Med förslag till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter
1936-02-28 · 76 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 76 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1936:134, Med förslag till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter
Dokumentets text
Kungl Majus proposition nr 134.
1
Nr 134.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter;
given Stockholms slott den 28 februari 1936.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1936.
1 sami.
Nr 134.
2461 95 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Förslag
till
Lag
om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Har arbetsgivare hos domstol, överexekutor eller skiljemän framställt
yrkande örn vräkning av arbetstagare från lägenhet som upplåtits åt honom
på grund av hans arbetsanställning, och upplyses att arbetstagaren deltager
i strejk vid arbetsgivarens företag eller att han är föremål för lockout från
arbetsgivarens sida, må yrkandet, ändå att arbetstagaren befinnes skyldig att
avflytta från lägenheten, i avbidan på konfliktens avveckling icke bifallas
förrän tre månader förflutit från det han i anledning av konflikten upphörde
med arbetet.
2§-
Vad i 1 § sägs skall ej gälla,
a) örn arbetstagaren är i arbetsgivarens kost;
b) örn arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid utan att viss uppsägningstid
avtalats eller skall anses avtalad, samt den i arbetsavtalet stadgade tiden
gått till ända;
c) om arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning som verkställts före
konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna;
d) örn arbetstagaren befunnits skyldig att avflytta från lägenheten på grund
av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar;
e) örn lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete som
åvilat arbetstagaren eller för beredande av bostad åt den som utför nämnda
arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej utan
synnerlig olägenhet kunna inställas under konflikten;
f) örn arbetstagaren, efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört,
vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i
orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg;
g) örn arbetstagaren dröjt med erläggande av sådan ersättning som omförmäles
i 3 § utöver sju söckendagar efter förfallodagen, och vad sålunda
ligger honom till last icke finnes vara av ringa betydenhet; eller
h) örn arbetstagaren efter konfliktens inträde genom uppenbar vanvård
eller annorledes grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten
åvilande förpliktelser.
Kungl. Majds proposition nr 134.
3
3§-
För den tid arbetstagaren nyttjar lägenheten, efter det hans rätt enligt
avtal upphört, är han pliktig att till arbetsgivaren utgiva ersättning. Sådan
ersättning skall, där förut hyra för lägenheten beräknats helt i penningar,
utgå nied belopp och å tid som därutinnan kan hava varit bestämd och
eljest i efterskott var fjortonde dag med belopp motsvarande hyran för
liknande bostäder i orten. Kan utredning örn sådan hyra ej vinnas, bestämmes
ersättningen i händelse av tvist med ledning av det värde som i
orten åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet vid senaste taxering
för inkomst eller förmögenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
4
Kungl. Majds proposition nr 134.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 januari 1336.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,
Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet frågan örn lagstiftning angående
skydd för arbetare, åt vilken arbetsgivaren upplåtit lägenhet till bostad, mot
vräkning vid arbetskonflikt och anför:
Gällande lagbestämmelser.
Då arbetsgivare upplåtit lägenhet till bostad åt i hans tjänst varande arbetare,
torde rättsförhållandet rörande lägenheten gestalta sig olika, allteftersom
de i 3 kap. av lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom
meddelade bestämmelserna örn hyra äro tillämpliga å rätten att nyttja
lägenheten eller ej. Dessa bestämmelsers tillämplighet i förevarande fall är
främst beroende på örn särskilt hyresavtal träffats angående lägenheten. Är
detta förhållandet, gälla bestämmelserna utan vidare. Men bestämmelserna
lära jämväl eljest bliva tillämpliga, därest nyttjanderätten till lägenheten är
att anse såsom det väsentliga och arbetsskyldigheten endast utgör ersättning,
helt eller delvis, för lägenhetens begagnande. Är åter arbetsskyldigheten
huvudsaken, lärer det icke i allmänhet böra ifrågakomma att tillämpa
de i lagen för hyresrätt meddelade bestämmelserna med avseende å rätten
att nyttja lägenhet, som utan särskilt hyresavtal upplåtits av arbetsgivare
åt i hans tjänst anställd arbetare. I sådant fall torde rättsförhållandet i
stället bliva att bedöma såsom ett arbetsavtal, vid vilket arbetsgivarens motprestation
består i bland annat tillhandahållande av bostad.
Äro bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen tillämpliga med avseende
å rätten att nyttja lägenheten gäller i fråga örn denna rätts upphörande i första
hand vad kontrahenterna därom avtalat. I vissa hänseenden — såsom i fråga
örn grunderna för hyresrättens förverkande — är dock avtalsfrihet ej medgiven.
Beträffande dylika förhållanden ävensom rörande sådana, därom avtalet ej
innehåller bestämmelser, träda lagens regler i tillämpning. — Är hyrestiden
ej bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera
sidan skett. Har ej viss uppsägningstid avtalats, skall lägenheten avträdas
viss tid efter uppsägningen. Denna tid, som är ställd i viss relation
5
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
till den tid för vilken hyran beräknats, kan vara längst till den fardag som
inträffar näst efter tre månader från uppsägningen och minst en dag (4 §).
— Hyresavtal kan i vissa fall efter uppsägning bringas att upphöra genast
såsom då hyresrätten förverkats (23 §). —• Härvid må dock uppmärksammas
stadgandet i 7 § första stycket lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser
rörande hyra. Enligt detta stadgande skall, därest hyresrätt är förverkad
på grund av dröjsmål med hyrans erläggande men rättelse sker
senast å tolvte söckendagen från den dag, då hyresvärden genom behörig
delgivning av vräkningsansökan eller annorledes i laga ordning verkställt
uppsägning, uppsägningen, oavsett vad därom må hava avtalats, vara utan
verkan och dröjsmålet icke vidare kunna åberopas såsom grund för hyresgästens
skiljande från lägenheten. — Är hyresrätten förverkad på grund
av annat förhållande, gäller såsom regel, att hyresvärden skall hava uppsagt
avtalet innan rättelse sker för att hyresvärden skall äga åberopa förhållandet
såsom grund för hyresgästens skiljande från lägenheten (24 §).
Påpekas må, att i vissa, troligen mera sällan förekommande fall, arrendeavtal
slutas mellan arbetsgivare och arbetare. De i 2 kap. av nyttjanderättslagen
meddelade bestämmelserna örn arrende bliva då tillämpliga.
I de fall rättsförhållandet är att bedöma såsom ett arbetsavtal lärer
rätten att nyttja lägenheten vara helt avhängig av beståndet av detta avtal.
Upphör arbetsavtalet, torde därmed även rätten att nyttja lägenheten upphöra,
där ej annat avtalats. Särskilda regler angående arbetsavtals upphörande
saknas. I den mån arbetsavtal ej innehåller närmare bestämmelser
örn avtalets upphörande, blir rättsförhållandet sålunda helt beroende av
sedvänja. Enligt sådan lärer för upphörande av till tiden ej begränsat
arbetsavtal fordras viss tids uppsägning. Längden av denna uppsägningstid
synes variera med hänsyn till anställningens art och den tid, anställningen
varat, från flera månader till någon eller några dagar. Deltagande i arbetsinställelse
medför ej i och för sig att arbetsavtalet och därmed bostadsrätten
upphör men kan i praktiken föranleda arbetsgivaren att begagna den
uppsägningsrätt, som må tillkomma honom oberoende av konflikten.
Avflyttar arbetaren ej godvilligt från lägenheten, då skyldighet i sådant
hänseende inträtt för honom, vinnes emellertid alltid det anstånd med
avflyttningen, som betingas av den tid, som åtgår för den rättsliga
proceduren. Vissa bestämmelser av processuell eller exekutivrättslig natur
kunna därjämte medföra något ytterligare anstånd med verkställandet
av vräkning. Jämlikt 7 § andra stycket i förenämnda lag med vissa
bestämmelser rörande hyra må sålunda, där hyresvärd under åberopande
av dröjsmål med hyrans erläggande hos domstol, överexekutor eller
skiljemän framställt yrkande örn hyresgästens vräkande, beslut, varigenom
yrkande på berörda grund bifalles, icke meddelas förrän 14 söckendagar
förflutit från uppsägningsdagen. Vidare må jämlikt 193 § utsökningslagen
beslut eller förordnande örn vräkning ej verkställas, nied mindre underrättelse
därom, att verkställighet blivit sökt, blivit genom utmätningsman
meddelad den som vräkningen avser sist 4 dagar före vräkningen. Tillika
6
Kungl. Majus proposition nr 134.
äger utmätningsman enligt sistnämnda lagrum, där förhållandena därtill
föranleda, härutöver medgiva skäligt anstånd med vräkningen högst 6 dagar.
Först anförda stadgande i lagen med vissa bestämmelser rörande hyra gäller
endast för den händelse hyreslagen är tillämplig med avseende å rätten att
nyttja lägenheten. Däremot äga de åberopade bestämmelserna i 193 § utsökningslagen
tillämpning jämväl då rättsförhållandet mellan kontrahenterna
är att bedöma såsom ett arbetsavtal.
Tidigare behandling av frågan.
Frågans riksdagsbehandling.
Vid flera tillfällen har frågan örn tryggare besittningsrätt för arbetare i
avseende på åt dem upplåtna lönebostäder varit föremål för behandling i
riksdagen.
I anledning av det inför 1907 års riksdag framlagda förslaget till lag örn
nyttjanderätt till fast egendom m. m. väcktes en motion, vari bland annat
hemställdes örn föreskrift, enligt vilken vid bruk, gruvor, sågverk, fabriker,
verkstäder och andra industriella inrättningar, där arbetsgivare åt arbetare
uppläte bostad, arbetsgivaren skulle vara pliktig upprätta skriftligt hyresavtal,
vari hyrespriset för lägenheten beräknades i penningar per år. Samtidigt
föreslogs en bestämmelse, enligt vilken i nyssberörda fall arbetaren
städse skulle ha rätt till viss uppsägningstid, nämligen enahanda uppsägningstid
som hyresgäst enligt lagförslaget skulle få åtnjuta i de fall då viss
uppsägningstid icke avtalats, vilket, då hyran beräknats per år, skulle innebära
att lägenheten behövde avträdas först å den fardag, som inträffade
näst efter tre månader från uppsägningen. Vederbörande utskott avstyrkte
motionen, men i reservation till utskottets utlåtande föreslogs, att skrivelse
till Kungl. Majit skulle avlåtas angående utarbetande av förslag
till lagbestämmelser, genom vilka rättsförhållandet i avseende å bostäder,
som av arbetsgivare vid industriella anläggningar upplätes åt deras arbetare,
ordnades på grundvalen av de för hyresavtal gällande bestämmelserna.
Frågan förföll emellertid vid riksdagen, sedan kamrarna i ämnet fattat
olika beslut.
I de förslag till lag örn vissa arbetsavtal, som genom propositioner förelädes
1910 och 1911 års riksdagar men av nämnda riksdagar avslogos, voro
vissa föreskrifter upptagna, avseende att reglera det fall, då rätt till bostad
inginge i en arbetares löneförmåner.
1910 års förslag upptog sålunda ett stadgande av innehåll, att örn arbetsgivaren
tillhandahölle bostad åt arbetare, som ej vore i arbetsgivarens kost,
och hyresavtal angående bostaden ej vore särskilt ingånget, arbetaren, ändå
att annorlunda överenskommits, ej vore skyldig att från bostaden avflytta
tidigare än fjorton dagar efter det arbetsavtalet blivit uppsagt eller hävt.
Yad sålunda stadgats skulle dock ej gälla, där arbetsavtalet ingåtts för viss
tid och denna gått till ända, ej heller i fråga örn upplåtelse av bostad åt
7
Kungl. Majits proposition nr 134.
arbetare, som antagits för tillfälligt arbete och hade sitt egentliga hemvist
å annan ort. Vöre särskilt hyresavtal slutet men hyrestiden ej bestämd,
skulle kortaste uppsägningstid vara fjorton dagar. I hyresavtalet finge hyrestiden
ej bestämmas med hänsyn till arbetsavtalets bestånd eller för arbetaren
stadgas arbetsskyldighet i arbetsgivarens företag. Bestämmelse,
som strede häremot, vore ogin. Vederbörande utskott tillstyrkte förslaget,
med den förändringen, att den tid, efter vilken arbetaren skulle vara skyldig
att avflytta från bostaden, alltid skulle räknas fran arbetsavtalets upphörande.
Lagförslaget av år 1911 upptog det år 1910 framlagda förslaget med den
av utskottet vidtagna ändringen. Det föreslogs emellertid tillika, att arbetaren
efter arbetsavtalets upphörande skulle vara pliktig att för den tid,
han fortfarande vore till bostad berättigad, åtnöjas med annan tjänlig bostad,
som genom arbetsgivarens försorg bereddes honom. Jämväl 1911 års
förslag tillstyrktes av vederbörande riksdagsutskott.
I anledning av en vid internationella arbetskonferensen år 1921 antagen
rekommendation, åsyftande förbättring av lantarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden
i olika länder, uppdrog Kungl. Majit den 12 oktober 1923
åt socialstyrelsen att i samråd med lantbruksstyrelsen verkställa utredning
i ämnet samt inkomma med det förslag, som därav kunde föranledas. Innan
detta uppdrag slutligt fullgjorts, anhöll 1930 års riksdag i skrivelse nr 188,
att Kungl. Majit måtte föranstalta örn fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas
bostadsförhållanden samt örn utredning, huruvida och på vad
sätt genom åtgärder från det allmännas sida bristfälligheter på detta område
skulle kunna avhjälpas och för framtiden i möjligaste mån förhindras
att uppstå, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
På grund av sistnämnda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit genom
beslut den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avgivande
av berättelse rörande den styrelsen genom omförmälda beslut den 12 oktober
1923 anbefallda utredningen inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn
till resultatet av nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen
verkställda undersökningar sådan ytterligare utredning rörande åtgärder
för förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen
ifrågasatts, borde åvägabringas ävensom att, därest så befunnes
böra bliva fallet, framlägga förslag till plan för en dylik utredning. Till
fullgörande av detta uppdrag överlämnade socialstyrelsen med skrivelse den
O januari 1931 en omfattande utredning i förevarande hänseende. I skri
reisen framlade socialstyrelsen därjämte efter samråd med lantbruksstyrelsen
förslag till ytterligare utredning, vilken borde utföras av särskilda utredningsmän
med tillgång till erforderlig sakkunskap på området. Bland
de frågor, som enligt förslaget borde i främsta rummet utredas, var frågan,
huruvida tryggare ställning borde beredas lantarbetarna i avseende på åt
dem upplåtna lönebostäder.
8
Kungl. Majus proposition nr 134.
Vid 1931 års riksdag väcktes ett flertal motioner rörande lantarbetarnas
bostadsförhållanden. Två av dessa motioner (1:132 av herr Möller m. fl.
och II: 199 av herr P. A. Hansson m. fl.) avsågo vinnande av utredning till
skapande av skydd mot vräkning vid arbetskonflikter åt arbetare, i vars avlöningsvillkor
bostadsförmån ingår. Motionerna föranledde icke till någon
riksdagens åtgärd, enär enligt av Kungl. Majit den 6 februari 1931 meddelat
beslut utredning genom särskilda utredningsmän redan igångsatts rörande
åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och
därmed sammanhängande ämnen.
Kungl. Maj:t den 6 februari 1931.
Som redan antytts upptogs av Kungl. Majit den 6 februari 1931 till behandling
spörsmålet om utredning av lantarbetarnas bostadsförhållanden
och därmed sammanhängande frågor. Yid ärendets behandling i statsrådet
anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson, att
vid utredningen borde samtliga i 1930 års riksdagsskrivelse och socialstyrelsens
skrivelse den 5 januari 1931 påpekade moment upptagas till
skärskådande. Tillika borde beaktas de i 1931 års riksdagsmotioner framställda
kraven, i den mån dessa icke bleve föremål för omprövning i annan
ordning. Utredningen borde emellertid begränsas till undersökning rörande
sådana åtgärder, som i nuvarande läge och utan längre uppskov kunde vara
praktiskt genomförbara. Närmare precisering av utredningsuppdraget varken
kunde eller borde ske.
I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931 tillkallade
departementschefen såsom utredningsmän dåvarande ledamoten av riksdagens
första kammare, redaktören Ivar Österström, åt vilken tillika uppdrogs
att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete, samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare, lantbrukarna Abel Andersson i Löbbo
och Harald Andersson i Dunker, förste provinsialläkaren i Malmöhus län
A. J. Ekelund, tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström
ävensom ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Martin
Skoglund. Sedan Ekelund den 2 mars 1931 entledigats från uppdraget att
vara utredningsman, tillkallades i hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands
län Nils Wranne. De tillkallade utredningsmännen antogo benämningen
»Bostadsutredningen för landsbygden».
Kommittén angående privatanställda.
Bostadsutredningen, som under åren 1933 och 1934 avlämnade utredning
och förslag rörande de andra frågor, vilka ingingo i dess uppdrag, än frågan
om tryggare ställning för lantarbetarna i avseende på åt dem upplåtna lönebostäder,
fann sistnämnda spörsmål äga visst samband med det åt kommittén
angående privatanställda anförtrodda uppdraget att utreda frågan örn rättslig
reglering av det enskilda arbetsavtalet samt lät fördenskull den slutliga be
-
9
Kungl. Majlis proposition nr 134.
handlingen av detta spörsmål anstå i avbidan på resultatet av nyssnämnda
kommittés utredningsarbete. Med hänsyn härtill torde jag i detta sammanhang
i korthet få redogöra för sagda kommittés förslag i vad det berör
frågan örn tryggare besittningsrätt för arbetare i avseende på åt dem av
arbetsgivare upplåtna bostäder.
Kommittén angående privatanställda, som tillkallades enligt Kungl. Marits
bemyndigande den 19 juni 1931 för utredning och utarbetande av förslag
rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal
och vad därmed ägde samband, avgav den 9 mars 1935 betänkande
med förslag till lag örn arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935:18).
I 17 § av detta lagförslag ha bestämmelser intagits i syfte att bereda arbetare
ett visst bostadsbesittningsskydd. Kommittén föreslår sålunda för
det fall att arbetsgivare tillhandahåller bostad åt arbetare med eget hushåll
utan att hyresavtal angående bostaden är särskilt ingånget, att arbetaren
skall, där arbetsavtalet upphör utan föregående uppsägning eller efter
kortare uppsägningstid än två veckor, vara berättigad kvarbo i bostaden, till
dess två veckor förflutit från det avtalet upphört eller uppsagts. Örn bostaden
är belägen inom eller i omedelbar anslutning till arbetarens arbetsplats
skall dock denne vara pliktig att för tiden efter avtalets upphörande
åtnöjas med annan tjänlig bostad, som beredes honom genom arbetsgivarens
försorg. Brukar arbetaren bostaden för tid efter arbetsavtalets upphörande,
skall arbetsgivaren för nämnda tid vara berättigad till ersättning, motsvarande
den å orten för liknande bostäder utgående hyran. Kätt att sålunda under
viss tid kvarbo i bostaden skall dock enligt kommitténs förslag icke tillkomma
arbetare, då avtalet slutits för viss tid och denna gått till ända.
Kommittén har vidare föreslagit, att örn arbetsavtal upphör genom arbetarens
död, hans dödsbo skall äga samma rätt att kvarbo, som skulle tillkommit
arbetaren.
Slutligen ha i lagförslaget intagits bestämmelser för det fall att särskilt
hyresavtal är slutet. Örn hyrestiden icke är bestämd, skall kortaste uppsägningstid
vara fjorton dagar. Vidare föreslår kommittén förbud mot att
bestämma hyrestiden med hänsyn till arbetsavtalets bestånd.
I anslutning till sitt nu återgivna förslag yttrar kommittén:
Ett särskilt spörsmål är, huru bör förfaras med bostadsförmåner vid
strejk och lockout. En sådan åtgärd medför enligt gängse uppfattning icke
i och för sig att arbetsavtalet upphör. Men även örn arbetsavtalet består,
är därmed frågan örn bostadens bibehållande under arbetsinställelsen icke
avgjord. Hur detta spörsmål bör regleras har, enligt vad kommittén inhämtat,
upptagits i annat sammanhang, nämligen av bostadsutredningen för
landsbygden.
Undersökning angående reglering genom frivilliga överenskommelser
av lönearbetarnas bostadsförmåner.
Sedan bostadsutredningen tagit del av kommitténs angående privatanställda
berörda förslag, har bostadsutredningen den 15 augusti 1935 till
10
Kungl. Majus proposition nr 134.
slutförande av sitt uppdrag avlämnat skrivelse med förslag till lag angående
skydd mot vräkning vid arbetskonflikter’). Innan jag närmare ingår på detta
förslag, skall jag redogöra för det huvudsakliga innehållet i en av bostadsutredningen
verkställd undersökning angående reglering genom frivilliga
överenskommelser av lönearbetarnas bostadsförmåner, vars resultat framlagts
i förenämnda skrivelse.
Beträffande undersökningen anför bostadsutredningen, att densamma, åtminstone
vad industriarbetarna angår, synes bekräfta vad redan frågans riksdagsbehandling
givit vid handen, nämligen att under de båda sistförflutna
decennierna en förskjutning av problemet angående tryggare besittningsrätt
för arbetare i avseende på åt dem upplåtna lönebostäder ägt rum, så att,
medan spörsmålet för industriarbetarnas vidkommande allt mer förlorat sin
egenskap av stridsfråga, detsamma beträffande lantarbetarna i stället erhållit
ökad aktualitet. Bostadsutredningen framhåller tillika, att i jämförelse
med ett flertal andra länder industriföretagen i vårt land äro i ovanligt hög
grad lokaliserade till landsbygden, varmed följer, att ansvaret för ordnandet
av arbetspersonalens bostads- och provianteringsfrågor väsentligen kommit
att påvila arbetsgivaren. Särskilt gäller detta örn gruv- och bruksindustrien
samt sågverks- och pappersmasseindustrierna. Speciellt inom den förstnämnda
industrien, där ett flertal företag räkna sin uppkomst åtskilliga
århundraden tillbaka i tiden, utgjordes länge arbetslönen väsentligen av
naturaförmåner.
Vad särskilt angår gruv- och bruksindustrien framhåller bostadsutredningen
huvudsakligen:
Enligt en i mitten av 1890-talet avfattad skildring av arbetsförhållandena
vid några svenska gruvor* 2) hade vid Dannemoragruvorna lönestaten i form
av vissa tunnor råg och korn avlösts och ersatts huvudsakligen med kontantlön.
Så gott som samtliga arbetare åtnjöto fria bostäder, ett mindre antal
i_ »kaserner» invid arbetsplatserna men flertalet å spridda lägenheter med
tillhörande jordområden. För dessa betalades låga arrenden, vilka hållit
sig tämligen oförändrade under årens lopp. »Det säger sig självt», heter
det i skildringen, »att inga kontrakt mellan arbetare och arbetsgivare upprättas
under sådana omständigheter. Det är likaså naturligt, att inga
brutaliteter i fråga örn uppsägning förekomma. Sker en uppsägning, vilket
lär höra till sällsyntheterna, så averteras detta ett halvt år i förväg.» —
Det fanns dock redan vid denna tid arbetsställen, där de patriarkaliska
förhållandena uppenbarligen voro under avveckling. I Norberg, där det
dagliga livet då ännu stod under intryck av den bekanta halvårslånga
strejken, utgingo tidlöner och ackordspris så gott som helt i kontant. I
samband därmed stod förekomsten av hyreskontrakt för de talrika arbetare,
som bodde i gruvbolagets lägenheter.
Vid det först under 1890-talet till större betydelse utvecklade Grängesbergs
malmfält voro arbetslönerna väsentligt högre men även levnadskostnaderna.
Av arbetarna bodde de flesta i gruvbolagets bostäder. För lägenheterna
gällde kontrakt med 30 dagars uppsägning. Uteblev arbetare utan laga
’) Ej tryckt.
2) G. af Geijerstam: Anteckningar rörande arbetarnas ställning vid fyra svenska gruvor.
Skrifter utg. av Lorénska stiftelsen nr 14, utg. 1897.
11
Kungl. Majus proposition nr 134.
förfall eller tillåtelse från sitt arbete var lian skyldig att på lagligen delgiven
tillsägelse genast avflytta från lägenheten. A andra sidan förband sig gruvförvaltningen
att tillhandahålla arbetaren arbete, så länge kontraktet var
gällande.
När efter sekelskiftet arbetsförhållandena i större utsträckning började
regleras genom mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna ingångna
kollektivavtal, byggdes dessa i regel på den princip, som uppställts i de år
1908 mellan järnbruksförbundet och vederbörande fackförbund ingångna
riksavtalen för gruvor och järnverk1). De i dessa avtal bestämda minimilöner
voro satta under förutsättning, att förmåner av fri bostad och dylikt
icke åtnjötes av arbetarna. Vid borttagandet av förmåner skulle en rättvis
reglering ske av timlöner och ackordspris, sa att arbetare, vilken .dittills
åtnjutit sådana förmåner, erliölle ett desamma fullt motsvarande tillägg i
timlön och ackordspris. Värdet av ifrågavarande förmåner skulle, för den
tid, avtalen gällde, bestämmas av en skiljenämnd.
De värdesättningar av naturaförmåner, som i följd härav ägde rum vid
de enskilda gruvorna och bruken, försiggingo utan svårigheter, och skiljenämndernas
arbete var slutfört överallt, innan ännu på någon plats påbörjats
de underhandlingar rörande ackordsprislistor, vilka skulle inledas vid varje
till järnbruksförbundet anslutet företag. Sistnämnda förhandlingar krävde
ganska lång tid, och visade sig sålunda uppgörandet av ackordsprislistorna
vara förenat med större svårigheter än naturaförmånernas värdering och
avlösning, ehuru detta senare betecknade en brytning med hävdvunna förhållanden
och övergång till ett i många punkter nytt avlöningssystem. Men
bland såväl arbetsgivare som arbetare synes knappast mer än en mening
rätt i fråga örn önskvärdheten av omläggning av det dittillsvarande systemet.
Yad beträffar för närvarande vid bruken rådande hyresförhållanden, har
från såväl järnbruksförbundet som metallindustriarbetarförbundet samstämmigt
uppgivits, att de arbetare, som bo i brukens bostadshus, endast i undantagsfall
lia skriftliga kontrakt. De inneha i stället sina bostäder enligt
muntliga avtal och mot erläggande av vissa merendels å särskilda hyreslistor
angivna månadshyror, vilka avdragas från arbetslönerna vid avlöningstillfällena.
Några tvistigheter i anledning av nämnda upplåtelseform uppgivas
knappast lia förekommit, i varje fall icke i samband med arbetsinställelser.
Beträffande sågverksindustrien anför bostadsutredningen i huvudsak
följande:
Även inom sågverksindustrien åtnjöto arbetarna ursprungligen fria bostäder
jämte andra naturaförmåner. Under 1900-talets första årtionde började
emellertid dessa naturaförmåner försvinna, i det att deras värde inberäknades
i timlöner och ackordspris. Sålunda avtalades i början av år 1909 mellan
sågverksförbundet (av svenska arbetsgivareföreningen) samt svenska sågverksindustriarbetarförbundet
vissa »allmänna bestämmelser» för sågverksindustrin.
Detta avtal hiinsköt avlöningen till reglering vid varje enskilt verk, men
avtalet innehöll dock vissa regler för densamma, av vilka må anföras följande
punkt: »Avlöning skall erläggas i penningar och må icke utgå i naturaför
måner
av något slag. Vid borttagandet av förmåner skall en rättvis reglering
ske av timlöner och ackordspris, så att arbetare, vilken hittills åtnjutit sådana
förmåner, erhåller ett desamma fullt motsvarande tillägg i timlön och
ackordspris. Örn vid en arbetsplats såväl arbetsgivare som arbetare önska
naturaförmånernas bibehållande, möter därför icke hinder. De arbetare, som
*) Kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik: Kollektivavtal angående arbets- och
löneförhållanden i Sverige. Del lil (utg. 1911) sid. 59. Järnbruksförbundet 1906—1931
(Stockholm 1931) sid. 44-
12
Kungl. Majus proposition nr 184.
k° y®rk®ts bostäder, erlägga hyra enligt kontrakt, upprättade i enlighet
med gällande hyreslag. Dock får i intet fall uppsägningstiden sättas kortare
än en månad.»
Rörande nu radande förhållanden på detta område lia vissa uppgifter
erhållits från vederbörande huvudorganisationer på arbetsgivar- och arbetarsidan.
Härvid har upplysts, att det mellan sågverksförbundet och svenska
sågverksindustriarbetarförbundet nu gällande huvudavtalet (de s. k. allmänna
bestämmelserna) alltjämt föreskriver följande: »De arbetare, som bo i verkets
bostäder, erlägga hyra enligt kontrakt upprättade i enlighet med gällande
hyreslag; dock får i intet fall uppsägningstiden sättas kortare än en månad.»
Det meddelas emellertid, att denna bestämmelse fullföljts endast i få fall.
Det uppges, att det blott är vid ett sågverk, där speciella hyreskontrakt
upprättats. I stor utsträckning ha arbetarna genom bestämmelser i lokala
kollektivavtal tillförsäkrats fri bostad i bolagets hus, och ha troligen kontrakt
ansetts överflödiga, då inga friktioner uppstått.
I praktiken synas bostadsförhållandena vid sågverken vara ordnade på
tre olika sätt. I det första fallet åtnjuta arbetarna inga som helst bostadsförmåner
utan ha ren kontantavlöning och betala hyra. I det andra fallet
kunna vissa arbetare inneha fria bostäder i arbetsgivarens bostadshus medan
övriga (över viss ålder eller med försörjningsplikt) tilldelas hyresbidrag,
motsvarande hyrespris för likartade lägenheter på den allmänna marknaden.
Slutligen kan det förekomma, att alla arbetare utöver lönen åtnjuta hyresbidrag,
varvid sådana, som bo i arbetsgivarens bostäder, betala hyra till
honom.
I fråga om pappersmasseindustrien yttrar bostadsutredningen bland
annat:
Pappermasseindustrien är visserligen väsentligt yngre till åren än järnbruks-
och sågverksindustrierna, men då pappermassefabriker ofta anlagts
av bruks- och sågverksbolag, bär frågan örn arbetarnas bostadsförmåner varit
aktuell även inom denna industri. Efter hänvändelse till pappersmasseförbundet
och pappersindustriarbetareförbundet ha erhållits vissa uppgifter
rörande bostadsförhållandena för arbetare inom pappersmasseindustrien
vilka kompletterats ur tillgänglig litteratur.
Vid 1900-talets början var fri bostad en allmän förmån inom pappersmasseindustrien,
men arbetsgivare kunde merendels i stället för bostad in
natura, tilldela arbetare ett hyresbidrag. Vid en del fabriker hade dock bostadsförmånen
liksom andra naturaförmåner redan vid denna tid försvunnit
och inräknats i tidlöner och ackordspris. När omkring år 1910 arbetsförhållandena
inom pappersmasseindustrien reglerades genom enhetliga »allmänna
bestämmelser», vilade dessa på grundvalen av helt kontant avlöning. Sålunda
skulle arbetare erhålla bostad i arbetsgivarnas hus allenast mot månatliga
löneavdrag. I fråga örn hyresvillkoren inneliöllo de intill år 1921 gällande
allmänna bestämmelserna, att de arbetare, som bodde i arbetsgivarnas bostäder,
skulle erlägga hyra enligt upprättade hyreskontrakt. Åren 1921—
1928 gällde följande bestämmelser: »Årbetare, som bo i arbetsgivaren tillhöriga
bostäder, betala månadsvis hyra, som bestämmes med hänsyn till i
orten gängse hyrespris samt lägenheternas beskaffenhet. Hyresbeloppet kan.
örn parterna så överenskomma, bestämmas av en bostadsuppskattningsnämnd
för varje arbetsplats oell tages därvid likaledes hänsyn till såväl lägenheternas
beskaffenhet som ortens hyrespris.» Denna bestämmelse kompletterades
med följande bestämmelse i lokalavtalen: »I enlighet med allmänna bestämmeisel-
få ej naturaförmåner av något slag förekomma, och gäller därför att
de arbetare, som bo i bolagets bostäder, betala hyra för sin lägenhet efter
13
Kungl. Majus proposition nr 134.
i orten gängse pris i enlighet med den liyreslista, som fogas till detta avtal.
Hyran betalas av den inom familjen, som har försörjningsplikten.» Från
och med den 8 april 1928 har ifrågavarande punkt i allmänna bestämmelser
följande lydelse:
»De fastställda lönerna äro beräknade med utgångspunkt från att extra
förmåner icke förekomma. De arbetare, som bo i arbetsgivaren tillhöriga
bostäder, betala månadsvis hyra, som bestämmes med hänsyn till i orten
gängse hyrespris samt lägenheternas beskaffenhet. Hyresbeloppet kan, örn
parterna så överenskomma, bestämmas av en hyresuppskattningsnämnd för
varje arbetsplats och tages härvid likaledes hänsyn till såväl lägenheternas
beskaffenhet som ortens hyrespris. Nämnden skall bestå av tre personer,
varav båda parterna utse vardera sin och de sålunda utsedda den tredje,
eller, örn enighet vid val av den tredje icke kan vinnas, vederbörande länsstyrelse.
» Lokalavtalets bestämmelser äro i sak lika lydande som för åren
1921—1928.
Vid de till synes relativt fåtaliga pappersmassefabriker, där särskilda
hyreskontrakt brukas, avfattas dessa på tryckta formulär. Enligt de exemplar
av sådana, som erhållits från en arbetsplats i Gävleborgs län och två i
Västernorrlands län, sker uthyrningen för månad, men hyresbetalningen
synes merendels äga rum förskottsvis per 14 dagar å den under varje månadshälft
infallande avlöningsdagen. Uppsägningstiden är i två fall en månad
och i det tredje 14 dagar.
I fråga örn rätt till uppsägning plägar erinras örn stadgandena i gällande
hyreseg. I ett kontrakt heter det emellertid, att den uthyrda lägenheten
är avsedd till bostad åt hyresgästen och hans familj under den tid hyresgästen
innehar och till belåtenhet utför erhållet arbete vid fabriken; örn
hyresgästen strejkar eller av annan orsak upphör med arbetet, äger bolaget
uppsäga honom till avflyttning en månad därefter.
Vid flertalet arbetsställen lära numera i regel icke upprättas hyreskontrakt
för de arbetare inom pappersmasseindustrien, som bo i arbetsgivaren
tillhöriga bostäder, utan endast uppgöras en liyreslista, vilken som bilaga
tillfogas arbetsavtalet.
Till slut anför bostadsutredningen sammanfattningsvis:
Medan man alltså under 1900-talets första årtionde omedelbart efter bostadsförmånens
avlösning och under intrycket av vissa i samband med arbetskonflikter
genomförda massvräkningar av industriarbetare var angelägen
att söka trygga arbetarnas bostadsinnehav i arbetsgivarens bostadshus genom
upprättande av skriftliga hyreskontrakt med möjligast lång uppsägningstid,
synes man under senare år ha allt mera återgått till muntliga avtal och i
allmänhet enklare former, väl under intryck av att inom industrien bostadsupplåtelse
och bostadsinnehav upphört att betraktas som fackliga stridsmedel,
vare sig i arbetsgivarens eller i arbetarens hand.
För lantarbetarnas vidkommande saknas motsvarighet till denna utvecklingslinje.
Med hänsyn till de speciella förhållandena vid jordbruket synas
krav på särskilda hyresavtal för jordbrukets arbetare aldrig förmått göra
sig giillande med någon större styrka och de fall, då för närvarande dylika
avtal ingåtts, äro, enligt vad för bostadsutredningen blivit upplyst, mycket
sällsynta.
Bostadsutredningens förslag.
Bostadsutredningens förslag till lag angående skydd mot vräkning vid
arbetskonflikter, vilket torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende, avser icke blott lantarbetare utan jämväl andra
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
grupper arbetare, som åtnjuta bostadsförmån av arbetsgivare. Förslaget
omfattar emellertid endast sådana arbetare, som lia eget bushåll. Huvudregeln
i förslaget är, att därest arbetare deltager i strejk vid arbetsgivarens
företag eller är föremål för lockout från dennes sida, må, ändock att skyldighet
inträtt för arbetaren att avflytta från den till honom av arbetsgivaren
upplåtna lägenheten, förordnande örn hans vräkande ej meddelas. Detta
gäller vare sig yrkandet om vräkning gjorts hos domstol, överexekutor eller
skiljemän. Utan betydelse är härvid vilken grund, som angivits för yrkandet.
Någon ändring i läget skall ej heller inträda, därest arbetsgivarens företag
under tiden för arbetskonflikten övergår till ny ägare. För den tid arbetaren
till följd av bestämmelserna i den föreslagna lagen åtnjuter skydd mot
vräkning skall arbetsgivaren, i den mån arbetaren brukar lägenheten, vara
berättigad till ersättning med visst belopp.
Från den angivna huvudregeln ha emellertid gjorts vissa undantag, som
väsentligt begränsa verkningarna av densamma. Sålunda skall arbetskonflikten
ej utgöra hinder för förordnande örn vräkning, sedan tre månader
förflutit efter det arbetsavtalet mellan arbetsgivaren och arbetaren upphört
eller, där arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid samt viss uppsägningstid
icke avtalats eller skall anses avtalad, sedan den i avtalet stadgade tiden
gått till ända. Ej heller skall vräkningsskydd tillkomma arbetaren: a) örn
arbetsgivaren visar att lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetare,
med vilken överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens av arbetskonflikten
berörda företag träffats för den tid, konflikten varar, eller för viss
tid, som ej må understiga tre månader; b) örn skyldighet inträtt för arbetaren
att avflytta från lägenheten av den grund, att arbetaren underlåtit erlägga
till betalning förfallen, i penningar utgående hyra för lägenheten; c) om
arbetaren underlåtit erlägga föreskriven ersättning för lägenhetens nyttjande;
d) örn arbetaren vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor
upplåten bostad i orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg;
eller e) örn arbetaren, sedan arbetet inställts i anledning av konflikten, utnyttjar
kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling, att han skäligen
icke längre bör tillgodonjuta skydd mot vräkning enligt den föreslagna
lagen.
Slutligen har skyldighet stadgats för överexekutor att genom utmätningsman
eller på annat lämpligt sätt verkställa den utredning i målet, som
befinnes erforderlig för bedömandet av i lagen avsedda förhållanden.
En ledamot av bostadsutredningen, Abel Andersson, är såtillvida skiljaktig,
att han anser det undantag från huvudregeln, som ovan omförmälts
under e), böra utgå ur lagförslaget.
Över bostadsutredningens förslag ha yttranden avgivits av kommittén
angående privatanställda samt av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna — vissa efter hörande av överexekutor
och utmätningsman i till länet hörande stad samt av utmätningsman
å landsbygden i länet — styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler
15
Kungl. Majus proposition nr VIA.
ävensom av telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, svenska
arbetsgivareföreningen, styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
landsorganisationen, svenska lantarbetareförbundet och de anställdas
centralorganisation.
Med ledning av de inkomna yttrandena har förslaget blivit föremål för
överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en redogörelse
för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet i avgivna
yttranden.
Departementsförslaget.
Allmän motivering.
Bostadsutredningen.
Bostadsutredningen har såsom allmän motivering till sitt förslag anfört:
Genom bostaden tillgodoses ett av de mest trängande levnadsbehoven.
Bostadens sociala betydelse bör för lagstiftaren innefatta anledning att söka
i vissa särskilt väsentliga avseenden betrygga bostadens besittning mot att
förryckas genom ensidigt fastställda avtalsbestämmelser. I viss mån har, i
de fall då bostad upplåtits genom hyresavtal, så skett genom 1907 års nyttjanderättslag.
En arbetare, som bebor bostad upplåten av vederbörande arbetsgivare,
står otvivelaktigt på visst sätt i mer beroende ställning i förhållande till
upplåtaren av bostaden än en hyresgäst i allmänhet till sin hyresvärd, därigenom
att han går förlustig sin rätt att bebo bostaden i det fall, att hans
arbetsanställning av någon anledning upphör. En sådan arbetares utsikter
att få en överenskommelse till stånd innefattande tillfredsställande uppsägningstid
torde också i regel vara små. Likväl bör den omständigheten att
arbetsgivaren för den ändamålsenliga driften av företaget funnit lämpligt
eller nödvändigt att tillhandahålla arbetarna bostäder — ett förhållande som,
betraktat från andra synpunkter, icke minst då fråga är örn lantarbetare,
även torde innebära vissa fördelar för arbetarna — icke betaga arbetarna
och deras familjer ett tillbörligt bostadsbesittningsskydd.
Ett dylikt tillräckligt skydd garantera enligt bostadsutredningens uppfattning
icke de nuvarande bestämmelserna i ämnet, och detta gäller vare sig
bostäderna upplåtits genom särskilda hyresavtal eller allenast genom arbetsavtal.
Annorlunda bliva i viss man förhållandena, därest det förslag, som
framlagts av kommittén angående privatanställda, i den del det berör bostadsbesittningsskydd
blir genomfört, särskilt örn man tillika beaktar det skydd,
utsökningslagens bestämmelser redan nu lämna. Emellertid har kommittén,
såsom också uttryckligen påpekats i dess betänkande, icke till behandling
upptagit det särskilda spörsmålet, huru bör förfaras med bostadsförmåner
vid strejk och lockout, vilken fråga dock under den diskussion, som hittills
förts kring förevarande problem i mycket hög grad skjutits i förgrunden.
Bostadsutredningen har ansett sig böra upptaga till övervägande, huru sistberörda
fråga lämpligen skulle kunna vinna sin lösning.
Att ifrågavarande spörsmål såsom nyss påpekats särskilt uppmärksammats
har väl i viss mån sin förklaring däruti, att i sådana fall, då besittningsrätten
upphör i samband med en arbetskonflikt, saken i regel kommer till
mera allmän kännedom, men tillika torde ofta just dessa fall föranleda ur
humanitära och allmänt sociala synpunkter synnerligen betänkliga konsekvenser.
Arbetarnas möjligheter att för sig och sina familjer anskaffa nya
16 Kungl. Majlis proposition nr 134.
bostäder minskas uppenbarligen, då fråga är om massvräkningar, med därav
följande risk att för dem ett verkligt nödläge uppkommer, i vilket samhället
måste på ett eller annat sätt inskrida hjälpande.
I de fall, då vräkning från bostad användes såsom påtryckningsmedel i
en facklig konflikt, kan vräkningen otvivelaktigt utgöra ett effektivt vapen,
som emellertid drabbar ej blott de i striden indragna arbetarna utan även
på ett direkt och synnerligen kännbart sätt deras familjer och vars utnyttjande
i mycket hög grad är ägnat att utlösa stark indignation, skärpa motsatsförhållandena
mellan parterna och således minska förutsättningarna för
en lösning av konflikten. Verkningarna sträcka sig i själva verket, enligt
vad erfarenheten utvisat, än längre, i det att motsättningarna skärpas ej
blott mellan de av konflikten direkt berörda utan över huvud taget mellan
de båda stora intressegrupperna inom samhället, företagarna och lönearbetarna.
Visserligen synes av tillgängligt material framgå, att antalet fall, då vräkningar
föranledda av arbetskonflikter blivit verkställda, siffermässigt sett är
ganska ringa. När dylika åtgärder vidtagits lia emellertid de irriterande
verkningarna visat sig bliva mycket stora.
Det ligger otvetydigt i samhällets intresse, att en konflikt på arbetsmarknaden
icke onödigt tillspetsas och att de sociala stridsmetoderna icke onödigtvis
brutaliseras. Värnandet av familjen och framför allt av det uppväxande
släktet måste också anses såsom en av det allmännas mest betydelsefulla
uppgifter. Med hänsyn härtill är det ur samhällets synpunkt önskvärt, att
vräkning från bostad icke tillgripes såsom stridsmedel i en arbetskonflikt,
och detta gäller oavsett av vad slag den förevarande konflikten må vara.
Att förhindra utnyttjandet av förfoganderätt över bostaden såsom kampmedel
i en arbetskonflikt är likväl ett problem av mycket grannlaga och
ömtålig natur. Det är nämligen tydligt, att detta spörsmål har en dubbelsidig
karaktär, då makten att förfoga över bostaden icke blott kan utgöra
vapen för arbetsgivare gentemot arbetaren utan också, örn besittningsskyddet
är tillräckligt starkt, för arbetare gent emot arbetsgivaren. I sistberörda
omständighet torde man lia att söka en av de väsentligaste anledningarna
till att särskilda hyresavtal icke annat än i rena undantagsfall kommit till
användning beträffande jordbrukets arbetare. Uppenbarligen kunna vid jordbruket,
där arbetet även under tiden för en arbetskonflikt måste fortsättas,
uppkomma fall, då arbetsgivaren nödvändigt behöver de i konflikten indragnas
bostäder eller vissa av dem för härbärgerande av ny personal. Redan det
förslag, som framlagts av kommittén angående privatanställda, kommer i
sådana fall att — särskilt örn man tillika beaktar föreskrifterna i utsökningslagen
— innebära ett betydande ingrepp i arbetsgivarens förfoganderätt över
de för den behöriga fortgången av hans företag oundgängliga bostäderna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det enligt bostadsutredningens
uppfattning icke ifrågakomma, att i de fall då rätten att besitta bostad äventyras
i samband med en intressekonflikt på arbetsmarknaden, generellt stadga
befogenhet för arbetarna att viss längre tid kvarbo i bostäder, som åt dem
upplåtits av vederbörande arbetsgivare. Lagstiftaren måste i stället begränsa
sig till att söka förhindra, att vräkning ur bostad uteslutande eller
huvudsakligen begagnas som stridsmedel i en arbetskonflikt. Det torde väl
också vara just sådana fall, då makten att förfoga över bostaden med rätt
eller orätt ansetts missbrukad i rent påtrycknings- eller trakasseringssyfte,
som i det allmänna medvetandet kommit att te sig såsom otillbörliga. Med
denna utgångspunkt har bostadsutredningen utarbetat sitt ifrågavarande lagförslag.
Sådant nämnda lagförslag av bostadsutredningen utformats, synes
det kunna anses vara till förmån icke blott för arbetarna, vilkas intressen
17
Kungl. Majas proposition nr 134.
det här i första hand av naturliga skäl gällt att tillvarataga, utan också för
arbetsgivarna. Det torde nämligen vara av ett icke ringa intresse för de
sistnämnda, att i förekommande fall kunna få genom myndighet fastslaget
att okynnesvräkning icke föreligger utan att med vräkningen avses att tillgodose
ett så att säga legitimt behov av bostaden.
Såsom skäl för att förslaget icke ansetts böra avse allenast lantarbetare
har bostadsutredningen tillika anfort, att de synpunkter, som motivera förslaget,
med lika fog kunna göras gällande i fråga örn andra grupper, låt
vara att dessa icke i samma utsträckning som lantarbetarna ha behov av att
komma i åtnjutande av det skydd som lagförslaget skulle bereda.
Yttrandena.
Bostadsutredningens förslag har i princip vunnit tillstyrkan eller
lämnats utan erinran av det ojämförligt största antalet myndigheter och
sammanslutningar. Till denna grupp höra bland andra Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Kohus, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler.
En mindre grupp, vartill torde kunna hänföras landsorganisationen,
svenska lantarbetareförbundet samt länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens
län, har ej tagit direkt ställning till förslaget i princip. Järnvägsstyrelsen
har, under åberopande av att förslaget torde sakna praktisk betydelse
för statens järnvägars vidkommande, funnit anledning icke föreligga
för styrelsen till något vidare uttalande rörande detsamma. Länsstyrelserna
i Uppsala och Norrbottens län ha trots principiella betänkligheter ej ansett
sig böra avstyrka förslaget. En i viss mån liknande inställning till förslaget
intages av socialstyrelsen.
Närmast i avstyrkande riktning uttala sig lantbruksstyrelsen och svenska
arbetsgivareföreningen. Länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs och Jämtlands
län ha funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget. Direkt avstyrkes förslaget
av länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län samt styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes
centralförening.
Kommittén angående privatanställda har funnit sig icke kunna ingå på en
närmare granskning av det materiella innehållet i bostadsutredningens förslag
utan har fattat såsom sin uppgift att yttra sig över detsamma med avseende
på dess förhållande till de bestämmelser om rätt för arbetare att
kvarbo i bostad, vilken ingår i hans löneförmåner, som föreslagits i 17 §
av det utav kommittén framlagda förslaget till lag om arbetsavtal. Till kommitténs
yttrande bär de anställdas centralorganisation anslutit sig.
I de tillstyrkande yttrandena framliålles i allmänhet, att ehuru
under senare år blott ett ringa antal vräkningar vid arbetskonflikter förekommit
— en lagstiftning i den riktning, bostadsutredningens förslag innehåller,
i allt fall ur social synpunkt synes befogad. Tillika betonas i ett
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 134.
2461 35 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 134.
flertal av dessa yttranden, att bostadsutredningen i stort sett löst det förevarande
spörsmålet på ett sätt, mot vilket vägande invändningar icke torde
kunna göras.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som uttalat sin principiella anslutning till
bostadsutredningens förslag men hemställt, att förslaget först efter omarbetning
måtte läggas till grund för lagstiftning, har framhållit, att det torde
givas även andra fall än vid arbetskonflikter, då bestämmelser till skydd
mot vräkning av arbetare kunna vara av behovet påkallade. Därest skyldigheten
att avflytta från bostad föranletts av arbetarens sjukdom, måste det
sålunda anses stötande, att vräkning skulle kunna omedelbart ifrågakomma.
Länsstyrelsen förmenar fördenskull, att de bestämmelser, som anses böra
meddelas till skydd mot vräkning vid arbetskonflikter, böra utsträckas att
gälla även till skydd mot vräkning vid sjukdom.
Länsstyrelsen i Uppsala län, som på sätt redan nämnts trots principiella
betänkligheter icke velat avstyrka att förslaget lägges till grund för lagstiftningsåtgärder,
har till stöd för denna sin mening anfört:
Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har under senare år vräkning av arbetare
på grund av arbetskonflikter förekommit allenast i undantagsfall.
Något större behov av den ifrågasatta lagstiftningen synes således icke numera
föreligga. Emellertid är det otvivelaktigt ett berättigat önskemål att
förebygga att över huvud vid arbetsstriderna stridsmedel användas, vilka äro
ägnade att framkalla särskild bitterhet mellan parterna. Då förslaget uppenbarligen
har detta syfte, hade det varit önskvärt, att detsamma kunnat behandlas
i samband med annan lagstiftning för humanisering av metoderna
inom arbetsstriderna. Särskilt synes ett nära samband finnas mellan skyddsarbetenas
undantagande från konflikter och förbud mot användning av vräkning.
I en dylik lagstiftning hade det också varit möjligt att klarare rikta
sistnämnda förbud just mot de fall, då vräkningen användes såsom stridsmedel
i konflikter. Med förslagets innehåll kan det tänkas, att vräkningsåtgärder,
då arbetsgivaren anser sig hava behov av vissa bostäder, som han
på grund av förbudet icke kommer åt, i stället riktas mot exempelvis sådana
arbetare, som på grund av arbetslöshet avskedats men tills vidare fått kvarbo
och vilka icke deltaga i konflikten. Såsom förslaget avfattats torde det också
medföra att vid den tidpunkt, då uppgörelse i en konflikt sker, skyddet bortfaller
för sådana arbetare, som icke kunna återtagas i arbete. Förslaget kan
därför komma att försvåra uppgörelser och förlänga konflikterna.
Socialstyrelsen, som ställt sig tveksam till förslaget i princip, framhåller
till en början, att det ligger i sakens natur, att det i förslaget åsyftade vräkningsförfarandet
är i sig självt osympatiskt och ägnat att väcka betänkligheter
ur social synpunkt. Detta är framför allt fallet, där vräkningsåtgärder
påkallas såsom ett led i stridsåtgärder i intressekonflikter mellan arbetsgivare
och arbetare. Det har också förekommit — åtminstone inom jordbruket
— att vräkningar föranledda av arbetskonflikter blivit verkställda och
att sålunda uppsägning till avflyttning med åtföljande vräkningsåtgärd spelat
en roll såsom påtrycknings- och stridsmedel.
Till belysande av den omfattning, i vilken vräkning i sådant sammanhang
förekommit, åberopar socialstyrelsen härefter en av styrelsen år 1925
verkställd utredning i ämnet, avseende åren 1923—1924. Angående resultatet
Kungl, Majus proposition nr 134.
19
av denna utredning, vilken skulle vara den å området senast verkställda,
yttrar socialstyrelsen:
Från den 24 oktober 1924 till efter årsskiftet 1924/1925 rådde arbetskonflikt
inom jordbruket, vilken konflikt var mest utbredd i Malmöhus län.
Antalet sökta (S), beviljade (B) och verkställda (Y) vräkningar i detta län
var under åren 1923 och 1924 följande:
Malmöhus län......
därav landsbygd
1 9 2 3. 1 9 2 4.
s.
B.
y.
s.
B.
V.
303
186
44
558
336
104
78
49
11
320
193
68
Enbart under fjärde kvartalet 1924 — alltså under arbetskonfliktens gång —
uppgick antalet ansökningar örn vräkning i Malmöhus län till 273, medan
motsvarande antal år 1923 utgjorde allenast 6.
I fråga örn rättsgrunden för vräkningsförfarandet innehåller berörda utredning
följande uppgifter från Malmöhus läns landsbygd:
1923
1924
Hyres- eller arrendeavtals
utlöpande eller
förverkande.
s.
B.
V.
62
38
11
58
36
17
Arbets- eller tjänsteavtals
upphörande.
s.
B.
V.
10
7
—
244
145
49
Annat förhållande.
s. b. v.
6 4 —
18 12 2
Den starkt ökade frekvensen under 1924 av vräkningsinstitutets användning
hänförde sig sålunda nästan uteslutande till orsaken »arbets- eller
tjänsteavtals upphörande», vilket förhållande synbarligen berodde på den då
inträffade konflikten inom jordbruket.
Vidare yttrar socialstyrelsen:
De nu anförda siffrorna hänföra sig till händelser, som ligga mer än tio
år tillbaka i tiden och vilka torde få anses redan då hava utgjort undantagsfall.
Utvecklingen har inom skilda arbetsområden gått i riktning mot
ett alltmera minskat användande av vräkningsåtgärder i samband med arbetskonflikter,
så att, såsom bostadsutredningen själv framhåller, inom industrien
bostadsupplåtelse och bostadsinneliav numera helt upphört att betraktas
såsom fackliga stridsmedel. Styrelsen kan icke dela bostadsutredningens
uppfattning, att för lantarbetarnas vidkommande motsvarighet till
denna utvecklingslinje skulle saknas. Erfarenheten torde tvärtom visa, att
jämväl inom jordbruket vräkningsåtgärder i samband med arbetskonflikter
bliva alltmer sällsynta och att det förefinnes grundad anledning antaga, att
den opinionsbildning, som får anses hava varit den huvudsakliga drivkraften
till denna utveckling, kommer att leda därhän, att, såsom angeläget är, jämväl
i fråga om lantarbetarna, vräkningsförfarande helt upphör att spela en
roll vid konflikter. Styrelsen anser sig med hänsyn härtill böra ifrågasätta,
huruvida de föreslagna lagstiftningsåtgärderna kunna anses numera
vara av behovet påkallade eller ens lämpliga. Det synes nämligen vara mera
rationellt, att den spontana utveckling, som enligt styrelsens förmenande
tydligt gjort sig gällande, får ostörd fortsätta och att man icke vidtager av
de faktiska förhållandena knappast motiverade lagstiftningsåtgärder.
Efter att därjämte ha ägnat förslagets närmare utformning en kritisk behandling,
vartill jag återkommer i det följande, anser sig socialstyrelsen —
även örn en lagstiftning i förevarande hänseende skulle anses påkallad —
20
Kungl. Majus proposition, nr 134.
icke kunna tillstyrka, att förslaget utan omarbetning i väsentliga delar lägges
till grund för lagstiftning i ämnet.
Lantbruksstyrelsen, vars yttrande såsom nämnts närmast går i avstyrkande
riktning, åberopar till en början bostadsutredningens uttalande, att antalet
fall, då av arbetskonflikter föranledda vräkningar blivit verkställda, siffermässigt
sett är ganska ringa, samt tillägger härvid, att till följd av den allmänna
uppmärksamhet, de senast till offentligheten komna vräkningarna av
lantarbetare väckt, och de konsekvenser i olika avseenden, desamma dragit
med sig, faran av att dylika vräkningsåtgärder skola i framtiden tillgripas
synes ganska ringa. Enligt lantbruksstyrelsens mening föreligger numera
knappast något verkligt behov av en lagstiftning i ämnet. Härefter yttrar
lantbruksstyrelsen vidare:
Motivet till införande av vräkningsskydd vid arbetskonflikter är, såsom
bostadsutredningen också framhåller, att det måste ligga i samhällets intresse,
att en konflikt på arbetsmarknaden icke onödigt tillspetsas och att de
sociala stridsmetoderna icke onödigtvis brutaliseras. Detta är givetvis alldeles
riktigt, men yttrandet bör äga sin giltighet icke endast när det åberopas
för beredande av skydd åt den ena parten i en arbetskonflikt utan
även för införande av nödigt skydd åt den andra. Enligt lantbruksstyrelsens
mening innebär ett inställande av arbetet under skördetid en fullt ut lika
stark brutalisering av stridsmetoderna, enär vederbörande lantarbetsgivares
ekonomiska existens därigenom ej sällan äventyras. Även i detta fall måste
det sålunda ligga i samhällets intresse att bereda nödigt skydd, särskilt som
behovet av dylikt skydd är långt mera aktuellt. Det synes därför lantbruksstyrelsen
som örn likställighet och rättvisa krävde, att ett införande av bostadsskydd
vid arbetskonflikter för jordbrukets arbetare kombinerades med
förbud mot skördestrejker.
Under åberopande av det anförda ävensom vissa erinringar mot förslagets
detaljbestämmelser finner sig lantbruksstyrelsen, trots att bostadsutredningens
förslag måste i vissa avseenden anses innebära fördelar för arbetsgivare inom
jordbruket, böra avstyrka förslagets godkännande i befintligt skick. Styrelsen
tillägger emellertid, att styrelsen icke har anledning att motsätta sig ett
måttligt och lämpligt avvägt bostadsskydd under arbetskonflikter för arbetare
inom jordbruket under förutsättning, att arbetsgivare kan — såsom jämväl
bostadsutredningen föreslagit — få disponera lägenhet, därest han visar, att
lägenheten erfordras för beredande av bostad åt annan arbetare, med vilken
överenskommelse träffats angående arbete vid arbetsgivarens av arbetskonflikten
berörda företag för tid konflikten varar, eller för viss annan, ej alltför
begränsad tid.
Svenska arbetsgivareföreningen, som jämväl närmast ställt sig avvisande
mot förslaget, framhåller, att av de vräkningar, som under senare år kommit
till stånd, uppenbarligen endast en mindre del varit vidtagna i samband med
arbetskonflikter. Vidare anser föreningen det ligga nära till hands, att påstådda
missförhållanden i fråga örn besittningsrätten till arbetarbostäder
bringas ur världen genom kollektiva uppgörelser mellan arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer. Anledningen till att gällande kollektivavtal icke
i större utsträckning omfatta bestämmelser, som avse att trygga arbetarnas
21
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
besittningsrätt i fråga om åt dem av arbetsgivarna upplåtna bostäder, måste
enligt föreningens bedömande helt säkert vara att finna i den omständigheten,
att parterna på arbetsmarknaden icke i ifrågavarande bostadsförhållanden
finna någon särskild anledning att framföra krav på kollektivavtalsreglering.
Oaktat sålunda någon nu aktuell anledning till lagstiftning enligt
föreningens mening icke föreligger, vill föreningen dock icke — med hänsyn
till den betydande vikt man måste tillerkänna tryggheten i bostadsbesittningen
— motsätta sig att på lagstiftningens väg skapas skäliga garantier
för en betryggande besittningsrätt i fråga örn av arbetsgivare åt arbetare
upplåtna bostäder. Vidare yttrar föreningen:
En lagstiftning, som avser att bereda innehavare av arbetarbostad nöjaktigt
besittningsskydd, kan tekniskt sett komma till utförande på tre olika
vägar. Antingen kan man i likhet med en i samband med lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom år 1907 väckt motion anknyta lagstiftningen till
de i nämnda lag intagna bestämmelserna rörande hyra. En annan utväg är
att i samband med allmän arbetsavtalslagstiftning upptagna förevarande
fråga till reglering. Slutligen återstår att i fristående lagstiftning utforma
nödiga rättsregler.
Oss synes det mindre lämpligt att sammanföra lagregler av förevarande
beskaffenhet med den egentliga hyreslagstiftningen. En reglering av förevarande
slag hör icke samman med sådan lagstiftning, åtminstone icke i det
mest praktiska fallet, då besittningsrätten till arbetarbostaden ingår såsom
en del i löneförmånerna. Då bostadsrätten i här avsedda förhållanden städse
är synnerligen nära knuten till arbetarens anställning hos arbetsgivaren,
förefaller det oss som örn bestämmelser för tryggande av sådan rätt ha
sin naturligaste plats i en allmän arbetsavtalslagstiftning.
Föreningen ingår härefter på en redogörelse för de bestämmelser angående
bostadsbesittningsskydd, som intagits i 17 § av det utav kommittén angående
privatanställda framlagda förslaget till lag örn arbetsavtal. Tillika omnämner
föreningen, att den i yttrande över detta lagförslag förklarat sig i stort sett
icke lia något att erinra mot 17 § av förslaget. Föreningen har dock ifrågasatt,
huruvida den utvidgade hyresrätten, varom stadgades i nämnda paragraf,
vore av behovet påkallad, då arbetaren själv tog initiativet till anställningsförhållandets
upplösande, utan att detta skedde i följd av förhållanden,
som utgjorde anledning för arbetaren att häva avtalet. Föreningen förmenade
nämligen, att arbetaren i sådant fall borde i god tid före anställningens
upphörande lia kunnat ordna sin bostadsfråga. Vidare yttrar föreningen
bland annat:
Det synes oss ej omotiverat, att möjlighet till längre gående skydd beredes
för besittningsrätten till arbetarbostad vid arbetskonflikt än under
normala arbetsförhållanden med hänsyn till den eventuella ökningen i svårigheter
för avhysta arbetare att erhålla andra lämpliga bostiuler till följd av
en temporär stegring i efterfrågan på dylika. En lagstiftning bör därför
lämna utrymme för en utvidgning av det skydd flir hyresrätten, som eljest
tillkommer innehavare av arbetarbostad, för det fall att arbetskonflikt medför
särskilda svårigheter i fråga om arbetarnas bostadsförsörjning.
Vi måste däremot bestämt bestrida riktigheten av att såsom motiv för
lagstadgat skydd mot vräkning anföra önskvärdheten att den särskilda stridsmetod,
som vräkningen från arbetarbostad kan utgöra vid arbetskonflikter,
22
Kungl. Majus proposition nr 134.
stämplas såsom otillåten. Ett ingripande från lagstiftningens sida mot de
vid konflikter å arbetsmarknaden förekommande stridsåtgärder, i den mån
de rikta sig mot den egentliga motparten, måste ske med synnerlig varsamhet,
så att statsmakterna icke därigenom göra sig skyldiga till ett partitagande
för den ena parten.
Denna vår inställning är emellertid ingalunda att tolka så, att rätten att
använda stridsmetoder under alla omständigheter bör vara helt obeskuren,
oavsett karaktären av de av dessa åtgärder föranledda verkningarna. Är det
intresse, som angripes, av betydligt högre samhälleligt värde än parternas
å arbetsmarknaden intresse att anlita den ekonomiska stridsåtgärden såsom
medel för arbetsvillkorens bestämmande, böra statsmakterna ingripa till
skydd för detta förstnämnda intresse. Åtgärden bör emellertid då icke gå
ut på ett fördömande av stridsåtgärden såsom sådan utan bör stridsrätten
beskäras endast i den mån så är erforderligt för ett nöjaktigt tillgodoseende
av det angripna intresset. Därför anse vi, att vräkningens tillåtlighet icke
bör ställas i beroende av syftemålet med åtgärden. Avgörande för vräkningsförbud
bör i stället endast vara föreliggande möjligheter för de bostadsbehövande
att skaffa sig andra lämpliga bostäder. Man måste därför konstatera,
att bostadsutredningen avvikit från en saklig motivering, då den
såsom skäl för förbud mot vräkning vid arbetskonflikter framfört en värdesättning
av vräkningen som stridsmedel.
Med den här angivna inställningen rörande arbetskonflikter inverkan på
bostadsbesittningsskyddet bör, såvitt vi kunna finna, en lagstiftning till
skydd för arbetarens besittningsrätt i fråga om honom av arbetsgivaren upplåten
bostad göras enhetlig, oberoende av under vilka förhållanden arbetsavtalet
upphör eller nämnda rätt sättes ifråga. Den reglering, som i förevarande
hänseende utformats i det framlagda förslaget till lag om arbetsavtal,
kan därvid enligt vårt förmenande tjäna såsom grundval. Redan ur
lagteknisk synpunkt synes det oss oriktigt, att skydd för rätt till besittning
av arbetarbostad meddelas i tvenne olika lagar. Men därjämte är det ur
rent saklig synpunkt enligt vår åsikt ingen anledning att i princip behandla
skyddet för innehavare av arbetarbostad olika, allteftersom arbetskonflikt
råder vid arbetsplatsen eller ej. Den allmänna respittiden för bostadsinnehavaren
— i lagförslaget om arbetsavtal 14 dagar — bör sålunda äga generell
giltighet även i konfliktsituation. Det förhållandet att vid tidpunkten
ifråga föreligger arbetskonflikt bör icke förhindra arbetsgivaren att efter den
allmänna tidsfristens utgång från sig skilja enstaka arbetare även av andra
anledningar, än som enligt förslaget berättigar arbetsgivaren till vräkning.
Endast då arbetarnas skiljande från arbetarbostäderna vidtages i sådan omfattning
och med sådan samtidighet, att arbetarna och deras familjers bostadsförsörjning
därigenom äventyras, bör det finnas möjlighet att tillämpa
ett längre gående skydd.
Föreningen vill sålunda vitsorda lämpligheten och behovet av vissa undantagsbestämmelser
för de exceptionella förhållanden, som kunna inträffa under
arbetskonflikt. Föreningen anser emellertid, att dessa särbestämmelser lämpligen
böra utformas med de i 17 § av förslaget till lag örn arbetsavtal intagna
föreskrifterna såsom huvudregel. Den i nämnda paragraf föreskrivna
uppsägningstiden av 14 dagar skulle sålunda i regel gälla under alla förhållanden,
och vid fall av arbetskonflikt skulle skyddet endast i viss mån
utbyggas. I fråga örn skyddets utbyggande anser föreningen den av bostadsutredningen
föreslagna regleringen kunna följas, blott örn tre grundväsent
-
23
Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.
liga ändringar däri vidtagas. Sålunda bör den för konfliktsituation speciellt
förlängda respittiden för besittningsrätt till arbetarbostad ej utsträckas till
att omfatta en absolut tidrymd av mera än en månad. Denna skyddstid
bör därjämte på sätt i förslaget till lag örn arbetsavtal föreskrivits räknas
från tidpunkten för arbetsavtalets uppsägande, då sådant förekommer. Vidare
bör utökningen av uppsägningstiden icke träda i tillämpning i annan män
än som erfordras för att arbetarna skola kunna erhålla lämpliga bostäder.
Den förlängda respittiden bör därför ej fastställas att under alla förhållanden
gälla vid arbetskonflikt, utan bör i stället åt överexekutor överlämnas att
uppskjuta begärd vräkning under högst så lång tid, som motsvarar denna
respittid, med hänsyn till den temporära svårigheten att tillgodose vederborandes
bostadsförsörjning under arbetskonflikt. Även med den nu förordade
regleringen av bostadsbesittningsskyddet anser föreningen de i bostadsutredningens
lagförslag angivna undantagen från vräkningsförbudet nödvändiga.
I de yttranden, vari en mera klart avvisande hållning gentemot
förslaget intagits, har i allmänhet framhållits, att en laglig reglering av
förevarande förhållanden icke vore av behovet påkallad med hänsyn till dels
det fåtal vräkningar vid arbetskonflikter, som för närvarande förekomme,
och dels det tämligen vidsträckta skydd mot omedelbar vräkning, gällande
bestämmelser redan tillförsäkrade en arbetare. Vidare har bland annat
gjorts gällande, att den föreliggande frågan icke borde göras till föremål
för en särlagstiftning utan behandlas i samband med en allmän lagstiftning
örn arbetsavtal,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, som ansett sig icke kunna förorda förslagets
upphöjande till lag, yttrar bland annat:
Länsstyrelsen vill förvisso icke bestrida, att humanitära skäl starkt tala
för hänsyn och varsamhet vid handhavandet av det tvångsmedel, som har
avses, men så är förhållandet jämväl när avhysning ifrågasattes utan samband
med en arbetskonflikt. Gällande bestämmelser i ämnet aro emellertid
så pass modifierade, att med skäl knappast kan göras gällande, att ej kravet
härpå blivit tillgodosett så långt rimligtvis kan begaras. Med tanke harpa
synes lämpligheten av att för nu ifrågakomna fall tillskapa en särskild
undantagslag så mycket mer kunna ifrågasättas, som ett realiserande av
förslaget skulle kunna komma att på arbetsgivaren övervältra en oskäligt
stor del av den omsorg för den enskildes försörjning, som eljest åvilar
det allmänna. Värnandet av familjen och omtanken om det uppväxande
släktet är visserligen ett samhällsintresse av utomordentlig — för att ej saga
främsta — vikt, men att fördenskull, på sätt nu föreslagits, i en arbetskonflikt
pålägga arbetsgivaren skyldigheter gentemot arbetstagaren och hans
familj utöver vad gällande lagstiftning föreskriver, anser länsstyrelsen icke
vara med rätt och billighet förenligt. Läget förbättras ingalunda därav, att
arbetsgivaren skulle nödgas ha sin motpart i konflikten kvartående pa arbetsplatsen
under en ganska avsevärd och med hänsyn till förhållandena
rätt så kritisk tid, ty om även arbetaren icke direkt gjorde sig skyldig till
handling, som enligt förslaget skulle kunna leda till hans avhysning, kunde
hans blotta närvaro där vara ägnad att skapa irritationsmoment, vilka nmhända
bleve nog så kännbara för arbetsgivaren i dennes lagliga och lovliga
strävan att hålla i gång det många gånger oundgängligen erforderliga arbetet
24
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
på platsen. Detta torde i alldeles särskild grad gälla jordbruket och i all
synnerhet den hårt skuldbelastade, av främmande arbetskraft beroende jordbrukaren,
vars lott i en dylik situation lärer vara ungefär lika litet avundsvärd
som den arbetare, som står inför hotet av en vräkning.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som icke kunnat tillstyrka förslaget, framhåller
den väsentliga skillnad mellan jordbruksdriften och industrien, som
ligger däri, att jordbruksdriften i motsats till industrien med nödvändighet
måste fortsättas under arbetskonflikt. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen,
att jordägaren saknar det vapen som lockouten utgör inom industrien.
Fråga kan sålunda vid jordbruksdriften endast vara örn strejk. Det kan då
enligt länsstyrelsens mening allvarligen ifrågasättas, huruvida det partitagande
från samhällets sida, som den föreslagna undantagslagstiftningen utan tvivel
utgör, är motiverat. Trycket från allmänhetens sida mot den brutalisering
av arbetskonflikter, som en lättsinnig användning av vräkningsinstitutet utgör,
skulle för visso vara så stark, att faran för en sådan användning kunde
betraktas lika teoretisk för jordbrukets arbetare som den numera anses vara
det för industriens arbetare. Skulle däremot samhället genom undantagslagstiftning
av nu föreslagen art underlätta strejkvapnets användning, kunde
man ej vara lika säker att ej en lättsinnig användning av detta skulle uppmuntras.
Enligt länsstyrelsens mening borde, örn ej framdeles som hittills
den fria förhandlingsvägen mellan parterna i arbetsavtalet på jordbrukets
område skulle visa sig tillfyllest, lagstiftningsmaktens ansträngningar förr
böra inrikta sig på ett lagligt utjämnande av tvisterna än på skapandet av
en undantagslagstiftning, vilken kan befaras stimulera till stridsåtgärders
vidtagande. Förslaget ginge emellertid en annan väg och sökte uppdraga
en gräns mellan tillåtligt och icke tillåtligt vräkande, något som dock visat
sig vara synnerligen svårt. Ej heller hade förslaget lyckats lösa uppgiften
ifråga på tillfredsställande sätt, och tvivelaktigt vore örn den överhuvud kunde
lösas efter de riktlinjer, bostadsutredningen tänkt sig.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, som funnit sig icke kunna tillstyrka, att
förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet, har yttrat i huvudsak
följande:
När det gäller att taga ställning till den ifrågasatta lagstiftningen bör
givetvis den största hänsyn tagas till att densamma berör ett problem av
mycket grannlaga och ömtålig natur. En lag på detta område är tveeggad,
allt efter dess stadgandens innehåll riktar den sig än mot arbetsgivaren än
mot arbetaren. Det synes under sådana förhållanden vara självfallet, att
man måste gå fram med försiktighet och efter noggrann avvägning av de
olika intressena. Det är vidare nödvändigt, om man vill nå ett riktigt
resultat i denna, i hög grad praktiska fråga, att man lägger de verkliga,
faktiska förhållandena till grund för dess bedömande. I detta avseende
synes bostadsutredningens förslag icke hålla måttet. Länsstyrelsen kan
åtminstone icke värja sig för den uppfattningen, att det varit mera teoretiska
överväganden än ett föreliggande behov av ändrade bestämmelser på
detta område, som lett fram till förslaget. Härför talar att antalet fall
av vräkning, som förekommit i samband med arbetskonflikter, är mycket
ringa och synes bli allt fåtaligare ju mer den allmänna meningen riktat
sig mot en dylik åtgärd, när den icke är nödvändig för att arbetsgivaren
25
Kungl. Majus proposition nr IM.
skall komma åt bostaden för att säkerställa driften å sin egendom.
Härför talar även att utredningen vid avfattande av sitt förslag icke tagit
skälig hänsyn till det faktiska skydd mot vräkning, som föreligger i utsökningslagens
bestämmelser. Man kan under sådana omständigheter lia det
största fog för att ifrågasätta örn tillräcklig anledning nu förefinnes för en
rättslig reglering av hithörande förhållanden utöver vad som redan skett
eller föreslagits i det tidigare avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal. Psykologiskt
sett kan det näppeligen anses väl avvägt att, när en utveckling pågår
i önskvärd riktning, ingripa med en lagstiftning, som under de spända förhållandena
vid en arbetskonflikt icke kan undgå att verka irriterande å endera
parten. Vidare är att märka, att bostadsutredningen motiverat sitt
förslag med de förhållanden, som äro rådande beträffande lantarbetarna men
utvidgat sitt förslag så, att det avser alla arbetare, utan annan motivering
än att de synpunkter, som ligga till grund för förslaget i vad det avser
lantarbetarna, med lika fog kunna göras gällande i fråga om andra grupper,
låt vara att dessa icke i samma utsträckning torde ha behov av det skydd
lagförslaget skulle bereda. Man kan icke undgå att finna att detta är en
alltför svag och vacklande grund för att tjäna som underlag för en lagstiftning
i en vansklig och komplicerad fråga, framförallt örn den ifrågasatta
lagen gives generell syftning. Dess mer drives man till denna uppfattning,
när man betänker, att vräkning av arbetare under arbetskonflikt i verkligheten
sällan förekommit, samt att dylika åtgärder — frånsett vissa för arbetsgivaren
trängande fall — synas allt mera mötas av ogillande av den
stora utom konflikten stående allmänheten och därför av allt att döma torde
vara ställda på avskrivning.
Länsstyrelsen framhåller vidare, att såvitt länsstyrelsen kan finna förslaget
övervägande tillgodoser arbetarnas intressen. Härvid aberopar länsstyrelsen
särskilt, att i ett utpräglat jordbruksdistrikt det ofta nog torde
vara omöjligt för en lantbrukare att vid en allmän arbetskonflikt anskaffa
annan tjänlig bostad åt sina i konflikten indragna arbetare. En bättre avvägning
mellan parterna synes länsstyrelsen därför önskvärd. Måhända skulle
denna kunna vinnas genom antagande, i samband med lagförslagets omredigering
till att avse allenast jordbruket och dess arbetskonflikter, av en
samtidigt beslutad föreskrift örn förbud mot strejk under skördetid eller beträffande
skötsel av arbetsgivarens husdjur. Till slut anför länsstyrelsen:
Man torde knappast taga fel, örn man påstår, att föreliggande förslag kan
förväntas i hög grad främja både styrkan och utbredningen av den redan
nu förmärkta benägenheten hos lantbrukarna att företrädesvis anlita ogifta
och mera tillfälliga arbetskrafter. Går utvecklingen i sådan riktning, kommer
det att bli allt svårare för gifta lantarbetare och i synnerhet för dem
som lia barn att erhålla anställning. Det kan ock förutses, att jordbrukets
arbetsgivare, om förslaget uppliöjes till lag, skulle söka att i största möjliga
utsträckning träffa sådana avtal med sina arbetare, som säkerställa dem, i
den mån det kan ske, mot lagens bestämmelser om skydd mot avhysning.
Såvitt länsstyrelsen kan se, skulle en lagstiftning i enlighet med bostadsutredningens
förslag icke i längden vara till fördel ens för arbetarna. Det
vilar på otillräckliga sakliga grunder och skulle utan skälig anledning medföra
en olycklig skärpning av de sociala motsatserna mellan arbetsgivare
och arbetare.
Länsstyrelsen i Blekinge län, som på sätt ovan nämnts direkt avstyrker
förslaget, yttrar:
26
Kungl. Maj:ts proposition nr l''ii.
För en undantagslagstiftning torde i regel fordras kraftiga skäl. Bostadsutredningen
Ilar emellertid själv i förevarande fall uppgivit, att hittills antalet
vräkningar vid konflikt varit ganska ringa. Som skäl för att bostadsutredningen
ändock framlagt förslaget har utredningen åberopat omtanke
örn de i konflikten inblandade arbetarnas familjer. Detta skäl synes dock
mindre övertygande, då i andra fall vederbörande familj får taga konsekvenserna
av husfaderns handlingar utan att lagstiftningen på motpartens
bekostnad ingriper till familjens förmån. Exempelvis må framhållas de fall,
då familj vräkes från förhyrd bostad till följd av att husfadern på grund av
oförvållad arbetslöshet varit ur stånd att erlägga avtalad hyra. Nu är det
dock fråga örn en frivillig, avsiktlig underlåtenhet att fullgöra vederbörlig
motprestation. Länsstyrelsen anser därför, att en lagstiftning i ämnet icke
bör ske fristående från den beramade lagstiftningen örn arbetsavtal, samt
förordar att, åtminstone för tillfället, i stället ansträngningarna inriktas på
att erforderliga bestämmelser på frivillighetens väg inryckas i arbetsavtalen.
Länsstyrelsen i Orebro län, som jämväl direkt avstyrker en lagstiftning i
överensstämmelse med det föreliggande förslaget, framhåller, att en sådan
lagstiftning uppenbarligen är av synnerligen vansklig beskaffenhet. Icke minst
är detta fallet med hänsyn till de lösa former, under vilka en arbetskonllikt,
enligt vad erfarenheten visar, numera kan komma till stånd. Under dylika
förhållanden skulle det säkerligen bli lätt att i fall, då vräkning av annan
orsak skolat och bort ifrågakomma, genom framskapande av en dylik konflikt
förhindra verkställighet. Tillika åberopar länsstyrelsen, att i motiven
till förslaget även vitsordas, hurusom utvecklingen gått i sådan riktning, att
vräkning på grund av arbetskonflikt blivit alltmera sällsynt.
Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening, som hemställer att
det framlagda förslaget icke upphöjes till lag, anför:
Styrelsen finner i motsats till vad bostadsutredningen gjort gällande icke
övertygande skäl förebragta därför, att den ifrågasatta lagen skall komma
att leda till en humanisering av de sociala stridsmetoderna. Jordbruksstrejker,
som haft massvräkningar till följd, lia icke förekommit på senare
år och tidigare endast vid ett par enstaka tillfällen. Hedan den omständigheten,
att vräkning i anledning av arbetstvist mellan lantarbetsgivare och
lantarbetare tidigare förekommit i så ringa utsträckning och numera knappast
alls ager rum, synes visa, att åtminstone för jordbrukets del en lag som
den ifrågasatta icke är av behovet påkallad. Detta gäller i så mycket högre
grad, som i redan nu förefintliga lagbestämmelser om vräkning finnes fullgod
garanti för att en arbetare icke under några omständigheter skall nödgas
att hals över huvud lämna sin bostad. Från dagen, då vräkningsansökan
ingivits och till dess verkställighet av den begärda vräkningen kan ske, förlöper
nämligen, åtminstone när det gäller förhållandena på landsbygden och
därest i utsökningslagen omförmält giltigt anstånd beviljas, en tid av åtminstone
ett par veckor. Därtill kommer, att arbetaren väl vanligen under
tämligen lång tid före arbetsinställelsen känner till att en konflikt är under
uppsegling. I varje fall kommer han hädanefter att lia kännedom därom
minst en vecka i förväg, enär lagen den 28 juni 1935 angående tillägg till
lagen örn medling i arbetstvister föreskriver, att innan arbetsinställelse vidtages,
underrättelse örn åtgärden skall lämnas motsidan sist å sjunde dagen
före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Arbetaren har sålunda redan
enligt gällande lagregler och praxis omkring tre veckor till sitt förfogande
för sökande av ny bostad. Denna är icke obetydlig. Lyckas den i konflikten
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
indragne arbetaren icke under respittiden uppdriva någon annan bostad,
beror detta på att sådana på grund av den glesa bebyggelsen på landsbygden
över huvud taget icke stå till buds och arbetaren blir därför icke när det
galler anskaffandet av ny bostad mera hjälpt med en tremanadersfrist än
med den nuvarande respittiden örn tre veckor.
Därigenom att lagförslagets långa frist icke behöves och icke kan utnyttjas
allenast för sökande av ny bostad, förlorar fristen emellertid sitt berättigande
enligt det uppgivna syftemålet; den kommer i stället att för arbetarparten
utgöra just vad lagen avsåg att för arbetsgivarnas vidkommande förhindra,
nämligen att dispositionen över bostaden blir ett extra kampmedel,
som vid konflikt sättes ena parten, i detta fall arbetarna, i händerna. Under
sådana förhållanden torde med till visshet gränsande sannolikhet utvecklingen
gå därhän, att arbetsgivarna efter hand i allt högre grad avstå från
att tillhandahålla sina arbetare lönebostäder, en utveckling, som särskilt för
arbetarna skulle vara olycklig.
Den ifrågasatta lagen kommer sålunda att motverka sitt eget syftemål.
Styrelsen anser i anledning av det anförda, att saväl lantarbetsgiyarnas som
lantarbetarnas skilda och gemensamma intressen komma att bäst tillgodoses,
därest den föreslagna lagen icke kommer till stand. Lyckligast ur alla synpunkter
synes vara, att här ifrågavarande förhållanden även för framtiden
få regleras av nu gällande lagregler och av den inom arbetsgivarekretsar
utbildade praxis, att frågan om vräkning vid arbetskonflikt skall handläggas
med humanitet och hänsynsfullhet.
Spörsmålet örn tryggare besittningsrätt för arbetare beträffande lönebostäder
har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet. Saväl i riksdagen
som eljest har frågan tid efter annan ägnats behandling, och olika förslag
i ämnet lia även framkommit. I sitt den 9 mars 1935 dagtecknade betänkande
med förslag till lag örn arbetsavtal har kommittén angående privatanställda
till behandling upptagit frågan samt i 17 § av sitt lagförslag intagit
bestämmelser i syfte att bereda arbetare ett visst bostadsbesittningsskydd.
Såsom ett särskilt spörsmål har kommittén emellertid betraktat frågan, huru
bör förfaras med bostadsförmåner vid strejk och lockout, och då denna fråga
redan till behandling upptagits av bostadsutredningen för landsbygden, har
kommittén skjutit densamma å sido. Efter det kommitténs berörda betänkande
avgivits, har bostadsutredningen till slutlig behandling upptagit frågan
örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter samt avgivit förslag i ämnet.
Över såväl kommitténs som bostadsutredningens förslag lia yttranden avgivits
av myndigheter och sammanslutningar. Körande väsentliga delar av
kommitténs förslag lia synnerligen delade meningar yppats, och då detta
förslag, över vilket åtskilliga betydelsefulla yttranden inkommit först i slutet
av oktober och under november 1935, inrymmer spörsmål av vittutseende
och delvis svårlöst art, är jag för närvarande ej beredd att taga ståndpunkt
till förslaget. Bostadsutredningens förslag har däremot av det övervägande
antalet myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, ansetts
kunna i huvudsak läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Från en del
håll lia dock invändningar rests mot en lagstiftning i den riktning, bostadsutredningen
föreslagit.
Departe
ments
chefen.
28
Kungl. Majus proposition nr 134.
Till en början skall jag beröra de betänkligheter, som från några håll
framkommit däremot, att frågan örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter
upptages till behandling annorledes än i samband med en allmän lagstiftning
örn arbetsavtal. Det har bland annat gjorts gällande, att anledning ej
syntes föreligga att i princip behandla skyddet för innehavare av arbetarbostad
olika, allteftersom arbetskonflikt rådde vid arbetsplatsen eller ej.
Vidare har det uttalats, att det torde givas även andra fall än vid arbetskonflikter,
då bestämmelser till skydd mot vräkning av arbetare kunde vara
av behovet pakallade, såsom vid arbetares sjukdom eller arbetslöshet. Jag
erinrar örn att kravet på en tryggare bostadsrätt i dylika fall tidigare varit
föremål för utredning (se prop. 1923 nr 31) och även föranlett vissa bestämmelser
om anstånd med vräkning. Säkerligen kunde bostadsskyddet ytterligare
utbyggas. Men de vid arbetskonflikter uppkommande förhållandena
äro av sådan speciell natur, att särbestämmelser för dessa äro betingade.
Under sådana omständigheter synes anledning saknas att låta med behandlingen
av frågan örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter anstå i avbidan
pa en samtidig behandling av de övriga spörsmål, som här berörts.
I en del yttranden har gjorts gällande, att en laglig reglering av de förhållanden,
bostadsutredningens förslag avser, icke skulle vara av behovet påkallad.
Härutinnan framhålles först och främst, att under senare år blott i ett fåtal
fall vräkningar företagits i samband med arbetskonflikter, och uttalas tillika,
att med hänsyn till den tydliga opinion, som från allmänhetens sida vid
dylika tillfällen kommit till uttryck mot dessa åtgärder, det med skäl kunde
förväntas, att antalet vräkningar alltmera skulle minska i antal. Vidare har
påståtts, att redan gällande bestämmelser rörande vräkning möjliggjorde ett
skydd mot vräkning, som även vid en arbetskonflikt kunde anses tillfyllest.
Vad sålunda anförts kan jag icke finna berättigat. Väl har under senare
år, delvis under trycket av den allmänna opinionen, en märkbar förbättring
inträtt i förhållandena på området. Men tid efter annan lia dock i samband
med arbetskonflikter, särskilt å jordbrukets område, företagits vräkningar av
arbetare, vilka åtnjutit bostad i arbetsgivaren tillhörig fastighet, och städse
ha dylika åtgärder visat sig kränka rättsmedvetandet hos vida kretsar av
allmänheten. Ingen torde väl heller vilja bestrida, att vräkningsåtgärder i
samband med arbetskonflikter i avsevärd mån bidragit till att tillspetsa
och skärpa motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare och därmed
också fördröjt och försvårat biläggandet av konflikterna. Anledningen till
dessa verkningar är uppenbarligen det starka ingrepp i arbetarens privata
liv, som en vräkning fran bostaden medför, och särkilt den omständigheten
att vräkningen drabbar ej blott den i konflikten indragne arbetaren utan
hela hans familj. Med hänsyn härtill och ur rent humanitär synpunkt
måste det vara ett önskemål, att vräkningsåtgärder vid arbetskonflikter i
möjligaste mån undvikas. Ett tillfredsställande skydd i detta hänseende
kunna gällande bestämmelser rörande vräkning — vilka i vanliga fall icke
torde kunna leda till mera än ett par veckors uppskov med själva vräkningsatgärden
uppenbarligen icke bereda. En laglig reglering av ifrågavarande
förhållanden synes sålunda påkallad.
29
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 1S4.
Beträffande grunderna för en lagstiftning i ämnet bar i några av yttrandena
uttalats, att den avvägning av olika intressen, som kommit till uttryck
i bostadsutredningens förslag, innebär ett obehörigt gynnande av arbetarparten
på arbetsgivarnas bekostnad. Det har sålunda gjorts gällande, att
särskilt för jordbrukarnas del förslaget innebär ett avgjort partitagande för
arbetarparten, enär jordbrukarna med hänsyn till nödvändigheten av att
hålla driften i gång praktiskt taget saknade det vapen, som lockouten utgjorde
inom industrien.
Visserligen kan vid ett ställningstagande i förevarande hänseende icke
förbises, att arbetsgivaren i vissa fall kan ha ett berättigat intresse att under
en arbetskonflikt få disponera över sina arbetarbostäder. Men å andra
sidan måste tillses, att sådana bestämmelser icke meddelas, som kunna
göra det åsyftade skyddet illusoriskt. Med hänsyn härtill kan bostadsutredningens
avvägning av de intressen, som å ömse sidor kunna göra sig
gällande, icke anses innebära ett obehörigt gynnande av arbetarparten.
Vad angår de farhågor, som från några håll yppats därutinnan att en tilllämpning
av det föreliggande förslaget skulle kunna leda till ett minskat
tillhandahållande av lönebostäder åt arbetare samt ett ökat anlitande av
ogifta och mera tillfälliga arbetskrafter, synas mig desamma sakna grund.
Såsom av den föregående redogörelsen framgått, har ju från olika håll betonats,
att vräkning under arbetskonflikt icke från arbetsgivarnas sida tillgripes
annat än i undantagsfall.
Enligt bostadsutredningens förslag skulle lagen gälla ej blott lantarbetare
utan jämväl övriga grupper arbetare. Från något håll har ifrågasatts lämpligheten
av att låta lagen få dylik generell syftning. För min del kan jag
emellertid ej finna att i fråga örn de förhållanden, som ha avseende å skydd
mot vräkning vid arbetskonflikter, föreligga sådana olikheter mellan de
skilda arbetargrupperna, att ej i förevarande hänseende samma regler böra
gälla för samtliga. För de säkerligen ytterst sällsynta fall, da nyttjanderättslagens
bestämmelser örn arrende äro tillämpliga med avseende å rätten
att nyttja lägenheten, torde, på sätt bostadsutredningen förutsatt, några särskilda
bestämmelser ej vara av nöden. Arrendator synes nämligen redan
genom gällande bestämmelser vara tillförsäkrad ett betydande bostadsskydd.
Med hänsyn till det anförda anser jag sålunda, att bostadsutredningens
förslag är ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Jag övergår
härefter till en detaljredogörelse för departementsförslaget, därvid jag dock
först skall redogöra för de skäl, bostadsutredningen anfört till stöd för sitt
förslag i detalj, samt för yttrandena däröver.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Specialmotivering.
Bostadsutredningen och yttrandena.
1. Huvudregeln.
Beträffande den i bostadsutredningens förslag uppställda huvudregeln
yttrar bostadsutredningen:
Förslaget innebär i huvudsak, att de eljest gällande vräkningsgrunderna
under tiden för en arbetskonflikt i viss utsträckning sättas ur kraft, då fråga
är om vräkning av i konflikten indragen arbetare från bostad, som åt honom
upplåtits av arbetsgivaren. Detta gäller icke allenast fall, då arbetsgivaren
begär arbetarens vräkande ur bostaden med åberopande av att denne inställt
arbetet i anledning av konflikten eller av någon annan grund, som mera direkt
har samband med konflikten. Vilken anledning, som än åberopas, torde lagstiftaren
böra presumera, att vräkningsansökan i verkligheten är föranledd
av konflikten. Undantagsfall, då så icke är förhållandet, kunna visserligen
förekomma, men hänsyn härtill bör icke tagas i detta sammanhang. Huvudregeln
i bostadsutredningens förslag blir följaktligen att förordnande örn
vräkning efter av arbetsgivare gjort vräkningsyrkande skall, vilken grund än
må ha angivits för yrkandet, icke kunna meddelas, under den tid arbetaren,
som yrkandet avser, deltager i strejk vid arbetsgivarens företag eller är föremål
för lockout från dennes sida.
I yttrandena ha erinringar i vissa hänseenden framställts rörande
förslagets huvudregel.
Vad först angår konstruktionen av det med förslaget åsyftade skyddet framhåller
länsstyrelsen i Uppsala län, att meningen torde vara att allenast utesluta
användningen av det i 192 § utsökningslagen avsedda exekutionsmedlet
men däremot icke verkställighet av dom angående avflyttning. En annan
mening anser länsstyrelsen ej heller kunna göras gällande. Emellertid finner
länsstyrelsen lagtexten härutinnan böra förtydligas. — Länsstyrelsen i Södermanlands
län anser, att då vräkningsskyddet i förslaget konstruerats såsom
inskränkningar i myndighetens rätt att förordna örn vräkning,
de ifrågasatta nya reglerna närmast böra anknytas till 192 § utsökningslagen.
Detta skulle innebära, att vräkningsfrågan skulle behandlas
i ett sammanhang, så att vanliga vräkningsgrunder och i förslaget anförda
omständigheter skulle underkastas en likartad prövning enligt utsökningslagen.
Sådan likartad prövning låter sig emellertid enligt länsstyrelsens
mening svårligen genomföra till följd av de olika krav på
bevisningens fullständighet, varpå nämnda paragraf bygger, allteftersom
lego rätten förverkats eller ej. Är åter meningen, att ett bedömande enligt
förslaget skulle förekomma först i de fall, då enligt vanliga regler
vräkningsanledning funnits föreligga, skulle visserligen de anförda betänkligheterna
delvis bortfalla, men i praktiken måste det dock, såvitt länsstyrelsen
kan finna, bli svårt att hålla isär en dylik behandling så att säga i
två etapper. Med hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke
skyddet för arbetarna med mindre svårighet kunde konstrueras så, att det
anknötes till 193 § utsökningslagen. Förordnande örn vräkning skulle då visserligen
kunna meddelas enligt vanliga regler och på eljest gällande grunder,
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
men vräkningsdomen skulle icke få verkställas under arbetskonflikt, såvida
icke något av de i förslaget avsedda undantagsfallen förelåge. Genom en dylik
regel, kompletterad med föreskrift att i fall av arbetskonflikt verkställighetsfrågan
alltid skall prövas av överexekutor — som lämpligen kunde redan i
vräkningsdomen meddela föreskrift i ämnet — syntes arbetarna i allt väsentligt
kunna vinna vad bostadsutredningen åsyftat; även enligt lagförslaget vore
ju vräkningsskyddet endast temporärt. — Länsstyrelsen i Kronobergs län
ifrågasätter, huruvida i den för utsökningsmål stadgade ordning tillfredsställande
utredning och bevisning kunna astadkommas beträffande alla de
olika förutsättningar, som enligt lagen skulle gälla för avhysning. I allt fall
anser länsstyrelsen, att förhållandet mellan den föreslagna lagen och 192 §
utsökningslagen bör klargöras. — Länsstyrelsen i Värmlands län haller före,
att 192 § utsökningslagen bör förses med en hänvisning till den nya lagen.
Läns styreis erna i Stochholms, Södermanlands och Jämtlands län, överexekutor
i Västerås samt lantbruksstyrelsen och styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes
centralförening anse i motsats till bostadsutredningen, att i
förevarande fall vräkningsansökningen icke ovillkorligen bör presumeras vara
föranledd av arbetskonflikten. I varje fall synes presumtionen icke böra gälla,
då så uppenbarligen ej är förhållandet. — För länsstyrelsen i Södermanlands
län förefaller det sålunda ur rättssäkerhetssynpunkt som örn arbetsgivaren i
det fall, uppsägning avtalsenligt skett före konflikten och utan sammanhang
med denna, borde äga rätt till vräkning, örn han visade, att uppsägning
och därpå grundad vräkning icke vöre att betrakta såsom stridsatgärd i samband
med konflikten. — Länsstyrelsen i Jämtlands län finner självklart, att
det åligger statens myndigheter av såväl administrativ som judiciell art att
efter bästa förmåga avgöra förekommande mål och ärenden så, att varje rättssökande
får sin sak prövad efter omständigheterna i det föreliggande fallet.
Att med öppna ögon införa en lagstiftning, där en rättssökande berövas denna
sin rätt till förmån för sin motpart och utan att den allmänna säkerheten det
påkallar, bör enligt länsstyrelsens mening icke ifrågakomma. — överexekutor
i Västerås yttrar gentemot förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende:
Då vräkning sökes på grund av arbetskonflikt, torde i allmänhet i ansökningen
klart och tydligt angivas, att ansökningen grundar sig därå, att arbetarens
rätt till den av honom bebodda bostaden upphört genom arbetsavtalets
upphörande. De försök att maskera den verkliga anledningen till ingivande
av vräkningsansökan, som möjligen kunna förekomma, torde vara ganska latta
att genomskåda, särskilt som i fall av förevarande art fråga i regel brukar
vara örn ett stort antal vräkningar. Syftet med den föreslagna lagstiftningen
kraver oj heller, att till exempel en före utbruten konflikt ingiven ansökan
om vräkning av en arbetare på grund av oordentligt och för grannarna storande
leverne skulle avslås enbart därför, att konflikt inträtt. Då andamålet
med lagstiftningen kan uppnås genom en föreskrift, att skydd mot vräkning
skall inträda då arbetsgivare söker vräkning av i hans tjänst varande arbetare
med eget hushåll, som bebor arbetsgivarens lägenhet, och a,nledningen til
ansökningen är, att arbetsavtalet på grund av inträdd konflikt upphört att
gälla, samt en sådan föreskrift innebär ett riktigare uttryck för lagstiftningens
grund än den föreslagna, synes en omarbetning av förslaget i angiven riktning
vara önskvärd.
32
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
Lantbruksstyrelsen framhåller det orimliga i att en lantarbetsgivare, som
i god tro uppsagt en arbetare i laglig tid, d. v. s. före den 24 augusti, till avflyttning
den 24 nästkommande oktober, icke skulle få fritt disponera dennes
bostad på grund därav, att efter uppsägningen strejk utbrutit. Ännu orimligare
ställer sig saken enligt styrelsens mening för det fall, att arbetaren
själv uppsagt sin anställning i vederbörlig ordning.
Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening förmenar, att förslagets
ifrågavarande ståndpunkt är sådan, att lagen, skickligt utnyttjad, kan
komma att tjäna syften, som ej varit avsedda. Örn exempelvis en arbetare
blivit i vederbörlig ordning uppsagd och konflikt sedermera men innan han
flyttat utbryter på den egendom, där han haft anställning, kan det mycket
väl tänkas, att arbetaren bestrider uppsägningens giltighet och deltager i konflikten,
i anledning varav han får åtnjuta skydd enligt lagen. Det finnes dessutom
intet som hindrar, att en konflikt utbryter under tiden mellan avgivandet
av arbetarens förklaring över vräkningsansökningen och meddelandet av
vräkningsutslaget. Då vederbörande exekutionsmyndighets kännedom örn
arbetskonfliktens utbrytande torde vara beroende på örn myndigheten därom
i tid underrrättats av arbetaren, blir myndigheten för sitt handlande i överensstämmelse
med gällande lag beroende av enskild persons påpasslighet, vilket
förhållande knappast torde vara eftersträvansvärt. Under hänvisning till
det sagda föreslår styrelsen, att lagen gives den innebörd, att förordnande örn
vräkning av arbetare med eget hushåll ej må ske under pågående konflikt,
därest det vid utslagets meddelande är för exekutionsmyndigheten uppenbart,
att ansökningen föranletts av konflikten.
Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att anledningen till samt omfattningen
och beskaffenheten i övrigt av här avsedd strejk och lockout böra närmare
angivas.
Länsstyrelserna i Stockholms och Hallands län anse, att förslagets bestämmelser
föranleda därtill, att myndighet, som har att pröva ansökan örn vräkning,
måste i varje dylikt ärende, örn upplysning eljest ej vinnes härutinnan,
verkställa utredning örn arbetsförhållande föreligger mellan parterna och örn
arbetsinställelse är rådande. En sådan ordning finna dessa länsstyrelser ej
riktig. Länsstyrelsen i Stockholms län utvecklar sin mening sålunda:
Det torde icke vara för mycket att ålägga en part, som därigenom erhåller
en stor förmån, att framställa yrkande örn att komma i åtnjutande av denna
förmån. Frånsett detta skulle emellertid förslagets bestämmelser medföra ett
obehövligt fördröjande vid avgörandet av ett flertal vräkningsmål, då den
prövande myndigheten skulle bli nödsakad att i dessa före avgörandet verkställa
på grund av sagda bestämmelser nödvändig utredning. I saknad av
upplysning i målet torde myndigheten ofta icke utan sådan utredning kunna
avgöra, huruvida målet är hänförligt under den föreslagna lagen eller ej. Länsstyrelsen
får därför föreslå, att i lagen införes bestämmelse om att myndigheten
icke skall ha skyldighet att tillämpa lagen i annat fall än då yrkande
därom göres.
Överståthållarämbetet anser, att till förslagets huvudstadgande möjligen
erfordras ett förtydligande av innebörd, att stadgandet ej äger tillämpning,
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
där bostadens innehav är en förutsättning för att arbetet överhuvud skall
kunna utföras, vilket är förhållandet med exempelvis de flesta portvaktsbostäder.
över exekutor i Nenköping ifrågasätter beträffande förslagets föreskrift, att
lägenhet, som avses i lagen, skall vara av arbetsgivaren upplåten åt i hans
tjänst varande arbetare, huruvida icke ordet »upplåten» anger, att arbetsgivaren
skall äga den fastighet, i vilken lägenheten är inrymd. Skulle denna
uppfattning vara riktig, kan enligt överexekutors mening det skydd, lagen
avser att åstadkomma, bli mindre omfattande, i det att arbetsgivare då i
många fall torde låta äganderätten till sina arbetarbostäder övergå på särskild
juridisk person, t. ex. på ett dotterbolag. I enahanda riktning uttalar
sig även socialstyrelsen.
Den bestämmelse i förslaget, enligt vilken huvudregeln skall äga tillämpning
jämväl där företaget under tiden för arbetskonflikten övergår till ny
ägare, anser länsstyrelsen i Södermanlands län lida av en viss oklarhet, varigenom
huvudregeln kan få en räckvidd, som sannolikt icke varit avsedd. Såsom
bestämmelsen avfattats skulle nämligen enligt länsstyrelsens förmenande
inskränkningen i rätten att förfoga över lönebostäder kunna komma att gälla
även för en företagare, som står helt utanför konflikten, exempelvis örn han
före konflikten i god tro träffat avtal örn inköp av företaget att tillträdas vid
en tidpunkt, då det sedan visar sig råda konflikt mellan säljaren och arbetarna
i företaget. Då enligt motiven till förslaget vräkningsskyddet undantagsvis
skulle kunna gälla även då vräkningsansökan icke har något sammanhang
med konflikten, är det icke alltid säkert, att en dylik köpare kan i skadeståndsväg
erhålla ersättning för sådan olägenhet. En lämpligare avfattning
anser länsstyrelsen vara, att huvudregeln skall äga tillämpning även för det
fall, att företaget under tiden för konflikten överlåtes (ej »övergår») till
ny ägare.
Erinran i det av länsstyrelsen i Södermanlands län nu berörda hänseende
göres jämväl av socialstyrelsen.
2. Begränsning till vissa arbetare.
Bostadsutredningen har såsom nämnts begränsat sitt förslag till att omfatta
allenast arbetare med eget hushåll. Härutinnan anför bostadsutredningen:
Otvetydigt
är det just i fråga örn dylika arbetare och deras familjer, som
det förevarande problemet får sin utpräglat sociala karaktär, och det har i
första hand varit för dessas vidkommande, som behovet av skydd gjort sig
gällande. Att utsträcka den ifrågasatta lagstiftningen till att omfatta även
andra arbetargrupper skulle vara ägnat att i ett flertal fall skapa olidliga förhållanden.
Yad särskilt jordbruket angår, må påpekas, att drängar, som äro
i arbetsgivarens kost, understundom icke blott bo i samma hus som arbetsgivaren
och dennes familj utan också dela rum med någon av familjemedlemmarna.
Även från andra arbetsområden kunna exempel hämtas på synnerligen
intim hemgemenskap mellan arbetaren, å ena sidan, samt arbetsgivaren och
dennes familj, å den andra.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 134.
2461 35 3
34
Kungl. Majus proposition nr 134.
Ifrågavarande begränsning har i några av yttrandena mött invändning.
Sålunda anföra landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet:
De skäl som av bostadsutredningen åberopats för ifrågavarande begränsning
äro knappast bärande. Visserligen ter sig en vräkning i samband med
arbetskonflikt särskilt upprörande då den drabbar arbetare med familj. Men
tydligen kan åtgärden hårt drabba även andra arbetare. De synpunkter, vilka
redaktören Sigfrid Hansson i sin reservation till det av kommittén angående
privatanställda avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal anfört mot en motsvarande
begränsning av 17 § i detta förslag, gälla även i förevarande fall.
Någon väsentlig invändning mot att låta vräkningsskyddet omfatta arbetare
överhuvud finns icke. Arbetare i arbetsgivarens hus och kost torde i regel
icke göra anspråk på att under en arbetskonflikt, i och med vilken ju kostförmånen
upphör, kvarbo hos arbetsgivaren. För dessas vidkommande vore
sålunda vräkningsskyddet i allmänhet icke av större värde. Annat är förhållandet
med sådana arbetare, som varken ha eget hushåll eller äro i arbetsgivarens
kost men som bo i av arbetsgivaren upplåten bostad, såsom i fråga
örn förbundets verksamhetsområde i stor utsträckning är fallet med arbetarna
inom trädgårdsnäringen. Från andra yrkesområden kunna mångfaldiga exempel
hämtas på samma förhållande.
Aågra myndigheter ha ställt sig tvekande till innebörden av begreppet
»eget hushåll» samt fördenskull påyrkat förtydligande härutinnan, över exekutor
i Norrköping har sålunda framhållit, att särskilt i städer och stadsliknande
samhällen det rätt allmänt förekommer, att en arbetare, utan att ha
någon hjälp som är boende i hans lägenhet anställd, själv tillreder en del av
dagens måltider och blott intager ett eller annat mål utom hemmet. Huruvida
förslagets bestämmelser skola vara tillämpliga på en dylik arbetare synes
ö\erexekutor tvivelaktigt. — Länsstyrelsen i Blekinge län anser begreppet
ifråga böra närmare fastslås, så att därunder icke faller exempelvis en arbetare
med en mer eller mindre tillfälligt, kanske blott i anledning av en väntad
konflikt anställd hushållerska. -— Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det
tveksamt, örn med uttrycket arbetare med eget hushåll menas endast arbetare,
som ''vid upplåtelsen av lägenheten hade eget hushåll, eller om under uttrycket
kan inbegripas även sådan arbetare, som efter anställningen skaffat sig eget
hushåll. En arbetare av det senare slaget bör enligt länsstyrelsens mening
uppenbarligen åtnjuta det skydd lagen avser att ge. Emellertid ifrågasätter
länsstyrelsen, örn det icke vore riktigare att vid avgränsningen av ifrågavarande
skydd anknyta till bostadens beskaffenhet att vara familjebostad. En
sådan bestämmelse bleve nog lättare att komma till rätta med i praktiken än
den i förslaget upptagna, som bygger på att arbetaren har eget hushåll, ett
förhållande som synes mera obestämt. Huvudsyftet med skyddet skulle i
allt fall då vinnas. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att här möjligen
i arbetarens intresse ett förtydligande kan vara påkallat för det fall, att efter
upplåtelse eget hushåll inrättats utan hinder av gällande upplåtelsevillkor. _
För länsstyrelsen i Jämtlands län synes som om under förevarande uttryck
kunde falla såväl gift arbetare som arbetare med mer eller mindre tillfällig
hushållerska och måhända även arbetare, som själv ombesörjer sin mathållning
m. m., alldeles oavsett i samtliga fallen, örn han har hemmavarande barn. Den
35
Kungl. Majus proposition nr 134.
i motiveringen till bostadsutredningens förslag framhållna omsorgen om det
uppväxande släktet skulle i så fall föranlett en utvidgning av vräkningsskyddet
utöver vad som skäligen kan anses berättigat. Ett förtydligande anser länsstyrelsen
i varje fall nödvändigt, så att icke tvekan kommer att råda örn vad
den grundläggande bestämmelsen i lagen i själva verket avser.
3. Undantag från huvudregeln i allmänhet.
Bostads utrecl 7i in gen har genom uppställandet av vissa undantag
från huvudregeln väsentligt begränsat verkningarna av densamma. Sålunda
har till en början en allmän inskränkning gjorts av den tid, under vilken vräkningsskydd
må åtnjutas. Vidare har undantag gjorts för att tillgodose arbetsgivarens
behov av lägenheten för annan arbetskraft. De Övriga undantagen
avse de fall, att arbetaren försummat att betala hyra för lägenheten eller att
under skyddstiden erlägga ersättning för lägenhetens begagnande eller vägrat
att avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i orten,
som beretts honom genom arbetsgivarens försorg, eller ock gjort sig skyldig
till någon otillbörlig handling.
De av bostadsutredningen föreslagna undantagen ha i yttrandena i
allmänhet vunnit tillstyrkan. Från skilda håll ha dock påyrkats antingen en
begränsning av undantagen eller en utvidgning av desamma. Vissa erinringar
i fråga örn undantagens närmare utformning ha även gjorts. I detta sammanhang
torde böra återges ett mera allmänt uttalande i frågan av länsstyrelsen
i Södermayilands län, som yttrar följande:
Med den utformning förslaget erhållit tillförsäkras arbetare det avsedda
skyddet mot vräkning vid arbetsinställelse, oberoende av örn denna enligt
lagen örn kollektivavtal utgör en lovlig stridsåtgärd eller icke. Länsstyrelsen
vifl emellertid ifrågasätta, huruvida icke vid strejk vräkningsskyddet bör
gälla allenast i fall strejken icke vidtagits i strid mot nämnda lag. Ett godkännande
av denna uppfattning torde närmast föranleda införande av ett
ytterligare undantag. Å andra sidan synes lämpligen vräkningsskyddet kunna
erhålla en vidare omfattning än enligt förslaget, därest det är arbetsgivaren,
som gjort sig skyldig till en otillåten stridsåtgärd. Sålunda synes det exempelvis
kunna ifrågasättas, huruvida för sådant fall de i fråga örn arbetarens
bristande fullgörande av sina ekonomiska förpliktelser mot arbetsgivaren i
avseende å bostaden stadgade inskränkningarna i vräkningsskyddet böra gälla. 4
4. Undantag genom skyddstidens begränsning.
Härutinnan yttrar bostadsutredningen:
Skyddstiden har ansetts böra maximeras till tre månader. Har emellertid
arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid och viss uppsägningstid icke avtalats
eller skall anses avtalad, bör skyddet icke tillgodonjutas längre än till dess
avtalstiden gått till ända. Det bör framhållas, att örn åter avtalet väl ingatts
för bestämd tid men skall förlängas, därest det ej uppsäges inom viss tid,
blir regeln örn tre månaders maximitid tillämplig och detta även örn uppsägningen
företagits före den öppna konfliktens utbrott. Om således avtal om
anställning vid jordbruket slutits att gälla till den 24 nästkommande oktober,
räknat från tillträdet av anställningen, samt på villkor tillika, att, där avtalet
icke uppsäges senast den 24 augusti, avtalet förlänges för ett år varje gång,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
samt, sedan avtalet i vederbörlig ordning uppsagts före sistnämnda dag, konflikt
utbryter, bör arbetaren, såvitt ej annat följer av ifrågavarande förslag,
vara berättigad åtnjuta skydd mot vräkning intill dess tre månader förflutit
från arbetsavtalets upphörande. Ett dylikt avtal är nämligen till sin verkliga
innebörd närmast att jämställa med ett avtal, som gäller tills vidare. Sättes
gränsen även i dylika fall vid den tidpunkt, då den i avtalet stipulerade tiden
utlöper, skulle arbetsgivaren erhålla stora möjligheter att göra det skydd, förslaget
avser att skapa, illusoriskt. Till ytterligare belysning av innebörden av
bostadsutredningens förslag må påpekas, att örn ett avtal ingåtts på obestämd
tid och med viss kortare uppsägningstid (avtalet skall gälla tillsvidare och
upphöra exempelvis en vecka efter det uppsägning å någondera sidan skett)
inverkar den omständigheten, att uppsägning sker, icke på arbetarens vräkningsskydd
enligt förslaget.
I flera av yttrandena har förevarande undantag blivit föremål för erinringar.
Sålunda yttrar länsstyrelsen i Hallands län:
Det torde förhålla sig så, att frågan huruvida och under vilka förutsättningar
ett arbetsavtal upphör genom arbetarens deltagande i strejk är föga
utredd och föremål för olika meningar i svensk rätt. Det synes därför icke
lämpligt att, såsom bostadsutredningen föreslagit, bestämma den tidpunkt, vid
vilken förbudet mot förordnande örn vräkning skall upphöra att gälla, till utgången
av viss tid efter arbetsavtalets upphörande. I stället torde övervägas,
huruvida det icke är ''lämpligare att bestämma sagda tidpunkt till utgången
av viss tid efter upphörandet av arbetarens rätt till bostad i arbetsgivarens
hus. .För detta ändamål synes det böra undersökas, under vilka förutsättningar
sistnämnda rätt upphör. Länsstyrelsen tillåter sig göra ett försök härtill.
Där bostadsrätten är en del av arbetslönen, torde bostadsrätten upphöra
i och med att arbetaren i samband med strejk vid arbetsgivarens företag nedlägger
arbetet, i det att rätten till lön måste anses upphöra med nedläggandet
av arbetet. I detta fall torde lagen örn nyttjanderätt till fast egendom icke
utan vidare vara tillämplig å bostadsrätten. Även där särskilt hyresavtal upprättats
kan bostadsrätten vara att betrakta som en del av arbetslönen; sådant
förhållande kan framgå därav, att hyran bestämts väsentligt under den eljest
å orten gällande hyresnivån. Där åter bostadsrätten icke är en del av arbetslönen,
för vilket fall sistnämnda lag torde vara tillämplig å bostadsrätten, lärer
det vara klart, att arbetarens deltagande i strejken icke kan åberopas sorn
grund för bostadsrättens upphörande. I detta fall måste alltså arbetsgivaren,
örn han vill få arbetaren vräkt, åberopa annan grund för vräkningsyrkandet
än deltagande i strejken, t. ex. av arbetsgivaren verkställd uppsägning av
hyresavtalet, där detta slutits antingen för obestämd tid eller ock för bestämd
tid med avtalad uppsägningstid.
Fastställandet av tidpunkten för bostadsrättens upphörande torde icke bereda
överexekutor några svårigheter utöver dem, som kunna sammanhänga
med bedömandet av själva vräkningsyrkandet, vilket sistnämnda bedömande
ju tillhör överexekutors vanliga arbetsuppgifter. Att avgöra när ett arbetsavtal
upphör, torde däremot vara ganska vanskligt med hänsyn till den osäkra
ställning, som svensk rätt lärer intaga till denna fråga, vilken dessutom torde
ligga utanför området för överexekutors vanliga rättstillämpning.
Av vad sålunda anförts föranledes länsstyrelsen hemställa örn sådan
ändring av ifrågavarande undantagsstadgande, att den där omnämnda tiden
av tre månader räknas från upphörandet av arbetarens rätt till bostad i arbetsgivarens
hus i stället för från tidpunkten för arbetsavtalets upphörande.
Vidare torde den avfattning, undantagsstadgandet erhållit i bostadsutred
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
ningens förslag, lätt ge anledning till den tolkningen, att — där arbetsavtalet
ingåtts för bestämd tid och viss uppsägningstid icke avtalats eller skall anses
avtalad men avtalet faktiskt upphört mer än tre månader före avtalstidens
utgång — förbudet mot vräkning skall gälla även den del av avtalstiden, som
ligger mer än tre månader efter tidpunkten för avtalets verkliga upphörande.
En sådan tolkning torde emellertid icke vara avsedd. Meningen synes i stället
vara den, att i fall, som angivits, förbudet mot vräkning skall upphöra att
gälla sedan tre månader förflutit efter det avtalet verkligen upphört. För att
vad sålunda torde vara åsyftat skall komma till tydligt uttryck, synes stadgandet
böra ges ändrad avfattning. Vad sist anmärkts synes äga tillämpning
jämväl för det fall, länsstyrelsens ovan gjorda hemställan örn ändring av stadgandet
vinner bifall.
Socialstyrelsen berör jämväl spörsmålet örn kollektiva stridsåtgärders inverkan
å det individuella arbetsavtalet. Härutinnan yttrar styrelsen:
Av ifrågavarande undantagsstadgande, som i fråga örn på obestämd tid ingångna
avtal föreskriver, att huvudregeln icke skall gälla sedan 3 månader
förflutit efter det arbetsavtalet upphört, synes det styrelsen som örn bostadsutredniDgen
utgått från att arbetsinställelse bryter det individuella avtalet
och att därmed jämväl rätten till bostaden upphör. Örn avsikten icke är denna
utan tvärtom, att det individuella arbetsavtalets upphörande är beroende på
särskild uppsägning även i det fall, att den vidtagna stridsåtgärden ur kollektivavtalslagens
synpunkt är otillåten, borde detta enligt styrelsens mening lia
kommit till uttryck i lagen. Frågan, huruvida och i vad mån arbetsinställelse
medför rätt att häva det individuella arbetsavtalet, har ej heller behandlats i
förslaget. I detta sammanhang må allenast erinras därom, att kommittén angående
privatanställda i sitt betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal
uttalat, att arbetskonflikt enligt gängse uppfattning icke i och för sig medför,
att arbetsavtalet upphör. Ett klarläggande av frågan örn det individuella
arbetsavtalets bestånd vid arbetsinställelse synes styrelsen vara så mycket
mer av behovet påkallat, som man i sådant hänseende knappast kan hämta
tillräcklig ledning av hittillsvarande rättspraxis.
Svenska arbetsgivareföreningen förmenar, att ställningstagande till frågan
örn arbetskonflikts inverkan å det enskilda arbetsavtalet är oundgängligt icke
blott vid en allmän avtalslagstiftning utan jämväl vid förevarande lagstiftningsfråga.
I det senare fallet är det enligt föreningens mening av särskild
vikt, att det på ett tillfredsställande sätt klargöres, under vilka omständigheter
ett enskilt arbetsavtal upphör vid konfliktsituation, då tidpunkten för avtalets
utlöpande är avgörande för respittidens beräknande. Föreningen gör tillika
gällande, att då arbetares bostadsinnehav ingår såsom naturaförmån i lönevillkoren,
arbetsgivaren enligt allmänna rättsregler är berättigad att i följd av
vidtagen arbetsnedläggelse påkalla avflyttning från bostaden även örn avtalet
består under strejken. Förmånen utgår nämligen såsom vederlag för arbetsprestationen.
Då sådan prestation icke lämnas, bortfaller naturligen också bostadsförmånen.
Det synes emellertid föreningen rimligt, att lagstadgandet mot
vräkning gäller för det fall, att arbetsgivaren i en dylik situation icke häver
arbetsavtalet.
Kommittén angående privatanställda framhåller, att det varit tacknämligt,
örn bostadsutredningcn givit klart uttryck åt sin anslutning till den av kommittén
omfattade grundsatsen, att en arbetskonflikt icke i och för sig medför
38
Kungl. Majlis proposition nr 134.
arbetsavtalets upphörande och att alltså det föreslagna skyddet mot vräkning
vid arbetskonflikter icke är behövligt, förrän av någon särskild grund skyldighet
för arbetaren att avflytta från lägenheten inträtt.
Lantbruksstyrelsen uttalar, att förslaget i förevarande del synes bättre avpassat
för anställningsförhållandena inom industrien och handeln, där ingen
eller blott kort uppsägningstid de facto gäller, än för anställningsförhållandena
inom jordbruket med dess på grund av sedvanerätt gällande långa anställnings-
och uppsägningstider. Inom industri och handel skulle sålunda skyddstiden
enligt förslaget praktiskt taget bli 3 månader eller något däröver. Inom
jordbruket däremot skulle samma tid kunna komma att vara inemot IV2 år.
Dylika konsekvenser finner styrelsen orimliga. Emellertid framhåller styrelsen,
att det ingalunda torde vara uteslutet, att överexekutor -—- i motsats till
den uppfattning, bostadsutredningen härutinnan synes äga — skulle komma
att anse en arbetsnedläggelse inom jordbruket vara brott mot gällande arbetsavtal
och att avtalet därigenom utan vidare upphör, varav åter skulle följa att
bostadsskvddet även inom jordbruket skulle begränsa sig till 3 månader, något
som givetvis skulle vara rimligare. Under alla förhållanden måste enligt styrelsens
mening klarhet vinnas på denna punkt.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner det riktigt, att undantag stadgats för
det fall, att arbetsavtalet slutits för bestämd tid och denna tid gått till ända.
Dock framhåller länsstyrelsen att undantaget kommer att omfatta även sådana
fall, då avtalstiden är bestämd till fullgörandet av visst arbete och detta blivit
fullgjort. Vidkommande de fall, där avtalet visserligen slutits för bestämd tid
men avtalet dock icke skall upphöra med mindre uppsägning sker, anser länsstyrelsen
föreskriften, att förbudet för dessa fall skall gälla under 3 månader
från det avtalet på grund av uppsägning upphört, kunna leda till att överenskommelserna
angående uppsägning, vilka i regel lära komma till i arbetarens
intresse, icke bibehållas. Beträffande de till tiden helt och hållet obestämda
arbetsavtalen finner länsstyrelsen det nödvändigt att fastställa en tidsbegränsning
för förbudet. Huruvida så lång tid som 3 månader kan anses skälig, förefaller
dock länsstyrelsen tvivelaktigt. Bibehålies detta tidsmått, är det enligt
länsstyrelsens mening så mycket mera nödvändigt, att de övriga undantagen
från huvudregeln också få gälla.
Från några håll har mera bestämt påyrkats, att den föreslagna tiden av 3
månader väsentligt förkortas. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår härvid
en nedsättning till den i förslaget till lag örn arbetsavtal angivna tiden av
två veckor. Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening föreslår,
att fristen göres betydligt kortare än 3 månader. Styrelsen uttalar härvid, att
det icke bör glömmas, att bostäderna tillhöra arbetsgivaren. Förslaget innebär
ett allvarligt hot mot äganderätten. Skall ett ingrepp göras i arbetsgivarens
fria förfoganderätt över hans egendom, bör detta ingrepp i möjligaste mån
begränsas.
Kungl. Majds proposition nr 134.
39
5. Övriga undantag.‘
a) Arbetsgivarens behov av bostaden för annan arbetskraft.
Såsom det mest betydelsefulla av de uppställda undantagen betecknar
bostadsutredningen det undantag, som avser att tillgodose arbetsgivarens
behov av bostaden för annan arbetskraft. Rörande detta undantag
anför bostadsutredningen vidare:
Undantaget ifråga har föranletts därav, att, såsom förut påpekats, lagstiftaren
måste begränsa sig till att söka förhindra, att vräkning ur bostad
uteslutande eller huvudsakligen begagnas som stridsmedel i en arbetskonflikt.
Med andra ord betyder detta, att vräkning under en arbetskonflikt icke bör
få företagas i sådana fall, då arbetsgivaren för sitt företag ej har verkligt
behov av bostaden. Yisar arbetsgivaren, att dylikt behov förefinnes, bör
huvudregeln följaktligen upphöra att gälla. Av väsentlig betydelse är härvid,
på vad sätt behovet skall styrkas. Å ena sidan kräves en för myndigheterna
relativt lättillämplig regel, å andra sidan måste garantier skapas mot
att lagstiftningen genom skenöverenskommelser göres illusorisk. Enligt
bostadsutredningens förslag skall arbetsgivaren visa, att lägenheten erfordras
till bostad åt annan arbetare, med vilken överenskommelse träffats angående
arbete vid arbetsgivarens av konflikten berörda företag för den tid, arbetskonflikten
varar, eller för viss tid, som ej må understiga tre månader. Ett
arbetsavtal, som ej avser allenast tillfälligt arbete, måste alltså ha ingåtts
mellan arbetsgivaren och viss arbetare. Att däremot medgiva vräkning från
bostad för att möjliggöra härbärgerande däruti av tillfällig arbetskraft, har
icke ansetts nödvändigt. Så gott som undantagslöst torde möjligheter finnas
att på annat sätt inhysa dylik tillfällig hjälp.
Vad angår yttra uden a, har förevarande undantag av så gott som
samtliga myndigheter lämnats utan erinran. Dock framhålles av några myndigheter,
såsom av länsstyrelsen i Blekinge län, att förevarande undantagsbestämmelse
torde bli svår att tillämpa och lätteligen kunna leda till träffande
av skenavtal. Vidare håller länsstyrelsen i Kronobergs län före, att
särskilt vid en arbetskonflikt under brådskande skördetid överenskommelse
angående arbete för jämväl kortare tid än 3 månader må berättiga arbetsgivaren
till ansökan örn avhysning. Socialstyrelsen förmenar, att bestämmelsen
i praktiken blir ganska illusorisk, då några till tiden bestämda arbetsavtal
ytterst sällan träffas under en arbetskonflikt. Vattenfallsstyrelsen förutsätter,
att förslagets bestämmelser äro så att tolka, att de exempelvis vid utbruten
arbetskonflikt vid ett kraftstationsbygge icke hindra arbetsgivaren att
omedelbart disponera för sin driftpersonal de bostäder, som upplåtits åt
strejkande byggnadsarbetare med eget hushåll.
A arbetsgivar- och arbetarhåll lia emellertid meningarna örn denna undantagsbestämmelse
gått i sär. Från arbetsgivarhåll har man främst riktat sig
mot kravet på att den nye arbetarens anställning skall vara av stadigvarande
karaktär. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller sålunda, att nu berörda i
i Litterabeteckningarna motsvara de i bostadsutredningens lagförslag använda, se
Bilaga B sid. 60.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
begränsning, varigenom arbetsgivaren icke skulle beredas möjlighet att disponera
sina bostäder för inhysande av tillfällig arbetskraft, icke synes vara förenlig
med skälig hänsyn till arbetsgivarens berättigade intressen. Föreningen
anser att det till undvikande av skenåtgärder skulle vara tillfyllest, att verklig
överenskommelse örn arbetsanställning träffats mellan kontrahenterna. Styrelsen
för svenska lantarbetsgivarnes centralförening går ett steg längre samt
förmenar det ''vara tillräckligt, att arbetsgivaren helt allmänt visar att lägenheten
för jordbruksdriftens fortsatta uppehållande erfordras till bostad åt
annan arbetare. Arbetsgivaren skulle således icke behöva ange anställandet
av viss arbetare. Vidare yttrar styrelsen:
. Om lagens syfte allenast skall vara att förhindra bostadsrättens utnyttjande
som otillåtet kampmedel i konflikt, synes det styrelsen klart, att det ej
för arbetsgivarens rätt till disposition över bostaden skäligen bör fordras, att
han anställt arbetsvillig med familj. Flertalet arbetsvilliga äro ogifta. Även
en ogift arbetsvillig behöver emellertid bostad. Kan sådan icke anskaffas till
en arbetsvillig, blir det heller icke möjligt att anställa honom. Berövas arbetsgivaren
rätten att inlogera den arbetsvillige i gårdens arbetarbostäder, innebär
detta i realiteten en allvarlig inskränkning i hans möjlighet att gentemot
arbetarna tillvarataga sina befogade ekonomiska intressen och tillgodose jordbrukets
bästa. Styrelsen får såsom sin bestämda mening framhålla, att
räddandet av skörd och förhindrandet av lidanden för kreatur är ett socialt
intresse, _ som förtjänar vederbörligt beaktande. Humaniteten och det allmännas
intresse av att nyttigheter icke förspillas fordrar, att arbetsgivaren
icke berövas möjligheten att anställa ogifta arbetare. Med hänsyn till det
anförda synes åt ifrågavarande undantagsstadgande böra ges allenast den
innebörden, att huvudregeln icke skall gälla, örn arbetsgivaren visar, att lägenheten
för jordbruksdriftens uppehållande erfordras till bostad åt annan
arbetare.
I delvis motsatt riktning uttala sig landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet,
vilka yttra:
Ifrågavarande undantagsbestämmelse gör i själva verket hela den föreslagna
lagen illusorisk. I motiven säges att förutsättningen för bestämmelsens
tillämpning är att avtalet med ny arbetare ej avser allenast tillfälligt arbete.
Hur denna förutsättning skall kunna upprätthållas, då bestämmelsen skall
gälla även i fall då det nya avtalet träffats »för den tid konflikten varar», är
svårt att förstå. Konflikten kan vara tre månader, men den kan också vara
endast någon vecka. Dess varaktighet kan icke i förväg beräknas. Bortsett
härifrån är bestämmelsen oantaglig. Den arbetsgivaren åliggande bevisskyldigheten
torde knappast utgöra någon tillförlitlig garanti mot missbruk.
Denna bevisskyldighet kan fullgöras genom skenavtal.
Det intresse arbetsgivaren kan ha att redan före tremånadersfristens utgång
bereda bostad åt ny arbetskraft motiverar i varje fall inte att även
arbetare med eget hushåll vräkas. Den nya arbetskraften, strejkbrytarna, ha
i det långt övervägande antalet fall icke eget hushåll, och för deras härbärgerande
bör det vara tillräckligt att de bostäder tagas i anspråk, vilka bebos av
i konflikten indragna arbetare i samma ställning. Förbundet vill bestämt motsätta
sig den ifrågavarande bestämmelsen i dess nuvarande utformning.
Ett spörsmål, som berör tillämpningen av nu omhandlade undantagsstadgande,
har väckts av landsfiskalen i Kolbäcks distrikt. Det fall som
åsyftas exemplifieras sålunda, att en arbetsgivare sökt vräkning av 12 arbetare
41
Kungl. Majus proposition nr 134.
samt utredningen i målen visar, att arbetsgivaren oundgängligen behöver 8
bostäder till andra arbetare. Till besvarande uppkommer då enligt landsfiskalens
mening spörsmålet, vilka arbetare skola vräkas och vilka skola få
kvarbo.
Kommittén angående privatanställda har med särskilt avseende fästat å
förevarande undantagsstadgande påpekat, att en arbetare vid arbetskonflikt
kan vara i behov av den rätt till kvarboende, som kommittén föreslagit, även
örn han erhållit det av bostadsutredningen förordade skyddet. Kommittén
yttrar härutinnan:
Sistnämnda skydd skall upphöra omedelbart, så snart lägenheten erfordras
till bostad åt annan stadigvarande anställd arbetare. Bostadsutredningens
förslag tillgodoser alltså icke i detta fall behovet av respit för förberedande
av flyttning och anskaffande av annan bostad. Bli såväl bostadsutredningens
som kommitténs förslag genomförda, böra därför — såsom bostadsutredningen
jämväl torde åsyfta — de av kommittén föreslagna bestämmelserna tillämpas
i första hand och det av bostadsutredningen förordade skyddet komma till
användning, först när skyldighet att avflytta enligt kommitténs förslag inträtt.
Skulle åter sistnämnda förslag icke i sin helhet upphöjas till lag, böra de nu
berörda delarna därav i en eller annan form göras till föremål för lagstiftning
i samband med vad bostadsutredningen föreslagit.
b) Försummad h yresbetalning.
Bostadsutredningen har icke funnit någon närmare motivering till
detta undantag erforderlig.
Blott i några av yttrandena ha uttalanden härom gjorts. Socialstyrelsen
har sålunda framhållit, att utnyttjandet av den omständigheten, att
arbetaren under en arbetskonflikt med åtföljande ekonomisk påfrestning för
honom icke förmår erlägga förfallen hyra, kommer att framstå såsom en synnerligen
brutal åtgärd, framför allt örn konflikten har sin grund i en otillåten
lockout. Man lärer även enligt socialstyrelsens mening i många fall ha anledning
antaga, att en dylik åtgärd från arbetsgivarens sida är avsedd såsom ett
stridsmedel i konflikten, helst som det belopp, varom kan bli fråga, i regel
torde bli relativt obetydligt. Socialstyrelsen ställer sig därför tveksam beträffande
lämpligheten av förevarande undantagsbestämmelse.
Emellertid har socialstyrelsen ifrågasatt, örn ej undantag borde stadgas
jämväl för de fall, hyresrätten förverkats på grund av förhållande, som omförmäles
i 2—6 punkterna av 23 § i 3 kap. lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.
En sådan utvidgning av förevarande undantagsbestämmelse förordas
jämväl av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt svenska arbetsgivareföreningen,
därvid länsstyrelsen framhållit att, även örn en utvidgning i berört
hänseende icke bleve av så stor praktisk betydelse, den dock syntes motiverad
med hänsyn till att arbetaren eljest under den tid han åtnjöte vräkningsskydd
skulle i viss mån komma i bättre ställning än en vanlig hyresgäst. De angivna
grunderna för hyresrättens förverkande torde ju ock bero av arbetaren själv
och förelåge oberoende av arbetskonflikten.
c) Försummad betalning av ersättning.
Ej heller beträffande detta undantag har bostadsutredningen
ansett någon närmare motivering nödig.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
I yttrandena har undantaget i allmänhet lämnats utan erinran. Socialstyrelsen
har dock av samma skäl som i fråga örn undantagsbestämmelsen för
försummad hyresbetalning ställt sig tveksam beträffande lämpligheten av att
stadga undantag i förevarande hänseende. Vidare har länsstyrelsen i Östergötlands
län — som utgår från att överexekutor, då fråga uppkommer örn tilllämpning
av stadgandet ifråga, har att pröva skäligheten av det belopp, som
arbetaren må ha erlagt eller eventuellt erbjudit arbetsgivaren i ersättning —
yttrat följande:
Förslaget innehåller icke några regler för det fall, att överexekutors prövning
resulterar däri, att den av arbetaren erlagda eller erbjudna ersättningen
anses endast obetydligt understiga skäligt hyresvärde för lägenheten. Visserligen
bör enligt länsstyrelsens uppfattning i ett dylikt fall med tillämpning
analogivis av bestämmelserna i 3 kap. 23 § näst sista stycket lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom föreskrift örn vräkning icke meddelas, men en uttrycklig
bestämmelse härutinnan hade dock för undvikande av all tvekan varit
önskvärd. Däremot synes det självklart, att en arbetsgivare på förnyad framställning
bör kunna erhålla vräkningsbeslut, örn arbetaren efter det överexekutor
bestämt ersättningen undandrager sig att tillfullo erlägga densamma.
Huruvida arbetare äger rätt åtnjuta den respittid, varom stadgas i punkten 1
av nyssnämnda paragraf, är i förslaget icke angivet men synes billigt, vadan
ett förtydligande av stadgandet även i detta avseende torde vara påkallat.
d) Vägran att avflytta till annan bostad.
Bostadsutredningen har icke ansett detta undantag tarva motivering
i vidare mån än som framgår av bostadsutredningens allmänna uttalanden
i ämnet.
Vad angår yttra uden a rörande undantaget, har länsstyrelsen i Skaraborgs
län framhållit vikten av att de bestämmelser, som skola ligga till grund
för prövning och avgörande av frågan, huruvida vräkning trots arbetskonflikt
må förekomma, givas sådan avfattning, att denna fråga i regel skall kunna bedömas
av överexekutor och icke behöva hänskjutas till domstol. Förevarande
undantagsbestämmelse torde därför enligt länsstyrelsens mening böra omformuleras
så, att rena skälighetssynpunkter icke få inverka på ärendets
utgång.
Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet anse skyldighet för
arbetare att avflytta till annan bostad icke böra ifrågakomma i annat fall än
det, att den tidigare lägenheten erfordras till bostad åt annan arbetare, och för
arbetare med familj ej förrän andra arbetares bostäder först tagits i anspråk.
Tillika framhålles, att den nya bostaden bör vara godkänd av hälsovårdsnämnd
eller annat jämförligt organ.
e) Otillbörlig handlin g av arbetaren.
Såsom exempel på dylik handling har bostadsutredningen nämnt
trakassering av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av bostaden och skadegörelse
å annan arbetsgivarens egendom.
I fråga örn denna undantagsbestämmelse var ledamoten i bostadsutredningen
Abel Andersson av skiljaktig mening samt yttrade:
Av motiveringen till bostadsutredningens förslag framgår, att ifrågavarande
43
Kungl. Majus proposition nr 134.
bestämmelse bland annat avses för fall, då arbetaren gör sig skyldig till förseelse
(skadegörelse å arbetsgivarens egendom o. d.) av sådan art, att den
lagligen kan beivras i annan ordning. Jag känner mig icke övertygad örn nödvändigheten
av liksom ej heller örn det skäliga uti att belägga en dylik förseelse
med den ytterligare straffpåföljd, förlusten av bostaden måste anses
innebära, ett straff som för övrigt är motbjudande även av den anledningen,
att det drabbar icke blott den för förseelsen skyldige utan jämväl familjen.
Än mindre synes mig ifrågavarande straffpåföljd motiverad, då den handling,
arbetaren låtit sig komma till last, är sådan, att den icke i annan ordning kan
föranleda ansvar.
I betraktande av den stämning, en arbetskonflikt städse skapar, är det
vidare tydligt, att föreskriften lätt kan föranleda arbetsgivaren till sakligt
opåkallade eller småaktiga, irritationsskapande anmärkningar gentemot arbetarna.
Spänningen mellan de av konflikten berörda parterna kommer helt visst
att i sådana fall på ett olyckligt sätt ökas. Att detta illa rimmar med den pacificering
av bostaden vid strider på arbetsmarknaden, som med förslaget
åsyftas, är uppenbart.
Slutligen komma myndigheterna vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande
att ställas inför synnerligen svårbedömbara problem, vilka knappast äro
lämpade att erhålla sin lösning i den ordning, varom här är fråga. Det måste
sålunda av flera skäl och ej minst med hänsyn till det ofta otillförlitliga bevismaterialet
— även örn omfattande och tidsödande utredningar verkställas i
saken — ej sällan bliva synnerligen svårt att avgöra, i vad mån arbetaren
gjort sig skyldig till den påtalade förseelsen, samt huruvida denna är av sådan
art, att arbetaren skäligen icke längre bör åtnjuta skydd mot vräkning. Jag
vill i samband härmed påpeka, att en viss risk föreligger att — örn saken samtidigt
dragés inför domstol — överexekutor och domstol kunna komma att
bedöma sakförhållandet på olika sätt. Uppenbarligen måste ockå den på
myndigheterna ankommande skälighetsbedömningen bliva av mycket grannlaga
natur och man måste befara en ojämn och i vissa fall rent av godtycklig
tillämpning av stadgandet ifråga.
Då alltså stadgandet synts mig onödigt, olämpligt och skadligt för det syfte,
varom här är fråga, har jag ansett detsamma böra utgå. I
I yttrandena har förevarande undantag varit föremål för delade meningar.
Närmast i tillstyrkande riktning uttala sig socialstyrelsen
samt länsstyrelserna i Stochholms, Ostergötlands, Blekinge, Västmanlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, stadsfogden i Norrköping,
Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes
centralförening. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig
tveksam till lämpligheten av ifrågavarande undantagsbestämmelse, och
denna avstyr k es av länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, överexekutor
i Karlskrona, överexekutor och stadsfogden i Västerås samt landsorganisationen
och svenska lantarbetareförbundet, övriga myndigheter och
sammanslutningar ha ej särskilt yttrat sig i denna fråga.
Länsstyrelsen i Östergötlands län vill icke förneka, att tillämpningen av
förevarande undantagsbestämmelse skulle bliva förenad med ganska stora
svårigheter för de exekutiva myndigheterna, vilka icke ha samma möjligheter
som domstolarna att i ämnet åvägabringa tillförlitlig utredning. Men då hänskjutande
till domstol av dessa ärenden, åtminstone vad landsbygden beträffar,
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
är förenad med sådan tidsutdräkt, att en dylik procedur icke gärna kan ifrågasättas,
om icke bestämmelsen i praktiken skall bli illusorisk, och då bestämmelsen
innefattar en enligt länsstyrelsens uppfattning nödvändig garanti mot
missbruk av det föreslagna vräkningsskyddet, finner länsstyrelsen sig böra
biträda förslaget i denna del. -— I liknande riktning uttala sig länsstyrelserna
i Stockholms och Gävleborgs län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller tillika,
att god ordning måste anses göra skäligt, att kvarboendet icke opåtalt förbindes
med skadegörelse och olagligheter. I varje fall böra enligt länsstyrelsens
mening familjeförsörjare, som det här närmast gäller, kunna förväntas
avhålla sig därifrån, och bestämmelsen har säkerligen övervägande psykologisk
betydelse. — Stadsfogden i Norrköping anser, att något större avseende icke
bör fästas vid den avgivna reservationen, detta så mycket mindre som det härvidlag
icke alltid måste vara fråga allenast örn en förseelse utan lika väl också
kan betyda, att vederbörande gjort sig skyldig till en allvarlig förbrytelse,
kanske med familjens vetskap. —- Styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes
centralförening yttrar:
Om ifrågavarande undantagsbestämmelse avfördes ur lagen, skulle det
orimliga förhållandet inträda, att arbetsgivaren just under en konfliktsituation,
då han på grund av den ofta uppagiterade stämningen bland arbetarna
mer än eljest vore i behov av lagens stöd, skulle berövas det skydd, som redan
under lugna förhållanden genom förhandenvarande lagregler gives en hyresvärd.
Tvärtom torde just en konfliktsituation med dess irriterande stämning
i särskilt hög grad påfordra bestämmelser, vilka värna örn bestämmanderätten
över produktionsmedlen och i möjligaste mån begränsa konfliktens verkningar.
Sådana lagstadgande komma att verka som avhållande motiv, när det gäller
lockelsen att ge konflikten en vidare omfattning än nödigt, och bli därför
jämväl för arbetaren och hans organisation ett värdefullt stöd. I
I de yttranden, vari undantagsbestämmelsen ifråga a v styrkes, betonas
i allmänhet svårigheten för överexekutor att verkställa en sådan diskretionär
prövning, som tillämpningen av bestämmelsen förutsätter, överexekutor i
Västerås yttrar sålunda:
Starka skäl kunna visserligen anföras för att den arbetare, som under kvarboende
i arbetsgivarens fastighet till exempel åstadkommer skadegörelse å
dennes egendom, ej bör åtnjuta det skydd, som förslaget eljest vill bereda,
men svårigheterna att vid den summariska prövning, som alltid måste vara
förenad med överexekutors avgörande, fastställa, huruvida en viss handling
skäligen bör medföra vräkningsskyddets förverkande eller ej, äro alltför betydande
och avgörandet lämnar alltför stort utrymme åt godtyckligt bedömande.
Därest ett stadgande av förevarande innehåll är önskvärt, synes det
lämpligare att föreskriva, att lagen ej skall äga tillämpning, om arbetaren
åsidosätter något av vad jämlikt 3 kap. 17 § lagen örn nyttjanderätt till fast
egendom skall iakttagas, det vill säga underlåter att iakttaga vad som erfordras
för bevarande av sundhet, ordning och skick inom fastigheten eller
att tillse, att vad sålunda åligger honom själv iakttages av hans husfolk och
av dem som eljest inrymts i lägenheten.
I flera av de tillstyrkande yttrandena göres gällande, att förevarande stadgande
erhållit en alltför svävande formulering, varför det
skulle komma att erbjuda svårigheter och ojämnheter vid tillämpningen, vilket
Kungl. Majus proposition nr 184.
45
i sin tur kunde ge anledning till onödiga irritationsmoment. Det påyrkas med
hänsyn härtill, att stadgandet förtydligas. Särskilt anses det nödigt, att de
handlingar, som här åsyftas, närmare anges och karakteriseras. — Socialstyrelsen
anser fordran på att handlingarna skola ha skett under »utnyttjandet
av kvarboendet» innebära en onödig begränsning, som därjämte torde medföra
svårigheter vid tillämpningen av stadgandet. Enligt styrelsens mening
borde det vara tillräckligt att arbetare, som bor i arbetsgivarens hus, överhuvud
gör sig skyldig till sådan handling, som exemplifieras i motiven, för
att med fog kunna anses ha förverkat det skydd, som lagen erbjuder. Vidare
ifrågasätter styrelsen, huruvida skyddet icke borde anses förverkat jämväl i
fall, där sådan handling, varom här är fråga, vidtages av någon av arbetarens
familj.
6. Skyldighet för överexekutor att verkställa utredning.
Bostadsutredningen har såsom tidigare nämnts i sitt förslag
stadgat skyldighet för överexekutor att i mål av förevarande beskaffenhet
sörja för erforderlig utredning. Härutinnan yttrar bostadsutredningen:
Det har för bostadsutredningen framstått såsom i hög grad angeläget, att
frågor om vräkning i de fall, som i förslaget avses, må kunna prövas och avgöras
av överexekutor. Även örn bostadsutredningen vid lagbestämmelsernas
utformning särskilt haft för ögonen att söka göra dessa så lätt tillämpliga
som möjligt, kan dock ej undgås, att frågor uppkomma, vilka göra målet
tvistigt. Enligt förslaget skall det i sådana fall ankomma på överexekutor
att genom utmätningsman eller på annat lämpligt sätt i målet verkställa den
utredning, som befinnes erforderlig för bedömandet av i lagen avsedda förhållanden.
Tillämpningen av förslagets bestämmelser bör således icke i något
fall lägga hinder i vägen för en prövning av saken i den för utsökningsmål
stadgade ordningen. Angående klagan över överexekutors beslut torde utan
vidare utsökningslagens bestämmelser gälla.
Mot den sålunda föreslagna skyldigheten för överexekutor att sörja för
erforderlig utredning i mål av förevarande beskaffenhet har i flertalet av
yttrandena icke framställts någon erinran. I direkt tillstyrkande riktning
uttalar sig dock endast styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
som anser välbetänkt och praktiskt att överlåta utredningen av
vräkningsärendet åt överexekutor på sätt, denne finner lämpligt. Emellertid
ha från några håll väckts betänkligheter mot ifrågavarande stadgande, särskilt
med hänsyn till svårigheterna att i ett skriftligt förfarande vinna tillförlitlig
utredning. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Södermanlands län:
Den uppgift, som ålagts överexekutor att genom införskaffande av utredning
medverka till en materiellt riktig lösning, synes kunna föranleda olägenheter.
Att i ett rent skriftligt processförfarande genom förhör av landsfiskal
eller på annat sätt förebringa utredning av sådan tillförlitlighetsgrad att densamma
kan, eventuellt i motsättning till vad parterna förebringat, läggas till
grund för utslag i mål mellan enskilda, torde vara en synnerligen vansklig
procedur, allra helst som densamma kan tänkas innefatta konstaterandet av
att en i lag straffbelagd handling blivit begången.
46
Kungl. Majus proposition nr 134.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser jämväl svårigheter uppkomma för
överexekutor att erhålla den grundliga och tillförlitliga utredning, som erfordras
för riktiga bedömandet av vräkningsfrågan. Enligt länsstyrelsens
mening kan det nämligen icke ifrågasättas, att överexekutor skulle företaga
polisundersökning för att få en någorlunda klar bild av läget. Vanskligheten
av att under sådana förhallanden kunna träffa det riktiga avgörandet i den
ytterst grannlaga frågan finner länsstyrelsen ligga i öppen dag; och att på
angivet sätt i en ekonomisk intressekonflikt indraga en statlig myndighet,
som, i den mån överexekutor utgöres av länsstyrelsen, därtill har att såsom
högsta polismyndighet ansvara för den allmänna ordningen och säkerheten,
kan enligt länsstyrelsens förmenande knappast anses lämpligt.
Länsstyrelsen i Blekinge län finner det i högsta grad opåkallat och strida
mot gängse rättsprinciper att indraga myndigheterna i utredningen av en
civilrättslig tvist. Enligt länsstyrelsens mening kan det därjämte på ett högst
skadligt sätt medföra en myndigheternas auktoritet påfrestande komplikation
av konflikten. Med hänsyn härtill avstyrker länsstyrelsen stadgandet.
överexekutor i Karlskrona yttrar angående förevarande stadgande följande:
Den utredning, varom här är fråga, torde mestadels komma att bestå av
utsagor av parter och andra personer, som kunna tänkas lämna upplysning i
saken. Att i dylik ordning införskaffa utredning örn sådana förhållanden, som
kunna vara avgörande för bedömandet, huruvida en arbetare gjort sig skyldig
till en otillbörlig handling, synes obetingat olämpligt. Det torde nämligen
icke kunna undvikas att sådan utredning stundom erhåller ganska stor likhet
med undersökning rörande förekomsten av brott. Enahanda invändning kan
väl icke riktas mot att överexekutor verkställer utredning i de övriga fall, som
omhandlas i lagförslaget. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
i dessa fall behov föreligger av särskilda föreskrifter rörande utrednings
åvägabringande. Därest av arbetsgivaren förebragt utredning — antingen i
och för sig eller på grund av motpartens bestridande och vad till stöd därför
förekommit — icke innefattar tillfyllestgörande bevisning därom att förutsättningarna
för vräkning äro för handen, torde det knappast vara ett allmänt
intresse att genom myndighets försorg försök göres att införskaffa den ytterligare
utredning, som kan vara erforderlig för bifall till vräkningsyrkandet;
och örn å andra sidan arbetaren icke gitter bestrida av arbetsgivaren förebragt
utredning, torde det finnas ringa utsikter för att överexekutor skall ex officio
kunna åvägabringa sådan utredning, som kan skydda arbetaren mot vräkning.
överexekutor i Luleå anför:
Den utredningsplikt, förslaget ålägger överexekutor, synes innebära en ny
princip inom utsökningsrätten. Uppenbart är, att en sådan anordning åtminstone
i regel kommer att medföra tidsvinst i förhållande till ett domstolsförfarande,
men sanningens utletande torde komma att stöta på ganska stora
besvärligheter, främst med hänsyn till förevarande frågors ömtålighet och den
politiska anstrykning desamma lätt erhålla. Då uppgift ofta lärer komma att
stå emot uppgift, synes det böra övervägas, huruvida icke möjlighet bör beredas
till muntligt förhör inför överexekutor.
Landsfogden i Kronobergs län anser, att överexekutor för vinnande av fullständig
utredning i förevarande mål bör utrustas med befogenhet att förordna
om vittnesförhör vid allmän domstol.
Kungl. Majus proposition nr 134.
47
I ett flertal yttranden Ilar framhållits, att en reglering erfordrades
rörande den för ifrågavarande utredning nödiga kostnaden. Överståthållarämbetet
anser sålunda, att förevarande stadgande bör kompletteras med
en föreskrift örn att vräkningssökanden skall ha att förskjuta denna kostnad.
— Länsstyrelsen i Blekinge län förmenar, att stadgandet bör kompletteras
med föreskrift örn utredningskostnadernas gäldande av parterna, då utmätningsmannen
icke torde ha någon skyldighet och ofta icke heller möjlighet
ätt utan ersättning verkställa en utredning, vilken vid större konflikter skulle
kunna bli högst omfattande och dragande betydliga kostnader. — Länsstyrelsen
i Kristianstads län framhåller, att därest bestämmelser ej meddelas, huru
ifrågavarande kostnader skola ersättas, torde ersättningsskyldighet komma
att åläggas den i målet tappande parten. Örn avsikten eventuellt är, att kostnaderna
skola gäldas av allmänna medel, bör detta enligt länsstyrelsens
mening tydligt utsägas. — Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att utmätningsman,
som verkställer utredning enligt förslaget, bör vara berättigad
till ersättning därför i enlighet med de bestämmelser, som gälla för förrättning
enligt utsökningslagen. — Landsfogden i Kronobergs län påpekar, att utmätningsman,
som företager resa för verkställande av utredning i förevarande
fall, bör äga tillgodonjuta resekostnadsersättning. — Landsfiskalen i Augerums
distrikt anser, att kostnaderna för utmätningsmans förfarande böra förskjutas
av sökanden för att sedan påföras den tappande parten i det av överexekutor
meddelade utslaget i målet. — Landsfiskalen i Ronneby distrikt är av den
meningen, att utmätningsman, som verkställt utredning i mål av ifrågavarande
slag, bör tillerkännas ersättning därför efter samma grunder som för utmätning
i enskilda mål, och bör denna lämnas honom direkt från överexekutor,
som därefter bör ha att påföra sökanden kostnaden i samband med utslaget
i målet.
7. Ersättning för lägenhetens brukande under skyddstiden.
Angående det i detta hänseende föreslagna stadgandet anför bost ad sutredningen:
För
den tid, arbetaren efter arbetsinställelsen bebor lägenheten utan att
därförinnan gällande avtal angående lägenhetens nyttjande är tillämpligt, bör
arbetsgivaren berättigas uppbära ersättning. Ersättningens storlek torde i
princip böra bestämmas till det belopp, som motsvarar den å orten för liknande
bostäder utgående hyran. Som emellertid, särskilt på landsbygden,
hyresförhållandena ofta torde lämna en allenast osäker ledning, har den
hjälpregeln införts, att ersättningen i brist på åsämjande skall bestämmas med
ledning av det värde, som åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet
vid senaste taxering för inkomst eller förmögenhet. Ersättningen bör utgå
för kortare tidsperioder; enligt bostadsutredningens förslag i efterskott var
fjortonde dag.
Skyldigheten för arbetare att under skyddstiden utgiva ersättning för lägenhetens
begagnande har i yttrandena i princip vunnit allmän anslutning.
Socialstyrelsen gör dock gällande, att den arbetsgivaren tillerkända rätten
till ersättning i praktiken synes komma att få ganska ringa betydelse, då
48
Kungl. Majus proposition nr 1S4.
frågan om ersättningens utgivande, vartill skyldighet enligt styrelsens mening
föreligger redan på grund av allmänna rättsgrundsatser, i fortsättningen liksom
hittills torde komma att upptagas och avgöras i samband med en blivande
uppgörelse örn återgång i arbete. Att i detta sammanhang i lag fastslå rätten
till hyresersättning finner styrelsen för övrigt ägnat att göra arbetsgivarna
benägna att vid framtida konfliktuppgörelser göra sin rätt därutinnan
gällande i större utsträckning än hittills varit fallet.
Mot de av bostadsutredningen föreslagna bestämmelserna, som avse ersättningsbeloppets
bestämmande i fall särskilt hyresavtal ej varit gällande enligt
vilket vederlaget helt skolat utgå i penningar, ha emellertid erinringar från
olika håll framställts. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Östergötlands län:
Enligt stadgandet skall beloppet av ifrågavarande ersättning i händelse av
tvist bestämmas efter vissa angivna grunder. På vad sätt eller av vem detta
bestämmande skall ske anges däremot icke i förslaget, men sannolikt åsyftar
bostadsutredningen, att överexekutor, då fråga uppkommer örn vräkning på
grund av underlåtenhet att betala ersättning för bostaden, skall pröva skäligheten
av det belopp, som arbetaren för bostaden må ha erlagt eller eventuellt
erbjudit arbetsgivaren. Örn så är förhållandet borde emellertid detta ha uttryckligen
angivits i lagtexten.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser viss skyndsam procedur böra stadgas
för fastställande av förevarande ersättning. Då denna enligt förslaget skall
betalas var fjortonde dag, finner länsstyrelsen ett domstolsförfarande för ersättningens
fastställande bli alltför tidsödande. För den händelse fastställandet
av ersättningen skall ske genom överexekutor, bör emellertid enligt
länsstyrelsens mening särskild lagbestämmelse örn överexekutors behörighet
i sådant hänseende stadgas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det torde komma att bereda
icke obetydliga svårigheter att efter i stadgandet angivna grunder bestämma
den ersättning, som i brist på åsämjande skall erläggas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län gör gällande, att då särskilt värde av
bostadsförmån av förevarande art endast undantagsvis bestämmes vid inkomsteller
förmögenhetstaxering, det kan ifrågasättas, huruvida icke annan utväg
bör söka utfinnas för ersättningens bestämmande, exempelvis genom godemän.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser jämväl bestämmelsen örn ersättningsbeloppets
bestämmande vid tvist mindre lycklig. Visserligen bestämma
taxeringsnämnderna ofta vissa värden å bostäder av olika beskaffenhet men
dels redogöres långt ifrån alltid för sådant beslut i nämndernas protokoll och
dels äro enligt sakens natur dessa värdebestämningar regelrätt ganska vaga,
exempelvis bostad örn ett rum och kök allt efter beskaffenheten 100 å 200
kronor. Med hänsyn härtill föreslår länsstyrelsen såsom lämpligt sätt att få
fram ett individuellt riktigt värde, att detta bestämmes av vederbörande landskamrerare
efter hörande av taxeringsnämndsordföranden.
Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:
Det är av vikt, att arbetaren genom föreskrivna skydd för besittningsrätt
till arbetarbostad jämväl efter den tid, då dylik rätt enligt allmänna civil
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 1X4.
rättsliga regler skulle ha upphört, icke försättes i en mera gynnad ställning
än då motsvarande bostad förhyrts i den öppna marknaden. I annat fall skulle
lagstiftningen komma att verka understödjande för arbetarparten i arbetskonflikt.
Sålunda bör till skillnad mot vad bostadsutredningen förutsatt
arbetare gälda sådan hyresersättning, som i öppna hyresmarknaden utgår för
bostad av motsvarande beskaffenhet i orten, därvid hänsyn icke bör tagas till
den lindring i hyresvillkoren, som i regel följer av anställningsförhållandet
mellan arbetaren-hyresgästen och arbetsgivaren-hyresvärden. Även då särskilt
hyresbelopp överenskommits att gälla under anställningstiden mellan
arbetaren och arbetsgivaren bör för beräkning av hyresersättningen under den
tid, då bostadsinnehavet grundar sig endast på det lagstadgade skyddet, hyran
omräknas efter de i öppna marknaden gällande hyrespriserna.
Med anledning av förslagets stadgande örn ersättningens betalande i efterskott
var fjortonde dag har från skilda håll påyrkats, att i stället föreskrift
meddelas om förskottsbetalning. Detta anses nämligen mera förenligt
med rådande praxis å hyresmarknaden. Yrkande i nämnt hänseende har framställts
av bland andra länsstyrelsen i Jämtlands län, överexekutor i Malmö,
Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt svenska arbetsgivareföreningen
och styrelsen för svenska lantarbetsgivarnes central förening.
Till utveckling av sin mening anför överexekutor i Malmö:
Vid tolkningen av förevarande stadgande har överexekutor utgått ifrån, att
ersättningen skall betraktas som hyra och att lagen den 10 mars 1923 med
vissa bestämmelser rörande hyra skall tillämpas i fall då arbetaren dröjer med
hyrans erläggande. Är denna tolkning riktig följer härav, att överexekutor
ej kan meddela beslut örn vräkning förrän fjorton söckendagar förflutit från
uppsägningsdagen. Då ersättningen skall betalas i efterskott var fjortonde
dag, kan följaktligen arbetaren kvarbo i lägenheten minst en månad utan att
erlägga hyra. Införes i stället bestämmelse om förskottsbetalning, kan
arbetaren vid dröjsmål med hyresbetalning vräkas fjorton dagar tidigare än
enligt förslaget.
I lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas visserligen rent principiellt
att, då avtal ej träffats om tid för erläggande av hyra, denna skall erläggas
i efterskott. Denna bestämmelse kommer emellertid ytterst sällan att
tillämpas, då hyresavtalet nästan undantagslöst innehåller bestämmelser angående
tiden för hyrans erläggande. Hyresavtalen bestämma i allmänhet, att
hyran skall erläggas icke i efterskott utan i förskott. Då det här gäller en
undantagslagstiftning, finns ingen anledning att ej följa regeln om hyrans betalande
i förskott. Bibehålies bestämmelsen örn efterskottsbetalning, kommer
— med hänsyn till den i stadgandet ingående föreskriften att, då särskilt
hyresavtal varit gällande, ersättningen skall erläggas i den avtalade ordningen
— den arbetare, som bebott lägenhet hos arbetsgivaren utan hyresavtal, enligt
vilket vederlaget helt skolat utgå i penningar, i gynnsammare ställning än den
arbetare, som haft sådant avtal med föreskrift att hyran skall erläggas i förskott,
och detta kan ej anses rättvist.
Under åberopande härav föreslår överexekutor, att föreskrift meddelas, att
ersättningen, då särskilt hyresavtal ej varit gällande, skall betalas i förskott
var fjortonde dag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner den av överexekutor i Malmö gjorda
anmärkningen böra föranleda övervägande, huruvida icke bestämmelsen om
ersättning för kvarboende kräver förtydligande. Tillika uttalar länsstyrelsen,
Bihang till riksdagens protokoll W3G. 1 sami. Nr 1X1. 24G1 85 4
Departe
ments
chefen.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
att även den bestämmelse angående ersättningens erläggande, som meddelats
för det fall, särskilt hyresavtal varit gällande, måhända behöver förtydligas.
Det förtjänar nämligen enligt länsstyrelsens mening påpekas, att ett hyresavtals
bestämmelser i fråga örn tiden för hyrans erläggande under alla förhållanden
ej gälla i den mån de strida mot 6 § första stycket i lagen den 10
mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra, och anser länsstyrelsen det
möjligen vara nödigt, att detta kommer till uttryck i föreliggande stadgande.
Till slut må nämnas, att länsstyrelsen i Blekinge län gjort gällande, att förevarande
stadgande bör kompletteras med föreskrifter örn arbetsgivarens
retentionsrätt och förmånsrätt i arbetarens lösöre, då i annat fall rätten till
ersättning ofta torde bli fullständigt illusorisk.
1. Huvudregeln.
För vräkning erfordras beslut av domstol, överexekutor eller skiljemän.
Själva verkställigheten av beslutet ankommer å vederbörande utmätningsman,
dock må skiljemäns beslut ej av utmätningsman verkställas utan att överexekutor
därom förordnat. Jämlikt 193 § utsökningslagen äger utmätningsman
medgiva visst anstånd med vräkning. En lagstiftning, syftande till att
förhindra vräkning i vissa fall, måste sålunda rikta sig antingen mot den beslutande
myndighetens eller skiljemännens prövning av målet eller ock mot
själva verkställandet av meddelat beslut örn vräkning.
Bostadsutredningen har ansett sig böra beträda den väg, den förra möjligheten
öppnar, och sålunda föreslagit, att förordnande örn vräkning i förevarande
fall ej skulle få meddelas, ändock att skyldighet eljest inträtt för
vederbörande att avflytta. Denna bostadsutredningens ståndpunkt har även
omfattats av så gott som samtliga de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Från något håll har dock ifrågasatts, örn ej ett utnyttjande av
den andra utvägen vore att föredraga. För egen del ansluter jag mig till
bostadsutredningens mening. Det synes nämligen till en början mindre lämpligt
att i den situation, som uppkommer vid en arbetskonflikt, låta det gå så
långt som till ett formligt beslut örn vräkning, låt vara att detta icke utan
vidare kan verkställas. Vidare torde det vara mera praktiskt, att de frågor,
som beröra det ifrågasatta skyddet mot vräkning, bliva föremål för utredning
och behandling redan i samband med spörsmålet örn skyldighet att
avflytta överhuvud inträtt. Den andra ståndpunkten skulle innebära, att utmätningsman,
som fått till sig för verkställighet överlämnat av myndighet
eller skiljemän meddelat beslut örn vräkning av arbetare från lönebostad,
skulle, därest det upplystes att arbetskonflikt rådde vid arbetsgivarens företag,
hänskjuta verkställighetsfrågan till överexekutors prövning. I de fall,
vräkningsyrkandet framställts hos överexekutor, skulle denna myndighet
sålunda först pröva frågan örn skyldighet att avflytta föreligger och
sedermera, för den händelse yrkandet örn vräkning bifallits, till ny prövning
upptaga frågan, huruvida beslutet med hänsyn till de nya bestämmelserna angående
skydd mot vräkning vid arbetskonflikter finge verkställas. En anordning
som nu berörts skulle dessutom påkalla ändring av utsökningslagens be
-
51
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
stämmelser om verkställighet, ett förhållande som med hänsyn till ifrågavarande
lagstiftnings särkaraktär icke vore önskvärt. Enligt bostadsutredningens
förslag däremot skulle de nya bestämmelserna bliva fullt fristående
utan någon direkt anknytning till utsökningslagens stadganden.
Med den av mig sålunda förordade konstruktionen av vräkningsskyddet
skulle behandlingen av förevarande mål bliva följande. Framställes av arbetsgivare
hos domstol, överexekutor eller skiljemän yrkande örn vräkning av
arbetare från lönebostad, skulle myndigheten eller skiljemännen, därest i
målet upplystes att arbetskonflikt rådde vid arbetsgivarens företag, hava
att upptaga utredning icke blott rörande arbetarens skyldighet att avflytta
utan även i fråga örn de förhållanden, som äro av betydelse för det särskilda
vräkningsskyddet vid arbetskonflikter, samt därefter, för den händelse
arbetaren enligt vanliga regler befinnes skyldig att avflytta, pröva och avgöra,
huruvida vräkningsansökan med hänsyn till de nya bestämmelserna må genast
bifallas eller hinder i sådant hänseende möter.
I detta sammanhang må anmärkas, att inom justitiedepartementet för närvarande
förberedes förslag till lagstiftning angående överflyttande till domstolsmyndighet
(lagsökningsdomare) av lagsökningsmål och mål örn handräckning
för fordran. Enligt förslaget skall lagsökningsdomaren i lagsökningsmål
vara behörig att även giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen
sägs. Det fall, som här åsyftas, torde vara då med lagsökning för ogulden
hyra förknippas yrkande örn vräkning. Upphöjes nu berörda förslag till lag,
skulle sålunda till synes de nya reglerna angående skydd mot vräkning vid
arbetskonflikter även kunna bliva tillämpliga med avseende å lagsökningsdomarens
verksamhet. Emellertid har bostadsutredningen från tillämpningen
av bestämmelserna örn vräkningsskydd undantagit just det fall, då skyldighet
att avflytta inträtt på grund av försummad hyresbetalning, varför, om denna
undantagsbestämmelse upprätthålles — vilket jag för min del anser böra ske
— sagda regler blott i sällsynta undantagsfall kunna bliva tillämpliga med
avseende å sådan handräckning enligt 192 § utsökningslagen, som skulle få
givas av lagsökningsdomare.
Yad angår den av bostadsutredningen uppställda presumtionen, att varje
av arbetsgivare under arbetskonflikt gjord ansökan örn vräkning av arbetare
från dennes lönebostad skall anses föranledd av konflikten, må framhållas,
att syftet med den föreslagna lagstiftningen är att förhindra användandet av
vräkningsinstitutet såsom stridsmedel under en arbetskonflikt. För att ernå
detta syfte torde det visserligen vara nödvändigt, att presumtion uppställes
för samband i angivna hänseende. Men det synes icke av omständigheterna
påkallat, att — såsom bostadsutredningen föreslagit — denna presumtion
göres ovillkorlig. I de fall, där det befinnes uppenbart, att vräkningsansökningen
icke äger något som helst samband med konflikten, lära nämligen
bärande skäl icke kunna åberopas för ett sådant förbud mot vräkning. Denna
min ståndpunkt torde emellertid ej böra föranleda ändring av den i bostadsutredningens
förslag uppställda huvudregeln i och för sig utan allenast
komma till uttryck i en särskild undantagsbestämmelse från nämnda regel, ett
spörsmål vartill jag i det följande återkommer.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Från något håll har påyrkats, att en närmare bestämning borde ske av vad
som innefattades i begreppen strejk och lockout, och har jämväl ifrågasatts
örn ej vid bedömandet av konfliktens verkan hänsyn borde tagas till örn stridsåtgärden
vore tillåten eller otillåten. Yad först angår begreppen strejk och
lockout ha dessa icke i gällande svensk lagstiftning ansetts böra erhålla
någon närmare bestämning. Någon anledning att giva en dylik bestämning
i förevarande lagförslag torde ej föreligga. Vad det andra spörsmålet beträffar
utgår jag, i likhet med bostadsutredningen, ifrån att vräkning från bostad
överhuvud icke kan anses vara ett önskvärt stridsmedel i en arbetskonflikt.
Med hänsyn härtill samt till nödvändigheten av att de regler, som i förevarande
fall uppställas, bliva så lättillämpliga som möjligt, har jag icke ansett
den nämnda skillnaden böra läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.
Innebörden av den utav mig förordade huvudregeln blir sålunda i första
hand den, att av arbetsgivare hos myndighet eller skiljemän framställt yrkande
om vräkning av arbetare från lönebostad ej må — oaktat skyldighet att avflytta
enligt vanliga regler inträtt — bifallas, där arbetaren deltager i strejk vid
arbetsgivarens företag eller är föremål för lockout från dennes sida. Den tid,
under vilken detta skydd mot vräkning skall gälla, har av bostadsutredningen
bestämts genom vissa undantag från huvudregeln. Enligt min mening är det
riktigare att direkt till huvudregeln anknyta de bestämmelser, som avse
skyddstidens begränsning. Skyddstidens början har av bostadsutredningen
ansetts böra bestämmas till tidpunkten för arbetsavtalets upphörande. Från
vissa håll har gjorts gällande, att tiden i stället borde räknas från det rätten
till bostaden upphörde. Till denna mening vill jag ansluta mig. När rätten
till bostaden skall anses ha upphört, får i de särskilda fallen fastställas med
ledning av därutinnan tillämpliga regler, och några svårigheter i detta avseende
torde ej yppa sig utöver dem, som redan äro förenade med bedömandet
av själva vräkningsyrkandet. Vad angår längden av den tid, under vilken
vräkningsskydd bör åtnjutas, är jag ense med bostadsutredningen, att denna
tid bör bestämmas till tre månader. Längre tid har ej heller från något håll
ifrågasatts, och att sätta tiden kortare lärer, örn syftet med ifrågavarande lagstiftning
verkligen skall ernås, ej vara tillrådligt. Med hänsyn till det anfonia
skulle sålunda den av mig förordade huvudregeln vidare innebära, att vräkningsyrkande
under förut angivna omständigheter icke må bifallas, förrän tre
mannder förflutit fran det rätten att nyttja bostaden upphörde.
Fi ån något håll har i anledning av det sätt, varpå bestämmelserna i bostadsutredningens
förslag utformats, framhållits att myndighet, som har att pröva
ansökan om vräkning, icke borde vara skyldig att ex officio förvissa sig örn
huruvida förutsättningarna för den ifrågavarande lagens tillämpning äro för
handen. Detta torde vara riktigt och jämväl av bostadsutredningen åsyftat.
Missförstånd på denna punkt synes kunna undvikas genom lämplig formulering
av huvudstadgandet.
En myndighet har ansett, att till förslagets huvudstadgande möjligen erfordrades
ett förtydligande av innebörd, att stadgandet ej äger tillämpning,
där bostadens innehav är en förutsättning för att arbetet överhuvud skall
Kungl. Majus proposition nr 134.
53
kunna utföras, såsom i fråga om de flesta portvaktsbostäder. Denna erinran
lärer emellertid ej beröra själva huvudstadgandet utan de undantag därifrån,
som kunna erfordras. Härtill återkommer jag i det följande.
Fråga har vidare väckts örn det föreslagna skyddet skulle gälla även för
det fall, att lägenheten ej direkt upplåtits av arbetsgivaren utan — där arbetsgivaren
exempelvis är ett bolag — av ett dotterbolag. Hur bedömandet i dylikt
fall skall ske, torde emellertid ej kunna allmängiltigt regleras, utan lära omständigheterna
i de särskilda fallen härvid få bliva avgörande.
Enligt förslaget skall huvudregeln gälla även för det fall, att företaget undertiden
för konflikten övergår till ny ägare. Från ett pär håll har mot denna bestämmelse
erinrats, att den föreslagna inskränkningen i förfoganderätten till
lönebostäder därmed skulle kunna drabba en företagare, som lång tid före en
konflikt förvärvat företaget men tillträder det först sedan konflikt utbrutit.
Denna erinran synes mig emellertid ej påkalla ändring av bestämmelsen.
2. Begränsning till vissa arbetare.
Bostadsutredningen har begränsat huvudregeln till att avse allenast arbetare
med eget hushåll. Denna begränsning har från arbetarhåll mött bestämd
gensaga. Därjämte har från flera länsstyrelsers sida gjorts gällande, att en på
så sätt bestämd inskränkning kunde vid tillämpningen vålla stora svårigheter
ur tolkningssynpunkt. Visserligen torde den omständigheten, att arbetare har
eget hushåll, ofta innebära detsamma som att han har familj, och en vräkning
i samband med en arbetskonflikt ter sig väl även särskilt upprörande, då den
drabbar arbetare nied familj. Men skydd mot vräkning vid arbetskonflikt kan
helt säkert i många fall vara behövligt jämväl i fall, då arbetaren ej har familj,
och sett ur synpunkten, att vräkningsinstitutet ej bör vara stridsmedel i en
arbetskonflikt, lärer den föreslagna begränsningen näppeligen vara befogad
På grund härav och med hänsyn till de tolkningssvårigheter begreppet eget
hushåll uppenbarligen skulle vålla, anser jag mig icke kunna biträda bostadsutredningens
förslag i förevarande del. Emellertid kunna tydligen, såsom även
bostadsutredningen framhållit, särskilt olämpliga förhållanden uppstå, därest
skyddet skulle omfatta sådana arbetare, som äro icke blott i arbetsgivarens
hus utan jämväl i hans kost. En begränsning synes sålunda i varje fall påkallad
till arbetare, som ej äro i arbetsgivarens kost. Anmärkas må, att 1910
och 1911 års förslag till lag om arbetsavtal i fråga örn reglerna rörande rätt
till bostad, som ingick i arbetares löneförmåner, upptogo en begränsning i angivna
hänseende. Enligt min mening bör sålunda från tillämpningen av huvudregeln
undantagas sådana arbetare, som äro i arbetsgivarens kost.
Undantag från huvudregeln i allmänhet.
Bostadsutredningen har genom uppställandet av vissa undantag från
huvudregeln väsentligen begränsat verkningarna av densamma. I stort sett
hava de föreslagna undantagsbestämmelserna vunnit tillstyrkan.
Vad beträffar de särskilda, av bostadsutredningen uppställda undantagen,
kan jag i fråga örn flera av dessa ansluta mig till förslaget. Körande några
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
åter hyser jag en från bostadsutredningen avvikande mening. Beträffande det
undantag, som innefattas i den generella begränsningen av den tid, under
vilken vräkningsskydd må åtnjutas, bär jag, såsom redan nämnts, ansett lämpligare,
att direkt till huvudregeln anknyta den bestämmelse, varigenom vräkningsskyddet
under alla omständigheter begränsas till en tid av tre månader,
och har jag därvid i motsats till bostadsutredningen ansett, att denna tid
borde räknas från det arbetarens rätt att nyttja lägenheten upphörde. Med
den ståndpunkt jag intagit till frågan örn lagstiftningens begränsning till vissa
arbetare skulle å andra sidan tillkomma ett nytt undantag avseende sådana
arbetare, som äro i arbetsgivarens kost.
4. Särskilda undantag.1
a) Arbetare som äro i arbetsgivarens kost.
Angående detta undantag tillåter jag mig hänvisa till vad jag ovan yttrat
i fråga örn lagstiftningens begränsning till vissa arbetare.
b) och c) Arbetsavtalet har upphört utan samband med
konflikt en.
Vid ett allmänt bestämmande av skyddstiden på sätt jag föreslagit torde
undantag från huvudregeln vidare (b) böra göras för det fall, att arbetsavtalet
slutits för bestämd tid utan att viss uppsägningstid avtalats eller
skall anses avtalad samt den i arbetsavtalet stadgade tiden gått till ända.
I dylikt fall måste det utan vidare anses uppenbart, att vräkningsansökningen
ej är föranledd av konflikten. Någon tvekan om lämpligheten av denna undantagsbestämmelse
har ej heller från något håll yppats. Med nu angivna undantag
torde — såsom jag i det föregående antytt — få jämställas de övriga fall,
där det befinnes uppenbart, att vräkningsansökningen ej äger något som helst
samband med konflikten. Undantag torde sålunda jämväl (c) böra stadgas för
det fall, att arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning, som verkställts före
konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna.
d) Försummad hyresbetalning.
Såsom ytterligare undantag, grundat å förhållanden som kunna föreligga
redan vid tiden för arbetsinställelsen, har bostadsutredningen upptagit det fall,
att skyldighet inträtt för arbetaren att avflytta från lägenheten av den grund att
han underlåtit erlägga till betalning förfallen, i penningar utgående hyra för
lägenheten. Lämpligheten av denna undantagsbestämmelse i och för sig har
satts i fråga av socialstyrelsen, som framhållit, att ett sådant utnyttjande
fiån arbetsgivarens sida av arbetarens till följd av konflikten försvagade ekonomiska
ställning, vartill förevarande undantagsbestämmelse inbjöde, kunde
komma att framstå såsom en synnerligen brutal åtgärd. Emellertid har socialstyrelsen
tillika ifrågasatt, örn ej i varje fall förverkande på de grunder, som omförmälas
i 2 6 punkterna av 23 § i 3 kap. lagen örn nyttjanderätt till fast egen
1
Litterabeteckningarna motsvara de i 2 § i lagtexten till departementsförslaget använda,
se Bilaga A sid. 61.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
dom, borde bilda undantag. I denna riktning ha jämväl en länsstyrelse samt
svenska arbetsgivareföreningen uttalat sig. Det bärande skälet för att mera
allmänt undantaga de fall, där hyresrätten förverkats, skulle vara, att vräkningsansökningen
då icke kunde antagas vara föranledd av konflikten. Så
synes otvivelaktigt även vara förhållandet, när bristande hyresbetalning
åberopas till stöd för ansökningen. Däremot lärer, om efter en utbruten
konflikt såsom vräkningsanledning åberopas någon annan grund för hyresrättens
förverkande, den misstanken lätt kunna inställa sig, att arbetsgivaren
ej skulle hava begagnat sig därav, örn ej konflikten utbrutit. Anledning
synes således föreligga att göra åtskillnad mellan de fall, då hyresrätten
förverkats på grund av dröjsmål med hyrans erläggande, samt övriga fall av
förverkande. För övrigt må anmärkas, att — enligt 7 § andra stycket av
lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra — myndighet
eller skiljemän ej äger meddela beslut, varigenom yrkande örn vräkning, som
grundas å dröjsmål med hyras erläggande, bifalles, förrän 14 söckendagar
förflutit från uppsägningsdagen. Jag kan således ansluta mig till förslaget i
denna del, dock torde åt undantagsbestämmelsen böra givas en formulering,
som direkt ansluter sig till gällande bestämmelser i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom rörande förverkande av hyresrätt på grund av försummad
hyresbetalning.
e) Arbetsgivarens behov av bostaden för annan arbetskraft.
I fråga örn de undantag, som helt avse förhållandena efter arbetsinställelsen,
har bostadsutredningen först upptagit ett undantag för att tillgodose
arbetsgivarens behov av bostad för annan arbetskraft. Fran några håll
särskilt från arbetsgivar- och arbetarsammanslutningarnas sida — ha uttalats
betänkligheter mot en bestämmelse av det innehåll, bostadsutredningen föreslagit.
Från arbetsgivarhåll har sålunda påkallats en uppmjukning i den riktning,
att arbetsgivaren för att bestämmelsen skulle vara tillämplig blott behövde
påvisa ett mera allmänt behov av bostaden för annan arbetskraft. Från
arbetarhåll har däremot intagits en motsatt ståndpunkt. Vad härvid särskilt
framhållits är, att vräkningsskyddet genom denna undantagsbestämmelse
skulle i hög grad förlora i värde och att tillförlitlig garanti saknades mot
sådant missbruk av bestämmelsen, som kunde taga sig uttryck i anställandet
av ny arbetskraft genom skenöverenskommelser.
Kommittén angående privatanställda har påpekat, att i fall, där en arbetare
på grund av ifrågavarande undantagsbestämmelse skulle vara utan skydd mot
vräkning, han enligt kommitténs förslag skulle vara berättigad till viss respit
för förberedande av flyttning och anskaffande av annan bostad. Tillika har
kommittén såsom sin mening uttalat, att för den händelse kommitténs förslag
icke i sin helhet skulle upphöjas till lag den berörda delen av förslaget i allt
fall borde i en eller annan form göras till föremål för lagstiftning i samband
med vad bostadsutredningen föreslagit.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.
„ Det lärer icke kunna förnekas, att en undantagsbestämmelse av det innehåll,
bostadsutredningen föreslagit, i stor utsträckning skulle göra lagens
tillämpning illusorisk. Å andra sidan torde — i händelse arbetet är av beskaffenhet
att ej kunna inställas under konflikten — fall kunna förekomma,
dar for arbetsgivaren får anses föreligga ett oundgängligt behov av att under
konflikten disponera över lägenheten för annan arbetskraft. Så synes vara
forhållandet, där arbetets utförande kräver, att den arbetande innehar lägenheten,
såsom i fråga örn flertalet portvaktsbostäder. Vidare torde sådant förhållande
vara för handen, där lägenheten är avsedd till bostad åt arbetare,
som har att utföra arbete, vilket nödvändigtvis kräver arbetarens bosättning
å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, och annan lägenhet för ändamålet
ej står arbetsgivaren till buds. Dylika fall lära kunna inträffa beträffande
åt djurskötare upplåtna bostäder. Med hänsyn till det anförda synes
nng ifrågavarande undantagsbestämmelse böra begränsas till att omfatta de
fall där lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete, som
avilat arbetaren, eller för beredande av bostad åt den, som utför nämnda
arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej kunna
inställas under konflikten. Vid en dylik begränsning av undantagsbestämmelsens
räckvidd torde den fråga, som i förevarande sammanhang väckts av kommittén
angående privatanställda, förfalla.
f) 1 ä g r an att avflytta till annan bostad.
Bostadsutredningen har vidare ansett undantag böra stadgas för det fall,
att arbetsgivaren kan bereda arbetaren annan tjänlig och på skäliga villkor
upplåten bostad i orten men arbetaren vägrar att avflytta till den anvisade bostaden.
Av en länsstyrelse har framhållits vikten av att sådana regler gåves för
overexekutors prövning av förevarande mål, att rena skälighetssynpunkter icke
bleve avgörande. Eljest skulle överexekutor i många fall bli nödsakad visa
målet ifrån sig. Tydligen kan det fall inträffa, då överexekutor icke med ledning
av det utav parterna förebragta bevismaterialet kan tillförlitligt bedöma
tjanligheten av anvisad bostad. Detta bör emellertid icke föranleda överexekutor
att visa målet från sig. En sådan åtgärd lärer vara påkallad allenast,
nar sjalva frågan örn arbetarens skyldighet att avflytta från lägenheten är
enligt vanliga regler tvistig. Är sålunda ett förhållande, som skulle inverka på
den särskilda prövning, vartill bestämmelserna i den föreslagna nya lagstiftningen
kan giva anledning, icke tillförlitligen styrkt, bör denna omständighet
icke utgöra hinder för målets prövning av överexekutor. En annan fråga är
huruvida överexekutor bör genom egna åtgärder medverka till att utredningen
i förevarande mål fullständigas, t. ex. genom införskaffande av yttrande av
hälsovårdsnämnd rörande bostads beskaffenhet. Till denna fråga återkommer
jag i annat sammanhang. Att såsom från något håll föreslagits fordra, att
anvisad bostadslägenhet skall vara godkänd av hälsovårdsnämnd eller jämförligt
organ, torde ej vara påkallat. Ifrågavarande undantagsbestämmelse
torde sålunda kunna godtagas i den avfattning, bostadsutredningen föreslagit.
Dock anser jag det böra av lagtexten framgå, att arbetarens vägran att avflytta
skall hava skett efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
g) Försummad betalning av ersättning.
Enligt förslaget skall arbetaren vara skyldig att utgiva ersättning för brukandet
av lägenheten under den tid han åtnjuter skydd mot vräkning, och
skyddet skall upphöra, om han underlåter erlägga sådan ersättning. Angående
ersättningen ifråga lära bestämmelserna örn hyra ej vara tillämpliga. Särskilda
bestämmelser hava även i förslaget givits örn beräknandet av det belopp, varmed
ersättning skall utgå i händelse av tvist, samt örn ersättningens erläggande.
Yad angår påföljden vid dröjsmål med ersättningens erläggande har
denna synts mig böra inträda först örn arbetaren gör sig skyldig till visst dröjsmål.
Bostadsutredningen har föreslagit, att ersättningen skulle erläggas var fjortonde
dag i efterskott. Till denna ståndpunkt ansluter jag mig. Med hänsyn
härtill finner jag skäligt, att ett dröjsmål med ersättningens erläggande tillmätes
betydelse först om arbetaren dröjer mer än 7 söckendagar att fullgöra
sin skyldighet. Vidare synes en försummelse i förevarande hänseende ej böra
beläggas med vräkningspåföljd, om den finnes vara av ringa betydenhet. Så bör
anses vara fallet, exempelvis därest arbetaren under respittiden erlagt eller
erbjudit ett något mindre belopp än det som kan anses skäligt. Skyldighet
för arbetsgivaren att verkställa uppsägning i anledning av dröjsmålet, örn
han vill åberopa detta, synes ej böra föreskrivas. Undantagsstadgandet torde
givas en i överensstämmelse med det anförda ändrad formulering.
h) Vanvård av lägenheten.
Slutligen har bostadsutredningens majoritet föreslagit undantag för det
fall, att arbetaren utnyttjar kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling,
att han skäligen icke längre bör åtnjuta skydd mot vräkning enligt den föreslagna
lagen. Såsom exempel på dylik handling anföres i motiven trakassering
av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av bostaden och skadegörelse å annan
arbetsgivarens egendom. Denna undantagsbestämmelse har visserligen av
det övervägande antalet myndigheter och sammanslutningar vunnit tillstyrkan
eller lämnats utan anmärkning, men från åtskilliga håll ha — jämväl från dem
som ansett sig kunna tillstyrka förslaget i förevarande del — framställts
väsentliga erinringar mot bestämmelsen. Sålunda har särskilt från länsstyrelsernas
sida framhållits, att icke obetydliga svårigheter kunde vara förknippade
med avgörandet om en handling skulle tillmätas i förslaget avsedd
verkan eller ej, och till följd härav befarades ojämnheter vid tillämpningen.
Dessa erinringar synas mig icke kunna frånkännas betydelse. Härtill kommer,
att handlingar, som här kunna komma ifråga — bortsett från sådana, som äro
att hänföra till vanvård av lägenheten —- torde, örn de äro av någon betydelse,
kunna föranleda straffansvar. För en arbetare, som begår en dylik handling,
bör den därmed förenade straffpåföljden vara tillfyllest. Han bör icke därjämte
drabbas av förlust av bostaden. Med hänsyn härtill anser jag, att åt
stadgandet bör givas en avfattning, som begränsar dess tillämpning till sådana
handlingar efter arbetsinställelsen, som kunna anses innefatta uppenbar vanvård
av lägenheten. Av ett stadgande med detta innehåll torde följa, att vräkningsskydd
ej må åtnjutas av arbetare, som har hyresavtal .angående lägen
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
heten men förverkat sin hyresrätt på den grund, att han efter arbetsinställelsen
gjort sig skyldig till uppenbar vanvård av lägenheten. Till undvikande av
tvistigheter rörande mindre väsentliga försumligheter av arbetaren i fråga örn
vården av lägenheten har det synts mig nödigt fordra att vanvården för att
kunna tillmätas betydelse skall vara uppenbar.
<>• Skyldighet för överexekutor att verkställa utredning.
Bostadsutredningen har i sitt förslag upptagit en bestämmelse örn skyldighet
för överexekutor att i mål av förevarande beskaffenhet sörja för erforderlig
utredning i vad avser bedömandet av de i den föreslagna lagen avsedda
förhållandena. En dylik bestämmelse har av bostadsutredningen närmast avsetts
för att tillämpningen av förslagets bestämmelser icke i något fall skulle
lägga hinder i vägen för en prövning av saken i den för utsökningsmål stadgade
ordningen. Emellertid torde även utan en bestämmelse av den föreslagna
innebörden sådant hinder icke uppkomma. Bestämmelserna i förevarande lag
torde nämligen — såsom redan i det föregående antytts — icke bliva tillämpliga
förrän överexekutor, efter verkställd prövning i enlighet med vanliga
regler, ansett sig kunna i den för utsökningsmål stadgade ordning fastställa,
att skyldighet inträtt för vederbörande att avflytta. Först därefter har överexekutor
att på grundval av den förebragta utredningen och med ledning av
vanliga bevisregler avgöra, huruvida förutsättningarna för skydd mot vräkning
enligt den särskilda lagen äro för handen eller ej. Att domstol under handläggning
av mål av förevarande beskaffenhet har att utöva vanlig processledande
verksamhet för målets utredning torde vara givet. Samma bör ock
kunna utan uttryckligt stadgande gälla för överexekutor i den utsträckning
ett skriftligt förfarande medgiver. Hinder bör sålunda icke anses föreligga
för överexekutor att, i den mån så befinnes erforderligt och lämpligt, införskaffa
upplysning i målet, exempelvis från hälsovårdsnämnd eller annat jämförligt
organ. Att däremot föreskriva skyldighet för överexekutor att vara
verksam för utredningens fullständigande i förevarande mål lärer ej vara
nödigt eller ens lämpligt. Anmärkas må jämväl, att behovet av en dylik bestämmelse
väsentligen minskas, därest såsom jag föreslagit en undantagsbestämmelse
rörande otillbörliga handlingar av arbetaren begränsas till att
avse allenast uppenbar vanvård av lägenheten. Med hänsyn till det anförda
har jag sålunda ansett, att någon uttrycklig föreskrift icke borde meddelas om
skyldighet för överexekutor att sörja för erforderlig utredning i dessa mål.
6. Ersättning för lägenhetens brukande under skyddstiden.
Bostadsutredningen har slutligen i sitt förslag berättigat arbetsgivaren tili
ersättning av arbetaren för dennes brukande av lägenheten under skyddstiden
ävensom meddelat föreskrifter angående ersättningens storlek och tiden för
dess erläggande. Bestämmelser i angivna hänseenden torde vara oeftergivliga,
då såsom förut nämnts de angående hyresrätt gällande reglerna ej lära vara
direkt tillämpliga å förevarande bostadsförhållanden, i varje fall ej när bostadsrätten
ingått såsom led i arbetsavtalet.
59
Kungl. Maj-.ts proposition nr 1S4.
Att ersättningen på sätt bostadsutredningen föreslagit skall utgå med belopp,
motsvarande den å orten för liknande bostäder utgående hyran eller,
därest vanligt hyresavtal angående lägenheten varit gällande, med samma bolopp
som tidigare, synes mig riktigt. Beträffande den hjälpregel, bostadsutredningen
i förstnämnda fall ansett nödig för ersättningsbeloppets bestämmande,
har från några håll gjorts gällande, att denna vore mindre lycklig.
Andra utvägar hava jämväl anvisats härutinnan. För min del kan jag ej finna
annat än att den föreslagna regeln i allmänhet torde vara den mest lämpliga.
I de säkerligen sällsynta fall, där ledning ej står att vinna på den anvisade
vägen, torde de grunder, varpå bestämmelsen vilar, kunna vara vägledande.
Stadgandet i fråga har emellertid av mig ansetts böra förtydligas, så att därav
framgår att hjälpregeln ej skall begagnas, där utredning kan vinnas örn den
normala grunden för ersättningsbeloppets bestämmande.
Yad angår tiden för ersättningens erläggande har bostadsutredningen föreslagit,
att ersättningen skall betalas i efterskott var fjortonde dag men att, där
vanligt hyresavtal varit gällande, avtalets regler skola vara tillämpliga med avseende
å ersättningen. Beträffande den tid, från vilken ersättningen skall utgå,
innehåller bostadsutredningens förslag ej någon särskild bestämmelse. Av
stadgandet, att arbetsgivaren skall vara berättigad till ersättningen ifråga för
den tid arbetaren åtnjuter skydd enligt lagen, torde dock framgå, att meningen
är att ersättningen skall utgå från den dag, arbetarens rätt till lägenheten
enligt vanliga regler upphört. Denna uppfattning synes mig emellertid böra
på ett tydligare sätt komma till uttryck. Jag anser därför, att sistnämnda
stadgande bör undergå en omformulering. Vidkommande föreskriften örn betalning
i efterskott har jag intet att erinra mot bostadsutredningens förslag.
Uppmärksammas bör nämligen, att beloppet av ersättningen ej är på förhand
givet. Någon tids rådrum bör därför lämnas arbetaren, innan han skall vara
skyldig betala densamma. Förhandlingar mellan parterna örn beloppets bestämmande
torde även ofta visa sig nödiga. Härtill kommer, att ej heller den
tid, under vilken ersättningen skall utgå, kan i förväg bedömas. Vid förskottsbetalning
skulle sålunda det fall lätt kunna inträffa, att arbetaren nödgas erlägga
betalning för längre tid än sådan skall utgå. Dylika olägenheter skulle
undvikas vid en betalning i efterskott. I de fall, särskilt hyresavtal ej varit
gällande enligt vilket vederlaget skolat helt utgå i penningar, bör därför ersättningen
betalas i efterskott var fjortonde dag. Har sådant hyresavtal varit
gällande, böra däremot hyresavtalets bestämmelser angående tiden för hyrans
erläggande vara tillämpliga med avseende å ersättningen. Detta innebär
emellertid ej, att de i lag särskilt föreskrivna respittiderna för hyras erläggande
må åtnjutas. Dessa lära nämligen såsom förut nämnts ej vara tilllämpliga
å ifrågavarande bostadsförhållanden. Det särskilda vräkningsskyddet
enligt förevarande lagstiftning skall sålunda på grund av den i detta hänseende
föreslagna undantagsbestämmelsen utan vidare upphöra, därest
arbetaren dröjer med ersättningens erläggande utöver 7 söckendagar efter
förfallodagen, dock förutsatt att, såsom jag förut framhållit, denna hans försummelse
ej finnes vara av ringa betydenhet. Att såsom från ett håll på
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
yrkats komplettera stadgandet om rätt för arbetsgivaren till ersättning i förevarande
hänseende med föreskrifter örn retentions- och förmånsrätt i arbetarens
lösöre torde ej vara påkallat.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande
över ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till lag om skydd
mot vräkning vid arbetskonflikter av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta
protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:*
R. Vinell.
Kungl. Majus proposition nr 134.
61
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Har arbetsgivare bos myndighet eller skiljemän framställt yrkande örn
vräkning av arbetstagare från lägenhet som upplåtits åt honom på grund av
hans arbetsanställning, och upplyses att arbetstagaren deltager i strejk vid
arbetsgivarens företag eller att han är föremål för lockout från arbetsgivarens
sida, må, ändå att skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta
från lägenheten, yrkandet örn hans vräkande ej bifallas förrän tre månader
förflutit från det hans rätt att nyttja lägenheten upphörde. Yad sålunda
stadgas skall äga tillämpning jämväl där företaget under konflikten övergår
till ny ägare.
2§-
Vad i 1 § sägs skall ej gälla,
a) om arbetstagaren är i arbetsgivarens kost;
b) örn arbetsavtalet ingåtts för bestämd tid utan att viss uppsägningstid
avtalats eller skall anses avtalad, samt den i arbetsavtalet stadgade tiden gått
till ända;
c) örn arbetsavtalet upphört på grund av uppsägning som verkställts före
konflikten och som uppenbarligen icke äger samband med denna;
d) örn skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten på
grund av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar;
e) örn lägenheten oundgängligen erfordras för utförande av det arbete som
åvilat arbetstagaren eller för beredande av bostad åt den som utför nämnda
arbete, allt under förutsättning att arbetet är av beskaffenhet att ej kunna
inställas under konflikten;
f) örn arbetstagaren, efter det hans rätt att nyttja lägenheten upphört, vägrat
avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor upplåten bostad i orten, som
beretts honom genom arbetsgivarens försorg;
g) örn arbetstagaren dröjt med erläggande av sådan ersättning som omförmäles
i 3 § utöver sju söckendagar efter förfallodagen, och vad sålunda
ligger honom till last icke finnes vara av ringa betydenhet; eller
h) om lägenheten efter konfliktens inträde uppenbarligen vanvårdats.
62
Kungl. Majus proposition nr 134.
3 §•
För den tid arbetstagaren nyttjar lägenheten efter det hans rätt i sådant
hänseende upphört, är han pliktig att till arbetsgivaren utgiva ersättning för
nyttjandet.
Sådan ersättning skall utgå med belopp, motsvarande hyran för liknande
bostäder i orten. Uppstår tvist örn beloppet och kan utredning örn sådan
hyra ej vinnas, skall ersättningen bestämmas med ledning av det värde som
i orten åsatts bostadsförmån av motsvarande beskaffenhet vid senaste taxering
för inkomst eller förmögenhet. Ersättningen skall betalas i efterskott var
fjortonde dag.
Har angående lägenheten särskilt hyresavtal varit gällande, enligt vilket
vederlaget helt skolat utgå i penningar, skola dock hyresavtalets bestämmelser
örn hyrans storlek och tiden för dess erläggande vara tillämpliga å ersättningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.
Kungl. Majus proposition nr 134.
63
Bilaga B.
Bostadsutredningens förslag
till
Lag
angående skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Har arbetsgivare upplåtit lägenhet till bostad åt i hans tjänst varande arbetstagare
med eget hushåll och deltager arbetstagaren i strejk vid arbetsgivarens
företag eller är han föremål för lockout från arbetsgivarens sida, må, ändock
att skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten, förordnande
örn hans vräkande ej meddelas. Yad sålunda stadgas skall äga tillämpning
jämväl där företaget under tiden för arbetskonflikten övergår till ny ägare.
2 §•
Yad i 1 § sägs skall icke gälla, sedan tre månader förflutit efter det arbetsavtalet
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren upphört, eller, där arbetsavtalet
ingåtts för bestämd tid samt viss uppsägningstid icke avtalats eller skall anses
avtalad, sedan den i avtalet stadgade tiden gått till ända.
Ej heller skall vad i 1 § sägs gälla:
a) örn arbetsgivaren visar att lägenheten erfordras till bostad åt annan
arbetstagare, med vilken överenskommelse angående arbete vid arbetsgivarens
av arbetskonflikten berörda företag träffats för den tid, konflikten varar, eller
för viss tid, som ej må understiga tre månader;
b) örn skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten av
den grund, att arbetstagaren underlåtit erlägga till betalning förfallen, i penningar
utgående hyra för lägenheten;
c) örn arbetstagaren underlåtit erlägga sådan ersättning, varom förmäles
i 4 §;
d) örn arbetstagaren vägrat avflytta till annan tjänlig och på skäliga villkor
upplåten bostad i orten, som beretts honom genom arbetsgivarens försorg, eller
e) örn arbetstagaren, sedan arbetet inställts i anledning av konflikten, utnyttjar
kvarboendet vid arbetsplatsen till sådan handling, att han skäligen
icke längre bör tillgodonjuta skydd mot vräkning enligt denna lag.
3 §•
Har yrkande om arbetstagarens vräkning gjorts hos överexekutor, åligger
det överexekutor att genom utmätningsman eller på annat lämpligt sätt verkställa
den utredning i målet, som befinnes erforderlig för bedömandet av i
denna lag avsedda förhållanden.
4 §•
För den tid arbetstagaren åtnjuter skydd mot vräkning enligt denna lag
vare arbetsgivaren, i den mån arbetstagaren brukar lägenheten, berättigad till
ersättning.
64
Kungl. Majus proposition nr 134.
Sådan ersättning skall utgå nied belopp, motsvarande den å orten för liknande
bostäder utgående byrån. I brist på åsämjande skall ersättningen bestämmas
med ledning av det värde, som i orten åsatts bostadsförmån av motsvarande
beskaffenhet vid senaste taxering för inkomst eller förmögenhet.
Ersättningen skall betalas i efterskott var fjortonde dag.
Har angående lägenheten särskilt hyresavtal varit gällande, enligt vilket
vederlaget helt skolat utgå i penningar, skola dock hyresavtalets bestämmelser
angående hyrans storlek och tiden för hyrans erläggande vara tillämpliga med
avseende å ersättningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
65
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
25 februari 1936.
Närvarande:
justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Alsén.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 januari 1936, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Ove Hesselgren.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
Lagrådet:
Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att, då arbetare bebor av
arbetsgivaren upplåten lägenhet och arbetskonflikt utbryter, med hänsyn till
bostadens stora sociala betydelse söka, så långt rimligen kan ske, trygga
arbetaren och hans familj i besittningen av bostaden. Att särskilda regler
ansetts påkallade vid arbetskonflikt har tydligen sin grund däri, att det antagits
ligga nära till hands för arbetsgivaren att — oberoende av örn han vore i
behov av bostaden eller ej — såsom stridsmedel i den utbrutna konflikten
begagna sig av sin rätt att uppsäga arbetaren till avflyttning och få honom
vräkt, i följd varav massvräkningar och därav förorsakad svårighet att tillgodose
den ökade efterfrågan på bostäder skulle kunna befaras. Det nära
samband förslaget följaktligen äger med den mera omfattande frågan örn
anställningsförhållandet i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare hade
gjort det önskvärt att hithörande spörsmål upptagits till övervägande och
behandling i ett sammanhang. Härtill synes hava funnits så mycket större
anledning som på Kungl. Majlis prövning är beroende ett av kommittén
angående privatanställda för omkring ett år sedan avgivet betänkande med
förslag till lag örn arbetsavtal. Nämnda förslag syftar till en allmän reglering
av det enskilda arbetsavtalet och avser att bereda arbetstagare ökad trygghet
i olika hänseenden. Att ur detta sitt sammanhang utbryta och i förväg
till särskild behandling upptaga den speciella fråga som nu föreligger synes
vara mindre följdriktigt. Sambandet framträder särskilt tydligt i det stad
Dihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 134. 246i 85 5
66
Kungl. Majus proposition nr 134.
gande i kommittéförslaget, 17 §, som avser att vid anställningens upphörande
bereda arbetare med rätt till lönebostad nödigt rådrum för att han må kunna
skaffa sig ny bostad. Enligt nämnda paragraf äger arbetare med eget hushåll
i allmänhet kvarbo i bostad, som ingår i hans löneförmåner, under
fjorton dagar från det arbetsavtalet blivit uppsagt eller hävt, varjämte bestämmelser
givas i syfte att förhindra att rätten till lönebostad, som upplåtes
genom särskilt hyresavtal, blir beroende av arbetsavtalets bestånd.
Frågan i vad mån behov av särskilt bostadsskydd vid vräkning kan anses
erforderligt beror uppenbarligen i viss mån av vilken slutlig ståndpunkt
som kan komma att tagas till kommittéförslaget i denna del. Att vid avfattandet
av bestämmelserna örn skydd mot vräkning nu taga hänsyn till
samma förslag låter sig av naturliga skäl icke göra. Framhållas må även
att frånvaron av civilrättsliga bestämmelser rörande arbetsavtalet kommer
att medföra vissa svårigheter vid tillämpningen av den ifrågasatta lagen och
särskilt såvitt angår bedömandet av den betydelsefulla frågan, när arbetarens
rätt till lönebostaden upphör. I hög grad gäller detta i de fall då — såsom
ej sällan lärer förekomma — något formligt hyresavtal ej ingåtts men viss
överenskommen hyra likväl utgår samt varken det kollektiva eller det personliga
arbetsavtalet innehåller bestämmelser angående tiden för rätten att
nyttja lägenheten.
Frågan örn rätt till skydd mot vräkning äger emellertid jämväl samband
med spörsmålet beträffande användande av stridsmedel i arbetskonflikter.
Såsom dylikt stridsmedel kan även vräkning under pågående strejk
eller lockout komma till användning. Därvid kan enligt sakens natur bedömandet
av frågan, i vad mån en vräkningsåtgärd ur allmänna synpunkter
är berättigad eller ej, icke helt undgå att röna inverkan av huruvida
själva arbetsinställelsen är att anse såsom otillåten; och då det gäller en
sådan lagstiftning som den nu föreslagna örn skydd mot vräkning synes
man icke böra alldeles bortse från denna sida av saken. Principiellt sett
kan det näppeligen vara riktigt att den ena lagen tillerkänner särskilda förmåner
åt den vilken vidtager en stridsåtgärd som enligt en annan lag är
förbjuden. Härutinnan är att märka att redan enligt stadgande i nu gällande
lag örn kollektivavtal arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal,
i vissa fall icke äga vidtaga arbetsinställelse. Emellertid hava, som
bekant, på senare tid förslag framkommit örn en reglering i mera vidsträckt
omfattning av frågan örn ekonomiska stridsåtgärders tillåtlighet. Även örn,
till följd av meningsskiljaktigheter i fråga örn detaljerna, berörda förslag
ännu icke lett till något positivt resultat, torde dock att döma av de från
skilda håll försporda meningsyttringarna så mycket vara klart att en i stort
sett enhällig opinion såsom förkastliga bedömer åtskilliga arbetsinställelser
även utanför kollektivavtalslagens område. Det torde ur denna synpunkt
kunna ifrågasättas, huruvida icke för vinnande av en nöjaktig lösning av
frågan örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikt skäl förelegat att avvakta
den vidare utvecklingen av nyssberörda lagstiftningsfråga rörande vissa
ekonomiska stridsåtgärder.
67
Kungl. Majus proposition nr 134.
Mot ett dröjsmål med upptagande till reglering av de spörsmål, som behandlas
i det remitterade förslaget, kan svårligen invändas, att det ifrågasatta
behovet av skydd mot vräkning är särskilt trängande. Under den tid
av snart trettio år, som förflutit sedan yrkanden framkommo på lagstiftning
i förslagets syfte, har utvecklingen inom olika arbetsområden gått i
riktning mot ett alltmera minskat användande av vräkningsåtgärder vid
arbetsinställelser. Bostadsutredningen synes sålunda själv anse, att inom
industrien bostadsupplåtelse och bostadsinnehav numera upphört att betraktas
såsom fackliga stridsmedel. Yad jordbruket beträffar har enligt
socialstyrelsens yttrande över bostadsutredningens förslag erfarenheten givit
vid handen, att jämväl inom detta arbetsområde vräkningsåtgärder i samband
med arbetsinställelser bliva alltmera sällsynta och att det finnes
grundad anledning antaga att även i fråga örn lantarbetarna vräkningsförfarandet
skall upphöra att spela en roll vid arbetskonflikter. Av lantbruksstyrelsen
och åtskilliga länsstyrelser avgivna yttranden gå i det stora hela
i samma riktning.
Med hänsyn till vad sålunda under den fortsatta behandlingen av bostadsutredningens
förslag anförts beträffande förekomsten numera av vräkning
såsom stridsmedel på arbetsmarknaden synes det kunna ifrågasättas, huruvida
den föreslagna lagstiftningen överhuvud taget är av de faktiska förhållandena
påkallad. Vid ett övervägande härav samt av skälen för och emot
en lagstiftning på detta område må icke lämnas ur sikte, att den grannlaga
avvägningen av mot varandra stridande intressen, som vid en reglering av
hithörande spörsmål måste ske, lätteligen kan, hur sorgfälligt den lin göres,
giva upphov till nya motsättningar och skapa irritationsmoment som tidigare
ej funnits. I detta hänseende torde synnerligt beaktande böra skänkas
socialstyrelsens yttrande att det vore mera rationellt, att den spontana utveckling
som på hithörande områden tydligt gjort sig gällande finge ostörd
fortsätta, en uppfattning som även på andra håll kommit till synes.
På grund av det nu anförda anser sig lagrådet böra förorda, att förslaget
icke för närvarande göres till föremål för proposition i ämnet.
Anses emellertid, oaktat de skäl som däremot anförts, att denna lagstiftningsfråga
redan nu bör bringas till lösning, vill lagrådet icke avvisa tanken
i och för sig att vid arbetskonflikt beredes arbetaren ett särskilt bostadsskydd.
Yid en undantagslagstiftning på ett så ömtåligt område som det
föreliggande är det dock av synnerlig vikt, att vid lagstiftningens utformning
så jämkas mellan arbetsgivares och arbetares intressen, att det ena intresset
ej obehörigen gynnas på det andras bekostnad. I detta avseende torde —
bortsett från frågan örn vräkningsskyddets beroende av arbetsinställelsens
tillåtlighet, en fråga till vilken lagrådet återkommer vid 1 § — mot det av bostadsutredningen
framlagda förslaget i det stora hela icke kunna ur principiell
synpunkt riktas några mera vägande erinringar. Till grund för sagda förslag
synes sålunda ligga den uppfattningen, att arbetare, som deltager i strejk
eller är föremål för lockout, i avbidan på konfliktens avveckling icke bör
kunna vräkas från lönebostaden, med mindre arbetsgivaren behöver bostaden
68
Kungl. Majus proposition nr 134.
för arbetets fortsatta behöriga uppehållande. Den mera varsamma läggning,
som bostadsutredningen i denna del givit sitt förslag, har ej i remissförslaget
vidhållits. I den grundläggande frågan örn arbetsgivarens rätt att
förfoga över lägenheten för annan arbetskraft bär förslaget sålunda ställt sig
på en helt annan ståndpunkt än den bostadsutredningen intagit. Även på
andra punkter innebär remissförslaget i förhållande till bostadsutredningens
förslag skärpningar, som knappast kunna anses vara förenliga med en rätt
avvägning av de varandra motstående intressena. Endast under förutsättning
av sådana ändringar i förslaget att det erhåller en i detta hänseende mera
tillfredsställande läggning, anser sig lagrådet kunna underlåta att avstyrka
den ifrågasatta lagstiftningen.
Lagrådet:
Enligt det remitterade förslaget skall skyddstiden räknas från det arbetarens
rätt att nyttja lägenheten upphör. I många fall torde denna regel
leda till att skyddstiden börjar löpa i och med att arbetskonflikten inträder,
och så till vida torde någon befogad invändning mot regeln icke kunna
göras. I andra fall åter, då bostadsrättens upphörande på grund av särskilt
hyresavtal eller eljest beror av viss tids uppsägning, skulle regeln medföra,
att skyddstiden började löpa först från det uppsägningstiden gått till ända
och således vid en uppsägningstid av t. ex. tre månader sluta tidigast ett halvt
år efter konfliktens början. Att uppställa en regel, som för sistnämnda fall
i sina praktiska verkningar skulle leda till ett dylikt resultat, lärer icke
påkallas för vinnande av det med förslaget avsedda syftet. Härtill kommer
att en lagstiftning med en så uppbyggd regel kan befaras medföra att arbetsgivarna
icke vidare bliva villiga att sluta avtal rörande bostaden med förbehåll
örn viss tids uppsägning, en utveckling som skulle stå i strid med
vad som lärer vara önskvärt. Med hänsyn härtill och för vinnande av
största möjliga likformighet och enkelhet vid tillämpningen är en regel örn
skyddstidens beräknande från arbetskonfliktens inträde att föredraga. På
grund av vad sålunda anförts och under åberopande tillika av de svårigheter,
som på sätt tidigare framhållits kunna i vissa fall uppkomma vid
bedömandet av frågan när rätt till lönebostad upphör vid arbetskonflikt, får
lagrådet hemställa, att åt 1 § gives det ändrade innehåll, att skyddstiden
räknas från det arbetstagaren i anledning av konflikten upphör med arbetet.
Vad i sista punkten stadgas örn verkan därav, att företaget under konflikten
övergår till ny ägare, torde gälla utan uttryckligt stadgande, så mycket mer
som förslaget konstruerats såsom en principiellt processrättslig lag. Punkten
synes därför kunna utgå.
Mot den avfattning huvudregeln erhållit i förevarande paragraf må anmärkas,
att densamma skenbart framstår såsom alltför kategorisk därigenom
att paragrafen icke innehåller någon antydan örn de betydelsefulla undantag
som stadgas i 2 §. I detta hänseende synes jämkning i lagförslaget böra
vidtagas.
Kungl. Majus proposition nr 134.
69
Justitieråden Appelberg och Alsén:
Såsom framgår av det allmänna yttrandet har lagrådet funnit det principiellt
sett näppeligen vara riktigt, att vid de föreslagna bestämmelsernas utformning
hänsyn icke tagits till huruvida arbetsinställelsen enligt lag är förbjuden
eller icke. Med nuvarande till såväl innehåll som tillämpningsområde
begränsade lagstiftning rörande ekonomiska stridsåtgärder tillåtlighet torde
emellertid denna fråga hava jämförelsevis ringa praktisk betydelse. Därest,
i enlighet med vad lagrådet vid 2 § förordar, sådan ändring vidtages i förslaget,
att arbetsgivaren vid verkligt behov av lägenheten för annan arbetskraft
kommer att få fritt förfoga över densamma, får frågan uppenbarligen
än mindre vikt. Beaktas må ock angelägenheten, att reglerna på förevarande
område erhålla möjligast enkla och klara innehåll, så att administrativ
myndighet kan omedelbart bedöma, huruvida vid viss tid skyldighet till
avflyttning föreligger. Med hänsyn härtill och då vi utgå från att i samband
med en utvidgad lagstiftning rörande de ekonomiska stridsåtgärderna jämväl
hithörande spörsmål tagas under förnyat övervägande, anse vi oss i frågans
nuvarande läge och under förutsättning att förslaget i övrigt erhåller den
huvudsakliga läggning som lagrådet förordar kunna underlåta hemställa om
en eljest nödig omarbetning av förslaget i angivet hänseende beträffande
såväl huvudregeln som undantagsbestämmelserna.
Skyddstidens längd har i det remitterade förslaget i överensstämmelse
med vad bostadsutredningen föreslagit satts till tre månader. Huruvida en
så lång skyddstid bör medgivas synes tveksamt. Denna tvekan föranledes
särskilt därav att vräkningsskyddet icke gjorts beroende av strejkens tilllåtligliet.
Då emellertid vissa praktiska skäl tala för att skyddstiden icke
utmätes allt för kort, synes under enahanda förutsättning som nyss nämnts
den föreslagna skyddstiden kunna godtagas.
Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:
I lagförslaget tages, såsom tidigare berörts, ingen hänsyn till örn den
arbetsinställelse (strejk eller lockout) varom i det särskilda fallet är fråga
står eller icke står i strid med gällande lag. Att, då fråga är örn lockout, det
åsyftade skyddet principiellt får gälla, vare sig arbetsinställelsen står i strid
med lag eller ej, synes rimligt. Såsom vid 2 § närmare skall angivas, kan
det dock ifrågasättas örn ej skyddets omfattning i vissa fall bör röna inverkan
av huruvida en proklamerad lockout är att anse såsom olaglig eller icke.
Är åter fråga om strejk som företagits i strid med lagen, synes det knappast
vara av rättvisa och billighet påkallat att strejkdeltagarna — utöver de möjligheter
till anstånd som gällande bestämmelser om exekution redan erbjuda
— tilldelas ett sådant extraordinärt skydd som det föreslagna. Under alla
förhållanden måste för dylikt fall en så lång skyddstid som tre månader
bestämt avstyrkas. Det riktigaste torde dock vara att från förevarande lags
tillämplighetsområde helt undantaga de enligt gällande lag icke tillåtna strejkerna.
Det hemställes därför att i huvudregeln vidtages en sådan jämkning.
70
Kungl. Majus proposition nr 134.
2 §■
Lagrådet:
Beträffande de under b) och c) upptagna undantagen må anmärkas att,
då man har att räkna med förefintligheten av hyresavtal vilka äro mer eller
mindre fristående från arbetsavtalet, bestämmelserna härutinnan böra erhålla
sådan innebörd att undantagen anknytas, icke till arbetsavtalet utan
till rätten att nyttja lägenheten, evad den grundar sig å arbetsavtalet eller
å särskilt hyresavtal.
Såsom av lagrådets allmänna yttrande framgår har ät det under e) upptagna
undantaget givits ett innehåll som väsentligen avviker från motsvarande
stadgande i bostadsutredningens förslag. Detta undantag har avseende å
en intressemotsättning vars riktiga avvägande är av största praktiska betydelse
såsom berörande å ena sidan arbetsgivarens intresse att få förfoga
över bostäderna för annan arbetskraft och å andra sidan arbetarens intresse
att erhålla en så långt möjligt skyddad rätt till bostaden. Undantaget ger
arbetsgivaren rätt att komma i besittning av lägenheten endast då den oundgängligen
erfordras för beredande av bostad åt den som har att utföra arbete
av beskaffenhet att ej hinna inställas under konflikten. Sistnämnda uttryck
är i och för sig synnerligen obestämt; inställandet av arbetet sättes icke i
någon som helst relation till den skada som genom inställandet kan tänkas
uppkomma. Att döma av föredragande departementschefens motivering åsyftas
att stadgandet skall erhålla en mycket snäv tolkning. Under det här avsedda
uttrycket synes man sålunda vilja inrymma endast sådant arbete, som
plägar betecknas såsom skyddsarbete, detta taget i så inskränkt betydelse,
att därunder icke skulle falla t. ex. bärgning av mogen gröda. Bostadsutredningens
förslag åter vilar på den uppfattningen, att avhysning må ske,
där annan arbetskraft måst anställas och bostaden erfordras för arbetets behöriga
uppehållande. Arbetets art tillmätes alltså av bostadsutredningen
ingen som helst betydelse. Enligt lagrådets mening måste lagstiftaren, örn
han vill underlåta att taga parti för den ena eller andra sidan av de i
konflikten indragna, ansluta sig till bostadsutredningens grundsyn på frågan.
Bostadsutredningen har emellertid till sin bestämmelse i förevarande punkt
knutit en bevisregel, avsedd att till arbetarens förmån begränsa bestämmelsens
räckvidd, i det att den fordran uppställts att arbetsgivaren skall visa sig
hava med annan arbetare träffat arbetsavtal för den tid konflikten varar eller
för tid ej understigande tre manader. Mot denna regel hava från organisationerna
såväl å arbetsgivar- som arbetarsidan till synes befogade invändningar
framställts. Arbetsgivarna hava, uppenbarligen med utgångspunkt
från att inga skenavtal skola ifrågakomma, ansett det uppställda villkoret i
otillbörlig grad förringa arbetsgivarnas bevismöjligheter. Arbetarna hava å
andra sidan invänt, att den arbetsgivaren ålagda bevisskyldigheten knappast
utgör någon garanti mot missbruk genom skenavtal. Ingendera av dessa
invändningar lärer kunna frånkännas betydelse. Allteftersom skenavtal tillgripas
eller icke, verkar regeln till nackdel för arbetarna respektive arbetsgivarna.
I stället för att lita till en dylik till sina verkningar mer eller
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
mindre nyckfull bevisregel torde man kunna giva uttryck åt bostadsutredningens
tanke, nämligen att undantaget skall inträda endast då arbetsgivaren
för sitt företag har verkligt behov av bostaden, genom en regel av ungefärligen
det innehåll att vräkningsskyddet skall bortfalla örn annan arbetare
på grund av konflikten måste anställas för arbetets behöriga uppehållande
och erforderlig bostad annorstädes än i lägenheten icke utan avsevärd olägenhet
kan beredas denne. Det hemställes därför att förevarande stadgande
ändras i huvudsaklig överensstämmelse härmed.
Även i fråga örn den under h) angivna undantagsbestämmelsen företer det
remitterade förslaget betydande olikhet i jämförelse med motsvarande under
2 § andra stycket e) i bostadsutredningens förslag upptagna stadgande. Att,
på sätt i det remitterade förslaget skett, inskränka förevarande undantag till
att avse allenast det fall att lägenheten efter konfliktens inträde uppenbarligen
vanvårdats kan lagrådet icke finna riktigt. Ä andra sidan torde icke kunna
förnekas att stadgandet med den obestämda avfattning bostadsutredningen
förordat skulle i tillämpningen vålla de exekutiva myndigheterna svårigheter.
Bostadsutredningen har såsom exempel på sådan otillbörlig handling av arbetaren
som med det av utredningen föreslagna stadgandet avses angivit
trakassering av arbetsvilliga, uppenbar vanvård av lägenheten och skadegörelse
å annan arbetsgivarens egendom. Det synes lagrådet kunna ifrågasättas
örn icke, i viss anslutning härtill, stadgandet lämpligen kunde givas
det innehåll, att arbetstagaren efter konfliktens inträde genom uppenbar
vanvård eller annorledes grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten
åvilande förpliktelser eller ock stört ordningen på arbetsplatsen.
Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:
För den händelse arbetsinställelsen består i en lockout som arbetsgivaren
vidtagit i strid med gällande lag, synes — i enlighet med vad vid 1 § antytts
— billigheten kräva, att skyddet mot vräkning icke bortfaller av de
anledningar, som i förslaget omförmälas under a) samt d)—g). Det hemställes
därför, att till dessa fem undantagsfall knytes ett villkor av sagda
innebörd.
Justitieråden Geijer och Alsén:
Under d) stadgas undantag för det fall att jämlikt gällande regler örn
hyra skyldighet inträtt för arbetstagaren att avflytta från lägenheten på
grund av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar, medan
under g) meddelas en motsvarande undantagsbestämmelse för det av bestämmelserna
örn hyra icke reglerade fall att arbetstagaren dröjt med erläggande
av sådan ersättning som omfönnäles i 3 §. Lämpligheten av att i ifrågavarande
hänseende olika regler skola gälla för dessa båda fall synes med
skäl kunna ifrågasättas. Visserligen ligger det i och för sig ingenting oriktigt
i att den, som till stöd för sitt kvarboende i lägenheten ej kan åberopa
annan rätt än det i den föreslagna lagen stadgade skyddet, med avseende
å respittidens längd tillerkännes en mindre gynnsam ställning än en hyres
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
gäst, men det kan å andra sidan — särskilt i betraktande av att det understundom
för menige man kan möta svårighet att bedöma huruvida vid en
viss tidpunkt hans rätt att nyttja lägenheten regleras av bestämmelserna
rörande hyra eller icke — knappast förnekas att såväl större enkelhet och
reda som också en därav följande ökad rättstrygghet skulle vinnas genom
likformighet i berörda hänseende. En ändring i överensstämmelse härmed
synes lämpligen kunna genomföras på det sätt, att i 3 § upptages ett stadgande
av ungefär det innehåll, att angående verkan av dröjsmål med erläggande
av ersättning som där sägs skall gälla vad i lag stadgas med avseende
å hyra, samt att de båda ifrågavarande undantagsbestämmelserna sammanföras
under ett stadgande, som då skulle komma att avse utom det under
d) i förslaget upptagna fallet jämväl det fall, att skyldighet att avflytta orsakats
av dröjsmål med erläggande av ersättning som i 3 § sägs.
Mot en ändring i angiven riktning kan invändas, att för de fall att
ersättning enligt 3 § skall erläggas i efterskott var fjortonde dag respittiden
i händelse av försummelse med ersättningens erläggande skulle bliva
alltför lång. Denna invändning, som icke kan frånkännas visst berättigande,
torde dock icke böra hindra ändringens genomförande, utan i stället synes
den enligt 3 § redan i och för sig måhända väl drygt tillmätta betalningsterminen
böra bestämmas till att avse var sjunde dag.
Då gällande bestämmelser rörande verkan av dröjsmål med erläggande av
hyra hava den tekniska utformning, att skyldigheten att avflytta inträder
jämlikt 3 kap. 27 § nyttjanderättslagen i och med uppsägning men att denna
jämlikt 7 § lagen den 10 mars 1923 är utan verkan, örn rättelse sker inom
viss angiven tid, torde ordalydelsen av förslagets stadgande under d) böra
något jämkas.
På grund av vad sålunda anförts hemställes, att de båda undantagsbestämmelserna
under d) och g) sammanföras till ett stadgande — som lämpligen
upptages närmast efter förslagets f) — och att åt detta stadgande gives sådant
innehåll, att det kommer att avse de fall, då skyldighet för arbetstagaren föreligger
avflytta från lägenheten på grund av dröjsmål med erläggande av
hyra som utgår i penningar eller av ersättning som i 3 § sägs.
3 §■
Justitieråden Geijer och Alsén:
Beträffande denna paragraf hem ställes örn vidtagande däri av de ändringar,
som föranledas av vad vid 2 § beträffande d) och g) anförts.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
73
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 februari 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 25 februari 1936 avgivna
utlåtande över det den 24 i föregående månad till lagrådet remitterade förslaget
till lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
Lagrådet har i första hand förordat, att remitterade förslaget icke för närvarande
göres till föremål för proposition i ämnet. Såsom skäl härför har
lagrådet åberopat, att ifrågavarande lagstiftningsfråga ägde visst samband
med andra spörsmål, som i lagstiftningsväg ännu väntade på sin lösning, närmast
frågan om en laglig reglering av anställningsförhållandet i allmänhet
mellan arbetsgivare och arbetare, samt att med hänsyn till den ringa förekomsten
numera av vräkning såsom stridsmedel på arbetsmarknaden det
ifrågasatta behovet av skydd mot vräkning icke kunde anses vara särskilt
trängande. Vad sålunda av lagrådet anförts synes mig emellertid icke böra
föranleda ändring i den ståndpunkt härutinnan, som kommit till uttryck vid
remissen till lagrådet.
Skulle förevarande lagstiftningsfråga anses redan nu böra bringas till lösning,
har lagrådet icke velat avvisa tanken i och för sig att vid arbetskonflikt
beredes arbetaren ett särskilt bostadsskydd. Emellertid har lagrådet framhållit,
att vid en undantagslagstiftning på ett så ömtåligt område som det
föreliggande det vore av synnerlig vikt, att vid lagstiftningens utformning
så jämkades mellan arbetsgivares och arbetares intressen, att det ena intresset
ej obehörigen gynnades på det andras bekostnad. Den ståndpunkt remissförslaget
härutinnan intagit, särskilt i den grundläggande frågan örn arbetsgivarens
rätt att förfoga över lägenheten för annan arbetskraft, syntes lagrådet
knappast kunna anses vara förenlig med en rätt avvägning av de varandra
motstående intressena. Lagrådet har därför ansett sig endast under förutsättning
av sådana ändringar i förslaget, att det erhölle en i detta hänseende
mera tillfredsställande läggning, kunna underlåta att avstyrka den
ifrågasatta lagstiftningen. Lika med lagrådet anser jag visserligen angeläget,
att avvägningen mellan de olika intressena sker så rättvist som möjligt. Emellertid
kan jag ej finna de av lagrådet framförda erinringarna mot remissförslaget
vara av beskaffenhet att böra leda till ett frångående i princip
Bihang till riksdagens protokoll 11)36. 1 sami. Nr 134. siel 85 6
74
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
av förslaget i förevarande del. Däremot anser jag förslaget på denna
punkt böra undergå en jämkning, en fråga vartill jag återkommer.
Vad angår de särskilda bestämmelserna i det remitterade förslaget, har lag
rådet hemställt att åt 1 § gives det ändrade innehåll, att skyddstiden räknas från
det arbetaren i anledning av konflikten upphör med arbetet i stället för —
såsom förslaget innehåller — från det arbetarens rätt att nyttja lägenheten
upphör. Ehuru skyddstiden härigenom i vissa fall inskränkes, finner jag mig
böra biträda denna lagrådets hemställan. Likaså synes, på sätt lagrådet påpekat,
sista punkten i denna paragraf kunna utgå.
Såsom framgår av lagförslaget tages däri icke någon hänsyn till om den
aibetsinställelse, varom i det särskilda fallet är fråga, står i strid med gällande
lag eller icke. Lagrådet har funnit detta principiellt sett näppeligen vara
riktigt. Två av lagrådets ledamöter ha även hemställt, att berörda förhållanden
måtte föranleda viss inverkan å det åsyftade skyddet, under det
att dess två övriga ledamöter ansett sig i frågans nuvarande läge och under
förutsättning att förslaget i övrigt erhölle den huvudsakliga läggning lagrådet
förordat kunna underlåta hemställa örn en eljest nödig omarbetning av
förslaget i detta hänseende beträffande såväl huvudregeln som undantagsbestämmelserna.
Då såsom jämväl inom lagrådet framhållits — spörsmålet
ifråga har föga praktisk betydelse, medan det däremot är av synnerlig vikt,
att reglerna på förevarande område erhålla möjligast enkla och klara innehåll,
är jag alltjämt av den meningen, att det föreslagna skyddet mot vräkning icke
bör röna inverkan av arbetsinställelsens laglighet eller olaglighet i det särskilda
fallet.
Beträffande de i 2 § av remissförslaget under b) och c) upptagna undantagen
har av lagrådet anmärkts att, då man hade att räkna med förefintligheten
av hyresavtal vilka vore mer eller mindre fristående från arbetsavtalet,
bestämmelserna härutinnan borde erhålla sådan innebörd, att undantagen
anknötes, icke till arbetsavtalet utan till rätten att nyttja lägenheten, evad
den grundade sig å arbetsavtal eller å särskilt hyresavtal. Då emellertid fall
lära kunna förekomma, där rätten att nyttja lägenheten enligt avtal skall upphöra
tidigare än arbetsavtalet men där bostadsskydd det oaktat kan vara
befogat efter bostadsrättens upphörande, synes denna lagrådets anmärkning
icke böra föranleda ändring av förslaget.
Såsom framgår av det förut sagda har lagrådet ansett en ändring av det i
2 § under e) upptagna undantaget nödig. Härvid har lagrådet särskilt riktat
sig däremot, att undantaget ger arbetsgivaren rätt att komma i besittning av
lägenheten endast då den oundgängligen erfordras för beredande av bostad åt
den, som har att utföra arbete av beskaffenhet att ej hunna inställas under
konflikten. Angående sistnämnda uttryck, som lagrådet funnit i och för sig
vara synnerligen obestämt, har lagrådet framhållit, att inställandet av arbetet
icke satts i någon som helst relation till den skada, som genom inställandet
kan tänkas uppkomma. Av motiveringen till stadgandet har lagrådet tillika
ansett framgå, att stadgandet borde givas en mycket snäv tolkning. På vidare
anförda skäl har lagrådet hemställt, att stadgandet gives det innehåll, att
Kungl. Majlis proposition nr 134.
75
vräkningsskyddet skall bortfalla, om annan arbetare på grund av konflikten
måste anställas för arbetets behöriga uppehållande och erforderlig bostad
annorstädes än i lägenheten icke utan avsevärd olägenhet kan beredas denne.
För egen del kan jag väl icke finna, att en så snäv tolkning av stadgandet i
remissförslaget, som lagrådet synes ha förutsatt, är påkallad, men då tydligen
olika meningar kunna yppas örn stadgandets innebörd, anser jag det av lagrådet
berörda uttrycket i stadgandet böra förtydligas därhän, att arbetet skall
vara av beskaffenhet att ej utan synnerlig olägenhet kunna inställas under
konflikten. Jag hemställer alltså örn ändring i lagförslaget i överensstämmelse
härmed.
Lagrådet har vidare ifrågasatt, om icke den i 2 § under h) angivna undantagsbestämmelsen
lämpligen kunde givas det innehåll, att skyddet skulle bortfalla
örn arbetaren efter konfliktens inträde genom uppenbar vanvård eller annorledes
grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser
eller ock stört ordningen på arbetsplatsen. Mot att utvidga undantagsbestämmelsen
till att omfatta alla de fall, arbetaren grovt åsidosatt honom såsom
innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser, synes mig intet vara att
erinra. Däremot kan jag ej finna tillrådligt att biträda den ytterligare utvidgning
av bestämmelsen som lagrådet ifrågasatt. Undantag torde därför böra
stadgas endast för de fall, arbetaren genom uppenbar vanvård eller annorledes
grovt åsidosatt honom såsom innehavare av lägenheten åvilande förpliktelser.
I remissförslaget stadgas under d) undantag för det fall att jämlikt
gällande regler örn hyra skyldighet inträtt för arbetaren att avflytta från
lägenheten på grund av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar,
medan under g) meddelas dn motsvarande undantagsbestämmelse
för det av bestämmelserna om hyra icke reglerade fall, att arbetaren dröjt
med erläggande av sådan ersättning som omförmäles i 3 §. Två av lagrådets
ledamöter ha ifrågasatt lämpligheten av att i ifrågavarande hänseende olika
regler skola gälla för dessa båda fall, och har en ändring synts dem lämpligen
kunna genomföras på det sätt, att i 3 § upptages ett stadgande av ungefär
det innehåll, att angående verkan av dröjsmål med erläggande av ersättning
som där sägs skall gälla vad i lag stadgas med avseende å hyra, samt att de
båda undantagsbestämmelserna sammanföras under ett stadgande, som då
skulle komma att avse utom det under d) i förslaget upptagna fallet jämväl
det fall, att skyldighet att avflytta orsakats av dröjsmål med erläggande av
ersättning som i 3 § sägs. Till undanröjande av den invändning, som skulle
kunna riktas mot en ändring i angiven riktning — nämligen att för de fall,
att ersättning enligt 3 § skall erläggas i efterskott var fjortonde dag, respittiden
i händelse av försummelse med ersättningens erläggande skulle bli alltför
lång — lia de två ledamöterna av lagrådet föreslagit, att den enligt 3 §
bestämda betalningsterminen inskränkes till att avse var sjunde dag. I anslutning
till det anförda lia dessa ledamöter hemställt, att de båda undantagsbestämmelserna
under d) och g) sammanföras till ett stadgande och att,
åt detta stadgande gives sådant innehåll, att det kommer att avse de fall,
då skyldighet för arbetaren föreligger att avflytta från lägenheten på grund
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
av dröjsmål med erläggande av hyra som utgår i penningar eller av ersättning
som i 3 § sägs. I samband härmed har tillika hemställts örn de nödiga
följdändringarna i 3 §. Då betalningsterminen för den ersättning som skall
utgå under skyddstiden icke lämpligen bör förkortas samt ett likställande
av påföljden vid dröjsmål med ersättningens erläggande med verkan av försummad
hyresbetalning icke med hänsyn till den processrättsliga konstruktion
som givits bostadsskyddet kan anses följdriktig, finner jag mig icke
kunna biträda vad i nu förevarande hänseenden hemställts.
I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit omarbeta lagförslaget,
därvid tillika vidtagits vissa jämkningar av redaktionell innebörd.
Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Å. Nordwall.
Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.