Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) m. m

1936-03-10 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:184, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj

1931 (nr 142) m. m.; given Stockholms slott den 10

mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142),

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 184.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas

efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust,

inom en månad från den dag då beslutet meddelades däröver anföra

besvär hos Konungen. Har Konungens befallningshavande fastställt av byggnadsnämnd

antaget förslag till ny eller förändrad tomtindelning, må klagan

ej förås av byggnadsnämnden eller av sakägare som skriftligen godkänt

förslaget.

Över annat---— ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

3

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

Härigenom förordnas, att 28, 29 och 53 §§ samt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan

den 20 november 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

28 §.

Då förslag---till avgörande.

Där markägarna---om tomtindelning.

Sedan byggnadsnämnden antagit tomtindelning, skall till Konungens befallningshavande

insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag

av byggnadsnämndens protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare

vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en

av honom tillhörigt område, ävensom av markägare eller drätselkammaren

avgivna skriftliga godkännanden samt övriga till ärendet hörande handlingar.

29 §.

Sedan fastställelse---för fastighetsregistret.

Må till följd av vad i 75 § första stycket stadsplanelagen är stadgat klagan

mot beslutet ej äga rum, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan

teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

53 §.

Byggnad, som —--byggnadsordningen angives.

Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser

om rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å

varandra angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att i

fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande

av brandmur. I byggnadsordningen må även stadgas att, där gemensam

brandmur framdeles anordnas eller sådan brandmur anordnats på grund av

åläggande i byggnadsordning, gemenskapen ej må av en delägare mot den

andres bestridande hävas.

Då särskilda---avsevärt ökas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

123 §.

1 mom. över byggnadsnämnds---av beslutet.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden

rörande ställande av säkerhet enligt 18 § stadsplanelagen för fullgörandet

av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomt

eller att utgiva bidrag till gatukostnad, skall om besvär över den myndighets

beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgas om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

Protokoll över---sålunda skett.

Har, då markägare blivit för delgivning av byggnadsnämnds beslut örn

tomtindelning sökt å den ort där han är eller senast varit boende, antingen

upplysning ej kunnat vinnas var han uppehåller sig, eller upplysts att han

vistas utrikes, och finnes ej någon som äger att för honom föra talan, då må

kungörelse om beslutet intagas i den eller de tidningar vari kommunala meddelanden

för staden intagas samt, om någon är satt att förvalta fastigheten,

denne underrättas om beslutet; och vare därefter så ansett, som hade delgivning

skett.

Innefattar byggnadsnämndens beslut antagande av förslag till ny eller förändrad

tomtindelning, må klagan över beslutet ej föras av sakägare som

skriftligen godkänt förslaget.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936; dock att vad i 123 § 1 mom.

andra och fjärde styckena är stadgat ej skall äga tillämpning å beslut som

dessförinnan meddelats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga om lagstiftningsåtgärder

till påskyndande av tomtindelnings fastställande.

Föredraganden anför:

»Enligt 28 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 gäller som allmän

regel att, då förslag till tomtindelning uppgjorts, byggnadsnämnden har att

bevisligen underrätta samtliga markägare vilkas rätt beröres av tomtindelningen

samt drätselkammaren, att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt

under viss tid och att anmärkningar däremot må inom samma tid till byggnadsnämnden

avlämnas; sedan denna tid gått till ända, äger nämnden företaga

ärendet till avgörande, över byggnadsnämndens beslut må enligt 123 §

1 mom. samma stadga besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad från

det klaganden erhållit del av beslutet. Beträffande länsstyrelsens beslut om

tomtindelning stadgas i 75 § första stycket stadsplanelagen den 29 maj 1931,

att beslutet skall meddelas efter anslag och att den som är missnöjd med detsamma

har att anföra besvär hos Kungl. Maj :t inom en månad från den dag

då beslutet meddelades.

Under förarbetena till 1931 års stadsplanelag framfördes från skilda håll

önskemål om åtgärder till underlättande och påskyndande av det förfarande

som var föreskrivet för tomtbildning och dennas rättsliga genomförande. I

den nya lagstiftningen sökte man också i viss mån tillgodose dessa önskemål,

i främsta rummet genom införande av den nyss återgivna regeln angående

ordningen för meddelande av länsstyrelses fastställelsebeslut rörande tomtindelning,

genom vilken regel sådant beslut skulle snabbare taga åt sig laga

kraft. Tidigare hade tiden för anförande av besvär räknats från det klaganden

erhållit del av beslutet, vilket alltså måst delgivas samtliga sakägare i

tomtindelningsärendet för att överhuvud kunna vinna laga kraft.

Efter den nya lagstiftningens tillkomst ha emellertid önskemål yppats om

ytterligare åtgärder i nyss angivna syfte.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Sålunda har fastighetsregisterkommissionen i skrivelse till Kungl. Majit den

6 oktober 1934 — nied åberopande att enligt vunnen erfarenhet den långa tid

som även med de nya bestämmelserna krävdes för genomförande av fastighetsbildningen

inom område, som skall tomtindelas, kändes ganska betungande

— framställt förslag till ytterligare förenkling av bestämmelserna rörande

klagan i tomtindelningsärenden. Enligt detta förslag, vilket upptog vissa ändringar

i 75 § stadsplanelagen ävensom 28 och 29 §§ samt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan,

skulle uttryckligen stadgas att sakägares skriftliga godkännande

av uppgjort tomtindelningsförslag för honom uteslöte rätt att överklaga byggnadsnämnds

beslut varigenom förslaget antagits, och om länsstyrelsen i oförändrat

skick fastställde det av byggnadsnämnden antagna förslaget, skulle ej

heller över länsstyrelsens beslut klagan få föras av sakägare som skriftligen

godkänt förslaget eller av byggnadsnämnden. Hade samtliga sakägare godkänt

förslaget, skulle alltså verkan därav bliva den att såväl byggnadsnämndens

beslut om antagande som länsstyrelsens beslut örn fastställelse omedelbart

vunne laga kraft.

Med skrivelse den 6 november 1934 överlämnade fastighetsregisterkommissionen

sedermera till Kungl. Majit en av viss utredning åtföljd skrivelse

från Stockholms stads fastighet snämnd, däri det praktiska behovet av de

ifrågasatta bestämmelserna understrukits.

Vidare har Överståthållarämbetet den 3 december 1934 till Kungl. Majit

avlåtit en framställning, som likaledes åsyftar förebyggande av dröjsmål med

tomtindelnings fastställande. Denna överståthållarämbetets framställning

var föranledd av en skrivelse i ämnet från Stockholms stads byggnadsnämnd,

däri framhölls hurusom fordran på delgivning med vederbörande markägare

av byggnadsnämndens beslut om tomtindelning lätteligen kunde vålla

dröjsmål med tomtindelningens fastställande och i enstaka fall utgöra hinder

därför, särskilt då markägarens vistelseort vore okänd. Den naturligaste

utvägen syntes byggnadsnämnden vara att ifrågavarande beslut i stället finge,

liksom länsstyrelsens, meddelas efter anslag.

I likhet med byggnadsnämnden fann Överståthållarämbetet starka skäl

tala för att dröjsmål med tomtindelnings fastställande i görligaste mån förebyggdes.

I fråga om lämpligaste sättet för tillgodoseende av detta önskemål

gav dock ämbetet uttryck åt en annan uppfattning än byggnadsnämnden.

Ämbetet ansåg sålunda en föreskrift att byggnadsnämnds beslut

finge meddelas efter anslag icke ägnad att i tillräcklig grad bereda alla sakägare

tillfälle att bevaka sin rätt. I betraktande av den betydelsefulla uppgift

som delgivningen hade att fylla syntes eftergift å kravet på delgivning av

byggnadsnämnds beslut endast böra äga rum i de fall, då det visades att delgivning

icke kunnat verkställas på den grund att markägare trots eftersökning

icke anträffats. Däremot fann ämbetet en inskränkning av nuvarande

tidsutdräkt vid ärendenas handläggning lämpligen kunna ske genom införande

av en bestämmelse i byggnadsstadgan, att byggnadsnämnds beslut

vunne laga kraft gentemot markägare som ej för delgivning anträffats, se
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

7

dan trettio dagar förflutit från det han blivit av stämningsmän sökt å den

ort där han vore eller senast varit boende.

Över överståthållarämbetets framställning inhämtades utlåtanden av vissa

myndigheter och sammanslutningar. Byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands

län, magistraterna i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik

samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund tillstyrkte överståthållarämbetets förslag eller förklarade sig ej ha

något att däremot erinra. — Länsstyrelsen i Malmöhus län förordade Stockholms

stads byggnadsnämnds förslag med tillägg, att underrättelse eller kungörelse

enligt 28 § byggnadsstadgan skulle innehålla tillkännagivande att byggnadsnämndens

blivande beslut komme att meddelas efter anslag. Byggnadsnämnden

i Malmö ansåg tid för anförande av besvär över byggnadsnämnds

beslut om tomtindelning ej erforderlig eller ens avsedd, enär utställningen av

tomtindelningsförslaget borde anses tillräcklig såsom besvärstid; skulle markägarnas

intressen ej anses tillräckligt skyddade därigenom, borde ändring

ske genom utställningstidens förlängning. Därest emellertid denna nämndens

uppfattning ej befunnes riktig, ansåg nämnden besvärstidens början

böra tillkännagivas genom anslag eller genom att kungörelse örn byggnadsnämndens

beslut infördes i en eller flera av stadens tidningar. Stadsstyrelsen

i Sollefteå anslöt sig till Stockholms stads byggnadsnämnds mening, varjämte

stadsstyrelsen fann lämpligt att byggnadsnämnds beslut om antagande av

tomtindelning kungjordes i en ortstidning. — Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län föreslog att meddelande om byggnadsnämnds beslut rörande tomtindelning

skulle, i analogi med vad som gäller örn kommuns beslut rörande

stadsplan, intagas i den eller de tidningar vari kommunala meddelanden för

staden intoges samt att besvärstiden skulle räknas från detta kungörande.

Sedan överståthållarämbetets framställning jämte de däröver avgivna utlåtandena

därefter remitterats till fastighetsregisterkommissionen, avgav kommissionen

den 23 augusti 1935 utlåtande i ärendet. Lika med Överståthållarämbetet

ansåg sig kommissionen icke böra tillstyrka en lösning av frågan

enligt det förslag som framförts av Stockholms stads byggnadsnämnd. Även

mot det förslag som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framlagt i sitt

nyssnämnda utlåtande riktades invändningar. Den förenklade form för markägarens

underrättande, som av särskilda skäl måst medgivas beträffande

stadsplan, ansåg kommissionen icke kunna förordas i fråga örn tomtindelning,

närmast med hänsyn till det avgörande och detaljerade sätt varpå tomtindelningen

bestämde örn markens slutliga bebyggelse. Däremot fann kommissionen

överståthållarämbetets förslag värt allt beaktande. Kommissionen

ifrågasatte dock, huruvida den utformning ämbetet givit sitt förslag

innebure den bästa och mest rationella lösningen. Den av ämbetet använda

formuleringen skulle, enligt vad kommissionen befarade, måhända kunna

åstadkomma missförstånd i avseende å länsstyrelses skyldighet att i fastställelseärendet

allsidigt pröva förslagets lämplighet och laglighet och därvid

taga hänsyn till framställda invändningar och erinringar, oavsett om dessa

icke framkommit redan före byggnadsnämndens beslut eller i form av i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

laga tid anförda besvär däröver. Vidare ansåg kommissionen det lämpligare

att besvärstiden icke sammankopplades med delgivningsåtgärderna.

Hade direkt delgivning ej kunnat ske, borde i stället anordnas ett kungörelseförfarande

av enahanda art som det som vore föreskrivet örn antagande av

stadsplan. Kommissionen framhöll slutligen att ifrågavarande bestämmelse,

vilken syntes ha sin rätta plats i 123 § 1 mom. byggnadsstadgan, torde kunna

förenas med de förslag som framställts i kommissionens förut omnämnda

skrivelse den 6 oktober 1934.

Med anledning av de gjorda framställningarna utarbetades därefter inom

justitiedepartementet en promemoria i ämnet jämte utkast till dels lag om

ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), dels ock

kungörelse om ändrad lydelse av 28 och 29 §§ samt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan

den 20 november 1931 (nr 364).

Enligt lagutkastet skulle i 75 § första stycket stadsplanelagen införas ett

stadgande att, om länsstyrelsen fastställt byggnadsnämndens beslut rörande

tomtindelning, klagan ej finge föras av byggnadsnämnden eller av sakägare

som skriftligen godkänt tomtindelningen. Mot denna föreskrift svarade enligt

utkastet till kungörelse ett nytt stycke i 123 § 1 mom. byggnadsstadgan

av innehåll att, örn byggnadsnämndens beslut innefattade antagande av ny

eller förändrad tomtindelning, klagan över beslutet ej finge föras av sakägare

som skriftligen godkänt tomtindelningen. Enligt ett nytt stycke i 28 §

byggnadsstadgan skulle vidare, sedan byggnadsnämnden antagit tomtindelning,

till länsstyrelsen insändas tomtindelningskartan jämte därtill hörande

beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens protokoll i ärendet och förteckning

å samtliga markägare vilkas rätt berördes av tomtindelningen, med angivande

för var och en av honom tillhörigt område, ävensom av markägare

eller drätselkammaren avgivna skriftliga godkännanden samt övriga till ärendet

hörande handlingar. Till 29 § skulle fogas ett tillägg av innehåll att,

därest till följd av vad i 75 § första stycket stadsplanelagen vore stadgat

klagan mot länsstyrelsens beslut ej finge äga rum, länsstyrelsen hade att å

tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga

kraft. Slutligen skulle i 123 § 1 mom. upptagas en regel för fall då markägare

blivit för delgivning av byggnadsnämnds beslut om tomtindelning

sökt å den ort där han vore eller senast varit boende, och därvid antingen

upplysning ej kunnat vinnas, var han sig uppehölle, eller upplysts att han

vistades utrikes. Kungörelse om beslutet skulle då kunna intagas i den eller

de tidningar vari kommunala meddelanden för staden intoges samt, om någon

funnes som förvaltade fastigheten, tillkännagivas för denne; varefter så

skulle anses, som hade delgivning skett.

över promemorian och författningsutkasten ha efter remiss utlåtanden avgivits

av byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro,

Gävleborgs och Västernorrlands län samt styrelsen för Svenska stadsförbundet.

Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit yttranden från Stockholms

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

9

stads byggnadsnämnd och fastighetsnämnd, byggnadsnämnderna i Malmö,

örebro, Södertälje, Lidingö, Växjö, Sundbyberg och Ljungby, överlantmätarna

i Stockholms och Kronobergs län, länsarkitekterna i Stockholms, i Kronobergs,

Kalmar och Blekinge samt i Västernorrlands län ävensom fastighetsregisterföraren

för Stockholm.

De hörda myndigheterna ha i allmänhet givit sin anslutning till departementsförslaget,

i några fall under hemställan om smärre jämkningar däri.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har likaledes förklarat sig icke ha något

att erinra mot den principiella innebörden av de föreslagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat vissa andra föreskrifter i syfte

att påskynda fastställandet av tomtindelning men tillika uttalat att, därest

en lösning av frågan efter dessa linjer ej kunde godtagas, intet syntes vara

att erinra mot det remitterade förslagets genomförande. Byggnadsnämnderna

i Malmö, Lidingö och Sundbyberg ha jämväl i vissa avseenden intagit

en från förslaget avvikande ståndpunkt.

Såsom skäl för departementsförslagets tillstyrkande har huvudsakligen anförts

att behovet av åtgärder till avvärjande av långvarigt dröjsmål med tomtindelnings

fastställande — vilket behov särskilt understrukits av Överståthållarämbetet

— syntes väl tillgodosett genom de ifrågasatta bestämmelserna

utan att likväl rättssäkerheten därigenom äventyrades, överlantmätaren i

Kronobergs län har uttalat, att den tid som åtginge för att åstadkomma en

rättsligt bestående tomt — vilken tid för närvarande i allmänhet uppginge

till omkring sex månader från det framställning om tomtindelning ingivits

till byggnadsnämnden, även örn inga besvär anfördes ■—• genom de föreslagna

ändringarna syntes komma att reduceras med omkring tre månader.

Några av de myndigheter som i princip instämt i förslaget ha emellertid, såsom

redan antytts, framställt vissa erinringar och önskemål beträffande dess

detaljer. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län anfört, att bibehållandet

i huvudsak av hittillsvarande bestämmelser örn delgivning mången

gång komme att medföra försening av ärendenas avgörande, därest icke i

byggnadsstadgan intoges föreskrift örn skyldighet för byggnadsnämnd att vid

ingivandet till länsstyrelse av handlingarna i tomtindelningsärende för fastställelse

vid dessa foga vederbörliga bevis att tomtägarna fått del av byggnadsnämndens

beslut. Överståthållarämbetet har funnit det måhända kunna

befaras att den i det föreslagna nya stycket av 28 § byggnadsstadgan omförmälda

förteckningen, vilken skulle vara avgörande vid bedömande av

frågan huruvida en tomtindelning blivit av alla rättsägare godkänd, icke

alltid kunde bliva så tillförlitlig och fullständig som erforderligt vore. Även

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har understrukit möjligheten av att

nämnda förteckning bleve oriktig samt framhållit hurusom, i fall då länsstyrelse

fastställde en tomtindelning som skriftligen godkänts utav samtliga

av byggnadsnämnden uppgivna sakägare, länsstyrelsen svårligen

kunde ikläda sig garanti för att fastställelsebeslutet ägde laga kraft mot

alla i verkligheten förekommande sakägare. Med hänsyn härtill bor
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

de det bevis, som enligt det föreslagna tillägget till 29 § byggnadsstadgan

skulle tecknas å tomtindelningskartan, icke innehålla annat än att

tomtindelningen vunnit laga kraft mot samtliga av byggnadsnämnden uppgivna

sakägare, nämnden obetaget att med ledning av sin kännedom om de

faktiska förhållandena i det särskilda fallet bedöma huruvida tomtindelningen

kunde betraktas såsom allmängiltigt lagakraftägande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt utlåtande åberopat den av länsstyrelsen

tillämpade praxis att, sedan ett av byggnadsnämnd godkänt tomtindelningsförslag

överlämnats till länsstyrelsen för fastställelseprövning, som

regel företaga ärendet till avgörande utan avvaktan på att nämndens beslut

vunne laga kraft och alltså utan fordran på bevis att beslutet delgivits sakägarna.

Inga olägenheter hade försports av denna praxis, vilken enligt

länstyrelsens mening vunne stöd däri att hos Kungl. Maj:t anförda besvär

över länsstyrelses beslut i tomtindelningsärenden upptoges till prövning,

oavsett att besvär ej anförts över byggnadsnämndens beslut. Beträffande

frågan om lämpliga lagstiftningsåtgärder har länsstyrelsen förklarat sig numera

anse den bästa lösningen vara att vinna genom en bestämmelse, att besvär

över byggnadsnämnds beslut om antagande av ny eller förändrad tomtindelning

icke må anföras annorledes än genom besvär över länsstyrelsens

beslut i ärendet. Jämte en dylik föreskrift — vilken syntes böra ersätta det

nuvarande andra stycket av 123 § 1 mom. byggnadsstadgan — har länsstyrelsen

ansett ett tillägg böra göras till stadgans 28 § av innehåll, att underrättelse

örn tomtindelningsförslags utställande för granskning skall lämnas

den som i fastighetsägarens frånvaro är satt att förvalta fastigheten. Till

närmare utveckling av sin mening har länsstyrelsen anfört bl. a. följande.

Genom bestämmelserna i 28 § byggnadsstadgan synes på ett åtminstone i

huvudsak betryggande sätt vara sörjt för att sakägarna erhålla kännedom

örn uppgjort tomtindelningsförslag och få tillfälle att göra sina anmärkningar

mot detsamma. För övrigt torde sakägarna i det övervägande antalet

fall hava redan tidigare erhållit kännedom om att fråga om tomtindelning

väckts, i det att vederbörande förrättningsman icke lärer underlåta att på

ett förberedande stadium, innan tomtindelningsförslaget formellt uppgjorts,

vända sig till kända markägare eller ombud för dem i och för inhämtande

av upplysningar rörande vederbörandes önskningar.---Det torde icke

ur synpunkten av sakägarnas berättigade säkerhetskrav eller eljest föreligga

någon anledning afl tillerkänna sakägare besvärsrätt över byggnadsnämnds

beslut örn tomtindelning. Då det material, som förelegat inför byggnadsnämnden,

inbegripet de anmärkningar mot tomtindelningsförslaget, som må

hava framställts, blir föremål för länsstyrelsens prövning ex officio i samband

med fastställelseprövningen, vinnes genom besvär över byggnadsnämndens

beslut endast en dubbel prövning av samma material genom en och

samma myndighet.

Byggnadsnämnden i Malmö har vidhållit sin tidigare omförmälda uppfattning

i ämnet. Alternativt förordades att helt borttaga utställningstiden

i fråga om tomtindelningsförslag, en anordning vilken, i förening med de

ifrågasatta bestämmelserna rörande tomtindelningsförslag som godkänts av

samtliga sakägare, syntes byggnadsnämnden ägnad att i flertalet fall med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

11

föra avsevärd tidsvinst. — Jämväl byggnadsnämnderna i Lidingö och Sundbyberg

ha ansett särskild delgivning av byggnadsnämnds beslut med markägarna

överflödig.

Det synes icke kunna förnekas att, trots vad i den nya stadsplanelagstiftningen

åtgjorts till påskyndande av tomtindelningsförfarandet, de framkomna

önskemålen om ytterligare åtgärder i detta syfte äro synnerligen befogade.

Redan den tidsutdräkt som kräves för åstadkommande av stadsplan

för ett bebyggelseområde i stad eller stadsliknande samhälle är och måste

enligt sakens natur bliva så avsevärd, att det framstår såsom angeläget att

markägarna därefter med minsta möjliga ytterligare dröjsmål komma i tillfälle

att utnyttja sin mark för bebyggande. Då emellertid förutsättningen

härför enligt den nya lagstiftningen praktiskt taget alltid måste var en genomförd

tomtindelning, synes slutsatsen bliva den att varje hinder för ett snabbt

fullföljande av tomtindelningen bör undanröjas i den mån så kan ske utan

men för rättssäkerheten. Vad i ärendet förekommit synes giva vid handen,

att i detta hänseende icke allt blivit gjort som kan göras. Å andra sidan

synes av föreliggande utredning framgå att, enligt den uppfattning som allmänt

gör sig gällande bland de på området sakkunniga, möjlighet till ytterligare

tidsbesparing knappast är till finnandes annat än i fråga örn den tid

som åtgår från det byggnadsnämnden fattat sitt beslut om tomtindelningsförslagets

godkännande och till dess länsstyrelsens lagakraftägande beslut

om fastställelse därå föreligger.

Från vissa håll synes man ha velat göra gällande att redan enligt gällande

lag länsstyrelsen ej skulle behöva avvakta utgången av någon särskild

besvärstid efter byggnadsnämndens beslut, enär utställningen av tomtindelningsförslaget

kunde anses bereda markägarna tillräcklig möjlighet att göra

sina önskemål gällande. Emellertid lärer det mindre väl överensstämma med

byggnadsstadgans bestämmelser örn rätt att anföra besvär över byggnadsnämnds

beslut, därest länsstyrelse skulle kunna fastställa tomtindelning förr

än den stadgade besvärstiden av en månad förflutit efter det samtliga sakägare

bevisligen fått del av byggnadsnämndens beslut om tomtindelningens antagande

och byggnadsnämndens beslut alltså vunnit laga kraft. Att införa en

allmän regel av motsatt innebörd torde ej heller vara att tillråda.

En framkomlig utväg synes fastighetsregisterkommissionen ha anvisat i

sin skrivelse den 6 oktober 1934. Enligt dess förslag skulle sakägare, vilken

skriftligen godkänt förslag till tomtindelning, icke äga överklaga vare

sig byggnadsnämndens beslut varigenom förslaget antagits eller länsstyrelsens

fastställelsebeslut, örn detta sistnämnda innefattade fastställelse i oförändrat

skick av det utav byggnadsnämnden sålunda antagna tomtindelningsförslaget;

mot länsstyrelsens beslut skulle under angiven förutsättning ej heller

byggnadsnämnden få föra talan. Möjligen skulle, i analogi med vad

i 2 kap. 10 § lagen örn fastighetsbildning i stad finnes stadgat om utlåtande

angående tomtgränser, redan enligt gällande rätt sakägares skriftliga

godkännande få anses medföra laga kraft å fastställd tomtindelning. En så
-

Departe
ments
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

dan rättssats torde emellertid, såsom fastighetsregisterkommissionen ock

framhållit, kräva uttryckligt stadgande för att tillerkännas ovedersäglig giltighet.

Kommissionens förslag, vilket i huvudsak oförändrat upptagits i de

inom justitiedepartementet upprättade författningsutkasten, har lämnats

utan erinran i flertalet yttranden och synes erbjuda ej ringa fördelar. Genom

detsamma torde i det övervägande antalet fall, då tomtindelning sker,

en så väsentlig tidsbesparing kunna vinnas att ytterligare åtgärder för förfarandets

påskyndande i dessa fall knappast vore av behovet påkallade.

Denna tidsbesparing skulle enligt vad kommissionen påvisat omfatta —

förutom den tid som åtgår för sakägarnas underrättande om förslagets utställning

samt den frist av minst 14 dagar därefter, varunder anmärkningar

mot förslaget jämlikt 28 § byggnadsstadgan må framställas, vilka båda

tidrymder enligt 28 § andra stycket byggnadsstadgan under viss förutsättning

kunna bortfalla redan nu — dels tiden för delgivning av byggnadsnämndens

beslut med sakägarna, dels den sakägare medgivna tiden för besvär

över byggnadsnämndens beslut, dels ock slutligen den stadgade besvärstiden

av en månad från dagen för länsstyrelsens fastställelsebeslut.

Får till följd av de ifrågasatta bestämmelserna klagan ej föras över länsstyrelsens

beslut, torde, på sätt ock förordats i fastighetsregisterkommissionens

framställning och departementspromemorian, det böra åligga länsstyrel

sen att å tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på nyss angiven grund

vunnit laga kraft. För att sätta länsstyrelsen i stånd att bedöma när sådant

förhållande föreligger har ock ansetts erforderligt att stadga skyldighet

för byggnadsnämnden att, sedan nämnden antagit tomtindelning, till länsstyrelsen

insända kartan jämte därtill hörande beskrivning och övriga handlingar

i ärendet, bl. a. utdrag av byggnadsnämndens protokoll, förteckning

å markägarna samt av markägare eller drätselkammaren avgivna skriftliga

godkännanden.

Vad det ifrågavarande lagakraftbeviset angår har den erinran framkommit,

att då byggnadsnämndens förteckning över markägarna kunde tänkas vara

oriktig och ej med fördel kunde kontrolleras av länsstyrelsen, beviset ej borde

innehålla annat än att fastställelsebeslutet vunnit laga kraft mot samtliga

de av byggnadsnämnden uppgivna sakägarna. Emellertid lärer — även örn

i något undantagsfall skulle inträffa att en markägare ej vore känd för

byggnadsnämnden och till följd härav ej bleve i ärendet hörd — denne

oavsett bestämmelsens formulering vara bevarad vid sin rätt att anföra

nullitetsbesvär; att särskilt markera detta i lagtexten synes knappast av

nöden. Erinras må i detta sammanhang även örn den nyss omnämnda, likartade

föreskriften i 2 kap. 10 § fastighetsbildningslagen angående bestämmande

av tomtgränser. Vidkommande frågan om de handlingar som böra

insändas till länsstyrelsen synes det, särskilt med hänsyn till bestämmelserna

i 11 § 2 mom. sista stycket byggnadsstadgan, knappast få förutsättas att, såsom

en länsstyrelse synes förmena, skyldighet för byggnadsnämnden att tillhandahålla

protokollsutdrag stundom skulle vara ägnad att fördröja ärendets

handläggning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

13

Effekten av den sålunda ifrågasatta ordningen framträder tydligen endast

då samtliga sakägares godkännande av tomtindelningen kunnat erhållas; i

andra fall skulle allt bliva såsom förut. På denna punkt synes en komplettering

lämpligen kunna ske genom införande av bestämmelser i det syfte som

Stockholms stads byggnadsnämnd och Överståthållarämbetet velat främja genom

sina förslag. Detta syfte kan i korthet sägas vara att vinna en fast

utgångspunkt för besvärstiden över byggnadsnämndens beslut om tomtindelningens

antagande. Behovet av särskilda regler härutinnan framträder företrädesvis

i de fall då markägare är boende utom riket eller vistas å okänd

ort och icke kunnat anträffas för delgivning. Såsom även kommissionen i

sitt utlåtande över de sistnämnda förslagen framhållit torde i sådana fall

förenklade föreskrifter vara synnerligen behövliga.

Av de uppslag som framkommit i detta ämne synes företräde böra lämnas

åt överståthållarämbetets förslag i den modifierade form vari det förordats

av fastighetsregisterkommissionen. Enligt detta förslag, vilket jämväl

upptagits i det remitterade utkastet till kungörelse, skall delgivningen med

markägare under vissa förutsättningar kunna ersättas med beslutets kungörande

i den eller de tidningar vari kommunala meddelanden för staden

intagas samt, för den händelse någon finnes som förvaltar fastigheten, dennes

underrättande om beslutet. För tillämpning härav förutsättes att markägaren

blivit för delgivning sökt å den ort där han är eller senast varit

boende samt att därvid antingen upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller

sig, eller ock upplysts att han vistas utrikes. Ett dylikt förfarande

synes, i fall då de övriga nya bestämmelserna ej skulle bliva tillämpliga, medföra

en tillfredsställande tidsbesparing utan att dock kunna anses innebära

något åsidosättande av sakägarnas berättigade säkerhetskrav. Särskilt torde

föreskriften att meddelande skall lämnas den som i fastighetsägarens frånvaro

är satt att förvalta fastigheten vara ägnad att öka de föreslagna åtgärdernas

betryggande karaktär. En fastighetsägare som i förevarande hänseende vill

säkerställa sin rätt att varda hörd under sin frånvaro har därigenom möjlighet

att på ett verksamt sätt bevaka sina intressen i hithörande frågor.

Vad beträffar stadgandets närmare utformning synes, med anledning av

gjord erinran, departementsutkastet lämpligen böra kompletteras med en

uttrycklig föreskrift att för det särskilda förfarandets tillämpning fordras

jämväl att markägaren ej satt ombud som äger att å hans vägnar föra talan

i ärendet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanen en den

29 maj 1931 (nr 142). Vad beträffar de erforderliga ändringarna i byggnadsstadgan

— över vilka riksdagens yttrande lärer böra inhämtas — torde med

framläggande av förslag i denna del få anstå till dess lagförslaget undergått

vederbörlig granskning i lagrådet. Då torde jämväl få anmälas fråga om

ytterligare ändringar i stadgan, vilka ej äga samband med det nu behandlade

spörsmålet.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars

1936.

Närvarande:

justi tierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 21 februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

inagistratssekreteraren W. Hilarion Wistrand.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,

lagrådets den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det den 21 februari 1936

till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Föredraganden anför:

»Då förevarande lagförslag remitterades till lagrådet, lämnades tillika en

redogörelse för innehållet av vissa ifrågasatta, därmed sammanhängande

ändringar i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364). Med framläggande

av förslag i denna del skulle anstå till dess lagförslaget undergått vederbörlig

granskning i lagrådet. Detta förslag har i lagrådets nu anmälda

utlåtande lämnats utan anmärkning. Ej heller i fråga om de nyssnämnda

ändringarna i byggnadsstadgan har anledning yppats att frångå vad som

anförts i anslutning till lagrådsremissen.

Vid samma tillfälle anmärktes att fråga uppkommit om andra ändringar i

byggnadsstadgan, vilka ej ägde samband med det då behandlade spörsmålet.

Jag anhåller nu att även få anmäla dessa frågor.

Om sättet för fullföljd av talan mot vissa beslut enligt stadsplane
lagstiftningen.

Enligt 123 § 1 mom. byggnadsstadgan må besvär över byggnadsnämnds

enligt stadgan eller gällande byggnadsordning meddelade beslut anföras hos

länsstyrelsen. Förutom ärenden, i vilka byggnadsnämnd har att besluta

enligt uttryckliga bestämmelser i byggnadsstadgan eller byggnadsordning,

omnämnas i själva stadsplanelagen ett flertal fall i vilka byggnadsnämnd

äger beslutanderätt. Även å sådana nämndens beslut som grunda sig å

stadsplanelagen anses den berörda besvärsbestämmelsen äga tillämpning.

I de vid stadsplanelagens införande upphävda 38 och 39 §§ av 1 kap. lagen

den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad föreskrevs bl. a., att byggnad

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

17

av viss beskaffenhet ej finge uppföras innan tomtägaren hos byggnadsnämnden

ställt sådan säkerhet för utgivande av gatumarksersättning, som av nämnden

godkändes. Numera gäller enligt 18 § stadsplanelagen, att nybyggnad

ej må ske innan tomtägare fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna

utfartsväg eller avlopp från tomten eller att utgiva bidrag till gatukostnad

eller ock tomtägaren därför ställt nöjaktig säkerhet. Bestämmelserna örn

att säkerheten för gatumarksersättning skall prövas av byggnadsnämnden

lia alltså bortfallit.

Vid behandling inom Stockholms stads förvaltning av ett ärende rörande

överflyttande från byggnadsnämnden till fastighetsnämnden av nyssnämnda

slag av ärenden har fråga uppkommit om en sådan överflyttnings verkan

med avseende å rätten till talan mot beslut i dessa ämnen samt om eventuellt

behov av lagstiftningsåtgärder på området. I ärendet, vilket för närvarande

är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, har utlåtande avgivits av regeringsrätten,

vars flesta ledamöter hemställt örn Kungl. Maj:ts fastställelse å stadsfullmäktiges

beslut om sådan ändring av instruktionen för fastighetsnämnden,

att prövningen av bl. a. ifrågavarande ärenden skulle tillkomma denna

nämnd.1 Till närmare utveckling av denna mening gjorde en av regeringsrättens

ledamöter ett uttalande, varur följande må här återgivas:

Ehuru av förarbetena till bestämmelserna om säkerhets ställande vill synas,

att det ankommer på varje stad att avgöra, vilken av stadens myndigheter

som skall hava att handlägga här ifrågakomma ärenden, framgår därav

tillika, att dessa ärenden ansetts icke tillhöra eller lämpligen böra uppdragas

åt byggnadsnämnden. Vid sådant förhållande är det tydligt att, även om

möjligen besvärsrätt enligt byggnadsstadgan kan anses i sådana ärenden

finnas i städer, där — såsom för närvarande i Stockholm — dessa ärenden

ändock handläggas av byggnadsnämnden, sådan besvärsrätt icke finnes i

andra städer, utan att där besvär må anföras endast på kommunala grunder,

d. v. s. enligt § 49 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm2

motsvarande stadganden i lagen om kommunalstyrelse i stad. Därest, såsom

lämpligt synes, allmän administrativ besvärsrätt anses böra medgivas i dylika

mål, lärer detta kunna ske genom att, eventuellt med riksdagens medverkan,

till byggnadsstadgan göres ett tillägg av innebörd att vad däri stadgas

om besvär över byggnadsnämnds beslut skall i stad, där nu ifrågakomna ärenden

handläggas av annan myndighet, gälla om dylik myndighets beslut i

sådant ärende.

Inom justitiedepartementet har sedermera utarbetats en promemoria jämte

utkast till författningsbestämmelse i ämnet. Enligt detta utkast skulle till

123 § 1 mom. byggnadsstadgan göras ett tillägg av innehåll att, där åt annan

myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva nu ifrågakomna ärenden,

örn besvär över sådan myndighets beslut i dylikt ärende skulle gälla vad

i momentets första stycke stadgas örn besvär över byggnadsnämnds beslut.

över promemorian och utkastet ha efter remiss utlåtanden avgivits av

byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, öster
1

Jfr Regeringsrättens årsbok 1035 ref. 16.

2 Detta stadgande motsvaras frän och med den 1 januari 1936 av 68 § lagen den 15 juni 1935

(nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Bihang till riksdagens protokoll 193G. 1 sami. Nr 1S3-

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Departe''

ments
cliefen.

götlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs

och Västernorrlands län samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund. Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit

yttranden från Stockholms stads byggnadsnämnd och fastighetsnämnd,

byggnadsnämnderna i åtskilliga andra städer samt vissa överlantmätare

och länsarkitekter.

I samtliga dessa utlåtanden har det nya stadgandets införande tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Någon särskild motivering har härvid i allmänhet

ej förebragts. Överståthållarämbetet har emellertid uttalat, att den föreslagna

bestämmelsen vore av sakens natur liksom av uppenbara praktiska

skäl påkallad. Jämväl i några andra yttranden har behovet av det ifrågasatta

stadgandet understrukits, varjämte framhållits att genom detsamma

skulle genomföras en likartad besvärsprövning av allmänt administrativ beskaffenhet

i ärenden angående ställande av säkerhet enligt 18 § stadsplanelagen.

it

Avfattningen av 18 § stadsplanelagen innebär icke något bindande avgörande

i frågan om vilken myndighet som har att pröva där omförmälda ärenden,

utan lämnar frihet att därtill utse antingen byggnadsnämnd, drätselkammare

eller annan myndighet. Någon uttrycklig föreskrift om skyldighet

att överhuvud bestämma vilken myndighet som skall pröva frågan örn

säkerhets ställande har emellertid lagen ej upptagit, örn sådant bestämmande

icke träffats, torde byggnadsnämnden fortfarande ha att utöva denna

prövningsrätt.

I fråga örn de ärenden som av byggnadsnämnd handläggas enligt stadsplanelagen,

byggnadsstadgan och därpå grundade författningar intager

nämnden ställning såsom en administrativ myndighet, icke såsom en kommunal

styrelse eller nämnd. Berörda ärenden äro av rent administrativ art.

Besvär som anföras över nämndens beslut i sådana ärenden betraktas därför

icke såsom kommunalbesvär utan såsom besvär av allmänt administrativ

beskaffenhet. Annat blir läget, om beslut meddelats av annan i det föregående

avsedd myndighet än byggnadsnämnden, närmast då drätselkammare

(respektive i Stockholm fastighetsnämnden). Rätten till besvär över sådan

myndighets beslut regleras av kommunalstyrelseförfattningarna. Av dessa

framgår att för besvärs anförande mot drätselkammares beslut i mål oell

ärenden, vilka drätselkammaren på grund av föreskrifter i särskilda författningar

har att handlägga, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes

stadgat, men att i övrigt besvär över sådan myndighets beslut följa vanliga

kommunala besvärsregler. Riktigheten av det nu sagda synes framgå

av vad som förekommit vid behandlingen i regeringsrätten av förutnämnda

ärende rörande Stockholms stad. I det nyss återgivna särskilda uttalandet,

vilket torde hava biträtts av regeringsrättens flesta ledamöter, anfördes

bland annat att, även om möjligen besvärsrätt enligt byggnadsstadgan kunde

anses i förevarande ärenden finnas i städer där, såsom för närvarande i

Stockholm, dessa ärenden handlades av byggnadsnämnden, sådan besvärs
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 184.

19

rätt tydligen icke funnes i andra städer, utan att där besvär finge anföras

endast på kommunala grunder.

En dylik konsekvens av den nya lagstiftningen är från vissa synpunkter

ägnad att väcka betänkligheter. Visserligen är bestämmandet av säkerheten

av mera förberedande art, men åtgärden är därför ingalunda oviktig särskilt

med hänsyn till storleken av de belopp varom här ej sällan är fråga.

På grund av prövningens förberedande beskaffenhet är den icke kringgärdad

med sådana garantier för tillvaratagandet av tomtägarens rätt som den slutgiltiga

fastställelsen av gatukostnadsersättningens belopp. Det kan med hänsyn

härtill icke gärna anses lämpligt att besvärsrätten i dessa fall begränsas

till de vanliga kommunala besvärsgrunderna. Detta skulle i själva verket

innebära, att prövningen i högre instans bleve huvudsakligen formell och

att i realiteten första instansens avgörande i sakfrågan bleve bindande.

Den angivna olägenheten synes lämpligen kunna undgås därigenom att

man jämväl i nu avsedda fall öppnar möjlighet till en besvärsprövning av allmänt

administrativ beskaffenhet. En dylik lösning, vilken anvisats inom regeringsrätten,

har ock förordats i departementspromemorian samt vunnit

anslutning i de däröver avgivna utlåtandena.

Om nya bestämmelser rörande gemensam brandmur.

I skrivelse den 8 juni 1935, nr 311, anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t

örn utredning i syfte att sådana bestämmelser måtte utfärdas att — där på

grund av obligatorisk föreskrift i äldre byggnadsordning gemensam brandmur

redan anordnats eller där på grund av föreskrift i byggnadsordning sådan

brandmur därefter anordnades — dylik brandmursgemenskap icke

skulle kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.

Tidigare hade stadsfullmäktige i Göteborg hos Kungl. Majit anhållit örn

sådan ändring av 53 § byggnadsstadgan att intagande i byggnadsordningen

för staden av vissa föreslagna bestämmelser angående brandmur i tomtgräns

möjliggjordes, alternativt om tillstånd att i byggnadsordningen införa

nämnda bestämmelser. I ett den 11 mars 1935 avgivet utlåtande över stadsfullmäktiges

framställning hemställde länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län om sådan ändring i berörda paragraf, att möjlighet bereddes att där lokala

förhållanden det påkallade framtvinga gemensamma brandmurar.

I 53 § första stycket byggnadsstadgan är såsom allmän regel föreskrivet

att byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall avskiljas från

denna fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet som i byggnadsordningen

angives. Enligt paragrafens andra stycke må, där särskilda skäl

det påkalla, i byggnadsordningen meddelas bestämmelser örn rätt att lia gemensam

brandmur för byggnader, uppförda å varandra angränsande fastigheter.

Byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 upptog inga föreskrifter

angående gemensam brandmur. Av förarbetena till den nu gällande stadgan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

framgår att frågan härom, vilken dittills reglerats endast i byggnadsordningarna,

med hänsyn till sin natur icke synts lämpa sig att ordnas utan stöd i

byggnadsstadgan, samt att med de ifrågavarande bestämmelserna i denna

icke avsåges hindra fortvaron av sådan lokal praxis som innebure rätt att ha

gemensam brandmur.

I särskilda motioner till 1935 års riksdag (1:27, 11:65) yrkades, att hos

Kungl. Maj:t måtte begäras sådan ändring i byggnadsstadgan och, örn erforderligt,

andra författningar, att i byggnadsordning för stad skulle kunna införas

vissa bestämmelser angående obligatorisk gemensam brandmur i tomtgräns

och kostnaderna för den gemensamma brandmuren, allt under förutsättning

att Kungl. Maj:t icke funne sig böra, utan att ändring i byggnadsstadgan

eller annan författning vidtoges, meddela tillstånd att bestämmelserna

i fråga finge intagas i byggnadsordning för stad. Till stöd för detta yrkande

anfördes bl. a. följande:

Allt sedan slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet hava i Göteborg

i tomtgräns sammanbyggda hus uppförts med en för båda husen gemensam

brandmur, förlagd med sin mittlinje i gränsen. Detta har skett i enlighet

med byggnadsordningarna, vilka alla — 1803 och 1830 års byggnadsordningar,

fastställda av Kungl. Maj:t, 1869, 1874 och 1895 års byggnadsordningar,

fastställda av Konungens befallningsliavande för Göteborgs och Bohus län —

föreskrivit ett sådant byggnadssätt. I närvarande tid äro således samtliga i

tomtgräns sammanbyggda hus i staden med undantag av ett helt ringa fåtal,

kanske ett tiotal, så uppförda. —---Föreskriften i tidigare byggnadsord
ningar

örn gemensam brandmur torde hava haft full rättslig giltighet. Häremot

stå nu bestämmelserna i 1931 års byggnadsstadga, vilka äro alldeles

motsatta de tidigare bestämmelserna. Frågan, huru de nya bestämmelserna

skola kunna tillämpas i Göteborg, där i tomtgränserna så gott som uteslutande

gemensamma brandmurar finnas uppförda, synes hart när olöslig, övergångsstadganden,

varigenom den ena grannens rätt enligt äldre byggnadsordningar

till gemensam brandmur tillvaratages, utan att den andre grannens

rätt enligt 1931 års byggnadsstadga till egen brandmur trädes för nära, torde

icke vara tänkbara. — Om en fastighetsägare, som har gemensam brandmur

med grannen, river sitt hus och vill uppföra ett nytt å sin tomt med egen

brandmur mot grannens hus, skulle grannen nödgas att, efter det den gemensamma

brandmuren på bådas bekostnad rivits, uppföra egen brandmur, och

detta oavsett att han tidigare i full överensstämmelse med och tvingad av

då gällande byggnadsordning helt eller delvis uppfört och delvis bekostat den

gemensamma muren. Ägaren av det kvarstående huset skulle ej heller erhålla

någon som helst ersättning för de betydande kostnader, som i ett sådant

fall skulle åsamkas honom utan något gagn för honom själv och med

en uppenbar kränkning av hans äldre rätt, det skulle nämligen vara orimligt

att ålägga den nybyggande att utgiva någon gottgörelse till grannen, för det

han själv begagnade sig av sin rätt till egen brandmur. Det här anförda gäller

i första hand det fall, då den nya byggnaden uppföres till lika eller större

höjd än den kvarstående. Det kan emellertid också tänkas, att den ene grannen

utan att riva sitt hus påyrkar, att den gemensamma brandmuren ersättes

med särskilda brandmurar eller att granne, som ännu icke motbyggt, vill

uppföra egen brandmur och påyrkar nedrivande av en förefintlig gemensam

brandmur, som han själv ännu icke använt och följaktligen ej heller till någon

del bekostat utan som den först byggande helt uppfört och bekostat. —

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 184.

21

Av det sagda torde framgå, att ett tillämpande i Göteborg av bestämmelserna

i 53 § byggnadsstadgan skulle framkalla en mängd rättstvister, vilkas lösande

utan förnärmande av vad som, åtminstone ur billighetssynpunkt, vore

att anse såsom endera partens rätt, måste te sig synnerligen vanskligt.

över motionerna inhämtades utlåtande av bl. a. byggnadsstyrelsen, som

ställde sig avvisande mot tanken att införa en generell bestämmelse örn obligatorisk

murgemenskap men, med hänsyn till de i Göteborg rådande förhållandena,

fann åtgärder nödvändiga till förhindrande av att den ene murdelägaren

ensidigt skulle kunna framtvinga gemenskapens hävande. Skäl härtill

syntes styrelsen föreligga särskilt då gemenskapen tillkommit på grund

av obligatorisk föreskrift i byggnadsordning, men även i fall då framdeles

gemensam brandmur anordnades efter överenskommelse grannarna emellan.

För den händelse bestämmelser i nu angivet hänseende bleve gällande ansåg

styrelsen behov ej längre förefinnas att hädanefter anordna gemensam brandmur

annat än efter sådana överenskommelser. Styrelsen fann en ändring av

53 § byggnadsstadgan under alla förhållanden erforderlig samt förordade,

att möjlighet bereddes att i byggnadsordning intaga de föreskrifter som närmast

skulle avse att reglera det ekonomiska mellanhavandet mellan grannarna.

Vederbörande riksdagsutskott anslöto sig till den av byggnadsstyrelsen

hävdade uppfattningen. Första kammarens andra tillfälliga utskott (utlåt,

nr 8) fann den verkställda utredningen giva vid handen att behov av ändring

av ifrågavarande bestämmelser ej förelåge för något annat samhälle än

Göteborg, men ansåg det å andra sidan otvivelaktigt att för denna stad anordningen

med gemensamma brandmurar visat sig så lämplig, att den icke

borde avlösas av tvingande bestämmelser i motsatt riktning. Utskottet

framhöll, att med den av byggnadsstyrelsen anvisade utvägen i första hand

allenast fortvaron av den anordning med gemensam brandmur, som dittills

stadgats på obligatorisk väg men för framtiden skulle bliva beroende

av frivillig överenskommelse, bleve säkrad och faran för rättsliga konflikter

i det hela undanröjdes. Emellertid saknades enligt utskottets mening

anledning till antagande, att brandmursgemenskap icke även för framtiden

skulle bliva regeln i de fall där tekniska och ekonomiska förhållanden gjorde

sådan önskvärd; genom bestämmelser sådana som av byggnadsstyrelsen

antytts bleve en dylik på frivillighetens väg konstituerad anordning för

framtiden i väsentliga delar likställd med den förut i kraft av tvingande bestämmelser

förefintliga. — Jämväl andra kammarens femte tillfälliga utskott

(utlåt, nr 6) uttalade såsom sin mening, att för Göteborg visst behov

förelåge av andra bestämmelser om reglering av frågan än dem som funnes

i 53 § byggnadsstadgan, samt ansåg sig med hänsyn därtill och under åberopande

av de skäl som byggnadsstyrelsen anfört böra tillstyrka utredning

av frågan.

Sedermera tiar inom justitiedepartementet upprättats en promemoria i

ämnet jämte utkast till kungörelse örn ändrad lydelse av 53 § byggnads
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Departe
ments
chefen.

stadgan den 20 november 1931 (nr 364). Enligt utkastet skulle till paragrafens

andra stycke fogas det tillägg, att i byggnadsordningen även finge

stadgas huruvida och på vad sätt, i fall då enligt meddelade bestämmelser

gemensam brandmur anordnats, gemenskapen finge på delägares yrkande

hävas. Över promemorian och författningsutkastet ha efter remiss utlåtanden

avgivits av byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, byggnadsnämnden i Stockholm, magistraterna och

byggnadsnämnderna i Göteborg, Norrköping, Gävle, Örebro, Jönköping,

Lund och Halmstad samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund. Magistraterna i Malmö och Linköping ha

ej begagnat sig av dem berett tillfälle att, efter vederbörande byggnadsnämnds

hörande, yttra sig i ärendet.

I samtliga avgivna utlåtanden har departementsförslaget tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Byggnadsstyrelsen har understrukit, att utkastet till

sitt innehåll vore helt överensstämmande med vad styrelsen föreslagit i sitt

yttrande över riksdagsmotionerna. — Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har, under erinran om länsstyrelsens förut omnämnda utlåtande av den

11 mars 1935, anfört att då länsstyrelsen tillstyrkt utkastet — vilket tillgodosåge

endast en del, örn ock den viktigaste, av stadsfullmäktiges önskemål

— länsstyrelsen samtidigt ville uttala sig för att de önskemål som där ej

vunnit beaktande måtte få tillgodoses genom ett av Kungl. Maj:t särskilt

för Göteborgs stad lämnat tillstånd att i byggnadsordning införa vissa föreskrifter

om skyldighet att anordna gemensam brandmur.

Byggnadsstadgans bestämmelser angående gemensamma brandmurar vila,

enligt vad förarbetena utvisa, på den uppfattningen att en sådan anordning

är lämplig endast i vissa fall. Med hänsyn särskilt till den ekonomiska fördel,

en murgemenskap under vissa lokala förhållanden kan erbjuda, har dock

inrymts rätt att i byggnadsordning medgiva användning därav. Gemensam

brandmur må sålunda begagnas, såframt grannarna överenskomma därom

samt byggnadsordningen det medgiver.

Att införa en allmän bestämmelse örn befogenhet att i byggnadsordning

obligatoriskt föreskriva murgemenskap lärer ej kunna förordas. Vad i ärendet

förekommit har emellertid ådagalagt behov att i fall då gemensam brandmur

kommit till stånd, vare sig på grund av en tvingande bestämmelse i äldre

byggnadsordning eller med stöd av föreskrifter som meddelats i kraft av

1931 års stadga, möjliggöra inskränkningar i den rätt att ensidigt häva gemenskapen,

som må tillkomma delägare.

Såsom lösning av spörsmålet har i den remitterade promemorian ifrågasatts

att genom föreskrift i byggnadsstadgan medgiva, att i byggnadsordning

finge upptagas stadgande huruvida och på vad sätt, i fall då i enlighet med

givna bestämmelser gemensam brandmur anordnats, gemenskapen kunde

på delägares yrkande hävas. En bestämmelse av sådant innehåll torde, såsom

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit, tillgodose den viktigaste

delen av de önskemål som framkommit från Göteborgs sida och har

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

23

jämväl tillstyrkts av magistraten och byggnadsnämnden i denna stad. Motsvarande

myndigheter i övriga städer, för vilka enligt vad inhämtats den

föreliggande frågan kan tänkas erbjuda intresse, lia bereus tillfälle att yttra

sig över förslag till sådan bestämmelse; någon erinran däremot har ej heller

från deras sida framställts.

Örn än en sålunda avfattad föreskrift skulle lämna ett måhända önskvärt

utrymme för beaktande av förhållandena i olika fall, torde det likväl

vara tveksamt huruvida ett i byggnadsstadgan lämnat medgivande bör avse

mera än rätt att i byggnadsordningen förbjuda murgemenskapens ensidiga hävande.

Ett sådant stadgande — vilket nära ansluter sig till de önskemål som

kommit till uttryck i riksdagens skrivelse — synes ock tillräckligt motsvara

det behov av reglering på området, som för närvarande kan antagas föreligga.

I samband därmed torde sådan omredigering av författningstexten även

böra ske, att därav otvetydigt framgår att stadgandet avser sådana på

grund av överenskommelse anordnade gemensamma brandmurar, som

tillkomma efter det att i byggnadsordningen upptagits bestämmelser av nu

avsett innehåll.»

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj-.t måtte genom proposition dels

föreslå riksdagen att antaga förslaget till lag om ändrad lydelse av 75 §

stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr U2), dels ock inhämta riksdagens yttrande

över ett enligt förut angivna grunder upprättat förslag till kungörelse

örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr

364).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:241 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 s. 5 i texten