Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken, m. m

1936-03-06 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:146, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

1

Nr 146.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§

samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms

slott den 6 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30

kap. 45 § rättegångsbalken;

2) lag om offentlighet vid förhör inför hovrätt;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång;

4) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368)

angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; samt

5) lag om ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami.

Nr 146.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 oell 15 §§ samt 30 kap.

45 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.

45 § rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

26 KAP.

15 §.

Finner i vädjat mål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,

muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör

eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla

förhöret. Ej må den omständigheten att svaranden i hovrätten uteblivit

utgöra hinder för hovrätten att förordna om hans inkallande till förhör,

där sådant prövas för målets utredande erforderligt.

Avses med förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet

eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig,

angive hovrätten detta i beslut om förhöret. Hovrätten förelägge

part, som skall vid förhöret tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller

att målet avgöres utan hinder av hans utevaro. Skall förhöret hållas vid

underrätt, meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

27 KAP.

11 §■

Vad parterna enligt 6 och 10 §§ hava att iakttaga, så ock äventyret om

det försummas, skall tecknas å besvärsskriften. Därvid skall jämväl, då

fråga är örn sådan ändring i underrätts utslag som i 15 § tredje stycket avses,

tilltalad erinras om vad han enligt nämnda lagrum har att iakttaga för att

bliva personligen hörd inför hovrätten.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,

muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

3

förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att

hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,

fängelse i minst ett år eller avsättning, i besvärsskriften eller, om

hovrätten förordnat om vederpartens hörande över besvären, inom den i

10 § för förklarings avgivande föreskrivna tid begärt att bliva personligen

hörd inför hovrätten, skall ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda

skäl däremot äro. Har klagandens vederpart underlåtit att avgiva förklaring,

varde han ändå till förhöret kallad, där så kan ske.

Avses med förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet

eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig,

angive hovrätten detta i beslut om förhöret. Skall förhöret hållas vid

underrätt, meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i

underrättens utslag i fråga om straff, utan att tilltalad, som före förklaringstidens

utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten,

bereus tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt

gäde dock ej, där hovrätten bestämmer straffet till allenast böter, eller den

tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för

målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller

sig, eller det upplyses att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

Om förhör.

45 §.

Där i något mål Konungen finner nödigt att, till vinnande av utredning i

målet, förhör med parterna hålles, skall vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat

i fråga örn förhörs anställande i hovrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936; dock att vad i 27 kap. 15 §

första stycket andra punkten och tredje stycket är stadgat icke skall äga

tillämpning å mål däri hovrätt vid lagens ikraftträdande redan fattat slutligt

beslut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

Förslag

till

Lag

om offentlighet vid förhör inför hovrätt.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 22 april 1881 (nr 17 s. 6)

om offentlighet vid underdomstolarne1 samt i lagen den 29 mars 1899 (nr 18

s. 4), innefattande tillägg till nämnda förordning, finnes stadgat i avseende

å rättegång vid allmän underrätt jämväl skall äga tillämpning, då förhör

äger rum inför hovrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936, då lagen den 14 juni 1901

(nr 38 s. 48) om offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt skall upphöra

att gälla.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri

rättegång2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 §.

Har part —- — — åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt —--allmänna medel.

Har tilltalad som i hovrätt åtnjuter fri rättegång personligen inställt sig

vid muntligt förhör inför hovrätten, åge han på därom framställd begäran

erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelsen, där hovrätten finner

sådan ersättning böra utgå. Sådan gottgörelse må avse traktamentsersätt
-

1 Senaste lydelse se SFS 1913:50.

2 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1933: 230.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

5

ning med högst fem kronor för varje dag som för resan och vistandet vid

domstolen erfordras, så ock resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna

resereglementet. Ej må ersättning varom nu sagts utgå i annat fall än där

den tilltalades hemvist är beläget på minst fem mils avstånd från hovrättens

sammanträdesort. Saknar tilltalad varom här är fråga medel till bekostande

av sin inställelse, må han i den ordning som i 3 § lagen den 4 juni 1886 angående

ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är för där avsett

fall stadgad medelst förskott av allmänna medel å resekostnaden beredas

tillfälle att inställa sig inför hovrätten.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts —--ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola, med undantag av tredje stycket, äga motsvarande

tillämpning i fråga om mål, som fullföljes hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368) angående

förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

1 §•

Äskar någon---samma talan.

Förordnande av biträde meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Finnes vid målets handläggning att biträde ej förordnats, eller har förordnat

biträde ej tillstädeskommit, meddelas dock sådant förordnande av rätten.

Ej må den omständigheten, att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra

hinder mot målets handläggning. Innan biträde hörts må dock icke, mot

den häktades bestridande, slutligt utslag meddelas.

Vill den---den förordnade.

2 §•

Är vid handläggning av mål, däri någon hålles häktad såsom misstänkt

för brott, biträde för den häktade ej tillstädes, men finner rätten med hän
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

syn till bristande förmåga hos den häktade att själv tillvarataga sina intressen

biträde erforderligt för målets utredning, åge rätten, ändå att det ej påkallas

av den häktade, förordna biträde. Sålunda förordnat biträde må icke

avvisas av den häktade, med mindre han själv anskaffar annat biträde, som

av rätten godkännes.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) örn konsular
j

urisdiktion.

Härigenom förordnas, att 55 § lagen den 5 juni 1909 örn konsularjurisdiktion

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

55 §.

Underställt mål —--i målet.

I fullföljt eller underställt mål äger hovrätten beträffande anställande av

muntligt förhör samt vederbörandes hörande i övrigt de befogenheter, som

enligt lag tillhöra hovrätt vid handläggning av dit fullföljda eller underställda

mål; dock att vad i 27 kap. 15 § första stycket andra punkten och tredje

stycket rättegångsbalken finnes stadgat icke skall äga tillämpning i mål som

i denna lag avses.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 7 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga om

utsträckt användning av muntliga förhör i hovrätt samt anför därvid:

»Enligt 26 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken äger hovrätt till vinnande

av upplysning, som i vädjat mål prövas erforderlig, anställa muntligt förhör

med parterna eller, där förhöret ej lämpligen kan äga rum i hovrätten,

uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Svarandens uteblivande i hovrätt

utgör ej hinder för hans inkallande till förhör, där sadant prövas för målets

utredande erforderligt. Enligt 27 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken

äger i besvärsmål hovrätt, där det finnes nödigt, att till vinnande av upplysning

rörande viss omständighet muntligt förhör med parterna hålles, anställa

sådant förhör eller, under samma förutsättning som förut angivits i fråga

om vädjat mål, uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Även örn klagandens

vederpart underlåtit att avgiva förklaring, skall han kallas till förhöret,

där så kan ske. Beträffande övriga mål, varmed hovrätt täger befattning

såsom andra domstol, eller underställningsmålen, gives i 27 kap. 17 §

rättegångsbalken ett allmänt stadgande av innehåll, att där hovrätt finner part

böra höras, äger hovrätten meddela de föreskrifter, som med avseende därå

finnas erforderliga. I fråga om parters hörande i mål eller ärende, varmed

hovrätten utan föregående stämning tager befattning såsom första domstol,

äger enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken hovrätten förordna efter ty tjänligast

finnes.

Beträffande muntligt förhör i hovrätt gäller i övrigt huvudsakligen följande.

I hovrättens beslut örn muntligt förhör i fullföljt mål skall jämlikt 26 kap.

15 § andra stycket och 27 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken angivas

den omständighet, varom upplysning erfordras. Vid förhörs utsättande skall

i samtliga mål, varom här är fråga, hovrätt förelägga part, som skall vid förhöret

tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller att målet avgöres utan

hinder av hans utevaro. I brottmål, däri talan örn ansvar föres, äger hovrätten

därjämte, i stället för påföljd som nyss sagts förordna att part, som utebliver

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

från förhöret må hämtas till rätten. Skall i fullföljt mål förhör hållas vid underrätt,

har hovrätten att meddela de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

Enligt vedertagen praxis kunna vid muntligt förhör inför hovrätt vittnen

eller andra personer, vilkas utsagor äga betydelse för målet, avhöras i samma

ordning som gäller vid underrätt.

Enligt lag den 14 juni 1901 om offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt

skall vad i förordningen den 22 april 1881 örn offentlighet vid underdomstolarna

samt i lagen den 29 mars 1899, innefattande tillägg till nämnda förordning,

finnes stadgat i avseende å rättegång vid allmän underrätt jämväl

äga tillämpning, när förhör äger rum inför hovrätten i brottmål varmed hovrätt

såsom första domstol tager befattning.

Tidigare reformförslag.

Frågan om vidtagande av åtgärder i ändamål att åstadkomma ökad muntlighet

i hovrättsprocessen har, såvitt angår brottmålen, behandlats i en den

18 januari 1926 dagtecknad, av professor Åke Hassler på offentligt

uppdrag verkställd utredning angående införande i hovrätterna

av muntlig procedur i vissa brottmål.

I denna utredning anfördes, bland annat, att frånvaron av omedelbarhet

och muntlighet i hovrättsförfarandet i brottmål måste framstå såsom allvarligare

ju svårare brottet vore och ju högre därför straffet för detsamma kunde

bliva. Det måste betecknas såsom stridande mot gällande rättsuppfattning

att en domstol, låt vara utrustad med de bästa kvalifikationer för sitt värv,

på uteslutande skriftligt material till långvariga frihetsstraff dömde personer

som den aldrig sett, till och med sådana som av underrätt frikänts eller fått

mildare straff. Icke heller kunde det anses lämpligt att ett frikännande av

en i underrätt dömd person kunde grundas på enbart skriftligt material, till

väsentlig del sammanbragt av underrätten, vars omedelbara kännedom om

saken måste antagas vara större än hovrättens och sålunda utgöra en ersättning

för den senares större formella kompetens. Statsmakterna hade då näppeligen

omgärdat rättsskipningen i högre instans med de garantier för säkerhet

i avgörandet, som i ett nutida rättssamhälle skäligen kunde krävas.

I utredningen föreslogs införande av muntlig förhandling enligt i huvudsak

följande grunder. Om i fullföljt eller underställt mål någon vore dömd till

straffarbete i två år eller högre straff eller till avsättning, skulle alltid muntligt

förhör hållas inför hovrätten. Hovrätten skulle själv ej äga ådöma sådant

straff utan att i målet hålla muntligt förhör. I vissa fall skulle muntligt förhör

kunna efterföljas av en mera omfattande fortsatt muntlig förhandling,

i förslaget benämnd rannsakning, vid vilken vittnesbevisning och annan ej

omedelbart tillgänglig utredning finge förebringas. Såväl muntligt förhör

som rannsakning skulle kunna äga rum jämväl å annan ort än hovrättens

sessionsort. Båda slagen av muntlig förhandling skulle vara offentliga. Därvid

skulle alltid rättegångsbiträde åt den tilltalade närvara. I händelse av medel
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 140.

9

löshet skulle part kunna beredas möjlighet att av allmänna medel erhålla reshjälp.

För att detta förslag skulle kunna genomföras förutsattes att en hovrätt

inrättades för Norrland.

I yttranden över ifrågavarande utredning uttalade hovrätterna, bland annat,

att då säker kännedom om principerna för den blivande allmänna rättegångsreformen

saknades, förslagets genomförande redan av sådan anledning syntes

mindre välbetänkt. Svea hovrätt och Göta hovrätt avstyrkte förslaget i dess

helhet. I Svea hovrätts yttrande framhölls, att med bibehållande av det nuvarande

rättegångsförfarandet i övrigt den möjlighet till omedelbar iakttagelse,

som genom förslagets genomförande kunde vara att vinna, icke skulle

bliva av större värde. Jämväl Göta hovrätt ansåg, att i de med förslaget avsedda

av underrätterna i regel omsorgsfullt utredda målen den kännedom örn tilltalad,

som stöde att vinna genom muntlig förhandling, icke kunde tillmätas

alltför stor betydelse vare sig för utredningen eller för straffmätningen. Hovrätten

över Skåne och Blekinge uttalade, att muntlig förhandling icke borde

förekomma i andra fall än då hovrätt med hänsyn till målets behöriga utredning

fann sådan förhandling erforderlig.

Enligt proposition till 1931 års riksdag (nr 8 0) angående

huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle rättegången

i hovrätt liksom i underrätt vara offentlig och muntlig. Parterna

eller deras ombud skulle hava att inställa sig inför hovrätten och där ingå i

muntlig förhandling. För ernående av koncentration i förhandlingen borde

före den muntliga huvudförhandlingen äga rum en förberedelse, vilken för

att parterna ej skulle ådragas onödiga kostnader borde kunna ske genom

utbyte av skrifter. Även grundsatsen örn förhandlingens omedelbarhet borde

gälla för hovrättsförfarandet, och hovrätten skulle sålunda hava att grunda

sin dom å vad som förekomme vid den muntliga förhandlingen. Från de sålunda

angivna grundsatserna örn förfarandets muntlighet och omedelbarhet

ifrågasattes emellertid av praktiska skäl vissa undantag. I mindre mål, där

tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore allenast om bötesstraff,

skulle ovillkorlig inställelseplikt ej åvila klagande. Örn sakens beskaffenhet

så fordrade, borde hovrätten dock alltid äga förordna om partens

hörande. Då klagande sålunda icke hade att komma tillstädes, skulle han

äga skriftligen utföra sin talan, och föredragning borde som nu äga rum

genom hovrättens försorg.

Särskilda utskottet biträdde i sitt över propositionen avgivna utlåtande (nr

1) i huvudsak de i propositionen sålunda anförda riktlinjerna för hovrättsförfarandet.

Enligt utskottets mening borde det dock uteslutande tillkomma

hovrätten att avgöra, huruvida förnyad bevisupptagning skulle förekomma.

Detta borde gälla även för de grövre brottmålens del. Under frågans behandling

i riksdagen godkände andra kammaren utskottets utlåtande, varemot

första kammaren godkände utlåtandet med den ändring, att ''parter i vissa

mål ej enligt författningen mot sin vilja skulle tvingas att inställa sig till

muntlig plädering med åtföljande omkostnader’.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

I sitt den 22 december 1934 dagtecknade yttrande och förslag

rörande uppdelning av Svea hovrätt erinrade processlagberedningen

— som fann en uppdelning av Svea hovrätt vara av betydelse

jämväl med hänsyn till den nuvarande hovrättsprocessen — att lill

de ogynnsamma omständigheter, som hittills stått hindrande i vägen för en

vidsträcktare användning av muntligt förhör, otvivelaktigt vore att hänföra

de för många rättssökande stora avstånden till hovrättens förläggningsort

och de betungande kostnader som ofta skulle ådragas parterna genom en inställelse

i hovrätten. Beredningen tilläde att det såväl ur allmän rättsskipningssynpunkt

som för förberedande av ett framtida muntligt hovrättsförfarande

vöre av vikt, att den i lagen anvisade utvägen med muntligt förhör

komme till vidsträcktare användning.

I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Majit — sedan 1935 års

riksdag beslutat inrättande av en hovrätt för Övre Norrland med ett jurisdiktionsområde

omfattande Västerbottens och Norrbottens län — i statsverkspropositionen

till årets riksdag äskat medel för den nya hovrätten vars verksamhet

är avsedd att taga sin början den 1 oktober 1936.

Sakkunnigförslaget.

Sedan jag, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillkallat advokaten

Eliel Löfgren och vattenrättsdomaren Erik Säll att, under samråd med processlagberedningen

och hovrätternas presidenter, biträda inom justitiedepartementet

vid utarbetandet av lagförslag angående utsträckt användning av muntliga

förhör i hovrätt, har resultatet av denna utredning framlagts i en den 10

december 1935 dagtecknad promemoria i ämnet jämte lagförslag. I

promemorian föreslogos de ändringar i gällande lagstiftning som framgå av

det följande.

I fråga om rättegångsbalkens bestämmelser erinrades till en början i promemorian,

att avfattningen av 26 kap. 15 § första stycket och 27 kap. 15 §

första stycket ävensom föreskriften i andra stycket av nämnda paragrafer

att hovrätt skulle i beslut örn muntligt förhör i fullföljt mål angiva den omständighet

varom upplysning erfordrades understundom verkade återhållande,

då i hovrätt fråga uppkomme om anordnande av muntliga förhör. Då

det syntes önskvärt, att första stycket av angivna paragrafer erliölle en sådan

lydelse att därav klart framginge, att hovrätten ägde anställa muntligt förhör

icke endast för vinnande av upplysning om viss omständighet utan även

för erhållande av ytterligare utredning överhuvud taget i målet, föreslogs en

avfattning av första stycket av respektive paragraf i överensstämmelse härmed.

Därjämte föreslogs att bestämmelsen i andra stycket av samma paragrafer

skulle erhålla det ändrade innehåll, att därest förhöret företrädesvis avsåge

att vinna upplysning rörande viss omständighet eller hovrätten funne nödigt

att i målet höra vittne eller sakkunnig, hovrätten skulle angiva detta i beslutet

om förhöret. I detta sammanhang framhölls att bestämmelsen att hovrätten

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

11

ägde uppdraga åt underrätt att hålla förhör av ifrågavarande slag (26 kap.

15 § första stycket och 27 kap. 15 § första stycket) borde undergå någon

skärpning. För att mera understryka önskemålet att den domstol hos vilken

målets avgörande vilade själv holle förhöret, föreslogs sålunda, att hållandet

av muntligt förhör finge uppdragas åt underrätt endast där särskilda skäl

därtill föranledde.

Under åberopande att nackdelarna av det skriftliga hovrättsförfarandet

gjorde sig med särskild styrka gällande i fråga örn brottmålen förordades vidare

i promemorian vidtagande av åtgärder i syfte att i viss utsträckning

tillförsäkra för brott tilltalad rätt att få muntligen framlägga sin sak inför

hovrätten. Då behovet av muntligt förhör finge anses göra sig i särskild grad

gällande då hovrätten ämnade vidtaga ändring i underrättens utslag i skärpande

riktning, föreslogs i promemorian att den ändring ej skulle få göras i

underrätts utslag i fullföljt mål, att tilltalad som av underrätten frikänts eller

ådömts böter dömdes till fängelse eller straffarbete eller mistning av ämbete

på viss tid eller avsättning, utan att den tilltalade bereus tillfälle att personligen

komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten. Detsamma skulle

gälla i fråga om sådan ändring i underrätts utslag, att tilltalad som av underrätten

ådömts fängelse eller straffarbete dömdes till strängare sådant straff

eller till avsättning eller ock den som ådömts mistning av ämbete på viss

tid dömdes till avsättning, fängelse eller straffarbete. I promemorian framhölls

att ifrågavarande uppräkning icke avsåge att vara uttömmande med

avseende å de fall då vid ändring i underrätts utslag till nackdel för den tilltalade

munlligt förhör inför hovrätten måste anses vara av betydelse. Från

regeln om obligatoriskt utsättande av muntligt förhör vid skärpning av det

straff som underrätten utmätt föreslogs undantag för det fall att underrättens

utslag berodde på oriktig lagtillämpning och av den anledning den

tilltalades närvaro vid muntligt förhör inför hovrätten uppenbarligen saknade

betydelse för målets avgörande. — Ifrågavarande bestämmelser skulle

upptagas i 27 kap. 15 § i ett nytt tredje stycke.

I promemorian föreslogs därjämte att, oberoende av frågan huruvida hovrätten

hade för avsikt att ändra underrättens utslag i skärpande riktning,

skulle tilltalad som ådömls straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst

ett år eller avsättning äga på begäran få utsatt muntligt förhör i målet, såvida

ej särskilda skäl däremot vore. Stadgande härom skulle upptagas i

27 kap. 15 § första stycket.

Vad sålunda föreslagits avsåg såväl mål vilka till hovrätt fullföljts från

allmän underrätt som inål fullföljda till Svea hovrätt såsom särskild domstol;

dock .skulle de föreslagna bestämmelserna icke vinna tillämpning å mål som

fullföljts från konsularrätt.

Beträffande underställningsmålen och de brottmål varmed hovrätten utan

föregående stämning toge befattning såsom första domstol uttalades i promemorian,

att nya föreskrifter örn muntligt förhör i dylika mål för närvarande

icke borde ifrågakomma. Det anfördes emellertid, att i fråga örn underställningsmålen

hovrätterna även utan uttrycklig föreskrift torde komma att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Manis proposition nr 146.

tillämpa samma principer som i promemorian föreslagits beträffande besvärsmål.

Sålunda borde uppenbarligen örn hovrätten önskade skärpa ett frihetsstraff

i ett tryckfrihetsmål den tilltalade beredas tillfälle att muntligen

yttra sig inför hovrätten, liksom en till livstids straffarbete dömd, som yrkat

nedsättning av straffet, självfallet borde inställas inför domstolen. Vad anginge

de grövre brottmål, varmed hovrätten toge omedelbar befattning, läge

det i sakens natur att i dessa mål måste förekomma en med underrättsförfarandet

likartad muntlig förhandling inför hovrätten på sätt redan nu vore

förhållandet i alla tre hovrätterna.

I promemorian föreslogs vidare att — i likhet med vad som redan gällde

beträffande förhör i brottmål varmed hovrätt toge befattning såsom första

domstol — jämväl vid andra muntliga förhör rättegången skulle vara

offentlig.

Beträffande åklagarrepresentationen vid muntliga förhör inför hovrätten

ifrågasattes i promemorian huruvida icke vederbörande lokala åklagares inställelser

borde begränsas. Inställelse syntes icke böra förekomma där den

med hänsyn till målets beskaffenhet icke kunde anses erforderlig. Avgörandet

huruvida i det särskilda fallet lokal åklagare skulle uppvakta i målet eller

icke föreslogs skola tillkomma vederbörande överåklagare (landsfogde). I avbidan

på en omorganisation av åklagarväsendet i Stockholm ansågs det där

böra överlåtas åt varje särskild åklagare att pröva huruvida han hade anledning

inställa sig. Där uppvaktning av den lokale åklagaren icke funnes vara

erforderlig borde det åligga advokatfiskalen i hovrätten att inställa sig som

allmän åklagare. Detta åliggande borde kunna överflyttas å i hovrätten tjänstgörande

extra fiskal.

Under erinran att ett ökat muntligt förfarande komme — framför allt innan

en fullständig uppdelning av de nuvarande hovrättsområdena kommit

till stånd — att för åtskilliga enskilda parter medföra kostnader för deras

inställelser, förordades i promemorian vidtagandet av vissa åtgärder i syfte

att underlätta för mindre bemedlade parter att efterkomma hovrätts kallelse

till muntligt förhör. I överensstämmelse härmed föreslogs ett tillägg till

lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång av innehåll, att tilltalad, som i hovrätten

åtnjöte fri rättegång och som personligen inställt sig vid muntligt förhör

inför hovrätten, skulle kunna erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelsen,

där hovrätten funne sådan ersättning böra utgå. Ersättningen

skulle avse dels traktamentsersättning med högst fem kronor för varje dag

som erfordrades för resan och vistandet vid domstolen dels ock resekostnad

enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet. Ersättning skulle dock

icke utgå i annat fall än där den tilltalades hemvist vore beläget på minst

fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort. Tilltalad som saknade

medel till bekostande av sin inställelse skulle i den ordning som vore stadgad

i 3 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen

i brottmål kunna erhålla förskott å resekostnaden.

I syfte att tillförsäkra tilltalad som vore häktad biträde vid muntligt förhör

inför hovrätten föreslogs i promemorian viss mindre jämkning i 1 § lagen

den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kurifjl. Maj:ts proposition nr 146.

Såsom dag för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna föreslogs slutligen

i promemorian den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen bestämde.

Ikraftträdandet syntes böra äga rum samtidigt med att hovrätten för övre

Norrland trädde i verksamhet.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

över promemorian jämte lagförslagen hava elter remiss utlåtanden avgivits

av rikets hovrätter och processlagberedningen ävensom av justitiekanslersämbetet

i viss del. Därjämte har styrelsen för Sveriges advokatsamfund

inkommit med yttrande.

I de avgivna utlåtandena hava hovrätterna och processlagberedningen

i princip biträtt förslaget att redan under nuvarande rättegångsordning

vidtaga åtgärder för vinnande av utsträckt användning av

muntliga förhör i hovrätt. Svea hovrätt har framhållit att sedan hovrätten år

1926 avstyrkt det då framlagda förslaget avseende muntlig procedur i hovrätt

i grövre brottmål hade arbetet på rättegångsreformen raskt fortskridit. Det

muntliga hovrättsförfarande, som enligt de nu remitterade förslagen skulle

vinna ökad användning, skilde sig väl enligt hovrättens mening avsevärt från

det förfarande, som kunde förväntas bliva genomfört vid nämnda reform,

men den föreslagna utvidgningen torde icke dess mindre vara ägnad att förbereda

och underlätta övergången till den nya ordningen. Med hänsyn härtill

och då en utsträckt tillämpning av reglerna om muntliga förhör i åtskilliga

fall kunde giva hovrätten säkrare hållpunkter för målens bedömande, ville

hovrätten giva sin anslutning till tanken på en sådan utsträckning. Processlagberedningen

har till närmare utveckling av sin ståndpunkt anfört bland

annat:

Med det föreliggande förslaget åsyftas ej en fullständig omdaning av liovrättsförfarandet

enligt grundsatserna om rättegångens muntlighet och omedelbarhet.

Då även efter förslagets genomförande fullständig protokollering av

processmaterialet i underrätt skall äga rum och avgörandet i hovrätten såsom

hittills väsentligen kommer att grundas på föredragning av det sålunda protokollerade

materialet samt några garantier för bevisomedelbarhet icke skapats,

kommer hovrättsprocessen alltjämt att i huvudsak bibehålla sin nuvarande

karaktär. Med den nu ifrågasatta lagstiftningen torde främst åsyftas

att på det område, där kravet på processmaterialets fullständighet och

tillförlitlighet ur det allmännas synpunkt starkast gör sig gällande, nämligen

i fråga örn grövre brottmål, inom ramen för nuvarande rättegangssystem skapa

ökade förutsättningar för säkerhet i hovrätternas avgöranden. Genom den

föreslagna utsträckta användningen av muntliga förhör kunna otvivelaktigt

beaktansvärda fördelar i detta hänseende vinnas, och anordningen kan också

vara av värde såsom en förberedelse för ett framtida muntligt hovråttstöi farande.

Även örn anmärkningar kunna riktas mot den lörcslagna lagstil tningen

med hänsyn såväl till dess begränsning som till det sätt, varpa muntligheten

genomförts, anser sig beredningen dock böra tillstyrka, att förslaget lägges

till grund för lagstiftning i ämnet. Beredningen vill emellertid starkt framhålla,

att denna lagstiftning icke kan anses innebära en slutgiltig reglering av

hovrättsförfarandet» eller får vara avgörande för frågan i vilka fall enligt en

blivande rättegångsordning muntlig förhandling skall äga rum i hovrätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har avstyrkt

förslaget samt därvid i huvudsak anfört följande:

Förslaget går endast ut på att genom provisoriska åtgärder inom det nuvarande

rättegångssystemets ram söka i vissa fall förminska en del av de

olägenheter som vidlåda det helt skriftliga, slutna överrättsförfarandet. Dess

genomförande förväntas emellertid även innebära en lämplig förberedelse

för ett framtida muntligt hovrättsförfarande. Det är ur dessa synpunkter förslaget

skall granskas och bedömas. Huruvida en lagstiftning bör byggas på

förslaget är beroende dels på örn de fördelar som därav stå att vinna väsentligt

överväga det besvär och de kostnader, som de tilltänkta åtgärderna måste

medföra, och dels på örn den föreslagna lagstiftningsåtgärden är ägnad att

befordra och icke motverka eller fördröja den fullständigare rättegångsreformens

genomförande.

I och för sig torde delade meningar knappast kunna råda örn önskvärdheten

av att hovrätterna oftare än för närvarande är brukligt söka att genom muntlig

förhandling med parterna (i förslaget liksom i gällande lagtext kallad

muntligt förhör) fylla luckor eller undanröja motsägelser i processmaterialet,

föranledda av svag processledning i underrätten eller brister i parternas utredning.

Styrelsen kan emellertid icke se annat än att hovrätterna även utan lagändring

skola vara i stånd att anordna muntlig förhandling i alla de fall, där

sådan enligt domstolens egen uppfattning kan väntas bliva av verklig betydelse

för målets rätta bedömande. I dylika fall lärer det aldrig möta någon

allvarlig svårighet att enligt lagens fordran angiva en eller flera omständigheter,

varom upplysning erfordras och till vilka förhöret kan anknytas.

Efter att hava erinrat om svårigheten att bestämma de fall då muntlig

förhandling borde förekomma har advokatsamfundets styrelse vidare anfört

:

Styrelsen har klart för sig, att önskvärdheten av muntlig förhandling ofta

kommer att med styrka göra sig gällande i de mål, där hovrätten enligt förslaget

skulle vara skyldig att anordna sådan. I avsedda situationer måste

det ofta såväl för den tilltalade som för domarna te sig personligen motbjudande

och icke sällan även i sak betänkligt, att dom avkunnas utan att den

tilltalade fått tillfälle att ens visa sig för sina domare och för dem lämna en

personlig redogörelse för sitt handlingssätt och sina synpunkter på detsamma.

Det är emellertid påtagligt — som också i förslagets motivering framhålles

— alt detta även gäller i många mål, där muntlig förhandling icke föreslås

skola bliva obligatorisk. Å andra sidan torde det icke kunna förnekas, att

muntlig förhandling på den nuvarande rättegångsordningens grund ingalunda

alltid kommer att te sig behövlig eller ens kan bliva av verkligt värde

i de mål, där förslaget vill påbjuda sådant förfaringssätt. Det är fara värt,

att i åtskilliga sådana mål det muntliga hovrättsförhöret komme att nedsjunka

till en tom formalitet, och att detta i sin tur komme att menligt inverka

på karaktären av den muntliga förhandlingen i de mål, där denna borde

kunna bliva av verkligt värde.

Det viktigaste är emellertid att i de fall, där muntlig förhandling befinnes

vara på sin plats, densamma så anordnas, att den så mycket som under förhandenvarande

förutsättningar är möjligt fyller sin uppgift. Den får — för

att nu närmast tala om brottmålen, där ju förslaget har sin egentliga betydelse

— icke bestå i blott en mer eller mindre flyktig konfrontation mellan

domarna och den tilltalade. Domstolen måste tydligen med denne noga

genomgå åtminstone de omständigheter i målet, vilka närmast föranlett för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma[:ts proposition nr 146.

15

höret, t. ex. därför att de bragt hovrätten på tanken att ändra underrättens

utslag. Den tilltalade och åklagaren hava härutinnan samma intresse av

fullständighet och kunna dessutom hava befogade anspråk på att även andra

omständigheter genomgås. Under sådana förhållanden är det av vikt, att

hovrättsproceduren blir minst lika effektiv och betryggande som underrättsförfarandet.

Den tilltalade måste intaga en minst lika skyddad ställning

som vid underrätten och jämväl hava klart för sig, att så är förhållandet.

Även det allmänna har ett berättigat intresse att dess åklagaretalan effektivt

utföres.

Advokatsamfundets styrelse har slutligen uttalat farhågor för att genomförandet

av ifrågavarande förslag skulle kunna verka hindrande för det fortsatta

arbetet på rättegångsreformen såvitt anginge överrättsproceduren. De

utvidgade hovrättsförhören skulle enligt styrelsens mening komma att tagas

till intäkt för ett påstående, att därmed skapats ett lagom mått av muntlighet,

ja, kanske till och med en lämplig form därav. För styrelsen vore det

emellertid uppenbart, att den skillnad som förelåge mellan å ena sidan muntliga

hovrättsförhandlingar på det nuvarande protokollariska rättegångssystemets

grund, där förhandlingarna blott åsyftade komplettering av det i

underrättens protokoll och parternas inlagor föreliggande processmaterialet,

och å andra sidan en verkligt muntlig och omedelbar hovrättsprocess vore

icke en gradskillnad utan en artskillnad. Det ena vore icke ägnat att utgöra

en förberedelse till det andra, åtminstone icke i annan mening än att hovrättsledamöterna

skulle erhålla viss ökad vana att konfronteras med parter,

åklagare och vittnen.

Beträffande förslagets detaljer hava Svea hovrätt och hovrätten

över Skåne och Blekinge understrukit lämpligheten av att bestämmelsen

om skyldighet för hovrätten att i fullföljt mål angiva den omständighet

varom upplysning erfordrades underginge föreslagen ändring. Svea

hovrätt har tillagt, att därav emellertid torde påkallas åtgärder till förebyggande

av att parterna läte sig företrädas av ombud utan tillräcklig kännedom

om målet.

Mot den föreslagna bestämmelsen i 27 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken

om rätt för tilltalad som dömts till visst frihetsstraff eller avsättning

att påkalla muntligt förhör har Svea hovrätt funnit det kunna anmärkas,

att alltför stor vikt här tillmättes den omständighet att tilltalad framställde

begäran om muntligt förhör. Därest fråga varit om en slutlig utformning

av hithörande bestämmelser, hade denna anmärkning ägt avgörande

betydelse. Då det emellertid för närvarande allenast gällde lagstiftningsåtgärder

av provisorisk natur och begränsad räckvidd, kunde hovrätten ansluta

sig till förslagets av vissa praktiska hänsyn betingade ståndpunkt i denna del.

Hovrätten ansåge dock att föreskrift borde meddelas därom att begäran örn

muntligt förhör skulle av den tilltalade framställas under skriftväxlingen.

Jämväl processlagberedningen har erinrat mot att förhöret

i förevarande fall i viss mån gjorts beroende av den tilltalades begäran. Beredningen

vore tveksam, huruvida det kunde anses förenligt med straffrätts
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunell. Metias proposition nr 146.

skipningens natur att särskilt i grövre brottmål en sådan betydelse tillmättes

ena partens begäran, då den avgörande synpunkten i varje fall måste vara

det offentligas intresse av säkerhet i denna rättsskipning. Med hänsyn härtill

ansåge beredningen det kunna ifrågasättas, huruvida ej bestämmelsen

örn den tilltalades begäran som förutsättning för muntligt förhör borde utgå

och alltså i nu åsyftade fall förhör alltid komma till stånd, örn ej särskilda

skäl förelåge däremot.

Beträffande förslaget örn muntligt förhör såsom förutsättning för att hovrätten

skulle äga vidtaga viss ändring i underrätts utslag till den tilltalades

nackdel har Svea hovrätt anfört, att det uppenbarligen i regel förelåge

starka skäl för att straffskärpning av här avsedd beskaffenhet ej vidtoges

utan att den tilltalade fått muntligen framlägga sin sak inför hovrätten,

om han det önskade. Men omständigheterna kunde vara sådana, att avgörande

grunder talade emot förhörs anställande, och det vore därför enligt

hovrättens mening mera följdriktigt att jämställa dessa fall med de i 27 kap.

15 § första stycket avsedda, i vilka hovrätten ej vore pliktig att efterkomma

den tilltalades begäran örn muntligt förhör, om särskilda skäl däremot vore.

Då emellertid de under det föreslagna tredje stycket hänförliga fall, i vilka

hovrätten komme att lämna utan avseende den tilltalades önskan att bliva

inför hovrätten hörd, sannolikt bleve fåtaliga och frågan följaktligen ur

praktisk synpunkt torde sakna större betydelse, ville hovrätten ej motsätta

sig en lösning i huvudsak efter förslagets linje, om det kunde göras gällande

att tilltron till rättsskipningen i andra instans därigenom skulle stärkas.

—■ Hovrätten har ifrågasatt huruvida icke den föreslagna regeln borde utvidgas

att omfatta jämväl det fall att den som av underrätten dömts till

avsättning av hovrätten dömdes till frihetsstraff.

Processlagberedningen har funnit de i promemorian och lagförslaget

i denna del använda ordalagen kunna giva anledning till den missuppfattning,

att den tilltalades personliga utevaro i nu åsyftade fall icke kunde

medföra annan påföljd än att den ej utgjorde hinder för målets avgörande.

Med en sådan tolkning skulle det muntliga förhörets betydelse väsentligen

förfelas, då därav skulle följa, att det berodde av den tilltalades eget skön

huruvida han komme tillstädes eller ej och han sålunda kunde frestas att

inställa sig allenast då han funne det förenligt med sitt eget intresse. En sådan

konsekvens skulle uppenbarligen icke överensstämma med straffrättsskipningens

allmänna natur. Av det föreslagna stadgandets avfattning framginge

enligt beredningens mening ej heller klart, huruvida i nu åsyftade fall

personlig inställelse alltid skulle åläggas den tilltalade eller om denna fråga

alltjämt vore att bedöma enligt de i 15 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade

grunderna.

Svea hovrätt, som beträffande spörsmålet om förhöret skulle bero

av den tilltalades önskan haft en från processlagberedningens avvikande uppfattning,

har ansett att förhör även i nu avsedda fall skulle vara beroende av

att den tilltalade under skriftväxlingen framställde begäran örn förhör. Hovrätten

har härom anfört:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 146.

17

I de helt visst talrika fall, då hovrätten funne sig ej böra stadga annan

påföljd av den tilltalades utevaro än målets avgörande, bomme det sannolikt

ej sällan att inträffa, att den tilltalade utebleve från förhöret. Därigenom

kunde onödiga kostnader och besvär tillskyndas tillstädeskomna parter och

målet bliva, till nackdel jämväl för den tilltalade, onödigt uppehållet. Dylika

olägenheter kunde utan åsidosättande av den tilltalades intresse i viss utsträckning

förebyggas, om åt hans önskan att personligen framlägga sin sak

inför hovrätten tillädes avgörande betydelse allenast om den framställts redan

under skriftväxlingen. Bestämmelser i detta syfte böra därför upptagas i förslaget.

Härvid bör sörjas för att den tilltalade varder på betryggande sätt

erinrad örn sin befogenhet att för här avsedda händelse göra förbehåll örn

muntligt förhör samt anmanad att angiva var han kan träffas med kallelse

till förhöret.

För det fall att den tilltalade hålles häktad lärer förslaget, trots avfattningen,

vara så att förstå, att där anledning till straffskärpning prövas vara

för handen, förordnande skall meddelas om den tilltalades inställande inför

hovrätten för att han skall bliva i tillfälle att muntligen försvara sig. Härvid

kan det tydligen inträffa, att det sålunda meddelade förordnandet står

i strid icke blott med hovrättens uppfattning beträffande förhörets behövlighet

utan även med den tilltalades önskan, i det att denne ej har något av

vikt att anföra och kanske finner inställelsen synnerligen pinsam. Ett sådant

resultat bleve tydligen förebyggt, om den tilltalade hade att under skriftväxlingen

göra förbehåll om muntligt förhör.

Bestämmelsen att förhör i förevarande fall icke vore erforderligt där underrättens

utslag berodde på oriktig lagtillämpning har synts Svea hovrätt

och processlagberedningen lida av oklarhet. Hovrätten har anfört

härom:

Det är tveksamt, huruvida stadgandet i fråga omfattar vissa fall, vilka

otvivelaktigt böra rymmas därunder. Såsom exempel kan anföras, att en

av hovrätten vidtagen straffskärpning betingas av en först därstädes vunnen

upplysning om förut undergången bestraffning, varvid straffskärpningen ej

sträcker sig längre än lagen oundgängligen föranleder. Nämnas kan ock det

fall att en på angivna sätt begränsad straffskärpning uteslutande har sin

grund däruti, att hovrätten med stöd av utlåtande från sakkunnig myndighet

finner den åtalade handlingen hava medverkat till viss effekt. På nu

anförda skäl bör undantagsregeln så avfattas, att den ostridigt blir tillämplig

så snart hovrätten finner muntligt förhör uppenbarligen sakna betydelse. Genom

en regel av denna innebörd bleve helt visst den tilltalades intresse ej i

någon mån äventyrat.

I samband därmed har hovrätten förordat att den ovillkorliga regeln om

muntligt förhörs anställande ej skulle gälla, där den som skulle höras vistades

utrikes eller det ej vore veterligt var han uppehölle sig. Sådana fall bleve

helt visst sällsynta, om hovrättens förslag angående tid för framställande av

begäran om förhör beaktades.

Processlagberedningen, som utgått ifrån att den tilltalade skulle kallas till

ifrågavarande förhör på sätt som om stämning är stadgat i 11 kap. rättegångsbalken,

har anfört:

Det kan emellertid icke anses tillfredsställande alt i ett mål, varå den tilltalade

icke kan anträffas för delgivning av sådan kallelse, avgörandet skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 146. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

uppskjutas på obestämd tid. En utväg vore att göra de i fråga om förklarings

inhämtande i lagen meddelade bestämmelserna tillämpliga å kallelse

till förhör, en annan att i nu antydda fall eftergiva kravet på den tilltalades

hörande såsom villkor för ändring i underrättens dom. Enligt beredningens

åsikt tala övervägande skäl för den senare utvägen.

Beträffande åklcigarrepresentationen hava Svea hovrätt och Göta

hovrätt framhållit angelägenheten av att den åklagare, som utfört åtalet

vid underrätten även komme tillstädes i hovrätten. Möjligheten att såsom

åklagare med fördel anlita hovrättens egen personal vore enligt Svea hovrätts

uppfattning begränsad. Göta hovrätt har ansett, att av hänsyn till de

olägenheter i praktiskt hänseende som skulle uppstå, örn den lokale åklagaren

alltid skulle inställa sig vid förhör inför hovrätten, växling i åklagarens

person borde på sätt i promemorian ifrågasatts kunna förekomma.

Justitiekanslersämbetet har uttalat att avgörandet huruvida i

det särskilda fallet lokal åklagare borde komma tillstädes lämpligen syntes

böra tillkomma vederbörande landsfogde. Med den begränsning förslaget

uppställt med avseende å skyldigheten att anordna förhör och då det torde

hava åsyftats att förhören i allmänhet icke skulle inskränkas till att avse

endast någon viss omständighet i målet, syntes det ämbetet troligt att som

regel övervägande skäl talade för att, där ej faktiska eller praktiska hinder

förelåge, den lokale åklagaren borde inställa sig. — Justitiekanslersämbetet

har tillika erinrat att frågan örn ersättning för landsfiskaler och stadsfiskaler

vid inställelser i hovrätten borde regleras.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har uttalat betänkligheter

mot tanken på en växling i åklagarrepresentationen samt därvid

anfört:

Detta kan nödsaka den fungerande åklagaren att begära ett eljest icke erforderligt

uppskov med förhandlingarna och följaktligen orsaka ökade kostnader.

Allra minst kan styrelsen finna lämpligt att till åklagare förordna

extra fiskaler i samma hovrätt som skall avgöra målet. Personer i denna

ställning kunna icke förväntas innehava nödig kompetens och erfarenhet som

åklagare och måste även anses stå i ett för en åklagare olämpligt beroende av

domstolen, I

I biträdesfrågan har Svea hovrätt framhållit, att skulle syftet med

förslaget vinnas, nämligen ökad användning av muntliga förhör i vissa brottmål,

måste det i tillämpningen sörjas för att svaranden i sådana mål tillstädeskomme

personligen och icke genom ombud, något som även torde vara

förslagets mening. Genom den föreslagna ändringen av lagen angående för

ordnande av rättegångsbiträde åt häktad bleve det sörjt för att häktad erhölle

biträde vid muntligt förhör i hovrätt. Det borde emellertid bliva föremål

för närmare utredning och övervägande, huruvida möjligheten att erhålla

biträde vid sådant förhör därmed vore tillräckligt tillgodosedd. Vid

denna utredning borde beaktas, att hovrätten oavsett den tilltalades önskan

kunde finna biträde åt honom erforderligt till undvikande av upprepade

förhör.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

19

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har uppfattat

förslaget så att en häktad person skulle i hovrätten erhålla nytt rättegångsbiträde

samt härom anfört:

Det förutsattes rent av att detta biträde kan vara en av rätten i sista stund

förordnad person, vilken tydligen icke kan förväntas göra någon verklig

nytta, och vid vars sida den tilltalade i en för honom ytterst allvarlig situation

måste känna sig av samhället övergiven. Under dessa förhållanden måste

den muntliga förhandlingen i hovrätten ofta bliva mindervärdig i jämförelse

med underrättsförfarandet. I avsaknad av verkligt dugliga och i målet införsatta

biträden blir förfarandets inkvisitoriska karaktär på ett betänkligt

sätt accentuerad och kan komma att te sig som en samhällets oberättigade

hårdhet mot den tilltalade.

Hovrätterna hava slutligen berört frågan örn de föreslagna bestämmelsernas

inverkan på hovrätternas arbetsbörda. Enighet har rått därom att

ett genomförande av muntliga förhör i den utsträckning som med förslaget

avsåges komme att medföra en ökning ur arbetssynpunkt. Hovrätterna saknade

emellertid för närvarande hållpunkter för en beräkning av det ökade

behovet av arbetskrafter. Svea hovrätt har framhållit, att själva förhören

komme att taga mycken tid i anspråk, varvid vore alt märka att, med hänsyn

till möjligen uppkommande skiljaktiga meningar, fem ledamöter i regel borde

närvara. Advokatfiskalen och andra befattningshavare vid hovrätten

bleve sannolikt i avsevärd utsträckning tagna i anspråk för åklagartalans förberedande

och utförande. Uppsättande och justering av protokoll över muntliga

förhör bleve även en ofta betungande uppgift. I samma riktning hava

övriga hovrätter uttalat sig under erinran tillika, att hovrätterna genom den

förändrade instansordningen för ägodelningsmål redan fått nya omfattande

arbetsuppgifter sig ålagda.

Genom anordnande av muntligt förhör äger hovrätt möjlighet att komplettera

det skriftliga materialet i ett på hovrättens prövning beroende mål. De

nuvarande bestämmelserna i ämnet upptogos i rättegångsbalken genom lagen

den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av samma balk och avsågo

att bereda hovrätterna tillfälle att i större omfattning och på ett verksam^

mare sätt än tidigare lagstiftning givit möjlighet till avhjälpa brister i

målens utredning. Omständigheterna hava emellertid gjort att de muntliga

förhören icke erhållit någon större användning i praktiken. Till hovrätternas

obenägenhet att anställa muntliga förhör torde särskilt hava medverkat,

att det på grund av de för många parter stora avstånden till hovrätternas

förläggningsorter ofta varit förenat med betydande kostnader för parterna

att iakttaga inställelse i hovrätterna. Med hänsyn till hovrätternas stora

arbetsbörda har det också, särskilt under tider då arbetsbalanser förefunnits,

framstått som mindre önskvärt att ytterligare öka arbetsbördan genom

anställande av tidsödande muntliga förhör, där dessa icke varit oundgängliga.

Avfattningen av lagens bestämmelser örn muntliga förhör har även

kunnat giva ett visst stöd åt uppfattningen att de endast avsetts skola förekomma

i sådana undantagsfall, då hovrätten hade anledning att närmare ut
-

Departe
ments
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

reda en särskild omständighet som lämpade sig för att angivas i beslutet örn

förhörets hållande.

Att det nuvarande hovrättsförfarandet lider av alla de olägenheter som

äro en följd av avsaknaden av muntlighet, offentlighet och processledande

verksamhet från domstolens sida har vid upprepade tillfällen framhållits.

Genom anordnande av muntliga förhör av det slag varom här är fråga kunna

dessa olägenheter icke i och för sig undanröjas. En helt tillfredsställande

överrättsprocess torde icke stå att vinna annat än i samband med en allmän

reform av rättegångsväsendet. Sedan genom inrättandet av en hovrätt

för övre Norrland ett första steg tagits mot en uppdelning av de nuvarande

hovrättsområdena, torde dock lämpligen, utan avbidan på rättegångsreformen,

genom en ökad användning av de nuvarande muntliga förhören några

av de svåraste olägenheterna av det i övrigt skriftliga hovrättsförfarandet

böra undanröjas.

Det i den förut omnämnda sakkunnigpromemorian framlagda förslaget till

åtgärder i syfte att inom den nuvarande rättegångsordningens ram åstadkomma

utsträckt användning av muntliga förhör innebär i huvudsak följande.

Bestämmelserna i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken om muntliga

förhör i fullföljda mål skola ändras sålunda, att därav klart framgår

att hovrätt äger anställa förhör icke endast för erhållande av upplysning

om viss omständighet utan även för vinnande av ytterligare utredning överhuvud

taget i målet. I samband därmed skall befogenheten för hovrätt att

uppdraga åt underrätt att hålla sådant förhör begränsas. I fullföljda brottmål

skall tilltalad som dömts till visst strängare frihetsstraff eller avsättning

som regel äga påkalla muntligt förhör i hovrätten, varjämte hovrätt

i princip icke skall äga ändra underrätts utslag till tilltalads nackdel utan att

den tilltalade bereus tillfälle att komma personligen tillstädes vid muntligt

förhör inför hovrätten.

Mot en dylik begränsad reform hava hovrätterna och processlagberedningen

i princip icke haft något att erinra. Beträffande de nya bestämmelsernas

innehåll, sådant det kommit till uttryck i det remitterade sakkunnigförslaget,

hava dock gjorts vissa erinringar. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

har helt avstyrkt förslaget örn ändrad lagstiftning i ämnet.

Till stöd för sitt avstyrkande har styrelsen åberopat bl. a. dels den otillfredsställande

form av muntlighet som hovrättsförhören enligt styrelsens

mening innebure, dels ock att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna

verka hindrande för det fortsatta arbetet på rättegångsreformen såvitt anginge

överrättsproceduren. Emot styrelsens första invändning kan anföras

att erfarenheten givit vid handen att i de fall då muntliga förhör hittills

hållits för komplettering av utredningen i målet, förhöret visat sig kunna

giva hovrätten säkrare hållpunkter för målets bedömande än enbart aktstudium

och föredragning. Farhågan att en utvidgning av hovrättsförhören

skulle stå hindrande i vägen för rättegångsreformen kan icke heller hava

fog för sig. Det har icke från något håll ifrågasatts att den föreslagna utvidgningen

av de muntliga förhörens användning skulle innebära en reform

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

21

som tillgodosåge kraven på muntlighet och omedelbarhet i hovrättsprocessen

efter en rättegångsreforms genomförande. Det föreliggande förslaget till

ökad användning av muntliga förhör står helt på den nuvarande rättegångsordningens

grund och överensstämmer med de önskemål som uttalades vid

den nuvarande lagens tillkomst, men som i praxis alltför litet tillgodosetts.

En väsentlig orsak härtill, nämligen de nuvarande hovrättsområdenas vidsträckthet,

blir nu i någon mån undanröjd genom upprättandet av den norrländska

hovrätten.

Sakkunnigförslaget synes sålunda i stort sett kunna läggas till grund

för en lagstiftning i ämnet. I anledning av vissa i yttrandena framställda

anmärkningar torde förslaget emellertid böra i vissa hänseenden göras till

föremål för omarbetning. Rörande den närmare innebörden av den ifrågasatta

lagstiftningen må följande framhållas.

Vad först angår den i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken för

närvarande stadgade skyldigheten för hovrätt att vid utsättande av muntligt

förhör i fullföljt mål angiva den omständighet varom upplysning erfordras,

har denna bestämmelse sin grund i önskemålet att giva parterna eller deras

ombud tillfälle att bereda sig till det utsatta förhöret. Emellertid har, på

sätt tidigare anmärkts, bestämmelsen understundom gjorts till föremål för

en sträng bokstavstolkning när i hovrätt uppkommit fråga om anordnande

av muntligt förhör. Då det är önskvärt att förhör skall kunna anställas icke

blott för processmaterialets fullständigande eller förtydligande i ett visst begränsat

avseende utan jämväl för vinnande av en mera allsidig bild av målet

i dess helhet eller för stärkande av bevisprövningens säkerhet genom parters

eller vittnens förnyade avhörande, böra ifrågavarande bestämmelser i 26 kap.

15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken på sätt i sakkunnigpromemorian föreslagits

givas sådan ändrad lydelse att därav med tydlighet framgår, att

hovrätt är oförhindrad att anställa muntligt förhör för vinnande av utredning

överhuvud taget i målet utan att hovrätten behöver åberopa någon särskild

omständighet som tarvar utredning.

I detta sammanhang torde den i första styckena av förenämnda två paragrafer

givna befogenheten för hovrätt att uppdraga åt underrätt att hålla

förhör i till hovrätten fullföljda mål böra undergå någon inskränkning. För

närvarande får förhöret hållas vid underrätten då det icke lämpligen kan förekomma

i hovrätten. Då det ligger i sakens natur att värdet av förhöret är

större om det äger rum inför den domstol som skall döma i målet än örn

denna blott erhåller protokoll över ett vid annan domstol avhållet förhör torde,

såsom i sakkunnigpromemorian förordats, åt hithörande lagrum böra

givas det innehåll att hållande av muntligt förhör får uppdragas åt underrätt

endast när särskilda skäl föranleda därtill.

Vad i här berörda hänseenden föreslagits bör gälla såväl vädjade mål som

besvärsmål. I fråga örn vädjade mål ävensom andra besvärsmål än brottmål

synas i övrigt några ändringar i gällande bestämmelser icke böra

ske. I fråga örn brottmålen är däremot förhållandet delvis ett annat.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Med avseende å dessa mål göra sig nämligen nackdelarna av det skriftliga

hovrättsförfarandet gällande med särskild styrka. Frånvaron av muntlig

förhandling försvårar naturligen för hovrätten att rätt bedöma icke endast

det i målet sammanbragta bevismaterialet utan även den tilltalades person

och motivet för den brottsliga gärningen. Särskilt ömtålig blir situationen

då hovrätten efter handlingarnas föredragning kommer till ett annat slut

än underrätten till den tilltalades nackdel. Det synes därför angeläget

att redan nu åtgärder vidtagas i syfte att i viss utsträckning tillförsäkra part

rätt att få muntligen framlägga sin sak inför den högre instansen. Anordnandet

av muntligt förhör bör sålunda i nu avsedda mål icke som enligt gällande

ordning är förhållandet helt bero av hovrättens gottfinnande.

Härvid måste först och främst tillses, att när fråga uppkommer om att

fälla tilltalad, som frikänts i underrätt, till visst strängare straff eller att

skärpa dylikt straff, den tilltalade får en rätt att muntligen framlägga sin

sak inför den domstol, som skall träffa avgörandet. En dylik rätt till muntligt

förhör kan betraktas som en utvidgning av den princip, som ligger till

grund för det nuvarande kommunikationsförfarandet, nämligen att ändring

ej får göras i underrätts utslag till parts nackdel utan att denne fått tillfälle

att förklara sig.

I fråga om tilltalad som själv är klagande ligger det närmast till hands att

tillmäta brottets svårhetsgrad avgörande betydelse och sålunda föreskriva, att

i mål däri underrätten dömt till visst svårare straff muntligt förhör alltid skall

hållas. Med hänsyn till hovrätternas nuvarande organisation och arbetsförhållanden

ävensom till de kostnader för det allmänna, som genom en lagändring

i denna riktning kunna beräknas uppkomma, bör emellertid rätten

att påkalla muntligt förhör inför hovrätten tillsvidare begränsas till de fall

i vilka sådana förhör framstå såsom särskilt angelägna. I

I det följande skall till en början närmare behandlas förslaget om muntligt

förhör såsom förutsättning för att hovrätten skall äga vidtaga viss ändring

i underrätts utslag till den tilltalades nackdel. Bestämmelserna härom

böra i enlighet med sakkunnigförslaget upptagas i ett nytt tredje stycke av

27 kap. 15 § rättegångsbalken.

Svea hovrätt har i detta sammanhang väckt spörsmålet huruvida icke hållandet

av förhör varom här är fråga borde göras beroende av framställning

härom av den tilltalade. Detta skulle medföra den fördelen att, då hovrätten

själv ej med hänsyn till föreliggande brister i fråga örn processmaterialet

eller av annat skäl funne förhör erforderligt, förhör ej skulle behöva utsättas

i andra fall än då det med säkerhet kunde påräknas att den tilltalade

komme att begagna sig av förmånen att få personligen framlägga sin sak

inför hovrätten. Mot en dylik ordning kan, såsom processlagberedningen i

annat sammanhang i sitt yttrande framhållit, den invändningen göras, att det

är mindre väl förenligt med straffrättsskipningens natur att en sådan betydelse

tillmates ena partens begäran om förhörs utsättande. Denna invändning

äger enligt min mening ett starkt principiellt berättigande med hänsyn

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

23

till en framtida ordning för muntligheten i hovrätterna. Då emellertid den

föreslagna utvidgade användningen av ifrågavarande förhör under nu bestående

rättegångsordning närmast ter sig såsom ett komplement till kommunikationsförfarändet,

torde denna invändning icke kunna tillmätas avgörande

betydelse. Det står nämligen redan nu den tilltalade i egenskap av svarande

i hovrätten fritt att avgöra huruvida han vill vidtaga den processuella åtgärd

som består i avgivande av förklaring. Då härtill kommer att praktiska

hänsyn synas fordra att hovrätten får kännedom örn huruvida den tilltalade

åstundar den förmån som förhöret får anses innebära, torde vad Svea hovrätt

härutinnan föreslagit böra beaktas vid utformandet av hithörande bestämmelser.

Framställningen örn förhörs utsättande torde böra göras före utgången av

den i lagen stadgade skriftväxlingstiden. Det bör emellertid sörjas för att

den tilltalade på betryggande sätt erinras om sin befogenhet att för här avsedda

fall göra framställning om förhörs utsättande. Dylik erinran synes

lämpligen kunna meddelas i samma ordning som i 27 kap. 11 § rättegångsbalken

är föreskriven i fråga om meddelandet av innehållet i hovrätts kommunikationsbeslut.

Dessutom bör uppenbarligen hovrätten även i sådana

fall då den tilltalade icke begagnat sig av möjligheten att begära muntligt

förhör noggrant pröva huruvida behov av förhör föreligger och utsätta sådant

där detta stämmer med lagstiftningens syfte.

I den vid sakkunnigpromemorian fogade lagtexten bär uppräknats ett antal

fall då muntligt förhör skulle vara obligatoriskt för att hovrätten skulle få ändra

underrättens utslag. Då emellertid såsom redan i promemorian anmärkts

denna uppräkning icke kan anses vara uttömmande med avseende å de fall då

muntligt förhör inför hovrätten i förevarande hänseende är av betydelse,

synes det på omförmälda uppräkning fotade stadgandet böra ersättas med

en bestämmelse av innehåll, att ändring i underrättens utslag i fråga örn

straff ej får efter besvär av allmän åklagare eller målsägande ske utan att

tilltalad, som på sätt förut sagts framställt begäran att få personligen komma

tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten, beretts tillfälle härtill. Undantag

från huvudregeln torde dock, som i sakkunnigförslaget skett, av praktiska

hänsyn böra göras för det fall att straffet bestämmes till allenast

böter. Detta hindrar naturligtvis icke att hovrätten i det särskilda fallet

kan, där så finnes lämpligt, utsätta muntligt förhör även då allenast böter

kunna eller anses böra ifrågakomma, liksom när fråga är örn annat än

straff.

I sakkunnigförslaget har vidare upptagits en bestämmelse av innehåll att

i förevarande fall förhör icke skall behöva förekomma därest underrättens

utslag beror på oriktig lagtillämpning och av den anledning den tilltalades

närvaro vid muntligt förhör inför hovrätten uppenbarligen saknar betydelse

för målets avgörande. I några yttranden har anmärkts att regeln lider av

viss oklarhet. Med densamma torde närmast hava avsetts att hovrätten

skall äga utan förhör vidtaga den straffskärpning som föranledes t. ex.

av en rättelse i en oriktig straffsammanläggning eller av en först i hovrätten

lämnad upplysning örn att den tilltalade förut undergått bestraffning som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

måste tagas i betraktande vid straffmätningen. I dylika fall torde ett förhör

i regel vara utan betydelse för den tilltalade. I anledning av de framställda

anmärkningarna torde åt bestämmelsen böra givas den avfattning, att förhör

icke behöver äga rum där den tilltalades närvaro uppenbarligen är utan betydelse

för målets avgörande.

Rättegångsbalken innehåller för närvarande icke några närmare bestämmelser

angående sättet för parts kallande till muntligt förhör. Detta har

emellertid enligt vad erfarenheten visat icke medfört några olägenheter.

Det torde sålunda jämväl i fortsättningen böra överlåtas åt hovrätterna

att i enlighet med den praxis som där utbildats ombesörja att parterna

bliva vederbörligen kallade till utsatta förhör. I detta sammanhang

synes ett av Svea hovrätt väckt förslag örn ytterligare undantag från regeln

om muntliga förhörs anställande böra beaktas. Denna synes sålunda av

praktiska hänsyn ej böra äga tillämpning om den tilltalade vistas utrikes

eller det ej är veterlig! var han uppehåller sig. Om såsom i det föregående

föreslagits förhörets hållande skall göras beroende av framställning härom

av den tilltalade, torde emellertid i praktiken undantagsstadgandet sällan

komma till användning.

Vad därefter angår frågan om rätt för klagande som dömts till visst frihetsstraff

eller avsättning att påkalla muntligt förhör hava i förslaget bestämmelser

härom upptagits i 27 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken. Jämväl i

detta fall synes, såsom i sakkunnigpromemorian föreslagits, förhöret böra

komma till stånd efter vederbörlig framställning. Denna bör göras i besvärsskriften

eller, om hovrätten förordnat om motpartens hörande över besvären,

inom utgången av förklaringstiden. På sätt i sakkunnigpromemorian föreslagits

bör rätten att påkalla förhör begränsas till mål däri klaganden fällts

till ett icke alltför ringa straff. En lämplig gräns synes vara den i sakkunnigförslaget

angivna eller straffarbete i sex månader, fängelse i ett år

eller avsättning.

Beträffande dessa fall synes hovrätten böra medgivas något större prövningsrätt

av den tilltalades framställning om förhör än som föreslagits för

det fall att fråga är om ändring till den tilltalades nackdel. Hovrätten bör

sålunda äga avslå framställning om muntligt förhör, då särskilda skäl däremot

äro. Detta får anses vara förhållandet t. ex. då hovrätten finner sig

kunna, med bifall till den tilltalades ändringssökande, befria honom från

ådömt straff eller förordna om villkorlig dom.

Vad i det föregående anförts om rätt för tilltalad att påkalla muntligt förhör

skall naturligen avse även sådant mål som fullföljts till Svea hovrätt

såsom särskild domstol. Sålunda skall jämlikt 103 § lagen örn krigsdomstolar

förfarandet vinna tillämpning i krigshovrätten. Av lätt insedda skäl

böra, på sätt i sakkunnigpromemorian anmärkts, de nya bestämmelserna

icke avse mål som fullföljts från konsularrätt.

De nu avsedda bestämmelserna örn muntliga förhör avse allenast till hovrätt

fullföljda mål. I fråga om förhör i underställningsmål och de brottmål

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

25

varmed hovrätten utan föregående stämning tager befattning tillkommer det

enligt gällande rätt hovrätten att förfara på lämpligaste sätt. Härutinnan

har i sakkunnigpromemorian icke föreslagits någon ändring. Någon sådan

har ej heller påyrkats i de avgivna utlåtandena. Då på sätt i promemorian

framhållits hovrätterna icke sällan tillämpa ett muntligt förfarande i de

grövre brottmål varom här är fråga samt antagas må att beträffande övriga

mål enahanda principer som föreslagits beträffande de fullföljda brottmålen

skola vinna tillämpning, torde några ändrade förhörsbestämmelser i förevarande

hänseende ej heller för närvarande vara erforderliga.

Enligt gällande bestämmelser är rättegången i hovrätt offentlig allenast

såvitt angår brottmål varmed hovrätt tager befattning såsom första domstol.

Då det icke torde kunna anföras giltiga skäl för att icke vid muntlig förhandling

inför hovrätt rättegången alltid skall vara offentlig, synes på sätt i

sakkunnigpromemorian föreslagits föreskrift härom böra införas. Därvid

böra dock gälla samma inskränkningar som äro stadgade i fråga om offentlighet

vid underdomstolarna i förordningen den 22 april 1881 i ämnet.

Vid muntligt förhör i brottmål skall naturligen åklagarmyndigheten vara

representerad i hovrätten. Närmast av ekonomiska hänsyn har i sakkunnigpromemorian

ifrågasatts huruvida icke vederbörande lokala åklagares inställelser

borde i viss utsträckning begränsas och åklagarrepresentationen i

stället tillkomma befattningshavare i hovrätten t. ex. advokatfiskalen eller

extra fiskal. Mot en dylik anordning hava i flera yttranden anförts betänkligheter.

Framhållits har sålunda bland annat den fördel som ur processuell

synpunkt ligger däri att den åklagare som utfört åtalet vid underrätten

även kommer tillstädes i hovrätten. Riktigheten härav kan icke förnekas.

Den lokala åklagaren kan på ett helt annat sätt än en vid hovrätten

anställd åklagare tillhandagå domstolen med de upplysningar som vid förhöret

må finnas erforderliga — förutom rörande själva processmaterialet —

även i fråga om den förberedande utredningen och ortsförhållandena. Det

kan emellertid icke bortses från det faktum att situationen någon gång kan

vara sådan att det redan på förhand är uppenbart att närvaron av en lokal

åklagare icke är nödvändig. För sådana fall vore det lämpligt om åklagarrepresentationen

kunde ordnas på annat, ur kostnadssynpunkt billigare sätt.

Vad i sakkunnigpromemorian föreslagits i detta hänseende torde därför böra

tagas under övervägande. Avgörandet huruvida i det särskilda fallet lokal

åklagare skall uppvakta i målet eller icke bör — såsom jämväl justitiekanslersämbetet

förordat — tillkomma högre åklagarmyndighet eller sålunda

efter landsfogdereformens genomförande den 1 nästkommande juli vederbörande

överåklagare (landsfogde). Ersättare för lokal åklagare som är bosatt

i hovrättsstaden eller dess omedelbara närhet bör emellertid icke ifrågakomma.

Ordnandet av här berörda förhållanden torde kunna ske i administrativ

ordning, övervägas bör jämväl huruvida icke utom hovrättens

förläggningsort bosatt landsfiskal, som kallas till muntligt förhör i tjänstemål

i hovrätt, bör medges rätt till rese- och traktamentsersättning. Järn
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

väl stadsfiskal bör erhålla sådan ersättning vilken emellertid, då åklagarväsendet

i städerna är en kommunal angelägenhet, bör utgå av stadens

kassa.

Av vad inledningsvis anförts framgår, att en av anledningarna till att hovrättsförhören

hittills erhållit så ringa användning varit de för många parter

stora avstånden till hovrätternas förläggningsorter och de därav betingade

kostnaderna för inställelserna. Genom inrättande av en hovrätt för de två

nordligaste länen kommer för denna landsändas vidkommande förhållandena

i berörda hänseende att bliva till icke ringa del förbättrade. Ett ökat

muntligt förfarande enligt här föreslagna grunder kommer emellertid —

framför allt innan en ytterligare uppdelning av de större hovrättsområdena

kommit till stånd eller hovrätterna beretts möjlighet att hålla sammanträden

utom sina förläggningsorter — att för åtskilliga enskilda parter medföra

ej oväsentliga kostnader för deras inställelser. På sätt i sakkunnigpromemorian

föreslagits torde vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att underlätta för

mindre bemedlade tilltalade att begagna sig av möjligheterna att få inför hovrätten

personligen framlägga sin sak. Vad sakkunnigpromemorian härutinnan

innehåller har av de i ärendet hörda myndigheterna lämnats utan

erinran. Förslaget, för vilket närmare redogjorts i det föregående och till

vilken redogörelse hänvisas, innebär en utvidgning av gällande bestämmelser

om fri rättegång. I vad mån därigenom statsverkets kostnader för denna

komma att ökas låter sig för närvarande icke bedöma. Under åberopande

av bland annat förevarande förslag har emellertid Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition

hemställt om ökat anslag för bestridande av kostnaderna

i anledning av lagstiftningen om fri rättegång.

I likhet med vad som gäller vid rannsakning inför häradsrätt bör häktad

person som inställes vid muntligt förhör i hovrätt vara tillförsäkrad

biträde i rättegången. På i huvudsak samma skäl som i det föregående anförts

i fråga örn lämpligheten att i hovrätten låta den lokale åklagaren uppvakta

i målet bör, där den häktade så önskar, hans vid underrätten anlitade

rättegångsbiträde jämväl anlitas i rättegången i hovrätten. För det fall att

den häktade icke aktat nödigt att begära biträde men hovrätten finner biträde

erforderligt, bör hovrätten, i överensstämmelse med vad som gäller för

motsvarande fall vid underrätt, naturligen äga förordna lämplig person att

biträda den häktade. Med en dylik anordning av försvaret torde de av

styrelsen för Sveriges advokatsamfund anförda betänkligheterna i berörda

avseende bliva undanröjda.

Enligt 30 kap. 45 § rättegångsbalken skola stadgandena rörande muntliga

förhör i hovrätt äga motsvarande tillämpning då högsta domstolen finner

nödigt att ''till vinnande av upplysning angående viss omständighet’ hålla

förhör med parterna. Denna bestämmelse synes böra undergå jämkning till

vinnande av överensstämmelse med vad som i detta hänseende föreslagits

beträffande hovrättsförhören. Ifrågasättas kan jämväl huruvida icke föreskrifter

böra införas örn muntliga förhör inför högsta domstolen i vissa

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

27

brottmål av i huvudsak samma innehåll som föreslagits beträffande hovrätt.

Emellertid lärer detta icke låta sig göra utan väsentliga ändringar i

högsta domstolens organisation. Det må vidare framhållas att, därest i ett

brottmål muntlig förhandling ägt rum i hovrätten, högsta domstolen redan

därigenom fått ett bättre material för sakens bedömande. Slutligen förtjänar

erinras örn att här är fråga allenast om en provisorisk lagstiftning vilken icke

är avsedd att i någon högre grad bryta mot den nuvarande ordningen.

Då en tillämpning av de nya förhörsbestämmelserna förutsätter att för de

rättssökande i de två nordligaste länen hovrätten är lättare tillgänglig än

för närvarande är förhållandet, torde erforderliga lagändringar böra träda

i kraft först då hovrätten för övre Norrland kan börja sin verksamhet. Såsom

av årets statsverksproposition framgår, torde detta komma att ske den 1 oktober

1936.

En utsträckt användning av muntliga förhör i enlighet med vad i det föregående

föreslagits kommer naturligen, på sätt hovrätterna i sina yttranden

framhållit, att utöva viss inverkan på hovrätternas arbetsbörda. Detta gäller

särskilt, om möjlighet skulle öppnas för hovrätt att hålla muntligt förhör

å annan ort än hovrättens förläggningsort. Såsom hovrätterna själva

anfört saknas emellertid för närvarande hållpunkter för en beräkning av det

ytterligare behov av arbetskrafter som kan komma att föranledas av den

ökade muntligheten. I den mån erfarenheten skulle visa att de nya bestämmelsernas

tillämpning oundgängligen kräver förstärkning av arbetskrafterna

inom någon hovrätt, måste naturligen frågan härom upptagas.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30

kap. 45 § rättegångsbalken;

2) lag örn offentlighet vid förhör inför hovrätt;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

örn fri rättegång;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368)

angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) örn konsular

jurisdiktion.*

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Tage Evers.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.

45 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.

45 § rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

26 KAP.

15 §.

Finner i vädjat mål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,

muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör

eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla

förhöret. Ej må den omständigheten att svaranden i hovrätten uteblivit

utgöra hinder för hovrätten att förordna om hans inkallande till förhör,

där sådant prövas för målets utredande erforderligt.

Avser förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet

eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig,

angive hovrätten detta i beslut örn förhöret. Hovrätten förelägge part, som

skall vid förhöret tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller att målet

avgöres utan hinder av hans utevaro. Skall förhöret hållas vid underrätt,

meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

27 KAP.

11 §•

Vad parterna enligt 6 och 10 §§ hava att iakttaga, så ock äventyret om

det försummas, skall tecknas å besvärsskriften. Därvid skall jämväl, då fråga

är om sådan ändring i underrätts utslag som i 15 § tredje stycket avses, tilltalad

erinras om vad han enligt nämnda lagrum har att iakttaga för att få

personligen komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,

muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

29

förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att

hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,

fängelse i minst ett år eller avsättning, i besvärsskriften eller, örn

hovrätten förordnat örn vederpartens hörande över besvären, inom den i

10 § för förklarings avgivande föreskrivna tid begärt att få personligen

komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten, skall ock sådant

förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens vederpart

underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret kallad,

där så kan ske.

Avser förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet

eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig, angive

hovrätten detta i beslut om förhöret. Skall förhöret hållas vid underrätt,

meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i

underrättens utslag i fråga om straff, utan att tilltalad, som före förklaringstidens

utgång framställt begäran att få personligen komma tillstädes

vid muntligt förhör inför hovrätten, beretts tillfälle härtill. Vad nu är sagt

gäde dock ej, där hovrätten bestämmer straffet till allenast böter, eller den

tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för

målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller

sig, eller det upplyses att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

Om förhör,

45 §.

Där i något mål Konungen finner nödigt att, till vinnande av utredning i

målet, förhör med parterna hålles, skall vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat

i fråga om förhörs anställande i hovrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936; dock att vad i 27 kap.

15 § första stycket andra punkten och tredje stycket är stadgat icke

skall äga tillämpning å mål däri hovrätt vid lagens ikraftträdande redan fattat

slutligt beslut.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Förslag

till

Lag

om offentlighet vid förhör inför hovrätt.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 22 april 1881 (nr 17 s. 6)

om offentlighet vid underdomstolarne samt i lagen den 29 mars 1899 (nr 18

s. 4), innefattande tillägg till nämnda förordning, finnes stadgat i avseende

å rättegång vid allmän underrätt jämväl skall äga tillämpning, då förhör

äger rum inför hovrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936, då lagen den 14 juni 1901

(nr 38 s. 48) om offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt skall upphöra

att gälla.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri

rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 §•

Har part---åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt---allmänna medel.

Har tilltalad som i hovrätt åtnjuter fri rättegång personligen inställt sig

vid muntligt förhör inför hovrätten, åge han på därom framställd begäran

erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelsen, där hovrätten finner

sådan ersättning böra utgå. Sådan gottgörelse må avse traktamentsersättning

med högst fem kronor för varje dag som för resan och vistandet vid

domstolen erfordras, så ock resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna

resereglementet. Ej må ersättning varom nu sagts utgå i annat fall än där

den tilltalades hemvist är beläget på minst fem mils avstånd från hovrättens

sammanträdesort. Saknar tilltalad varom här är fråga medel till bekostande

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1933: 230.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

31

av sin inställelse, må han i den ordning som i 3 § lagen den 4 juni 1886

(nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål

är för där avsett fall stadgad medelst förskott av allmänna medel å resekostnaden

beredas tillfälle att inställa sig inför hovrätten.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts---ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola, med undantag av tredje stycket, äga motsvarande

tillämpning i fråga om mål, som fullföljes hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368) angående

förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

1 §•

Äskar någon---samma talan.

Förordnande av biträde meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Finnes vid målets handläggning att biträde ej förordnats, eller har förordnat

biträde ej tillstädeskommit, meddelas dock sådant förordnande av rätten.

Ej må den omständigheten, att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra

hinder mot målets handläggning. Innan biträde hörts må dock icke, mot

den häktades bestridande, slutligt utslag meddelas.

Vill den---den förordnade. 2

2 §•

Är vid handläggning av mål, däri någon hålles häktad såsom misstänkt

för brott, biträde för den häktade ej tillstädes, men finner rätten med hänsyn

till bristande förmåga hos den häktade att själv tillvarataga sina intressen

biträde erforderligt för målets utredning, åge rätten, ändå att det ej påkallas

av den häktade, förordna biträde. Sålunda förordnat biträde må icke

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

avvisas av den häktade, med mindre han själv anskaffar annat biträde, som

av rätten godkännes.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular
jurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 55 § lagen den 5 juni 1909 om

diktion skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

konsularjuris
-

55 §.

Underställt mål---i målet.

I fullföljt---underställda mål.

Vad i 27 kap. 15 § första stycket andra punkten och tredje stycket rättegångsbalken

finnes för hovrätt stadgat örn utsättande av muntligt förhör i

där avsedda fall skall icke äga tillämpning i mål som i denna lag avses.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 146.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majis lagråd den 5 mars

1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 7 februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30

kap. 45 § rättegångsbalken;

2) lag örn offentlighet vid förhör inför hovrätt;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

örn fri rättegång;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368)

angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) örn konsular

jurisdiktion.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Ernst Leche.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

lii/tang lill riksdagens protokoll 19.%. 1 sami. Nr 14G.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets

den 5 mars 1936 avgivna utlåtande över de den 7 februari 1936 till lagrådet

remitterade förslagen till 1) lag örn ändrad lydelse av 26 kap. 15 §,

27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. U5 § rättegångsbalken; 2) lag örn offentlighet

vid förhör inför hovrätt; 3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§

lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång; 4) lag örn ändrad lydelse

av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368) angående förordnande av

rättegångsbiträde åt häktad; samt 5) lag örn ändrad lydelse av 55 § lagen

den 5 juni 1909 (nr h5) örn konsularjurisdiktion.

Under förmälan att i förslagen, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

vidtagits några smärre jämkningar av redaktionell natur hemställer

föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

360730

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:210 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. s. 6 i texten
  2. 1LU 1936:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. 45 § rättegångsbalk s. 1 i texten