Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar m. m

74 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:209, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den

14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa

yrkessjukdomar m. m.; given Stockholms slott den 10

mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni

1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

dels ock inhämta riksdagens yttrande beträffande ett å den internationella

arbetsorganisationens konferens år 1934 antaget förslag till konvention angående

ersättning för yrkessjukdomar.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

2G1 3G 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131)

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5, 7 och 9 §§ lagen den 14 juni 1929 om

försäkring förvissa yrkessjukdomar1) skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i

arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller

något av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol,

anilin eller parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller

trikloretylen),

koloxid,

cyan eller förening därav,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne,

mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall jämväl anses här

nedan angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats

av den försäkrades arbete, nämligen:

1) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni

1919 eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet

består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barn- *

*) Senaste lydelse av 1 § se 1930: 335.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 3

morskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som

står under allmän tillsyn;

2) primär budkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola bestämmelserna

i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande

tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där fara föreligger för yrkessjukdom, som här avses,

benämnes i denna lag farligt arbete.

3§-

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre

arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom

inverkan av stendamm, röntgenstrålar eller radioaktivt ämne, inom tio år

före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara föreligger för sjukdomen.

5 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utbetalas av den försäkringsinrättning,

där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad

jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, örn arbetaren

före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, ersättningen

utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund

av dylik anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag.

Har arbetaren inom i 3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning

i farligt arbete jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning,

skall kostnaden för ersättningen fördelas mellan försäkringsinrättningarna

i förhållande till den tid försäkringen i envar av dem sålunda omfattat.

Dock är, därest sjukdomen med säkerhet kan anses ådragen under

visst bestämt arbete eller viss bestämd tid, försäkringsinrättning, vari arbetaren

icke under nämnda arbete eller tid var försäkrad, befriad från deltagande

i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där annan överenskommelse

träffats. 7

7 §•

Rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förfallen, därest icke

inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller från den senare tidpunkt,

då arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomens art, eller, där sjukdomen

inom tid som nu sagts föranlett arbetarens död, inom två år från dödsdagen

underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning

i anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet

eller, där försäkringsbolag jämlikt 5 § första stycket är skyldigt

att utbetala ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr U09.

9§-

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,

är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,

vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i första

stycket av nämnda paragraf sägs, dels och de slag av verksamhet, vari såväl

dessa sjukdomsformer som de i andra stycket av samma paragraf omförmälda

sjukdomar bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937 men skall icke äga tillämpning

i fråga örn yrkessjukdom, som icke omfattas av nu gällande

lag, därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande

varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger för

sjukdomen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

0

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för utrikesdepartementet och t. f.

chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, fråga örn ändring i lagen den 14 juni 1929 om försäkring

för vissa yrkessjukdomar samt anför:

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

med däri genom lag den 12 september 1930 (nr 335) gjort tillägg

skall den som jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad

för skada till följd av sådant olycksfall anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,

som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan

av arsenik eller förening därav, bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav, fosfor eller förening därav,

stendamm, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar eller radium, mjältbrandssmitta.

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall enligt 3 § icke utgå, med

mindre arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, inom tio år före dagen för

sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

I 9 § stadgas, att Konungen till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom,

som avses i 1 §, är för handen, utfärdar en förteckning, upptagande

dels de sjukdomsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som

i 1 § sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka

framträda.

Dylik förteckning har utfärdats genom kungörelse den 22 november 1929

(nr 369) med däri genom kungörelser den 7 november 1930 (nr 398) och den

13 mars 1931 (nr 31) gjorda ändringar.

I detta sammanhang må även omnämnas, att genom kungörelsen den 10

februari 1933 (nr 37) angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen

skyldighet ålagts läkare att till medicinalstyrelsen göra anmälan om

varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som kan vara föranlett

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Majus proposition nr 209.

av hälsofarligt arbete, vilken anmälan, sedan styrelsen tagit del av densamma,

skall av styrelsen översändas till socialstyrelsen.

1934 års förelag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Den svenska lagstiftningen i ämnet överensstämmer med en å internationella

arbetsorganisationens sammanträde år 1925 antagen konvention angående ersättning

för yrkessjukdomar, vilken konvention Sverige sedermera ratificerat.

Vid arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1934 antogs emellertid ett

förslag till reviderad konvention i ämnet. Detta förslag innebär, att såsom

yrkessjukdomar skola anses vissa i en i konventionen intagen förteckning

angivna sjukdomar eller förgiftningar, då dessa drabba arbetare, sysselsatta

i yrken, industrier eller förfaranden, som finnas upptagna på däremot svarande

platser i förteckningen, och då de härröra från arbete i ett företag, som

är underkastat den nationella lagstiftningen angående ersättning för olycksfall

i arbete. Förteckningen upptager såsom yrkessjukdomar — förutom blyocli

kvicksilverförgiftningar samt mjältbrandssmitta, som upptagits redan i

den tidigare konventionen -— jämväl silikos, med eller utan lungtuberkulos,

för såvitt silikosen är en väsentlig orsak till arbetsoförmågan eller döden,

förgiftning genom fosfor eller dess föreningar jämte de direkta följderna

därav, förgiftning genom arsenik eller dess föreningar jämte de direkta följderna

därav, förgiftning genom bensol eller dess homologer eller deras

nitro- eller aminoderivater jämte de direkta följderna därav, förgiftning

genom halogenderivater av kolväten utav den alifatiska serien, patologiska

rubbningar, förorsakade av radium eller andra radioaktiva ämnen

eller x-strålar, ävensom primär hudkräfta (epiteliom). Nu angivna sjukdomar

eller förgiftningar skola berättiga till ersättning enligt väsentligen

samma grunder som i de särskilda medlemsstaterna gälla beträffande olycksfall

i arbete.

Svensk översättning av konventionen torde få fogas såsom bilaga (Bilaga B)

till statsrådsprotokollet i detta ärende.

En jämförelse mellan den svenska lagstiftningen och 1934 års konventionsförslag

giver vid handen att konventionsförslaget, förutom vissa av de i den

svenska lagstiftningen angivna sjukdomarna, upptager jämväl förgiftning

genom bensol eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivater,

förgiftning genom halogenderivater av kolväten utav den alifatiska serien,

patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen än radium,

samt primär hudkräfta.

1934 års konvention har hittills ratificerats av Norge och Ungern.

över de förslag, vilka legat till grund för 1934 års revision av konventionen,

hade internationella arbetsbyrån år 1933 upprättat en rapport, vilken utsänts

till de olika regeringarna. Svenska regeringen remitterade rapporten för

yttrande till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

som inhämtade utlåtanden av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i

Sverige. Landsorganisationen hemställde att i den i konventionen upptagna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 209.

förteckningen över yrkessjukdomar måtte införas — förutom de föreslagna —

jämväl vissa andra sjukdomar, nämligen sådana som uppkomma vid handhavande

av eller arbete med vissa preparat, såsom kromsyra eller vätskor, i

vilka kromsyra inginge, oljor, cement, kalilut. svavelsyra eller terpentin. De

av delegationen hörda myndigheterna ävensom arbetsgivareföreningen hade

icke något att erinra mot upptagande i nämnda förteckning av de föreslagna

sjukdomar, för vilka försäkring redan bereddes genom den svenska lagstiftningen,

ävensom av patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen

än radium, men uttalade sig mot att för det dåvarande i förteckningen upptoges

övriga föreslagna sjukdomar, alltså förgiftning genom bensol eller dess

homologer eller deras nitro- eller aminoderivater, förgiftning genom halogenderivater

av kolväten utan den alifatiska serien samt primär hudkräfta. Delegationen

anslöt sig i sitt yttrande till den av myndigheterna och arbetsgivareföreningen

uttalade uppfattningen.

Jämväl över 1934 års konventionsförslag avgavs utlåtande av delegationen,

som därvid erinrade örn att svenska regeringens ombud vid internationella

arbetskonferensens sammanträde 1934 enligt erhållna direktiv röstat för godtagande

av konventionsförslaget. Delegationen förklarade sig emellertid icke

hava ändrat sin tidigare uttalade uppfattning i ämnet men omnämnde tillika

de åtgärder, som borde vidtagas av regeringen därest densamma vidhölle sin

vid konferenssammanträdet till uttryck komna mening.

Mot delegationens yttrande anmälde herr E. Johanson reservation under

åberopande av landsorganisationens förut omförmälda yttrande.

Genom proposition (nr 84) till 1935 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn riksdagens

yttrande angående, bland annat, nu ifrågavarande konvention. I det

propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för

den 8 februari 1935 framhöll jag, att begränsningen av lagstiftningen örn försäkring

för yrkessjukdomar till att avse endast vissa sådana sjukdomar vore

beroende på svårigheterna att med säkerhet avgöra, i vilka fall och i vilken

mån arbetarnas sjukdomar ägde samband med deras yrkesarbete. I samma

mån dessa svårigheter genom vetenskapliga framsteg undanröjdes borde en

utvidgning ske av lagstiftningens tillämpningsområde. Mycket syntes tala

för att en dylik utvidgning med det snaraste kunde äga rum. I detta syfte

vore också förberedelser vidtagna för revision av lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar. Då emellertid, innan frågan därom slutligen avgjorts, konventionsförslaget

icke borde ratificeras av Sverige, förordade jag uppskov

tills vidare med prövningen av ratifioeringsfrågan.

Riksdagen meddelade sitt beslut i skrivelse, nr 87, varav framgick, att

riksdagen anslutit sig till den av mig uttalade uppfattningen, att prövningen

av frågan örn ratificering av konventionsförslaget tills vidare borde uppskjutas.

I skrivelse den 30 oktober 1934 hemställde landsorganisationen, att vid

revisionen av lagstiftningen på detta område måtte beaktas vad landsorganisationen

anfört i sitt utlåtande till delegationen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 209.

Ämbetsverkens förslag m. m.

Den 7 december 1934 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen gemensamt att inkomma med plan för

utredning örn revision av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

vid vilken utredning i första hand ifrågavarande konvention samt

landsorganisationens framställning borde beaktas. Detta uppdrag fullgjordes

av ämbetsverken genom en den 2 februari 1935 till socialdepartementet inkommen

skrivelse.

Den 8 februari 1935 uppdrog Kungl. Majit åt ämbetsverken att i huvudsaklig

överensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits i planen,

verkställa ifrågavarande utredning samt inkomma med densamma ävensom

med förslag till de ändrade författningsbestämmelser, som av utredningen

föranleddes.

Till fullgörande av sistnämnda uppdrag hava ämbetsverken den 14 december

1935 inkommit med utlåtande jämte däri innefattat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget innebär sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde, att därunder

jämväl skulle falla dels yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av

bensol eller dess homologer (såsom toluol och xylol) eller deras nitro- eller

aminoderivat (såsom nitrobensol, trinitrotoluol, anilin och parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform

och trikloretylen), koloxid, cyan eller cyanförening, klor, hypoklorit eller

klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening därav, andra radioaktiva

ämnen än radium, dels smittsam sjukdom, som avses i 2 § epidemilagen,

därest sjukdomen förorsakats av den försäkrades arbete och detta består

i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjuk- eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under

allmän tillsyn, dels ock primär hudkräfta (kancer), därest sjukdomen förorsakats

av den försäkrades arbete.

Ämbetsverken föreslå tillika, att den i 3 § angivna tid, inom vilken arbetaren

för att kunna erhålla ersättning skall hava varit utsatt för farlig inverkan,

i fråga örn yrkessjukdom genom stendamm skall utsträckas från ett

till fem år före sjukdomens yppande. Stadgandet härom skall dock enligt

förslagets slutbestämmelser icke äga obegränsad tillämpning tillbaka i tiden.

Slutligen innehåller ämbetsverkens förslag viss av förslaget i övrigt betingad

ändring i 9 §.

Utlåtandet torde få såsom särskild bilaga (Bilaga G) fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende. Beträffande den av ämbetsverken förebragta utredningen

och det närmare innehållet i det av dem framlagda förslaget hänvisar

jag, i den mån särskild redogörelse härför icke i det följande lämnas,

till denna bilaga.

Mot ämbetsverkens förslag har, på sätt framgår av det vid utlåtandet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 209.

fogade protokollsutdraget (Bilaga C, sid. 67 f.), t. f. byråchefen i socialstyrelsen

Stenholm i så måtto anmält avvikande mening, som han ansett dels att

förslaget jämväl bort omfatta sjukdomar framkallade av maskiner eller verktyg

med stötverkan, vilken överfördes på arbetaren, dels ock att den föreslagna

bestämmelsen rörande yrkessjukdom, framkallad av stendamm, borde

erhålla obegränsad tillämpning.

över ämbetsverkens förslag hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska landstingsförbundet,

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige.

Arbetsgivareföreningen har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från aktiebolaget

Gustafsbergs fabriks intressenter. Landsorganisationen har tillika

åberopat ett vid dess yttrande fogat utlåtande av svenska grov- och fabriksarbetareförbundet.

I detta sammanhang må omnämnas, att jag ämnar senare i dag anmäla förslag

till ändring av olycksfallsförsäkringslagen. Jag kommer därvid att föreslå,

att med skada till följd av olycksfall i arbete skall jämställas skada, som

förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk

väg av arbetet eller av temperaturförhållandena å arbetsstället, om skadan

utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller slutligen av visst i

arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes upptaget i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Detta förslag ansluter sig väsentligen till ett av

riksförsäkringsanstalten den 4 december 1934 avgivet förslag i ämnet.

Med ledning av de yttranden, som avgivits över ämbetsverkens förslag, har

detta blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår

nu till en redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för

innehållet i avgivna yttranden.

Departementsförslaget.

Utvidgningens omfattning (1 §).

Allmänna synpunkter.

Ämbetsverken hava framfört vissa allmänna synpunkter (se Bilaga C,

sid. 34 ff.) samt därvid bland annat erinrat, att föredragande departementschefen

vid framläggandet av den proposition (1929 nr 184), som ledde till nu

gällande lag, rörande den blivande lagstiftningens tillämpningsområde gjort

följande principiella uttalande: »Vid bestämmande av de sjukdomar, som skola

omfattas av den föreslagna lagen, bör strängt fasthållas, att denna bör avse

endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka

till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn

härtill böra alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka — även örn

de genom arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin

uppkomst eller utveckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin

grund i själva arbetet eller vad därmed har samband. Nödvändigt är därför,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

att försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt

skiljas från andra åkommor.» Till denna uppfattning hade även riksdagen

anslutit sig och hade lagstiftningen erhållit sin utformning i enlighet därmed.

I den av Kungl. Majit godkända planen för nu ifrågavarande revisionsarbete

hade ämbetsverken anfört, att vid detta arbete de riktlinjer för försäkringens

tillämpning, som vid dess tillkomst uppdragits, fortfarande borde

gälla.

Likasom man vid tillkomsten av försäkringen jämväl tänkt sig en successiv

utveckling av densamma, som skulle anknyta sig till gjorda erfarenheter och

behov, borde även vid förevarande revision denna synpunkt hållas för ögonen.

I enlighet därmed borde skäligt utrymme lämnas åt denna erfarenhet, när det

gällde utvidgning av försäkringens omfattning. Men därjämte borde, i den

mån ytterligare erfarenhet befunnes erforderlig, sådan erfarenhet icke föregripas,

utan även i fortsättningen uppmärksamhet ägnas åt den vidare utvecklingen

och därav följande behov på hithörande lagstiftningsområde.

I yttrandena har arbetsgivareföreningen erinrat därom, att man vid

tillkomsten av yrkessjukdomsförsäkringen i vårt land varit ense om principen,

att det ankomme på arbetsgivaren att svara för de ekonomiska riskerna ifråga

örn de sjukdomar, som arbetstagare bevisligen ådragit sig genom deltagande i

hälsofarlig verksamhet i arbetsgivarens företag, men att meningsskiljaktighet

då rått örn, hur denna ersättningsskyldighet bäst kunde realiseras, i olycksfalls-

eller sjukförsäkringens form. Föreningen hade därvid hävdat, att de särskilda

svårigheterna att fastställa sambandet mellan yrkesverksamhet och sjukdom

bort leda till, att denna del av socialförsäkringen hänförts till sjukförsäkringen,

samt att i annat fall försäkringen antagligen så småningom komme att

svälla ut och leda till missbruk på arbetsgivarnas bekostnad. Sedan yrkessjukdomsförsäkringen

genom 1929 års lagstiftning införlivats med vårt lands

socialförsäkring och sjukförsäkringsverksamheten utformats efter sådana

linjer, med vilka realiserandet av en arbetsgivarna åliggande ersättningsskyldighet

näppeligen vore förenligt, hade man emellertid att utgå ifrån den efter

olycksfallsförsäkringens principer organiserade yrkessjukdomsförsäkringen

såsom något givet. Vid sådant förhållande vore det dock av vikt, att man vid

den fortsatta behandlingen av yrkessjukdomsförsäkringen ej läte tiden försvaga

och undanskjuta de sakliga skäl, som vid försäkringens tillkomst framhållits

till grund för kravet på ett försiktigt tillvägagångssätt vid utformande

av försäkringen.

Landsorganisationen har anfört i huvudsak följande.

Den mest framträdande punkten i ämbetsverkens förslag vore, att däri bland

yrkessjukdomarna medtagits sådana, vilka framkallades genom inverkan av

vissa ämnen, ej upptagna i gällande lag. Man kunde vid bedömande av förslaget

ej värja sig för tanken att lagstiftningen inom hithörande område vore

inne på vägar, som ej vore de ur alla synpunkter lyckligaste. Även vid den

mest noggranna utredning torde det stöta på oöverstigliga svårigheter att utgallra

och såsom farliga angiva ett fåtal av de till många tusen uppgående

kemiska ämnen och ämnesföreningar, som förefunnes. Därtill komme, att inom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 209.

industrien icke sällan användes ämnen, vilkas sammansättning vöre en av den

ofta utländske leverantören omsorgsfullt bevarad fabrikshemlighet, som ej ens

en noggrann kemisk analys förmådde avslöja. Linder sådana förhållanden

kunde befaras, att ersättning för yrkessjukdom ej komme att utgå, där så rätteligen

bort vara fallet, på grund av arbetsledningens och arbetarnas obekantskap

med sammansättningen av de ämnen, som inom en industri komme till

användning.

Att utväljandet av ämnen kunde framkalla tveksamhet vid avgörandet syntes

otvetydigt framgå av ämbetsverkens inställning exempelvis till de skadliga

ämnen, som användes inom måleriyrket. Enligt den av ämbetsverken föranstaltade

undersökningen angåves bensol, toluol och xylol lia framkallat eksem

i 14 fall och akuta förgiftningar i 11 fall. Ämbetsverken hade också föreslagit,

att i överensstämmelse med Genéve-konventionen ersättning skulle utgå för

av dessa ämnen framkallade yrkessjukdomar. Enligt samma undersökning angåves

terpentin som orsak till eksem i 172 fall och som orsak till kronisk förgiftning

i 19 fall. Det vore under sådana förhållanden ägnat att förvåna, att

terpentinsjukdomarnas upptagande i lagen avböjts av ämbetsverken med den

motiveringen att »terpentin kommer ju emellertid — liksom bensin, fotogen,

m. nr. — ofta till användning även i andra verksamheter och i hemmen». Det

anmärkningsvärda i detta ämbetsverkens avböjande minskades icke därav, att

vid de av ämbetsverken föranstaltade prövningarna på målare för bedömande

av eksemen icke mindre än 75 procent av de undersökta visat överkänslighet

för svensk terpentin (sulfatterpentin).

Därest den inslagna vägen fortsattes med utgallring således av vissa ämnen,

för vilka yrkessjukdomsersättning skulle utgå, kunde berättigade farhågor

hysas för att lagen under mycket lång tid komme att befinna sig i ofullbordat

skick, varigenom ur ersättningssynpunkt många yrken komme att oberättigat

missgynnas framför andra, önskade man undvika detta syntes det icke återstå

annat än att frågan örn, huruvida ett visst ämne i arbetet framkallat sjukdomen,

underordnades frågan huruvida sjukdomen överhuvudtaget framkallats

i och genom arbetet.

Det vore knappast möjligt att med tillgodoseende av arbetarnas berättigade

intressen lösa frågan genom en separat lagstiftning utan blott genom införande

av en obligatorisk sjukförsäkring, varvid en skälig del av premierna borde

åvila arbetsgivarparten.

Landsorganisationen hemställde örn ny och förutsättningslös utredning i

ämnet.

Det system, som valts vid genomförandet av yrkessjukdomsförsäkringen Departementsi

Sverige liksom i åtskilliga andra länder, är otvivelaktigt behäftat med vissa

brister. Såsom framgår av de båda nyss återgivna yttrandena har också från

såväl arbetsgivar- som arbetarsidan den meningen hävdats, att denna försäkring

lämpligast borde inpassas i en obligatorisk sjukförsäkring med

bidrag från arbetsgivarna. Frågan örn obligatorisk sjukförsäkring torde dock

icke böra upptagas till omedelbar behandling och skulle i varje fall kräva

avsevärd tid för sin lösning. Vid sådant förhållande synes man för närvarande

vara hänvisad till att inom den nuvarande lagstiftningens ram vidtaga

de förbättringar, som befinnas genomförbara.

Den mest uppenbara bristen i nu gällande yrkessjukdoms försäkringslag

är dess synnerligen begränsade omfattning. Lid försäkringens tillkomst för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

utsatte man också en vidare utveckling av densamma, i den mån erfarenhet

vunnes. Tiden synes nu vara inne för en revision i detta hänseende, så att

försäkringen bättre än för närvarande må fylla sitt ändamål. Med detta syfte

för ögonen och under upprätthållande å andra sidan av den inom denna försäkring

antagna grundsatsen, att de av försäkringen omfattade sjukdomarna

böra kunna med erforderlig grad av sannolikhet härledas från visst arbete,

möta dock fortfarande svårigheter vid en tillfredsställande avgränsning av

försäkringens omfattning. Såsom ämbetsverken framhållit ökas dessa svårigheter

på grund av saknaden i vårt land av effektiva åtgärder för erhållande

i önskvärd utsträckning av kunskap om förekomsten och verkningarna

av de sjukdomar, som förorsakas av yrkesarbete.

Vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag synas emellertid ämbetsverken

hava beaktat de nya erfarenhetsrön rörande yrkessjukdomarna och deras

orsaker, som kunna möjliggöra en mindre återhållsam lagstiftning än den

som nu gäller på detta område. Då ämbetsverkens förslag även i övrigt är

utarbetat med iakttagande av vad jag nyss anfört torde detsamma kunna

läggas till grund för behandlingen av nu förevarande fråga.

Vissa inre sjukdomar.

Ämbetsverken hava bland ämnen, som kunna framkalla farligare

skadeverkningar å inre organ, i sitt förslag upptagit bensol och dess homologer

samt deras nitro- och aminoderivat, halogenderivat av kolväten av den

alifatiska serien, koloxid, cyan och dess föreningar, klor, hypoklorit och

klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra och dess föreningar samt radioaktiva

ämnen.

Ämbetsverken hava (Bilaga C, sid. 39 ff.) uppmärksammat även vissa

andra ämnen, vilka kunna förorsaka inre sjukdomar, nämligen oxi- och

halogenderivat av bensol och dess homologer, kolsvavla och svavelväte, vissa

manganföreningar, zink, terpentin samt annat damm än stendamm ävensom

andra dammliknande substanser, t. ex. mjöl. På anförda skäl hava emellertid

icke medtagits vare sig dessa ämnen eller den hos gruvarbetare understundom

förekommande sjukdomen hakmask. I

I yttrandena har försäkringsrådet icke framställt någon erinran mot

ämbetsverkens förslag i denna del. Rådet har meddelat, att rådet för det

dåvarande hade under handläggning ett mål angående ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen till en vid mekanisk verkstad i gruvdrift anställd

arbetare, som enligt läkarintyg skulle hava ådragit sig manganförgiftning

(sannolikt) under arbetet.

Inom försäkringsrådet uttalades emellertid skiljaktig mening av ledamöterna

Almström och Carell, vilka funno det vanskligt att på grundval av den

verkställda utredningen bilda sig ett omdöme örn, huruvida förslaget baserade

sig på tillförlitlig kännedom om de farliga ämnena samt sjukdomarnas

förekomst och natur. Bristerna i det statistiska materialet hade bort leda

till en mer restriktiv inställning från ämbetsverkens sida, Yad nu ifråga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

varande sjukdomar beträffade hade utvidgningen för närvarande lämpligen

bort begränsas till att omfatta endast de i konventionen upptagna.

Le ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig icke hava

hunnit inom den för utlåtandets avgivande bestämda tiden ingå i närmare prövning

av verkningarna av den föreslagna utvidgningen.

Arbetsgivareföreningen har framhållit, att den försiktighet, som arbetskonferensen

iakttagit i förevarande fråga, gåve belägg för i vilken ringa omfattning

man ägde kännedom om yrkessjukdomarna. Tillförlitliga erfarenheter i

detta hänseende kunde endast samlas av dem, som hade att utöva fortlöpande

övervakning över arbetarnas hälsotillstånd. Man borde därför i främsta rummet

hålla sig till uttalanden av yrkesinspektörerna och med dem jämställda

funktionärer samt till läkarnas författningsenligt avgivna rapporter över sjukdomsfall,

föranledda av hälsofarligt arbete. De gjorda läkaranmälningarna avsåge

endast ett fåtal sjukdomar i inre organ, och blott i enstaka fall hade ansetts

konstaterat, att sjukdomen härledde sig från något av de ämnen, som

föreslagits skola tillföras försäkringen. Yttrandena från yrkesinspektörerna

och med dem jämställda funktionärer syntes sa motsägande och svävande, att

ej heller de kunde anses utgöra ett betryggande statistiskt underlag för försäkringens

kompletterande med nya sjukdomsformer. Den efterhandsundersökning

av förekommande yrkessjukdomar, som ämbetsverken låtit tvenne med

de olika produktionsförhållandena jämförelsevis föga förtrogna personer verkställa,

måste tillerkännas en lägre grad av tillförlitlighet än den erfarenhet,

som inhämtades av handhavarna av den löpande kontrollen över hälsotillståndet.

Resultatet av undersökningen syntes ej heller giva vid handen, att åtminstone

flertalet av de farliga ämnen, som i förslaget tillförts försäkringen,

vore med hänsyn till sin förekomst sa bestämbara och beträffande sina sjukdomsalstrande

verkningar så utredda, att de kunde godtagas i försäkringslagen.

Påtagligt vore i vilken ringa omfattning man kunnat påvisa yrkessjukdomar

av kronisk art eller av så allvarlig beskaffenhet, att de motiverat läkarvård.

Det hade även medgivits, att det förefunnes svårigheter att beträffande

vissa ämnen bestämma deras gruppering och identitet med hänsyn till förekomsten

i marknaden av trivialnamn och olika slag av blandningar. Dessa svårigheter

förelåge särskilt ifråga örn bensols homologer samt nitro- och aminoderivat

av bensol och dess homologer. Ämbetsverken konstaterade ock att föigiftningarna

aldrig ledde till en patognomonisk sjukdomsbild. Man kunde sålunda

aldrig med bestämdhet i det särskilda fallet fastställa, att den förevarande

sjukdomsbilden tillkomme en viss förgiftning och ej någon annan sjukdomsform.

Även från föreningens delägare inhämtade upplysningar gåve vid

handen, att förgiftningssjulcdomar förekommit i ingen eller endast högst obetydlig

omfattning. De inträffade sjukdomsfallen hade varit av så lindrig beskaffenhet,

att läkarvård i stort sett icke krävts.

Föreningen har vidare anfört bland annat följande.

Beträffande lämpligheten av att tillföra försäkringen ämnet bensol och dess

homologer kunde erinras om att i samband med försäkringslagens tillkomst

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 209.

yrkesinspektörerna i sitt förslag till förteckning över farliga ämnen först i

tredje gruppen upptagit ämnet bensol. Det oaktat hade ämbetsverken upptagit

bensol i sitt lagförslag. I propositionen hade emellertid bensol uteslutits

av den anledningen, att man ej ansågs kunna på tillförlitligt sätt konstatera

sambandet mellan sjukdomen och arbetet. Den nu föreliggande utredningen

hade ej kunnat påvisa några kroniska eller svårare akuta förgiftningar

genom bensol eller dess homologer. Yid goda ventilationsanordningar syntes

ingen fara föreligga för dylik förgiftning.

Ni t ro- och aminoderivaterna av bensol och dess homologer hade icke upptagits

av yrkesinspektörerna i deras 1928 uppgjorda förteckning över farliga

ämnen. Man hade motiverat detta med att det skulle föra för långt att medtaga

desamma. Några svårare sjukdomsfall hänförda till nitroföreningars inverkan

hade den nyaste utredningen icke påträffat. Aminoföreningarna hade

däremot befunnits leda till vissa fall av astma.

Från föreningens delägare inom textilindustrin hade inhämtats, att vissa

följdverkningar endast kunnat konstateras vid arbete med s. k. naphtol- och

diazofärger, i vilka förekomme ämnen hänförliga till gruppen nitro- och aminoderivat

av bensol och dess homologer. Den skadliga verkan hade endast

förekommit i enstaka fall och då i form av eksembildningar. Inom textilindustrin

användes även bensol för framställning av gas för svedning av vävnader.

Iakttoges nödig ventilation, förefunnes därvid inga sjukdomsrisker.

Skulle vid oförutsedda omständigheter arbetarna komma under en kraftigare

påverkan av de giftiga gaserna, måste eventuella sjukdomsfall vara att hänföra

under olycksfallsförsäkringen. Gummifabrikerna hade upplyst, att hanteringen

med nitrobensol och trikloretylen icke lett till några allvarligare förgiftningsfall,

örn man undantoge ett fall, då det giftiga ämnet av en arbetare

i obetänksamhet använts till smärtstillande medel vid tandvärk. Ej heller vid

A B Wilh. Becker, där personalen komme i beröring med förutom trikloretylen

även bensol och dess homologer, hade några sjukdomar av inre art förekommit.

De till Uddeholms A. B. hörande Skoghallsverken hade uppgivit,

att de under tre år tillverkat produkter med ämnena tri- och perkloretylen.

Deras erfarenheter därvid motsade uppgifterna, att dessa klorföreningar förorsakade

yrkessjukdom. Akuta mycket kortvariga förgiftningsfall kunde förekomma

vid felaktigheter i tillverkningsapparaturen, men folie dessa näppeligen

under begreppet yrkessjukdom.

Ämnet koloxid hade av yrkesinspektörerna 1928 förordats till upptagande

i förteckningen i första hand. Ämbetsverken hade emellertid då utelämnat

detta ämne under förklaring, att de förgiftningar, som kunde förekomma, i

regel vore akuta och torde ersättas såsom olycksfall, samt att yttringarna av

kronisk förgiftning visade så allmänna sjukdomssymtomer, att desammas beroende

av koloxidförgiftning knappast kunde med säkerhet konstateras. Även

cyan och cyanföreningar hade 1928 undergått en liknande behandling.

Enligt uppgift från Svenska Metallverken förekomme där såväl koloxid

som nitrösa gaser. Några förgiftningsfall hade icke förekommit. Nitrösa

gaser framkallades även vid Glycerinaktiebolagets och Reymersholms Gamla

Industri aktiebolags verksamhet. Några egentliga fall av yrkessjukdom hade

ej erfarits. Förstnämnda bolag förmenade, att skadlig påverkan av dylika

gaser endast kunde förekomma i form av rena olycksfall. Från föreningens

delägare inom omnibusbranschen hade inhämtats, att inom detta verksamhetsområde

icke förekommit sådana sjukdomsfall, som här avsåges. Koloxiden

i explosionsmotorernas avloppsgaser kunde föranleda rena olycksfall.

Några kroniska sjukdomstillstånd vore däremot ej kända och ansåges med

hänsyn till de allmänna sjukdomssymtomerna i allt fall omöjliga att avgränsa

från sådan ohälsa, som ej hänförde sig till arbetet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 209.

Fri klor hade inom textilindustrin allt mer vunnit användning för framställning

av hypoklorit (blekningsvätska). Yad ovan sagts om användning av

bensol i textilindustrin gällde även i fråga om hypoklorit.

Inom bryggerinäringen användes svagare lösningar av kloramin (sterisol)

och natriumhypoklorit (antiforamin) för desinfektion av kärl och redskap.

Som desinfektionsmedel användes även klorkalk och borttoges s. k. olsten

med salpetersyra, därvid nitrösa gaser utvecklades. Vid sistnämnda arbeten

hade även prövats patentmedel innehållande kromsyra. Stockholmsbryggerierna

uppgåve, att ehuru en stor personal praktiskt taget dagligen komme i

beröring med dessa desinfektionsmedel, av vilka kloramin använts i över 10

års tid, därmed ej varit förenat annat obehag än att tillfälliga frätskador

uppstått av hypokloriten, då arbetarna förfarit vårdslöst. Då betryggande

skyddsanordningar förefunnes vid borttagandet av olsten förelåge ej heller

vid detta arbete någon sjukdomsrisk.

Skoghallsverken hade sedan 1915 tillverkat klor och hypoklorit och använt

sistnämnda ämne för blekning av cellulosa. De vöre landets största tillverkare

av klor. Intet fall av yrkessjukdom hade därvid förekommit, och

det förklarades med bestämdhet, att sådan sjukdom ej kunde förorsakas av

dessa ämnen. Förekomme förgiftning av klorgas vore det alltid fråga örn

olycksfall. .

Vid tändsticksfabrikerna vore arbetarna utsatta för påverkan av särskilt

kromsyra. Något fall av inre sjukdom, som kunde ledas tillbaka till detta

ämne, hade ej förekommit.

De invärtes sjukdomar, vilka ifrågasattes skola tillföras försäkringen, forekomme

endast i ringa omfattning. Därför funnes knappast något behov för

införlivande av dessa sjukdomar med försäkringen. Å andra sidan torde en

sådan utvidgning av försäkringen icke komma att medföra några nämnvärda

merkostnader för företagarna. Då den 1934 vidtagna revisionen av konventionen

syntes utgöra den väsentligaste anledningen till föreliggande lagprojekt,

borde man i allt fall kunna låta sig nöja med att verkställa den komplettering,

som följde av det till 1925 års konvention gjorda tillägget.

Större meningsskiljaktighet synes knappast föreligga därom, att inre sjukdomar,

framkallade genom de i konventionen upptagna ämnena bensol och

dess homologer samt deras nitra- och aminoderivater, halogenderivater av

kolväten utav den alifatiska serien samt radioaktiva ämnen böra omfattas av

försäkringen. Vad övriga i ämbetsverkens förslag medtagna ämnen beträffar

synas visserligen de skadliga verkningarna av koloxid, cyan och cyanföreningar,

klor, hypoklorit och klorkalk vanligen taga formen av akuta förgiftningar

av olycksfallskaraktär, men fall hava även förekommit, vid vilka man

ej kunnat fastställa någon bestämd eller mera begränsad tid för skadeverkningarna.

Kloramin, nitrösa gaser samt kromsyra och dess föreningar kunna

framkalla förgiftningar och andra inre sjukdomar, vilka otvivelaktigt äro att

hänföra till yrkessjukdomarnas område. Då för övrigt örn samtliga dessa

ämnen gäller, att av dem förorsakade sjukdomar utomlands ansetts kunna

omfattas av yrkessjukdomsförsäkringen, synas skäl föreligga att upptaga dem

i den svenska lagstiftningen på området. Ifragasättas kunde att därvid medtaga

även vissa andra i ämbetsverkens utredning diskuterade ämnen. Med

hänsyn bland annat till de begränsade möjligheterna att i de enskilda fallen

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr SOU.

klarlägga sambandet mellan dylika hälsofarliga ämnen och sjukdomar, som

de kunna framkalla, har jag emellertid icke funnit mig böra gå utöver ämbetsverkens

förslag i detta hänseende.

Hudsjukdomar.

Ämbetsverken hava föreslagit, att vid den ifrågasatta utvidgningen

av försäkringen även medtagas vissa hudsjukdomar, nämligen sådana som

framkallas av ämnen, vilka såsom förorsakande jämväl inre sjukdomar av

ämbetsverken hemställts till upptagande i lagen, ävensom primär hudkräfta

(kancer).

Av ämbetsverkens utredning (Bilaga C, sid. 43 ff.) framgår, att de flesta i

följd av yrkesarbete uppkommande fall av hudsjukdomar kunna härledas från

andra orsaker än de sålunda angivna ämnena. Emellertid hava ämbetsverken

funnit svårigheterna i flertalet enskilda fall att diagnosticera sjukdomen såsom

följd av viss sysselsättning eller inverkan av visst ämne vara så betydande,

att åtminstone tillsvidare och intill dess ytterligare erfarenhet

vunnits försäkringen icke lämpligen borde i någon avsevärdare utsträckning

omfatta hudsjukdomar. Yad sålunda anförts gällde icke ets- och frätskador,

som berodde av mer kortvarig inverkan av visst ämne. Ämbetsverken förutsatte

emellertid att, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare föreslagit, dylika

skador måtte inbegripas under olycksfallsförsäkringen. I

I yttrandena har försäkringsrådet icke haft något att erinra mot

ämbetsverkens förslag i denna del.

Inom försäkringsrådet hava de båda reservanterna, ledamöterna Almström

och Carell, funnit de största betänkligheterna mot den ifrågasatta utvidgningen

av försäkringslagen hänföra sig till hudsjukdomarna. Med dessa vore

förenade särskilda svårigheter i fråga örn diagnosticeringen. Därtill komme

att ersättningsskyldighetens omfattning vid hudsjukdomarna i betydande

mån rönte inverkan av individuell känslighet och aktsamhet. En försäkring

för sådana sjukdomar ledde till ett avslappnande av den försiktighet vid handhavandet

av farliga ämnen, som vore det mest effektiva medlet mot hudsjukdomarnas

utbredning. I denna del avstyrkte dessa ledamöter, att i lagen

upptoges andra ämnen eller sjukdomar än de som inginge i konventionen.

Arbetsgivareföreningen har erinrat därom, att — örn man undantoge de

skadliga inverkningarna av radium och röntgen samt hudkräfta — 1934 års

konvention avsåge endast sjukdomar i inre organ. Betydelsen därav vore

uppenbar, då man besinnade hur försvinnande litet antalet dylika sjukdomar

vore i förhållande till antalet hudsjukdomar. De här i landet gjorda läkaranmälningarna

samt de från yrkesinspektörerna och med dem jämställda

funktionärerna i ärendet avgivna yttrandena bekräftade också hur särskilt

bristfälliga erfarenheterna vore i fråga om hudsjukdomarna och deras orsaker.

Medan betänkligheterna emot förslaget vore mindre framträdande när det

gällde de invärtes sjukdomarna uttalade sig föreningen därför utan tvekan

emot detsamma i vad det avsåge hudsjukdomar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr dolk 17

Föreningen har beträffande sådana sjukdomar vidare anfört i huvudsak

följande.

Av ämbetsverkens utredning och av upplysningar, som föreningen inhämtat

från sina delägare, framginge tydligt hur svårt, ja, i stor omfattning

omöjligt det vore att fastställa orsakssammanhanget mellan en hudsjukdom

och visst av den sjuke i arbete handhaft ämne. Hudåkommor kunde uppstå

av allehanda substanser, som icke vore att anse såsom giftiga eller farliga.

Fuktighet, mekanisk påverkan m. fl. mer eller mindre naturliga omständigheter

kunde bidraga till sjukliga förändringar i huden och till att göra densamma

mera mottaglig för föroreningar. De sjukdomsalstrande ämnena och

deras sammansättningar vore även så ofantligt växlande, att det ofta icke

kunde fastställas, vilket ämne som kunnat föranleda åkomman. Många gånger

kunde det inträffa att sjukdomsanlagen funnits redan innan arbetaren blivit

anställd vid företaget. Genom beröring med det särskilda ämnet hade sjukdomen

endast aktualiserats. Ofta berodde hudsjukdomen på särskild individuel!

överkänslighet. En försäkring omfattande hudsjukdomar skulle även

leda till ett förslappande av intresset hos såväl arbetsgivare som arbetare att

vidtaga de förflyttningar eller skyddsåtgärder, som särskild disposition motiverade.

Omöjligt vore också att utöva sådan kontroll över arbetarna, att därigenom

förhindrades missbruk av en försäkring omfattande hudsjukdomar.

Givetvis läge det nära till hands att tänka sig, att förekomsten av försäkring

inverkade oförmånligt på skötseln av t. ex. ett ådraget hudeksem.

Ämbetsverken hade också i princip kommit till det resultatet, att hudsjukdomarna

lämpligen borde inordnas under sjukförsäkringen, där någon orsaksprövning

icke behövde vidtagas. Det vore därför märkligt, att ämbetsverken

förordat — låt vara med betonande av förekommande svårigheter — att de

nya ämnen, som föreslagits skola intagas i lagen, skulle medföra att under

försäkringen komme att falla även de hudsjukdomar, som kunde ledas tillbaka

till inverkan av sådana ämnen. Det väsentliga motivet för detta ställningstagande

angåves vara, att hudsjukdomar i fråga om tidigare i försäkringslagen

intagna ämnen vore jämställda med övriga sjukdomar. Ställde

man sig emellertid på den ståndpunkten, att hudsjukdomarna icke annat än

i undantagsfall borde medtagas inom yrkessjukdomsförsäkringen på grund av

omöjligheten att med säkerhet diagnosticera dessa sjukdomar såsom följd av

inverkan av ett visst ämne, kunde rimligen icke den omständigheten, att i

lagen intoges ett ämne, vilket alstrade vissa invärtes sjukdomstillstånd, vara

ett bärande motiv för att låta hudsjukdom, som möjligen kunde förorsakas av

detta ämne, även inbegripas i lagstiftningen. Berörda förhållande kunde

uppenbarligen icke underlätta diagnosticeringen. Tvärtom medtoges på så

sätt vissa sjukdomsformer fullständigt utan hänsyn till diagnosticeringssvårigheterna.

Förslaget att även hudsjukdomar, uppkomna genom inverkan av de nya

ämnena, skulle inbegripas i lagen vore så mycket märkligare som det här vöre

fråga om eksem och andra hudåkommor, vilka framträdde efter en långvarig

skadlig påverkan. Man hade därvid frångått den fordran på kortvarighet i

fråga örn det skadegörande händelseförloppet, som uti det av riksförsäkringsanstalten

tidigare framlagda förslaget till utbyggande av olycksfallsförsäkringslagen

ansetts utgöra en oundgänglig förutsättning för den föreslagna

utvidgningen av olycksfallsförsäkringsbegreppet till att avse vissa skadliga

påverkningar å huden. Man hade då ansett, att just denna kortvarighet i fråga

örn skadepåverkan skapade förutsättningar för möjligheten att konstatera

sambandet mellan sjukdomen och arbetet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

201 80 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 209.

I föreningens yttrande över berörda förslag till ändring av olycksfallsförsäkringslagen

hade angivits de skäl, som enligt föreningens mening motiverade

ett avstående från tanken på att utvidga olycksfallsförsäkringslagen till

de ifrågasatta hudåkommorna, även om dessa uppkomme under endast en

kortare tids påverkan. Dessa skäl hade i stort sett samma giltighet i det nu

förevarande sammanhanget. Under hänvisning till detta yttrande påpekade

föreningen särskilt det däri anförda argumentet, att förekomsten och omfattningen

av hudskadorna vore i mycket högre grad än andra sjukdomar beroende

av de skadades egna åtgöranden. Därjämte erinrades örn vad som i

utredningen anförts rörande den olika grad av känslighet för hudpåverkan,

som förekomme hos skilda personer, samt den lätthet med vilken merendels

effektivt skydd kunde erhållas mot dylika påverkningar.

Genom att direkt angiva hudkräfta såsom yrkessjukdom hade man brutit

mot principen, att försäkringens omfattning skulle vara bestämd genom angivande

av det farliga ämne, till vilket sjukdomstillståndet kunde ledas tillbaka.

Genom förslaget skulle sålunda hudkräfta medföra ersättningsrätt

oberoende av det ämne eller den arbetsprocedur, varmed sjukdomen ställdes

i samband. Att märka vore, att oaktat radiumhemmet i Stockholm under

åren 1910—1929 behandlat 1,611 fall av hudkräfta inte något av dessa sjukdomsfall

med säkerhet kunde sägas vara förorsakat av yrkesarbete. De särskilda

undersökningarna hade ej heller lett till konstaterande av sådant samband

i något fall. Från föreningens delägare inom väg- och vattenbyggnadsbranschen

hade upplysts, att man finge särhålla asfalt (jordbeck) från tjära.

För yrkesmännen stöde det klart, att asfalt ej innehölle några som helst giftiga

ämnen. Det kunde tvärtom ifrågasättas örn ej hantering med asfalt i vissa

hänseenden befordrade hälsotillståndet. Yad tjäran beträffade, vore det ej

känt att i något fall liudkräfta uppstått på sådant sätt, att man måste antaga

tjärans hanterande i yrkesarbetet vara orsaken till sjukdomen. Inom omnibusfacket,

där personalen hade att hantera vissa mineraloljor som angivits kunna

förorsaka hudkräfta, hade, såvitt föreningens delägare anginge, yrkessjukdom

av sådant slag ej uppmärksammats. Glycerinaktiebolaget hade upplyst, att där

förekomme hantering av paraffin, utan att under de 30 senaste åren förekommit

något fall av hudkräfta. Vid fabriken Tomten, där i tillverkningen

inginge behandling av såväl olja som paraffin, kände man ej heller till något

fall av hudkräfta. Vid sådant förhållande torde denna sjukdoms upptagande

i försäkringslagen icke vara dikterat av annat motiv än önskan att rätta den

nationella lagstiftningen efter föreliggande internationella konvention.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har framhållit, att de båda av ämbetsverken

anlitade utredningsmännen Boström och Topelius funnit eksem hos

cementarbetare beträffande anamnes och etiologi uppfylla fordringarna på

att rubriceras som yrkessjukdom. Enligt gällande kollektivavtal vore arbetarna

tillförsäkrade en ringa ersättning vid dylik sjukdom. Såväl arbetsgivare som

arbetare vore således ense örn att cementeksem vore en sjukdom, som sammanhängde

med arbetet. Förbundet ansåg därför att sjukdomen ifråga borde

införas i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Med hänsyn till att hudsjukdomarna, enligt vad utredningen i ärendet visar,

äro de ojämförligt talrikast förekommande yrkesåkommorna, vore det givetvis

önskvärt örn dessa sjukdomar eller åtminstone flertalet av dem kunde föras

in under den av arbetsgivarna bekostade försäkringen. Marje sådan sjukdom

kan emellertid framkallas på ett flertal olika sätt utan att man med ledning

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 209.

av sjukdomstecknen kan med erforderlig säkerhet utröna dess orsak. Uppkommer

sjukdomen jämförelsevis hastigt har man visserligen i fråga örn

orsaken i regel icke många möjligheter att välja emellan, men dessa möjligheter

öka vanligen i antal ju längre eller mer obestämd den tid är, under

vilken sjukdomen kan hava förorsakats. Även i de fall då sjukdomen framkallats

ganska hastigt är det i fråga örn möjligheten att bestämma dess orsak

väsentlig skillnad mellan olika slags åkommor. Skavsår och blåsor samt etsoch

frätskador kunna ofta med bestämdhet härledas från användandet av ett

visst redskap eller inverkan av något visst ämne. Betydligt svårare är i detta

hänseende bedömandet av flertalet andra hudåkommor, såsom eksem och

inflammationer av olika slag, vilka kunna hava såväl yttre som inre orsaker.

Såsom förut omnämnts ämnar jag senare i dag föreslå sådant tillägg till

olycksfallsförsäkringslagen, att med skada till följd av olycksfall i arbete skall

jämställas bland annat under arbete jämförelsevis hastigt framkallade hudåkommor,

dock endast sådana som uppkommit på mekanisk väg eller bestå i

förfrysning eller förorsakats av frätande eller etsande ämnen, som ej finnas

upptagna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därmed skulle helt visst ersättning

från arbetsgivarna komma att utgå för ett betydande antal hudåkommor.

Yad övriga hudsjukdomar beträffar torde, så länge yrkessjukdomsförsäkringen

bibehåller sin nuvarande form, försiktigheten bjuda att de endast efter

hand inordnas under den av arbetsgivarna bekostade försäkringen. Att, såsom

arbetsgivareföreningen förordat, helt utesluta dessa sjukdomar från berörda

försäkring kan jag däremot icke tillråda. Det måste nämligen på sätt ämbetsverken

anfört vara av värde för en framtida utveckling av försäkringen att man

inom densamma redan nu får förvärva ökad erfarenhet rörande dessa talrikt

förekommande yrkesåkommor. Vid valet av farliga ämnen synes man böra

medtaga dem, vilka såsom även framkallande inre sjukdomar äro avsedda att

upptagas i lagen. Likaledes anser jag att försäkringen även bör gälla primär

hudkräfta. Visserligen synes denna sjukdom såsom yrkesåkomma vara mycket

sällsynt i vårt land, men dess upptagande i lagen skulle möjliggöra ratificering

av 1934 års konvention. Jag ansluter mig sålunda jämväl i fråga örn hudsjukdomarna

till ämbetsverkens förslag.

Vissa sjukdomar genom mekanisk inverkan.

Ämbetsverken hava (se Bilaga C, sid. 50 f.) övervägt att såsom yrkessjukdomar

upptaga vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva ensidigt

arbete. Till sådana åkommor äro att hänföra bland annat vissa av vibrerande

maskiner eller starkt buller orsakade sjukdomar ävensom krepiterande senskideinflammation,

vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit, skrivkramp

och telegrafistkramp. Ämbetsverken hava emellertid -— under erinran bland

annat att dessa sjukdomar, i den mån de berodde på en kortvarig inverkan,

inbegrepes under förut omnämnda av riksförsäkringsanstalten avgivna förslag

till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning — ansett sig i

saknad av erfarenhet om berörda sjukdomar i övrigt för närvarande icke böra

avgiva något förslag i vad dem anginge.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Departementschefen.

Kungl. Majda proposition nr 209.

Såsom tidigare omnämnts har t. f. byråchefen Stenholm anmält avvikande

mening från ämbetsverkens utlåtande i denna del samt ansett sjukdomar

framkallade av maskiner eller verktyg med stötverkan, vilken överfördes på

arbetaren, böra omfattas av försäkringen (se Bilaga C, sid. 67).

I yttrandena har ingen erinran gjorts mot ämbetsverkens utlåtande

i denna del.

Senare i dag ämnar jag vid behandling av frågan örn ändring av olycksfallsförsäkringslagen

föreslå, att med skada till följd av olycksfall i arbete skall

likställas skada, som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar

på mekanisk väg av arbetet, såsom senskideinflammation (senknarr) m. fl.

åkommor. Enligt detta förslag skulle alltså vissa av här åsyftade yrkesåkommor

falla under olycksfallsförsäkringen. Hur önskvärt det än vore att

denna grupp av sjukdomar kunde i än större omfattning föranleda ersättning

från den av arbetsgivarna bekostade försäkringen finner jag mig dock i brist

på närmare utredning icke för närvarande böra härutinnan framlägga något

förslag.

Smittsamma sjukdomar hos sjukvårdspersonal.

Enligt ämbetsverkens förslag skall försäkringen även omfatta sjukdom,

som avses i 2 § epidemilagen, därest sjukdomen uteslutande eller till

övervägande del förorsakats av den försäkrades arbete samt detta består i

yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän

tillsyn.

Ämbetsverken (se Bilaga C, sid. 59 f.) hava däremot icke kunnat förorda,

att under försäkringen hänfördes vissa andra akuta smittsamma sjukdomar,

såsom halsfluss, influensa, kikhosta, mässling, påssjuka, vattkoppor m. fl.,

enär det vore förenat med stora svårigheter att beträffande dessa sjukdomar

fastställa en praktiskt användbar avgränsning. Ej heller omfattar ämbetsverkens

förslag den kroniska smittsamma sjukdomen tuberkulos. Körande

denna sjukdom hava ämbetsverken erinrat örn, med vilken mångfald av olika

inverkande faktorer den medicinska sakkunskapen här hade att räkna — inre

anlag, konstitutionella förutsättningar, yttre omständigheter och betingelser.

I betraktande komme även det ovissa i fråga om den tid, mycket växlande i

olika fall, som kunde förflyta mellan infektionen och sjukdomsutbrottet. För

flertalet tuberkulösa personer kunde ej avgöras örn sjukdomen fattat rot

månader eller år före ett visst insjukningstillfälle. Av dessa och andra skäl

kunde vetenskapen ännu i allmänhet icke utröna sjukdomens ursprung i det

särskilda fallet.

I yttrandena har ingen erinran gjorts mot ämbetsverkens förslag i

denna del.

Svenska landstingsförbundet har beträffande förevarande fråga anfört följande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majlis proposition nr 209.

Personal såväl i öppen som sluten sjukvård vore på grund av sitt yrke i

högre grad än andra befolkningsgrupper utsatt för risken att bliva smittad av

epidemiska och vissa andra sjukdomar. Mest hotad vore givetvis den egentliga

sjukvårdspersonalen, medan sjukhusens ekonomi- och kontorspersonal i

jämförelsevis ringa grad vore utsatt för smittorisk. En försäkring mot denna

risk borde därför, såsom ämbetsverken föreslagit, avse • allenast sjukvårdspersonalen.

Emellertid vore även beträffande denna personal behovet av ett obligatoriskt

försäkringsskydd för smittorisker väsentligt olika. Landstingens och

större städers sjukvårdspersonal vore sålunda i regel genom bestämmelser i

respektive anställnings-(och pensions-) reglementen redan tillförsäkrad ungefär

samma förmåner, som en försäkring av föreslagen art skulle kunna erbjuda

dem, medan helt andra förhållanden oftast rådde beträffande de i privat tjänst

anställda. Man kunde därför ifrågasätta, huruvida icke den förra gruppen

borde ställas helt utanför den planerade försäkringen mot yrkessjukdomar,

enär denna beträffande sagda personal icke skulle fylla något egentligt syfte

utan allenast medföra en onödig omgång.

Emellertid syntes det svårt att på förhand draga upp en bestämd gräns

mellan de båda nämnda grupperna. Beaktas måste också, såsom ämbetsverken

framhållit, att åtminstone en del befattningshavare hos landsting och kommuner

— nämligen elever, vikarier och annan extra personal —- i regel icke

innefattades under respektive reglementen och sålunda icke på förhand vore

tillförsäkrade bestämda löne-(pensions-) förmåner vid bland annat sjukdom

på grund av smitta i tjänsten, även örn de genom särskilda beslut av respektive

landsting eller kommunala organ plägade erhålla skälig gottgörelse. Med

hänsyn till dessa omständigheter ville det synas, som örn man knappast kunde

undgå att, såsom ämbetsverken föreslagit, låta försäkringen omfatta ali egentlig

sjukvårdspersonal, oavsett örn den vore anställd hos det allmänna eller

hos enskilda huvudmän.

Örn så skedde, vore det emellertid oundgängligen nödvändigt att bereda

möjlighet för de huvudmän, som redan på ett tillfredsställande sätt ordnat

hithörande förhållanden för sagda personal att, örn de så önskade, erhålla

dispens från lagens bestämmelser. Dylik möjlighet till undantag syntes böra

skapas i tvenne hänseenden. Sålunda borde en huvudman kunna erhålla

dispens från den föreslagna lagen under förutsättning att huvudmannen

garanterade all sin sjukvårdspersonal enahanda förmåner, som genom försäkringen

skulle erbjudas. I en del fall kunde det tänkas vara lämpligt för

huvudmannen att beträffande viss personal, i regel den av mera ordinarie

karaktär, själv garantera ersättning under sjukdom på grund av smitta i

tjänsten, medan i fråga örn den mera löst anställda personalen anslutning till

försäkringen kunde vara att föredraga. Möjlighet borde därför föreligga att

för vissa befattningshavare, vilka vid arbetsoförmåga på grund av smitta

ådragen i tjänsten redan garanterats tillfredsställande förmåner direkt av

huvudmannen, meddela befrielse från erläggande av premie till den föieslagna

försäkringen. Under förutsättning att ovan angivna undantag från densamma

bereddes, vore intet att erinra mot att den egentliga sjukvårdspersonalen hos

landstingen inbegrepes under lagstiftningen i fråga.

Yad därefter anginge frågan, vilka smittsamma sjukdomar den föreslagna

lagstiftningen skulle avse, borde man för närvarande inskränka sig till de

sjukdomar, som avsåges i 2 § epidemilagen, samt primär hudkräfta. Frågan

om tuberkulosens innefattande under lagen ifråga borde emellertid göras till

föremål för fortsatt utredning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 209.

De smittsamma sjukdomarna kunna knappast sägas tillhöra yrkessjukdomarna

i egentlig mening. I vissa yrken förefinnas emellertid särskilt stora

smittorisker, varför man torde kunna jämställa dessa yrken med farligt arbete,

varom talas i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Då för övrigt i denna lag redan

inbegripes en smittsam sjukdom, mjältbrand, låt vara att denna till skillnad

från övriga smittsamma sjukdomar i regel äger samband med vissa yrken, synes

intet principiellt hinder förfinnas mot att låta försäkringen omfatta även smittsamma

sjukdomar.

De farliga yrken, som här kunna ifrågakomma, äro i första hand de som

avse behandling eller vård av sjuka. Härutinnan synes avseende icke böra

fästas vid huruvida behandlingen eller vården från början varit föranledd av

en smittsam sjukdom utan endast vid att smitta under behandlingen eller

vården överföres från den sjuke. Beaktas bör i detta sammanhang att, förutom

mjältbrand, även vissa andra sjukdomar, framförallt undulantfeber,

kunna överföras från djur till människor. Även personer, vilka å laboratorier

äro sysselsatta med medicinska undersökningar, kunna givetvis vara utsatta

för särskilt stora smittorisker. Mot ämbetsverkens förslag att bereda försäkringens

förmåner åt dem som yrkesmässigt meddela eller utöva sjuk- eller

barnmorskevård eller arbeta med medicinska undersökningar å laboratorier,

som stå under allmän tillsyn, har jag intet att erinra.

Ämbetsverken hava icke i sitt förslag medtagit personer, vilka visserligen

hava sin utkomst inom sjukvården men sällan eller aldrig komma i direkt

beröring med de sjuka. Jag avser härmed närmast ekonomipersonalen inom

våra sjukvårdsinrättningar. Ämbetsvérken hava funnit, att för ekonomipersonalen

smittorisken är avsevärt mindre än för sjukvårdspersonalen. På

grund härav torde det i allmänhet bereda större svårigheter att vid sjukdomsfall

bland ekonomipersonalen härleda sjukdomen från arbetet än vad

förhållandet är vid sjukdomsfall bland sjukvårdspersonalen. Ehuru man kan

förmoda att även ekonomipersonalen är utsatt för större smittorisk än inom

annan verksamhet anställda, har jag med hänsyn till vad i ärendet förekommit

funnit mig böra godtaga ämbetsverkens förslag jämväl i denna del.

Ämbetsverken hava vidare begränsat sitt förslag till att gälla endast sådana

sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen. I denna paragraf omförmälda sjukdomar

äro pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber,

difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot och

spetälska. Med stöd av 24 § epidemilagen har Kungl. Majit i särskilda kungörelser,

nr 296/1920, nr 36/1923, nr 180/1928 och nr 595/1935, förordnat, att

vad i nämnda lag är stadgat angående sådan sjukdom, som omförmäles i 2 §

1 mom. samma lag, även skall äga tillämpning å återfallsfeber, sömnsjuka,

undulantfeber och Weds sjukdom. Av ämbetsverkens utlåtande framgår, att

ämbetsverken ansett jämväl, sådan sjukdom, som genom särskild författning

likställes med de i 2 § epidemilagen omförmälda, böra under angivna förutsättningar

omfattas av försäkringen. Mot upptagande i yrkessjukdomsförsäkringslagen

av samtliga nu angivna sjukdomar synes ingen erinran vara att

göra. För att lagen skall erhålla sålunda avsedd räckvidd torde emellertid viss

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 201).

jämkning i förslaget böra ske. Ifrågasättas kan huruvida icke utvidgningen av

försäkringen borde i denna del vara något mer vittgående. Särskilt är att

märka att förslaget icke omfattar tuberkulos. Med hänsyn till vad ämbetsverken

anfört rörande denna och övriga smittsamma sjukdomar torde det dock

åtminstone tills vidare böra anstå med deras inordnande under försäkringen.

Beträffande tuberkulosen bör emellertid, som landstingsförbundet framhållit,

frågan härom göras till föremål för fortsatt undersökning.

Större delen av den personal, som beröres av förslaget, synes redan vara av

arbetsgivarna tillförsäkrad motsvarande förmåner som beredas genom försäkringen.

I anledning av vad landstingsförbundet härutinnan anfört vill jag erinra,

att för de huvudmän, vilka tillförsäkrat personalen dylika förmåner, möjlighet

redan förefinnes enligt 15 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen att

erhålla mot förmånerna svarande lindring i försäkringsavgiften.

Med hänsyn till det nytillkomna andra stycket har paragrafens sista stycke

i departementsförslaget något ändrats. Motsvarande ändring har även vidtagits

i 3 § samt i de av ämbetsverken föreslagna övergångsbestämmelserna.

I redaktionellt hänseende hava vidtagits vissa jämkningar i 1 § i ämbetsverkens

förslag.

Med den omfattning, som lagen föreslagits skola erhålla, blir det möjligt

för Sverige att ratificera 1934 års konvention.

Förslaget 1 övrigt.

3 §■

Enligt ämbetsverkens förslag skall den i 3 § angivna tid, inom

vilken arbetaren för att kunna erhålla ersättning skall hava varit utsatt för

farlig inverkan, i fråga örn yrkessjukdom genom stendamm (silikos) utsträckas

från ett till fem år före sjukdomens yppande. Rörande ämbetsverkens motiv

till sitt förslag i denna del hänvisar jag till Bilaga C, sid. 61 f. Därjämte har

enligt förslaget berörda tid, då fråga är örn yrkessjukdom genom andra

radioaktiva ämnen än radium, fastställts till tio år eller samma tid som gäller

beträffande yrkessjukdom, framkallad av röntgenstrålar eller radium.

Vid ärendets behandling inom ämbetsverken ifrågasatte t. f. byråchefen

Stenholm, huruvida icke vid yrkessjukdom, framkallad av stendamm, tidrymden

ifråga borde sättas till tio år (se Bilaga C, sid. 68).

I yttrandena har försäkringsrådet meddelat, att rådet förhört sig med

professorn i medicin vid karolinska mediko-kirurgiska institutet H. C.

Jacobaeus, som uttalat, att erfarenheten från såväl våra porslinsfabriker som

från utlandet visade, att genom stendamm framkallad sjukdom kunde fortskrida

efter det skadliga arbetets avslutande och giva invalidiserande symtom

‘först efter längre tid än fem år. I anslutning till professor Jacobaeus uttalande

finge rådet — även med beaktande av vad ämbetsverken anfört beträffande

svårigheten att med en ytterligare utsträckning av berörda tid fastställa sam
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

24 Kungl. Majlis proposition nr 209.

bandet mellan sjukdomstillståndet och det farliga arbetet -— föreslå, att

ifrågavarande tid, såsom för närvarande gällde beträffande röntgenstrålar och

radium, bestämdes till tio år.

Reservanterna inom försäkringsrådet, ledamöterna Almström och Carell,

funno sjukdomen silikos till sin natur och uppkomst fortfarande vara så bristfälligt

känd, att det ej syntes tillrådligt att vidtaga ifrågasatta detaljändring

förrän man vunnit större erfarenhet örn sjukdomen. Då för närvarande påginge

utredning i sådant syfte, syntes i allt fall tidpunkten ej vara lämplig

för den föreslagna revisionen. Man finge ej heller bortse ifrån, att ersättningsskyldigheten

för silikos redan enligt nuvarande bestämmelser utgjorde

en mycket besvärande ekonomisk börda, särskilt för porslinsindustrien. En

ändring av försäkringen i denna del på sätt i ämbetsverkens förslag ifrågasattes

syntes med hänsyn därtill göra det nödvändigt att staten, såsom professor

Jacobaeus i avgivet yttrande också föreslagit, påtoge sig de oberäkneliga

ekonomiska konsekvenser, som följde av en dylik ändring.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har hemställt, att frågan

örn utsträckt tid för framställande av anspråk på ersättning för under arbete

ådragen lungsjukdom genom stendamm måtte upptagas till prövning i samband

med den åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen anförtrodda vetenskapliga

undersökningen rörande ifrågavarande sjukdom.

Arbetsgivareföreningen, som vid sitt yttrande i denna del fogat en skrivelse

från aktiebolaget Gustafsbergs fabriks intressenter, har anfört följande.

Yrkessjukdomen silikos hade lett till ett större antal fall av ersättningar

enligt försäkringslagen. Det hade visat sig att lagens kompletterande med

silikos lett till allvarsamma ekonomiska konsekvenser särskilt för den under

brydsamma konjunkturförhållanden arbetande porslinsindustrien. Man hade

på företagarhåll inom denna industri vid silikosens införande i försäkringslagen

utgått ifrån, att då försäkringen icke skulle omfatta sådana fall, där sjukdomen

yppats före den 1 januari 1931, industrien skulle i stort sett bliva befriad

från ersättningsskyldighet gentemot de arbetare, som redan vid nämnda

tidpunkt vore anställda inom industrien. Av försäkringsrådet träffat avgörande

hade emellertid föranlett synnerlig osäkerhet rörande bedömandet av frågan,

när sjukdomen kunde anses vara yppad. Denna oklarhet hade sin grund uti

att kännedomen om sjukdomens natur, dess uppkomst och utveckling vore

bristfällig. För att vinna klarhet i dessa för porslinsindustrien så vitala frågor

hade representanter för industrien igångsatt en enskild utredning rörande

silikosens karaktär. Denna utredning hade nu övertagits av socialstyrelsen och

medicinalstyrelsen men hade ännu icke lett till något resultat.

Av ovanstående framginge, att tidpunkten näppeligen vore lämplig för en

ytterligare utvidgning av den ersättningsskyldighet, som åvilade arbetsgivarna

dråga örn silikos. Ett rimligt hänsynstagande till en betydande näringsgren

inom landet krävde i stället för ökad försäkringsskyldighet att ersättningsbördan

lättades. Rent sakligt sett kunde också den föreslagna förlängningen

av tiden för sjukdomens yppande leda till missbruk.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har ansett, att den i 3 § angivna tiden

borde beträffande silikos utsträckas till tio år.

•

Av utredningen i ärendet torde framgå, att yrkessjukdomen silikos kan

framträda först åtskilliga år efter det arbetaren upphört att vara sysselsatt i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

den verksamhet, vari sjukdomen framkallats. Någon ytterligare utredning

härom synes därför icke vara erforderlig. Ämbetsverken hava också funnit

sig kunna föreslå, att den i 3 § angivna tiden beträffande silikos utsträckes till

fem år. Försäkringsrådet har med stöd av inhämtat utlåtande från sakkunnig

läkare förordat, att tiden ifråga utsträckes till tio år. Då jag ansett mig böra

biträda denna försäkringsrådets mening, har departementsförslaget avfattats

i överensstämmelse härmed.

5§-

I 5 § gällande lag stadgas, att ersättning i anledning av yrkessjukdom

utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren vid tidpunkten för

sjukdomens yppande är försäkrad jämlikt olycksfallsförsäkringslagen; dock

skall, där arbetaren före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt

arbete, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på

grund av dylik anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag. Har

arbetaren inom i 3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning i farligt

arbete jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning,

skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen

fördelas mellan försäkringsinrättningarna i förhållande till den tid försäkringen

i envar av dem sålunda omfattat.

Ämbetsverken hava icke föreslagit någon ändring i denna paragraf.

I yttrandena har försäkringsrådet emellertid erinrat, att då man i

fråga örn de smittsamma sjukdomarna — inbegripet mjältbrand — i regel

med ganska stor säkerhet kunde angiva tidpunkten för smittoämnets inträngande

i kroppen eller inom vilken tidrymd smittan hade ådragits, de i

5 § givna bestämmelserna icke borde tillämpas i fråga örn dessa sjukdomar.

Rådet föreslog därför, att till paragrafen måtte göras ett tillägg, gällande

smittsamma sjukdomar, av innehåll, att örn sådan sjukdom med säkerhet

kunde anses ådragen under visst bestämt arbete, ersättning skulle utgivas av

den försäkringsinrättning, där vederbörande varit försäkrad under tiden för

detta arbete, samt att örn han under tid, då han kunnat ådraga sig sjukdomen,

varit på grund av anställning i farligt arbete försäkrad i olika inrättningar,

ersättningen skulle fördelas mellan inrättningarna efter huvudtalet.

Yad försäkringsrådet sålunda anfört rörande de smittsamma sjukdomarna Departements

torde även gälla åtskilliga andra såväl av gällande lag som av nu ifrågavarande chefenförslag

omfattade sjukdomar, exempelvis akuta förgiftningar utan olycksfallskaraktär.

Med hänsyn härtill synes en lagändring på denna punkt böra givas

en mer allmän avfattning. Beträffande lagändringens innebörd i övrigt är jag

ense med rådet örn att, därest en i lagen avsedd yrkessjukdom med säkerhet kan

anses ådragen under visst bestämt arbete, kostnaden för ersättningen bör bäras

av den försäkringsinrättning, vari arbetaren under detta arbete var försäkrad.

Likaledes synes böra gälla, att, örn sjukdomen kan hänföras till viss bestämd

tid fallande inom i 3 § angiven tidrymd, endast försäkringsinrättning, vari han

under sagda tid var försäkrad, bör deltaga i kostnaden. I sistnämnda fall torde

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 20''.).

dock anledning saknas att frångå den nu i 5 § stadgade fördelningsgrunden.

Då försäkringsrådet föreslår kostnadsfördelning efter huvudtalet, lär rådet

emellertid närmast avse det fall, att en arbetare, som samtidigt är försäkrad i

två (eller flera) försäkringsinrättningar, drabbas av en yrkessjukdom, utan

att det med säkerhet kan avgöras vilken av försäkringsinrättningarna bör

svara för ersättningen. Då liknande fråga kan uppstå beträffande exempelvis

ett olycksfall på färd mellan två olika arbetsgivares arbetsställen, men olycksfallsförsäkringslagen

icke innehåller någon bestämmelse angående kostnadsfördelningen

i dylikt fall, synes det mig icke behövligt eller lämpligt att införa

en sådan bestämmelse i nu förevarande lag. I överensstämmelse med

vad jag sålunda anfört har 5 § avfattats vid den nu företagna omredigeringen

av densamma.

7 §•

Enligt 7 § gällande lag är rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom

förfallen, därest icke inom två år från dagen för sjukdomens yppande

eller, där sjukdomen inom samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen

underrättelse enligt 20 § olycksfallsförsäkringslagen lämnats arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren eller framställning örn ersättning gjorts hos riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet eller, där försäkringsbolag skall

utbetala ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

Ämbetsverken hava visserligen funnit, att denna bestämmelses tilllämpning

ifråga örn sjukdomen silikos kunde vålla vissa svårigheter. Av anförda

skäl hava emellertid ämbetsverkan icke ansett sig böra föreslå någon

ändring av lagen i denna del (se Bilaga C, sid. 62 f.).

I yttrandena har försäkringsrådet anfört följande.

Enligt rådets mening kunde ifrågavarande preskriptionsbestämmelse

understundom leda till obilliga resultat. Utgångspunkten för tiden vore sjukdomens

yppande, vilket i regel torde nära sammanfalla med läkarens konstaterande

av sjukdomen. Ibland måste emellertid sjukdomen anses yppad relativt

lång tid innan densamma konstaterats, vilket förhållande kunde bero på

att vederbörande dröjt med att söka läkare eller att den behandlande läkaren

icke ställt rätt diagnos. I sådant fall kunde det för den försäkrade te sig

obilligt, att en preskriptionstid löpt, trots att han saknat anledning att vidtaga

en preskriptionsavbrytande åtgärd. Rådet ville i detta sammanhang

hänvisa till vad lagrådet yttrat vid behandlingen av 7 § i förslaget till nu

gällande lag: »För att icke prövningen av ett anspråk å ersättning enligt

den föreslagna lagen må allt för länge fördröjas har i förevarande paragraf

stadgats en preskriptionsfrist, räknad från det sjukdomen yppats, med särskilt

undantag för det fall att sjukdomen medfört döden. Denna frist har

satts till ett år eller kortare än i allmänhet frister av liknande slag. Även

med beaktande av de skäl, som anförts för förslaget i denna del, vill lagrådet

ifrågasätta, örn icke fristen bör förlängas till åtminstone två år, detta

särskilt med hänsyn till den obestämdhet, som vidlåder utgångspunkten för

fristen: tiden för sjukdomens yppande. Svårighet att fastställa tiden, då

sjukdomen skall anses hava yppats, uppstår i synnerhet därest arbetaren

dröjt att söka läkare. Dylikt dröjsmål kan i allt fall lätteligen medföra, att,

då läkaren konstaterar sjukdomen och arbetaren därigenom erhåller hänne
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl Majus proposition nr 209. 27

dom om dess verkliga art, redan avsevärd tid förflutit från det sjukdomen i

lagens mening var att anse såsom yppad.»

Sedan lagrådet avgivit detta uttalande hade i lagen upptagits även sjukdomen

stendammslunga. Enligt försäkringsrådets mening hade numera

vunnen erfarenhet särskilt i fråga om sistnämnda sjukdom givit vid handen,

att en ändring i paragrafens bestämmelser borde ske beträffande utgångspunkten

för ifrågavarande preskriptionstid. I anslutning till vad ovan anförts

ansåge försäkringsrådet, att denna tid borde räknas från den dag, då arbetaren

erhållit vetskap om att han lede av sådan yrkessjukdom, som omfattades

av lagen. Då i det stora flertalet fall den försäkrade torde erhålla vetskap

örn sjukdomens art i nära anslutning till dess yppande, syntes den av rådet

föreslagna ändringen få betydelse allenast i ett mindre antal fall, men därigenom

undvekes, att försäkrad, som genom sin ovetskap örn sjukdomens art

saknat anledning att företaga en preskriptionsavbrytande åtgärd, skulle gå

miste örn sin rätt.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har uppgivit, att vid en av medicinalstyrelsen

i oktober 1984 företagen undersökning av 377 arbetare vid Gustafsbergs

porslinsfabrik konstaterats silikos hos ett flertal arbetare. Dessa skulle

inom två år därefter ha underrättat arbetsgivaren därom för att icke förlora

sin rätt till ersättning. Den stora utbredningen av sjukdomen fordrade dock

att man av psykologiska skäl ginge varsamt fram när man underrättade vederbörande

örn resultatet av undersökningen. De hade icke heller dittills underrättats

om sjukdomen. Då det i sagda fall gällde en officiell undersökning

ville förbundet hemställa, att de arbetare som blivit undersökta och hos vilka

konstaterats silikos befriades från anmälningsskyldighet enligt 7 §.

Yad försäkringsrådet anfört synes mig värt beaktande. Såsom rådet fram- Departementshållit

torde i flertalet fall den, som drabbas av en yrkessjukdom, erhålla vet- chefen.

skap örn arten av denna i nära samband med sjukdomens yppande. Den av

rådet föreslagna lagändringen synes därför kunna begränsas till att angiva

utgångspunkten för preskriptionstiden till dagen för sjukdomens yppande

eller den senare tidpunkt, arbetaren erhållit kännedom örn sjukdomens art.

I de sällsynta fall, där arbetaren icke erhållit vetskap örn arten av yrkessjukdomen

förrän efter dennas yppande, lärer detta framgå av den utredning,

som under alla förhållanden måste införskaffas för fallens bedömande. Någon

särskild bevisning torde därför icke behöva föreskrivas i berörda avseende.

Kommer en lagändring i angivna riktning till stånd, följer härav att sådan

åtgärd, varom grov- och fabriksarbetareförbundet för visst fall hemställt, icke

skulle bliva erforderlig.

9 §•

I denna paragraf hava ämbetsverken föreslagit vissa ändringar,

som äro betingade av de föreslagna tilläggen till 1 §.

Depante mentsför slaget överensstämmer härutinnan med ämbetsverkens

förslag.

övergångsbestämmelserna.

Enligt första stycket i de av ämb et sver k en föreslagna övergångsbestämmelserna

skola lagändringarna träda i kraft den 1 januari 1937 men

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 209.

Departements
chefen.

i fråga om sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tillämpning,

därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagändringarnas

ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen. I fråga

örn sjukdom, framkallad av stendamm, skall enligt andra stycket bestämmelsen

i 3 § äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omförmälda

tiden av ett år icke redan utlöpt vid lagändringarnas ikraftträdande.

T. f. byråchefen Stenholm var inom ämbetsverken av skiljaktig mening och

ansåg, att andra stycket icke borde upptagits i förslaget (se Bilaga C, sid. 68).

I yttrandena har försäkringsrådet i likhet med ämbetsverken funnit,

att i fråga om yrkessjukdom, framkallad av stendamm, den i 3 § stadgade

förlängda tiden borde tillämpas, därest den i gällande lag omförmälda tiden

av ett år icke redan utlöpt den 1 januari 1937.

Grov- och fabriks arbetareförbundet har erinrat, att när genom lagen den

12 september 1930 silikos förklarades från och med den 1 januari 1931 vara

att hänföra till av försäkringen omfattad yrkessjukdom, gränserna för lagens

tillämplighet blivit så snävt avgränsade att arbetare, hos vilka sjukdomen

yppats före lagens ikraftträdande, icke erhållit ersättning för yrkessjukdom

oaktat de vid ikraftträdandet och senare arbetat i samma företag vari de

ådragit sig sjukdomen. Ingen tvekan örn var dessa arbetare ådragit sig sjukdomen

förelåge således, och lagens bestämmelser att dessa arbetare icke

skulle inrymmas under densamma saknade därför motivering. Förbundet förordade,

att lagen tillfördes en bestämmelse om att arbetare, som ådragit sig

silikos och fortfarande vore anställd vid det företag, där han ådragit sig sjukdomen,

skulle inrymmas i lagen oavsett tidpunkten för sjukdomens yppande

eller när han upphörde med det farliga arbetet. Förbundet föreslog vidare,

att andra stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens lagförslag

icke måtte upptagas i den nya lagen.

Mot första stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens förslag,

vilket stycke är avfattat efter mönster av övergångsbestämmelserna till

gällande lag, synes ingen erinran vara att framställa. Förutom den ändring,

som föranletts av ändringen i 1 § sista stycket, har dock i departementsförslaget

vissa smärre jämkningar av formell natur vidtagits.

Däremot har jag icke ansett mig böra biträda vad ämbetsverken i andra

stycket föreslagit. Bestämmelsen ifråga skulle innebära, att den rörande

silikos i 3 § föreslagna utsträckta tiden icke skulle komma de arbetare till

godo, vilka väl varit sysselsatta i för silikos farligt arbete efter den 1 januari

1931 och således omfattats av försäkringen men vilka sedermera upphört med

det farliga arbetet före den 1 januari 1936. Jag vill erinra, att jämlikt övergångsbestämmelserna

till gällande lag en arbetare, hos vilken yrkessjukdom

yppats efter lagens ikraftträdande, kunde erhålla full ersättning enligt lagen

även örn arbetaren blott någon enda dag efter ikraftträdandet varit sysselsatt

i farlig verksamhet och det därför med visshet kunde sägas att sjukdomen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 209.

framkallats under tid, då försäkringen icke var gällande. Vid jämförelse härmed

synes det obilligt att nu av andra och uteslutande formella skäl förvägra

vissa arbetare, vilka när deras sjukdom grundlädes voro omfattade av försäkringen,

möjligheten att göra deras rätt enligt försäkringen gällande.

Att, såsom grov- och fabriksarbetareförbundet förordat, ur den av arbetsgivarna

bekostade försäkringen skulle bestridas ersättningar även åt arbetare,

hos vilka sjukdomen yppats redan innan försäkringen trädde i kraft, synes däremot

knappast kunna ifrågakomma. Mot en dylik bestämmelse kan nämligen

bland annat erinras, att det icke vore förenligt med själva försäkringsbegreppet

om ersättning från försäkringen utginge för en sjukdom, som varit

känd redan innan försäkringen blivit gällande.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det

inom socialdepartementet omarbetade förslaget till lag angående ändring i

vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) orri försäkring för vissa yrkessjukdomar

av den lydelse bilaga (Bilaga A)1) till detta protokoll utvisar måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skoglund. i)

i) Denna bilaga, vilken iir lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

bär bär uteslutits.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga B.

Översättning.

Förslag till konvention (nr 42) angående ersättning för yrkessjukdomar

(reviderad 1934) .*)

Artikel 1.

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att tillförsäkra personer, som falla offer för

yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en ersättning, grundad på de

allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för

olycksfall i arbete.

2 _ Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som i den nationella

lagstiftningen stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta

förbehåll skall det stå varje medlem fritt att vid fastställandet i den nationella

lagstiftningen av de villkor, under vilka ersättning för ifrågavarande

sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin

lagstiftning örn ersättning för olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar

och anpassningar, som kunna synas lämpliga.

Artikel 2.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna

konvention, förbinder sig att anse såsom yrkessjukdomar de sjukdomar och

förgiftningar, vilka framkallas av de i efterföljande förteckning upptagna

ämnen, _ då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabba arbetare, sysselsatta i

yrken, industrier eller förfaranden, som finnas upptagna på motstående plats

i förteckningen, och då desamma härröra från arbete i ett företag, som är

underkastat förut nämnda nationella lagstiftning.

Förteckning1.

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden

Förgiftning genom bly, dess legeringar

eller föreningar jämte de

direkta följderna därav.

Förgiftning genom kvicksilver, dess

amalgamer eller föreningar jämte

de direkta följderna därav.

Handhavande av mineral, innehållande bly, därunder

inbegripet blyhaltig aska från zinkhyttor.

Smältning av gammal zink och bly i tackor.

Tillverkning av föremål av gjutet bly eller blyhaltiga

legeringar.

Grafiska industrier.

Tillverkning av blyföreningar.

Tillverkning och reparation av elektriska ackumulatorer.

Beredning och användning av emaljer innehållande

bly.

Polering med tillhjälp av blyfilspån eller blyhaltig

tennaska.

Måleriarbete, innefattande beredning eller behandling

av täckande ämnen, kitt eller färgämnen,

innehållande blypigment.

Handhavande av kvicksilvermineral.

Tillverkning av kvicksilverföreningar.

Tillverkning av mätnings-eller laboratorieapparater.

Beredning av råämnen för tillverkning av hattar.

Brännförgyllning.

Användning av kvicksilverpumpar vid tillverkning

av glödlampor.

Tillverkning av knallhattar och tändrör med knallkvicksilver.

l) Ingressen här utesluten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

31

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden.

Mj ältbrandssmitta.

Silikos, med eller utan lungtuberkulos,

för såvitt silikosen är en väsentlig

orsak till arbetsoförmågan eller

döden.

Förgiftning genom fosfor eller dess

föreningar jämte de direkta följderna

därav.

Förgiftning genom arsenik eller dess

föreningar jämte de direkta följderna

därav.

Förgiftning genom bensol eller dess

homologer eller deras nitro- eller

aminoderivater jämte de direkta

följderna därav.

Förgiftning genom halogenderivater

av kolväten utav den alifatiska

Patologiska rubbningar, förorsakade

av:

a) radium eller andra radioaktiva

ämnen;

b) X-strålar.

Primär hudkräfta (epiteliom).

Arbete, som medför beröring med mjältbrandssmittade

djur.

Handhavande av kvarlevor av djur, inbegripet

hudar, klövar, hovar och horn.

Lastning och lossning eller transport av varor.

Industrier eller förfaranden, som enligt den nationella

lagstiftningen medföra risk för silikos.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande

eller användning av fosfor eller dess

föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande

eller användning av arsenik eller dess

föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande

eller användning av bensol eller dess

homologer eller deras nitro- eller aminoderivater.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande

eller användning av sådana halogenderivater

av kolväten utav den alifatiska serien,

vilka angivas i den nationella lagstiftningen.

Alla förfaranden, som utsätta arbetaren för inverkan

av radium, radioaktiva ämnen eller Xs

trålar.

Alla förfaranden, som innebära handhavande eller

användning av tjära, beck, jordbeck, mineraloljor

eller paraffin eller av föreningar, produkter

eller avfall av dessa ämnen.

Artikel 3. »

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 4.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 5.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,

som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Artikel 6.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft

förrän ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

Artikel 7.

Yid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga

under övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 8.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för så vitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 6 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de médlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 9.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 209.

33

Bilaga C.

Till KONUNGEN.

Kungl. Majit Ilar den 8 februari 1935 anbefallt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstaiten

och medicinalstyrelsen gemensamt att i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder och riktlinjer, som angivits i en av ämbetsverken

den 31 januari 1935 uppgjord plan, verkställa utredning örn revision

av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar samt senast den

15 oktober 1935 inkomma med densamma ävensom med förslag till de ändrade

författningsbestämmelser, som av utredningen föranledas. Enligt det

av Kungl. Majit den 7 december 1934 lämnade uppdrag till ämbetsverken

att uppgöra nyssnämnda plan borde vid revisionen i första hand beaktas

ett av internationella arbetskonferensen i Genéve den 21 juni 1934 vid dess

adertonde sammanträde antaget förslag till konvention angående ersättning

för yrkessjukdomar ävensom en av landsorganisationen i Sverige i skrivelse

den 30 oktober 1934 gjord framställning i ämnet. I sistnämnda skrivelse

har landsorganisationen hemställt, att vid den ifrågavarande revisionen måtte

beaktas i skrivelsen närmare angivna framställningar av vissa till landsorganisationen

anslutna förbund.

Sedermera hava till ämbetsverken den 13 mars och den 6 september 1935

överlämnats två till chefen för socialdepartementet ingivna skrivelser. I den

förra av dessa har herr C. Wiberg m. fl. ombud för arbetare inom porslinsindustrien

hemställt örn beaktande vid revisionen av vissa av dem anförda

omständigheter med avseende å sjukdomen stendammslunga. I den senare

framställningen har svenska kommunalarbetarförbundet hemställt, att utredning

måtte företagas, örn vilka av de smittsamma sjukdomar, för vilka sjukhuspersonal

är utsatt i tjänsten, som äro av natur att kunna inrymmas

under yrkessjukdomar.

Kungl. Majit har den 7 juni 1935 på framställning av ämbetsverken bemyndigat

dem att för utredningen i fråga tillkalla tre sakkunniga. Ämbetsverken

hava i enlighet härmed tillkallat professorn i kemisk teknologi vid

tekniska högskolan C. F. Kullgren, professorn i praktisk medicin vid universitetet

i Uppsala G. Bergmark och docenten i dermatologi och syfilidologi

vid Karolinska medico-kirurgiska institutet J. Y. Strandberg.

Sedan ämbetsverken vidare hos Kungl. Majit hemställt, att för utförande

enligt närmare anvisningar av vissa praktiska undersökningar angående förekomsten

i vårt land och verkningarna av vissa yrkesåkommor få anlita en

läkare, har Kungl. Majit genom beslut den 20 juni och den 6 september

1935 lämnat medgivanden härtill. Dylika undersökningar hava enligt ämbetsverkens

uppdrag utförts av medicine licentiaten G. Boström och tjänstemannen

hos riksförsäkringsanstalten civilingenjören C. Topelius.

Med anledning av det ämbetsverken lämnade uppdrag få ämbetsverken

anföra följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

261 36 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majis proposition nr 209.

I. Allmänna synpunkter.

Gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar den 14 juni 1929

erhöll i saknad av föregående erfarenhet i vårt land ett jämförelsevis snävt

tillämpningsområde. Vid lagens tillkomst förutsattes också en utvidgning

av dess omfattning i mån av framträdande behov. Lagen i dess ursprungliga

lydelse har som bekant ändrats endast genom upptagande i densamma

— genom lag den 12 september 1930 — även av sjukdomen stendammslunga

(silikos).

I vilken utsträckning den ifrågavarande lagstiftningen kommit till tillämpning

framgår av följande sammanställning:

Yrkessjukdomar under femårsperioden 1930—1934.

(Stendammslunga 1931—1934.)

1. = I riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare.

2. = I ömsesidiga bolag försäkrade arbetare.

A n

t a 1

Inkomna

Därav

Dara?

inva-

anmälningar

ersätta fall

liditetsfall

i.

2.

i.

2.

i.

2.

Arsenik eller förening därav...........................

o

O

7

i

4

1

Bly eller legering eller förening därav ...........

48

73

41

61

i

2

Kvicksilver eller amalgam eller förening därav

9

3

7

1

—

—

Fosfor eller förening därav ............................

—

1

—

—

—

—

Stendamm....................................

100

36

56

15

30

5

Strålande värme eller ljus......................

18

7

15

6

1

—

Röntgenstrålar eller radium ............... .

4

—

2

—

1

—

Mjältbrands smitta.........................................

4

1

3

1

—

—

Summa

186

128

125

88

33

8

Inom ramen för lagens giltighet föreligger alltså numera viss erfarenhet

i fråga örn de under densamma hörande yrkessjukdomar. Denna erfarenhet

visar, att lagen i vårt land fyller ett behov av likställande inom socialförsäkringen

i vissa fall av yrkessjukdomar med olycksfall i arbete. Den större

kännedom, som förvärvats örn förekomsten av de sjukdomar, som omfattas

av den ifrågavarande försäkringen, samt deras orsaker och verkningar, har

också föranlett försäkringens organ till främjande i möjligaste mån av åtgärder

för deras förekommande. I detta syfte hava sålunda genom riksförsäkringsanstaltens

medverkan arbetsgivare, som hava sina arbetare försäkrade

i anstalten, anordnat röntgenundersökningar av arbetarna i företag, som visat

sig medföra stendammslunga (silikos) eller fara för sådan sjukdom. Dylika

undersökningar utföras numera genomgående bland i anstalten försäkrade

arbetare i kvartskvarnar, stålgjuterier, porslinsfabriker samt vissa gruvor

och det i regel såväl vid arbetarens första anställande i företaget som sedermera

periodiskt. Liknande undersökningar hava anordnats i vissa fall mot

fara till följd av den andra i ordningen av de ämnen, som hittills i vårt

land visat sig mest orsaka yrkessjukdom, nämligen bly. I den mån arbetsgivare

visar, att han ej vidare använder ett farligt ämne i sin verksamhet

eller att han vidtagit effektiva åtgärder för farans undanröjande, bortfaller

eller minskas för honom försäkringsrisken och försäkringskostnaden.

Den gjorda erfarenheten örn yrkessjukdomsförsäkringens tillämpning har

emellertid också ådagalagt, att denna försäkring ställer stora krav på den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majds proposition nr 209.

undersökande ock intygsskrivande läkaren såväl för fastställande i det särskilda

fallet av sjukdomsorsaken ock dess samband med visst i arbetet använt

ämne som för bedömande av, om oell i vad mån till följd av inverkan

av sådant ämne arbetaren bör avliålla sig från arbete. Ofta måste patienten

hänvisas till undergående av undersökning av sjiecialist. Anstalten har

också vidtagit åtgärder för att särskilda formulär till läkarintyg blivit fastställda

för yrkessjukdomar ock visst slag därav t. ex. stendammslunga. Vid

en utvidgning av yrkessjukdom sförsäkringens omfattning måste även beaktas,

att de större kraven i nämnda avseende kunna behörigen uppfyllas.

Yad åter beträffar de sjukdomar, som icke köra under den gällande yrkessjukdomsförsäkringen,

men som likväl föranledas eller kunna föranledas av

hälsofarligt arbete, saknas allt fortfarande i vårt land önskvärd kännedom

örn förekomsten av dylika sjukdomar. Visserligen kar genom kungörelsen

den 10 februari 1933 i allmänna läkarinstruktionen införts bestämmelse örn

skyldighet för varje läkare att rörande under hans behandling kommande

sjukdomsfall, som kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, skyndsamt göra

anmälan till medicinalstyrelsen enligt fastställt formulär. Anmälningarna

skola, sedan medicinalstyrelsen tagit del av dem, av styrelsen översändas

till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Denna anmälningsskyldighet har

emellertid, såsom ämbetsverken redan tidigare i annat sammanhang anmärkt,

fullgjorts i alltför begränsad omfattning. Inom den frivilliga sjukförsäkringen,

som ju inbegriper även här ifrågavarande slag av sjukdomar, har hittills

anledning saknats att särskilt uppmärksamma andra av visst arbete härflytande

sjukdomsfall än de, vilka äro att anse såsom yrkessjukdomar. Vad

yrkesinspektörerna och bergmästarna beträffar erhålla de givetvis i sin verksamhet

viss kännedom även örn en del sådana av hälsofarligt arbete föranledda

sjukdomar, som kunna påkalla deras uppmärksamhet. Jämlikt planen

för ifrågavarande utredning hava ämbetsverken också sökt tillgodogöra sig

deras nämnda kunskap.

I sitt utlåtande den 21 april 1928 med förslag till försäkring för yrkessjukdomar

anförde ämbetsverken, att det vid olycksfall i regel icke vore

förenat med svårighet att konstatera, huruvida samband mellan arbetet och

olycksfallet förelåge. Helt annat vore förhållandet rörande yrkessjukdomar.

Att diagnosticera dessa och ställa dem i samband med arbetet inom visst

yrke ställde sig ofta mycket vanskligt. På grund av bland annat här antydda

svårigheter vore det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta

likställigheten med olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar,

där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom

icke erbjöde alltför stora svårigheter. Vid framläggande av den proposition

(1929 nr 184), som ledde till nu gällande lag om försäkring för vissa

yrkessjukdomar, gjorde också föredragande departementschefen i anslutning

till vad ämbetsverken anfört följande principiella uttalande rörande frågan

om den blivande lagstiftningens tillämpningsområde: »Vid bestämmande av

de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna lagen, bör såsom jag

redan berört strängt fasthållas, att denna bör avse endast sådana sjukdomar,

vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet eller

därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill böra alla sådana

åkommor utmönstras, beträffande vilka — liven örn de genom arbetet eller

därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin uppkomst eller utveckling

— det icke kan antagas för visst, att de hava sin grund i själva

arbetet eller vad därmed Ilar samband. Nödvändigt är därför, att försäkringen

begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt

skiljas från andra åkommor.» Till departementschefens sålunda tillkännagivna

uppfattning anslöt sig även riksdagen och erhöll lagstiftningen sin utformning

i enlighet härmed.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I sin skrivelse den 31 januari 1935 nied förslag till den ovanberörda av

Kungl. Majit godkända planen för nu ifrågavarande revisionsarbete anförde

ämbetsverken efter återgivande härav, att vid detta arbete de riktlinjer för

försäkringens tillämpning, som vid dess tillkomst uppdrogos, fortfarande

borde förbliva gällande.

Ämbetsverken få i detta sammanhang vidare erinra, hurusom 1934 års

riksdag hos Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit ville verkställa utredning,

huruvida begreppet olycksfall enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete borde utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom

utplånades och utan att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet

och skadan uppgåves, genom att under detta begrepp inbegrepes fall, i vilka

den av arbetet härflytande skadeverkningen gjort sig gällande under en mera

utsträckt tid än som hittills av praxis medgivits för att lagen skulle hava

tillämpning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning

kunde giva anledning.

Med anledning härav anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten att

efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med förslag till de

ändrade bestämmelser, vartill utredningen måtte giva anledning. På grund

av detta uppdrag avgav riksförsäkringsanstalten den 26 november 1934 förslag

till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt detta förslag skulle

till 1 § olycles/allsförsäkringslagen fogas ett tillägg, så lydande:

»Såsom föranledda av olycksfall i arbete skola även anses skador, som

förorsakats av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst

några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, värlinder det bedrivits, såsom

skavsår, bläsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande

eller etsande inverkan under tid, som nyss nämnts, av visst i arbetet

använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter

eller blandning, vari dylikt ämne ingår.»

Såsom en följd härav föreslogos vissa ändringar även av andra bestämmelser

i lagen. Förslaget har ännu icke lett till någon lagstiftningsåtgärd.

Tankegången i detta förslag är, att i fråga örn försäkring och därav föranledd

ersättning likställa vissa i arbete ådragna sjukdomar, som ej äro

föranledda av olycksfall i arbete, med olycksfall, emedan de i avseende å

orsaksverkan ansetts ligga närmare olycksfallen än yrkessjukdomarna. Man

har sålunda här — efter mönster av liknande lagstiftning i Danmark, Holland

och Schweiz — avsett att kunna såsom olycksfall i arbete i flera fall

bereda ersättning för genom arbete ådragna sjukdomar, som ej bero av inverkan

av något visst ämne och knappast ej heller kunna hänföras under

egentligt »farligt» arbete (jfr gällande lag örn yrkessjukdomar 1 § sista

stycket). Beträffande de av »farliga» ämnen förorsakade sjukdomar, som här

åsyftas •— emedan de dels i allmänhet följa av kortvarig inverkan, dels ansetts

kunna för sig diagnosticeras såsom följder av arbetet — framgår av

förslaget, att de skulle medtagas, endast i den mån de icke införas i yrkessjukdomsförsäkringen.

I samtliga de sålunda medtagna fallen har särskild betydelse tillerkänts

åt den omständigheten, att, örn den i olika fall erforderliga utredningen örn

sjukdomstillstånds härledande från arbetet kunde hänföras till en verksamhet,

därvid sådan inverkan, varom är fråga, gjort sig gällande endast under helt

kort tid, utredningen och bevisningen skulle bli lättare att åvägabringa än

örn den måste hänföras till längre tider.

Ämbetsverken ha vid den nu ifrågavarande utredningen funnit de synpunkter

värda beaktande, som sålunda lagts till grund för berörda förslag.

Ämbetsverken anse sig böra framhålla, att, likasom man vid tillkomsten

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majlis proposition nr 209.

av den ifrågavarande försäkringen tänkte sig en successiv utveckling av densamma,

som skulle anknyta sig till gjorda erfarenheter och behov, så bör

även vid den nu ifrågavarande revisionen denna synpunkt hållas för ögonen.

I enlighet härmed bör efter ämbetsverkens mening vid denna revision skäligt

utrymme lämnas åt denna erfarenhet, när det gäller utvidgning av försäkringens

omfattning. Men därjämte bör, i den mån ytterligare erfarenhet

befinnes erforderlig, sådan erfarenhet nu icke föregripas, utan även i fortsättningen

erforderlig uppmärksamhet ägnas åt den vidare utvecklingen och

därav följande behov på hithörande lagstiftningsområde.

II. Av ämbetsverken verkställda undersökningar.

Socialstyrelsen har anmodat samtliga yrkesinspektörer, yrkesinspektrisen,

skogs- och flottledsinspektören, sprängämnesinspektören samt bergmästarna

att — efter samråd i den mån så finnes lämpligt med vederbörande besiktningsläkare

-— dels uttala sig örn önskvärdheten och lämpligheten av att i

yrkessjukdomsförsäkringslagen upptaga de ämnen eller sjukdomar, som omförmälas

i 1934 års konventionsförslag samt i landsorganisationens ovannämnda

skrivelse och ej redan inbegripas under lagen, dels inkomma med

de förslag i övrigt, som med hänsyn till praktisk erfarenhet kunde finnas

böra tagas under övervägande vid revision av den nämnda lagen.

Förfrågningar i liknande riktning hava gjorts även hos 38 fabriksläkare.

De inkomna svaren hava sammanställts och bearbetats. De vidfogas här

såsom bilagor 1 och 2 *).

För omförmälda jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande verkställda särskilda

undersökning, som på ämbetsverkens uppdrag och under ledning av de i

ärendet tillkallade sakkunniga utförts av doktor Boström och ingenjör Topelius,

hava följts de riktlinjer, som omförmälas i ämbetsverkens förslag till

plan för revisionsarbetet. Sålunda hava särskilt uppmärksammats sjukdomar,

som kunna inbegripas under förenämnda konventionsförslag och som

avses i landsorganisationens omförmälda skrivelse ävensom andra hälsofarliga

ämnen och sjukdomsorsaker.

De sålunda verkställda undersökningarna hava i huvudsak avsett åren

1930—1935, men hava även tidigare fall av yrkesåkommor medtagits, då

kunskap örn dem erhållits. Hänvändelser hava gjorts till yrkesinspektörer,

fackföreningar och ett 80-tal av deras ombud, representanter för arbetarskyddskommittéer,

arbetsgivarorganisationer, sjukkassor och omkring 100

arbetsgivare och olika industriella företag, vilka senare i stor utsträckning

även besökts. Därvid har kontakt sökts med arbetare och arbetsledare samt

läkare och sjukvårdspersonal. Beträffande resultatet av undersökningarna

få ämbetsverken hänvisa till två av Boström och Topelius uppgjorda i oktober

och november 1935 dagtecknade p. m. bilagor .9 och 41).

Med anledning av ovan omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet

gjorda framställning rörande smittsamma sjukdomar hos sjukhuspersonal

huva av medicinalstyrelsen yttranden infordrats från lasarett och jämförliga

sjukvårdsanstalter, sanatorier och övriga tuberkulossjukhus, epidemisjukhus,

sinnessjukhus m. fl. inrättningar. De sålunda avgivna yttrandena hava gjorts

till föremål för särskild bearbetning.

Slutligen hava förutberörda från läkare till medicinalstyrelsen under tiden

1 april 1933—30 september 1935 inkomna anmälningar om sjukdomsfall i

hälsofarligt arbete sammanställts och bearbetats.

'') Bilagorna här uteslutna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Rörande den senaste utländska lagstiftningen och erfarenheten på ifrågavarande

område hänvisas till internationella arbetsbyråns publikation »La

réparation des maladies professionnelles» Genéve 1934.

Då i detta sammanhang i vissa delar olika synpunkter komma i betraktande

i fråga örn åtskilliga sjukdomar, hava i den följande framställningen

ifrågavarande olika sjukdomsgrupper behandlats var för sig.

III. Lissa sjukdomar i inre organ.

I det föreliggande av internationella arbetskonferensen i Genéve antagna

förslaget till tillägg till redan gällande konvention örn ersättning för yrkessjukdomar

hava bland sjukdomar medförande rätt till ersättning upptagits

— förutom »förgiftning» (»intoxication», »poisoning») till följd av vissa i vår

lag örn försäkring för yrkessjukdomar redan upptagna ämnen, nämligen fosfor

och arsenik eller deras föreningar, ävensom stendammslunga (silikos) och

rubbningar förorsakade av röntgenstrålar eller radium — följande sjukdomar,

som ej finnas intagna i vår lag, nämligen:

1) »förgiftning» genom bensol eller dess homologer eller deras nitroeller

aminoderivat jämte de direkta följderna därav,

2) »förgiftning» genom halogenderivat av kolväten utav den alifatiska

serien,

3) patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen än

radium,

4) primär hudkräfta (epiteliom).

Den redan gällande internationella konventionen örn ersättning för yrkessjukdomar

upptager såsom sjukdom förorsakad av bly och dess legeringar

eller föreningar samt kvicksilver, dess amalgamer eller föreningar endast

»förgiftning». Under den gällande svenska lagen örn försäkring för yrkessjukdomar

faller emellertid som bekant varje sjukdomsform, som (uteslutande

eller till övervägande del) framkallats genom inverkan av nyssnämnda eller

andra i lagen upptagna ämnen. Den förteckning, som enligt lagens 9 §

skall utfärdas av Konungen å sjukdomsformer, som bruka framkallas av visst

ämne, samt å verksamheter, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda,

skall endast tjäna till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom enligt

lagen är för handen.

Rörande förekomsten och användningen i vårt land av här ifrågakommande

ämnen samt deras sjukdomsalstrande verkningar hava vissa upplysningar

lämnats i de ovanberörda av yrkesinspektörerna och bergmästarna lämnade

svaren. Ytterligare uppgifter hava erhållits genom förut omförmälda för

ämbetsverkens räkning gjorda undersökningar.

Bensol och dess homologer (såsom toluol och xylol), vilka ämnen tillverkas

i Sverige, men endast i ganska ringa mängder, komma här till användning

huvudsakligen såsom lösningsmedel för gummi, liartser, fettarter, lacker och

färger samt även i mindre utsträckning i färgerier, renings- och tvättanstalter.

Bensol och dess homologer anses i gasform vid inandning vara utpräglade

nerv- och blodgifter, vållande såväl akuta som kroniska förgiftningar.

Av yrkessjukdomar, som förorsakats av dessa, ha emellertid ej kunnat påträffas

mer än 11 fall av jämförelsevis lindriga akuta förgiftningar. Av yrkesinspektörer

har framhållits, att förgiftningsrisk av bensol visserligen förelåge,

när det användes, men kunde merendels förekommas genom effektiv

utsugning. Förgiftningsfallens ringa frekvens torde i själva verket till stor

del kunna tillskrivas de goda ventilationsanordningarna, vilka merendels

iakttagits vara för handen.

Nitra- och aminoderivat av bensol och dess homologer (nitrobensol, trinitro
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

toluol, anilin, parafenylendiamin m. ii.). Nitroföreningarna förekomma i vårt

land företrädesvis vid sprängämnesfabrikationen. Inom denna har bemärkts

flera lindriga fall av akuta förgiftningar (praktiskt taget alla arbetare få i

början yrsel, huvudvärk, illamående, även kräkningar). Svårare fall, som

föranlett läkarvård, lia icke kunnat noteras. Av kroniska förgiftningar lia

iakttagits vissa fall av lindrig anämi och blodtryckssänkning, ej medförande

arbetsoförmåga. Sprängämnesinspektören har också framhållit den understundom

skadliga inverkan av hithörande ämnen. Aminoföreningarna användas

hos oss huvudsakligen vid päls-, hår- och textilfärgningen. Såsom

föranledda av sistnämnda föreningar lia iakttagits endast 7 fall av astma,

men inga andra sjukdomar utom eksem. En del ytterligare iakttagna astmafall

voro förorsakade av ämnet kloramin med huvudsaklig användning som

desinfektionsmedel. På grund av sin från nämnda grupp avvikande kemiska

sammansättning har detta ämne ej befunnits kunna inrangeras här utan i

stället upptagits bland övriga ämnen, som ansetts böra uppmärksammas såsom

förorsakande sjukdomar.

Halogenderivat av kolväten tillhörande den alifatiska serien (koltetraklorid,

kloroform, trikloretylen, perkloretylen m. fl.). På svenska användes uttrycket

Moricolväten, vilket uttryck även förekommer i officiell skrift. Detta uttryck

äger dock icke samma innebörd som benämningen »halogenderivat av kolväten

av den alifatiska serien», alldenstund det dels icke omfattar övriga

halogenderivat (brom- och jod-), dels omfattar klorderivat även av andra kolväten

än av den alifatiska serien. Av hithörande ämnen tillverkas i Sverige

huvudsakligen t. ex. kloroform, trikloretylen och perkloretylen. Kloroform

torde hos oss icke hava annan användning än som bedövningsmedel och

som lösningsmedel på kemiska laboratorier. Triklor- och perkloretylen användas

i större skala som fettlösningsmedel, förstnämnda ämne dessutom i

större mängder som desinfektionsmedel mot ohyra tillsammans med andra

Morkol vätön. Speciellt trikloretylen Ilar som fettlösningsmedel erhållit allt

större användning i tvätterier, gummifabriker, mekaniska verkstäder m. fl.

industrier, särskilt i sådana fall, där eldfarliga lösningsmedel ej få användas.

Riskerna för yrkessjukdomar av halogenderivat av kolväten tillhörande den

alifatiska serien torde överhuvud vara större än man från början antagit.

Flera av yrkesinspektörerna angiva förekomsten av förgiftningsfall till följd

av hithörande ämnen. Trikloretylens skadliga verkningar torde visserligen

med stor framgång hava motarbetats genom ändamålsenliga skyddsåtgärder

(god ventilation, speciell apparatur), men hava dock — vid den av herrar

Boström och Topelius gjorda undersökningen — uppmärksammats 4 svåra

fall av kroniska och 6 jämförelsevis lindrigare fall av akuta förgiftningar

jämte 1 fall av rliinit och bronchit. Härtill böra läggas några fall av akuta

förgiftningar, som iakttagits vid desinfektion mot ohyra, där trikloretylen

tillsammans med andra flyktiga halogenderivat av såväl aromatiska som alifatiska

kolväten använts (lindrigare desinfektionsmedel).

Andra radioaktiva ämnen än radium. Då i vår nuvarande lag upptagits

radium, vilket är ett ämne, som knappast förekommer isolerat, föreslås, att,

efter mönster av det föreliggande förslaget till internationell konvention, i

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar införes »radium eller andra

radioaktiva ämnen», varigenom bättre anslutning skulle ernås till utvecklingen

på detta område.

I nära samband med i konventionsförslaget upptagna bensol och dess

homologer samt deras nitro- och aminoderivat komma i betraktande oxi- och

halogenderivat av bensol och dess homologer, såsom t. ex. fenol, kresol och

deras klorderivat. Dessa ha utbredd användning som dosinfektions- och

träimpregneringsmedel, men härav förorsakade kända sjukdomsfall äro huvudsakligen

att hänföra till hudsjukdomarna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 209.

I landsorganisationens omförmälda skrivelse den 30 oktober 1934 hemställes,

att vid den ifrågavarande revisionen måtte beaktas gjorda uttalanden av

vissa till landsorganisationen anslutna förbund. Dessa framställningar avse

endast hudsjukdomar. Ämbetsverken återkomma till sådana sjukdomar i

det följande.

För övrigt hava i här ifrågavarande sammanhang särskilt uppmärksammats

följande ämnen och därav förorsakade sjukdomar:

Koloxid. Av vissa yrkesinspektörer uppgives, att en del fall förekommit

av förgiftning av detta ämne, därvid olycksfall icke ansetts lia förelegat. Vid

den eljest företagna undersökningen hava angivits många fall av akuta förgiftningar

av detta ämne, flera med dödlig utgång. Koloxiden utvecklas

som bekant vid ett flertal arbetsprocedurer och förekommer bland annat även

i avloppsgaserna från explosionsmotorer. Koloxiden kan giva upphov även

till kroniska sjukdomar, kännetecknade av vissa symtom såsom huvudvärk,

sömnlöshet, svindel och i svårare fall vissa hjärtbesvär, nerv- och hjärnskador

speciellt såsom följdsjukdomar efter förgiftningen.

Kolsvavla och svavelväte. Dessa ämnen användas var för sig eller tillsammans

huvudsakligen i färgfabrikationen, för utfällning av vissa metaller, i

svavelsyrefabrikationen för rening av svavelsyra från arsenik, i konstsilkesfabrikationen,

vid lysgasberedningen och i gummiindustrien. I flera ifrågakomna

fall har icke kunnat avgöras, huruvida dessa ämnen eller annan svavelförening

inverkat sjukdomsalstrande.

Cyan och cyanföreningar kunna åstadkomma mycket starka giftverkningar.

Dessa ämnen nedsätta snabbt de för livets bestånd nödvändiga syresättningarna

i organismen. I stor skala kommer som bekant cyanvätet till användning

vid desinfektionen. Cyanföreningar förekomma dessutom i större

eller mindre mängder i olika industrigrenar, t. ex. i gasverk, vid metallurgiska

processer, i elektrogalvaniseringsverkstäder m. m. Genom undersökningen

har utrönts, att förgiftningsfall, som ej ha olycksfallskaraktär, jämförelsevis

sällan inträffa bland arbetare i nämnda verksamhetsområden. Vissa

cyanföreningar åstadkomma däremot ej sällan eksem.

Klor, hypoJclorit och klorTcallc. Av de industrier i Sverige, i vilka klor

eller klorprodukter framställas eller användas, torde i främsta rummet ifrågakomma

tillverkningen av hypoklorit, klorkalk och klorkolväten, kloratfabrikationen,

pappers- och cellulosaindustrierna och textilindustrien. Yrkesinspektören

i andra distriktet har uppgivit ett fall av klorgasförgiftning, som föranlett

längre tids arbetsoförmåga. Två fall av nervsjukdom med långvarig

arbetsoförmåga lia även uppgivits. Några fullt säkra fall av kroniska inre

sjukdomar till följd av klorgas ha icke framkommit under den ifrågavarande

undersökningen. Den här ifrågavarande klorindustrien är dock stadd i tillväxt.

Klor är en hälsofarlig gas, som kan giva upphov till konjunktiv!ter,

bronchiter och lungaffektioner m. m., i en del fall med dödlig utgång.

Kloramin. Härmed avses mestadels derivat av aromatiska sulfonsyror,

som oegentligt kallas för enbart »kloramin». Kloraminlösningar användas

som ovan nämnts huvudsakligen såsom desinfektionsmedel och lia visat sig

kunna vid användningen framkalla konjunktiv^, rhinit, bronchit och astma.

Från en av yrkesinspektörerna angivas vissa av detta ämne förorsakade fall

av inflammationer i näsa och svalg.

Nitrösa gaser. Dessa gaser bestå av vissa kväveoxider. De kunna

intränga i organismen på olika vägar, t. ex. genom hudén eller andningsorganen.

Genom saliven kunna de överföras till matsmältningsorganen.

Nitrösa gaser förekomma t. ex. i stora mängder vid svavelsyrefabrikationen,

de utvecklas vid betning av metaller i bad innehållande salpetersyra, och de

uppkomma i nitroglycerin- eller nitrocellulosatillverkningen särskilt vid driftstörningar.

Två fall med dödlig utgång, där sjukdomssymtomen uppkommit

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majis proposition nr 209.

först flera timmar sedan arbetet upphört, ha rapporterats. Det var fråga

örn frätskador i lungorna med sekundärt lungödem. Även hava uppgivits

3 fall av hjärtsjukdom (myocardit), som ansetts vara förorsakad av nitrösa

gaser. Vidare har upplysning erhållits örn 3 fall av rätt svåra bronchiter

vållade genom inandning av ifrågavarande gaser. Sprängämnesinspektören har

ansett hithörande gaser böra upptagas bland anledningar till yrkessjukdomar.

Vissa manganföreningar kunna giva upphov till svårare förgiftningar, som

kunna medföra örn följdtillstånden efter sömnsjuka erinrande tillstånd. Något

sådant fall har dock ej i Sverige kunnat fastställas. Inom metallindustrien,

t. ex. vid mässingsgjutning, där zink kommer till användning, har bland

arbetarna kunnat iakttagas vissa sjukliga symtom, men dylika sjukdomar ha,

såvitt är känt, ej varit av allvarligare art och anses merendels kunna förekommas

genom skyddsåtgärder. I utlandet förekommer bland arbetare i en

del gruvor och bergverk s. k. halcmask (ankylostomiasis), som uppstår i tarmen

och kan yttra sig bland annat i svår anämi. Fall av denna sjukdom synas

emellertid ej vara kända i vårt land.

Kromsyra och dess föreningar. Fall av inre sjukdomar av detta ämne hava

i åtskilliga fall uppmärksammats i kromgarverier samt inom tändsticksindustrien.

De av långvarigare inverkan av kromsyra förorsakade sjukdomsfall,

varom här är fråga, äro etsskador i mun, näsa och svalg (jfr 1934 års förenämnda

förslag) samt bronchialkatarrer av merendels kronisk art ävensom

vissa skador å ögonens hinnor. Av yrkesinspektören i andra distriktet har

meddelats fall av sjukliga påverkningar å slemhinnor i näsan m. m.

Bland åtskilliga andra ämnen har uppgivits, att även terpentin visat sig

kunna medföra inre sjukdom genom inverkan av terpentinångor. Såvitt det

etiologiska sambandet här är känt, synas dock dylika sjukdomar, åtminstone i

den mån de äro förorsakade av kända ingredienser, i allmänhet vara ganska övergående.

De torde ock i allmänhet kunna förekommas genom lämpliga åtgärder.

I de ovan omförmälda av läkare gjorda anmälningar (avseende tiden V-t

1933—30/9 1935) örn sjukdomsfall i anledning av hälsofarligt arbete förekomma

följande fall av sjukdom i inre organ (ej hudsjukdom):

Skadligt agens

Sjukdomens

beteckning

Antal

fall

Klor ................................................1

Koloxid ..........................................1

Gasförgiftning .......

.........................{

i

4

Koppar.............................................^

Trikloretylen -f koltetraklorid ...........|

Allmän intoxikation

(

..........................l

1

1

Trikloretylen .....................................

Neuromyelit...........

2

Zink ..............................................1

Svavelsyra + svavelsyrlighet ............./

Bronchit ...............

..........................{

2

1

Glasering ........................................

Intoxikation .........

1

Svavelsyra + salpetersyra ................1

Övre luftvägsaffektion (rhino-pharyngo-/

3

Trädamm (torexplattor) ...................../

laryngo-tracheit) .

.........................i

1

Kemikalier ......................................

Rhinit....................

1

Sand + kalk + soda + salpeter ............

Näsblödning (varis)

1

Fuktighet + värme..............................

Ensidigt arbete.................................|

Neudt med atrofi, sensibilitetsnedsätt->

ning eller dövhet...........................|

Starr ....................

1

Neudt....................

8

Tuberkulos (utan samband med sten-l

dammslunga) ................................./

Tuberkulos (utan samband med sten-l

dammslunga).......

........................./

Tillsammans

33

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Härutöver upptaga anmälningarna, utom hudåkommor, 5 fall av senskideinflammation,

2 av deformerande arthrit och 1 av ischias.

Yad angår den förut omförmälda i det föreliggande konventionsförslaget

upptagna ämnesgruppen »halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien»

har den befunnits i allmänhet omsluta väl kända och huvudsakligen i större

skala tillverkade produkter. Hörande de i sagda förslag likales upptagna

omfattande grupperna bensols homologer samt nitro- och aminoderivat av

bensol och av dess homologer hava ämbetsverken uppmärksammat, att deras

införande bland ämnen, som förorsaka yrkessjukdomar, såtillvida kan komma

att medföra vissa svårigheter som meningarna kunna, möjligen även bland

sakkunniga, vara delade örn, huruvida ett visst ämne lior till dessa grupper

eller icke. Det kan också vara svårt att fastställa hithörande ämnens identitet,

särskilt på den grund att de ofta föras i marknaden under trivialnamn

och ofta även förekomma i blandningar med andra ämnen. I fråga örn den

nu avsedda gruppen av ämnen har emellertid någon avgörande betydelse

befunnits icke behöva tillmätas dessa omständigheter. Yad däremot beträffar

de ovan omförmälda oxi- och halogenderivaterna av bensol och dess homologer

(t. ex. fenol, kresol och deras klorderivat), som stå nära den i konventionsförslaget

upptagna sistnämnda gruppen av ämnen, har på grund av

mångfalden av dylika ämnen och deras skiftande förekomst allt för stora

svårigheter ansetts möta att identifiera dem. Ämbetsverken hava därför ej

ansett sig kunna förorda deras införande i vår lagstiftning.

Beträffande de inre förgiftningar, som i det föregående omförmälts, inträffa

de visserligen i flera fall under sådana förhållanden, att olycksfall i

arbete anses föreligga. Men ej sällan beror förgiftningen på inverkan under

så lång tid, flera dagar eller avsevärt längre tid, att olycksfall ej kan anses

vara för handen. Ämbetsverken framliöllo i sitt förutberörda utlåtande den

21 april 1928, att, örn man kan tala örn en viss karakteristisk sjukdomsbild

för ett visst slag av förgiftning, vilket man till en viss grad kan göra —

men väl att märka endast till en viss grad och endast för vissa slag av förgiftningar

— så är detta så att förstå, att det vid denna förgiftning förekommer

en viss kombination av de olika sjukdomstecken, vilka tillsammantagna

kunna giva en till en viss grad karakteristisk sjukdomsbild, men

dock ej en klart patognomonisk (d. v. s. en sådan, rörande vilken det bestämt

kan uttalas, att den endast tillkommer denna förgiftning och ej någon

annan sjukdomsform). Yad nu sagts gällde det stora flertalet av förgiftningsbilder

av organiska ämnen1 som äro till antalet praktiskt taget obegränsade.

Svårigheterna ökas i den mån blandningar och föreningar av

olika ämnen komma i betraktande. I de mer akuta fallen av förgiftningar

ställer det sig merendels lättare att fastställa det i varje fall inverkande

ämnet än i fråga om de mer långvariga påverkningar, som medföra kroniska

fall samt understundom vissa följdsjukdomar.

Beträffande de härförut upptagna ämnen giva vissa av de av dem föranledda

förgiftningar stundom en mer karakteristisk sjukdomsbild, medan i

fråga örn andra av samma ämnen kombinationen av de olika sjukdomstecken

och omständigheterna med avseende å dem huvudsakligen måste

fälla utslaget.

Hörande andra sjukdomar, som förorsakas av härförut upptagna ämnen,

än förgiftningar, anses i regel deras orsaker, såvitt här är i fråga, kunna

fastställas.

Givetvis förekommer, att inre sjukdomar framkallas av andra i arbetet

förekommande ämnen eller substanser än något av ovannämnda giftiga eller

»farliga» ämnen, och det utan att olycksfall anses föreligga. Förutom stendamm

inverkar exempelvis understundom mer eller mindre långvarigt arbete

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 209.

43

i annat damm eller dammliknande substanser t. ex. mjöl. Sålunda kunna

uppkomma vissa infektioner eller andra sjukdomar i näsa, svalg, luftvägar,

lungor m. m. Här kommer sålunda i betraktande bland annat astma i en

del fall hos bagare, mjölnare etc. Ämbetsverken hava dock ansett det stöta

på stora svårigheter att i det särskilda fallet söka tillfredsställande avgränsa

här ifrågakommande fall samt med tillräcklig säkerhet härleda vissa

av dem från arbetet.

Med beaktande av vad ovan anförts och med hänvisning för övrigt till

den allmänna motiveringen hava ämbetsverken funnit sig böra ur de synpunkter,

varom här närmast är fråga — nämligen om skadeverkningar av

farligare art å inre organ — föreslå införande i lagen örn yrkessjukdomar

av sjukdomar av följande ämnen nämligen:

bensol och dess homologer (såsom toluol, xylol) samt deras nitro- och

aminoderivat (såsom trinitrotoluol, anilin, parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom trikloretylen,

perkloretylen),

koloxid,

cyan och dess föreningar,

klor, hypoklorit och klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra och dess föreningar,

radioaktiva ämnen.

IV. Hudsjukdomar.

I ovanberörda kungörelse den 22 november 1929 med särskilda föreskrifter

i anledning av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar hava

sjukdomsformerna dermatit, nekros, hudatrofi angivits såsom följd av inverkan

endast av arsenik eller förening därav, kvicksilver eller förening

därav, strålande värme eller ljus samt röntgenstrålar eller radium. Under

tiden från 1930 års ingång och till denna dag hava bland i riksförsäkringsanstalten

försäkrade till anstalten anmälts, förutom en del fall av sjukdom,

som förorsakats av strålande värme och av röntgenstrålar, endast 2 fall av

dermatit föranledd av arsenik och 4 fall av kvicksilver.

I landsorganisationens omförmälda skrivelse den 30 oktober 1934 hemställes

på grund av framställning från litografförbundet, att såsom yrkessjukdomar

måtte räknas eksem, som uppstå vid handhavandet av kromsyra eller vätskor,

i vilka kromsyra ingå. Grov- och fabriksarbetar förbundet har fäst uppmärksamheten

på eksem, som inträffa hos arbetare i byggnadsindustrien, som

syssla med cement. Metallindustriarbetarförbundet anför, att vid arbete med

oljor och andra preparat eksem uppkommit. Samma förhållande har även

iakttagits vid arbete med s. k. snabbcement. Fall av yrkessjukdomar ha

även uppkommit genom frätning till följd av arbete, där kalilut använts, i

en del fall så omedelbart, att lagen om olycksfall i arbete ansetts kunna

komma i tillämpning. Elakartade åkommor uppkommo även i arbeten, där

svavelsyra och andra kemikalier användas för betning av järn och stål, galvanisering

m. fl. liknande arbeten. Förbundet hemställer, att bland ämnen,

som kunna förorsaka yrkessjukdom, även må upptagas eksemalstrande preparat,

kalilut och svavelsyra. Målareförbundet gör framställning om att till

hälsofarliga iimnen, varom här är fråga, måtte räknas även terpentin, framför

allt sulfatterpentin, som visat sig framkalla hudsjukdomar.

I det härförut omförmälda av riksförsäkringsanstalten den 2(1 november

1934 avgivna förslaget till ändring i olycksfallsförsäkringslagen har som redan

nämnts upptagits en särskild grupp av hudsjukdomar, nämligen de, som för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 209.

orsakats av frätande eller etsande inverkan under jämförelsevis kort tid (högst

några dagar) av visst i arbetet använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra,

kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

De sålunda uppräknade ämnena och blandningar av dem äro, såsom framgår

av ordalydelsen i detta förslag (jfr ovan sid. 36), att fatta endast såsom

exempel inom den mer omfattande i förslaget åsyftade gruppen av ämnen.

Övriga här ifrågakommande ämnen eller blandningar av dem äro t. ex. andra

syror såsom fluorvätesyra och kromsyra, klorföreningar såsom klorzink, klorkalk

och sublimat, äggvitelösande alkalier, äggvitehärdande medel såsom

karbolsyra och formalin ävensom soda, kalilut, cement etc. De sålunda avsedda

ämnena hava egenskapen, att därav föranledda bestämbara lokala sjukliga

förändringar oftast framträda efter mer eller mindre kortvarig befattning

med dem. För en dylik begränsning av förslagets omfattning har i allt fall,

såsom redan förut nämnts, ansetts tala, att därigenom beretts ökad möjlighet

att kunna härleda sjukdomssymtomen från arbetet.

Beträffande här ifrågakommande skadeverkningar te sig de akuta etsskadorna

ofta godartade, men, sedan de demarkerat sig, visa de ofta en stor

och djup substansförlust, som kan taga lång tid att läka. Kroniska etssår

förekomma hos arbetare, som ofta måste handskas med etsande ämnen, t. ex.

garvare, murare, typografer. Ofta kunna dessa skadeverkningar bli infekterade,

och kunna cle även bilda utgångspunkten för eksematösa förändringar.

I nämnda lagförslag hava också med sådan inverkan, varom här är fråga,

sammanförts vissa skador, som förorsakats på mekanisk väg såsom skavsår

och bläsön Vid antagande av detta förslag bliva delvis tillgodosedda de

önskemål, som enligt vad förut nämnts framställts av litografförbundet,

grov- och fabriksarbetarförbundet och metallindustriarbetarförbundet.

I de av yrhesinspeMörerna avgivna yttrandena hava även såsom yrkessjukdomar

uppmärksammats vissa hudsjukdomar. Förutom frätskador angivas

av dem en del inflammationer, utslag och infektioner såsom föranledda av

olika inom industrien förekommande ämnen såsom bensin, bensol och dess

föreningar, kromsyra, vissa nickelsalter, mineraloljor, färgämnen, terpentin,

»eksemalstrande preparat» av olika slag. I flera av yttrandena har framhållits

den stora betydelsen av förebyggande åtgärder med hänsyn till dessa

slags sjukdomar. I många fall, såsom vid handhavandet av terpentin m. m.

— framkålles av yrkesinspektören i 9:e distriktet — syntes sådana anordningar

kunna vidtagas, att arbetarna icke eller endast i ringa grad behövde

utsättas för någon fara.

De hörda fah ri ksläk arn a. framhålla, att underhaltiga och orena preparat

ofta giva anledning till hudsjukdomar. Ibland vore omöjligt att avgöra, örn

en hudåkomma ådragits genom t. ex. visst ämne eller vore en följd av andra

faktorer såsom inverkan av fukt, väta eller av mekanisk nötning m. m. Genom

hantering av oljor och dylikt skedde ofta en uppluckring av huden, vilket

kunde disponera för vissa retningstillstånd och inflammationer. En del av

de hörda läkarna förorda, att vissa eksem upptagas såsom yrkessjukdomar.

En av dem anför dock, att med hänsyn till den i allmänhet ganska ringa

kännedomen örn eksemets olika orsaker och natur samt det förhållandet att

det ofta uppträdde utan påvisbart yttre samband med inom ett visst yrke

förekommande skadligt ämne, vore det vanskligt att för närvarande i yrkessjukdomsförsäkringslagen

intaga eksemer, förorsakade av en hel del skiftande

ämnen. Hudens större eller mindre mottaglighet och känslighet spelade

också stor roll. Skyddsåtgärder, såsom användning av gummihandskar m. m.,

vöre ofta av stor vikt.

Ämbetsverken få för egen del anföra följande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 209.

En bestämd avgränsning eller en medicinskt fullt tillfredsställande indelning

av alla liudens sjukdomar i förhållande till varandra är svår att åstadkomma.

Endast så mycket synes klart, att dylika sjukdomar kunna uppkomma

av mycket skilda anledningar, såväl inre som yttre — de senare kemiska,

termiska och mekaniska orsaker. Fastställande av vilken eller vilka

av alla slags orsaker, som i det särskilda fallet framkallat sjukdomen, stöter

ofta på stora svårigheter och fordrar därför speciell sakkunskap.

Såsom yrkessjukdomar spela de hudsjukdomar, som framkallas av inre

orsaker, mindre roll. Aven hudsjukdomar av infektiös anledning, i den mån

de ej äro en följd av samtidigt förefintliga mekaniska eller liknande påverkningar,

ifrågakomma endast i begränsad utsträckning såsom yrkessjukdomar.

Bland infektionssjukdomar upptager nu gällande lag endast mjältbrandssmitta.

I fråga örn den omfattning, vari hudsjukdomar — föranledda av yrkesarbete

eller icke — förekomma i vårt land, saknas tillräckliga uppgifter.

Ämbetsverken hava emellertid inhämtat, att å tre av Stockholms stads polikliniker,

varibland sjukhuset S:t Göran, under år 1934 behandlats över 14,000

fall av hudsjukdom (däri inbegripna omkring 1,000 fall av syfilis i icke smittsamt

stadium). Enligt en för år 1933 gjord beräkning vore de å S:t Görans

sjukhus samma år polikliniskt behandlade fallen av hudsjukdomar 11,692.

Av dessa voro 5,588 (1,977 bland män och 3,611 bland kvinnor) eksem eller

dermant, varav omkring halva antalet ansetts mer eller mindre direkt orsakade

genom arbete. Häri äro inräknade det stora antalet fall, mest bland

kvinnor i hushållsarbete, där mekaniska och termiska påverkningar av olika

slag under arbetet, medverkat till sjukdomens uppkomst. Återstående hälften

— som ej förorsakats av arbete — utgjordes huvudsakligen av barneksem,

bensårseksem, seborrhoiska eksem och andra eksem och dermatiter av inre

orsaker eller av obekant anledning. Efter frånräknande av hela det nu avsedda

antalet fall av eksem och dermatit återstodo 6,104 fall av annan sjukdom,

förutom ets- och frätskador, impetigo, acne, furunklar och andx-a hudinfektioner,

skabb, nässelfeber, psoriasis, tuberkulider, svampsjukdomar m. m.

Med stöd ensamt av detta material kan givetvis icke ens tillnärmelsevis

uppskattas antalet i hela riket förekommande fall av i arbete ådragna hudsjukdomar,

som kräva läkarvård. Så mycket torde dock i varje fall vara

klart, att under ett år detta antal är jämförelsevis mycket högt.

Bland de av läkare gjorda anmälningar örn sjukdom föranledd av hälsofarligt

arbete hava tillhopa upptagits 380 fall av hudsjukdomar, varav 316

fall av eksem, 50 dermatit och 14 övriga hudsjukdomar. Av samtliga de

380 fallen avsågo 88 män och 292 kvinnor (jfr härom nedan sid. 48). Börande

fördelningen med hänsyn till sjukdomsorsaker av flertalet dessa fall

(nämligen de, som anmälts från S:t Görans sjukhus i Stockholm) hänvisas

till sammanställningen här nedan å sid. 47 f.

Av Stockholms erkända centralsjukkassa har under år 1934 tillerkänts

sjukpenning i anledning av hudsjukdom i 348 fall. Av dessa avsågo 125 fall

eksem (jfr sid. 48).

I den förut omförmälda av herrar Boström och Topelius verkställda undersökningen

avseende åren 1930—1935 hava huvudsakligen upptagits, förutom

en del ets- och frätskador, följande fall av eksem eller dermatit:

Bensol eller dess liomologer ....................................... 14

Nitro- och aminoderivat av bensol eller av dess horn

ologer ...................................................................... 25

Halogenderivat av alifatiska kolväten 4

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Oxi- och halogenderivat av bensol eller av dess ho
mologer.

....................................................................... 25

Tjära, beck lii. m............................................................. 5 ( + 20 fall av adie)

Exotiska träslag............................................................... 3

Kromsyra eller dess föreningar.................................... 11

Mineraloljor, fotogen, bensin, s. k. mineralterpentin 12 (+ 4 fall av aene)

Terpentin ..................................................................... 172

Cement............................................................................. 44

Litografiskt eller kemigrafiskt arbete (utan bestämt

angivet ämne) ............................................................ 72

Elektrogalvaniseringsarbete (utan bestämt angivet

ämne)........................................................................... 20

Mjöl- eller mjölförbättringsmedel ................................. 8

De tre första av de sålunda upptagna grupperna, tillhopa ;>54>'' fall, hänföra

sig till ämnen, som ämbetsverken liärförut förordat till upptagande i

vår lag.

De av ämnen under gruppen oxi- och halogenderivat av bensol och av dess

homologer (fenol, kresol etc.) framkomna fall av eksem hänföra sig till impregnering

av trä samt till fotografiskt ai''bete. Med hänsyn till mångfalden

av de preparat och ämnen, som skulle kunna hänföras under denna grupp,

möter oftast svårighet för bedömande av här ifrågakommande sjukdomsföljder.

I detta sammanhang få ämbetsverken rörande det härförut till medtagande

bland ämnen, som förorsaka yrkessjukdomar, av ämbetsverken upptagna

ämnet kloramin anmärka, att erfarenheten visat, att veterinärer, som

i stor utsträckning använda kloraminlösningar i desinfektionssyfte, därav i

vissa fall ådraga sig s. k. allergiska hudreaktioner, vilka kliniskt framträda

såsom akuta dermatiter och eksem.

Beträffande ämnena tjära och beck kunna desamma likasom sot, paraffin,

antracen m. fl. orsaka eksem samt vidare aene och benägenhet för vårtbildning.

Enahanda symtom framkallas emellertid även av andra anledningar.

I särskilda fall kunna nu avsedda ämnen medföra hudkräfta, örn ock s. k.

yrkeskräfta synes vara mycket sällsynt i vårt land. (Jfr sid. 50.)

Hudsjukdomar av exotiska träslag tilldraga sig knappast någon uppmärksamhet

i vårt land.

De av kromsyra eller ämnen, vari kromsyra ingår, föranledda eksemen hava

iakttagits bland litografer, arbetare i garverier och tändsticksfabriker samt

i elektrogalvaniseringsarbete. Aven i kemigrafiskt arbete kommer jämte

andra ämnen kromsyra till användning. De av kromsyra förorsakade eksem

äro, då de förekomma, ofta beroende på annan slags, oftast mer långvarig,

inverkan av detta ämne eller blandningar av detsamma än ets- och frätskadorna.

Att i vissa fall även dessa sistnämnda så småningom kunna utvecklas

till eksem har förut anmärkts.

Oljor. Örn bensol och dess homologer har förut talats. I övrigt äro som

bekant inom vitt skilda verksamheter förekommande oljor (bensin, s. k. mineralterpentin,

lysoljor, brännoljor, smörjoljor och tjäroljor) av mycket olika

slag. Den renade lättare oljan torde i regel ej behöva ha någon skadlig

inverkan på huden, medan däremot i samma män som oljan är tyngre eller

bemängd med diverse främmande substanser, den också kan verka hudretande.

Under dessa förhållanden är någon enhetlig grund för fastställande

av oljeeksemets uppkomst mycket svår att angiva.

Har upptagna fall av terpentineksem hava enligt lämnade uppgifter merendels

inträffat i måleriyrket. De föranledas dels av handskandet med ter
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majlis proposition nr 209.

pentin i och för själva arbetet, dels i stor utsträckning av dess användning

efter slutat arbete såsom reningsmedel. Terpentin kommer ju emellertid —

likasom bensin, fotogen m. m. — ofta till användning även i andra verksamheter

och i hemmen. Närmare undersökningar hava visat, att olika

slags terpentin — likasom olika oljor — lia mycket olika inverkan, beroende

av dess ursprung och vidtagna reningsprocesser. Den »bättre» terpentinen

anses i regel ofarlig. Allteftersom i övrigt terpentin har olika sammansättning,

växla av densamma föranledda åkommor från fall till fall.

Enär cement innehåller eller med vatten lätt bildar fri kalk, som ofta är

etsande, faller, som redan angivits, en del av hithörande hudåkommor under

ets- och frätskadorna.

Beträffande eksem i litografisM arbete torde framgå av litografförbundets

ovanberörda framställning, att där är att i främsta rummet uppmärksamma

kromsyra eller vätskor, i vilka kromsyra ingår. Jämväl i elektrogalvaniseringsarbete

användes, förutom cyanföreningar, som också innefattas i ämbetsverkens

förestående förslag, bland annat kromsyra.

Mjöl- och mjölförbättringsmedel åstadkomma understundom s. k. allergiska

eksem genom merendels under lång tid ådragen överkänslighet på grund

av visst arbete, varvid olika ämnen inverka (t. ex. s. k. bagareksem). Även

dessa eksem likna till art och utseende många andra.

Yad angår svårigheten och varaktigheten av här ifrågavarande hudsjukdomar

förekommer enligt erfarenheten ett jämförelsevis stort antal fall, som

ej medföra någon nedsättning av arbetsförmågan eller en mycket ringa

sådan. Sålunda hava i de av herrar Boström och Topelius upptagna fallen

ett stort antal ej medfört nedsättning av arbetsförmågan. I andra fall bör

den sjuke, ehuru strängt taget hans arbetsförmåga ej behöver vara nedsatt,

för sjukdomens botande under kortare eller längre tid avhålla sig från sådant

arbete, i vilket han är utsatt för den sjukdomsalstrande inverkan, eller

eventuellt även från annat arbete. I fråga örn många av dessa åkommor,

som en gång tagit sig uttryck i bestämda symtom, vilka efter behandling

eller avhållsamliet från arbete ej längre framträda, förefinnes en för dem

säregen benägenhet att recidivera, och det ofta av under eljest helt betydelselös

anledning. Med hänsyn till de många och synnerligen växlande

former, vari hudsjukdomarna uppträda, möter alltså med avseende å dem

alldeles särskilda svårigheter att i det enskilda fallet bedöma frågan om

deras inverkan å arbetsförmågan.

För närmare bedömande av de hithörande sjukdomarnas beskaffenhet och

verkningar hava genomgåtts samtliga anmälningar örn i hälsofarligt arbete

ådragen hudsjukdom, som gjorts till medicinalstyrelsen av läkare. Som

nämnts har det stora flertalet av dessa anmälningar (334 av 380) inkommit

från S:t Görans sjukhus i Stockholm. Beträffande dessa har den i anmälan

lämnade uppgiften om den ungefärliga tid, varunder den sjuke »kan antagas»

bliva förhindrad att arbeta, kompletterats genom särskild på ämbetsverkens

föranstaltande å nämnda sjukhus verkställd efterundersökning. Resultatet

härav framgår av följande sammanställning:

Av läkare å S:t Görans sjukhus i Stockholm under tiden 1U 1933—s% 1935

anmälda fall av hudsjukdom (286 fall av eksem, 40 av dermatit och 8 av

annan hudsjukdom):

1. = Sjukdomar genom kemiska ämnen, oorganiska oell organiska.

2. = »> » kemiskt-tekniska preparat: tvätt-, skur-, puts-, hår- och skön
hetsmedel.

3. = » » fysikaliska inflytanden (vatten, fuktighet, cement, benmjöl).

4. » » diverse ämnen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tid, varunder den sjuke

besökt läkare å

sjukhuset*)

l* 2)

2 *)

3 2)

4 a)

Summa

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Mindre än 1 vecka ....

5

8

3

10

2

28

1—2 veckor ..............

13

22

—

30

2

28

—

1

96

2-3 » ..............

4

23

—

33

—

27

i

4

92

3—4 » ...............

10

6

i

14

—

10

i

4

46

4—6 » ...............

2

6

—

7

—

—

—

—

15

6—8 » ...............

2

4

—

6

—

—

—

—

12

Längre tid.................

9

11

i

12

—

11

—

1

45

Summa

45

80

2

105

2

80

2

12

334

Av Stockholms erkända centralsjukkassa hava år 1934 handlagts 348 fall av

hudsjukdom, som medfört arbetsoförmåga och rätt till sjukpenning. Härom har

uppgjorts följande sammanställning:

Tid, varunder sjukpenning utgivits

Antal fall

Eksem

Annan

hudsjukdom

Mindre än 1 vecka .............................................................

4

17

1— 2 veckor ...................................................................

35

63

2- 3 » .....................................................................

23

38

3— 4 » .....................................................................

14

35

4— 5 >. ...........................................................-..........

6

19

5— 6 ». .....................................................................

7

10

6— 8 » ....................................................................

16

14

8—12 » .................................................................

12

11

12-16 » .....................................................................

4

8

16 veckor eller mera...........................................................

4

8

Tillhopa

125

223

I förevarande sammanhang framställer sig såsom eljest beträffande försäkringen

för yrkessjukdomar den frågan, huruvida och i vad mån det överhuvud

är möjligt att diagnosticera sjukdomen såsom följd av inverkan av

ett visst ämne. Såsom redan framhållits behöver här den sjukdomsalstrande

substansen icke vara av »giftig» eller »farlig» beskaffenhet. Likasom de påverkningar

av mekanisk art eller av temperatur, väta eller fukt m. m., för

vilka en kroppsarbetare är utsatt, småningom ofta bidraga till sjukliga symtom

och verkningar å huden, så kunna ett flertal i allmänhet ofarliga substanser,

med eller utan förening med nyssnämnda skadeverkningar, genom

upprepat hanterande åstadkomma retningstillstånd och andra inflammatoriska

symtom (eksem). För sjukdomsfallets bedömande har såsom eljest läkaren att

utgå från den s. k. anamnesen, d. v. s. den sjukes egna (och eventuellt andras)

uppgifter örn de omständigheter, som kunna sättas i samband med sjukdomen.

Men därjämte kan läkaren begagna sig av en metod med s. k. eksemprov.

En del dylika prov hava också på ämbetsverkens föranstaltande utförts av

doktor Boström på sätt närmare framgår av omförmälda av honom och ingenjör

Topelius avgivna p. m. (bilaga 3). Dessa prov tillgå så, att de misstänkta

substanserna i koncentrationer, som befunnits icke reta normal hud,

b I 16 fall har patienten varit intagen å sjukhuset.

2) Det jämförelsevis stora antalet kvinnor i förhållande till män, beror enligt uppgift

på att anmälningsplikten i större utsträckning fullgjorts av läkare pä den kvinnliga polikliniken

än av andra läkare.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 209.

49

appliceras på patientens oskadade liud under 24 timmar för att utröna örn

å den plats, där det ämne placerats, vilket provet gäller, en inflammatorisk

retning inträder. De av Boström verkställda undersökningar Lava utförts å

sammanlagt 45 arbetare med budåkommor, tillhörande yrkesgrupperna elektrogalvaniseringsarbetare,

litografer oell målare, oell Ilar därvid förekommit

huvudsakligen kaliumkopparcyanid, kromsyra och terpentin. Antalet positiva

reaktioner har varit 36 och antalet negativa 9. Den här omförmälda på

specialavdelningar för hudsjukdomar och i en del fall även eljest av vissa

läkare tillämpade metoden anses ägnad att kunna ge värdefulla upplysningar

för bedömande örn ett eksem är föranlett av ett visst ämne; och det även

där det orsaksverkande ämnet ej är ett »giftigt» eller »farligt» ämne utan

ett helt vanligt sådant (t. ex. mjöl). Flera omständigheter reducera emellertid

värdet av metodens användning såsom bindande bevismedel, särskilt vid

negativt utfall av provet. De ämnen och föreningar av sådana, som kunna

ifrågakomma såsom sjukdomsalstrande, äro nämligen så mångahanda och

till sin sammansättning så växlande, att det understundom icke kan fastställas,

vilket ämne, som åstadkommit åkomman. Många i arbetet använda

ämnen och preparat äro ju även ofta okända till sina ingredienser. De kunna

också vara förorenade, och det ofta till följd av själva det arbete, varvid de

användas. Även andra omständigheter tillkomma att taga i betraktande vid

provets värdesättande. För att metoden ifråga med någon rrtsikt till framgång

skall kunna komma till användning, fordras för övrigt icke blott att

läkaren har tillgång till ifrågakommande tekniska hjälpmedel, utan han bör

också besitta särskild vana och erfarenhet även för resultatets bedömande.

Den i nu omförmälda avseende och för övrigt verkställda utredningen kar

givit vid handen, att — frånsett merendels från ets- och frätskador, som

bero av mer kortvarig inverkan av visst ämne — det endast i begränsad

män låter sig göra att fastställa orsaken till ett ifrågakommande eksem. Utredningen

bestyrker emellertid också, att det övervägande flertalet av hithörande

åkommor äro jämförelsevis hastigt övergående, något som icke

hindrar, att de •—• särskilt i betraktande av sin egenskap att ofta kunna vara

recidiverande — även i en del fall kunna medföra bestående menliga verkningar.

I stort sett lämpa de sig ur nu angivna synpunkter bättre för handkavande

av sjukförsäkringen, varvid någon prövning icke behöver ifrågakomma

örn åkommans sammanhang med visst arbete, än för en försäkring,

där en sådan prövning är och skulle bli den nödvändiga förutsättningen för

rätt till varje slag av ersättning. Sjukförsäkringen torde också genom sin

lokala organisation m. fl. omständigheter få anses lia större förutsättningar

för kandliavande i allmänhet av sjukdomsfallen av annan anledning lin olycksfall

än olycksfallsförsäkringens organ.

Visserligen skulle — efter mönster från vissa främmande länder — kunna

övervägas inrangerande av hithörande åkommor under yrkessjukdomsförsäkringen,

endast när de, trots viss behandling, varat under viss tid eller recidiverat

eller det eljest icke kunnat förebyggas, att de vid fortsatt arbete i

yrket bliva mer långvariga eller kroniska. Den ofta svåra och tidkrävande

prövningen i det särskilda fallet av frågan örn sjukdomens hänförande under

den ifrågavarande försäkringen skulle därigenom inskränkas till de flir vederbörande

ekonomiskt mest betydelsefulla fallen. Ämbetsverken hava emellertid

icke ansett sig kunna för vårt land förorda en sådan anordning.

Vid anförda förhållanden kan — särskilt örn 1934 års förutberörda förslagtill

ändringar i olycksfallsförsäkringslagen blir förverkligat — efter ämbetsverkens

mening tvekan uppstå örn upptagande i yrkessjukdomsförsäkringen i

någon avsevärdare utsträckning av hudsjukdomar. Emellertid inbegripas redan

under denna försäkring jämsides med övriga sjukdomar även hudsjukdomar.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209. ao i sr, 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj;ts proposition nr 209.

Med beaktande liärav och för fullföljande, så långt det för närvarande synes

tillrådligt, även i fråga örn denna grupp av sjukdomar av försäkringens ändamål,

hava ämbetsverken stannat vid att — trots insikten örn vissa därav

följande obestridliga svårigheter — föreslå, att vid fråga om de ämnen, som

med hänsyn till av dem föranledda i allmänhet svårare sjukdomsverkningar

nu ansetts böra införas under försäkringen ifråga, även medtagas av samma

ämnen förorsakade hudsjukdomar.

Sålunda skulle komma att medtagas alla de hudsjukdomar, som kunna

framkallas av inverkan av något av de å sid. 43 härovan angivna ämnen.

Bland dessa ifrågakomma i detta sammanhang företrädesvis, förutom bensol

och dess liomologer, vissa sprängämnen (»trotyl», »hexyl», »tetryl»), trikloretylen,

cyan och dess föreningar ävensom kloramin och kromsyra. Däremot

komma icke att medtagas sådana ämnen, som hava mer utbredd användning

utom arbete, och vilka otvivelaktigt skulle vid försäkringens tillämpning medföra

de största svårigheterna.

Ämbetsverken anse det av synnerlig vikt, att, medan viss erfarenhet sålunda

kan vinnas inom yrkessjukdomsförsäkringen även beträffande denna

för densamma hittills så gott som okända sjukdomsgrupp, de ifrågavarande

sjukdomarna från skyddssynpunkt noga uppmärksammas, och att härutinnan

med stöd bland annat av de i detta ärende gjorda undersökningar vidtagas

så verksamma och effektiva åtgärder som låter sig göra.

Börande sjukdomen hudkräfta har som förut nämnts sådan sjukdom upptagits

i det föreliggande förslaget till internationell konvention under beteckningen

»primär hudkräfta (epiteliom)». Förutsättningen för dess ingående

såsom särskild yrkessjukdom skulle enligt detta förslag vara, att den

förorsakats av arbete med handliavande eller användning av »tjära, beck,

jordbeck, mineraloljor eller paraffin eller av föreningar, produkter eller avfall

av dessa ämnen». Sjukdomen intager i förhållande till de övriga hudsjukdomar,

som i allmänhet och i stort sett förorsakas av arbete, såtillvida

en särställning, som, även i fall, där den icke framgår ur ett redan fortgånget

sjukdomstillstånd, den dock anses vara av kronisk natur. Då den kan

föranledas av arsenik, röntgenstrålar eller radium, faller den såtillvida i

denna utsträckning redan under vår gällande lag. Sjukdomen kan emellertid

även förorsakas av andra orsaker än som sammanhänga med yrkesarbete.

Det uppgives sålunda från radiumhemmet i Stockholm, att under åren

1910—1929 där förekommit 1,611 fall, av vilka dock intet ansetts förorsakat

av sådant arbete. Ämbetsverken anse likväl sjukdomen i fråga kunna, såsom

sådan — efter mönster av det förutberörda konventionsförslaget —

upptagas i vår lag, under förutsättning såsom eljest att den visas uteslutande

eller till övervägande del förorsakad av försäkringspliktigt arbete. Härvid

böra vid intagande i den förteckning, som enligt lagens 9 § skall utfärdas

av Konungen, såsom sjukdomsorsakande verksamheter upptagas de verksamheter,

som konventionsförslaget angiver.

Y. Vissa sjukdomar på grund av mekanisk inverkan.

Ämbetsverken hava haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdomar

borde upptagas vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva visst

ensidigt arbete och merendels äro att uppfatta såsom överansträngning av

vissa muskler eller organsystem. I den mån sålunda av mekanisk inverkan

beroende sjukdomar ej äro att anse såsom föranledda av olycksfall, betraktas

vissa av dem understundom i utlandet såsom yrkessjukdomar. Till sådana

sjukdomar äro att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibrerande

maskiner eller av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflam
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 209. 51

mation, vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit (särskilt vid armbågen),

skrivkramp, telegrafistkramp m. fl. sjukdomar.

I fråga örn dessa oell vissa andra liknande sjukdomar gäller i mindre

eller högre grad, att svårighet möter att i det särskilda fallet avgöra, örn

de föranletts av visst arbete eller av annan mekanisk inverkan eller eventuellt

av nervös eller infektiös eller liknande orsak, som oftast ej sammanhänger

med arbetet. En del av dessa sjukdomar, t. ex. skrivkramp och

telegrafistkramp, uppkomma, i den mån de äro att hänföra till arbete (och ej

bero t. ex. på nervösa orsaker), i regel först efter långvarigt arbete, medan

åter de övriga, i den mån de ej anses såsom följder av olycksfall, ofta i

allt fall bero på mer kortvarig inverkan. I den män så är förhållandet inbegripas

de under det ovan omförmälda av riksförsäkringsanstalten år 1934 avgivna

förslaget till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning.

Enligt detta förslag skulle nämligen såsom föranledda av olycksfall i arbete

överhuvud anses skador, soto förorsakas av inverkan på mekanisk väg under

jämförelsevis kort tid av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives.

Då, därest sistnämnda förslag skulle leda till lagstiftning, sådan erfarenhet

örn hithörande fall och örn deras avgränsning från andra sjukdomar

synes böra avvaktas, som nu saknas men uppenbarligen skulle vinnas av

den nya lagstiftningens tillämpning, hava ämbetsverken för närvarande icke

ansett sig böra avgiva något förslag i vad angår denna grupp av sjukdomar.

YL Smittsam sjukdom, som drabbar sjukvårdspersonal.

Framställning av svenska kommunalarbetarförbundet

.

I ovan omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet den 8 februari

1935 gjorda framställning har anförts huvudsakligen följande:

Erågan örn betraktande av vissa sjukdomar, för vilka sjukvårdspersonalen

vore utsatt, såsom yrkessjukdomar hade behandlats å en konferens med

ombud från till förbundet ansluten personal. En av de sjukdomar, som i

dessa avseenden är mycket svår, är tuberkulos. Då en hel del av sjukhuspersonalen

är anställd dels vid sanatorier, dels vid andra kommunala inrättningar,

som ha att taga hand örn personer, vilka lida av denna sjukdom,

vore det klart, att personalen å dessa inrättningar i stor utsträckning är

utsatt för risken att bliva smittad. En olägenhet är, att i allmänhet föreskreves,

att läkarundersökning skall företagas, först när vederbörande befattningshavare

skall bli ordinarie och icke vid början av anställningen.

Detta medförde, att befattningshavaren redan vid läkarundersökningen folden

ordinarie anställningen hunnit vara i sjukvården en längre tid och därunder

kunnat ådraga sig tuberkulos. Det har inträffat, att personer, som

varit anställda en längre tid, men ej undergått läkarundersökning, vare sig

vid anställningens början eller vid befordran till ordinarie, blivit lungsjuka,

men att läkare det oaktat förklarat, att vederbörande befattningshavare lidit

av sjukdomen ända från barndomen. Men det är icke enbart tuberkulos,

som sjukhuspersonalen är utsatt för att ådraga sig i tjänsten. Personalen

vid epidemisjukhusen är i stor utsträckning utsatt för risk att ådraga sig

scharlakansfeber, difteri, hjärnhinneinflammation och andra smittsamma sjukdomar.

Avon personalen vid lasaretten är utsatt för att ådraga sig smittsamma

sjukdomar, bland annat veneriska sådana. Enligt förbundets mening

borde smittsamma sjukdomar, för vilka sjukhuspersonalen vore utsatt under

sin tjänsteutövning, betraktas som yrkessjukdomar, och ville förbundet särskilt

framhålla tuberkulosen som en av de svåraste.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 209.

Smittöverföring och olycksfall m. nu

Smittsam sjukdom erkännes såsom föranledd av olycksfall (i arbete) i allmänhet

endast när smittämnet infekterat ett redan uppkommet sår eller

sårliknande läsion eller när smittämne överförts på något ovanligt påfallande

olycksfallsliknande sätt. Såsom olycksfallsföljd anses i vissa fall, örn någon

till följd av olycksfall skadad person, medan han vårdas å sjukvårdsinrättning,

där ådrages smitta.

Bland sjukdomar, för vilka ersättning utgår enligt bestämmelserna i gällande

förordning örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under

militärtjänstgöring, är även smittsam sjukdom. Denna förordning är emellertid

tillämplig, förutom i fråga örn värnpliktig, endast å sådan vid försvarsväsendet

fast anställd, som i förordningen särskilt angivits (alltså t. ex. ej

å sköterskor å militära sjukvårdsinrättningar).

Vid smittöverföring anses i allmänhet andra faktorer vara huvudsakligen

bestämmande än som i ifrågakommande fall höra samman med själva arbetet.

Endast i viss verksamhet lär man normalt kunna tala örn en större

smittfara i eller av arbetet än den vanliga och alldagliga. I den män sådan

större med verksamheten eller yrket sammanhängande fara (»farligt arbete»)

kan anses föreligga, kail yrkessjukdomsförsäkringen komma till tillämpning.

Så har som redan nämnts skett i vår lag endast i fråga örn sjukdom, föranledd

av mjältbrandssmitta. Smittsam sjukdom, för vilken sjukvårdspersonal

är utsatt i sin verksamhet, har upptagits såsom yrkessjukdom i Tyskland

(1929) och Tjeckoslovakien (1932).

Spörsmål, som i främsta rummet möta vid inordnande under yrkessjukdomsförsäkringen

av personal, som är hänförlig till sjukvårdspersonal, äro

vilken slags personal (arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen), som skall

inbegripas samt vilka smittämnen och därav föranledda sjukdomar, som skola

medtagas.

Vårdpersonal.

Börande den förra frågan lär följa av den nyss antydda utgångspunkten

beträffande nu ifrågavarande försäkring, att en sådan med vederbörandes yrke

eller yrkesmässiga verksamhet förbunden fara för smitta måste anses för

honom föreligga, då faran är i någon avsevärdare grad större än den, vilken

under vanliga förhållanden är för handen. I den mån vederbörande med

hänsyn till arten av sitt arbete i sjukvårdens tjänst kommer eller måste

komma i närmare eller fjärmare kontakt med smittämnet, blir faran större

eller mindre. Inom den slutna sjukvården gäller sålunda i regel, att läkare,

sjukvårdare och sjuksköterskor, sjuksköterskeelever och sköterskebiträden

äro mer utsatta för smitta än den till sjukhusvården även knutna ekonomipersonal,

som i sin verksamhet i mindre grad kommer i beröring med

smittämnen.

Vad nyss sagts hänför sig närmast, förutom till statens sinnessjukhus,

till landstingens och de största städernas inrättningar, nämligen lasarett och

med dem jämförliga sjukhus, epidemisjukhus, tuberkulossjukvårdsanstalter,

inrättningar för kroniskt sjuka m. m.

A en del kommunala sjukvårdsinrättningar samt å privata anstalter och

inrättningar torde alltefter anstalternas olika storlek och omständigheterna

i övrigt råda mer växlande förhållanden med avseende å personalens anställning

och användning.

På den öppna sjukvårdens område bli växlingarna i de situationer och

förhållanden, som här måste komma i betraktande, mer markerade. Oppen

sjukvård utövas förutom av läkare och tandläkare av distriktssköterskor,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majda proposition nr 201).

dispensärer, kommunalt anställda utexaminerade sjukvårdare oell sköterskor

samt i övrigt av mer eller mindre utbildade vårdare oell sköterskor. Enligt

epidemilagen skall t. ex. varje epidemidistrikt å landsbygden äga tillgång

till nödigt antal sjuksköterskor för att bereda vård åt sådana med smittsam

sjukdom behäftade personer, för vilka plats å sjukhus eller å tillfällig sjukvårdslokal

ej kunnat beredas. Även inom den öppna sjukvården ifrågakomma

— i många fall vid sidan av sjuksköterska eller sjukvårdare -— andra

i den sjukes närhet verksamma personer.

Vad beträffar antalet av den personal i olika befattningar, som finnes anställd

vid den slutna sjukvården i riket, inhämtas från en av medicinalstyrelsen

i samråd med socialstyrelsen år 1930 verkställd undersökning örn

sjukhuspersonalens arbetsförhållanden (»Sociala meddelanden» 1931 nr 12),

att hela antalet vid landstingens och kommunernas anstalter samt vid de

större privata sjukvårdsinrättningarna anställd personal år 1930 utgjorde

14,921 personer. Av detta antal redovisades 9,838 såsom »sjukvårdspersonal»

och 5,083 såsom »ekonomipersonal o. d.». Den häri ingående personalen

vid enskilda anstalter (varibland Sofiahemmet och Böda korsets sjukhem i

Stockholm, Carlanderska sjukhemmet i Göteborg m. fl.) har ansetts kunna

approximativt uppskattas till 600 personer. I fråga örn den närmare fördelningen

å olika befattningar av hela nämnda personal — vars antal numera

anses hava ökat med minst 20 % — hänvisas till nyssnämnda publikation.

Utöver den i nämnda undersökning avsedda personal tillkommer inom

den slutna sjukvården vid statens sinnessjukhus anställda, år 1934 förutom

läkare 5,520 personer, av vilka 3,932 voro »sjukvårdspersonal» och 1,588

»ekonomi- och kontorspersonal» ävensom sjuksköterskor och sjuksköterskebiträden

vid arméns och marinens sjukvårdsinrättningar enligt uppgift tillhopa

omkring 250. Härtill komma, förutom de anställda vid Serafimerlasarettet

och Akademiska sjukhuset i Uppsala, den till de mindre enskilda

sjukvårdsanstalterna knutna personalen.

Börande antalet i den öppna sjukvården verksam personal, förutom läkare

och tandläkare i annans tjänst, uppgivas i sådan verksamhet (såsom distriktssköterskor,

dispensärsköterskor m. m.) för närvarande sysselsatta sammanlagt

omkring 1,200 utexaminerade sjuksköterskor och omkring 200 utexaminerade

tandsköterskor. Härtill kommer ett obekant antal icke utexaminerade.

Största delen av den vid den slutna allmänna sjukvården sysselsatta personalen

är till följd av meddelade bestämmelser tillförsäkrad särskilda förmåner

vid olycksfall eller sjukdom ådragen i tjänsten.

I fråga om personal vid statens ifrågavarande anstalter hänvisas härutinnan

till gällande författningar örn avlöning och pension för statens befattningshavare.

Enligt av svenska landstingsförbundet lämnade uppgifter lia samtliga

landsting i tjänste- och avlöningsreglementen meddelat bestämmelser örn

befattningshavares anställnings- och löneförhållanden. Ehuru omfattningen

av reglementena eljest är olika, äro dock under dem alltid inbegripna befattningshavare

vid respektive landstings sjukvårdsanstalter med undantag

endast av de tillfälligt anställda, såsom vikarier, elever, personal, som antagits

på prov etc. Vad angår de befattningshavare, som falla under nämnda

reglementen — och dessa äro ojämförligt de flesta — erhålla dessa vid

olycksfall eller sjukdom, som ådragits i tjänsten, förutom i viss utsträckning

fri läkarvård, jämväl full lön under högst sex månader, varefter det tillkommer

förvaltningsutskottet att bestämma, huruvida och i vilken utsträckning

avdrag å lönen skall liga rum. Beträffande rätten för personalen vid

landstingens sjukvårdsinrättningar till pension vid varaktig oförmåga till

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

arbete på grund av olycksfall eller sjukdom i tjänsten hava samtliga landsting,

på ett par undantag när, fastställt pensionsreglementen, som omfatta

det stora flertalet befattningshavare vid landstingens sjukvårdsanstalter.

Dessa befintliga senare reglementen avse nämligen i regel samma personal

som avlöningsreglementena.

I den mån visst landsting ej fastställt avlönings- eller pensionsreglemente

eller, örn sådant reglemente fastställts, det ej omfattar viss personal, regleras

frågan örn sådan personals rätt i omförmälda avseenden genom för varje

fall träffad bestämmelse eller fattat beslut. Såvitt för landstingsförbundet

är känt, har det ännu aldrig hänt, att landsting i dylikt fall vägrat att utgiva

skäliga löne- ocdi, i förekommande fall, även pensionsförmåner.

Yad beträffar sjukvårdspersonalen vid de större städernas anstalter torde

i allmänhet åtminstone sjuksköterskornas rättigheter i omförmälda avseenden

vara reglerade genom särskilda bestämmelser. För en annan del av personalen

tillämpas i vissa fall (såsom t. ex. i Stockholm) kollektivavtal.

Rörande den inom den öppna sjukvården i landstingens tjänst verksamma

personal, distriktssköterskor, dispensärsköterskor, gälla de av landstingen

fastställda löne- och pensionsreglementen. Liknande är ofta förhållandet

beträffande inom den öppna sjukvården av städer anställd personal.

Sjukdomar.

Yad därefter beträffar spörsmålet örn här ijrågakommande smittsamma sjukdomar

torde i detta sammanhang få anföras följande.

Bland de s. k. smittsamma sjukdomarna skiljer man mellan akuta oell

kroniska sådana. Bland de akuta finnes en grupp sjukdomar, som på grund

av den intensitet, varmed smittämnet kan spridas bland befolkningen, intager

en särställning — de s. k. epidemiska sjukdomarna. Mot vissa av dessa

sjukdomar, som befunnits kunna medföra större fara än de övriga, hava av

samhället organiserats särskilda skyddsåtgärder, nämligen anmälningstvång,

observationstvång samt tvång till isolering och vård å därför avsedd sjukvårdsinrättning,

epidemisjukhus eller jämförliga avdelningar. Dylika sjukdomar

finnas angivna i epidemilagen den 19 juni 1919 2 § med senare tilllägg.

Dessa sjukdomar äro — förutom pest, kolera och spetälska — smittkoppor,

nervfeber, fläckfeber, återfallsfeber, undulantfeber, sömnsjuka, paratyfus,

scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber

och rödsot. Enligt 25 § epidemilagen äger, därest »annan smittsam sjukdom»

än någon av de sålunda uppräknade vunnit större utbredning på en

ort eller uppträder i mera elakartad form, vederbörande länsstyrelse efter

förste provinsialläkarens hörande förordna, att beträffande den sjukdomen

skall i de delar, som prövas nödigt, vinna tillämpning vad i sagda lag är

stadgat angående de i 2 § omförmälda sjukdomarna. Bland epidemiskt uppträdande

sjukdomar, som sålunda ej (annat än undantagsvis) avses i epidemilagen

2 §, äro t. ex. mässling, vattkoppor, kikhosta, påssjuka, influensa m. fl.

Inom gruppen akuta epidemiska sjukdomar plägar man vidare — dock

utan någon säker gräns — skilja mellan specifika och ospecifika. I fråga örn

de förra (scharlakansfeber, difteri, smittkoppor, nervfeber, rödsot, mässling,

kikhosta etc.) har man anledning räkna med ett specifikt smittämne, medan

beträffande de senare, ospecifika, sjukdomarna (halsfluss, akuta svalg- och

luftvägsinfektioner m. fl.) smittämnet är av mer växlande natur och olika

vid olika tidsperioder, årstider, å olika orter o. s. v. eller t. o. m. olika från

fall till fall.

Bland kroniska smittsamma sjukdomar, som här komma ifråga, är i främsta

rummet tuberkulos.

I anledning av omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet gjorda

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 209.

framställning anmodade medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse den 11 juli 1935

direktionerna för lasarett oell därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar, sanatorier,

vanföreanstalter, Eugeniahemmet, barnbördshus, Stockholms sjukhem,

Sophiahemmet, Röda Korsets sjukhem i Stockholm, Carlanderska sjukhemmet

i Göteborg samt Pensionsstyrelsens kuranstalter i Are, Tranås och

Nynäs att i den utsträckning, som läte sig göra, verkställa utredning angående

hos den vid sjukvårdsinrättningen anställda personalen under tiden

Vi 1930—u/7 1935 konstaterade fall av smittsam i tjänsten ådragen sjukdom

av sådan natur, att den kan inrymmas i begreppet yrkessjukdom i den betydelse,

som avses i kommunalarbetarförbundets framställning, samt inkomma

till medicinalstyrelsen med den sålunda verkställda utredningen.

Möjligheten för de olika anstalterna att angiva de under den åsyftade

tiden inträffade fallen av här avsedda olika sjukdomar och deras samband

med vederbörandes tjänstgöring har, såsom kunde förväntas, varit mycket växlande.

. I flera fall äro de inkomna svaren föga upplysande, i andra fall

lämna de god ledning för frågans närmare bedömande. Beträffande några

sjukvårdsinrättningar, t. ex. epidemisjukhuset i Stockholm och Söderby

sanatorium, hava uppgifter lämnats, som äro resultat av vissa under de

gångna åren verkställda fortgående undersökningar.

Ehuru sålunda av de lämnade svaren i stort några säkra slutsatser ej

kunna dragas ens örn frekvensen i och för sig (och oberoende av sjukdomens

samband med vederbörandes arbete) av här åsyftade sjukdomar bland den

ifrågavarande personalen eller olika kategorier av densamma, synas dock

svaren, även tillsammantagna, giva en viss ledning i ämnet.

Med framhållande att å samtliga i 1930 års förberörda undersökning inbegripna

sjukvårdsinrättningar jämte sinnessjukhusen ekonomipersonalen till

antalet utgjorde omkring Vs av hela personalen, samt att den sammanlagda

personalen å här ifrågakommande epidemisjukhus torde utgöra mindre än

5 % av personalen å samtliga sjukvårdsinrättningarna (för sanatorier och

övriga tuberkulossjukhus torde motsvarande siffra utgöra 12 %), återgivas

här följande sammanställningar, avseende samtliga för varje sjukdomsgrupp

under perioden 1930—V7 1935 uppgivna sjukdomsfall:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1. Andra smittsamma sjukdomar än tuberkulos.

S. — sjukvårdspersonal. E. = ekonomipersonal. X. = personal, som i de inkomna

svaren ej hänförts till någon grupp (S. eller E.).

Epidemisjukhus

Lasarett och jäm- förliga sjukhus

Övriga sjukvårds- inrättningar

Summa

s.

E.

X.

s.

E.

X.

s.

1 E-

X.

Sjukdom, som avses i

2 § i epidemilagen.

Scharlakansfeber ...

148

3

28

75

8

3

25

1

1

292

Difteri ..................

139

4

15

123

4

59

1

4

349

Rödsot (dysenteri) ...

12

1

—

49

8

1

7

3

81

Nervfeber.........

9

—

4

4

1

_

_

_

_

18

Paratyfus ...............

2

—

2

3

2

2

3

_

_

14

Akut barnförlamning

4

—

—

1

1

1

—

_

_

7

Smittkoppor............

1

—

—

—

—

_

_

_

_

1

Sömnsjuka ............

—

—

—

_

_

1

_

_

1

Undulantfeber.........

1

—

—

—

—

—

—

—

1

Summa

316

8

49

255

24

8

94

5

5

764

Vissa övriga smitt- samma sjukdomar

(ej tuberkulos).

a) Specifika.

Påssjuka ...............

15

1

—

39

11

_

10

_

_

76

Ros....................

i

—

1

40

12

14

1

_

_

69

Mässling ...............

i

—

—

28

4

—

—

_

_

33

Vattenkoppor .........

4

—

—

16

5

_

5

_

_

30

Röda hund ..

7

_

1

21

4

_

_.

33

Kikhosta .

1

_

_

5

4

_

10

Gonorrhoea ............

—

—

—

2

—

—

—

—

2

b) Ospecifika.

Halsfluss (angina) ...

212

17

—

1,363

99

_

2

3

_

1,696

Följ dsjukdomar efter

halsfluss1)...........

—

—

—

37

l

_

_

_

_

38

Ovre luftvägsaflek- tioner (inberäknat

laryngit.ac.,tracheo

bronchit ac., pneu-

monia ac.).........

84

23

—

36

10

—

—

_

_

153

Influensa ...............

84

22

—

1,449

121

8

_

_

2

1,686

Gastro enterocolitis ..

—

—

—

19

_

_

_

19

Leverinflammation

(hepatis)...............

2

—

—

2

_

_

_

_

_

4

Smittsam gulsot

(icterus) ...............

—

—

—

22

5

9

—

—

—

36

Summa

411

63

2

3,079 1

272

35 1

18

3

2

3,885

*) Nefrit ac., polyarthrit ac., polyarthrit rheumat., endocardit, varbildning i käken, öroninflammation,

sepsis.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 209.

57

2. Tuberkulos.

S. — sjukvårdspersonal. E. = ekonomipersonal. X. = personal, som i de inkomna

svaren ej hänförts till någon grupp (S. eller E.)

Sanatorier och

Lasarett och

järn-

Övriga sjukvårds-

tuberkulossjuk-

vårdsanstalter

förliga sjukhus

inrättningar

Summa

s

E. | X.

s.

E.

X.

s.

E.

X.

Lungtuberkulos ......

95

27

5

236

39

20

75

7

10

514

Lungsäcksinflamma-

tion (pleurit).........

36

16

—

52

9

23

ii

1

2

150

Knölros ..................

40

14

—

101

10

13

12

1

1

192

Hiluskörteltuberkulos

9

—

—

1

3

—

1

—

—

14

Annan, körteltuberku-

los .....................

O

O

1

—

9

6

—

—

—

19

Tuberkulos? ............

2

2

—

11

3

4

1

—

—

23

1 Meningitis tbc (in-

flammation i bjärn-

hinnorna av tuber-

kulös orsak) .........

5

1

-

i 2

—

2

—

—

—

10

Summa

190

61

5

412

<0

62

100

9

13

922

I det övervägande flertalet av samtliga från de olika sjukvårdsinrättningarna

meddelade fall av smittsam sjukdom bland personalen under den ifrågavarande

perioden har uppgivits, att sjukdomen sannolikt eller säkert ådragits

i tjänsten.

Av svaren torde få anses framgå bland annat, att bland den å andra sjukvårdsinrättningar

än epidemisjukhus befintliga sjukvårdspersonalen — vilken

som nämnts visserligen är till antalet avsevärt större än motsvarande personal

å epidemisjukhusen — insjuknande i epidemisk sjukdom förekommit

i ganska beaktansvärd utsträckning.

Vad angår de å Stockholms stads epidemisjukhus gjorda ingående undersökningarna

anför överläkaren därstädes, doktor R. Bergman, i sitt i ärendet

avgivna yttrande, att större delen av de å sjukhuset bland sjukvårdspersonalen

iakttagna sjukdomarna utgjorts av sådana infektionssjukdomar, för

vilka vård lämnats på sjukhuset. Sjukdomarna ha sålunda varit, förutom de

i epidemilagen angivna sjukdomar, även sådana akuta infektionssjukdomar

som halsfluss (angina), övre luftvägsaffektioner, influensa m. m. Den iakttagna

insjukningsrisken för sjukvårdspersonalen har tydligt kunnat fastställas

såsom beroende på beröringsmöjligheterna med patienterna. Doktor Bergman

sammanfattar sitt yttrande sålunda: Akuta infektionssjukdomar äro synnerligen

vanliga bland sjukhusets personal, varvid den egentliga sjukvårdspersonalen

(sköterskor, elever och biträden) lia en väsentligt högre insjukningsfrekvens

än ekonomipersonalen. En jämförelse mellan frekvensen av difteri

och scharlakansfeber bland sjukvårdspersonalen å sjukhuset med motsvarande

sjuklighet hos Stockholms befolkning visar, att denna är väsentligt högre

(iO—80 gånger) hos nämnda grupp av personalen. Sker jämförelsen mellan

å ena sidan denua grupp och å andra sidan sådana åldersgrupper av stadens

befolkning, som sammanfaller med åldern hos den åsyftade personalen,

erhållas ännu betydligt högre tal. De nyanställda och de tillfälligt anställda

löpa större risk att insjukna än de övriga. Enligt vissa yttranden från

övriga epidemisjukhus ha där gjorts liknande erfarenheter.

Rörande de gjorda undersökningarna angående förekomsten av tuberkulos

bland sanatoriepersonalen å Söderby sjukhus har överläkaren där, doktor A.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 209.

Gullbring — hos riksförsäkringsanstalten anställd specialist på lungsjukdomarnas

område — meddelat, att under tiden 1928—80/e 1935 av 1,525

undersökta av sjukvårdspersonalen sjukliglieten utgjort 2.6 procent och av

491 undersökta av ekonomipersonalen 1 procent. Doktor Gullbring har

vidare anfört, att sjukligheten i tuberkulos bland personalen vid sjukhuset

ej varit hög. Hur sjukliglieten förhållit sig inom olika åldersgrupper i

landet överhuvud, vet man ej med säkerhet. Stöd funnes dock för antagande

att den i åldersgruppen 20—30 fir utgör omkring 2 procent. Denna sjuklighet

överensstämde ungefär med den å sjukhuset iakttagna. Av de efter

år 1927 tuberkulinundersökta hade 18 av sjukvårdspersonalen insjuknat i

tuberkulos, men endast en av ekonomipersonalen. De låga sjuklighetssiffrorna

uteslöto emellertid ej enligt doktor Gullbrings mening, att de insjuknade

smittats i tjänsten. Skulle tuberkulos hos sjukhuspersonal upptagas

såsom yrkessjukdom, vore emellertid specialundersökningar vid anställningen

ofrånkomliga, och borde dessa även innefatta röntgenundersökning.

A m hetsverken.

Av vad ovan anförts anse ämbetsverken framgå, att en lagstiftning är önskvärd,

som i högre grad än för närvarande skulle kunna i viss utsträckning

skydda personal i sjukvårdens tjänst mot de ekonomiska följderna av sådana

i deras betydelsefulla verksamhet ådragna sjukdomar, varom här är fråga.

För en stor del av denna personal, som är knuten till det allmänna, må det

visserligen redan genom för den gällande avlönings- och pensionsbestämmelser

eller eljest vara väl sörjt i förevarande avseende. Men för en del

av denna personal, likasom för motsvarande personal vid privata vårdanstalter

samt inom den öppna sjukvården, är liknande skydd merendels icke tillförsäkrat.

De hos oss förekommande akuta smittsamma sjukdomarna, såväl specifika

som ospecifika, gå med nutida hjälpmedel i stort sett till läkning, men vissa

av dem medföra understundom dödsfall eller, oftare, komplikationer av kronisk

art och kunna även utgöra ingångsporten för andra sjukdomar samt inverka

försämrande eller utlösande på redan förut förhandenvarande sjukdom

eller sjukdomsanlag. Enligt tillgängliga uppgifter ha en stor del av våra

dövstumma ådragit sig sitt men i samband med scharlakansfeber. 10—20

procent av våra akuta barnförlamningsfall anses medföra en invaliditet i

sådan grad, att de ej kunna vidare försörja sig med kroppsarbete. Härtill

kommer ett antal fall, som för närvarande ej låter sig beräknas, där ett kroniskt

hjärtlidande eller annan allvarligare sjukdom utvecklar sig i samband

med en akut infektionssjukdom.

Ämbetsverken hålla före, att ur här ifrågakommande synpunkt under

yrkessjukdomsförsäkringen böra inordnas alla de, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

äro att anse såsom arbetare, försåvitt deras verksamhet består

i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård, alltså i främsta rummet

läkare, tandläkare, sjuksköterskor och sjukvårdare. Huruvida i det individuella

fallet vården lämnas endast tillfälligt, bör, därest nyssnämnda förutsättning

är för handen, icke givas annan betydelse än eljest enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Däremot bör under försäkringen i allmänhet icke inordnas

den slags omvårdnad, som under vanliga förhållanden endast utgör

ett led i annat huvudsakligt arbete eller anställning eller som mer eller

mindre tillfälligt ägnas den sjuke av någon, som eljest utför annat arbete

enligt nämnda lag för den sjukes räkning.

Ämbetsverken anse, att den sålunda angivna principiella begränsningen

av försäkringens omfattning bör gälla i fråga örn såväl den öppna sjukvården

och den, vilken lämnas å enskilda sjukvårdsinrättningar, som även beträffande

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majus proposition nr 209.

sjukvården å de allmänna sjukvårdsanstalterna. Av personalen vid samtliga

sjukvårdsinrättningar skulle alltså i allmänhet under försäkringen inbegripas,

förutom läkare och sjuksköterskor, även sköterskeelever och sköterskebiträden.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av de bestämmelser, som i förevarande

avseende må komma att meddelas i yrkessjukdomsförsäkringslagen,

kunna såsom eljest lämnas — förutom i visst avseende enligt 9 § samma lag

-— vid behov även jämlikt 32 § i olycksfallsförsäkringslagen av Konungen

eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Med ämbetsverkens sålunda intagna principiella inställning till den föreliggande

frågan skulle alltså annan till vederbörande sjukvårdsinrättning

knuten personal än den, som handhar vård av de där intagna eller behandlade

sjuka, ej komma att inbegripas under försäkringen. Såsom bestyrkes

av de gjorda undersökningarna måste denna personal, ekonomipersonalen,

vilken fullgör andra skilda uppgifter vid sjukvårdsinrättningarna än vårdpersonalen,

anses i allmänhet vara i avsevärt mindre grad än denna senare

personal utsatt för den smittfara, som försäkringen skulle avse. De måste

också i regel hava större möjlighet att skydda sig emot densamma.

Yad angår frågan örn vilka smittämnen och av dem förorsakade sjukdomar,

som skulle hänföras under försäkringen, anse ämbetsverken i anslutning till

vad härovan därutinnan anförts böra ifrågakomma de förut omförmälda i

2 § epidemilagen angivna eller genom senare författningar med dem likställda

sjukdomar, vilka med hänsyn till smittfara och verkningar befunnits böra i

regel medföra patientens isolering och intagande å epidemisjukhus. Bland

de i vårt land mera kända och utbredda av dessa sjukdomar äro de förut

nämnda scharlakansfeber, difteri, nervfeber, akut barnförlamning. Beträffande

sålunda åsyftade sjukdomar iiger den medicinska sakkunskapen tämligen god

kännedom örn smittämnets natur, uppträdande och verkningar samt vägarna

för smittans spridande. För flertalet av de typiska epidemiska sjukdomarna

är också inkubationstiden vanligen känd och tämligen kort, i allmänhet för

scharlakansfeber, difteri, rödsot och epidemisk lijärnfeber 2—6 dagar, för

smittkoppor 13 dagar, för nervfeber 1—3 veckor o. s. v. Större svårighet

torde sålunda icke behöva möta att i fråga örn de omförmälda smittämnena

och de därav förorsakade sjukdomarna i det särskilda fallet fastställa sammanhanget

mellan insjuknandet oell det ifrågakommande arbetet. Att förutsättningarna

härför kunna vara ganska olika i olika fall, torde dock vara

tydligt.

Såsom framgår av den ovan intagna sammanställningen angående under

perioden 1930—:V- 1935 bland sjukhuspersonal inträffade fall av annan smittsam

sjukdom än nyss omförmälts, hava flera dylika sjukdomar kommit till

ganska stor utbredning bland vårdpersonalen. I fråga örn en del av dessa

sjukdomar, t. ex. många fallav halsfluss (angina) och influensa, skulle val med

hänsyn till deras eventuella följdsjukdomar vara önskvärt, örn de även kunde

i viss utsträckning medtagas under försäkringen. A en sjukvårdsinrättning

visar ej minst den förra av dessa sjukdomar stundom benägenhet att antaga

epidemisk karaktär (angina nosocomialis). A andra sidan är det förenat med så

stora svårigheter att beträffande dessa sjukdomar fastställa en praktiskt användbar

avgränsning, att ämbetsverken funnit sig icke kunna förorda deras

upptagande i försäkringen.

Rörande tuberkulosen såsom föremål för den ifrågavarande försäkringen intager

den bland (ivriga smittsamma sjukdomar en särskild ställning, v Smittämnet»

är visserligen väl känt, och vetenskapen och den samlade erfarenheten

i förening lia också kunnat framvisa många betydelsefulla resultat rörande

dess uppträdande och verkningar. Härmed har emellertid också blivit

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majus proposition nr 209.

till fullo ådagalagt, med vilken mångfald av olika inverkande faktorer den

medicinska sakkunskapen kär kar att räkna — inre anlag, konstitutionella

förutsättningar, yttre omständigketer ock betingelser. I detta sammanhang

kommer därjämte — företrädesvis inom den öppna sjukvården — i betraktande

det alltjämt ovissa ock osäkra i fråga örn den kortare eller längre tid,

mycket växlande i olika fall, som kan förflyta mellan en tilläventyrs inträdd

infektion ock ett iakttaget sjukdomsutbrott. Medan beträffande flertalet

akuta oell vissa kroniska infektionssjukdomar, såsom syfilis, tiden för det

akuta stadiet efter en inträdd infektion merendels är känd, gäller detta relativt

sällan i fråga örn tuberkulos. För flertalet av de personer, kos vilka

tuberkulos sjukdom av något slag konstateras i lungor, svalg eller andra

kroppsdelar, kan ej avgöras, örn sjukdomen fattat rot månader eller år före

ett visst insjukningstillfälle. Av dessa ock andra skäl kar beträffande denna

sjukdom det anspråk hittills icke kunnat av den medicinska vetenskapen

tillgodoses att kunna i allmänhet lämna ett tillfredsställande svar om sjukdomens

ursprung i det särskilda fallet. Genom sorgfällig undersökning med

röntgenfotografering ock tuberkulinprövning kar man emellertid numera med

hög grad av sannolikhet ansett sig kunna fastställa så mycket som om en

viss individ vid ett visst tillfälle ännu icke kar infekterats av tuberkulos.

Det kärförut återgivna resultatet av vissa verkställda undersökningar örn

förekomsten av tuberkulos bland sjukhuspersonal hänför sig visserligen endast

till ett sanatorium, där såsom å andra liknande sjukhus i vårt land alltmer

verksamma försiktigketsanordningar ock åtgärder vidtagas för personalens

skyddande. Liknande rön noteras dock från vissa andra kåll ock uppgives,

att de överensstämma med vad som framgått ur enahanda undersökningar

i Norge ock Tyskland. Vad angår övriga sjukvårdsinrättningar, som

ej äro avsedda för tuberkulösa i smittsamt stadium, är det visserligen möjligt,

att frekvensen av tuberkulosfall bland personalen där kan vara större

än å sanatorier ock andra tuberkulosanstalter. Men härvid inverka så många

olika faktorer, att säkra slutsatser icke kunna dragas utan vidare mer ingående

undersökningar.

I allt fall skulle upptagande med utsikt till framgång även i kär åsyftade

begränsade omfattning av tuberkulos bland yrkessjukdomarna på vetenskapens

nuvarande ståndpunkt förutsätta vissa regelbundna närmare undersökningar

av alla de personer, som skulle omfattas av försäkringen — något

som också från sakkunnigt kåll framhållits. Dylika undersökningar torde

väl kunna anordnas beträffande den å vissa allmänna sjukvårdsinrättningar

verksamma personalen, men knappast i erforderlig omfattning i fråga örn de

personer inom den enskilda slutna ock inom den öppna sjukvården, för

vilka — i saknad, som de merendels torde vara av utfästa förmåner i händelse

av sjukdom — den ifrågavarande försäkringen mer genomgående skulle

bli till större hjälp.

På grund av vad nu anförts hava ämbetsverken funnit sig ej l-unna förorda

upptagande av tuberkulos under försäkringen.

Såsom sjukvård torde i detta sammanhang böra anses även vård å barnbördshus

samt den verksamhet ock vård, som där eller eljest utövas av legitimerad

barnmorska.

Av de smittsamma sjukdomar, som enligt ämbetsverkens förslag skulle

inordnas under försäkringen, är knappast mer än en, nämligen undulantfeber,

som anses kunna drabba även djur. Ämbetsverken kava likväl ansett,

att i detta sammanhang veterinärer och veterinärassistenter (stjärnsystrar) böra

i samma omfattning som i detta sammanhang eljest avsedd sjukvårdspersonal

inbegripas under försäkringen i fråga.

Under försäkringen torde även böra falla arbete å medicinskt laboratorium,

som står under offentlig tillsyn.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

61

VII. Viss ändring i övrigt i gällande lag (silikos).

I samband med det till ämbetsverken lämnade uppdraget bär till riksförsäkringsanstalten

överlämnats härförut omnämnda till statsrådet och

chefen för socialdepartementet i ämnet ingivna framställning från ombud för

fackföreningar inom porslinsindustrien. I framställningen anföres huvudsakligen

följande:

Bestämmelserna i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar äro av

sådan karaktär, att den knappast har någon praktisk betydelse. Det stadgas

bland annat, att fall av yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari 1931,

icke falla under lagens tillämpning, ehuru det bevisligen kan anföras fall,

där arbetare trots konstaterad yrkessjukdom utfört arbete i 10-tal år. Avenså

utgår ej ersättning i anledning av yrkessjukdom, såvida ej arbetarna inom

ett år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatta med arbete i

verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat

sjukdomen. Rätt till ersättning är också förfallen, därest icke inom

två år från dagen för sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom samma

tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt 20 § i

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

eller framställning örn ersättning i anledning av sjukdomen

gjorts. "Uppkomsten av den bland porslinsarbetarna förekommande sjukdomen

stendammslunga (silikos) framkallas successivt genom sysselsättning

med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av det

damm, som framkallar sjukdomen. Någon märkbar nedsättning eller arbetsoförmåga

gör sig i regel icke gällande, förrän sjukdomen nått ett långt utvecklat

stadium. Vid ombyte i arbetet utvecklas sjukdomen fortare. Det

finnes även fall, där sjukdomen synes lia fortskridit, trots att vederbörande

erhållit sysselsättning av annan art, än sådan som framkallar dessa lungförändringar.

Nuvarande lag har tagit sikte på att söka förebygga uppkomsten

av yrkessjukdom, men denna bestämmelse kan endast i undantagsfall

tillämpas. Hur man skall upptäcka sjukdomen och hur industrien tekniskt

skall lösa problemet, står man undrande inför. Ombuden hemställa, att de

anförda synpunkterna skola beaktas vid den pågående revisionen av lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Med anledning härav få ämbetsverken först erinra, att lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar i 3 § innehåller en generell bestämmelse, att

ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå, med mindre arbetaren

inom ett år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som

framkallat sjukdomen. Motivet till denna bestämmelse har varit dels att, i

den mån längre tid förflutit från det inverkan av ett visst farligt ämne i

allmänhet upphörde att göra sig gällande, sannolikheten minskas, att en

senare yppad sjukdom är en följd av sådan inverkan, dels ock den ökade

svårigheten att utröna, huruvida efter längre tids verksamhet utan farlig

inverkan viss grad av sannolikhet i sagda hänseende dock förefinnes. Från den

angivna regeln, att arbetaren inom ett år skall lia varit sysselsatt i den ifrågakommande

verksamheten, har emellertid i lagen undantag gjorts beträffande

sjukdomar, framkallade genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, enär

dylika sjukdomar på grund av sin natur befunnits kunna framträda först

sedan flera år förflutit, efter det sådan farlig inverkan upphört, varom här

är fråga. Med hänsyn därtill utsträcktes beträffande sistnämnda sjukdomsgrupp

don nyssnämnda tidsgränsen av ett år till tio år före det sjukdomen

yppats.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Vi<l införande genom lag den .12 september 1930, som trätt i kraft den

1 januari 1931, såsom yrkessjukdom av sjukdom förorsakad av stendamm

(silikos) torde kännedomen i vårt land örn denna sjukdoms natur och vei\kningar

lia varit mindre än för närvarande. Anledning ansågs då i allt fall

icke finnas att i fråga örn denna sjukdom göra avvikelse från den omförmälda

i allmänhet fastställda tidsgränsen av ett år. Silikosen är emellertid

särskilt på tidigare stadier ofta svår att även röntgenologiskt diagnosticera.

Första stadiet av sjukdomen medför i allmänhet icke heller sådana lungförändringar

eller symtom för den sjuke, att någon inskränkning av arbetsförmågan

behöver inträda. I andra fall kan till följd av t. ex. tilltagande andnöd

viel hastiga rörelser eller tyngre arbete arbetsförmågan vara endast

obetydligt nedsatt. I de fall, där sjukdomen sålunda på grund av fortgående

inverkan av det farliga arbetet framskrider så långt, att på grund härav

detta arbete mäste avbrytas eller inskränkas, är sjukdomen därmed i regel

också att anse såsom yppad, och är det då i sin ordning, att sjukdomsfallet

inom behörig tid (av två år därefter) bringas till arbetsgivarens eller försäkringsinrättningens

kännedom. I de fall åter, där det farliga arbetet avbrytes,

redan när sjukdomen nått ett så föga utvecklat stadium, att den ej

kan anses hava yppats, när avbrottet sker, kan det visserligen hända, att dé

förut uppkomna sjukliga förändringarna senare utveckla sig även i ofarlig

verksamhet t. ex. på grund av vissa tillstötande komplikationer. Ehuru

dylika senare avsedda fall torde få anses jämförelsevis sällsynta, lia dock

ämbetsverken med beaktande av de särskilda omständigheterna med avseende

å denna sjukdom funnit sig böra förorda en utsträckning av den omförmalda

tidsgränsen av ett år, inom vilken vederbörande vid sjukdomens

yppande skall lia haft sysselsättning i den ifrågakommande farliga verksamheten.

Med hänsyn emellertid till ovan framhållna ökade svårigheter att,

i den mån allt längre tid förflyter efter det den farliga inverkan upphört,

det oahtat kunna fastställa, huruvida det iråkade sjukdomstillståndet är att

tillskriva det farliga arbetet och ej till övervägande del andra inträdda omständigheter,

hava ämbetsverken stannat vid att föreslå, att den ifrågavarande

tidsgränsen ej utsträckes längre än till fem år. Därest inom loppet av denna

tid sjukdomen ifråga (och ej annan sjukdom, som ej är yrkessjukdom) skulle

yppas, återstår för arbetaren ytterligare två år, inom vilka han har att göra

anmälan örn sjukdomen.

Yad härefter beträffar den i ovan nämnda framställning även berörda

frågan örn den sist åsyftade i lagens 7 § stadgade preskriptionstiden av två

år efter sjukdomens yppande (eller i händelse av dessförinnan inträffat

dödsfall från dödsdagen), inom vilken underrättelse örn sjukdomen skall

lämnas arbetsgivaren eller framställning göras hos försäkringsinrättningen,

torde följa av det ovan sagda, att bestämmelsens tillämpning i fråga örn

sjukdomen silikos kan vålla vissa svårigheter.

I det förslag till försäkring för vissa yrkessjukdomar, som den 21 april

1928 avgavs av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen,

ansågo ämbetsverken med hänsyn till den alltmer ökade svårigheten att i

fråga om sjukdom, som en gång yppats, fastställa sambandet mellan densamma

^och det ifrågakommande arbetet, i den mån tiden fortskrede, att

den ifrågavarande preskriptionstiden borde bestämmas till ett år. Tiden

bley emellertid i den sedermera antagna lagen fastställd till två år. Hittills

torde knappast fråga hava uppstått örn tillämpning av här ifrågavarande

preskriptionsbestämmelse. Däremot har spörsmålet örn när yrkessjukdom

skall anses hava yppats, i annat sammanhang kommit under bedömande.

Enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall nämligen i allmänhet

i fråga om rätt till ersättning enligt lagen gälla, att dagen för sjuk
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

63

domens yppande skall anses likställd med olycksfallsdagen enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Vidare skall ovanberörda genom lag den 12 september

1930 i yrkessjukdomsförsäkringslagen gjorda tillägg, att även silikos skall

anses såsom yrkessjukdom — jämlikt särskilt meddelad övergångsbestämmelse

— icke äga tillämpning i fråga örn sådan sjukdom, som yppats före

den 1 januari 1931, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som yppats

senare, därest arbetaren icke efter sagda dag varit sysselsatt med det här

ifrågakommande farliga arbetet.

Vid tillkomsten av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar hänfördes

den ifrågavarande där meddelade generella preskriptionsbestämmelsen till

motsvarande bestämmelse i förordningen örn ersättning i anledning av kroppsskada

ådragen under militärtjänstgöring den 18 juni 1927. Av förarbetena

till sistnämnda förordning framgår, att med tiden för yppande av där avsedd

sjukdom (t. ex. lungtuberkulos) avsetts den tid, då sjukdomen »framträder

genom tydliga sjukdomstecken eller konstaterats genom undersökning

av läkare». Beträffande silikos torde (likasom i fråga örn lungtuberkulos)

sjukdomen mera sällan kunna anses yppad tidigare än den konstaterats av

läkare. Däremot kan det väl inträffa, att, ehuru av läkaren genom röntgenundersökning

vissa mer eller mindre obetydliga sjukliga förändringar kunnat

fastställas, sjukdomen det oaktat icke kan anses yppad, förr än dessa förändringar

blivit mera framträdande och tagit sig uttryck i bestämda sjukliga

symtom. Under dessa omständigheter synes, ur de synpunkter, som

gjorts gällande i omförmälda framställning, frågan örn tillämpningen av bestämmelsen

örn sjukdomens yppande såsom begynnelsetid för preskriptionen

i fråga spela större roll än frågan om en förlängning, i vad angår ensamt

denna sjukdom, av samma tid. En närmare förklaring av vad som i olika

fall och i olika sammanhang är att förstå nied att sjukdom yppats, torde

emellertid vara svår att åstadkomma, och det vare sig en föreskrift därom

skulle hänföras till yrkessjukdomar i allmänhet eller till någon viss eller vissa

av dem. Av anförda skäl och då det ankommer på försäkringsrådet att vaka

över den ifrågavarande försäkringens tillämpning även i denna del, lia ämbetsverken

funnit den ifrågavarande framställningen i vad nu är ifråga icke böra

föranleda något förslag från deras sida.

I sagda framställning har vidare såsom ett särskilt missförhållande framhållits,

att, såsom liärförut nämnts, fall av silikos, som hos arbetare yppats

före den 1 januari 1931 eller som yppas senare, utan att arbetaren efter

den 1 januari 1931 varit sysselsatt i här ifrågakommande arbete, icke falla

under yrkessjukdomslagens tillämpning. En utsträckning, på sätt ämbetsverken,

i vad angår silikos, ovan föreslagit av den nu gällande tiden av ett

år, varunder arbetaren, när sjukdomen yppas, skall lia varit sysselsatt i det

ifrågakommande arbetet, till fem år, kan måhända i en del fall komma någon

tillgodo, vilken ådragit sig sjukdomen redan före 1931 års ingång, men dock

avbrutit det farliga arbetet så sent, att han vid ikraftträdandet av den nu

föreslagna utsträckningen av den ifrågavarande tidsgränsen ej redan mistat

sin rätt enligt nu gällande tidsbegränsning av ett år. Någon utvidgning i

vidare mån av den ifrågavarande lagstiftningens giltighet för tiden före 1931

års början torde numera icke böra ifrågakomma.

Beträffande slutligen vad fackförbunden i ifrågavarande framställning anfört

om åtgärder för upptäckande i tid av den smygande sjukdoinsfara, varom

bitr kan vara fråga, och för förebyggande av sjukdomen, hava ämbetsverken

i det föregående erinrat örn åtgärder, som härutinnan vidtagits av

riksförsäkringsanstalten beträffande där försäkrade arbetare, som äro utsatta

för inverkan av stendamm. Av internationella arbetsbyrån i Genéve anordnades

i augusti 1930 en internationell expertkonferens rörande silikos, vilken

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

konferens antog vissa rekommendationer i syfte att åvägabringa internationellt

samarbete för vetenskaplig forskning rörande ifrågavarande sjukdom.

Kungl. Majit har den 26 januari 1934 uppragit åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen

att gemensamt undersöka, huruvida och på vad sätt sådana

vetenskapliga forskningar rörande silikos, som avses i sistberörda rekommendationer,

låta sig här i landet åvägabringas samt till Kungl. Majit inkomma

med utredning härutinnan. Den sålunda igångsatta utredningen pågår, och

torde de resultat, som komma att framgå av densamma, giva ledning för

vidare åtgärder i det syfte, som avses med fackförbundens framställning i

nu berörda del.

VIII. V issa övriga frågor.

Ämbetsverken ha i det föregående framhållit, att yrkessjukdomsförsäkringen

redan i dess nuvarande omfattning visat sig ställa stora krav på

de läkare, som skola diagnosticera sjukdomen och, så långt på läkaren kan

ankomma, söka fastslå de omständigheter, som i det särskilda fallet äro

avgörande för frågan örn dess samband med visst arbete, ävensom giva ledning

för bedömande av huruvida och i vad män patienten bör avhålla sig

från farligt arbete eller är arbetsoförmögen.

Då ämbetsverkens härovan avgivna förslag innefattar en avsevärd utvidgning

av försäkringens tillämpningsområde beträffande ämnen och sjukdomar,

komma också vid förslagens genomförande de omförmälda kraven på läkarna

att i avsevärd mån vidgas. Likasom hittills i flera ifrågakomna fall hänvisning

måst ske till specialist, så kommer detta sannolikt i fortsättningen

i större utsträckning bli erforderligt. För det förebyggande arbete, som

nära sammanhänger med en utvidgad yrkessjukdomsförsäkring och även

eljest är erforderligt på hithörande område, är också läkares medverkan av

avgörande betydelse.

I anslutning härtill få ämbetsverken i detta sammanhang framhålla angelägenheten

av att, i den mån det med hänsyn till omständigheterna visat

sig påkallat, åtgärder vidtagas för tillgodoseende i möjligaste mån av behovet

av på detta område kvalificerade läkarkrafter, och det ej blott i den

lokala verksamheten, utan även för stöd åt och samverkan med vederbörande

centrala organ.

Även i ett annat i detta sammanhang aktuellt hänseende påkallar frågan

örn särskild medverkan från läkares sida uppmärksamhet.

Sålunda uttalade sig ämbetsverken redan i sitt härförut omförmälda den

21 april 1928 avgivna förslag till försäkring för vissa yrkessjukdomar örn

vissa åtgärder, som borde vidtagas för erhållande av kännedom örn inträffande

sjukdomsfall, som, utan att falla under yrkessjukdomsförsäkringen

likväl borde sättas i sammanhang med hälsofarligt arbete. För detta ändamål

borde efter ämbetsverkens mening även i vårt land införas ett särskilt

anmälningsförfarande från läkarnas sida.

Sedermera har, såsom förut omnämnts, genom kungörelse den 10 februari

1935 i allmänna läkarinstruktionen införts en bestämmelse om skyldighet

för läkare att göra anmälan till medicinalstyrelsen om sjukdomsfall, som

kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, men icke inbegripits under yrkessjukdomsförsäkringen.

I det av ämbetsverken den 31 januari 1935 avgivna förslaget till plan för

förevarande utredning erinrade ämbetsverken, hurusom denna anmälningsplikt

icke fullgjorts i den omfattning, som varit avsedd, samt anförde, att,

då det med hänsyn till syftet med anmälningsförfarandet måste anses vara

av stor vikt, att det bleve så tillförlitligt som möjligt, torde i samband med

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 209. 65

utredningen jämväl böra undersökas, vilka åtgärder härför lämpligen kunde

vidtagas.

Ämbetsverken äro icke beredda att nu avgiva något förslag i berörda

hänseende, men hava för avsikt att vidare fullfölja utredningen i denna del

samt därutinnan inkomma med yttrande och förslag.

IX. Ämbetsverkens förslag.

Under åberopande av vad förut anförts få ämbetsverken härmed avgiva

följande

Förslag1

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1929

(nr 131 och 1930 nr 335) om försäkring för vissa

yrkessjukdomar.

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i

arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

stendamm,

bensol eller dess homologer (såsom toluol och xylol) eller deras nitro- och

aminoderivat (såsom mtrobensol och trinitrotoluol, anilin och parafenylendiamin),

halogenderivat av holväten av den alifatislca serien (såsom kloroform, trikloretylen),

koloxid,

cyan eller förening därav,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller andra radioaktiva ämnen,

mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom, varom förmäles i första stycket, skall, ändå att sjukdomen

icke framkallats genom inverkan, som förut nämnts, anses här nedan angiven

sjukdom, som uteslutande eller till övervägande del förorsakats av den försäkrades

arbete, nämligen

1) smittsam sjukdom, som avses i 2 § epidemilagen, därest arbetet består i

yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller

utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän

tillsyn;

2) primär hudkräfta (kancer).

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

201 36 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Beträffande försäkringen, i vad den avser yrkessjukdomar, skola bestämmelserna

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande tillämpning,

dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som bär

avses, benämnes i denna lag farligt arbete.

3 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre arbetaren

inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom

inverkan av stendamm inom feni år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av röntgenstrålar eller radium eller andra radioaktiva

ämnen, inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som

framkallat sjukdomen.

9 §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,

är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,

vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i första

stycket av nämnda paragraf sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari såväl

dessa sjukdomsformer som de i andra stycket av samma paragraf omförmälda

sjukdomar bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937, men skall i fråga om

sådan sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tillämpning,

därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom,

som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit

sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av

den art, som framkallat sjukdomen.

1 fråga örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, skall bestämmelsen i 3 §

äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omförmälda tiden

av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av denna lag. I

I handläggningen av detta ärende har inom socialstyrelsen deltagit förutom

undertecknade Huss och Stenholm även t. f. byråchefen Nilson samt

inom riksförsäkringsanstalten förutom undertecknade Larsson och von Schulzenheim

även byråchefen Östrand; och har socialstyrelsen i ärendet rådfört

sig med sin expert för hygieniska frågor docenten G. Rundberg och riksförsäkringsanstalten

med sin överläkare professorn A. Troell.

Utdrag av protokoll vid ämbetsverkens sammanträde den 21 november

1935 innefattande en vid ärendets handläggning av undertecknad Stenholm

uttalad särskild mening bifogas.

Stockholm den 21 november 1935.

Underdånigst

GUNNAR HUSS. SAM LARSSON. J. AXEL HÖJER.

JOHN BYTTNER.

W. STENHOLM. H. v. SCHULZENHEIM

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 209.

67

Protokoll hållet vid gemensamt sammanträde med socialstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

den 21 november 1935.

Närvarande:

Från socialstyrelsen: generaldirektören Huss, t. f. byråchefen Stenholm, t. f.

byråchefen Nilson.

Från riksförsäkringsanstalten: generaldirektören Larsson, byråchefen Östrand,

byråchefen von Schulzenheim.

Från medicinalstyrelsen: generaldirektören Höjer, medicinalrådet Byttner.

§ I
Genom

beslut av Kungl. Majit den 8 februari 1935 hade socialstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen anbefallts att gemensamt i

huvudsaklig överensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits

i en av ämbetsverken den 31 januari 1935 uppgjord plan, verkställa utredredning

örn revision av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Efter verkställd utredning, vilken närmast handhafts av riksförsäkringsanstalten,

föredrogs nu ärendet av byråchefen von Schulzenheim, och beslöto

ämbetsverken avgiva utlåtande enligt registraturet.

Mot beslutet anmälde t. f. byråchefen Stenholm avvikande mening i vissa

avseenden samt anförde följande:

»Förutom de sjukdomar, som omfattas av ämbetsverkens föreliggande

förslag, anser jag, att ytterligare en grupp sjukdomar bör upptagas i en

reviderad yrkessjukdomsförsäkringslag, nämligen sjukdomar framkallade av

maskiner eller verktyg med stötverkan, som överföres på arbetaren. Med

avseende härå må t. ex. erinras örn de s. k. tillbankningsmaskinerna inom

skoindustrien. De besvär av lindrigare eller svårare art, som kunna drabba

arbetare sysselsatta vid dessa maskiner, anses utgöra en väl karakteriserad

och objektivt lätt påvisbar yrkesåkomma. Åkomman uppstår genom de

ständigt fortgående skakningar, som från maskinen överföras på arbetaren.

Liknande åkommor kunna uppstå vid arbeten med pneumatiska verktyg.

Enligt vår skyddslagstiftning är det också förbjudet att använda minderåriga

vid arbete med, såsom det heter, mekaniskt driven borr-, dikt-, mejsel- eller

nitapparat med stötverkan, anordnad så att stöten upptages av arbetaren.

Endast för fall, där arbetet av vederbörande yrkesinspektör förklaras vara

att anse såsom lätt, medgives undantag från detta förbud. Goda skäl synas

tala för att även dessa sjukdomar inrymmas under försäkringen. Omnämnas

må, att sjukdomar i muskler, ben och leder, uppkomna under arbete med

pneumatiska verktyg, lia upptagits såsom yrkessjukdomar i Tyskland och

Tj eckoslovakien.

I gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar stadgas som allmän

regel, att ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå, med

mindre arbetaren inom ett år före dagen för sjukdomens yppande varit

sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan

av den art, som framkallat sjukdomen. Från denna regel har emellertid

undantag gjorts beträffande yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan

av röntgenstrålar eller radium, enär sådan sjukdom i allmänhet framträder

först sedan flera år förflutit efter det skadeverkande arbetets upphörande.

För denna sjukdomsgrupp har på grund härav ifrågavarande tidrymd ut
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 20U.

sträckts till tio år. Beträffande sjukdomen stendammslunga (silikos) föreslå

ämbetsverken nu, under åberopande av numera vunnen kännedom i vårt

land örn denna sjukdoms natur och verkningar, en utsträckning av omförmälda

tidrymd till fem år. Ersättning skall sålunda kunna utgå, örn arbetaren

inom fem år efter det sjukdomen yppades varit sysselsatt med arbete

i verksamhet, där ban varit utsatt för inverkan av den art, som framkallat

sjukdomen. Bestämmelsen har icke avsetts skola erhålla retroaktiv verkan.

Att döma av uppgifter i den medicinska litteraturen synes ifrågavarande

sjukdom understundom kunna framträda längre tid än fem år efter det arbetaren

senast sysslat med arbete av det slag, som kunnat förorsaka sjukdomen.

Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida icke syftet med den nya

bestämmelsen bör föranleda, att tidrymden ifråga liksom beträffande skador

genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller andra radioaktiva ämnen

sättes till tio år. Erinras må härvid, att stendammslungan är en utpräglad

yrkessjukdom, varför några svårigheter att fastställa dess samband med

yrkesarbetet icke förefinnas. I Tyskland lärer icke heller någon tidsbegränsning

av ifrågavarande slag gälla. Vare sig tidsbegränsningen bestämmes

till fem eller tio år, bör emellertid bestämmelsen ifråga enligt min mening

givas retroaktiv verkan. Hade man vid tiden för sjukdomens införande i

försäkringen ägt den erfarenhet och kunskap örn dess uppkomst och utveckling,

som man nu har, skulle otvivelaktigt den här avsedda förlängda

tidrymden redan från början blivit fastställd. Det synes med hänsyn härtill

riktigt och skäligt, att den nya bestämmelsen får tillämpas även i fall, då

den i gällande lag omförmälda tiden av ett år utlöpt vid lagändringens

ikraftträdande. Jag föreslår därför, att andra stycket i övergångsbestämmelserna

till ämbetsverkens lagförslag icke upptages i den nya lagen.»

Vid protokollet:

Karl Eriksson.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

69

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

9 mars 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14

februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929

(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Förslaget föranledde följande yttranden:

1 §■

Justitieråden Afzelius, Geijer och Alsén:

Med de ändringar, som föreslås i denna paragraf, avses bland annat att

under yrkessjukdomsförsäkringen inordna viss sjukvårdspersonal såvitt gäller

epidemiska sjukdomar, vilka personalen kan antagas ådraga sig i tjänsten på

grund av smitta från den sjuke. Såsom departementschefen erinrar kunna

visserligen dessa sjukdomar icke anses såsom yrkessjukdomar i egentlig

mening. Med den läggning lagstiftningen rörande yrkessjukdomsförsäkringen

fått i vårt land lärer emellertid —- även örn vissa betänkligheter däremot

skulle kunna anföras — något avgörande hinder icke föreligga emot att låta

även sådana sjukdomar omfattas av försäkringen. De sjukdomar som här

ifrågakomma hava i förslaget angivits vara sjukdom, som omförmäles i 2 §

epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande utfärdats enligt

24 § samma lag. I 2 § 1 mom. nämnda lag — vilken har karaktär av kommunallag

— uppräknas åtskilliga sjukdomar, som befunnits kunna medföra

större fara än de övriga och mot vilka särskilda skyddsåtgärder från samhällets

sida ansetts påkallade. Enligt 24 § samma lag äger Kungl. Maj.''t förordna

att vad i lagen är stadgat angående sådan sjukdom som omförmäles i

2 § 1 mom. skall äga tillämpning jämväl å annan smittsam sjukdom. Detta

senare stadgande motiverades därmed, att erfarenheten givit vid handen, att

det emellanåt varit nödvändigt att upptaga nya sjukdomar bland dem som

krävde särskilda ingripanden. Med stöd av sålunda givet bemyndigande har

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

epidemilagen gjorts tillämplig å, utöver de i lagens 2 § 1 mom. uppräknade,

ytterligare fyra slag av sjukdom. Mot det sätt, varpå i anslutning till nämnda

bestämmelser i epidemilagen avgränsningen från övriga smittsamma sjukdomar

genomförts i det remitterade förslaget, synes — såvitt åsyftats att

under nu förevarande lag skulle inbegripas jämväl sjukdom, varom förordnande

som nyss nämnts framdeles kan komma att utfärdas — den erinran

kunna göras att det i allmänhet icke kan vara lämpligt att låta räckvidden och

verkningarna av en civillag bero av ett administrativt avgörande. En fullt

tillfredsställande lösning synes icke stå att vinna med mindre i lagen en

uppräkning sker av de sjukdomar, som skola omfattas av försäkringen. Därvid

torde måhända en viss begränsning kunna genomföras och endast sådana

sjukdomar upptagas, för vilka i vårt land ett verkligt behov av försäkring kan

anses vara för handen.

r 7 §■

Lagrådet:

Den nuvarande preskriptionsregeln i denna paragraf torde vila på den uppfattningen

att, sedan sjukdomen yppats, det är av vikt att arbetaren, till undvikande

av eljest uppstående svårighet att konstatera sambandet mellan sjukdomen

och det farliga arbetet, snarast möjligt reser sitt krav på ersättning.

Ur denna synpunkt måste det vara mindre lämpligt att ej fasthålla vid den

begynnelsetermin för preskriptionstiden som sammanfaller med tiden för

sjukdomens yppande. Om efter sistnämnda tidpunkt skall kunna förflyta en

måhända avsevärd tid, försvagas det med preskriptionsbestämmelsen åsyftade

relativa säkerställandet av bevismöjligheterna. Härvid bör särskilt beaktas

att vid behandlingen av dessa ersättningsfrågor varken å bevismedlen eller å

bevisprövningen kunna ställas alltför stora anspråk. Därtill kommer att genom

den föreslagna ändringen skulle stadgas en begynnelsetermin, som kännetecknas

av sådan obestämdhet att dess fastställande ej sällan måste bliva

vanskligt. Ändringen kan därför ej annat än vara ägnad att i ganska avsevärd

mån motverka preskriptionsbestämmelsens ändamål. Det synes ock

oegentligt att, såsom här skulle ske, i lagen vid sidan av varandra ställa två

begynnelseterminer, av vilka den ena, nämligen tidpunkten då arbetaren

erhöll vetskap örn sjukdomens art, städse måste bliva den i sista hand bestämmande.

En alternativ regel skulle jämväl kunna hava en icke avsedd

verkan å tolkningen av det för åtskilliga andra frågor i lagen betydelsefulla

spörsmålet när en sjukdom skall anses vara i lagens mening yppad.

Anses paragrafen icke kunna lämnas oförändrad, torde det böra ytterligare

övervägas, örn ej syftet med ändringsförslaget kan i erforderlig mån uppnås

genom någon förlängning av preskriptionstiden under bibehållande av nuvarande

stadgande i övrigt. Uppenbarligen är ej heller en sådan lösning utan

betänklighet, men den synes dock, med hänsyn till nu anmärkta olägenheter

av en bestämmelse sådan som den föreslagna, äga företräde framför denna.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 209.

71

övergångsbestämmelserna.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

I ämbetsverkens förslag hade upptagits jämväl det stadgandet att i fråga

örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, bestämmelsen i 3 § skulle äga

tillämpning, därest den i samma paragraf enligt nuvarande lydelsen omförmälda

tiden av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av den nya lagen.

Denna ståndpunkt har icke vunnit godkännande i det remitterade förslaget.

Under erinran att jämlikt övergångsbestämmelserna till gällande lag en arbetare,

hos vilken yrkessjukdom yppats efter lagens ikraftträdande, kunde enligt

lagen erhålla full ersättning även örn arbetaren blott någon enda dag efter

ikraftträdandet varit sysselsatt i farlig verksamhet och det därför med visshet

kunde sägas att sjukdomen framkallats under tid då försäkringen icke var

gällande, har departementschefen framhållit såsom obilligt att av andra och

uteslutande formella skäl förvägra vissa arbetare, vilka voro omfattade av försäkringen

när deras sjukdom grundlädes, möjlighet att göra sin rätt enligt

försäkringen gällande. Häremot måste anmärkas att, även vid jämförelse

med de nu gällande övergångsbestämmelserna, det framstår såsom ett, principiellt

sett, icke tillrådligt avsteg från vedertagna grundsatser örn lagars tillbakaverkande

kraft att sålunda med retroaktiv verkan frånträda en i lag

given reglering. Betänklig blir en sådan lagstiftningsåtgärd särskilt därigenom

att av den ena parten i rättsförhållandet utkräves en ekonomisk prestation

från vilken han enligt gällande lag var uttryckligen befriad. De skäl,

som tala emot ett dylikt ingripande från lagstiftningens sida, torde icke böra

betraktas såsom blott formella. En bestämmelse av den innebörd ämbetsverken

föreslagit synes därför vara att förorda.

Justitierådet Alsén:

Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag det principiellt sett icke

vara tillrådligt, att åt den föreslagna bestämmelsen i 3 § i vad den angår

yrkessjukdom framkallad genom stendamm gives tillbakaverkande kraft. På

grund härav och då utgående försäkringspremier för berörda sjukdom måste

antagas röna inverkan av att nämnda bestämmelse göres retroaktiv samt upptagandet

i lagen år 1930 av samma sjukdom, med enahanda tillbakaverkande

övergångsbestämmelser som de för lagen i övrigt gällande, lärer hava för

vederbörande medfört avsevärt större kostnader än vad man då hade anledning

att antaga, instämmer jag i nämnda ledamöters hemställan, att ifrågavarande

övergångsstadgande måtte avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad ämbetsverken föreslagit.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet iivel■ socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och justitiedepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 februari 1936

remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14

juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredragande departementschefen:

Enligt 1 § andra stycket av det remitterade förslaget skall såsom yrkessjukdom

omfattad av försäkringen anses smittsam sjukdom, som omförmäles

i 2 § epidemilagen eller varom Kungl. Maj:t utfärdat förordnande enligt 24 §

samma lag, där viss sjukvårdspersonal ådrager sig sådan sjukdom i tjänsten.

Tre ledamöter av lagrådet hava erinrat att — såvitt med förslaget åsyftats

att under yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle inbegripas jämväl sjukdom,

varom förordnande som nyss nämnts framdeles kunde komma att utfärdas

— det i allmänhet icke vore lämpligt att låta räckvidden och verkningarna av

en civillag bero av ett administrativt avgörande. Enligt dessa ledamöters

mening borde i lagen en uppräkning ske av de sjukdomar, som skulle omfattas

av försäkringen, därvid måhända endast behövde upptagas sådana sjukdomar,

för vilka i vårt land ett verkligt behov av försäkring kunde anses vara

för handen.

I anledning av vad sålunda anförts vill jag till en början erinra därom, att

enligt 2 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen i den lydelse detta stycke

erhållit genom lag den 14 juni 1933 (nr 349) åt Konungen givits befogenhet

att i vissa fall utsträcka lagens tillämpningsområde. Vidare vill jag framhålla,

att förordnanden enligt 24 § epidemilagen näppeligen torde komma att

utfärdas rörande andra sjukdomar än sådana, beträffande vilka den medicinska

sakkunskapen äger en tämligen god kännedom örn smittämnets natur, uppträdande

och verkningar samt vägarna för smittans spridande. I och med att

dessa fordringar kunna anses uppfyllda torde också förutsättning finnas för

att låta sjukdomen omfattas av yrkessjukdomsförsäkringen för sjukvårdspersonalen.

Motsvarande prövningsrätt, som i epidemilagen tillerkänts

Konungen, synes således utan våda kunna anförtros Konungen jämväl i nu

förevarande lag. Därmed undgår man den olägenheten att för varje gång förordnande

enligt 24 § epidemilagen utfärdats nödgas vidtaga därav betingad

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts pro position nr 209.

73

ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen. På grund av det nu anförda har jag

icke funnit mig böra biträda vad de tre ledamöterna av lagrådet sålunda föreslagit.

I 7 § gällande lag stadgas för ersättningsanspråk enligt lagen en preskriptionsfrist

av två år från sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom

samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen. För det fall att arbetaren

icke erhållit vetskap om arten av sjukdomen förrän efter dennas yppande skall

enligt det remitterade förslaget fristen börja löpa den dag arbetaren erhöll

sådan vetskap. Lagrådet har i olika hänseenden framställt erinringar mot förslaget

i denna del samt ifrågasatt huruvida icke, därest paragrafen ansåges

böra ändras, syftet med ändringsförslaget kunde i erforderlig mån uppnås

genom någon förlängning av preskriptionstiden.

Nu ifrågavarande ändringsförslag är föranlett av en hemställan av försäkringsrådet,

som framhållit att fall kunde inträffa, då en försäkrad, som genom

ovetskap örn sjukdomens art saknat anledning att företaga en preskriptionsavbrytande

åtgärd, enligt gällande lag ginge miste örn sin rätt. Såsom jag i

remissprotokollet anfört, torde i flertalet fall den som drabbas av en yrkessjukdom

erhålla vetskap om denna i nära samband med sjukdomens yppande.

Enligt förslaget skall därför i regel preskriptionstiden fortfarande räknas

från sjukdomens yppande. Att på sätt föreslagits stadga avvikelse härifrån

för de säkerligen ganska sällsynta fall, då av utredningen framgår att viss tid

förflutit innan arbetaren efter det sjukdomen yppats erhållit vetskap örn sjukdomens

art, synes mig icke kunna föranleda några väsentliga olägenheter.

Visserligen kan man, såsom lagrådet erinrat, vid behandlingen av dessa ersättningsfrågor

icke ställa alltför stora anspråk vare sig å bevismedlen eller å

bevisprövningen, men för bifall till ett ersättningsanspråk måste dock alltid

fordras att samband mellan arbetet och sjukdomen åtminstone kan anses

sannolikt. I den mån möjligheten till ett dylikt antagande minskas, går ju

detta ut över arbetaren. Där sådan möjlighet förefinnes, synes den böra

komma arbetaren till godo i de fall då det icke kan läggas honom någon medveten

försummelse till last. Vad lagrådet anfört därom, att den tid då

arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomens art ej sällan måste bliva vansklig

att fastställa, torde i viss mån gälla jämväl tiden för sjukdomens yppande.

Jag hänvisar härutinnan till lagrådets yttrande den 1 mars 1929 vid behandlingen

av nu förevarande paragraf (se prop. 184/1929 sid. 95). Att, såsom lagrådet

befarat, den nu föreslagna alternativa regeln skulle få en icke avsedd

verkan å tolkningen av spörsmålet när en sjukdom skall anses vara i lagens

mening yppad synes icke sannolikt. Fara för feltolkning i detta hänseende

torde visserligen icke vara utesluten därest försäkringsradets förslag skulle

oförändrat antagas. Genom den i det remitterade förslaget vidtagna ändringen

skulle emellertid tvärtom den felaktiga tolkningen förhindras, att med

dagen för sjukdomens yppande alltid avses don dag då arbetaren erhöll vetskap

örn sjukdomens art. Då jag sålunda icke delar lagrådets betänkligheter

på denna punkt, anser jag anledning icke föreligga att, såsom lagrådet ifrågasatt,

i stället föreslå en förlängning av preskriptionstiden. Genom en dylik

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209. 261 88 ^

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förlängning skulle för övrigt, utan att syftet med densamma kunde med säkerhet

förväntas alltid bliva uppnått, ett för flertalet fall ingalunda önskvärt

ytterligare dröjsmål med prövningen bliva möjligt. Med hänsyn till det anförda

vill jag förorda, att det remitterade förslaget bibehålies oförändrat i

denna del.

Enligt de av ämbetsverken föreslagna övergångsbestämmelserna skulle den

i 3 § stadgade förlängda tiden, inom vilken silikos skall hava yppats för att

arbetaren skall vara bevarad vid sin rätt till ersättning, icke tillämpas för det

fall att den nu gällande kortare tiden redan utlöpt vid lagändringens ikraftträdande.

Under beaktande av att ämbetsverken med sitt förslag i denna del

avsågo att förhindra, att lagändringen skulle erhålla tillbakaverkande kraft

fann jag mig vid remissen till lagrådet likväl böra förorda en motsatt mening

än den ämbetsverken sålunda omfattat. Lagrådet har emellertid biträtt ämbetsverkens

förslag samt därvid anmärkt att det framstode såsom ett, principiellt

sett, icke tillrådligt avsteg från vedertagna grundsatser örn lagars tillbakaverkande

kraft att sålunda med retroaktiv verkan frånträda en i lag given

reglering.

Såsom jag i remissprotokollet erinrade äro redan övergångsbestämmelserna

till gällande lag av tillbakaverkande natur, i det arbetsgivarna kunna

nödgas med sina försäkringsavgifter bekosta ersättning för sjukdomar vilka

grundlagts under kanske åtskilliga år före lagens ikraftträdande. Då någon

i nu förevarande hänseende avgörande skillnad knappast synes mig föreligga

mellan att återuppliva en förlorad rätt och att medgiva möjlighet till

förvärv av ny rätt, grundad på omständigheter i förfluten tid, anser jag icke

erforderligt att det av lagrådet förordade stadgandet införes i lagförslaget.

Därest föreliggande lagändringsförslag genomföres kommer yrkessjukdomsförsäkringen

här i landet att erhålla en omfattning, som helt täcker tilllämpningsområdet

för 1934 års konvention i ämnet. Med hänsyn härtill förordar

jag att konventionen ratificeras.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
dels,

jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen till antagande förslaget

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr

131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det år 1934 antagna förslaget

till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1936:48 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 41 i anledning av dels Kungl. Martts proposition med förs s. 1 i texten