eget hushåll.

A arbetsgivar- och arbetarhåll lia emellertid meningarna örn denna undantagsbestämmelse

gått i sär. Från arbetsgivarhåll har man främst riktat sig

mot kravet på att den nye arbetarens anställning skall vara av stadigvarande

karaktär. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller sålunda, att nu berörda i

i Litterabeteckningarna motsvara de i bostadsutredningens lagförslag använda, se

Bilaga B sid. 60.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

begränsning, varigenom arbetsgivaren icke skulle beredas möjlighet att disponera

sina bostäder för inhysande av tillfällig arbetskraft, icke synes vara förenlig

med skälig hänsyn till arbetsgivarens berättigade intressen. Föreningen

anser att det till undvikande av skenåtgärder skulle vara tillfyllest, att verklig

överenskommelse örn arbetsanställning träffats mellan kontrahenterna. Styrelsen

för svenska lantarbetsgivarnes centralförening går ett steg längre samt

förmenar det ''vara tillräckligt, att arbetsgivaren helt allmänt visar att lägenheten

för jordbruksdriftens fortsatta uppehållande erfordras till bostad åt

annan arbetare. Arbetsgivaren skulle således icke behöva ange anställandet

av viss arbetare. Vidare yttrar styrelsen:

. Om lagens syfte allenast skall vara att förhindra bostadsrättens utnyttjande

som otillåtet kampmedel i konflikt, synes det styrelsen klart, att det ej

för arbetsgivarens rätt till disposition över bostaden skäligen bör fordras, att

han anställt arbetsvillig med familj. Flertalet arbetsvilliga äro ogifta. Även

en ogift arbetsvillig behöver emellertid bostad. Kan sådan icke anskaffas till

en arbetsvillig, blir det heller icke möjligt att anställa honom. Berövas arbetsgivaren

rätten att inlogera den arbetsvillige i gårdens arbetarbostäder, innebär

detta i realiteten en allvarlig inskränkning i hans möjlighet att gentemot

arbetarna tillvarataga sina befogade ekonomiska intressen och tillgodose jordbrukets

bästa. Styrelsen får såsom sin bestämda mening framhålla, att

räddandet av skörd och förhindrandet av lidanden för kreatur är ett socialt

intresse, _ som förtjänar vederbörligt beaktande. Humaniteten och det allmännas

intresse av att nyttigheter icke förspillas fordrar, att arbetsgivaren

icke berövas möjligheten att anställa ogifta arbetare. Med hänsyn till det

anförda synes åt ifrågavarande undantagsstadgande böra ges allenast den

innebörden, att huvudregeln icke skall gälla, örn arbetsgivaren visar, att lägenheten

för jordbruksdriftens uppehållande erfordras till bostad åt annan

arbetare.

I delvis motsatt riktning uttala sig landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet,

vilka yttra:

Ifrågavarande undantagsbestämmelse gör i själva verket hela den föreslagna

lagen illusorisk. I motiven säges att förutsättningen för bestämmelsens

tillämpning är att avtalet med ny arbetare ej avser allenast tillfälligt arbete.

Hur denna förutsättning skall kunna upprätthållas, då bestämmelsen skall

gälla även i fall då det nya avtalet träffats »för den tid konflikten varar», är

svårt att förstå. Konflikten kan vara tre månader, men den kan också vara

endast någon vecka. Dess varaktighet kan icke i förväg beräknas. Bortsett

härifrån är bestämmelsen oantaglig. Den arbetsgivaren åliggande bevisskyldigheten

torde knappast utgöra någon tillförlitlig garanti mot missbruk.

Denna bevisskyldighet kan fullgöras genom skenavtal.

Det intresse arbetsgivaren kan ha att redan före tremånadersfristens utgång

bereda bostad åt ny arbetskraft motiverar i varje fall inte att även

arbetare med eget hushåll vräkas. Den nya arbetskraften, strejkbrytarna, ha

i det långt övervägande antalet fall icke eget hushåll, och för deras härbärgerande

bör det vara tillräckligt att de bostäder tagas i anspråk, vilka bebos av

i konflikten indragna arbetare i samma ställning. Förbundet vill bestämt motsätta

sig den ifrågavarande bestämmelsen i dess nuvarande utformning.

Ett spörsmål, som berör tillämpningen av nu omhandlade undantagsstadgande,

har väckts av landsfiskalen i Kolbäcks distrikt. Det fall som

åsyftas exemplifieras sålunda, att en arbetsgivare sökt vräkning av 12 arbetare

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 134.

samt utredningen i målen visar, att arbetsgivaren oundgängligen behöver 8

bostäder till andra arbetare. Till besvarande uppkommer då enligt landsfiskalens

mening spörsmålet, vilka arbetare skola vräkas och vilka skola få

kvarbo.

Kommittén angående privatanställda har med särskilt avseende fästat å

förevarande undantagsstadgande påpekat, att en arbetare vid arbetskonflikt

kan vara i behov av den rätt till kvarboende, som kommittén föreslagit, även

örn han erhållit det av bostadsutredningen förordade skyddet. Kommittén

yttrar härutinnan:

Sistnämnda skydd skall upphöra omedelbart, så snart lägenheten erfordras

till bostad åt annan stadigvarande anställd arbetare. Bostadsutredningens

förslag tillgodoser alltså icke i detta fall behovet av respit för förberedande

av flyttning och anskaffande av annan bostad. Bli såväl bostadsutredningens

som kommitténs förslag genomförda, böra därför — såsom bostadsutredningen

jämväl torde åsyfta — de av kommittén föreslagna bestämmelserna tillämpas

i första hand och det av bostadsutredningen förordade skyddet komma till

användning, först när skyldighet att avflytta enligt kommitténs förslag inträtt.

Skulle åter sistnämnda förslag icke i sin helhet upphöjas till lag, böra de nu

berörda delarna därav i en eller annan form göras till föremål för lagstiftning

i samband med vad bostadsutredningen föreslagit.

b) Försummad h yresbetalning.

Bostadsutredningen har icke funnit någon närmare motivering till

detta undantag erforderlig.

Blott i några av yttrandena ha uttalanden härom gjorts. Socialstyrelsen

har sålunda framhållit, att utnyttjandet av den omständigheten, att

arbetaren under en arbetskonflikt med åtföljande ekonomisk påfrestning för

honom icke förmår erlägga förfallen hyra, kommer att framstå såsom en synnerligen

brutal åtgärd, framför allt örn konflikten har sin grund i en otillåten

lockout. Man lärer även enligt socialstyrelsens mening i många fall ha anledning

antaga, att en dylik åtgärd från arbetsgivarens sida är avsedd såsom ett

stridsmedel i konflikten, helst som det belopp, varom kan bli fråga, i regel

torde bli relativt obetydligt. Socialstyrelsen ställer sig därför tveksam beträffande

lämpligheten av förevarande undantagsbestämmelse.

Emellertid har socialstyrelsen ifrågasatt, örn ej undantag borde stadgas

jämväl för de fall, hyresrätten förverkats på grund av förhållande, som omförmäles

i 2—6 punkterna av 23 § i 3 kap. lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

En sådan utvidgning av förevarande undantagsbestämmelse förordas

jämväl av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt svenska arbetsgivareföreningen,

därvid länsstyrelsen framhållit att, även örn en utvidgning i berört

hänseende icke bleve av så stor praktisk betydelse, den dock syntes motiverad

med hänsyn till att arbetaren eljest under den tid han åtnjöte vräkningsskydd

skulle i viss mån komma i bättre ställning än en vanlig hyresgäst. De angivna

grunderna för hyresrättens förverkande torde ju ock bero av arbetaren själv

och förelåge oberoende av arbetskonflikten.

c) Försummad betalning av ersättning.

Ej heller beträffande detta undantag har bostadsutredningen

ansett någon närmare motivering nödig.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

I yttrandena har undantaget i allmänhet lämnats utan erinran. Socialstyrelsen

har dock av samma skäl som i fråga örn undantagsbestämmelsen för

försummad hyresbetalning ställt sig tveksam beträffande lämpligheten av att

stadga undantag i förevarande hänseende. Vidare har länsstyrelsen i Östergötlands

län — som utgår från att överexekutor, då fråga uppkommer örn tilllämpning

av stadgandet ifråga, har att pröva skäligheten av det belopp, som

arbetaren må ha erlagt eller eventuellt erbjudit arbetsgivaren i ersättning —

yttrat följande:

Förslaget innehåller icke några regler för det fall, att överexekutors prövning

resulterar däri, att den av arbetaren erlagda eller erbjudna ersättningen

anses endast obetydligt understiga skäligt hyresvärde för lägenheten. Visserligen

bör enligt länsstyrelsens uppfattning i ett dylikt fall med tillämpning

analogivis av bestämmelserna i 3 kap. 23 § näst sista stycket lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom föreskrift örn vräkning icke meddelas, men en uttrycklig

bestämmelse härutinnan hade dock för undvikande av all tvekan varit

önskvärd. Däremot synes det självklart, att en arbetsgivare på förnyad framställning

bör kunna erhålla vräkningsbeslut, örn arbetaren efter det överexekutor

bestämt ersättningen undandrager sig att tillfullo erlägga densamma.

Huruvida arbetare äger rätt åtnjuta den respittid, varom stadgas i punkten 1

av nyssnämnda paragraf, är i förslaget icke angivet men synes billigt, vadan

ett förtydligande av stadgandet även i detta avseende torde vara påkallat.

d) Vägran att avflytta till annan bostad.

Bostadsutredningen har icke ansett detta undantag tarva motivering

i vidare mån än som framgår av bostadsutredningens allmänna uttalanden

i ämnet.

Vad angår yttra uden a rörande undantaget, har länsstyrelsen i Skaraborgs

län framhållit vikten av att de bestämmelser, som skola ligga till grund

för prövning och avgörande av frågan, huruvida vräkning trots arbetskonflikt

må förekomma, givas sådan avfattning, att denna fråga i regel skall kunna bedömas

av överexekutor och icke behöva hänskjutas till domstol. Förevarande

undantagsbestämmelse torde därför enligt länsstyrelsens mening böra omformuleras

så, att rena skälighetssynpunkter icke få inverka på ärendets

utgång.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet anse skyldighet för

arbetare att avflytta till annan bostad icke böra ifrågakomma i annat fall än

det, att den tidigare lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetare, och för

arbetare med familj ej förrän andra arbetares bostäder först tagits i anspråk.

Tillika framhålles, att den nya bostaden bör vara godkänd av hälsovårdsnämnd

eller annat jämförligt organ.

e) Otillbörlig handlin g av arbetaren.

Såsom exempel på dylik handling har bostadsutredningen nämnt

trakassering av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av bostaden och skadegörelse

å annan arbetsgivarens egendom.

I fråga örn denna undantagsbestämmelse var ledamoten i bostadsutredningen

Abel Andersson av skiljaktig mening samt yttrade:

Av motiveringen till bostadsutredningens förslag framgår, att ifrågavarande

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 134.

bestämmelse bland annat avses för fall, då arbetaren gör sig skyldig till förseelse

(skadegörelse å arbetsgivarens egendom o. d.) av sådan art, att den

lagligen kan beivras i annan ordning. Jag känner mig icke övertygad örn nödvändigheten

av liksom ej heller örn det skäliga uti att belägga en dylik förseelse

med den ytterligare straffpåföljd, förlusten av bostaden måste anses

innebära, ett straff som för övrigt är motbjudande även av den anledningen,

att det drabbar icke blott den för förseelsen skyldige utan jämväl familjen.

Än mindre synes mig ifrågavarande straffpåföljd motiverad, då den handling,

arbetaren låtit sig komma till last, är sådan, att den icke i annan ordning kan

föranleda ansvar.

I betraktande av den stämning, en arbetskonflikt städse skapar, är det

vidare tydligt, att föreskriften lätt kan föranleda arbetsgivaren till sakligt

opåkallade eller småaktiga, irritationsskapande anmärkningar gentemot arbetarna.

Spänningen mellan de av konflikten berörda parterna kommer helt visst

att i sådana fall på ett olyckligt sätt ökas. Att detta illa rimmar med den pacificering

av bostaden vid strider på arbetsmarknaden, som med förslaget

åsyftas, är uppenbart.

Slutligen komma myndigheterna vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande

att ställas inför synnerligen svårbedömbara problem, vilka knappast äro

lämpade att erhålla sin lösning i den ordning, varom här är fråga. Det måste

sålunda av flera skäl och ej minst med hänsyn till det ofta otillförlitliga bevismaterialet

— även örn omfattande och tidsödande utredningar verkställas i

saken — ej sällan bliva synnerligen svårt att avgöra, i vad mån arbetaren

gjort sig skyldig till den påtalade förseelsen, samt huruvida denna är av sådan

art, att arbetaren skäligen icke längre bör åtnjuta skydd mot vräkning. Jag

vill i samband härmed påpeka, att en viss risk föreligger att — örn saken samtidigt

dragés inför domstol — överexekutor och domstol kunna komma att

bedöma sakförhållandet på olika sätt. Uppenbarligen måste ockå den på

myndigheterna ankommande skälighetsbedömningen bliva av mycket grannlaga

natur och man måste befara en ojämn och i vissa fall rent av godtycklig

tillämpning av stadgandet ifråga.

Då alltså stadgandet synts mig onödigt, olämpligt och skadligt för det syfte,

varom här är fråga, har jag ansett detsamma böra utgå. I

I yttrandena har förevarande undantag varit föremål för delade meningar.

Närmast i tillstyrkande riktning uttala sig socialstyrelsen

samt länsstyrelserna i Stochholms, Ostergötlands, Blekinge, Västmanlands,

Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, stadsfogden i Norrköping,

Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes

centralförening. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig

tveksam till lämpligheten av ifrågavarande undantagsbestämmelse, och

denna avstyr k es av länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, överexekutor

i Karlskrona, överexekutor och stadsfogden i Västerås samt landsorganisationen

och svenska lantarbetareförbundet, övriga myndigheter och

sammanslutningar ha ej särskilt yttrat sig i denna fråga.

Länsstyrelsen i Östergötlands län vill icke förneka, att tillämpningen av

förevarande undantagsbestämmelse skulle bliva förenad med ganska stora

svårigheter för de exekutiva myndigheterna, vilka icke ha samma möjligheter

som domstolarna att i ämnet åvägabringa tillförlitlig utredning. Men då hänskjutande

till domstol av dessa ärenden, åtminstone vad landsbygden beträffar,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

är förenad med sådan tidsutdräkt, att en dylik procedur icke gärna kan ifrågasättas,

om icke bestämmelsen i praktiken skall bli illusorisk, och då bestämmelsen

innefattar en enligt länsstyrelsens uppfattning nödvändig garanti mot

missbruk av det föreslagna vräkningsskyddet, finner länsstyrelsen sig böra

biträda förslaget i denna del. -— I liknande riktning uttala sig länsstyrelserna

i Stockholms och Gävleborgs län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller tillika,

att god ordning måste anses göra skäligt, att kvarboendet icke opåtalt förbindes

med skadegörelse och olagligheter. I varje fall böra enligt länsstyrelsens

mening familjeförsörjare, som det här närmast gäller, kunna förväntas

avhålla sig därifrån, och bestämmelsen har säkerligen övervägande psykologisk

betydelse. — Stadsfogden i Norrköping anser, att något större avseende icke

bör fästas vid den avgivna reservationen, detta så mycket mindre som det härvidlag

icke alltid måste vara fråga allenast örn en förseelse utan lika väl också

kan betyda, att vederbörande gjort sig skyldig till en allvarlig förbrytelse,

kanske med familjens vetskap. —- Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes

centralförening yttrar:

Om ifrågavarande undantagsbestämmelse avfördes ur lagen, skulle det

orimliga förhållandet inträda, att arbetsgivaren just under en konfliktsituation,

då han på grund av den ofta uppagiterade stämningen bland arbetarna

mer än eljest vore i behov av lagens stöd, skulle berövas det skydd, som redan

under lugna förhållanden genom förhandenvarande lagregler gives en hyresvärd.

Tvärtom torde just en konfliktsituation med dess irriterande stämning

i särskilt hög grad påfordra bestämmelser, vilka värna örn bestämmanderätten

över produktionsmedlen och i möjligaste mån begränsa konfliktens verkningar.

Sådana lagstadgande komma att verka som avhållande motiv, när det gäller

lockelsen att ge konflikten en vidare omfattning än nödigt, och bli därför

jämväl för arbetaren och hans organisation ett värdefullt stöd. I

I de yttranden, vari undantagsbestämmelsen ifråga a v styrkes, betonas

i allmänhet svårigheten för överexekutor att verkställa en sådan diskretionär

prövning, som tillämpningen av bestämmelsen förutsätter, överexekutor i

Västerås yttrar sålunda:

Starka skäl kunna visserligen anföras för att den arbetare, som under kvarboende

i arbetsgivarens fastighet till exempel åstadkommer skadegörelse å

dennes egendom, ej bör åtnjuta det skydd, som förslaget eljest vill bereda,

men svårigheterna att vid den summariska prövning, som alltid måste vara

förenad med överexekutors avgörande, fastställa, huruvida en viss handling

skäligen bör medföra vräkningsskyddets förverkande eller ej, äro alltför betydande

och avgörandet lämnar alltför stort utrymme åt godtyckligt bedömande.

Därest ett stadgande av förevarande innehåll är önskvärt, synes det

lämpligare att föreskriva, att lagen ej skall äga tillämpning, om arbetaren

åsidosätter något av vad jämlikt 3 kap. 17 § lagen örn nyttjanderätt till fast

egendom skall iakttagas, det vill säga underlåter att iakttaga vad som erfordras

för bevarande av sundhet, ordning och skick inom fastigheten eller

att tillse, att vad sålunda åligger honom själv iakttages av hans husfolk och

av dem som eljest inrymts i lägenheten.

I flera av de tillstyrkande yttrandena göres gällande, att förevarande stadgande

erhållit en alltför svävande formulering, varför det

skulle komma att erbjuda svårigheter och ojämnheter vid tillämpningen, vilket

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 184.

45

i sin tur kunde ge anledning till onödiga irritationsmoment. Det påyrkas med

hänsyn härtill, att stadgandet förtydligas. Särskilt anses det nödigt, att de

handlingar, som här åsyftas, närmare anges och karakteriseras. — Socialstyrelsen

anser fordran på att handlingarna skola ha skett under »utnyttjandet

av kvarboendet» innebära en onödig begränsning, som därjämte torde medföra

svårigheter vid tillämpningen av stadgandet. Enligt styrelsens mening

borde det vara tillräckligt att arbetare, som bor i arbetsgivarens hus, överhuvud

gör sig skyldig till sådan handling, som exemplifieras i motiven, för

att med fog kunna anses ha förverkat det skydd, som lagen erbjuder. Vidare

ifrågasätter styrelsen, huruvida skyddet icke borde anses förverkat jämväl i

fall, där sådan handling, varom här är fråga, vidtages av någon av arbetarens

familj.

6. Skyldighet för överexekutor att verkställa utredning.

Bostadsutredningen har såsom tidigare nämnts i sitt förslag

stadgat skyldighet för överexekutor att i mål av förevarande beskaffenhet

sörja för erforderlig utredning. Härutinnan yttrar bostadsutredningen:

Det har för bostadsutredningen framstått såsom i hög grad angeläget, att

frågor om vräkning i de fall, som i förslaget avses, må kunna prövas och avgöras

av överexekutor. Även örn bostadsutredningen vid lagbestämmelsernas

utformning särskilt haft för ögonen att söka göra dessa så lätt tillämpliga

som möjligt, kan dock ej undgås, att frågor uppkomma, vilka göra målet

tvistigt. Enligt förslaget skall det i sådana fall ankomma på överexekutor

att genom utmätningsman eller på annat lämpligt sätt i målet verkställa den

utredning, som befinnes erforderlig för bedömandet av i lagen avsedda förhållanden.

Tillämpningen av förslagets bestämmelser bör således icke i något

fall lägga hinder i vägen för en prövning av saken i den för utsökningsmål

stadgade ordningen. Angående klagan över överexekutors beslut torde utan

vidare utsökningslagens bestämmelser gälla.

Mot den sålunda föreslagna skyldigheten för överexekutor att sörja för

erforderlig utredning i mål av förevarande beskaffenhet har i flertalet av

yttrandena icke framställts någon erinran. I direkt tillstyrkande riktning

uttalar sig dock endast styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

som anser välbetänkt och praktiskt att överlåta utredningen av

vräkningsärendet åt överexekutor på sätt, denne finner lämpligt. Emellertid

ha från några håll väckts betänkligheter mot ifrågavarande stadgande, särskilt

med hänsyn till svårigheterna att i ett skriftligt förfarande vinna tillförlitlig

utredning. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Södermanlands län:

Den uppgift, som ålagts överexekutor att genom införskaffande av utredning

medverka till en materiellt riktig lösning, synes kunna föranleda olägenheter.

Att i ett rent skriftligt processförfarande genom förhör av landsfiskal

eller på annat sätt förebringa utredning av sådan tillförlitlighetsgrad att densamma

kan, eventuellt i motsättning till vad parterna förebringat, läggas till

grund för utslag i mål mellan enskilda, torde vara en synnerligen vansklig

procedur, allra helst som densamma kan tänkas innefatta konstaterandet av

att en i lag straffbelagd handling blivit begången.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 134.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser jämväl svårigheter uppkomma för

överexekutor att erhålla den grundliga och tillförlitliga utredning, som erfordras

för riktiga bedömandet av vräkningsfrågan. Enligt länsstyrelsens

mening kan det nämligen icke ifrågasättas, att överexekutor skulle företaga

polisundersökning för att få en någorlunda klar bild av läget. Vanskligheten

av att under sådana förhallanden kunna träffa det riktiga avgörandet i den

ytterst grannlaga frågan finner länsstyrelsen ligga i öppen dag; och att på

angivet sätt i en ekonomisk intressekonflikt indraga en statlig myndighet,

som, i den mån överexekutor utgöres av länsstyrelsen, därtill har att såsom

högsta polismyndighet ansvara för den allmänna ordningen och säkerheten,

kan enligt länsstyrelsens förmenande knappast anses lämpligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner det i högsta grad opåkallat och strida

mot gängse rättsprinciper att indraga myndigheterna i utredningen av en

civilrättslig tvist. Enligt länsstyrelsens mening kan det därjämte på ett högst

skadligt sätt medföra en myndigheternas auktoritet påfrestande komplikation

av konflikten. Med hänsyn härtill avstyrker länsstyrelsen stadgandet.

överexekutor i Karlskrona yttrar angående förevarande stadgande följande:

Den utredning, varom här är fråga, torde mestadels komma att bestå av

utsagor av parter och andra personer, som kunna tänkas lämna upplysning i

saken. Att i dylik ordning införskaffa utredning örn sådana förhållanden, som

kunna vara avgörande för bedömandet, huruvida en arbetare gjort sig skyldig

till en otillbörlig handling, synes obetingat olämpligt. Det torde nämligen

icke kunna undvikas att sådan utredning stundom erhåller ganska stor likhet

med undersökning rörande förekomsten av brott. Enahanda invändning kan

väl icke riktas mot att överexekutor verkställer utredning i de övriga fall, som

omhandlas i lagförslaget. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida

i dessa fall behov föreligger av särskilda föreskrifter rörande utrednings

åvägabringande. Därest av arbetsgivaren förebragt utredning — antingen i

och för sig eller på grund av motpartens bestridande och vad till stöd därför

förekommit — icke innefattar tillfyllestgörande bevisning därom att förutsättningarna

för vräkning äro för handen, torde det knappast vara ett allmänt

intresse att genom myndighets försorg försök göres att införskaffa den ytterligare

utredning, som kan vara erforderlig för bifall till vräkningsyrkandet;

och örn å andra sidan arbetaren icke gitter bestrida av arbetsgivaren förebragt

utredning, torde det finnas ringa utsikter för att överexekutor skall ex officio

kunna åvägabringa sådan utredning, som kan skydda arbetaren mot vräkning.

överexekutor i Luleå anför:

Den utredningsplikt, förslaget ålägger överexekutor, synes innebära en ny

princip inom utsökningsrätten. Uppenbart är, att en sådan anordning åtminstone

i regel kommer att medföra tidsvinst i förhållande till ett domstolsförfarande,

men sanningens utletande torde komma att stöta på ganska stora

besvärligheter, främst med hänsyn till förevarande frågors ömtålighet och den

politiska anstrykning desamma lätt erhålla. Då uppgift ofta lärer komma att

stå emot uppgift, synes det böra övervägas, huruvida icke möjlighet bör beredas

till muntligt förhör inför överexekutor.

Landsfogden i Kronobergs län anser, att överexekutor för vinnande av fullständig

utredning i förevarande mål bör utrustas med befogenhet att förordna

om vittnesförhör vid allmän domstol.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 134.

47

I ett flertal yttranden Ilar framhållits, att en reglering erfordrades

rörande den för ifrågavarande utredning nödiga kostnaden. Överståthållarämbetet

anser sålunda, att förevarande stadgande bör kompletteras med

en föreskrift örn att vräkningssökanden skall ha att förskjuta denna kostnad.

— Länsstyrelsen i Blekinge län förmenar, att stadgandet bör kompletteras

med föreskrift örn utredningskostnadernas gäldande av parterna, då utmätningsmannen

icke torde ha någon skyldighet och ofta icke heller möjlighet

ätt utan ersättning verkställa en utredning, vilken vid större konflikter skulle

kunna bli högst omfattande och dragande betydliga kostnader. — Länsstyrelsen

i Kristianstads län framhåller, att därest bestämmelser ej meddelas, huru

ifrågavarande kostnader skola ersättas, torde ersättningsskyldighet komma

att åläggas den i målet tappande parten. Örn avsikten eventuellt är, att kostnaderna

skola gäldas av allmänna medel, bör detta enligt länsstyrelsens

mening tydligt utsägas. — Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att utmätningsman,

som verkställer utredning enligt förslaget, bör vara berättigad

till ersättning därför i enlighet med de bestämmelser, som gälla för förrättning

enligt utsökningslagen. — Landsfogden i Kronobergs län påpekar, att utmätningsman,

som företager resa för verkställande av utredning i förevarande

fall, bör äga tillgodonjuta resekostnadsersättning. — Landsfiskalen i Augerums

distrikt anser, att kostnaderna för utmätningsmans förfarande böra förskjutas

av sökanden för att sedan påföras den tappande parten i det av överexekutor

meddelade utslaget i målet. — Landsfiskalen i Ronneby distrikt är av den

meningen, att utmätningsman, som verkställt utredning i mål av ifrågavarande

slag, bör tillerkännas ersättning därför efter samma grunder som för utmätning

i enskilda mål, och bör denna lämnas honom direkt från överexekutor,

som därefter bör ha att påföra sökanden kostnaden i samband med utslaget

i målet.

7. Ersättning för lägenhetens brukande under skyddstiden.

Angående det i detta hänseende föreslagna stadgandet anför bost ad sutredningen:
För

den tid, arbetaren efter arbetsinställelsen bebor lägenheten utan att

därförinnan gällande avtal angående lägenhetens nyttjande är tillämpligt, bör

arbetsgivaren berättigas uppbära ersättning. Ersättningens storlek torde i

princip böra bestämmas till det belopp, som motsvarar den å orten för liknande

bostäder utgående hyran. Som emellertid, särskilt på landsbygden,

hyresförhållandena ofta torde lämna en allenast osäker ledning, har den

hjälpregeln införts, att ersättningen i brist på åsämjande skall bestämmas med

ledning av det värde, som åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet

vid senaste taxering för inkomst eller förmögenhet. Ersättningen bör utgå

för kortare tidsperioder; enligt bostadsutredningens förslag i efterskott var

fjortonde dag.

Skyldigheten för arbetare att under skyddstiden utgiva ersättning för lägenhetens

begagnande har i yttrandena i princip vunnit allmän anslutning.

Socialstyrelsen gör dock gällande, att den arbetsgivaren tillerkända rätten

till ersättning i praktiken synes komma att få ganska ringa betydelse, då

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 1S4.

frågan om ersättningens utgivande, vartill skyldighet enligt styrelsens mening

föreligger redan på grund av allmänna rättsgrundsatser, i fortsättningen liksom

hittills torde komma att upptagas och avgöras i samband med en blivande

uppgörelse örn återgång i arbete. Att i detta sammanhang i lag fastslå rätten

till hyresersättning finner styrelsen för övrigt ägnat att göra arbetsgivarna

benägna att vid framtida konfliktuppgörelser göra sin rätt därutinnan

gällande i större utsträckning än hittills varit fallet.

Mot de av bostadsutredningen föreslagna bestämmelserna, som avse ersättningsbeloppets

bestämmande i fall särskilt hyresavtal ej varit gällande enligt

vilket vederlaget helt skolat utgå i penningar, ha emellertid erinringar från

olika håll framställts. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Östergötlands län:

Enligt stadgandet skall beloppet av ifrågavarande ersättning i händelse av

tvist bestämmas efter vissa angivna grunder. På vad sätt eller av vem detta

bestämmande skall ske anges däremot icke i förslaget, men sannolikt åsyftar

bostadsutredningen, att överexekutor, då fråga uppkommer örn vräkning på

grund av underlåtenhet att betala ersättning för bostaden, skall pröva skäligheten

av det belopp, som arbetaren för bostaden må ha erlagt eller eventuellt

erbjudit arbetsgivaren. Örn så är förhållandet borde emellertid detta ha uttryckligen

angivits i lagtexten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser viss skyndsam procedur böra stadgas

för fastställande av förevarande ersättning. Då denna enligt förslaget skall

betalas var fjortonde dag, finner länsstyrelsen ett domstolsförfarande för ersättningens

fastställande bli alltför tidsödande. För den händelse fastställandet

av ersättningen skall ske genom överexekutor, bör emellertid enligt

länsstyrelsens mening särskild lagbestämmelse örn överexekutors behörighet

i sådant hänseende stadgas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det torde komma att bereda

icke obetydliga svårigheter att efter i stadgandet angivna grunder bestämma

den ersättning, som i brist på åsämjande skall erläggas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län gör gällande, att då särskilt värde av

bostadsförmån av förevarande art endast undantagsvis bestämmes vid inkomsteller

förmögenhetstaxering, det kan ifrågasättas, huruvida icke annan utväg

bör söka utfinnas för ersättningens bestämmande, exempelvis genom godemän.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser jämväl bestämmelsen örn ersättningsbeloppets

bestämmande vid tvist mindre lycklig. Visserligen bestämma

taxeringsnämnderna ofta vissa värden å bostäder av olika beskaffenhet men

dels redogöres långt ifrån alltid för sådant beslut i nämndernas protokoll och

dels äro enligt sakens natur dessa värdebestämningar regelrätt ganska vaga,

exempelvis bostad örn ett rum och kök allt efter beskaffenheten 100 å 200

kronor. Med hänsyn härtill föreslår länsstyrelsen såsom lämpligt sätt att få

fram ett individuellt riktigt värde, att detta bestämmes av vederbörande landskamrerare

efter hörande av taxeringsnämndsordföranden.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:

Det är av vikt, att arbetaren genom föreskrivna skydd för besittningsrätt

till arbetarbostad jämväl efter den tid, då dylik rätt enligt allmänna civil
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 1X4.

rättsliga regler skulle ha upphört, icke försättes i en mera gynnad ställning

än då motsvarande bostad förhyrts i den öppna marknaden. I annat fall skulle

lagstiftningen komma att verka understödjande för arbetarparten i arbetskonflikt.

Sålunda bör till skillnad mot vad bostadsutredningen förutsatt

arbetare gälda sådan hyresersättning, som i öppna hyresmarknaden utgår för

bostad av motsvarande beskaffenhet i orten, därvid hänsyn icke bör tagas till

den lindring i hyresvillkoren, som i regel följer av anställningsförhållandet

mellan arbetaren-hyresgästen och arbetsgivaren-hyresvärden. Även då särskilt

hyresbelopp överenskommits att gälla under anställningstiden mellan

arbetaren och arbetsgivaren bör för beräkning av hyresersättningen under den

tid, då bostadsinnehavet grundar sig endast på det lagstadgade skyddet, hyran

omräknas efter de i öppna marknaden gällande hyrespriserna.

Med anledning av förslagets stadgande örn ersättningens betalande i efterskott

var fjortonde dag har från skilda håll påyrkats, att i stället föreskrift

meddelas om förskottsbetalning. Detta anses nämligen mera förenligt

med rådande praxis å hyresmarknaden. Yrkande i nämnt hänseende har framställts

av bland andra länsstyrelsen i Jämtlands län, överexekutor i Malmö,

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt svenska arbetsgivareföreningen

och styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes central förening.

Till utveckling av sin mening anför överexekutor i Malmö:

Vid tolkningen av förevarande stadgande har överexekutor utgått ifrån, att

ersättningen skall betraktas som hyra och att lagen den 10 mars 1923 med

vissa bestämmelser rörande hyra skall tillämpas i fall då arbetaren dröjer med

hyrans erläggande. Är denna tolkning riktig följer härav, att överexekutor

ej kan meddela beslut örn vräkning förrän fjorton söckendagar förflutit från

uppsägningsdagen. Då ersättningen skall betalas i efterskott var fjortonde

dag, kan följaktligen arbetaren kvarbo i lägenheten minst en månad utan att

erlägga hyra. Införes i stället bestämmelse om förskottsbetalning, kan

arbetaren vid dröjsmål med hyresbetalning vräkas fjorton dagar tidigare än

enligt förslaget.

I lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas visserligen rent principiellt

att, då avtal ej träffats om tid för erläggande av hyra, denna skall erläggas

i efterskott. Denna bestämmelse kommer emellertid ytterst sällan att

tillämpas, då hyresavtalet nästan undantagslöst innehåller bestämmelser angående

tiden för hyrans erläggande. Hyresavtalen bestämma i allmänhet, att

hyran skall erläggas icke i efterskott utan i förskott. Då det här gäller en

undantagslagstiftning, finns ingen anledning att ej följa regeln om hyrans betalande

i förskott. Bibehålies bestämmelsen örn efterskottsbetalning, kommer

— med hänsyn till den i stadgandet ingående föreskriften att, då särskilt

hyresavtal varit gällande, ersättningen skall erläggas i den avtalade ordningen

— den arbetare, som bebott lägenhet hos arbetsgivaren utan hyresavtal, enligt

vilket vederlaget helt skolat utgå i penningar, i gynnsammare ställning än den

arbetare, som haft sådant avtal med föreskrift att hyran skall erläggas i förskott,

och detta kan ej anses rättvist.

Under åberopande härav föreslår överexekutor, att föreskrift meddelas, att

ersättningen, då särskilt hyresavtal ej varit gällande, skall betalas i förskott

var fjortonde dag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner den av överexekutor i Malmö gjorda

anmärkningen böra föranleda övervägande, huruvida icke bestämmelsen om

ersättning för kvarboende kräver förtydligande. Tillika uttalar länsstyrelsen,

Bihang till riksdagens protokoll W3G. 1 sami. Nr 1X1. 24G1 85 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

att även den bestämmelse angående ersättningens erläggande, som meddelats

för det fall, särskilt hyresavtal varit gällande, måhända behöver förtydligas.

Det förtjänar nämligen enligt länsstyrelsens mening påpekas, att ett hyresavtals

bestämmelser i fråga örn tiden för hyrans erläggande under alla förhållanden

ej gälla i den mån de strida mot 6 § första stycket i lagen den 10

mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra, och anser länsstyrelsen det

möjligen vara nödigt, att detta kommer till uttryck i föreliggande stadgande.

Till slut må nämnas, att länsstyrelsen i Blekinge län gjort gällande, att förevarande

stadgande bör kompletteras med föreskrifter örn arbetsgivarens

retentionsrätt och förmånsrätt i arbetarens lösöre, då i annat fall rätten till

ersättning ofta torde bli fullständigt illusorisk.

1. Huvudregeln.

För vräkning erfordras beslut av domstol, överexekutor eller skiljemän.

Själva verkställigheten av beslutet ankommer å vederbörande utmätningsman,

dock må skiljemäns beslut ej av utmätningsman verkställas utan att överexekutor

därom förordnat. Jämlikt 193 § utsökningslagen äger utmätningsman

medgiva visst anstånd med vräkning. En lagstiftning, syftande till att

förhindra vräkning i vissa fall, måste sålunda rikta sig antingen mot den beslutande

myndighetens eller skiljemännens prövning av målet eller ock mot

själva verkställandet av meddelat beslut örn vräkning.

Bostadsutredningen har ansett sig böra beträda den väg, den förra möjligheten

öppnar, och sålunda föreslagit, att förordnande örn vräkning i förevarande

fall ej skulle få meddelas, ändock att skyldighet eljest inträtt för

vederbörande att avflytta. Denna bostadsutredningens ståndpunkt har även

omfattats av så gott som samtliga de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Från något håll har dock ifrågasatts, örn ej ett utnyttjande av

den andra utvägen vore att föredraga. För egen del ansluter jag mig till

bostadsutredningens mening. Det synes nämligen till en början mindre lämpligt

att i den situation, som uppkommer vid en arbetskonflikt, låta det gå så

långt som till ett formligt beslut örn vräkning, låt vara att detta icke utan

vidare kan verkställas. Vidare torde det vara mera praktiskt, att de frågor,

som beröra det ifrågasatta skyddet mot vräkning, bliva föremål för utredning

och behandling redan i samband med spörsmålet örn skyldighet att

avflytta överhuvud inträtt. Den andra ståndpunkten skulle innebära, att utmätningsman,

som fått till sig för verkställighet överlämnat av myndighet

eller skiljemän meddelat beslut örn vräkning av arbetare från lönebostad,

skulle, därest det upplystes att arbetskonflikt rådde vid arbetsgivarens företag,

hänskjuta verkställighetsfrågan till överexekutors prövning. I de fall,

vräkningsyrkandet framställts hos överexekutor, skulle denna myndighet

sålunda först pröva frågan örn skyldighet att avflytta föreligger och

sedermera, för den händelse yrkandet örn vräkning bifallits, till ny prövning

upptaga frågan, huruvida beslutet med hänsyn till de nya bestämmelserna angående

skydd mot vräkning vid arbetskonflikter finge verkställas. En anordning

som nu berörts skulle dessutom påkalla ändring av utsökningslagens be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

stämmelser om verkställighet, ett förhållande som med hänsyn till ifrågavarande

lagstiftnings särkaraktär icke vore önskvärt. Enligt bostadsutredningens

förslag däremot skulle de nya bestämmelserna bliva fullt fristående

utan någon direkt anknytning till utsökningslagens stadganden.

Med den av mig sålunda förordade konstruktionen av vräkningsskyddet

skulle behandlingen av förevarande mål bliva följande. Framställes av arbetsgivare

hos domstol, överexekutor eller skiljemän yrkande örn vräkning av

arbetare från lönebostad, skulle myndigheten eller skiljemännen, därest i

målet upplystes att arbetskonflikt rådde vid arbetsgivarens företag, hava

att upptaga utredning icke blott rörande arbetarens skyldighet att avflytta

utan även i fråga örn de förhållanden, som äro av betydelse för det särskilda

vräkningsskyddet vid arbetskonflikter, samt därefter, för den händelse

arbetaren enligt vanliga regler befinnes skyldig att avflytta, pröva och avgöra,

huruvida vräkningsansökan med hänsyn till de nya bestämmelserna må genast

bifallas eller hinder i sådant hänseende möter.

I detta sammanhang må anmärkas, att inom justitiedepartementet för närvarande

förberedes förslag till lagstiftning angående överflyttande till domstolsmyndighet

(lagsökningsdomare) av lagsökningsmål och mål örn handräckning

för fordran. Enligt förslaget skall lagsökningsdomaren i lagsökningsmål

vara behörig att även giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen

sägs. Det fall, som här åsyftas, torde vara då med lagsökning för ogulden

hyra förknippas yrkande örn vräkning. Upphöjes nu berörda förslag till lag,

skulle sålunda till synes de nya reglerna angående skydd mot vräkning vid

arbetskonflikter även kunna bliva tillämpliga med avseende å lagsökningsdomarens

verksamhet. Emellertid har bostadsutredningen från tillämpningen

av bestämmelserna örn vräkningsskydd undantagit just det fall, då skyldighet

att avflytta inträtt på grund av försummad hyresbetalning, varför, om denna

undantagsbestämmelse upprätthålles — vilket jag för min del anser böra ske

— sagda regler blott i sällsynta undantagsfall kunna bliva tillämpliga med

avseende å sådan handräckning enligt 192 § utsökningslagen, som skulle få

givas av lagsökningsdomare.

Yad angår den av bostadsutredningen uppställda presumtionen, att varje

av arbetsgivare under arbetskonflikt gjord ansökan örn vräkning av arbetare

från dennes lönebostad skall anses föranledd av konflikten, må framhållas,

att syftet med den föreslagna lagstiftningen är att förhindra användandet av

vräkningsinstitutet såsom stridsmedel under en arbetskonflikt. För att ernå

detta syfte torde det visserligen vara nödvändigt, att presumtion uppställes

för samband i angivna hänseende. Men det synes icke av omständigheterna

påkallat, att — såsom bostadsutredningen föreslagit — denna presumtion

göres ovillkorlig. I de fall, där det befinnes uppenbart, att vräkningsansökningen

icke äger något som helst samband med konflikten, lära nämligen

bärande skäl icke kunna åberopas för ett sådant förbud mot vräkning. Denna

min ståndpunkt torde emellertid ej böra föranleda ändring av den i bostadsutredningens

förslag uppställda huvudregeln i och för sig utan allenast

komma till uttryck i en särskild undantagsbestämmelse från nämnda regel, ett

spörsmål vartill jag i det följande återkommer.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Från något håll har påyrkats, att en närmare bestämning borde ske av vad

som innefattades i begreppen strejk och lockout, och har jämväl ifrågasatts

örn ej vid bedömandet av konfliktens verkan hänsyn borde tagas till örn stridsåtgärden

vore tillåten eller otillåten. Yad först angår begreppen strejk och

lockout ha dessa icke i gällande svensk lagstiftning ansetts böra erhålla

någon närmare bestämning. Någon anledning att giva en dylik bestämning

i förevarande lagförslag torde ej föreligga. Vad det andra spörsmålet beträffar

utgår jag, i likhet med bostadsutredningen, ifrån att vräkning från bostad

överhuvud icke kan anses vara ett önskvärt stridsmedel i en arbetskonflikt.

Med hänsyn härtill samt till nödvändigheten av att de regler, som i förevarande

fall uppställas, bliva så lättillämpliga som möjligt, har jag icke ansett

den nämnda skillnaden böra läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Innebörden av den utav mig förordade huvudregeln blir sålunda i första

hand den, att av arbetsgivare hos myndighet eller skiljemän framställt yrkande

om vräkning av arbetare från lönebostad ej må — oaktat skyldighet att avflytta

enligt vanliga regler inträtt — bifallas, där arbetaren deltager i strejk vid

arbetsgivarens företag eller är föremål för lockout från dennes sida. Den tid,

under vilken detta skydd mot vräkning skall gälla, har av bostadsutredningen

bestämts genom vissa undantag från huvudregeln. Enligt min mening är det

riktigare att direkt till huvudregeln anknyta de bestämmelser, som avse

skyddstidens begränsning. Skyddstidens början har av bostadsutredningen

ansetts böra bestämmas till tidpunkten för arbetsavtalets upphörande. Från

vissa håll har gjorts gällande, att tiden i stället borde räknas från det rätten

till bostaden upphörde. Till denna mening vill jag ansluta mig. När rätten

till bostaden skall anses ha upphört, får i de särskilda fallen fastställas med

ledning av därutinnan tillämpliga regler, och några svårigheter i detta avseende

torde ej yppa sig utöver dem, som redan äro förenade med bedömandet

av själva vräkningsyrkandet. Vad angår längden av den tid, under vilken

vräkningsskydd bör åtnjutas, är jag ense med bostadsutredningen, att denna

tid bör bestämmas till tre månader. Längre tid har ej heller från något håll

ifrågasatts, och att sätta tiden kortare lärer, örn syftet med ifrågavarande lagstiftning

verkligen skall ernås, ej vara tillrådligt. Med hänsyn till det anfonia

skulle sålunda den av mig förordade huvudregeln vidare innebära, att vräkningsyrkande

under förut angivna omständigheter icke må bifallas, förrän tre

mannder förflutit fran det rätten att nyttja bostaden upphörde.

Fi ån något håll har i anledning av det sätt, varpå bestämmelserna i bostadsutredningens

förslag utformats, framhållits att myndighet, som har att pröva

ansökan om vräkning, icke borde vara skyldig att ex officio förvissa sig örn

huruvida förutsättningarna för den ifrågavarande lagens tillämpning äro för

handen. Detta torde vara riktigt och jämväl av bostadsutredningen åsyftat.

Missförstånd på denna punkt synes kunna undvikas genom lämplig formulering

av huvudstadgandet.

En myndighet har ansett, att till förslagets huvudstadgande möjligen erfordrades

ett förtydligande av innebörd, att stadgandet ej äger tillämpning,

där bostadens innehav är en förutsättning för att arbetet överhuvud skall

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 134.

53

kunna utföras, såsom i fråga om de flesta portvaktsbostäder. Denna erinran

lärer emellertid ej beröra själva huvudstadgandet utan de undantag därifrån,

som kunna erfordras. Härtill återkommer jag i det följande.

Fråga har vidare väckts örn det föreslagna skyddet skulle gälla även för

det fall, att lägenheten ej direkt upplåtits av arbetsgivaren utan — där arbetsgivaren

exempelvis är ett bolag — av ett dotterbolag. Hur bedömandet i dylikt

fall skall ske, torde emellertid ej kunna allmängiltigt regleras, utan lära omständigheterna

i de särskilda fallen härvid få bliva avgörande.

Enligt förslaget skall huvudregeln gälla även för det fall, att företaget undertiden

för konflikten övergår till ny ägare. Från ett pär håll har mot denna bestämmelse

erinrats, att den föreslagna inskränkningen i förfoganderätten till

lönebostäder därmed skulle kunna drabba en företagare, som lång tid före en

konflikt förvärvat företaget men tillträder det först sedan konflikt utbrutit.

Denna erinran synes mig emellertid ej påkalla ändring av bestämmelsen.

2. Begränsning till vissa arbetare.

Bostadsutredningen har begränsat huvudregeln till att avse allenast arbetare

med eget hushåll. Denna begränsning har från arbetarhåll mött bestämd

gensaga. Därjämte har från flera länsstyrelsers sida gjorts gällande, att en på

så sätt bestämd inskränkning kunde vid tillämpningen vålla stora svårigheter

ur tolkningssynpunkt. Visserligen torde den omständigheten, att arbetare har

eget hushåll, ofta innebära detsamma som att han har familj, och en vräkning

i samband med en arbetskonflikt ter sig väl även särskilt upprörande, då den

drabbar arbetare nied familj. Men skydd mot vräkning vid arbetskonflikt kan

helt säkert i många fall vara behövligt jämväl i fall, då arbetaren ej har familj,

och sett ur synpunkten, att vräkningsinstitutet ej bör vara stridsmedel i en

arbetskonflikt, lärer den föreslagna begränsningen näppeligen vara befogad

På grund härav och med hänsyn till de tolkningssvårigheter begreppet eget

hushåll uppenbarligen skulle vålla, anser jag mig icke kunna biträda bostadsutredningens

förslag i förevarande del. Emellertid kunna tydligen, såsom även

bostadsutredningen framhållit, särskilt olämpliga förhållanden uppstå, därest

skyddet skulle omfatta sådana arbetare, som äro icke blott i arbetsgivarens

hus utan jämväl i hans kost. En begränsning synes sålunda i varje fall påkallad

till arbetare, som ej äro i arbetsgivarens kost. Anmärkas må, att 1910

och 1911 års förslag till lag om arbetsavtal i fråga örn reglerna rörande rätt

till bostad, som ingick i arbetares löneförmåner, upptogo en begränsning i angivna

hänseende. Enligt min mening bör sålunda från tillämpningen av huvudregeln

undantagas sådana arbetare, som äro i arbetsgivarens kost.

Undantag från huvudregeln i allmänhet.

Bostadsutredningen har genom uppställandet av vissa undantag från

huvudregeln väsentligen begränsat verkningarna av densamma. I stort sett

hava de föreslagna undantagsbestämmelserna vunnit tillstyrkan.

Vad beträffar de särskilda, av bostadsutredningen uppställda undantagen,

kan jag i fråga örn flera av dessa ansluta mig till förslaget. Körande några

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

åter hyser jag en från bostadsutredningen avvikande mening. Beträffande det

undantag, som innefattas i den generella begränsningen av den tid, under

vilken vräkningsskydd må åtnjutas, bär jag, såsom redan nämnts, ansett lämpligare,

att direkt till huvudregeln anknyta den bestämmelse, varigenom vräkningsskyddet

under alla omständigheter begränsas till en tid av tre månader,

och har jag därvid i motsats till bostadsutredningen ansett, att denna tid

borde räknas från det arbetarens rätt att nyttja lägenheten upphörde. Med

den ståndpunkt jag intagit till frågan örn lagstiftningens begränsning till vissa

arbetare skulle å andra sidan tillkomma ett nytt undantag avseende sådana

arbetare, som äro i arbetsgivarens kost.

4. Särskilda undantag.1

a) Arbetare som äro i arbetsgivarens kost.

Angående detta undantag tillåter jag mig hänvisa till vad jag ovan yttrat

i fråga örn lagstiftningens begränsning till vissa arbetare.

b) och c) Arbetsavtalet har upphört utan samband med

konflikt en.

Vid ett allmänt bestämmande av skyddstiden på sätt jag föreslagit torde

undantag från huvudregeln vidare (b) böra göras för det fall, att arbetsavtalet

slutits för bestämd tid utan att viss uppsägningstid avtalats eller

skall anses avtalad samt den i arbetsavtalet stadgade tiden gått till ända.

I dylikt fall måste det utan vidare anses uppenbart, att vräkningsansökningen

ej är föranledd av konflikten. Någon tvekan om lämpligheten av denna undantagsbestämmelse

har ej heller från något håll yppats. Med nu angivna undantag

torde — såsom jag i det föregående antytt — få jämställas de övriga fall,

där det befinnes uppenbart, att vräkningsansökningen ej äger något som helst

samband med konflikten. Undantag torde sålunda jämväl (c) böra stadgas för

det fall, att arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning, som verkställts före

konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna.

d) Försummad hyresbetalning.

Såsom ytterligare undantag, grundat å förhållanden som kunna föreligga

redan vid tiden för arbetsinställelsen, har bostadsutredningen upptagit det fall,

att skyldighet inträtt för arbetaren att avflytta från lägenheten av den grund att

han underlåtit erlägga till betalning förfallen, i penningar utgående hyra för

lägenheten. Lämpligheten av denna undantagsbestämmelse i och för sig har

satts i fråga av socialstyrelsen, som framhållit, att ett sådant utnyttjande

fiån arbetsgivarens sida av arbetarens till följd av konflikten försvagade ekonomiska

ställning, vartill förevarande undantagsbestämmelse inbjöde, kunde

komma att framstå såsom en synnerligen brutal åtgärd. Emellertid har socialstyrelsen

tillika ifrågasatt, örn ej i varje fall förverkande på de grunder, som omförmälas

i 2 6 punkterna av 23 § i 3 kap. lagen örn nyttjanderätt till fast egen
1

Litterabeteckningarna motsvara de i 2 § i lagtexten till departementsförslaget använda,

se Bilaga A sid. 61.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

dom, borde bilda undantag. I denna riktning ha jämväl en länsstyrelse samt

svenska arbetsgivareföreningen uttalat sig. Det bärande skälet för att mera

allmänt undantaga de fall, där hyresrätten förverkats, skulle vara, att vräkningsansökningen

då icke kunde antagas vara föranledd av konflikten. Så

synes otvivelaktigt även vara förhållandet, när bristande hyresbetalning

åberopas till stöd för ansökningen. Däremot lärer, om efter en utbruten

konflikt såsom vräkningsanledning åberopas någon annan grund för hyresrättens

förverkande, den misstanken lätt kunna inställa sig, att arbetsgivaren

ej skulle hava begagnat sig därav, örn ej konflikten utbrutit. Anledning

synes således föreligga att göra åtskillnad mellan de fall, då hyresrätten

förverkats på grund av dröjsmål med hyrans erläggande, samt övriga fall av

förverkande. För övrigt må anmärkas, att — enligt 7 § andra stycket av

lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra — myndighet

eller skiljemän ej äger meddela beslut, varigenom yrkande örn vräkning, som

grundas å dröjsmål med hyras erläggande, bifalles, förrän 14 söckendagar

förflutit från uppsägningsdagen. Jag kan således ansluta mig till förslaget i

denna del, dock torde åt undantagsbestämmelsen böra givas en formulering,

som direkt ansluter sig till gällande bestämmelser i lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom rörande förverkande av hyresrätt på grund av försummad

hyresbetalning.

e) Arbetsgivarens behov av bostaden för annan arbetskraft.

I fråga örn de undantag, som helt avse förhållandena efter arbetsinställelsen,

har bostadsutredningen först upptagit ett undantag för att tillgodose

arbetsgivarens behov av bostad för annan arbetskraft. Fran några håll

särskilt från arbetsgivar- och arbetarsammanslutningarnas sida — ha uttalats

betänkligheter mot en bestämmelse av det innehåll, bostadsutredningen föreslagit.

Från arbetsgivarhåll har sålunda påkallats en uppmjukning i den riktning,

att arbetsgivaren för att bestämmelsen skulle vara tillämplig blott behövde

påvisa ett mera allmänt behov av bostaden för annan arbetskraft. Från

arbetarhåll har däremot intagits en motsatt ståndpunkt. Vad härvid särskilt

framhållits är, att vräkningsskyddet genom denna undantagsbestämmelse

skulle i hög grad förlora i värde och att tillförlitlig garanti saknades mot

sådant missbruk av bestämmelsen, som kunde taga sig uttryck i anställandet

av ny arbetskraft genom skenöverenskommelser.

Kommittén angående privatanställda har påpekat, att i fall, där en arbetare

på grund av ifrågavarande undantagsbestämmelse skulle vara utan skydd mot

vräkning, han enligt kommitténs förslag skulle vara berättigad till viss respit

för förberedande av flyttning och anskaffande av annan bostad. Tillika har

kommittén såsom sin mening uttalat, att för den händelse kommitténs förslag

icke i sin helhet skulle upphöjas till lag den berörda delen av förslaget i allt

fall borde i en eller annan form göras till föremål för lagstiftning i samband

med vad bostadsutredningen föreslagit.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

„ Det lärer icke kunna förnekas, att en undantagsbestämmelse av det innehåll,

bostadsutredningen föreslagit, i stor utsträckning skulle göra lagens

tillämpning illusorisk. Å andra sidan torde — i händelse arbetet är av beskaffenhet

att ej kunna inställas under konflikten — fall kunna förekomma,

dar for arbetsgivaren får anses föreligga ett oundgängligt behov av att under

konflikten disponera över lägenheten för annan arbetskraft. Så synes vara

forhållandet, där arbetets utförande kräver, att den arbetande innehar lägenheten,

såsom i fråga örn flertalet portvaktsbostäder. Vidare torde sådant förhållande

vara för handen, där lägenheten är avsedd till bostad åt arbetare,

som har att utföra arbete, vilket nödvändigtvis kräver arbetarens bosättning

å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, och annan lägenhet för ändamålet

ej står arbetsgivaren till buds. Dylika fall lära kunna inträffa beträffande

åt djurskötare upplåtna bostäder. Med hänsyn till det anförda synes

nng ifrågavarande undantagsbestämmelse böra begränsas till att omfatta de

fall där lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete, som

avilat arbetaren, eller för beredande av bostad åt den, som utför nämnda

arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej kunna

inställas under konflikten. Vid en dylik begränsning av undantagsbestämmelsens

räckvidd torde den fråga, som i förevarande sammanhang väckts av kommittén

angående privatanställda, förfalla.

f) 1 ä g r an att avflytta till annan bostad.

Bostadsutredningen har vidare ansett undantag böra stadgas för det fall,

att arbetsgivaren kan bereda arbetaren annan tjänlig och på skäliga villkor

upplåten bostad i orten men arbetaren vägrar att avflytta till den anvisade bostaden.

Av en länsstyrelse har framhållits vikten av att sådana regler gåves för

overexekutors prövning av förevarande mål, att rena skälighetssynpunkter icke

bleve avgörande. Eljest skulle överexekutor i många fall bli nödsakad visa

målet ifrån sig. Tydligen kan det fall inträffa, då överexekutor icke med ledning

av det utav parterna förebragta bevismaterialet kan tillförlitligt bedöma

tjanligheten av anvisad bostad. Detta bör emellertid icke föranleda överexekutor

att visa målet från sig. En sådan åtgärd lärer vara påkallad allenast,

nar sjalva frågan örn arbetarens skyldighet att avflytta från lägenheten är

enligt vanliga regler tvistig. Är sålunda ett förhållande, som skulle inverka på

den särskilda prövning, vartill bestämmelserna i den föreslagna nya lagstiftningen

kan giva anledning, icke tillförlitligen styrkt, bör denna omständighet

icke utgöra hinder för målets prövning av överexekutor. En annan fråga är

huruvida överexekutor bör genom egna åtgärder medverka till att utredningen

i förevarande mål fullständigas, t. ex. genom införskaffande av yttrande av

hälsovårdsnämnd rörande bostads beskaffenhet. Till denna fråga återkommer

jag i annat sammanhang. Att såsom från något håll föreslagits fordra, att

anvisad bostadslägenhet skall vara godkänd av hälsovårdsnämnd eller jämförligt

organ, torde ej vara påkallat. Ifrågavarande undantagsbestämmelse

torde sålunda kunna godtagas i den avfattning, bostadsutredningen föreslagit.

Dock anser jag det böra av lagtexten framgå, att arbetarens vägran att avflytta

skall hava skett efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

g) Försummad betalning av ersättning.

Enligt förslaget skall arbetaren vara skyldig att utgiva ersättning för brukandet

av lägenheten under den tid han åtnjuter skydd mot vräkning, och

skyddet skall upphöra, om han underlåter erlägga sådan ersättning. Angående

ersättningen ifråga lära bestämmelserna örn hyra ej vara tillämpliga. Särskilda

bestämmelser hava även i förslaget givits örn beräknandet av det belopp, varmed

ersättning skall utgå i händelse av tvist, samt örn ersättningens erläggande.

Yad angår påföljden vid dröjsmål med ersättningens erläggande har

denna synts mig böra inträda först örn arbetaren gör sig skyldig till visst dröjsmål.

Bostadsutredningen har föreslagit, att ersättningen skulle erläggas var fjortonde

dag i efterskott. Till denna ståndpunkt ansluter jag mig. Med hänsyn

härtill finner jag skäligt, att ett dröjsmål med ersättningens erläggande tillmätes

betydelse först om arbetaren dröjer mer än 7 söckendagar att fullgöra

sin skyldighet. Vidare synes en försummelse i förevarande hänseende ej böra

beläggas med vräkningspåföljd, om den finnes vara av ringa betydenhet. Så bör

anses vara fallet, exempelvis därest arbetaren under respittiden erlagt eller

erbjudit ett något mindre belopp än det som kan anses skäligt. Skyldighet

för arbetsgivaren att verkställa uppsägning i anledning av dröjsmålet, örn

han vill åberopa detta, synes ej böra föreskrivas. Undantagsstadgandet torde

givas en i överensstämmelse med det anförda ändrad formulering.

h) Vanvård av lägenheten.

Slutligen har bostadsutredningens majoritet föreslagit undantag för det

fall, att arbetaren utnyttjar kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling,

att han skäligen icke längre bör åtnjuta skydd mot vräkning enligt den föreslagna

lagen. Såsom exempel på dylik handling anföres i motiven trakassering

av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av bostaden och skadegörelse å annan

arbetsgivarens egendom. Denna undantagsbestämmelse har visserligen av

det övervägande antalet myndigheter och sammanslutningar vunnit tillstyrkan

eller lämnats utan anmärkning, men från åtskilliga håll ha — jämväl från dem

som ansett sig kunna tillstyrka förslaget i förevarande del — framställts

väsentliga erinringar mot bestämmelsen. Sålunda har särskilt från länsstyrelsernas

sida framhållits, att icke obetydliga svårigheter kunde vara förknippade

med avgörandet om en handling skulle tillmätas i förslaget avsedd

verkan eller ej, och till följd härav befarades ojämnheter vid tillämpningen.

Dessa erinringar synas mig icke kunna frånkännas betydelse. Härtill kommer,

att handlingar, som här kunna komma ifråga — bortsett från sådana, som äro

att hänföra till vanvård av lägenheten —- torde, örn de äro av någon betydelse,

kunna föranleda straffansvar. För en arbetare, som begår en dylik handling,

bör den därmed förenade straffpåföljden vara tillfyllest. Han bör icke därjämte

drabbas av förlust av bostaden. Med hänsyn härtill anser jag, att åt

stadgandet bör givas en avfattning, som begränsar dess tillämpning till sådana

handlingar efter arbetsinställelsen, som kunna anses innefatta uppenbar vanvård

av lägenheten. Av ett stadgande med detta innehåll torde följa, att vräkningsskydd

ej må åtnjutas av arbetare, som har hyresavtal .angående lägen
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

heten men förverkat sin hyresrätt på den grund, att han efter arbetsinställelsen

gjort sig skyldig till uppenbar vanvård av lägenheten. Till undvikande av

tvistigheter rörande mindre väsentliga försumligheter av arbetaren i fråga örn

vården av lägenheten har det synts mig nödigt fordra att vanvården för att

kunna tillmätas betydelse skall vara uppenbar.

<>• Skyldighet för överexekutor att verkställa utredning.

Bostadsutredningen har i sitt förslag upptagit en bestämmelse örn skyldighet

för överexekutor att i mål av förevarande beskaffenhet sörja för erforderlig

utredning i vad avser bedömandet av de i den föreslagna lagen avsedda

förhållandena. En dylik bestämmelse har av bostadsutredningen närmast avsetts

för att tillämpningen av förslagets bestämmelser icke i något fall skulle

lägga hinder i vägen för en prövning av saken i den för utsökningsmål stadgade

ordningen. Emellertid torde även utan en bestämmelse av den föreslagna

innebörden sådant hinder icke uppkomma. Bestämmelserna i förevarande lag

torde nämligen — såsom redan i det föregående antytts — icke bliva tillämpliga

förrän överexekutor, efter verkställd prövning i enlighet med vanliga

regler, ansett sig kunna i den för utsökningsmål stadgade ordning fastställa,

att skyldighet inträtt för vederbörande att avflytta. Först därefter har överexekutor

att på grundval av den förebragta utredningen och med ledning av

vanliga bevisregler avgöra, huruvida förutsättningarna för skydd mot vräkning

enligt den särskilda lagen äro för handen eller ej. Att domstol under handläggning

av mål av förevarande beskaffenhet har att utöva vanlig processledande

verksamhet för målets utredning torde vara givet. Samma bör ock

kunna utan uttryckligt stadgande gälla för överexekutor i den utsträckning

ett skriftligt förfarande medgiver. Hinder bör sålunda icke anses föreligga

för överexekutor att, i den mån så befinnes erforderligt och lämpligt, införskaffa

upplysning i målet, exempelvis från hälsovårdsnämnd eller annat jämförligt

organ. Att däremot föreskriva skyldighet för överexekutor att vara

verksam för utredningens fullständigande i förevarande mål lärer ej vara

nödigt eller ens lämpligt. Anmärkas må jämväl, att behovet av en dylik bestämmelse

väsentligen minskas, därest såsom jag föreslagit en undantagsbestämmelse

rörande otillbörliga handlingar av arbetaren begränsas till att

avse allenast uppenbar vanvård av lägenheten. Med hänsyn till det anförda

har jag sålunda ansett, att någon uttrycklig föreskrift icke borde meddelas om

skyldighet för överexekutor att sörja för erforderlig utredning i dessa mål.

6. Ersättning för lägenhetens brukande under skyddstiden.

Bostadsutredningen har slutligen i sitt förslag berättigat arbetsgivaren tili

ersättning av arbetaren för dennes brukande av lägenheten under skyddstiden

ävensom meddelat föreskrifter angående ersättningens storlek och tiden för

dess erläggande. Bestämmelser i angivna hänseenden torde vara oeftergivliga,

då såsom förut nämnts de angående hyresrätt gällande reglerna ej lära vara

direkt tillämpliga å förevarande bostadsförhållanden, i varje fall ej när bostadsrätten

ingått såsom led i arbetsavtalet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj-.ts proposition nr 1S4.

Att ersättningen på sätt bostadsutredningen föreslagit skall utgå med belopp,

motsvarande den å orten för liknande bostäder utgående hyran eller,

därest vanligt hyresavtal angående lägenheten varit gällande, med samma bolopp

som tidigare, synes mig riktigt. Beträffande den hjälpregel, bostadsutredningen

i förstnämnda fall ansett nödig för ersättningsbeloppets bestämmande,

har från några håll gjorts gällande, att denna vore mindre lycklig.

Andra utvägar hava jämväl anvisats härutinnan. För min del kan jag ej finna

annat än att den föreslagna regeln i allmänhet torde vara den mest lämpliga.

I de säkerligen sällsynta fall, där ledning ej står att vinna på den anvisade

vägen, torde de grunder, varpå bestämmelsen vilar, kunna vara vägledande.

Stadgandet i fråga har emellertid av mig ansetts böra förtydligas, så att därav

framgår att hjälpregeln ej skall begagnas, där utredning kan vinnas örn den

normala grunden för ersättningsbeloppets bestämmande.

Yad angår tiden för ersättningens erläggande har bostadsutredningen föreslagit,

att ersättningen skall betalas i efterskott var fjortonde dag men att, där

vanligt hyresavtal varit gällande, avtalets regler skola vara tillämpliga med avseende

å ersättningen. Beträffande den tid, från vilken ersättningen skall utgå,

innehåller bostadsutredningens förslag ej någon särskild bestämmelse. Av

stadgandet, att arbetsgivaren skall vara berättigad till ersättningen ifråga för

den tid arbetaren åtnjuter skydd enligt lagen, torde dock framgå, att meningen

är att ersättningen skall utgå från den dag, arbetarens rätt till lägenheten

enligt vanliga regler upphört. Denna uppfattning synes mig emellertid böra

på ett tydligare sätt komma till uttryck. Jag anser därför, att sistnämnda

stadgande bör undergå en omformulering. Vidkommande föreskriften örn betalning

i efterskott har jag intet att erinra mot bostadsutredningens förslag.

Uppmärksammas bör nämligen, att beloppet av ersättningen ej är på förhand

givet. Någon tids rådrum bör därför lämnas arbetaren, innan han skall vara

skyldig betala densamma. Förhandlingar mellan parterna örn beloppets bestämmande

torde även ofta visa sig nödiga. Härtill kommer, att ej heller den

tid, under vilken ersättningen skall utgå, kan i förväg bedömas. Vid förskottsbetalning

skulle sålunda det fall lätt kunna inträffa, att arbetaren nödgas erlägga

betalning för längre tid än sådan skall utgå. Dylika olägenheter skulle

undvikas vid en betalning i efterskott. I de fall, särskilt hyresavtal ej varit

gällande enligt vilket vederlaget skolat helt utgå i penningar, bör därför ersättningen

betalas i efterskott var fjortonde dag. Har sådant hyresavtal varit

gällande, böra däremot hyresavtalets bestämmelser angående tiden för hyrans

erläggande vara tillämpliga med avseende å ersättningen. Detta innebär

emellertid ej, att de i lag särskilt föreskrivna respittiderna för hyras erläggande

må åtnjutas. Dessa lära nämligen såsom förut nämnts ej vara tilllämpliga

å ifrågavarande bostadsförhållanden. Det särskilda vräkningsskyddet

enligt förevarande lagstiftning skall sålunda på grund av den i detta hänseende

föreslagna undantagsbestämmelsen utan vidare upphöra, därest

arbetaren dröjer med ersättningens erläggande utöver 7 söckendagar efter

förfallodagen, dock förutsatt att, såsom jag förut framhållit, denna hans försummelse

ej finnes vara av ringa betydenhet. Att såsom från ett håll på
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

yrkats komplettera stadgandet om rätt för arbetsgivaren till ersättning i förevarande

hänseende med föreskrifter örn retentions- och förmånsrätt i arbetarens

lösöre torde ej vara påkallat.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande

över ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till lag om skydd

mot vräkning vid arbetskonflikter av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta

protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:*

R. Vinell.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 134.

61

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har arbetsgivare bos myndighet eller skiljemän framställt yrkande örn

vräkning av arbetstagare från lägenhet som upplåtits åt honom på grund av

hans arbetsanställning, och upplyses att arbetstagaren deltager i strejk vid

arbetsgivarens företag eller att han är föremål för lockout från arbetsgivarens

sida, må, ändå att skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta

från lägenheten, yrkandet örn hans vräkande ej bifallas förrän tre månader

förflutit från det hans rätt att nyttja lägenheten upphörde. Yad sålunda

stadgas skall äga tillämpning jämväl där företaget under konflikten övergår

till ny ägare.

2§-

Vad i 1 § sägs skall ej gälla,

a) om arbetstagaren är i arbetsgivarens kost;

b) örn arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid utan att viss uppsägningstid

avtalats eller skall anses avtalad, samt den i arbetsavtalet stadgade tiden gått

till ända;

c) örn arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning som verkställts före

konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna;

d) örn skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten på

grund av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar;

e) örn lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete som

åvilat arbetstagaren eller för beredande av bostad åt den som utför nämnda

arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej kunna

inställas under konflikten;

f) örn arbetstagaren, efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört, vägrat

avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i orten, som

beretts honom genom arbetsgivarens försorg;

g) örn arbetstagaren dröjt med erläggande av sådan ersättning som omförmäles

i 3 § utöver sju söckendagar efter förfallodagen, och vad sålunda

ligger honom till last icke finnes vara av ringa betydenhet; eller

h) om lägenheten efter konfliktens inträde uppenbarligen vanvårdats.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr 134.

3 §•

För den tid arbetstagaren nyttjar lägenheten efter det hans rätt i sådant

hänseende upphört, är han pliktig att till arbetsgivaren utgiva ersättning för

nyttjandet.

Sådan ersättning skall utgå med belopp, motsvarande hyran för liknande

bostäder i orten. Uppstår tvist örn beloppet och kan utredning örn sådan

hyra ej vinnas, skall ersättningen bestämmas med ledning av det värde som

i orten åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet vid senaste taxering

för inkomst eller förmögenhet. Ersättningen skall betalas i efterskott var

fjortonde dag.

Har angående lägenheten särskilt hyresavtal varit gällande, enligt vilket

vederlaget helt skolat utgå i penningar, skola dock hyresavtalets bestämmelser

örn hyrans storlek och tiden för dess erläggande vara tillämpliga å ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 134.

63

Bilaga B.

Bostadsutredningens förslag

till

Lag

angående skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har arbetsgivare upplåtit lägenhet till bostad åt i hans tjänst varande arbetstagare

med eget hushåll och deltager arbetstagaren i strejk vid arbetsgivarens

företag eller är han föremål för lockout från arbetsgivarens sida, må, ändock

att skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten, förordnande

örn hans vräkande ej meddelas. Yad sålunda stadgas skall äga tillämpning

jämväl där företaget under tiden för arbetskonflikten övergår till ny ägare.

2 §•

Yad i 1 § sägs skall icke gälla, sedan tre månader förflutit efter det arbetsavtalet

mellan arbetsgivaren och arbetstagaren upphört, eller, där arbetsavtalet

ingåtts för bestämd tid samt viss uppsägningstid icke avtalats eller skall anses

avtalad, sedan den i avtalet stadgade tiden gått till ända.

Ej heller skall vad i 1 § sägs gälla:

a) örn arbetsgivaren visar att lägenheten erfordras till bostad åt annan

arbetstagare, med vilken överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens

av arbetskonflikten berörda företag träffats för den tid, konflikten varar, eller

för viss tid, som ej må understiga tre månader;

b) örn skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten av

den grund, att arbetstagaren underlåtit erlägga till betalning förfallen, i penningar

utgående hyra för lägenheten;

c) örn arbetstagaren underlåtit erlägga sådan ersättning, varom förmäles

i 4 §;

d) örn arbetstagaren vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor

upplåten bostad i orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg, eller

e) örn arbetstagaren, sedan arbetet inställts i anledning av konflikten, utnyttjar

kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling, att han skäligen

icke längre bör tillgodonjuta skydd mot vräkning enligt denna lag.

3 §•

Har yrkande om arbetstagarens vräkning gjorts hos överexekutor, åligger

det överexekutor att genom utmätningsman eller på annat lämpligt sätt verkställa

den utredning i målet, som befinnes erforderlig för bedömandet av i

denna lag avsedda förhållanden.

4 §•

För den tid arbetstagaren åtnjuter skydd mot vräkning enligt denna lag

vare arbetsgivaren, i den mån arbetstagaren brukar lägenheten, berättigad till

ersättning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majus proposition nr 134.

Sådan ersättning skall utgå nied belopp, motsvarande den å orten för liknande

bostäder utgående byrån. I brist på åsämjande skall ersättningen bestämmas

med ledning av det värde, som i orten åsatts bostadsförmån av motsvarande

beskaffenhet vid senaste taxering för inkomst eller förmögenhet.

Ersättningen skall betalas i efterskott var fjortonde dag.

Har angående lägenheten särskilt hyresavtal varit gällande, enligt vilket

vederlaget helt skolat utgå i penningar, skola dock hyresavtalets bestämmelser

angående hyrans storlek och tiden för hyrans erläggande vara tillämpliga med

avseende å ersättningen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

65

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

25 februari 1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 januari 1936, hade

Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Ove Hesselgren.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Lagrådet:

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att, då arbetare bebor av

arbetsgivaren upplåten lägenhet och arbetskonflikt utbryter, med hänsyn till

bostadens stora sociala betydelse söka, så långt rimligen kan ske, trygga

arbetaren och hans familj i besittningen av bostaden. Att särskilda regler

ansetts påkallade vid arbetskonflikt har tydligen sin grund däri, att det antagits

ligga nära till hands för arbetsgivaren att — oberoende av örn han vore i

behov av bostaden eller ej — såsom stridsmedel i den utbrutna konflikten

begagna sig av sin rätt att uppsäga arbetaren till avflyttning och få honom

vräkt, i följd varav massvräkningar och därav förorsakad svårighet att tillgodose

den ökade efterfrågan på bostäder skulle kunna befaras. Det nära

samband förslaget följaktligen äger med den mera omfattande frågan örn

anställningsförhållandet i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare hade

gjort det önskvärt att hithörande spörsmål upptagits till övervägande och

behandling i ett sammanhang. Härtill synes hava funnits så mycket större

anledning som på Kungl. Majlis prövning är beroende ett av kommittén

angående privatanställda för omkring ett år sedan avgivet betänkande med

förslag till lag örn arbetsavtal. Nämnda förslag syftar till en allmän reglering

av det enskilda arbetsavtalet och avser att bereda arbetstagare ökad trygghet

i olika hänseenden. Att ur detta sitt sammanhang utbryta och i förväg

till särskild behandling upptaga den speciella fråga som nu föreligger synes

vara mindre följdriktigt. Sambandet framträder särskilt tydligt i det stad
Dihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 134. 246i 85 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 134.

gande i kommittéförslaget, 17 §, som avser att vid anställningens upphörande

bereda arbetare med rätt till lönebostad nödigt rådrum för att han må kunna

skaffa sig ny bostad. Enligt nämnda paragraf äger arbetare med eget hushåll

i allmänhet kvarbo i bostad, som ingår i hans löneförmåner, under

fjorton dagar från det arbetsavtalet blivit uppsagt eller hävt, varjämte bestämmelser

givas i syfte att förhindra att rätten till lönebostad, som upplåtes

genom särskilt hyresavtal, blir beroende av arbetsavtalets bestånd.

Frågan i vad mån behov av särskilt bostadsskydd vid vräkning kan anses

erforderligt beror uppenbarligen i viss mån av vilken slutlig ståndpunkt

som kan komma att tagas till kommittéförslaget i denna del. Att vid avfattandet

av bestämmelserna örn skydd mot vräkning nu taga hänsyn till

samma förslag låter sig av naturliga skäl icke göra. Framhållas må även

att frånvaron av civilrättsliga bestämmelser rörande arbetsavtalet kommer

att medföra vissa svårigheter vid tillämpningen av den ifrågasatta lagen och

särskilt såvitt angår bedömandet av den betydelsefulla frågan, när arbetarens

rätt till lönebostaden upphör. I hög grad gäller detta i de fall då — såsom

ej sällan lärer förekomma — något formligt hyresavtal ej ingåtts men viss

överenskommen hyra likväl utgår samt varken det kollektiva eller det personliga

arbetsavtalet innehåller bestämmelser angående tiden för rätten att

nyttja lägenheten.

Frågan örn rätt till skydd mot vräkning äger emellertid jämväl samband

med spörsmålet beträffande användande av stridsmedel i arbetskonflikter.

Såsom dylikt stridsmedel kan även vräkning under pågående strejk

eller lockout komma till användning. Därvid kan enligt sakens natur bedömandet

av frågan, i vad mån en vräkningsåtgärd ur allmänna synpunkter

är berättigad eller ej, icke helt undgå att röna inverkan av huruvida

själva arbetsinställelsen är att anse såsom otillåten; och då det gäller en

sådan lagstiftning som den nu föreslagna örn skydd mot vräkning synes

man icke böra alldeles bortse från denna sida av saken. Principiellt sett

kan det näppeligen vara riktigt att den ena lagen tillerkänner särskilda förmåner

åt den vilken vidtager en stridsåtgärd som enligt en annan lag är

förbjuden. Härutinnan är att märka att redan enligt stadgande i nu gällande

lag örn kollektivavtal arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal,

i vissa fall icke äga vidtaga arbetsinställelse. Emellertid hava, som

bekant, på senare tid förslag framkommit örn en reglering i mera vidsträckt

omfattning av frågan örn ekonomiska stridsåtgärders tillåtlighet. Även örn,

till följd av meningsskiljaktigheter i fråga örn detaljerna, berörda förslag

ännu icke lett till något positivt resultat, torde dock att döma av de från

skilda håll försporda meningsyttringarna så mycket vara klart att en i stort

sett enhällig opinion såsom förkastliga bedömer åtskilliga arbetsinställelser

även utanför kollektivavtalslagens område. Det torde ur denna synpunkt

kunna ifrågasättas, huruvida icke för vinnande av en nöjaktig lösning av

frågan örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikt skäl förelegat att avvakta

den vidare utvecklingen av nyssberörda lagstiftningsfråga rörande vissa

ekonomiska stridsåtgärder.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majus proposition nr 134.

Mot ett dröjsmål med upptagande till reglering av de spörsmål, som behandlas

i det remitterade förslaget, kan svårligen invändas, att det ifrågasatta

behovet av skydd mot vräkning är särskilt trängande. Under den tid

av snart trettio år, som förflutit sedan yrkanden framkommo på lagstiftning

i förslagets syfte, har utvecklingen inom olika arbetsområden gått i

riktning mot ett alltmera minskat användande av vräkningsåtgärder vid

arbetsinställelser. Bostadsutredningen synes sålunda själv anse, att inom

industrien bostadsupplåtelse och bostadsinnehav numera upphört att betraktas

såsom fackliga stridsmedel. Yad jordbruket beträffar har enligt

socialstyrelsens yttrande över bostadsutredningens förslag erfarenheten givit

vid handen, att jämväl inom detta arbetsområde vräkningsåtgärder i samband

med arbetsinställelser bliva alltmera sällsynta och att det finnes

grundad anledning antaga att även i fråga örn lantarbetarna vräkningsförfarandet

skall upphöra att spela en roll vid arbetskonflikter. Av lantbruksstyrelsen

och åtskilliga länsstyrelser avgivna yttranden gå i det stora hela

i samma riktning.

Med hänsyn till vad sålunda under den fortsatta behandlingen av bostadsutredningens

förslag anförts beträffande förekomsten numera av vräkning

såsom stridsmedel på arbetsmarknaden synes det kunna ifrågasättas, huruvida

den föreslagna lagstiftningen överhuvud taget är av de faktiska förhållandena

påkallad. Vid ett övervägande härav samt av skälen för och emot

en lagstiftning på detta område må icke lämnas ur sikte, att den grannlaga

avvägningen av mot varandra stridande intressen, som vid en reglering av

hithörande spörsmål måste ske, lätteligen kan, hur sorgfälligt den lin göres,

giva upphov till nya motsättningar och skapa irritationsmoment som tidigare

ej funnits. I detta hänseende torde synnerligt beaktande böra skänkas

socialstyrelsens yttrande att det vore mera rationellt, att den spontana utveckling

som på hithörande områden tydligt gjort sig gällande finge ostörd

fortsätta, en uppfattning som även på andra håll kommit till synes.

På grund av det nu anförda anser sig lagrådet böra förorda, att förslaget

icke för närvarande göres till föremål för proposition i ämnet.

Anses emellertid, oaktat de skäl som däremot anförts, att denna lagstiftningsfråga

redan nu bör bringas till lösning, vill lagrådet icke avvisa tanken

i och för sig att vid arbetskonflikt beredes arbetaren ett särskilt bostadsskydd.

Yid en undantagslagstiftning på ett så ömtåligt område som det

föreliggande är det dock av synnerlig vikt, att vid lagstiftningens utformning

så jämkas mellan arbetsgivares och arbetares intressen, att det ena intresset

ej obehörigen gynnas på det andras bekostnad. I detta avseende torde —

bortsett från frågan örn vräkningsskyddets beroende av arbetsinställelsens

tillåtlighet, en fråga till vilken lagrådet återkommer vid 1 § — mot det av bostadsutredningen

framlagda förslaget i det stora hela icke kunna ur principiell

synpunkt riktas några mera vägande erinringar. Till grund för sagda förslag

synes sålunda ligga den uppfattningen, att arbetare, som deltager i strejk

eller är föremål för lockout, i avbidan på konfliktens avveckling icke bör

kunna vräkas från lönebostaden, med mindre arbetsgivaren behöver bostaden

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majus proposition nr 134.

för arbetets fortsatta behöriga uppehållande. Den mera varsamma läggning,

som bostadsutredningen i denna del givit sitt förslag, har ej i remissförslaget

vidhållits. I den grundläggande frågan örn arbetsgivarens rätt att

förfoga över lägenheten för annan arbetskraft bär förslaget sålunda ställt sig

på en helt annan ståndpunkt än den bostadsutredningen intagit. Även på

andra punkter innebär remissförslaget i förhållande till bostadsutredningens

förslag skärpningar, som knappast kunna anses vara förenliga med en rätt

avvägning av de varandra motstående intressena. Endast under förutsättning

av sådana ändringar i förslaget att det erhåller en i detta hänseende mera

tillfredsställande läggning, anser sig lagrådet kunna underlåta att avstyrka

den ifrågasatta lagstiftningen.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skall skyddstiden räknas från det arbetarens

rätt att nyttja lägenheten upphör. I många fall torde denna regel

leda till att skyddstiden börjar löpa i och med att arbetskonflikten inträder,

och så till vida torde någon befogad invändning mot regeln icke kunna

göras. I andra fall åter, då bostadsrättens upphörande på grund av särskilt

hyresavtal eller eljest beror av viss tids uppsägning, skulle regeln medföra,

att skyddstiden började löpa först från det uppsägningstiden gått till ända

och således vid en uppsägningstid av t. ex. tre månader sluta tidigast ett halvt

år efter konfliktens början. Att uppställa en regel, som för sistnämnda fall

i sina praktiska verkningar skulle leda till ett dylikt resultat, lärer icke

påkallas för vinnande av det med förslaget avsedda syftet. Härtill kommer

att en lagstiftning med en så uppbyggd regel kan befaras medföra att arbetsgivarna

icke vidare bliva villiga att sluta avtal rörande bostaden med förbehåll

örn viss tids uppsägning, en utveckling som skulle stå i strid med

vad som lärer vara önskvärt. Med hänsyn härtill och för vinnande av

största möjliga likformighet och enkelhet vid tillämpningen är en regel örn

skyddstidens beräknande från arbetskonfliktens inträde att föredraga. På

grund av vad sålunda anförts och under åberopande tillika av de svårigheter,

som på sätt tidigare framhållits kunna i vissa fall uppkomma vid

bedömandet av frågan när rätt till lönebostad upphör vid arbetskonflikt, får

lagrådet hemställa, att åt 1 § gives det ändrade innehåll, att skyddstiden

räknas från det arbetstagaren i anledning av konflikten upphör med arbetet.

Vad i sista punkten stadgas örn verkan därav, att företaget under konflikten

övergår till ny ägare, torde gälla utan uttryckligt stadgande, så mycket mer

som förslaget konstruerats såsom en principiellt processrättslig lag. Punkten

synes därför kunna utgå.

Mot den avfattning huvudregeln erhållit i förevarande paragraf må anmärkas,

att densamma skenbart framstår såsom alltför kategorisk därigenom

att paragrafen icke innehåller någon antydan örn de betydelsefulla undantag

som stadgas i 2 §. I detta hänseende synes jämkning i lagförslaget böra

vidtagas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 134.

69

Justitieråden Appelberg och Alsén:

Såsom framgår av det allmänna yttrandet har lagrådet funnit det principiellt

sett näppeligen vara riktigt, att vid de föreslagna bestämmelsernas utformning

hänsyn icke tagits till huruvida arbetsinställelsen enligt lag är förbjuden

eller icke. Med nuvarande till såväl innehåll som tillämpningsområde

begränsade lagstiftning rörande ekonomiska stridsåtgärder tillåtlighet torde

emellertid denna fråga hava jämförelsevis ringa praktisk betydelse. Därest,

i enlighet med vad lagrådet vid 2 § förordar, sådan ändring vidtages i förslaget,

att arbetsgivaren vid verkligt behov av lägenheten för annan arbetskraft

kommer att få fritt förfoga över densamma, får frågan uppenbarligen

än mindre vikt. Beaktas må ock angelägenheten, att reglerna på förevarande

område erhålla möjligast enkla och klara innehåll, så att administrativ

myndighet kan omedelbart bedöma, huruvida vid viss tid skyldighet till

avflyttning föreligger. Med hänsyn härtill och då vi utgå från att i samband

med en utvidgad lagstiftning rörande de ekonomiska stridsåtgärderna jämväl

hithörande spörsmål tagas under förnyat övervägande, anse vi oss i frågans

nuvarande läge och under förutsättning att förslaget i övrigt erhåller den

huvudsakliga läggning som lagrådet förordar kunna underlåta hemställa om

en eljest nödig omarbetning av förslaget i angivet hänseende beträffande

såväl huvudregeln som undantagsbestämmelserna.

Skyddstidens längd har i det remitterade förslaget i överensstämmelse

med vad bostadsutredningen föreslagit satts till tre månader. Huruvida en

så lång skyddstid bör medgivas synes tveksamt. Denna tvekan föranledes

särskilt därav att vräkningsskyddet icke gjorts beroende av strejkens tilllåtligliet.

Då emellertid vissa praktiska skäl tala för att skyddstiden icke

utmätes allt för kort, synes under enahanda förutsättning som nyss nämnts

den föreslagna skyddstiden kunna godtagas.

Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

I lagförslaget tages, såsom tidigare berörts, ingen hänsyn till örn den

arbetsinställelse (strejk eller lockout) varom i det särskilda fallet är fråga

står eller icke står i strid med gällande lag. Att, då fråga är örn lockout, det

åsyftade skyddet principiellt får gälla, vare sig arbetsinställelsen står i strid

med lag eller ej, synes rimligt. Såsom vid 2 § närmare skall angivas, kan

det dock ifrågasättas örn ej skyddets omfattning i vissa fall bör röna inverkan

av huruvida en proklamerad lockout är att anse såsom olaglig eller icke.

Är åter fråga om strejk som företagits i strid med lagen, synes det knappast

vara av rättvisa och billighet påkallat att strejkdeltagarna — utöver de möjligheter

till anstånd som gällande bestämmelser om exekution redan erbjuda

— tilldelas ett sådant extraordinärt skydd som det föreslagna. Under alla

förhållanden måste för dylikt fall en så lång skyddstid som tre månader

bestämt avstyrkas. Det riktigaste torde dock vara att från förevarande lags

tillämplighetsområde helt undantaga de enligt gällande lag icke tillåtna strejkerna.

Det hemställes därför att i huvudregeln vidtages en sådan jämkning.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majus proposition nr 134.

2 §■

Lagrådet:

Beträffande de under b) och c) upptagna undantagen må anmärkas att,

då man har att räkna med förefintligheten av hyresavtal vilka äro mer eller

mindre fristående från arbetsavtalet, bestämmelserna härutinnan böra erhålla

sådan innebörd att undantagen anknytas, icke till arbetsavtalet utan

till rätten att nyttja lägenheten, evad den grundar sig å arbetsavtalet eller

å särskilt hyresavtal.

Såsom av lagrådets allmänna yttrande framgår har ät det under e) upptagna

undantaget givits ett innehåll som väsentligen avviker från motsvarande

stadgande i bostadsutredningens förslag. Detta undantag har avseende å

en intressemotsättning vars riktiga avvägande är av största praktiska betydelse

såsom berörande å ena sidan arbetsgivarens intresse att få förfoga

över bostäderna för annan arbetskraft och å andra sidan arbetarens intresse

att erhålla en så långt möjligt skyddad rätt till bostaden. Undantaget ger

arbetsgivaren rätt att komma i besittning av lägenheten endast då den oundgängligen

erfordras för beredande av bostad åt den som har att utföra arbete

av beskaffenhet att ej hinna inställas under konflikten. Sistnämnda uttryck

är i och för sig synnerligen obestämt; inställandet av arbetet sättes icke i

någon som helst relation till den skada som genom inställandet kan tänkas

uppkomma. Att döma av föredragande departementschefens motivering åsyftas

att stadgandet skall erhålla en mycket snäv tolkning. Under det här avsedda

uttrycket synes man sålunda vilja inrymma endast sådant arbete, som

plägar betecknas såsom skyddsarbete, detta taget i så inskränkt betydelse,

att därunder icke skulle falla t. ex. bärgning av mogen gröda. Bostadsutredningens

förslag åter vilar på den uppfattningen, att avhysning må ske,

där annan arbetskraft måst anställas och bostaden erfordras för arbetets behöriga

uppehållande. Arbetets art tillmätes alltså av bostadsutredningen

ingen som helst betydelse. Enligt lagrådets mening måste lagstiftaren, örn

han vill underlåta att taga parti för den ena eller andra sidan av de i

konflikten indragna, ansluta sig till bostadsutredningens grundsyn på frågan.

Bostadsutredningen har emellertid till sin bestämmelse i förevarande punkt

knutit en bevisregel, avsedd att till arbetarens förmån begränsa bestämmelsens

räckvidd, i det att den fordran uppställts att arbetsgivaren skall visa sig

hava med annan arbetare träffat arbetsavtal för den tid konflikten varar eller

för tid ej understigande tre manader. Mot denna regel hava från organisationerna

såväl å arbetsgivar- som arbetarsidan till synes befogade invändningar

framställts. Arbetsgivarna hava, uppenbarligen med utgångspunkt

från att inga skenavtal skola ifrågakomma, ansett det uppställda villkoret i

otillbörlig grad förringa arbetsgivarnas bevismöjligheter. Arbetarna hava å

andra sidan invänt, att den arbetsgivaren ålagda bevisskyldigheten knappast

utgör någon garanti mot missbruk genom skenavtal. Ingendera av dessa

invändningar lärer kunna frånkännas betydelse. Allteftersom skenavtal tillgripas

eller icke, verkar regeln till nackdel för arbetarna respektive arbetsgivarna.

I stället för att lita till en dylik till sina verkningar mer eller

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

mindre nyckfull bevisregel torde man kunna giva uttryck åt bostadsutredningens

tanke, nämligen att undantaget skall inträda endast då arbetsgivaren

för sitt företag har verkligt behov av bostaden, genom en regel av ungefärligen

det innehåll att vräkningsskyddet skall bortfalla örn annan arbetare

på grund av konflikten måste anställas för arbetets behöriga uppehållande

och erforderlig bostad annorstädes än i lägenheten icke utan avsevärd olägenhet

kan beredas denne. Det hemställes därför att förevarande stadgande

ändras i huvudsaklig överensstämmelse härmed.

Även i fråga örn den under h) angivna undantagsbestämmelsen företer det

remitterade förslaget betydande olikhet i jämförelse med motsvarande under

2 § andra stycket e) i bostadsutredningens förslag upptagna stadgande. Att,

på sätt i det remitterade förslaget skett, inskränka förevarande undantag till

att avse allenast det fall att lägenheten efter konfliktens inträde uppenbarligen

vanvårdats kan lagrådet icke finna riktigt. Ä andra sidan torde icke kunna

förnekas att stadgandet med den obestämda avfattning bostadsutredningen

förordat skulle i tillämpningen vålla de exekutiva myndigheterna svårigheter.

Bostadsutredningen har såsom exempel på sådan otillbörlig handling av arbetaren

som med det av utredningen föreslagna stadgandet avses angivit

trakassering av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av lägenheten och skadegörelse

å annan arbetsgivarens egendom. Det synes lagrådet kunna ifrågasättas

örn icke, i viss anslutning härtill, stadgandet lämpligen kunde givas

det innehåll, att arbetstagaren efter konfliktens inträde genom uppenbar

vanvård eller annorledes grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten

åvilande förpliktelser eller ock stört ordningen på arbetsplatsen.

Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

För den händelse arbetsinställelsen består i en lockout som arbetsgivaren

vidtagit i strid med gällande lag, synes — i enlighet med vad vid 1 § antytts

— billigheten kräva, att skyddet mot vräkning icke bortfaller av de

anledningar, som i förslaget omförmälas under a) samt d)—g). Det hemställes

därför, att till dessa fem undantagsfall knytes ett villkor av sagda

innebörd.

Justitieråden Geijer och Alsén:

Under d) stadgas undantag för det fall att jämlikt gällande regler örn

hyra skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten på

grund av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar, medan

under g) meddelas en motsvarande undantagsbestämmelse för det av bestämmelserna

örn hyra icke reglerade fall att arbetstagaren dröjt med erläggande

av sådan ersättning som omfönnäles i 3 §. Lämpligheten av att i ifrågavarande

hänseende olika regler skola gälla för dessa båda fall synes med

skäl kunna ifrågasättas. Visserligen ligger det i och för sig ingenting oriktigt

i att den, som till stöd för sitt kvarboende i lägenheten ej kan åberopa

annan rätt än det i den föreslagna lagen stadgade skyddet, med avseende

å respittidens längd tillerkännes en mindre gynnsam ställning än en hyres
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

gäst, men det kan å andra sidan — särskilt i betraktande av att det understundom

för menige man kan möta svårighet att bedöma huruvida vid en

viss tidpunkt hans rätt att nyttja lägenheten regleras av bestämmelserna

rörande hyra eller icke — knappast förnekas att såväl större enkelhet och

reda som också en därav följande ökad rättstrygghet skulle vinnas genom

likformighet i berörda hänseende. En ändring i överensstämmelse härmed

synes lämpligen kunna genomföras på det sätt, att i 3 § upptages ett stadgande

av ungefär det innehåll, att angående verkan av dröjsmål med erläggande

av ersättning som där sägs skall gälla vad i lag stadgas med avseende

å hyra, samt att de båda ifrågavarande undantagsbestämmelserna sammanföras

under ett stadgande, som då skulle komma att avse utom det under

d) i förslaget upptagna fallet jämväl det fall, att skyldighet att avflytta orsakats

av dröjsmål med erläggande av ersättning som i 3 § sägs.

Mot en ändring i angiven riktning kan invändas, att för de fall att

ersättning enligt 3 § skall erläggas i efterskott var fjortonde dag respittiden

i händelse av försummelse med ersättningens erläggande skulle bliva

alltför lång. Denna invändning, som icke kan frånkännas visst berättigande,

torde dock icke böra hindra ändringens genomförande, utan i stället synes

den enligt 3 § redan i och för sig måhända väl drygt tillmätta betalningsterminen

böra bestämmas till att avse var sjunde dag.

Då gällande bestämmelser rörande verkan av dröjsmål med erläggande av

hyra hava den tekniska utformning, att skyldigheten att avflytta inträder

jämlikt 3 kap. 27 § nyttjanderättslagen i och med uppsägning men att denna

jämlikt 7 § lagen den 10 mars 1923 är utan verkan, örn rättelse sker inom

viss angiven tid, torde ordalydelsen av förslagets stadgande under d) böra

något jämkas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att de båda undantagsbestämmelserna

under d) och g) sammanföras till ett stadgande — som lämpligen

upptages närmast efter förslagets f) — och att åt detta stadgande gives sådant

innehåll, att det kommer att avse de fall, då skyldighet för arbetstagaren föreligger

avflytta från lägenheten på grund av dröjsmål med erläggande av

hyra som utgår i penningar eller av ersättning som i 3 § sägs.

3 §■

Justitieråden Geijer och Alsén:

Beträffande denna paragraf hem ställes örn vidtagande däri av de ändringar,

som föranledas av vad vid 2 § beträffande d) och g) anförts.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

73

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 25 februari 1936 avgivna

utlåtande över det den 24 i föregående månad till lagrådet remitterade förslaget

till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet har i första hand förordat, att remitterade förslaget icke för närvarande

göres till föremål för proposition i ämnet. Såsom skäl härför har

lagrådet åberopat, att ifrågavarande lagstiftningsfråga ägde visst samband

med andra spörsmål, som i lagstiftningsväg ännu väntade på sin lösning, närmast

frågan om en laglig reglering av anställningsförhållandet i allmänhet

mellan arbetsgivare och arbetare, samt att med hänsyn till den ringa förekomsten

numera av vräkning såsom stridsmedel på arbetsmarknaden det

ifrågasatta behovet av skydd mot vräkning icke kunde anses vara särskilt

trängande. Vad sålunda av lagrådet anförts synes mig emellertid icke böra

föranleda ändring i den ståndpunkt härutinnan, som kommit till uttryck vid

remissen till lagrådet.

Skulle förevarande lagstiftningsfråga anses redan nu böra bringas till lösning,

har lagrådet icke velat avvisa tanken i och för sig att vid arbetskonflikt

beredes arbetaren ett särskilt bostadsskydd. Emellertid har lagrådet framhållit,

att vid en undantagslagstiftning på ett så ömtåligt område som det

föreliggande det vore av synnerlig vikt, att vid lagstiftningens utformning

så jämkades mellan arbetsgivares och arbetares intressen, att det ena intresset

ej obehörigen gynnades på det andras bekostnad. Den ståndpunkt remissförslaget

härutinnan intagit, särskilt i den grundläggande frågan örn arbetsgivarens

rätt att förfoga över lägenheten för annan arbetskraft, syntes lagrådet

knappast kunna anses vara förenlig med en rätt avvägning av de varandra

motstående intressena. Lagrådet har därför ansett sig endast under förutsättning

av sådana ändringar i förslaget, att det erhölle en i detta hänseende

mera tillfredsställande läggning, kunna underlåta att avstyrka den

ifrågasatta lagstiftningen. Lika med lagrådet anser jag visserligen angeläget,

att avvägningen mellan de olika intressena sker så rättvist som möjligt. Emellertid

kan jag ej finna de av lagrådet framförda erinringarna mot remissförslaget

vara av beskaffenhet att böra leda till ett frångående i princip

Bihang till riksdagens protokoll 11)36. 1 sami. Nr 134. siel 85 6

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

av förslaget i förevarande del. Däremot anser jag förslaget på denna

punkt böra undergå en jämkning, en fråga vartill jag återkommer.

Vad angår de särskilda bestämmelserna i det remitterade förslaget, har lag

rådet hemställt att åt 1 § gives det ändrade innehåll, att skyddstiden räknas från

det arbetaren i anledning av konflikten upphör med arbetet i stället för —

såsom förslaget innehåller — från det arbetarens rätt att nyttja lägenheten

upphör. Ehuru skyddstiden härigenom i vissa fall inskränkes, finner jag mig

böra biträda denna lagrådets hemställan. Likaså synes, på sätt lagrådet påpekat,

sista punkten i denna paragraf kunna utgå.

Såsom framgår av lagförslaget tages däri icke någon hänsyn till om den

aibetsinställelse, varom i det särskilda fallet är fråga, står i strid med gällande

lag eller icke. Lagrådet har funnit detta principiellt sett näppeligen vara

riktigt. Två av lagrådets ledamöter ha även hemställt, att berörda förhållanden

måtte föranleda viss inverkan å det åsyftade skyddet, under det

att dess två övriga ledamöter ansett sig i frågans nuvarande läge och under

förutsättning att förslaget i övrigt erhölle den huvudsakliga läggning lagrådet

förordat kunna underlåta hemställa örn en eljest nödig omarbetning av

förslaget i detta hänseende beträffande såväl huvudregeln som undantagsbestämmelserna.

Då såsom jämväl inom lagrådet framhållits — spörsmålet

ifråga har föga praktisk betydelse, medan det däremot är av synnerlig vikt,

att reglerna på förevarande område erhålla möjligast enkla och klara innehåll,

är jag alltjämt av den meningen, att det föreslagna skyddet mot vräkning icke

bör röna inverkan av arbetsinställelsens laglighet eller olaglighet i det särskilda

fallet.

Beträffande de i 2 § av remissförslaget under b) och c) upptagna undantagen

har av lagrådet anmärkts att, då man hade att räkna med förefintligheten

av hyresavtal vilka vore mer eller mindre fristående från arbetsavtalet,

bestämmelserna härutinnan borde erhålla sådan innebörd, att undantagen

anknötes, icke till arbetsavtalet utan till rätten att nyttja lägenheten, evad

den grundade sig å arbetsavtal eller å särskilt hyresavtal. Då emellertid fall

lära kunna förekomma, där rätten att nyttja lägenheten enligt avtal skall upphöra

tidigare än arbetsavtalet men där bostadsskydd det oaktat kan vara

befogat efter bostadsrättens upphörande, synes denna lagrådets anmärkning

icke böra föranleda ändring av förslaget.

Såsom framgår av det förut sagda har lagrådet ansett en ändring av det i

2 § under e) upptagna undantaget nödig. Härvid har lagrådet särskilt riktat

sig däremot, att undantaget ger arbetsgivaren rätt att komma i besittning av

lägenheten endast då den oundgängligen erfordras för beredande av bostad åt

den, som har att utföra arbete av beskaffenhet att ej hunna inställas under

konflikten. Angående sistnämnda uttryck, som lagrådet funnit i och för sig

vara synnerligen obestämt, har lagrådet framhållit, att inställandet av arbetet

icke satts i någon som helst relation till den skada, som genom inställandet

kan tänkas uppkomma. Av motiveringen till stadgandet har lagrådet tillika

ansett framgå, att stadgandet borde givas en mycket snäv tolkning. På vidare

anförda skäl har lagrådet hemställt, att stadgandet gives det innehåll, att

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 134.

75

vräkningsskyddet skall bortfalla, om annan arbetare på grund av konflikten

måste anställas för arbetets behöriga uppehållande och erforderlig bostad

annorstädes än i lägenheten icke utan avsevärd olägenhet kan beredas denne.

För egen del kan jag väl icke finna, att en så snäv tolkning av stadgandet i

remissförslaget, som lagrådet synes ha förutsatt, är påkallad, men då tydligen

olika meningar kunna yppas örn stadgandets innebörd, anser jag det av lagrådet

berörda uttrycket i stadgandet böra förtydligas därhän, att arbetet skall

vara av beskaffenhet att ej utan synnerlig olägenhet kunna inställas under

konflikten. Jag hemställer alltså örn ändring i lagförslaget i överensstämmelse

härmed.

Lagrådet har vidare ifrågasatt, om icke den i 2 § under h) angivna undantagsbestämmelsen

lämpligen kunde givas det innehåll, att skyddet skulle bortfalla

örn arbetaren efter konfliktens inträde genom uppenbar vanvård eller annorledes

grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser

eller ock stört ordningen på arbetsplatsen. Mot att utvidga undantagsbestämmelsen

till att omfatta alla de fall, arbetaren grovt åsidosatt honom såsom

innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser, synes mig intet vara att

erinra. Däremot kan jag ej finna tillrådligt att biträda den ytterligare utvidgning

av bestämmelsen som lagrådet ifrågasatt. Undantag torde därför böra

stadgas endast för de fall, arbetaren genom uppenbar vanvård eller annorledes

grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser.

I remissförslaget stadgas under d) undantag för det fall att jämlikt

gällande regler örn hyra skyldighet inträtt för arbetaren att avflytta från

lägenheten på grund av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar,

medan under g) meddelas dn motsvarande undantagsbestämmelse

för det av bestämmelserna om hyra icke reglerade fall, att arbetaren dröjt

med erläggande av sådan ersättning som omförmäles i 3 §. Två av lagrådets

ledamöter ha ifrågasatt lämpligheten av att i ifrågavarande hänseende olika

regler skola gälla för dessa båda fall, och har en ändring synts dem lämpligen

kunna genomföras på det sätt, att i 3 § upptages ett stadgande av ungefär

det innehåll, att angående verkan av dröjsmål med erläggande av ersättning

som där sägs skall gälla vad i lag stadgas med avseende å hyra, samt att de

båda undantagsbestämmelserna sammanföras under ett stadgande, som då

skulle komma att avse utom det under d) i förslaget upptagna fallet jämväl

det fall, att skyldighet att avflytta orsakats av dröjsmål med erläggande av

ersättning som i 3 § sägs. Till undanröjande av den invändning, som skulle

kunna riktas mot en ändring i angiven riktning — nämligen att för de fall,

att ersättning enligt 3 § skall erläggas i efterskott var fjortonde dag, respittiden

i händelse av försummelse med ersättningens erläggande skulle bli alltför

lång — lia de två ledamöterna av lagrådet föreslagit, att den enligt 3 §

bestämda betalningsterminen inskränkes till att avse var sjunde dag. I anslutning

till det anförda lia dessa ledamöter hemställt, att de båda undantagsbestämmelserna

under d) och g) sammanföras till ett stadgande och att,

åt detta stadgande gives sådant innehåll, att det kommer att avse de fall,

då skyldighet för arbetaren föreligger att avflytta från lägenheten på grund

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar eller av ersättning

som i 3 § sägs. I samband härmed har tillika hemställts örn de nödiga

följdändringarna i 3 §. Då betalningsterminen för den ersättning som skall

utgå under skyddstiden icke lämpligen bör förkortas samt ett likställande

av påföljden vid dröjsmål med ersättningens erläggande med verkan av försummad

hyresbetalning icke med hänsyn till den processrättsliga konstruktion

som givits bostadsskyddet kan anses följdriktig, finner jag mig icke

kunna biträda vad i nu förevarande hänseenden hemställts.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit omarbeta lagförslaget,

därvid tillika vidtagits vissa jämkningar av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Å. Nordwall.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.