Sök i Ratio Lex

Med förslag till lantarbetstidslag

1936-03-27 · 121 sidor, varav 118 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 118 av 121 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:230, Med förslag till lantarbetstidslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

. Kungl. Majus proposition nr 230.

1

Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lantarbetstidslag; given Stockholms slott den 27 mars

1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lantarbetstidslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami.

Nr 230.

2496 35 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 230.

Förslag

till

Lantarbetstidslag.

Härigenom förordnas som följer:

Om lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess

binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare som

användes till arbete vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i

rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en

arbetare enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över dess anordnande;

b) arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning samt skogsarbete,

i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning av arbetare

som icke är fast anställd i rörelsen;

c) husligt arbete;

d) arbete som bedrives av staten.

2§-

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av

arbetsgivarens familj; samt ej heller

lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3§-

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den vars rätt

därav beröres åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att

hänföra till sådant varå denna lag äger tillämpning eller huruvida viss arbetstagare

är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål som handlägges vid domstol beroende av fråga varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

3

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har

arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller

den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande.

Om ordinarie arbetstid.

4 §•

1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,

41 timmar,

örn första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,

46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54

timmar;

dock må, när arbetare användes uteslutande till djurskötsel, arbetstiden

icke överstiga för dygn 9 timmar samt för två veckor i följd 108 timmar.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas

första söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest

arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor

i följd.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

arbetstiden utan att förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt än

i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes

längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar

eller annorledes framgår att det stora flertalet av de arbetare

som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbetstiden

ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Om arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete rt övertid).

6 §•

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet som ej

kunnat förutses vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan varom här är sagt må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom.

sägs användas till arbete å Övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall

eller olycksfall bland djuren.

7 §•

1 mom. Erfordras för driftens oliindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-

eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden

eller såvitt angår trädgårdsskötsel att vakt-, vattnings- eller andra

underhållsarbeten eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt

antal arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid,

vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och

200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i

denna paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom.

eller 7 § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst

därpå följande kalendervecka eller, därest då icke kan avgöras huruvida

arbetstiden är att hänföra till sådan som avses i nämnda lagrum, så snart

sådant kan bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt

formulär som fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva

att anteckning örn arbete å övertid får verkställas å annan tid och

på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant arbete å övertid som avses

i 7 § 1 mom. är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där

övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället

och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under

minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid då

sista anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas

datum.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

5

Allmänna bestämmelser.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende som avses i

denna lag skola med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter utses av

Konungen för viss tid. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av

de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i

arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av

landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För

var och en av de sålunda utsedda ledamöterna skola i enahanda ordning utses

minst två suppleanter av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena inom

trädgårdsskötseln. Vid arbetsrådets behandling av ärende som avses i denna

lag skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn

arbetstidens begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter vilka utsetts i

här nämnd ordning eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde

som i denna lag avses, ense örn viss eftergift som i 5 § sägs,

må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna

att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

företag att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, ina Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

12 §•

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med

dagsböter. Var arbetaren under aderton år och har användandet skett med

faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen

till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den som under tid då han är stiilld under åtal för förseelse varom i denna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 230.

paragraf förmäles fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas

till det ansvar som är bestämt för sådan förseelse.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives

i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom, straffes med

dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning

som avses i 8 §, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol där särskild sådan är inrättad

men eljest hos poliskammare eller där sådan ej finnes vid allmän

domstol.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

15 §.

Beträffande verksamhet som bedrives av kommun eller hushållningssällskap

skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.

Lag samma vare där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande

av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända

till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet

den 1 juli 1936 och i övrigt den 1 november 1936 samt gäller till och

med den 31 oktober 1939. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet

begången förseelse som avses i 12 eller 13 § skall dock vad i lagen är stadgat

fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

ä Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen frågan örn lagstiftning

rörande lantarbetarnas arbetstid och vissa därmed sammanhängande spörsmål

samt anför:

Inledning.

Gällande svensk lagstiftning om arbetstid.

Lagen örn arbetarskydd. I lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd

förekomma flera stadganden örn arbetstid, vilka emellertid icke äga tillämpning

å jordbruksarbete.

Sålunda föreskrives, att arbetsgivare till förekommande av ohälsa i följd

av arbetet särskilt skall iakttaga, att tiden för arbetares användande till

särskilt hälsofarlig sysselsättning tillbörligen inskränkes. Likaledes ålägges

arbetsgivaren att iakttaga, att arbetet dar dess natur det medgiver avbrytes

av tillräckligt långa raster, att arbetaren beredes erforderlig ledighet för

natt- och veckovila, samt att åt arbetare med mera stadigvarande sysselsättning

beredes semesterledighet. [5 § e), i)—m)]

Lagen innehåller därjämte särskilda föreskrifter rörande minderåriga och

kvinnor.

Minderårig, varmed arbetarskyddslagen förstår den, som är under aderton

år, må icke användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar

i veckan. För det fall att natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,

som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock

medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada, må dock

minderårig i den mån så är nödigt användas till arbete under längre tid

än nyss sagts, s. k. nödfallsarbete. Om den minderårige deltager i viss

undervisning, skall arbetstiden så begränsas, att den sammanlagda undervisnings-

och arbetstiden icke överskrider förutnämnda begränsning. (14 §

1 mom.)

Arbetarskyddslagen innehåller vidare bestämmelser örn minderårigs raster

och nattvila. Beträffande rasterna sägs, att de skola anordnas på ett med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 230.

hänsyn till elen minderårige lämpligt sätt, och beträffande nataila, att

ledighet för sådan vila i regel skall beredas den minderårige oavbrutet under

minst 11 timmar varje dygn och omfatta tiden kl. 22—5. (14 § 2 och 3 mom.)

Beträffande kvinnors arbetstid innehåller arbetarskyddslagen förutom begränsning

av kvinnas arbete före och efter barnsbörd även bestämmelser

örn nattvila, för vilket ändamål kvinna, som arbetar i industriföretag med i

regel minst 10 arbetare, skall där nödfallsarbete icke erfordras beredas oavbruten

ledighet under minst 11 timmar varje dygn, omfattande tiden kl

22-5. (19 §)

Lagen om arbetstidens begränsning. De huvudsakliga och generella

arbetstidsbestämmelserna återfinnas i lagen den 16 maj 1930 angående arbetstidens

begränsning, den s. k. 8-timmarslagen, vars 4 § innehåller huvudstadgandet:

»Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan.»

Med den allmänna inskränkningen, att lagen icke äger tillämpning å rörelser

eller företag, i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel icke

användas flera än fyra arbetare, gäller lagen i allmänhet inom industri,

byggnadsverksamhet och transportväsen, för lager- och distributionspersonal

inom handeln samt för hotell-, restaurant- och kafépersonal, som icke direkt

betjänar allmänheten. Undantagna äro arbeten, som utföras i arbetarens

hem, och andra för arbetsgivaren okontrollerbara arbeten, särskilt oregelbundna

arbeten, statens arbeten, arbeten som höra till sjukvård, fattigvård,

uppfostran, undervisning eller liknande, arbeten hänförliga till sjöfart och

fiske, skogsarbete, kolning i mila och flottning, arbeten inom torvindustri,

jordbruk jämte binäringar, byggnadsarbete för jordbruk eller dess binäringar,

trädgårdsskötsel och djurskötsel, arbete som åligger trafikpersonal vid enskilda

järnvägar i allmän trafik, biträden i handelsbod, rakstuga, frisérsalong

eller badinrättning, sådant arbete i hotell-, restaurant- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt viss portvaktstjänst.

— Huruvida visst arbete är sådant, att lagen skall tillämpas å detsamma,

avgöres av särskild myndighet, arbetsrådet. — Såsom arbetare i

lagens mening räknas ej medlem av arbetsgivarens familj, ej heller verkmästare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare

eller därmed jämställd person, kontorsvaktmästare eller annat underordnat

kontorsbiträde. I tveksamma fall avgör arbetsrådet, örn viss arbetstagare

är att enligt lagen räkna såsom arbetare. (1—3 §§)

I huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete längre

än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan, göres till en början den

modifikationen, att arbetstiden under något eller några av veckans dygn må

utsträckas till 9 timmar, därest den medgivna arbetstiden för vecka, 48

timmar, därigenom icke överskrides. Härigenom möjliggöres en förkortning

av arbetstiden på lördagen. Vidare må, då arbete bedrives med regelbunden

skiftindelning, annan arbetstid tillämpas, blott den sammanlagda arbetstiden

för en tidrymd av högst tre veckor icke blir längre, än att den motsvarar 48

timmar i veckan. (4 §)

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis proposition nr 230.

I åtskilliga fall äger arbetsrådet medgiva förlängning av den ordinarie

arbetstiden. Yid sådant medgivande har arbetsrådet att i vissa fall anpassa

förlängningen efter en i lagen uppställd regel, under det att arbetsrådet i

andra fall icke är bundet av fixerade tidsbestämmelser. Begränsad möjlighet

att medgiva förlängd ordinarie arbetstid har arbetsrådet i det fall, att för

visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån beroende av årstiden eller väderleken

eller på grund av annat förhållande av växlande längd. I sådana fall

äger arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden

med avvikelse från huvudregeln allenast begränsas så, att den i genomsnitt

för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan.

I övriga medgivna undantagsfall äger arbetsrådet att beträffande tidsförlängningen

så att säga laga efter lägligheten. Dessa undantagsfall äro: då arbete,

som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå

jämväl under sön- och helgdagar, då ett arbete är kortvarigt, synnerligen

ringa ansträngande eller av synnerligen stort allmänt intresse, då undantag

är påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande, eller då förlängd

arbetstid önskas av arbetarna själva. För sistnämnda fall har i lagen särskilt

uttalats, att arbetstidsförlängningen icke får göras så, att arbetstiden

därigenom kommer att oskäligt utsträckas. (5 §)

I vissa fall medgiver lagen, att arbete får fortgå utöver den tid, som

direkt på grund av lagens bestämmelser eller på grund av särskilt medgivande

av arbetsrådet är att hänföra till ordinarie arbetstid. Det tillskott

i arbetstid, som sålunda kan förekomma utöver den ordinarie arbetstiden,

brukar benämnas övertid, och arbetet, som utföres på sådan tid, övertidsarbete.

Arbetstidslagen skiljer på två slag av övertidsarbete nämligen dels

s. k. nödfallsarbete eller sådant arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse

eller av annan omständighet, som ej kunnat förutses, dels ock

mera reguljärt övertidsarbete. Nödfallsarbete får, örn den inträffade omständigheten

medfört driftsavbrott eller överhängande fara för sådant avbrott

eller för skada å liv, hälsa eller egendom, igångsättas utan särskilt

tillstånd men får ej fortsättas utöver två dygn, med mindre tillstånd därtill

sökts hos arbetsrådet. I övrigt medger lagen arbete på övertid dels

under högst 7 timmar i veckan för utförande av sådana förberedelse- eller

avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste

utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, dels under högst 48 timmar

under loppet av i regel fyra kalenderveckor eller under 200 timmar

under loppet av ett kalenderår, då arbetsgivare finner sådant arbete påkallat

av särskilt förhållande, dels ock efter särskilt tillstånd av arbetsrådet

under ytterligare högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, örn sådan

eftergift är av trängande behov påkallad. Minderårig arbetare får ej utan

tillstånd av arbetsrådet användas till annat övertidsarbete än nödfallsarbete.

I och för kontroll över förekomsten av övertidsarbete åligger det arbetsgivaren

att föra särskild övertidsjournal. (G — K §§)

Slutligen har i lagen stadgats befogenhet för Kungl. Majit att, då tilllämpning

av lagens arbetstidsregler skulle medföra vissa betydande svårig
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 230.

heter, eller då sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst

verksamhetsområde, äro ense örn viss eftergift, på framställning av arbetsrådet

eller efter dess hörande medgiva särskilda undantag från lagens tilllämpning

(10 §). Dylikt medgivande har emellertid icke i något fall lämnats.

Arbetsgivare, som använder arbetare i strid mot föreskrifterna, straffas

med böter (12 §).

Speciell lagstiftning om arbetstid. Beträffande de från 8-timmarslagens

tillämpning undantagna arbetena hava egentliga arbetstidsbestämmelser utfärdats

allenast för arbete inom sjöfarten. Härutinnan gäller numera lagen

den 13 juli 1926 örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen). Dess

giltighetstid har senast förlängts till och med den 31 december 1937.

Till arbetstidslagstiftningens område torde vidare få hänföras lagen den

16 maj 1930 örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av

bageri- och konditoriarbete. Såsom framgår av rubriken avser denna lag,

den s. k. bagerilagen, icke i och för sig att begränsa arbetstiden till ett medgivet

högsta maximum, utan lagens mening är i första hand att råda bot

på vissa missförhållanden beträffande förläggningen av arbetstiden inom

bageri- och konditoriyrket.

Till arbetstidslagstiftningen kan slutligen hänföras även lagen den 30 maj

1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse,

den s. k. butikstängningslagen. Denna lag syftar, såsom dess rubrik angiver,

icke direkt på arbetarens arbetstid utan på tiden för idkande av handel.

Så som lagen är utformad, medför den emellertid även en reglering av de

i handeln anställda arbetarnas arbetstid, ett förhållande som väsentligen

torde lia föranlett, att i den allmänna arbetstidslagen butiksbiträden undantagits

från samma lags tillämpning.

Statistiska uppgifter rörande arbetstiden inom jordbruket i vårt Iand.

Beträffande den faktiska arbetstiden inom jordbruket föreligga årliga uppgifter

t. o. m. 1928 i den inom socialstyrelsen förda lantarbetarstatistiken.

En därpå grundad framställning gives i jordbruksutredningens betänkande

VIII: »Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket» av byråchefen Bertil

Nyström (statens offentliga utredningar 1932: 14), ur vilken sammanställts

följande uppgifter beträffande det större jordbruket, de flesta avseende år 1928.

A. Genomsnittlig daglig arbetstid i timmar för egentliga jordbruksarbetare

inom olika landsdelar1 år 1928:

1 Härvid sammanföras Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands

län till östra Sverige, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län till Småland

och öarna, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län till södra Sverige, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och örebro län till västra Sverige

samt Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län till norra Sverige.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 230.

11

Sommar:

Vinter

brutto

netto

brutto

netto

Östra Sverige...................

.......................... 12.o

9.9

9.2

7.8

Småland och öarna .......

.......................... 11.9

9.8

9.0

7.7

Södra Sverige ...............

.......................... 11.3

9.9

9.4

8.3

Västra » ...............

........................... 12.o

9.8

9.0

7.6

Norra » ................

........................... 11.9

9.6

9.4

7.6

Hela riket 11.8

9.8

9.2

7.8

Med bruttoarbetstid avses tiden från arbetets början till dess slut,

inräknat raster, med nettoarbetstid avses återstoden, sedan raster frånräknats.

Med »sommar» avses här de tre månader av sommarhalvåret, då

bruttoarbetstiden är längst, och med »vinter» de tre månader, då bruttoarbetstiden

är kortast.

Tillgängliga uppgifter utvisa, att under åren 1913—1920 den dagliga sommararbetstiden

vid det egentliga jordbruket förkortades med i genomsnitt

drygt en halvtimme (c:a 6 %), men att sedan 1920 arbetstidsförkortningen

varit mycket ringa i medeltal räknat. Detta utesluter ej att under denna

tid försiggått en utjämning särskilt i fråga örn skillnaderna i arbetstidshänseende

mellan olika landsdelar och olika brukningstyper.

JB. Genomsnittlig daglig arbetstid i timmar för horkarl ar och kreatursskötare

år 1928:

Sommar: Vinter:

brutto

netto

brutto

netto

Körkarlar................

................................... 12.8

10.6

10.4

8.8

Kreatursskötare.......

................................... 13.7

10.4

13.4

10.2

På grundval av

uppgifter rörande arbetstidens längd under olika vecko-

dagar hava verkställts följande genomsnittsberäkningar:

C. Nettoarbetstidens längd per vecka för år 1928:

Egentliga

jordbruksarbetare:

sommar vinter

sommar

vinter

Östra Sverige..........

............................. 58.7

46-8

64.4

53.3

Småland och öarna

.............................. 58.2

46.0

62.5

53.3

Södra Sverige..........

............................ 58.9

49.7

63.3

54.i

Västra » ..........

............................. 58.6

45.5

62.6

50.8

Norra » ..........

............................. 57.3

45.1

60.7

50.6

Hela riket 58.4

46.6

62.9

52.4

Beträffande körkarlar har inräknats tid för rykt och stallrengöring. Yad

angår kreatursskötare torde enligt en för år 1925 gjord undersökning arbetsveckan

kunna uppskattas till i genomsnitt 67.5 timmar under sommaren och

66.2 timmar under vintern.

Vidtagna undersökningar angående förekomsten av övertidsarbete (varmed

här avses även sön- och helgdagsarbete) syntes giva vid handen, att sådant

arbete inom jordbruket endast förekomme i undantagsfall, såsom vid dåligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

bärgningsväder o. d., och ingalunda hade den betydelse av mer eller mindre

regelmässigt supplement till den ordinarie arbetstiden, som ej sällan vore

fallet inom industrien. I uppgifter för år 1925 från 1,415 jordbrukssocknar

uppgåvos beträffande 18 procent av socknarna, att övertidsarbete förekomme

mera allmänt, beträffande 19 procent, att sådant förekomme i enstaka fall,

och beträffande 63 procent, att det icke förekomme. Ifrågavarande uppgifter

kunde dock ej göra anspråk på högre grad av fullständighet.

På grundval av specialundersökningar, vilka komplettera lantarbetarstatistikens

förutnämnda uppgifter angående vissa typiska månader, hava jämväl

beräknats:

D. Genomsnittlig arbetstid i timmar per dag under olika månader för

egentliga jordbruksarbetare:

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Östra Sverige........

7.5

7.9

8.5

9.3

9.8

9.8

9.8

9.8

9.6

8.7

7.8

7.4

Småland och. öarna

7.3

7.6

8.1

8.9

9.6

9.8

9.8

9.8

9.5

8.6

7.7

7.3

Södra Sverige........

8.1

8.2

9.o

9.7

9.9

9.9

9.9

9.9

9.9

9.3

8.7

8.i

Västra Sverige ......

7.4

7.6

8.i

9.1

9.7

9.8

9.8

9.8

9.5

8.6

7.7

7.8

Norra Sverige........

7.4

7.6

8.o

8.6

9.8

9.6

9.9

9.8

9.3

8.4

7.7

7.4

Hela riket

7.6

7.8

8.4

92

97

9.8

98

9.8

96

8.7

7.9

7.5

F. Den genomsnittliga arbetsveckan för helt år räknat:

för egentliga jordbruksarbetare 53 timmar,

» körkarlar 58 » ,

» kreatursskötare 67 >

F. Genomsnittliga antal nettoarbetstimmar per år (frånsett övertidsarbete):

Östra Sverige ..........

Småland och öarna .

Södra Sverige..........

Västra » ..........

Norra » ..........

Egentliga

jordbruksarbetare

Körkarlar

Kreatursskötare

.................. 2,700

.................. 2,650

.................. 2,800

................. 2,650

.................. 2,590

Hela riket 2,680

2,970 3,500

2,900 3,530

3,000 3,270

2,870 3,470

2,7803,400

2,950 3,450

Det anmäldes emellertid i den här citerade framställningen, att sistnämnda

beräkning icke kunde tillmätas högre grad av exakthet. I

I socialstyrelsens yttrande i förevarande ärende förekomma bland annat

vissa arbetstidsstatistiska beräkningar, varav här må anmärkas följande.

Utdrag ur styrelsens lantarbetarstatistik, vilken numera grundar sig på

uppgifter från hushållningssällskapens underavdelningar, utvisa beträffande

nettoarbetstiden per dag för olika arbetarkategorier för år 1934 i det närmaste

samma siffror, som för år 1928 återgivits i tabellerna under A och B härovan.

Jämväl uppgifterna i tabellen under C örn egentliga jordbruksarbetares netto
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majlis proposition nr 230.

arbetstid per vecka överensstämma i allt väsentligt med motsvarande uppgifter

enligt lönestatistisk årsbok för år 1934.

Styrelsen framhåller, att sistberörda veckoarbetstider, cirka 58 timmar

under sommaren och 47 timmar under vintern, gåve en årsarbetstid av något

över 2,700 timmar, varifrån avginge något hundratal timmar genom fridagar

och dylikt. Härav syntes framgå, att en årsarbetstid å 2,600—2,700 timmar

torde giva ett någorlunda riktigt uttryck för arbetstiden vid det större jordbruket

ej blott inom kollektivavtalens relativt begränsade giltighetsområde

utan i allmänhet.

Det borde emellertid beaktas, att nu angivna arbetstid knappast torde tilllämpas

för hälften av jordbrukets fasta arbetare. Det arbete med rykt och

stallrengöring, som enligt det för jordbruket gällande riksavtalet ålåge körkarlar,

kunde enligt lantarbetarstatistiken beräknas till 1h å 1 timme per dag.

På grund härav kunde genomsnittliga veckoarbetstiden för körkarlar uppskattas

till cirka 62 timmar sommartid och 53 timmar vintertid (jämför tabellen

under C), d. v. s. per år över 2,900 timmar eller med avdrag för fridagar

drygt 2,800 timmar.

Yad anginge kreatursskötarna, innebure deras i riksavtalet stadgade längsta

dygnsarbetstid, 10 timmar, och ledigheter en årsarbetstid av 3,300—3,400

timmar. Då en styrelsens specialundersökning år 1925 (jämför ovan sid. 11)

tydde på en veckoarbetstid för kreatursskötare av 66 å 67 timmar, syntes de

angivna siffrorna för årsarbetstiden hava giltighet även utanför kollektivavtalens

giltighetsområde.

Avtalsförhållanden Inom jordbruk, trädgårdsskötsel, torvindustri och djurskötsel

1 vårt land med särskild hänsyn till arbetstiden.

Lantarbetare. Huvudavtalet angående jordbrukets arbetsförhållanden

utgör det mellan svenska lantarbetsgivarnes centralförening och svenska

lantarbetareförbundet slutna s. k. riksavtalet vid jordbruket, nu gällande t. o. m.

den 1 oktober 1936. Riksavtalet äger giltighet endast i samband med kollektiva

lokalavtal, innehållande de särskilda bestämmelser, som betingas av

förhållandena på olika orter, s. k. distriktsavtal. Sådana distriktsavtal, merendels

avseende ett län eller ett landskap, finnas för större delen av landet;

avtal mellan huvudorganisationerna saknas endast för Gotlands, Jönköpings

och Kronobergs län, Bohuslän samt de fyra nordligaste länen. Utom riksoch

distriktsavtalen förekomma lokala avtal, som sortera under de förra, samt

ett fåtal lokala avtal med fullständigt egna bestämmelser.

Beträffande arbetstiden uppdelar riksavtalet arbetarna i tre grupper: kreatursskötare,

mjölkerskor och övriga.

För sistnämnda grupp gälla enligt riksavtalet lokalt begränsade bestämmelser,

i det att avtalet uppställer 7 arbetstidstablåer för olika områden.

Den dagliga arbetstiden enligt tablåerna varierar för olika årstider och lokala

områden mellan 7 och 10 timmar, och genomsnittstiden i de olika tablåerna

varierar mellan 9.12 och 9.27 timmar. Lördagar må arbetstiden icke överskrida

8 timmar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Den ordinarie arbetstiden må enligt bestämmelser i personliga avtal förlängas

med en timme om dagen under 2 månader respektive V2 timme under

4 månader, dock icke utöver 10 timmar dagligen. Med sistnämnda begränsning

äger arbetsgivare även överflytta arbetstid från en månad till en annan.

Vissa arbetare äro skyldiga att utom nu nämnd arbetstid förrätta visst

arbete i stall m. m. Dessutom finnas bestämmelser örn övertidsarbete och

örn arbete i anledning av extraordinära händelser. Riksavtalet ger även

bestämmelser örn arbetstidens förläggning, i regel mellan kl. 7 och kl. 19

(lördagar kl. 16); för specialarbeten medges undantag.

I samband med bestämmelserna örn arbetstid kunna nämnas riksavtalets

föreskrifter örn årliga ledigheter. Dessa omfatta i huvudsak, utom 1 maj samt

eftermiddagsledighet på helgdagsaftnar, 7 helgfria dagar för årsanställd och

4 sådana dagar för timavlönad arbetare.

För kreatursskötare må den ordinarie arbetstiden i regel icke överstiga 10

timmar örn dagen, varjämte han har rätt till ledighet i regel var tredje sön- och

helgdag. Till nyssnämnda ledigheter 1 maj och helgdagsaftnar äga kreatursskötare

icke ovillkorlig rätt, därest arbetet lägger hinder i vägen, men hava

i sådant fall rätt till kompensation i pengar eller annan ledighet. Årsanställd

kreatursskötare har dessutom liksom annan arbetare rätt till 7 fridagar

örn året.

För mjölkerskor innehåller riksavtalet ingen arbetstidsreglering.

Trädgårdsarbetare. Beträffande trädgårdsarbete har av lantarbetareförbundet

slutits två avtal, ett med svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

vilket i likhet med riksavtalet vid jordbruket gäller endast i samband med

lokalavtal, samt ett avtal med allmänna arbetsgivareföreningen.

Arbetstiden är bestämd enligt det förra avtalet till 56, enligt det senare

till 55 timmar för veckans sex söckendagar, vartill komma vakt-, vattningsoch

andra arbeten på söndagar ävensom arbete med natteldning. Arbetstiden

skall förläggas mellan kl. 6 och kl. 18 (lördagar kl. 17).

Avtalen stadga eftermiddagsledighet 1 maj och helgdagsaftnar samt för

stadigvarande anställda 6 respektive 4 dagars årlig semester.

Inom trädgårdsyrket finnas även åtskilliga fristående lokala avtal, i vilka

stadgas kortare arbetstid än i ovanberörda mellan huvudorganisationerna

träffade avtal, däribland flera, som föreskriva 48-timmarsvecka.

Arbetare inom torvindustri och självständig djurskötsel. Inom

torvindustrien finnas åtskilliga lokala avtal, de flesta ingångna med avdelningar

av grov- och fabriksarbetareförbundet och föreskrivande 48-timmarsvecka.

Beträffande djurskötsel finnas flera avtal med personal inom ridhus, travsällskap

och dylikt, de flesta ingångna med avdelningar av transportarbetareförbundet.

Arbetstiden är enligt dessa avtal oftast 10 timmar per dag.

Mellan svenska lantarbetareförbundet, å ena, och ett antal tränare av kapplöpningshästar,

å andra sidan, har 1935 träffats ett kollektivavtal, som beträffande

arbetstiden innehåller, att den för sex dagar i följd skall vara 52 tim
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 230.

mar under tiden 1 april—15 november och 46 timmar under tiden 16 november—31

mars, vartill kommer vissa, i regel högst 4, timmars arbete å

löpningsfria söndagar. Löpningsdagar skall arbetstiden vara den för arbetet

erforderliga.

Reglering i utlandet av jordbrukets arbetstid genom lagstiftning och

kollektivavtal.

Försök att på lagstiftningens väg reglera arbetstiden inom jordbruket har

— särskilt efter världskriget — gjorts i åtskilliga europeiska länder.

I de flesta länder regleras emellertid arbetstiden genom kollektivavtal,

vilka ha växlande utbredning i olika länder. Stundom slutas sådana avtal

under medverkan av offentlig myndighet. Maximiarbetstiderna enligt de

sålunda förekommande regleringarna växla avsevärt, likaså omfattningen av

de arbetarkategorier, som beröras. Tidsbegränsningen har ingenstädes

kunnat stanna vid ett strikt genomförande av 8-timmarsdag eller 48-timmarsvecka.

I de fall, då 8-timmarsdag eller 48-timmarsvecka från början lagts till

grund för regleringen, har man sedermera i stor utsträckning nödgats införa

undantagsbestämmelser. Fall förekomma också, då antagna lagar eftersättas

eller icke kunnat i praktiken genomföras.

Laglig reglering av jordbrukets arbetstid finnes i Tyskland, Tjeckoslovakien,

Österrike, Italien, Spanien och Sovjet-Ryssland.

I Tyskland har den lagliga regleringen föreskrivit olika daglig genomsnittsoch

maximiarbetstid under 4 månadersperioder, vilka arbetsgivaren fått förlägga

och uppdela efter gottfinnande, samt en genomsnittsarbetsdag för år räknat

av 91/3 timmar. I större delen av Tyskland har emellertid arbetstiden reglerats

genom lokala kollektivavtal, vilka genom beslut av myndighet kunnat göras

bindande för alla arbetsgivare och arbetare inom vissa områden. Enligt

dessa har genomsnittsarbetsdagen för år utgjort 9—92/3 timmar och maximiarbetsdagen

för olika perioder 7—11 timmar. Efter det nationalsocialistiska

styrelsesättets genomförande hava väsentliga förändringar ägt rum i den tyska

arbetstidslagstiftningen. Arbetsgivar- och arbetarorganisationerna såsom mot

varandra stridande intressegrupper äro upplösta, och arbetsgemenskapen mellan

företagsledaren och de anstiillda framhäves. Kollektivavtalen hava ersatts

av officiella kollektivregler. Denna arbetslagstiftning upphäver icke de förut

gällande arbetstidsbestämmelserna, men dessa torde icke kunna undgå att i

vissa detaljer röna inverkan av de nya reglerna örn förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare.

I Tjeckoslovakien är 8 timmars genomsnittsarbetsdag lagstadgad för lönearbetare

utom arbetsgivarens hushåll. För tjänstefolk oell statare gäller

endast en indirekt arbetstidsreglering, d. v. s. bestämmelser örn raster och vila;

sistnämnda arbetare skola erhålla 12 timmars ledighet per dygn, varav 8

timmars oavbruten nattvila, ävensom på visst sätt bestämd söndagsledighet.

Sistnämnda form förekommer även i några av Österrikes delstater, i andra

en kombination av direkt och indirekt reglering, därvid normalarbetsdagen

för andra iin kreatursskötare satts till 10 timmar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 230.

Italien har inom jordbruket i princip 8-timmarsdag såsom genomsnitt för

3 månader och såsom maximum 10 timmar, men i provisorisk lagstiftning

har givits möjlighet att tillämpa 9-timmarsdag. Kollektivavtal finnas för alla

provinser, reglerande arbetstiden under olika årstider från 6 till 10 timmar.

All reglering gäller här endast effektiv arbetstid.

Spanien har 8-timmarsdag för jordbruket, vilket i regel gäller även kreatursskötare.

I Sovjet-Ryssland finnas bestämmelser örn 8 timmars medelarbetsdag för

månad, örn 42 timmars oavbruten veckovila samt örn semester och fasta

fridagar.

I de nordiska och baltislca staterna, Ungern och Frankrike saknas laglig

reglering av jordbrukets arbetstid. Några uppgifter föreligga örn den faktiska

medelarbetstiden i vissa av dessa länder; nettoarbetsdagen för andra

än kreatursskötare utgjorde i Norge närmare 10 timmar, i Finland 9 timmar.

I Polen hava kollektivavtal stor utbredning inom jordbruket, och obligatorisk

skiljedom i kollektivavtalstvister är lagstadgad. Arbetsdagen är i

genomsnitt 973 timmar, ytterst detaljerat anpassad efter årstiderna och

varierande mellan 61/* och liy2 timmar.

Jämväl i Nederländerna vilar regleringen av jordbrukets arbetstid på kollektivavtalen,

inom vilka bestämmelserna därom variera i hög grad. Medelarbetsdagen

utgör mestadels 9 ä 10 timmar.

I England förekommer allmän arbetstidsreglering endast i samband med

lönesättning, vilken sker genom lagstadgade lönenämnder inom vissa yrken,

även jordbruket. Veckoarbetstiden är i allmänhet fastställd till 50 å 54

timmar under sommaren samt 48 ä 50 timmar under vintern, för kreatursskötare

och kördrängar längre.

Tidigare behandling i vårt land av frågan om lagstadgad reglering av arbetstiden

inom jordbruket.

Arbetstidskommittén. Genom beslut den 15 februari 1918 uppdrog

Kungl. Majit åt en särskild kommitté, den s. k. arbetstidskommittén, att

verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning rörande arbetstidens

längd och förläggning jämte i samband därmed stående förhållanden. I statsrådsprotokollet

angående kommitténs tillsättande anfördes bland annat, att för

jordbruket av flera skäl vore påkallad en viss undantagsställning i fråga örn

arbetstidens reglering, samt att det därför lämpligen borde ankomma på en

vidare omprövning, huruvida och i vad mån den ifrågasatta lagstiftningen

kunde vinna tillämpning å det egentliga jordbruksområdet. Kommittén

framlade den 25 januari 1919 ett betänkande med förslag till lag om begränsning

av arbetstiden. Förslaget undantog från lagens tillämpningsområde

bland annat jordbruk med binäringar samt djurskötsel, därvid kommittén

beträffande jordbruk åberopade direktiven och i övrigt uttalade, att

arbetet i det egentliga jordbruket och inom dess binäringar i många fall ej

väl läte sig särskilja samt att djurskötsel jämväl utan samband med jord
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230. 17

bruk undantoges, förutom av hänsyn till djurskyddet, enär detta arbete

stundom måste bliva i hög grad oregelbundet.

Riksdagen. Yid 1919 års lagtima riksdag framlades genom proposition

(nr 247) förslag till lag om arbetstidens begränsning, byggt på arbetstidskommitténs

förenämnda betänkande. Jämväl propositionen undantog från

lagens tillämpningsområde jordbruk med binäringar samt djurskötsel. Yid

samma riksdag yrkades i flera motioner utredning om lantarbetarnas förhållanden,

framförallt örn möjligheten att begränsa arbetstiden i jordbruket,

nämligen i motion i första kammaren nr 214 av herr Lindhagen samt motioner

i andra kammaren nr 252 av herr Carlström, nr 287 av herr Lindman

m. fl. och nr 288 av herr Sjölander. Varken propositionen eller motionerna

vunno riksdagens bifall. I anledning av den sistnämnda motionen beslöt

andra kammaren för sin del hemställa örn utredning av lantarbetarfrågan

jämte undersökningar örn arbetstiden inom jordbruket och möjligheten till

begränsning därav, men då första kammaren beslöt begränsa begäran örn

utredning till att avse lantarbetarfrågan i allmänhet samt andra kammaren

vidhöll sin ståndpunkt, förföll frågan.

Propositionen i ämnet jämte herr Lindhagens nyssnämnda motion förnyades

vid 1919 års urtima riksdag, därvid förutnämnda undantagsbestämmelse

i förslaget till arbetstidslag förtydligats att omfatta även trädgårdsarbete.

Andra särskilda utskottet (utlåtande nr 1) tillstyrkte lagförslaget med

vissa ändringar men avstyrkte motionen under framhållande av att frågan örn

lagstadgad reglering av lantarbetarnas arbetstid säkerligen förr eller senare

komme att påkalla statsmakternas ingripande, men att enligt utskottets förmenande

någon tids erfarenhet av den föreslagna allmänna arbetstidslagstiftningen

vore önskvärd, innan åtgärder i ifrågavarande avseende vidtoges. Mot

utskottsutlåtandet i vad det tillstyrkte jordbrukets undantagande från arbetstidslagens

tillämpning reserverade sig herr Lindblad och åtta andra av utskottets

ledamöter. Reservanterna hänvisade som grund för en utredning

till socialstyrelsens undersökningar rörande arbetstidsförhållandena inom

jordbruket och föreslogo hemställan hos Kungl. Majit, att utredning av

frågan örn begränsning av lantarbetarnas arbetstid måtte påskyndas. Riksdagen

antog det av utskottet förordade förslaget till arbetstidslag men avslog

motionen. Med stöd av riksdagens beslut utfärdades den första lagen

om arbetstidens begränsning den 17 oktober 1919. Denna ersattes av lagen

den 22 juni 1921, gällande till utgången av år 1923, vilken innehöll samma

undantagsbestämmelse.

I proposition (nr 55) vid 1923 års riksdag framlades förslag till ny lag i

ämnet, i vilket undantagsbestämmelsen om jordbruk med binäringar, trädgårdsskötsel

och djurskötsel kvarstod oförändrad. I anledning av motion

i andra kammaren (nr 214) av herr Olsson i Ramsta m. fl. med yrkande,

att från den föreslagna lagens tillämpning måtte undantagas allt arbete,

för vilket arbetstiden i väsentlig mån vore beroende av årstiden eller väderleken,

eller där arbetstiden på grund av annat förhållande vore av växlande

längd, föreslog andra lagutskottet (utlåtande nr 13) den ändringen

Bihang till riksdagens gjrotokoll 1936. 1 sand. Nr 230. **** »5 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

i lagförslaget, att från lagens tillämpning undantoges byggnadsarbete för

jordbruk eller dess binäringar. Reservation anfördes av sju utskottsledamöter,

men majoritetsförslaget godtogs av riksdagen. Ny lag utfärdades

den 22 juni 1923 att gälla till 1926 års utgång och ersattes av den sista

provisoriska lagen i ämnet den 4 juni 1926, gällande till utgången av år

1950, i vilken nu ifrågavarande undantagsbestämmelse kvarstod oförändrad.

I anledning av proposition (nr 31) vid 1930 års riksdag med förslag till

den nu gällande, permanenta arbetstidslagen, vilket förslag innehöll samma

undantagsbestämmelse beträffande jordbruk med binäringar, byggnadsarbete

för jordbruk, trädgårdsskötsel och djurskötsel, yrkades i motion i andra

kammaren (nr 386) av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. ifrågavarande

undantags slopande samt i likalydande motioner i båda kamrarna (I: 234 av

herr Möller m. fl. och II: 390 av herr Hansson i Stockholm m. fl.), att för

möjliggörande av ratifikation för Sveriges del av den s. k. Washingtonkonventionen

bl. a. undantagen beträffande byggnadsarbete för jordbruk eller dess binäring

och beträffande självständigt bedriven djurskötsel måtte utgå. Motionerna

avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 15) och vunno icke

riksdagens bifall.

Under den nuvarande arbetstidslagens giltighetstid har frågan örn lantarbetarnas

arbetstid varit föremål för ett flertal riksdagsmotioner, av vilka

några väckts i samband med ändringar i arbetarskyddslagen. Motionerna

ha emellertid icke föranlett någon riksdagens åtgärd.

Sålunda har ett av herr Lindhagen vid 1931 års riksdag i motion i andra

kammaren (nr 206) väckt förslag örn sammanförande i en lag av samtliga

ämnen, som behandlades i lagarna om arbetarskydd, arbetstid och förbud

mot kvinnligt nattarbete, innefattat även arbetstidsreglering för lantarbetarna.

Förslaget avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 24).

Jämväl vid 1932 års riksdag föreslogs i motioner (II: 61 och 133) utsträckning

av lagen om arbetarskydd att gälla även jordbruket. — Vid sistnämnda

riksdag hemställdes i likalydande motioner i första kammaren (nr 283) av

herr von Heland och herr Pettersson och i andra kammaren (nr 408) av herr

Andersson i Dunker m. fl. örn allsidig utredning rörande lantarbetarnas

ställning och möjligheterna till dess förbättring, därvid jämväl arbetstidsförhållandena

fördes på tal. Första kammarens andra tillfälliga utskott

(utlåtande nr 7) och andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (utlåtande nr 5)

avstyrkte med hänvisning till pågående utredningar, nämligen jordbruksutredningen,

sociala jordutredningen samt bostadsutredningen för landsbygden.

— I ävenledes likalydande motioner i kamrarna (I: 189 av herr

Möller m. fl. och II: 281 av herr Hansson i Stockholm m. fl.) framhölls, att

den vidare omprövning av frågan om arbetstidens begränsning för jordbrukets

arbetare, som vid arbetstidskommitténs tillsättande 1918 ansågs böra

ifrågakomma, nu borde fullföljas, och hemställdes örn skyndsam utredning

rörande jordbruksarbetarnas likställdhet med industriarbetarna ifråga örn

arbetstidens begränsning. Andra lagutskottet avstyrkte (utlåtande nr 35)

motionerna under framhållande av att frågan örn arbetstiden inom jord
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

bruket naturligen behandlades som ett led i den mera omfattande frågan

örn lantarbetarnas levnadsförhållanden över huvud, till vilken sistnämnda

fråga riksdagen tagit ställning vid behandlingen av motionerna I: 283 och

II: 408.

Lantarbetarfrågan i hela dess vidd upptogs ånyo vid 1933 års riksdag i

motioner i första kammaren (nr 234) av herr von Heland m. fl. och i andra

kammaren (nr 407) av herr Beck m. fl. Första kammarens andra tillfälliga

utskott (utlåtande nr 13) och andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (utlåtande

nr 2) avstyrkte motionerna med huvudsakligen den motiveringen,

att det framförda önskemålet om utredning finge anses tillgodosett genom

jordbruksutredningens resultat och att statsmakternas visade intresse för

lantarbetarnas levnadsförhållanden kunde förväntas leda till åtgärder i motionens

syfte. — Vid samma riksdag yrkades i motion i andra kammaren

(nr 252) av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors fastställande av 8 timmarsdag

för bland andra lantarbetare.

Slutligen hava i motioner i andra kammaren vid 1931—1935 års riksdagar

av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. yrkats bland annat utvidgning av

arbetstidslagens tillämpningsområde att omfatta samtliga arbetargrupper.

Kungl. Maj:t den 30 juni 1933. Den 30 juni 1933 hemställde jag i

egenskap av föredragande departementschef örn Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla fem sakkunniga att inom departementet biträda med utredning

rörande frågan örn laglig reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket

och dess binäringar, därvid jag anförde:

»Sedan arbetstidslagen genom beslut av 1930 års riksdag erhållit permanent

karaktär, har flertalet av de vid industri, handel och samfärdsel anställda

arbetaregrupperna blivit för framtiden tillförsäkrade de sociala och

kulturella fördelar, som den lagstadgade åttatimmarsarbetsdagen för deras

del innebär. Den omprövning av frågan örn arbetstidens begränsning tolde

i jordbruksdriften sysselsatta arbetaregrupper, vilken 1918 ansågs böra

ifrågakomma, bör nu företagas. Dessa arbetare intaga en icke önskvärd

och i längden icke hållbar undantagsställning gentemot de under arbetstidslagen

hänförda arbetaregrupperna.

I längden torde det också bliva till gagn för jordbruksnäringen såsom

sådan, att de inom denna näringsgren sysselsatta arbetarna icke förbliva i

en ofördelaktig ställning i jämförelse med andra arbetaregrupper.

Åtskilligt har under den senaste tioårsperioden inträffat, som ger starkt

stöd för kravet på en laglig begränsning av lantarbetarnas arbetstid. De

förändringar av arbetsförhållanden och arbetsformer, som maskinteknikens

utveckling medfört, ha åtminstone i vad det gäller det s. k. storbruket

ganska väsentligt minskat skillnaden mellan industriens och jordbrukets

driftformer. Då jordbrukets särställning i detta avseende inom näringslivet

sålunda blivit mindre markerad än tidigare, har en stor del av de skäl,

som tidigare ansetts tala emot en laglig reglering av arbetstiden för jordbrukets

arbetare, därmed också bortfallit.

Olikheter komma självfallet alltjämt att förefinnas mellan de övriga näringsgrenarnas

produktionsmetoder och de arbetssätt, som av naturliga skäl måste

komma till användning inom lantbruket. .lag förbiser ej de svårigheter, som

kunna uppstå för en tillfredsställande lösning av denna fråga. Särskilt anser

jag mig böra erinra om sådana spörsmål som rörande lagens omfattning

och arbetstidens fördelning på olika årstider. Dessa svårigheter, som bland

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

annat sammanhänga med jordbrukets skiftande driftformer, böra dock icke

få hindra en lösning av frågan örn arbetstidens reglering för lantarbetarna.

Att jordbruket för närvarande lider under en kris synes mig ej heller få

lägga hinder i vägen för en utredning av denna fråga.»

Min berörda hemställan bifölls av Kungl. Majit, varefter jag den 17 juli

1933 såsom sakkunniga tillkallade ledamoten av riksdagens andra kammare,

hemmansägaren Ola Jeppsson, ledamoten av samma kammare, småbrukaren

Johannes Allan Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska

lantarbetsgivarnes centraiförening A. H. Carell, förtroendemannen hos svenska

lantarbetareförbundet C. A. Falk samt ledamoten av riksdagens första kammare,

lantbrukaren Axel Löfvander i Kvarnby. Åt Jeppsson uppdrogs att

såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedan Falk den 25 mars

1935 avlidit, utsågs den 13 april 1935 i hans ställe ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantarbetaren Knut Emil Johansson i Hälleforsnäs.

Lantarbetstidsutredningen.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen lantarbetstidsutredningen, avlämnade

den 30 september 1935 betänkande med förslag till lag örn arbetstiden

i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. (statens offentliga

utredningar 1935: 48).

Förslaget till lantarbetstidslag innehåller i huvudsak följande:

Lagen skall i jorincip äga tillämpning (1 §) å jordbruk och dess icke

självständigt bedrivna binäringar, å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan

binäring samt å trädgårdsskötsel. Dess tillämpning föreslås begränsad till

företag med i regel minst 3 arbetare. Viktiga begränsningar stadgas vidare

med hänsyn till arbetets art; undantagna äro framför allt arbete med djurskötsel

(djurskötare skola dock inräknas i nyssnämnda minimiantal arbetare),

vidare husligt arbete, arbete som i regel betalas efter ackord samt arbete

åt staten. Ytterligare en begränsning (2 §) ligger dari, att lagen icke gäller

för arbetsgivares familjemedlemmar, ej heller för arbetsledare och kontorspersonal.

Arbetstiden inom lagens tillämpningsområde föreslås begränsad genom

ett system av tre maxima (5 §); ett maximum för dygn, 10 timmar, vidare

veckomaxima, växlande efter årstiderna, samt slutligen ett årsmaximum, 2,600

timmar. Veckomaxima utgöra för jordbruk och byggnadsarbete 46 timmar

under vintern (december—februari), 51 timmar under förvåren och senhösten

(mars, oktober och november) och 56 timmar i övrigt samt för trädgårdsskötsel

antingen 50 timmar under vinterhalvåret och 56 timmar under sommarhalvåret

eller ock 53 timmar hela året. Avsikten är, att därest angivna

veckomaxima iakttagas samt vissa sedvanliga ledigheter förekomma, årsmaximum

icke skall överskridas i vidare mån än som möjliggöres av förslagets

regler örn övertidsarbete.

I denna reglering äro åtskilliga modifikationer föreslagna, dels innebärande

rättighet för arbetsgivare att utan särskilt tillstånd utsträcka arbetstiden

utöver angivna maxima och dels bestående i befogenhet för arbetsrådet —

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

vilket föreslås skola taga befattning jämväl med lantärbetstidslagen — att

bevilja erforderliga eftergifter. I förstnämnda hänseende äger arbetsgivare

(5 § 2 mom.) för sådd, skörd m. fl. arbeten under 12 veckor av sommarhalvåret

utsträcka veckoarbetstiden till 59 timmar och kan vidare (6 § 1 mom.)

beträffande 3 perioder örn högst 2 veckor vardera överflytta upp till 5 timmar

i veckan från tiden november—december till tiden februari—mars. I likhet

med vad fallet är enligt allmänna arbetstidslagen får arbetsgivare därjämte

(7 §) uttaga övertidsarbete, nämligen till förberedelse- eller avslutningsarbeten

och liknande 7 timmar i veckan och i övrigt, där särskilt förhållande påkallar,

48 timmar under 4 veckor och 200 timmar under ett ar, vartill kommer

särskilt undantag (8 §) för oförutsedda händelser.

Lagen föreslås provisorisk med 3 års giltighetstid.

Reservationer hava avgivits, dels av herrar Jeppsson och Löfvander, vilka

i anslutning till vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen föreslå lagens

tillämpande endast på företag med minst 5 arbetare, och dels av herrar

Andersson och Johansson, vilka framlagt ett eget lagförslag, väsentligen avvikande

från majoritetens förslag.

Sistnämnda reservation innehåller, jämfört med majoritetsförslaget, i

huvudsak följande:

Lagen föreslås äga tillämpning i princip jämväl å arbete med djurskötsel.

Merendels andra maximiarbetstider föreslås, därav för arbetare i jordbruk,

utom kreatursskötare, samt byggnadsarbete veckomaxima resp. 41, 46

och 54 timmar samt årsmaximum 2,400 timmar. För kreatursskötare föreslås

en särskild reglering, nämligen maxima för dygn 8 timmar, för vecka

56 timmar och för år 2,640 timmar. Beträffande trädgårdsarbete slutligen

föreslås för dygn 10 timmar, för vecka 48 (eventuellt 43 resp. 53) timmar

och för år 2,400 timmar.

Av förut berörda möjligheter enligt majoritetsförslaget för arbetsgivaren

att modifiera regleringen utesluter reservationen de tva förstnämnda, d. v. s.

angående utsträckt tid under sådd, skörd m. fl. arbeten samt angående överflyttning

av arbetstid från tiden november—december till tiden februari—mars.

Slutligen föreslå reservanterna, att lagen göres definitiv, icke endast giltig

för viss tid.

De sakkunniga hava i betänkandet framlagt ännu ett lagförslag, nämligen

förslag till lag nied vissa bestämmelser angående arbetsrådet. Enär lantarbetstidslagen

föreslås allenast provisorisk, förorda de sakkunniga, att bestämmelserna

örn arbetsrådet bibehållas i allmänna arbetstidslagen och endast

kompletteras genom en särskild lag med föreskrift, att en arbetsgivar- och

en arbetarrepresentant i rådet skola vara särskilt utsedda jordbrukssakkunniga.

I konsekvens med sin ståndpunkt att föreslå lantarbetstidslagen definitiv

förorda reservanterna herrar Andersson och Johansson däremot, att bestämmelserna

örn arbetsrådet utbrytas ur allmänna arbetstidslagen och införas i

en särskild lag om arbetsråd.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,

arbetsrådet, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser,

svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,

landsorganisationen i Sverige och svenska lantarbetareförbundet.

Svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och de svenska

arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd hava lämnats tillfälle att avgiva

yttrande men avstått därifrån.

Efter anmodan av lantbruksstyrelsen hava därjämte yttranden avgivits av

samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Vid yttrandet från Stockholms

läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har fogats ett

yttrande från Stockholms läns och stads trädgårdsråd. Länsstyrelsen i

Blekinge län har inhämtat och bilagt yttrande av lantmännens arbetsgivareförening

i länet samt lämnat länets distrikt av svenska lantarbetareförbundet

tillfälle att avgiva yttrande utan att distriktet därav begagnat sig.

Med ledning av de inkomna yttrandena lia de sakkunnigas förslag

blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu

till en redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för

innehållet i avgivna yttranden.

Departementsförslaget.

Allmän motivering.

Översikt.

Körande sitt uppdrag ha de sakkunniga till en början anfört:

»Då de sakkunniga gått att utföra det åt dem anförtrodda uppdraget, hava

de ansett sig obundna av alla direktiv. De hava funnit sig böra underkasta

frågan örn införandet av lagstadgad reglering på jordbrukets område en förutsättningslös

och i möjligaste mån allsidig utredning, vars resultat skulle bli

avgörande för de sakkunnigas ståndpunkttagande till frågan örn och i vilken

utsträckning en sådan reglering borde komma till stånd. I enlighet med denna

uppfattning hava de sakkunniga bland annat uppmärksammat frågan huruvida

behov av lagstadgad arbetstidsreglering inom jordbruket över huvud

taget förelåge. Därvid hava de sakkunniga beaktat uteslutande det behov av

lagstadgad arbetstidsreglering, som av hygieniska eller sociala skäl kunde

förefinnas för de inom jordbruket sysselsatta arbetarna. De sakkunniga hava

således helt och hållet lämnat å sido, huruvida lagstadgad begränsning av

arbetstiden inom jordbruket kunde anses önskvärd såsom ett medel mot

rådande arbetslöshet. Frågan härom hava de sakkunniga ansett vara av så

allmän räckvidd, att den ej kunde upptagas inom ramen för det åt de sakkunniga

anförtrodda uppdraget.»

I sin allmänna motivering ha de sakkunniga därefter behandlat orsakerna

till att jordbruksnäringen hittills ställts utanför arbetstidslagstiftningen, behovet

av lagstadgad arbetstidsreglering inom jordbruket, frågan örn vilka

arbetsområden som böra hänföras till jordbruk eller till jordbrukets binäriugar,

principen örn 8 timmars arbetsdag, några synpunkter på frågan örn

arbetstidens längd inom jordbruket samt frågorna om raster, semester och

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majda proposition nr 230.

annan fritid, om arbetstidens förläggning, om övertid och övertidsersättning

samt örn arbetstidsregleringens inverkan på produktionen. Dessa frågor

jämte spörsmålen om lagens tillämpning på djurskötsel och på smärre företag

komma att av mig behandlas i det följande.

Därvid har vad de sakkunniga anfört beträffande orsakerna till att jordbruksnäringen

hittills ställts utanför arbetstidslagstiftningen, beträffande behovet

av lagstadgad arbetstidsreglering inom jordbruket samt beträffande

arbetstidsregleringens inverkan på produktionen ävensom yttrandena i de

delar, som äga samband härmed, sammanförts till en avdelning under rubriken

frågan örn arbetstidsreglering för jordbruket och närliggande arbetsområden.

Jag kommer först att angiva min ståndpunkt till de spörsmål, som här möta.

Sedan komma frågorna örn vilka arbetsområden som böra hänföras till jordbruk

eller till jordbrukets binäringar samt örn lagens tillämpning å djurskötsel

och å smärre företag jämte de yttranden, som ha avseende härå, att

behandlas för sig i en avdelning benämnd lantarbetstidslagens tillämpningsområde.

Slutligen komma principen örn 8 timmars arbetsdag, de särskilda

skäl för 8-timmarsdagens modifiering beträffande jordbruket, som de sakkunniga

berört under rubriken »några synpunkter på frågan örn arbetstidens

längd inom jordbruket», samt frågorna örn raster, semester och annan fritid,

örn arbetstidens förläggning och örn övertid och övertidsersättning ävensom

yttrandena såvitt de äga samband därmed att behandlas för sig i avdelningen

principerna för en arbetstidsreglering inom jordbmket.

Frågan om arbetstidsreglering för jordbruket och

närliggande arbetsområden.

De sakkunniga•

Orsakerna till att jordbruksnäringen hittills

ställts utanför arbetstidslagstiftningen. I detta hänseende

framhålla de sakkunniga i huvudsak följande.

Att jordbruket från början undantogs från den allmänna arbetstidslagstiftningen

i vårt land torde förnämligast hava haft sin orsak i insikten örn att

väsensskillnaden mellan industriens och jordbrukets arbetsförhållanden nödvändiggjorde

en särbehandling av jordbrukets arbetstidsfråga. Av de år 1918

givna direktiven för arbetstidskommittén torde kunna utläsas, att en lagstiftning

örn arbetstiden inom jordbruket ansågs kräva sin särskilda undersökning.

som ej lämpligen borde sammankopplas med undersökningen av förutsättningarna

för införandet av lagstadgad arbetstid inom industrien. Det

stöde också utom allt tvivel, att en samtidig undersökning av förhållandena

inom jordbruket och jordbrukets medtagande i lagförslaget hade varit ägnat

att komplicera lösningen av industriens arbetstidsfråga.

Mot en lagstadgad arbetstidsreglering anfördes, att en allmän arbetstidsförkortning

skulle komma att medföra så stegrat behov av arbetskraft, att

särskilt jordbruksnäringen, såsom sämre lottad i fråga örn arbetarnas villkor,

skulle bb strandsatt på arbetskraft. Vidare framhölles de hinder, naturförhållandena

uppreste mot en lagbunden arbetstid inom jordbruket, ävensom

andra oöverkomliga tekniska och ekonomiska svårigheter, särskilt konkurrensen

från jordbruket i andra länder med längre arbetstid och större möjligheter

till maskinell drift. En ytterligare anledning att ej inbegripa jord
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

bruket i arbetstidslagstiftningen ansåge man ligga däri, att jordbruksarbetarens

verksamhet utövades under förhållanden, som icke kunde sägas

vara hygieniskt otillfredsställande.

De motioner om arbetstidsbegränsning inom jordbruket, som framställts

i samband med förslaget till arbetstidslagstiftning 1919, hade icke vunnit

bifall, men riksdagen hade icke i princip ställt sig emot en arbetstidslagstiftning

aven for jordbruket; såsom skäl för avslag å motionerna hade anförts

bland annat att man borde avvakta resultatet av den industriella arbetstidslagen,

innan frågan om förkortning av arbetstiden inom jordbruket gjordes till

föremal for utredning. Till de skäl, som 1919 åberopades för ett uppskov med

nämnda utredning, hade sedermera kommit uttalanden örn, att frågan om lantarbetarnas

arbetstid borde ses i samband med jordbruksnäringens allmänna

ekonomiska läge och lantarbetarnas levnadsförhållanden över huvud taget,

och att slutförandet av pågående utredningar därom borde avvaktas.

Angående frågans läge för närvarande uttala de sakkunniga:

»Av det anförda synes framgå, att den undantagsställning, som jordbruket

alltsedan allmänna arbetstidslagens tillkomst intagit i fråga örn arbetstidens

reglering, icke från riksdagens sida varit avsedd att bli av bestående natur,

utan att riksdagens avsikt_ endast varit att med frågans lösning borde anstå

till en tidpunkt, då en allsidig överblick över de förhållanden, som inverkade

på lösningen, erbjöde sig.

De skäl, som under arbetstidsfragans första behandling inom riksdagen

framfördes mot en lagstadgad reglering även av arbetstiden inom jordbruket,

torde numera icke vara av någon större betydelse. Grundade farhågor för, att

en allmänt genomförd förkortning av arbetstiden skall komma att beröva jordbruket

tillräcklig arbetskraft, torde sålunda numera knappast kunna hysas.

På den allmänna arbetsmarknaden råder nämligen sedan länge arbetslöshet.

Vad särskilt jordbruket angår, lärer numera ett genomförande av reglerad

arbetstid inom denna näring snarare vara ägnat att öka än att minska tillgången

på arbetskraft. Den partiella brist på arbetskraft, som under senaste

tid yppat sig inom jordbruket, synes hava varit av mera formell natur, och

torde i viss mån vara orsakad just av frånvaron av genomförd arbetstidsreglering

å detta område. Härtill kommer, att jordbrukets allmänna läge i vårt

land numera icke hän tyder på, att ökade sysselsättningsmöjligheter inom

denna näring kunna väntas. Antalet av dem, som kunna beredas försörjning

inom vårt lands jordbruk, synes fastmera för närvarande praktiskt taget vara

fyllt. Problemet för det svenska jordbruket torde numera icke vara, hur

produktionen skall kunna ökas, utan hur avsättning skall kunna ernås för den

volym produktionen redan har.

De med en arbetstidsförkortning inom jordbruket förenade tekniska och

ekonomiska svårigheterna äro i väsentlig grad beroende av, på vad sätt och

i vad mån arbetstiden beskäres. Att ett schematiskt överförande på jordbrukets

område av den industriella normalarbetsdagen skulle medföra betydande

svårigheter för jordbruket, lärer utan vidare vara klart. Men det

torde vara lika klart, att det för närvarande ligger inom de tekniska och ekonomiska

möjligheternas gräns att åstadkomma en sådan reglering av jordbrukets

arbetstid, som, utan att pålägga jordbruket en övermäktig börda, likväl kan

bereda dess arbetare förbättrade arbetsvillkor. En med åren allt mer förbättrad

maskinell utrustning inom jordbruket får härvidlag icke förbises såsom

underlättande faktor. En annan omständighet av betydelse härutinnan

äro de hjälpåtgärder, som under senare år från statsmakternas sida vidtagits

till jordbruksnäringens fromma.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr 230.

Behovet av lagstadgad arbetstidsreglering inom

jordbruket. De sakkunniga ingå därefter på frågan, huruvida den arbetstidsreglering

inom jordbruket och detta närstående näringar, som åstadkommits

på det fria avtalets väg, vore tillfyllest eller det vore påkallat att ersätta

densamma med en lagstadgad reglering. I detta hänseende anföra de sakkunniga

till en början bland annat följande.

Från arbetarhåll hade med skärpa framhållits, att det fria avtalet icke vore

ägnat att på ifrågavarande område bereda arbetarna erforderlig trygghet. Örn

också förhållandena förändrats i sådan riktning att det fria avtalet numera

kunde givas betydligt större grad av fasthet och styrka än förr, kunde det

enligt de sakkunnigas mening icke bestridas, att lagstadgad arbetstidsreglering

vore ägnad att bereda arbetaren större trygghet än den frivilliga. Huruvida

den senare kunde godtagas såsom ett tillfyllestgörande skydd för arbetarintresset

berodde på regleringens art och omfattning.

Yad först angår arten av den frivilliga arbetstidsregleringen inom jordbruket

påpeka de sakkunniga, att den fullständigaste regleringen förelåge beträffande

andra arbetare än kreatursskötare. Enligt det gällande 1935 års

riksavtal vid jordbruket varierade den dagliga arbetstiden för dessa arbetare

i regel mellan 7 och 10 timmar under olika tider av året, och det sammanlagda

årliga timantalet ordinarie arbetstid, bortsett från viss rätt till förlängning

mot särskild ersättning, varierade mellan cirka 2,660 timmar för

södra Sverige och cirka 2,625 timmar för mellersta Sverige.

Med utgångspunkt från dessa uppgifter uttala de sakkunniga:

»Väl lärer det ej kunna påstås, att en på nu nämnda sätt ordnad arbetstidsreglering

inom jordbruket utsätter arbetaren för hygieniska vådor, så mycket

mindre som lantarbetarens arbete i det fria är hälsosammare och mera omväxlande

än många arbeten inom industrien, men regleringen i fråga är i

allt fall icke socialt tillfredsställande. För lantarbetaren måste det te sig som

en orättvisa, att hans arbetstid är så väsentligt mycket längre än arbetstiden

för industriens arbetare. Genom denna längre arbetstid avstänges lantarbetaren

i viss utsträckning från de sociala och kulturella förmåner, som

8-timmarsdagen innebär för andra arbetare. Särskilt kännbar är bristen på

lördagsledighet. Avkortningen å lördagsarbetstiden torde hittills i regel hava

inskränkt sig till en timme gent emot övriga dagar i veckan. Väl har 1935

års riksavtal härutinnan medfört en betydlig förbättring för arbetarparten,

i det att lördagsarbetstiden enligt detta avtal i regel icke får överstiga 8

timmar, men även med en begränsning till 8 timmar blir jordbrukets lördagsarbetstid

timmar längre än den sedvanliga lördagsarbetstiden inom industrien.

Att ytterligare förbättra förhållandena för lantarbetarna i nu berörda

hänseende framstår såsom ett angeläget önskemål.»

I vilken omfattning arbetstiden inom jordbruket genom avtal frivilligt

reglerats vore, framhålla de sakkunniga vidare, i brist på genomförd statistik

i ämnet vanskligt att avgöra. Tillgängliga uppgifter sammanfattas och bedömas

av de sakkunniga på följande sätt:

»Enligt en av socialstyrelsen år 1932 gjord beräkning var lantarbetarnas

arbetstid direkt reglerad genom kollektivavtal inom högst en fjärdedel av

rikets cirka 2,400 landskommuner och inom dessa i huvudsak endast å de

större egendomarna. Enligt den officiella statistiken beröra dessa kollektiv
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 230.

avtal omkring 20,000 arbetare, d. v. s. endast omkring en tiondel av landets

samtliga i jordbruk sysselsatta lönarbetare. Enär omkring 20 procent av den

totala arbetsstyrkan torde utgöras av stall- och ladugårdspersonal, skulle

endast omkring 16,000 arbetare av nu ifrågavarande slag (egentliga jordbruksarbetare

och körkarlar) hava sin arbetstid direkt reglerad genom kollektivavtal.

Även örn man utgår från, att arbetstidsförhållanden, jämförliga med

1 kollektivavtalen stadgade, råda för ett stort antal av de arbetare, som

stå utanför kollektivavtalen, lärer i allt fall kunna tagas för visst, att en stor

del av landets lantarbetare i arbetstidshänseende äro sämre ställda än de,

som hemfalla under kollektivavtalen. Utbredningen av en frivillig, mera

genomförd arbetstidsreglering torde sålunda icke vara så stor, att den i och

för sig kan sägas utesluta behovet av en lagstadgad reglering.»

Enär sålunda även den bäst utbyggda frivilliga arbetstidsregleringen inom

jordbruket icke vore fullt tillfredsställande vare sig i fråga om beskaffenhet

eller utbredning, måste enligt de sakkunnigas förmenande den frivilliga regleringens

ersättande med en lagstadgad anses påkallad.

Arbetstidsregleringens inverkan på produktionen.

Beträffande detta spörsmål anföra de sakkunniga till en början i huvudsak

följande.

En tvångsvis genomförd förkortning av arbetstiden inom en näring kunde

befaras hava menlig inverkan på näringens produktionsförhållanden. Den

direkta och omedelbara följden av en arbetstidsförkortning måste, under i

övrigt oförändrade förhållanden, bliva produktionsminskning. Därest minskningen

förhindrades genom arbetsstyrkans utökning, bleve följden produktionsfördyring

och alltså en liknande menlig inverkan på produktionsförhållandena.

En verklig kompensation för minskningen kunde ernås genom

ökning av arbetsintensiteten, d. v. s. genom att av den oförändrade arbetsstyrkan

uttaga ett större mått av arbete per tidsenhet än tidigare. En sådan

ökning vore emellertid ofta omöjlig att åstadkomma; i varje fall vore det

vanskligt att på denna väg nå ett varaktigt resultat, varjämte man riskerade,

att den större arbetskvantiteten finge köpas på bekostnad av kvaliteten.

Kompensation vore också möjlig genom driftens rationalisering, d. v. s.

organisatoriska och tekniska åtgärder varigenom produktionsvolymen hölles

vid makt. A.v dylika åtgärder — vilka ur arbetsgivarsynpunkt torde framstå

såsom det bästa medlet mot ifrågavarande produktionsrubbningar — erbjöde

den tekniska rationaliseringen de största möjligheterna men fordrade å andra

sidan ökad kapitalinvestering; mindre ingrepp i de normala produktionsförhållandena

däremot borde i regel kunna mötas med organisatoriska åtgärder,

som ledde till ett förbättrat tillvaratagande av arbetstiden.

Vad anginge förslagets verkningar i ifrågavarande hänseende yttra de sakkunniga:
»De

sakkunniga hålla före, att de olägenheter för produktionen, som kunna

bli en följd av den nu föreslagna arbetstidsförkortningen, skola kunna elimineras

genom förbättrad arbetsorganisation och utan annan teknisk rationalisering

än den, som är bruklig inom företag, vilka följa med sin tid. Med denna

uppfattning hava de sakkunniga icke ansett av behovet att närmare ingå på

frågan om den föreslagna arbetstidsförkortningens inverkan på det svenska

jordbrukets konkurrenskraft med andra näringar eller med jordbruk i främmande

länder.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230.

27

Yttrandena.

I huvudfrågan om möjligheten och lämpligheten att för närvarande genomföra

en arbetstidsreglering för jordbruket och närliggande arbetsområden har

i yttrandena förekommit följande.

Till en början må anmärkas en del uttalanden av mera allmän

innebörd.

Arbetsrådet har, med motivering att det icke tillkomme detsamma att taga

ståndpunkt till de frågor av mera allmänt politisk innebörd, som sammanhängde

med den tillämnade nya lagstiftningen, funnit sig icke böra ingå på

frågorna om behovet av en lagstadgad arbetstidsreglering inom jordbruket

och örn en dylik reglerings inverkan på produktionen.

Medicinalstyrelsen har från de synpunkter, styrelsen hade att företräda,

ansett sig icke hava något att erinra.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det kunna ifrågasättas, örn det icke

vore välbetänkt att avvakta utvecklingen och verkningarna av de frivilliga avtalen

för att få en säkrare bedömningsgrund för en lagstiftning än vad de nuvarande,

icke fullt stabiliserade förhållandena erbjöde. Skulle en lagstiftning

redan nu komma till stånd, måste man framgå med försiktighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att därest en lagstiftning på ifrågavarande

område verkligen skulle anses av behovet påkallad, i allt fall inga

jordbruket eller dess utövare i onödan tyngande föreskrifter måtte utfärdas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som ansett sitt yttrande böra begränsas

till vad som möjligen kunde beröra länsstyrelsens arbetsuppgifter, har från

denna synpunkt icke haft något att erinra mot förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit, att den ifrågasatta lagstiftningen,

sådan den utformats i förslaget, icke skulle få någon tillämpning i

länet, och har med hänsyn därtill och då något behov av lagstiftning i ämnet

för länets vidkommande icke förefunnes, icke funnit anledning ingå i närmare

granskning av förslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att förslaget endast i vad det

avsåge trädgårdsskötseln folie inom föreningens område. Då föreningen ansåge

sig sakna den erfarenhet rörande de speciella jordbrukstekniska förhållandena,

som vore nödvändig för bedömande av den föreliggande frågan, avstode

föreningen från att göra något uttalande i fråga örn legal arbetstid för

själva jordbruket. Föreningens yttrande i vad det avser trädgårdsskötseln

återgives i annat sammanhang.

De sakkunnigas ståndpunkt i förenämnda huvudfråga har, örn ock i flera

fall med tvekan, vunnit anslutning i princip i följande yttranden.

Socialstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att lagstadgad

reglering av arbetstiden inom jordbruket vore önskvärd. Utbredningen av en

frivillig, mera genomförd arbetstidsreglering torde icke vara så stor, att den

i och för sig kunde sägas utesluta behovet av en lagstadgad reglering; till

styrelsens lantarbetarstatistik hade sålunda uppgivits, att kollektivavtalens

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 230.

bestämmelser gällde eller tillämpades inom mellan en tredjedel och hälften

av landets samtliga härad (och liknande indelningar), ehuru inom dessa i

huvudsak endast å de större egendomarna. Vidare vore, såsom de sakkunniga

framhållit, den frivilliga regleringen icke socialt tillfredsställande, enär lantarbetarna

genom sin långa arbetstid i viss utsträckning avstängdes från de

sociala och kulturella förmåner, som allmänna arbetstidslagen innebure för

andra arbetare. Särskilt kännbar vore bristen på lördagsledighet.

De orsaker, som föranlett, att jordbruket hittills ställts utanför arbetstidslagstiftningen,

syntes styrelsen under den senaste tiden i avsevärd mån hava

förlorat sin giltighet. Grundade farhågor för att en allmänt genomförd förkortning

av arbetstiden skulle komma att beröva jordbruket erforderlig arbetskraft,

torde sålunda knappast kunna hysas under en tid, då arbetslöshet icke

längre vore okänd på jordbrukets arbetsmarknad, och ett genomförande av

reglerad arbetstid inom denna näring syntes snarare ägnat att öka benägenheten

att där taga anställning.

Lantbruksstyrelsen yttrar härutinnan i huvudsak följande.

Anställningsvillkoren för jordbrukets arbetare vore i allmänhet betydligt

sämre än för arbetare inom industri och handel, vilket bland annat haft till

följd, att jordbruket ofta hade stora svårigheter att erhålla tillräcklig och lämplig

arbetskraft, ehuru överflöd därav förelåge inom andra näringsgrenar. Varje

förslag till åtgärd från det allmännas sida, som kunde förväntas medföra en

utjämning i arbetsvillkoren inom jordbruket och andra näringar och som icke

utan vidare kunde befaras mera avsevärt försämra jordbrukets produktionsbetingelser,

måste därför ur näringens egen synpunkt upptagas till allvarligt

övervägande av jordbrukets målsmän.

Starka sociala skäl ävensom i viss mån psykologiska sådana talade sålunda

för en arbetstidsbegränsning för jordbrukets arbetare. Avsaknaden av en dylik

hade utan tvivel bidragit till att försätta jordbruket i en särställning, som ur

arbetstagarens synpunkt innebure en deklassering av yrket och som hade till

naturlig följd, att jordbruksarbetet bleve mindre eftersträvansvärt. Det vore

icke uteslutet, att en lagstiftning i ämnet kunde bliva till viss fördel för jordbruket

genom att skapa större trivsel vid arbetet och därigenom medföra

ökade möjligheter för arbetsgivarna inom jordbruket att erhålla och behålla

en tillräcklig och kvalitativt god arbetarstam.

Olägenheter för jordbruksdriften av en arbetstidsreglering vore emellertid

ofrånkomliga. En socialt tillfredsställande arbetstidsreglering torde oundvikligen

medföra ökade produktionskostnader. Frågan vore, huruvida svårigheterna

bleve av den art att de under alla förhållanden måste betraktas

som oöverkomliga. Styrelsen holle före, att ett genomförande av sakkunnigmajoritetens

förslag knappast komme att i större utsträckning påkalla utökning

av den ordinarie arbetskraften inom jordbruket. Produktionskostnadsökningen

vore däremot huvudsakligen knuten till användningen av övertidsarbete,

vilket styrelsen förutsatte medföra särskilda kostnader. Utsikterna att

genom teknisk rationalisering, mera effektiv arbetsledning o. s. v. i nämnvärd

grad motverka denna kostnadsökning funne styrelsen ganska små.

På grund därav hyste styrelsen ur jordbrukets synpunkt stora betänkligheter

mot genomförandet av den föreslagna arbetstidsregleringen. Med hänsyn

till de fördelar i andra hänseenden, som en dylik lagstiftning kunde väntas

medföra, ansåge sig styrelsen dock icke i princip böra motsätta sig majoritetsförslagets

upphöjande till lag, därest en av styrelsen föreslagen jämkning av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

bestämmelserna örn årsarbetstid — vilken återgives i annat sammanhang —

vidtoges. Styrelsen uttalade därvid den förhoppningen, att därest jordbrukets

produktionskostnader komme att höjas genom en dylik tvångslagstiftning,

statsmakterna skulle befinnas villiga att lämna sin medverkan till att jordbrukets

produktpriser hölles uppe på en efter de höjda driftkostnaderna avpassad,

skälig nivå.

Sakkunnigförslaget har lämnats utan erinran i princip av nedan angivna

8 länsstyrelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det ovisst, huruvida den

rationalisering av driften, som den tillämnade lagen kunde få till följd, förmådde

utjämna lagens inverkan på produktionen och prisbildningen. Länsstyrelsen

förutsatte, att sådana åtgärder komme till stånd, att bördan därav

icke ensamt eller huvudsakligen komme att vila på utövarna av jordbruksnäringen.

Länsstyrelsen i Hallands län finner en lagstiftning i frågan vara

en social angelägenhet av betydande vikt men ifrågasätter, om ej jordbruket

borde givas tillfälle till en fullständigare återhämtning efter den just genomgångna

krisen, innan dess utövare utsattes för den ekonomiska uppoffring,

som den föreslagna lagens genomförande komme att i större eller mindre

grad för dem innebära. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser sig

med hänsyn till de sociala skäl, som talade för förslaget, icke böra avstyrka

detsamma. Länsstyrelsen i Skaraborgs län betecknar det som ett betydande

samhälleligt intresse, att lantarbetarnas ställning i socialt och ekonomiskt

hänseende örn möjligt förbättrades, och antager, att en arbetstidsreglering

inom jordbruket i sin mån komme att medverka till att landsbygdens arbetarbefolkning

kvarstannade inom jordbruket samt att arbetstillfällena därigenom

kunde till antalet någorlunda bibehållas. Länsstyrelsen ville dock samtidigt

starkt understryka vikten av att jordbruksnäringen bereddes tillfälle arbeta

under sådana ekonomiska betingelser, att dess utövare kunde bära de ökade

kostnader, som eventuellt uppstode till följd av en lagstiftning på området.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att en arbetstidsreglering inom jordbruket

åtminstone i viss utsträckning måste anses äga skäl för sig. Länsstyrelsen

i Västmanlands län uttalar, att de betänkligheter som tidigare hysts

mot en sådan reglering numera syntes hava försvagats och att särskilt farhågorna,

att densamma skulle medföra brist på arbetskraft, nu knappast

ägde fog. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att arbetstiden

enligt avtalen inom jordbruket väsentligt överstege industriens arbetstid

och utom avtalens område vore ännu längre. Fördenskull och då de

sociala och kulturella skäl, som motiverat industriens arbetstidsreglering,

gällde även för lantarbetarna, vore en laglig arbetstidsreglering för dessa

påkallad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner förslaget i det stora

hela tillfredsställande och väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i

ämnet. Länsstyrelsen antoge visserligen, att en lagstiftning av nu föreslagen

typ för länets vidkommande icke finge nämnvärd betydelse, men såge däri

icke någon anledning att från lagstiftningen utesluta detta och övriga norrländska

län, där förhållandena av allt att döma vore likartade.

Sakkunnigförslaget har lämnats i huvudsak utan erinran jämväl av förvaltningsutskotten

i 7 hushållningssällskap, nämligen i Stockholms län och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30-

Kungl. Majus proposition nr 230.

stad samt Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Västernorrlands

län. Därvid har bland annat framhållits följande.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott påpekar,

att frågan örn arbetstidsreglering för jordbruket vore föremål för

studier och utredning inom internationella arbetsbyrån och att förslag till

konvention kunde väntas inom en snar framtid, vilket vore ett vägande skäl

mot en lagstiftning, åtminstone av definitiv giltighet.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryker de

sociala skäl, som talade för att lantarbetarnas särställning i fråga örn arbetstiden

upphörde. Yad anginge de ekonomiska verkningarna av en sådan reform,

hade 8-timmarsdagens tillämpning inom industrien föranlett såväl en strängt

genomförd teknisk rationalisering som en specialisering av produktionen. En

dylik rationalisering inom jordbruket vore icke genomförbar och möjligheten

till specialisering mycket begränsad, varför det kunde antagas, att arbetstidsförkortningen

inom jordbruket skulle föranleda ökning av antalet arbetsanställda,

åtminstone under vissa tider av året. Därav torde på åtskilliga

håll föranledas behov av nya bostäder, ehuru länets jordbruk redan förut

bure relativt mycket höga byggnadskostnader. Det kunde därför tänkas, att

jordbrukarna i större utsträckning sökte reda sig med tillfälliga arbetskrafter,

för vilka bostäder kunde undvaras, varigenom jordbrukets lösarbetarstam

komme att ökas. Det kunde även befaras, att nya byggnadskostnader till en

viss grad lade hinder i vägen för den pågående förbättringen, delvis med stöd

av allmänna medel, av de befintliga statarbostäderna. — Utskottet droge av

det anförda den slutsatsen, att en arbetstidsförkortning vore ur social synpunkt

mycket önskvärd men borde genomföras med försiktighet för att förebygga

skadliga verkningar för såväl arbetare som jordägare.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det otvivelaktigt,

att reformen komme att medföra avsevärd kostnadsökning för jordbruksnäringen,

och tillstyrker förslaget under den förutsättningen, att dess

genomförande åtföljes av en motsvarande förbättring på jordbrukarnas inkomstsida.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrker förslaget

under förutsättning att jordbruket kunde beredas trygghet för längre tid

framåt.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands län biträda yttrandena från hushållningssällskapen

i samma län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger, att inom

Gotlands län rått brist på arbetskraft inom jordbruket, varför det vore av

vikt att genom reglering av dettas arbetsförhållanden övergången till andra

arbetsområden begränsades.

Förvaltningsutskotten i Kronobergs läns och Västmanlands läns hushållningssällskap

uttala ur ekonomiska och praktiska synpunkter betänkligheter

mot förslaget, men förklara att utskotten icke vilja motsätta sig detsamma.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser sig icke

böra motsätta sig förslaget, därest detsamma begränsas till företag med minst

5 arbetare. Förvaltningsutskotten ha därvid framhållit i huvudsak följande.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott befarar, att en

arbetstidsinskränkning inom jordbruket skulle nödsaka företagarna antingen

att intensifiera arbetet och avskeda sådana arbetare, i synnerhet äldre, som

ej orkade följa med en forcerad arbetstakt, eller ock att öka arbetarantalet

och bygga nya bostäder, vilket innebure en allvarlig ekonomisk påfrestning.

Med nuvarande driftssystem och arbetarstam kunde reformen icke genom
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

föras utan höjda produktpriser. Å andra sidan vore lantarbetarnas undantagsställning

ett hinder för näringens utveckling till större ekonomisk bärkraft

och dess avhjälpande angeläget även från företagarnas synpunkt.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser arbetstiden

lämpligast regleras avtalsvis och framhåller, att jordbrukets ekonomi

vore långt ifrån stabiliserad och icke tålde större påfrestningar. Vidare skulle

lagens genomförande säkerligen medföra försök att reducera arbetarantalet

för att undgå lagens tillämpning.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ställer sig

frågande till lämpligheten av den fortgående statliga regleringen av näringslivet

men vitsordar å andra sidan, att lantarbetarna syntes rättvisligen böra

beredas motsvarande fördelar som industriarbetarna. För länets vidkommande

finge lagen icke någon direkt verkan, varemot densamma liksom hittills

allmänna arbetstidslagen indirekt komme att påverka jämväl småbondebruket.

Länsstyrelsen i Kronobergs län biträder hushållningssällskapets i samma

län yttrande.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet uttala, att tiden

nu vore mogen för en genomgripande reform av lantarbetarnas arbetstidsförhållanden.

Nämnda organisationer framhålla särskilt, att den avtalsmässiga

arbetstidsregleringen inom jordbruket icke fått sådan omfattning eller effektivitet,

att en lagstiftning kunde undvaras, ävensom att de faktiska förutsättningarna

för en organisationsmässig reglering vore sämre bland lantarbetarna

än bland massan av övriga arbetare.

Tveksamhet örn behovet och lämpligheten av en lagstiftning på området

uttalas av förvaltningsutskotten i 6 hushållningssällskap, nämligen i

Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, örebro, Kopparbergs och

Gävleborgs län, det sistnämnda såvitt länet angår. Förvaltningsutskotten ha

därvid framhållit i huvudsak följande.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner det

med hänsyn till jordbrukets begränsade möjligheter att betala och utnyttja

arbetskraften tveksamt, örn det över huvud taget vore lämpligt — som ett

led i de givetvis önskvärda strävandena att förbättra lantarbetarnas ställning

■— att på lagstiftningens väg reglera arbetstiden inom denna näring. Även

örn den föreslagna regleringen finge anses på det hela taget väl avvägd, finge

icke förbises, att jordbrukets ekonomiska läge vore sådant, att varje ny utgiftsbelastning

utgjorde en allvarlig fara.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,

att en huvudsakligen ur sociala synpunkter anordnad arbetstidsreglering

försvårade arbetstidens inom jordbruket nödvändigtvis smidiga anpassning

efter naturförhållandena och innebure risker för att jordbrukaren icke

alltid förmådde utnyttja samtliga produktionsfaktorer på ekonomiskt bästa

möjliga sätt.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Värmlands län och örebro

län ifrågasätta under hänvisning till den avtalsmässigt genomförda arbetstidsregleringen

behovet av lagstiftning.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott betonar förslagets

ekonomiska konsekvenser.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att inom

länet, där ett utpräglat bondejordbruk funnes, lämpligheten av denna lagstiftning

vore mycket diskutabel.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 280.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län biträder hushållningssällskapets i samma

län yttrande. Länsstyrelsen i Gävleborgs län instämmer i vad länets hushållningssällskap

på denna punkt uttalat.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

»Det är ett allmänt erkänt faktum, att arbetarna inom jordbruket icke

kunnat följa med i den allmänna förbättringen av arbetarklassens villkor. Delvis

torde^ detta bero därpå, att den fackliga organisationen icke på långt när

hunnit så långt bland lantarbetarna som inom industrien. Viktigare synes

emellertid vara, att jordbruksnäringen saknat de ekonomiska förutsättningarna

att kunna bereda sina arbetare förmåner motsvarande dem, som utgå inom

industrien.

Givetvis är det i hög grad önskvärt, att för lantarbetarnas del åstadkomma

en förbättrad ställning. Pa ett särskilt område har detta erkänts av statsmakterna,

i det att ju under de senaste åren synnerligen betydande bidrag utgått

i syfte att förbättra lantarbetarnas bostadsförhållanden, därutinnan också

mycket vackra resultat uppnåtts. I grunden är förbättringen av lantarbetarklassens

villkor även vad beträffar arbetstiden en ekonomisk fråga. Det säklaste

sättet att gagna lantarbetarna i längden måste därför vara att bereda

jordbruket en sådan ekonomisk trygghet, som medgiver bättre förmåner för

arbetarna.

Mera än en förkortad arbetstid synes emellertid för lantarbetarna vara angeläget

att i första hand erhålla en löneförhöjning. För dem bör arbetstidsför

koitningen icke kunna hava samma stora betydelse som för arbetarna inom

industrien, där arbetet på grund av arbetets och arbetslokalernas beskaffenhet

samt intensiteten i arbetstakten måste, per tidsenhet räknat, bliva mera påkostande

än inom lantbruket. Härtill kommer, att lantarbetarna icke torde

hava samma möjligheter som sina kamrater i städer och industrisamhällen

att utnyttja en förlängd fritid till självstudier, fortsatt yrkesutbildning eller

på annat för individen värdefullt sätt.

I och för sig måste en sänkning av arbetstiden motverka en ökning av löneförmånerna

för lantarbetarna. De sakkunniga hålla visserligen före, att de

olägenheter för produktionen, som möjligen bliva en följd av den ifrågasatta

arbetstidsförkortningen, skola kunna elimineras genom förbättrad arbetsorganisation

och teknisk rationalisering. I anslutning till det nyss anförda anser

emellertid länsstyrelsen för sin del ur sociala synpunkter mera önskvärt örn

de sålunda anvisade åtgärderna främst kunde utnyttjas till en höjning av

jordbrukets räntabilitet och därmed till ekonomisk förbättring av lantarbetarnas

levnadsvillkor. I den mån, även med de sakkunnigas utgångspunkt

den föreslagna lagstiftningen skulle på grund av ökat bostadsbehov eller av

andra anledningar medföra ökade produktionskostnader, måste givetvis samhället

såsom sadant vara berett att —- antingen genom högre priser på jordin

eller direkta åtgärder — påtaga sig denna kostnadsökning.

Att ytterligare belasta jordbruket synes nämligen för närvarande, då denna

naung ar föremål för omfattande stödåtgärder från det allmännas sida icke

vara lämpligt eller möjligt.

Därest emellertid en lagstadgad reglering av lantarbetarnas arbetstid finnes

bora komma till stånd, anser länsstyrelsen, att de sakkunnigas förslag kan

laggas till grund för densamma.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det, med hänsyn till den i

betydande utsträckning genomförda avtalsmässiga regleringen på området,

ehuru ännu ej tillfredsställande till art och omfattning, samt till svårigheterna

för en lagstiftnings tillämpning å det starkt säsongbetonade jordbruksarbetet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

med olika förhållanden inom olika landsdelar och för olika arbetarkategorier,

kunde starkt ifrågasättas, huruvida en lagstiftning i stil med förslaget lämpligen

alls borde komma till stånd.

Förslaget avstyrkes av följande 3 länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jönköpings

län framhåller, att intresset av att skydda arbetare mot för hård

exploatering icke hade motsvarande betydelse inom jordbruket som vad

gällde industriarbetet. På grund av den begränsning, som givits förslaget,

innebure detta en orättvisa dels mot de arbetare, som uteslötes från de ifrågavarande

förmånerna, och dels mot ägarna av sådana jordbruk, som ej kunde

skötas med hjälp av mindre än tre arbetare. Sagda begränsning medförde,

att den föreslagna lagen inom länet icke finge någon vidsträcktare tillämpning.

En rimlig och tänkbar lösning av frågan ur hälsosynpunkt vore att

bereda alla arbetare i jordbruk och trädgårdsskötsel ledigt en halv söckendag i

veckan samt viss tid på söndagen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller,

att utan en lagstiftnings oroande ingripande på det synnerligen ömtåliga

område, som jordbrukets arbetstid utgjorde, dess årsarbetstid så småningom

förskjutits till ett timantal, som föga överstege det för industrien

fastställda. Förslaget, som i stort sett innebure endast en legalisering av

kollektivavtalens bestämmelser i ämnet, föresloge en årsarbetstid, som med

endast 200 timmar överstege industriens, en skillnad, som vore motiverad

av jordbrukets behov att utnyttja arbetskraften utan extra kostnader, då den

kunde användas för sitt ändamål, samt av skillnaden i arbetets art och

effektivitet. Även örn, som torde vara fallet, majoritetsförslaget icke skulle

medföra alltför kännbara ekonomiska svårigheter för därav träffade jordbruk,

kunde det därför ifrågasättas, om lagstiftningen skulle medföra en nytta motsvarande

olägenheterna av inskränkningen i näringens rörelsefrihet. Då utvecklingen,

påverkad av den industriella arbetstidslagstiftningen och av jordbruksarbetarnas

sammanslutningar, ginge i den riktning, förslaget avsåge,

vore det rimligt att låta jordbrukets säregna verksamhet få åtnjuta den under

nuvarande arbetsförhållanden mycket begränsade frihet, som frånvaron av en

särskild arbetstidslagstiftning kunde medgiva. Vidare kunde hänvisas till de

sakkunnigas uttalande, att de lagstiftningsförsök på området, som gjorts i åtskilliga

europeiska länder, i de flesta fall haft ringa eller ingen framgång.

Länsstyrelsen i örebro län avstyrker förslaget med hänsyn till de särskilda

förhållandena inom jordbruket och trädgårdsskötseln.

Klart avstyrkande uttala sig jämväl förvaltningsutskotten i 9 hushållningssällskap,

nämligen Jönköpings läns, Kalmar läns norra och södra, Blekinge

läns, Kristianstads läns, Älvsborgs läns norra och södra, Skaraborgs läns och

Norrbottens läns. Förvaltningsutskotten lia därvid framhållit i huvudsak

följande.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott behjärtar förslagets

sociala syfte men hyser betänkligheter mot dess förverkligande genom

tvångslagstiftning. En lag, som nöjaktigt medgave arbetstidens anpassning

efter väderleksförhållanden m. m. på sätt jordbruksarbetets natur krävde,

kunde knappast få något värde ur social synpunkt. V idart'' kunde arbetstids
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 230. 2496 35 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 230.

förkortningen icke, såsom de sakkunniga antagit, kompenseras genom teknisk

rationalisering och förbättrad arbetsorganisation; jordbrukets tidigare ekonomiska

svårigheter hade redan tvingat företagarna, i synnerhet de större, att

vidtaga dylika åtgärder, och några väsentliga ytterligare förbättringar vore

icke att räkna med. Den viktigaste förutsättningen för en fortsatt förbättring

av lantarbetarnas sociala ställning vore att jordbruket bereddes möjlighet

att bära de därigenom ökade utgifterna.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott gör gällande,

att förslaget i stort sett torde kräva en viss utökning av arbetskraften vid

jordbruket och i förekommande fall avsevärda kostnader för nya bostäder.

Näringens läge vore åtminstone inom sällskapets område sådant, att densamma

icke utan olägenhet kunde pålägeas dessa förpliktelser.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner de

rådande väsentliga olikheterna mellan industrien och jordbruket i fråga örn

arbetets art och hälsovådlighet icke motivera den föreslagna lagen. En frivillig

arbetstidsreglering inom jordbruket hade emellertid redan försiggått, påginge

alltjämt och torde icke komma att avstanna, därest förbättringen av jordbrukets

ekonomi fortskrede. Förslaget föranledde kostnadsökning för jordbruket,

särskilt för nya arbetarbostäder, vilket vore kännbart helst då underhållet av

jordbrukets byggnader under de senaste åren försummats av ekonomiska skäl.

En icke önskvärd konsekvens av regleringen bleve att användningen av

sekunda arbetskraft, äldre och andra arbetare med nedsatt arbetsförmåga,

försvårades eller helt omöjliggjordes.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att då lagens

syften syntes uppnås i hastig takt avtalsvägen, en lagstiftning, som för en

följd av år skulle fastlåsa utvecklingen, ej vore nödvändig eller önskvärd. De

svårigheter, som yppat sig vid liknande lagstiftningsförsök i utlandet, borde

göra sig än starkare gällande i vårt land med olika klimatiska förhållanden i

olika landsdelar och med relativt kort vegetationsperiod.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott betonar den

relativt ringa intensiteten och effektiviteten i jordbruksarbetet och hävdar,

att behov av lagstiftning i ifrågavarande hänseende icke förelåge. Den effektiva

arbetstiden inom jordbruket vore måhända till och med kortare än i industrien.

Den avtalsmässiga utvecklingen borde få lia sin gång.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att

majoritetsförslaget ungefär fastsloge nuvarande förhållanden och endast innebure

»trassel, obehag, rapportskrivning m. m.» utan att medföra något gott.

Jordbrukets effektiva arbetstid överstege icke industriens. Lagen riktade sig

endast mot det större jordbruket, men just detta hade i avsevärd och växande

utsträckning sina arbetsförhållanden ordnade enligt kollektivavtal ungefär

efter de nu föreslagna grunderna.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att de

kulturella och samhälleliga ändamål, för vilka lantarbetarna enligt förslaget

borde beredas mera- fritid, kunde tillgodoses genom den redan nu kortare

arbetstiden under vintern. Att kompensera en arbetstidsminskning genom

teknisk rationalisering krävde en kapitalinvestering, som vore svår att åstadkomma,

och vore för det medelstora jordbruket icke så effektivt som i storbruket.

I varje fall vore densamma på grund av arbetets art icke möjlig på

långt när såsom i industrien. För sällskapets område vore förslaget onödigt,

enär ungefär motsvarande arbetstidsinskränkning genom inverkan från den

på landsbygden utbredda industrien redan genomförts i stor utsträckning vid

större och medelstora jordbruk.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att de

orsaker, som föranlett att jordbruksnäringen hittills ställts utanför arbets
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

35

tidsregleringen, framförallt väsensskillnaden i arbetsförhållanden samt olikheten

i naturförhållandena i skilda landsdelar, i stort sett alltjämt kvarstode.

Majoritetsförslagets tidsbestämmelser rubbade knappast bestående förhållanden,

men en lagstiftning hämmade alltid rörelsefriheten och vore ägnad att

rubba det ännu på många håll goda förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare inom jordbruket. Utskottet ifrågasatte, örn behov av sådan lagstiftning

eller ens önskan därom hos lantarbetarna verkligen förelåge. Det vore

möjligt, att arbetsgivarna för att undgå lagen skulle söka till det yttersta inskränka

antalet fasta arbetare, varmed skulle följa en osäkrare ställning för

många lantarbetare samt periodiskt återkommande arbetslöshet. Utskottet

vore icke övertygat örn behovet av lagstiftningen och förmenade, att densamma

bleve mera till skada än gagn för såväl arbetare som arbetsgivare.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott påpekar, att

majoritetsförslaget nära ansluter sig till riksavtalets bestämmelser. Örn frivilliga

överenskommelser kunde åstadkommas, vilka vore socialt tillfredsställande,

något som riksavtalet tydde på, vore lagstiftningen omotiverad, helst

som riksavtalet blivit till föredöme även för de oorganiserade inom de landsdelar,

det omfattade. En frivillig reglering vore ur alla synpunkter att föredraga,

då den kunde anpassas efter jordbrukets särskilda förhållanden på

olika orter.

Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget med åberopande av yttrandena

från hushållningssällskapen i samma län.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anför:

»Mellan industrien och jordbruket finnes en väsensskillnad, som aldrig

kan utjämnas. Utgångspunkterna vid bedömande av frågan örn reglering av

arbetstiden måste i anledning därav för de nämnda båda verksamhetsgrenarnas

vidkommande bliva helt skilda. Även örn jordbruket under de senaste årtiondena

kunnat tillgodogöra sig en betydande maskinell och teknisk utveckling,

innebär detta icke, att jordbruket, när det gäller förmågan att bära en

arbetstidsreglering, kan jämställas med industrien. Klimatiska och andra förhållanden,

som stå i direkt beroende av naturlagarna, lägga hinder i vägen

däremot. En arbetsdag av samma längd, som den för industrien fastställda,

måste för jordbrukets vidkommande anses direkt olämplig, ej allenast på

grund av den ökade ekonomiska belastning, som en sådan arbetstidsreglering

skulle lägga på näringen, utan även därigenom att det ökade behovet av

arbetskraft i vart fall icke under nuvarande förhållanden skulle kunna täckas.

Sedan mer än femton år tillbaka har arbetstiden inom det organiserade

jordbruket varit föremål för reglering i kollektivavtal. Återverkningarna av

de genom avtalen i hithörande fråga träffade bestämmelserna hava givetvis

gjort sig gällande vid reglerandet av arbetsförhållandena även inom det

oorganiserade jordbruket, i det att arbetstidens längd i viss omfattning anpassats

efter de regler, som godtagits inom det organiserade jordbruket.

Styrelsen vill i anledning härav göra gällande, att en lagstadgad reglering

av arbetstidens längd måste anses sakna berättigande, sedan den fria överenskommelsens

väg med framgång blivit beträdd. Det finnes nämligen enligt

styrelsens förmenande skälig anledning antaga, att arbetstidsförhållandena

även utan lagbestämmelser vid det stora flertalet jordbruksföretag efterhand

skola vinna en reglering i praxis, som tillgodoser jordbruksarbetarnas behov

utan att likväl gå utom ramen för jordbrukets förmåga.»

Lantmännens arbetsgivareförening i Blekinge län avstyrker förslaget med

hänvisning till de nedslående resultaten av liknande lagars tillämpning i

länder med gynnsammare klimatiska förhållanden än våra.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Departementschefen

.

Kungl. Majus proposition nr 230.

I de sakkunnigas direktiv angåvos såsom huvudskäl för upptagandet av

frågan om en arbetstidsreglering för jordbruket å ena sidan, att jordbruksarbetarnas

undantagsställning gentemot de under allmänna arbetstidslagen

hänförliga arbetargrupperna i längden vore ohållbar och till skada även för

jordbruksnäringen såsom sådan, samt å andra sidan, att inträffade förändlingar

i arbetsförhållanden och arbetsformer åtminstone vad anginge storbruket

ganska väsentligt minskat skillnaden mellan industriens och jordbrukets

driftsformer.

Mot vad sålunda anförts synas i huvudsak inga invändningar hava gjorts,

varemot givetvis skilda meningar kommit till synes angående motsatsförhållandets

vidd och betydelse samt den antydda tekniska utvecklingens omfattning

och värde. Vad angår jordbruksarbetarnas undantagsställning hava

de olika meningar, som i övrigt yppat sig, avsett frågan huruvida en utjämning

borde och kunde ske på kollektivavtalens väg eller genom lagstiftning,

samt — örn den senare vägen valdes —- därjämte frågorna om den lämpliga

omfattningen av och tidpunkten för en sådan lagstiftning.

Från några håll har sålunda anförts, att enär gällande kollektivavtal för

jordbruket innehölle bestämmelser örn arbetstid och alltså denna väg till utjämning

i ifrågavarande hänseende redan beträtts, man icke borde med lagstiftning

gripa in i den naturliga utvecklingen på detta område utan avvakta

dess resultat. Detta skäl kan jag icke finna bärande och detsamma har ej

vunnit statsmakternas gillande beträffande de arbetargrupper, vilkas arbetstid

regleras i allmänna arbetstidslagen. Utan tvivel utgör den förhållandevis

ringa utbredningen och styrkan hos lantarbetarnas fackorganisationer en

huvudorsak till lantarbetarnas berörda undantagsställning och en utjämning

av motsatsförhållandet kan icke väntas komma till stånd inom rimlig tid

genom organisations- och avtalsförhållandenas utveckling. De förut åberopade

statistiska uppgifterna rörande arbetstiden inom jordbruket tala härutinnan

sitt tydliga språk. Det bör ej heller förbises, att den utveckling som i vissa

yttranden förordats framför lagstiftning ofta kommer till stånd först efter

långvariga konflikter, innebärande icke blott stora offer för arbetarna utan

även ekonomiska förluster för arbetsgivarna och samhället, samt att den irritation

konflikterna inom jordbruket utlösa bland allmänheten ofta föranleder

krav på tvångsingripande från samhällets sida.

Yad angår spörsmålet örn lagstiftningens ekonomiska konsekvenser har från

åtskilliga håll anförts att arbetstidsregleringen skulle medföra en ökning av

produktionskostnaderna, som jordbruket icke alls eller icke utan ytterligare

stödåtgärder eller eljest förbättrade produktionsvillkor kunde bära. Det har

även antytts, att en lagstiftning, som pålade jordbruket nya ekonomiska bördor,

stöde i strid med det system av stödåtgärder, som efter hand genomförts till

jordbrukets hjälp. Yad sistnämnda motsättning angår är densamma endast

skenbar. Då ett statligt stöd för jordbruksnäringen genomföres av den omfattning,

som i vårt land skett, är det en angelägenhet av största vikt i enlighet

med stödåtgärdernas eget syfte, att förmånerna av desamma komma olika

grupper inom jordbruksbefolkningen till godo. Lika visst som dessa stöd
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 230.

åtgärder innebära ett försök att utjämna ett allmänt ekonomiskt motsatsförhållande

mellan jordbruksbefolkningen och befolkningen i övrigt, lika naturligt

bör det vara, att i denna utjämningssträvan ingår ett försök att minska

motsatsförhållandet mellan jordbrukets och industriens arbetare i fråga örn

arbetstidens längd.

Med det nu sagda är även till en del besvarad frågan örn jordbrukets förmåga

att ekonomiskt bära bördan av regleringens genomförande. Då jordbrukets

ekonomiska villkor sedan lång tid tillbaka äro föremål för statsmakternas

uppmärksamhet och omsorgen örn jordbruksnäringens ekonomi varit

bestämmande för stödåtgärdernas omfattning och varaktighet, lärer det icke

behöva befaras att icke statsmakterna även i framtiden skola taga erforderlig

hänsyn till jordbruksnäringens ekonomiska möjligheter. Av väsentlig betydelse

i detta sammanhang är emellertid frågan örn den utsträckning, i vilken

den befarade ökningen av produktionskostnaderna kan utjämnas genom förbättrad

arbetsorganisation och ordinär teknisk rationalisering. De sakkunnigas

åsikt att på denna väg de olägenheter för produktionen, som kunde bliva en

följd av deras förslag, skulle kunna helt elimineras, har visserligen blivit motsagd,

men de endast allmänt hållna motskäl som framlagts, hänvisande till

jordbrukets svårigheter under de sist förflutna åren, torde i allt väsentligt

sakna bärkraft i och med stödåtgärdernas tilltagande effektivitet och den allmänna

konjunkturåterhämtningens framsteg. Som av det följande framgår

kommer jag att föreslå en för lantarbetarna förmånligare och enligt min

mening rättvisare reglering av arbetstiden än vad sakkunnigmajoriteten tillstyrkt.

Ehuru dessa jämkningar i sakkunnigmajoritetens förslag äro av synnerlig

vikt för lantarbetarna, torde de dock icke vara av den betydelse för jordbrukets

ekonomi, att de föranleda någon väsentlig förändring i de uttalanden,

som ovan gjorts. I detta sammanhang önskar jag särskilt understryka de fördelar

för jordbruksnäringen själv som en ur arbetstagarsynpunkt ej alltför

otillfredsställande arbetstidsreglering innebär. Sålunda torde den brist på

arbetskraft som i vissa fall förefunnits inom jordbruket just varit föranledd av

frånvaron av en dylik reglering. Kommer en sådan till stånd blir därav en

ytterligare följd att jordbrukets möjligheter att undfå och behålla dugliga

arbetskrafter ökas, en omständighet som för jordbruket torde vara av synnerlig

vikt. Såväl härigenom som genom det av erfarenheten bekräftade faktum att,

där arbetstiden varit oskäligt lång, dess förkortande medfört ökade arbetsprestationer

per tidsenhet, torde möjligheter finnas för en mera effektivt utnyttjad

arbetstid.

Såsom av det föregående framgår, torde någon nämnvärd ökning av jordbrukets

behov av arbetskraft icke bliva en följd av den arbetstidsreglering jag

kommer att förorda. Jag saknar därför anledning närmare ingå på vad i yttrandena

anförts örn att reformen skulle föranleda ökat bostadsbehov för jordbruket.

Jag vill endast framhålla en omständighet, som torde vara av vikt i

detta sammanhang, nämligen att vissa undersökningar beträffande jordbruket,

till vilka jag i det följande återkommer, tyda på en åtminstone hittills

fortgående minskning av dess arbetargrupper.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Yad jag ovan anfört torde i huvudsak äga tillämpning jämväl å de arbetsområden,

som omfattas av regleringen, men som ej kunna räknas till jordbruk

eller dess binäringar.

I något yttrande har uttalats tvekan örn lämpligheten av att nu genomföra

en laglig reglering av jordbrukets arbetstid. Enligt min mening utgör den

förbättring i jordbrukets ekonomi, som redan inträtt till följd av stödåtgärderna

och den allmänna konjunkturåterhämtningen, ett skäl att skrida till lagstiftning

redan nu. Härtill kommer att, såsom jag redan antytt, det måste

framstå som förenligt med billighet och rättvisa att lantarbetarna erhålla del

av den till stor del genom statliga åtgärder föranledda återhämtningen inom

jordbruket.

I mångt och mycket torde den föreslagna lagstiftningen bliva ett försök.

Med hänsyn härtill föreslår jag att lagstiftningen, tills närmare erfarenhet örn

dess verkningar i olika hänseenden vunnits, allenast genomföres för viss begränsad

tid.

Lantarbetstidslagens tillämpningsområde.

De sakkunniga.

Allmänna synpunkter. Lantarbetstidslagens av de sakkunniga föreslagna

tillämpningsområde anknyter nära till undantagsbestämmelsen i allmänna

arbetstidslagen 1 § h), enligt vilken sistnämnda lag icke äger tillämpning

å jordbruk med binäringar, byggnadsarbete för jordbruk eller dess binäring

samt självständigt bedriven trädgårdsskötsel och djurskötsel. De sakkunnigas

majoritet föreslår lantarbetstidslagens tillämpning å nu nämnda arbetsområden

med undantag för djurskötsel, vare sig hörande till jordbruk eller

dess binäring eller bedriven självständigt. För inbegripande under lantarbetstidslagens

bestämmelser av byggnadsarbete för jordbruk eller dess binäring

anföra de sakkunniga de skäl, som föranlett dess undantagande vid

sidan av jordbruket från allmänna arbetstidslagens tillämpning, nämligen att

dess arbetstid i likhet med jordbrukets vore väsentligen beroende av årstiden

och väderleken. Samma skäl kunde, framhålla de sakkunniga, åberopas

beträffande trädgårdsskötsel; denna näring hade redan vid den första allmänna

arbetstidslagens tillkomst år 1919 jämställts med jordbruk.

Beträffande vissa arbeten inom en annan näring, nämligen den självständigt

bedrivna torvindustrien, kunde, anföra de sakkunniga, liknande skäl

åberopas för dess likställande med jordbruk i arbetstidshänseende. Enär

emellertid de sakkunniga vid lagförslagets utformning funnit sig böra från

lagens tillämpning undantaga sådana arbeten, som i regel utföras mot

ackordsersättning, samt då arbetet inom torvhanteringen till väsentlig del

utfördes som ackordsarbete och i andra delar, särskilt inomhusarbetet, vore

av mera industriell art, hade de sakkunniga ansett riktigast att lämna detta

arbetsområde utanför den förevarande regleringen. De sakkunniga framhålla

vidare, att de från allmänna arbetstidslagens tillämpning jämväl undantagna

verksamhetsgrenarna skogsbruk, milkolning och flottning kunde tänkas inordnade

under jordbrukets arbetstidslagstiftning även i den mån de icke

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 230.

kunde räknas som binäring till jordbruk. Då emellertid dessa näringar, liksom

även det självständigt bedrivna fisket, utövades under förhållanden, som

vore vitt skilda från jordbrukets, hade de sakkunniga ansett sig icke böra

inbegripa dem i sitt förslag.

Av delfrågor i övrigt, som hänföra sig till spörsmålet örn lantarbetstidslagens

tillämpningsområde, hava de sakkunniga till utförlig behandling upptagit

tre, nämligen vilka arbetsområden, som borde hänföras till jordbruk

eller dess binäringar, huruvida lagen borde göras tillämplig å djurskötsel

samt frågan i vad mån mindre företag borde undantagas fran lagens tillämpning.

Vilka arbetsområden böra hänföras till jordbruk

eller till jordbrukets binäringar? Till frågan om bestämningen

av begreppet jordbruk och dess binäringar återgiva de sakkunniga till

en början vad i den s. k. yrkesfarekommitténs betänkande 1909 med bland

annat förslag till lag örn arbetarskydd anförts angående gränsen mellan jordbruk

och industri:

»I samband med jordbruket, som ju utgör en verksamhet för frambringande

eller tillvaratagande av organiska naturalster, förekomma åtskilliga slag av

verksamhet, vilka, ehuru otvivelaktigt i sig själva av industriell art, dock

med hänsyn till, att de blott utgöra ett i förening med den egentliga jordbruksverksamheten

bedrivet, omedelbart fullföljande av densamma, ej skäligen

synas kunna avsöndras från jordbruket i avseende å skyddslagstiftningens

tillämpning. Till jordbruk skulle kommittén alltså i förevarande hänseende

vilja räkna även verksamhet för rensning och sortering eller annat särskiljande

av naturalstren eller för deras bevarande eller beredande på annat sätt

till vanliga s. k. lantmannaprodukter — allt under förutsättning att verksamheten

endast eller så gott som uteslutande avser alster av det egna jordbruket

och att densamma ej drives som självständigt företag. Såsom exempel på

dylik till jordbruk hänförlig verksamhet kunna nämnas sädens tröskning och

målning, separering av mjölk samt smör- och ostberedning. — Sådana arbeten

av industriell art, vilka mer eller mindre direkt ingå som ett led i verksamheten

för naturalstrens frambringande eller tillvaratagande och ej utgöra föremål

för självständig drift, såsom t. ex. husbehovssågning, reparationer av

redskap, förfärdigande av enklare dylika eller beredning av kreatursföda,

synas ej heller böra avskiljas från jordbruket i avseende å skyddslagstiftningens

tillämpning. Däremot får naturligtvis ej till jordbruket hänföras

självständig kvarn-, såg- eller mejerirörelse, tröskning, idkad som ambulatorisk!

yrke, eller drift av andelsmejeri. Vidare har man tydligen att från

jordbruket avskilja sådan verksamhet, som visserligen har organiska

naturalster till föremål men innebär en längre gående förädling, t. ex. stärkelseberedning

och brännvinsbränning.»

De sakkunniga hava i anslutning till nämnda uttalande framhållit i huvudsak

följande.

Vad yrkesfarekommittén anfört funne de sakkunniga kunna i huvudsak

tillämpas till särskiljande i arbetstidshänseende av jordbruk och industri,

dock med den modifikationen, att man därvid stundom borde till jordbruk

hänföra sortering, beredning och liknande behandling även av naturalster,

som det egna jordbruket icke producerat, såsom husbehovssågning av inköpt

virke, stackning av is från annat håll, harpning av grus från annans mark

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

o. s. v. De sakkunniga ville såsom en allmän regel till jordbruket hänföra

icke blott det egentliga lantbruksarbetet, d. v. s. jordens beredning, sådd och

skörd samt naturalstrens tillvaratagande och beredning, utan även sådana

naturliga och i regel nödvändiga samhörigheter till lantbruk som boskapsskötsel,

husdjursavel i allmänhet och skogsbruk.

En gränsdragning mellan jordbruk och binäring därtill ansåge de sakkunniga

knappast möjlig men icke heller för ifrågavarande ändamål behövlig,

enär sådan binäring i regel borde behandlas lika med jordbruk i arbetstidshänseende.

Däremot torde det vara behövligt att draga en yttre gräns för

jordbruk och dess binäringar och undersöka, vad som icke borde hänföras

till någondera.

Bland arbetsområden, vilka kunde betraktas som binäringar till jordbruk,

borde i varje fall räknas boskapsskötsel, husdjursavel, skogsbruk och mejerihantering.

Enligt de sakkunnigas mening borde så kunna ske även med alla

vid sidan av egentligt jordbruk på grund av särskilda naturförhållanden bedrivna

stödrörelser åt jordbruk, såsom kvarn- och sågrörelse, kraftstationsrörelse,

tegel-, kalk- och brännvinstillverkning, torvberedning, stenbrytning,

grus- och lertäkt, fiske och annat sådant, som innefattade ett tillgodogörande

ay markens alster eller ämnen, även andra alster än det egna jordbrukets.

Däremot borde en rörelse, som hade till föremål annat än direkta naturalster

eller som innefattade en längre gående bearbetning eller förädling av naturalster

än som för en idkare av jordbruk vore naturligt eller vanligt, icke räknas

såsom binäring till jordbruk.

Beträffande frågan, i vilka särskilda fall ett arbetsområde, som enligt vad

nu sagts kunde räknas som binäring till jordbruk, vore att anse såsom en

tillhörighet till ett jordbruk och icke såsom självständigt företag, anföra de

sakkunniga:

»Att avgöra när en binäring icke är att anse såsom en tillhörighet till

jordbruk utan såsom ett självständigt företag, torde i regel icke stöta på

större svårigheter. Såsom nödvändiga villkor för att en binäring skall anses

tillhöra ett jordbruk torde få uppställas, att jox-dbruket och binäringen ekonomiskt

utgöra en enhet, och att de hava gemensam administration. Vidare

måste jordbruket vara den dominerande delen i komplexet och binäringen

den underordnade delen. En viss växelverkan bör också vara rådande mellan

jordbruket och binäringen i fråga örn personal, produkter eller eljest.»

Lagens tillämpning å djurskötsel. I frågan huruvida djurskötsel

borde inbegripas under lagens tillämpning hava de sakkunniga till en

början påvisat de olikheter, som kreatursskötarnas nuvarande arbetstid uppvisade

vid jämförelse med övriga jordbruksarbetares därutinnan, att såväl

dygnsarbetstiden som vecko- och årsarbetstiden vore dels längre och dels

annorlunda fördelad.

Kreatursskötares arbetstimmar vore sålunda utspridda över en betydligt

större del av dagen än övriga jordbruksarbetares, enär kreatursvården enligt

sakens natur måste omspänna större delen av dygnet. Vad anginge veckoarbetstiden

omfattade kreatursskötares arbetstid i regel även sön- och helgdagar,

under det att andra jordbruksarbetare å sådana dagar vanligen endast

hade viss befattning med dragares skötsel. Slutligen vore kreatursskötarnas

arbetstid av jämförelsevis konstant varaktighet året runt, medan övriga jordbruksarbetares

arbetstid uppvisade stora växlingar efter årstiderna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 230.

Vid sitt ståndpunktstagande till den nu berörda frågan hava de sakkunniga

funnit övervägande skäl tala för att för närvarande icke föreslå lagstadgad

reglering av kreatursskötarnas arbetstid. Som motivering härför hava de

sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Beträffande kreatursskötarnas nettoarbetstid, som under nuvarande förhållanden

i regel icke behövde överstiga 10 timmar om dygnet, vore en förkortning

av någon betydelse knappast möjlig utan ökning av arbetsstyrkan,

en åtgärd som de sakkunniga ansåge för många jordbrukare ekonomiskt oöverkomlig.

Även örn nettoarbetstiden kunde nedbringas till en hygieniskt och

socialt sett tillfredsställande längd, kunde dock en sådan åtgärd bliva av

mindre värde för arbetaren, därest arbetstiden genom att under dagens lopp

avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta uppehåll bleve utspridd över större

delen av dygnet. Sådana uppehåll under tider på dagen, då de flesta andra

människor vore i arbete, vore svåra att utnyttja som fritid på samma sätt

som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut. Det kunde ifrågasättas,

örn icke ett arbetsförbud i anslutning till en sådan arbetstidsindelning

bleve mera till skada än till gagn. Ännu ett skäl mot samma indelning

vore svårigheten för arbetsgivaren att kontrollera en av andra avbrott än sedvanliga

måltidsraster uppdelad arbetstid.

Ett vägande skäl för lagstiftaren att beträffande djurskötseln gå fram med

försiktighet funne de sakkunniga vidare i det förhållandet, att i de länder,

där arbetstidslagstiftning på jordbrukets område genomförts, undantag alltid

gjorts beträffande djurskötseln.

I detta sammanhang anföra de sakkunniga slutligen:

»De sakkunniga hålla före att, därest förevarande förslag npphöjes till

lag, blotta tillvaron av denna skulle komma att utöva ett sådant inflytande

på kreatursskötarnas arbetsavtal, att de reella motsättningar, som kunna

förefinnas mellan deras och övriga jordbruksarbetares arbetsvillkor, komma

att utjämnas så att säga av sig självt. Med denna uppfattning anse de sakkunniga

det lämpligaste vara, att låta praxis anvisa en framkomlig väg, innan

lagstiftningen ingriper med tvångsföreskrifter, och detta så mycket hellre

som utvecklingen för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffar,

synes peka mot en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidsförkortande

syfte. I allt större utsträckning synes t. ex. försök göras att

förenkla foderordningen i ladugårdarna och att övergå från tre gånger till

två gånger mjölkning per dag. Det kan befaras, att en tvångsvis genomförd

förkortning av arbetstiden i ladugårdarna skulle inverka störande på dylika

försök.»

Därjämte hava de sakkunniga framhållit, att vad de anfört till stöd för

undantaget beträffande djurskötsel visserligen närmast avsåge de egentliga

kreatursskötarnas arbete men i stort sett hade tillämpning på olika former

av djurvård, varför de sakkunniga förordade undantag beträffande varje slag

därav. Till djurskötsel hänförde de sakkunniga allt arbete, som erfordrades

för husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring och vattning, rykt, rengöring

av djurstallar, mjölkning, fårklippning, utsläppande på bete, intagande

från betesgång och vallning. Med undantaget avsåges även tillfälligt arbete

med djurskötsel. Örn sålunda en arbetare, vars egentliga arbete reglerades

av lagen, tillfälligtvis sysslade med något till djurvården hörande arbete,

borde vid lagens tillämpning på hans övriga arbetstid hänsyn icke tagas till

den tid, som åtgått för djurvården. Såtillvida skulle dock vid lagens tillämp
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ning enligt de sakkunnigas förslag tagas hänsyn till djurskötsel, som djurskötare

vid bedömande av frågan, huruvida lagen vore tillämplig på ett företag,

skulle inräknas i det antal arbetare, som föresloges utgöra en förutsättning

därför.

I sin reservation till de sakkunnigas betänkande föreslå herrar Andersson

och Johansson, att lagen göres tillämplig jämväl på djurskötsel.

Som skäl härför anföra reservanterna:

»En lagstadgad reglering av arbetstiden inom jordbruket, som icke inbegriper

kreatursvården, lider icke endast av det felet, att den lämnar en mycket

betydande grupp av jordbrukets arbetare utan varje skydd, utan den måste

tillika bli illusorisk för många av dem, som inbegripas under regleringen.

Enär djurskötselns undantagande från regleringen kommer att innebära,

att allt arbete, som erfordras för husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring,

vattning, rykt, rengöring av djurstallar o. s. v., kommer att falla

utanför lagstiftningen, lärer det i praktiken bliva ofta förekommande, att

arbetsgivaren beordrar sina arbetare till sådant arbete utöver den tid, som i

lagen angives såsom den maximala för annat jordbruksarbete. En arbetstidslag,

som medger ett dylikt kringgående av lagens syfte, måste bliva av tämligen

ringa värde.

Redan av denna anledning kunna vi icke instämma i majoritetens förslag

att från reglering undantaga kreatursskötarnas arbetstid. Därtill kommer, att

vägande skäl kunna åberopas för lagstadgad reglering av just dessa arbetares

arbetstid.»

Rörande sistnämnda skäl anföra reservanterna i huvudsak följande.

Kreatursskötarnas arbetstid vore den längsta i landet, möjligen med undantag

för husligt arbete, och den arbetstidsreglering, som på det fria avtalets

väg hittills kunnat uppnås för dem, vore ganska primitiv. En laglig reglering

av lantarbetarnas arbetstid, som icke omfattade kreatursskötarna, måste

för de senare framstå som en obillighet och innebure ett vidgande av den

redan bestående klyftan i arbetstidshänseende mellan kreatursskötare och

egentliga jordbruksarbetare.

En under senare tiden uppkommen brist i tillgången på kreatursskötare

torde till väsentlig del bero på, att mångå arbetare icke såge sig i stånd att

acceptera den långa arbetstid, som allmänt gällde för detta slag av arbetare.

Örn också yngre personer kunde gå i land med denna arbetstid, vore den dock

allt för betungande för medelåldern och de äldre, vilket i sin tur ofta föranledde

en viss återhållsamhet hos arbetsgivare vid anställandet av medelålders

arbetare såsom kreatursskötare. En sådan återhållsamhet vore för kreatursvården

icke lycklig i betraktande av att kreatursvården vore ett arbete, som

av sin utövare fordrade ett stort mått av ansvar och omtanke.

Lagens tillämpning å smärre företag. I frågan, i vad mån

från lantarbetstidslagens tillämpning liksom från allmänna arbetstidslagens

böra undantagas mindre företag, uttala de sakkunniga:

»Ur synpunkten att arbetstidslagstiftningens syfte, sådant de sakkunniga

fattat detsamma, är att skydda arbetaren mot för hård exploatering av hans

arbetskraft och att tillförsäkra honom skälig tid för vila, förströelse, andlig

förkovran och andra personliga förehavanden, saknas anledning att från lagstiftningen

undantaga arbetare i små företag. Snarare kan det ur berörda synpunkt

förefalla särskilt angeläget att under den ifrågavarande skyddslagstiftningen

få in just de små företagens arbetare, vilkas möjligheter att i anställningsförhållandet

hävda sina personliga intressen kunna befaras vara mindre

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 230.

än de möjligheter, som därutinnan stå till buds för arbetare i större företag

med starka personalorganisationer. Icke desto mindre torde det icke kunna

undgås att från lagstiftningen undantaga de minsta företagen. Dels lärer det

nämligen bliva förenat med hart när oöverkomliga svårigheter att anordna

en verksam kontroll över lagstiftningens efterlevnad å de synnerligen talrika

små jordbruken med spridd och avlägsen belägenhet, och dels torde de minsta

jordbruken, där arbetaren och husbonden arbeta sida vid sida, vara i stort

behov av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att kunna bemästra

de svårigheter, som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling

medföra.

Dragés gränsen så lågt som mellan företag med två och. företag nied tre

lejda arbetare, kan med visshet beräknas, att största delen av landets i jordbruk

anställda lönarbetare komma att falla direkt under lagen och att beträffande

återstoden lagens indirekta verkan kommer att bli ett i stort sett

tillfredsställande skydd mot missbruk.

Skulle åter gränsen mellan företag, som skola hänföras under lagen, och

företag, som i egenskap av småföretag skola undantagas från lagens tillämpning,

sättas högre än de sakkunniga föreslagit, t. ex. mellan företag med tre

och företag med fyra lejda arbetare, är att befara, att antalet av dem, vilkas

arbetstid ej bomme att direkt regleras av lagen, skulle bliva så stort, att syftet

med lagen komme att äventyras.»

Till belysning av frågans innebörd åberopa de sakkunniga en del statistiskt

material rörande jordbruksbefolkningens sociala fördelning, antalet

brukningsdelar av olika storleksgrad inom jordbruket samt åkerarealens fördelning

å dessa storleksgrupper. I detta hänseende må här anföras följande.

Enligt uppgifter från 1920 års folkräkning uppgick vid räknetillfället den

egentliga jordbruksbefolkningen till c:a 2,040,000 personer, fördelade i runda

tal sålunda:

yrkesutövare ......................................................................

hustrur utan yrke .............................................................

barn under 15 år..............................................................

övriga ...............................................................................

Gruppen yrkesutövare kan fördelas på följande sätt,

Företagare:

godsägare.............................................................................

hemmansägare....................................................................

lägenhetsägare, småbrukare...............................................

arrendatorer, brukare o. d................................................

jordtorpare.........................................................................

trädgårdsodlare m. fl.........................................................

.............. 960,000

.............. 350,000

.............. 670,000

............... 60,000

i avrundade tal:

2,000

. 236,000

. 57,000

. 45,000

. 35,000

■ 3,000 378,000

Hemmavarande anhöriga (barn,

15 år, till:

hemmansägare.................................

övriga jordägare.............................

arrendatorer, brukare o. d............

jordtorpare.....................................

syskon, ej hustrur) över

.................................... 258,000

............................. 33,000

..................... 43,000

............................... 22,000

356,000

Funktionärer:

lantbruksinspektorer, bokhållare o. d....................................... 3,000

mejerister ...................................................................................

trädgårdsmästare .................................................................. 8,000

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Arbetare:

rättare, fördrängar....................................................................... 7,000

statare, gifta drängar........ 27,000

tjänstefolk för jordbruk i husbondens kost.............................. 49,000

övriga egentliga jordbruksarbetare .......................................... 105,000

ladugårdsdrängar ..................................................................... 14,000

hantverkare, kuskar m. fl. i jordbruk....................................... 5*000

mejeriarbetare ............................................................................ 3,000

trädgårdsarbetare .................................................................... 8,000 218,000

Summa 960,000

Till förutnämnda kategorier komma 68,000 tjänarinnor för husligt arbete

i jordbrukarhem.

Som komplement till ifrågavarande sifferuppgifter hava de sakkunniga

åberopat vissa uttalanden av arbetslöshetsutredningen i dess betänkande I

(statens offentliga utredningar 1931:20 sid. 245 ff.) av vilka framgår, att

gränserna mellan de ovan angivna kategorierna vore flytande och att vissa

modifikationer i siffrorna erfordrades för att erhålla en riktig bild av jordbruksbefolkningens

sociala fördelning. Sålunda hade gruppen brukare och

jordtorpare i sin helhet hänförts till företagare, ehuru större delen av dem

vore nödsakad att förskaffa sig kontantinkomst genom lönearbete inom jordbruk,

skogsbruk eller till landsbygden lokaliserade industrier. Vid utredningar

i lantarbetarfrågan, verkställda inom socialstyrelsen, hade endast en

tredjedel av gruppen räknats såsom företagare och återstoden såsom lantarbetare.

1

De sakkunniga hava vidare åberopat en del uppgifter från 1927 års jordbruksräkning

örn antalet brukningsdelar av olika storleksgrupper inom jordbruket

samt den på de valda storleksgrupperna belöpande arealen. Siffrorna

angivas i tabellen här nedan i avrundade tal:

Storleksklass i hektar åker

Antal

brukningsdelar

Summa

hektar åker

2- 10.....................

10— 20....

20 30........................

30— 50..................

50-100.....................

loo— .................................;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;

Summa

212,000

60,000

17.000

11.000

5,000

2,500

1,130,000

850.000

420.000

410.000

350.000

390.000

307,500

3,550,000

1 Till belysande av siffermaterialet må här anföras några uppgifter ur jordbruksutredningens

betänkande VIII (statens offentliga utredningar 1932:14 sid 13 ff ) I det för

»övriga egentliga jordbruksarbetare» angivna antalet hade sammanförts de talrika och olikformiga

befolkningselement, som mot daglön, timpenning eller ackordsbetalning biträda vid

jordbruksarbetet. Vid folkräkningen hade emellertid tagits hänsyn endast till huvudsysselsattnmg

samt lämnats åsido, i vad mån daglönsarbete inom jordbruket utgjorde bisyssla

för personer med annat huvudyrke. Det torde, åtminstone i skogsbygderna och särskilt

i norra Sverige, ha varit mycket svårt att vid folkräkningen draga någon bestämd gräns

mellan ifrågavarande arbetargrupp och den stora massan av de på landsbygden bosatta

ar bet are, vil kä sakna mera utpräglad yrkesbetoning och efter årstidernas växling och

arbetstillfällenas förekomst arbeta omväxlande inom jord- och skogsbruket samt vid

sasongmdustrier av olika slag. Vad anginge frågan, vilka förändringar i jordbrukets

sociala struktur som inträffat under tiden efter 1920, tydde resultatet av vissa undersökningar

på en fortgående minskning av jordbrukets arbetargrupper.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Med erinran om att de i annans tjänst helt eller varaktigt anställda lönearbetarna

inom jordbruket enligt ovan återgivna uppgifter kunde beräknas

till omkring 200,000 anföra de sakkunniga:

»Huru detta antal fördelar sig på olika storleksgrupper av jordbruk låter

sig icke statistiskt påvisas men kan dock tämligen väl beräknas. Känt är att

på det s. k. storbruket, d. v. s. gårdar med en åkerareal överstigande 50

hektar, belöpa ungefär 100,000 arbetare, samt att på storleksordningen 10

hektar och därunder endast i ringa utsträckning komma lejda arbetare. De

100,000 i det mindre jordbruket varaktigt anställda lönearbetarna fördela sig

alltså i huvudsak på storleksklasserna 10—50 hektar. Inom dessa storleksklasser

måste med hänsyn till förekomsten av i jordbruket arbetande familjemedlemmar

antalet lejda arbetare per arealenhet antagas vara proportionsvis

betydligt lägre å de mindre jordbruken än å de större. Då den sammanlagda

åkerarealen inom storleksklasserna 20—50 hektar är i det närmaste lika stor

som åkerarealen inom storleksklassen 10—20 hektar, måste alltså huvudmassan

av det mindre jordbrukets 100,000 lejda arbetare belöpa på storleksklasserna

20—50 hektar, och inom sistnämnda storleksklasser måste av samma

skäl den övervägande delen belöpa på storleksklassen 30—50 hektar. Då de

jordbruk i vilka i regel användas flera än två lejda arbetare, måste antagas

falla inom storleksklasserna 25 hektar och däröver, skulle alltså lagen bliva

direkt tillämplig å jordbruk, som sysselsätta det stora flertalet av de jordbruksarbetare,

vilkas arbetstid bör bli föremål för reglering. Antalet jordbruksenheter,

som sålunda skulle komma att falla under lagen, torde böra

uppskattas till 20- ä 25,000.»

I detta sammanhang hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan,

huruvida flera av samma person ägda företag, av vilka ett eller flera icke

sysselsatte mer än två arbetare, borde i fråga örn lagens tillämplighet betraktas

som en enhet. De sakkunniga hava funnit de grundsatser därvid böra

i stort sett vara vägledande, vilka i arbetsrådets praxis tillämpats vid liknande

avgöranden inom allmänna arbetstidslagens område, varvid det bestämmande

syntes hava varit, örn de olika verksamhetsgrenarna med hänsyn till organisation

och driftsätt stöde i sådant samband med varandra, att de från teknisk

och måhända särskilt från ekonomisk synpunkt vore att anse såsom en enhet.

Då ett viktigt skäl för mindre jordbruksföretags undantagande från lantarbetstidslagens

tillämpning vore en befarad svårighet att med begränsade resurser

kunna inom i lag fixerade tider utföra arbete, som hopats på grund av ogynnsam

väderlek eller andra förhållanden, hava de sakkunniga ansett, att vid

nämnda lags tillämpning flera dylika företag borde betraktas som ett, endast

örn deras inbördes belägenhet gjorde ett utbyte av personal, djurkraft eller

arbetsbesparande maskiner möjligt och lämpligt. Att företagen ekonomiskt

kunde betraktas som en enhet vore däremot icke tillräckligt.

I sin reservation till de sakkunnigas betänkande föreslå herrar Jeppsson

och Löfvander, att regleringen måtte begränsas till företag, som i regel sysselsatte

flera än fyra arbetare. Till stöd för sin ståndpunkt anföra reservanterna:

»Väljes den av oss förordade regeln, att lagen skall omfatta endast de företag,

i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel sysselsättas flera än

fyra arbetare, kan lagen för lantbrukets del beräknas få direkt tillämpning å

gårdar om 50 hektar åker och därutöver, d. v. s. å det större jordbruket. An
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

talet jordbruksarbetare, som därigenom skulle komma att falla direkt under

lagens bestämmelser, kan beräknas till åtminstone 75,000, vilket antal utgör

omkring 35 procent av samtliga i jordbruk varaktigt anställda lönearbetare.

Med stor sannolikhet kan förväntas, att, därest lagen blir direkt tillämplig å

det större jordbrukets till nyssnämnda antal beräknade jordbruksarbetare,

detta kommer att hava sådan inverkan å avtalen för övriga jordbruksarbetare,

att även deras arbetstid i allt väsentligt kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

Då sålunda lagstiftningens syfte synes kunna ernås utan att påföra

det mindre och medelstora jordbruket den belastning, en lagstadgad

''reglementering’ alltid kommer att innebära, föreligger enligt vårt förmenande

ingen anledning att indraga även dessa företag under lagstiftningen.

En särskild anledning att gå fram med en viss varsamhet, då det gäller att

göra lagen direkt tillämplig å mindre jordbruksföretag, utgör den omständigheten,

att det för landsbygdens ifrågavarande arbetsgivare måste ställa sig

särskilt främmande och hindersamt att ombesörja sådan uppgiftsskrivning

eller journalföring, som lagen måste pålägga arbetsgivaren.

Det på industriens område sedan flera år gällande undantaget för företag,

som icke sysselsätta flera än fyra arbetare, har veterligen icke medfört några

ogynnsamma verkningar i arbetstidshänseende. Arbetstiden har inom dessa

småföretag i praktiken oftast blivit densamma som inom de större företagen,

utan att småföretagen behövt underkastas de ordningsföreskrifter eller det

straffhot, som lagen utsätter. För småföretagen själva kan det endast hava

varit till båtnad att oberoende av lagtvång få ordna sina arbetstidsförhållanden.

Då sålunda arbetstidens reglering inom industrien låtit sig väl genomföras,

utan att småföretagen indragits under lagen, lärer man ej hava anledning

att vänta sig ett sämre resultat för jordbrukets del, därest samma principer

tillämpas vid reglerandet av dess arbetstid. Väl äro småföretagen inom

jordbruket procentuellt sett betydligt flera än småföretagen inom industrien,

men den ledande ställning, de större jordbruken inom vårt land faktiskt intaga

beträffande jordbrukets arbetstidsförhållanden över huvud taget, och

den solidaritet, som förefinnes inom arbetarklassen i vårt land, utgöra förvisso

starka garantier för en allmän utveckling i den riktning, som blir bestämmande

för de större företagen.»

Yttrandena.

Örn den föreslagna lagens tillämpningsområde i allmänhet

yttrar socialstyrelsen i huvudsak.

Den omständigheten, att de för lantarbetstidslagens tillämpning föreslagna

arbetsområdena sammanförts i en undantagsbestämmelse under h) i 1 § allmänna

arbetstidslagen, utgjorde icke någon rättsgrund för att inbegripa dem

under en gemensam, positiv arbetstidsreglering; bärande praktiska skäl talade

även i åtskilliga fall mot en dylik anordning. Lagförslagets särbestämmelser

örn trädgårdsskötsel syntes utgöra ett erkännande härav. Beträffande en del

vanliga binäringar till jordbruket, såsom mejeri-, sågverks- och kvarndrift

samt legokörslor, gåve arbetsförhållandena knappast anledning att följa den

för jordbruksarbetet påkallade, varierande arbetstidsfördelningen. Särskilda

omständigheter, såsom hänsyn till tågtider för mejerierna och behovet att

utnyttja vårfloden för en del små sågar och kvarnar, nödvändiggjorde ej sällan

speciell anordning av arbetstiden. Vad särskilt anginge byggnadsarbete för

jordbruk, vilket arbete under alla förhållanden vore undantaget från den all
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

47

manna arbetstidslagens tillämpning, funnes tydligtvis, då det bedreves av

självständig företagare, föga skäl att inbegripa detsamma under jordbrukets

arbetstidsreglering. Av utskottsmotiveringen vid 1923 års riksdag, då här

ifrågavarande undantag tillkommit, framginge också, att denna lagstiftningsåtgärd

väsentligen grundade sig på en önskan att från lagstadgad arbetstidsbegränsning

fritaga dessa byggnadsarbeten, som ofta måste utföras under

brådskande förhållanden och med arbetare, som tillkallats från andra orter

och önskade att snarast möjligt slutföra sina arbetsuppgifter.

Särskilt i fråga örn lagens tillämpning å trädgårdsskötsel har i

yttrandena anförts följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att utredningen icke gåve ledning

för bedömande av frågan örn den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln

lämpligen borde inbegripas i en lagstiftning örn arbetstid i jordbruk.

Det syntes icke uteslutet, att förhållandena inom trädgårdsskötseln

krävde en annan reglering än jordbruksnäringen och att närmare utredning

därom vore behövlig.

Svenska trädgårdsarbets giv ar ef öreningen finner, att i förslaget arbetstidsfrågan

inom trädgårdsnäringen icke ägnats samma grad av uppmärksamhet

som ämnet i övrigt, då exempelvis utredning gjorts örn utländsk lagstiftning

inom jordbruket men icke inom trädgårdsskötseln. Även vid utformandet

av bestämmelserna rörande lagens omfattning och angående arbetstiden hade

de sakkunniga icke tillräckligt beaktat de speciella förhållandena inom trädgårdsyrket.

Föreningen hade principiellt icke något att erinra mot en laglig

arbetstidsreglering för trädgårdsnäringen. En sådan kunde främja icke blott

därmed avsedda sociala syften utan även näringen själv, under förutsättning

att tillbörlig hänsyn toges till dess ekonomiska bärkraft. Bland annat kunde

därigenom osund konkurrens mellan företagarna inbördes i viss mån motverkas.

Spörsmålet härom sammanhängde med frågan örn lagens tillämpning

å företag av viss storlek.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

»Yad angår trädgårdsskötseln, som indragits under lagstiftningen även för

det fall, att denna näring bedrives utan samband med något jordbruk, erinra

vi örn att för denna näringsgren förefinnes en reglering av arbetstiden i

kollektivavtal, som gälla för huvudparten av de mera betydande rörelserna.

Den arbetstidsordning, som sålunda organisationsmässigt överenskommits,

torde i väsentlig omfattning sträcka sina verkningar även till den oorganiserade

delen av trädgårdsskötseln i vårt land. Yi anse, att en dylik frivillig

anpassning av arbetstidsanordningarna bättre än en lagstiftning tillgodoser

deras intressen, som hava sin bärgning av näringen ifråga. Vid den kollektiva

överenskommelsen tages erforderlig hänsyn till såväl arbetstagarnas intresse

av att komma i åtnjutande av skälig fritid och vila som även de ekonomiska

och arbetstekniska betingelserna i fråga örn denna särskilda rörelsegren. En

i lagstiftning given reglering måste alltid genom sin schematisering och

stelhet vara en sämre form för arbetstidsförhållandenas ordnande än den fria

kollektiva överenskommelsen. Denna vår principiella uppfattning äger sin

giltighet särskilt i fråga om produktion av jordbruksalster, där av naturliga

skäl en anpassning av arbetsprocessen är svårare att åstadkomma än inom

industrin. Ur här angivna synpunkter och då lagförslaget går ut på en ej

obetydlig förkortning av arbetstiden i förhållande till den kollektivavtals
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

bestämda, kunna vi icke finna det föreliggande förslaget till lantarbetstidslag

önskvärt för trädgårdsskötselns del.»

Beträffande frågan om lagens tillämpning å djurskötsel tillstyrkes

sakkunnigmajoritetens förslag att utesluta densamma av lantbruksstyrelsen,

av de länsstyrelser och hushållningssällskap, vilka yttrat sig i denna fråga,

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Gotlands och Hallands län ävensom av svenska

lantarbetsgivarnes centralförening. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands

och Gotlands län biträda yttrandena från hushållningssällskapen i samma län.

En minoritet inom arbetsrådet, herrar Almström och Söderbäck, förordar begränsning

av arbetstiden för djurskötare endast under förutsättning att lagen,

på sätt förordas i herrar Jeppssons och Löfvanders reservation, tillämpas

endast å företag med minst 5 arbetare.

Lantbruksstyrelsen betecknar det som en bestämd förutsättning för att en

arbetstidsreglering i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget

överhuvud skulle kunna tänkas bliva införd för jordbruket, att allt arbete

som innefattade djurskötsel lämnades helt utanför. I annat fall måste med

nödvändighet skiftarbete tillgripas i en eller annan form vid en avsevärd del

av landets större jordbruk, något som produktionen icke kunde bära. För

djurskötarnas del funnes ingen annan möjlighet än att låta den längre arbetstiden

kompenseras med en något högre löneställning. Herrar Anderssons och

Johanssons reservationsvis framställda förslag att medtaga djurskötarna i

arbetstidsbegränsningen tvekade styrelsen icke att beteckna som verklighetsfrämmande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser en ökning av

arbetskrafterna oundviklig, därest den effektiva arbetstiden för djurskötseln

skulle uppdelas mellan olika arbetare. Att reglera fritider mellan perioderna

för mjölkning, utfodring o. s. v. innebure ett sådant ingrepp i den inre organisationen

av jordbrukens skötsel, att det knappast kunde ifrågasättas. Det

borde framhållas, att en viss kompensation för den längre arbetstiden vore

vanlig genom den löneställning kreatursskötarna intoge. En särskild fråga i

avseende å kreatursskötarnas arbetstid gällde deras fridagar, särskilt helgdagsledighet.

En utsträckt ledighet förutsatte extra arbetskrafter för kreatursskötseln,

vilka emellertid endast några få särskilt stora jordbruk hade möjlighet

att anställa. Utskottet ansåge sig icke kunna föreslå något lagstadgande

i denna del, huru önskvärt ur social synpunkt ett dylikt än vore.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

»Reservanternas kategoriska påstående, att kreatursskötarens dygnsarbete

kan maximeras till 8 timmar, synes något verklighetsfrämmande. Då en stor

del av djurskötarna även medverka vid mjölkningen, torde det i regel ej gå

att inskränka arbetstiden till 4 sammanhängande timmar på morgonen och

4 sammanhängande timmar på eftermiddagen. En lagstiftning enligt reservanternas

förslag skulle icke blott medföra stora svårigheter för jordbrukets

husdjursskötsel utan också föra med sig, att arbetsgivaren tvingades till

anställande av kvinnliga mjölkerskor i stället för de mjölkande ladugårds
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230. 49

karlarna, en följd som förmodligen icke ens reservanterna skulle finna önskvärd.

»

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att

djurskötarna såsom ersättning för en längre arbetstid möjligen kunde beredas

någon sammanhängande ledighet under sommaren.

Svenska lantarbetsgivarnes central!örening anför:

»Det måste vara uppenbart för var och en, som är förtrogen med de praktiska

förhållandena inom kreatursskötseln, att kreatursskötare^ arbetstid icke

i det stora flertalet fall kan bliva föremål för en reglering, som skulle hava

till uppgift att koncentrera hans arbete till ett färre antal timmar än som nu

i allmänhet är fallet. Saken låter sig helt enkelt icke genomföra i praktiken.

Naturen själv lägger hinder däremot. Djurens behov av foder tidigt på morgonen

och sent på kvällen, mjölkningsintervallens längd och förekomsten av

sjukdomsfall och födelser när som helst under dygnets timmar medföra att

kreatursskötarens arbete måste fördelas över ett större antal timmar än övriga

jordbruksarbetares. Då kreatursskötarens arbete sålunda måste utsträckas

att äga rum under en god del av dygnets timmar, skulle en reglering av hans

arbetstid därhän, att hans arbetsdag icke bleve längre än egentliga jordbruksarbetares,

endast kunna genomföras med hjälp av en skiftindelning av arbetet.

En sådan anordning är dock av ekonomiska skäl otänkbar.»

Förutnämnda minoritet inom arbetsrådet yttrar:

»Även örn det ur social synpunkt kan anföras starka skäl för att lagen göres

tillämplig å djurskötarna, då dessa säkerligen äro i stort behov av lagstiftningens

skydd på förevarande område, kunna vi likväl icke biträda den uppfattning,

som framförts av arbetsrådets majoritet, därest gränsdragningen med

avseende å lagens omfattning blir den, som föreslagits av kommittén och

jämväl förordas av rådet. Yi anse nämligen, att det kan uppstå mycket stora

svårigheter för lantbrukare med så små jordbruk, att de endast sysselsätta .tre

arbetare, att vara bundna av viss arbetstid för sina djurskötare. Dessa företagare

äro nämligen i behov av en mer elastisk arbetstid än den, som kan

bliva fastställd i en eventuell lagstiftning. Skulle emellertid gränsdragningen

i en eventuell lag icke bliva den av kommittén föreslagna och av rådet förordade

utan fastställas i överensstämmelse med det yrkande, som framställts

av reservanterna Jeppsson och Löfvander, så kommer lagen att omfatta jordbruk

av en sådan storleksordning, att en begränsning bör kunna fastställas

av arbetstiden även för djurskötare, såsom skett i gällande kollektivavtal inom

jordbruket.»

Att djurskötseln inbegripes under lagens tillämpning förordas av socialstyrelsen

— vars ståndpunkt i denna fråga dock äger samband med styrelsens

åsikt, att lagens tillämpning bör begränsas till företag med minst 5 arbetare

— av arbetsrådet, landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet.

Socialstyrelsen anför härom i huvudsak.

I likhet med reservanterna, herrar Andersson och Johansson, holle styrelsen

före, att en arbetstidsreglering, som ej inbegrepe kreatursvården, dels

lämnade en betydande grupp lantarbetare helt utanför och dels bleve av mindre

värde för många av de arbetare, på vilka den tillämpades, nämligen de som

utom körslor och andra jordbrukssysslor ombesörjde utfodring, vattning, rykt,

stallrengöring o. s. v. Stall- och ladugårdspersonal hade med stöd av styrelsens

omkring tio år gamla specialundersökningar uppskattats till 20 procent

av totala arbetsstyrkan, men denna beräkning vore säkerligen numera för låg.

Under do senaste tio åren torde arbetsåtgången inom jordbruket hava genom

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 230. i49C 3S ^

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

rationalisering nedbragts med 15—20 procent (se statens offentliga utrednmgar

1930:14 sid. 8 och 23), men minskningen torde — frånsett mjölkningsarbetets

reducering genom mjölkningsmaskinerna — nästan uteslutande falla

pa det egentliga jordbruksarbetet. Enligt nya uppgifter, införskaffade genom

hushållningssällskapen, skulle kreatursskötare utgöra åtminstone 25 procent

och jämte annan personal, som utförde rykt, stallrengöring o. s. v., omkring

50 procent. På det fria avtalets väg hade för^reatursskötarna någon avsevärd

arbetstidsbegränsning ej åstadkommits och kunde troligen ej heller förväntas.

Styrelsen kunde med stöd av erfarenheter från den offentliga arbetsförmedlingen

understryka vad reservanterna anfört angående befarade oförmånliga

verkningar för jordbruksnäringen, därest klyftan mellan olika arbetargrupper

inom densamma bleve ännu större än för närvarande, ävensom därom att

kreatursskötarnas oförmånliga arbetstid orsakat brist på arbetskraft och ett begränsat

urval därav för djurskötselns del. Med hänsyn till denna näringsgrens

och särskilt mjölkhushållningens dominerande betydelse för jordbruket måste

det anses önskvärt att genom förbättrade arbetsvillkor söka bereda densamma

bättre tillgång till kvalificerad arbetskraft. Det kunde vidare framhållas, att

djurskötarnas fasta anställning erbjöde förhållandevis goda förutsättningar

för en effektiv lagtillämpning i jämförelse med annan arbetskraft, vilken i

jordbruket numera i ökad utsträckning endast bereddes säsonganställning.

Arbetsrådet förordar, att lantarbetstidslagen göres tillämplig även å djurskötsel,

bedriven i samband med sådana rörelser, som avsåges i nämnda lag.

Arbetstiden vid annan djurskötsel torde däremot först i samband med en

blivande revision av den allmänna arbetstidslagen kunna bliva föremål för

reglering.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott — som avstyrker

förslaget i dess helhet — anser det, med hänsyn till befarade ökade

svårigheter att erhålla djurskötare, nödvändigt att dessa erhölle samma rätt

som andra arbetare, ehuru ett genomförande härav komme att inverka menligt

på djurens vård och på det ekonomiska utbytet av den animaliska produktionen.

Beträffande frågan örn gränsen för lagens tillämpning med avseende å

företagets storlek tillstyrkes majoritetsförslaget om tillämpning å

företag med minst 3 arbetare av arbetsrådet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna

i Skaraborgs och Västmanlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Södermanlands, Östergötlands, Hallands och Västmanlands

län, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, landsorganisationen och

svenska lantarbetareförbundet. Länsstyrelsen i Östergötlands län biträder

yttrandet från samma läns hushållningssällskap.

Arbetsrådet funne majoritetsförslagets lägre gräns väl motiverad, bland

annat med hänsyn till den stora utsträckning, vari medlemmar av arbetsgivarens

familj — vilka enligt förslaget icke skulle inräknas i arbetarantalet

— plägade sysselsättas inom jordbruket.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att det faktiska behovet av en laglig arbetstidsreglering

i allmänhet finge anses vara större vid de egentliga »bondejordbruken»

än vid de större gårdarna, där reglering av arbetstiden redan nu ofta

torde vara genomförd, delvis på grund av kollektivavtal. Vidare bleve lagen

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 230.

ett slag i luften, därest dess giltighet bleve allt för begränsad. På grund härav

ansåge sig styrelsen, om ock med tvekan, böra tillstyrka majoritetsförslaget i

detta avseende.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

»Därest en arbetstidslag skall antagas, synes det oegentligt, örn denna i

enlighet med reservanternas förslag endast skulle komma att omfatta efter beräkning

35 procent eller knappast mera än 1h av samtliga i jordbruket varaktigt

anställda arbetare. Motsvarande lag om arbetstidens begränsning inom

industrin gäller visserligen endast för företag med över fyra arbetare, men

det är härvid att märka, att medan inom industrin en ganska stor skillnad ofta

föreligger i fråga örn arbets- och sociala förhållanden för arbetare vid å ena

sidan större och medelstora företag och å den andra sidan vid de egentliga

småföretagen och hantverket, så kan knappast en liknande åtskillnad anses

förefinnas inom jordbruket, där lönearbetarna inom de storleksgrupper av

jordbruk, varom här är fråga, genomgående intaga en i stort sett likartad

ställning.»

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening framhåller i detta hänseende i

huvudsak följande.

Därest gränsen droges liksom i allmänna arbetstidslagen, skulle förhållandena

för det övervägande flertalet arbetare inom näringen alltjämt bliva

oreglerade och lagen därför i stort sett förfela sitt syfte. De sociala skäl, som

åberopats för förslaget, gällde i lika hög grad för arbetarna vid de mindre

företagen. Därtill komme, att vid de större jordbruken arbetstiden redan vore

i stor utsträckning direkt eller indirekt reglerad genom kollektivavtal. Enär

familjemedlemmar icke skulle inräknas i arbetarantalet, komme ändock ofta

egendomar på upp till 50 hektar att bliva undantagna från lagstiftningen. Den

gränsdragning mot de allra minsta företagen, som likväl måste ske, borde göras

på sätt majoritetsförslaget angåve.

Herrar Jeppssons och Löfvanders reservationsvis framlagda förslag att begränsa

lagens tillämpning till företag med minst 5 arbetare förordas av

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, örebro, Gävleborgs och Norrbottens län,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra och södra),

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt en reservant i Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Gotlands län

biträda yttrandena från hushållningssällskapen i samma län. Därvid har

bland annat framhållits följande.

Socialstyrelsen påpekar att vad styrelsen anfört därom, att lagen borde

göras tillämplig jämväl på djurskötsel, vore en huvudanledning till att styrelsen

i nu ifrågavarande avseende anslöte sig till reservationen och förordade,

att lantarbetstidslagens tillämpning åtminstone till en början begränsades till

företag med flera än fyra anställda arbetare. De befarade komplikationer vid

ett genomförande av majoritetsförslaget på denna punkt, som åberopas i

reservationen, skulle enligt styrelsens mening uppenbarligen i hög grad försvåras,

därest i motsats till vad nämnda sakkunniga föreslagit lagen utvidgades

till att avse även djurskötsel.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Styrelsen har för bedömande av denna fråga infordrat uppgifter från samtliga

hushållningssällskap angående bland annat storleken i hektar åker av de

minsta brukningsdelar, som skulle falla inom lagens tillämpningsområde enligt

de olika föreliggande förslagen; i båda fallen ha kreatursskötare medräknats

i antalet arbetare. Enligt dessa uppgifter varierade för olika län minsta

arealen för brukningsdelar med flera än 2 lejda arbetare i allmänhet mellan

20 och 80 hektar, i undantagsfall mellan 10 och 40, och utgjorde i medeltal

omkring 25 hektar. Motsvarande uppgifter för brukningsdelar med flera än

4 arbetare varierade för olika län mellan 30 och 80 hektar och utgjorde i medeltal

omkring 55 hektar. På grundval av dessa uppgifter har styrelsen uppskattat

antalet arbetare å de brukningsdelar, som tornine att beröras av lagen,

till omkring 150,000 enligt sakkunnigmajoritetens förslag och omkring 77,000

enligt reservationens.

Då inom jordbruket funnes omkring en miljon yrkesutövare, skulle tydligen

arbetstidsbegränsningen först efter hand och i vissa avseenden kunna

tänkas påverka arbetssedvänjorna inom jordbruket i allmänhet. I smådriftens

dominerande betydelse framträdde en olikhet mellan jordbruket och de industriella

näringsgrenarna, där de på grund av ringa arbetarantal från allmänna

arbetstidslagen undantagna småföretagen tillhopa ej torde räkna mer än ‘/s av

de inom hela näringsgruppen sysselsatta. Även en arbetstidsreglering, som

begränsades till brukningsdelar med flera än 4 lejda arbetare, komme emellertid

att bliva direkt tillämplig på den övervägande delen av det större jordbrukets

arbetare. Därav kunde, efter erfarenheterna från det senaste årtiondets

kollektivavtalsreglering av arbetsvillkoren inom vissa landsdelar, med

sannolikhet förväntas en sådan inverkan på kollektivavtalen för övriga jordbruksarbetare

att även deras arbetstid i görligaste mån anpassades därefter.

Därmed skulle utan en lagstiftning för det mindre och medelstora jordbruket,

där en sådan skulle innebära särskilda svårigheter, kunna utövas en successivt

verkande påtryckning i lagstiftningens syfte, närmast en opinionsyttring

från samhällets sida till förmån för bättre arbetsvillkor för vissa betungade

grupper av yrkesutövare.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att vad i de sakkunnigas direktiv

anförts därom, att tekniska förändringar av arbetsförhållanden och arbetsformer

åtminstone vad anginge storbruket väsentligt minskat skillnaden

mellan industriens och jordbrukets driftsformer, huvudsakligen hänförde sig

till det större jordbruket. Därest trots yppade betänkligheter den föreslagna

lagstiftningen skulle genomföras i huvudsyfte att åstadkomma största möjliga

paritet mellan jordbrukets och industriens arbetare, borde densamma icke

utan övertygande skäl givas större räckvidd vad anginge företagsstorlek än

allmänna arbetstidslagen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser för reservationen tala utöver de

skäl reservanterna anfört även den omständigheten, att småföretagen i konkurrensen

örn arbetskraft torde bliva tvingade att i allt väsentligt rätta sig

efter arbetsvillkoren vid de större jordbruken, i vad dessa för arbetarna tedde

sig förmånligare.

Länsstyrelsen i örebro län framhåller, att fastigheter med högst 4 arbetare

måste anses tillhöra det mindre jordbruket, inom vilket arbetsfördelning och

arbetstid knappast kunde normaliseras. I praktiken torde det ock komma att

visa sig särdeles svårt att åstadkomma en tillämpning av lagens ganska invecklade

bestämmelser å det stora antalet dylika smärre företag, något som

såväl i och för sig som med hänsyn till de för underlåtenhet härutinnan stadgade

straffbestämmelserna måste anses synnerligen otillfredsställande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar såsom ytterligare skäl, att jordbruksföretag

med upp till tre å fyra anställda gemenligen alltjämt torde er
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 230.

bjuda tämligen familjebetonade arbetsmiljöer, vari en privilegierad undantagsställning

i fråga örn arbetstiden för dem bland gårdsfolket, som ej vore

söner eller döttrar i huset, skulle framstå såsom helt omotiverad.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att enligt

utskottets uppfattning beträffande förhållandena i Uppsala län bland jordbruken

i det ifrågavarande mellanläget 2—-4 arbetare inginge ett icke 1ipga

antal, där medlemmarna av jordägarnas familj deltoge i jordbruksarbetet. Darjämte

förekomme ofta i dessa jordbruksgrupper blandning av husligt arbete

och jordbruksarbete för samma anställda, en omständighet som kunde framkalla

vissa tolkningssvårigheter med avseende å lagens tillämpning. Mångå

av jordbruken i förevarande storleksklass torde ännu icke hava hämtat sig

efter jordbrukskrisen och torde därför hava svart att åstadkomma kapitalutläg"

för nya bostäder. En arbetsfördelning vore i allmänhet icke så strängt

genomförd vid dylika jordbruk. Om arbetet hopades till följd av arbetstidens

förkortning, kunde det därför bliva svårare att på ett rationellt sätt fylla ut

den felande arbetskvantiteten med extra arbetskrafter. Där familjemedlemmarna

deltoge i jordens skötsel, skulle lönarbetarnas tidsförkortning i stället

kunna belasta familjemedlemmarna väl hårt. Det borde icke heller förbises,

att en journalföring och statlig inspektion med avseende å arbetets anordnande

skulle vara ganska främmande för jordbrukarna inom denna grupp.

Kronoborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryker

särskilt svårigheterna för mindre och medelstora jordbrukare att föra de journaler

och lämna de uppgifter, vilka lagen skulle kräva av arbetsgivaren.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser icke skäl

föreligga till olikhet i detta hänseende gentemot allmänna arbetstidslagen, då

starkare sociala och hygieniska skäl talade för regleringen inom industri och

hantverk än inom jordbruket. Att inga olägenheter av undantaget från allmänna

arbetstidslagen iakttagits berodde säkerligen därpå, att arbetstiden

inom småföretagen utan lagstiftning påverkats av förhållandena vid de större

företagen. Den föreslagna kontrollen, rapport- och journalföringen vöre visserligen

rätt obetydlig oell enkel men skulle säkerligen kännas främmande

och besvärlig för mindre jordbrukare. Socialt oförmånliga verkningar kunde

uppkomma genom att företagarna sökte minska arbetsstyrkan för att undgå

lagen. _ ..

Journalförings- och anmälningsskyldigheten anföres som skäl i detta sam

manhang även av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kristianstads

län och Västerbottens län.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hävdar, att till

följd av konkurrensen om arbetskraft, vilken för närvarande vore avsevärd,

arbetstidsregleringen skulle vinna frivillig tillämpning jämväl bland medelstora

och mindre jordbrukare. Intet reellt skäl funnes för en vidare tillämpning

i detta hänseende än enligt allmänna arbetstidslagen. Kontrollen å

lagens efterlevnad måste dessutom bliva svårare inom jordbruket än inom

industrien.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att

elever vid praktiska kurser, anordnade av hushållningssällskap, mottoges av

jordbrukare för praktisk undervisning och därvid erhölle någon betalning för

sitt arbete. Enär sådan elev enligt de sakkunnigas motivering borde inräknas

i arbetarantalet, medgåve för dessa fall majoritotsförslagct otillräcklig rörelsefrihet.

Lantmännens arbetsgivareförening i Blekinge län förordar, att lagstiftningen

tillämpas å alla företag oavsett storlek.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 230.

Beti äffande den antagliga omfattningen av lagens tillämpningsområde i

olika landsdelar må, utom förut återgivna uppgifter av länsstyrelserna i Västernorrlands

och Västerbottens län därom att den föreslagna lagstiftningen för

dessa län finge ringa betydelse, nämnas ett liknande yttrande av länsstyrelsen

i Norrbottens län samt vidare en uppgift från Jönköpings läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, att för detta läns vidkommande lagen enligt

majoritetsförslaget skulle bliva tillämplig på 2 procent av antalet jordbruk

över två hektar, omfattande 15 procent av åkerarealen.

Yad särskilt angår lagens tillämpning med avseende å storleken av trädgårdsföretag

har i yttrandena förekommit följande.

Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen förordar, att lagen göres tillämplig

å all trädgårdsodling, oavsett arbetarantal och oavsett örn den bedreves i

samband med jordbruk eller ej. Med tillämpning av reservationen skulle

praktiskt taget hela trädgårdsnäringen falla utanför lagen, men med hänsyn

till den föreslagna lagens syfte och jämväl till trädgårdsnäringens egna intressen

funne föreningen icke heller majoritetsförslaget tillfredsställande.

Föreningen åberopar i detta hänseende den år 1931 verkställda företagsräkningen

inom trädgårdsnäringen, enligt vilken inom denna funnes c:a 4,200

företag och c:a 9,700 arbetare eller i medeltal 2.3 arbetare per företag. Då

räkningen vidare utvisade, att de 117 största företagen sysselsatte tillsammans

nära 3,000 personer — även andra än arbetare — vore det intet tvivel

örn att det stora flertalet företag ej sysselsatte flera än 2 arbetare vartdera.

Föreningen har därjämte vid sitt yttrande fogat en förteckning över sina

medlemmar, vilka företrädesvis rekryterades bland de större företagarna och

torde representera ett högre medeltal arbetare per företag än som gällde för

näringen i dess helhet. I förteckningen har för varje företag angivits dess antal

hela eller halva »årsarbetare», d. v. s. antalet dagsverken dividerat med 300.

Det befinnes då, att av föreningens 206 medlemmar 48 stycken hade minst 4V2,

70 stycken 2Va å 4 samt 88 stycken högst 2 »årsarbetare». Därvid hade i antalet

dagsverken inräknats även sådana, som utförts av arbetsgivarens familjemedlemmar.

Jämväl Stockholms läns och stads trädgårdsråd samt Sveriges handelsträdgårdsmästare!örbund

förorda, att lagen göres tillämplig å alla företag

inom trädgårdsnäringen oavsett arbetarantal.

Trädgårdsrådet uttalar i detta hänseende att sannolikt en minoritet av

företagarna inom trädgårdsnäringen hade flera än två arbetare och nämner,

att i Hässelby, ett av landets centra för trädgårdsskötsel, av 140 företagare

endast 6 hade en arbetsstyrka över 2 man.

Förbundet framhåller att de små företagarna redan hade en stor fördel på

hand framför sina större kolleger därigenom att de i de allra flesta fall arbetade

med oorganiserad arbetskraft med därav följande lägre löner. Förbundets

större företagare hade sedan år tillbaka gått in för att skapa en god

arbetarstam med avtalsenliga löner. Skulle lagen komma att tillämpas i föreslaget

skick riskerade dessa att icke kunna som hittills fullfölja dessa avsikter

utan såge sig nödsakade att söka andra utvägar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 230.

Lantbruksstyrelsen vitsordar, att det stora flertalet trädgårdsföretag skulle

falla utanför lagens tillämpningsområde, men att det syntes vara mindre

lämpligt att i detta avseende fastställa särskilda regler för trädgårdsskötseln.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet, vilka förklara sig

icke hava någon erinran mot majoritetsförslaget i vad det avsåge gränsdragningen

inom jordbruket, ifrågasätta, huruvida icke beträffande trädgårdsskötsel

lagen borde utsträckas även till företag med endast två arbetare. Vissa

betänkligheter mötte mot en dylik utsträckt tillämpning av lagen, men å andra

sidan kunde ett uteslutande av ifrågavarande företag — vilka utgjorde omkring

hälften av trädgårdsföretagen med 2 eller flera arbetare — medföra vissa risker

för de större företagen på grund av de förras mera oinskränkta möjlighet att

utnyttja arbetskraften och uppmuntra en ur både arbetarnas och arbetsgivarnas

synpunkt förkastlig konkurrens.

Frågan örn lagens tillämpningsområde inbegriper dels en grupp av frågor

angående vilka arbetsområden, som böra ingå därunder, och dels spörsmålet,

i vad mån lagens tillämpning bör begränsas till företag av viss storlek.

Förstnämnda del av problemet har av sakkunnigmajoriteten lösts så att

inom tillämpningsområdet förts, utom jordbruket, de arbetsområden med

undantag för djurskötsel, vilka sammanförts till en grupp i allmänna arbetstidslagens

undantagsbestämmelser. Herrar Anderssons och Johanssons

reservation medtager jämväl djurskötsel som ingår i jordbruk eller dess binäring.

Beträffande den sålunda valda utgångspunkten för de sakkunnigas förslag

har socialstyrelsen anmärkt, att den omständigheten i och för sig, att förenämnda

arbetsområden upptagits i en och samma undantagsbestämmelse, icke

utgjorde skäl nog att innefatta dem i en gemensam positiv arbetslagstiftning

samt att beträffande en del vanliga binäringar till jordbruk såsom mejeri-,

sågverks- och kvarndrift samt legokörslor ävensom byggnadsarbete för jordbruk

arbetsförhållandena knappast gåve anledning att följa den för jordbruksarbetet

påkallade varierande arbetstidsfördelningen. Enligt min mening

kan ock, med hänsyn till de av socialstyrelsen nämnda arbetenas art, tveksamhet

råda, huruvida icke åtminstone vissa av dem lämpligen borde inordnas

under allmänna arbetstidslagens regler. Då emellertid utredning för

ett slutligt ståndpunktstagande till denna fråga icke för närvarande föreligger

samt den föreslagna lantarbetstidslagen, på sätt jag förut antytt, allenast

kommer att erhålla provisorisk karaktär, har jag icke funnit tillräckliga skäl

att av nyssnämnda anledning utesluta de nu angivna arbetsområdena eller

vissa av dem ur lagförslaget.

I övrigt har av de arbetsområden, som inbegripas i såväl majoritetsförslaget

som reservationen — nämligen jordbruk med binäringar frånsett djurskötsel,

byggnadsarbete för jordbruk eller dess binäringar samt självständig

trädgårdsskötsel — endast frågan om trädgårdsskötselns medtagande i lagförslaget

upptagits till behandling i yttrandena.

Departe
ments
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Därvid har närmast från svenska trädgårdsarbetsgivareföreningens sida

anförts, att i de sakkunnigas utredning trädgårdsskötseln och dess särskilda

förhållanden icke syntes hava ägnats erforderlig uppmärksamhet vid sidan

av utredningens huvudföremål, jordbruket. Föreningen har emellertid förklarat

sig piincipiellt icke hava något emot en arbetstidsreglering för trädgårdsnäringen

under förutsättning att tillbörlig hänsyn toges till näringens

ekonomiska bärkraft. Å andra sidan har av svenska arbetsgivareföreningen

framhållits, att inom trädgårdsskötseln arbetstiden i stor utsträckning vore

reglerad genom kollektivavtal, varför en laglig reglering därav icke vore behövlig

eller önskvärd.

Vad angår trädgårdsskötselns särskilda förhållanden hava, såsom framgår

av det följande, åtskilliga i yttrandena framförda synpunkter därpå med

avseende å särskilda delfrågor beaktats vid departementsförslagets utformn

ing. Däi utöver torde icke hava kommit till synes några för trädgårdsnäringen

säregna förhållanden av den vikt, att de borde föranleda denna

närings undantagande från förslaget.

Vad härefter angar det arbetsområde, beträffande vilket reservationen

skiljer sig från majoritetsförslaget, nämligen djurskötsel som ingår i jordbruk

eller dess binäring, har mot lagens tillämpning å detta område anförts

i huvudsak, att djurskötares arbetstid av naturliga skäl vore så lång och på

sådant sätt förlagd att en arbetstidsbegränsning för deras del icke vore möjlig

att genomföra utan en ökning av arbetsstyrkan. I varje fall kunde en arbetstidsreglering

icke ske på sådant sätt att därmed åsyftade fördelar uppnåddes.

Häremot har framhållits, att djurskötarna utgjorde en mycket betydande

grupp av jordbrukets arbetare med en arbetstid, som vore bland de längsta

i landet förekommande, och att deras ställande helt utanför regleringen

måste för dem te sig som en obillighet och innebära ett vidgande av den

redan bestående klyftan i arbetstidshänseende mellan dem och egentliga

jordbruksarbetare.1 Denna för djurskötseln oförmånliga motsats hade, framhålles

det, redan påverkat tillgången på god arbetskraft inom detta område.

Därtill komme att örn övriga jordbruksarbetare, vilka delvis sysslade med

vård av dragare eller annan djurskötsel, icke berättigades att inräkna tiden

härför i den arbetstid, som vore underkastad lagens regler, arbetstidsregleringen

för deras vidkommande bleve illusorisk eller åtminstone av ringa värde.

Vad sålunda anförts till stöd för reservationen finner jag ovedersägligt.

Även örn en arbetstidsreglering för djurskötare är förenad med vissa svårigheter

torde desamma emellertid icke vara omöjliga att övervinna. Jag vill i

detta sammanhang endast erinra örn att djurskötselns inordnande under

lagen i princip enhälligt tillstyrkts av bland andra socialstyrelsen och arbetsrådet.

Enligt min mening är en reglering av djurskötarnas arbetstid samtidigt

med regleringen av övriga lantarbetares arbetstid nödvändig för att

jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad arbetskraft för den

för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården. Med hänsyn härtill och vid

1 Beträffande djurskötarnas arbetstid hänvisas till de i inledningen lämnade statistiska

uppgifterna rörande arbetstiden inom jordbruket i vårt land.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majus proposition nr 230.

övervägande av de övriga skäl som anförts för och emot djurskötselns inbegripande

under lagen, har jag funnit mig böra förorda reservationens ståndpunkt

att lagen göres tillämplig å djurskötsel, som ingår i jordbruk eller dess

binäring.

•Jag övergår härefter till sista delen av frågan örn lagens tillämpningsområde,

alltså spörsmålet örn dettas begränsning med hänsyn till företagets

storlek. I detta avseende föreligga dels sakkunnigmajoritetens förslag att

företag med i regel minst 3 arbetare skola gå in under lagen, dels herrar

Jeppssons och Löfvanders reservation enligt vilken tillämpningen begränsas

till företag med i regel minst 5 arbetare, dels ock de yrkanden som i vissa

yttranden framställts örn utsträckning av lagens tillämplighet, utöver sakkunnigmajoritetens

förslag, beträffande såväl lagen i dess helhet som ock

särskilt såvitt angår trädgårdsskötsel.

Yad först beträffar det egentliga jordbruket har till stöd för den längre

gående begränsningen enligt reservationen anförts dels den mera formella

omständigheten, att densamma överensstämmer med allmänna arbetstidslagens

ståndpunkt, och dels vissa förhållanden, förknippade med området

för den nu ifrågavarande lagstiftningen. Främst har anförts vikten av att vid

denna lagstiftning gå fram med försiktighet och att, i den mån så kunde ske,

undvika en tvingande reglering för mellangruppen av företag, vilkas anpassningssvårigheter

i detta hänseende ansetts vara stora, och avvakta den inverkan

på dess arbetstidsförhållanden som kunde förväntas av regleringens

lagliga genomförande för de större företagen. Inom mellangruppen deltoge

i arbetet i stor utsträckning även arbetsgivarens familjemedlemmar, gentemot

vilka en privilegiering av de lejda arbetarna inom gruppen bomme att

framstå som omotiverad. I något yttrande har reservationens begränsning

ansetts icke i och för sig önskvärd men nödvändig örn djurskötseln hänfördes

under lagen. För majoritetsförslaget däremot har åberopats framförallt, att

det vore oegentligt att inom en näring genomföra en arbetstidsreglering,

som berörde blott en mindre del av dennas arbetare. Yad anginge motsvarande

gränsdragning i allmänna arbetstidslagen förelåge, har det vidare

framhållits, mellan hantverk och småindustri å ena samt större industriföretag

å andra sidan en skillnad i arbetsvillkor i allmänhet, som motiverade en

olikhet i fråga om arbetstidsreglering, men som saknade motsvarighet med

avseende å lönearbetare i mindre och större jordbruk.

Jag har i det hänseende, varom nu är fråga, icke funnit skäl frångå sakkunnigmajoritetens

förslag. Mot en i och för sig önskvärd, formell överensstämmelse

med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen kunna givetvis

tala faktiska olikheter inom de båda lagarnas tillämpningsområden. I detta

fall synes så vara förhållandet i såväl den nyss berörda sociala likställigheten

mellan arbetare i små och stora jordbruksföretag som den omständigheten,

att gränsen inom jordbruket måste sättas relativt lågt för att icke

huvudparten av dess arbetarstam skulle ställas utanför regleringen. Från

åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland lantbruksstyrelsen,

bär ock framhållits att lagen skulle förfela sitt syfte, därest den endast

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

tornine att avse företag med mer än fyra arbetare. Jämväl för jordbrukets

arbetsgivare torde det ur konkurrenssynpunkt vara av vikt att en reglering

av arbetstiden såvitt möjligt sker enhetligt. Att emellertid i detta hänseende

gå så långt som från visst arbetsgivarhåll ifrågasatts nämligen att lagen

skulle i princip omfatta alla företag inom jordbruket torde å andra sidan

åtminstone för närvarande icke vara tillrådligt. Vad beträffar intresset av

en försiktig tillämpning av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka

den till företag med mer än fyra arbetare, kan detta utan att äventyra

lagens syfte tillgodoses på mångahanda sätt: genom dispensbestämmelser,

vid anoidnandet av tillsynen a lagens efterlevnad, genom att försöksvis

giva lagen temporär giltighet o. s. v., spörsmål vartill jag återkommer i det

följande. Beträffande särskilt det skäl för reservationens ståndpunkt, som

skulle ligga däri, att i jordbruk av den ifrågavarande mellanstorleken arbetsgivarens

familjemedlemmar i stor utsträckning deltoge i arbetet och skulle

komma i motsättning till de lejda arbetarna, må framhållas, att denna olägenhet

oundvikligt följer med varje gränsdragning av detta slag. Det förefaller

för övrigt sannolikt, att familjemedlemmarnas deltagande i arbetet är i högre

grad kännetecknande för företag med 1 å 2 arbetare än för dem med 3 å 4

arbetare, örn vilka sistnämnda här vore fråga. Att, som i något yttrande

ifrågasatts, i anledning av djurskötselns medtagande göra en snävare begränsning

av lagens tillämpningsområde än som eljest skulle vara påkallat

av sakliga skäl, torde icke vara lämpligt.

Beträffande trädgårdsskötseln har från arbetsgivarföreningarna inom

denna näring särskilt påyrkats att lagen gjordes tillämplig å alla företag,

oberoende av arbetarantalet, och från arbetarorganisationerna att lagen utsträcktes

även till företag med endast två arbetare. Som skäl härför har framför

allt anförts att med hänsyn till de inom trädgårdsnäringen särskilt

rådande förhållandena eljest en mycket ringa del av densamma skulle falla

inom lagen och dess tillämpning medföra risker för de större företagen. De

sålunda anförda skälen finner jag bärande. Yar gränsen rätteligen bör

dragas synes tveksamt. Jag har emellertid funnit övervägande skäl tala för

att såsom påyrkats från arbetsgivarhåll lagen i princip göres tillämplig å

samtliga trädgårdsföretag, sålunda jämväl å företag med endast en eller två

lejda arbetare.

Såsom framgår av det föregående ha de sakkunniga haft vissa uttalanden

rörande vilka arbetsområden som böra hänföras till jordbruk m. m. samt

huruvida flera av samma person ägda företag borde ifråga örn lagens tilllämpning

betraktas som en enhet. Avgörandet av dessa spörsmål torde böra

ankomma på rättstillämpningen.

Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket.

De sakkunniga.

Principen om 8 timmars arbetsdag. De sakkunniga framhålla,

att arbetstidens reglerande inom jordbruket efter principen örn 8 timmars

arbetsdag brukat från arbetarhåll framställas som ett önskemål, och uppehålla

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230. 59

sig därefter vid denria princips historiska utveckling och innebörd. I detta

hänseende anföra de sakkunniga bland annat följande.

Alltsedan de första strävandena i början av 1800-talet att ernå begränsning

av arbetstiden inom industrien hade principen om 8 timmars arbetsdag

efter hand blivit den paroll, under vilken i arbetstidshänseende missgynnade

arbetargrupper framställt krav på en dräglig arbetstid. Principen hade tidigt

upptagits som önskemål på arbetarkongresser, nämligen i Baltimore 1866,

på den första arbetarinternationalens kongress i Genéve samma år samt på

den internationella socialistkongressen i Paris 1889.

Internationellt erkänd som rättesnöre för socialpolitiskt reformarbete

hade principen blivit genom fredsfördraget i Versailles, i vars första del,

omfattande nationernas förbunds akt, de fördragsslutande parterna bland

annat förklara, att de skola bemöda sig att åvägabringa och upprätthålla

rättvisa och människovärdiga arbetsvillkor, och att de i detta syfte skola

upprätta och vidmakthålla nödiga internationella organ. Andra delar av

fördraget innehålla bestämmelser örn den internationella arbetsorganisationen

samt allmänna principer för arbetsvillkorens reglering, däribland »uppställande

av 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka som mål överallt,

där detta ännu ej blivit uppnått». Genom sitt medlemskap i nationernas

förbund torde vårt land hava åtagit sig att verka för detta mål.

Principen hade närmare utformats i den s. k. Washingtonkonventionen,

beslutad å den internationella arbetsorganisationens första konferens i

Washington år 1919. Konventionen, som icke ratificerats av Sverige 1), gällde

endast industri men icke jordbruk och handel; att fastställa gränsen mellan

industri å ena samt jordbruk och handel å andra sidan hade överlämnats

åt myndigheterna i varje land.

Principen örn 8 timmars arbetsdag kunde givas olika innebörd, antingen

så att arbetstiden begränsades till 8 timmar örn dygnet eller i genomsnitt för

viss tidrymd detta värde, eller ock ansåges 8 timmar vara ett normalvärde

på arbetsdagens längd, vilket, beroende på arbetets art, finge över- eller

underskridas, så att reell överensstämmelse ernåddes mellan arbeten av olika

slag. Principens uppkomst och utveckling syntes de sakkunniga giva stöd

för riktigheten av den sistnämnda meningen. Jämväl 8-timmarsdagens i

förbundsakten angivna syfte att tjäna förverkligandet av social rättvisa samt

främja lönearbetarens fysiska, moraliska och intellektuella välbefinnande förverkligades

enligt de sakkunnigas mening bäst genom att visst utrymme för

differentiering gåves så att hänsyn toges till arbetets art och så att i olika

grad ansträngande eller hälsofarliga arter av arbete icke likställdes i arbetstidshänseende.

En differentiering bleve särskilt aktuell vid reglering av

arbetstiden inom jordbruket, vars arbetsförhållanden i många hänseenden

skilde sig från det industriella arbetet.

Till stöd för sin tolkning av principen anföra de sakkunniga vidare, att

möjlighet till en differentiering, som nu nämnts, funnes i gällande lag örn arbetstidens

begränsning, ävensom att sagda synpunkt kommit till uttryck i vissa

lagstiftningsprojekt.

*) Konventionen bygger väsentligen på samina principer som den svenska arbetstidslagen.

Bland viktigare skiljaktigheter må bär angivas följande. Konventionen medgiver undantag

för företag, vari enbart familjemedlemmar sysselsättas, medan den svenska lagstiftningen

bland annat undantager företag med fyra arbetare och därunder. Av betydelse för jordbruket

och därmed jämförliga arbetsområden må nämnas att konventionen i motsats mot

den svenska Ingen omfattar byggnadsarbete för jordbruk och dess binäringar ävensom

djurskötsel bedriven i samband med industriell verksamhet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Sålunda hade i en motion vid 1913 års riksdag av herr Steffen m. ti.,

angående utredning om arbetstidens reglering bland annat inom jordbruket,

uttalats, att ett ögonmärke för den begärda utredningen borde vara att söka

åstadkomma reell örn ock ej formell likställighet i arbetstidshänseende mellan

lönearbetare i olika näringsgrenar. I ett år 1927 i Finland framlagt

kommittébetänkande hade likaså framhållits, att man i fråga örn arbetstiden

inom industri och jordbruk icke finge stanna vid likställighet beträffande

timantal utan taga hänsyn till arbetets olika art. Vidare kunde omnämnas

den s. k. skeppstjänstkommitténs betänkande år 1919, vari arbetstiden för

sjöman å fartyg i hamn fixerats till 8V2 timmar örn dygnet, enär sjömannens

bostad och arbetsplats, i motsats till vad i regel vore fallet inom andra arbetsområden,

lokalt sammanfölle.

De sakkunniga sammanfatta sin ståndpunkt i nu ifrågavarande hänseende

sålunda:

»Med beaktande av det nu anförda synes principen örn 8 timmars arbetsdag

böra givas den innebörden, att arbetstiden i normalt industriellt arbete,

d. v. s. arbete som i regel bedrives inomhus med tillhjälp av mekaniska

anordningar, drivna av maskinell kraft, må uppgå till högst 8 timmar av

dygnet eller 48 timmar i veckan, samt att arbetstiden för arbeten, som vid

jämförelse med normalt industriellt arbete äro mer eller mindre ansträngande

eller hälsofarliga, må — inom ramen av den arbetstid, som socialt sett

kan anses skälig — anpassas så, att reell likställighet mellan arbetena i möjligaste

mån ernås.

Därest arbetstiden inom jordbruket och därmed jämställda arbetsområden

ordnas på sätt de sakkunniga föreslå, hålla de sakkunniga före, att praktisk

motsvarighet i arbetstidshänseende ernås mellan dessa arbetsområden och

de näringar, som hemfalla under allmänna arbetstidslagen, eller m. a. o. att

8-timmarsprincipen kommit i tillämpning även såvitt angår arbetstiden inom

jordbruket och dess binäringar.»

Särskilda skäl för 8-1 immar sprincipens modifiering bet

r äff ande j or dbruket. Av sådana för jordbruket speciella förhållanden,

som enligt de sakkunnigas mening föranledde, att en arbetstidsreglering inom

denna näring borde gestaltas annorlunda än inom industrien, framhålla de

sakkunniga till en början följande, vilka för ernående av reell likställighet i

arbetstidshänseende med industriella arbeten motiverade en något längre

genomsnittlig dygnsarbetstid än 8 timmar.

»Arbetet utföres här i regel i det fria, och det är härigenom hälsosammare

och mera omväxlande än arbetet vid en maskin inne i en fabrik. Det

nyttiga arbetet per tidsenhet blir i lantbruket med nödvändighet jämförelsevis

litet. I en fabrik är det året igenom den utan avbrott gående maskinen,

som bestämmer arbetstakten, det hela fungerar perfekt, störningarna äro få,

arbetsplatsen koncentrerad och arbetet noga övervakat. I jordbruket åter

äro störningarna många. Ofta försvåras eller hindras arbetet av ogynnsamma

väderleksförhållanden, dragdjurens vilopauser inverka på arbetets

gång, åtskillig tid åtgår för förflyttning till och från den egentliga arbetsplatsen

och för iordningställandet av redskap före eller efter det egentliga

arbetet. Ett annat förhållande, som i sin mån motiverar en något längre

tillmätt arbetstid för lantbrukets arbetare än för industriens är, att lantarbetaren

i regel är boende på den gård, där han är anställd. Han behöver

för den skull icke — såsom merendels industriarbetaren — sätta bort något

av sin fritid för att förflytta sig till och från arbetsplatsen.»

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition ur 230.

Även bortsett från omständigheter av nu nämnt slag vore emellertid förhållandena

inom jordbruket sådana, att en på samma sätt som inom industrien

utmätt och indelad arbetstid icke vore lämplig för jordbruket. De

sakkunniga anföra härom:

»Vad som framför allt inverkar på lantarbetarens arbetstid är jordbrukets

beroende av årstid och väderlek. Ju kortare vegetationstiden är och ju

ogynnsammare väderleksförhållandena gestalta sig, desto intensivare mäste

arbetet sättas in, för att jorden skall kunna avvinnas den avkastning, som

är ändamålet med dess brukande. På arbetstiden inom jordbruket inverkar

också i hög grad dess beroende av djurkraft. Örn också maskinkraften mer

och mer kunnat tagas i jordbrukets tjänst, kan den dock aldrig där tillnärmelsevis

komma till samma arbetsbesparande användning som inom industrien.

Effekten hos en maskin kan genom fortgående förbättringar stegras

och en maskin kan arbeta utan uppehåll. Djurkraftens arbetsförmåga åter

är en gång för alla mer eller mindre given, dragaren behöver avsevärd tid

för vila och binder, i långt högre grad än maskinen, mänsklig arbetskraft

för tillsyn och vård. Inom industrien kan människan genom organisation

och tekniska hjälpmedel snart sagt göra sig till herre över arbetstiden, inom

jordbruket åter sätter naturen en gräns för den möjliga arbetstidsförkortningen,

en gräns som icke med än så planmässiga åtgärder kan ändras. Det

är under sådana förhållanden uppenbart, att en arbetstidsbegränsning på

jordbrukets område är ett betydligt svårare problem än en begränsning av

arbetstiden inom industrien. Kan inom industrien ett jämförelsevis stelt

och snävt arbetstidsschema komma till användning, är detta icke möjligt för

jordbrukets del. Totalarbetstiden måste här utmätas rundligare än inom

industrien och tidsschemat måste göras mera smidigt. Ett smidigt arbetstidsschema

för jordbruket nödvändiggöres också av skiftande klimatiska förhållanden

och jordbrukens växlande karaktär. Medan vegetationstiden på

skånska slättbygden når en längd av omkring 250 dagar, håller den sig

inom mellersta Sverige omkring 210 dagar och stannar i övre Norrland vid

150 dagar. Jordmånen växlar också avsevärt inom landet.»

Den principståndpunkt, sakkunnigmajoriteten sålunda intagit, delas icke

av herrar Andersson och Johansson, vilka till stöd för sin reservation, avseende

framförallt kortare års- och veckoarbetstider, anfört att en arbetstidsreglering

för jordbruket för att bliva av något egentligt värde för arbetaren

måste så avvägas, att största möjliga likställighet uppnåddes mellan arbetstiden

för jordbrukets och industriens arbetare. Sådan likställighet syntes

kunna uppnås åtminstone vad anginge sammanlagda arbetstiden för år.

Till belysande särskilt av den inverkan störningar och andra avbrott utöva

på förhållandet mellan arbetstid och arbetseffekt inom jordbruket anföra

de sakkunniga resultaten av vissa tidsstudier vid Alnarp, Ultuna, Uddeholm

och Munkagård under vegetationsperioderna 1925-—1928 (återgivna i tabellform

i de sakkunnigas betänkande sid. 56). Ifrågavarande undersökningar

omfattade olika former av brukning, skördearbeten och transporter, tillsammans

19 arbetsformer, och avsågo bland annat förhållandet mellan å ena

sidan den effektiva arbetstiden — varmed avsåges arbetstid utom förberedelsearbeten,

utryckning o. d., nödvändiga avbrott för påfyllning o. d., vilopauser

och störningar — samt å andra sidan nettoarbetstiden, d. v. s. tiden

från arbetets början till dess slut efter avdrag för måltidsraster. Itesultatet

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr 230.

utvisar, att den effektiva arbetstiden i procent av nettoarbetstiden varierade

för de undersökta arbetsformerna i stort sett mellan 55 och 85 och i genomsnitt

uppgick till närmare 70 procent. Av återstoden utgjorde cirka 12

procent förberedelsetid, medan för arbetet nödvändiga avbrott, pauser under

arbetet samt störningar upptogo 17 procent av nettoarbetstiden.

Haster, semester och annan fritid. I detta hänseende framhålla

de sakkunniga till en början, att av de två tänkbara metoderna för genomförande

av en lagstadgad arbetstidsreglering, nämligen direkt reglering, därvid

lagen fastställer det maximum av arbetstimmar som må uttagas under loppet

av en viss tidsperiod, och indirekt reglering, vid vilken lagen bestämmer det

minimum av fritid som arbetaren skall åtnjuta under en viss tidsperiod,

de sakkunnigas förslag liksom de två i vårt land förut gällande arbetstidslagarna,

allmänna arbetstidslagen och sjöarbetstidslagen, bygger på den

förstnämnda metoden. Detta innebär, att förslaget liksom de nämnda lagarna

icke upptager några bestämmelser örn raster, nattvila, söndagsledighet och

semester.

De sakkunniga erinra vidare i detta sammanhang örn arbetarskyddslagens

bestämmelser angående raster, nattvila, veckovila och semester samt framhålla,

att det kunde ifragasättas, örn icke denna lags tillämplighet borde utsträckas

att omfatta även jordbruket eller ock liknande föreskrifter intagas

i förslaget till lantarbetstidslag. I denna fråga anföra de sakkunniga:

»Enär förslag, innebärande att arbetarskyddslagen i dess helhet skall göras

tillämplig ä/ven på arbete inom jordbruket, under senare år vid olika tillfällen

framförts i riksdagen, och då denna fråga alltjämt torde vara aktuell,

synes det icke lämpligt att i förevarande sammanhang föreslå en sådan

ändring av arbetarskyddslagen, att endast en del av dessa bestämmelser nu

förklaras skola gälla inom jordbruket. Inför ett väntat allmänt utsträckande

av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till jordbrukets arbetsfält synes

det ej heller vara lämpligt att i förevarande förslag nu införa en bestämmelse

örn, att viss del av arbetarskyddslagen skall gälla inom jordbruket.

Bestämmelser med så allmän avfattning som de ifrågavarande torde för

öviigt icke hava sin rätta plats i en arbetstidslag utan torde höra hemma,

där de nu sta, d. v. s. i arbetarskyddslagen. Något större behov för jordbrukets

del av dylika föreskrifter torde icke heller förefinnas. Inom jordbruket

med dess naturliga arbetsförhållanden giva sig raster och andra behövliga

ledigheter av sig självt på ett helt annat sätt än inom industrien

med dess konstlade arbetsformer.»

Arbetstidens förläggning. De sakkunniga föreslå icke några bestämmelser

angående arbetstidens förläggning till viss tid av dygnet, till veckans

söckendagar e. d. I nu gällande arbetstidslagar finnas sådana bestämmelser

i sjöarbetstidslagen, däremot icke i allmänna arbetstidslagen. Som skäl för

sin ståndpunkt härutinnan anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

Något behov av dylika bestämmelser för lantarbetets del torde icke föreligga.

Inom detta område ansåge såväl arbetsgivare som arbetare självfallet,

att söny och helgdagar skulle vara arbetsfria, därest ej särskilda omständigheter

påkallade undantag, och vad anginge arbetstidens förläggning till viss

del av dygnet vore arbetsuppgifterna merendels sådana att de icke lämpade

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Majus proposition nr 230.

sig att utföra under tid, som borde vara reserverad för nattvila. Undantag

därutinnan kunde nödvändiggöras med hänsyn till väderleksförhållanden

eller till djurvården; undantag av förstnämnda skäl förekomme enligt de

sakkunnigas antagande icke i sådan utsträckning, att hygieniska vådor för

arbetarna därav kunde befaras, och vad anginge djurvården, folie denna enligt

sakkunnigmajoritetens förslag utanför regleringen.

Övertid och övertidsersättning. I dessa hänseenden framhålla de

sakkunniga bland annat följande.

Vid genomförandet av en lagstadgad arbetstidsbegränsning måste hänsyn

tagas till opåräknade omständigheter, vilka kunde göra det omöjligt för

arbetsgivaren att med normal arbetsstyrka få det nödvändiga arbetet utfört

inom den i lagen tillmätta arbetstiden, och arbetsgivaren givas möjlighet

att utöver den konstanta eller normala arbetstiden för särskilda fall uttaga

viss övertid. För jordbrukets del torde dessa opåräknade omständigheter

mestadels utgöras av ogynnsamma väderleksförhållanden.

I utländska arbetstidslagar förekomme bestämmelser även örn övertidsarbetes

betalning; avsikten därmed torde emellertid i allmänhet icke vara

att tillförsäkra arbetaren viss minimilön utan att hålla användningen av

övertidsarbete inom socialt önskvärda gränser. Dylika bestämmelser funnes

i vårt land i sjöarbetstidslagen, däremot icke i allmänna arbetstidslagen.

De sakkunnigas förslag upptoge dels vissa förutsättningar för att övertidsarbete

över huvud taget skulle få användas och dels begränsning därav till

visst antal timmar, varför de sakkunniga funne opåkallat att tillika införa

ett stadgande om särskild ersättning för övertidsarbete. Frågan därom

borde lämpligen regleras genom avtal.

Yttrandena.

Såsom i de föregående delarna av den allmänna motiveringen återgivits

hava i åtskilliga yttranden, särskilt från hushållningssällsJcapen, understrukits

de skäl, som av sakkunnigmajoriteten anförts för att arbetstidsregleringen

borde gestaltas annorlunda inom jordbruket än inom industrien. Därvid har

framförallt pekats på jordbruksarbetets mindre hälsofarlighet och mindre

andel effektivt arbete i jämförelse med industriarbetet. I detta sammanhang

må med avseende å principerna för regleringens anordning endast anföras

följande ur socialstyrelsens yttrande.

Styrelsen återger till en början vissa uppgifter från en av styrelsen år

1925 framlagd statistisk undersökning rörande allmänna arbetstidslagens verkningar,

efter vars verkställande enligt styrelsens mening inga förändringar av

större omfattning och betydelse inträffat på området. Härefter framhåller

stjTelsen i huvudsak följande.

Undersökningen utvisade, att av de cirka 1.2 miljoner arbetare inom jordbruk,

industri och hantverk, handel och samfärdsel samt husligt arbete, som

torde finnas inom vårt land, omkring hälften ansåges hava en arbetsvecka

av 48 timmar eller mindre. Den återstående gruppen finge sin prägel genom

jordbruksbefolkningen, vilken torde omfatta inemot hälften av totalbefolkningen

och en föga mindre del av löntagarna. Den gräns, som sålunda i arbetstidsavseende

befunnits gå mellan å ena sidan jordbruksnäringen, tagen i vidaste

bemärkelse, och å den andra de industriella yrkena, vore dock enligt utredningen

ingalunda fast, utan stadd i ständig förskjutning beträffande olika

orter och yrkesgrupper. Härvid försigginge en brottning mellan tvenne

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

principer i fråga om arbetstidens längd och kanske än mer i fråga örn dess

fördelning, av vilka den ena sökte sitt berättigande i industriarbetets jämna,

maskinmässiga gång, medan den andra bottnade i jordbruksarbetets oregelbundenhet

och nära beroende av väder och vind samt av årstidernas växling.

I utredningen konstaterades, att den industriella arbetstiden, särskilt i närheten

av städer och industrisamhällen, haft inflytande på tiderna för lantarbetet,

men att dessa i sin tur återverkat på åtskilliga till jordbruket knutna

hantverk och industriella arbeten, bl. a. byggnadsarbete för lantbrukets behov.

Att ett mera schematiskt överförande på jordbrukets område av den industriella

normalarbetsdagen skulle medföra vanskligheter torde få anses ligga

i öppen dag med hänsyn till lantbrukets speciella, av naturförhållanden o. dyl.

betingade arbetsvillkor. Detta förbisåges ej heller av de båda reservanter,

herrar Andersson och Johansson, vilka i princip yrkat likställighet mellan

arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare (jämte trädgårdsarbetare) och den

industriella arbetstiden. När de sakkunnigas majoritet avböjde detta förslag,

motiverades detta ställningstagande icke allenast med de svårigheter en så

betydande arbetstidsförkortning skulle medföra för jordbruksdriften, utan

även med det genom jordbruksekonomiska undersökningar bestyrkta faktum,

att inom jordbruket störningar och andra avbrott i arbetet utövade en betydande

inverkan på förhållandet mellan arbetstid och arbetseffekt, på sätt

av de sakkunniga återgivna resultat från tidsstudier utvisade. Av dessa skäl

kunde socialstyrelsen i fråga örn ordinarie arbetstidens längd — liksom även

beträffande förändrad arbetstid, övertid m. m. — ansluta sig till sakkunnigmajoritetens

mening.

Till de sakkunnigas uppgifter örn resultatet av vissa tidsstudier har av

svenska lantarbetsgivarnes centralförening anmärkts, att ifrågavarande undersökning

företagits vid egendomar, där driften vore rationaliserad och övervakningen

av arbetet tillfredsställande, samt att procentsiffrorna sannolikt

blivit väsentligt lägre, örn undersökningen skett å egendomar ur olika storleksgrupper

och med mer eller mindre effektiv kontroll och dugande arbetsledning.

I motsats till nu nämnda yttranden har den princip örn full likställighet

mellan industriens och jordbrukets arbetstidsregleringar med avseende å

arbetstiden för år, som uttalats i herrar Anderssons och Johanssons reservation,

biträtts — liksom i huvudsak reservationen i övrigt — av en reservant

i socialstyrelsen, t. f. byråchefen Hagman, och två reservanter i arbetsrådet,

herrar Holmström och Bergman, samt av landsorganisationen och svenska.

lantarbetare förbundet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att vad reservanterna anfört

beträffande lagens detaljer syntes böra komma under närmare övervägande.

I

I detta sammanhang må anmärkas, att arbetsrådet i sitt yttrande vad anginge

principerna för lantarbetstidslagens uppställning och avfattning funnit

det vara en fördel, örn samma formulering kunde användas i lantarbetstidslagen

som i allmänna arbetstidslagen. Rådet har därför föreslagit, att i de

fall, där de sakkunnigas förslag avveke från allmänna arbetstidslagen utan

att någon olikhet i sak åsyftades, avfattningen ändrades till överensstämmelse

med sistnämnda lag. Likaledes syntes det rådet önskvärt, att mot
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230. 65

svarande bestämmelser i de båda lagarna placerades i samma ordningsföljd

och örn möjligt erhölle samma paragrafbeteckning.

Såsom förut framhållits utgör det föreliggande lagförslaget ett försök till

utjämnande av den olikhet i avseende å arbetsvillkor som består mellan

jordbruksbefolkningen och övriga folkgrupper. Det har för mig vid ståndpunktstagande

till förslaget stått klart, att örn reformens nämnda huvudsyfte

verkligen skulle uppnås, principiell likställighet i fråga örn arbetstiden mellan

jordbrukets och industriens arbetare måste genomföras. Denna ståndpunkt

överensstämmer med de sakkunnigas såtillvida som dessa enligt sin motivering

eftersträvat en i möjligaste mån reell likställighet av detta slag. Då emellertid

de sakkunniga till förverkligande av detta syfte föreslagit en genomsnittlig

arbetstid för jordbruket, som betydligt överstiger industriens, lärer berörda

syfte i varje fall knappast framstå klart för de arbetare, vilka genom reformen

skulle beredas social rättvisa, eller för de arbetare och arbetssökande, vilkas

uppskattning av jordbruksarbetet det gällde att påverka i gynnsam riktning.

Även frånsett dessa ingalunda oviktiga psykologiska faktorer kan jag emellertid

icke dela de sakkunnigas åsikt, att deras förslag skulle innebära

reell likställighet på den grund att jordbruksarbetet till följd av ringare

hälsofarlighet, mindre pressande beskaffenhet och lägre procent effektivt

arbete under en viss tid praktiskt motsvarade industriellt arbete under en

något kortare tid. Vad särskilt angår principen, att arbetstidsregleringens

mått borde bestämmas med hänsyn till arbetets olika grad av intensitet och

effektivitet, kan till en början vad de sakkunniga anfört icke anses giva vid

handen, att denna princip godtagits i eller ens vore väl förenlig med hittillsvarande

svensk arbetstidslagstiftning. Framförallt måste emellertid mot densamma

anmärkas, att därmed arbetstidsregleringens syften endast ofullständigt

och otillfredsställande fullföljas. De psykologiska faktorerna hava redan

berörts. Ett annat viktigt ändamål med regleringen, som likaledes med tilllämpning

av denna princip bortskymmes, är syftet att garantera och reglera

en ur sociala och kulturella synpunkter önskvärd fritid; värdet av fritiden

röner tydligen endast i mindre mån inverkan av arbetets större eller mindre

intensitet och effektivitet. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas, att

en princip av dylikt innehåll konsekvent tillämpad skulle föra mycket långt

inom arbetstidslagstiftningens område. För dess genomförande, örn också

blott i form av en differentiering mellan nu ifrågavarande arbetsområden å

ena och allmänna arbetstidslagens i detta hänseende skiftande tillämpningsområde

å andra sidan, torde i varje fall erfordras en betydligt fullständigare

utredning i detta särskilda hänseende än de sakkunniga förebragt.

En godtagbar likställighet synes däremot kunna genomföras på grundval

av herrar Anderssons och Johanssons reservation, till vilken jag därför i

princip vill ansluta mig. Till frågorna örn likställighetens genomförande i

detalj återkommer jag i specialmotiveringen.

Vidkommande principerna för lagförslagets uppställning och avfattning

ansluter jag mig till vad arbetsrådet anfört örn anknytning i möjligaste mån

till allmänna arbetstidslagens lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 230. 2496 95 5

Departe
ments
chefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Specialmotivering.

Lagens rubrik och underrubriker.

De sakkunniga hava benämnt sitt förslag »lag om arbetstiden i jordbruk

och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag)».

Arbetsrådet föreslår, att enär lagen skulle äga tillämpning även på visst

byggnadsarbete, i rubriken orden »jordbruk och trädgårdsskötsel» måtte utbytas

mot »jordbruk m. m.».

Enär rubriken varken enligt de sakkunnigas förslag eller enligt arbetsrådets

kan sägas lämna fullständig upplysning örn lagens tillämpningsområde, torde

med hänsyn till önskvärdheten av en kort rubrik och i enlighet med vad

båda förslagen praktiskt åsyfta lagen lämpligen böra benämnas endast »lantarbetstidslag».

För att vinna större överskådlighet över lagens bestämmelser har, såsom

framgår av departementsförslagets lagtext, införts vissa underrubriker.

1 §•

I 1 § av sakkunnigmajoritetens förslag angives i första stycket lagens

tillämpningsområde vara jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke

bedrivas såsom självständiga företag, byggnadsarbete för jordbruk och sådan

dess binäring, som nu nämnts, samt trädgårdsskötsel, ändock att densamma

bedrives utan samband med jordbruk, allt för så vitt i rörelsen till arbete för

arbetsgivarens räkning i regel användas flera än två arbetare.

Enligt andra stycket av majoritetsförslagets 1 § skall från lagens tillämpning

undantagas arbete som bedrives av staten, arbete som i regel utföres

mot ackordsersättning, husligt arbete samt arbete som innefattar djurskötsel.

Till sistnämnda slag av arbete skulle dock hänsyn tagas såtillvida, att arbetare,

som uteslutande eller huvudsakligen användes därtill, inräknades bland ett

företags arbetare vid bedömande av frågan, örn lagen ägde tillämpning å

företaget.

De sakkunnigas motivering till sitt förslag i första stycket har återgivits

under den allmänna motiveringen.

I motiveringen till andra stycket framhålles följande.

Arbeten, som bedrivas av staten, äro undantagna från allmänna arbetstidslagens

tillämpning, och skäl saknades att på jordbrukets område tillämpa en

annan grundsats.

Angående undantaget för vissa ackordsarbeten anföra de sakkunniga:

»Ackordsavtalet är en inom det egentliga jordbruket mindre använd avlöningsform.

Dels är denna avlöningsform med hänsyn till dragarna i regel

mindre användbar vid körningar med djurkraft, och dels är jordbruksarbetets

natur sådant, att det kräver särskild omsorg, som ej låter sig väl förenas med

den forcerade arbetstakt, ackordsarbete mestadels föranleder till. Ackordsarbete

förekommer huvudsakligen endast beträffande tillfälliga arbetare, och

mera undantagsvis i fråga örn statare och andra fasta arbetare såsom vid

skördearbete och dylikt. Beträffande vissa slag av arbete brukas ackords
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G7

Kungl. Majds proposition nr 230.

formen allmänt, såsom vid rensning och upptagning av rotfrukter. Den

brukas även vid en del andra arbeten, vilka kunna kontrolleras efter utförandet,

såsom dikesgrävning och andra grundförbättringsarbeten, skogshuggning,

vissa arbeten vid hö- och sädesskörden såsom höhässjning och

skylning ävensom vid gödselkörning.

Att inordna inom jordbruket regelmässigt förekommande ackordsarbeten

under fasta arbetstidsregler stöter på särskilda svårigheter och torde stundom

vara praktiskt taget omöjligt. Värdet av ackordssystemet skulle för arbetaren

väsentligt förminskas, därest han icke vore i tillfälle att anpassa arbetstidens

längd och förläggning efter väderleks- och temperaturförhållanden, och för

arbetsgivaren måste det ofta ställa sig omöjligt att kontrollera arbetstiden.

De sakkunniga hava under sådana förhållanden funnit det vara mest ändamålsenligt

att från förevarande arbetstidsreglering undantaga arbeten, som

utföras mot ackordsersättning.

Till förhindrande av missbruk har dock föreslagits, att undantaget endast

skall avse arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning. Härmed avses

i första rummet arbetets art; det skall vara ett sådant arbete, som allmänt

utföres å ackord, t. ex. rensning och upptagning av rotfrukter. Men uttrycket

medgiver även, att ett arbete, som måhända endast på en viss ort eller en

viss gård regelmässigt utföres såsom ackordsarbete, skall vara undantaget.

Däremot skola mera tillfälliga ackordsöverenskommelser icke konstituera

undantag.»

Angående undantaget för husligt arbete anföra de sakkunniga:

»Undantaget syftar närmast på sådana i lantbrukshushåll sysselsatta

tjänare, i regel kvinnliga, vilka, ehuru de uteslutande eller huvudsakligen

utföra husligt arbete, likväl äro anställda i och för jordbruksdriften och alltså

i rörelsen. Tjänare, som äro anställda i lantbrukarens och hans familjs personliga

hushåll, falla utanför lagen, enär de icke hava sin verksamhet i själva

jordbruksrörelsen, någon dess binäring etc. De falla jämväl utanför allmänna

arbetstidslagen, enär privata hem och hushåll icke äro rörelser eller

särskilda arbetsföretag i sistnämnda lags mening.»

De sakkunnigas motivering i frågan örn djurskötselns undantagande har

återgivits under den allmänna motiveringen.

Därunder hava jämväl återgivits de vid sakkunnigförslaget i denna del

fogade reservationerna dels av herrar Jeppsson och Löfvander därom, att

lagen ej borde omfatta andra företag än sådana, som i regel sysselsätta flera

än fyra arbetare, och dels av herrar Andersson och Johansson därom, att

arbete med djurskötsel, i den mån detsamma eljest folie under lagen, icke

borde undantagas från dess tillämpning i andra fall än när arbete av kortare

varaktighet vållades av födelser eller sjukdomsfall bland boskapen å tid, då

arbetaren eljest ej skulle vara i arbete. Därvid har återgivits även den förstnämnda

reservationens motivering samt i huvudsak motiveringen till den

sistnämnda reservationen. Till frågan om de fall, i vilka även enligt reservationen

arbete med djurskötsel skulle falla utanför lagen, återkommer jag

under 4—-7 §§ i departementsförslaget.

Yad i yttrandena förekommit i fråga örn lagens tillämpningsområde i

princip samt örn undantag för djurskötsel och beträffande mindre företag har

återgivits i den allmänna motiveringen.

I anslutning till det förstnämnda undantaget har lantbruksstyrelsen fram
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

hållit, att därest djurskötseln undantoges det borde komma till tydligt uttryck

i lagtexten, att även tillfälligt arbete därmed vore undantaget, så att

exempelvis en kördrängs bestyr med hästar icke skulle inräknas i hans

arbetstid.

Beträffande det sistnämnda undantagets utformning har av socialstyrelsen

gjorts anmärkning i två hänseenden:

»Genom orden ''allt för så vitt i rörelsen —---användas’ har den före
slagna

lagens tillämpning begränsats till sådana slag av verksamhet, som äro

att anse såsom ''rörelse''. En följd härav torde bland annat bliva, att trädgårdsskötsel

i vad angår parker och prydnadsträdgårdar samt väl även begravningsplatser

kommer att falla utom lagen.

Bestämningen ''i regel’, som förorsakat åtskillig osäkerhet vid den allmänna

arbetstidslagens tillämpning, måste otvivelaktigt komma att göra så i

ännu större utsträckning vid tillämpning av den föreslagna lagen. Dels torde

nämligen tvistefrågor om lagens tillämplighet med hänsyn till arbetarantalet

kunna förväntas oftare förekomma inom jordbruket med dess relativt små

företag, och dels har ju jordbruket på grund av sin starkt säsongbetonade

karaktär mycket växlande behov av arbetskraft under olika årstider. I vad

män torpare med dagsverksskyldighet och statares familjemedlemmar, som

anlitas för vissa göromål, skola beaktas vid beräknandet av arbetarantalet, lär

väl även komma att i många fall påkalla arbetsrådets prövning.»

Jämväl svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen ifrågasätter tolkningen avuttrycket

»i regel» och finner det icke med önskvärd tydlighet framgå, örn

exempelvis en arbetsgivare, som något år under 8 månader använder 3 arbetare

men under flera föregående år mestadels använt endast 2 arbetare, bleve

skyldig tillämpa lagen under förstnämnda år.

Undantaget beträffande arbete, som be drives av staten,

finner lantbruksstyrelsen omotiverat. Staten som företagare borde vara underkastad

samma tvångslagstiftning med sociala välfärdssyften som företagare i

allmänhet. Då bestämmelsen överensstämde med allmänna arbetstidslagen,

syntes emellertid en ändring på denna punkt utsiktslös.

För undantaget beträffande ackordsarbete funnes enligt socialstyrelsens

mening endast ett bärande skäl, nämligen omöjligheten i vissa fall

för arbetsgivaren att kontrollera arbetstiden. Det därav föranledda undantaget

borde emellertid, efter mönster av arbetarskyddslagen och allmänna

arbetstidslagen, inskränkas till arbete, som utfördes under sådana förhållanden,

att det ej kunde anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över

arbetets anordnande. Från arbetarskyddssynpunkt vore arbetstidsbegränsning

för ackordsarbete särskilt välmotiverad, då sådant arbete vanligen forcerades

mer eller mindre. Därjämte vore undantagsbestämmelsen icke tillfredsställande

preciserad och kunde befaras giva anledning till missbruk.

Arbetsrådet finner det principiellt betänkligt att låta avlöningsformen vara

avgörande för frågan örn lagens tillämplighet. Dessutom bomme bestämmelsen

med sin vaga avfattning att inbjuda till missbruk och försvåra kontrollen av

lagens efterlevnad. Lämpligast vore måhända att i princip lägga ackordsarbeten

under lagen men låta arbetsrådet meddela dispens i särskilda fall. I

varje fall borde det övervägas, örn skäl verkligen förelåge att låta undantaget

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 230.

omfatta även statare och andra fast anställda arbetare. Därest det skulle befinnas,

att behovet av undantag endast gällde arbete, som utfördes under

kortare tid av tillfälligt anställd personal och mot ackordsersättning, borde

stadgandet avfattas i enlighet därmed.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott däremot betecknar

det som en förutsättning bland andra för genomförandet av sakkunnigförslagets

arbetstidsbestämmelser, att ackordsarbetet folie utanför regleringen.

Yttrandet biträdes av länsstyrelsen i Uppsala län.

Undantaget för husligt arbete hade, framhåller socialstyrelsen,

icke av de sakkunniga motiverats och syntes tämligen opåkallat.

I fråga om lagrummets avfattning i övrigt har arbetsrådet

förordat, att paragrafens andra stycke, angivande de slag av arbeten, vilka

vore undantagna från lagens tillämpning, efter mönster av allmänna arbetstidslagen

uppdelades i moment, betecknade a), b) o. s. v. Därest lagen — såsom

arbetsrådet förordat — gjordes tillämplig å djurskötsel, bortfölle den av

de sakkunniga förordade bestämmelsen, att djurskötare skulle inräknas i

arbetarantalet, varvid å andra sidan paragrafens första stycke borde avslutas

med en bestämmelse, att i arbetarantalet icke skulle inräknas arbetare, som

användes till arbete, vilket enligt paragrafens andra stycke vore undantaget

från lagens tillämpning.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner erforderligt,

att det tydligare angåves, vilka arbetare som vore undantagna från lagens tilllämpning,

exempelvis om och när en kvinnlig tjänare, som utförde mjölkningsarbete

och särskilt under sommarhalvåret i stor utsträckning deltoge i jordbruksarbetet,

folie under lagens bestämmelser. Länsstyrelsen i Gotlands län

biträder detta yttrande.

I detta sammanhang kan nämnas socialstyrelsens påpekande, att det enligt

arbetsrådets erfarenhet ej så alldeles sällan förekomme, att en arbetare av

samme arbetsgivare användes till arbete inom såväl industrien som jordbruket.

Styrelsen har framhållit, att örn dessa fall lämnades obeaktade av lagstiftaren,

följden bleve, att arbetsgivaren kunde använda arbetaren till vartdera arbetet

under så lång tid som respektive allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen

medgåve och utan hänsyn till det andra arbetet, d. v. s. en fördubblad

normal arbetstid. Styrelsen ansåge en bestämmelse möjligen böra införas av

innehåll, att därvidlag den lagstadgade begränsning borde iakttagas, som

gällde för det arbete, vartill arbetaren i övervägande mån användes. I

I den allmänna motiveringen har jag angivit min ställning till frågan örn Departements - lantarbetstidslagens tillämpningsområde, däri inbegripet spörsmålen örn chefen.

undantagande från lagens tillämpning av arbete nied djurskötsel och av mindre

företag.

Det återstår i detta sammanhang att behandla de undantag från lagens tilllämpning,

som föreslagits för arbete som bedrives av staten, för arbete, som

i regel utföres mot ackordsersättning, och för husligt arbete. Till det undantag,

som i herrar Anderssons och Johanssons reservation föreslås för arbete

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

av kortare varaktighet, som å tid, då arbetaren eljest ej skulle vara i arbete,

vållas av födelser eller sjukdomsfall bland boskapen, återkommer jag under

4—-7 §§ i departementsförslaget.

Vad först angår arbete som bedrives av staten är detsamma undantaget från

allmänna arbetstidslagens tillämpning. Redan i propositionen (nr 247) i ämnet

till 1919 års lagtima riksdag framhölls att avsikten därmed icke vore, att

arbetare och befattningshavare i statens tjänst icke skulle komma i åtnjutande

av liknande förmåner som de i enskild tjänst anställda motsvarande befattningshavarna.

Frågan ansågs emellertid lämpligen kunna ordnas på administrativ

väg genom beslut av vederbörande styrelser eller förordnanden av

■kungl. Maj.t. På enahanda sätt torde kunna förfaras med de arbetare i statens

tjänst, vilka eljest skulle fallit under lantarbetstidslagens tillämpningsområde.

Undantaget beträffande arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning,

saknar däremot direkt motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. Mot förslaget

i denna del har från vissa myndigheters sida anförts, att det vore

piincipiellt betänkligt att — i motsats till vad som gällde enligt allmänna

arbetstidslagen — låta avlöningsformen avgöra frågan örn lagens tillämpning,

ävensom att för förslaget talade ett enda skäl, nämligen svårigheten för

aibetsgivaren att beträffande dylika arbeten kontrollera arbetstiden, vilket

skäl emellertid icke borde föranleda annat undantag än beträffande sådant

arbete som arbetsgivaren icke kunde åläggas att kontrollera. Det har vidare

fiamhållits, att missbruk kunde befaras, örn undantagsbestämmelsen gåves

den föreslagna formen, samt att undantaget i varje fall icke kunde få omfatta

statare och andra fast anställda arbetare. — Vad sålunda anförts synes mig

utgöra vägande skäl för att icke upptaga bestämmelsen i oförändrad form.

Däiemot torde risk för missbruk knappast föreligga, därest ifrågavarande

undantag utbytes mot dels ett undantag, efter mönster av allmänna arbetstidslagen,

föi aibete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess utförande, och dels ett undantag

för sådant ackordsarbete av vissa oftare förekommande slag, som utföres av

andia än företagets fast anställda arbetare. I den senare undantagsbestämmelsen

torde därvid böra innefattas arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter,

dikning och skogsarbete. Möjligen andra förekommande fall, vilka

böla därmed jämställas, torde kunna vinna beaktande dispensvägen.

Undantaget för husligt arbete syftar enligt de sakkunnigas motivering

närmast på sådana i lantbrukshushåll sysselsatta tjänare, i regel kvinnliga,

vilka, ehuru de uteslutande eller huvudsakligen utföra husligt arbete, likväl

aro anställda i och för jordbruksdriften. Med hänsyn till svårigheten att,

åtminstone i flertalet fall, i arbetstidshänseende skilja nu ifrågavarande

kategori fran tjänare, som äro anställda i lantbrukarens och hans familjs

personliga hushåll — vilka falla utanför den föreslagna lagen, enär de icke''

äro anställda i rörelsen —- har undantaget, mot vilket erinran allenast framställts

av socialstyrelsen, synts böra upptagas i departementsförslaget.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande även upptagit frågan örn behandlingen av

de fall, d är en arbetare användes till arbete, som delvis faller under allmänna

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ta proposition nr 230.

arbetstidslagen och delvis under lantarbetstidslagen. En liknande fråga har behandlats

i styrelsens betänkande den 9 april 1921 med förslag till reviderad

lag om arbetstidens begränsning. Där framhölls, att arbetsrådet i sin tidigaste

praxis tillämpat den s. k. »huvudsaklighetsprincipen», innebärande, att

en arbetare helt folie under allmänna arbetstidslagen, därest han huvudsakligen

sysslade med arbete, som vore underkastat denna lag, men eljest stöde

helt utanför densamma. Socialstyrelsen fann denna praxis ohållbar. Vad

som därefter i detta hänseende förekom i den på betänkandet byggda propositionen

(nr 359) till 1921 års riksdag samt vid dennas riksdagsbehandling

innebar icke något stöd för samma praxis. I anledning härav övergav arbetsrådet

densamma. — Då en betydande del av det område, som faller utanför

allmänna arbetstidslagen, nu underkastas arbetstidsreglering i särskild lag,

kan tydligen motsvarande fall uppkomma såsom en fråga, vilkendera lagen

skall äga tillämpning för viss arbetare. Vad i förstnämnda fråga anförts vid

dess upptagande år 1921 ger vid handen, att dess lösning genom uppställande

av en fast regel eller ens en princip för avgörandena i praxis är förenad med

stora vanskligheter, vilka tydligen föreligga även vid den liknande tillämpningsfråga,

som nu kan väntas bliva aktuell. Sistnämnda spörsmål erbjuder

dessutom vissa olikheter mot det i tidigare praxis uppkomna. Ehuru av socialstyrelsens

nu avgivna yttrande kan utläsas en gynnsammare inställning till

den ifrågavarande principen, torde frågan tills vidare böra lämnas öppen och

åtminstone under lantarbetstidslagens nu föreslagna provisoriska giltighetstid

avgörandet för varje fall överlämnas till de tillämpande myndigheterna.

Vad i övrigt anförts i avgivna yttranden torde icke böra föranleda ändring

i sakkunnigförslaget. Förutom de ändringar som angivits i det föregående

hava emellertid ett par jämkningar av redaktionell innebörd vidtagits.

2 §•

2 § i de sakkunnigas förslag motsvarar i huvudsak samma paragraf i allmänna

arbetstidslagen och angiver de undantag från lagens tillämpning, som

vad angår vissa i arbetet deltagande föranledas av deras personliga ställning

eller arten av deras anställning. Såsom arbetare skall sålunda vid lagens

tillämpning enligt de sakkunnigas förslag ej räknas medlem av aibetsgivaiens

familj samt ej heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare med

uppgift att leda och fördela arbetet, bokhållare eller annan kontorspersonal.

Till stöd för undantaget beträffande familjemedlem anföra cle sakkunniga:

»Det måste förutsättas, att förhållandet mellan medlemmar av en och

samma familj ytterst utformas efter andra hänsyn än dem, som bestämma

förhållandet '' mellan arbetsgivare och hans arbetare, och att därför också

familjebandet i sig självt innesluter det korrektiv mot missbruk, som en lagstiftning

å ifrågavarande område är avsedd att utgöra.»

Undantaget komme, framhålla de sakkunniga, att inom jordbruket få en

vidsträckt tillämpning. Bortsett från brukningsdelarna under 10 hektar

åker, vilka utgjorde inemot 80 procent av hela antalet brukningsdelar i riket,

och vilka oberoende av denna undantagsbestämmelse måste antagas komma

att falla utanför lagen, komme bestämmelsen dessutom att medföra undan
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

■lKungl. Majus proposition nr 230.

tagande från lagens tillämpning av en stor del av de s. k. bondebruken, till

vilka plägade hänföras brukningsdelar oni 10—50 hektar åker.

Begreppet familj kunde, yttra de sakkunniga vidare, givas olika innehåll,

örn hänsyn toges endast till släktskap eller till såväl släktskap som samboende

och annan gemenskap i levnadsförhållanden. Under förarbetena till arbetarskyddslagen,

vilken liksom de gällande arbetstidslagarna samt de sakkunnigas

förslag innehåller uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj», räknade

yrkesfarekommittén som sådan medlem endast arbetsgivarens make samt

anförvanter i rätt upp- eller nedstigande led. Departementschefen åter yttrade,

att uttrycket ifråga icke finge fattas för snävt, och att därunder borde

under vissa förhållanden föras även andra släktingar samt oskylda personer

såsom fosterbarn, myndlingar m. fl., när dessa levde i gemensamt bo med

arbetsgivaren eller tillhörde hans hushåll. I allmänna arbetstidslagen hade

utan ytterligare motivering intagits motsvarande uttryck och i sjöarbetsfidslagen

ett liknande. Arbetsrådets praxis på allmänna arbetstidslagens område

strede icke mot vad departementschefen sålunda anfört.

De sakkunniga framhålla, att den angivna innebörden av uttrycket icke

gåve full ledning för dess tolkning i varje förekommande fall; vad därur likväl

kunde härledas sammanfatta de sakkunniga på följande sätt:

»1) Alltid undantagna:

a) anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led,

b) maka eller make,

c) adoptivbarn och adoptivföräldrar.

2) Undantagna under förutsättning av samboende eller gemensamt hushåll

med arbetsgivaren:

a) syskon,

b) svågrar och svägerskor,

c) mågar och svärdöttrar,

d) svärföräldrar,

e) fosterbarn,

f) myndlingar.

Det torde å ena sidan kunna ifrågasättas, örn myndlingar städse skola vara

undantagna i fall av samboende eller gemensamt hushåll med förmyndaren

såsom arbetsgivare, men å andra sidan torde mellan samtliga de under 2)

bär ovan upptagna personerna och deras arbetsgivare sådan särskild familjesamhörighet

kunna föreligga även utan samboende eller gemensamt hushåll,

att det kan synas rimligt, att även i sådant fall undantaget för familjemedlemmar

blir tillämpat. Likaså torde fall kunna tänkas då än avlägsnare

släktingar böra hemfalla under undantaget. Att i en allmängiltig regel närmare

bestämma alla de fall, då undantag bör ske, torde icke låta sig göra,

utan lärer det få ankomma på praxis att uppdraga gränserna härutinnan.»

De sakkunnigas förslag till undantag beträffande överordnade befattningshavare

samt kontorspersonal avser att överensstämma med motsvarande

stadganden i allmänna arbetstidslagen.

I detta sammanhang ingå de sakkunniga på frågan örn den ställning, elever

inom jordbruk och trädgårdsskötsel intaga. De sakkunniga upptaga i sitt förslag

ingen bestämmelse därom men uttala, att därutinnan borde tillämpas

arbetsrådets praxis inom allmänna arbetstidslagens område, nämligen att

elever, så länge de erlade avgift för undervisningen och icke för sitt arbete

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230. 73

mottoge någon som helst ersättning, icke vore att räkna som arbetare men i

annat fall finge anses som arbetare enligt arbetstidslagen.

I yttrandena har socialstyrelsen i stället för uttrycket »befattningshavare

med uppgift att leda och fördela arbetet» förordat allmänna arbetstidslagens

formulering »befattningshavare i överordnad ställning». Sistnämnda uttryck

hade av arbetsrådet i enlighet med arbetstidskommitténs motivering tolkats

så, att från lagens tillämpning uteslutits endast sådana överordnade befattningshavare,

som icke alls eller endast undantagsvis deltoge i arbetet.

Jämväl arbetsrådet förordar allmänna arbetstidslagens formulering, vilken

enligt rådets mening bättre återgåve vad som enligt de sakkunnigas motivering

åsyftats med bestämmelsen. Tillika förordade arbetsrådet, att uttrycket

»bokhållare eller annan kontorspersonal» ersattes med »bokhållare eller annat

kontorsbiträde ».

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet motsätta sig en

så vid tillämpning av undantaget beträffande arbetsgivarens familj, som de

sakkunniga avsett. Som medlem av familjen borde enligt nämnda organisationers

mening i detta sammanhang räknas endast personer i blodsförvantskap

med eller adoptivförhållande till arbetsgivaren eller dennes make,

sålunda icke fosterbarn och myndlingar.

Sistnämnda organisationer uttala även, att formuleringen »befattningshavare

med uppgift att leda och fördela arbetet» vore alltför vid och obestämd.

Med »uppgift» bör här, framhålles det, icke förstås ett endast tillfälligt uppdrag

utan en anställning såsom arbetsledare. I stället föreslås formuleringen

»befattningshavare, som är anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare

leda och fördela arbete, vilket utföres av honom underställd personal, och i

vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager». Befattningshavare, som

regelbundet deltager i arbetet, borde däremot icke undantagas från lagens tilllämpning,

ehuru så skett i enstaka fall i arbetsrådets praxis.

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts har stadgandet i departementsförslaget

jämkats till närmare överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen.

Härigenom synas i huvudsak de synpunkter hava blivit beaktade, som

av landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet anförts på frågan

om undantaget för överordnad personal. Yad beträffar spörsmålet om tolkningen

av undantagsbestämmelsen för familjemedlemmar torde detsamma, då

tolkningen även avser den likalydande bestämmelsen i allmänna arbetstidslagen,

om vilken nu ej är fråga, icke böra upptagas i detta sammanhang.

3 §•

3 § i de sakkunnigas förslag överensstämmer i huvudsak med samma

paragraf i allmänna arbetstidslagen och innehåller föreskrifter därom, att

arbetsrådet på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den,

vilkens rätt beröres av arbetet, hade att dels i vissa fall med rättsligt bindande

verkan avgöra frågor rörande lagens tillämpning och dels i andra fall avgiva

utlåtanden i sådana frågor.

Departemen

chefen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Avgöranden av förstnämnda slag skulle tillkomma arbetsrådet:

i likhet med vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen, i frågor, huruvida

visst arbete vore att hänföra till sådant arbete, å vilket lagen ägde tilllämpning,

eller huruvida viss arbetstagare vore att enligt lagen räkna såsom

arbetare, samt

i ett fall, sammanhängande med sakkunnigmajoritetens förslag beträffande

lagens tillämpning å arbete med djurskötsel, nämligen i frågor, huruvida arbetare.

som sysselsattes med djurskötsel, borde inräknas bland ett företags arbetare

vid avgörande, om lagen ägde tillämpning å företaget.

Tillika föreslås i en med motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen

likalydande bestämmelse skyldighet för domstol, där mål beroende av

nu nämnd fråga är anhängigt, att på parts begäran eller eljest örn det finnes

nödigt hänskjuta frågan till arbetsrådet och uppskjuta målets avgörande tills

rådets beslut inkommit.

I konsekvens med den ståndpunkt beträffande lagens tillämpning å djurskötsel,

som intagits i herrar Anderssons och Johanssons reservation, upptager

denna reservation i 3 § icke såsom föremål för arbetsrådets avgörande

frågor huruvida djurskötare borde inräknas i arbetarantalet.

Då departementsförslaget inbegriper djurskötsel under lagens tillämpning,

har däri icke upptagits majoritetsförslagets stadgande om skyldighet för

arbetsrådet att avgöra, om djurskötare skulle inräknas i arbetarantalet. I

majoritetsförslaget hava därjämte ändringar vidtagits varigenom detsamma i

formellt hänseende bringas till närmare överensstämmelse med allmänna

arbetstidslagen.

4—7 §§■

översikt.

Departementsförslagets centrala bestämmelser örn arbetstidsregleringens

utformning återfinnas i 4—7 §§, svarande mot samma paragrafer i allmänna

arbetstidslagen. I sakkunnigmajoritetens förslag utgöres motsvarande del av

4— 8 §§, i herrar Anderssons och Johanssons reservation av 4—11 §§ jämte

del av 1 §. Här följer en jämförelse av förslagens uppställning i denna del:

Departementsförslaget

Majoritetsförslaget

Reservationen

Terminologi ..........................

_

4 §

4 §

Huvudregler ..........................

4 §

5 § och 6 § 1 mom.

5-8 §§

Dispensregler ........................

5 §

6 8 2 mom.

9 8

Nödfallsarbete i allmänhet......

6 § 1 mom.

CO

ST>

11 §

» vid djurskötsel..

6 § 2 mom.

—

1 §

Annat övertidsarbete...............

7 §

7 §

10 §

I det följande behandlas de i uppställningen upptagna ämnena vart för sig.

Terminologi.

I majoritetsförslagets och reservationens 4 §, vilken saknar motsvarighet

i allmänna arbetstidslagen, fastställes, att den tid, under vilken arbetare järn
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230. 75

likt lagell må användas till arbete, för olika fall benämnes ordinarie arbetstid,

förändrad ordinarie arbetstid oell övertid.

I yttrandena hava socialstyrelsen och arbetsrådet föreslagit uteslutande

äv 4 §, varigenom jämväl kunde ernås en med allmänna arbetstidslagen mera

''likformig paragrafbeteckning.

Socialstyrelsen har därvid framhållit, att örn 4 § i sakkunnigförslaget uteslötes,

de regler som komme att motsvara förslagets 5 § borde ändras så, att

ett förbud mot arbetares användande till ordinarie arbete utöver medgiven

arbetstid komme till tydligt uttryck.

Arbetsrådet har anfört, att i anslutning till den i kollektivavtalen gängse

terminologien uttrycken »ordinarie arbetstid» och »övertid» vunnit allmän

användning vid allmänna arbetstidslagens tillämpning. Till ordinarie arbetstid

hade därvid hänförts utsträckt arbetstid, som genom dispens medgivits

av arbetsrådet. Med hänsyn härtill syntes det föreslagna uttrycket »förändrad

ordinarie arbetstid», varmed tydligen avsåges sådan arbetstid, som

omförmäldes i 6 § av majoritetsförslaget, knappast behövligt. Däremot funne

arbetsrådet lämpligt, att beteckningarna »ordinarie arbetstid» och »övertid»

i det följande genomgående användes i lagtexten.

+

På de skäl, arbetsrådet anfört, har av sakkunnigförslagets ifrågavarande Dcpartcmentstermer

i departementsförslaget uteslutits »förändrad ordinarie arbetstid». Zeferi.

I två av lagförslagets underrubriker hava däremot upptagits termerna »ordi

narie arbetstid» och »arbete å övertid». Med ordinarie arbetstid förstås

den längsta tid, under vilken arbetare i allmänhet får användas till arbete

antingen enligt huvudreglerna eller med stöd av dispens (4 och 5 §§). Termen

»arbete å övertid» användes som benämning på arbete, vartill arbetare får

användas utöver den ordinarie arbetstiden enligt särskilda regler (6—8 §§).

Huvudregler (4 § i departementsförslaget).

Majoritetsförslagets arbetstidsreglering är enligt förslagets 5 § så utformad,

att den ordinarie arbetstiden, raster ej inräknade, för olika tidsperioder

begränsats till visst antal timmar, nämligen för en tidrymd av tolv

månader i följd 2,600 timmar, för en vecka 46—59 timmar för olika arbetsområden

och årstider samt för ett dygn 10 timmar. De arbetsområden, för

vilka olika veckoarbetstider föreslås, utgöras av å ena sidan jordbruk och

dess binäringar samt sådant byggnadsarbete, varå lantarbetstidslagen skulle

äga tillämpning, och å andra sidan självständigt bedriven trädgårdsskötsel.

Veckoarbetstidens anknytning till årstiderna föreslås så anordnad, att olika

tider fastställas för veckor, vilkas första söckendag infaller i vissa angivna

månader. Sålunda föreslås beträffande förstnämnda arbetsområden arbetstiden

begränsad för vecka, vars första söckendag infaller i december—februari

till 46 timmar, i mars, oktober eller november till 51 timmar samt i april—

september till 56 timmar eller under högst 12 veckor, då så erfordras för sådd

med tillhörande för- och efterbrukning eller för bärgning av hö eller mogen

spannmålsgröda, till 59 timmar. Veckoarbetstiden för trädgårdsskötseln föreslås

alternativt till antingen 53 timmar under hela året eller 50 timmar för

oktober—mars och 56 timmar för april—september.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

I majoritetsförslagets 6 § 1 mom. föreslås därjämte en modifikation av

veckoarbetstidens angivna reglering såtillvida att arbetsgivare för veckor,

vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, må under högst 3 perioder,

vardera omfattande 2 veckor, uttaga ytterligare eller 5 timmar i veckan,

under förutsättning att motsvarande förkortning av arbetstiden ägt rum under

de veckor, vilkas första söckendag infallit i november eller december året

förut. Det föreslås skyldighet för arbetsgivare, som vill begagna den sålunda

medgivna rätten, att senast den 1 november det år förkortningen skall äga

rum på arbetsstället anslå ett arbetstidschema, angivande tiden för och omfattningen

av arbetstidens förkortning respektive förlängning.

Reservationen avviker i detta hänseende från majoritetsförslaget dels

genom att vad angår de av sistnämnda förslag berörda arbetsområdena föreskriva

kortare maximiarbetstider för tolvmånadersperiod och för vecka och

dels däri att reservationen, som föreslår lagens tillämpning jämväl å arbete

med djurskötsel, upptager en särskild arbetstidsreglering för arbetare, som

äro anställda uteslutande såsom kreatursskötare. Däremot upptager reservationen

icke möjligheten att överflytta arbetstid från tiden november—

december till tiden februari—mars. De i reservationen föreslagna arbetstiderna

utgöra — frånsett den särskilda regleringen för kreatursskötare —

för en tolvmånadersperiod 2,400 timmar och för vecka enligt samma uppdelning

på årstider som i majoritetsförslaget 41, 46 eller 54 timmar inom jordbruk

och byggnadsarbete (5 §) samt inom trädgårdsskötsel alternativt 48

timmar hela året eller 43 ä 53 timmar under respektive vinter- och sommarhalvåret

(8 §). Beträffande arbetare, som äro anställda uteslutande som

kreatursskötare, föreslås arbetstiderna för en tolvmånadersperiod 2,640 timmar,

för vecka 56 timmar och för dygn 8 timmar (6 §). Andare föreslås, att

därest arbetare av sistnämnda kategori tillfälligtvis användes till annat arbete

än djurskötsel eller annan arbetare tillfälligtvis uteslutande som kreatursskötare,

reglerna för det tillfälliga arbetet skola gälla, dock att den ordinarie

arbetstiden därigenom icke må under en tolvmånadersperiod utsträckas över

2,640 timmar (7 §).

Här följer en sammanställning av maximiarbetstiderna enligt majoritetsförslaget

och reservationen:

Maximiarbetstider enligt majoritetsförslaget och reservationen:

Jordbruk utom djur- skötsel; byggnadsarbete

Djurskötsel

Trädgårdsskötsel

Majoritets-

Reservatio-

Keservatio-

Majoritets-

Keservatio-

förslaget

nen

nen

förslaget

nen

Tolv månader.............................

2 600

2 400

2 640

2 600

2 400

j december—februari...........

46

41

56

1 53 }50

CO

00

T*

Vecka Imars, oktober, november ...

(april—september ...............

51

46

56 (59)

54

1 56

1 53

Dygn........................................

10

10

8

10

10

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230. 77

I motiveringen till majoritetsförslaget angiva de sakkunniga

till en början förslagets begrepp arbetstid.

»Med arbetstid i förslagets mening avses den tid, då arbetaren står till

arbetsgivarens förfogande. Raster skola alltså frånräknas, vilket även uttryckligen

tillkännagives i lagtexten. Med raster avses avtalade, i arbetsplanen

ingående raster, t. ex. ordinarie måltidsraster men ej under pågående

arbete inträffande tillfälliga uppehåll, t. ex. vilopauser för dragare eller avbrott

på grund av oväder eller maskinskada. Örn däremot någon arbetsdag av

någon inträffad anledning förkortas på det sätt, att arbetet begynner senare

eller avslutas tidigare än vanligt, bör arbetsgivaren icke vara pliktig att räkna

förkortningstiden såsom arbetstid. Tid, som åtgår för förflyttning från

arbetarens bostad och till arbets- eller utryckningsplatsen och omvänt, ingår

icke i arbetstiden, men väl tid, som åtgår för ut- och inryckning.»

Angående arbetstidsregleringens utformning yttra de sakkunniga i huvudsak

följande.

Då jordbrukets och därmed jämställda näringars arbetsmängder växlade i

omfång under loppet av ett år, kunde såsom utslagsgivande regleringsperiod

icke väljas kortare tidrymd än ett år. Året hade emellertid i förslaget uttryckts

såsom tolv månader i följd, huvudsakligen enär årsanställning i jordbruket i

regel icke omfattade hela kalenderår utan tiden från en viss dag det ena året

till motsvarande dag det följande. Det stöde därför arbetsgivaren öppet att

såsom regleringsperiodens begynnelsedag välja vilken dag på året som helst.

Vad anginge majoritetsförslagets årstimantal, 2,600 timmar, erinrade de sakkunniga

örn att detsamma understege årsarbetstiden enligt samtliga i 1935

års riksavtal för jordbruket intagna arbetstidstablåer.

En längre gående begränsning för dygn än den föreslagna med en maximitid

av 10 timmar vore enligt de sakkunnigas mening utesluten för jordbrukets

del. För jordbrukaren måste det stå öppet att under ett visst antal dagar om

året använda sina arbetare till arbete upp till 10 timmar örn dygnet.

Att icke fullfölja arbetstidens reglering längre än till bestämmandet av ett

årsmaximum och ett dygnsmaximum skulle emellertid enligt de sakkunnigas

mening vara till föga gagn. En sådan reglering skulle icke erbjuda tillräcklig

garanti för en för arbetaren förbättrad ordning på ifrågavarande område, och

för arbetsgivaren skulle införandet av ett snävt årsmaximum utan andra kompletterande

bestämmelser än en i förhållande till årsbegränsningen lindrigare

tillskuren begränsning av dygnsarbetstiden medföra risk för oavsiktligt överskridande

av det tillåtna årstimantalet. Någon sådan risk förelåge icke beträffande

allmänna arbetstidslagen, som innehölle begränsningar endast för

dygn och vecka. En likformig uppdelning av årstimantalet på månader, veckor

och andra perioder vore för jordbrukets del utesluten. Fördelningen måste

ske efter en varierande skala, varvid man kunde välja mellan två olika system:

antingen ett rörligt system med rätt för arbetsgivaren att under några tidsperioder

uttaga ett visst antal arbetstimmar, under andra perioder ett annat

antal, och att själv bestämma, hur perioderna skulle fördelas under året, eller

ock ett kalonderbundet system, där i lagen angåves, vilket antal arbetstimmar

som finge uttagas under vissa bestämt angivna månader, veckor eller andra

perioder.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ls proposition nr 230.

För en tillämpning av det rörliga systemet talade enligt de sakkunnigas

mening jordbrukets och de därmed jämställda näringarnas beroende av klimat,

årstider och väderlek:

»Om jordbrukaren för en tidrymd av tolv månader i följd bär att röra sig

med ett knappt tillmätt maximum arbetstimmar, måste det givetvis vara i

jordbrukarens intresse att kunna så fullständigt som möjligt utnyttja detta

maximum, och för att han skall kunna göra detta, måste han hava möjligheter

att anpassa uttaget av arbetstimmarna allt efter växlingarna i mängden

av arbetsuppgifter. Då de olika tidpunkterna för ökning och minskning av

arbetsuppgifterna äro beroende av väderlekens växlingar och förty icke kunna

med säkerhet på förhand beräknas, och då dessa tidpunkter ställa sig olika

för jordbruk i skilda delar av landet, måste ett kalenderbundet system medföra

olägenheter för arbetsgivaren. I den mån han icke varit i tillfälle att

under eip viss kalenderperiod uttaga det för denna period medgivna timantalet,

går han förlustig de timmar, som under perioden blivit outnyttjade,

vilket kan föranleda till, att det under en senare infallande kalenderperiod

medgivna antalet ordinarie arbetstimmar icke räcker till.»

Mot det rörliga systemet talade å andra sidan, att detsamma för många av

dem, som skulle tillämpa det, tedde sig svårfattligt och besvärligt att följa,

men framförallt, att det nödvändiggjorde en omfattande journalföring. Både

för att arbetsgivaren skulle kunna hålla reda på, huru mycket han tagit ut av

den tillåtna arbetstiden, och för att möjliggöra offentlig tillsyn av lagens

efterlevnad bleve det nödvändigt, att arbetsgivaren dag för dag eller vecka

för vecka noggrant antecknade den för varje arbetare uttagna arbetstiden.

Att pålägga de arbetsgivare det här rörde sig örn en journalf öring beträffande

den ordinarie arbetstiden av sådan omfattning funne de sakkunniga uteslutet.

Med ett kalenderbundet system åter borde arbetsgivaren icke behöva

åläggas att journalföra den ordinarie arbetstiden. Därest årsarbetstiden och

delperiodernas arbetstid avpassades så inbördes att summan av delperiodernas

maximala arbetstid, minskad med det antal timmar som ginge bort genom

helgdagar och andra sedvanliga ledigheter, i det närmaste sammanfölle med

den högsta medgivna ordinarie årsarbetstiden, kunde det sägas, att systemet

kontrollerade sig självt. Örn årsmaximum vore så utmätt att det i regel borde

räcka till för arbetsuppgifternas fullbordande, och örn arbetsgivaren därjämte

tillerkändes rätt att uttaga ett någorlunda väl tillmätt antal övertidstimmar,

borde en arbetsgivare, som oavsiktligt överskrede årsmaximum för ordinarie

arbetstid, näppeligen utsätta sig för risk av straffansvar, i det att det överskjutande

antalet arbetstimmar kunde redovisas såsom av lagen medgiven

övertid.

Till förmån för ett kalenderbundet system talade jämväl den omständigheten,

att detta system hittills undantagslöst tillämpats i de inom jordbruket

träffade kollektivavtalen.

Med stöd av dessa överväganden hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå

ett kalenderbundet system allenast kompletterat på två punkter med en tilllämpning

av ett rörligt system, nämligen majoritetsförslagets bestämmelser

om rätt för arbetsgivaren dels att under 12 av honom själv valda veckor av

sommarhalvåret utsträcka arbetstiden inom jordbruk och byggnadsarbete till

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230. 79

59 timmar och dels att överflytta arbetstid från november—december till

februari—mars.

Vid utformandet av reglerna örn veckoarbetstidens längd hade de sakkunniga

haft såsom särskilt ögonmärke, att förutsättningar borde skapas för förkortad

arbetstid på lördagar. Då lagförslaget över huvud taget icke innehölle

bestämmelser örn arbetstidens förläggning under dygnet, hade de sakkunniga

icke ansett sig böra lösa frågan örn arbetstidens förkortning genom föreskrift

örn att arbetstiden på lördagar skulle vara avslutad ett visst klockslag. I

stället hade veckoarbetstiderna avvägts så, att en i praktiken lämplig uppdelning

av veckoarbetstiden borde leda till en lördagsarbetstid ej överstigande

6 timmar. Majoritetsförslagets veckoarbetstider inom jordbruk och

byggnadsarbete å 46, 51 och 56 timmar vore avsedda att uttagas med respektive

8, 9 och 10 timmar å en var av veckans fem första söckendagar samt 6

timmar på lördagen. Under veckor med 59 timmar måste dock med hänsyn

till bestämmelsen örn dygnsmaximum 9 timmar uttagas på lördagen.

De olika veckoarbetstidernas anknytning till årstiderna anslöte sig, framhålla

de sakkunniga, nära till det gällande riksavtalet för jordbruket. För

ernående av en praktisk lösning av frågan örn arbetstidens längd under de

veckor, som infalla i övergången mellan två månader, under vilka olika veckoarbetstider

skulle tillämpas, hade veckoarbetstidernas anknytning till kalenderveckor

uttryckts så att de skulle tillämpas å veckor, vilkas första söckendag

infölle i en given månad.

De sakkunniga förklara sig icke hava förbisett, att den föreslagna indelningen

av veckoarbetstiden för jordbruk och byggnadsarbete i vissa fall

kunde bliva mindre lämplig eller till och med icke användbar. De sakkunniga

räknade med att dessa fall icke komme att bliva alltför talrika, och erinrade

örn att för sådana fall förslaget åt arbetsrådet inrymde befogenhet att laga

efter lägligheten.

De sakkunniga hava verkställt en beräkning av det högsta antal ordinarie

arbetstimmar, som med tillämpning av majoritetsförslaget samt av det

gällande riksavtalets bestämmelser örn fridagar och andra ledigheter skulle

kunna inom jordbruk och byggnadsarbete uttagas under tio arbetsår, räknade

från den 1 november ett vart av åren 1936—1945. Beräkningen, vid vilken

helgdagar förutsatts vara helt arbetsfria, giver vid handen, att den beräknade

ordinarie arbetstiden utan avdrag för helgdagar och avtalsenliga ledigheter

under nämnda arbetsår skulle variera mellan 2,758 och 2,776 timmar, antalet

avgående timmar för helgdagar mellan 69 och 91 samt antalet avgående

timmar för avtalsenliga ledigheter mellan 75 och 89. Den för varje arbetsår

återstående arbetstiden skulle för 5 av nämnda arbetsår icke överstiga majoritetsförslagets

årsmaximum, 2,600 timmar, och i lägsta fall stanna vid 2,579

timmar samt för de återstående 5 arbetsåren överskrida sagda maximum och

uppgå till mellan 2,602 och 2,614 timmar.

De sakkunniga tillfoga:

»Då ett strikt uttagande av alla medgivna ordinarie arbetstimmar arbetsåret

igenom icke lärer vara möjligt att åstadkomma, något som för övrigt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majus proposition nr 230.

galler varje i lag eller kollektivavtal fastställd arbetstid, i det att otjänli^

väderlek, sjukdom och permissioner m. m. alltid måste beräknas medföra

vissa avkortningar, är det antagligt, att det medgivna maximiantalet ordinarie

år sarbetstimmar kan visa sig omöjligt att uppnå även under år, vilkas

matematiskt uttagbara maximum ligger över det medgivna. Härvid är jämväl

att taga i beräkning, att arbetarnas förmåner beträffande fridagar och

andra ledigheter kunna i nya avtal komma att bliva mer eller mindre utvidgade.

»

Yad angår veckoarbetstiderna för den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln

framhålla de sakkunniga, att dessa i det närmaste motsvarade medel

talet av de olika veckoarbetstiderna för jordbruk och byggnadsarbete. Skillnaden

mellan arbetstidsregleringen för nämnda olika arbetsområden inskränkte

sig sålunda till en längre gående differentiering inom jordbruk och

byggnadsarbete med hänsyn till jordbrukets större beroende av årstid och

väderlek. Enär beroendet av dessa faktorer även inom trädgårdsskötseln

kunde vara stort, hade för denna näring föreslagits en alternativ regel med

längre arbetstid under sommarhalvåret och kortare under vinterhalvåret.

Särskilt angående förslaget örn arbetsgivares rätt att överflytta arbetstid

från november—december till februari—mars anföra de sakkunniga:

»Bestämmelsen tager närmast sikte på jordbruk, som äro förenade med

skogsbruk, men har ansetts böra gälla även för företag inom trädgårdsskötseln.

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art,

som förekomma mellan olika delar av landet, kunna tänkas på flera håll medföra

ett särskilt behov av att vid vissa tider på året få tillämpa en längre

arbetstid än den, som med fördel kan praktiseras på flertalet andra orter.

Detta behov är i gällande kollektivavtal för jordbruket tillgodosett bland

annat på. det sätt, att årsarbetstidens uppdelning på kalendermånader har

gjorts olika i de olika avtalen. Såsom exempel kan nämnas, att dygnsarbetstiden

enligt avtalet för Uppland m. fl. landskap är 8V2 timmar i februari och

8 timmar i november, under det att förhållandet är omvänt i avtalet för Älvsborgs

län, där dygnsarbetstiden är 8 timmar i februari och 8V2 timmar i november.

Liknande omkastningar i de båda avtalen förekomma i fråga örn

dygnsarbetstiderna i april och december. Variationerna jämna emellertid ut

varandra så, att de maximala årsarbetstiderna, bortsett från avdrag för fridagar

och andra ledigheter, bliva lika i de båda avtalen.»

Behovet av förskjutningar i arbetstidens indelning kunde beräknas uppkomma

särskilt beträffande månaderna februari—mars och november—december:
»Sålunda

kan det befaras, att det å vissa orter kan komma att medföra

svårigheter att nedskära dygnsarbetstiden i februari till 8 timmar, under det

att å andra sidan en dygnsarbetstid av 8 timmar i december kanske icke fullt

kan utnyttjas. Men det kan även i vissa fall befinnas önskvärt att, i stället

för att hålla 9-timmarsdag både i november och mars, få förkorta arbetstiden

i november mot rätt att förlänga arbetstiden i mars. En indelning i sådan

riktning förekommer för närvarande i avtalet för Blekinge län, enligt vilket

arbetstiden under senare hälften av mars överstiger och under senare hälften

av november understiger 9 timmar.»

I enlighet härmed hade de sakkunniga föreslagit en möjlighet till förskjutning

av arbetstid mellan nämnda perioder. Som villkor för en förlängning i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 230.

81

februari eller mars hade föreskrivits, att förkortning redan skett under nästföregående

november eller december. Därest den kompenserande förkortningen

finge anstå till nästkommande november eller december, riskerades

nämligen, att de arbetare, som deltagit i det förlängda arbetet, lämnade

tjänsten och ginge miste örn kompensationen. I övrigt hade ifrågavarande

regel utformats med tanke på att ökningar och minskningar i arbetstidens

längd borde ske efter en jämnt stigande eller fallande skala, icke ryckvis.

Av denna anledning hade rätten till förskjutning knutits till perioder örn

minst två veckor samt förlängningen och förkortningen fixerats till bestämt

antal timmar per vecka, alternativt 2lh eller 5 timmar. Dessa timantal vore

avsedda att jämnt fördelas på veckans fem första söckendagar med antingen

V* eller 1 timme per dygn. Behov av sådan förskjutning hade ansetts icke

komma att föreligga för mer än 3 perioder örn 2 veckor. Inom nu nämnda

gränser kunde arbetsgivaren välja det antal perioder och det antal timmar,

som han med hänsyn till föreliggande förhållanden funne lämpligast. Förlängningen

och förkortningen behövde icke göras exakt likformiga, blott sammanlagda

timantalet vore detsamma; exempelvis kunde en tvåveckorsperiod

med 5 timmars förlängning i veckan motsvara två tvåveckorsperioder med

2V2 timmars förkortning i veckan.

För kontroll av likvärdigheten mellan förlängningen och förkortningen

hade föreslagits skyldighet för arbetsgivaren att uppgöra och anslå arbetstidsschema.

De sakkunniga framhålla, att skyldigheten att i förväg uppgöra

sådant schema icke syntes behöva lägga hinder i vägen för ett praktiskt utnyttjande

av den medgivna förändringsrätten. Det behov, som denna rätt

avsåge att tillgodose, vore icke grundat på förhållanden, som växlade år från

år, utan på förhållanden, som på ett stadigvarande sätt utmärkte den ifrågavarande

arbetsplatsen. En arbetsgivare borde därför redan vid ett arbetsårs

början kunna bestämma sig för, örn och i vilken utsträckning han ville begagna

förändringsrätten.

Ur reservanternas motivering har förut återgivits deras principiella

ståndpunkt, att nu ifrågavarande reglering för att få något egentligt

värde för arbetaren måste innebära likställighet med industriens arbetare.

Härom anföra reservanterna vidare:

»Enligt vår mening erbjuder majoritetens förslag icke sådan likställighet.

Skillnaden mellan majoritetens förslag och allmänna arbetstidslagen i fråga

örn den arbetstid, som kan uttagas under loppet av ett år, är sålunda enligt

vår mening allt för stor. Därtill kommer den oregelbundenhet, som vidlåder

den för lantarbetarna föreslagna dygns- och veckoarbetstiden. Att för lantarbetarnas

del helt och hållet upphäva denna oregelbundenhet lärer, såvitt

angår egentliga jordbruksarbetare och trädgårdsarbetare, även enligt vår

mening icke kunna ske, men en längre gående utjämning än den av majoriteten

föreslagna torde i allt fall vara möjlig att åstadkomma, och vad årsarbetstiden

beträffar synes full likställighet kunna uppnås mellan den industriella

arbetstiden och arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare och trädgårdsskötselns

arbetare.

Vad kreatursskötseln angår gäller för dess del det särskilda förhållandet,

att arbetet ingen dag kan avbrytas utan måste pågå varje dag året igenom,

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 230. 2196 85 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

oberoende av infallande sön- och helgdagar. Detta förhållande måste med

nödvändighet medföra en i förhållande till övriga arbetares arbetstid något

förlängd årsarbetstid. Strävandet att ernå likställighet med andra arbetares

arbetstid får därför i detta fall inriktas på dygns- och veckoarbetstiden.»

Med de av reservanterna föreslagna veckoarbetstiderna för egentliga jordbruksarbetare

å 41, 46 och 54 timmar borde dygnsarbetstiden icke i något fall

behöva överstiga 9‘A timmar och kunde på lördagar utgöra 6 timmar under

vinterhalvåret och 6V2 timmar under sommarhalvåret. Denna indelning

komme dessutom att medföra, att arbetet varje dag, även under sommarhalvåret,

kunde avslutas senast kl. 18.

Inom trädgårdsskötseln borde arbetstiden vid de flesta företag kunna uppdelas

på samma sätt som inom industrien, d. v. s. i 48-timmarsveckor. Då

emellertid vissa trädgårdsföretag torde behöva längre arbetstid under sommarhalvåret

än under vinterhalvåret, hade upptagits ett alternativ i anslutning

därtill.

För kreatursskötarnas del måste, framhålla reservanterna, med nödvändighet

bruttoarbetstiden, d. v. s. tiden från arbetets början till dess slut,

bliva längre än för arbetare inom andra yrken och kunde troligen i regel icke

nedbringas under 13 timmar. En begränsning av deras arbetstid måste därför,

under förutsättning att någon form av skiftarbete ej kunde tillgripas,

inriktas på nettoarbetstiden. Reservanterna ansåge en sådan begränsning

kunna i regel utan svårighet åstadkommas och anföra härom:

»I ladugårdar med normal arbetsstyrka bör det nödvändiga arbetet med

fördel kunna utföras under 4 sammanhängande timmar på morgonen och 4

sammanhängande timmar på eftermiddagen. Under mellantiden, som med

hänsyn till djurens behov av stillhet och vila bör uppgå till 4 å 5 timmar,

kan kreatursskötarens arbete i regel ligga nere. Kreatursskötarens dygnsarbetstid

kan således maximeras till 8 timmar. Med beräkning att kreatursskötaren

erhåller var tredje sön- och helgdag fri, kan hans årsarbetstid begränsas

till 2,640 timmar.»

I anslutning till sitt förslag örn särskild arbetstidsreglering för arbetare,

som äro anställda uteslutande som kreatursskötare, framhålla reservanterna,

att för arbetare, i vars uppgifter inginge såväl egentligt jordbruksarbete som

djurskötsel, huvudregeln skulle gälla. Vid tillfällig övergång mellan grupperna

egentliga kreatursskötare och övriga vore det ofrånkomligt att medgiva avvikelser

från de eljest gällande reglerna, vilket kunde medföra en något förlängd

arbetstid. Avvikelserna finge dock icke föranleda, att årsmaximum för

förstnämnda grupp, 2,640 timmar, överskredes. I enlighet därmed hade 7 § i

reservanternas förslag utformats.

Däremot ansåge reservanterna något behov icke föreligga av möjlighet för

arbetsgivaren att överflytta arbetstid från höstmånaderna till vårmånaderna.

I yttrandena har angående arbetstidsbegränsningens anordning i

huvudsak anförts följande.

Med hänsyn till svårigheterna för jordbruksdriften av en avsevärd arbetstidsförkortning

samt till den inom jordbruket betydande minskningen av den

effektiva arbetstiden genom inverkan av störningar och avbrott förordar

socialstyrelsen sakkunnigmajoritetens förslag till huvudregel för arbetstids
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majus proposition nr 230.

regleringen oell framhåller, att detta förslag innebure en icke oväsentlig

minskning redan för de arbetare, som hade kollektivavtal, men framförallt för

de arbetare, som vore sämre ställda än dessa. Styrelsen framhåller, att dess

mening om hur långt begränsningen borde gå sammanhängde med dess åsikt,

att lagen borde tillämpas även på djurskötsel.

Yad anginge begränsningens utformning befarade styrelsen, att det föreslagna

sättet att begränsa arbetstiden så, att ej vid någon tidpunkt arbetstiden

under de senaste 12 månaderna överstege visst timantal, i praktiken komme

att, ehuru principiellt riktigt, medföra besvärande olägenheter därigenom att

arbetsgivaren tvingades att hålla reda på den för varje arbetare vid varje tidpunkt

uttagna arbetstiden. Med hänsyn härtill borde årsbegränsningen —- örn

den över huvud bibehölles — knytas till en kalendariskt bestämd tidrymd,

exempelvis 1 november—31 oktober, eller den tid, arbetsrådet eljest medgåve.

Socialstyrelsen funne emellertid anledning till tveksamhet, örn sakkunnigförslaget

vore tillfyllest i fråga örn vare sig arbetstidens anpassning efter

olika förhållanden eller möjligheterna till kontroll, och föresloge i stället en

reglering, vid vilken lagen skulle föreskriva maximiarbetstid endast för arbetsår

och dygn, medan arbetstidens fördelning i övrigt skulle bestämmas enligt

ett av arbetsgivaren för varje arbetsår upprättat arbetstidschema, med rätt

för arbetsgivaren att däri senare göra mindre jämkningar samt för arbetarna

att hos arbetsrådet påkalla ändringar i detsamma.

Arbetsrådet — som förutskickat, att det behandlat bland annat förevarande

fråga ur väsentligen rent formella synpunkter — föreslår, att bestämmelserna

örn årsmaxima uteslutas, och framhåller, att någon möjlighet att kontrollera

dessa bestämmelsers iakttagande icke syntes föreligga, enär journalföring av

den ordinarie arbetstiden icke föreskrivits. Till de sakkunnigas uttalande, att

årsmaximum icke överskredes, därest avdrag gjordes för helgdagar samt de i

riksavtalet för jordbruket föreskrivna ledigheterna beviljades, ville arbetsrådet

anmärka, att riksavtalet gällde för endast omkring 10 procent av de

ifrågavarande arbetarna, samt att det under alla förhållanden vore mindre

lämpligt att uppställa en straffgaranterad lagregel, som för sin tillämpning

vore beroende på iakttagandet av bestämmelser i ett kollektivavtal.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att den genom 1935 års riksavtal fastställda

årsarbetstiden borde vara en lämplig utgångspunkt för ifrågavarande lagstiftning.

De sakkunnigas förslag innebure en minskning i jämförelse därmed,

vilket syntes vara »att gå händelserna i förväg». Då riksavtalet berörde endast

en mindre del av arbetarna, skulle redan en laglig begränsning till avtalets

årsarbetstid föranleda en väldig omläggning i arbetstid och arbetsvanor

landet runt. Styrelsen ansåge emellertid förslaget om 2,600 timmars årsarbetstid

kunna godtagas, därest den av sakkunnigmajoriteten föreslagna möjliga

ökningen å 3 timmar under envar av 12 sommarveckor icke inräknades i årsarbetstiden.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser,

med hänsyn dels till att flertalet företag tillämpade en ofta avsevärt längre

arbetstid än riksavtalets och dels till jordbruksarbetets ringa effektivitet, att

årsarbetstiden icke borde sättas lägre än enligt riksavtalet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som tillstyrker

sakkunnigförslaget endast under förutsättning att ekonomisk trygghet under

längre tid framåt tillförsäkrades jordbruket, anser att det utan tvivel berättigade

önskemålet örn förkortad arbetstid på lördagar kunde tillmötesgås utan

att den totala arbetstiden behövde sättas lägre än i nu gällande kollektivavtal.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner det

ligga en fara för jordbruket i en begränsning av arbetstiden till 10 timmar

per dag. En utsträckt arbetstid under bråd tid kunde lätt kompenseras genom

arbetstid sminskning under annan tid, men genom en absolut begränsning

kunde stora värden spolieras.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hävdar, att det

föreslagna dygnsmaximum, 10 timmar, under sådd och skörd vore otillräckligt,

särskilt i Norrland. Detta yttrande biträdes av länsstyrelsen i Jämtlands

län. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län förordar en jämkning uppåt av

dygnsmaximum med hänsyn till den synnerligen korta arbetssäsongen inom

jordbruket i övre Norrland. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anser, att i Norrbotten arbetstiden under den brådaste tiden på

sommaren, såsom under sådd och slåtter, måste kunna utsträckas till 12

timmar per dag utom övertid. Däremot kunde för Norrbottens vidkommande

den arbetstid, som föreslagits för mars och oktober, tillämpas även under

april och halva maj samt arbetstiden från mitten av november till mitten avjanuari

förkortas något.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening betvivlar, att en nedsättning av

årsarbetstiden under den som fastställts i gällande kollektivavtal vore ekonomiskt

möjlig. Föreningen framhåller, att det gällande avtalet innebure en

minskning mot det näst förut gällande, att de organiserade arbetsgivarna redan

nu hade svårigheter att uppehålla driften med det avtalade timantalet, samt

att arbetstiden inom en stor del av det oorganiserade jordbruket vore åtskilligt

längre än kollektivavtalets. Särskilt för det oorganiserade jordbruket

skulle den ifrågasatta arbetstidsförkortningen med all säkerhet medföra stora

svårigheter. En arbetstidsreduktion kunde icke utan skada för jordbrukets

räntabilitet ske utan omläggning och rationalisering av driften. Härför krävdes

emellertid ökad kapitalinvestering, något som åtskilliga jordbrukare icke

kunde åstadkomma. En längre gående minskning än enligt majoritetsförslaget

för likställighet med industrien vore ännu mindre befogad; därtill vore skillnaden

mellan industri och jordbruk alltför stor i fråga om såväl den effektiva

arbetstid, som kunde utvinnas, som arbetets fysiska och psykiska påfrestningar.

Vad särskilt anginge arbetets effektivitet gåve en beräkning med utgångspunkterna

100 procent effektivitet för fabriksarbete och, enligt de sakkunnigas

uppskattning, cirka 70 procent för jordbruksarbete vid handen, att

med en årsarbetstid för jordbruket av 2,600 timmar dess effektiva arbetstid

med 25 procent understege fabriksdriftens. Föreningen hemställde, att ej

blott kollektivavtalens bestämmelser om arbetstid utan även praxis i sådant

hänseende inom det oorganiserade jordbruket toges till utgångspunkt vid bedömandet

av frågan örn vilken årsarbetstid, som skäligen borde fastställas.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

De sakkunnigas förslag till arbetstidens fördelning funne föreningen väl betingat

av de praktiska förhållandena. Frågan om lördagsarbetets anordning

hade lösts på ett i princip tillfredsställande sätt. Att arbetsgivaren erhölle

möjlighet att förlänga veckoarbetstiden med 3 timmar under sådd och skörd

ansåge föreningen ofrånkomligt.

Herrar Anderssons och Johanssons reservation förordas av en reservant

inom socialstyrelsen, t. f. byråchefen Hagman, två reservanter inom arbetsrådet,

herrar Holmström och Bergman, landsorganisationen och svenska lantarbetare]

örbundet.

Beträffande arbetstiden för trädgårdsskötsel hava särskilda önskemål framkommit.

Lantbruksstyrelsen biträder ett från trädgårdsodlarhåll framställt önskemål,

att arbetstiden inom trädgårdsskötseln fastställdes för tvåveckorsperioder

i stället för veckor. Därigenom kunde arbetarna lagvis beredas sammanhängande

ledighet över lördag och söndag, respektive indelas till s. k. lördags-

och söndagsvakter, d. v. s. arbete med vattning samt eldning och luftning

i växthus nämnda dagar. Samma förslag framställes av Stockholms läns

och stads trädgårdsgud, svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen och Sveriges

handelsträdgårdsmästareförbund samt biträdes av länsstyrelsen i Stockholms

län och av Stockholms lans och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att den differentiering av arbetstiden,

som enligt förslaget möjliggjorts för trädgårdsskötseln, icke vore tillfyllest

för handelsträdgårdarna. Dessa hade nämligen alltmera specialiserat

sin verksamhet till att avse vissa bestämda trädgårdsalster, varför högsäsongen

för olika företag vore förlagd till olika delar av året.

Svenska Irädgårdsarbetsgivareföreningen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund

förorda, att lagstiftningen i vad den avsåge trädgårdsskötsel

gåves giltighet för all sådan, vare sig i samband med jordbruk eller som självständig

rörelse.

Särskilt angående arbetstiden för djurskötsel anföres av socialstyrelsen:

»Enligt socialstyrelsens mening torde det kunna ifrågasättas, huruvida man

verkligen kan åstadkomma en reducering av nettoarbetstiden på sätt reservanterna

angivit utan att äventyra ladugårdsarbetets rationella bedrivande —

för så vitt man vill behålla den vid annan arbetstidslagstiftning gällande

definitionen, att arbetstid är den tid arbetaren står till arbetsgivarens förfogande.

För närvarande är kreatursskötseln i bästa fall baserad på 10 timmars

nettoarbetsdag, och det förefaller, som örn man skulle vara nödsakad

att åtminstone tillsvidare bibehålla denna beräkningsgrund. Gör man detta,

synes den enda möjligheten att väsentligt reducera kreatursskötarnas arbetstid

vara att utöka fridagarna från de nuvarande cirka 30 till ungefär tredubbla

antalet eller cirka 85. Härigenom skulle årsarbetstiden nedbringas från 3,300

—3,400 timmar till cirka 2,800 timmar, vilket timantal synes stå i en till och

med något förmånligare relation till den föreslagna arbetstiden för vanliga

jordbruksarbetare än den arbetstid, vilken föreslagits av reservanterna. I

olikhet med vad reservanterna föreslagit synes däremot knappast någon be
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

stämd veckoarbetstid böra fastställas. Måhända skulle djurvårdens särskilda

förhållanden möjliggöra att stipulera viss arbetstid för en längre tidsperiod,

exempelvis 216 timmar för fyra på varandra följande veckor, en tidsbegränsning,

som kan synas önskvärd bland annat ur kontrollsynpunkt. Det må dock

understrykas, att ytterligare utredning erfordras såväl på denna punkt som

beträffande åtskilliga andra i fråga örn eventuell arbetstidsreglering för

kreatursskötare.

Socialstyrelsen har icke förbisett, att nu föreslagna reducering av kreatursskötarnas

arbetstid med drygt 15 procent måste särskilt under övergångstiden

medföra betydande svårigheter av ekonomisk och praktisk art. Det förefaller

emellertid, som örn den föreslagna metoden att reducera arbetstiden genom

inskjutande av ökat antal fridagar skulle vara den ur arbetsekonomisk synpunkt

enklaste och minst kostsamma, detta dock under förutsättning att

arbetstidsregleringen kunde inskränkas till sådana något större brukningsdelar,

vilka äga möjligheter att växla om med arbetsuppgifterna och skaffa

erforderliga fridagsersättare.»

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet förorda, att kreatursskötare

i fråga örn årsarbetstid i princip likställdes med övriga arbetare

och att den överskjutande arbetsmängd per år å 240 timmar, som enligt reservationen

ansåges erforderlig för kreatursskötseln, medgåves i form av övertid.

Årsmaximum övertid för kreatursskötare skulle då bestämmas till 440

timmar, varav 240 timmar finge uttagas å sön- och helgdagar, med iakttagande

av att kreatursskötare erhölle var tredje sön- och helgdag fri.

Den föreslagna möjligheten till överflyttning av arbetstid föreslås i några

yttranden utvidgad.

Socialstyrelsen förordar sålunda, att arbetstidsförlängning finge, åtminstone

med arbetsrådets medgivande, ske även om kompensationen gåves

efteråt. Förlängningens respektive förkortningens tillåtna omfattning borde

angivas till högst 5 timmar i veckan.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening uttalar, att den föreslagna bestämmelsen

tillgodosåge det i vissa delar av landet förefintliga behov av

förändring i arbetstiden, som betingades bland annat av skogskörningens högkonjunktur

i februari och mars. Emellertid medförde i landets södra delar

bland annat betodlingen en högkonjunktur under oktober—december, då

oundgängligen krävdes en förlängning av arbetstiden, vilken kunde kompenseras

av en förkortning under januari—mars. Föreningen hemställde örn stadgandets

utvidgning även till detta fall.

Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen uttalar, att den föreslagna anordningen

saknade betydelse för trädgårdsskötseln. För denna skulle däremot

vara av värde en rätt till förlängning i april—juni i utbyte mot förkortning

under de sex nästföregående månaderna.

I andra yttranden åter kritiseras förslaget i fråga.

Bestämmelsen avstyrkes av arbetsrådet, som finner densamma alltför invecklad

för att kunna, i varje fall inom det mindre jordbruket, tillämpas på

rätt sätt och därjämte i hög grad ägnad att försvåra kontrollen över lagens

efterlevnad. Ifrågavarande behov av ändring borde tillgodoses dispensvägen.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

En minoritet inom arbetsrådet, ledamöterna Almström och Söderbäck, förordar

bestämmelsen och framhåller, att dispensförfarandet så långt möjligt

borde undvikas, därest lagen komme att omfatta även mindre företag i den

utsträckning, sakkunnigmajoriteten föreslagit.

I och med anslutning till reservationen avstyrkes detta förslag även av den

förutnämnde reservanten i socialstyrelsen, av landsorganisationen och svenska

lantarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar, att vad de sakkunniga anfört

därom, att ojämnheter i arbetstidskurvan borde undvikas, i anledning varav

ifrågavarande rätt till förändring av arbetstiden knutits till tvåveckorsperioder,

enligt länsstyrelsens mening saknade reell betydelse med hänsyn till de små

förändringar, varom här vore fråga. Å andra sidan uppnåddes icke den åsyftade

kontinuiteten, därest förändringen uppdelades på skilda perioder.

I de sakkunnigas förslag till arbetstidsregleringens utformning ligger tyngdpunkten

i begränsningen av årsarbetstiden, varmed här avses sammanlagda

antalet arbetstimmar för en period av tolv månader, godtyckligt förlagd under

året, sålunda icke avseende endast kalenderår eller på visst sätt bestämt

arbetsår. Med hänsyn till här ifrågavarande näringars behov av olika lång

arbetstid under olika årstider har den kortaste tidrymd, för vilken en och

samma arbetstid alltid kunde iakttagas, ansetts utgöra ett år. Årsarbetstiden

föreslås i majoritetsförslaget till 2,600 timmar och i reservationen till 2,400

timmar; för kreatursskötare — vilka majoritetsförslaget lämnar helt utanför

regleringen — föreslås dock i reservationen 2,640 timmar. — Årsarbetstiden

finge emellertid icke fördelas under året efter gottfinnande utan med ett

högsta timantal på varje vecka, vilket timantal varierade efter årstiderna på

så sätt, att ett visst högsta timantal bestämts för varje vecka, vars första

söckendag infölle i en viss angiven kalendermånad. Denna reglering innebure

ett s. k. kalenderbundet system i motsats till det s. k. rörliga systemet

för arbetstidsreglering, vid vilket arbetsgivaren hade större frihet att avgöra,

hur årsarbetstiden skulle fördelas under året. Veckoarbetstidernas differentiering

efter årstider går enligt förslaget längst beträffande jordbruk, dess

binäringar och byggnadsarbete; majoritetsförslaget föreslår 46 timmar för

vintern (december—februari), 51 timmar för övergångstiderna (mars, oktober,

november) och 56 timmar för sommarhalvåret (april—september), och reservationen

föreslår efter samma indelning respektive 41, 46 och 54 timmar. Beträffande

trädgårdsskötsel är differentieringen dels valfri och dels mindre

långt gående. Majoritetsförslaget upptager för trädgårdsskötsel 53 timmars

veckoarbetstid, alternativt 50 timmar under vinterhalvåret och 56 timmar

under sommarhalvåret, varemot reservationen föreslår respektive 48, 43 och

53 timmar. Reservationens förslag beträffande kreatursskötare upptager ingen

differentiering av detta slag utan en veckoarbetstid av 56 timmar för hela

året. —- Icke heller veckoarbetstiden får fördelas alltför ojämnt mellan veckodagarna;

regleringens yttersta gräns gäller arbetstiden per dygn, vilken enligt

samtliga här berörda förslag utom vad angår kreatursskötare må uppgå till

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majus proposition nr 230.

10 timmar och enligt reservationens arbetstidsreglering för kreatursskötare

icke må överstiga 8 timmar. — En sammanställning i tabellform av förslagens

innehåll i nu angivna delar har intagits å sid. 76.

Majoritetsförslaget innehåller i två avseenden modifikationer av den nu

angivna regleringen. Det föreslås nämligen rätt för arbetsgivaren att dels

under 12 veckor av sommarhalvåret, vilka han själv äger välja, för vissa såddoch

skördearbeten uttaga ytterligare 3 timmar i veckan och dels att överflytta

högst 30 timmar arbetstid, fördelad på visst föreskrivet sätt, från november

eller december till februari eller mars följande år.

Jag kommer i det följande att var för sig upptaga frågorna om årsarbetstid

i allmänhet, örn veckoarbetstider för jordbruk m. m. och trädgårdsskötsel, örn

arbetstid för djurskötsel, örn dygnsarbetstid i allmänhet samt örn den särskilda

regeln angående rätt till överflyttning av arbetstid.

\ad först angår årsarbetstiden motiverar sakkunnigmajoriteten sitt förslag

därutinnan endast med att åberopa, att detsamma något understiger årsarbetstiderna

för olika landsdelar enligt 1935 års riksavtal (2,625—2,660 timmar).

Reservationens förslag åter dikteras av en strävan att åstadkomma

största möjliga likställighet med arbetstiden inom industrien. Beträffande

det praktiska genomförandet av bestämmelsen örn årsarbetstid förmena de

sakkunniga, att härför icke erfordrades någon fortlöjsande kontroll genom

journalföring eller dylikt utan endast iakttagande av veckoarbetstidens begränsning,

arbetsfrihet å helgdagar samt riksavtalets bestämmelser om vissa

årliga ledigheter. Skedde så skulle enligt vad de sakkunniga beräknat den föreslagna

årsarbetstiden icke överskridas eller överskridas så obetydligt, att den

överskjutande tiden borde kunna redovisas såsom övertid enligt de bestämmelser

därom, som av de sakkunniga föreslagits. I yttrandena har framhållits,

att journalföring eller annan fortlöpande kontroll likväl icke kunde undvaras

därest en föreskrift örn årsarbetstid infördes. Detta skäl har föranlett arbetsrådet

att helt avstyrka förslaget örn sådan föreskrift samt socialstyrelsen att

föreslå bestämmelsens anknytning till ett från viss dag löpande arbetsår. —

\ad salunda anförts mot förslaget örn årsarbetstid torde vara ofrånkomligt.

Tillförlitlig och lättillgänglig uppgift örn den under det förflutna året uttagna

aibetstiden är uppenbarligen erforderlig icke blott ur kontrollsynpunkt utan

även såsom ledning för arbetsgivaren vid tillämpningen av de uppställda reglerna

Utan en sådan uppgift kan arbetsgivaren nämligen icke avgöra, örn han

'' id en viss tidpunkt äger uttaga all den arbetstid som faller inom ramen för

veckoarbetstiderna, med iakttagande jämväl av nämnda ledigheter, eller örn

ett utnyttjande av hela denna arbetstid innebär ett överskridande av den ordinarie

arbetstiden för år och sålunda är medgivet endast i den mån outtagen

övertid därtill försiar. Enär en föreskrift örn journalföring av den omfattning,

som därvidlag skulle erfordras, torde vara svårgenomförbar, bör det

övervägas, huruvida icke bestämmelsen örn årsmaximum kan undvaras och

förslagets regler om vecko- och dygnsarbetstid vara tillfyllest. Då för veckoarbetstidens

reglering valts det kalenderbundna systemet, har därmed i själva

verket fastslagits ett årsmaximum, låt vara något varierande år från år, näm
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230.

89

ligen summan av den längsta tillåtna arbetstiden för envar av årets veckor.

Det synes icke föreligga något hinder för att genom avvägning av de olika

veckoarbetstiderna nå den arbetstidsstandard, som för varje fall anses önskvärd.

Under sådana förhållanden finner jag icke skäl föreslå särskilda bestämmelser

angående årsarbetstid.

Veckoarbetstiderna enligt såväl majoritetsförslaget som reservationen hava

icke motiverats på annat sätt än som grund för lämplig fördelning mellan årstiderna

av de årsarbetstider de båda förslagen från sina olika utgångspunkter

förordat. I yttrandena har socialstyrelsen uttalat tvivel örn att den därvidlag

eftersträvade anpassningen efter de olika årstidernas behov vore tillräckligt

smidig, och för sin del i stället förordat en form av det rörliga systemet, byggt

på ett av arbetsgivaren uppgjort arbetstidschema för ett år i sänder. I frågan

huru långt arbetstidsbegränsningen beträffande jordbruket borde och kunde

gå har i yttrandena — närmast med anknytning till förslagen om årsarbetstider

— från arbetsgivarhåll hävdats, att en minskning under de i riksavtalet

fastställda tiderna icke vore ekonomiskt genomförbar, samt av socialstyrelsen

och (med visst förbehåll) lantbruksstyrelsen majoritetsförslaget förordats.

Från arbetarhåll har reservationen biträtts. — Socialstyrelsens förslag örn

regleringens ersättande i denna del med ett förfarande med arbetstidsschema

drabbas väl icke direkt av huvudskälet mot ett rörligt system, nämligen behovet

av journalföring, enär denna kan ersättas av schemat, men om dettas

upprättande gäller på det hela taget detsamma som om journalföringen, nämligen

att ett åläggande därom skulle te sig främmande och alltför maktpåliggande

för en stor del av de företagare, varom här vore fråga. Tillvägagångssättet

med schema förefaller emellertid praktiskt lämpligt för många företag

och bör kunna komma till användning i dispensfall. Vad härefter angår arbetstidsminskningens

omfattning har, såsom framhållits i den allmänna motiveringen,

för mig en huvudsynpunkt på det föreliggande förslaget varit önskemålet

att så långt möjligt ernå likställighet i arbetstidshänseende mellan jordbrukets

och industriens arbetare. Ur denna synpunkt har jag ansett mig böra

i princip tillstyrka reservanternas förslag vad angår maximitidernas utmätande.

I enlighet med vad här anförts angående uteslutandet av bestämmelser

om årsarbetstid bör den sålunda valda principen bli vägledande vid fastställandet

av veckoarbetstider. Då vad reservanterna därutinnan föreslagit genomsnittligt

i stort sett motsvarar regleringen enligt allmänna arbetstidslagen

och då samma veckoarbetstiders inbördes avvägning i huvudsak synes vara

lämplig, hava reservationens veckoarbetstider för jordbruk, dess binäringar

och byggnadsarbete upptagits i departementsförslaget. I den mån en sådan

med årstiderna växlande arbetstid i särskilda fall icke erfordras inom vissa

binäringar till jordbruk eller för byggnadsarbete, som faller under denna lag,

torde härav påkallade avvikelser böra medgivas genom dispens av arbetsrådet.

Beträffande regleringen för trädgårdsskötsel har från företagare inom

näringen framkommit önskemål att arbetstiden fastställdes för tvåveckorsperioder

och icke för perioder örn endast en vecka, varigenom skulle möjliggöras,

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

att arbetarna lagvis varannan vecka utförde arbeten med vattning samt eldning

och luftning av växthus på lördagar och söndagar. Då denna anordning förefaller

lämplig, anser jag mig kunna biträda vad sålunda föreslagits. Med utgångspunkt

från reservationens veckoarbetstider även vad avser trädgårdsskötsel

upptager departementsförslaget därför för denna näring en begränsning av

arbetstiden för tvåveckorsperioder till 96 timmar, alternativt 86 timmar under

vinterhalvåret och 106 timmar under sommarhalvåret. Ett från arbetsgivarhåll

framhållet behov av en mera långt driven differentiering av arbetstiden

med hänsyn till olika företags specialiteter och därmed på skilda tider infallande

högsäsong torde däremot böra tillgodoses genom dispens. Yad slutligen

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anfört därom, att arbetstidsregleringen

för självständig trädgårdsskötsel borde gälla även trädgårdsskötsel

i samband med jordbruk, torde icke böra föranleda ändring i den vid

denna lagstiftning i övrigt följda grundsatsen att binäring bör följa reglerna

för huvudnäringen.

Även i reservationens arbetstidsreglering för djurskötsel ligger tyngdpunkten

i bestämmelsen örn årsmaximum. Då reservanterna anse sig icke

kunna undgå att föreslå detta något högre än för andra arbetare, hava

arbetarna inom djurskötseln enligt deras förslag kompenserats med en kortare

arbetstid för dygn, 8 timmar mot 10 timmar för övriga arbetarkategorier. Den i

detta sammanhang föreslagna veckoarbetstiden, 56 timmar, innebär däremot

ingen begränsning utöver den som ligger i föreskriften örn längsta dygnsarbetstid

och saknar självständig betydelse. Socialstyrelsen har i sitt yttrande

skisserat ett förslag, baserat på 10 timmars dygnsarbetstid samt en

något längre årsarbetstid än reservationens, 2,800 timmar. Det antydes, att

för kontrollens skull årsarbetstiden möjligen kunde uppdelas på kortare

perioder, exempelvis 4-veckorsperioder å 216 timmar. Från arbetarhåll har

föreslagits ändring i reservanternas förslag såtillvida, att de 240 timmar, varmed

kreatursskötarnas årsarbetstid överstege övriga arbetares, skulle anses

som övertid att uttagas å sön- och helgdagar; av sistnämnda dagar skulle var

tredje vara fri. — Samtliga dessa förslag torde i huvudsak drabbas av vad

förut sagts örn svårigheten att genomföra bestämmelser örn årsmaxima.

Arbetstidsregleringen torde jämväl för djurskötare böra anknytas till kortare

perioder, varvid, av liknande skäl som de vilka förut anförts i fråga om

arbetstiden inom trädgårdsskötseln, torde kunna väljas tvåveckorsperioder.

Vid övervägande av å ena sidan behovet av en längre genomsnittsarbetstid

för djurskötseln än för annat jordbruksarbete och å andra sidan betydelsen

av en utjämning av skillnaden i arbetsförhållanden mellan nu ifrågavarande

och övriga arbetargrupper inom jordbruket har jag ansett mig kunna förorda

en arbetstid för djurskötare å 108 timmar för en tid av två veckor, vilken

arbetstid motsvarar den i socialstyrelsens nyssnämnda förslag beräknade

arbetstiden för 4-veckorsperioder samt för övrigt överensstämmer med den

av mig för övriga jordbruksarbetare föreslagna arbetstiden under sommarhalvåret.

Vad angår djurskötares arbetstid för dygn, torde med hänsyn till

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230. 91

under utredningen yppade svårigheter att nedbringa densamma begränsningen

därvidlag icke sättas lägre än till 9 timmar.

Arbetstidsbegränsningen för dygn har med undantag för djurskötsel

genomgående föreslagits till 10 timmar. Mot förslagen i denna del har i allmänhet

ingen särskild invändning framställts; dock har gjorts gällande av

hushållningssällskapet i Jämtlands län, att tiden under sådd och skörd vore

otillräcklig, särskilt i Norrland, samt av länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Norrbottens län, att så vore fallet under jordbrukets korta arbetssäsong

i övre Norrland. Här berörda förhållanden torde dock icke böra föranleda

ändring i den generella regeln men hava i departementsförslaget

vunnit beaktande på det sätt, att i 10 § 2 mom. föreslagits befogenhet för

Konungen att meddela dispens beträffande viss del av landet, där lagens tilllämpning

skulle medföra särskilda svårigheter.

Bestämmelsen örn möjlighet att överflytta arbetstid har i yttrandena föreslagits

utvidgad att avse vissa andra årstider, inom vilka för olika trakter eller

arbetsområden liknande förskjutningar vore önskvärda. Arbetsrådets majoritet

avstyrker däremot bestämmelsen såsom alltför invecklad och svårtilllämpad;

det behov, som därmed avsåges, borde enligt arbetsrådets mening

tillgodoses i form av dispens. — Till vad arbetsrådet sålunda anfört vill jag

ansluta mig, så mycket hellre som dispensförfarandet i allt fall torde böra tilllämpas

för tillgodoseende av andra önskemål örn förskjutning av arbetstid.

Vad slutligen angår 4 §:s avfattning har i 1 mom. intagits huvudregeln örn

den ordinarie arbetstidens begränsning. Densamma har i förslaget utformats

så att arbetsgivare, med de undantag dispensreglerna kunna medföra, icke må

av arbetare uttaga längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än i 4 § stadgas.

De fall, beträffande vilka, såsom i det föregående utvecklats, olika regler

skola gälla, nämligen trädgårdsskötsel, djurskötsel samt övriga hithörande

arbetsområden, behandlas därefter i 2 och 3 mom.

I 2 mom. angives den ordinarie arbetstiden för jordbruk, dess binäringar

samt sådant byggnadsarbete, å vilket lantarbetstidslagen äger tillämpning,

varvid skilda regler givas för kreatursskötare och övriga arbetare. För den

senare gruppen, huvudsakligen de egentliga jordbruksarbetarna, fastställes

i första stycket den ordinarie arbetstiden för dygn och vecka. För kreatursskötare,

vilka i förslaget definierats såsom arbetare, vilka i regel användas

uteslutande till djurskötsel, fastställes i tredje stycket den ordinarie arbetstiden

för dygn och tvåveckorsperioder.

T samma moment har även upptagits en tillämpning i viss utsträckning av

den i herrar Anderssons och Johanssons reservation föreslagna regleringen

för tillfällig övergång mellan grupperna egentliga jordbruksarbetare och

kreatursskötare. Om en arbetare tillfälligtvis användes uteslutande till djurskötsel,

skulle uppenbarligen svårigheter uppkomma, örn hans arbetstid för

vecka respektive tidrymd av två veckor därvid icke finge utsträckas så att

den motsvarade den för kreatursskötare fastställda. Användes en kreatursskötare

tillfälligtvis till annat arbete, bör av samma skäl hans dygnsarbetstid

kunna utsträckas till den för egentliga jordbruksarbetare medgivna, 10 timmar,

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majas proposition nr 230.

medan å andra sidan, om det tillfälliga arbetet varar en vecka eller därutöver

den under "vissa årstider kortare veckoarbetstiden för denna grupp bör komma

honom till godo. Förstnämnda modifikation har upptagits i momentets andra

stycke, de senare i tredje styckets andra punkt.

I 3 mom. angives den ordinarie arbetstiden för självständigt bedriven trädgårdsskötsel.

För denna näring fastställes den ordinarie arbetstiden för dygn

och tvåveckorsperioder.

Dispensregler (5 § i departementsförslaget).

I majoritetsförslagets 6 § 2 mom. och reservationens 9 § föreslås befogenhet

i två fall för arbetsrådet att meddela dispens från huvudreglernas tillämpning;

så skulle kunna ske i allmänhet, när det funnes av synnerliga skäl påkallat,

och eljest örn det av uttalanden från arbetarorganisationer eller annorledes

framginge, att det stora flertalet arbetare, som skulle beröras av undantaget,

funne detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom bomme att

oskäligt utsträckas.

Förslaget motsvarar två av de fem dispensreglerna i allmänna arbetstidslagen

(5 §), beträffande det förstnämnda, allmänna fallet dock med den olikheten,

att därför enligt nämnda lag erfordras, att eftergiften påkallas till undvikande

av allvarligt missförhållande. Allmänna arbetstidslagens tre övriga

dispensfall sakna direkta motsvarigheter i förslaget, nämligen eftergifterna

för arbete, som är beroende av årstid eller väderlek eller eljest av växlande

längd, för visst skiftarbete på söndagar samt för arbete, som fortgår under

kortare tid eller medför ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen

stort allmänt intresse.

De sakkunniga framhålla, att i förslaget den allmänna dispensregeln givits

större räckvidd än i allmänna arbetstidslagen av det skälet, att förslaget icke

upptager några direkta motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens sistnämnda

tre dispensfall. De sakkunniga holle före, att det numera borde

kunna överlämnas åt arbetsrådet att utan närmare anvisningar i lagtexten bedöma,

när sådant fall kunde anses föreligga, att eftergifter från huvudreglerna

borde komma i fråga, ävensom på vad sätt eftergifterna borde gestaltas.

Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen syntes det icke finnas

anledning antaga annat, än att bestämmelsen skulle komma till varsam användning.

Arbetsrådet anmärker i sitt yttrande, att dess möjlighet att meddela eftergift

alltför snävt begränsats genom föreskriften, att densamma skulle vara av

synnerliga skäl påkallad. Rådets motsvarande befogenhet enligt allmänna

arbetstidslagen vore betydligt mera vidsträckt. Eftergift borde kunna meddelas

»av särskilda skäl» eller »med hänsyn till särskilt förhållande», möjligen

därjämte, i likhet med vad i allmänna arbetstidslagen medgåves, i vissa

särskilda, närmare angivna fall.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj is proposition nr 230.

I det föregående har jag i åtskilliga fall med anledning av befarade tillämp- Departementsningssvårigheter

hänvisat till möjligheten att erhålla dispens. Sådan hän- chefen.

visning har skett vid behandling av spörsmålen örn lagens tillämpning med

hänsyn till företagets storlek, örn dess tillämpning å ackordsarbete, örn modifikation

av huvudreglerna med stöd av arbetstidsschema, örn arbetstiden inom

vissa binäringar till jordbruk eller byggnadsarbete, om särskilda säsongbestämmelser

för trädgårdsföretag, örn dygnsarbetstiden i landsdelar med kort

jordbrukssäsong samt örn rätt till överflyttning av arbetstid mellan olika årstider.

Redan härav framgår, att utformningen av den föreslagna lagens

dispensbestämmelser måste tillmätas en synnerligen stor betydelse. I detta

hänseende torde det få anses, att den dispensbeviljande myndigheten, arbetsrådet,

givits en vittgående befogenhet redan i de sakkunnigas förslag, enligt

vilket arbetstiden finge anordnas på annat sätt eller utsträckas längre än enligt

huvudregeln, då »synnerliga skäl» så påkallade. Emellertid har arbetsrådet

funnit den föreslagna befogenheten alltför begränsad och förordat, att för

dylik dispens borde krävas allenast »särskilda skäl» eller liknande.

T fråga om dispens torde böra särskiljas å ena sidan de fall, där den genomsnittliga

arbetstiden enligt huvudregeln icke behöver överskridas utan endast

fördelas på annat sätt mellan årstider, veckor, dygn eller andra perioder, och

å andra sidan de fall, där ett överskridande av den genomsnittliga arbetstiden

påkallas. Yad förstnämnda fall angår, torde en mycket vittgående regel kunna

uppställas, varemot för sistnämnda fall sakkunnigförslagets strängare krav

synas böra upprätthållas. Det lärer nämligen stå i god överensstämmelse med

departementsförslagets förutnämnda huvudsyfte om likställighet med industrien

vad avser den genomsnittliga arbetstiden, att strängare villkor för

dispens uppställas först då fråga är örn överskridande av denna tid, medan en

annan fördelning av arbetstiden mellan olika perioder må kunna tillåtas så

snart skäl därtill förebringas. I enlighet härmed hava i 1 och 2 mom. av departementsförslagets

5 § införts särskilda regler för dessa fall. Då den fördelning

av den ordinarie arbetstiden, som stadgas i 4 §:s huvudregel, sker

inom ramen av kalenderåret, har det förstnämnda dispensfallet angivits så, att

den ordinarie arbetstiden utan att förlängas, för år räknat, fördelas på annat

sätt än enligt huvudregeln. Tydligen kan en sådan ändrad fördelning ske

även inom en kortare tidrymd än ett år, exempelvis under en anställning

endast för sommarmånaderna, därest nämligen de varandra kompenserande

förändringarna alla infalla under den ifrågavarande, kortare tiden; genom en

sådan åtgärd förlänges icke arbetstiden, för år räknat. Det senare dispensfallet

har följaktligen angivits som det fall, då den ordinarie arbetstiden utsträckes

längre, för år räknat, än enligt huvudregeln.

I 3 mom. har upptagits i huvudsak oförändrad regeln örn undantag jändikt

arbetarmajoritetens samtycke, mot vilken bestämmelse ingen erinran framställts

i yttrandena.

Nödfallsarbete i allmänhet (b § 1 moni. i departementsförslaget).

1 majoritetsförslagets 8 § och reservationens 11 § föreslås bestämmelser

örn s. k. nödfallsarbete, nämligen sådant arbete utöver den ordinarie, even
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departementschefen.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

tuellt genom dispens medgivna arbetstiden, som nödvändiggöres med hänsyn

därtill, att natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat driftsavbrott eller medfört överhängande fara därför

eller för skada å liv, hälsa eller egendom. Sådant nödfallsarbete må enligt

förslaget av arbetsgivaren påbörjas utan särskilt tillstånd eller inskränkning,

men ålåge det arbetsgivaren att inom två dygn från dess början göra anmälan

till arbetsrådet örn arbetets anledning, omfattning och varaktighet, varefter

rådet hade att omedelbart avgöra, örn arbetet vore av här avsedd natur samt

under vilka villkor arbetet finge fortsättas. Tillika har föreslagits, att dylik

anmälan finge anses gjord, när densamma avsänts med posten.

Förslaget överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse i

allmänna arbetstidslagen (6 §), vilken emellertid utom anmälningsplikten

särskilt föreskriver, att tillstånd till arbetets fortsättande utöver två dygn

skall inom samma tid sökas hos arbetsrådet.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, örn anmälan till arbetsrådet och dess prövning

av frågan vore nödvändiga i detta fall. Förhållandena inom jordbruket

vore i detta avseende helt andra än inom industrien; sålunda förekomme inhämtning

av genom driftsavbrott försenat arbete — varå bestämmelsen närmast

torde syfta — icke inom jordbruket men väl inom industrien.

Att på sätt lantbruksstyrelsen ifrågasatt lämna detta fall av övertidsarbete

under obegränsad tid utanför arbetsrådets kontroll finner jag icke tillrådligt.

Med hänsyn till önskvärdheten av likalydande bestämmelser för arbetsrådets

handläggning av likartade ärenden har departementsförslaget i denna del avfattats

i nära överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen.

Nödfallsarbete vid djurskötsel (6 § 2 mom. i departementsförslaget)

.

T herrar Anderssons och Johanssons reservation (1 § andra stycket) föreslås

det undantaget från djurskötselns inbegripande under arbetstidsregleringen,

att arbete av kortare varaktighet, som å tid, då arbetaren eljest ej skulle vara i

arbete, vållades av födelser eller sjukdomsfall bland boskapen, undantoges från

Jagens tillämpning.

Som exempel till uttrycket »av kortare varaktighet» angives i reservationens

motivering en eller ett par timmar under loppet av ett dygn.

Arbetsrådet föreslår, att arbete som nu sagts hänföres till övertidsarbete;

anmälan eller ansökan till arbetsrådet skulle dock icke erfordras i detta fall,

men väl anteckning i övertidsjournal

Jämväl landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet föreslå,

att dylikt arbete hänföres till övertidsarbete.

Arbete som utom den ordinarie arbetstiden vållas av födelser eller sjukdomsfall

bland boskapen torde icke, på sätt i reservationen föreslagits, böra

betraktas som ett arbete, vilket i princip är undantaget från lagens tillämpningsområde.

Det syfte reservanterna velat vinna synes kunna uppnås på det

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Majus proposition nr 230.

sätt att arbetet anses som nödfallsarbete, varmed det närmast torde kunna

jämföras. Enär arbetet ifråga enligt sin natur i regel torde vara av kortare

varaktighet synes någon särskild bestämmelse i detta hänseende icke vara erforderlig.

Däremot bör stadgandet avse utom födelser och sjukdomsfall även

olycksfall. Vidare har uttrycket »bland boskapen» ersatts med »bland djuren».

Såsom arbetsrådet anmärkt bör givetvis anmälan eller ansökan till rådet

icke erfordras i detta fall. Vid sådant förhållande och då ifrågavarande övertid

icke skall inräknas i någon viss mängd tillåten övertid eller dylikt, torde

med hänsyn till önskemålet att journalföringen inskränkes till vad som är

oundgängligen nödvändigt anteckning i journal om sådant övertidsarbete

icke heller böra föreskrivas.

Annat övertidsarbete (7 §i departementsförslaget).

Majoritetsförslagets 7 § och reservationens 10 § innehålla bestämmelser

örn övertidsarbete av annat slag än nödfallsarbete, därav i 1 mom. örn förberedelse-

och avslutningsarbeten och liknande, i 2 mom. örn övertidsarbete i

allmänhet samt i 3 mom. örn arbetsgivares och arbetstagares inbördes förpliktelser

i avseende å övertidsarbete.

Enligt 1 mom. finge till förberedelse- eller avslutningsarbeten eller, såvitt

anginge trädgårdsskötsel, till vakt-, vattnings- eller andra nödiga underhållsarbeten

användas nödigt antal arbetare å övertid under högst 7 timmar i veckan,

för så vitt arbetenas utförande utom ordinarie arbetstid erfordrades för

driftens ohindrade gång.

Enligt 2 mom. medgives arbetsgivare att i annat fall, där särskilt förhållande

så påkallar, uttaga övertidsarbete för högst 48 timmar under en tid av

4 veckor och högst 200 timmar under en tid av 12 månader.

I 3 mom. föreslås föreskrift dels därom, att beträffande arbetares skyldighet

att utföra övertidsarbete skall gälla vad som kunde anses i detta hänseende

avtalat med arbetsgivaren, och dels om skyldighet för arbetsgivaren

att tillse, att arbetaren genom användning till övertidsarbete icke utsättes för

överansträngning eller ohälsa.

Förslagets tre moment motsvara, frånsett tillägget i 1 mom. beträffande

trädgårdsskötsel, i huvudsak allmänna aibetstidslagens 7 § 1 morn., 2 mom.

1 st. och 5 mom. Yad dessa lagrum samt 4 mom. av samma paragraf innehålla

därom, att arbetare under 16 år icke i något fall och arbetare mellan 16 och

18 år endast med arbetsrådets tillstånd må användas till övertidsarbete, som

här avses, saknar dock motsvarighet i förslaget. Så är även fallet med allmänna

arbetstidslagens 7 § 3 morn., som bemyndigar arbetsrådet att för

trängande behov medgiv.a uttagande av ytterligare 150 timmars övertidsarbete

per kalenderår.

De salchunniga framhålla, att det i de fall av övertidsarbete, som upptagits

i förslaget, stöde arbetsgivaren fritt att själv bestämma, när övertidsarbetet

skulle uttagas och huru många timmar det vid varje tillfälle skulle omfatta.

T anslutning till förslagets 1 mom. anföra de sakkunniga:

»Med förberedelse- och avslutningsarbeten avses sådana arbeten, som, örn

de ej finge utföras å övertid, skulle föranleda till, att den övriga arbets

styrkan eller vissa arbetare antingen komme att uppehållas vid don ordinarie

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majus proposition nr 230.

arbetstidens början eller tvingades att sluta arbetet före den ordinarie arbets

tidens slut. Såsom exempel på sådana arbeten kan anföras iordningställande

av tröskverk eller andra maskiner, av vilka andra arbetare äro beroende för

sitt arbete. Med förberedelse- och avslutningsarbeten synas sådana inom

trädgårdsskötseln förekommande arbeten som vakt, vattning och dylikt böra

jämställas. Då det emellertid kan synas tveksamt, örn uttrycket förberedelseoch

avslutningsarbeten kan avse även dylika arbeten, har i lagtexten särskilt

utsagts, att till utförande av dessa underhållsarbeten får tillgripas den i 1 mom.

medgivna övertiden.»

De sakkunniga erinra vidare örn att vissa slags göromål, som vore jämförliga

med förberedelsearbeten, såsom rykt av hästar, rengöring av spiltor och boxar,

inhämtande av hästar från betesgång och dylikt, vilka av arbetare som körde

dragare vanligen utfördes utom den egentliga arbetstiden, enligt majoritetsförslaget

folie utom lagen, enär de vore hänförliga till djurskötsel.

De sakkunniga anföra emellertid därom:

»Dylika sysslor stå i så nära samband med det egentliga jordbruksarbetet,

att de närmast utgöra en naturlig del av detta, ehuru den tid, som åtgår för

deras utförande, av praktiska skäl brukat förläggas utom den egentliga eller

ordinarie arbetstiden. Dessa arbeten synas alltså under alla omständigheter

icke vara av den karaktär, att de kunna betraktas såsom övertidsarbeten.»

Förslagets bestämmelser örn övertid anser svenska lantarbetsgivarnes

centralförening hava såväl med avseende å förberedelse- och avslutningsarbeten

som annan övertid avfattats med vederbörlig hänsyn tagen till praktiskt

förekommande behov.

I anslutning till förslaget i 1 mom. ifrågasätter socialstyrelsen, om

förberedelse- eller avslutningsarbeten i egentlig mening i någon avsevärd omfattning

förekomme inom jordbruket. I varje fall hörde icke dit de i samma

moment omtalade trädgårdsarbetena.

Även arbetsrådet kritiserar nämnda bestämmelsers sammanförande och

föreslår uteslutning av föreskriften om vissa trädgårdsarbeten. Dessa hörde

i stor utsträckning till vederbörandes huvudsakliga sysselsättning, och i den

mån de icke kunde hänföras till vanliga förberedelse- eller avslutningsarbeten

borde utsträckt tid för dem medgivas genom dispens, därvid det vore

lämpligt att bland dispensreglerna särskilt upptaga detta fall.

Därest lagen i enlighet med arbetsrådets förslag gjordes tillämplig å djurskötsel,

torde enligt rådets mening sådana till djurskötsel hörande arbeten

som rykt av hästar och dylikt — i motsats till vad de sakkunniga i sin motivering

uttalat — böra hänföras till här ifrågavarande förberedelse- eller avslutningsarbeten,

i varje fall i den mån nämnda arbeten icke utfördes av särskilda

djurskötare.

Beträffande förslaget i 2 mom. förordar arbetsrådet att den period av

12 månader, under vilken 200 timmar övertid finge uttagas, fixerades att börja

å viss bestämd dag, exempelvis den 1 november. I annat fall måste tillses, att

denna gräns icke överskredes under någon tolvmånadersperiod (januari—december,

februari—januari o. s. v.).

På grund av stadgandet i förslagets 3 morn. bär lantbruksstyrelsen ansett

arbetsgivaren icke äga påfordra övertidsarbete, såvida icke före arbetets

början överenskommelse därom i någon form träffats med arbetaren.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Majus proposition nr 230.

Jämväl Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner av

förslagets 3 mom. framgå, att skyldighet för arbetaren att utföra övertidsarbete

förelåge, endast örn överenskommelse därom träffats mellan parterna,

vilket syntes innebära en skärpning av riksavtalets föreskrift, att arbetsgivaren

ägde rätt att påfordra övertidsarbete. Avsikten torde dock vara, att sagda

föreskrift vore i detta hänseende tillräcklig inom riksavtalets giltighetsområde.

Utom detta område däremot torde erfordras överenskommelse. Det

föreslagna stadgandet, som vore kopierat efter allmänna arbetstidslagen,

torde på grund av kollektivavtalens relativt obetydliga utbredning inom jordbruket

där föranleda betydande svårigheter och borde ändras till överensstämmelse

med riksavtalets berörda stadgande. Länsstyrelsen i Uppsala län

biträder detta yttrande.

Mot de sakkunigas förslag hava i yttrandena riktats anmärkningar i de Departementstvå

hänseenden, där förslaget avviker från allmänna arbetstidslagen, näm- chffenligen

dels beträffande vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten vid

trädgårdsskötsel, som måste utföras utom den vanliga arbetstiden, och dels

under vilken period medgiven övertid örn 200 timmar finge uttagas. Därjämte

hava i yttrandena förekommit vissa uttalanden örn förslagets tredje

moment.

Beträffande de nämnda arbetena inom trädgårdsskötseln har i yttrandena

framhållits, att desamma i stor utsträckning hörde till det ordinarie arbetet

inom näringen och icke kunde jämföras med förberedelse- eller avslutningsarbeten.

Vad sålunda anförts torde emellertid hava övervägande formell

innebörd. Arbeten av dessa slag kunna otvivelaktigt »för driftens ohindrade

gång» behöva utföras under avbrott i den sedvanliga arbetstiden — framförallt

längre sådana, såsom över söndagar — och därvid hava en betydelse,

jämförlig med förberedelsearbetens. Icke heller den omständigheten att

samma slags arbeten förekomma jämväl under vanlig arbetstid utgör i och

för sig något skäl mot att desamma inbegripas under övertidsfall. Då eljest

ingen erinran riktats mot bestämmelsen, har densamma upptagits i departementsförslaget.

Den i de sakkunnigas motivering samt i arbetsrådets yttrande berörda

frågan huruvida vissa till djurskötsel hörande arbeten borde hänföras till

förberedelsearbeten i lagens mening torde böra överlämnas till rättstillämpningen.

I anledning av den anmärkning, som riktats mot förslagets utformning av

bestämmelserna om 200 timmars övertid, ha desamma jämkats till nära överensstämmelse

med allmänna arbetstidslagen, enligt vilken rätten att uttaga

denna mängd övertid knutits till kalenderår. Därmed är visserligen förknippad

den olägenheten, att ifrågavarande period icke i princip anslutits

till arbetarens anställningstid, men en tillfredsställande anordning av dylikt

slag synes vara svår att åstadkomma. Då emellertid olikformigheten i detta

hänseende i stort sett torde bestå däri, att anställningsåret oftast tager sin

början redan omkring den 1 november, men det å andra sidan icke är sanno
Bihang

till riksdagens protokoll JUHO. 1 sami. Nr 230.

2498 35 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

likt, att övertid i allmänhet kommer att uttagas i större omfattning under

kalenderårets sista månader, torde det vara berättigat antaga, att denna oöverensstämmelse

icke kommer att medföra några olägenheter.

Beträffande vad i yttrandena förekommit i anslutning till den i förslagets

tredje moment intagna, jämväl i allmänna arbetstidslagen förekommande bestämmelsen,

att för arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete gällde vad

därom kunde anses vara överenskommet med arbetsgivaren, må här endast

framhållas, att detta stadgande närmast har karaktären av ett förtydligande

och en erinran. Genom detsamma erinras örn att arbetaren icke genom lagens

regler örn övertidsarbete förpliktats att prestera sådant arbete, utan att det

på andra grunder måste avgöras, i vad mån skyldighet därtill föreligger. Då

vad sålunda utsagts lärer gälla oavsett stadgandets förekomst i lagen, torde

dess upptagande i lantarbetstidslagen lika väl som i allmänna arbetstidslagen

knappast böra giva anledning till särskilda olägenheter.

8§-

Sakkunnigförslagets 9 § innehåller föreskrifter om övertidsjournal. Det

föreslås skyldighet för arbetsgivare att, där nödfallsarbete eller annat övertidsarbete

förekommit, senast å första söckendagen i nästföljande vecka i

övertidsjournal anteckna för varje särskild arbetare det antal övertidstimmar,

som under föregående vecka uttagits av honom. Arbetsrådet hade att fastställa

formulär för journal ävensom medgiva, att anteckning finge ske annorlunda

än nu sagts, övertids journalen skulle av arbetsgivaren förvaras under

två år. Arbetare eller representant för honom hade rätt att på anfordran taga

del av journalen såvitt den rörde honom.

I jämförelse med förslaget företer allmänna arbetstidslagen vad angår

förande av övertidsjournal såvitt nu är ifråga följande olikheter (8 §):

1) Anteckning i övertidsjournal behöver icke ske angående förberedelseeller

avslutningsarbeten, därest tiden härför finnes upptagen å arbetstidsschema,

som enligt allmänna arbetstidslagen (11 § 2 mom.) skall anslås å

större arbetsplatser för industriellt och liknande arbete.

2) Beträffande tiden för antecknings verkställande föreskrives, att därest

det icke, när anteckning eljest skall ske, kan avgöras, om ifrågavarande arbete

är att hänföra till övertidsarbete, anteckningen skall göras, så snart detta kan

bedömas.

3) Journalen skall förvaras »å arbetsstället» (icke »av arbetsgivaren»), och

förvaringstiden är bestämd till 3 år. Samma föreskrift örn förvaring gives angående

arbetsrådets beslut i hithörande ärende (sådant beslut förekomme enligt

sakkunnigförslaget endast beträffande nödfallsarbete).

4) Rätt att taga del av journalen tillkommer endast representant för arbetarna

men är å andra sidan icke begränsad till vad som gäller representantens

huvudmän.

De sakkunniga framhålla, att ehuru det vore önskvärt att icke behöva föreskriva

bokföring av arbetstiden, detta icke kunde undgås vad anginge över
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Majus proposition nr 230.

tidsarbete. övertiden föresloges i motsats till den ordinarie arbetstiden rörlig,

d. v. s. arbetsgivaren skulle kunna inom de gränser, lagen angåve, fritt uttaga

övertidsarbete, närhelst det visade sig behövligt. För att arbetsgivaren

skulle kunna hålk reda på att nämnda gränser icke överskredes och för att

tillsynsmyndigheten skulle kunna kontrollera bestämmelsernas rätta iakttagande

vore sådan bokföring nödvändig.

Det syntes angeläget, att den journalföring, som sålunda måste åläggas jordbrukets

arbetsgivare, bleve så enkel som möjligt. Då något större uttag av övertid

för jordbrukets del icke vore att förvänta, syntes det vara tillräckligt att

inrätta övertidsjournalen som en enkel dagbok utan kolumnsystem. Den närmare

utformningen av journalföringen hade enligt förslaget efter mönster av

allmänna arbetstidslagen anförtrotts åt arbetsrådet.

Angående de ovan under 3) omnämnda avvikelserna hava de sakkunniga

anfört följande. Den plats, där journalen borde förvaras, hade icke angivits i

förslaget, enär det borde tillkomma arbetsgivaren att föra journalen med sig,

i händelse han flyttade eller nedlade sin verksamhet. Den föreslagna förvaringstiden

2 år borde vara ur alla synpunkter tillräcklig. Någon skyldighet

att förvara jämväl arbetsrådets beslut örn övertidsarbete hade icke ansetts behövlig,

enär de enda fall, där sådant beslut enligt förslaget skulle förekomma,

nämligen nödfallsarbete, måste beräknas bliva mycket sällsynta, och enär

arbetsrådet i allt fall självt förvarade sina beslut.

I yttrandena har i fråga om övertidsjournal anförts följande.

Socialstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till å ena sidan befarade svårigheter,

särskilt för mindre jordbrukare, i fråga örn journalf öringen och å andra

sidan dennas betydelse ur kontrollsynpunkt, huruvida det icke borde föreskrivas

olika omfattande journalföring för större och mindre arbetsställen.

Såsom i några fall antytts i den allmänna motiveringen, har i yttranden från

hushållningssällskap uttalats betänkligheter mot föreskrifter örn journalföring

och dylikt särskilt för mindre jordbruk. Utöver vad förut nämnts har så skett

i yttranden från förvaltningsutskotten i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap

och Skaraborgs läns hushållningssällskap.

Socialstyrelsen och arbetsrådet förorda, att, på sätt medgives i allmänna

arbetstidslagen, journalföring av förberedelse- och avslutningsarbeten icke

skall erfordras, örn tiden därför upptagits å arbetstidsschema.

Socialstyrelsen föreslår vidare en bestämmelse, att journalen skall så för

varas, att den lätt kan åtkommas.

Arbetsrådet förordar därjämte, att bestämmelsen om rätt att taga del av

journalen avfattas i överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara oundgängligt, att sådan Departement*.

övertid, som begränsats till vissa timantal, antecknas i övertidsjournal för att chefen.

möjliggöra begränsningens iakttagande. Jämväl för kontroll över skyldigheten

att till arbetsrådet anmäla nödfallsarbete synes det vara lämpligt att

anteckning örn sådant arbete i journal föreskrives. I nämnda båda fall föreligger

enahanda skyldighet enligt allmänna arbetstidslagen. Däremot torde,

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majus proposition nr 230.

såsom tidigare framhållits i anslutning till den särskilda regeln örn nödfallsarbete

vid djurskötsel, anteckning i journal örn sistnämnda slag av arbete icke

erfordras.

Bestämmelsen örn övertidsjournal torde böra utformas i huvudsak i överensstämmelse

med allmänna arbetstidslagens motsvarande stadgande. Vad

de sakkunniga anfört till stöd för avvikelse därifrån i några avseenden synes

icke övertygande. Sålunda lärer den omständigheten att arbetsgivaren avflyttar

icke böra föranleda, att icke journalen alltjämt förvaras å det arbetsställe

till utredning örn vars förhållanden den skall tjäna. Föreskrift örn förvaring

av arbetsrådets beslut som bilagor till journalen torde erfordras för

att underlätta en granskning av den senares uppgifter. Endast beträffande

den i andra stycket stadgade rätten att taga del av journalen synes en avvikelse

i enlighet med sakkunnigförslaget vara motiverad med hänsyn till att

departementsförslaget omfattar smärre företag än allmänna arbetstidslagen,

inom trädgårdsskötsel företag med allenast en arbetare. Särskilda skäl för avvikelserna

i övrigt från allmänna arbetstidslagen hava icke framlagts och synas

icke föreligga. A andra sidan finnes uppenbarligen för tillämpningen ett intresse

av likformiga bestämmelser, varför departementsförslaget med nyssnämnda

undantag avfattats i nära överensstämmelse med nämnda lag.

Den av socialstyrelsen väckta frågan örn olika omfattande journalföring för

större och mindre företag torde böra prövas av arbetsrådet i samband med

fastställandet av formulär för journal.

9§-

De sakkunnigas majoritet har föreslagit bibehållande av bestämmelserna

örn arbetsrådet i 9 § allmänna arbetstidslagen och därjämte framlagt förslag

till lag med vissa bestämmelser angående arbetsrådet i vad avsåge rådets befattning

med lantarbetstidslagen.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle vid handläggning av ärenden

enligt lantarbetstidslagen i arbetsrådet tjänstgöra två med jordbruksförhållanden

förtrogna ledamöter. Dessa ledamöter skulle inträda i arbetsrådet i stället

för två av de ledamöter, som enligt 9 § 1 mom. första stycket allmänna arbetstidslagen

utsetts efter förslag av vissa rikssammanslutningar av arbetsgivare och

arbetare. Här ifrågavarande ledamöter skulle utses av Kungl. Majit för den tid

Kungl. Majit bestämde, en bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige. För dessa två ledamöter skulle i enahanda ordning

utses minst dubbelt så många suppleanter. I övrigt skulle beträffande här avsedda

ledamöter och suppleanter och om förslag till sådana gälla vad därom

stadgades i 9 § allmänna arbetstidslagen angående representanter i arbetsrådet

för arbetsgivare och arbetare.

Vidare föreslås tillämpning med anknytning till lantarbetstidslagen av 9 §

7 och 8 mom. allmänna arbetstidslagen angående skyldighet att höra och samråda

med representanter för arbetsgivare och arbetare samt angående befogenhet

för ledamot av rådet att i brådskande fall meddela beslut.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Majus proposition nr 230.

I sakkunnigmajoritetens motivering till förslaget i denna del anföres i

huvudsak följande.

Enär det föreslagits, att arbetsrådet i ärenden enligt lantarbetstidslagen

skulle utöva en funktion, liknande den som ålåge rådet enligt allmänna arbetstidslagen,

kunde det förefalla riktigast att i en särskild lag sammanföra såväl

de regler örn rådets organisation och arbetssätt, vilka nu vore intagna i

allmänna arbetstidslagen, som de nya föreskrifter, vilka kunde påkallas med

hänsyn till rådets nya uppgifter enligt lantarbetstidslagen. Då emellertid enligt

sakkunnigmajoritetens förslag lantarbetstidslagen skulle tills vidare erhålla

karaktär av försökslag med endast temporär giltighet, och då det icke

kunde vara lämpligt att utan tvingande skäl göra en tillfällig rubbning av bestämmelserna

i en bestående lag, borde i en särskild lag meddelas de tilläggsföreskrifter,

som kunde erfordras för arbetsrådets av lantarbetstidslagen föranledda

verksamhet. I övrigt skulle 9 § allmänna arbetstidslagen tillämpas

även då arbetsrådet handlade ärenden, som härflöte av lantarbetstidslagen, för

så vitt icke annat uttryckligen framginge av bestämmelsens egen avfattning

eller av den kompletterande lagen.

Vidkommande arbetsrådets sammansättning framhålla de sakkunniga angelägenheten

av att rådet vid handläggning av ärenden, som avsåges i förslaget

till lantarbetstidslag, erhölle en sammansättning, i vilken sakkunskap på jordbrukets

område vore särskilt företrädd. I enlighet därmed hade förslaget till

den kompletterande lagen avfattats. I fråga örn vilka organisationer, som ägde

avgiva förslag till jordbruksrepresentanter i arbetsrådet, hade i stället för allmänna

arbetstidslagens regel, att denna rätt tillkomme arbetsgivarsammanslutningar,

vars medlemmar sysselsatte minst 50,000 arbetare, samt arbetarsammanslutningar,

som räknade minst samma antal, efter mönster av lagen örn

arbetsdomstol förslagsrätten tillagts de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd

samt landsorganisationen i Sverige, till vilka sammanslutningar

svenska lantarbetsgivarnes centralförening respektive svenska lantarbetareförbundet

vore anslutna.

I sin reservation framlägga herrar Andersson och Johansson ett förslag till

lag om arbetsråd, upptagande dels — med ändring i ett avseende — de bestämmelser

örn arbetsrådet, som återfinnas i 9 § av allmänna arbetstidslagen,

och dels föreskrifter, i huvudsak överensstämmande med sakkunnigmajoritetens

förslag till lag med vissa bestämmelser örn arbetsrådet. Reservationens

ändringsförslag i förstnämnda del innebär, att förslag jämväl till övriga arbetsgivar-

och arbetarrepresentanter i arbetsrådet skulle avgivas endast av de

svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen i

Sverige. I senare delen avviker reservationens förslag från majoritetsförslaget

däri, att jämväl jordbruksrepresentanterna skulle utses för en tid av två år i

sänder.

I reservationens motivering i denna del anföres.

För reservanterna, vilka föreslå, att lantarbetstidslagen göres definitiv, har

det synts ofrånkomligt att bestämmelserna örn arbetsrådet utbrötes ur ali

männa arbetstidslagen och sammanfördes med de nya föreskrifter, som på

kallades av lantarbetstidslagen, till en särskild lag.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majus proposition nr 230.

I fråga om arbetsrådets sammansättning har i yttrandena hemställts från

svenska trädgårdsarbets giv ar ef öreningen samt Stockholms läns och stads trädgårdsråd,

att arbetsrådet måtte kompletteras med representanter för trädgårdsnäringen.

Departements- Då jag biträder sakkunnigmajoritetens förslag att giva lagen allenast prochefen.

visorisk giltighet, finner jag även skäl förorda, att allmänna arbetstidslagens

bestämmelser örn arbetsrådet tillsvidare lämnas orubbade. Yad angår de ytterligare

bestämmelser, som böra tillkomma i anledning av arbetsrådets befattning

med lantarbetstidslagen, torde desamma icke böra upptagas i en särskild

lag. Intet hinder synes föreligga att åtminstone under lantarbetstidslagens

provisoriska giltighetstid inrycka desamma i nämnda lag.

Sakkunnigmajoritetens förslag örn arbetsrådets komplettering med jordbrukssakkunniga

ledamöter, nämligen en arbetsgivar- och en arbetarrepresentant,

utsedda av Kungl. Maji, den förre efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, till vilket svenska lantarbetsgivarnes centralförening

är ansluten, och den senare efter förslag av landsorganisationen,

till vilken svenska lantarbetareförbundet är anslutet, ävensom suppleanter för

dessa finner jag mig kunna biträda. Enär intresset av olika näringsgrenars

representerande i arbetsrådet av praktiska skäl uppenbarligen endast kan tillgodoses

i begränsad utsträckning, lärer det från trädgårdsodlarhåll framställda

önskemålet i sådan riktning icke kunna vinna beaktande på annat sätt än att

bland suppleanterna beredes plats för personer, som ha erfarenhet inom trädgårdsskötsel.

En bestämmelse härom torde böra inflyta i förslaget. I enlighet

med vad nu sagts hava 1 och 2 mom. i departementsförslagets 9 § utformats

I B och 4 mom. hava upptagits bestämmelser av det innehåll de sakkunniga

i analogi med stadgandena i 9 § 7 och 8 mom. allmänna arbetstidslagen föreslagit,

nämligen dels att arbetsrådet i ärenden rörande lantarbetstidslagen bör

bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig samt på

lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare

inom verksamhetsområdet ifråga, dels ock att beslut i brådskande ärenden må

meddelas av en ledamot av arbetsrådet.

Slutligen har i 5 mom. intagits en hänvisning av innehåll, att beträffande

arbetsrådets handläggning av ärenden enligt lantarbetstidslagen bestämmelserna

i 9 § allmänna arbetstidslagen skola i tillämpliga delar gälla.

10 §.

De sakkunnigas förslag upptager icke någon motsvarighet till bestämmelserna

i 10 § 2 och 3 mom. allmänna arbetstidslagen örn möjlighet för Kungl.

Maj:t att på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva

undantag från lagens tillämpning antingen med allmän giltighet inom visst

verksamhetsområde, därest rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunde anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom området,

vore därom ense, eller för visst arbete eller företag, därest lagens tillämpning

därå skulle medföra sådana svårigheter, att företagets fortsatta bedrivande

därigenom äventyrades.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majus proposition nr 230.

Arbctsrådet ifrågasätter införande i lantarbetstidslagen av motsvarande bestämmelser.

Då den föreslagna lagen icke omspänner en sådan mångfald olikartade Departementsarbetsområden

som fallet är med allmänna arbetstidslagen, lärer möjligheten f

att meddela eftergift beträffande helt verksamhetsområde visserligen hava

mindre betydelse för den förstnämnda, men då för dess vidkommande ett behov

av dylik eftergift likväl icke kan anses helt uteslutet, synes icke föreligga anledning

till olikhet i detta hänseende mellan de båda lagarna. Yad angår möjligheten

till eftergift för visst arbete eller företag, torde med hänsyn till vad

förut anförts angående behovet av dispensregler inom lantarbetstidslagens tilllämpningsområde

bestämmelsen därom vara väl motiverad även i denna lag.

I detta sammanhang torde böra upptagas de i några yttranden uttalade farhågorna,

att arbetstidsregleringen skulle medföra olägenheter inom vissa landsdelar

med mycket kort vegetationsperiod eller eljest klimatiska förhållanden,

som betydligt skilja sig från landets förhållanden i övrigt. Särskilt skulle det

sagda gälla Norrland. Vad sålunda framhållits torde böra föranleda, att i 10 §

stadgas befogenhet för Kungl. Majit att, där lagens tillämpning befinnes inom

viss del av riket medföra särskilda svårigheter, medgiva av förhållandena påkallat

undantag från Irgens tillämpning.

11 §.

1 sakkunnigförslagets 10 § föreslås i överensstämmelse med vad allmänna

arbetstidslagen därom innehåller (11 § 1 morn.), att tillsynen å lantarbetstidslagens

efterlevnad skulle utövas av yrkesinspektionens befattningshavare,

därvid i tillämpliga delar skulle gälla vad som finnes stadgat rörande tillsyn

å efterlevnaden av lagen örn arbetarskydd.

Härom anför socialstyrelsen:

»Yrkesinspektörerna framhålla i avgivna yttranden enstämmigt, att någon

effektiv kontroll av lantarbetstidslagens efterlevnad ej kan åstadkommas med

de arbetskrafter, som för närvarande stå till yrkesinspektionens förfogande.

Tillsynen bleve visserligen mindre betungande, om lagens tillämpningsområde

inskränktes till att omfatta rörelser med minst fem arbetare, men även i sådant

fall kunde en tillfredsställande övervakning icke komma till stånd med nuvarande

personal utan att befattningshavarnas huvudsakliga tillsynsuppgiftei

bleve eftersatta.

Styrelsen måste för sin del vitsorda riktigheten av vad yrkesinspektörerna

sålunda framhållit. Någon fortlöpande tillsyn av lantarbetstidslagens efterlevnad

kan icke utövas av yrkesinspektionens befattningshavare utan eftersättande

av yrkesinspektionens tillsynsuppgiftei'' beträffande särskilt arbetarskyddslagen

och därtill hörande författningar.

Styrelsen vill emellertid erinra örn innehållet i 25 § sistberörda lag. Enligt

föreskrift i nämnda lagrum skall tillsynen enligt arbetarskyddslagen i främsta

rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet måste anses medföra fara för

olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande. Kan i avseende å viss verksamhet

dylik fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan ej förpliktat

företaga inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet utövas, såvida

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ej anmälan eller annan särskild omständighet giver skälig anledning därtill.

Syftet med detta stadgande synes beträffande lantarbetstidslagen kunna förverkligas

på det viset, att yrkesinspektionens befattningshavare vid sina inspektioner

enligt arbetarskyddslagen av jordbruks- och andra företag, varå

lantarbetstidslagen äger tillämpning, jämväl skola vara skyldiga att kontrollera

iakttagandet av sistnämnda lags bestämmelser men att de i övrigt icke skola

behöva taga befattning med tillsynen å lagens efterlevnad i andra fall än då

anmälan inkommer, att lagens bestämmelser ej efterföljas vid visst arbetsställe,

eller eljest särskild anledning till kontroll uppkommer. I sistnämnda

fall böra vidare de kommunala tillsynsorganen enligt arbetarskyddslagen,

d. v. s. hälsovårdsnämnderna, för övervakande av den föreslagna lagens efterlevnad

utöva kontroll jämväl å arbetsställen, som enligt instruktionen för

yrkesinspektionen eljest ej falla under deras tillsyn.»

Därest de kommunala tillsynsorganen skola utöva tillsyn å efterlevnaden av

lantaibetstidslagen vid de arbetsställen, som de hava att övervaka enligt lagen

örn arbetarskydd, föreslår styrelsen att orden »yrkesinspektionens befattningshavare»

utbytas mot »yrkesinspektionen».

Arbetsrådet yttrar i detta hänseende:

»Med hänsyn till den dryga arbetsbörda, som redan förut åvilar befattningshavarna

mom yrkesinspektionen, d. v. s. i förevarande fall närmast yrkesundermspektorerna,

torde dessas tillsyn över lagens efterlevnad icke böra utsträckas

till andra företag än sådana, med vilka de redan på grund av arbetarskyddslagen

skola taga befattning. Enahanda tillsyn i övrigt, som alltså skulle ankomma

blott på de kommunala tillsynsorganen, kan, tills vidare åtminstone,

i allmänhet förväntas möta vissa svårigheter. Detta förhållande synes dock

icke vara ägnat att väcka betänkligheter. Enligt arbetsrådets mening synes

nämligen myndigheternas befattning med lagen i fråga, särskilt under första

tiden efter lagens ikraftträdande, böra väsentligen utövas i form av en rådgivande

och vägledande verksamhet från arbetsrådets sida i samband med

rådets behandling av framställningar från arbetsgivare och arbetare om avgöranden,

utlåtanden och dispenser.»

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet ifrågasätta, örn

yrkesinspektionen är i tillfälle att omhänderhava tillsynen även av lantarbetstidslagens

tillämpning och huruvida möjligen en med jordbrukets särskilda förhållanden

förtrogen tillsynsmyndighet borde inrättas.

Tillsynen å efterlevnaden av allmänna arbetstidslagen tillkommer befatt

nmgshavarna inom den institution, som tillskapats för kontrollen av arbetarskyddslagstiftnmgens

efterlevnad, yrkesinspektionen, och utövas i samband

med sistnämnda kontroll. Denna kombination av tillsynsverksamheten möjliggöres

därigenom, att allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde helt täckes

av arbetarskyddslagens mera vidsträckta giltighetsområde. För lantarbetstidslagens

del hava de sakkunniga föreslagit samma anordning. Nyssnämnda förutsättning

för en dylik kombination föreligger emellertid icke oomtvistligt i

detta fall, enär lantarbetstidslagens föreslagna tillämpningsområde åtminstone

formellt icke helt täckes av arbetarskyddslagens nu gällande. Sistnämnda

lag är nämligen tillämplig å jordbruk allenast i vad den åsyftar att förekomma

olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor,

kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna

förorsaka olycksfall.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majus proposition nr 230.

Till frågan om innebörden av denna begränsning vill jag erinra om att i

proposition (nr 136) till 1934 års riksdag förslag framlades till utvidgning av

arbetarskyddslagens tillämpning å jordbruk att avse användningen av

maskiner, redskap, elektriska apparater eller ledningar samt ångpannor,

kokare eller kärl, som förut sagts. I propositionens motivering anfördes

bland annat, att tillsyn jämlikt arbetarskyddslagen i allmänhet icke, såsom

önskvärt vore, ägnades maskiner, som dreves med handkraft eller dragdjur,

och att den föreslagna ändringen avsåge att fastslå, att tillsyn borde ägnas

även sådana maskiner, ävensom att utvidga tillsynen jämväl till redskap.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 19) avstyrkte propositionen med motivering,

att propositionens syfte i den mån detsamma vore praktiskt möjligt att genomföra

kunde förverkligas utan lagändring, därest en inom vissa yrkesinspektionsdistrikt

redan förekommande praxis allmänt genomfördes, nämligen att

tillsynen omfattade alla maskinella anordningar, vilka vore av sådan beskaffenhet

att åtgärder i fråga örn dem kunde vidtagas för att förhindra

olycksfall. Riksdagen följde utskottets utlåtande (skrivelse nr 147).

Med den innebörd, som med stöd av nyss anförda uttalanden bör vid tilllämpningen

inläggas i uttrycket »maskinella hjälpmedel», torde kunna antagas,

att i stort sett de jordbruksföretag, varå lantarbetstidslagen enligt departementsförslaget

skulle äga tillämpning, jämväl beröras av yrkesinspektionens

verksamhet enligt arbetarskyddslagen. Vid sådant förhållande synas icke

föreligga några hinder av praktisk betydelse att för tillsynen jämväl å lantarbetstidslagens

efterlevnad bygga på yrkesinspektionen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget vissa uttalanden

rörande inspektionsverksamhetens anordning. Det synes som örn styrelsen därmed

avser, att tillsynen å lantarbetstidslagen principiellt skall åvila yrkesinspektionen

men att det å andra sidan vore ofrånkomligt, att när yrkesinspektionen

såsom här föresloges tillfördes nya arbetsuppgifter vid sidan av sin mest

maktpåliggande uppgift, arbetarskyddet, genomförandet av de nytillkomna

åliggandena måste anpassas efter den planläggning, som i 25 § arbetarskyddslagen

stadgas för inspektionens nyssnämnda huvuduppgift. Med den gemensamma

organisation vi äga för övervakande av gällande regler för arbetarskydd

och arbetstid, lärer det icke kunna undvikas, att de företag, som i fråga

örn risk för olycksfall eller ohälsa påkalla ringare intresse från inspektionens

sida, komma i efterhand även vad angår kontrollerandet av arbetstidsreglers

iakttagande. Då socialstyrelsens förutnämnda uttalande allenast torde avse

ett fullföljande även under en blivande lantarbetstidslags giltighetstid av en

sådan planläggning av yrkesinspektionens arbete med stöd av 25 § arbetarskyddslagen,

som här angivits, torde för närvarande intet vara att invända

däremot.

Med hänsyn till den här berörda differentieringen av yrkesinspektionens

arbetsfält ävensom till omfattningen av den föreslagna lagens tillämpningsområde

torde emellertid böra för tillsynen anlitas jämväl de i arbetarskyddslagen

omförmälda kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.

På sätt socialstyrelsen föreslagit och i analogi med vad som skett i instruk
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

tionen för yrkesinspektionen den 18 december 1931 (nr 423) synes som gemensam

beteckning för de olika tillsynsorganen kunna användas termen »yrkesinspektionen».

I enlighet härmed har departementsförslaget utformats på

denna punkt. Därest förevarande förslag genomföres, torde erfordras vissa

ändringar i nämnda instruktion. Härtill ävensom till övriga författningsändringar,

som må påkallas av lagförslaget, torde jag sedermera få återkomma.

12-14 §§.

Sakkunnigförslagets 11—13 §§ innehålla straffbestämmelser. Sålunda

stadgas i 11 § bötesstraff för arbetsgivare, som använder arbetare i strid mot

lagen eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av denna, ävensom beträffande

arbetare under 18 år för fader eller målsman, med vars vilja så skett;

straffet föreslås i förra fallet till dagsböter, i senare till böter från och med 5

till och med 50 kronor. I 12 § stadgas dagsböter som påföljd för försummad

uppgiftsplikt till arbetsrådet eller journalföring samt minst 5 dagsböter för

den som inför medvetet oriktig uppgift i journal. 13 § innehåller bestämmelser

örn laga domstol i dylika mål samt örn bötesförvandling.

Förslaget överensstämmer i sak helt med vad som gäller enligt allmänna

arbetstidslagen (12—14 §§) jämfört med särskilda böteslagen.

De sakkunniga anföra, att det kunde ifrågasättas, örn sådana jämförelsevis

obetydliga förseelser som underlåten anmälan om nödfallsarbete eller försummad

journalf öring borde föranleda dagsböter, men att å andra sidan

straffet för likvärdiga förseelser i de två närstående arbetstidslagarna borde

överensstämma.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser straffansvar

för förseelse mot lagen böra med hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena

inom jordbruket läggas på vederbörande arbetsledare, icke på arbetsgivaren.

Straffbestämmelserna för överträdelse av lantarbetstidslagens föreskrifter

synas böra överensstämma med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen

allenast med de ändringar, som föranledas av den år 1931 genomförda

reformen av bötesstraffet. Att låta straffansvaret för arbetstidsreglernas

iakttagande under alla förhållanden åvila arbetsledare i stället för arbetsgivaren

lärer icke vara möjligt. För de fall, i vilka en sådan överflyttning av

det formella ansvaret otvivelaktigt motsvarar den faktiska fördelningen av

ansvaret för arbetsledningen vid företaget, har såsom framgår av 15 § i departementsförslaget

stadgats möjlighet för arbetsrådet att på ansökan godtaga

arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe i här ifrågavarande avseende.

15 §.

I 14 § av sakkunnigförslaget föreskrives, att vad i lagen är stadgat om

arbetsgivare skall gälla arbetsföreståndare dels när kommun är arbetsgivare

och dels eljest, när arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

någon som arbetsföreståndare i hans ställe.

Vad beträffar kommun som arbetsgivare gäller motsvarande enligt allmänna

arbetstidslagen (15 §).

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230. 107

Till motivering av förslaget i vad det saknar motsvarighet i allmänna arbetstidslagen

anföra de sakkunniga:

»Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller

andra juridiska personer än stat och kommun äga företag, vilka de icke själva

sköta, utan vilkas skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän,

under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v. äro bosatta å

annan ort än den, där företaget är beläget, har det synts önskvärt att i särskilda

fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande ägaren och i

stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen av företaget.»

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, örn icke för underlättande av lagens till

lämpning bestämmelsen angående arbetsföreståndare borde gälla även andra

fall, exempelvis då jordbruk drives av hushållningssällskap eller annan dylik

offentlig korporation. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

föreslår samma ordning jämväl beträffande bolag, vilket yttrande biträdes av

länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslaget, att arbetsrådet skulle äga godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe, tillstyrkes av svenska lantarbetsgivarnes central för euin g. .

Såsom framhållits i samband med förslaget till straffbestämmelser, kan i

många fall arbetsledningen vid ett företag vara så anordnad, att straffansvar

vid överträdande av arbetstidsregler bör åvila arbetsföreståndare i stället för

arbetsgivaren. Detta bör, såsom gäller enligt allmänna arbetstidslagen och

jämväl föreslagits av de sakkunniga, vara fallet när kommun är arbetsgivare.

Med kommun synes, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, böra jämställas hushållningssällskap.

Beträffande juridiska personer i allmänhet torde däremot

en sådan generell överflyttning icke vara försvarlig utan varje fall böra särskilt

prövas. För detta ändamål ävensom för övriga fall, där en sådan överflyttningkan

anses naturlig, upptager departementsförslaget jämväl den av de sakkunniga

föreslagna rätten för arbetsrådet att efter särskild framställning godtaga

arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §•

De sakkunnigas förslag upptager icke någon motsvarighet till 16 § i allmänna

arbetstidslagen, enligt vilken sådan ytterligare begränsning beträffande

användning av minderårig eller kvinna till arbete, som kan vara stadgad i lag

eller författning, skall lända till efterrättelse.

Denna hänvisning gäller huvudsakligen hithörande bestämmelser i arbetarskyddslagen,

för vilka redogjorts i inledningen (sid. 7 och 8).

De sakkunniga erinra örn att förslag örn utsträckning av arbetarskyddslagens

tillämpning med avseende å minderåriga och kvinnor även till jordbruket

framkommit i riksdagen men icke vunnit bifall (motioner vid 1931 års

riksdag nris I: 206 och II: 352, vid 1932 års riksdag nr II: 61 och vid 1933 års

riksdag nr 11:80). De sakkunniga säga sig icke hava funnit anledning ingå

på frågan om särskild begränsning beträffande minderåriga av arbetstiden

inom de arbetsområden, som omfattades av lantarbetstidslagen. Denna fråga

upptoges lämpligen till behandling i sammanhang med spörsmålet om en vidsträcktare

tillämpning av arbetarskyddslagen på jordbrukets område.

Departements

chefen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majus proposition nr 230.

Departements
chefen.

Då lagen om arbetarskydd äger tillämpning å visst arbete, som avses i förslaget

till lantarbetstidslag, torde den i 16 § allmänna arbetstidslagen intagna

bestämmelsen böra hava sin motsvarighet i lantarbetstidslagen.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.

De sakkunniga föreslå, att lagen skall träda i kraft vad angår bestämmelserna

örn arbetsrådets befogenhet och verksamhet den 1 oktober 1936 och i

övrigt den 1 november samma år. Av de sakkunnigas majoritet föreslås lagens

giltighetstid begränsad till 3 år från sistnämnda dag, dock att beträffande

under giltighetstiden begången förseelse vad i lagen vore stadgat skulle gälla

även därefter.

Att ikraftträdandet föreslagits till den 1 november sammanhängde, framhålla

de sakkunniga, med att arbetsåret inom jordbruket vanligen räknades

från denna dag.

De sakkunniga anföra vidare:

»En med lagens ikraftträdande sammanhängande fråga, som måhända kan

komma att vålla tvistigheter, är, huru det skall förfaras för den händelse att

arbetsavtal, vilkas giltighet fortfar i tiden efter lagens ikraftträdande, statuera

längre arbetstid än den i förslaget medgivna. Då lagens bestämmelser örn

arbetstidens längd äro av tvingande natur, måste givetvis avtalen vika, i den

mån de därutinnan gå längre än lagen. Men enär maximitiderna i lagen äro

avvägda med hänsyn till individens sociala välfärd kan å andra sidan för

väntas, att den arbetsgivare, som på grund av lagens genomförande icke fullt

kan taga ut den med arbetaren avtalade arbetstiden, icke skall taga denna omständighet

till intäkt för en minskning av de avtalade löneförmånerna.»

Särskilt angående lagens giltighetstid uttala de sakkunniga följande:

Ehuru lagstadgad arbetstidsreglering sedan många år tillbaka tillämpas i

vårt land inom ett avsevärt antal näringar och grundlig erfarenhet alltså

kunnat vinnas angående verkningarna av en sådan lagstiftning, blir dock införandet

av lagstadgad arbetstid på ett sådant område som jordbrukets mer

eller mindre ett experiment, beroende på de särskilda betingelser under vilka

jordbruket arbetar. De erfarenheter, som kunna hämtas från främmande

länder, vilka infört eller sökt att införa lagstadgad arbetstid inom jordbruket,

bekräfta detta påstående. Sålunda hava i utlandet gjorda försök att lagstifta

på detta område i många fall slagit mindre väl ut, antagna lagar hava måst

revideras eller till och med upphävas, allt följder av svårigheten att på förhand

överskåda verkningarna av en sådan lagstiftning. Före utgången av den föreslagna

giltighetstiden bör så stor erfarenhet hava vunnits angående lagens

verkningar i olika hänseenden, att det kan avgöras, huruvida lagen vid giltighetstidens

utgång bör slopas, förlängas eller definitivt antagas. Ett ytterligare

skäl att framgå med försiktighet beträffande ifrågavarande lagstiftning är det

internationella läget på detta område. Frågan om lagstadgad arbetstid inom

jordbruket är för närvarande föremål för studier inom internationella arbets

byrån och förslag till internationell konvention i ämnet torde kunna väntas

inom en nära framtid. Att under sådana förhållanden nu i vårt land genomföra

en definitiv lagstiftning på området synes knappast vara lämpligt.

I herrar Anderssons och Johanssons reservation anföres i detta hänseende.

Tillräckliga skäl syntes icke föreligga att göra lagen provisorisk. De erfarenheter,

som under en lång följd av år kunnat göras beträffande allmänna

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Majus proposition nr 230.

arbetstidslagens nödvändighet och lämplighet, borde erbjuda tillräckligt stöd

för riktigheten av uppfattningen, att lantarbetstidslagen kunde och borde

givas permanent karaktär.

I yttrandena har beträffande tiden för lagens ikraftträdande anförts:

Arbetsrådet uttalar, att den för dess förberedande arbete tillmätta tiden

före lagens ikraftträdande i övrigt, en månad, vore alltför knapp, och föreslår

härför en tid av fyra månader. Då arbetsrådet började sin verksamhet den

1 november 1919, hade återstått två månader till lagens ikraftträdande i allmänhet

och åtta månader till ikraftträdandet av bestämmelserna örn skiftarbete.

Det oaktat hade det befunnits omöjligt för arbetsrådet att successivt

avgöra de inkommande ärendena. Redan den 1 januari 1920 hade uppkommit

en balans på över 1,000 ärenden, vilken därefter mer och mer ökats och trots

mycket betydande förstärkning av rådets arbetskrafter icke kunnat avarbetas

förrän i början av år 1921. Ett ytterligare skäl för en längre tidsfrist vore,

att ärendena rörande allmänna arbetstidslagen brukade vara särskilt talrika

under höstmånaderna och då toge arbetsrådets tid i anspråk i stor utsträckning.

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, att lagen finge träda i kraft först

den 1 november 1937 för att förebygga tvister angående arbetsavtal, som avse

jämväl tid efter lagens ikraftträdande och innehålla mot lagen stridande bestämmelser.

I frågan, huruvida lagen borde göras provisorisk har i yttrandena förekommit

följande.

Med hänvisning till vad socialstyrelsen på olika punkter uttalat i detta

ärende har styrelsen framhållit, att införandet av lagstadgad arbetstid på ett

sådant område som jordbrukets mer eller mindre måste bliva ett experiment,

varför styrelsen tillstyrkte, att lagen bleve provisorisk. Emellertid ifrågasatte

styrelsen, örn icke den föreslagna giltighetstiden, 3 år, vore väl kort för

att vinna erforderlig erfarenhet, och förordade en giltighetstid av 5 år.

Arbetsrådet förordar, att lagen från början blir av permanent natur, och

uttalar, att erfarenheterna från allmänna arbetstidslagens genomförande till

fullo visade olägenheterna av en provisorisk lagstiftning.

Majoritetsförslaget örn en provisorisk lag tillstyrkes av en minoritet inom

arbetsrådet, herrar Almström och Söderbäck, av länsstyrelserna i Värmlands,

Västmanlands och Gävleborgs län samt av hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Stockholms län och stad samt Uppsala, Södermanlands och

Ostergötlands län. Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län biträda

yttrandena från samma läns hushållningssällskap.

Reservationen förordas jämväl i detta hänseende av en reservant i socialstyrelsen,

t. f. byråchefen Hagman, samt av landsorganisationen och svenska

lantarbetareförbundet.

På sätt de sakkunniga föreslagit, torde lagen i huvudsak böra träda i kraft Departementsden

1 november, från vilken dag arbetsåret inom jordbruket vanligen räknas. ehefen.

Bestämmelserna örn arbetsrådets befogenhet och verksamhet synas emeller
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

tid jämlikt arbetsrådets uttalande därom böra träda i kraft redan den 1 juli.

Då det torde höra till undantagen, att arbetsavtal inom jordbruket ingås för

längre tid än ett arbetsår, och även eljest sådana avtal endast i mindre utsträckning

torde komma att träffas före lagens utfärdande med giltighetstid

utöver nästkommande 1 november, lära de av länsstyrelsen i Värmlands län

befarade svårigheterna vid tillämpning av avtal med bestämmelser örn arbetstiden,

stridande mot lagen, icke få sådan omfattning att de böra föranleda

det betydande dröjsmål med förverkligandet av lagens syften, som ett uppskov

med ikraftträdandet till den 1 november 1937 skulle innebära.

I anslutning till vad de sakkunniga anfört i motiveringen till sitt förslag vill

jag framhålla, att jag utgår ifrån att den nu föreslagna arbetstidsregleringen

icke skall komma att föranleda sänkning i lönestandarden för jordbrukets

arbetare.

A7ad härefter angår frågan, huruvida lagen enligt herrar Anderssons och

Johanssons reservation bör omedelbart göras definitiv eller enligt sakkunnigmajoritetens

förslag givas temporär giltighet, vill jag erinra om vad förut i

olika sammanhang uttalats örn svårigheten att bedöma möjligheterna för och

konsekvenserna av lagens genomförande inom olika delar av dess vidsträckta

tillämpningsområde. Med hänsyn därtill torde erfarenheterna av dess tillämpning

böra under någon tid avvaktas, innan ställning tages till frågorna örn dess

slutliga utformning.

Lagens giltighetstid synes lämpligen kunna sättas till den av de sakkunniga

föreslagna och jämväl för de tidigaste provisoriska allmänna arbetstidslagarna

tillämpade tiden, tre år.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skoglund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 230.

lil

Förslag:

till

Lantarbetstidslag.

Härigenom förordnas som följer:

Om lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess

binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare som

användes till arbete vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i

rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en

arbetare enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över dess anordnande;

b) arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning samt skogsarbete,

i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning av arbetare

som icke är fast anställd i rörelsen;

c) arbete som bedrives av staten;

d) husligt arbete.

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av

arbetsgivarens familj; samt ej heller

lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning;

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den vars rätt

därav beröres åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att

hänföra till sådant varå denna lag äger tillämpning eller huruvida viss arbetstagare

är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål som handlägges vid domstol beroende av fråga varom förmäles

i första stycket, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har

arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller

den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande.

Om arbetstid som i allmänhet må uttagas (ordinarie arbetstid).

4§-

1 mom. I arbete varå denna lag äger tillämpning må arbetsgivare icke av

arbetare uttaga längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än nedan i 2 och 3

morn. stadgas, där ej annat medgives enligt 5 §.

2 morn. I arbete som avses i 1 § under 1) vare för arbetare, som icke i

regel användes uteslutande till djurskötsel, den ordinarie arbetstiden för dygn

10 timmar samt för vecka,

örn första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,

41 timmar,

örn första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,

46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september,

54 timmar.

Användes arbetare tillfälligtvis uteslutande till djurskötsel, må därvid

arbetstiden utsträckas till 54 timmar för vecka och 108 timmar för två veckor

i följd.

För arbetare som i regel användes uteslutande till djurskötsel vare den

ordinarie arbetstiden för dygn 9 timmar samt för två veckor i följd 108 timmar.

Användes sådan arbetare tillfälligtvis till annat arbete, gäde därvid den arbetstid

som i första stycket sägs.

3 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) vare den ordinarie arbetstiden

för dygn 10 timmar samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad

avser veckor, vilkas första söckendag infaller under tiden april—september,

106 timmar, därest ordinarie arbetstiden under året i övrigt begränsas till

högst 86 timmar för två veckor i följd.

5§-

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

ordinarie arbetstiden utan att förlängas, för år räknat, fördelas på annat

sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att den ordinarie

arbetstiden utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet

lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar

eller annorledes framgår att det stora flertalet av de arbetare

som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbetstiden

ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 230.

113

Örn arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete ft övertid).

6§-

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet som ej

kunnat förutses vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete a övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan varom här är sagt må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom. sägs

användas till arbete å övertid, som vållas av födelser, olycksfall eller sjukdomsfall

bland djuren.

7 §■

1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-

eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden

eller såvitt angår trädgårdsskötsel att vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten

eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt antal

arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid, vare

därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och 200

timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i

denna paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

Körande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. eller

7 § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå

följande kalendervecka eller, därest då icke kan avgöras huruvida arbetstiden

är att hänföra till sådan som avses i nämnda lagrum, så snart sådant kan

bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär som

fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva att anteckning

örn arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu

angivits. I fråga örn sådant arbete å övertid som avses i 7 § 1 mom. är arbetsgivaren

icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen

upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden för

det dagliga arbetets början och slut.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 230.

249G 35 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Majus proposition nr 230.

Arbetare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre

år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid då sista anteckningen

gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

9 §■

1 mom. För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende som

avses i denna lag skola med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter utses

av Konungen för viss tid. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna

av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring

i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av

landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För

var och en av de sålunda utsedda ledamöterna skola i enahanda ordning utses

minst två suppleanter av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena inom

trädgårdsskötseln. I övrigt skall om sådan ledamot eller suppleant och örn

avgivande av förslag som nu sagts gälla vad i 9 § lagen den 16 maj 1930 örn

arbetstidens begränsning stadgas örn ledamot eller suppleant som representerar

arbetsgivare eller arbetare och örn förslag till sådan ledamot eller

suppleant.

2 morn. Vid arbetsrådets beslut i ärende som avses i denna lag skola, med

iakttagande av vad eljest gäller örn rådets beslutförhet, närvara båda de ledamöter

vilka utsetts i här nämnd ordning eller för dem utsedda suppleanter.

3 mom. Yad i 9 § 7 mom. första stycket första punkten lagen om arbetstidens

begränsning stadgas därom att arbetsrådet bör bereda vederbörande

arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig samt söka samråd med representanter

för arbetsgivare och arbetare inom det verksamhetsområde varom

fråga är skall äga motsvarande tillämpning vid handläggning av annat i denna

lag avsett ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än

sådant som avses i 5 § 3 mom. eller 10 § 1 mom.

4 mom. Vad i 9 § 8 mom. lagen om arbetstidens begränsning stadgas örn

beslut i brådskande fall skall äga motsvarande tillämpning vid handläggning

av ärende som avses i 6 § 1 mom. denna lag.

5 mom. Angående arbetsrådets behandling av ärenden enligt denna lag

skola i övrigt i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 9 § lagen örn arbetstidens

begränsning.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

sorn kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verk
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

samhetsområde som i denna lag avses, ense om viss eftergift som i 5 § sägs,

må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna

att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 morn. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

företag att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med

dagsböter. Yar arbetaren under aderton år och har användandet skett med

faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen

till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den som under tid då han är ställd under åtal för förseelse varom i denna

paragraf förmäles fortsätter samma förseelse skall när han varder därtill lagligen

förvunnen för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas

till det ansvar som är bestämt för sådan förseelse.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives

i 6 § 1 mom. eller att iakttaga Arnd enligt 8 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning

som avses i 8 §, straffes med dagsböter, ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol där särskild sådan är inrättad

men eljest hos poliskammare eller där sådan ej finnes vid allmän

domstol.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

15 §.

Beträffande verksamhet som bedrives av kommun eller hushållningssällskap

skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.

Lag samma vare där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande

av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända

till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet

den 1 juli 1936 och i övrigt den 1 november 1936 samt gäller till och

med den 31 oktober 1939. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet

begången förseelse som avses i 12 eller 13 § skall dock vad i lagen är stadgat

fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

117

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

26 mars 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14

februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lantarbetstidslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet

Konrad Persson.

Lagrådet yttrade:

Vid granskning av det remitterade förslaget har lagrådet icke ingått i bedömande

av förutsättningarna för genomförande av en lagstiftning i förevarande

syfte och med ifrågasatt räckvidd. I avseende å uppställning och avfattning

äro förslagets bestämmelser, i den mån det med hänsyn till saklig

överensstämmelse varit påkallat, i stort sett utarbetade i anslutning till gällande

lagstiftning örn reglering av arbetstiden å andra näringslivets områden.

Med beaktande av detta sammanhang har lagrådet icke i sådana delar ifrågasatt

någon ändring i förslaget.

Vidkommande utformningen i övrigt av de särskilda bestämmelserna i förslaget

torde 1 mom. i 4 §, vilket moment närmast har karaktär av ett inledande

stadgande till de båda följande momenten, kunna uteslutas och dessa senare

med fördel kunna avfattas i närmare överensstämmelse med motsvarande regler

i den allmänna arbetstidslagen. I anslutning härtill synes böra övervägas,

huruvida icke bestämmelserna örn särskild reglering av arbetstiden för djurskötare

skulle kunna omarbetas till vinnande av större lättfattlighet och

klarhet.

Bestämmelserna i 9 § torde kunna förenklas, förslagsvis på det sätt att i

paragrafen först upptages huvudregeln, att i fråga örn arbetsrådets sammansättning

vid och behandling av ärenden som avses i lagen skall vad i 9 § av

den allmänna arbetstidslagen stadgas äga motsvarande tillämpning, samt att

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

till denna huvudregel anknytas, till avfattningen lämpligen jämkade, de särskilda

bestämmelser som innefattas i 1 och 2 mom.

Underrubrikerna till förslagets bestämmelser i 4 och 5 §§ samt i 6—8 §§

torde i nära överensstämmelse med motsvarande rubriker i sjöarbetstidslagen

lämpligen böra erhålla avfattningen »Örn den ordinarie arbetstiden» och »Örn

övertidsarbete».

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

119

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 27 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen lagrådets den 26 mars

1936 avgivna utlåtande över det den 14 i föregående månad till lagrådet remitterade

förslaget till lant arbetstidslag.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet har i sitt utlåtande gjort vissa uttalanden rörande avfattningen

av dels 4 och 9 §§ i det remitterade förslaget dels ock två utav förslagets underrubriker.

Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört har 1 mom. i 4 § uteslutits

samt paragrafen jämväl i övrigt undergått omredigering, därvid regeln örn

djurskötare givits sådant innehåll att densamma omfattar samtliga de fall när

en arbetare användes uteslutande till djurskötsel som regleras i lagen. Arbetstiden

har härvid angivits icke få överstiga för dygn 9 timmar samt för två

veckor i följd 108 timmar. Skulle t. ex. en vanlig lantarbetare tillfälligtvis

användas uteslutande till djurskötsel kortare tid än två veckor, torde det utan

att särskilda bestämmelser härom meddelas framgå att veckoarbetstiden i

sådant fall icke må överstiga hälften av den för två veckor föreskrivna d. v. s.

54 timmar. Även i ett dylikt fall får enligt förslaget dygnsarbetstiden icke

överstiga 9 timmar.

Beträffande lagförslagets underrubriker torde det vara av värde att en definition

lämnas å vad som förstås med arbete å övertid. Såväl med hänsyn härtill

som till att denna omständighet medför vissa förenklingar i 6—8 paragrafernas

avfattning har ifrågavarande underrubrik bibehållits oförändrad.

Slutligen ha bestämmelserna i 9 § omredigerats i förenklande syfte samt

i lagförslaget i övrigt vidtagits vissa jämkningar av formell innebörd.

Föredraganden hemställer härefter, under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan hinder av

att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid

gått till ända, att det sålunda jämkade förslaget till lantarbetstidslag måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. May.ts proposition nr 230.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagny Olsson.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

121

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen ................................................................................................. 1

Förslag till lantarbetstidslag......................................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 februari 1936 ................................. 7

Inledning........................................................................................................ 7

Gällande svensk lagstiftning om arbetstid......................................................... 7

Statistiska uppgifter rörande arbetstiden inom jordbruket i vårt land .................. 10

Avtalsförhållanden inom jordbruk, trädgårdsskötsel, torvindustri och djurskötsel i

vårt land med särskild hänsyn till arbetstiden ............................................. 13

Reglering i utlandet av jordbrukets arbetstid genom lagstiftning och kollektivtal ... 15

Tidigare behandling i vårt land av frågan örn lagstadgad reglering av arbetstiden

inom jordbruket ...................................................................................... 16

Lantarbetstidsutredningen ............................................................................ 20

Departementsförslaget ..... 22

Allmän motivering ..............................i,................;......................... 22

översikt....................................................................................................... 22

Frågan örn. arbetstidsreglering för jordbruket och närliggande arbetsområden......... 23

De sakkunniga s. 23. — Yttrandena s. 27. — Departementschefen s. 36.

Lantarbetstidslagens tillämpningsområde .......................................................... 38

De sakkunniga s. 38. — Yttrandena s. 46. — Departementschefen s. 55.

Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket....................................... 58

De sakkunniga s. 58. — Yttrandena s. 63. — Departementschefen s. 65.

Specialmotivering...................................

Lagens rubrik och underrubriker .......

1 § ..................................................

2 § ..................................................

3 § ..................................................

4-7 §§ ..........................................

8 § ..................................................

9 § ..................................................

10 § ..................................................

11 § ..................................................

12-14 §§...........................................

15 § ..................................................

16 § .................................................

Lagens ikraftträdande och giltighetstid

66

66

66

71

73

74

98

100

102

103

106

106

107

108

Bilaga.

Förslag till lantarbetstidslag .......................................................................... lil

Utdrag av lagrådsprotokollet den 26 mars 1936......................................... 117

Utdrag av stadsrådsprotokollet den 27 mars 1936..................................... 119

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 230.

249C 35 8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.