Angående ändrade bestämmelser örn län till förekommande av exekutiv försäljning
1936-03-06 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1936:187, Angående ändrade bestämmelser örn län till förekommande av exekutiv försäljning
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 187.
1
Nr 187.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser
örn län till förekommande av exekutiv försäljning;
given Stockholms slott den 6 mars 1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d
Stockholms slott den 6 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyteb, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
I skrivelse den 23 januari 1936 har centralnämnden för ackordslåneärenden
m. m. gjort framställning om vissa ändringar i de bestämmelser, som
gälla för beviljande av lån av statsmedel till jordbrukare för förekommande
av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller hans för jordbruket
nödiga inventarier, över framställningen hava efter remiss yttranden avgivits
den 5 februari 1936 av lantbruksstyrelsen och den 27 i samma månad
av statskontoret. Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t detta ärende.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 187.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Gällande bestämmelser rörande beviljande av nämnda lån finnas upptagna
i kungörelsen den 7 juni 1935 (nr 277) om lån till jordbrukare för genomförande
av ackord m. m. Enligt 6 § i kungörelsen må lån för förekommande
av exekutiv försäljning beviljas, bortsett från vissa i 4 § upptagna allmänna
förutsättningar, endast under villkor, att faran för dylik försäljning är uppenbar,
att fordringsägare, som genom lånet erhåller avbetalning, i sådant
avseende åtnöjes med belopp ej överstigande 30 procent av fordringens kapital
samt att sådan fordringsägare tillika förbinder sig att under viss tid,
som ej må understiga fem år, icke indriva återstoden av fordringen, med
mindre gäldenären väsentligen eftersätter sin skyldighet att å rätt tid erlägga
viss, skälig ansedd ränta. Enligt en i paragrafen upptagen undantagsbestämmelse
kan lån jämväl, såvitt särskilda omständigheter föreligga, beviljas
utan iakttagande av förenämnda villkor.
Ifrågavarande låneverksamhet har tillkommit i anledning av framställning
från jordbrukskreditutredningen i dess den 16 november 1934 avgivna
betänkande med förslag till kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande
av ackord m. m. (stat. off. utr. 1934: 45). Innan jag närmare ingår
på centralnämndens förevarande framställning torde jag få erinra örn vissa
uttalanden rörande denna låneverksamhet och villkoren för beviljandet av
dylika lån, dels av jordbrukskreditutredningen i dess nyssnämnda betänkande
och dels av mig till statsrådsprotokollet den 8 mars 1935 i sammanhang
med framläggandet av det på betänkandet grundade förslaget till kungörelse
i ämnet (prop. nr 187).
Jordbrukskreditutredningen anförde, bland annat, följande.
Även om en jordbrukare icke befunne sig på obestånd, kunde hans läge
vara sådant, att hans fortsatta näringsutövning allvarligt hotades. Sålunda
kunde han, oavsett om skulderna överstege tillgångarna, sakna medel till
betalning av räntor och amortering å lån och till följd härav hava att befara
exekutiva åtgärder mot egendomen. Säkerligen skulle i många fall, om exekutiva
åtgärder kunnat förhindras, jordbrukare hava kunnat konsolidera sin
ställning och efter hand göra rätt för sig. Utredningen hade funnit, att det
icke borde möta betänkligheter att, i anslutning till ackordslånebestämmelserna,
skapa möjlighet till lån av statsmedel även till förebyggande av exekutiv
försäljning av jordbrukares egendom. Där exekutiva åtgärder hotade
från fordringsägares sida, skulle gäldenären med anlitande av sådant lån
kunna lämna fordringsägaren en avbetalning å skulden, vars återstod i samband
därmed skulle underkastas viss reglering. Självfallet måste dock förhållandevis
stränga villkor stadgas för erhållande av ifrågavarande lån. Utredningen
ville ytterligare framhålla, att lån borde kunna utgå såväl för förekommande
av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet som för undvikande
av dylik försäljning av gäldenärens för jordbruket nödiga inventarier.
En utmätning av dessa senare kunde nämligen helt äventyra fastighetens
fortsatta brukande.
Såsom motivering för de särskilda villkoren för beviljande av ifrågavarande
lån anförde jordbrukskreditutredningen — vars förslag pa denna punkt,
om man bortser från den generella undantagsbestämmelsen vilken av utredningen
icke upptagits, i huvudsak överensstämde med stadgandet i 6 § förenämnda
kungörelse nr 277/1935 — bland annat:
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.
3
Det vore givet, att lån icke borde lämnas för att möjliggöra full betalning
till enstaka fordringsägare. Detta vore uteslutet redan av hänsyn till
övriga fordringsägare. Men dessutom skulle en sådan möjlighet kunna
utgöra en lockelse för fordringsägare att söka exekution. Utredningen
hade funnit en avbetalning av 30 procent av fordringens kapital å ena
sidan vara tillräckligt hög för att i regel förmå fordringsägare att avstå
från exekutiva åtgärder och å andra sidan icke innebära en så hög avbetalning,
att borgenären frestades att för att erhålla amortering söka exekution
för fordran, i fråga om vilken sådan icke skulle hava begärts, om
möjligheten att erhålla lån av staten ej förelegat. Utredningen ville framhålla,
att det föreslagna procenttalet vore en maximigräns för avbetalningen
och ingalunda borde vara en regel för dess tillmätande. Ehuru det icke
borde vara något hinder för att flera fordringsägare skulle kunna erhålla
avbetalning med anlitande av ifrågavarande lån, torde det dock med hänsyn
till svårigheterna att med ett större antal fordringsägare träffa sådana
uppgörelser, som här förutsattes, mera sällan komma att inträffa, att lån
beviljades i dylika fall.
Bestämmelsen örn lindring för fem år borde i allmänhet vara tillfyllest
för konsolidering av gäldenärens ställning. En dylik tid torde även i viss
mån motverka, att fordringsägare, i förhoppning att gäldenären skulle kunna
utnyttja ifrågavarande lånemöjligheter, utan tillräckliga skäl sökte genom
hot om exekutiva åtgärder ernå avbetalning. Å andra sidan syntes lånets
bindande under fem år i regel icke böra för borgenären finnas så olägligt,
att han föredroge exekutiva åtgärder, och icke heller ur borgenärens synpunkt
innebära en uppoffring, som i förhållande till den fördel han genom
avbetalningen erhölle, framstode såsom oskälig. I den mån lånet till någon
del toges i anspråk för betalande av förfallna utskylder, arrende eller ränta
å prioriterad skuld, varemot hinder ej borde möta, hade naturligen bestämmelsen
om bindande på viss tid ingen tillämpning. Att dylika skulder ordnades
måste tillses av lånenämnden.
Vid framläggande av förenämnda proposition nr 187 uttalade jag i mitt
anförande till statsrådsprotokollet, att jag i huvudsak kunde biträda utredningens
förslag till bestämmelser rörande ifrågavarande lån men att jag icke
ville underlåta att framhålla, att, där möjligheter funnes för genomförande
av ackord, ackordslån borde meddelas i stället för nu förevarande slags lån.
Vidare framhöll jag, bland annat, följande.
Av utredningens motivering till bestämmelsen, att fordringsägare, som genom
nu ifrågavarande slag av lån erhölle avbetalning, skulle åtnöjas med ett
belopp, ej överstigande 30 procent av fordringens kapital, franninge, att meningen
ej vore, att såsom regel en fordringsägare skulle genom lånet uppbära
full betalning för sin fordran. Något ovillkorligt hinder mot att full
betalning lämnades torde emellertid ej föreligga. Undantagsvis, såsom då
fråga vore örn förfallna utskylder, arrende eller ränta å prioriterad gäld,
torde det till undvikande av exekutiva åtgärder vara nödvändigt, att skulden
helt infriades. Härav följde, att stadgandet om fordringars bindande på viss
tid komme att för sådana fall bliva utan tillämpning.
Huruvida över huvud taget lån borde beviljas gäldenär, som hotades av
exekutiv försäljning för betalandet av förfallna utskylder, arrende eller ränta
å prioriterad gäld, vore en fråga, som icke kunde generellt besvaras. Uppenbarligen
borde icke varje gäldenär, som exempelvis resterade för oguldna
utskylder och på grund härav utsattes för hot örn exekutiv åtgärd, kunna
erhålla lån av statsmedel. Å andra sidan kunde fall tänkas föreligga, då be
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
viljandet av lån för sagda ändamål finge anses vara av förhållandena motiverat.
De lånebeviljande nämnderna syntes böra lämnas frihet att härutinnan
träffa avgörande.
Med hänsyn till bland annat de svårigheter, som .skulle uppkomma, därest
de av utredningen föreslagna lånevillkoren skulle gälla även annuitetslån,
syntes möjlighet böra öppnas att, örn särskilda omständigheter därtill föranledde,
för visst fall medgiva undantag från tillämpningen av lånevillkoren.
Det hade därvid synts lämpligt, att möjlighet till dylikt undantag bereddes
jämväl beträffande övriga med förevarande slag av lån förknippade särskilda
villkor. Ett sådant undantagsstadgande hade införts i ingressen till 6 §.
Det finge emellertid framhållas, att stadgandet borde tillämpas med den allra
största försiktighet.
Centralnämndens förslag innebär, att villkoren för beviljande av lån för
förekommande av exekutiv försäljning skulle ändras sålunda, att den tid, för
vilken fordringsägaren skulle förbinda sig att icke indriva återstoden av
fordringen, bestämdes till tre i stället för fem år, att dylik förbindelse icke
skulle erfordras då fråga vore örn lån med fastställd amorteringsplan, samt
att — utan hinder av bestämmelsen att fordringsägaren skulle åtnöjas med
belopp ej överstigande 30 procent av fordringen samt nyssberörda bestämmelse
att fordringsägaren skulle lämna förbindelse att under viss tid ej indriva
återstoden av fordringen — förfallen ränta och amortering å lån ävensom
växelskulder, förfallna utskylder och andra lösa skulder, där desamma
kunde äventyra gäldenärens fortsatta brukande av fastigheten, finge genom
ifrågavarande lån helt eller delvis inlösas.
Centralnämnden anför, att nämnden för att erhålla en noggrann uppfattning
om resultatet av den hittillsvarande låneverksamheten anmodat lånenämnderna
att till centralnämnden inkomma med en redogörelse för vunna
erfarenheter av verksamheten ifråga samt i samband därmed till centralnämnden
överlämna handlingarna i samtliga hos nämnderna slutligen avgjorda
exekutivlåneärenden. Rörande resultatet av denna undersökning har
centralnämnden uppgivit följande.
Nämnden hade redan tidigare haft anledning befara, att exekutivlåneverksamheten
med den utformning densamma genom bestämmelserna i 6 § erhållit
icke kommit att få avsedd betydelse samt att i allt fall berörda bestämmelser
kunde komma att givas en högst olikartad tillämpning inom olika
lånenämnder till skada för den enhetlighet i verksamhetens bedrivande, som
vore önskvärd. Av centralnämnden företagen undersökning hade givit vid
handen, att centralnämndens farhågor icke varit ogrundade.
En granskning av lånehandlingarna visade, att i så gott som alla förekommande
fall beviljade lån åtminstone delvis tagits i anspråk för betalning till
fullo av överhängande skulder. Det vore framför allt möjligheten att befria
den lånesökande från överhängande räntor å inteckningsgäld samt växelskulder,
som föranlett lånenämnderna att göra flitigt bruk av paragrafens undantagsbestämmelse.
Men även behovet att tillfullo inbetala oguldna skatter,
arrendeavgifter, butiksskulder och andra lösa skulder hade genom lånen blivit
tillgodosett. Då det gällde lösa skulder av nämnda art å mindre belopp hade
lånenämnderna vitsordat, att författningens krav på 30 procents avbetalning
och fordringens bindande på fem år svårligen kunde följas, enär borgenärerna
visat sig i regel icke vilja medgiva sökandena en sådan förmån eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 5
själva underkasta sig den uppoffring, som åtgärden väl i regel skulle innebära.
Vad anginge inteckningsgäld korame möjligheten att strängt tillämpa författningens
bestämmelser att te sig olika allt efter som fråga vore om primärkredit
eller sekundär- (och tertiär-) kredit. I fråga örn lån mot primärinteckning
torde lagsökningshot icke vara att befara i andra fall än då å
lånen förefunnes oguldna räntebelopp belöpande på inemot två år och alltså
risk förefunnes för borgenären att gå miste om den del av räntefordringen,
som bleve oprioriterad. En lagsökning skulle i detta fall dessutom endast
avse räntefordringen och anledning syntes enligt centralnämndens mening
saknas att med exekutivlån sätta sökanden i stånd att göra avbetalning med
en tredjedel å en dylik reglerad kapitalskuld. Beträffande den högre liggande
inteckningsgälden hade det åter visat sig svårt att hos den borgenär,
som erhölle avbetalning, utverka medgivande att låta återstoden innestå utan
amortering under fem år, åtminstone örn fastigheten vid tiden för låneansökningen
lämnade full täckning för skulden. Det kunde icke förtänkas en
borgenär att han i en dylik situation hellre sökte utfå hela inteckningsbeloppet
vid exekutiv auktion än åtnöjde sig med en avbetalning med risk att
fastighetens värde efter fem år så förändrats, att hans återstånde fordran
senare icke bleve till fullo täckt. I åtskilliga fall hade lånenämnderna även
ansett sig kunna bevilja lån för inlösande i sin helhet av en dylik högt liggande
inteckningsskuld.
Anförda förhållanden hade medfört, att de lånenämnder, vilka sökt att
strängt tillämpa grundsatserna i lånekungörelsens 6 §, måst avvisa flertalet
förekommande låneansökningar. Inom de flesta lånenämnderna hade
sålunda icke några eller endast enstaka lån beviljats. Av de hittills beviljade
lånen — sammanlagt 41 stycken — belöpte icke mindre än 31 stycken på
tre lånenämnder, nämligen Kristianstads läns, Malmöhus läns och örebro
läns lånenämnder. Det framginge av de granskade lånehandlingarna, att
dessa lånenämnder tillämpat bestämmelserna om lånen ungefär på det sätt,
som avsåges med centralnämndens ändringsförslag.
Till ytterligare motivering av sitt förslag har centralnämnden anfört:
Den på utredningen grundade erfarenheten gåve särskilt anledning att
beakta behandlingen av de lösa skulderna i samband med exekutivlånets
beviljande. Det vore ovedersägligt, att dessa skulder, örn de vore omfattande,
utgjorde en fara för en jordbrukares möjlighet att kvarsitta på fastigheten
och göra rätt för sig. Örn dylika skulder vid exekutivlånets beviljande lämnades
obeaktade, kunde lätt befaras att de efter någon tid bleve låntagaren
övermäktiga och föranledde exekutiva åtgärder. Det läge därför nära till
hands att utsträcka de i propositionen anförda synpunkterna rörande betalning
till fullo av vissa skulder i samband med låns beviljande att gälla
oprioriterad gäld överhuvud taget i den mån denna vore av beskaffenhet
att äventyra sökandens möjlighet att i trygghet fortsätta sitt jordbruk. En
ändring i sådan riktning skulle för lånenämnderna möjliggöra att uppnå en
verklig sanering av lånesökandens affärer och i sin mån till låntagarens fördel
inverka på det alltid ovissa bedömandet (enligt 4 §) av förutsättningarna
för hans fortsatta brukande av fastigheten och förmåga att i framtiden göra
riitt för sig.
Centralnämnden hade icke varit främmande för de invändningar av .skilda
slag, som kunde resas mot den ifrågasatta utvidgningen av bestämmelsens
tillämpning. Det betraktelsesätt, som legat till grund för jordbrukskreditutredningens
förslag i ämnet hade delvis byggt på antagandet att en borgenär,
som kunde påräkna statens medverkan för att erhålla betalning för sin
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
fordran, icke skulle underlåta att göra sina krav gällande. Den situation,
som vore en grundförutsättning för lånens beviljande, nämligen att fara för
exekutiv försäljning förelåge, kunde, hade man menat, på detta sätt på
»konstlad» väg framskapas. Betänkligheter mot det ifrågasatta ändringsförslaget
av denna art hade ock inom nämnden yppats. Det torde dock kunna
överlämnas åt lånenämnderna, vilka hade att i tveksamma ärenden inhämta
centralnämndens råd, att bedöma huruvida en lånesökandes ekonomiska
situation verkligen vore sådan, att han borde erhålla hjälp eller om
hotet örn exekutiva åtgärder endast vore skenbart. Det borde även i detta
sammanhang anmärkas, att den borgenär, som hade fullgod säkerhet för sitt
lån, i regel icke kunde tänkas hava något intresse av dess för tidiga indrivning.
I varje fall borde gäldenären i ett sådant fall kunna omplacera sitt
lån på tillfredsställande sätt och statens mellankomst alltså icke vara nödvändig.
Vore säkerheten åter mindre betryggande, torde skulden få betraktas
såsom »farlig» och alltså intet vara att erinra mot dess behandling såsom
sådan vid beviljande av lån.
Det syntes vidare ifråga örn ordentligt reglerade lån icke böra fordras av
borgenären, att han iklädde sig skyldighet att mot erhållande av viss avbetalning
under fem år låta lånet innestå utan amortering. Detta medförde en
förryckning av den uppgjorda amorteringsplanen, och innebure i själva verket
en skäligen omotiverad förtidsamortering. I de fall, då ett dylikt amorteringsanstånd
komme i tillämpning, torde dessutom anståndstiden böra
begränsas till tre år.
Då otvivelaktigt ett stort hjälpbehov i de hänseenden, som exekutivlånen
avsåge att tillgodose, förefunnes bland landets jordbrukare, syntes det med
hänsyn till det anförda nödvändigt, att sådan ändring skedde i de för lånen
utfärdade bestämmelserna, att dessa bringades till bättre överensstämmelse
med de faktiska förhållandenas krav och ett tillfredsställande resultat av
verksamheten möjliggjordes.
Inom centralnämnden har en i viss mån skiljaktig mening uttalats av bankdirektören
N. S. V. Brolén. Denne har ansett, att nämndens förslag innebure
en alltför stor uppmjukning av lånevillkoren såvitt anginge vissa av gäldenärens
lösa fordringar såsom växel- och handelsskulder och dylika. Brolén
föreslår, att bestämmelserna angående villkoren för exekutivlån i 6 § i
förenämnda kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande av ackord
m. m. skulle ändras sålunda, att den i paragrafen nu upptagna allmänna undantagsbestämmelsen
uteslötes samt att den tid, fordringsägaren skulle förbinda
sig att icke indriva återstoden av fordringen, i likhet med vad centralnämnden
föreslagit bestämdes till tre år. Därjämte borde till paragrafen fogas
ett nytt stycke av innehåll, att — utan hinder av paragrafens bestämmelser
om delbetalning av gäld och återstående gälds bindande — dels förfallen
ränta, utskyld och arrendeavgift ävensom förfallen amortering av skuld, för
vilken amorteringsplan vöre fastställd, dels ock, intill ett belopp av 1,000 kronor
eller efter centralnämndens för varje särskilt fall inhämtade medgivande
intill 2,000 kronor, annan förfallen skuld finge genom lånet helt eller delvis
gäldas.
Såsom motivering för denna skiljaktiga mening har anförts i huvudsak
följande.
De för ett beviljande av lån till förekommande av exekutiv försäljning
stadgade villkoren borde uppmjukas, örn denna låneform skulle komma till
Kungl. Maj:ts proposition nr 187•
7
mera avsevärd användning och kunna fylla det ändamål, som med densamma
åsyftats. En viss tvekan förelåge emellertid, huruvida de erfarenheter,
som hittills vunnits av ifrågavarande låneform, vore tillräckliga såsom underlag
för en redan nu vidtagen författningsändring.
Visserligen borde ifrågavarande lån i större utsträckning än den gällande
författningen medgåve få användas till betalning av skulder av sådant slag,
som avsåges i det av centralnämnden förordade tillägget till 6 §, men de tilltänkta
föreskrifterna vore avfattade i så allmänna ordalag, att deras innebörd
kunde bliva föremål för olika uppfattningar och hos olika lånenämnder
föranleda ganska skiftande tillämpning. De syntes vidare innebära en
alltför långt gående uppmjukning av de för lån gällande villkoren. I själva
verket torde de öppna möjligheter för de lånesökande att i ganska väsentlig
och i allt fall oklart begränsad utsträckning få till staten överflyttade sina
lösa skulder. Möjlighet härtill borde i den ordning, som nu vore i fråga,
beredas allenast med försiktighet, särskilt som den betydelsefulla men invecklade
och till sina konsekvenser vittutseende frågan om en statens mera
allmänna hjälpverksamhet åsyftande reglering av jordbrukarnas lösa skulder
torde vara föremål för utredning av särskilda sakkunniga.
En skillnad borde och kunde göras mellan olika slag av sådan skuld, som
centralnämnden i det föreslagna tillägget åsyftade. Intet torde vara att
erinra mot att lån undantagsvis finge användas till full betalning av förfallna
utskylder, arrende och ränta å prioriterad gäld, till förfallen annuitet
å lån med fastställd amorteringsplan, även i den mån den omfattade kapitalavbetalning,
och till ränta å oprioriterad gäld. Uppenbarligen kunde icke
bestämmelserna om bindning av återstående fordran i dessa fall komma i tilllämpning.
Man kunde icke av en borgenär, som på grund av dylik fordran
vidtagit utsökningsåtgärder, begära, att han, då han finge betalt, skulle ikläda
sig några förbindelser med avseende å den fordran, som därefter kunde
kvarstå.
Men förhållandet ställde sig annorlunda, då det gällde betalning av andra
lösa skulder såsom kapitalavbetalning å lån utan fastställd amorteringsplan,
reglering av växel- och handelsskulder o. s. v. Örn möjlighet öppnades att
på staten överflytta dylik skuld, utan att såsom villkor härför uppställdes
någon eftergift från borgenärens sida, måste det befaras, att borgenärerna
ofta skulle finna det med sin — och stundom måhända även med gäldenärens
— fördel förenligt att genom vidtagande av eller hot med utsökningsåtgärder
söka bereda sig betalning. En sådan möjlighet skulle — om den ej
klart och tämligen snävt begränsades — bliva jordbrukarna till mera skada
än gagn. Det måste därför, när det gällde betalning av annan skuld än förfallna
utskylder och dylika förut nämnda, som regel vidhållas, att allenast
avbetalning finge ske och att resten av fordringen skulle bindas, även örn
föreskrifterna i avseende å tiden för bindningen lämpligen kunde modifieras
på sätt majoriteten föreslagit. Men ofta vore det nödigt, för att gäldenären
skulle komma i sådan ställning, att han framdeles skulle kunna göra rätt
för sig och fortsätta sitt jordbruk, alt han bereddes möjlighet alt fullt betala
lösa skulder å smärre belopp eller att å dem göra avbetalning utan villkor
örn bindning av återstoden enligt författningens föreskrifter. Viss möjlighet
härtill syntes böra medgivas, men densamma måste klart begränsas, lämpligen
genom föreskrift att allenast vissi belopp av lånet, förslagsvis 1,000
kronor och efter centralnämndens i det särskilda fallet inhämtade medgivande
2,000 kronor, finge därför disponeras. Örn sådan begränsning stadgades,
torde varken olikformighet i tillämpningen eller ökad benägenhet hos borgenärerna
för utsökningsåtgärder behöva befaras.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
I detta sammanhang torde böra påpekas, att det ej borde vara uteslutet,
ett lån beviljades, även örn detsamma icke till någon del användes för avbetalning
å skuld, vars återstod bundes. Men i dylika fall fordrades tydligen,
att särskild uppmärksamhet ägnades åt de betalningsvillkor, som gällde beträffande
lånesökandens återstående mera väsentliga skulder, och att bland
annat med ledning av vad därom utröntes noga prövades, örn det med hög
grad av sannolikhet kunde antagas, att sökanden framdeles skulle kunna
göra rätt för sig.
I de avgivna yttrandena hava de hörda myndigheterna ställt sig tveksamma
till lämpligheten av de av centralnämnden föreslagna ändringarna i lånevillkoren
för exekutivlån och förklarat sig icke kunna biträda förslaget.
Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.
Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat:
Endast där den i 6 § intagna undantagsbestämmelsen utnyttjats på ett
sätt och i en omfattning, som knappast överensstämde med Kungl. Maj:ts och
riksdagens avsikt, hade förevarande låneverksamhet fått någon omfattning.
Ej ens under dessa förhållanden hade emellertid denna omfattning varit
av någon avgörande betydelse för jordbrukets ekonomi. Det syntes emellertid
uppenbart, att en uppmjukning av villkoren för ifrågavarande lån skulle
innebära eggelse till försök att genom hot örn exekutiva åtgärder söka få ut
fordringar hos jordbrukare. Svårt torde vara för en lokal nämnd att bedöma,
huruvida sådant hot vore av den allvarliga innebörd, att det skulle hava fullföljts,
även för det fall att förevarande lånemöjlighet icke stått öppen.
A andra sidan syntes det också vara klart, att förefintligheten av nyssberörda
lånemöjlighet i viss mån kunde motverka utnyttjandet av de utav
statsmakterna i första rummet satta ackordslånen. Så länge möjlighet förefunnes
för en fordringsägare att genom utnyttjande av exekutivlånen utfå
hela sin fordran eller del därav med bibehållen rätt till den återstående delen,
vore givetvis villigheten att medverka till genomförande av ackord icke densamma,
som då denna möjlighet icke förelåge.
Ackordslånen kunde medverka till en verklig reglering av och lättnad uti
en skuldsatt jordbrukares ekonomi. Detta kunde knappast sägas örn exekutivlånen.
Med lantbruksstyrelsens syn på denna fråga kunde styrelsen icke
finna en ytterligare uppmjukning av villkoren för dessa lån medföra någon
fördel för jordbrukets utövare i gemen. I enskilda fall kunde den visserligen
bringa en temporär lättnad, men ingen verklig ekonomisk hjälp. Lantbruksstyrelsen
ansåge sig böra framhålla, att de till synes gynnsammare förhållanden,
som börjat göra sig gällande inom jordbruksnäringen, snarare syntes tala
mot än för en fortsatt låneverksamhet av denna art.
Skulle emellertid skäl anses föreligga för att denna låneverksamhet allt
fortfarande skulle upprätthållas, syntes det lantbruksstyrelsen, som örn frågan
angående ändrade författningsbestämmelser i ämnet i allt fall lämpligen borde
få anstå, till dess ytterligare erfarenhet vunnits på området och intill dess
en verklig utredning förelåge angående omfattningen av de fall, då exekutiva
åtgärder mot jordbrukare kommit till stånd, på grund av att lån icke stått
till förfogande eller kunnat beviljas, ävensom örn i vad mån dessa exekutiva
åtgärder varit av ödesdiger betydelse för vederbörande jordbrukare.
Skulle en författningsändring redan nu anses böra komma till stånd, funne
lantbruksstyrelsen det vara önskvärt, att de nya bestämmelser, som utfärdades,
finge en sådan avfattning, att klart franninge, vilka slags skulder,
som kunde bliva föremål för reglering med exekutivlån, och att de ändamål,
Kungl. Majlis proposition nr 187-
9
varför sådana lån finge tagas i anspråk, begränsades till vad som kunde anses
vara av särskild betydelse för säkerställande av driften av vederbörande
jordbruk, exempelvis utskylder, arrende och i avtal fastställda amorteringar.
Statskontoret har i huvudsak yttrat:
Den korta tid, kungörelsen örn lån till jordbrukare för genomförande av
ackord m. m. varit i kraft, torde icke hava lämnat tillräcklig erfarenhet för ett
bedömande av frågan, huruvida en uppmjukning av kungörelsens bestämmelser
om lån till förekommande av exekutiv försäljning kunde vara påkallad.
Under samma tidrymd hade dessutom, såsom lantbruksstyrelsen i
sitt yttrande framhållit, till synes gynnsammare förhållanden börjat göra
sig gällande inom jordbruksnäringen, något som gåve anledning till förhoppning
att ifrågavarande låneform inom en icke alltför avlägsen framtid skulle
kunna avvecklas. Vid nu angivna förhållanden kunde statskontoret icke biträda
centralnämndens förevarande framställning.
Måhända skulle det med hänsyn till i ärendet förebragt utredning angående
vissa lånenämnders tolkning av 6 § i kungörelsen kunna ifrågasättas, att paragrafens
bestämmelser förtydligades i av lantbruksstyrelsen angiven riktning.
Bestämmelserna syntes för sådant fall böra närmare utformas i anslutning
till vad föredragande departementschefen anfört i propositionen till 1935
års riksdag.
Av utredningen i ärendet framgår, att möjligheten att erhålla lån till före- Departements■
kommande av exekutiv försäljning icke i någon större omfattning kommit cAe/ere.
lill användning. Endast ett fyrtiotal lån synas hava beviljats. Orsaken härtill
torde i stor utsträckning vara att söka i den avfattning, bestämmelserna
rörande villkoren för beviljande av lån för berörda ändamål erhållit.
Ett strängt iakttagande av samtliga de föreskrivna villkoren synes i allmänhet
icke hava varit möjligt. Det övervägande antalet lånenämnder torde
emellertid hava fordrat detta och i följd därav avvisat flertalet framställningar
örn lån. De lånenämnder åter, som i någon större utsträckning beviljat
lån, hava använt sig av undantagsbestämmelsen, som medgiver, att,
då särskilda omständigheter föreligga, avvikelse må ske från de i allmänhet
gällande lånevillkoren.
Såsom förut nämnts uttalade jag till det vid propositionen i detta ämne
till 1935 års riksdag fogade statsrådsprotokollet, att nu förevarande slag av
lån icke borde beviljas, om förutsättningar för erhållande av ackord förclåge,
för vilket fall i stället ackordslön borde meddelas. Mot detta uttalande,
vilket jag alltjämt anser böra vara vägledande vid låneverksamheten, gjorde
riksdagen ej någon erinran. Då ansökan göres om exekutivlån, bör det alltså
åligga vederbörande lånenämnd att, innan dylikt lån beviljas, undersöka,
huruvida möjligheter finnas för genomförande av ackord. Föreligga dylika
möjligheter, bör ansökningen avslås och sökanden hänvisas till ackordslåneförfarandet.
Det torde åligga centralnämnden att tillse, alt de lokala nämnderna
bibringas kännedom örn och ställa sig till efterrättelse dessa riktlinjer
för verksamheten.
Ehuru jag sålunda biträder lantbruksstyrelsen uppfattning örn ackords
Bihang
till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 187. 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
lånens företräde framför exekutivlånen, anser jag, att även de sistnämnda
fylla ett verkligt behov. Genom vad i ärendet förekommit synes emellertid
utrett, att de gällande lånevillkoren behöva dels förtydligas i visst hänseende
dels ock, om denna form av låneverksamheten skall erhålla praktisk betydelse,
uppmjukas i någon mån. Av motiven till de nuvarande bestämmelserna
inhämtas, att villkoren angående delbetalning av gäld och bindande
av återstående gäld icke avse att lägga hinder i vägen för att med ifrågavarande
lån gälda förfallna utskylder, räntor eller arrendeavgifter och ej
heller amorteringar å lån med fastställd amorteringsplan. Den möjlighet
till undantag från huvudregeln, som öppnats genom avfattningen av 6 §
i förevarande kungörelse, tillskapades närmast med tanke på dylika fall. I
anledning av vad centralnämnden föreslagit förordar jag, att detta bringas
till tydligt uttryck i paragrafen genom ett tillägg av innehåll, att i nämnda
fall lån må beviljas även om fordringsägaren icke åtnöjer sig med 30 procents
avbetalning eller förbinder sig beträffande eventuellt kvarstående
ogulden del av sin fordran att ej uppsäga denna under viss tid. Frågan
om och i vad mån denna undantagsbestämmelse bör utsträckas att gälla även
andra skulder än de nu nämnda är svårare alt besvara. Det synes emellertid
klart, att det understundom är nödvändigt, om gäldenärens fortsatta brukande
av fastigheten ej skall äventyras, att möjlighet beredes honom att fullt
inbetala dylika lösa skulder eller verkställa avbetalning å desamma utan
villkor om bindning av återstående skuldbelopp å viss tid. Redan med nuvarande
lydelse av 6 § kan exekutivlån undantagsvis beviljas jämväl i dylikt
fall. Att generalisera undantagsbestämmelsen på sätt centralrådets majoritet
föreslagit synes mig icke tillrådligt. Reservantens förslag att begränsa
exekutivlånen för nu ifrågavarande ändamål till vissa lägre belopp synes
å andra sidan väl snävt. En lämpligare utväg torde vara, att det lägges i
centralnämndens hand att i varje särskilt fall avgöra, huruvida exekutivlån
må användas för betalning av nu ifrågavarande slag av skuld utan iakttagande
av de allmänna lånevillkoren. Härigenom torde större trygghet skapas
för att förevarande lånemöjlighet tillämpas med försiktighet ävensom
vinnas, att densamma erhåller en likformig tillämpning i hela landet. Jag
förordar, att bestämmelser av nu angivna innebörd meddelas. I samband
med att dessa bestämmelser upptagas i lånekungörelsen torde det nuvarande
allmänt hållna undantagsstadgandet lämpligen böra utgå.
Jag tillstyrker, att den tid, under vilken efter delbetalning resterande gäld
skall bindas — enligt gällande bestämmelser fem år — på sätt centralnämnden
föreslagit begränsas till tre år. En dylik begränsning torde kunna genomföras
utan att ändamålet med stadgandet därigenom förryckes.
Ifrågavarande ändringsförslag torde böra underställas riksdagen. Sedan
riksdagen meddelat sitt beslut, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga författningsändringar.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 187•
11
att godkänna av mig i det föregående tillstyrkta ändringar
i gällande bestämmelser rörande beviljande av lån för förekommande
av exekutiv försäljning.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1936:136 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar. s. 11 i texten
- JoU 1936:43 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41 s. 1 i texten