Sök i Ratio Lex

Angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv

1936-03-06 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:192, Angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående avstående i

vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given

Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna l:o—18 :o hemställt.

Under Hans Maj.ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler följande

frågor örn avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv efter vissa personer

och anför därvid:

l:o.

Rätten till arv efter brädgårdsarbetaren Gustaf Henrik Gustafsson från

Stockholm. Brädgårdsarbetaren Gustaf Henrik Gustafsson från Stockholm,

vilken var född den 2 maj 1885, omkom genom drunkning vid något tillfälle

under tiden den 31 oktober—den 1 december 1929. Enligt den efter Gustafsson

upprättade bouppteckningen efterlämnade han såsom arvingar två å

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

okänd ort vistande farbröder. Av Stockholms rådhusrätt förordnades god

man att omhändertaga och utreda dödsboet samt bevaka de bortovarande

arvingarnas rätt och förvalta deras lotter i boet.

Den 23 januari 1930 bevakades vid rådhusrätten såsom testamente efter

Gustafsson en med hans namn underskriven, obevittnad handling av innehåll,

att kvarlåtenskapen efter honom skulle tillfalla änkan Sigrid Hansén,

numera boende i Sundbyberg. Sedan handlingen delgivits den förordnade

gode mannen, yrkade denne efter stämning å Sigrid Hansén vid rådhusrätten,

att handlingen måtte, enär densamma icke upprättats i laga ordning,

förklaras ogiltig såsom testamente samt den avlidnes arvingar eller eventuellt

allmänna arvsfonden berättigas att utan hinder av det åberopade förordnandet

utbekomma vad dem enligt lag tillkomme av kvarlåtenskapen.

Genom sedermera lagakraftvunnen dom den 19 juni 1930 blev berörda klandertalan

av rådhusrätten på anförda skäl bifallen.

Sedan de i bouppteckningen efter Gustafsson upptagna arvingarna på

grund av inträdd preskription förlorat rätten till arvet samt allmänna arvsfonden

till följd därav i stället inträtt såsom arvinge, har gode mannen den

4 juni 1935 till arvsfonden inlevererat behållningen i boet, enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet

godkänd redovisningsräkning uppgående till 5,475

kronor 27 öre.

Med utlåtande den 18 januari 1930 har kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnat en till Kungl. Maj:t ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och

av sistnämnda myndighet med eget yttrande den 20 december 1935 jämte

införskaffad utredning till kammaradvokatfiskalsämbetet översänd skrift,

däri förenämnda Sigrid Hansén hemställt, att kvarlåtenskapen efter Gustafsson

måtte avstås till förmån för henne.

Av utredningen i ärendet framgår i huvudsak följande:

Sigrid Hansén är född 1880. Enligt egen uppgift är hon sedan några år

tillbaka på grund av nedsatta kroppskrafter oförmögen till ordnat arbete

och i saknad av inkomst. Hon har sedan 1930 åtnjutit regelbundet understöd

av fattigvårdsstyrelsen i Sundbyberg, i allmänhet med 30 men efter den

1. juni 1934 med 40 kronor i månaden. Därjämte har hon vid ett flertal

tillfällen erhållit sjukvård genom fattigvårdsstyrelsens försorg.

Beträffande sin bekantskap med Gustafsson och tillkomsten av förutnämnda

handling berättade Sigrid Hansén under rättegången vid rådhusrätten

bland annat följande: Under omkring 11 år före Gustafssons död hade hon

och Gustafsson bott i närheten av varandra i Bällsta villastad. Dessförinnan

hade de omkring 3 års tid varit grannar i Sundbyberg. Redan då de

bott på sistnämnda plats hade de känt varandra. Särskilt under de sista

åren före Gustafssons död hade de varit goda vänner samt flitigt umgåtts,

och hon hade ofta biträtt Gustafsson i hans hushåll. Gustafsson hade vid

upprepade tillfällen under de senare åren yttrat till henne, att det vore hans

önskan att hon vid hans död erhölle hans kvarlåtenskap. På kvällen den

31 oktober 1929 hade Gustafsson uppsökt henne i hennes bostad. Han hade

då på nytt uttalat såsom sin önskan att hon vid hans frånfälle skulle erhålla

hans kvarlåtenskap, varefter han satt sig vid ett bord och utskrivit den sedermera

såsom testamente åberopade handlingen, vilken hon sedan omhändertagit.

Gustafsson, som förefallit vara mycket nervös, hade yttrat, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

3

testamentet egentligen borde bevittnas men att han icke visste var han skulle

få tag i några vittnen. Strax därefter hade han lämnat hennes bostad, varvid

han förklarat, att han aldrig mer skulle komma igen dit. Hon hade på

grund av detta Gustafssons uttalande och med hänsyn därtill att Gustafsson

tidigare yttrat till henne, att han ville bereda henne på att han komme att

försvinna, misstänkt, att det varit Gustafssons mening att själv beröva sig

livet. Sedan Gustafsson avlägsnat sig, hade han varit försvunnen och icke

påträffats förrän den 1 december samma år, då hans lik uppflutit i Ulvsundasjön.

Av allt att döma hade han dränkt sig själv. Såvitt hon själv

kunnat finna hade Gustafsson, så länge hon känt honom, varit vid fullt

och sunt förstånd. Hon hade för sin del trott, att vittnen till ett testamente

endast kunde anskaffas genom förmedling av en advokat, och hon holle för

sannolikt, att även Gustafsson haft denna tro.

Ett vittne uppgav under rättegången bland annat, att Gustafsson i livstiden

varit mycket snäll mot Sigrid Hansén och skänkt henne många saker,

varjämte två makar, vilka under Gustafssons vistelse i Bällsta villastad bott

i samma hus som denne, i ett intyg, vilket tillerkändes samma vitsord som

örn det blivit beedigat, förklarade, att Sigrid Hansén under långa perioder,

då Gustafsson på grund av sjukdom icke kunnat arbeta, varit honom behjälplig

med skötseln av hans hem.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande anfört följande:

Av utredningen i ärendet framgår, att Sigrid Hansén de närmaste åren

före arvlåtarens död hjälpt och tagit vård om denne samt att arvlåtaren

kort före sin bortgång till Sigrid Hansén överlämnat ett av honom undertecknat

testamente, varigenom Sigrid Hansén tillagts all arvlåtarens kvarlåtenskap.

Detta testamente har sedermera genom Stockholms rådhusrätts

lagakraftvunna dom förklarats sakna gällande kraft, då det icke blivit bestyrkt

av vittnen och på den grund icke kunde anses hava tillkommit i laga

ordning. Med hänsyn till vad sålunda upplysts angående förhållandet mellan

arvlåtaren och Sigrid Hansén synes billigheten fordra, att arvet i sin

helhet avstås till henne. Handlingarna utvisa visserligen, att Sigrid Hansén

under längre tid stadigvarande åtnjutit fattigvårdsunderstöd från Sundbybergs

stad, till vilken sökanden på den grund enligt inhämtad uppgift häftar

i skuld med belopp, överstigande 2,000 kronor. Därest sökanden tillerkännes

kvarlåtenskapen, torde så mycket av denna komma att omedelbart tagas

i anspråk, som erfordras för gäldande av berörda skuld. Då emellertid därefter

ungefär två tredjedelar av kvarlåtenskapen ändå skulle återstå till

Sigrid Hanséns förfogande samt Sigrid Hansén därmed för längre tid torde

bliva i stånd att bereda sig välbehövlig lättnad i sin betryckta ekonomiska

ställning, finner Överståthållarämbetet sig trots förekomsten av berörda fattigvårdsskuld

böra tillstyrka bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har, på de av Överståthållarämbetet anförda

skälen och då den såsom testamente efter Gustafsson bevakade handlingen

syntes utgöra ett riktigt uttryck för dennes yttersta vilja, ansett fog

föreligga för ett avstående av kvarlåtenskapen till sökandens förmån och förty

förordat bifall till ansökningen.

Då sökanden även enligt min mening förcbragt övertygande skäl för sin Departement

begäran att få Gustafssons kvarlåtenskap till sig efterskänkt, hemställer jag, cAe/««- qtt Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter

brädgårdsarbetaren Gustaf Henrik Gustafsson från Stockholm

må avstås till Sigrid Hansén.

2:o.

Rätten till arv efter förre handlanden Anders Henrik Henriksson från

Älekulla socken. Förre handlanden Anders Henrik Henriksson från Dunkared

i Älekulla socken, Älvsborgs län, vilken var född den 4 augusti 1849, avled

den 21 juni 1930 utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning

utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen i

boet efter honom utgjorde enligt bouppteckningen 81,135 kronor 8 öre. Enligt

anteckning i bouppteckningen hade Henriksson den 4 juni 1929 på grund

av sinnessjukdom förklarats omyndig.

Den 21 oktober 1930 lät Älekulla kommun inför Marks häradsrätt anställa

vittnesförhör med fem personer rörande vissa av Henriksson fällda yttranden

angående dispositionen av hans kvarlåtenskap. Av vittnesmålen framgick,

att Henriksson vid olika tillfällen under de senare åren av sin levnad sagt

sig ämna ihågkomma kommunen genom testamente.

Under åberopande av berörda yttranden anhöll därefter kommunen i en

till Kungl. Maj:t ställd, den 12 december 1930 dagtecknad skrift, att kvarlåtenskapen

efter Henriksson måtte helt eller delvis avstås till förmån för

kommunen.

I infordrade utlåtanden över framställningen tillstyrkte länsstyrelsen i

Älvsborgs län bifall till densamma, varemot kammaradvokatfiskalsämbetet,

som hävdade den uppfattningen att allmänna arvsfonden tillfallet arv med

hänsyn till avfattningen av 5 kap. 3 § lagen om arv icke kunde avstås till

förmån för juridisk person, hemställde örn avslag å ansökningen.

Genom beslut den 13 november 1931 fann Kungl. Majit framställningen

icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Emellertid hade kommunen den 7 april 1931, eller sålunda medan förenämnda

framställning ännu var beroende på Kungl. Majits prövning, i bevakningsändamål

till Marks häradsrätt ingivit utdrag av häradsrättens dombok

rörande omförmälda vittnesförhör. Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet

å allmänna arvsfondens vägnar erhållit del av domboksutdraget samt

ämbetet, på grund av bestämmelserna i 4 § lagen om allmänna arvsfonden,

underställt Kungl. Majit frågan om godkännande av de bevakade yttrandena

såsom muntligt testamente, förklarade Kungl. Majit genom beslut den 2

oktober 1931, att klander mot det åberopade testamentet skulle för allmänna

arvsfondens räkning äga rum.

Ämbetet instämde därefter kommunen till häradsrätten med yrkande, att

de bevakade yttrandena måtte förklaras icke innefatta ett lagligt testamente

och följaktligen icke utgöra hinder för allmänna arvsfonden att tillträda

kvarlåtenskapen efter Henriksson. Genom dom den 21 juni 1932 blev äm
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

5

betets talan av häradsrätten bifallen. Efter fullföljd av kommunen fann Göta

hovrätt genom dom den 18 november 1932 ej skäl att göra ändring i häradsrättens

dom, varefter Kungl. Majit genom dom den 29 juni 1934 fastställde

hovrättens dom.

Behållningen i boet efter Henriksson har sedermera inlevererats till allmänna

arvsfonden och uppgick därvid enligt avgiven redovisningsräkning

till 88,949 kronor 63 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 2 januari 1935 dagtecknad skrift har nu

kommunen ånyo gjort framställning om att få del i arvet efter Henriksson

och i sådant hänseende hemställt, att hälften av kvarlåtenskapen eller så

stor del därav, som kunde anses skälig, måtte tillerkännas Älekulla kommun

och församling att dels användas för täckande av de kostnader å tillhopa

2.275 kronor, vilka åsamkats kommunen i anledning av förenämnda rättegång,

dels ock avsättas till en fond, vars avkastning skulle användas till sådana

ändamål, som finge anses vara av allmänt och stort behov påkallade

men på grund av de höga skatterna inom kommunen ej kunnat tillgodoses

och som överensstämde med allmänna arvsfondens syfte att främja barns

och ungdoms vård och fostran. Såsom dylika ändamål har kommunen

särskilt framhållit läkarundersökning och tandvård beträffande alla barn i

skolåldern samt hjälp till sjuka och fattiga barn.

Till stöd för ansökningen har anförts i huvudsak följande:

Henriksson, som under hela sitt liv varit bosatt i Älekulla, hade under 33

års tid varit ordförande i kommunalstämman och hade alltid mycket starkt

känt sambandet med sin kommun, i vars angelägenheter han med stort intresse

tagit del. Av vittnesmålen framginge, att det varit hans avsikt att testamentera

sin kvarlåtenskap till kommunen men att han bland annat på grund

av mellankommande sjukdom blivit hindrad att förverkliga denna tanke. Då

han efter föräldrarnas död under ett antal år åtnjutit uppfostran på kommunens

bekostnad och förtjänat hela sin förmögenhet inom kommunen, hade

han tydligen, såsom han även yttrat till ett av vittnena, ämnat visa sin tacksamhet

därför genom att testamentera sin egendom till kommunen. Enligt

vittnesmålen hade han såsom ytterligare skäl för denna sin avsikt även antytt,

att kommunen vore fattig. I detta avseende kunde framhållas, att utdebiteringen

av kommunalskatt under åren 1930—1935 varit resp. kronor

17:60, 12:90, 17:30, 12:75, 14:— och 15:50 per skattekrona samt att

skattekronornas antal under åren 1929—1934 växlat mellan högst 620 och

lägst 507. Å lån för uppförande av skolhus och lärarbostad återstode en

kapitalskuld av över 17,000 kronor; ränta och amortering härå uppginge till

1,322 kronor örn året. Kommunens folkmängd hade vid utgången av 1934

utgjort 591 personer.

För den händelse framställningen skulle vinna bifall har kommunen tilllika

hemställt, att Kungl. Majit måtte fastställa bestämmelser rörande användningen

och förvaltningen av det belopp, som kunde bliva kommuen

tillerkänt.

över framställningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs

län den 30 september och av kammaradvokatfiskalsämhetet den 22 oktober

1935.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört, att efter meddelandet av Kungl.

Maj:ts förut omförmälda beslut den 13 november 1931 någon omständighet

icke förekommit, som enligt ämbetets mening kunde föranleda ett frångående

av den utav Kungl. Majit genom beslutet intagna ståndpunkten till frågan

om kvarlåtenskapens avstående, i anslutning vartill ämbetet hemställt,

att den nu förevarande ansökningen icke heller måtte föranleda någon åtgärd.

I proposition nr 206 till 1935 års riksdag föreslog Kungl. Majit under punkten

9 riksdagen medgiva, bland annat, att en allmänna arvsfonden i arv efter

förra telegrafisten Hedvig Sjöberg från Borgholm tillfallen fastighet måtte

avstås till Ölands kulturminnesförening. Såsom framgår av riksdagens skrivelse

den 21 maj 1935, nr 229, blev berörda förslag av riksdagen bifallet.

Härigenom hava statsmakterna för första gången direkt fattat ställning till

den omtvistade frågan, huruvida stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn arv kan

anses medgiva efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet arv till förmån

för annan än fysisk person.

Ovissheten örn nämnda lagrums rätta innebörd lärer åtminstone hava utgjort

en bidragande orsak till den avvisande hållning, som tidigare intagits

gentemot framställningar örn efterskänkande, vilka gjorts av juridiska personer.

Med hänsyn härtill torde Kungl. Majits förut omförmälda beslut den

13 november 1931 i anledning av kommunens tidigare gjorda framställning

örn efterskänkande av Henrikssons kvarlåtenskap icke böra utgöra hinder

för ett förnyat övervägande av alla de skäl, som kommunen åberopat till stöd

för sin nu förevarande ansökan. Under ärendets beredning har jag för egen

del icke kunnat undgå att bibringas den uppfattningen, att Henriksson, som

tydligen varit bunden vid kommunen med starka band, hyst en bestämd

önskan att kommunen skulle få del av hans kvarlåtenskap. På grund härav

och då ett tillmötesgående av framställningen skulle möjliggöra för kommunen

att förverkliga vissa behjärtansvärda önskemål, vilka uppgivits till följd

av det betydande skattetrycket icke kunna av kommunen i annan ordning

tillgodoses, vill jag förorda, att till kommunen avstås en del av kvarlåtenskapen

ifråga, vilken del skäligen synes böra bestämmas till 30,000 kronor.

Såsom kommunen föreslagit, torde bestämmelser rörande användningen och

förvaltningen av beloppet sedermera böra fastställas av Kungl. Majit.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förre handlanden Anders Henrik Henriksson från Dunkared

i Älekulla socken må till Älekulla kommun avstås ett

belopp av 30,000 kronor att användas och förvaltas enligt bestämmelser,

som fastställas av Kungl. Majit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

3:o.

7

Rätten till arv efter förre lantbrukaren Jöns Nilsson från Rolsberga i

Gudmuntorps socken. Förre lantbrukaren Jöns Nilsson i Rolsberga, Gudmuntorps

socken, Malmöhus län, instämde till Frosta häradsrätts sammanträde

den 27 september 1932 arbetaren Ingeman Ingemansson i Rolsberga

samt anförde vid häradsrätten följande: Den 7 september 1891 hade häradsrätten

beviljat lagfart för Maria Nilsson och Hanna Nilsson å V1280 mantal

Rolsberga nr 1. Den 25 maj 1894 hade Hanna Nilsson, som då varit gift med

svaranden Ingemansson, avlidit och efterlämnat såsom dödsbodelägare sin

bemälde man samt fadern Nils Jönsson ävensom tre syskon, nämligen käranden

Jöns Nilsson, förutnämnda Maria Nilsson och snickaren Per Holmbergs

hustru Kerstin Holmberg, född Nilsson. I den efter Hanna Ingemansson

upprättade bouppteckningen hade bland tillgångarna upptagits »halva

huset å tomten Veu» mantal å nr 1 Rolsberga i Gudmuntorps socken», varmed

uppenbarligen åsyftats hälften av förutberörda år 1891 lagfarna fastighet

V1280 mantal Rolsberga nr 1. Då fastighetsandelen av Hanna Ingemansson

förvärvats före äktenskapet, hade densamma utgjort hennes enskilda

egendom, vari mannen icke ägt giftorätt. Kerstin Hohnberg hade avlidit

den 17 januari 1897 utan att efterlämna bröstarvingar. Nils Jönsson hade

avlidit den 15 februari 1907, efterlämnande såsom dödsbodelägare käranden

Jöns Nilsson och Maria Nilsson. I bouppteckningen efter Nils Jönsson hade

icke upptagits någon fast egendom, men i ett den 27 augusti 1932 upprättat

tillägg till bouppteckningen hade såsom tillgång i boet efter honom angivits

del av fastigheten 1/i28o mantal Rolsberga nr 1. Den 15 december 1927 hade

Maria Nilsson avlidit, varvid hon efterlämnat såsom arvinge käranden Jöns

Nilsson och såsom universell testamentstagare svaranden Ingemansson. I

bouppteckningen efter henne hade såsom tillgång i boet felaktigt upptagits

hela fastigheten 7i280 mantal Rolsberga nr 1. Under åberopande av bouppteckningen

efter Maria Nilsson hade Ingemansson den 23 september 1929

hos häradsrätten sökt lagfart å hela fastigheten 1/1280 mantal Rolsberga nr 1,

men hade häradsrätten genom beslut samma dag endast beviljat Ingemansson

lagfart å hälften av fastigheten eller den del därav, som motsvarade vad

Maria Nilsson förvärvat genom det år 1891 lagfarna köpet. Ansökningen i

övrigt hade förklarats vilande och kungörelse därom utfärdats jämlikt 10 §

i förordningen den 10 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

På grund härav yrkade Jöns Nilsson såsom delägare i dödsbona efter Hanna

Ingemansson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson, att häradsrätten måtte

förklara dels Ingemansson icke vara ägare och sålunda ej heller böra erhålla

lagfart å den fastighetsdel eller hälften av 1/1280 mantal Rolsberga nr 1,

varom kungörelse om vilande lagfart utfärdats, dels ock dödsbona och dödsbodelägarna

efter Hanna Ingemansson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson

äga bättre rätt till samt äga hälften av 7i28o mantal Rolsberga nr 1 ävensom

förplikta Ingemansson ersätta Jöns Nilssons rättegångskostnader.

I utslag den 25 oktober 1932, vilket vann laga kraft, fann häradsrätten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

utrett, att, sedan systrarna Maria och Hanna Nilsson den 7 september 1891

erhållit lagfart å 7i28o mantal Rolsberga nr 1, Hanna Nilsson den 24 maj

1894 avlidit, därvid hon såsom dödsbodelägare efterlämnat fadern Nils Jönsson,

systrarna Maria Nilsson och Kerstin Holmberg samt brodern Jöns

Nilsson, kärande i målet, att Kerstin Holmberg avlidit den 17 januari 1897

utan att efterlämna bröstarvingar, därvid hennes man Per Holmberg i testamente

erhållit all boets egendom under förbehåll likväl att boet efter hans

död skulle lagligen delas mellan Kerstin Holmbergs och Per Holmbergs arvingar,

att Nils Jönsson avlidit den 15 februari 1907, därvid han såsom dödsbodelägare

efterlämnat Jöns Nilsson och förutnämnda Maria Nilsson, samt att

Per Holmberg avlidit den 2 januari 1931. Vidare fann häradsrätten utrett,

att Maria Nilsson den 15 december 1927 avlidit, att i bouppteckningen efter

henne hela nu ifrågavarande fastighet upptagits såsom tillgång, att hennes

kvarlåtenskap enligt ett den 5 september 1919 upprättat testamente tillfallit

svaranden Ingemansson samt att Ingemansson på grund av detta testamente

den 23 september 1929 erhållit lagfart å den för Maria Nilsson den

7 september 1891 lagfarna hälften av ifrågavarande fastighet. På grund härav

och då Ingemansson icke visat annan rätt till återstående hälften av nu

ifrågavarande fastighet än den, som tillkommit Maria Nilsson i egenskap

av delägare i dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin Holmberg och Nils

Jönsson samt sagda dödsbon ostridigt icke skiftats mellan delägarna, prövade

häradsrätten rättvist på det sätt bifalla Jöns Nilssons i målet förda talan,

att häradsrätten förklarade de oskiftade dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin

Holmberg och Nils Jönsson äga bättre rätt än Ingemansson till den hälft

av Vi28o mantal Rolsberga nr 1, varå Hanna Nilsson den 7 september 1891

erhållit lagfart. Härjämte förpliktade häradsrätten Ingemansson att ersätta

Jöns Nilssons kostnader å målet med 140 kronor jämte vad som åtginge till

lösen av utskrift av häradsrättens dombok i målet.

Den 17 oktober 1932, eller sålunda strax innan förenämnda rättegång avgjordes,

avled Jöns Nilsson utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning

utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen

i boet efter honom utgjorde enligt bouppteckningen 11,499 kronor

61 öre. Dessutom upptogs såsom tillgång del av fastigheten Vmo mantal

Rolsberga nr 1 utan angivet värde. Taxeringsvärdet å hela fastigheten utgör

2,000 kronor. I

I en till Kungl. Majit ställd, den 6 december 1932 dagtecknad skrift, vilken

ingivits till länsstyrelsen i Malmöhus län, har nu förenämnde Ingeman Ingemansson

hemställt, dels att allmänna arvsfonden måtte till förmån för honom

avstå från den del av fastigheten V1280 mantal Rolsberga nr 1, som genom

häradsrättens omförmälda utslag blivit tillerkänd Jöns Nilsson såsom delägare

i oskiftade dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson,

dels ock att Ingemansson av de arvsfonden tillkommande arvsmedlen efter

Nils Jönsson måtte återbekomma av Ingemansson på grund av häradsrättens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

9

utslag erlagd rättegångskostnadsersättning 158 kronor. Till stöd för ansökningen

har Ingemansson anfört i huvudsak följande:

Den ifrågavarande fastigheten hade inköpts 1890 av Jöns Nilssons systrar

Maria Nilsson och Hanna Nilsson, med vilken sistnämnda Ingemansson ingått

äktenskap 1893. Då Hanna Nilsson påföljande år avlidit, hade enligt upprättad

bouppteckning tillgångarna efter henne, däri inberäknad hälften av fastigheten

V1280 mantal Rolsberga nr 1, uppgått till ett värde av 1,145 kronor

90 öre samt skulderna till belopp av 1,108 kronor 62 öre, varför behållningen

i boet utgjort endast 37 kronor 28 öre. Skulderna hade till största

delen gjorts av Hanna Nilsson själv dels för fastighetens förvärvande och

dels för en av henne och systern Maria Nilsson gemensamt bedriven maskinstickningsrörelse.

Ehuru halva fastigheten utgjort Hanna Nilssons enskilda

egendom, hade hennes släktingar icke framställt något anspråk på arv efter

henne, emedan det praktiskt taget icke funnits något för dem att ärva. Något

arvskifte efter Hanna Nilsson hade därför aldrig upprättats, utan Ingemansson

och Maria Nilsson hade gemensamt betalat gälden efter henne samt fortsatt

att bo tillsammans på fastigheten alltintill Maria Nilssons död 1927. Då

Maria Nilsson hela tiden ansetts såsom ägare av fastigheten, hade denna i sin

helhet upptagits i bouppteckningen efter henne, varefter Ingemansson, som

genom testamente tillerkänts all hennes kvarlåtenskap, sökt lagfart å fastigheten.

Varken vid bouppteckningen efter Kerstin Holmberg eller vid bouppteckningen

efter Nils Jönsson hade såsom tillgång upptagits någon del i

fastigheten i Rolsberga, och detta ehuru Jöns Nilsson själv uppgivit boet

vid den senare. 1923 hade Jöns Nilsson fått tillåtelse att flytta till fastigheten,

där han sedan kvarbott till sin död. Det förefölle Ingemansson orättvist,

örn Jöns Nilsson eller numera hans rättsinnehavare för en fordran år

1894 på ett fåtal kronor i boet efter Ingemanssons hustru nu skulle få del i

fastigheten utan att Ingemansson gottgjordes för vad han betalat av hustruns

skulder och för vad han nedlagt i underhållskostnader för fastigheten.

Vid ansökningen har fogats ett av kommunalnämndsordföranden samt överförmyndaren

i Gudmuntorp jämte fem andra personer avgivet intyg, vilket i

allt väsentligt bekräftar de till stöd för ansökningen lämnade uppgifterna och

vari tillika framhålles, bland annat, att det varit genom Ingemanssons arbetsamhet

och omvårdnad om Maria Nilsson som hon kunnat behålla fastigheten

och inte tvingats att realisera den för att kunna försörja sig. Med hänsyn

härtill och under åberopande av att Ingemansson befunne sig i små ekonomiska

omständigheter hava intygsgivarna förklarat sig på det varmaste förorda

bifall till hans framställning.

Länsstyrelsen har den 28 mars 1933 till kammaradvokatfiskalsämbetet avgivit

utlåtande över ansökningen och därvid fogat ett från landsfiskalen i

Löberöds distrikt inhämtat yttrande i ärendet.

Landsfiskalen har meddelat, att Ingemansson, vilken är född 1866, vid

förhör uppgivit sig äga ett tillgodohavande i bank å omkring 3,600 kronor.

Även örn Ingemansson med hänsyn härtill icke kunde anses vara helt i behov

av det begärda stödet, ansåge landsfiskalen dock skäligt, att allmänna arvsfonden

till hans förmån avstode från sin andel i fastigheten, i vilken Ingemansson

själv ägde största delen.

Länsstyrelsen har för sin del avstyrkt bifall lill ansökningen, enär enligt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

länsstyrelsens mening sådana omständigheter icke blivit förebragta, att det

nied hänsyn därtill finge anses skäligt, att i handlingarna omförmäld del av

arvet avstodes till sökanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 28 augusti 1935 anfört

bland annat följande:

För utrönande av storleken av den Jöns Nilsson såsom delägare i oskiftade

dödsbona efter Hanna Nilsson, Kerstin Holmberg och Nils Jönsson tillkommande

andelen uti ifrågavarande fastighet V1280 mantal Rolsberga nr 1 hade

ämbetet genom vederbörande utredningsman låtit verkställa arvskiften i sagda

dödsbon, såvitt gällde nämnda fastighet. Därvid hade Jöns Nilsson tillskiftats

genom ett den 19 april 1933 upprättat arvskifte efter systern Hanna

Ingemansson 1/12 av V1280 mantal Rolsberga nr 1, genom ett den 23 augusti

1933 upprättat arvskifte efter systern Kerstin Holmberg */„6 av samma fastighet

samt genom ett sistnämnda dag upprättat arvskifte efter fadern Nils

Jönsson 13/96 mantal av samma fastighet eller sålunda tillhopa av fastigheten.

Tillägg till bouppteckningen efter Jöns Nilsson, upptagande de honom

sålunda tillskiftade fastighetsdelarna, hade därefter den 14 september 1933

på ämbetets föranstaltande blivit upprättat. Sedermera hade lagfart den 23

januari 1935 meddelats allmänna arvsfonden å “/és av fastigheten.

Då sökanden ej stått i något släktskapsförhållande till avlidne Jöns Nilsson

eller visat, att han eljest stått honom i livstiden nära, funne sig ämbetet böra

hemställa, att förevarande framställning icke måtte föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

:Departements- Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ingick bland tillgångarna i

tveten. boet efter ingemanssons år 1894 avlidna hustru Hanna Ingemansson hälften

av fastigheten V1280 mantal Rolsberga nr 1. Enär Hanna Ingemansson förvärvat

fastigheten före sitt äktenskap, utgjorde den hennes enskilda egendom,

vari mannen icke ägde giftorätt, och tillföll följaktligen enligt då gällande lagstiftning

hennes i bouppteckningen upptagna släktingar, nämligen fadern Nils

Jönsson samt syskonen Jöns Nilsson, Maria Nilsson och Kerstin Holmberg.

Såvitt utredningen giver vid handen framställde emellertid varken

Nils Jönsson, vilken avled 1907, eller Kerstin Holmberg, som avled 1897,

något anspråk på del i fastigheten på grund av arvfallet, och från Jöns Nilssons

sida synes dylikt anspråk icke hava väckts förrän i den förut omförmälda,

under år 1932 anhängiggjorda rättegången. Av intresse i detta sammanhang

är, att i bouppteckningen efter Nils Jönsson icke upptogs någon

andel i fastigheten, ehuru Jöns Nilsson vid förrättningen själv

uppgav boet. Såsom orsak till att släktingarna icke påkallat arvskifte efter

Hanna Ingemansson har Ingemansson uppgivit, att det praktiskt taget icke

lunnits något för dem att ärva, enär behållningen i boet efter henne uppgått

till endast omkring 37 kronor. Denna förklaring förefaller av allt att döma

trovärdig. Vid angivna förhållanden och då Ingemansson alltifrån sin hustrus

bortgång innehaft fastigheten gemensamt med Maria Nilsson samt genom den

sistnämndas frånfälle 1927 såsom universell testamentstagare efter henne

blivit ägare till större delen av fastigheten, skulle det enligt min mening vara

obilligt, om Ingemansson skulle frånhändas den del av fastigheten, som genom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

11

rättegången och Jöns Nilssons död kommit att tillfalla arvsfonden. Taxeringsvärdet

å den del — ai/4s av fastigheten — varå fonden erhållit lagfart, utgör

icke fullt 500 kronor. Jag anser även omständigheterna i förevarande fall

motivera, att Ingemansson av arvsmedlen ifråga erhåller gottgörelse för den

rättegångskostnadsersättning, som han på grund av häradsrättens utslag haft

att gälda.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förre lantbrukaren Jöns Nilsson från Rolsberga må avstås

dels 11/48 av fastigheten V1280 mantal Rolsberga nr 1 i

Gudmuntorps socken, dels ock ett kontant belopp av 158

kronor.

4:o.

Rätten till arv efter maskinisten Karl Johan Oskar Svanström från Stockholm.

Maskinisten Karl Johan Oskar Svanström från Stockholm, vilken var

född den 9 juli 1877, avled den 22 december 1932 utan att, såvitt en efter honom

upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad skyldeman.

Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 12,679 kronor

32 öre.

Genom ett den 26 juni och den 22 juli 1929 dagtecknat, enligt föreskrifterna

i 9 § lagen om barn utom äktenskap upprättat och godkänt avtal hade Svanström

erkänt sig vara fader till det barn, varmed hembiträdet Hulda Atalia

Windahl då var havande, samt förbundit sig, bland annat, att till barnets

uppehälle och uppfostran utgiva 40 kronor i månaden, räknat från barnets

födelse till dess det fyllt 18 år. Barnet föddes den 17 september 1929 och bär

enligt företett åldersbetyg namnet Karl Erik Svanström.

Med utlåtande den 30 juli 1935 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat

en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och av sistnämnda

myndighet med eget yttrande den 6 juni 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet

översänd skrift, däri Hulda Atalia Windahl, numera boende i

Kråksmåla, i egenskap av förmyndare för Karl Erik Svanström hemställt, att

allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen efter Karl Johan Oskar Svanström

måtte avstås till förmån för hennes och arvlåtarens omförmälde son.

Till stöd för ansökningen har anförts bland annat:

Karl Johan Oskar Svanström hade, så länge han varit frisk, visat stort intresse

för barnet och givit detsamma sitt släktnamn. För den person, som förordnats

till barnavårdsman för barnet, hade han upprepade gånger förklarat,

att det vore hans önskan att gossen skulle ärva alla hans tillgångar. Sedan

Svanström blivit sjuk och underhållsbidraget från honom uteblivit, hade gossen

omhändertagits av Stockholms stads barnavårdsnämnd, som från den 1

september 1932 utackorderat honom hos en hemmansägare i Böda socken,

Kalmar län, där han fortfarande vistades. Samliällsvården hade emellertid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

Departements
chefen.

numera upphört, och barnavårdsnämndens kostnader hade till fullo ersatts

med medel, som tillhandahållits av Svanströms dödsbo. Kort före gossens födelse

hade Hulda Atalia Windahl drabbats av sjukdom, som medfört förlamning

av båda benen. Till följd därav vore hon oförmögen att försörja sig och

åtnjöte understöd av fattigvårdsstyrelsen i Kråksmåla. Hon kunde icke själv

vårda sin son eller vara honom till någon hjälp, varför hon hade för avsikt att

göra framställning om vårdnadens överflyttande på särskilt förordnad förmyndare.

Av ansökningen bifogade handlingar samt i övrigt förebragt utredning

inhämtas bland annat, att den för gossen förordnade barnavårdsmannen vid

förhör inför Stockholms rådhusrätt den 17 januari 1935 omvittnat vissa av

Svanström vid olika tillfällen fällda yttranden, varav barnavårdsmannen

dragit den slutsatsen, att det varit Svanströms bestämda avsikt att tillförsäkra

sonen arvsrätt efter honom. Det är vidare upplyst, att Svanström under

de sista månaderna av sin levnad på grund av sinnessjukdom var försatt

i omyndighetstillstånd.

Ansökningen har tillstyrkts av såväl Överståthållarämbetet som kammaråd

vokatfiskalsämbetet.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hörda

myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap i dess helhet avstås

till förmån för Karl Erik Svanström.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter maskinisten

Karl Johan Oskar Svanström från Stockholm må avstås till

förmån för Karl Erik Svanström.

5:o.

Rätten till arv efter Christina Näsman från Timrå socken. Den 17 juni

1933 avled Christina Näsman från Näs i Timrå socken av Västernorrlands

län utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt

bouppteckningen 75,232 kronor 87 öre.

I proposition nr 206 till 1935 års riksdag, punkten 6, föreslog Kungl. Maj :t

riksdagen medgiva, att av ifrågavarande allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap

måtte avstås 10,000 kronor till den avlidnas tjänarinna Hildur

Kristina Norberg samt 2,362 kronor 87 öre till envar av hennes kusiner

Jonas Pettersson och Lars Petter Wredenberg. Sistnämnda belopp motsvarade

vad enligt kusinernas förmenande bort tillkomma envar av dem, därest

kvarlåtenskapen fördelats enligt bestämmelserna i en med Christina Näsmans

namn underskriven, såsom testamente efter henne bevakad handling,

vilken emellertid icke upprättats i laga ordning och fördenskull icke ansågs

innefatta ett giltigt testamentarisk! förordnande. Enligt riksdagens skrivelse

den 21 maj 1935, nr 229, blev berörda förslag av riksdagen bifallet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

13

I en till Kungl. Majit ställd, till kammaradvokatfiskalsämbetet ingiven

skrift har nu ytterligare en kusin till Christina Näsman, nämligen änkan

Brita Katarina Hörnfeldt i Sunnansjö, Hässjö socken, anhållit att få del

av kvarlåtenskapen ifråga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har den 4 juni 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet

avgivit yttrande över ansökningen och därvid överlämnat av

landsfiskalen i Ljustorps distrikt verkställd utredning i ärendet. Av utredningen

inhämtas bland annat, att sökandens man avled den 17 april 1935

och såsom dödsbodelägare efterlämnade, förutom änkan, en myndig dotter

samt en son, född 1924, ävensom att tillgångarna i boet efter honom, vilka

uppgingo till ett värde av 464 kronor, understego boets skulder med omkring

1,000 kronor.

Såväl landsfiskalen som länsstyrelsen har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har den 16 december 1935 överlämnat handlingarna

i ärendet till Kungl. Majit och därvid för egen del anfört, att sökanden

enligt ämbetets mening borde komma i åtnjutande av samma belopp

av behållningen i boet efter Christina Näsman som envar av förutnämnda

två kusiner, varför ämbetet tillstyrkte, att av kvarlåtenskapen måtte till förmån

för sökanden efterskänkas 2,362 kronor 87 öre.

Då sökanden är kusin till arvlåtaren och enligt den förebragta utred- Departementsningen

lever i fattiga omständigheter, finner jag hennes framställning för- cAe/en*

tjänt av beaktande. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets förslag beträffande

storleken av det belopp, som bör efterskänkas, har jag icke något att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl .Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Christina Näsman från Näs i Timrå socken må avstås

ett belopp av 2,362 kronor 87 öre till Brita Katarina Hörnfeldt.

6:o.

Rätten till arv efter handelsidkerskan Sigrid Sundborg från Stockholm.

Handelsidkerskan Sigrid Sundborg från Stockholm, vilken var född den 30

oktober 1858, avled den 6 november 1933 utan att, såvitt en efter henne upprättad

bouppteckning utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden.

Behållningen i boet efter henne har inlevererats till arvsfonden och

utgjorde enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet godkänd redovisningsräkning

104,775 kronor 29 öre.

Den 6 september 1934 anställdes vid Stockholms rådhusrätt vittnesförhör

med två personer rörande tillkomsten av vissa utav Sigrid Sundborg under

år 1933 fällda yttranden rörande dispositionen av hennes kvarlåtenskap.

Det ena vittnet uppgav huvudsakligen, att Sigrid Sundborg vid ett tillfälle

kort före sin död, då vittnet samtalat med henne örn hennes kvarlåtenskap,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

till vittnet yttrat, att hon vore alldeles ensam i världen och att hon tänkt

komma ihåg de blinda, för vilka hon alltid ömmat. Det andra vittnet berät*

tade i huvudsak, att vittnet vid ett tillfälle på sommaren 1933 tillfrågat Sigrid

Sundborg, vem som skulle ärva henne, och att hon därvid svarat: »Den

lilla frun, som hjälper mig, och hennes man skall ha en del och så de blinda».

Enligt vittnets mening skulle Sigrid Sundborg därvid hava åsyftat kamreraren

Thure Öhlin och hans hustru Ruth Öhlin i Stockholm.

Berörda yttranden bevakades den 20 september 1934 vid rådhusrätten såsom

muntligt testamente efter Sigrid Sundborg samt delgåvos sedermera

kammaradvokatfiskalsämbetet. Sedan ämbetet, på grund av stadgandet i 4 §

lagen örn allmänna arvsfonden, underställt Kungl. Maj:t frågan om godkännande

av yttrandena såsom testamente, beslöt Kungl. Majit den 7 december

1934, att klander mot ifrågavarande såsom muntligt testamente bevakade

yttranden skulle för arvsfondens räkning äga rum.

Efter det ämbetet i anledning därav genom stämning till rådhusrätten å De

blindas förening u. p. a. samt förenämnda makarna Öhlin anhängiggjort

klandertalan mot det åberopade testamentet, förklarade rådhusrätten genom

dom den 8 augusti 1935, att de bevakade yttrandena icke utgjorde hinder för

att kvarlåtenskapen efter Sigrid Sundborg tillfölle allmänna arvsfonden.

Domen vann laga kraft.

I särskilda till Överståthållarämbetet ingivna och av nämnda myndighet

med egna yttranden jämte införskaffad utredning till kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnade ansökningar hava nu dels förutnämnda förening, dels

makarna Öhlin, dels ock stadsbudet Johan Fritz Malm i Stockholm hemställt

att var för sig komma i åtnjutande av skäligt belopp av den avlidnas

kvarlåtenskap.

Till stöd för ansökningarna har i huvudsak anförts av föreningen, att omsorgen

om de blinda legat Sigrid Sundborg varmt om hjärtat samt att föreningen

vore landets största blindorganisation och den enda riksorganisationen

för icke seende, av makarna Öhlin, att de under många år före Sigrid

Sundborgs frånfälle stått henne nära och varit henne till hjälp i olika avseenden

ävensom att Sigrid Sundborg själv vid flera tillfällen visat sin erkänsla

härför genom att lova makarna att bliva ihågkomma i hennes testamente,

samt av Malm, att han alltsedan 1914 av Sigrid Sundborg anlitats för

utförande av varjehanda göromål såväl i hennes antikvitetsaffär som i hennes

hem och att Sigrid Sundborg, som hyst stort förtroende för honom, ofta talat

om att hon i sitt testamente skulle tilldela honom ett belopp för alla de

tjänster han gjort henne.

Av den föreliggande utredningen framgår i huvudsak följande:

Thure Öhlin är född 1888 och Ruth Öhlin 1895. Makarna hava i äktenskapet

en son, född 1911, vilken bor hemma hos föräldrarna. Mannen är

anställd å en advokatbyrå och förtjänar 350 kronor i månaden. Hustrun och

sonen hava ingen egen inkomst. Makarna sakna förmögenhet men hava ej

heller några skulder. Mannen lider av organiskt hjärtfel och har därför

tidigare vårdats å sjukhus.

Beträffande sitt förhållande till Sigrid Sundborg hava makarna Öhlin vid

polisförhör berättat bland annat följande: Thure Öhlin hade under olika

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

15

perioder sedan 1918 ombesörjt Sigrid Sundborgs bokföring och varit henne

behjälplig med upprättande av deklarationer och dylikt samt dessutom biträtt

henne med skötseln av hennes ekonomiska angelägenheter överhuvud taget.

För detta arbete hade han erhållit en ersättning av cirka 200 kronor om året.

Ruth Öhlin hade vid olika tillfällen under de 2—3 sista åren före Sigrid

Sundborgs död hjälpt till i hennes affär utan att därför begära eller erhålla

någon betalning. Då Sigrid Sundborg på sommaren 1933 börjat bliva sjuk

och fått svårt att reda sig själv, hade Ruth Öhlin flera gånger gått hem till

henne med mat och hjälpt henne på olika sätt. Några dagar i september 1933,

då Sigrid Sundborg varit särskilt dålig, hade hon på egen begäran fått bo i

makarna öhlins hem och där erhållit nödig omvårdnad. Då hon i slutet av

påföljande oktober månad blivit häftigt sjuk, hade mannen Öhlin tillkallat

läkare, som förordnat om hennes intagning på ett sjukhem, där hon sedermera

avlidit till följd av hjärnblödning.

Malm är född 1878 och gift samt har i äktenskapet 2 vuxna barn. Enligt

egen uppgift förtjänar han omkring 2,000 kronor om året. Från olika håll

har vitsordats, att Sigrid Sundborg satt mycket stort värde på Malm, som hon

under en lång följd av år anlitat för varjehanda uppdrag. Personer, som

länge känt Sigrid Sundborg, hava vid polisförhör uppgivit, att de för sin del

trott, att Sigrid Sundborg skulle ihågkomma Malm i testamente.

Av utredningen framgår slutligen, att Sigrid Sundborg ömmat för de blinda.

Såvitt handlingarna utvisa, har hon emellertid icke stått i någon förbindelse

med sökandeföreningen.

Överståthållarämbetet har, enär omständigheterna i ärendet enligt ämbetets

mening icke ådagalade, att föreningen eller någon av de övriga sökandena

stått arvlåtaren nära, avstyrkt bifall till ansökningarna.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 18 februari 1936 av enahanda

skäl som nyss anförts likaledes avstyrkt bifall till framställningarna,

därvid ämbetet till stöd för sitt avstyrkande av föreningens ansökning jämväl

åberopat, att enligt ämbetets uppfattning stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn arv

icke medgåve efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet arv till förmån

för juridisk person.

Vad i ärendet förekommit innefattar enligt min mening icke tillräckliga Departementsskäl

för bifall till vare sig föreningens eller Malms framställning. chefen.

Däremot finner jag för min del makarna Öhlins ansökan värd beaktande.

Av utredningen lärer framgå, att makarna Öhlin under många år varit Sigrid

Sundborg till hjälp i olika avseenden och särskilt mot slutet av hennes levnad,

då hon till följd av sjukdom icke längre kunnat reda sig själv, ägnat henne

den personliga omvårdnad, varav hon varit i behov. På grund härav och med

hänsyn jämväl till övriga i ärendet föreliggande omständigheter finner jag

skäligt, att någon del av kvarlåtenskapen efterskänkes till förmån för makarna

Öhlin. Denna del synes lämpligen böra bestämmas till 2,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter handelsidkerskan Sigrid Sundborg från Stockholm må

avstås ett belopp av 2,000 kronor till Thure Öhlin och hans

hustru Ruth Öhlin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

7:o.

Rätten till arv efter förre schaktmästaren Ola Jönsson från Hörby. Förre

schaktmästaren Ola Jönsson från Hörby i Malmöhus län, vilken var född

den 1 mars 1851, avled den 19 november 1933 utan att, såvitt en efter honom

upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden.

Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 31,486 kronor

7 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Malmöhus län ingiven

skrift har förre källarmästaren Anders Åkerdahl i Malmö, med förmälan

att han vore kusin till den avlidne, hemställt örn efterskänkande av så stor

del av ifrågavarande kvarlåtenskap som sökanden skulle hava bekommit,

därest äldre arvsordning varit i förevarande fall tillämplig.

Länsstyrelsen har den 29 oktober 1934 till kammaradvokatfiskalsämbetet

avgivit utlåtande över ansökningen och därvid tillika överlämnat från magistraten

och poliskammaren i Malmö inhämtade yttranden ävensom övrig

i ärendet införskaffad utredning.

Av utredningen framgår i huvudsak följande:

Åkerdahl är född 1855 och gift samt har i äktenskapet 4 barn. Vid polisförhör

har han uppgivit, bland annat, att han och Jönsson varit mycket goda

vänner och ofta besökt varandra. Jönsson hade ofta uttalat önskan att med

sin kvarlåtenskap hjälpa sina närmaste fattiga släktingar samt förklarat sig

skola förordna därom genom testamente. Genom att Jönssons hälsotillstånd

hastigt försämrats hade han emellertid icke kommit i tillfälle alt förverkliga

denna avsikt. Makarna Åkerdahl förhyrde en lägenhet för 1,300 kronor

om året men hyrde i sin tur ut två av rummen för 900 kronor om året. För

eldning och renhållning i fastigheten erhölle Åkerdahl ersättning med 535

kronor om året, varjämte han uppbure pension från en pensionsförsäkringsanstalt

med 381 kronor årligen. Sedan 1933 hade Åkerdahl erhållit regelbundet

understöd av fattigvårdsstyrelsen i Malmö. Makarna erhölle ingen

hjälp av sina barn, enär dessa själva levde i fattiga omständigheter.

Magistraten och poliskammaren hava förklarat sig icke hava något att erinra

mot bifall till ansökningen. En ledamot av magistraten har uttalat avvikande

mening, i det han ansett sig sakna anledning att tillstyrka bifall.

Länsstyrelsen har yttrat, att av utredningen i ärendet syntes framgå, att

sökanden och den avlidne, mellan vilka släktskap förelegat, stått varandra

nära, att sökanden levde i små omständigheter samt att den avlidne torde

haft för avsikt att i testamente tillerkänna sökanden viss del i kvarlåtenskapen.

Med hänsyn härtill finge det enligt länsstyrelsens mening anses

billigt, att viss del av kvarlåtenskapen avstodes till sökanden, och länsstyrelsen

hade därför icke något att erinra mot bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 24 september 1935 anfört

i huvudsak följande:

pärest viss del av kvarlåtenskapen bleve efterskänkt till sökandens förmån,

skulle med iakttagande av förut tillämpad princip sökanden erhålla

endast så stor del, som skulle belöpt å honom enligt den arvsordning, som

gällt före ikraftträdandet av lagen om arv den 8 juni 1928. Enligt av ämbetet

inhämtad upplysning åtnjöte sökanden sedan februari 1933 fattigvård från

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

17

Malmö stad genom understöd med 15 kronor i månaden. Den 5 november

1934 hade sökanden häftat i skuld till fattigvårdsstyrelsen till belopp av

385 kronor. Ett bifall till ansökningen skulle enligt ämbetets förmenande i

själva verket innebära, att Malmö stad erhölle den egendom, som sålunda

bleve efterskänkt. Då emellertid ett efterskänkande av viss del av förevarande

kvarlåtenskap till förmån för Malmö stad icke syntes kunna komma

i fråga, hemställde ämbetet, under åberopande av 1935 års riksdagsbeslut

angående ifrågasatt avstående till Fredrik August Riber av viss del av kvarlåtenskapen

efter Julia Johanna Holm (riksdagens skrivelse nr 229), att förevarande

ansökning icke måtte föranleda någon åtgärd.

Av utredningen framgår, att Åkerdahl är kusin till den avlidne samt att Departements*

han befinner sig i små omständigheter. Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn chefen‘

arv får därför anses tillämpligt i förevarande fall. Till finansdepartementet

har fattigvårdsstyrelsen i Malmö meddelat, att styrelsen i händelse av bifall

till Åkerdahl framställning icke komme att utkräva ersättning för det åt

honom lämnade understödet. Vid sådant förhållande torde vad kammaradvokatfiskalsämbetet

anfört icke böra utgöra hinder för bifall till ansökningen.

Såvitt framgår av den föreliggande släktutredningen skulle Åkerdahl,

därest äldre arvsordning varit tillämplig, hava bekommit V30 av ifrågavarande

kvarlåtenskap.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en femtiondel av den allmänna arvsfonden tillfallna

kvarlåtenskapen efter förre schaktmästaren Ola Jönsson från

Hörby må avstås till Anders Åkerdahl.

8:o.

Rätten till arv efter förra lärarinnan Kristina Jansson från Kristinehamn.

Den 8 januari 1934 avled förra lärarinnan Kristina Jansson från Kristinehamn

utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade

behållningen i boet efter henne utgjorde 3,005 kronor 23 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Värmlands län ingiven skrift

har arrendatorn Albin Nystedts hustru Anna Kajsa Nystedt, född Olsson, i

Lönnskog, Långseruds socken, hemställt, att av ifrågavarande kvarlåtenskap

ett belopp av 1,000 kronor måtte avstås till förmån för henne.

Till stöd för framställningen har anförts huvudsakligen följande: Kristina

Jansson, som varit född utom äktenskap, hade vid 4 års ålder omhändertagits

av sökandens föräldrar och sedan växt upp i deras hem. Sökandens

föräldrar hade befunnit sig i ytterst små omständigheter men hade ändock,

ofta under försakelse, givit Kristina Jansson en god uppfostran. Vid 27 års

ålder hade hon vunnit inträde vid Karlstads småskoleseminarium, där hon

sedan avlagt examen. Till hennes underhåll vid seminariet hade såväl sökandens

föräldrar som Långseruds kommun bidragit. Föräldrarna hade avlidit

redan två år efter det hon tagit sin examen, och någon återbetalning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements
chefen.

lill dem hade hon fördenskull aldrig hunnit göra. Däremot hade kommunen

enligt vad sökanden trodde sig veta — blivit gottgjord för sina utlägg.

Sökanden och Kristina Jansson hade alltid stått i förbindelse med varandra

genom brevväxling, och flera gånger hade Kristina Jansson hälsat på i sökandens

hem i Lönnskog. Vid dessa tillfällen hade hon alltid haft med sig

presenter. Hon hade även latit förstå, att sökanden och hennes familj skulle

bliva ihågkomna vid hennes frånfälle, men som hennes bortgång kommit

hastigt — efter endast ett dygns sjukdom — hade hon sannolikt ej hunnit

ordna denna sak.

Länsstyrelsen har till kammaradvokatfiskalsämbetet avgivit utlåtande över

ansökningen samt tillika överlämnat från landsfiskalen i Lillbergs distrikt

inhämtat yttrande ävensom övrig i ärendet införskaffad utredning.

Av utredningen inhämtas bland annat följande:

Sökanden är född 1884. Hennes man sjuknade i oktober 1934 i magsår

och har därefter haft sin arbetsförmåga nedsatt. Makarna hava 3 barn i

åldern 16—12 år. Ett av barnen lider av hjärtfel. Makarna arrendera en

liten egendom, som föder 2 kor. Båda makarna äro kända som mycket

skötsamma och ordentliga. Deras ekonomiska ställning är svag, men de

hava icke behövt anlita hjälp från det allmänna. Ordföranden i Långseruds

sockens fattigvårdsstyrelse har uppgivit, att sökanden och Kristina Jansson

varit såsom systrar, och har i likhet med två andra i ärendet hörda personer

varmt förordat bifall till framställningen.

Landsfiskalen och länsstyrelsen hava tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 9 november 1935

överlämnat ärendet till Kungl. Maj:ts prövning och därvid för egen del likaledes

tillstyrkt bifall till sökandens framställning.

Av utredningen i ärendet framgår, att sökanden stått Kristina Jansson i

livstiden nära och att hon befinner sig i små ekonomiska omständigheter.

Med hänsyn härtill torde det få anses billigt, att någon del av kvarlåtenskapen

efter Kristina Jansson efterskänkes till förmån för sökanden. Det av sökanden

begärda beloppet, 1,000 kronor, synes icke oskäligt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förra lärarinnan Kristina Jansson från Kristinehamn

må avstås ett belopp av 1,000 kronor till Anna Kajsa Nystedt,

född Olsson.

9:o.

Rätten till arv efter uppasserskan Hulda Josefina Tengberg från Borås.

Uppasserskan Hulda Josefina Tengberg från Borås, vilken var född 1862, avled

den 29 januari 1934 utan alt, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning

utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Den till allmänna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 19

arvsfonden redovisade behållningen i boet efter henne utgjorde 27,658 kronor

23 öre.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 14 juni 1934 dagtecknad skrift har skoraakeriarbetaren

Ernst Evald Strands hustru Augusta Cecilia Strand, född

Lindahl, i Borås hemställt, att av ifrågavarande kvarlåtenskap ett belopp av

5,000 kronor måtte efterskänkas till förmån för henne. Till stöd härför har

i huvudsak anförts, att Hulda Josefina Tengberg, som varit kusin till sökandens

år 1918 avlidna moder, under sin livstid vid flera tillfällen lovat sökanden

och hennes familj ekonomisk hjälp, vilka löften hon säkerligen också

skulle hava infriat genom ett testamentarisk! förordnande, därest hon icke

helt plötsligt avlidit.

I en den 12 juli 1934 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har därjämte

förre fabriksarbetaren Johan Herman Gustavsson i Forserum, med

förmälan att han vore kusin till den avlidna och att han på grund av ålder

och invaliditet vore i stort behov av ekonomiskt bistånd, anhållit att kvarlåtenskapen

efter den avlidna måtte avstås till förmån för honom.

Över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs

län den 1 augusti och den 6 oktober 1934 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet

den 14 november 1935, varjämte såväl länsstyrelsen som ämbetet

föranstaltat om utredning i ärendet.

Av berörda utredning ävensom av ansökningarna bifogade intyg och andra

handlingar inhämtas i huvudsak följande:

Augusta Cecilia Strand är född 1894 och hennes man 1892. Makarna hava

i äktenskapet 7 barn, av vilka det äldsta är fött 1915 och det yngsta 1929.

Alla barnen bo hemma hos föräldrarna. Mannens arbetsförtjänst brukar

uppgå till 50—60 kronor i veckan. Makarna äga en fastighet med taxeringsvärde

av 6,000 kronor. För fastigheten, som uppgives vara i bristfälligt

skick och i behov av en omfattande reparation, häfta makarna i skuld

med 7,390 kronor. Under åren 1923—1932 hava makarna för sina minderåriga

barn åtnjutit fattigvårdsunderstöd med sammanlagt 1,457 kronor, därav

1,147 kronor belöpande å tiden från och med 1926. Båda makarna hava

erhållit vitsord om skötsamhet och ordentlighet. Tre personer hava i avgivna

intyg förklarat, att Hulda Josefina Tengberg till dem fällt yttranden av

innehåll att hon ämnade hjälpa familjen Strand.

Johan Herman Gustavsson är född 1862 och gift samt har i äktenskapet 12

vuxna barn. Han har tidigare varit anställd vid bobinfabriken i Forserum

men drabbades för ett 10-tal år sedan av en sjukdom i högra benet, vilken

1928 nödvändiggjorde amputation av benet strax nedanför bålen, varför

han alltsedan dess varit oförmögen till arbete. Även hustrun, som är född

1871, uppgives vara arbetsoförmögen på grund av reumatisk värk. Makarnas

enda inkomst utgöres av pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring

med sammanlagt omkring 400 kronor örn året för dem båda. De

äga en gammal stuga med taxeringsviirde av 1,000 kronor men sakna i övrigt

tillgångar. En dotter, som har anställning å tallrik, bor hos föräldrarna och

bidrager till deras försörjning samt är dem behjälplig med hemmets skötsel.

De övriga barnen äro enligt uppgift icke i stånd att lämna föräldrarna någon

hjälp. Båda makarna äro kända för redbarhet och hedrande vandel. Kyrkoherden

i Forserum har ansett Gustavssons framställning väl motiverad.

Även kommunalnämndsordförande!!, municipalnämndsordföranden och po
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lisuppsyningsmannen i orten hava förklarat sig varmt tillstyrka bifall till

ansökningen.

Enligt vad Gustavsson själv uppgivit har han sedan år 1887, då han bosatte

sig i Forserum, aldrig sammanträffat med Hulda Josefina Tengberg och

ej heller eljest stått i någon förbindelse med henne.

Magistraten i Borås, som till länsstyrelsen avgivit yttrande över Augusta

Cecilia Strands ansökan, har ansett hennes ekonomiska omständigheter tala

för bifall till hennes framställning.

Länsstyrelsen har beträffande nyssnämnda ansökning anfört, att Augusta

Cecilia Strand och hennes stora familj enligt den förebragta utredningen

befunne sig i små ekonomiska omständigheter, varför ett bifall till ansökningen

skulle medföra en avsevärd lättnad i deras ekonomiska betryck. Det

vore även upplyst, att den avlidna haft för avsikt att testamentera en del av

sin kvarlåtenskap till Augusta Cecilia Strand, ehuru denna avsikt icke kommit

till uttryck i ett formligt testamente. Länsstyrelsen ansåge sig fördenskull

kunna förorda bifall till denna sökandes framställning.

I fråga örn Gustavssons ansökning har länsstyrelsen yttrat, att länsstyrelsen,

ehuru den ansåge ömmande omständigheter föreligga, likväl icke kunde

tillstyrka bifall till densamma, enär något uttalande icke förelåge därom, att

den avlidna haft för avsikt att testamentera sin kvarlåtenskap eller del därav

till Gustavsson.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande anfört huvudsakligen

följande:

Vad till en början anginge den av Augusta Cecilia Strand gjorda ansökningen,

framginge av den i ärendet verkställda utredningen, att hon vöre

dotter till en Hulda Josefina Tengbergs kusin. Vidare vore i ärendet upplyst,

att makarna Strand för sina minderåriga barn från fattigvårdsstyrelsen

i Borås åtnjutit fattigvårdsunderstöd sedan år 1923 med tillhopa 1,457

kronor, därav på tiden från och med 1925 belöpte sammanlagt 1,232 kronor.

Därest nu förevarande ansökning vunne bifall, skulle detta enligt ämbetets

mening innebära, att staden Borås erhölle del av kvarlåtenskapen efter Hulda

Josefina Tengberg. Då emellertid ett efterskänkande till förmån för staden

icke syntes kunna komma ifråga, ansåge sig ämbetet böra avstyrka bifall

till Augusta Cecilia Strands framställning.

Beträffande därefter den av Johan Herman Gustavsson gjorda ansökningen,

så framginge av släktutredningen, att sistnämnde sökande och Hulda

Josefina Tengberg vore kusiner. Enligt utredningen i ärendet i övrigt befunne

sig denne sökande i fattiga omständigheter, vore invalid och hade

uppnått en ålder av 73 år, vilket gjorde det omöjligt för honom att genom

eget arbete försörja sig. Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arv finge därför

anses vara tillämpligt å honom, varför ämbetet ansåge hans ansökning vara

förtjänt av beaktande. Beträffande storleken av den andel av kvarlåtenskapen,

som vid ett efterskänkande borde tillerkännas denne sökande, utgjorde

enligt ämbetets mening den arvsordning, som gällt innan nyssnämnda

lag trätt i kraft, en lämplig grundval för beräkning av denna andel. Enligt

denna arvsordning skulle Gustavsson hava bekommit Vis av behållningen

i boet efter den avlidna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 192•

21

Ehuru jag i likhet med magistraten och länsstyrelsen finner Augusta Ce-Departementscilia

Strands ansökan behjärtansvärd, anser jag mig likväl icke kunna för- chefenorda

bifall till densamma. Såsom kammaradvokatfiskalsämbetet anfört häfta

makarna Strand i skuld för fattigvårdsunderstöd, och de i detta fall föreliggande

omständigheterna kunna enligt min mening knappast anses motivera

ett efterskänkande i sådan omfattning, att något mera nämnvärt belopp

skulle återstå för makarnas egen räkning sedan berörda skuld blivit

gulden. Vid sådant förhållande synes något efterskänkande till hustru

Strands förmån överhuvud taget icke böra ske.

Däremot torde den av Gustavsson gjorda framställningen böra bifallas på

sätt kammaradvokatfiskalsämbetet föreslagit.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en femtondel av den allmänna arvsfonden tillfallna

kvarlåtenskapen efter uppasserskan Hulda Josefina Tengberg

från Borås må avstås till Johan Herman Gustavsson.

10:o.

Rätten till arv efter stewarden Oskar Gustafsson från Torslunda socken.

Stewarden Oskar Gustafsson från Björnhövda i Torslunda socken, Kalmar

län, vilken var född den 7 juni 1895, omkom genom drunkning den 24 maj

1934.

Sedan hos Ölands södra mots häradsrätt anmälts, att Gustafsson icke efterlämnat

några kända släktingar, förordnade häradsrätten den 1 oktober

1934 landsfiskalen G. Klette i Mörbylånga att såsom god man vid boutredningen

företräda allmänna arvsfonden.

Den 24 november 1934 förrättades bouppteckning efter den avlidne, varvid

boet uppgavs av lantbrukaren Herman Hallgren och hans hustru Hulda

Hallgren i Björnhövda. I bouppteckningsinstrumentet antecknades tillgångar

till värde av 3,653 kronor 88 öre och skulder till belopp av 2,772 kronor

29 öre, vadan alltså behållningen upptogs till 881 kronor 59 öre. Mannen

Hallgren företedde vid förrättningen två av honom »till innehavaren

härav Oskar Gustafsson» utfärdade skuldebrev, det ena å 10,000 kronor jämte

ränta, dagtecknat den 1 januari 1928, och det andra å 2,150 kronor jämte

ränta, dagtecknat den 1 januari 1930, men gjorde på anförda skäl gällande,

att berörda förbindelser icke borde upptagas bland tillgångarna i Gustafssons

bo. Skuldebreven,, som i enlighet härmed icke upptogos i bouppteckningen,

överlämnades vid förrättningen till Klette i dennes egenskap av god man för

allmänna arvsfonden.

Under åberopande av berörda skuldebrev instämde Klette därefter Hallgren

till förenämnda häradsrätt med yrkande örn åläggande för Hallgren

att till allmänna arvsfonden utgiva de i skuldebreven förskrivna beloppen,

tillhopa 12,150 kronor, jämte ränta därå från den 1 januari 1930, varjämte

Klette fordrade ersättning för rättegångskostnaderna. Hallgren bestred Klot
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tes talan under påstående, bland annat, att Gustafssons mening varit att

Hallgren i händelse av Gustafssons frånfälle icke skulle behöva infria skuldebreven.

Häradsrätten yttrade i utslag den 11 juni 1935: Enär Hallgren medgivit,

att de i skuldebreven upptagna beloppen avsåge penningemedel, som Gustafsson

för egen räkning sänt Hallgren med uppdrag att för desamma inköpa

jord åt Gustafsson, men Hallgren icke inköpt någon sådan jord, alltså och

då Hallgren icke heller visat, att han genom gåva eller testamente förvärvat

äganderätt till samma medel, och Gustafssons tillgångar vid hans den 24 maj

1934 timade död på grund av bestämmelserna i lagen om arv den 8 juni

1928 tillfallit allmänna arvsfonden, prövade häradsrätten rättvist förplikta

Hallgren att mot återbekommande av skuldebreven kvitterade till Klette i

hans egenskap av god man för allmänna arvsfonden genast utgiva 12,150

kronor jämte 4 Va procent ränta därå från den 1 januari 1930, till dess betalning

komme att ske; och skulle Hallgren tillika ersätta Klettes kostnader

å målet med 55 kronor.

Sedan Hallgren hos Göta hovrätt sökt ändring i utslaget, fann hovrätten

genom dom den 8 november 1935, vilken vann laga kraft, ej skäl att göra

ändring i häradsrättens utslag.

Redan innan berörda rättegång avgjordes hade Hallgren i en till Kungl.

Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Kalmar län ingiven skrift anhållit, att kvarlåtenskapen

efter Gustafsson måtte i sin helhet avstås till förmån för Hallgren.

Till stöd härför anfördes i huvudsak följande:

Hallgren, som vöre född 1872 av okända föräldrar, hade vid ett och ett

halvt års ålder upptagits såsom fosterbarn av lägenhetsägaren Peter Jonsson

i Torslunda och dennes hustru. Makarna Jonsson hade haft en egen

dotter vid namn Sofia, vilken varit 28 år äldre än Hallgren. Då hustru

Jonsson varit gammal och sjuklig samt avlidit medan Hallgren ännu varit

barn, hade vårdnaden örn Hallgren helt åvilat dottern Sofia, som Hallgren

därför alltid betraktat som sin fostermoder. Omkring mitten av 1880-talet

hade Sofia ingått äktenskap med skomakaren Aron Rundqvist, som då flyttat

till hennes föräldrahem. I september 1895 hade makarna Rundqvist såsom

fosterbarn upptagit Gustafsson, vilken då varit endast 3 månader gammal.

Då Hallgren, som vid sistnämda tid haft anställning till sjöss, under

sina ledigheter besökt hemorten, hade han vistats i sitt gamla fosterhem och

där lärt känna Gustafsson. Sedan Hallgren år 1908 efter slutad sjötjänst

inköpt en fastighet i hemtrakten och påföljande år ingått äktenskap, hade

Gustafsson så småningom flyttat över till Hallgren. De sista 20 åren hade

Gustafsson betraktat Hallgrens hem som sitt och icke bott hos fosterföräldrarna,

då han mellan sina resor till sjöss varit hemma. En gång hade han

bott hos Hallgren under nära ett års tid, en annan gång ett halvt år och

åtskilliga gånger under kortare tid. Vid dessa tillfällen hade det aldrig varit

fråga om någon ersättning åt Hallgren, eftersom de båda ansett sig som

bröder och haft sitt ihop. Då Gustafsson hyst en önskan att så småningom

sluta sitt arbete till sjöss och slå sig till ro, hade de kommit överens om

att Hallgren skulle för penningar, som Gustafsson varje år brukade sända

hem till Hallgren, köpa jord gränsande intill Hallgrens fastighet. Hallgren

hade också köpt jord, som han med Gustafssons samtycke låtit lagfara i

sitt eget namn, varefter han brukat den i avbidan på att Gustafsson skulle

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

23

komma hem för att övertaga den. För att Gustafsson i händelse av

Hallgrens frånfälle eller eljest vid behov skulle kunna visa sin rätt hade

Hallgren utfärdat reverser på de mottagna penningbeloppen. Gustafsson

hade icke begärt detta, och reverserna hade aldrig varit utgivna till honom,

men han hade tyckt det vara bra att för alla eventualiteters skull ordna saken

på angivna sätt. »Blir jag borta», hade han yttrat till Hallgren, »så är

det ju ingen, som kan ta jorden ifrån dig». Av anförda skäl hade Hallgren

ansett reversfordringarna icke böra upptagas i bouppteckningen efter

Gustafsson. Alla omständigheter talade för att det varit Gustafssons mening,

att Hallgren skulle bekomma hans kvarlåtenskap; i trakten vore man

allmänt av den uppfattningen, att Gustafsson, om han kunnat ana sin bortgång,

genom testamente skulle hava tillförsäkrat Hallgren kvarlåtenskapen.

Hallgren hade i sitt äktenskap 9 barn, födda 1909—1927. Endast 2 av

barnen kunde försörja sig själva. Hallgrens fastighet vore åsatt ett taxeringsvärde

av 15,300 kronor. Någon förmögenhet ägde Hallgren emellertid

icke, enär hans skulder ungefär motsvarade värdet av hans tillgångar. Därest

Hallgren nödgades infria ifrågavarande skuldebrev, måste han gå ifrån

gård och grund och stöde sedan utan möjlighet att försörja sig och de sina.

Vidare har till länsstyrelsen ingivits en till Kungl. Majit ställd skrift, däri

hushållerskan Anna Rundqvist i Björnhövda — med förmälan att hon vore

enda barn till Gustafssons förenämnda fosterföräldrar Aron och Sofia Rundqvist

samt att hon och Gustafsson vuxit upp tillsammans och även senare

stått i kontakt med varandra — hemställt, att kvarlåtenskapen efter Gustafsson

måtte helt eller delvis avstås till förmån för henne.

över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen den 13 mars

och den 22 juni 1935 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet den 24 januari

1936. Länsstyrelsen har vid sina utlåtanden fogat från landsfiskalen i

Mörbylånga distrikt, förutnämnde Klette, inhämtade yttranden, varjämte såväl

länsstyrelsen som kammaradvokatfiskalsämbetet föranstaltat om närmare

utredning i ärendet.

Utredningen bekräftar i allt väsentligt de uppgifter, som Hallgren lämnat

till stöd för sin ansökan. Flera personer i orten hava intygat, att ett synnerligen

gott förhållande varit rådande mellan Hallgren och Gustafsson och att

den senare vid olika tillfällen fällt yttranden av innehåll att Hallgren skulle

få hans kvarlåtenskap. Makarna Hallgren hava fått vitsord om sig att

vara strävsamma och ordentliga.

Beträffande Anna Rundqvist framgår av utredningen bland annat, att hon

är född 1888. Hon lider sedan barndomen av en höftsjukdom, vilken enligt

läkarintyg betydligt hindrar henne i att utföra arbete. Hon har efter sina

föräldrar ärvt, förutom penningar, en lägenhet med taxeringsvärde av 1,500

kronor, där hon nu bor tillsammans med en person, för vilken hon hushållar.

Enligt egen uppgift åtnjuter hon ingen kontant lön för sitt arbete men får sin

försörjning. Hon har vidare uppgivit, att hon sammanträffat med Gustafsson

sista gången på hösten 1931. Personer i orten hava uppgivit, att Gustafsson

efter sin fostermoders död 1923 icke haft någon närmare beröring med

Anna Rundqvist, ehuru det även därefter inträffat, att han under vistelse i

hemorten hälsat på i sitt gamla fosterhem.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

Landsfiskalen har beträffande Hallgrens ansökan anfört i huvudsak följande:
Hallgren

och Gustafsson hade alltid betraktat varandra som fosterbröder,

och Gustafsson hade, enligt vad landsfiskalen kunnat utröna, sedan omkring

år 1922 haft sin bostad hos Hallgren under de tider, då han icke vistats

till sjöss. Ortsbefolkningen syntes vara av den uppfattningen, att Gustafsson

haft för avsikt att genom testamente förordna örn sin kvarlåtenskap till förmån

för Hallgren. Om skuldförbindelserna utkrävdes av Hallgren, bleve

han tvingad att begära sig i konkurs och stöde sedan helt utan försörjningsmöjligheter

för sig och sin stora familj. Då i förevarande fall synnerligen

ömmande omständigheter förelåge, hemställde landsfiskalen, att arvet efter

Gustafsson helt eller till största delen avstodes till förmån för Hallgren.

I fråga om den av Anna Rundqvist gjorda framställningen har landsfiskalen

yttrat:

Av den verkställda utredningen syntes framgå, att Anna Rundqvist icke

stått Gustafsson nära sedan omkring år 1924. Anna Rundqvists ekonomiska

ställning ansåges god. Hon ägde enligt egen uppgift medel innestående på

bank i Kalmar. Storleken av dessa medel hade hon icke uppgivit vid utredningen,

enligt hennes egen förklaring beroende på att hon icke hade

kännedom örn kapitalets ungefärliga storlek, enär hon icke sett sin bankbok,

som förvarades i banken, sedan hon år 1927 å boken insatt ett efter

fadern ärvt belopp om 6,000—7,000 kronor. Då denna förklaring icke syntes

trovärdig, holle landsfiskalen för troligt, att hennes ekonomiska ställning

vore betydligt bättre än hon velat göra gällande. Landsfiskalen avstyrkte

bifall till hennes framställning.

Länsstyrelsen har ansett Hallgren böra före Anna Rundqvist komma ifråga

till erhållande av Gustafssons kvarlåtenskap och Ilar förty förordat bifall

till Hallgrens ansökning.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att ämbetet

i avbidan på beslut över de föreliggande ansökningarna låtit anstå med indrivning

av dels allmänna arvsfondens fordran hos Hallgren enligt hovrättens

omförmälda dom, dels ock arvet i övrigt efter Gustafsson. Därjämte har

ämbetet anfört huvudsakligen följande:

„Vad till en början anginge den av Anna Rundqvist gjorda ansökningen ansåge

sig ämbetet, då denna sökande ej stått i något släktskapsförhållande

till Gustafsson samt den i ärendet verkställda utredningen icke kunde anses

giva vid handen, att hon eljest under de sista tio åren av hans levnad stått

honom nära, böra avstyrka bifall till hennes framställning.

Beträffande därefter den av Hallgren gjorda ansökningen så framginge

av utredningen, att denne stått den avlidne i livstiden nära samt att den avlidnes

önskan varit, att Hallgren skulle bekomma kvarlåtenskapen efter honom.

Med hänsyn härtill och till övriga i ärendet upplysta omständigheter

syntes stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arv vara tillämpligt å honom, varför

ämbetet ansåge bans ansökning vara förtjänt av beaktande.

Då Hallgren i förutnämnda rättegång ålagts att ersätta landsfiskalen Klettes

kostnader därå med 55 kronor samt den sistnämnde såsom god man för allmänna

arvsfonden finge anses berättigad att av fonden erhålla ersättning

tor havda kostnader och besvär i denna sin egenskap, syntes, därest ett

efterskänkande av fondens rätt till kvarlåtenskapen efter den avlidne ägde

rum, enligt ämbetets mening böra stadgas förbehåll att Hallgren såsom vill
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

25

kor för att komma i åtnjutande av kvarlåtenskapen borde vidkännas samtliga

med utredningen av boet efter den avlidne förenade kostnader, däri

inbegripen berörda rättegångskostnadsersättning till landsfiskalen Klette.

Ämbetet hemställde alltså, att allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen

efter Gustafsson måtte med nyssnämnda förbehåll efterskänkas till förmån

för Hallgren.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag tillräckliga skäl Departement,»

för ett avstående av ifrågavarande kvarlåtenskap eller någon del därav till cAe/c».

Anna lundqvists förmån icke föreligga.

Däremot synas mig starka skäl tala för bifall till Hallgrens framställning.

Enligt samstämmiga vittnesbörd har städse ända till Gustafssons frånfälle

ett synnerligen gott förhållande varit rådande mellan honom och Hallgren,

och utredningen får anses bekräfta, att det varit Gustafssons önskan att

hans kvarlåtenskap skulle tillfalla Hallgren. Då jag alltså förordar, att kvarlåtenskapen

i dess helhet efterskänkes till förmån för Hallgren, förutsätter

jag givetvis, att de med utredningen av boet efter den avlidne förenade kostnaderna,

däri inbegripen den av kammaradvokatfiskalsämbetet särskilt omnämnda

rättegångskostnadsersättningen till landsfiskalen Klette, skola, i likhet

med boets övriga skulder, före tillgångarnas överlämnande till Hallgren

gäldas med boets medel.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter stewarden Oskar Gustafsson från Björnhövda i Torslunda

socken må avstås till Herman Hallgren.

ll:o.

Rätten till arv efter förra lärarinnan Hilma Maria Wistrand från Västerås.

Förra lärarinnan Hilma Maria Wistrand från Västerås, vilken var född den

2 oktober 1852, avled den 7 juni 1934 utan att, såvitt en efter henne upprättad

bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen

i boet efter henne utgjorde enligt bouppteckningen 61,221 kronor 17 öre.

Genom beslut den 16 november 1934 förklarade Kungl. Majit, att klandertalan

för allmänna arvsfondens räkning icke skulle anställas beträffande vissa

såsom muntligt testamente efter den avlidna bevakade yttranden, enligt vilka

bennes husföreståndarinna Frida Karlsson av kvarlåtenskapen skulle erhålla

ett belopp av 1,000 kronor.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Västmanlands län ingiven

skrift har tryckerifaktorn Ejnar Israel Englundh i Enköping, med förmälan

att han vore den avlidnas enda efterlämnade kusin på mödernet, hemställt,

att till honom måtte efterskänkas hälften av hennes kvarlåtenskap eller, om

avstående i sådan omfattning ansåges icke böra ske, så stor del därav, som

Kungl. Majit ville medgiva.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

Englundh, vilken är född 1875 och gift, har till stöd för ansökningen anfört

bland annat följande: Mellan Englundh och Hilma Maria Wistrand hade

alltid ett synnerligen gott förhållande varit rådande. Även bortsett från släktskapen

finge Englundh därför anses hava stått den avlidna i livstiden nära.

Vid flera av de talrika tillfällen, då de sammanträffat med varandra, hade

Hilma Maria Wistrand, som känt väl till Englundhs mindre tillfredsställande

ekonomi, uttryckligen förklarat, att Englundh vid hennes frånfälle skulle bliva

ihågkommen och »inte bli utan». Dessa uttalanden hade hon gjort utan att

vara därtill föranledd av någon framställning eller ens antydan från Englundhs

sida, och Englundh hade därför hela tiden levat i den förvissningen,

att hon upprättat ett skriftligt testamente till hans förmån. Det vore Englundhs

fasta övertygelse, grundad på ingående kännedom om den avlidna

och på hennes egna uttalanden till såväl Englundh som andra personer, att

det icke varit i överensstämmelse med hennes vilja, att kvarlåtenskapen efter

henne skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Englundh hade haft och hade

fortfarande stora svårigheter att trygga sin egen och sina anhörigas existens,

vartill bomme att han på grund av sin ålder måste räkna med ett snart upphörande

av sin förvärvsförmåga.

Enligt vad ett vid ansökningen fogat utdrag av rådhusrättens i Västerås

bouppteckningsprotokoll utvisar lät Englundh den 17 september 1934 vid rådhusrätten

såsom muntligt testamente efter Hilma Maria Wistrand bevaka

vissa av henne fällda yttranden, rörande vilkas tillkomst vittnesförhör med

två personer samma dag ägt rum inför rådhusrätten. Båda vittnena intygade

vid förhöret, att Hilma Maria Wistrand på tal om sin kvarlåtenskap fällt

yttranden av innehåll att hon ämnade upprätta testamente men att hon ville

vänta därmed tills hon bleve sjuk. Ett av vittnena tilläde, att Hilma Maria

Wistrand för vittnet uttryckligen förklarat, att hon icke ville att allmänna

arvsfonden skulle erhålla hennes kvarlåtenskap; hon hade, som hon uttryckt

sig, icke velat att »de skulle riva i hennes saker». Enligt uppgift av sistnämnda

vittne hade Hilma Maria Wistrand dessutom vid flera tillfällen yttrat, att hon

hade så vackra saker, att dessa borde stanna i hennes släkt. Å protokollsutdraget

har Englundh tecknat, att han i samband med sin förevarande ansökan

avsade sig den rätt, som kunde tillkomma honom på grund av de bevakade

yttrandena.

Länsstyrelsen har med eget utlåtande den 5 april 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnat handlingarna i ärendet, däribland från magistraterna

i Västerås och Enköping inhämtade yttranden. Av en vid magistratens

i Västerås yttrande fogad rapport framgår bland annat, att en gårdsägare

Eriksson i Västerås, vilken sedan 1928 varit Hilma Maria Wistrands hyresvärd,

vid förhör inför polismyndigheten i staden berättat i huvudsak följande:

Hilma Maria Wistrand hade vid besök hos Eriksson och hans hustru ofta

fört på tal frågan om hur det efter hennes död skulle förfaras med hennes kvarlåtenskap.

Vid dessa tillfällen hade hon uttryckt som sin önskan att allmänna

arvsfonden ej skulle ärva henne. En gång hade Eriksson föreslagit henne

att förordna, att en lägenhet med lösörebo, som hon ägde i Stockholm, skulle

tillfalla en där boende kvinnlig kusin, att hennes kusin i Enköping skulle få

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

27

en del av hennes kontanta penningar samt att erforderligt belopp skulle

användas till beredande av en frisäng å centrallasarettet i Västerås och en

frisäng å Västmanlands läns sjukhem. Hilma Maria Wistrand hade tyckt

detta vara ett bra förslag och bett Eriksson hjälpa henne med att uppsätta

ett testamente av sagda innehåll. Samtidigt hade hon emellertid yttrat, att

det ej vore någon brådska därmed, varvid hon tillagt, att hon vöre ju så

frisk. Även senare hade Hilma Maria Wistrand vid flera tillfällen talat om

samma sak och därvid alltid sagt, att det vore hennes bestämda vilja att

det skulle förordnas med hennes kvarlåtenskap såsom Eriksson föreslagit.

Av den i övrigt förebragta utredningen framgår bland annat, att Englundhs

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara inkomst enligt

1934 års taxering utgjorde 3,140 kronor samt att Englundh saknar beskattningsbar

förmögenhet.

Magistraterna i Västerås och Enköping hava icke haft något att erinra mot

bifall till sökandens framställning.

Länsstyrelsen har ansett utredningen i ärendet giva vid handen, att det varit

Hilma Maria Wistrands bestämda önskan att hennes kvarlåtenskap icke

skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Då hon emellertid icke syntes hava

uttalat någon mening om hur det borde förfaras med hennes efterlämnade

förmögenhet, kunde det enligt länsstyrelsens åsikt med fog ifrågasättas, huruvida

hennes negativa inställning gentemot arvsfonden borde tillmätas någon

betydelse. Sökanden vore emellertid mindre väl situerad i ekonomiskt avsende,

och länsstyrelsen ansåge sig därför böra hemställa, att visst belopp

av kvarlåtenskapen, högst 10,000 kronor, tillerkändes honom.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 23 oktober 1935 anfört

i huvudsak följande:

Av handlingarna i ärendet framginge, att sökanden vore Hilma Maria Wistrands

ende nu levande kusin på mödernet samt att han befunne sig i små

ekonomiska omständigheter. Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arv finge därför

anses vara tillämpligt å sökanden. Fog funnes alltså enligt ämbetets

mening för ett efterskänkande till förmån för sökanden av viss del av kvarlåtenskapen.

Beträffande storleken av den andel, som borde avstås till sökanden,

ansåge ämbetet med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter

ett belopp av 10,000 kronor vara skäligt.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag sökanden böra Departements.

komma i åtnjutande av någon del av ifrågavarande kvarlåtenskap. I fråga chejen.

om storleken av det belopp, som bör efterskänkas, ansluter jag mig till kammaradvokatfiskalsämbetets

förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förra lärarinnan Hilma Maria Wistrand från Västerås

må avstås ett belopp av 10,000 kronor till Ejnar Israel Englundh.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

12:o.

Rätten till arv efter änkan Hilda Kristina Larsson, född Persdotter, från

Stockholm. Änkan Hilda Kristina Larsson, född Persdotter, från Stockholm,

vilken var född den 13 mars 1865, avled den 26 juni 1934 utan att, såvitt

en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade behållningen

i boet efter henne utgjorde 27,529 kronor 3 öre.

Med utlåtande den 21 februari 1936 har kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och

av sistnämnda myndighet med eget yttrande den 25 februari 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet

översänd skrift, däri stationsförmannen Sixten

Larsson och hans hustru Ida Larsson, född Gustavsson, i Stockholm hemställt,

att av ifrågavarande kvarlåtenskap ett belopp av 10,000 kronor måtte

avstås antingen till sökandena gemensamt eller ock till Ida Larsson ensam.

Till stöd för ansökningen har anförts bland annat följande:

Ida Larssons moder, vilken avlidit för närmare 30 år sedan, hade varit

kusin till Hilda Kristina Larsson. Ida Larsson hade ända från sin barndom

känt Hilda Kristina Larsson, vilken sedan Ida Larsson mistat sina föräldrar

varit som en mor för henne. Sedan Sixten Larsson och Ida Larsson

1909 ingått äktenskap, hade Hilda Kristina Larsson flitigt umgåtts med dem

och ofta varit gäst i deras hem. Förhållandet mellan dem hade alltid varit

det bästa, och Hilda Kristina Larsson hade vid olika tillfällen givit uttryck

åt sin avsikt att upprätta testamente till förmån för makarna Larsson,

vilka hårt drabbats av sjukdom och ekonomiska bekymmer och för

vilka hon därför varmt ömmat. Ännu så sent som på sin dödsbädd, då

hon redan drabbats av den hjärnblödning, som sedan ändat hennes liv,

hade hon uttalat sin oro över att hon ej kommit sig för med att upprätta

något testamente men samtidigt uttryckt en förhoppning om att hon skulle

bliva bra igen, så att hon kunde sörja för makarna Larsson.

Av ansökningen bifogade intyg och andra handlingar samt av den i övrigt

föreliggande utredningen bekräftas i allt väsentligt riktigheten av makarna

Larssons sålunda lämnade uppgifter. Av utredningen inhämtas därjämte

i huvudsak följande:

Mannen Larsson är född 1884 och hustru Larsson 1886. Mannen är stationsförman

vid telegrafverket och åtnjuter i denna befattning en månadslön

av 353 kronor 75 öre. Han lider enligt företett läkarintyg av lungtuberkulos

och är på grund därav tidvis ur stånd att tjänstgöra. Hustrun lider

sedan många år tillbaka av ledgångsreumatism med låsta leder, vilket gör

henne fullständigt oförmögen till arbete. Makarna hava i äktenskapet en

son, född 1911, och en dotter, född 1919. Sonen är sinnessjuk och vårdas

i hemmet med tillhjälp av en särskilt anställd sjukvårdare. Kostnaden härför

bestrides av två systrar till Larsson, vilka äro lärarinnor. Deras ställning

är dock sådan, att åtagandet för dem är betungande. Dottern går i

flickläroverk. Makarna äga en villafastighet i Mälarhöjden med taxeringsvärde

av 16,000 kronor. Deras skulder belöpa sig till drygt 10,000 kronor.

Av utredningen synes framgå, att makarna Larsson varit de personer,

som stått Hilda Kristina Larsson närmast. Dödsannonsen efter henne är

undertecknad av makarna Larsson.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192-

29

Överståthållarämbetet Ilar, då sökandena stått den avlidna nära och nied

hänsyn till deras synnerligen ömmande personliga förhållanden, tillstyrkt

bifall till ansökningen. För den händelse ansökningen icke skulle kunna

helt bifallas, har Överståthållarämbetet förordat, att till sökandena avstodes

åtminstone så stor del av behållningen som skulle hava tillkommit dem

enligt äldre arvsordning.

Kammar ada okatfiskalsämb etet har anfört huvudsakligen följande:

Vid i ärendet verkställd släktutredning, som delvis ombesörjts av sökandena,

hade framkommit, att Hilda Kristina Larsson efterlämnat åtminstone

två kusiner, som emellertid vore bosatta å avlägsna orter och icke syntes

hava haft någon förbindelse med den avlidna. Vid övervägande av makarna

Larssons ansökning ansåge ämbetet starka billighetsskäl tala för ett bifall

till densamma. Att makarna Larsson stått den avlidna mycket nära

vöre tydligt. Likaså syntes det vara uppenbart, att makarna Larsson genom

olyckliga omständigheter råkat i ett varaktigt ekonomiskt betryck, varför

ett bifall till deras ansökning skulle bereda dem en välbehövlig lättnad.

Uppgifterna att den avlidna behjärtat makarna Larssons bekymmersamma

förhållanden och haft för avsikt att göra testamente till deras förmån, ehuru

detta på grund av hennes plötsliga sjukdom och död icke kommit att ske,

förefölle också sannolika. På grund av det anförda hemställde ämbetet, att

till makarna Larsson måtte avstås ett belopp av 10,000 kronor.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag omständighe- Departementsterna

tala för bifall till ansökningen. chefen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter änkan Hilda Kristina Larsson, född Persdotter, från

Stockholm må avstås ett belopp av 10,000 kronor till Sixten

Larsson och hans hustru Ida Larsson.

13:o.

Rätten till arv efter Anna Charlotta Södergren från Stockholn!. Anna

Charlotta Södergren från Stockholm, vilken var född den 13 januari 1860,

avled den 15 oktober 1934 utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning

utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i

boet efter henne har inlevererats till allmänna arvsfonden och utgjorde enligt

av kammaradvokatfiskalsämbetet godkänd redovisningsräkning 1,217

kronor 13 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och av nämnda

myndighet jämte införskaffad utredning och eget yttrande den 25 februari

1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnad skrift har förre torghandlaren

Karl Albert Södergren i Visby, vilken är ende kvarlevande kusin

till den avlidna, anhållit att skälig del av kvarlåtenskapen måtte avstås till

förmån för honom.

Till stöd för ansökningen har sökanden vid förhör inför vederbörande po
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lismyndighet anfört bland annat följande: Mellan sökanden och hans ifrågavarande

kusin hade alltid rått ett gott förhållande. Sedan kusinen 1868

utflyttat från Visby, hade hon antingen genom personliga besök eller brevledes

stått i förbindelse med sökanden och hans familj. Hennes sista besök

i Visby hade ägt rum under 1930. Vid detta tillfälle hade hon yttrat till sökanden,

att hon ämnade deponera 300 kronor till begravningskostnader hos

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, vilken församling hon tillhörde, men

att resten av hennes kvarlåtenskap skulle helt tillfalla sökanden eller hans

barn. Något skriftligt testamente hade emellertid, såvitt sökanden hade sig

bekant, aldrig blivit uppsatt. Det sista brevet från kusinen hade han erhållit

i juli 1934.

Av den förehragta utredningen inhämtas i övrigt huvudsakligen följande:

Sökanden, vilken gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet, är född

1863 samt gift och har i äktenskapet fyra myndiga barn. På grund av ålder

och sjukdom är han oförmögen till arbete. Makarnas enda inkomst utgöres

av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring med sammanlagt 436

kronor 80 öre om året för dem båda. Sökanden äger en fastighet i Visby

med taxeringsvärde av 5,700 kronor och intecknad för 3,000 kronor. En

kyrkoherde, vilken känt såväl den avlidna som sökanden, har vitsordat, att

kusinerna brevväxlat och stått på vänskaplig fot med varandra. Denne prästman

har, liksom även en pastorsadjunkt i Visby, tillstyrkt bifall till sökandens

framställning. En stenhuggare och dennes hustru, hos vilka den avlidna

var inneboende någon tid närmast före sitt frånfälle, hava uppgivit, att

hon vid flera tillfällen för dem uttryckt önskan örn att Filadelfiaförsamlingen

skulle erhålla hennes kvarlåtenskap. Dödsfallet inträffade hastigt till följd

av slaganfall.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande anfört, att sådana omständigheter

icke i ärendet framkommit, som föranledde ämbetet att tillstyrka bifall till

ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har med skrivelse den 7 augusti 1935 överlämnat

ärendet till Kungl. Maj:ts prövning. Ämbetet har därvid för egen

del, enär sökanden vore ende kvarlevande kusin till den avlidna och enligt

utredningen befunne sig i torftiga ekonomiska omständigheter, tillstyrkt avstående

av kvarlåtenskapen i dess helhet till förmån för sökanden.

Departements- På de av kammaradvokatfiskalsämbetet anförda skälen finner jag sökanchefen.

dens framställning böra vinna beaktande. Med hänsyn till vad i ärendet blivit

upplyst angående förhållandet mellan sökanden och arvlåtaren och då

kvarlåtenskapen är jämförelsevis ringa, anser jag mig kunna biträda ämbetets

förslag om avstående av arvet i dess helhet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter

Anna Charlotta Södergren från Stockholm må avstås till

förmån för Karl Albert Södergren.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

31

14:o.

Rätten till arv efter förre hemmansägaren Nikolaus Georg Hallgren från

Vallda socken. Förre hemmansägaren Nikolaus Georg Hallgren från Ysby

i Vallda socken, Hallands län, vilken var född den 12 april 1850, avled den 2

november 1934 utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar,

efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet uppgick

enligt bouppteckningen till 4,156 kronor.

I en till Kungl. Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Hallands län ingiven skrift

har skomakaren Claes Martin Alfred Hallgren i Ysby, med förmälan att han

vöre kusin till den avlidne och att han på grund av fattigdom och invaliditet

vore i stort behov av ekonomisk hjälp, hemställt att så stor del av ifrågavarande

kvarlåtenskap som möjligt måtte efterskänkas till förmån för honom.

Vid förhör i juli 1935 inför landsfiskalen i Kungsbacka distrikt har sökanden

om sig och sina förhållanden uppgivit följande: Sökanden vore född 1856

samt gift och hade två barn i åldern 15 och 17 år. Vid unga år hade han begivit

sig till sjöss. År 1874 hade han genom olyckshändelse blivit så svårt

skadad i vänstra benet, att detta måst amputeras. Därefter hade han bosatt

sig i Ysby och sysslade nu med lappskomakeri. Inkomsten härav vore dock

högst obetydlig. Sökanden ägde inga andra tillgångar än ett mindre boningshus

å ofri grund med värde av 250 kronor samt ett enkelt inre lösörebo. Han

åtnjöte pensionsunderstöd med 43 kronor 20 öre i kvartalet och vore icke

taxerad för inkomst.

Ordföranden i Vallda sockens kommunalnämnd har vitsordat riktigheten

av sökandens sålunda lämnade uppgifter samt tillagt, att framställningen

vore synnerligen behjärtansvärd, enär sökanden vore mycket fattig samt på

grund av ålder och invaliditet nu hade svårt att förtjäna sitt uppehälle.

Länsstyrelsen har i ett den 25 juli 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet

avgivet yttrande föreslagit, att av kvarlåtenskapen måtte till sökanden avstås

ett belopp av 2,000 kronor.

Sedermera har länsstyrelsen med skrivelse den 6 december 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnat dels en av pastorsämbetet i Vallda församling

med ledning av församlingens kyrkoböcker verkställd släktutredning,

enligt vilken sökanden skulle vara ende kvarlevande kusin till den avlidne,

dels ock en till Kungl. Majit ställd skrift, däri kyrkoherden i församlingen

med hänsyn till resultatet av släktutredningen och på i övrigt anförda

skäl hemställt om avstående till sökandens förmån av hela kvarlåtenskapen

efter den avlidne. För egen del har länsstyrelsen i sin berörda skrivelse förklarat,

att länsstyrelsen på grund av vad kyrkoherden anfört icke hade något

att erinra mot att sökanden erhölle hela behållningen i boet, 4,156 kronor,

sedan därifrån frånräknats eventuella kostnader för boutredningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med eget utlåtande den 20 december

1935 till Kungl. Majit överlämnat handlingarna i ärendet, däribland ett av

ämbetet från landsfiskalen i Kungsbacka distrikt inhämtat yttrande, däri sökandens

framställning varmt tillstyrkts och däri landsfiskalen meddelat, att,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 192■

Departementsdieden.

såvitt han kunnat utröna, sökanden icke haft något vidare umgänge med den

nu avlidne kusinen, vilken haft ett egendomligt sinnelag och egentligen icke

umgåtts med någon.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att behållningen

i boet efter numera skedd försäljning av en boets fastighet uppginge

till 6,535 kronor 27 öre, vilket belopp inlevererats till allmänna arvsfonden,

varjämte ämbetet anfört följande:

Av handlingarna i ärendet framgår, att sökanden är Nikolaus Georg Hallgrens

kusin samt att han befinner sig i fattiga omständigheter. Viss del av

kvarlåtenskapen i fråga synes därför böra efterskänkas till förmån för sökanden.

Med hänsyn till att denne, frånsett sin släktskap med den avlidne, icke,

såvitt utredningen i ärendet ger vid handen, stått den avlidne i livstiden

nära, kan emellertid ämbetet icke tillstyrka att ett större belopp än vad länsstyrelsen

i sitt den 25 juli 1935 avgivna yttrande i ärendet föreslagit, eller

2,000 kronor, avstås till sökanden.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag skäligt, att sökanden tillerkännes

någon del av ifrågavarande kvarlåtenskap. Kammaradvokatfiskalsämbetets

förslag om efterskänkande av ett belopp av 2,000 kronor synes

vara lämpligt avvägt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förre hemmansägaren Nikolaus Georg Hallgren från

Ysby i Vallda socken må avstås ett belopp av 2,000 kronor

till Claes Martin Alfred Hallgren.

15:o.

Rätten till arv efter Frida Olsson från Kumla. Frida Olsson från Kumla

municipalsamhälle i Örebro län, vilken var född den 13 september 1887,

avled den 27 mars 1935 utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning

utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet

efter henne utgjorde enligt bouppteckningen 30,433 kronor 30 öre.

I fem särskilda till Kungl. Majit ställda, till länsstyrelsen i Örebro län ingivna

ansökningar hava Frida Katarina Björklund, född Larsson, och Anna

Ingeborg Larsson, båda i Kumla municipalsamhälle, förre rättaren Lars

Persson i Åsbro, Lerbäcks socken, arrendatorn Gottfrid Persson i Vasselhyttan,

Linde socken, hemmansägaren Gunnar Ericson i Fallet, Varnums

socken, samt hemmansägaren Erik Persson, Kristina Persson och Anna Persson,

de tre sistnämnda i Rala, Kumla socken, hemställt, att av den allmänna

arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter Frida Olsson måtte till sökandena

såsom den avlidnas kusiner avstås vad som skulle hava tillfallit dem

enligt äldre arvsordning.

Länsstyrelsen har med eget yttrande den 21 januari 1936 till kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnat förevarande ansökningar jämte i ärendet in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

33

förskaffad utredning. Av denna framgår, att samtliga sökandena äro kusiner

till den avlidna och att enligt äldre arvsordning Gottfrid Persson skulle

hava bekommit 1j 12, envar av Frida Katarina Björklund, Anna Ingeborg

Larsson, Lars Persson och Gunnar Ericson 1/20 samt envar av Erik Persson,

Kristina Persson och Anna Persson 1/50 av behållningen i boet efter den avlidna.

I övrigt inhämtas av utredningen huvudsakligen följande:

Frida Katarina Björklund är född 1884 och gift med en vedhandlare, född

1879. Makarna hava 2 söner att försörja, den ene 22 och den andre 15 år

gammal. Den äldre sonen studerar vid Tekniska högskolan. Makarna äga

en fastighet i Kumla municipalsamhälle med taxeringsvärde av 25,000 kronor,

varjämte hustrun gemensamt med en syster äger ett par fastigheter med

uppgivet värde av sammanlagt 25,000 kronor. Makarna hava skulder till

belopp av omkring 10,000 kronor. Den av mannen bedrivna vedgårdsrörelsen

uppgives under senare år hava lämnat ganska obetydlig inkomst. För

1934 utgjorde nettobehållningen enligt uppgift cirka 1,000 kronor.

Anna Ingeborg Larsson är född 1881 och ogift. Hon äger en gravationsfri

fastighet i Kumla municipalsamhälle med taxeringsvärde av 8,300 kronor

samt har i bank innestaende omkring 1,500 kronor. Hon har ingen annan

inkomst än räntan på nyssnämnda kapital samt 300 kronor örn året, som

hon erhåller i hyra för en uthyrd lägenhet. Frida Olsson var alltsedan 1918

intill sin död sjuklig och klen och kunde mestadels icke sköta sig själv. Under

denna tid vårdades hon av Anna Ingeborg Larsson, som även i övrigt

hjälpte henne på olika sätt. Anna Ingeborg Larsson har själv uppgivit, att

hon aldrig fått någon ersättning därför men att Frida Olsson vid flera tillfällan

lovat att gottgöra henne för all hjälp. Hon hade därför trott, att hon

genom testamente skulle få Frida Olssons kvarlåtenskap eller någon del därav.

Lars Persson är född 1886 samt gift och har i äktenskapet en 5-årig dotter.

Han har tidigare varit rättare vid Lerbäcks sockens ålderdomshem men

mistadc sin anställning i juni 1934, då ålderdomshemmet försåldes. Sedan

dess har han endast haft tillfälliga arbeten under kortare tider. Han är

medellös samt har vitsord om sig att vara skötsam och ordentlig.

Gottfrid Persson är född 1893 och ogift. Han har försörjningsplikt gentemot

ett utom äktenskap fött barn, som nu är 4 år gammalt och till vars underhåll

han bidrager med 15 kronor i månaden. Han arrenderar för 600

kronor örn året en fastighet, å vilken han har 2 hästar, 7 kor och 2 kvigor.

Han har enligt egen uppgift tillgångar till värde av 3,300 kronor samt skulder

till belopp av 2,400 kronor.

Gunnar Ericson är född 1890 samt gift och har i äktenskapet 3 barn, av

vilka det äldsta är fött 1926. Han äger en jordbruksfastighet med taxeringsvärde

av 39,200 kronor och intecknad för 36,000 kronor. Hans ekonomiska

ställning uppgives vara svag. Båda makarna vitsordas vara mycket

arbetsamma och redbara.

Erik Persson är född 1868 och ogift. Han äger en jordbruksfastighet med

taxeringsvärde av 15,500 kronor och intecknad för 14,000 kronor. Å fastigheten

födas 1 häst och 4 kor.

Kristina Person är född 1866 och Anna Persson 1871. De äro systrar till

Erik Persson samt bo hos denne och sköta hans hushåll samt hjälpa till med

förekommande göromål. För sitt arbete få de ingen kontant lön. Kristina

Persson har i bank inneståcnde 5,000 kronor och Anna Persson 4,500 kronor.

Länsstyrelsen har beträffande Frida Katarina Björklunds ansökan yttrat,

att länsstyrelsen med hänsyn lill makarna Björklunds förmögenhetsförhål
Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

landen och ekonomiska ställning i övrigt ansåge synnerligen tveksamt, om

ansökningen borde bifallas. Den omständighet, som enligt länsstyrelsens mening

mest talade för bifall, vore att makarna Björklund offrat mycket för

sina söners uppfostran och berett den äldre tillfälle till studier vid Tekniska

högskolan. Det syntes därför kunna förutsättas, att i händelse av bifall till

ansökningen medlen i första hand komme barnen till godo för fortsatt utbildning,

alltså ett ändamål som allmänna arvsfonden avsåge att befrämja.

Länsstyrelsen ville därför, ehuru med tveksamhet, tillstyrka bifall till ansökningen.

I fråga om Anna Ingeborg Larsson bar länsstyrelsen anfört, att hon stått

Frida Olsson synnerligen nära och under en lång följd ay år vårdat benne

under hennes sjukdom samt även eljest varit henne till stöd och hjälp i olika

avseenden. Ehuru uppgiften att Frida Olsson haft för avsikt att genom testamente

ihågkomma sökanden härstammade från sökanden själv, bure den

enligt länsstyrelsens förmenande sannolikhetens prägel. Med hänsyn härtill

ävensom till sökandens jämförelsevis höga ålder, bristande förvärvsmöjligheter

oell ekonomiska förhållanden i övrigt ansåge länsstyrelsen ansökningen

förtjänt av bifall. Ehuru ansökningen enligt ordalagen avsåge blott utbekommande

av den sökanden enligt äldre arvsordning tillkommande arvslotten,

i detta fall V20 av kvarlåtenskapen, ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida

icke sökanden på grund av anförda förhållanden och då en sålunda beräknad

arvslott uppginge till allenast omkring 1,500 kronor, borde tillerkännas

ett till siffran bestämt belopp av kvarlåtenskapen, förslagsvis 4,000 kronor.

Beträffande Gottfrid Persson har länsstyrelsen anfört, att hans ekonomiska

ställning visserligen syntes svag men att han i allt fall syntes hava sina utkomstmöjligheter

tryggade. Då sökanden vore ogift och ännu förhållandevis

ung till levnadsåren, finge hans möjligheter att ytterligare förbättra sin ställning

anses vara tämligen goda. Länsstyrelsen ansåge det därför tveksamt,

om ett avstående av allmänna arvsfondens rätt i detta fall borde ske. I varje

fall ansåge länsstyrelsen, att den äldre arvsordningen näppeligen borde

följas i detta fall, då sökanden därigenom .skulle bekomma V« av kvarlåtenskapen

eller sålunda trots den lika nära släktskapen komma i en väsentligt

gynnsammare ställning än sökanden Lars Persson, vars omständigheter dock

vore mera ömmande.

Vad angår de övriga sökandena har länsstyrelsen tillstyrkt, att dei-as ansökningar

måtte bifallas och att de alltså måtte erhålla vad som skulle tillfallit

dem, därest äldre arvsordning varit tillämplig.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 20 februari 1936 anfört

i huvudsak följande:

Vad först anginge Frida Katarina Björklund hade länsstyrelsen endast efter

synnerlig tvekan tillstyrkt bifall till hennes ansökning. Enligt ämbetets

mening saknades emellertid tillräckliga skäl att till henne avstå någon del

av arvet efter Frida Olsson. Efterskänkande av allmänna arvsfondens arvsrätt

till förmån för personer i så god ekonomisk ställning som denna sökande

syntes böra ske endast undantagsvis, när särskilt starka billighetsskäl

vore för handen. Såsom sådana skäl syntes icke kunna anses de omständig
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 192.

35

heter, varpå länsstyrelsen i detta fall grundat sitt tillstyrkande. Ämbetet

kunde alltså icke förorda bifall till berörda ansökning.

I fråga om de övriga sökandena ville ämbetet i första hand tillstyrka bifall

till Anna Ingeborg Larssons och Lars Perssons ansökningar, som ur

billighetssynpunkt syntes särskilt behjärtansvärda. Beträffande Lars Persson

syntes man kunna tala om ett ekonomiskt nödläge. Anna Ingeborg Larssons

ekonomiska ställning vore visserligen bättre, men här tillkomme, att

hon under en följd av år intill Frida Olssons död hjälpt och vårdat henne

utan ersättning och uppenbarligen stått henne nära. I motsats till vad länsstyrelsen

föreslagit ansåge ämbetet det emellertid icke böra ifrågakomma

att till Anna Ingeborg Larsson avstå större del av arvet än hon själv begärt

eller hennes andel enligt äldre arvsordning.

Jämväl beträffande de återstående sökandena syntes billighetsskäl tala för

ett bifall till deras ansökningar. Deras ekonomiska ställning förefölle genomgående

vara svag. I likhet med länsstyrelsen ansåge emellertid ämbetet, att

Gottfrid Persson, som syntes höra till de ekonomiskt bättre lottade bland

sökandena, icke borde tillerkännas så stor andel som skulle hava tillkommit

honom enligt äldre arvsordning. En skälig jämkning syntes böra ske och

ville ämbetet föreslå, att hans andel bestämdes till V20, motsvarande den

högsta andel som belöpte på någon av medsökandena.

Vad först angår den av Anna Ingeborg Larsson gjorda ansökningen, an-Departementsser

jag i likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet det icke böra ifrågakomma cAe/en.

att till henne avstå större del av arvet än hon själv begärt eller sålunda den andel,

som skulle tillfallit henne enligt tidigare gällande arvsordning.

Likaså delar jag ämbetets uppfattning, alt Gottfrid Persson, oavsett vad

han skulle erhållit enligt äldre arvsordning, icke bör tillerkännas större andel

än V20 av kvarlåtenskapen.

Beträffande de övriga sökandena med undantag av Frida Katarina Björklund

hava myndigheterna sammanstämmande uttalat sig för bifall till deras

framställningar. Häremot har jag för egen del ej något att erinra.

Vad slutligen angår Frida Katarina Björklunds ansökan, finner jag i likhet

med länsstyrelsen tveksamt, om denna bör bifallas. På de av länsstyrelsen

anförda skälen och då Frida Katarina Björklund i allt fall knappast kan

anses i förhållande till samtliga övriga sökande intaga en sådan särställning

i ekonomiskt avseende, att hennes framställning ensam bör lämnas utan beaktande,

finner jag mig kunna förorda att även hon får komma i åtnjutande

av den andel av kvarlåtenskapen, som skulle tillkommit henne enligt äldre

arvsregler.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Frida Olsson från Kumla må avstås en tjugondei till

envar av Frida Katarina Björklund, född Larsson, Anna Ingeborg

Larsson, Lars Persson, Gottfrid Persson och Gunnar

Ericson samt en femtiondel till envar av Erik Persson, Kristina

Persson och Anna Persson.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

16:o.

Rätten till arv efter modellsnickare!! Karl Gustav Andersson från Kvillinge

socken. Den 21 maj 1935 avled modellsnickaren Karl Gustav Andersson

från Herstaberg i Kvillinge socken av Östergötlands län utan att, såvitt

en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade behållningen

i boet efter honom utgjorde 2,253 kronor 69 öre.

I en den 22 oktober 1935 till kammaradvokatfiskalsämbetet inkommen skrift

har snickeriarbetaren Erik Lundqvists hustru Ruth Dagmar Lundqvist i

Norrköping, under uppgift att hon vore dotter utom äktenskap till den avlidne,

hemställt att dennes kvarlåtenskap måtte efterskänkas till förmån för

henne.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har inhämtat yttranden över ansökningen

från magistraten i Norrköping samt från länsstyrelsen i Östergötlands län.

Magistraten har vid sitt yttrande fogat bland annat protokoll över ett inför

magistratens ordförande den 12 november 1935 hållet förhör med sökanden

och vissa andra personer.

Sökanden har vid berörda förhör berättat bland annat följande:

Sökanden vöre född 1895 och dotter till en väverska, vilken avlidit ogift

1916. Redan som litet barn hade sökanden utackorderats hos en familj i

Norrköping. Hos denna familj hade hon sedan vistats till dess hon 1915 ingått

äktenskap. Med modern, som också varit bosatt i Norrköping, hade

hon stått i förbindelse under hela uppväxttiden till moderns frånfälle.

Då sökanden varit omkring 6 år gammal, hade hon av modern underrättats

om att Andersson vore hennes fader. Vid sina besök hos modern hade sökanden

många gånger sammanträffat med Andersson, som efter 1910 under åtminstone

4 år i följd sammanbott med modern. Andersson hade även själv

omtalat för sökanden, att han vore hennes fader. Strax före sin död hade

modern yttrat, att hon och Andersson varit i sällskap sedan 25 år tillbaka.

Sökanden ansåge sig också kunna uttala, att Andersson varit varmt fästad

vid sökandens moder. Efter moderns död hade sökanden fortfarande uppehållit

förbindelse med Andersson, ehuru de efter det Andersson för några

år sedan avflyttat från Norrköping träffats mera sällan. Omkring ett år före

sin död hade Andersson drabbats av en olyckshändelse och för vård intagits

på Norrköpings lasarett. Då sökanden hälsat på honom på lasarettet, hade

han visat sig glad över hennes besök och yttrat, att sökanden skulle få vad

som funnes kvar efter honom. — Sökandens man förtjänade 45 kronor i

veckan. Under de sista 10 åren hade han emellertid tidvis saknat arbete.

Makarna ägde inga sparade medel. I äktenskapet hade de en 18-årig dotter,

vilken tidigare haft anställning som fabriksarbeterska men vid midsommartiden

1935 fått sluta sitt arbete på grund av arbetsbrist.

De övriga vid förhöret hörda personerna hava huvudsakligen uppgivit,

att de vid samtal med Andersson och sökandens moder fått den bestämda

uppfattningen, att Andersson vore fader till sökanden.

Magistraten har i sitt yttrande anfört, att i ärendet syntes till fullo utrett,

att sökanden vore dotter till Andersson och att hon stått honom nära intill

hans sista tid. Då sökanden vid magistratsförhöret verkat i allo trovärdig,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192•

37

funnes icke anledning betvivla riktigheten av hennes uppgift att Andersson

för henne förklarat, att hon efter hans död skulle bekomma hans kvarlåtenskap.

Med hänsyn härtill och då ett avstående av kvarlåtenskapen till sökanden

uppenbarligen skulle vara till avsevärd lättnad i hennes ekonomiska

förhållanden, ansåge magistraten, att det vore med billighet förenligt, om

ifrågavarande arv helt kunde avstås till sökanden.

Länsstyrelsen har på grund av vad som framkommit genom utredningen

förordat bifall till sökandens framställning.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 17 januari 1936

överlämnat handlingarna i ärendet till Kungl. Majit och därvid för egen del

tillstyrkt bifall till ansökningen.

På grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag i likhet

med de hörda myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap

avstås till förmån för sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter modellsnickaren Karl Gustav Andersson från Herstaberg

i Kvillinge socken må avstås till Ruth Dagmar Lundqvist.

17 :o.

Rätten till arv efter fabriksarbeterskan Josefina Karolina Jansson från

Nyköping. Fabriksarbeterskan Josefina Karolina Jansson från Nyköping,

vilken var född den 14 maj 1865, avled den 17 juni 1935 utan att, såvitt en

efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Behållningen i boet efter henne utgjorde enligt bouppteckningen

6,785 kronor 15 öre.

I en den 22 november 1935 till finansdepartementet inkommen skrift har

maskinisten Fritiof Fredrik Fredriksson i Nyköping på anförda skäl hemställt

att komma i åtnjutande av någon del av den avlidnas kvarlåtenskap.

Sedan länsstyrelsen i Södermanlands län anbefallts att verkställa utredning

i ärendet, har länsstyrelsen med eget utlåtande den 19 december 1935

till kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat från stadsfiskalen och magistraten

i Nyköping inhämtade yttranden ävensom övrig i ärendet införskaffad

utredning.

Av utredningen inhämtas i huvudsak följande:

Sökanden Fredriksson är gift och liksom sin hustru född 1883. Makarna

hava i äktenskapet en son, född 1912, och en dotter, född 1918. Mannen är

sedan 1904 anställd vid aktiebolaget Periodens bomullsspinneri i Nyköping

och åtnjuter enligt egen uppgift en avlöning av 51 kronor i veckan. Även

Josefina Karolina Jansson var under många år intill sin död anställd vid

samma företag. Makarna bebo en föreningen Nyköpings egnahemskoloni

u. ]). a. tillhörig fastighet med rätt att efter fullgörande av vissa betalningsprestationer

förvärva äganderätten till fastigheten. För närvarande återstår

Dejtart irnen''.schejen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

att erlägga 4,200 kronor. Fastigheten var för år 1935 åsatt ett taxeringsvärde

av 12,500 kronor. Hösten 1935 vårdades mannen under omkring en månads

tid på sjukhus för blödning i hjärnhinnorna.

Vid förhör inför stadsfiskal i Nyköping hava makarna Fredriksson berättat

bland annat: Den 1 oktober 1911 hade Josefina Karolina Jansson, vilken

makarna Fredriksson redan dessförinnan känt sedan flera år tillbaka,

av makarna förhyrt ett enkelrum nied tillhörande utrymmen i den av makarna

innehavda fastigheten. I denna lägenhet hade Josefina Karolina Jansson

sedan varit boende ända till sin död. Hyran hade till en början, troligen

till och med 1918, utgjort 120 kronor och därefter 140 kronor om året.

Ehuru makarna vid flera tillfällen under de gångna åren av olika personer

blivit erbjudna 200—250 kronor om året i hyra för ifrågavarande lägenhet,

hade de icke velat höja hyran för Josefina Karolina Jansson eller säga upp

henne till avflyttning. Hon hade betraktats mera som familjemedlem än som

hyresgäst. Särskilt under söndagar och helgdagar hade hon vistats hos familjen

Fredriksson, som då bjudit henne på mat och kaffe. För denna gästvänlighet

hade hon visat sig mycket tacksam, och vid flera tillfällen, första

gången 1920 och senast omkring 14 dagar före sitt frånfälle, hade hon bestämt

förklarat, att makarna Fredriksson efter hennes död skulle bekomma

hennes kvarlåtenskap. På dessa löften hade makarna litat och därför ansett

sig icke böra höja hyran. Det hade varit Fredrikssons mening att göra framställning

örn efterskänkande av kvarlåtenskapen i dess helhet. Då han undertecknat

ansökningen, hade han icke uppmärksammat att den, som varit

honom behjälplig nied handlingens upprättande, givit denna en avfattning,

enligt vilken han hemställt att komma i åtnjutande av allenast någon del av

kvarlåtenskapen.

En av Josefina Karolina Janssons kvinnliga arbetskamrater har vid polisförhör

uppgivit, att hon vid flera tillfällen under de sista 20 åren samtalat

med Josefina Karolina Jansson om ekonomiska ting och örn vem som efter

hennes död skulle erhålla hennes kvarlåtenskap. Josefina Karolina Jansson,

som varit sluten och inbunden, hade därvid alltid framhållit, att hon ordnat

så att allmänna arvsfonden icke skulle komma att ärva henne. Ehuru lion

aldrig nämnt någon viss person, som skulle ärva henne, hade vid dessa resonemang

likväl framkommit sådana omständigheter, att därav kunnat slutas

till att det varit hennes mening att familjen Fredriksson, som hon tydligen

varit mycket fästad vid, skulle få hennes tillhörigheter. Denna uppfattning

hade även varit rådande bland övriga arbetskamrater.

En vid samma företag anställd ingenjör har vid förhör likaledes intygat, att

arbetspersonalen allmänt varit av den uppfattningen, att Josefina Karolina

Jansson ämnade testamentera sin egendom till makarna Fredriksson. Denne

ingenjör har därjämte framhållit, att Fredriksson, som vore en mycket skötsam

och duglig arbetare, hade svåra ekonomiska förhållanden alf dragas med

och att makarna Fredriksson genom den uppoffrande och kärleksfulla gästvänlighet,

som de ägnat Josefina Karolina Jansson under hennes livstid,

gjort sig viii förtjänta av alt erhålla åtminstone någon del av hennes efterlämnade

tillgångar.

Andra av stadsf iskalen hörda personer hava uppgivit, att makarna Fredriksson

och deras barn varit de enda, som stått Josefina Karolina Jansson i livstiden

nära.

Det bör anmärkas, att Josefina Karolina Jansson avled till följd av hjärnblödning

efter endast några dagars sjukdom, varunder hon mestadels var

medvetslös. Vidare förtjänar nämnas, att Fredriksson efter dödsfallet bland

den avlidnas tillhörigheter anträffade en plåtask med inneliggande 3,029 kro
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nor 79 öre i kontanter, vilket belopp av Fredriksson överlämnades till boutredningsmannen.

Stadsfiskalen bär i sitt yttrande anfört i huvudsak följande:

Utredningen hade frambragt övertygande bevis för att Josefina Karolina

Janssons vilja varit, att makarna Fredriksson skulle ärva all hennes kvarlåtenskap.

Den omständigheten att hon ända till dess hon drabbats av den

hjärnblödning, som efter en kort tid medfört döden, icke på något sätt varit

sjuk, syntes hava orsakat, att ett upprättande av testamente till förmån för

makarna Fredriksson blivit uppskjutet. Den hyra, 140 kronor om året, som

den avlidna betalat för sitt rum, ansåge stadsfiskalen efter att hava besiktigat

rummet vara avsevärt lägre än som i allmänhet betingades för rum av

liknande beskaffenhet. En hyra av lägst 250, men troligen 275 kronor finge

anses vara skälig. Den av makarna Fredriksson lämnade upplysningen, att

hyran oaktat makarnas knappa ekonomiska omständigheter icke höjts till

ett skäligt belopp på grund av den avlidnas försäkran att hon skulle komma

att testamentera all kvarlåtenskap till makarna Fredriksson, måste vara med

verkliga förhållandet överensstämmande. På anförda skäl tillstyrkte stadsfiskalen,

att kvarlåtenskapen efter den avlidna i enlighet med hennes vilja

oavkortat överlämnades till Fredriksson.

Magistraten har anfört huvudsakligen följande:

Såsom stadsfiskalen yttrat syntes makarna Fredriksson hava haft skal antaga,

att det varit den avlidnas vilja att testamentera all sin kvarlåtenskap till

makarna. Hennes plötsliga sjukdom och död hade dock hindrat verkställighet

därav. Det vore därför enligt magistratens förmenande skäligt, att

Fredriksson bleve tillerkänd hela kvarlåtenskapen. Ordalagen i ansökningen,

att Fredriksson måtte komma i åtnjutande av någon del av kvarlåtenskapen,

syntes förklaras därav, att den som varit Fredriksson behjälplig med

ansökningens formulering missuppfattat Fredrikssons avsikt. Skulle emellertid

Kungl. Hajd icke finna sig kunna tillerkänna Fredriksson hela kvarlåtenskapen,

funnes enligt magistratens mening reella skäl för att en del därav

tilldelades Fredriksson, nämligen så stor del som motsvarade skillnaden

mellan den hyra, Fredriksson kunnat i allmänna marknaden erhålla för det

av Josefina Karolina Jansson förhyrda bostadsrummet, och den lägre hyran

hon betalat. Denna skillnad kunde sammanlagt uppskattas lill omkring 3,000

kronor eller det belopp, som Fredriksson efter Josefina Karolina Janssons

död hittat undangömt i hennes bostad.

Länsstyrelsen har anslutit sig till magistratens förslag.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 21 januari 1936 överlämnat

handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t och därvid för egen del, enär

sökanden finge anses hava stått den avlidna i livstiden nära, och med hänsyn

till föreliggande billighetsskäl förordat efterskänkande till sökanden av en

del av kvarlåtenskapen, vilken del enligt ämbetets mening borde bestämmas

till 3,000 kronor.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att det varit Josefina Karolina

Janssons bestämda önskan att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Fredriksson

eller dennes familj, vilka enligt uppgift varit de enda, som stålt henne

nära och med vilka hon av allt att döma varit förenad med starka vänskaps
-

Departements
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

band. Med hänsyn härtill torde det få anses skäligt, att kvarlåtenskapen i

dess helhet efterskänkes till förmån för Fredriksson.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter

fabriksarbeterskan Josefina Karolina Jansson från Nyköping

må avstås till Fritiof Fredrik Fredriksson.

18:o.

Rätten till arv efter förre kontoristen Oskar Fredrik Larsson från Hovmantorps

socken. Genom testamente den 28 augusti 1924 förordnade förre

kontoristen Oskar Fredrik Larsson och hans hustru Anna Vilhelmina Larsson,

född Jonsson, i Lessebo, Hovmantorps socken, Kronobergs län, att den

av dem, som överlevde den andre, skulle med full äganderätt tillträda all

kvarlåtenskap i makarnas bo.

Anna Vilhelmina Larsson avled den 4 mars 1932, enligt uppgift efterlämnande

såsom dödsbodelägare, förutom sin man, systern Karolina Sofia Hansson,

född Jonsson, i Stockholm ävensom tre avlidna syskons barn. Enligt

den efter Anna Vilhelmina Larsson upprättade bouppteckningen utgjorde

behållningen i boet efter henne 10,633 kronor 63 öre. Förenämnda testamente

bevakades den 30 maj 1932 och delgavs sedermera den avlidnas nyss omförmälda

släktingar.

Oskar Fredrik Larsson avled den 13 juni 1933 utan att, såvitt en efter

honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna annan arvinge än allmänna

arvsfonden. Behållningen i boet efter honom inlevererades den 12

mars 1935 till arvsfonden och uppgick därvid enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet

godkänd redovisningsräkning till 10,548 kronor 66 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 16 juli 1934 dagtecknad skrift hava förenämnda

Karolina Sofia Hansson ävensom hennes dotter Märta Sofia Hansson

hemställt, att en skälig del av kvarlåtenskapen efter Oskar Fredrik Larsson

måtte efterskänkas till förmån för deni. Till stöd för framställningen har

i huvudsak anförts, att Karolina Sofia Hansson och hennes man, förre målaren

Johan Henning Hansson, flitigt umgåtts och stått i förbindelse med makarna

Larsson, att makarna Hanssons dotter, sökanden Märta Sofia Hansson,

under åren 1921—1923 samt från sommaren 1924 till hösten 1925 vistats

i makarna Larssons hem och därvid betraktats och behandlats som familjemedlem

samt att makarna Hansson levde i små omständigheter och vore i

stort behov av den hjälp, som bifall till ansökningen skulle innebära.

över framställningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Kronobergs

län den 21 december 1934 och av kammaradvokatfiskalsämbetet den

20 augusti 1935. Länsstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat ett från landsfiskalen

i Hovmantorps distrikt inhämtat yttrande, varjämte såväl länsstyrelsen

som kammaradvokatfiskalsämbetet föranstaltat om närmare utredning

i ärendet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

41

Av berörda utredning ävensom av ansökningen bifogade intyg inhämtas

huvudsakligen följande:

Hustru Hansson är född 1879. Hon är enligt företett läkarintyg på grund

av kronisk reumatism och allmän kraftnedsättning oförmögen att försörja

sig med arbete. Mannen Hansson är född 1875. Sedan några år tillbaka har

han på grund av starkt nedsatt synförmåga icke kunnat arbeta inom måleriyrket

utan sköter nu portvaktssysslan i en fastighet i Stockholm; härför

åtnjuter han fri bostad samt en kontant lön av 50 kronor i månaden. Från

statskontoret utbetalas till makarna understöd med 30 kronor i månaden i

anledning av att en makarnas son avlidit till följd av sjukdom ådragen under

militärtjänstgöring. Märta Sofia Hansson, som är född 1907, har städningsarbete

hos olika familjer i Stockholm. Hon bor hemma hos föräldrarna

liksom även en annan dotter, född 1911, vilken lider av lungtuberkulos

och därför är arbetsoförmögen. Den sistnämnda dottern åtnjuter folkpension

med 212 kronor 40 öre om året. Makarna hava dessutom i äktenskapet

en son, född 1901, vilken är målare men uppgives icke vara i stånd att lämna

föräldrarna någon ekonomisk hjälp. Makarna hava fått vitsord om sig

att vara redbara och skötsamma.

En person i Lessebo, vilken uppgivits vara den ende, som haft något egentligt

umgänge med makarna Larsson, har vid polisförhör uppgivit, att förhållandet

mellan nämnda makar och makarna Hansson under senare tid

varit mindre gott.

Landsfiskalen har, enär hustru Hansson syntes vara i behov av ekonomisk

hjälp, ansett skäl förefinnas för att allmänna arvsfonden till hennes förmån

avstode ett belopp, motsvarande J/4 av halva behållningen i boet efter

Anna Vilhelmina Larsson.

Länsstyrelsen har icke haft något att erinra mot landsfiskalens förslag.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört, att ingendera av sökandena vore

skyldeman till Oskar Fredrik Larsson samt att den i ärendet verkställda

utredningen gåve vid handen, att ett mindre gott förhållande varit rådande

mellan sökandena och makarna Larsson under de sista åren av dessas levnad.

Då sökandena därför enligt ämbetets mening näppeligen kunde anses

hava stått Oskar Fredrik Larsson nära under de senaste åren av hans liv,

har ämbetet hemställt, att framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Till styrkande av sitt påstående, att förbindelse upprätthållits mellan de

båda familjerna, hava sökandena till finansdepartementet ingivit närmare ett

50-tal vykort från makarna Larsson till makarna Hansson eller deras barn.

Av dessa vykort synes dock intet vara skrivet senare än 1921.

Enär båda makarna Larsson avlidit efter den 1 januari 1929, då den nya Departementslagen

örn arv trädde i kraft, skulle, därest intet testamente mellan makarna CÄe/enförelegat,

hustru Larssons arvsberättigade släktningar enligt huvudregeln i

2 kap. 1 § nämnda lag ägt att vid mannen Larssons död taga hälften av behållningen

i boet efter honom, varvid på sökanden Karolina Sofia Hanssons

lott skulle fallit Vs av behållningen ifråga. På grund av testamentet, vilket

saknar bestämmelse örn sekundosuccession, hava hustruns släktingar gått

Bihang till riksdaaens protokoll 1936. 1 sami. Nr 192.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

miste om denna rätt, och kvarlåtenskapen har i sin helhet övergått till allmänna

arvsfonden såsom arvtagare efter mannen Larsson. Det kan icke antagas,

att makarna Larsson med testamentet direkt åsyftat att utesluta hustruns

släktingar från varje rätt till kvarlåtenskapen, ty örn mannen avlidit före

hustrun, skulle testamentet i stället fått den verkan, att hustruns arvingar

bekommit hela kvarlåtenskapen i boet efter henne. Vad sålunda anförts synes

mig vara av en viss betydelse, då det gäller att fatta ställning till den föreliggande

ansökningen. Den åberopade korrespondensen synes bestyrka, att

åtminstone tidigare en rätt livlig förbindelse upprätthållits mellan de båda familjerna.

Visserligen har det uppgivits, att förhållandet dem emellan på senare

tid varit mindre gott, men då närmare upplysningar därom icke föreligga

och då det för övrigt i handlingarna icke saknas antydningar örn att

skulden därtill i varje fall icke legat på familjen Hanssons sida, synes anförda

omständighet icke i och för sig böra utesluta ett tillmötesgående av

framställningen. Med hänsyn härtill och då makarna Hansson till följd av

sjukdom och fattigdom leva i bekymmersamma omständigheter, anser jag mig

kunna, i nära anslutning till vad landsfiskalen och länsstyrelsen föreslagit,

tillstyrka, att till hustru Hansson efterskänkes 1/8 av behållningen i boet efter

mannen Larsson. Däremot torde tillräckliga skäl icke föreligga att tillerkänna

Märta Sofia Hansson del i kvarlåtenskapen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en åttondel av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förre kontoristen Oskar Fredrik Larsson

från Lessebo i Hovmantorps socken må avstås till Karolina

Sofia Hansson, född Jonsson.

Vad föredragande departementschefen ovan under

punkterna Ilo—18:o hemställt, däri statsrådets övriga

ledamöter instämma, bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

samt förordnar, att proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Brandt.

866460. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. s. 3 i texten
  2. SU 1936:113 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. s. 6 i texten