Sök i Ratio Lex

Angående domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m

1936-03-06 · 56 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 54 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:193, Angående domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående domänverkets

övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar

m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet samt

cheferna för finans- och handelsdepartementen anför chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sköld:

I proposition den 20 maj 1927, nr 252, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att

dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden

för nämnda dag angivna grunder lämna bistånd till återupptagande

av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken av Norrbottens län, dels ock

å riksstaten för budgetåret 1927/1928 bland utgifter för kapitalökning under

titeln »Låneunderstöd» för understöd till återupprättande av viss industriell

verksamhet anvisa ett reservationsanslag å 2,000,000 kronor, därav att täckas

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 193.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

av andra statsinkomster än lånemedel 500,000 kronor och att täckas av lånemedel

1,500,000 kronor. Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen, som i

skrivelse den 8 juni 1927, nr 310, anmälde sitt beslut i frågan.

Kungl. Maj:t föreslog därefter i proposition den 27 januari 1928, nr 38,

riksdagen att medgiva, att vid lämnande av det i förstnämnda proposition avsedda

biståndet till återupprättande av industriell verksamhet i Nederkalix

socken finge tillämpas de grunder, som av föredragande departementschefen

angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden för sistnämnda dag. I skrivelse

den 17 februari 1928, nr 19, anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit

vad Kungl. Majit sålunda föreslagit.

Vidare har Kungl. Majit i proposition den 20 mars 1931, nr 197, föreslagit

riksdagen att dels medgiva, att Kungl. Majit finge genom teckning av aktier

ävensom genom vissa andra åtgärder lämna ytterligare bistånd till den

av Kalix träindustriaktiebolag bedrivna industriella verksamheten i Nederkalix

socken, allt i överensstämmelse med av föredragande departementschefen

i statsrådsprotokollet över socialärenden den 20 mars 1931 angivna grunder,

dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubriken »Fonden för

statens aktier» till teckning av aktier i nämnda aktiebolag för budgetåret

1931/1932 anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor, att täckas av

andra statsinkomster än lånemedel. I skrivelse den 6 maj 1931, nr 179, anmälde

riksdagen, att riksdagen bifallit vad sålunda föreslagits.

Slutligen har Kungl. Majit i proposition den 27 april 1934, nr 266, föreslagit

riksdagen att dels medgiva, att till stöd åt Kalix träindustriaktiebolag finge

på de villkor, som av Kungl. Majit bestämdes, utlämnas ett lån å 1,500,000

kronor, dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Statens utlåningsfonder:

Fonden för låneunderstöd» för sagda ändamål för budgetåret

1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor, att utgå av

andra statsinkomster än lånemedel. Riksdagen har i skrivelse den 12 juni

1934, nr 381, förklarat sig bifalla Kungl. Majits förevarande förslag.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga uppkommen fråga angående

bland annat den fortsatta verksamheten vid Kalix träindustriaktiebolags

anläggningar.

Historik.

Beträffande de omständigheter, vilka tidigare föranlett statsmakterna att

ingripa stödjande på berörda område, ävensom i fråga om de i sådant hänseende

vidtagna åtgärderna ber jag att i huvudsak få hänvisa till omförmälda

propositioner och riksdagsskrivelser av åren 1927, 1928, 1931 och 1934.

Här vill jag blott i korthet erinra örn följande.

Frågans behandling år 1927.

Da aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, vilket ägde de i Nederkalix socken

belägna sågverken vid Karlsborg och Båtskärsnäs, nödgades under åren 1924

—1925 inskränka samt under år 1926 nästan helt och hållet nedlägga driften

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

3

vid dessa anläggningar, medförde detta inom kommunen en omfattande arbetslöshet.

På grund härav sökte man därstädes bilda ett nytt aktiebolag

huvudsakligen med intressenter från orten, vilket bolag skulle från aktiebolaget

Ytterstfors-Munksund, som gått i konkurs, förvärva sågverket vid Karlsborg

ävensom en bolaget tillhörig sulfatfabrik därstädes, vilken redan tidigare nedlagts,

och iståndsätta dessa anläggningar för en årlig tillverkning av cirka

15.000 ton sulfatcellulosa och 8,000 standards sågade trävaror. Underhandlingar

inleddes dels med Ytterstforsbolagets konkursbo örn förvärv av anläggningarna

och dels med domänstyrelsen om leverans av erforderligt virke från

statens skogar i Norrbotten. Under utredningsarbetet kom man till det resultatet,

att det nya bolaget, för att detsammas ställning skulle bliva tillräckligt

stark och för att erforderligt biträde av vissa intresserade skulle säkerställas,

måste hava ett aktiekapital av minst 3,000,000 kronor. Svårigheter

mötte emellertid att anskaffa ett så stort aktiekapital, och sedan andra utvägar

förgäves försökts, vände sig representanter för ortsintresset till Kungl.

Maj:t med anhållan om statens bistånd för förverkligande av det eftersträvade

målet.

Den allmänna plan, från vilken man år 1927 utgick, var i huvudsak följande.

Det skulle bildas ett aktiebolag med ett aktiekapital av minst 3,000,000

kronor. Av minimikapitalet skulle 800,000 kronor tecknas av Ytterstforsbolagets

konkursbo och likvideras genom överlåtande av konkursboets fastigheter

vid Karlsborg med visst mindre undantag, 200,000 kronor tecknas och

likvideras i vanlig ordning av enskilda samt återstoden, 2,000,000 kronor,

tecknas antingen av staten eller av personer inom orten, vilka för ändamålet

erhållit lån av staten. Lånen till dessa personer skulle, åtminstone i huvudsak,

förmedlas av en för ändamålet bildad förening — föreningen Nederkalix

industri u. p. a. — vilken skulle utlämna lån till sina medlemmar mot

revers och säkerhet av aktier i bolaget, och skulle denna förening av staten

erhålla lån intill ett belopp av högst 2,000,000 kronor mot säkerhet av de

reverser, som lämnades av låntagarna hos föreningen, och de till pant för

dessa reverser lämnade aktierna. Därest icke i form av lån för dylikt ändamål

toges i anspråk hela det belopp av 2,000,000 kronor, som staten skulle

tillhandahålla, skulle staten teckna aktier för återstoden, dock högst för

500.000 kronor. För att bolagets virkesbehov skulle i huvudsak säkerställas,

skulle domänstyrelsen med bolaget avsluta ett långfristigt kontrakt om leverans

av virke. Två alternativa förslag till dylikt kontrakt hade uppgjorts,

för vilka redogörelse lämnades i propositionen nr 252 år 1927.

Angående upplånandet av det kapital, som för bolagets verksamhet erfordrades

utöver aktiekapitalet, hade vid tiden för förberedandet av 1927 års proposition

några mera ingående förhandlingar icke förts, men man ansåg sig

kunna påräkna, att det kreditinstitut, som varit förläggare för Ytterstforsbolaget,

skulle vara villigt alt tillhandahålla det blivande bolaget erforderlig

kredit. Beträffande det sammanlagda kapitalbehovet förelågo olika beräkningar,

vilka finnas återgivna i eller fogade vid omförmälda proposition nr

252 år 1927.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

I nämnda proposition nr 252 utvecklade chefen för socialdepartementet

de skäl, som enligt hans mening starkt talade till förmån för att staten trädde

hjälpande emellan, framför allt hänsynen till de befolkningsgrupper,

som för sin existens vore beroende av ifrågavarande industrier. Jag tilllåter

mig att i berörda hänseende liksom ock i fråga om vad departementschefen

anförde rörande förutsättningarna för det ifrågasatta statsingripandet

hänvisa till nämnda proposition.

Beträffande formen för lämnande av statens bistånd framhöll departementschefen,

att i sådant hänseende föreslagits dels lån för teckning av

aktier i det nya bolaget eller lån till detta bolag direkt, dels aktieteckning i

viss omfattning från statens sida i det nya företaget, dels borgen för lån till

aktieteckning. Då frågan i viss mån vore beroende av den finansiering i

övrigt av företaget, som förhållandena anvisade såsom möjlig och lämplig,

syntes avgörandet därutinnan enligt departementschefen böra överlämnas

åt Kungl. Maj:t, med föreskrift dock att högst 500,000 kronor av det ifrågasatta

beloppet finge användas för aktieteckning direkt av staten.

I sin skrivelse den 8 juni 1927 uttalade riksdagen, bland annat, att statens

deltagande i företagets finansiering helst icke borde taga den direkta

aktieteckningens form. I avseende å förslagets detaljer framhöll riksdagen

nödvändigheten av att, innan slutligt avtal om statshjälpen träffades, trygghet

vunnits för att det blivande bolaget, utöver statshjälpen, förfogade

över tillräckligt anläggnings- och rörelsekapital, varjämte riksdagen uttalade,

att domänstyrelsens medverkan i den planerade hjälpaktionen endast

borde lämnas på ett fullt affärsmässigt sätt.

Frågans behandling är 1928.

I januari 1928 hade arbetet för det nya bolaget fortskridit så långt, att

dess bildande kunde anses säkerställt. Konkursförvaltningen i Ytterstforsbolaget

hade erbjudit sig att teckna aktier för 850,000 kronor. I likvid för

dessa skulle överlåtas dels förut omnämnda fastigheter, dels vissa båtar

m. m., vilka konkursförvaltningen tidigare erbjudit sig att för en köpeskilling

av 50,000 kronor sälja till det nya bolaget. Av medlemmar i föreningen

Nederkalix industri u. p. a. (i det följande benämnd industriföreningen)

hade tecknats aktier till ett belopp av något över 1,500,000 kronor,

och det var meningen, att staten skulle teckna aktier för icke fullt 500,000

kronor, motsvarande vad som utav det av riksdagen beviljade anslaget,

2,000,000 kronor, icke toges i anspråk för lån till industriföreningens medlemmar.

Även teckningen av ytterligare erforderligt belopp, 150,000 kronor,

kunde anses säkerställd. Angående villkoren för det lån, som staten

skulle lämna industriföreningen, hade i stort sett enighet vunnits, ehuru

formellt avtal ännu icke kommit till stånd. Enligt särskilt avtal med domänstyrelsen

hade för det nya bolagets räkning skett utstämpling och pågick

avverkning av virke till den myckenhet, som erfordrades för driftens

igångsättande.

Emellertid hade svårigheter mött att anskaffa det kapital, som utöver

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193-

5

aktiekapitalet erfordrades för drivande av den tilltänkta verksamheten. På

begäran av den s. k. Kalixkommitténs arbetsutskott hade dåvarande vice

verkställande direktören i svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman i

juli 1927 verkställt en förnyad granskning av de tidigare gjorda kalkylerna

rörande det nya bolagets kapitalbehov och rörande bärigheten av företaget.

Ekman hade därvid kommit till det resultatet, att för anläggningarna erfordrades

ett belopp av 4,700,000 kronor och såsom förlagskapital i runt tal

4.250.000 kronor, därvid han räknat med att det största kapitalbehovet

skulle föreligga vid juni månads utgång, innan skeppningen ännu kommit

i gång. Ekman hade vidare framhållit, att i vissa punkter jämkning borde

begäras i det blivande kontraktet med domänstyrelsen. Efter erhållen del

av denna utredning förklarade aktiebolaget svenska handelsbanken, att banken,

om Kalixkommittén kunde på annat sätt anskaffa de medel, som erfordrades

för sågens och sulfatfabrikens iordningställande, vore villig att

tillhandahålla viss kredit intill ett belopp av 4,500,000 kronor. Såsom säkerhet

för lånet fordrade banken dels förlagsinteckningar, motsvarande kreditens

totalbelopp, och dels fastighetsinteckningar till samma belopp. Det

blivande bolaget hade vidare ur industrilånefonden — mot av statskontoret

godkänd säkerhet och på vanliga villkor beträffande lånetid, amortering

m. m. — beviljats ett lån å 500,000 kronor. Postsparbanken hade tillförsäkrat

bolaget ett lån å samma belopp, 500,000 kronor, på en tid av femton

år, vilket lån skulle vara amorteringsfritt i tio år och därefter amorteras

med en femtedel varje år. Säkerheten för dessa bägge lån skulle utgöras

av två inteckningar i bolagets fastigheter å vardera 500,000 kronor med

samma rätt inbördes och beträffande förmånsrätten liggande mellan 500,000

och 1,500,000 kronor. Botteninteckningen å 500,000 kronor skulle —- jämte

andra inteckningar med sämre rätt ävensom förlagsinteckningar — tillkomma

banken såsom säkerhet för dess lån.

På angivna sätt skulle erhållas ett kapital av, inberäknat aktiekapitalet,

8.500.000 kronor. För fyllande av återstående kapitalbehov, omkring

500.000 kronor, ifrågasattes, att domänstyrelsen skulle medgiva kredit för

betalningen för rotvärdet av levererat virke under intill ett år längre tid, än

som avsågs i de uppgjorda kontraktsförslagen. Domänstyrelsen skulle med

sådan kredit komma att på en gång hava fordran för rotvärdet av två års

virkesleveranser, vilket värde enligt kontraktsförslagens priser skulle uppgå

till omkring en miljon kronor. Såsom säkerhet för betalningsskyldighetens

fullgörande skulle •— i stället för den i kontraktsförslagen förutsatta bankgarantin

— lämnas inteckningar i bolagets fastigheter till belopp, motsvarande

nyssnämnda värde och till förmånsrätten liggande näst efter 3,250,000

kronor.

Rörande den sålunda uppgjorda planen framhöll chefen för socialdepartementet

i propositionen nr 38 till 1928 års riksdag, att densamma i vissa

avseenden avveke från den, som förelegat vid tidpunkten för 1927 års riksdagsbeslut,

i det att dels kapital skulle från statens och statsinstitutioners

sida tillhandahållas i större utsträckning, än som då förutsatts, och dels do
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

munstyrelsen skulle avstå från kravet på bankgaranti, vartill komme, att

vissa smärre jämkningar skulle företagas i domänstyrelsens kontrakt. Därjämte

vore enligt departementschefen att märka, att med hänsyn till inträffad

ändring i konjunkturerna de föreliggande kontraktsförslagen, på vilka

finansieringsplanen uppbyggts, dåmera syntes i vissa hänseenden vara

mindre fördelaktiga för staten än vid den tid, då det i förslagen innefattade

anbudet avgivits. Med hänsyn härtill ävensom till den omfattande kredit,

som skulle lämnas av domänstyrelsen, syntes, anförde departementschefen

vidare, sagda styrelse icke för sin del kunna anse den avsedda uppgörelsen

såsom en under då inträdda förhållanden i alla avseenden affärsmässig sådan.

Enär behovet av understöd till lindrande av arbetslösheten i orten

vore lika stort som år 1927, syntes det dock departementschefen uppenbart,

att den sistnämnda år beslutade hjälpaktionen borde fullföljas. Departementschefen

föreslog därför, att riksdagens medgivande skulle inhämtas

till de ifrågasatta jämkningarna i grunderna för bistånd till återupprättandet

av ifrågavarande verksamhet.

Såsom förut omnämnts lämnade 1928 års riksdag det sålunda begärda

medgivandet. I sin skrivelse i ämnet den 17 februari 1928, nr 19, gjorde

riksdagen, bland annat, ett uttalande av innehåll att, därest förluster skulle

genom ett beslut i överensstämmelse med propositionen uppkomma för domänverket

eller postsparbanken, riksdagen förutsatte, att sådana förluster

skulle av staten täckas genom skattemedel.

Genom beslut sistnämnda dag bemyndigade därefter Kungl. Maj.t chefen

för finansdepartementet att bland annat teckna aktier högst till ett nominellt

belopp av 500,000 kronor i det nya bolag, som skulle bildas och för vilket

stiftelseurkund blivit upprättad. Med begagnande av detta bemyndigande

tecknades för statens räkning aktier i bolaget till ett belopp av 398,500 kronor,

medan av medlemmar i industriföreningen tecknades aktier till ett värde av

1,601,500 kronor.

Vidare bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 24 februari 1928

chefen för finansdepartementet att å Kungl. Majits och kronans vägnar underteckna

en överenskommelse mellan svenska staten, å ena sidan, och industriföreningen,

å den andra, vilken innehöll bland andra följande bestämmelser.

Under förutsättning att det bildades ett aktiebolag för drivande av fabriksoch

sågverksrörelse vid Karlsborg i Nederkalix socken förband sig staten

att försträcka föreningen ett belopp, motsvarande summan av de av föreningens

medlemmar tecknade aktierna eller alltså 1,601,500 kronor. Det

försträckta beloppet skulle användas till inbetalande av de sålunda tecknade

aktierna. De inbetalta beloppen skulle anses såsom medlemmarnas lån hos

föreningen, och skulle medlemmarna å dessa lämna reverser till föreningen

med panträtt i aktierna.

Till säkerhet för lånet pantsatte föreningen föreningsmedlemmarnas å

svenska staten transporterade reverser med tillhörande aktier.

Återbetalning av lånet skulle ske på det sätt, att av ursprungliga lånesumman

skulle inbetalas den 30 juni ett vart av åren 1930 och 1931 fem procent,

den 30 juni ett vart av åren 1932 och 1933 sex procent, den 30 juni ett vart

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

7

av åren 1934 och 1935 sju procent, den 30 juni ett vart av åren 1936 och

1937 åtta procent, den 30 juni ett vart av åren 1938 och 1939 nio procent samt

den 30 juni ett vart av åren 1940, 1941 och 1942 tio procent.

Lånet skulle vara räntefritt till den 1 januari 1930. Från och med nämnda

dag skulle lånet löpa med ränta, vilken, där ej annat följde av vad i kontraktet

vidare sades, skulle utgöra fem procent om året och erläggas årligen

den 30 juni. Staten skulle äga påfordra, att räntan från och med den 1 juli

1933 utgjorde högst sex procent örn året, och skulle meddelande om att staten

ville begagna sin rätt att höja räntan lämnas föreningen senast den 1 juni

1933. Hade staten icke begagnat denna sin rätt att bestämma räntan till

det angivna maximibeloppet, skulle staten äga att för tiden från och med

den 1 juli 1938 påfordra, att räntan skulle utgå med högst angivet belopp,

sex procent om året.

Därest ränta eller amortering icke erlagts inom tre månader efter föreskriven

förfallodag, skulle staten äga uppsäga lånet att i dess helhet omedelbart

återbetalas.

I händelse föreningen icke fullgjorde sin betalningsskyldighet, skulle staten

äga att genast utan föregående hembud eller iakttagande av andra i lag stadgade

föreskrifter genom pantens realiserande göra sig betäckt för ej mindre

kapitalet och räntan än även de med pantens vård och realiserande förenade

kostnader ävensom att, därest panten icke lämnat tillgång till full betalning,

för oguldna återstoden göra sin rätt mot föreningen gällande.

överenskommelsen undertecknades av föreningen den 27 februari 1928 och

av chefen för finansdepartementet å kronans vägnar den 3 mars 1928.

Den 29 februari 1928 bildades Kalix träindustriaktiebolag med uppgift

att efter övertagande av de nedlagda industriella anläggningarna vid Karlsborg

i Nederkalix socken därstädes bedriva sågverksrörelse och tillverkning

av sulfatmassa. Enligt bolagsordningen äger Kungl. Majit utse två av styrelsens

fem ledamöter jämte två suppleanter ävensom en revisor jämte suppleant.

Bolagets aktiekapital uppgick vid starten till 3,004,500 kronor. Av

detta belopp hade statsverket, som redan anförts, dels direkt tecknat 398,500

kronor, dels ock möjliggjort aktieteckning från ortsbefolkningens sida genom

omförmälda lån å 1,601,500 kronor till industriföreningen, vilket lån statskontoret

genom brev den 9 mars 1928 anbefalldes att i enlighet med överenskommelsen

utbetala till föreningen. Å lånet har föreningen uppburit 1,597,700

kronor.

Genom brev den 5 april 1928 bemyndigade Kungl. Majit vidare domänstyrelsen

att med Kalixbolaget träffa avtal rörande virkesleverans. Beträffande

huvudsakliga innehållet i detsamma torde jag få hänvisa till propositionen

nr 197 år 1931 (sid. 8).

Frågans behandling år 1931.

Kungl. Majlis proposition till 1931 års riksdag föranleddes av en av Kalix

träindustriaktiebolag hos Kungl. Majit gjord framställning, vilken gick ut på

dels nyteckning av aktier från statens sida till ett belopp av 2,000,000 kronor,

dels nytt kontrakt med domänstyrelsen örn virkesleverans och dels jämkning

i priserna enligt det då gällande kontraktet för under vintern 1930/1931 avverkat

virke.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

I sin framställning framhöll bolaget, att byggnadsprogrammet för såväl

sågverket som sulfatfabriken genomförts inom avsedd tid utan att de beräknade

kostnaderna nämnvärt överskridits. Emellertid hade genom det

våldsamma prisfallet å sulfatmassa och i mindre män även till följd av minskat

värde å råvarulagret i säkerheten för förlagskrediten uppstått en brist,

som beräknades till 1,105,000 kronor och för vilken vederbörande bank

fordrade täckning. Därjämte hade bolaget en förfallen skuld till domänstyrelsen

för levererat virke å cirka 260,000 kronor. Slutligen erfordrades för

driftens upprätthållande under tiden till den 1 juli 1931 ett driftsförlag

av cirka 635,000 kronor. Det behövliga kapitalbehovet rörde sig sålunda örn

cirka 2,000,000 kronor. Det syntes bolaget mest rationellt, att det erforderliga

kapitaltillskottet anskaffades genom ökning av aktiekapitalet, och borde

det nya aktiekapitalet enligt bolagets mening i sin helhet tecknas av staten. —

I syfte att få till stånd en revision av då gällande virkeskontrakt hade förhandlingar

förts med domänstyrelsen, vilka förhandlingar resulterat i ett

förslag till avtal, som vore av beskaffenhet att även vid en vikande konjunktur

möjliggöra driftens upprätthållande. Beträffande de avvikelser, som

sagda avtalsförslag uppvisade i jämförelse med det då gällande avtalet, får

jag hänvisa till propositionen nr 197 år 1931 (sid. 12).

Efter att hava konstaterat, att läget vore sådant, att det syntes uteslutet,

att bolaget skulle kunna utan ytterligare bistånd i en eller annan form fortsätta

sin verksamhet, framhöll föredragande departementschefen i propositionen

nr 197 år 1931, att en stor del av befolkningen i Nederkalix kommun

och omnejd för sin utkomst vore helt eller delvis beroende av den arbetsförtjänst,

den kunde erhålla genom bolaget. Ett nedläggande av bolagets drift

komme därför att i utomordentlig grad försvåra den omfattande arbetslöshet,

som redan under dåvarande förhållanden vore rådande och som under

årens lopp föranlett vidtagande av åtskilliga hjälpåtgärder från arbetslöshetskommissionens

sida. Denna ökade arbetslöshet skulle givetvis sträcka

sina verkningar även till befolkningsgrupper, som icke direkt arbetade för

bolagets räkning. Det kunde därför med visshet förutsägas, att en driftsinställelse

vid Ivarlsborgsverken skulle få ödesdigra konsekvenser för kommunen

i dess helhet samt för statsverket nödvändiggöra långt gående åtgärder

till hjälp åt det växande antalet arbetslösa. Elärtill komme de med hänsyn

till Ivalixbygdens isolerade läge föreliggande svårigheterna att överföra arbetskraften

till andra orter. I betraktande av de sålunda anförda omständigheterna

ävensom med tanke på de särskilda intressen, staten som den huvudsakliga

skogsägaren hade i dessa trakter, syntes det önskvärt, att bolaget

kunde fortsätta sin verksamhet. Detta kunde emellertid bliva möjligt endast

därigenom att staten tillsköte de för nödigt bistånd åt bolaget erforderliga

medlen.

Departementschefen framhöll vidare, att man vid bedömandet av frågan

om dylikt bistånd icke finge bortse från det förhållandet att, om dåvarande

prisförhållanden komme att förbliva oförändrade under en längre tid, ytterligare

förluster för bolaget icke torde kunna undgås. På grund av den stora

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

9

betydelsen ur olika sociala synpunkter av rörelsens fortgång hade departementschefen

dock kommit till den uppfattningen, att staten borde för Kalixbolaget

möjliggöra att i dittillsvarande omfattning fortsätta verksamheten.

Statens bidrag borde enligt departementschefen bestämmas till 2,000,000

kronor och erhålla formen av aktieteckning. Vidare förordade departementschefen,

att kontraktet med domänstyrelsen måtte ersättas med ett nytt, som

närmare anslöte sig till de varierande prislägena. Det nya avtalet syntes

lämpligen kunna avfattas i enlighet med det föreliggande förslaget, därvid

dock bestämmelserna i avtalsförslaget borde jämkas på sätt bolaget ifrågasatt.

Beträffande slutligen priserna för det virke, som avverkades för bolaget

under vintern 1930/1931, tillstyrkte departementschefen, att bolagets hemställan

på det sättet bifölles, att bolaget berättigades att för sagda vinters

virkesleverans erlägga betalning enligt priser, som motsvarade de i allmänna

marknaden gällande. Särskilt avtal skulle därom träffas mellan domänstyrelsen

och bolaget.

I sin förenämnda skrivelse den 6 maj 1931, nr 179, biföll riksdagen Kungl.

Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan gjorda förslag. Riksdagen

uttalade därvid bland annat, att det begärda kapitaltillskottets lämnande

syntes vara oundvikligt. I detta avseende hade riksdagen uppmärksammat

den av departementschefen framlagda motiveringen, vari bland annat

framhållits de allvarliga konsekvenser en driftsinställelse vid Kalixverken

skulle få, i första hand för vederbörande kommun, men ock för statsverket i

form av långt gående arbetslöshetsåtgärder. Då därjämte till stöd för propositionens

förslag kunde åberopas de opåräknade svårigheter, som uppkommit

genom den inträdda starka konjunkturomkastningen, särskilt kännbar på

trävarumarknaden, hade riksdagen ej ansett sig kunna motsätta sig förslaget.

Riksdagen uttalade därjämte, att den förväntade, att de till buds stående

arbetstillfällena fördelades på sådant sätt, att största möjliga antal arbetare

måtte under olika perioder erhålla arbetsinkomst.

Genom beslut den 8 maj 1931 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet

att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar teckna aktier i

bolaget å nominellt 2,000,000 kronor. Ifrågavarande aktieteckning fullgjordes

därefter.

Vidare uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 21 maj 1931 åt domänstyrelsen

att med bolaget träffa dels nytt avtal rörande virkesleveranser dels ock

särskilt avtal rörande betalning för leveranserna under vintern 1930/1931,

allt i överensstämmelse med föredragande departementschefens uttalande i

propositionen nr 197 år 1931.

Frågans behandling dr 1934.

Till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1934 års riksdag låg en av

särskilda sakkunniga verkställd utredning, föranledd av en utav Kalixbolaget

i skrivelse den 5 juli 1933 gjord framställning. Bolaget anhöll i berörda skrivelse,

att Kungl. Majit måtte av tillgängliga medel bevilja bolaget ett lån å

1,000,000 kronor mot säkerhet av inteckningar i bolagets fastigheter. Till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maits proposition nr 193.

stöd härför anförde bolaget bland annat, att det år 1930 inträffade prisfallet

å bolagets produkter fortsatt även under år 1931 och åsamkat bolaget en

förlust av i runt tal 760,700 kronor samt att man måste räkna med att bolagets

skuld till domänstyrelsen, som vid årsskiftet 1932/1933 uppgått till

981,425 kronor 89 öre och som förfölle till betalning den 15 september 1933,

icke skulle kunna infrias inom föreskriven tid.

Sedan bolagets mellanhavande med domänstyrelsen tillsvidare ordnats

genom ett uppskov med betalningen av större delen av sistnämnda belopp,

uppdrog Kungl. Majit den 19 januari 1934 åt t. f. försäljningschefen hos domänstyrelsen

K. O. Norlin och civilingenjören E. W. Bosaeus att inom socialdepartementet

såsom sakkunniga biträda med utredning angående Kalix

träindustriaktiebolags kapitalbehov och förutsättningarna för fortsatt drift

vid bolagets anläggningar.

I avgiven promemoria framhöllo de sakkunniga, att bolaget icke av egna

medel kunde fullgöra den framskjutna likviden samt att bolagets ställning

i övrigt vore sådan, att det för upprätthållande av drift i den utsträckning,

som bolagets nuvarande resurser medgåve, behövdes viss förstärkning av

rörelsekapitalet utöver vad som erfordrades för gäldande av skulden till domänstyrelsen.

De sakkunniga uttalade vidare, att ej blott de för Kalixbolagets

tillkomst avgörande sociala skälen, vilka alltjämt hade full aktualitet,

motiverade åtgärden för företagets framtida bestånd. Även ur nationalekonomisk

synpunkt torde företaget, trots därmed förbundna förluster för aktieägarna,

haft fullt berättigande. De åtgärder, som i anledning av bolagets

iråkade läge främst torde ifrågasättas, vore enligt de sakkunnigas förmenande

antingen att uppskjuta en definitiv sanering av företaget till dess bolagets

nuvarande kontrakt om virkesleveranser från domänverket utginge vintern

1935—1936 samt tillsvidare lämna bolaget erforderlig kapitalförstärkning

i form av lån eller ock att snarast genomföra den erforderliga saneringen

av företaget. Vid förstnämnda alternativ beräknade de sakkunniga det totala

erforderliga lånebeloppet till 1,440,000 kronor eller i runt tal 1,500,000 kronor,

varav 1,290,000 kronor för tillgodoseende av det omedelbara finansieringsbehovet,

75,000 kronor, för anordnande av hyvleri samt 75,000 kronor

för rationellare utnyttjande av träbränsle. Beträffande de sakkunnigas uttalanden

i övrigt rörande förenämnda båda alternativ tillåter jag mig hänvisa

till propositionen nr 266 år 1934 (sid. 22—24).

I sin promemoria hava de sakkunniga även påtalat vissa missförhållanden

i fråga om industriföreningen samt i anslutning därtill anfört, att föreningens

trädande i likvidation syntes ofrånkomligt och att därmed icke borde

uppskjutas, även örn ett definitivt ordnande av bolagets förhållanden ännu

icke skulle anses lämpligt. I det följande torde jag få anledning återkomma

till de sakkunnigas uttalanden i detta ämne.

I omförmälda proposition nr 266 yttrade föredragande departementschefen,

att den verkställda utredningen gåve vid handen, att driften vid Kalixbolagets

anläggningar icke kunde upprätthållas, därest ej bistånd i en eller

annan form lämnades bolaget. Departementschefen pekade på tidigare un
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

11

der frågans riksdagsbehandling gjorda uttalanden om att de naturliga betingelserna

för en industriell anläggning av ifrågavarande typ inom Kalixorten

vore ungefär likvärdiga med betingelserna på andra håll, där liknande industriell

verksamhet dreves. Av utredningen syntes ock framgå, att ett uppehållande

av sågverks- och cellulosaindustri inom övre Norrbotten vore att

föredraga framför en transport av råvaran till sydligare belägna industrier.

Med hänsyn härtill ansåg departementschefen, att staten bäst tillgodosåge

sina ekonomiska intressen i företaget genom fortsatt drift vid dess anläggningar.

Emellertid borde frågan örn ytterligare bistånd från statens sida

för driftens uppehållande framför allt ses ur sociala synpunkter. Då en omfattande

arbetslöshet förefunnes inom Nederkalix kommun, skulle ett nedläggande

av bolagets verksamhet självfallet i hög grad försvåra de rådande

förhållandena.

Departementschefen framhöll vidare, att omständigheterna vore sådana,

att det icke gåves rådrum för mera ingående överväganden, enär risken för

driftens inställande av brist på rörelsekapital syntes överhängande. Fördenskull

nödgades han inskränka sig till att föreslå, att bolaget nu tilldelades

lån av statsmedel för likviditetens återställande. Lånebeloppet borde lämpligen

bestämmas till 1,500,000 kronor.

Härjämte tillkännagav departementschefen sin avsikt att snarast inför

Kungl. Majit framlägga förslag till en allsidig och sakkunnig utredning av

frågan om förevarande industris upprätthållande och den medverkan från

statens sida i olika hänseenden, som i fortsättningen kunde befinnas böra

ifrågakomma. I samband därmed borde det mycket otillfredsställande sätt,

på vilket industriföreningen fullgjort sina förpliktelser gentemot statsverket,

bliva föremål för närmare undersökning i syfte att jämväl i detta avseende

förutsättningar för ordnade förhållanden kunde uppnås.

1934 års riksdag biföll, såsom redan berörts, Kungl. Majits i enlighet med

departementschefens hemställan framlagda förslag. Därvid uttalade riksdagen,

att det förhållandet, att framställning nu måst göras örn ytterligare

statsunderstöd till Kalixbolaget uppenbarligen måste framstå som beklagligt.

Avgörande för riksdagen vid dess prövning av frågan hade varit de vittgående

ekonomiska och sociala följder, som ett avbrott i bolagets verksamhet

skulle få för den redan förut av arbetslöshet hårt drabbade Kalixbygden. Mot

den ifrågasatta utredningen uttalade riksdagen icke någon erinran men betonade

angelägenheten av att därvid också utan vidare dröjsmål undersöktes

de i propositionen anmärkta förhållandena beträffande industriföreningen.

Ytterligare vidtagna åtgärder.

I anslutning till förenämnda uttalanden i propositionen till 1934 års riksdag

anbefallde Kungl. Majit den 28 september 1934 länsstyrelsen i Norrbottens

län att verkställa viss undersökning rörande industriföreningen. I statsrådsprotokollet

över socialärenden för nämnda dag uttalade föredragande

departementschefen, att den i nämnda proposition jämväl i utsikt

ställda utredningen rörande Kalixindustrin torde förutsätta tillgång till bok
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

slutet för år 1934, varför han icke då vore beredd att påkalla åtgärder för

dess igångsättande. Den åt länsstyrelsen uppdragna undersökningen borde

avse att bringa full klarhet rörande föreningens förhållanden. Uppenbarligen

borde därvid särskilt övervägas, huruvida föreningen borde träda i likvidation

eller om en eventuellt erforderlig avveckling borde försiggå i annan

ordning eller slutligen om anledning förefunnes att upprätthålla föreningens

verksamhet. I detta sammanhang påkallade även sättet för ordnandet av

föreningens mellanhavande med staten uppmärksamhet. Därjämte borde

undersökas, i vilken utsträckning föreningsmedlemmarna ägde förmåga att

fullgöra sina åtagna förpliktelser och vilka åtgärder, som kunde böra vidtagas,

då sådan möjlighet visades föreligga. På grundvalen av ifrågavarande

undersökning borde utarbetas förslag till förhållandenas fullständiga ordnande.

Med skrivelse den 6 april 1935 inkom länsstyrelsen med den begärda utredningen,

innefattande en fullständig tablå över föreningens medlemmar

samt dessas förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Länsstyrelsen har för sin

del hållit före, att svaret på frågan huruledes i olika hänseenden borde förfaras

med föreningen vöre praktiskt taget helt avhängigt av den blivande lösningen

av problemet rörande Kalixföretagets framtida verksamhetsformer.

Vid sådant förhållande har länsstyrelsen funnit sig sakna anledning att närmare

diskutera spörsmålet om föreningens upprätthållande eller avveckling.

Jag torde i det följande få tillfälle att närmare ingå på resultatet av länsstyrelsens

utredning.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit tillkallade vidare chefen för socialdepartementet

den 31 december 1934 såsom särskild utredningsman direktören

S. Boman med uppdrag att på grundval av en ingående undersökning

av Kalix träindustriaktiebolags ekonomiska ställning åvägabringa en genomtänkt

ekonomisk plan på längre sikt för verksamhetens upprätthållande i

syfte att skapa underlag för ett definitivt ordnande av företagets förhållanden.

Den sålunda tillkallade utredningsmannen direktören Boman framlade i

skrivelse den 20 mars 1935 resultatet av den av honom med biträde av överingenjören

Y. Sundblad verkställda undersökningen. I skrivelsen framhölls,

bland annat, att bolaget förbrukat så stor del av sitt aktiekapital, att eventualiteten

av bolagets trädande i likvidation måste tagas under övervägande.

Därtill komme, att det syntes vara omöjligt att med någon grad av säkerhet

bedöma bolagets utsikter att i framtiden existera såsom ett fristående företag

med tillräcklig bärkraft att emotstå konjunkturernas växlingar. I varje

fall borde emellertid bolagets kreditavtal med den förläggande banken enligt

utredningsmannens uppfattning bereda möjlighet att — tack vare fullgod

säkerhet — åtminstone under år 1935 fortsätta rörelsen utan störande

penningbrist. Utredningsmannen framhåller vidare, att bolaget för sin virkesförsörjning

huvudsakligen vore beroende av domänstyrelsen samt att staten

genom domänstyrelsen med betydande kapitalinvesteringar under senare år

igångsatt egen sågverksrörelse i Norrbottens län först vid Sandvik och se
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

13

dermera vid det inom samma socken som Kalixanläggningarna belägna Båtskärnäs.

I anslutning härtill anför utredningsmannen, att — om statsmakterna

fortfarande vore av den uppfattningen, att driften vid såväl Kalixbolagets som

domänstyrelsens anläggningar borde med hänsyn till rådande arbetslöshet

upprätthållas — det syntes uppenbart, att ledningen av denna geografiskt

sammanhängande industrigrupp borde förenas på en hand. Det enda organ,

som därvid torde kunna ifrågakomma, vore domänstyrelsen. Många synpunkter

talade emellertid för att det sammanslagna företaget finge formen

av ett av domänstyrelsen ägt och dirigerat aktiebolag, i vars styrelse och revision

borde ingå, bland andra, sakkunniga och ojäviga representanter för

sågverks- och cellulosaindustrin. Beträffande frågan hur en sådan sammanslagning

borde organiseras anför utredningsmannen, att densamma möjligen

komplicerades genom förhållanden inom industriföreningen men att,

örn juridiska hinder ej förelåge, det enklaste förfaringssättet vore, att Kalixbolaget

trädde i likvidation samt att till det nybildade bolaget till skäligt pris

försåldes samtliga tillgångar med skyldighet för sistnämnda bolag att i första

hand infria det äldre bolagets skulder till banker och övriga enskilda kreditorer.

Samtidigt skulle anläggningarna vid Sandvik och Båtskärsnäs efter

enahanda värderingsgrunder överlåtas på det nya bolaget. Enligt utredningsmannens

uppfattning kunde storleken av det aktiekapital och den förlagskredit,

som domänstyrelsen skulle investera, ej på förhand beräknas utan

måste anpassas efter de värden, som komme att ligga till grund för respektive

överlåtelser samt den omfattning, det nya bolagets rörelse borde få i

framtiden. Detta senare spörsmål vore i första hand avhängigt av storleken

av de skogliga tillgångar, som domänstyrelsen förfogade över i Norrbotten

och huru stor del därav, som ansåges böra reserveras för försäljning i öppna

marknaden, faktorer, som ej läte sig bedömas av en utomstående. Under

dylika förhållanden syntes, framhåller utredningsmannen, en ekonomisk

kalkyl upprättad enbart för Kalixverkens vidkommande sakna varje reellt

värde, alldenstund dessas räntabilitet och framtida öde vore beroende av domänstyrelsens

blivande dispositioner.

Yttranden över utredningsmannens skrivelse hava avgivits av kommerskollegium

och socialstyrelsen gemensamt, statskontoret, domänstyrelsen, länsstyrelsen

i Norrbottens län, statens arbetslöshetskommission och 1933 års

skogsindustrisakkunniga. Därvid hava kommerskollegium och socialstyrelsen

samt statskontoret tillstyrkt den av utredningsmannen förordade aktiebolagsbildningen,

medan länsstyrelsen och domänstyrelsen ansett sig böra giva företräde

åt en sådan lösning av frågan, att Kalixverken övertoges av domänverket

och dreves i domänstyrelsens egen regi. Kommerskollegium och socialstyrelsen

hava hållit före, att i det planerade företaget borde ingå jämväl

den av domänstyrelsen bedrivna sågverksrörelsen vid Lövholmen. I ett flertal

av yttrandena har emellertid på angivna skäl föreslagits, att frågan örn de

lämpligaste riktlinjerna för den framtida industriella verksamheten vid Kalixanläggningarna

upptoges till fortsatt utredning i anslutning till utredningsmannens

undersökning. Driften vid berörda anläggningar kunde nämligen,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

framhålles det, fortgå som hittills intill dess gällande kontrakt med domänstyrelsen

utlöpte eller alltså t. o. m. avverkningsvintern 1935/1936.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1935 tillkallade jag

den 28 i samma månad såsom utredningsman ledamoten av Sveriges advokatsamfund

juris kandidaten Otto Schultz för att, i enlighet med av mig angivna

riktlinjer, verkställa utredning och avgiva förslag rörande Kalix träindustriaktiebolag.

I uttalande till statsrådsprotokollet för förstnämnda dag

angav jag, att utredningen borde avse ett övervägande i detalj av lämpligaste

tillvägagångssättet för de i Kalix belägna industrianläggningarnas inordnande

under gemensam ledning med domänverkets sågverksanläggningar i Sandvik,

Båtskärsnäs och Lövholmen. Vid utredningen borde vidare förutsättas, antingen

att Kalixanläggningarna skulle övertagas av domänverket i verkets

egen regi eller att ett särskilt bolag för samtliga anläggningarna bildades

med staten såsom störste intressent. Utformade förslag från såväl den ena

som den andra av dessa förutsättningar borde framläggas. Förslagen borde

föregås av opartisk värdering genom sakkunniga personer av tillgångarna i

de därav berörda företagen. I den mån bankintressen och andra icke statliga

ekonomiska intressen vore knutna till ifrågavarande företag borde, om

så erfordrades, söka åstadkommas preliminära uppgörelser med vederbörande

representanter för sagda intressen. Slutligen skulle spörsmålet örn

avvecklingen av industriföreningen i detta sammanhang göras till föremål

för särskilt övervägande.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förenämnda bemyndigande anmodade jag den 4 november

1935 ledamoten av riksdagens första kammare direktören V. H. S.

Tham och civilingenjören P. E. Werner — i det följande benämnda värderingsmännen

— att såsom sakkunniga biträda vid utredningen med värdering

av de Kalix träindustriaktiebolag tillhörande anläggningarna samt av domänverkets

sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen.

Till fullgörande av det honom lämnade uppdraget har utredningsmannen

advokaten Schultz den 25 januari 1936 avlämnat av honom verkställd utredning

angående Kalix träindustriaktiebolag och därmed sammanhängande

förhållanden. Vid utredningen hava fogats, förutom två den 9 och den 12

december 1935 dagtecknade skrivelser jämte bilagor från värderingsmännen,

ett flertal ärendet tillhörande handlingar.

över utredningen hava, efter remisser, yttranden avgivits av statens arbetslöshetskommission

den 14 februari 1936, av domänstyrelsen och av länsstyrelsen

i Norrbottens län den 19 februari 1936, av kommerskollegium och socialstyrelsen

gemensamt den 20 februari 1936, av riksräkenskapsverket den

21 februari 1936 samt av statskontoret den 24 februari 1936. Socialstyrelsen

och kommerskollegium hava vid sitt yttrande fogat infordrat utlåtande från

svenska trävaruexportföreningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 15

Undersökning rörande Kalix träindustriaktiebolag.

Huvuddelen av den av utredningsmannen Schultz nu framlagda utredningen

behandlar i överensstämmelse med det honom lämnade uppdraget

frågan om Kalixverkens inordnande under gemensam ledning med domänverkets

sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen. I sista avsnittet

av utredningen har spörsmålet om en avveckling av industriföreningen

gjorts till föremål för undersökning.

Vad angår förstnämnda fråga har utredningsmannen erinrat, hurusom en

sammanslagning av företagen enligt de givna direktiven borde förutsättas ske

enligt två alternativ, nämligen antingen på det sätt att Kalixanläggningarna

övertoges av domänverket i verkets egen regi (alternativ A) eller så att ett

särskilt aktiebolag för samtliga anläggningar bildades med staten som

störste intressent (alternativ B). Beträffande båda alternativen måste, framhåller

utredningsmannen, bland förutsättningarna för desammas genomförande

anses ingå, att Kalix träindustriaktiebolag avvecklades. Alternativ

A innebure sålunda, att domänstyrelsen övertoge Kalixbolagets tillgångar och

fortsatte driften i egen regi, varefter något fortlevande av bolaget icke lämpligen

kunde tänkas. Vad alternativ B anginge har utredningsmannen ansett,

att man möjligen kunde tänka sig, att det däri förutsatta aktiebolaget skulle

bildas på det sätt, att Kalixbolagets aktiekapital utvidgades med det belopp,

som erfordrades för täckandet av dels förvärvssumman för Sandvik, Båtskärsnäs

och Lövholmen jämte lager m. m. och dels för nämnda sågverk nödigt rörelsekapital

och att sålunda det i alternativ B förutsatta bolaget skulle bliva

så att säga en utvidgning av det nuvarande Kalixbolaget. Emellertid torde

enligt utredningsmannens mening redan inträffade förluster samt avskrivningsbehov

inom Kalixbolaget vara av så stor omfattning, att, därest det i alternativ

B avsedda bolaget skulle kunna från början läggas på en affärsmässigt

sett sund basis, man icke lämpligen borde belasta det nya bolaget med

det gamla bolagets förluster och svårigheter. Med hänsyn härtill har utredningsmannen

funnit sig böra utgå från den synpunkten, att Kalixbolaget och

dess nuvarande intressenter själva finge bära de förluster, som kunde hava

uppkommit under detta bolags tillvaro.

Innan jag närmare utvecklar de förslag till frågans lösning enligt nyssnämnda

båda alternativ, som avgivits av utredningsmannen, torde jag böra

lämna en redogörelse för resultatet av den värdering, som enligt vad förut

nämnts verkställts av särskilda värderingsmän.

I sin skrivelse den 9 december 1935 -— i vilken värderingsresultaten finnas

intagna -— hava vcirderingsmånnen till en början såsom sin bestämda uppfattning

uttalat, att samtliga av värderingen berörda anläggningar, vilka vore

i tidsenligt skick, delvis nybyggda eller eljest väl underhållna, vore lämpade

att med gynnsamma produktionskostnader förädla de råvaror, som tillfördes

verken genom Torne, Kalix och Pite älvar. Vid bedömandet av anläggningarnas

värde förklara värderingsmännen sig hava utgått från den förutsättningen,

att verken icke skulle nedläggas utan hållas i drift och att desamma

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

därför måste anses äga ett värde utöver realisationsvärdet. Vid anläggningarnas

värdesättning hade vidare, anföra värderingsmännen, kalkylerats med

de värden, respektive råvaror och färdiga produkter, förrådsartiklar och pågående

byggnadsarbeten ägde den 31 december 1935. Utgående från olika

grunder hade de beräknade eller givna värdena av värderingsmännen sammanförts

i skilda grupper, betecknade värdesättning I, värdesättning II och

värdesättning III.

Beträffande värdesättning I byggde densamma helt på värderingsmännens

egna beräkningar. Därvid hade värderingsmännen för sådan lös eller fast

egendom, som vöre ny, beräknat anskaffnings- eller nybyggnadskostnader;

för sådan egendom, som vore använd, hade beräknats anskaffningskostnader

med skälig avskrivning med hänsyn till slitage, föremålets skick, ålder m. m.

Såsom lagervärden (för timmer, trävaror etc.) hade — med undantag av en

post för kalksten, glaubersalt och förnödenheter m. m., vilken post för Kalixbolagets

vidkommande uppförts med bokförda värdet 366,844 kronor — upptagits

låga värden, som ansåges böra stå sig även vid fallande konjunkturer.

Enligt ifrågavarande värdesättning utgjorde tillgångarna för samtliga fyra

anläggningar 14,499,726 kronor. Av de i värderingsmännens sammanställning

upptagna värderingssiffrorna för de olika anläggningarna torde vara tillräckligt

att här återgiva följande:

Kalix

Båtskärsnäs

Sandvik

Lövholmen

kronor

kronor

kronor

kronor

Sågverken ............................

1,803,770

1,730,730

1,072,310

1,428,880

Kalix sulfatfabrik.....................

3,271,950

—

—

—

Gemensamt för Kalix sågverk och sul- fatfabrik ............................

130,350

—

_

_

Lagervärden ..........................

2,040,996

846,400

980,600

1,193,740

Summa

7,247,066

2,577,130

2,052,910

2,622,620

I värdesättning II hade fastigheterna upptagits till taxeringsvärdena. Lagervärdena

hade beräknats enligt enahanda grunder som beträffande värdesättning

I. För inventarier, materialier och förråd hade upptagits det bokförda

värdet i bokföringen för respektive företag.

Det totala beloppet av anläggningarnas tillgångar utgjorde med tillämpning

av nu angivna värderingsgrunder 11,786,918 kronor. Följande sammandrag

av värderingsmännens siffror torde vara tillfyllest:

Kalix

Båtskärsnäs

Sandvik

Lövholmen

kronor

kronor

kronor

kronor

Taxeringsvärden.......................

3,538,200

962,400

325,000

1,000,000

Lagervärden ..........................

2,040,996

846,400

980,600

1,193,740

Inventarier, materialier och förråd......

178,956

300,938

206,071

213,617

Summa

5,758,152

2,109,738

1,511,671

2,407,357

Vad slutligen anginge värdesättning III innefattade densamma en undersökning

angående de sammanlagda verkens avkastningsförmåga och räntabilitet.

Av uttalanden i 1933 års skogsindustrisakkunnigas betänkande (st.

off. utr. 1935: 36) hade värderingsmännen funnit framgå, att konsumtionen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

17

av samtliga virkessortiment inom området Torne—Piteälvar betydligt understege

den beräknade nettoårsavverkningen. På grund härav gjorde värderingsmännen

gällande, att ur råvarusynpunkt intet hinder syntes möta för

drivande av industri inom nämnda område. Då därtill komme, att av sociala

hänsyn och för avhjälpande av arbetslösheten produktivt arbete vore

att föredraga framför improduktivt, vore enligt värderingsmännens åsikt driftens

upprätthållande ett önskemål. Visserligen medförde det nordliga läget

med lång vinter och kort skeppningstid vissa olägenheter. Dessa ansåge

värderingsmännen dock ej utgöra hinder för industriell verksamhet, såframt

densamma dreves i sådan omfattning och på sådant sätt, att den bleve lönande.

Kalix träindustriaktiebolag, som drivit sin verksamhet under

sju år, kunde under denna tid endast uppvisa fortgående förlust och ökad

skuldsättning med undantag för år 1934, då bolaget förmått betala sina räntor

och därtill kunnat göra en avsättning till förnyelse- och avskrivningsfond

å 188,188 kronor 19 öre. Enligt vad värderingsmännen inhämtat vöre

förklaringen härtill att söka dels i den förlust å 1,806,110 kronor, som under

de första åren åsamkats företaget på grund av inträffat prisfall å sulfatmassa,

dels däri att bolagets rörelse drivits i alltför liten omfattning för att

bära de ständigt stigande ränteutgifterna och dels slutligen i de mindre gynnsamma

leveransavtal, som träffats med domänverket beträffande leverans

av timmer och sulfatved.

Sågverket vid Karlsborg hade nedbrunnit i maj 1935 men hade sedan uppbyggts

i modernt, tidsenligt skick för en kostnad, som med cirka 10 procent

överstege brandskadeersättningen. Sågen vore byggd för en kapacitet av

10.000 standards. — Sulfatfabriken vore inrättad för en årsproduktion av

18,000—20,000 ton. För att underlätta trävarurörelsens räntabilitet såväl

vid Karlsborg som vid sågverken i Båtskärsnäs, Sandvik och Lövholmen

måste man enligt värderingsmännens förmenande finna avsättning för till

kokflis lämpat sågavfall. Redan nu vidtoges anordningar för dylikt avfalls

transporterande lill såväl Kalix som Munksunds sulfatfabrik. Kvantiteten

kokflis från sistnämnda tre sågverk beräknades uppgå till 125,000 å 150,000

m3 per år, motsvarande cirka 10,000 ton sulfatmassa. Då produktionen av

sådant sågverksflis ej finge bliva alltför dominerande ur kvalitetssynpunkt

och sulfatproduktionen för övrigt borde utökas för att nedbringa produktionskostnaderna,

föresloge värderingsmännen, att sulfatfabriken utbyggdes för

en produktion av 30,000 ton. Kostnaden härför uppginge enligt en genom

värderingsmännens försorg upprättad approximativ kostnadsberäkning till

1.250.000 kronor. Produktionskostnaden per ton sulfatmassa komme enligt

av värderingsmännen gjorda tillverkningskalkyler att till följd av utbyggnaden

nedbringas från nuvarande 106 kronor 65 öre till 93 kronor 76 öre. —

Värderingsmännen ifrågasatte även viss ändring av ångturbindriften vid sulfatfabriken,

varigenom skulle vinnas en årlig besparing av 34,000 kronor.

Medelförsäljningspriset per ton (fohl sulfatmassa beräknades för åren

!934—1936 till respektive 106 kronor 37 öre, 114 kronor och 117 kronor.

Värderingsmännen vore av den uppfattningen, att tidpunkten för en omedelbar

utbyggnad av sulfatfabriken vöre ur marknadssynpunkt väl vald.

Fabriken vore vidare enligt värderingsmännens mening rymligt tilltagen och

väl underhållen, den producerade sulfatmassan ren och av medelgod kvalitet,

varför avsättningen av en större produktion med hänsyn till ökad efter1

rågan ej borde föranleda några svårigheter.

Domänverkets sågar i Båtskärsnäs, Sandvik och Löv holmen

hade envar en kapacitet av cirka 10,000 standards per år. Det i samtliga

Bihang till riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr W3. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

tre sågverk nedlagda kapitalet vore betydande. Värderingsmännen hävdade,

att — med undantag av råvarukostnaden per standard, vilken syntes vara i

drygaste laget — övriga produktions- och allmänna kostnader vore fullt normala

och i många fall billiga. Beträffande trävarorna hade värderingsmännen

funnit dem kärnfulla och anmärkningsvärt kvistrena, varför desamma

ur marknadssynpunkt syntes böra vara synnerligen begärliga.

Beträffande tillgångar och skulder för samtliga ifrågavarande anläggningar

i Kalix, Båtskärsnäs, Sandvik och Lövholmen hade värderingsmännen

gjort följande sammanställning:

Tillgångar per den 31 december 193 5.

Enligt värdesättning I ............................ kronor 14,499,726

» » II ............................ » 11,786,918

Skulder per den 31 december 193 5.

Kalix träindustriaktiebolag:

Statskontoret .................... kronor 1,687,500

Postsparbanken.................. » 500,000

Domänverket .............. cirka » 300,000

Svenska handelsbanken .......... » 1,426,500

Diverse skulder ............ cirka >_36,000 kronor 3,950,000

Båtskärsnäs:

Domänverket .................... » 3,121,000

Sandvik:

Domänverket .................... » 2,519,000

Lövholmen:

Domänverket ................... > 2,270,000 » 7,910,000

Summa skulder kronor 11,860,000.

Vidare beräknade värderingsmännen, att för utbyggnad av Kalix sulfatfabrik

skulle behövas 1,250,000 kronor samt att såsom rörelsekapital vore

erforderliga för Kalixföretaget 3,000,000 kronor och för domänverkets sågar

2,000,000 kronor. Enligt vad värderingsmännen anfört skulle förräntningen

av förut angivna skuldsumma jämte nu nämnda belopp — tillhopa (11,860,000

+ 1,250,000 + 3,000,000 + 2,000,000=) 18,110,000 kronor — efter fyra

procent motsvara en årlig ränteutgift av 724,400 kronor, vilket belopp emellertid

vore större än den verkliga räntan, enär rörelsekapitalet ej kunde

komma att löpa med helårsränta utan endast del därav.

Till täckande av ränteutgifterna jämte någon avskrivning hade värderingsmännen

räknat med följande årsinkomster:

30,000 ton sulfatmassa å kronor 10.................... kronor 300,000

Under förutsättning att vad förut anförts iakttoges inkl.

sorteringens omläggning vid domänverkets sågar och

den beräknade vinsten å avfall, borde 40,000 standards

virke i medeltal lämna en vinst av kronor 20 per

standard ........................................ » 800,000

Ändring av ångturbindriften vid Kalix sulfatfabrik...... »_34,000

Summa kronor 1,134,000.

Enligt värderingsmännen framginge av inkomstberäkningen, att marginalen

för amortering av företagens skulder eller avskrivning å verk och inrättningar

vore alltför liten, varför de föresloge, att största möjliga del av

statsverkets fordringar måtte efterskänkas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

19

I detta sammanhang må nämnas, att Munksunds aktiebolag i skrivelse den

20 januari 1936 till utredningsmannen funnit sig böra rikta vissa anmärkningar

mot av värderingsmännen gjorda uttalanden och beräkningar. Bolaget

har i detta häseende anfört i huvudsak följande.

Vid undersökningen av samtliga av värderingen berörda verks avkastningsförmåga

och räntabilitet hade värderingsmännen utgått från att konsumtionen

av samtliga virkessortiment inom området Torne—Pite älvar betydligt

understege den beräknade nettoårsavkastningen. Till denna slutsats

hade de kommit med stöd av 1933 års skogsindustrisakkunnigas betänkande.

Frånsett det förhållandet, att skogsindustrisakkunniga enligt bolagets

förmenande icke tagit tillräcklig hänsyn till förekommande fel och skador å

virket, varigenom den teoretiska avverkningssiffran i verkligheten avsevärt

komme att sänkas, borde angivna slutsats beträffande konsumtionen hava

förtydligats därhän, att med nämnda konsumtion endast avsåges den i Norrbottens

län utbyggda industrins behov. I detta sammanhang förtjänade

påpekas, att en teoretiskt beräknad mer eller mindre uthållig årsavverkning

för länet i sin helhet i realiteten kunde variera inom vida gränser år

från år, beroende på den avverkningspolitik, som tillämpades av olika kategorier

skogsägare. Man måste vidare ihågkomma, att den mellannorrländska

och delvis även den sydsvenska sågverks- och massaindustrin i sin

nuvarande utbyggnad vore baserad på tillförsel av betydande kvantiteter

råvara från Norrbotten. Oaktat denna tillförsel under de senare åren genom

inskränkningar och driftsnedläggelser beskurits, vore delta behov söderifrån

fortfarande så stort, att tillgången av sågtimmer i Norrbotten, sedan domänverket

utvidgat sin sågverksdrift, vore för liten för att möta dessa samlade

behov. Ett tillgodoseende av den för Kalix och domänverket beräknade och

tor övrigt faktiskt utbyggda driftsvolymen av 40,000 standards jämte det nuvarande

köpbehovet söderifrån skulle innebära, att driften vid den enskilda

industrin i länet (Munksund och Törefors) i betänklig grad bleve lidande,

varvid en betydande arbetslöshet i sin tur kunde uppstå vid sistnämnda industri.

En betingelse för ordnandet av den planerade driften på 40,000 standards

genom domänverket eller ett av detta verk ägt bolag, vars råvaruförsörjning

uteslutande och i första hand skulle tryggas genom leveranser från domänverkets

skogar, syntes bolaget vara, att länets övriga enskilda industris behov

i någon form därnäst tillgodosåges med företrädesrätt från de kvantiteter,

domänverket därutöver disponerade till avsalu, och att fördelningen av ali

denna råvara skedde efter rättvis norm vad såväl stämplingarnas kvalitet

som belägenhet beträffade. Det vore dock att förutse, att denna överskottskvantitet,

sedan domänverket täckt sitt eget behov, icke på långt när räckte

att fylla de enskilda företagens behov, och då konkurrensen om det från

enskilda skogar saluförda sågtimret från sydliga köpare, vilka här endast

täckte sina toppbehov, givetvis komme att skärpas, torde man med säkerhet

kunna förutse, att sågverksdriften vid dessa enskilda företag ej kunde upprätthållas

i sin nuvarande omfattning.

Det syntes bolaget, att värderingsmännens beräkningar rörande Kalixverkens

räntabilitetsmöjligheter vore väl så pessimistiska under förutsättning

att verken sköttes på ett förnuftigt sätt och att dess råvarubehov bleve

tillgodosett med virke av normal kvaliletssammansättning till vid varje tillfälle

gällande marknadspriser. Därest den planerade utbyggnaden av sulfatfabriken

omedelbart genomfördes, torde vinstmarginalerna kunna sättas betydligt

högre. Sålunda torde enligt bolagets mening nettobeloppen 20 och

25 kronor per respektive ton och standard kunna försvaras. Med hänsyn

härtill och med utgångspunkt från ett beräknat normalt avskrivningsbehov

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

av 250,000 kronor funne bolaget, att vinsten vid Kalixverken skulle bliva

tillräcklig för att med fem procent förränta det nuvarande aktiekapitalet,

5,004,500 kronor. Enbart åtgärden att utbygga sulfatfabriken på sätt, som

föreslagits, skulle vara till fyllest för att återställa aktiekapitalets värde.

Med anledning av omförmälda skrivelse från Munksunds aktiebolag har

utredningsmannen i en vid utredningen fogad promemoria bland annat yttrat

följande.

Den i bolagets skrivelse angivna driftsvolymen för Kalixverken och domänverkets

tre sågverk vore redan uppnådd, i varje fall från och med år

1935. Nämnda fyrverk hade sagda år konsumerat råvara för i det närmaste

40,000 standards. Eventuella olägenheter därav borde alltså redan

under år 1935 hava gjort sig märkbara. I fråga om värderingsmännens

räntabilitetskalkyl torde det böra anses som en förtjänst, att densamma

vore försiktigt beräknad. För att lägga det nya bolaget på en sund basis

borde icke blott goda eller uppåtgående konjunkturer tagas i betraktande

utan även sämre och nedåtgående. Enligt utredningsmannens uppfattning

skulle den i Munksundsbolagets vinstkalkyl beräknade förräntningen av

aktiekapitalet näppeligen vara tillräcklig att återställa aktiekapitalets värde.

Kalixbolagets bokföring uppvisade en bokförd förlust å 1,800,000 kronor och

det icke tillfredsställda avskrivningsbehovet torde (i anslutning till vad utredningsmannen

Boman anfört) böra uppskattas till cirka 1,000,000 kronor.

Att de förluster, nämnda belopp representerade, icke ersattes genom att utdelning

å aktiekapitalet under för bolaget gynnsamma år eventuellt kunde

ske torde vara uppenbart.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för de förslag — alternativ A

och alternativ B — i fråga örn Kalixbolagets framtida öde, som utredningsmannen

med utgångspunkt från de åt honom givna direktiven funnit sig

böra framlägga.

Alternativ A.

Vad först angår alternativ A innebär detta, såsom jag redan förut nämnt,

att Kalixanläggningarna skulle övertagas av domänverket och drivas i dettas

egen regi. Med hänsyn såväl härtill som till att Kalixbolagets tillgångar i

sin helhet utgjordes av sådana, som i större eller mindre grad direkt sammanhängde

med eller användes vid driften, har utredningsmannen ansett

sig böra förutsätta, att domänverket förvärvade bolagets samtliga tillgångar.

Beträffande det pris, som domänverket skäligen borde betala för dessa

tillgångar, hänvisar utredningsmannen till ett av värderingsmännen på hans

begäran i skrivelse den 12 december 1935 härom gjort uttalande. Efter att

hava erinrat om att bolagets tillgångar enligt av dem utförd värdering (värdesättning

II) ägde ett värde av 5,758,152 kronor, att dess skulder per den

31 december 1935 utgjorde 3,950,000 kronor och att överskottet, 1,808,152

kronor, sålunda uppginge till cirka 36 procent av aktiekapitalet hava värderingsmännen

åberopat följande av dem verkställda vinst- och förlustberäkning

för en fortgående drift vid Kalixverken samt anfört:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

21

Vinst å tillverkningen

30.000 ton å 10 kronor.................kronor 300,000

10.000 standards å 20 kronor.............. » 200,000

Ångturbindriften................... ■ » 34,000

Summa kronor 534,000

Räntor: skuld till statsverket.....kronor 2,487,500 k A% kronor 99,500

» » enskilda...... » 1,462,500 ä 5% » 73,125

kronor 3,950,000

Utbyggnad av sulfatfabriken..... » 1,250,000

Ränta under byggnadsåret...... » 62,500

kronor 1,312,500 å 5% » 65,625

Rörelsekapital............ » 3,000,000

medelränta å 3 %.................. » 90,000

Summa kronor 328,250

Återstode sålunda för amortering av löpande skulder eller avskrivning

å tillgångar.............. kronor 205,750

Summa kronor 534,000.

Med hänsyn till svårigheterna att förutspå konjunkturernas svängningar

ansåge värderingsmännen klokast att endast räkna med förenämnda nettobehållning

per år eller cirka 205,700 kronor, motsvarande en årlig avskrivning

å upptagna taxeringsvärden och inventarier med omkring 5 Vz procent,

vilket vore i knappaste laget för att täcka kostnader för nyanskaffning

och underhåll. Enligt värderingsmännens förmenande torde domänverket

vid övertagandet av Kalixbolagets samtliga tillgångar ej kunna betala något

utöver förpliktelsen att svara för bolagets skulder, vadan också aktiekapitalet

finge anses värdelöst.

I anslutning härtill har utredningsmannen anfört:

Ett godtagande av värderingsmännens omförmälda beräkning skulle innebära,

att bolagets fordringsägare erhölle full betalning, medan till aktieägarna

vid en avveckling icke skulle återstå någonting. Bolagets huvudsakliga

skulder jämte till säkerhet därför ställda säkerheter framginge av

följande tablå, som grundade sig på uppgifter från bolaget, vilket bland annat

beräknade, att dess råvaru- och maskinleverantörer skulle vara till fullo

likviderade i början av 1936.

Svenska handelsbanken (säkerheter: bäst liggande

förlagsinteckningar å 4,500,000: — samt fastighetsinteckningar

dels 500,000: — med bästa rätt, dels

850,000:— till förmånsrätten liggande mellan

1,500,000:— och 2,350,000:— och dels 1,250,000: —

till förmånsrätten liggande mellan 5,500,000:— och

6,750,000:—) cirka ............................. kronor 1,500,000

Statskontoret, industrilånefonden (säker
heter:

fastighetsinteckningar å 1,000,000:—, som jämväl

läge som säkerhet för i det följande omförmälda

lån hos postsparbanken, till förmånsrätten liggande inom

1,500,000:—) » 187,500

Postsparbanken (samma säkerhet som för nästföregående

lån) ................................ » 500,000

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Domänstyrelsen (säkerheter: fastighetsinteckningar

å 1,550,000:-—- liggande mellan 2,350,000:— och

3,900,000: -—) cirka .............................. kronor 300,000

Statskontoret (mot säkerhet av fastighetsinteckningar

å 1,600,000:— till förmånsrätten liggande mellan

3,900,000: — och 5,500,000: —) ......................»_1,500,000

Summa kronor 3,987,500.

Såsom av tablån framginge, skulle den ende enskilde fordringsägaren vara

aktiebolaget svenska handelsbanken, som för täckning av sin fordran hade

säkerheter med bästa förmånsrätt. Redan förlagsinteckningarna gåve full

säkerhet, då lager och inventarier enligt värderingsmännens beräkningar i

varje fall vore värda 2,000,000 kronor. På vilket sätt än Kalixbolaget avvecklades,

måste man alltså räkna med att svenska handelsbanken finge

full betalning för sin fordran, vilket banken i händelse av konkurs eller likvidation

måste erhålla. Övriga fordringsägare utgjordes av staten eller av

staten ägda inrättningar.

örn svenska handelsbankens berörda fordran å cirka 1,500,000 kronor vid

tidpunkten för domänverkets övertagande av Kalixverken av staten skulle

utlösas, torde böra påpekas, att ett utlägg för nämnda ändamål icke torde

kunna jämställas med de lån eller den aktieteckning, som från statens sida

hittills ifrågakommit gentemot Kalixbolaget, enär de säkerheter, som staten

genom inlösande av bankens lån skulle erhålla eller åt sig frigöra, utgjorde

säkerheter med bästa rätt i bolagets tillgångar.

Vidkommande en eventuell utbyggnad av sulfatfabriken vid Kalix i enlighet

med värderingsmännens förslag har utredningsmannen ansett, att denna

fråga, för den händelse alternativ A valdes, i sinom tid torde komma att påkalla

avgörande från domänverkets sida.

Utredningsmannen har med avseende å sättet för överförande av Kalixbolagets

tillgångar till domänverket anfört i huvudsak följande.

Berörda tillgångar torde böra försäljas från bolaget till domänverket, varigenom

bolagets rörelse såsom sådan, i varje fall i dess nuvarande form och

med nuvarande objekt, komme att upphöra. Dels med hänsyn härtill och

dels med hänsyn till de förluster, bolaget gjort och som vid en vederbörlig

värdering mycket sannolikt skulle visa, att så stor del av aktiekapitalet, som

§ 97 aktiebolagslagen förutsatte för att bolaget skulle vara skyldigt träda i

likvidation (2/3), gått förlorad, torde likvidation vara den lämpligaste formen

för avveckling och under vissa omständigheter mycket sannolikt den nödvändiga

formen, örn konkurs skulle undvikas. Med hänsyn till det mycket

stora antalet aktieägare (i runt tal 2,400) torde av praktiska skäl igångsättande

av underhandlingar under hand med aktieägarna örn medgivande från

dessa till försäljning till visst pris av bolagets tillgångar böra anses uteslutet,

eftersom samtycke av eller fullmakter från samtliga aktieägare i sådant fall

skulle erfordras.

I enlighet nied honom givna instruktioner hade utredningsmannen med

Munksunds aktiebolag såsom företrädande nominellt 850,000 kronor aktier

i Kalixbolaget inlett underhandlingar, örn vilket värde Munksundsbolaget

ansåge dessa aktier i Kalixbolaget hava, för att örn möjligt erhålla Munksundsbolagets

anslutning till värderingsmännens värdering av Kalixbolagets

tillgångar eller få en viss norm för värdet av Kalixbolagets aktier under hand

fastslagen med den störste enskilde aktieägaren. I anledning av dessa för
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

23

handlingar hade Munksundsholaget i sin förut omförmälda skrivelse den 20

januari 1936 meddelat, att bolaget på anförda skäl »näppeligen nu kunde

taga definitiv ställning till aktiestockens värde i Kalix träindustriaktiebolag».

-—- Det enda övriga icke statliga intresse av betydenhet med en större fordringssumma

samlad på en hand, som vore knutet till Kalixföretaget, vore

svenska handelsbanken med sin förut berörda fordran på 1,500,000 kronor.

Med hänsyn till de goda säkerheter, som banken innehade, kunde, vilket utredningsmannen

också under hand förvissat sig om, banken icke tånkas vara

villig avstå från någon del av denna sin fordran.

Vid de utbud till försäljning av Kalixbolagets tillgångar, som bomme att

göras genom vederbörande likvidator eller likvidatorer, borde anbud avgivas

av domänverket. Detta anbud borde enligt utredningsmannens mening

på skäl, som han förklarade sig komma att närmare utveckla vid redogörelsen

för alternativ B — sättas till 4,500.000 kronor. Skulle någon annan

vederhäftig spekulant på Kalixbolagets tillgångar anmäla sig, som bjöde

högre än domänverket, torde man böra hava övervägt trugan, örn och i så

fall hur högt domänverket borde bjuda över den summa, som allenast täckte

Kalixbolagets skulder. Avgörandet härutinnan torde böra läggas i Kungl.

Majlis hand. Varje belopp, varmed försäljningssumman för Kalixbolagets

tillgångar överstege skulderna, skulle nämligen komma aktieägarna till godo.

I detta sammanhang erinrade utredningsmannen om att av aktiekapitalet,

5,004,500 kronor, staten dels direkt och dels genom till industriföreningen

lämnade lån mot säkerhet av aktier i bolaget förfogade över (2,398,500 +

1,393,000 =) cirka 3,792,000 kronor. Enskilda aktieägare innehade aktier

för tillhopa omkring 1,213,000 kronor, varav 850,000 kronor belöpte å Munksunds

aktiebolag. Av den köpeskilling, staten skulle behöva erlägga för Kalixbolagets

tillgångar, skulle sålunda, i den mån berörda köpeskilling överstege

bolagets skulder, tre fjärdedelar återgå till staten och allenast en knapp

fjärdedel (24.3 procent) utgöra effektiv utgift för statsverket.

För att ett anbud av annan spekulant än staten skulle kunna godtagas torde

emellertid ur statens synpunkt — statens tidigare stödåtgärder i avseende

å Kalixverken hade varit motiverade främst av sociala skäl och av hänsynen

till rådande arbetslöshet i orten -—- det önskemålet böra uppställas, att sådan

spekulant kunde ställa betryggande garantier för att, därest han förvärvade

Kalixverken, verksamheten därstädes bomme att fortsättas i ungefär samma

utsträckning som förut.

Slutligen har utredningsmannen i fråga örn det närmare genomförandet

av Kalixbolagets likvidation gjort följande sammanfattande uttalanden.

Likvidationen borde beslutas å bolagsstämmor med bolaget. Med hänsyn

till den uppenbara fördel för de många små aktietecknarna i bolaget, som

till större delen icke likviderat sina aktier och för sitt uppehälle på ett eller

annat sätt vore beroende av att verksamheten vid Kalixverken hölles i gång,

borde i sådant fall den nödiga majoriteten av två tredjedelar av de röstande,

som vore behövlig å den senare av de två bolagsstämmor, som erfordrades,

kunna erhållas. Skulle mot förmodan så icke ske, erinrade utredningsmannen

örn att staten visavis statskontorets lån å 1,500,000 kronor till Kalixbolaget

enligt lånereversen kunde meddela föreskrifter örn lånets återbetalningstid

och därigenom få lånet indrivhart. Därest under dylika omständigheter

indrivningsåtgärder vidtoges, torde konkurs eller likvidation bliva oundviklig

för bolaget. Vidare syntes det utredningsmannen, att ett bokslut rörande

bolagets tillgångar och skulder enligt § 98 aktiebolagslagen komme att utvisa,

att bolaget jämlikt § 97 mom. 1 samma lag skulle bliva skyldigt träda

i likvidation, enär aktiekapitalet lill över två tredjedelar gått förlorat.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Likviden för Kalixverken skulle erläggas genom att domänverket betalade

Kalixbolagets skulder å tillhopa omkring 4,000,000 kronor samt därutöver

kontant erlade 500,000 kronor. Till andra fordringsägare än staten skulle

härvid endast behöva utbetalas 1,500,000 kronor, utgörande bolagets förut

omförmälda skuld till svenska handelsbanken. Av den kontant erlagda likviden

å 500,000 kronor komme, enligt vad i det föregående anförts, endast ett

belopp av cirka 125,000 kronor att bliva en effektiv utgift för statsverket.

Alternativ B.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att alternativ B

innebär, att ett särskilt aktiebolag skulle bildas, omfattande såväl Kalixverken

som domänverkets sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och

Lövholmen.

Även vid detta alternativ har utredningsmannen ansett sig böra förutsätta,

att Kalixbolaget trädde i likvidation samt att dess samtliga tillgångar försåldes,

i detta fall till det nya bolaget, som hade att avgiva anbud å desamma.

Därest eventuellt högre anbud avgåves av en enskild spekulant, torde, framhåller

utredningsmannen, böra uppställas samma önskemål som under alternativ

A beträffande betryggande garantier för fortsatt drift. Liksom i fråga

örn alternativ A borde även här få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om

en eventuell höjning av statsverkets anbud.

Utredningsmannen har påpekat, att vid förevarande alternativ ytterligare

en möjlighet vore tänkbar, nämligen den, att Kalixbolaget för den beräknade

överlåtelsesumman tecknade aktier i det nya bolaget och som likvid för dessa

aktier överlämnade sina tillgångar med skyldighet för det nya bolaget att

ansvara för Kalixbolagets skulder. För den händelse då överlåtelsesumman

komme att överstiga sammanlagda beloppet av Kalixbolagets skulder, skulle

sagda bolag erhålla ett antal aktier i det nya bolaget, vilka skulle kunna ställas

till förfogande för aktieägarna i Kalixbolaget för att bliva deras utdelning

i likvidationen av sistnämnda bolag. Därest det nya bolaget nödgades förvärva

Kalixbolagets tillgångar för ett pris överstigande Kalixbolagets skulder,

skulle den fördelen vinnas, att någon kontant likvid från statsverket eller

det nya bolaget till Kalixbolaget icke behövde ifrågakomma. Emellertid

har utredningsmannen ej funnit sig kunna förorda denna utväg, enär densamma

syntes medföra, förutom vissa praktiska svårigheter, jämväl den

konsekvensen, att i det nya bolaget såsom aktieägare infördes enskilda personer

eller företag, varigenom nämnda bolag skulle erhålla karaktären av

visserligen i huvudsak statsägt men med inslag av enskilda intressen.

I syfte att fastställa storleken av det nya bolagets aktiekapital har utredningsmannen

härefter gjort en undersökning rörande de medel, som erfordrades

för förvärv av Kalixbolagets samtliga tillgångar ävensom sågverken i

Båtskärsnäs, Sandvik och Lövholmen med lager och inventarier. Utredningsmannen

har härvidlag anfört bland annat följande.

Enligt värderingsmännens värdesättning II utgjorde sammanlagda värdet

av ifrågavarande fyra företags tillgångar 11,786,918 kronor, varav 5,758,152

kronor eller 48.8 procent belöpte å Kalixbolaget och 6,028,766 kronor eiler

51.2 procent å övriga tre företag. — Värderingsmännen hade vidare angivit

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

25

företagens sammanlagda skuldbelopp till 11,860,000 kronor. Härav hänförde

sig 3,950,000 kronor eller 33.3 procent till Kalixbolaget och 7,910,000 kronor

eller 66.7 procent till övriga företag. Då emellertid beträffande de sistnämnda

tydligen bland skulderna medräknats allt kapital, som blivit nedlagt i

dem, torde man för att få en fullständig bild av det i samtliga företag nedlagda

kapitalet böra medräkna jämväl Kalixbolagets aktiekapital. Därest

så skedde, bleve resultatet, att det i företagen nedlagda totala kapitalet visade

sig uppgå till 16,860,000 kronor, fördelande sig å Kalixbolaget med

8.950.000 kronor eller 53.08 procent samt å de tre sågverken med 7,910,000

kronor eller 46.9 procent. -—- Beträffande åter inkomsterna från det planerade

bolaget hade desamma av värderingsmännen beräknats till 1,134,000

kronor per år, härrörande till ett belopp av 534,000 kronor eller 47 procent

från Kalixverken och till ett belopp av 600,000 kronor eller 52.9 procent från

de tre sågverken. Härvid borde emellertid observeras, att värderingsmännen

för att erhålla berörda avkastning från Kalixverken föreslagit en utbyggnad

av sulfatfabriken för en kostnad av 1,250,000 kronor.

Det syntes utredningsmannen, att de belopp, för vilka det nya bolaget skäligen

borde förvärva tillgångarna i domänverkets förenämnda tre sågverk,

icke torde böra överstiga tillgångarnas värde enligt värderingsmännens värdesättning

II eller i runt tal 6,000,000 kronor. Vad anginge Kalixverken

kunde deras värde — med hänsyn till att det för verkens försättande i något

så när räntabelt skick tarvades nedläggande i desamma av ytterligare ett belopp

av 1,250,000 kronor — under inga omständigheter sättas så högt som

enligt värdesättning II eller i runt tal 5,758,000 kronor utan torde nämnda

siffra i allt fall böra minskas med 1,250,000 kronor. För Kalixverken borde

sålunda enligt utredningsmannens förmenande erläggas högst (5,758,000 —

1.250.000 —) i runt tal 4,500,000 kronor.

I detta sammanhang framhölle utredningsmannen, att, därest man för

Kalixverken beräknade (4,500,000 + 1,250,000 =) 5,750,000 kronor och för

domänverkets tre sågverk 6,000,000 kronor, de båda förvärvssiffrorna stöde

i relation till varandra som 48.8 procent och 51.2 procent. Denna relation

sammanfölle nära med de för Kalix och sågverken beräknade andelarna, 47

procent respektive cirka 53 procent, i det nya bolagets uppskattade inkomst

samt utvisade, att värdena av de olika företagen sålunda beräknats i relation

till avkastningsmöjligheterna.

På grund av vad sålunda anförts har utredningsmannen förordat, att det

nya bolaget för förvärv av samtliga ifrågakommande anläggningar jämte

inneliggande lager beräknade:

Till förvärv av Kalixbolagets tillgångar högst.......kronor 4,500,000

» » » de tre sågverken.........• . . . » 6,000,000

Härtill komme beräknad kostnad för ombyggnad av sulfatfabriken

i Kalix................... » 1,250,000

Summa kronor 11,750,000.

Det sålunda erhållna beloppet, 11,750,000 kronor, bar utredningsmannen

ansett böra utgöra det nya bolagets aktiekapital. Till frågan, huru berörda

kapital lämpligen skulle åstadkommas, återkommer jag i det följande.

I anslutning till nyssnämnda beräkning har utredningsmannen vidare

anfört:

Han bade vid beräkningen utgått från att bolaget med äganderätt förvärvade

jämväl de fastigheter, å vilka de tre sågverken vore belägna, och som nu

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

tillhörde domänverket. För sådant avhändande av staten tillhörig fast egendom

torde enligt §77 regeringsformen erfordras riksdagens samtycke. Den

möjligheten torde också kunna tänkas, att det nya bolaget av domänverket

arrenderade de områden, varå sågarna vore belägna, så att staten icke avhände

sig äganderätten till dessa fastigheter. Såväl ur juridiska som praktiska

synpunkter syntes emellertid ett sådant arrangemang medföra åtskilligt

mera besvär och för framtiden innebära en hel rad av ständigt återkommande

problem, medan däremot det nya bolagets övertagande av fastigheterna med

äganderätt skapade ett klart och enkelt läge i ifrågavarande avseenden. Med

hänsyn till att staten ju tänkts såsom den praktiskt taget ende eller i varje

fall den fullkomligt dominerande aktieägaren i det nya bolaget hade ju staten

i realiteten icke avhänts bestämmanderätten till berörda fastigheter.

De objekt, som av det nya bolaget skulle förvärvas, kunde fördelas i två

grupper. Den ena gruppen omfattande fastigheter, inventarier, materialier

och förråd. De i denna grupp befintliga objekten torde icke antagas hava

undergått någon väsentlig förändring från värderingsdatum, den 31 december

1935, och till den tidpunkt, antagligen under senare delen av 1936, då

överlåtelsen till det nybildade bolaget kunde tänkas äga rum. Den senare

gruppen omfattade däremot lager av sulfatmassa, timmer, trävaror, sulfatved

etc. och uppenbart vore, att man nu icke kunde med någon visshet förutsäga,

huru stora de inneliggande lagren vid de fyra företagen komme att vara

vid överlåtelsedatum. Skulle lagren då hava ökat, måste ju köpeskillingen

höjas; skulle de hava minskat, åtginge mindre köpeskilling. För att få någon

fast utgångspunkt hade emellertid utredningsmannen tills vidare utgått från

det värde — 5,061,736 kronor för lagren vid samtliga anläggningarna — som

värderingsmännen angivit i sin värdesättning II, med det påpekandet likväl,

att kapitalbehovet för övertagande av berörda lager icke nu definitivt läte

sig bestämmas.

Möjligen kunde från Ivalixbolagets och domänverkets sida beträffande

värderingsmännens värdesättning ifråga om lagervärdena sägas, att nämnda

värden vore lägre än vad respektive verk vid försäljning till dagspriser skulle

kunna erhålla. Härtill kunde emellertid genmälas, att det nya bolagets förvärv

gällde icke blott ifrågavarande lager utan jämväl fastigheterna, för vilka

enligt värdesättning II fulla taxeringsvärdet hade beräknats. Härigenom

torde, såsom väl också värderingsmännen ansett, respektive verk fått full

kompensation för eventuell differens mellan dagsvärdena för lagret och det

i värdesättning II upptagna värdet. Särskilt i belysning av den räntabilitetskalkyl,

värderingsmännen uppgjort, visade sig klart, att det nya bolaget, om

det skulle läggas på en från början affärsmässigt sund basis, icke lämpligen

kunde erlägga mera än slutsumman enligt värdesättning II.

Med avseende å storleken av det nya bolagets rörelsekapital erinrar utredningsmannen,

att värderingsmännen såsom dylikt kapital upptagit för Kalixföretaget

3,000,000 kronor och för domänverkets tre sågverk 2,000,000 kronor

eller alltså för samtliga företagen tillhopa 5,000,000 kronor. Utredningsmannen

meddelar vidare, att han på begäran från domänstyrelsen erhållit en

överslagsberäkning över det nya bolagets kapitalbehov, utvisande att styrelsen

uppskattat sagda kapitalbehov — inbegripen kostnaden för förvärv av i lager

befintliga råvaror och virke, vilken kostnad upptagits med 6,610,000 kronor

— till 9,520,000 kronor eller, därest hänsyn toges till eventuell förhöjning i

råvarukostnaden, 10,870,000, kronor. I sistnämnda båda belopp inginge

kostnader för ytterligare komplettering av anläggningarna med 1,660,000

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

27

kronor. Med hänsyn till de ofta häftiga svängningarna inom träindustrin i

förening nied det nordliga läget hade det synts domänstyrelsen lämpligast,

att det sålunda uppskattade behövliga kapitalet tillika med anläggningarnas

inlösenvärde insattes i det tillämnade nya bolaget helt i form av aktiekapital.

Vid en jämförelse mellan förenämnda överslagsberäkning och värderingsmännens

uppskattning har utredningsmannen funnit, att det kapital, som

enligt värderingsmännen skulle erfordras för samma ändamål, som medtagits

i överslagsberäkningen, skulle utgöra dels de sammanlagda lagervärdena å

5,061,736 kronor och dels det sammanlagda rörelsekapitalet å 5,000,000 kronor

eller sålunda tillhopa 10,061,736 kronor. I betraktande av att två av

varandra oberoende utredningar kommit till så relativt närliggande resultat

har utredningsmannen ansett sig böra utgå från att ett kapitalbehov för berörda

ändamål å något över 10,000,000 kronor borde täckas för att säkerställa

det nya bolagets behöriga drift. Då nyssnämnda belopp 5,061,736 kronor,

enligt vad förut sagts, inräknats i bolagets aktiekapital, skulle sålunda

i rörelsekapital erfordras omkring 5,000,000 kronor. Utredningsmannen

har emellertid ansett, att rörelsekapitalet borde utökas för att därmed skulle

kunna täckas även vissa engångsutgifter vid bolagets start, såsom t. ex. lagfartsstämpel

och aktiestämpel. Med hänsyn till att taxeringsvärdena å anläggningarnas

sammanlagda fasta egendom enligt värderingsmännens uppgifter

utgjorde tillhopa 5,825,600 kronor, kunde lagfartsstämpeln beräknas

till cirka 116,000 kronor. Aktiestämpeln komme att uppgå till 117,500 kronor.

Utredningsmannen har på grund härav hållit före, att såsom särskilt

rörelsekapital vore erforderligt ett belopp av 5,300,000 kronor. — Emellertid

har utredningsmannen ansett sig böra anmärka, att utgifterna för lagfartsoch

aktiestämpel återginge till staten via postverket. Beträffande de kostnader

för komplettering av anläggningarna, som domänstyrelsen i sin överslagsberäkning

upptagit, har utredningsmannen framhållit, att desamma, i

den mån de icke kunde och borde täckas av det till det nya bolagets förfogande

stående kapitalet, vore av den art, att de lämpligen, i den mån de erfordrades,

borde täckas på annat sätt än genom tillskott direkt vid bolagets

bildande, exempelvis genom användande av vinstmedel för sådant ändamål

eller upptagande av lån.

Det nya bolagets sammanlagda kapitalbehov (aktiekapital + rörelsekapital)

har sålunda av utredningsmannen beräknats till (11,750,000 + 5,300,000

= ) 17,050,000 kronor. Utredningsmannen har påpekat, att detta belopp vore

1.060.000 kronor lägre än det av värderingsmännen beräknade totalbeloppet

18.110.000 kronor, som de ansett om ock knappt kunna förräntas. Beloppet

17.050.000 kronor borde på grund härav enligt utredningsmannens mening

giva tämlig trygghet i förräntningshänseende.

Utredningsmannen har härefter övergått till att undersöka, huru stor del

av det för det planerade bolaget erforderliga kapitalet, 17,050,000 kronor,

som redan vöre nedlagt av staten, och huru mycket staten behövde tillskjuta

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kunc/L Maj.ts proposition nr 193.

såsom nytt kapital för bolaget. I detta hänseende anför utredningsmannen

bland annat:

Vad först beträffade förvärvet av Kalixbolagets tillgångar för 4,500,000

kronor skulle härför från statens sida erfordras 1,500,000 kronor för att inlösa

svenska handelsbankens fordran och 500,000 kronor för utbetalning

till aktieägarna, av vilket senare belopp emellertid staten återfinge 375,000

kronor, så att den effektiva utgiften i berörda avseende allenast bleve 125,000

kronor. Återstående del, 2,500,000 kronor, av köpeskillingen för Kalixbolagets

tillgångar återfinge staten på grund av sina fordringar å samma belopp.

För förvärv av domänverkets tre sågverk jämte lager erfordrades icke något

kontant utlägg, enär härför skulle lämnas aktier i det nya bolaget i likvid.

Däremot måste kostnaden för ombyggnad av sulfatfabriken i Kalix, 1,250,000

kronor, kontant tillskjutas.

\ ad härefter anginge för driften jämte vissa engångskostnader behövligt

kapital, 5,300,000 kronor, måste nämnda belopp bestridas genom kontant tillskott.

För att täcka driftens behov av förlagsmedel särskilt under vintermånaderna,

då kapitalbehovet vore störst, borde rörelsekapitalet — på skäl, som

i annat sammanhang bomme att angivas — lämpligast åstadkommas genom

en förlagskredit, lämnad av staten eller statsägd bank mot säkerhet av bästa

förlags- och fastighetsinteckningar. Det borde emellertid observeras, att

driftskapitalet, i vad det anginge domänverkets tre sågverk, antingen redan

tillhandahölles av domänverket (= staten) eller vore avsett att av domänverket

tillhandahållas, varför man icke kunde anse, att det i dessa avseenden

rörde sig örn någon ny utgift från statens sida. Vid en närmare granskning av

domänstyrelsens överslagsberäkning bade utredningsmannen kommit till det

resultatet, att av driftskapitalet ett belopp av cirka 2,000,000 kronor folie å

Kalixverken. Sagda belopp bleve sålunda en ofrånkomlig utgift för statsverket.

På grund av vad sålunda anförts syntes statens i realiteten nya kapitaltillskott

för det tillämnade bolaget kunna beräknas uppgå till (1,500,000 +

125.000 + 1,250,000 + 2,000,000 =) 4,875,000 kronor.

Innan utredningsmannen närmare ingått på frågan örn sättet för anskaffande

av behövligt aktiekapital och rörelsekapital, har han i korthet omnämnt

vissa faktorer, som skulle kunna tänkas inverka på aktie- och driftskapitalens

storlek. Härutinnan har han uppgivit väsentligen följande.

_ Värderingsmännen hade såsom de tre sågverkens — i Båtskärsnäs, Sandvik

och Lövholmen — skuld till domänverket angivit ett sammanlagt belopp

av 7,910,000 kronor. Enligt uppgift utgjorde beloppet domänverkets bokförda

fordran för kostnader, som av verket nedlagts för respektive sågverks

och lagers inköp, utbyggnad och underhåll. Nämnda summa syntes sålunda

utgöra så att såga domänverkets självkostnadspris för berörda tre sågverk

jämte lager och inventarier i deras nuvarande skick utan avskrivningar. Med

hänsyn till detta faktum torde de hos domänverket bokförda värdena icke

böra tillerkännas vitsord framför värderingsmännens värdering av sågverken,

slutande å i runt tal 6.000,000 kronor. Skulle man emellertid vilja tillerkänna

domänverket för dess sågverk med lager en köpeskilling från det

nya bolaget svarande mot berörda bokförda värden, måste aktiekapitalet ökas

med omkring 1,900,000 kronor, varigenom sagda kapital bomme att utgöra

13.650.000 kronor.

Med hänsyn till värderingsmännens förräntningskalkyl, det förhållandet att

de från domänverket överförda sågverken lika fullt i realiteten kvarbleve i

statens ägo samt vikten av att det nya bolaget erhölle en från början sunt

affärsmässig basis torde dock värderingsmännens värdering till 6,000,000 kro
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

29

nor vara den utgångspunkt, från vilken likvidsumman gentemot domänverket

borde fastställas och följaktligen bolagets aktiekapital bestämmas med

hänsyn därtill. Huru än köpeskillingen för domänverkets sågar och lager

fixerades, bleve det ju samma realvärde, det nya bolaget komme att tillföras

från domänverket, så att staten därigenom i realiteten icke avhände sig någonting

utan tvärtom med ett förvärvspris för sågverken och lagren beräknat

efter värderingsmännens värdering gåve det nya bolaget gynnsammare startbetingelser.

Vidare skulle kunna antagas, att svenska handelsbankens fordran på

1.500.000 kronor antingen mot samma säkerheter kvarlåge hos banken eller

övertoges av staten eller statsägd bank, vilket ju skulle innebära, att aktiekapitalet

minskades med 1,500,000 kronor och lånekontot ökades med samma

belopp, så att det sammanlagda lånebehovet skulle uppgå till (5,300,000

+ 1,500,000 =) 6,800,000 kronor. En sådan åtgärd skulle ju medföra den

olägenheten, att säkerheterna för 1,500,000-kronorslånet icke vore att påräkna

för krediten å 5,300,000 kronor, varav i sin tur måste följa, att nämnda

kredit bleve betydligt svårare att placera. Även om saken tänktes löst så,

att ett större lån å 6,800,000 kronor upptoges mot första fastighets- och förlagsinteckningar,

skulle detta lån likväl bliva svårare att placera, bland annat

enär man då behövde taga i anspråk större delen av fastigheternas taxeringsvärden

— nu sammanlagt uppgående till 5,825,000 kronor — och lagervärdena.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och för att bolaget skulle erhålla

en sundare basis föresloge utredningsmannen, att berörda belopp å 1,500,000

kronor inräknades i aktiekapitalet.

Beträffande kostnaden för sulfatfabrikens ombyggnad, 1,250,000 kronor,

gällde likaledes, att denna summa kunde tänkas åstadkommen lånevägen.

Örn så skedde, kunde aktiekapitalet minskas med 1,250,000 kronor. Även här

måste emellertid påpekas svårigheterna att erhålla ett sådant lån, för vilket

som säkerhet endast kunde erbjudas inteckningar liggande ovanför dem, som

lämnats för lånet å 5,300,000 kronor. Dels med hänsyn därtill och dels med

hänsyn till den sundare basis, bolaget skulle erhålla genom att berörda

1.250.000 kronor täcktes genom aktiekapitalet, förordade utredningsmannen,

att så skedde. I

I avseende å sättet för åstadkommandet av det aktiekapital, som utredningsmannen

enligt vad i det föregående omförmälts ansett erforderligt för

det planerade nya bolaget, har utredningsmannen uppgjort följande tablå:

Domänverket tecknar aktier för belopp, motsvarande den

summa det nya bolaget skulle erlägga för berörda tre

sågverk jämte dithörande lager .................... kronor 6,000,000

Statsverket tecknar till förvärv av Kalixbolagets tillgångar

erforderliga ...................................... » 4,500,000

Statsverket tecknar ytterligare för ombyggnadskostnaden

av sulfatfabriken i Kalix erforderliga................ » 1,250,000

Summa aktiekapital kronor 11,750,000.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen förordat, att det behövliga rörelsekapitalet,

5,300,000 kronor, anskaffades genom förlagskredit från staten

♦•Iler statsägd bank mot säkerhet av bästa förlags- och fastighetsinteckningar.

Härtill har nu utredningsmannen knutit följande reflexioner.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Det nya bolagets driftskapital behövde, såsom också värderingsmännen

antytt, icke tagas i anspråk hela året utan till stor del endast vissa perioder

därav (huvudsakligast vintertid). Vid sådant förhållande syntes det opraktiskt

att anskaffa berörda belopp, 5,300,000 kronor, i forin av aktiekapital,

som ju läge bundet bela året och såsom aktiekapital skulle förräntas. Det

vore bättre, om bolaget vid varje tidpunkt behövde taga i anspråk allenast

den del av rörelsekapitalet, som just då erfordrades, så att vid varje tidpunkt

ränta icke behövde erläggas för större belopp än som just då vore i bolagets

rörelse använt. För staten torde det dessutom te sig mera tilltalande att i

stället för att inbetala ett belopp såsom likvid för aktier kunna själv eller

eventuellt genom statsägd bank tillhandahålla denna summa såsom kredit åt

det nya bolaget, varigenom ju staten bleve fordringsägare med bästa förmånsrätt

i såväl förlagsinteckningar som fastighetsinteckningar i stället för i annat

fall endast aktieägare. Skulle krediten lämnas genom statsägd bank. vilket

ju med hänsyn till de erbjudna säkerheternas bankmässiga beskaffenhet torde

vara icke blott önskvärt utan även lämpligt, tillkommc den fördelen, att

statsverket såsom sådant icke behövde för anskaffande av rörelsekapitalet

hava någon utgift.

Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang ånyo örn det förhållandet,

att förvärvssumman för lager och inventarier tillhörande Kalixverken och

domänverkets tre sågverk ännu icke kunde definitivt fixeras. Rörande detta

spörsmål och dess inverkan på det nya bolagets bildande yttrar utredningsmannen

vidare:

För att fixera nämnda summa borde viss datum bestämmas, när tillträde

skulle beräknas ske, och värdering av då inneliggande lager enligt samma

grunder som värderingsmännen använt äga rum. Sedan på detta sätt fastslagits

den exakta summan, för vilken lagret vid de olika verken skulle övertagas,

kunde aktiekapitalet definitivt fixeras och stiftelseurkund för det nya

aktiebolaget utfärdas.

Av praktiska skäl kunde man emellertid tänka sig utgå från de förut beräknade

siffrorna för inköpspriset såsom fasta, vilket skulle medföra, att

aktiekapitalet redan nu kunde fixeras till 11,750,000 kronor och det nya bolaget

bildas utan att avvakta lagervärderingen. Skulle det sedan vid det nya

bolagets förvärv av lagren visa sig, att därför erfordrades större kapital än

i det föregående tänkts såsom ingående i aktiekapitalet, kunde ett sådant

överskott, som icke kunde beräknas bliva allt för stort, täckas dels ur den

förutsatta förlagskrediten och dels ur en eventuell ökning därav. Avgörandet

härvidlag borde överlåtas åt det nya bolagets ledning. Därest aktiekapitalet

sålunda redan nu fixerades, kunde, därest beslut örn det nya aktiebolaget

fattades, stiftelseurkund utfärdas och övriga åtgärder för det nya bolagets tillblivelse

äga rum, när så ansåges lämpligt och utan avvaktande av "lagrens

värdering. Enär vidare antalet stiftare i ett aktiebolag liksom antalet aktieägare

måste vara minst fem stycken, borde utom staten fyra särskilt utsedda

personer fungera såsom stiftare och sedermera aktieägare.

Slutligen har utredningsmannen i fråga örn det nya bolagets kommande

verksamhet anfört följande.

Redan förut^ bedreve de tre av domänverket ägda sågverken uteslutande

förädling av ravaror från domänverkets skogar, och Ivalixbolaget hade från

domänverket hämtat något över 70 procent (räknat efter värdet) av sitt råvarubehov.

Under sådana omständigheter bomme gentemot det nya bolaget

domänverket såsom nästan ende råvaruleverantör att intaga en allt domme
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 193.

31

rande ställning. Skulle det nya bolaget på tillbörligt sätt kunna fylla sin uppgift

såsom så att säga förädlingsfabrik för domänverkets råvaror, måste ett

intimt och förtroendefullt samarbete mellan domänverket och det nya bolaget

förutsättas. Bolagets inköp av virke och andra råvaror från domänverket

torde icke böra ske enligt principer, som tillämpats vid de kontrakt, som förut

funnits och fortfarande funnes mellan domänverket och Kalixbolaget. Dessa

kontrakt torde — såsom ock påpekats av bland andra utredningsmannen

Boman samt värderingsmännen — på ett olämpligt sätt betunga köparen.

Det borde icke vara omöjligt att finna en form, varigenom det nya bolaget

från domänverket finge rätt att till normala säsongpriser inköpa sitt virkesbehov.

Härvid finge icke lämnas ur sikte nyss anmärkta förhållande, att det

nya bolaget, i vilket ju domänverket skulle hava mycket stort inflytande,

torde komma att i stor utsträckning fungera såsom förädlingsfabrik åt domänverkets

skogar i dessa distrikt och vid sådant förhållande varken kunde

eller borde helt eller delvis förbigås vid domänverkets försäljningar av skog

eller timmer. Principiellt sett borde denna sak ligga så till, att, å ena sidan,

det ålåge domänverket att tillse, att -— i mån av tillgång och utan åsidosättande

av skäliga enskilda intressen — det nya bolagets råvarubehov bleve

fyllt från domänverkets sida, innan försäljning från domänverket i dessa

distrikt till enskilda ägde rum, medan, å andra sidan, det nya bolaget till

domänverket borde erlägga betalning enligt säsongens gällande marknadspris.

Av utredningsmannen anförda fördelar och nackdelar enligt alternativen A

och B.

Efter att hava redogjort för sina undersökningar rörande ifrågavarande

båda alternativ A och B har utredningsmannen övervägt de fördelar och

nackdelar, som synts honom förbundna med de olika alternativen.

Dessförinnan har emellertid utredningsmannen lämnat några uppgifter örn

finska statens aktiebolagsdrift inom trävarubranschen. Med hänsyn till de

jämförelsepunkter Finland erbjuder med vårt land i fråga om natur, råvara

och förädlingssätt torde av berörda uppgifter böra här återgivas följande.

Finska staten vöre för närvarande såsom aktieägare intresserad i tvenne

större skogs- och cellulosabolag, nämligen Veitsiluoto O/Y och Enso-Gutzeit

A. E. I Veitsiluoto ägde staten alla aktierna utom två. Företaget hade länge

drivits av For ststyrelsen i egen regi, men ombildades år 1932 till aktiebolag

i syfte att möjliggöra en mera affärsmässig skötsel av detsamma. Enso-Gutzeit

däremot hade uppkommit genom sammanslagning och koncentrering av

ett antal från början helt privata företag och företedde nu tillsammans med

systerbolaget Tornator O/Y bilden av en typisk industrikoncern. Statens

delägarskap daterade sig från efterkrigsåren, då stora aktieposter, som dittills

varit i norska händer, inköptes av finska staten. För närvarande ägde staten

cirka 87 procent av aktiekapitalet.

Veitsiluotos ombildning till aktiebolag kunde måhända tydas, som om det

skulle ställa sig mera gynnsamt för staten att endast indirekt i aktiebolagsform

driva rörelse av nu ifrågavarande beskaffenhet. Å andra sidan torde

ännu för kort tid hava förflutit sedan bolagets tillkomst, för att man skulle

kunna våga något slutgiltigt omdöme om saken. Vid bolagsbildningen drabbades

emellertid staten av betydande förluster genom att stora avskrivningar

måste göras för att ställa företaget på en sund basis.

Beträffande Enso-Gutzeit gällde, att statens förvärv av omfönnälda stora

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majis proposition nr 193.

aktieposter under en följd av år måste anses hava medfört övervägande nackdelar

till följd av det höga pris, som betingades, och med hänsyn till att för

likvidens erläggande ett obligationslån i norska kronor måste upptagas. För

omkring tio år sedan hade emellertid ledningen av Enso-Gutzeit och därefter

av Tornator uppdragits åt en av de främsta fackmän, som kunde erhållas i

landet. Denne tilldelades mycket vidsträckta fullmakter, vilka möjliggjorde

för honom att omlägga bolagets drift i enlighet med den ekonomiska utvecklingen

och i övrigt sköta den på fullt affärsmässigt sätt. Koncernens resultat

hade därpå väsentligen förbättrats. Därvid hade givetvis i hög grad bidragit,

att de på skog baserade förädlingsindustrierna under senare år i Finland

gynnats av goda förutsättningar samt rönt ett stort uppsving.

Den jämförelse, som utredningsmannen härefter anställt mellan förenämnda

båda alternativ, har föranlett honom till i huvudsak följande uttalanden.

övertoges Kalixverken — enligt alternativ A — i domänverkets regi, förenades

i en hand såväl den huvudsakliga råvarutillgången som anstalterna för

råvarans förädlande. Domänverket, som redan förut ägde tre sågverk i dessa

distrikt, skulle få sin förädlingsapparat utökad med, förutom Kalixverkens

såg, den till samma verk hörande sulfatfabriken. Domänstyrelsen hade

dittills här saknat sådan fabrik, och förvärvet av nämnda fabrik borde vara

av så mycket större betydelse, som domänverkets sågverk Båtskärsnäs och

Sandvik läge på relativt litet avstånd från fabriken och kunde bidraga med

råvara till densamma. Förvärvet av Kalixverkens sågverk vore uppenbarligen

ej av samma betydelse för domänverket. Men om — av sociala skäl eller

eljest — staten önskade, att driften där hölles i gång, borde det för staten

vara en fördel att mera direkt kunna bestämma däröver och sörja för att de

i varje särskilt fäll ändamålsenligaste åtgärderna kunde vidtagas, och sågverksdritten

vid Kalixverken beräknades ju av värderingsmännen giva överskott.

De direkta kostnaderna för staten som helhet betraktad komme vid ett

arrangemang enligt alternativ A — under förutsättning att domänverket

kunde förvärva Kalixverken för 4,500,000 kronor — att utgöra allenast

1,625,000 kronor.

Beträffande alternativ B torde, enär i det föregående förutsatts, att staten

(domänverket) skulle äga det tillärnade nya aktiebolaget och följaktligen

vara den bestämmande i detsamma, vad nyss i fråga om alternativ Ä anförts

om lämpligheten av att domänverkets förädlingsapparat utökades med Kalixverken

äga motsvarande tillämpning. Den enhet mellan råvaruägaren och

förädlaren, som alternativ A innebure, skulle visserligen i alternativ B formellt

brytas genom det nya bolagets tillkomst såsom särskild juridisk person. Men

eftersom aktierna i det nya bolaget skulle komma att ägas av staten och

staten (domänverket) alltså komma att bliva den bestämmande, brötes i realiteten

icke nämnda enhet.

Statens direkta engångskostnader för genomförandet av alternativ B uppginge

enligt vad i det föregående omförmälts till 4,875,000 kronor och ställde

sig alltså betydligt högre än enligt alternativ A. Emellertid vore i nämnda

belopp inräknade 1.250,000 kronor avsedda för utvidgning av Kalix sulfatfabrik.

Anmärkas borde, att denna utgift med all sannolikhet måste

bliva en utgift även vid alternativ A, ehuru icke direkt vid överlåtelsen.

För såväl alternativ A som alternativ B måste antagas, att hänsyn vid den

vidare driften fortfarande komme att tagas till de i det föregående berörda

sociala skäl rörande förebyggande av arbetslöshet, som hittills uppenbarligen

varit en i många avseenden bestämmande orsak till statens handlande

i denna sak.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 193.

33

Enligt utredningsmannens åsikt torde aktiebolagsformen på grund av därmed

förenade bokföring och årlig balansräkning m. m. giva större översiktlighet

över den industriella driftens ekonomiska resultat än alternativ A.

Antingen domänverkets förädlingsverksamhet (i form av sågverksdrift

och cellulosafabrikation) med ty åtföljande försäljning av produkterna dreves

direkt av domänverket eller i form av aktiebolag bomme denna förädlings-

och försäljningsverksamhet att äga rum i direkt konkurrens med

annan in- eller utländsk försäljning av nämnda produkter från enskilda inländska

och enskilda eller statsägda utländska företag i samma bransch.

För att den sålunda av svenska staten drivna rörelsen skulle bliva lönande,

vore det uppenbarligen av alldeles väsentlig betydelse, att ledningen av

såväl förädlings- som försäljningsorganisationerna handhades av en inom

berörda område erfaren och dugande fackman (eventuellt flera), som i sitt

handlande, vilket ju många gånger måste bestämmas av affärsmässiga hänsyn

och fordrade snabba beslut samt tagandet av vissa risker, icke lämpligen

borde vara bunden av de i dessa avseenden betydligt snävare gränser,

en ämbetsman i ett ämbetsverk hade uppdragna för sig i form av instruktioner

eller eljest. Det i alternativ B tänkta bolagets chef borde hava

möjlighet att under villkor något så när likartade med dem, som gällde

för cheferna för de konkurrerande företagen utöva sin ledareverksamhet.

Av väsentligt avgörande betydelse för huru det nya bolagets verksamhet

skulle utfalla vore, att en på området verkligt erfaren, duglig och energisk

ledare tillsattes.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde man hava skäl antaga, att,

under förutsättning att nu angivna riktlinjer för alternativ B följdes, den

då genom det nya bolaget ombesörjda förädlingen och försäljningen borde

kunna uppvisa gynnsammare utbyte för staten än därest alternativ A valdes.

Staten skulle i alternativ B erhålla en effektivare och rationellare organisation

för denna verksamhet, och de för alternativ B:s genomförande

erforderliga utläggen borde under sådana omständigheter relativt snart

hava tagits igen. Att i längden alternativ B skulle visa sig för staten fördelaktigare

torde med tämlig säkerhet kunna antagas.

Utredningsmannen har sålunda för sin del förordat, att förevarande fråga

erhölle sin lösning enligt alternativ B.

Jag torde i detta sammanhang få nämna, att direktören Tham i värderingsmännens

förut omförmälda skrivelse den 9 december 1935 uttalat sin

anslutning till den ifrågasatta aktiebolagsformen. Till motivering av denna

sin ståndpunkt har han framhållit, att med berörda organisationsform komme

att vinnas enhetlighet i varusorteringen samt nödig smidighet och handlingsfrihet

i förvaltningen.

Yttranden.

Ur de yttranden, som avgivits över utredningsmannens utredning, i vad

densamma rör Kalixanläggningarnas förenande under gemensam ledning

med domänverkets sågverk i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen, må

här återgivas följande.

Statens arbetslöshetskommission har ansett sig endast hava att bedöma,

i vad mån de föreslagna anordningarna komme att inverka på arbetstillgången.

Det har synts kommissionen föga troligt, att någon skillnad här
Bihang

lill riksdagens protokoll 193G. 1 sand. Nr 103.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

utinnan skulle komma att uppstå vid det ena eller andra alternativets tilllämpning.

Det ur arbetslöshetssynpunkt angelägna vore, att driften vid

Karlsborg och Båtskärsnäs kunde få fortgå i oförminskad eller helst utökad

omfattning. Kommissionen har i övrigt rörande ifrågavarande spörsmål

hänvisat till sitt yttrande den 17 april 1935 över direktören Bomans

utredning. I nämnda yttrande hade kommissionen anfört bland annat följande.

Vid Karlsborgs sågverk och sulfatfabrik sysselsattes under år 1933 i medeltal

sammanlagt 347 man och under år 1934 313 man. En eventuell driftsnedläggelse

skulle sannolikt medföra, att i första hand dessa personer bleve

arbetslösa. Huruvida verkningarna av en driftsnedläggelse kunde bliva ännu

mera omfattande torde, i avsaknad av kännedom om möjligheterna att finna

annan avnämare till det virke, som nu konsumerades vid Karlsborgsverken,

för närvarande knappast kunna bedömas. Ej heller torde något

bestämt uttalande kunna göras i fråga örn den utsträckning, i vilken Karlsborgsarbetarna

vid en driftsnedläggelse skulle komma att påkalla hjälp från

det allmännas sida, men det torde kunna anses sannolikt, att större delen

så gott som omedelbart skulle komma att anmäla sig som hjälpsökande.

Vid det förhållande att reservarbeten anordnats i orten omkring Kalix sedan

ett femtontal år tillbaka, torde det i fortsättningen komma att stöta på

svårigheter att finna lämpliga arbetsobjekt, vadan eventuella hjälpåtgärder

genom arbetslinjen salunda torde kunna vidtagas endast i begränsad omfattning.

Ett sammanförande under enhetlig ledning av vissa statsverket

tillhöriga företag med Kalix träindustriaktiebolag torde innebära, att en betydande

del av virkesavkastningen från domänverkets skogar inom Norrbottens

län komme att förädlas i domänstyrelsens regi och på grund härav

samtliga med virkets utdrivning sammanhängande arbeten att utföras

genom domänstyrelsens försorg, ett förhållande, som säkerligen skulle komma

att bidraga till en jämnare arbetstillgång i skogarna.

Redan tidigare hade kommissionen framhållit, att i stort sett endast tvenne

huvudformer av statligt ingripande här kunde komma i fråga, nämligen

antingen åtgärder för ett överflyttande till andra orter av den övertaliga del

av befolkningen, som icke längre hade möjlighet att vinna sin utkomst i

den inom orten bedrivna industrin, eller också åtgärder, avsedda att möjliggöra

för ortens arbetslösa eller av arbetslöshet hotade befolkning att kunna

existera i hemkommunen.

Beträffande arbetslösheten inom Nederkalix kommun framgår av en

utav kommissionen vid det nu avgivna yttrandet fogad bilaga, vari även

intagits hjälpverksamhetens omfattning och statsverkets kostnader härför

under tiden från och med år 1925, bland annat följande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

35

År

Antal anmälda

arbetslösa

Medeltal per år

Antal hjälpta

arbetslösa

Medeltal per år

Hjälpkostnad * 1

Kronor

Medeltal per hjälpt

arbetslös

Kronor

1925..........

295

109

110,110

1,010

1926..........

508

237

245,538

1,036

1927..........

640

390

383,836

984

1928..........

400

231

287,177

1,243

1929..........

284

92

155,816

1,694

1930..........

376

145

164,974

1,138

1931..........

644

383

428,901

1,120

1932..........

1,148

838

787,820

940

1933..........

1,345

1,019

977,775

960

1934..........

800

678

826,214

1,219

1935..........

Medeltal: 644

441

Medeltal: 412

350

Summa: 4,368,161

2

Medeltal 1,060

2

1 Omfattar löner till statliga reservarbetare, hemmahörande i Nederkalix, samt statsbidrag till

statskom. reservarbeten, dagunderstöd, hyreshjälp, kurser och friv. arbetstjänst.

2 Kostnaderna för år 1935 kunna ännu icke exakt angivas.

I anslutning härtill har kommissionen vidare yttrat: Av förestående uppgifter

framginge, att arbetslösheten sedan ett år tillbaka syntes hava stagnerat

på en jämförelsevis hög nivå. Alltjämt hade det befunnits nödvändigt

att bringa hjälp till cirka 350 arbetslösa. Ehuru den förhandenvarande, besvärande

arbetslösheten ej torde komma att nämnvärt minskas på grund

av i föreliggande utredning ifrågasatta åtgärder, torde likväl en stabilisering

av den industriella driften medföra ur arbetslöshetssynpunkt gynnsamma

verkningar.

Domänstgrelsen har till en början framhållit, att varken ett direkt övertagande

av Kalixbolagets anläggningar eller en sammanslagning av desamma

med domänverkets ifrågakommande tre sågverk vore något för domänverket

i ekonomiskt avseende eftersträvansvärt. Den kvantitet sågtimmer, som nu

årligen uttoges från statsskogarna utefter Torne—Pite älvar kunde nämligen

med fördel försågas vid domänverkets egna anläggningar, och vad som till

äventyrs därutöver återstode av den ordinarie avverkningen kunde säkerligen

på ett tillfredsställande sätt försäljas i den öppna marknaden. Ej heller

hade, yttrar styrelsen vidare, domänverket något speciellt intresse att förvärva

sulfatfabriken, så länge densamma ändock kunde hållas i drift och

till tillfredsställande pris taga emot de kvantiteter sågverksavfall, som lämpligen

kunde tillföras fabriken från Båtskärsnäs och Sandvik.

Härefter har domänstyrelsen till bemötande av vissa av värderingsmännen

gjorda beräkningar anfört väsentligen följande.

Värderingsmännens kalkyler över vad som kunde betalas för Kalixbolagets

tillgångar, nämligen 3,950,000 kronor, förutsatte ökade utbyggnader till avsevärda

kostnader och vidtagande av vissa samt fullföljande av andra redan

påbörjade förändringar och grundade sig sålunda icke på nuvarande för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

hållanden. Kalkylen visade trots detta ett årligt överskott av endast 205,700

kronor, vilket belopp värderingsmännen själva ansett vara i knappaste laget

för att svara mot nyanskaffning och underhåll. Kalkylen måste sålunda anses

byggd till icke ringa del på mycket ovissa förhoppningar. Beträffande

frågan om vad som kunde betalas för ett verk, som praktiskt taget aldrig

lämnat någon vinst och vars ställning, trots undan för undan lämnade nya

kapitaltillskott, ändock icke kunde sägas hava förbättrats, ville styrelsen

framhålla, att något sådant som att betalning skulle utgå till en säljare för

kalkylerade, på nyinvesteringar av köparen beroende bättre 1''örräntningsmöjligheter

syntes vara väl mycket begärt. Styrelsen ansåge emellertid, att

fortsatt säkrad drift av sulfatfabriken vid Kalix hade en viss betydelse för

domänverkets sågverk, nämligen nyttiggörande av sågavfallet från Båtskärsnäs

och Sandvik såsom kok- och bränsleflis. Om Kalixverken med hänsyn

jämväl härtill åsattes ett värde av inalles 2,000,000 kronor, torde detta kunna

försvaras, även örn beloppet vore högt såsom beroende av konjunkturer

och utgörande en diskontering av väntade inkomster. Till detta värde av

2,000,000 kronor komme jämväl värdet av lager och inventarier vid eventuellt

övertagande, approximativt beräknat till 1,950,000 kronor. De av värderingsmännen

angivna priserna kunde visst icke anses såsom låga, då de

ju skulle inrymma även den vinst, som under fortsatt drift erfordrades för

räntor och amortering under viss tid. Kalixbolagets sågverk hade för domänverket

intet som helst driftsvärde, snarare motsatsen, då det statsskogsvirke,

som försågades vid Kalix kunde billigare förädlas vid Båtskärsnäs genom

fullt utnyttjande av sistnämnda verk.

I detta sammanhang ville styrelsen framhålla, att den nu förefintliga utbyggnaden

av sågverksindustrin i Norrbotten vore så stor, att tillgången på

råvaror för densamma måste betecknas som ganska knapp. Skulle statens

skogar helt förse ifrågavarande industrier med erforderligt virke, komme

intet eller i varje fall obetydligt timmer att från statsskogarna kunna tillhandahållas

i den fria marknaden. Den virkestillgång, som av 1933 års

skogsindustrisakkunniga angivits som tillgänglig, syntes nämligen vara alltför

högt beräknad.

På grund av vad sålunda anförts ansåge styrelsen, att värdet av Kalixbolagets

samtliga tillgångar under inga förhållanden kunde sättas högre än

det av värderingsmännen angivna, 3,950,000 kronor. Att emellertid, som

utredningsmannen föreslagit, framkonstruera ett ytterligare värde å bolagets

tillgångar med omkring 500,000 kronor torde enligt styrelsens mening

icke böra ifrågakomma. Kalixverken, sådana deras förräntningsmöjligheter

dittills visat sig, hade i och för sig endast realisationsvärde.

Beträffande utredningens alternativ B, åt vilket utredningsmannen på anförda

skäl givit sitt förord, har domänstyrelsen förklarat, att styrelsen icke

kunde tillstyrka detsamma. Till stöd för denna sin uppfattning har styrelsen

andragit huvudsakligen följande.

Vad utredningsmannen åberopat rörande vissa förhållanden inom den finska

statsdrivna trävaruindustrin kunde styrelsen ej finna vara i förevarande

fall jämförbart. Utredningsmannens uttalande örn att med aktiebolagsformen

förenad bokföring och årlig balansräkning m. m. gåva större överskådlighet

över den industriella driftens ekonomiska resultat än alternativ A

syntes vidare styrelsen något oförklarligt. Med erkännande av det principiellt

riktiga i utredningsmannens uttalande, att det nya bolaget vid inköp

av virke och andra råvaror från domänverket borde erlägga betalning enligt

säsongens gällande marknadspris, ville domänstyrelsen dock påpeka, att de

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

37

mellan domänverket och Kalixbolaget i detta hänseende kontrakterade priserna,

åtminstone under de fem senaste åren, e.j endast understigit den prissättning,

som nu av utredningsmannen anbefalldes, och sålunda jämväl de

priser, domänverkets egna sågverk fått erlägga, utan därjämte för Kalixbolaget,

i motsats till all övrig skogsindustri i landet, innefattat den extra

fördelen, att råvarupriset anpassats efter bolagets egna försäljningar först

efter det att skeppningsåret gått till ända. Styrelsen kunde således icke

finna, att vad utredningsmannen föreslagit beträffande prissättning för råvaran

utgjorde något särskilt motiv för aktiebolagsformen.

Styrelsen anmärkte härjämte, att man icke borde bortse från att kostnaderna

för själva bolagsbildningen komme att uppgå till omkring 300,000 kronor.

Utredningsmannens förslag att domänverkets tre sågverk skulle överlåtas

till det nya bolaget för 6,000,000 kronor i stället för det bokförda värdet

å sågverken, 7,910,000 kronor, kunde ej biträdas av styrelsen.

Vid behandlingen av aktiebolagsfrågan borde dessutom ej förbises, att den

vid Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen anställda arbetspersonalen jämlikt

det av 1935 års riksdag fastställda tjänstepensionsreglementet för arbetare i

statens tjänst vore pensionsberättigad. Därest nämnda sågverk nu skulle

överlämnas till det planerade bolaget, torde samtidigt särskilt beslut erfordras

om att verkens arbetare i fortsättningen skulle åtnjuta pension från bolaget

och ej från domänverket. På samma sätt torde böra särskilt beslutas, i vad

mån de vid Kalixverken anställda arbetarna skulle bliva pensionsberättigade,

vilket de för närvarande icke vore. Enligt av styrelsen gjord överslagsberäkning

torde pensionsbeloppen för samtliga arbetare vid Sandvik, Båtskärsnäs,

Lövholmen och Kalixverken enligt för arbetare i statens tjänst

fastställda grunder kunna beräknas under närmaste tioårsperioden komma

att uppgå till inalles omkring 380,000 kronor. Härtill komme dessutom den

eventuella familjepensioneringen, varom särskild utredning för närvarande

påginge och för vilken styrelsen nu ej ansåge sig kunna angiva något belopp.

— Samtidigt torde även böra beslutas angående pensionslörhållandena

för de vid förevarande anläggningar anställda förmännen och tjänstemännen.

Då några grunder för förmäns och tjänstemäns pensionering ännu ej funnes,

hade styrelsen ej heller ansett sig kunna göra någon uppskattning över de

belopp, som härför erfordrades.

Ett lösbrytande i form av ett fristående aktiebolag av Lövholmens, Båtskärsnäs

och Sandviks sågverk från domänverkets övriga industriförvaltning, som

för närvarande omfattade inalles 24 olika sågverksanläggningar med en sammanlagd

årsproduktion av omkring 60,000 standards, skulle, förutom den

avsevärt dyrare organisationen jämte därmed sammanhängande kostnader,

för övrigt medföra olägenheter av olika art. Ifrågavarande tre Norrbottensverk

hade nämligen vid detta laget så vuxit in i den gemensamma organisationen,

att ett lösbrytande av desamma skulle bliva till skada för domänverkets

drift. Sålunda skedde de flesta befraktnings- och försäljningsavtalen

gemensamt för södra-mellersta Sverige och Norrbotten, varvid kombinationen

av sommar- och vinterleveranser samt -skeppningar visat sig vara av

stor styrka. Vidare arbetade den gemensamma ingenjörsavdelningen med

större effekt, då tekniska och maskinella erfarenheter från olika delar av

landet utan onödig omgång kunde nyttiggöras vid de olika verken, maskinell

utrustning smidigt omflyttas etc. Dessutom vore det av stor betydelse, att

samtliga inköp av maskiner och förnödenheter såsom hittills kunde ske gemensamt

i större poster och med effektivt utnyttjande av den tekniska erfarenheten

från olika håll. Det vore givetvis även av minst lika stor betydelse,

att den ekonomiska ledningen av domänverkets hela affärsdrift vore samlad

på eli håll och ej onödigtvis splittrad. Ett frånskiljande av Norrbottens
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

industrin från styrelsens övriga förvaltning strede även emot övrig inom

landet beprövad skogsindustrien organisation. Det för skogsbruket liksom

för det industriella resultatet avgörande torde nämligen vara, att driften anpassades

efter den tillgängliga råvarans art och beskaffenhet.

De av värderingsmännen framlagda beräkningarna om utbyggnad av sulfatfabriken,

omläggning av kraftcentralen etc. funne styrelsen ej vara så

utformade, att desamma nu kunde läggas till grund för ett riksdagsbeslut.

Då sålunda intet av de speciella skäl, som av utredningsmannen anförts

för ett lösbrytande av nu nämnda tre sågverk från domänverkets övriga

förvaltning samt inrangerande under ett särskilt aktiebolag, syntes styrelsen

i realiteten hållbart och då styrelsen ansåge sig hava all nödig frihet att i

sin nuvarande organisationsform driva rörelsen lika effektivt som genom

ett aktiebolag, måste styrelsen avstyrka den föreslagna aktiebolagsformen.

Därest emellertid statsmakterna skulle anse lämpligt, att ifrågavarande industri

inordnades i aktiebolagsform, vore det enligt styrelsens åsikt nödvändigt,

för eliminerande av i det föregående berörda olägenheter, att styrelsen

bleve i tillfälle att ensam dirigera bolaget såsom en intern organisation.

Med hänsyn till det anförda har domänstyrelsen förklarat sig så tillvida

biträda utredningens alternativ A, att styrelsen föresloge, att, om det av

sociala skäl vore nödvändigt att driften vid Kalixverken upprättliölles, Kalixbolagets

tillgångar, efter bolagets trädande i likvidation, måtte inlösas av

statsverket och överlämnas till domänstyrelsen för förvaltning, att för inlösen

erforderliga medel, approximativt beräknade till 3,950,000 kronor, bestredes

på det sätt, att 1,950,000 kronor avseende lager och inventarier efter närmare

värdering vid överlåtelsetillfället enligt i huvudsak av värderingsmännen angivna

grunder skulle utgå av domänverkets driftsmedel samt 2,000,000 kronor

avseende verk och inrättningar skulle utgå ur domänverkets markinköpsfond

samt att, för den händelse annan ersättning skulle utgå för bolagets

tillgångar, särskilt riksstatsanslag måtte beredas härför.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har med skärpa understrukit vikten ur

skilda synpunkter såväl av en fortsatt full drift för den nu förefintliga träförädlingsverksamheten

inom länet som av densammas stärkande genom en

ej alltför ringa utökning av den åtminstone för närvarande mera lönsamma

massaindustrin. Vad särskilt Kalixverken beträffar har länsstyrelsen anfört

bland annat följande.

I remissyttrande den 27 april 1935 över den av direktören Boman verkställda

undersökningen rörande Kalixbolaget förklarade länsstyrelsen sig för

sin del närmast vilja förorda, att Kalixverkens fortsatta drift skedde i domänverkets

egen regi. Detta länsstyrelsens uttalande finge ses mot bakgrunden

av de nedslående erfarenheter, man under Kalixbolagets hittillsvarande verksamhetstid

haft av möjligheterna till friktionsfri samverkan mellan domänstyrelsen

— råvaruägaren och företagsledningen. Emellertid vore länsstyrelsen

ingalunda blind för att den av länsstyrelsen förordade lösningen, den

omedelbara domänverksdriften, lämnade rum för vissa ej oväsentliga erinringar.

Bland annat måste det sålunda anses mindre egentligt, att domänstyrelsen,

som vore råvaruleverantör till en betydande del av den norrländska

industrin, med egna tillverkningar konkurrerade om avsättningen å existerande

marknader och detta utan att i exempelvis beskattningshänseende vara likställd

med de enskilda industriföretagen. Länsstyrelsen ansåge sig ock med

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 193.

39

hänsyn till föreliggande omständigheter sakna tillräcklig anledning att bestämt

och under alla förhållanden motsätta sig utredningsmannens förslag

om sammanförande under ett särskilt, från domänverkets övriga förvaltning

fristående bolag av Kalixverken och de tre nuvarande domänverkssågarna

inom länet. Till tanken om samlande under enhetlig ledning av traktens

hela träförädlingsindustri hade länsstyrelsen för övrigt redan tidigare uttalat

sin principiella anslutning. En oeftergivlig förutsättning för länsstyrelsens

godtagande av B-alternativet vore dock, att fullgod garanti skapades för det

nya bolagets behöriga råvaruförsörjning för avsevärd tid framåt. På sätt länsstyrelsen

i sitt yttrande den 27 april 1935 antytt kunde den föreslagna anordningen

med ett från domänstyrelsen formellt helt avskilt bolag befaras giva

rum för fortsatt friktion mellan styrelsen och företagsledningen. För undvikande

härav torde i själva verket bliva nödigt antingen — vilket uppenbarligen

vöre det mest rationella — att för bolagets räkning avsätta lämplig

del av länets statsskogar eller ock att statsmakterna själva fastställde ett

långfristigt kontrakt om leverans till bolaget av erforderlig råvara. När länsstyrelsen

rekommenderade dylika särskilda åtgärder för säkerställande av det

planerade statliga bolagets behöriga råvaruförsörjning, förutsatte länsstyrelsen

givetvis, att icke till följd därav den inom Norrbotten nu befintliga enskilda

förädlingsindustrin i berörda hänseende bleve på något sätt tillbakasatt.

Vad slutligen beträffade den nu framlagda utredningens skilda detaljer, ville

länsstyrelsen allenast framhålla, att den av utredningsmannen förordade

överlåtelsesumman för Kalixbolagets tillgångar förefölle länsstyrelsen i varje

fall icke vara för högt tilltagen. Den föreslagna utvidgningen av massatillverkningen

vid Karlsborgs sulfatfabrik funne sig slutligen länsstyrelsen av

olika, lätt insedda skäl böra livligt tillstyrka.

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava, såsom i det föregående

nämnts, vid sitt utlåtande fogat yttrande från svenska trävaruexportföreningen.

Nämnda förening har — under framhållande av att det vore egendomligt,

att utredningsmannen icke närmare ingått på frågan om huruvida fortsatt

statsdrift inom de övernorrländska träindustrierna vore ur ekonomisk

synpunkt tillrådlig — anfört bland annat följande.

Föreningen konstaterade med beklagande, att utredningen, lika litet som

de närmast föregående utredningarna i ämnet, lämnade de detaljupplysningar

beträffande Kalix, som vore nödvändiga för att kunna bedöma, vilket

nettoöverskott, rörelsen ansåges kunna giva, sedan alla omkostnader fråndraga

bruttoöverskottet. Av stort intresse vore givetvis att hava en någorlunda

tillförlitlig räntabilitetskalkyl till sitt förfogande. Först då kunde nämligen

bedömas, huruvida vinstmarginalen vore tillräcklig för att möta rimliga

konjunktursvängningar inom ifrågavarande industrier. Utan tillfredsställande

vinstmarginal kunde befaras, att även ett nytt bolag skulle nödgas

hänvända sig till statsmakterna för erhållande av ekonomiskt stöd utöver

det som lämnats vid bolagets bildande. Till belysande av de starka förändringar

i prisnivån för trävaror, som ägt rum under de senaste åren, anförde

föreningen följande indexsiffror (därvid talet 100 utvisade prisläget i svenska

kronor fob vid halvårsskiftet 1913):

31 januari 1931 ........................ 128.8

1 oktober 1931 ........................ 98.1

1 oktober 1932 97.0

1 april 1933 .......................... 105.3

1 december 1933 ...................... 132.8

1 april 1934........................... 135.1

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1 januari 1935 ........................ 121.7

1 oktober 1935 ........................ 106.2

1 januari 1936 ........................ 112.8.

Därest statsmakterna icke desto mindre beslöte, att den statliga industriella

verksamheten inom Norrbotten fortfarande skulle bedrivas, syntes detta enligt

föreningens mening böra ske under aktiebolagsformen. Föreningen kunde

i stort sett instämma i de skäl, som utredningsmannen anfört till förmån

för aktiebolagsformen framför utredningens alternativ A.

Det läge särskild vikt uppå, att det föreslagna bolaget erhölle en ledning,

som tillfredsställde högt ställda krav beträffande företagets skötsel i ekonomiskt

och tekniskt hänseende. Sakkunskap i fråga örn dessa industrier borde

vara representerad i styrelsen icke blott av verkställande direktören utan

jämväl av andra ledamöter. Likaså borde dylik sakkunskap finnas representerad

i revisionen. Det föreslagna bolaget borde icke på grund av sin

ställning som statsföretag erhålla ekonomiska fördelar, som icke kunde komma

enskilt företag till del och varigenom det statliga företaget skulle kunna

bedriva en med de enskilda skadlig konkurrens. Särskilt ömtålig torde i

detta hänseende bliva frågan örn virkesförsörjningen och prissättningen av

virket. Det vore att hoppas, att de synpunkter på denna fråga, som av utredningsmannen

framhållits, bleve beaktade.

Beträffande råvarutillgångarna inom ifrågakommande områden torde vidare

böra framhållas, att en utökning av virkeskonsumtionen inom av staten

drivna företag i Norrbotten bomme att medföra en motsvarande minskning

av den virkesmängd, som kunde ställas till den enskilda industrins förfogande,

vare sig denna läge inom Norrbottens län eller i sydligare trakter.

Den beräknade kostnaden för utbyggnaden av sulfatfabriken vid Kalix,

1,250,000 kronor, hade av en sakkunnig föreningsmedlem ansetts alltför låg,

varjämte samme medlem påpekat, att genom utbyggnaden framställningskostnaderna

möjligen icke kunde reduceras i fullt den utsträckning, varmed

i utredningen räknats.

Vad i utredningen anförts om att tillgängliga kvantiteter sågverksflis vore

större än vad med fördel kunde förbrukas i den nuvarande anläggningen syntes

icke föreningen vara av beskaffenhet att utgöra skäl för utökning av sulfatmassetillverkningen.

Slutligen torde kunna ifrågasättas, örn de av domänstyrelsen till 1,660,000

kronor beräknade kostnaderna för komplettering av anläggningarna icke

borde inräknas i aktiekapitalet och sålunda ej ingå i lånesumman.

För egen del hava kommerskollegium och socialstgrelsen uttalat, att resultatet

av nu föreliggande utredning styrkt ämbetsverken i deras tidigare uttalade

åsikt, att den lämpligaste formen för fortsatt bedrivande av den statliga

träindustriella verksamheten i Norrbottens län torde vara, att de ifrågavarande

verken sammanfördes till ett enda under aktiebolagsform arbetande,

av domänverket ägt företag.

De mycket starka sociala skäl, som med hänsyn till läget på arbetsmarknaden

inom Nederkalix kommun talade för att sådana åtgärder vidtoges,

att driften vid Kalix träindustriaktiebolag i fortsättningen kunde uppehållas,

och som tidigare närmare utvecklats av ämbetsverken, torde, framhålla ämbetsverken,

i huvudsak få anses kvarstå med oförminskad styrka. I detta

sammanhang hava ämbetsverken meddelat vissa uppgifter för år 1935 rörande

arbetslöshetens omfattning inom Nederkalix kommun samt rörande

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 193.

41

skattetrycket i kommunen. Uppgifterna i sistberörda hänseende framgå av

följande tabell, vari jämväl upptagits de uppgifter angående den kommunala

beskattningen under åren 1924—1934, som i ett tidigare utlåtande lämnats

av ämbetsverken.

Å r

Kommunal-

skatt

kronor

Landstings-

skatt

kronor

Summa

kronor

Vägskatt

kronor

1925..........................

15.65

3.16

18.81

0.80

1926..........................

15.70

3.16

18.86

0.80

1927..........................

16.45

3.16

19.61

0.75

1928..........................

18.20

3.16

21.36

0.70

1929..........................

17.80

3.16

20.96

0.45

1930..........................

15.00

3.16

18.16

0.35

1931..........................

15.05

3.16

18.21

0.30

1932..........................

17.00

3 80

20.30

0.35

1933..........................

20.00

4.00

24.00

0.40

1934..........................

20.80

4.90

25.70

0.57

1935..........................

20.40

4.70

25.10

0.57

Såsom ett skäl för att statligt stöd till åstadkommande av en mera varaktig

lösning beträffande möjligheterna för driftens uppehållande vid Karlsborgsverken

borde ifrågakomma hava ämbetsverken även ansett sig böra framhålla,

att Kalix träindustriaktiebolags anläggningar vid Karlsborg ur industriell

synpunkt torde få anses hava i åtskilliga avseenden, såsom med hänsyn

till läget vid mynningen av en av de mera betydande älvarna i övre Norrland,

i avseende å kommunikationer m. m., ett bättre läge än t. ex. de vid

Sandvik å Seskarö. Genom kombinationen mellan sågverksdrift och sulfatcellulosatillverkning

erbjöde dessa anläggningar därjämte vissa fördelar ur

rent teknisk-ekonomisk synpunkt framför domänverkets båda sågverk vid

Sandvik och Båtskärsnäs. Örn en minskning av kapaciteten hos de nu av

staten helt eller delvis ägda sågverken i Norrbottens län skulle framdeles av

någon anledning befinnas vara nödig, syntes därför numera ett nedläggande

av verksamheten vid Karlsborg knappast i första hand böra ifrågakomma.

Beträffande det av utredningsmannen förordade alternativet B, vartill sålunda

jämväl ämbetsverken i huvudsak givit sin anslutning, hava ämbetsverken

härefter anfört i huvudsak följande.

Ämbetsverken ville särskilt understryka, att huvudmotivet för en anordning

enligt alternativ B, nämligen de större möjligheter till vinnande av en

verkligt tillfredsställande översikt över resultatet av verksamheten och till

fullt affärsmässig drift, som härigenom öppnades, borde hållas i sikte vid organisationens

slutliga genomförande, så att bolagsledningen, där sakkunskapen

på de tekniska och merkantila områdena förutsattes bliva tillbörligen

representerad, verkligen erhölle samma handlingsfrihet och möjlighet till

anpassning efter konjunkturer och övriga på verksamheten inverkande faktorer

som vid företag i enskild ägo. Ämbetsverken förutsatte även, att ett sådant

aktiebolag i fråga om virkesinköp från domänverket ställdes i full pa
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ritet med domänverkets övriga kunder. Endast under sådana förutsättningar

torde garanti kunna vinnas för att en i längden för landet skadlig spänning

— utöver den av naturliga konkurrenshänsyn härrörande -— gentemot

andra företagare inom samma näring i möjligaste mån undvekes och ett nödvändigt

samgående i vissa hänseenden på exportmarknaden möjliggjordes.

Betydelsen härav underströkes ytterligare av det förhållandet, att de privata

träindustrierna representerade huvudparten av domänverkets kundkrets.

Beträffande de värderingar och kalkyler, som lage till grund för förslagets

utformning, hade ämbetsverken varken haft tillfälle eller anledning att ingå

på någon närmare detaljgranskning. I fråga om den föreslagna utvidgningen

av tillverkningen av sulfatmassa vid Karlsborg ansåge emellertid ämbetsverken

önskvärt, att frågan underkastades en ytterligare prövning, vilken då

närmast torde böra ankomma på ledningen för det föreslagna aktiebolaget.

I likhet med svenska trävaruexportföreningen funne nämligen ämbetsverken

vid granskning av värderingsmännens jämförande tillverkningskalkyler beträffande

Kalix sulfatfabrik, att möjligheterna för tillverkningskostnadens

nedbringande genom fabrikens utbyggande möjligen något överskattats. Vad

sagda förening anfört beträffande virkestillgången och möjligheten att för

tillverkningen av prima sulfatmassa använda sågverksflis i större utsträckning,

än vederbörande värderingsman ansett sig böra räkna med, torde även

vara förtjänt av beaktande och närmare utredning.

Vid beräkningen av för det nya bolaget erforderligt aktiekapital hade utredningsmannen

föreslagit, att det för utbyggnaden av sulfatfabriken erforderliga

beloppet, 1,250,000 kronor, borde täckas genom aktiekapital och icke

genom lån, för vilket senare knappast säkerhet av bästa slag torde kunna

ställas. För den händelse nyssnämnda utbyggnad vid närmare granskning skulle

befinnas icke, eller åtminstone ej omedelbart, böra komma till utförande, förelåge

den möjligheten, att aktiekapitalet skulle visa sig vara tilltaget onödigt stort.

Därvid borde emellertid iakttagas, att en minskning med motsvarande belopp

av det till 5,300,000 kronor uppskattade lånebehovet till rörelsekapital i detta

fall skulle uppstå. Motivet till att rörelsekapitalet föreslagits skola anskaffas

genom upplåning hade angivits vara, att på så sätt minskning av räntekostnaderna

kunde ernås genom att bättre anpassning kunde åstadkommas till

detta kapitalbehovs variationer under året. En avsevärd del av rörelsekapitalet

torde emellertid behöva användas under hela året, och några mera allvarliga

principiella invändningar mot att denna del tillfördes företaget i form

av aktiekapital och lånebehovet i motsvarande grad minskades torde knappast

kunna resas, så mycket hellre som lånebehovet förutsåges bliva fyllt

genom statens eller statsägd banks mellankomst.

Under åberopande av det anförda hava ämbetsverken hemställt, att utredningens

alternativ B måtte i huvudsak läggas till grund för inordnandet av

Kalix träindustriaktiebolags anläggningar och domänverkets tre sågverk i

Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen i ett nytt aktiebolag med domänverket

som innehavare för statens räkning av aktierna till så stor del, som vöre med

aktiebolagslagens bestämmelser förenligt, dock att frågan örn utbyggandet av

sulfatfabriken vid Karlsborg borde för avgörande hänskjutas till det blivande

aktiebolagets styrelse.

Jämväl statskontoret har ansett sig böra i huvudsak ansluta sig till det av

utredningsmannen förordade förslaget örn aktiebolagsbildning. Beträffande

det föreslagna sättet för aktiekapitalets uppbringande har ämbetsverket uttalat,

att det förefölle, som örn det belopp, som erfordrades för övertagande av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

43

Kalixbolagets tillgångar, borde kunna begränsas till vad som ungefär svarade

mot bolagets skulder eller sålunda till 4,000,000 kronor, varigenom det för

aktieteckning avsedda beloppet, 11,750,000 kronor, skulle kunna minskas

med 500,000 kronor. Tillika har statskontoret ifrågasatt, huruvida icke med

utbyggnaden av sulfatfabriken i Kalix lämpligen kunde anstå. I så fall skulle

det föreslagna aktiekapitalet kunna ytterligare reduceras med det för sagda

ändamål beräknade beloppet av 1,250,000 kronor. Under nu angivna förutsättningar

har ämbetsverket funnit aktiekapitalet i det nya bolaget böra bestämmas

till (11,750,000 — 500,000 — 1,250,000 =) 10,000,000 kronor. Därav

borde 6,000,000 kronor tecknas av domänfonden, medan återstående

4,000,000 kronor torde böra anvisas å riksstaten under utgifter för kapitalökning,

fonden för statens aktier, samt bestridas av lånemedel. Ur redovisningssynpunkt

torde vidare vara lämpligt, att de av domänverket tecknade

aktierna överfördes från statens domäners fond till fonden för statens aktier

och att sålunda hela aktiestocken bleve bokförd å denna senare fond. Detta

hindrade givetvis icke, att domänstyrelsen kunde erhålla det bestämmande

inflytandet vid utseendet av ledningen för det blivande företaget.

Vidkommande det nya bolagets rörelsekapital har statskontoret slutligen

hållit före, att det borde ankomma på ledningen för det nya bolaget att ordna

härmed på sätt, som funnes vara för bolaget lämpligast. För att icke

förrycka konkurrensförhållandet till andra företag inom branschen torde,

anför ämbetsverket, några särskilda undantagsförmåner icke böra i detta

hänseende lämnas av staten.

Riksräkenskapsverket åter har icke funnit utredningsmannens argumentering

till förmån för aktiebolagsformens utnyttjande vid den föreslagna

reorganisationen av statens träförädlingsindustri i Norrbotten övertygande.

Ämbetsverket, som jämväl tagit del av domänstyrelsens yttrande i ärendet,

har i hithörande avseende till en början andragit i huvudsak följande.

I utlåtande den 26 augusti 1931 angående socialiseringsnämndens utredning

och förslag rörande domänverkets omfattning, uppgifter och organisation

hade riksräkenskapsverket närmare utvecklat sin uppfattning rörande affärsverkens

organisationsproblem samt förordat en omläggning av organisationsformerna

i syfte att ernå en renodling av företagarverksamheten och ett

friställande av verkens ledning och skötsel gentemot statsmakterna. Det av

utredningsmannen förordade förslaget att sammanföra Kalixverken samt

tre av domänverkets sågverksanläggningar under ett nybildat aktiebolag avsåge

att för en mindre del av den av staten bedrivna träförädlingsverksamheten

utvinna motsvarande fördelar. En dylik stympning av domänverkets

enhetliga organisation kunde riksräkenskapsverket emellertid icke finna lycklig.

Ett utbrytande av tre sågverk från domänverkets övriga industriförvaltning

torde i och för sig icke kunna anses stå i god överensstämmelse med

rationella organisationsprinciper. De berörda sågverken ansåges ock av domänstyrelsen

vara så intimt invuxna i den gemensamma organisationen,

att ett lösbrytande av desamma skulle bliva till skada för domänverkets

drift.

Såvitt riksräkenskapsverket kunnat finna, skulle ett sammanförande av

Kalixverken och domänverkets tre omhandlade sågverk under ett nybildat

bolag ej avlägsna olägenheter av den art, som tidigare framtriitt i avseende

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

å domänverkets och Kalixverkens inbördes relationer. Den ofrånkomliga intressemotsättningen

mellan domänverket och det nya bolaget skulle — även

örn domänverket erhölle det avgörande inflytandet över bolaget — med all

sannolikhet medföra nya svårigheter och konfliktanledningar, särskilt om,

såsom syntes vara förutsatt, i det nya bolagets styrelse och revision skulle

ingå representanter jämväl för den privata sågverks- och cellulosaindustrin.

Vad anginge utredningsmannens uttalande rörande de fördelar i bokföringsort!

redovisningshänseende, som skulle vara förenade med bolagsformen, funne

riksräkenskapsverket detsamma sakna reell grund. Att domänstyrelsen

icke med hänsyn till behovet av rörelsefrihet vid förvaltningen ansett bolagsformen

vara till någon fördel, ansåge riksräkenskapsverket däremot böra

tillmätas den största vikt. Med hänsyn till detta och till vad tidigare av

riksräkenskapsverket anförts och åberopats funne ämbetsverket sig böra bestämt

avstyrka utredningsmannens förslag att efter Kalixverkens överförande

i statens ägo överlåta dessa verk och domänverkets omhandlade sågverksanläggninger

till förvaltning av ett för ändamålet upprättat aktiebolag. Under

angivna förhållanden ville riksräkenskapsverket förorda, att Kalixverken

efter det nuvarande Kalixbolagets avveckling införlivades med domänverket.

Riksräkenskapsverket har vidare förklarat sig icke kunna finna av utredningsmannen

vidtagen höjning till 4,500,000 kronor av det av värderingsmännen

angivna affärsvärdet å Kalixanläggningarna vara med hänsyn till föreliggande

förräntningsmöjligheter tillfredsställande motiverad.

Härefter har riksräkenskapsverket övergått att behandla de åtgärder i budgettekniskt

hänseende, som erfordrades för genomförandet av vart och ett

av de i utredningen omförmälda alternativa organisationsförslagen. Därvid

har riksräkenskapsverket i enlighet med utredningsmannens förslag förutsatt,

att inköpspriset för Kalixverken fastställdes till 4,500,000 kronor samt

att vid tillämpande av utredningens alternativ B domänverkets för överflyttning

till det nya bolaget avsedda tillgångar åsattes ett värde av 6,000,000

kronor. Den av utredningsmannen föreslagna ombyggnaden av Kalix sulfatfabrik

har synts ämbetsverket kunna i budgettekniskt hänseende behandlas

såsom en fristående fråga. Efter angivande av dessa utgångspunkter anför

ämbetsverket följande.

Det i utredningen såsom alternativ A betecknade förslaget erbjöde ur budgetteknisk

synpunkt de minsta svårigheterna. Vid genomförandet av detta

förslag gällde närmast att avgöra, på vilket sätt de för Kalixverkens förvärvande

erforderliga medlen skulle uppbringas. Enligt riksräkenskapsverkets

uppfattning mötte icke hinder, att inköpspriset till den del detsamma

beräknades avse fast egendom täcktes av medel från domänverkets markinköpsfond.

Med ledning av värderingsmännens uppskattningar av Kalixbolagets

tillgångar hade riksräkenskapsverket för sin del ansett skäligt, att

lager och inventarier upptoges till ett värde av omkring 2,000,000 kronor.

Under denna förutsättning skulle alltså av det antagna inköpspriset 4,500,000

kronor, omkring 2,500,000 kronor vara att hänföra till fasta anläggningar.

Vid inköp av Kalixverken för domänverkets räkning syntes följaktligen ett

belopp av sistangivna storlek böra utgå av markinköpsfonden. Täckningen

av återstående, till lager och inventarier hänförlig del av köpeskillingen torde

böra ske genom anlitande av domänverkets driftsmedel. Enligt denna ordning

skulle alltså icke erfordras att för ändamålet anvisa anslagsmedel å riksstaten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193-

45

Vad därefter anginge det av utredningsmannen förordade alternativet B

måste först avgöras, till vilket belopp aktiekapitalet borde fastställas. I principiell

anslutning till utredningsmannens förslag hade riksräkenskapsverket

under i det föregående angivna förutsättningar funnit sig böra förorda, att

aktiekapitalet i det nya bolaget bestämdes till 10,500,000 kronor. För täckande

av det mot Kalixverkens inköpspris svarande aktiebeloppet, 4,500,000 kronor,

torde medel böra anvisas å riksstaten. Det erforderliga anslaget torde

härvid böra uppföras under utgifter för kapitalökning, fonden för statens

aktier, samt bestridas av lånemedel. Den del av aktiekapitalet, som svarade

mot värdet av domänverkets anläggningar, syntes däremot böra tecknas av

domänverket och likvideras genom ifrågavarande anläggningars överlåtande

på det nya bolaget. De av domänverket tecknade aktierna torde därefter

böra omföras från domänverkets fond till fonden för statens aktier.

Ansåges den av utredningsmannen förordade utbyggnaden av Kalixverkens

sulfatfabrik böra omedelbart komma till stånd, torde härför erforderliga

medel få vid tillämpande av alternativ A utgå från domänverkets markinköpsfond

och vid tillämpande av alternativ B anvisas å riksstaten genom

höjning av anslaget till aktieteckning.

Vare sig inköpet av Ivalixverken ägde rum för domänverkets eller det föreslagna

nya bolagets räkning, skulle enligt i det föregående angivna förutsättningar

medel bliva tillgängliga dels för återbetalning av det nuvarande Kalixbolagets

skulder, dels ock för utdelning åt aktieägarna i bolaget med omkring

10 procent å aktiekapitalet.

Enligt uppgift från statskontoret uppginge Kalixbolagets skulder till statliga

fonder och myndigheter den 31 december 1935 till följande belopp:

Fonden för låneunderstöd ........................ kronor 1,500,000: —

Industrilånefonden .............................. » 189,023:44

Postsparbanken ................................. » 500,000:-—

Domänverket ........................... »_237,948: •—

Summa kronor 2,426,971:44.

De från fonden för låneunderstöd och industrilånefonden till Kalixbolaget

av statskontoret utlämnade lånen hade utgått av anslagsmedel, vilka å riksstaten

anvisats för sådan utlåning, medan de av postsparbanken och domänverket

till bolaget gjorda medelsförsträckningarna hänförde sig till av dessa

myndigheter omhänderhavda medel. Av förenämnda lån avsåge allenast det

från fonden för låneunderstöd utlämnade lånebeloppet sådana medel, vilka

efter verkställd återleverering till statsverket borde tillföras statsregleringsfonden

och redovisas såsom inkomst å riksstaten. Med hänsyn till att lånet

i fråga utgått av anslag, som anvisats av andra statsinkomster än lånemedel

(1934/1935: Ulk lil. 18), borde de återlevererade medlen å riksstaten redovisas

under rubriken i anspråk tagna kapitaltillgångar.

Jämväl den vid Kalixbolagets likvidation till statsverket inflytande utdelningen

å statens aktieinnehav i bolaget (1927/1928: Ufk lil. 1 och 1931/1932:

Ufk. II) skulle enligt enahanda grunder redovisas såsom inkomst å riksstaten

under samma rubrik.

Det sammanlagda inkomstbelopp, som i anledning av ifrågavarande återlevereringar

sålunda torde böra beräknas å riksstaten, hade riksräkenskapsverket

med sina utgångspunkter uppskattat till 1,875,000 kronor.

Slutligen torde för aktieteckning i bolaget anvisade, vid avvecklingen icke

ersatta kapitalbelopp böra avskrivas.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Undersökning rörande föreningen Nederkalix industri u. p. a.

I senare delen av sin utredning har utredningsmannen — i överensstämmelse

med de riktlinjer för utredningen, som angivits i sammanhang med

beslutet om dess igångsättande — till närmare övervägande upptagit frågan

om en avveckling av föreningen Nederkalix industri u. p. a. (industriföreningen)

.

Såsom jag inledningsvis erinrat hava särskilda under år 1934 inom socialdepartementet

tillkallade sakkunniga i en rörande Kalixbolagets kapitalbehov

m. m. upprättad promemoria bland annat yttrat, att föreningens trädande

i likvidation syntes dem ofrånkomligt. Till motivering härav hava nämnda

sakkunniga anfört:

Den ursprungliga planen för amortering och förräntning av det statslån på

1,597,700 kronor, som år 1928 lämnats industriföreningen, följdes blott till år

1930, då den första amorteringen erlades. Sedermera hade begärts och erhållits

uppskov med 1931 och 1932 års amorteringar. År 1933 hade föreskriven

amortering underlåtits och icke ens ett sedan länge föreliggande styrelsebeslut

örn framställning till Kungl. Maj:t om uppskov med inbetalning av förfallen

ränta och amortering hade verkställts. Anmärkningsvärt vore vidare, att belopp,

som av föreningsmedlemmar inbetalts såsom avbetalning på tecknade

aktier, sedermera av föreningen använts att hos statskontoret likvidera förfallna,

men av flertalet medlemmar försummade räntor. Vid utgången den

30 juni 1933 redovisades sålunda en kapitalfordran hos föreningens medlemmar

av 1,395,321 kronor 85 öre emot en kapitalskuld till statskontoret av

1,512,970 kronor. För skillnaden 117,648 kronor 15 öre hade statskontoret

ingen säkerhet i medlemmarnas reverser, enär medlemmarna ägde rätt att

individuellt utbekomma sina aktier efter till föreningen gjord inbetalning.

Redan vid utgången av senaste bokslutsåret utgjorde föreningens bokförda

fordran för upplupna, ej betalda räntor 178,910 kronor 7 öre, och denna

fordran torde till större delen vara värdelös. Föreningens styrelse hade

också själv funnit föreningens ställning ohållbar och i en den 7 september

1933 daterad berättelse ifrågasatt, att föreningen borde träda i likvidation.

I det föregående har jag ävenledes i korthet omnämnt, att länsstyrelsen i

Norrbottens län i en den 6 april 1935 dagtecknad skrivelse framlagt resultaten

av en utav länsstyrelsen på grund av Kungl. Maj:ts beslut verkställd

utredning rörande industriföreningen. Jämväl i vad angår denna utredning

torde jag, innan jag redogör för den av utredningsmannen i nu berörda avseende

verkställda undersökningen, få hänvisa till vissa uttalanden av betydelse

för den följande framställningen. Bland annat har sålunda länsstyrelsen

anfört följande.

Under den huvudförutsättningen att Kalixföretaget skulle komma att fortbestå

i väsentligen oförändrad form och omfattning och jämväl industriföreningen

beredas^ tillfälle fullfölja sin verksamhet — i vilket fall man skulle

kunna räkna på den goda vilja till frivilligt fullgörande av skyldigheterna

till föreningen, som i sådan händelse kunde tänkas förefinnas hos föreningens

medlemmar — samt att viss amorteringsplan upprättades och den förfallna

oguldna ränteskulden avskreves, hade länsstyrelsen antagit, att, enligt

den genom länsstyrelsen verkställda undersökningen rörande de olika

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 193.

47

föreningsmedlemmarnas (2,333 st.) ekonomiska ställning, av medlemmarnas

sammanlagda oguldna kapitalinsatser, utgörande 1,392,545 kronor 85 öre, åtminstone

ett belopp av omkring 653,000 kronor skulle under vissa förhållanden

kunna bringas att inflyta. En summa om cirka 553,000 kronor ansåges

åter vara praktiskt taget fullständigt omöjlig att återvinna, medan högre

eller lägre grad av ovisshet rådde beträffande möjligheterna att uttaga det

resterande kapitalbeloppet, inemot 187,000 kronor. Därest åter Ivalixverken,

på sätt från visst håll föreslagits, i en eller annan form komme att övertagas

av domänstyrelsen, bortfölle själva grunden för den av länsstyrelsen

verkställda kalkylen. Väl torde en sådan förändring av företagets struktur

icke i och för sig påverka vare sig industriföreningens eller dess medlemmars

juridiska ansvarighet för sina ingångna förbindelser. Men det torde med fog

kunna sättas i fråga, huruvida det skulle vara med rättvisa och billighet förenligt

att i sådan händelse strikt följa de juridiska linjerna. Och det bleve

framför allt utan varje tvivel en både synnerligen vidlyftig och oproportionerligt

kostsam affär att gent emot en kompakt ortsopinion göra gällande

statsverkets formella rätt till full likvid för de under så helt andra förutsättningar

tecknade aktierna. En sådan aktion skulle givetvis även medföra

betydande sociala och samhällsekonomiska skadeverkningar. Så vitt

länsstyrelsen kunde bedöma, bleve det i själva verket de facto ogörligt att,

därest bolaget såsom sådant upphörde att vara till, hos medlemmarna i föreningen

uttaga några mera avsevärda belopp utöver dem, som redan influtit.

Speciellt svårt bleve det helt visst att utkräva vid tiden för förändringen av

företagets organisation enligt gällande amorteringsplan ännu ej till betalning

förfallna belopp. Beträffande då redan förfallna summor vore de psykologiska

och andra hindren för indrivning måhända något mindre, särskilt som

en dylik åtgärd på sitt sätt läte sig motivera redan av skyldig hänsyn till

de samvetsgranna betalarna. Under inga förhållanden torde emellertid anledning

föreligga att söka upprätthålla industriföreningens verksamhet i det

fall, att Kalixbolaget i dess nuvarande gestaltning försvunne.

Utredningsmannen har till en början framhållit, att, eftersom Kalixbolagets

verksamhet enligt båda de i det föregående förutsatta alternativen A

och B skulle upphöra, detta uppenbarligen komme att såsom en konsekvens

medföra, att jämväl industriföreningen borde avvecklas, enär densamma då

icke längre kunde fylla sitt ändamål.

Rörande föreningens ekonomiska ställning har utredningsmannen härefter

lämnat ytterligare följande uppgifter.

Av ett vid senaste bokslutet — per den 30 juni 1935 — för föreningen upprättat

räkenskapsutdrag framginge, att den skidd, vari föreningen häftade

till statskontoret, uppginge till 1,310,405 kronor och upplupen förfallen ränteskuld

per den 30 juni 1935 till 226,450 kronor 31 öre. Såsom säkerhet för

denna föreningens skuld läge av föreningsmedlemmarna utfärdade reverser

jämte aktier i Kalix träindustriaktiebolag. Mot berörda skuld svarade såsom

föreningens praktiskt taget enda tillgång föreningens fordran hos medlemmarna

enligt reverser 1,391,251 kronor 85 öre jämte upplupna ej betalda räntor

298,097 kronor 93 öre, alltså en fordringssumma av 1,689,349 kronor 78

öre.

T anslutning härtill har utredningsmannen i fråga örn möjligheterna att

hos föreningen och föreningsmedlemmarna utfå statens fordran anfört i huvudsak

följande.

Länsstyrelsen förutsatte i sin utredning under alla omständigheter, att den

oguldna räntefordringen avskreves. Statskontorets juridiska rätt att för re
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

versbeloppet jämte räntor vända sig mot föreningen skulle alltså i realiteten

endast innebära, att statskontoret direkt mot föreningens medlemmar gjorde

gällande föreningens fordran på dem — vilket statskontoret enligt formuleringen

av de av föreningens medlemmar utfärdade reverserna hade möjlighet

till — och därjämte i avräkning på sin berörda fordran tillgodogjorde

sig värdet av de aktier i Kalixbolaget, vilka läge som säkerhet för föreningsmedlemmarnas

till statskontoret pantsatta reverser. Huruvida dessa aktier

innebure något värde, bleve helt beroende på den köpeskilling, för vilken

likvidatorn vid Kalixbolagets förutsatta likvidation kunde försälja bolagets

tillgångar. Skulle försäljningssumman endast motsvara Kalixbolagets skuldsumma,

erhölle statskontoret för berörda aktier ingenting. Skulle åter köpeskillingen

lämna rum för någon utdelning på aktierna, skulle denna för ifrågakomna

aktier lämna utrymme till nedskrivning av mot utdelningen svarande

del av statskontorets fordran. Huru därmed kunde gå, vore ovisst,

men utredningsmannen bade i det följande utgått från att det belopp, som

kunde tänkas ställas till aktieägarnas förfogande, bleve 500,000 kronor, motsvarande

alltså cirka 10 procent av aktiekapitalet i bolaget.

Fråga uppstode, örn ur rent affärsmässiga synpunkter ett indrivningsförsök

från staten av föreningsmedlemmarnas oguldna skulder till föreningen

skulle vara lönande. I likhet med länsstyrelsen måste man nog anse, att en

indrivning av fulla fordringsbeloppen utan tvivel bleve en både synnerligen

vidlyftig och oproportionerligt kostsam affär. Härtill komme, att aktierna

tecknats under helt andra förutsättningar än de nu föreliggande och jämväl

med statsmakternas stöd, varför en indrivning av de tecknade aktiebeloppen

hos dessa aktietecknare, som till ojämförligt större delen syntes befinna sig

i mycket dåliga eller ovissa ekonomiska omständigheter (mindre löntagare,

arbetare etc.) måste antagas komma att av psykologiska skäl stöta på mycket

stora svårigheter. En sådan aktion skulle givetvis även, såsom länsstyrelsen

påpekat, medföra betydande sociala och samhällsekonomiska skadeverkningar.

Aktieteckningen hade ju tillkommit bland annat för att vidmakthålla

arbetstillgången i orten och därmed avhjälpa arbetslöshet och nöd

i denna trakt. En indrivningsåtgärd i berört avseende skulle motverka både

ett av de ändamål, varför aktieteckningen tillkommit och den sociala omsorg

om befolkningen, som varit en avgörande faktor vid statsmakternas åtgärder

och kreditgivning i fråga örn Kalixbolaget.

Ur enbart nu berörda synpunkter skulle således den slutsatsen kunna dragas,

att statsverkets fordran på de enskilda föreningsmedlemmarna borde

avskrivas. En sådan åtgärd torde emellertid lida av den svagheten att den

icke toge tillbörlig hänsyn till två synpunkter. Dels hade ju faktiskt föreningsmedlemmarna

iklätt sig ifrågavarande skulder och den av dem sålunda

åtagna förpliktelsen borde i princip efter deras respektive förmåga söka fullgöras,

varvid den omständigheten att staten vore fordringsägare icke borde i

och för sig verka till förminskande av skyldigheten såsom sådan. Väl kunde

statens förut påpekade medverkan vid aktieteckningen och vid Kalixbolagets

dåvarande konsolidering motivera en skälig nedsättning av statens krav mot

de enskilda föreningsmedlemmarna, men till en fullständig avskrivning av

deras berörda skulder torde motivering häri icke kunna finnas. Och dels

torde en fullständig avskrivning av statsverkets berörda fordran synas mindre

tilltalande för sådana aktieägare och föreningsmedlemmar, som lojalt fullgjort

(helt eller delvis) sin betalningsskyldighet och som näppeligen torde

finna det med rättvisa och billighet överensstämmande, att deras inbetalningar

i sådant fall skulle skett förgäves. De, som helt eller delvis fullgjort

sina skyldigheter mot staten, borde hava rätt alt komma i ett bättre läge

än de, som oaktat de så kunnat, icke gjort det.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 193.

49

Beträffande det närmare förfarandet vid industriföreningens avveckling

har utredningsmannen funnit sig böra framlägga följande förslag, som vore

avsett att såvitt möjligt tillgodose nyss anförda synpunkter:

Sedan Kalixbolaget trätt i likvidation och försålt sina tillgångar, borde

jämväl industriföreningen träda i likvidation samt till statskontoret avstå det

vid föreningens avveckling behållna beloppet. Staten skulle icke efterskänka

sin fordran men skulle som likvid för densamma bos varje föreningsmedlem

godtaga dels de av honom tecknade aktierna i Kalixbolaget, som alltså

skulle av staten med äganderätt övertagas, dels ock en kontantsumma, vilken

som ackord å statens bela återstående fordran bos medlemmen skulle inbetalas

inom viss angiven tid. Oguldna räntor överhuvud skulle belt avskrivas,

så att ackordssumman endast beräknades å kapitalbeloppen. Å andra

sidan skulle medlemmarna icke heller få tillgodoräkna sig ränta å av dem

inbetalade belopp. Vid bestämmandet av ackordsbeloppen borde hänsyn

tågås till de föreningsmedlemmar, som verkställt avbetalningar på sin skuld

till föreningen, så att dessa avbetalningar berättigade till minskning av den

ackordssumma, varje medlem skulle erlägga. Ju mera en medlem avbetalt,

desto mindre skulle han behöva erlägga ackordsvis. Genom ett sådant förfaringssätt

skulle den viktiga synpunkt tillgodoses, att de lojala inbetalarna

finge nytta av sina tidigare inbetalningar, så att det icke med skäl skulle

kunna påstås, att sådana inbetalare gjort sina inbetalningar förgäves och att

de föreningsmedlemmar, som, oaktat de kunnat betala, icke inbetalt något

eller endast erlagt en obetydlig avbetalning, sluppit undan lindrigare.

Ackordssumman skulle sättas till förslagsvis 10 procent å föreningsmedlemmens

bela ursprungliga skuld (= tecknade belopp). Varje föreningsmedlem

finge från den summa, lian sålunda skulle betala, avdraga ett belopp, åstadkommet

på följande sätt. Man uträknade, bur många procent bans kontanta

inbetalningar till föreningen utgjorde av bela bans enligt amorteringsplanen

till betalning förfallna skuldsumma; med lika många procent minskades

den kontanta ackordssumma, han skulle erlägga. En medlem hade

exempelvis tecknat aktier för 1,000 kronor, varav 340 kronor förfallit till

betalning, samt därå avbetalt 250 kronor eller alltså 73 procent av förfallna

beloppet. Han skulle då egentligen såsom ackordsbelopp erlägga 10 procent

av 1,000 kronor eller således 100 kronor men finge på grund av sina avbetalningar

minska sistnämnda belopp med 73 procent d. v. s. med 73 kronor.

Äterstode alltså 27 kronor att betala för att en sådan medlem skulle bliva belt

skuldfri.

Medlemmar, som till föreningen avbetalt belopp lika med eller överstigande

sina förfallna amorteringar, skulle vidare anses hava därigenom fullgjort

ackordslikviden och således vara fria från vidare betalningar. Vad anginge

av föreningsmedlemmarna tecknade belopp bade härav enligt uppgift från

föreningen inbetalts dels 12,990 kronor avseende fullt erlagda tecknade kontantinsatser

oell dels 193,744 kronor utgörande delvis erlagda sådana insatser.

Emellertid bade föreningens styrelse såsom förut nämnts använt närmare

118,000 kronor härav icke till amortering å föreningens lån bos statskontoret

utan till betalning av räntor därstädes. Billigheten torde kräva, att

sådan föreningsmedlem, som till föreningen till fullo inbetalt hela sitt tecknade

belopp, berättigades från statskontoret utfå de av honom tecknade aktierna

och återfå sill revers. Likaså borde föreskrivas, alt föreningsmedlem,

som till föreningen inbetalt 90 procent eller däröver av sitt tecknade belopp

skulle av statskontoret återfå vad lian betalt över 90 procent, enär ju statskontoret

i annat fall linge för mycket med hänsyn tagen till de 10 procent,

som beräknades inflyta på själva aktierna.

Bihang lill riksdagens protokoll 19110. I sand. Nr 103.

■I

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Medlem, som inom bestämd tid fullgjort ackordslikviden, skulle återfå sin

revers och anses hava likviderat sin skuld. De medlemmar åter, som vid ackordstidens

utgång icke fullgjort sina betalningar, skulle anses hava förverkat

rätten till ackordet och alltså vara skyldiga betala skulden i dess helhet.

Indrivningsåtgärder skulle då vidtagas mot sådana av dem, som skäligen

kunde förmodas hava tillgångar till betalning. På grund härav borde

vid undersökning genom offentlig myndighet (förslagsvis landsfiskal, som

då kunde utgå från länsstyrelsens förberörda utredning angående varje enskild

föreningsmedlems betalningsförmåga) fastslås, vilka föreningsmedlemmar,

som finge anses sakna medel för å dem belöpande ackordslikviders fullgörande.

Genom ett dylikt förfaringssätt undvekes den vidlyftiga apparat,

som ett stort antal lagsökningsärenden med ty åtföljande utmätningsförsök

med oviss utgång skulle innebära. Vad åter beträffade sådana föreningsmedlemmar,

som på angivet sätt konstaterats sakna förmåga att fullgöra sina betalningar,

borde fordringarna å dem helt avskrivas. Att i nu förevarande fall

den summa, som staten på grund av bristande betalningsförmåga hos föreningsmedlemmarna

måste beräknas få avskriva, antagligen bleve relativt betydande,

torde till stor del vara att hänföra till den omständigheten, att såsom

föreningsmedlemmar uppenbarligen i stor utsträckning godtagits personer,

som icke befunne sig i sådana ekonomiska villkor, att de kunde av egna medel

gälda tecknade aktiebelopp.

Slutligen har utredningsmannen något berört orsakerna till det läge, vari

föreningen råkat. En bidragande orsak härtill syntes, framhåller utredningsmannen,

vara nyss anmärkta förhållande — vilket franninge av den utav

länsstyrelsen verkställda undersökningen rörande föreningsmedlemmarnas betalningsförmåga

— att såsom medlemmar i föreningen i mycket stor omfattning

godtagits personer, som saknade tillräckliga tillgångar eller möjligheter

att betala de av dem tecknade beloppen. I likhet med länsstyrelsen har

utredningsmannen även ansett sig böra påpeka, att föreningsstyrelsen vid bevakandet

av föreningens intressen ådagalagt en påfallande passivitet. I

detta hänseende vore särskilt anmärkningsvärt, att under årens lopp oguldna

förfallna amorteringar icke från början indrivits. Emellertid har utredningsmannen,

lika med länsstyrelsen, funnit, att man icke borde underskatta de

betydande svårigheter av skilda slag, som mött styrelsen i dess arbete såväl

genom den efter föreningens bildande inträdda konjunkturförsämringen i

trävarubranschen — varigenom de tecknade aktiernas värde i hög grad reducerades

— som genom ortsopinionen mot indrivningsåtgärder. Utredningsmannen

har ej heller ansett sig böra i detta sammanhang föreslå några särskilda

åtgärder i anledning av nu påtalade förhållanden.

I de avgivna yttrandena har frågan örn industriföreningens avveckling berörts

endast av kommerskollegium och socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens

län, statskontoret och riksräkenskapsverket.

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava förklarat sig kunna i huvudsak

tillstyrka den form för avveckling av industriföreningen, som av utredningsmannen

föreslagits. Visserligen kunde det framlagda förslaget, yttra

ämbetsverken, måhända sägas icke innebära full rättvisa åt dem, som i större

utsträckning fullgjort sina åtaganden i fråga om aktieteckningen, men

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

51

det syntes ämbetsverken svårt att på ett enkelt och överskådligt sätt uppställa

ett system för uppgörelse, som inom den givna ekonomiska ramen

medgåve en avsevärt mera rättvis avveckling. Med hänsyn till det sätt, varpå

föreningens angelägenheter i åtskilliga avseenden handlagts, och trots att

föreningsstyrelsen tvivelsutan haft att kämpa med betydande svårigheter

hava ämbetsverken likväl ställt sig synnerligen tveksamma till frågan, huruvida

billighetsskäl i samma utsträckning som för föreningens delägare i övrigt

kunde göras gällande beträffande ledamöterna av föreningens styrelse.

Ämbetsverken anmärka vidare, att föreningen för betalning av räntor till

statskontoret använt ett ingalunda obetydligt belopp, härrörande från av föreningsmedlemmar

inbetalda amorteringsbelopp. Vid föreningens avveckling

torde i allt fall enligt ämbetsverkens förmenande vara skäligt, att berörda

medel avräknades såsom amortering gentemot statskontoret.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län har i allt väsentligt tillstyrkt det beträffande

industriföreningen föreslagna avvecklingsförfarandet, därvid länsstyrelsen,

i likhet med kommerskollegium och socialstyrelsen, förklarat sig

icke hava lyckats utfinna en lösning, som på ett samtidigt lika enkelt och

mera rättvist sätt reglerade en uppgörelse mellan det allmänna och föreningsmedlemmarna.

Statskontoret, som funnit det sätt, på vilket föreningen fullgjort sina åligganden

mot statsverket, lämna rum för allvarliga erinringar, har med hänsyn

härtill uttalat viss tveksamhet inför det framlagda avvecklingsförslaget,

helst som detsamma måste anses mindre gynnsamt för de delägare, som i

högre grad än andra sökt infria gjorda åtaganden. Statskontoret har emellertid

förklarat, att ämbetsverket i frågans nuvarande läge och i betraktande

av svårigheterna att finna en ur olika synpunkter tillfredsställande ordning

dock icke hade någon annan lösning att föreslå utan finge ansluta sig till

vad utredningsmannen föreslagit.

Ej heller riksräkenskapsverket har med hänsyn till föreliggande omständigheter

i nuvarande läge ansett sig böra framställa erinran mot en lösning

i enlighet med de av utredningsmannen uppdragna riktlinjerna. Beträffande

de med en dylik lösning förknippade finansiella konsekvenserna

har ämbetsverket anfört följande.

Enligt från riksgäldskontoret inhämtade uppgifter utgjorde industriföreningens

kapitalskuld till statsverket den 31 december 1935 1,510,405 kronor,

varav 1,412,705 kronor hänförde sig till anslag, som utgått av lånemedel,

och 97,700 kronor till anslag, som utgått av andra statsinkomster än

lånemedel (1927/28 Ufk: III. 1). Huru stor del av det sammanlagda skuldbeloppet,

som genom det föreslagna ackordsförfarandet samt eventuell indrivning

hos föreningsmedlemmarna .skulle kunna täckas, torde icke nu kunna

fastställas. I varje fall torde slutresultatet bliva, att huvudparten av

statsverkets kapitalfordran hos föreningen måste avskrivas. För täckande

av statens i samband härmed förlorade lånemedel erfordrades, att särskilt

anslag anvisades å riksstaten under utgifter för kapitalökning, avbetalning

å statsskulden. Anslaget, som borde givas förslagsanslags natur, torde i avsaknad

av annan beräkningsgrund böra uppföras till belopp, som ungefärligen

motsvarade de i statens fordran nu bundna lånemedlen eller 1,400,000

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 193.

kronor. Slutligen borde för understöd till föreningen av andra statsinkomster

än lånemedel anvisade, vid avvecklingen ej ersatta kapitalbelopp avskrivas.

Av vad i det föregående anförts framgår, att statens tidigare stödåtgärder

i avseende å Kalix träindustriaktiebolag i främsta rummet varit motiverade

av sociala hänsyn. Dessa hava gjort sig så mycket starkare gällande som

Nederkalix kommun i trots av de fördelar, som uppehållandet av ifrågavarande

industriella verksamhet medfört, lidit hårt av arbetslöshet och det

till följd av kommunens isolerade läge varit förknippat med betydande svårigheter

att överföra överflödig arbetskraft till andra orter. Berörda hänsyn

torde, enligt vad de över den nu senast verkställda utredningen avgivna

yttrandena giva vid handen, med oförminskad styrka påkalla ett upprätthållande

i minst samma omfattning som hittills av verksamheten vid Kalixföretagets

anläggningar. Av länsstyrelsen i Norrbottens län har med skärpa

framhållits, att den nära nog permanenta arbetslöshet av ej ringa utbredning,

som råder inom länet, manar till ett noggrant tillvaratagande av alla utkomstmöjligheter,

som kunna yppa sig. Såväl länsstyrelsen som kommerskollegium,

socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission hava funnit

det ur dessa synpunkter oundgängligt, att driften vid Kalixanläggningarna

tryggas. Jag kan för egen del icke annat än ansluta mig till denna uppfattning.

Den nu förebragta utredningen synes mig också hava ådagalagt,

att förutsättningar finnas för att verksamheten efter vissa omläggningar

skall kunna bedrivas på ett sätt som rent affärsmässigt tillfredsställer skäliga

anspråk.

Då stöd åt företaget lämnades vid 1934 års riksdag gåvos lijälpåtgärderna

en allenast tillfällig karaktär. Avsikten var att efter närmare utredning överväga

en mera slutgiltig lösning av spörsmålet. Behovet av att ett avgörande

kommer till stånd aktualiseras därigenom, att bolagets senaste kontrakt örn

virkesleveranser från domänverket upphör att gälla med utgången av avverkningsvintern

1935/1936. Genom de utredningar, vilka ägt rum efter 1934

års riksdagsbeslut, har material förebragts för bedömande av det lämpligaste

tillvägagångssättet vid ett ordnande av frågan på längre sikt. Av vad i ärendet

förekommit torde med tämligen stor tydlighet framgå, att ett fortsättande

av driften vid Kalixföretagets anläggningar av praktiskt-ekonomiska skäl bör

äga rum under samma ledning som verksamheten vid domänstyrelsens sågverksanläggningar

i Norrbottens län. Erinras må härvid, att fortsatt säkrad

drift vid Kalix sulfatfabrik är ur affärssynpunkt av betydelse för domänverket,

då därigenom avfallet från sågverken vid Båtskärsnäs och Sandvik

kan nyttiggöras. Beträffande frågan hur omläggningen organisatoriskt skall

på bästa sätt kunna genomföras hava olika meningar kommit till uttryck.

Båda de i den senaste utredningen övervägda alternativen härutinnan synas

mig hava goda skäl för sig. Ett slutgiltigt val mellan dem lärer enligt mitt

förmenande icke för det närvarande med fördel kunna ske. Såsom framgår

av domänstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande skulle överförandet till ett

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193-

53

särskilt bolag av styrelsens sågverksanläggningar i Norrbotten medföra vissa

konsekvenser för styrelsens övriga sågverksdrift. De härmed förenade omständigheterna

föreligga icke tillräckligt utredda. Då emellertid, såsom redan

antytts, med hänsyn till Kalixbolagets ställning beslut vid innevarande

års riksdag är i hög grad önskvärt, synes mig intet hinder föreligga, att

Kalixföretaget nu omhändertages av domänverket i dettas egen regi, vilket

ur såväl praktiska synpunkter som rent tekniskt är tämligen lätt att realisera.

Sedan beslut av denna innebörd fattats, bör domänstyrelsen erhålla i uppdrag

att närmare utreda den inverkan på domänverkets drift, som ett sammanförande

av Kalixanläggningarna samt domänverkets nuvarande sågverk i

Norrbotten i ett särskilt av domänstyrelsen ägt bolag skulle medföra. Därjämte

bör detta utredningsuppdrag även innefatta uppgörande av detaljerade

förslag till bildande av ett dylikt bolag samt till organiserande av nödigt

samarbete mellan bolaget och domänverkets övriga sågverksrörelse, varvid

helt naturligt även bör beaktas frågan örn pensioneringen av bolagets personal

o. d. Jag tillstyrker alltså, att förslag till Kalixbolagets avveckling nu

förelägges riksdagen i enlighet med utredningsmannens alternativ A. Då

nyssnämnda utredning — vars igångsättande torde böra uppdragas åt domänstyrelsen

så snart riksdagen meddelat sitt beslut i ärendet — föreligger,

torde slutlig ståndpunkt till organisationsfrågan kunna tagas.

Avvecklingen av Kalix träindustriaktiebolag bör, på sätt utredningsmannen

angivit, ske i den formen, att bolaget går i likvidation, därvid domänverket

uppträder som köpare av bolagets tillgångar. Med hänsyn till utredningen

i ärendet torde domänverket skäligen kunna utgå från ett värde å

dessa av 4,000,000 kronor, vilket belopp ungefär lika fördelar sig å dels

lager och inventarier, dels fasta anläggningar. Köpeavtalet torde böra underställas

Kungl. Maj:t för godkännande. Jag förutsätter, att härvid, om av

någon anledning så skulle befinnas erforderligt, även ett avtal, innefattande

något högre köpeskilling än som följer av det nyss anförda, må kunna godtagas.

Med avseende å finansieringen av ifrågavarande förvärv torde, i anslutning

till vad såväl domänstyrelsen som riksräkenskapsverket föreslagit, den del

av inköpssumman, som beräknas avse lager och inventarier, böra täckas med

anlitande av domänverkets driftsmedel samt återstoden eller vad som belöper

å fast egendom utgå från domänverkets markinköpsfond. Vad beträffar

en eventuell utbyggnad av sulfatfabriken ävensom andra förändringar

i avseende å Kalixföretagets anläggningar synes det mig riktigast, att frågan

härom upptages till närmare prövning av domänstyrelsen, sedan domänverket

blivit ägare av sagda anläggningar.

De medel, som enligt vad nyss anförts komma att inflyta vid försäljningen

av Kalixbolagets tillgångar, böra givetvis i första hand användas för återbetalning

av bolagets skulder. Härvid bör ihågkommas, att, därest köpeskillingen

kommer att överstiga den sammanlagda skuldsumman, av det för

utdelning åt aktieägarna disponibla beloppet något mer än 75 procent på

grund av statens aktieinnehav i bolaget återgår till statsverket. Såsom riks
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majis proposition nr 193-

räkenskapsverk^ anmärkt och på skäl, nämnda ämbetsverk anfört, bör en

dylik å staten belöpande utdelning ävensom det å riksstaten för budgetåret

1934/1935 från fonden för låneunderstöd till bolaget anvisade lånebeloppet

1,500,000 kronor — eller den del därav som må komma att täckas av köpeskillingen

— efter verkställd återleverering till statsverket tillföras statsregleringsfonden

och redovisas såsom inkomst å riksstaten under rubriken »I

anspråk tagna kapitaltillgångar». Det för budgetåret 1936/1937 framlagda

förslaget till riksstat torde till följd härav böra ändras. Av anledning, som

jag i det följande kommer att angiva, torde å samma riksstatsförslags utgiftssida

böra beräknas en anslagsökning av förslagsvis 1,400,000 kronor. Jag

anser skäl tala för att, i den mån förenämnda återleverering till statsverket

uppbär till belopp, överstigande det sist omförmälda, den överskjutande delen

må tagas i anspråk för återgäldande till domänfonden av vad domänverket

enligt förut anförda grunder kan komma att betala för Kalixbolagets tillgångar

utöver 4,000,000 kronor. Beslut angående en dylik överföring till

domänfonden torde, örn riksdagen godkänner vad jag här föreslagit, få i

sinom tid meddelas av Kungl. Maj :t. På grund av vad nu anförts torde förenämnda

å riksstatens inkomstsida ingående medel icke böra upptagas till

högre belopp än 1,400,000 kronor. Närmare förslag härutinnan torde chefen

för finansdepartementet framdeles komma att anmäla. Den del av det utav

staten direkt tecknade aktiekapitalet, som ej återflyter till statskassan, torde

böra avskrivas.

Vad härefter angår industriföreningen framgår av utredningen, att medlemmarna

däri, vilka för möjliggörande av aktieteckning i Kalixbolaget bereus

lån av statsmedel, till övervägande delen underlåtit att fullgöra sina

förpliktelser på grund av samma lån. Oaktat de anmärkningsvärda förhållanden,

som härutinnan varit rådande, torde emellertid, med hänsyn till

de särskilda omständigheter under vilka berörda aktieteckning ägt rum,

billighetsskäl tala för att staten icke helt ut gör sin rätt gällande. Frågan

kompliceras därav, att vissa föreningsmedlemmar erlagt full betalning för

sina aktier, andra underlåtit att betala, medan slutligen andra verkställt

större eller mindre amorteringar. Att vid ett efterskänkande i viss utsträckning

av statens ifrågavarande fordran uppnå ett i allo rättvist resultat torde

utan kontant återbäring till vissa medlemmar, vilket jag ej anser mig

böra ifrågasätta — i betraktande av det nyss sagda icke låta sig göra.

I likhet med utredningsmannen förordar jag, att staten godtager ett

skäligt ackord som likvid för sin fordran. Ackordets storlek synes böra

bestämmas till 20 procent av vederbörande föreningsmedlems ursprungliga

kapitalskuld. Betalningsansvaret för oguldna räntor torde, på sätt utredningsmannen

föreslagit, böra efterskänkas. Däremot kan jag ej biträda

utredningsmannens förslag angående beräknandet av de avdrag,

som — allt efter storleken av tidigare amorteringar — skulle få göras å

ackordssumman. Enligt min mening torde en rättvisare avvägning ske, örn

amorteringsbeloppet helt ut avräknas å sagda summa. Den, som redan inbetalat

ett belopp, motsvarande 20 procent av sin ursprungliga kapitalskuld,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 193-

55

bör alltså vara fritagen från ytterligare betalningsskyldighet. I samband

med att ackord på nu angivet sätt kommer till stånd böra, såsom utredningsmannen

framhållit, de aktier, för vilkas tecknande skuldsättningen ägt runi,

överlåtas å staten. Föreningsmedlem, som till fullo inbetalat eller inbetalar

tecknat aktiebelopp, bör å andra sidan bliva ägare till de av honom tecknade

aktierna och fritagas från ytterligare betalningsansvar gentemot staten eller

föreningen på grund av sin i samband med ifrågavarande aktieteckning utfärdade

skuldförbindelse. Skulle vid avvecklingen av Kalixbolagets affärer

bolagets tillgångar förslå till någon utdelning å aktierna och visar det sig

därvid, att det å viss aktie sålunda belöpande beloppet, ökat med belopp,

som av aktietecknare må hava erlagts i amortering för samma aktie, överstiger

aktiens nominella värde, bör vederbörande vara berättigad att utbekomma

det överskjutande beloppet.

Ackordslikviden bör för att kunna godtagas fullgöras inom viss tid enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande, förslagsvis före den 1 juli 1937. De, vilka vid

utgången av sagda tid underlåtit att betala, böra, i anslutning till vad utredningsmannen

föreslagit, vara pliktiga att gälda den oguldna kapitalskulden

i dess helhet. Befrielse från betalningsskyldighet synes emellertid, jämväl

i överensstämmelse med utredningsmannens förslag, böra få medgivas i fall,

där så med hänsyn till vederbörandes ekonomiska omständigheter finnes

påkallat. Avgörandet härutinnan torde tillkomma Kungl. Maj:t.

Enligt riksräkenskapsverkets utlåtande uppgick industriföreningens kapitalskuld

till statsverket den 31 december 1935 till 1,510,405 kronor. Av detta

belopp hade 1,412,705 kronor ställts till föreningens förfogande av lånemedelsanslag.

Vidare framgår av utredningsmannens redogörelse, att föreningens

ränteskuld den 30 juni 1935 helöpte sig till 226,450 kronor 31 öre. Till

följd av storleken av sistnämnda skuld förefaller det osäkert, huruvida de

belopp, vilka genom ackordsförfarandet och eventuella indrivningsåtgärder

må komma att inflyta, förslå till gäldande ens till någon del av kapitalskulden.

I den mån så ej blir fallet torde statens ifrågavarande fordran böra

avskrivas. I anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört torde därför,

i samband med att den av mig nu förordade anordningen för avveckling

av föreningen beslutas, böra å riksstaten under utgifter för kapitalökning,

avbetalning å statsskulden, anvisas ett förslagsanslag till belopp, motsvarande

det i föreningens kapitalskuld ingående lånemedelsbeloppet eller i

runt tal 1,400,000 kronor. Anslaget torde böra uppföras på nästa budgetårs

stat. Med hänsyn till den av mig i det föregående tillstyrkta ökningen å riksstatens

inkomstsida torde någon rubbning i den för riksdagen framlagda finansplanen

för nämnda budgetår icke föranledas härav.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva, att åtgärder må vidtagas för Kalix träindustriaktieholags

likvidation och verksamhetens övertagande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193-

domänverket i huvudsaklig överensstämmelse med av mig

i det föregående angivna grunder;

2) medgiva, att åtgärder må vidtagas för avveckling av

föreningen Nederkalix industri u. p. a. i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig i det föregående angivna grunder;

3) till avskrivning av lånekapital, anvisat åt föreningen Nederkalix

industri u. p. a., under utgifter för kapitalökning,

avbetalning å statsskulden, för budgetåret 1936/1937 anvisa

ett förslagsanslag av 1,400,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

366572. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:228 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m. a1 i texten
  2. JoU 1936:59 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m. jämte i ämnet väckta motio s. 1 i texten