Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser örn län till förekommande av exekutiv försäljning

1936-03-06 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:187, Angående ändrade bestämmelser örn län till förekommande av exekutiv försäljning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser

örn län till förekommande av exekutiv försäljning;

given Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d

Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyteb, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse den 23 januari 1936 har centralnämnden för ackordslåneärenden

m. m. gjort framställning om vissa ändringar i de bestämmelser, som

gälla för beviljande av lån av statsmedel till jordbrukare för förekommande

av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller hans för jordbruket

nödiga inventarier, över framställningen hava efter remiss yttranden avgivits

den 5 februari 1936 av lantbruksstyrelsen och den 27 i samma månad

av statskontoret. Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t detta ärende.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 187.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Gällande bestämmelser rörande beviljande av nämnda lån finnas upptagna

i kungörelsen den 7 juni 1935 (nr 277) om lån till jordbrukare för genomförande

av ackord m. m. Enligt 6 § i kungörelsen må lån för förekommande

av exekutiv försäljning beviljas, bortsett från vissa i 4 § upptagna allmänna

förutsättningar, endast under villkor, att faran för dylik försäljning är uppenbar,

att fordringsägare, som genom lånet erhåller avbetalning, i sådant

avseende åtnöjes med belopp ej överstigande 30 procent av fordringens kapital

samt att sådan fordringsägare tillika förbinder sig att under viss tid,

som ej må understiga fem år, icke indriva återstoden av fordringen, med

mindre gäldenären väsentligen eftersätter sin skyldighet att å rätt tid erlägga

viss, skälig ansedd ränta. Enligt en i paragrafen upptagen undantagsbestämmelse

kan lån jämväl, såvitt särskilda omständigheter föreligga, beviljas

utan iakttagande av förenämnda villkor.

Ifrågavarande låneverksamhet har tillkommit i anledning av framställning

från jordbrukskreditutredningen i dess den 16 november 1934 avgivna

betänkande med förslag till kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande

av ackord m. m. (stat. off. utr. 1934: 45). Innan jag närmare ingår

på centralnämndens förevarande framställning torde jag få erinra örn vissa

uttalanden rörande denna låneverksamhet och villkoren för beviljandet av

dylika lån, dels av jordbrukskreditutredningen i dess nyssnämnda betänkande

och dels av mig till statsrådsprotokollet den 8 mars 1935 i sammanhang

med framläggandet av det på betänkandet grundade förslaget till kungörelse

i ämnet (prop. nr 187).

Jordbrukskreditutredningen anförde, bland annat, följande.

Även om en jordbrukare icke befunne sig på obestånd, kunde hans läge

vara sådant, att hans fortsatta näringsutövning allvarligt hotades. Sålunda

kunde han, oavsett om skulderna överstege tillgångarna, sakna medel till

betalning av räntor och amortering å lån och till följd härav hava att befara

exekutiva åtgärder mot egendomen. Säkerligen skulle i många fall, om exekutiva

åtgärder kunnat förhindras, jordbrukare hava kunnat konsolidera sin

ställning och efter hand göra rätt för sig. Utredningen hade funnit, att det

icke borde möta betänkligheter att, i anslutning till ackordslånebestämmelserna,

skapa möjlighet till lån av statsmedel även till förebyggande av exekutiv

försäljning av jordbrukares egendom. Där exekutiva åtgärder hotade

från fordringsägares sida, skulle gäldenären med anlitande av sådant lån

kunna lämna fordringsägaren en avbetalning å skulden, vars återstod i samband

därmed skulle underkastas viss reglering. Självfallet måste dock förhållandevis

stränga villkor stadgas för erhållande av ifrågavarande lån. Utredningen

ville ytterligare framhålla, att lån borde kunna utgå såväl för förekommande

av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet som för undvikande

av dylik försäljning av gäldenärens för jordbruket nödiga inventarier.

En utmätning av dessa senare kunde nämligen helt äventyra fastighetens

fortsatta brukande.

Såsom motivering för de särskilda villkoren för beviljande av ifrågavarande

lån anförde jordbrukskreditutredningen — vars förslag pa denna punkt,

om man bortser från den generella undantagsbestämmelsen vilken av utredningen

icke upptagits, i huvudsak överensstämde med stadgandet i 6 § förenämnda

kungörelse nr 277/1935 — bland annat:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

3

Det vore givet, att lån icke borde lämnas för att möjliggöra full betalning

till enstaka fordringsägare. Detta vore uteslutet redan av hänsyn till

övriga fordringsägare. Men dessutom skulle en sådan möjlighet kunna

utgöra en lockelse för fordringsägare att söka exekution. Utredningen

hade funnit en avbetalning av 30 procent av fordringens kapital å ena

sidan vara tillräckligt hög för att i regel förmå fordringsägare att avstå

från exekutiva åtgärder och å andra sidan icke innebära en så hög avbetalning,

att borgenären frestades att för att erhålla amortering söka exekution

för fordran, i fråga om vilken sådan icke skulle hava begärts, om

möjligheten att erhålla lån av staten ej förelegat. Utredningen ville framhålla,

att det föreslagna procenttalet vore en maximigräns för avbetalningen

och ingalunda borde vara en regel för dess tillmätande. Ehuru det icke

borde vara något hinder för att flera fordringsägare skulle kunna erhålla

avbetalning med anlitande av ifrågavarande lån, torde det dock med hänsyn

till svårigheterna att med ett större antal fordringsägare träffa sådana

uppgörelser, som här förutsattes, mera sällan komma att inträffa, att lån

beviljades i dylika fall.

Bestämmelsen örn lindring för fem år borde i allmänhet vara tillfyllest

för konsolidering av gäldenärens ställning. En dylik tid torde även i viss

mån motverka, att fordringsägare, i förhoppning att gäldenären skulle kunna

utnyttja ifrågavarande lånemöjligheter, utan tillräckliga skäl sökte genom

hot om exekutiva åtgärder ernå avbetalning. Å andra sidan syntes lånets

bindande under fem år i regel icke böra för borgenären finnas så olägligt,

att han föredroge exekutiva åtgärder, och icke heller ur borgenärens synpunkt

innebära en uppoffring, som i förhållande till den fördel han genom

avbetalningen erhölle, framstode såsom oskälig. I den mån lånet till någon

del toges i anspråk för betalande av förfallna utskylder, arrende eller ränta

å prioriterad skuld, varemot hinder ej borde möta, hade naturligen bestämmelsen

om bindande på viss tid ingen tillämpning. Att dylika skulder ordnades

måste tillses av lånenämnden.

Vid framläggande av förenämnda proposition nr 187 uttalade jag i mitt

anförande till statsrådsprotokollet, att jag i huvudsak kunde biträda utredningens

förslag till bestämmelser rörande ifrågavarande lån men att jag icke

ville underlåta att framhålla, att, där möjligheter funnes för genomförande

av ackord, ackordslån borde meddelas i stället för nu förevarande slags lån.

Vidare framhöll jag, bland annat, följande.

Av utredningens motivering till bestämmelsen, att fordringsägare, som genom

nu ifrågavarande slag av lån erhölle avbetalning, skulle åtnöjas med ett

belopp, ej överstigande 30 procent av fordringens kapital, franninge, att meningen

ej vore, att såsom regel en fordringsägare skulle genom lånet uppbära

full betalning för sin fordran. Något ovillkorligt hinder mot att full

betalning lämnades torde emellertid ej föreligga. Undantagsvis, såsom då

fråga vore örn förfallna utskylder, arrende eller ränta å prioriterad gäld,

torde det till undvikande av exekutiva åtgärder vara nödvändigt, att skulden

helt infriades. Härav följde, att stadgandet om fordringars bindande på viss

tid komme att för sådana fall bliva utan tillämpning.

Huruvida över huvud taget lån borde beviljas gäldenär, som hotades av

exekutiv försäljning för betalandet av förfallna utskylder, arrende eller ränta

å prioriterad gäld, vore en fråga, som icke kunde generellt besvaras. Uppenbarligen

borde icke varje gäldenär, som exempelvis resterade för oguldna

utskylder och på grund härav utsattes för hot örn exekutiv åtgärd, kunna

erhålla lån av statsmedel. Å andra sidan kunde fall tänkas föreligga, då be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

viljandet av lån för sagda ändamål finge anses vara av förhållandena motiverat.

De lånebeviljande nämnderna syntes böra lämnas frihet att härutinnan

träffa avgörande.

Med hänsyn till bland annat de svårigheter, som .skulle uppkomma, därest

de av utredningen föreslagna lånevillkoren skulle gälla även annuitetslån,

syntes möjlighet böra öppnas att, örn särskilda omständigheter därtill föranledde,

för visst fall medgiva undantag från tillämpningen av lånevillkoren.

Det hade därvid synts lämpligt, att möjlighet till dylikt undantag bereddes

jämväl beträffande övriga med förevarande slag av lån förknippade särskilda

villkor. Ett sådant undantagsstadgande hade införts i ingressen till 6 §.

Det finge emellertid framhållas, att stadgandet borde tillämpas med den allra

största försiktighet.

Centralnämndens förslag innebär, att villkoren för beviljande av lån för

förekommande av exekutiv försäljning skulle ändras sålunda, att den tid, för

vilken fordringsägaren skulle förbinda sig att icke indriva återstoden av

fordringen, bestämdes till tre i stället för fem år, att dylik förbindelse icke

skulle erfordras då fråga vore örn lån med fastställd amorteringsplan, samt

att — utan hinder av bestämmelsen att fordringsägaren skulle åtnöjas med

belopp ej överstigande 30 procent av fordringen samt nyssberörda bestämmelse

att fordringsägaren skulle lämna förbindelse att under viss tid ej indriva

återstoden av fordringen — förfallen ränta och amortering å lån ävensom

växelskulder, förfallna utskylder och andra lösa skulder, där desamma

kunde äventyra gäldenärens fortsatta brukande av fastigheten, finge genom

ifrågavarande lån helt eller delvis inlösas.

Centralnämnden anför, att nämnden för att erhålla en noggrann uppfattning

om resultatet av den hittillsvarande låneverksamheten anmodat lånenämnderna

att till centralnämnden inkomma med en redogörelse för vunna

erfarenheter av verksamheten ifråga samt i samband därmed till centralnämnden

överlämna handlingarna i samtliga hos nämnderna slutligen avgjorda

exekutivlåneärenden. Rörande resultatet av denna undersökning har

centralnämnden uppgivit följande.

Nämnden hade redan tidigare haft anledning befara, att exekutivlåneverksamheten

med den utformning densamma genom bestämmelserna i 6 § erhållit

icke kommit att få avsedd betydelse samt att i allt fall berörda bestämmelser

kunde komma att givas en högst olikartad tillämpning inom olika

lånenämnder till skada för den enhetlighet i verksamhetens bedrivande, som

vore önskvärd. Av centralnämnden företagen undersökning hade givit vid

handen, att centralnämndens farhågor icke varit ogrundade.

En granskning av lånehandlingarna visade, att i så gott som alla förekommande

fall beviljade lån åtminstone delvis tagits i anspråk för betalning till

fullo av överhängande skulder. Det vore framför allt möjligheten att befria

den lånesökande från överhängande räntor å inteckningsgäld samt växelskulder,

som föranlett lånenämnderna att göra flitigt bruk av paragrafens undantagsbestämmelse.

Men även behovet att tillfullo inbetala oguldna skatter,

arrendeavgifter, butiksskulder och andra lösa skulder hade genom lånen blivit

tillgodosett. Då det gällde lösa skulder av nämnda art å mindre belopp hade

lånenämnderna vitsordat, att författningens krav på 30 procents avbetalning

och fordringens bindande på fem år svårligen kunde följas, enär borgenärerna

visat sig i regel icke vilja medgiva sökandena en sådan förmån eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 5

själva underkasta sig den uppoffring, som åtgärden väl i regel skulle innebära.

Vad anginge inteckningsgäld korame möjligheten att strängt tillämpa författningens

bestämmelser att te sig olika allt efter som fråga vore om primärkredit

eller sekundär- (och tertiär-) kredit. I fråga örn lån mot primärinteckning

torde lagsökningshot icke vara att befara i andra fall än då å

lånen förefunnes oguldna räntebelopp belöpande på inemot två år och alltså

risk förefunnes för borgenären att gå miste om den del av räntefordringen,

som bleve oprioriterad. En lagsökning skulle i detta fall dessutom endast

avse räntefordringen och anledning syntes enligt centralnämndens mening

saknas att med exekutivlån sätta sökanden i stånd att göra avbetalning med

en tredjedel å en dylik reglerad kapitalskuld. Beträffande den högre liggande

inteckningsgälden hade det åter visat sig svårt att hos den borgenär,

som erhölle avbetalning, utverka medgivande att låta återstoden innestå utan

amortering under fem år, åtminstone örn fastigheten vid tiden för låneansökningen

lämnade full täckning för skulden. Det kunde icke förtänkas en

borgenär att han i en dylik situation hellre sökte utfå hela inteckningsbeloppet

vid exekutiv auktion än åtnöjde sig med en avbetalning med risk att

fastighetens värde efter fem år så förändrats, att hans återstånde fordran

senare icke bleve till fullo täckt. I åtskilliga fall hade lånenämnderna även

ansett sig kunna bevilja lån för inlösande i sin helhet av en dylik högt liggande

inteckningsskuld.

Anförda förhållanden hade medfört, att de lånenämnder, vilka sökt att

strängt tillämpa grundsatserna i lånekungörelsens 6 §, måst avvisa flertalet

förekommande låneansökningar. Inom de flesta lånenämnderna hade

sålunda icke några eller endast enstaka lån beviljats. Av de hittills beviljade

lånen — sammanlagt 41 stycken — belöpte icke mindre än 31 stycken på

tre lånenämnder, nämligen Kristianstads läns, Malmöhus läns och örebro

läns lånenämnder. Det framginge av de granskade lånehandlingarna, att

dessa lånenämnder tillämpat bestämmelserna om lånen ungefär på det sätt,

som avsåges med centralnämndens ändringsförslag.

Till ytterligare motivering av sitt förslag har centralnämnden anfört:

Den på utredningen grundade erfarenheten gåve särskilt anledning att

beakta behandlingen av de lösa skulderna i samband med exekutivlånets

beviljande. Det vore ovedersägligt, att dessa skulder, örn de vore omfattande,

utgjorde en fara för en jordbrukares möjlighet att kvarsitta på fastigheten

och göra rätt för sig. Örn dylika skulder vid exekutivlånets beviljande lämnades

obeaktade, kunde lätt befaras att de efter någon tid bleve låntagaren

övermäktiga och föranledde exekutiva åtgärder. Det läge därför nära till

hands att utsträcka de i propositionen anförda synpunkterna rörande betalning

till fullo av vissa skulder i samband med låns beviljande att gälla

oprioriterad gäld överhuvud taget i den mån denna vore av beskaffenhet

att äventyra sökandens möjlighet att i trygghet fortsätta sitt jordbruk. En

ändring i sådan riktning skulle för lånenämnderna möjliggöra att uppnå en

verklig sanering av lånesökandens affärer och i sin mån till låntagarens fördel

inverka på det alltid ovissa bedömandet (enligt 4 §) av förutsättningarna

för hans fortsatta brukande av fastigheten och förmåga att i framtiden göra

riitt för sig.

Centralnämnden hade icke varit främmande för de invändningar av .skilda

slag, som kunde resas mot den ifrågasatta utvidgningen av bestämmelsens

tillämpning. Det betraktelsesätt, som legat till grund för jordbrukskreditutredningens

förslag i ämnet hade delvis byggt på antagandet att en borgenär,

som kunde påräkna statens medverkan för att erhålla betalning för sin

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fordran, icke skulle underlåta att göra sina krav gällande. Den situation,

som vore en grundförutsättning för lånens beviljande, nämligen att fara för

exekutiv försäljning förelåge, kunde, hade man menat, på detta sätt på

»konstlad» väg framskapas. Betänkligheter mot det ifrågasatta ändringsförslaget

av denna art hade ock inom nämnden yppats. Det torde dock kunna

överlämnas åt lånenämnderna, vilka hade att i tveksamma ärenden inhämta

centralnämndens råd, att bedöma huruvida en lånesökandes ekonomiska

situation verkligen vore sådan, att han borde erhålla hjälp eller om

hotet örn exekutiva åtgärder endast vore skenbart. Det borde även i detta

sammanhang anmärkas, att den borgenär, som hade fullgod säkerhet för sitt

lån, i regel icke kunde tänkas hava något intresse av dess för tidiga indrivning.

I varje fall borde gäldenären i ett sådant fall kunna omplacera sitt

lån på tillfredsställande sätt och statens mellankomst alltså icke vara nödvändig.

Vore säkerheten åter mindre betryggande, torde skulden få betraktas

såsom »farlig» och alltså intet vara att erinra mot dess behandling såsom

sådan vid beviljande av lån.

Det syntes vidare ifråga örn ordentligt reglerade lån icke böra fordras av

borgenären, att han iklädde sig skyldighet att mot erhållande av viss avbetalning

under fem år låta lånet innestå utan amortering. Detta medförde en

förryckning av den uppgjorda amorteringsplanen, och innebure i själva verket

en skäligen omotiverad förtidsamortering. I de fall, då ett dylikt amorteringsanstånd

komme i tillämpning, torde dessutom anståndstiden böra

begränsas till tre år.

Då otvivelaktigt ett stort hjälpbehov i de hänseenden, som exekutivlånen

avsåge att tillgodose, förefunnes bland landets jordbrukare, syntes det med

hänsyn till det anförda nödvändigt, att sådan ändring skedde i de för lånen

utfärdade bestämmelserna, att dessa bringades till bättre överensstämmelse

med de faktiska förhållandenas krav och ett tillfredsställande resultat av

verksamheten möjliggjordes.

Inom centralnämnden har en i viss mån skiljaktig mening uttalats av bankdirektören

N. S. V. Brolén. Denne har ansett, att nämndens förslag innebure

en alltför stor uppmjukning av lånevillkoren såvitt anginge vissa av gäldenärens

lösa fordringar såsom växel- och handelsskulder och dylika. Brolén

föreslår, att bestämmelserna angående villkoren för exekutivlån i 6 § i

förenämnda kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande av ackord

m. m. skulle ändras sålunda, att den i paragrafen nu upptagna allmänna undantagsbestämmelsen

uteslötes samt att den tid, fordringsägaren skulle förbinda

sig att icke indriva återstoden av fordringen, i likhet med vad centralnämnden

föreslagit bestämdes till tre år. Därjämte borde till paragrafen fogas

ett nytt stycke av innehåll, att — utan hinder av paragrafens bestämmelser

om delbetalning av gäld och återstående gälds bindande — dels förfallen

ränta, utskyld och arrendeavgift ävensom förfallen amortering av skuld, för

vilken amorteringsplan vöre fastställd, dels ock, intill ett belopp av 1,000 kronor

eller efter centralnämndens för varje särskilt fall inhämtade medgivande

intill 2,000 kronor, annan förfallen skuld finge genom lånet helt eller delvis

gäldas.

Såsom motivering för denna skiljaktiga mening har anförts i huvudsak

följande.

De för ett beviljande av lån till förekommande av exekutiv försäljning

stadgade villkoren borde uppmjukas, örn denna låneform skulle komma till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187•

7

mera avsevärd användning och kunna fylla det ändamål, som med densamma

åsyftats. En viss tvekan förelåge emellertid, huruvida de erfarenheter,

som hittills vunnits av ifrågavarande låneform, vore tillräckliga såsom underlag

för en redan nu vidtagen författningsändring.

Visserligen borde ifrågavarande lån i större utsträckning än den gällande

författningen medgåve få användas till betalning av skulder av sådant slag,

som avsåges i det av centralnämnden förordade tillägget till 6 §, men de tilltänkta

föreskrifterna vore avfattade i så allmänna ordalag, att deras innebörd

kunde bliva föremål för olika uppfattningar och hos olika lånenämnder

föranleda ganska skiftande tillämpning. De syntes vidare innebära en

alltför långt gående uppmjukning av de för lån gällande villkoren. I själva

verket torde de öppna möjligheter för de lånesökande att i ganska väsentlig

och i allt fall oklart begränsad utsträckning få till staten överflyttade sina

lösa skulder. Möjlighet härtill borde i den ordning, som nu vore i fråga,

beredas allenast med försiktighet, särskilt som den betydelsefulla men invecklade

och till sina konsekvenser vittutseende frågan om en statens mera

allmänna hjälpverksamhet åsyftande reglering av jordbrukarnas lösa skulder

torde vara föremål för utredning av särskilda sakkunniga.

En skillnad borde och kunde göras mellan olika slag av sådan skuld, som

centralnämnden i det föreslagna tillägget åsyftade. Intet torde vara att

erinra mot att lån undantagsvis finge användas till full betalning av förfallna

utskylder, arrende och ränta å prioriterad gäld, till förfallen annuitet

å lån med fastställd amorteringsplan, även i den mån den omfattade kapitalavbetalning,

och till ränta å oprioriterad gäld. Uppenbarligen kunde icke

bestämmelserna om bindning av återstående fordran i dessa fall komma i tilllämpning.

Man kunde icke av en borgenär, som på grund av dylik fordran

vidtagit utsökningsåtgärder, begära, att han, då han finge betalt, skulle ikläda

sig några förbindelser med avseende å den fordran, som därefter kunde

kvarstå.

Men förhållandet ställde sig annorlunda, då det gällde betalning av andra

lösa skulder såsom kapitalavbetalning å lån utan fastställd amorteringsplan,

reglering av växel- och handelsskulder o. s. v. Örn möjlighet öppnades att

på staten överflytta dylik skuld, utan att såsom villkor härför uppställdes

någon eftergift från borgenärens sida, måste det befaras, att borgenärerna

ofta skulle finna det med sin — och stundom måhända även med gäldenärens

— fördel förenligt att genom vidtagande av eller hot med utsökningsåtgärder

söka bereda sig betalning. En sådan möjlighet skulle — om den ej

klart och tämligen snävt begränsades — bliva jordbrukarna till mera skada

än gagn. Det måste därför, när det gällde betalning av annan skuld än förfallna

utskylder och dylika förut nämnda, som regel vidhållas, att allenast

avbetalning finge ske och att resten av fordringen skulle bindas, även örn

föreskrifterna i avseende å tiden för bindningen lämpligen kunde modifieras

på sätt majoriteten föreslagit. Men ofta vore det nödigt, för att gäldenären

skulle komma i sådan ställning, att han framdeles skulle kunna göra rätt

för sig och fortsätta sitt jordbruk, alt han bereddes möjlighet alt fullt betala

lösa skulder å smärre belopp eller att å dem göra avbetalning utan villkor

örn bindning av återstoden enligt författningens föreskrifter. Viss möjlighet

härtill syntes böra medgivas, men densamma måste klart begränsas, lämpligen

genom föreskrift att allenast vissi belopp av lånet, förslagsvis 1,000

kronor och efter centralnämndens i det särskilda fallet inhämtade medgivande

2,000 kronor, finge därför disponeras. Örn sådan begränsning stadgades,

torde varken olikformighet i tillämpningen eller ökad benägenhet hos borgenärerna

för utsökningsåtgärder behöva befaras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att det ej borde vara uteslutet,

ett lån beviljades, även örn detsamma icke till någon del användes för avbetalning

å skuld, vars återstod bundes. Men i dylika fall fordrades tydligen,

att särskild uppmärksamhet ägnades åt de betalningsvillkor, som gällde beträffande

lånesökandens återstående mera väsentliga skulder, och att bland

annat med ledning av vad därom utröntes noga prövades, örn det med hög

grad av sannolikhet kunde antagas, att sökanden framdeles skulle kunna

göra rätt för sig.

I de avgivna yttrandena hava de hörda myndigheterna ställt sig tveksamma

till lämpligheten av de av centralnämnden föreslagna ändringarna i lånevillkoren

för exekutivlån och förklarat sig icke kunna biträda förslaget.

Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat:

Endast där den i 6 § intagna undantagsbestämmelsen utnyttjats på ett

sätt och i en omfattning, som knappast överensstämde med Kungl. Maj:ts och

riksdagens avsikt, hade förevarande låneverksamhet fått någon omfattning.

Ej ens under dessa förhållanden hade emellertid denna omfattning varit

av någon avgörande betydelse för jordbrukets ekonomi. Det syntes emellertid

uppenbart, att en uppmjukning av villkoren för ifrågavarande lån skulle

innebära eggelse till försök att genom hot örn exekutiva åtgärder söka få ut

fordringar hos jordbrukare. Svårt torde vara för en lokal nämnd att bedöma,

huruvida sådant hot vore av den allvarliga innebörd, att det skulle hava fullföljts,

även för det fall att förevarande lånemöjlighet icke stått öppen.

A andra sidan syntes det också vara klart, att förefintligheten av nyssberörda

lånemöjlighet i viss mån kunde motverka utnyttjandet av de utav

statsmakterna i första rummet satta ackordslånen. Så länge möjlighet förefunnes

för en fordringsägare att genom utnyttjande av exekutivlånen utfå

hela sin fordran eller del därav med bibehållen rätt till den återstående delen,

vore givetvis villigheten att medverka till genomförande av ackord icke densamma,

som då denna möjlighet icke förelåge.

Ackordslånen kunde medverka till en verklig reglering av och lättnad uti

en skuldsatt jordbrukares ekonomi. Detta kunde knappast sägas örn exekutivlånen.

Med lantbruksstyrelsens syn på denna fråga kunde styrelsen icke

finna en ytterligare uppmjukning av villkoren för dessa lån medföra någon

fördel för jordbrukets utövare i gemen. I enskilda fall kunde den visserligen

bringa en temporär lättnad, men ingen verklig ekonomisk hjälp. Lantbruksstyrelsen

ansåge sig böra framhålla, att de till synes gynnsammare förhållanden,

som börjat göra sig gällande inom jordbruksnäringen, snarare syntes tala

mot än för en fortsatt låneverksamhet av denna art.

Skulle emellertid skäl anses föreligga för att denna låneverksamhet allt

fortfarande skulle upprätthållas, syntes det lantbruksstyrelsen, som örn frågan

angående ändrade författningsbestämmelser i ämnet i allt fall lämpligen borde

få anstå, till dess ytterligare erfarenhet vunnits på området och intill dess

en verklig utredning förelåge angående omfattningen av de fall, då exekutiva

åtgärder mot jordbrukare kommit till stånd, på grund av att lån icke stått

till förfogande eller kunnat beviljas, ävensom örn i vad mån dessa exekutiva

åtgärder varit av ödesdiger betydelse för vederbörande jordbrukare.

Skulle en författningsändring redan nu anses böra komma till stånd, funne

lantbruksstyrelsen det vara önskvärt, att de nya bestämmelser, som utfärdades,

finge en sådan avfattning, att klart franninge, vilka slags skulder,

som kunde bliva föremål för reglering med exekutivlån, och att de ändamål,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187-

9

varför sådana lån finge tagas i anspråk, begränsades till vad som kunde anses

vara av särskild betydelse för säkerställande av driften av vederbörande

jordbruk, exempelvis utskylder, arrende och i avtal fastställda amorteringar.

Statskontoret har i huvudsak yttrat:

Den korta tid, kungörelsen örn lån till jordbrukare för genomförande av

ackord m. m. varit i kraft, torde icke hava lämnat tillräcklig erfarenhet för ett

bedömande av frågan, huruvida en uppmjukning av kungörelsens bestämmelser

om lån till förekommande av exekutiv försäljning kunde vara påkallad.

Under samma tidrymd hade dessutom, såsom lantbruksstyrelsen i

sitt yttrande framhållit, till synes gynnsammare förhållanden börjat göra

sig gällande inom jordbruksnäringen, något som gåve anledning till förhoppning

att ifrågavarande låneform inom en icke alltför avlägsen framtid skulle

kunna avvecklas. Vid nu angivna förhållanden kunde statskontoret icke biträda

centralnämndens förevarande framställning.

Måhända skulle det med hänsyn till i ärendet förebragt utredning angående

vissa lånenämnders tolkning av 6 § i kungörelsen kunna ifrågasättas, att paragrafens

bestämmelser förtydligades i av lantbruksstyrelsen angiven riktning.

Bestämmelserna syntes för sådant fall böra närmare utformas i anslutning

till vad föredragande departementschefen anfört i propositionen till 1935

års riksdag.

Av utredningen i ärendet framgår, att möjligheten att erhålla lån till före- Departements■

kommande av exekutiv försäljning icke i någon större omfattning kommit cAe/ere.

lill användning. Endast ett fyrtiotal lån synas hava beviljats. Orsaken härtill

torde i stor utsträckning vara att söka i den avfattning, bestämmelserna

rörande villkoren för beviljande av lån för berörda ändamål erhållit.

Ett strängt iakttagande av samtliga de föreskrivna villkoren synes i allmänhet

icke hava varit möjligt. Det övervägande antalet lånenämnder torde

emellertid hava fordrat detta och i följd därav avvisat flertalet framställningar

örn lån. De lånenämnder åter, som i någon större utsträckning beviljat

lån, hava använt sig av undantagsbestämmelsen, som medgiver, att,

då särskilda omständigheter föreligga, avvikelse må ske från de i allmänhet

gällande lånevillkoren.

Såsom förut nämnts uttalade jag till det vid propositionen i detta ämne

till 1935 års riksdag fogade statsrådsprotokollet, att nu förevarande slag av

lån icke borde beviljas, om förutsättningar för erhållande av ackord förclåge,

för vilket fall i stället ackordslön borde meddelas. Mot detta uttalande,

vilket jag alltjämt anser böra vara vägledande vid låneverksamheten, gjorde

riksdagen ej någon erinran. Då ansökan göres om exekutivlån, bör det alltså

åligga vederbörande lånenämnd att, innan dylikt lån beviljas, undersöka,

huruvida möjligheter finnas för genomförande av ackord. Föreligga dylika

möjligheter, bör ansökningen avslås och sökanden hänvisas till ackordslåneförfarandet.

Det torde åligga centralnämnden att tillse, alt de lokala nämnderna

bibringas kännedom örn och ställa sig till efterrättelse dessa riktlinjer

för verksamheten.

Ehuru jag sålunda biträder lantbruksstyrelsen uppfattning örn ackords
Bihang

till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 187. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lånens företräde framför exekutivlånen, anser jag, att även de sistnämnda

fylla ett verkligt behov. Genom vad i ärendet förekommit synes emellertid

utrett, att de gällande lånevillkoren behöva dels förtydligas i visst hänseende

dels ock, om denna form av låneverksamheten skall erhålla praktisk betydelse,

uppmjukas i någon mån. Av motiven till de nuvarande bestämmelserna

inhämtas, att villkoren angående delbetalning av gäld och bindande

av återstående gäld icke avse att lägga hinder i vägen för att med ifrågavarande

lån gälda förfallna utskylder, räntor eller arrendeavgifter och ej

heller amorteringar å lån med fastställd amorteringsplan. Den möjlighet

till undantag från huvudregeln, som öppnats genom avfattningen av 6 §

i förevarande kungörelse, tillskapades närmast med tanke på dylika fall. I

anledning av vad centralnämnden föreslagit förordar jag, att detta bringas

till tydligt uttryck i paragrafen genom ett tillägg av innehåll, att i nämnda

fall lån må beviljas även om fordringsägaren icke åtnöjer sig med 30 procents

avbetalning eller förbinder sig beträffande eventuellt kvarstående

ogulden del av sin fordran att ej uppsäga denna under viss tid. Frågan

om och i vad mån denna undantagsbestämmelse bör utsträckas att gälla även

andra skulder än de nu nämnda är svårare alt besvara. Det synes emellertid

klart, att det understundom är nödvändigt, om gäldenärens fortsatta brukande

av fastigheten ej skall äventyras, att möjlighet beredes honom att fullt

inbetala dylika lösa skulder eller verkställa avbetalning å desamma utan

villkor om bindning av återstående skuldbelopp å viss tid. Redan med nuvarande

lydelse av 6 § kan exekutivlån undantagsvis beviljas jämväl i dylikt

fall. Att generalisera undantagsbestämmelsen på sätt centralrådets majoritet

föreslagit synes mig icke tillrådligt. Reservantens förslag att begränsa

exekutivlånen för nu ifrågavarande ändamål till vissa lägre belopp synes

å andra sidan väl snävt. En lämpligare utväg torde vara, att det lägges i

centralnämndens hand att i varje särskilt fall avgöra, huruvida exekutivlån

må användas för betalning av nu ifrågavarande slag av skuld utan iakttagande

av de allmänna lånevillkoren. Härigenom torde större trygghet skapas

för att förevarande lånemöjlighet tillämpas med försiktighet ävensom

vinnas, att densamma erhåller en likformig tillämpning i hela landet. Jag

förordar, att bestämmelser av nu angivna innebörd meddelas. I samband

med att dessa bestämmelser upptagas i lånekungörelsen torde det nuvarande

allmänt hållna undantagsstadgandet lämpligen böra utgå.

Jag tillstyrker, att den tid, under vilken efter delbetalning resterande gäld

skall bindas — enligt gällande bestämmelser fem år — på sätt centralnämnden

föreslagit begränsas till tre år. En dylik begränsning torde kunna genomföras

utan att ändamålet med stadgandet därigenom förryckes.

Ifrågavarande ändringsförslag torde böra underställas riksdagen. Sedan

riksdagen meddelat sitt beslut, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga

erforderliga författningsändringar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187•

11

att godkänna av mig i det föregående tillstyrkta ändringar

i gällande bestämmelser rörande beviljande av lån för förekommande

av exekutiv försäljning.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:136 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar. s. 11 i texten
  2. JoU 1936:43 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41 s. 1 i texten