Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m

1936-04-09 · 74 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 74 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:234, Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen

m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen;

2) lag angående indragning av vissa skrifter; samt

3) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 234.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 14 och 231 §§ samt 16 kap. 15 § strafflagen

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att i 8, 10 och 11

kap. skola införas nya paragrafer, en i 8 kap. betecknad såsom 21 a §, en

i 10 kap. betecknad såsom 14 a § samt en i 11 kap. betecknad såsom 9 a §

av nedan angivna innehåll:

8 KAP.

14 §.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes till

straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till böter.

21a §.

Svensk man, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar eller

låter insamla ej i tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt

eller angående andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande

makt kan skada rikets försvar, eller i syfte som nyss sagts täger befattning

med sådana insamlade uppgifter, straffes, där ej gärningen förut i detta

kapitel är med svårare straff särskilt belagd, med fängelse. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst

två år; äro de synnerligen mildrande, må till böter dömas.

23 §.

Var som vet förräderi eller sådant brott emot rikets säkerhet, som ovan

sagt är, å färde vara, och det ej i tid upptäcker, dömes till fängelse eller

till straffarbete i högst fyra år; där å brottet efter lag kan följa böter, må

ock för underlåtenhet att det upptäcka till böter dömas. Har han ej de skäl

varmed han tilltror sig kunna den brottslige till gärningen binda; uppenbar

då, utan att nämna personen, de omständigheter som honom kunniga äro,

eller straffes som nyss är sagt. Ej skall någon av de i 3 kap. 11 § nämnda

personer till straff efter denna § fällas, där brottets upptäckande icke utan

angivelse till åtal kunnat ske.

1 Senaste lydelse, se SFS 1913: 47.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

3

10 KAP.

14 a §.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen

eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger

besluta i offentliga angelägenheter, dömes till fängelse eller böter.

11 KAP.

9 a §.

Söker man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller oväsende

eller på annat förargelseväckande sätt hindra hållandet av allmän sammankomst

för överläggning eller för åhörande av föredrag, eller störer man på

sätt nu är sagt sådan sammankomst, straffes, där ej gärningen förut i detta

kapitel är med svårare straff särskilt belagd, med böter eller fängelse i högst

sex månader.

16 KAP.

15 §.

Brott som i 7, 8, 9 eller 11 § omförmäles må ej åtalas av annan än målsägande,

där ej ärekränkningen skett mot någon i eller för ämbete, tjänst

eller annan allmän befattning som han innehar eller innehaft eller, mot

någon som innehar sådan befattning, med avseende å förhållande utom befattningen

av beskaffenhet att göra honom ovärdig det förtroende och den

aktning som befattningen kräver.

Brott som i 12 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av målsägande

till sådant åtal angives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Förslag

till

Lag

angående indragning av vissa skrifter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg på annat sätt än genom

tryck mångfaldigad skrift, vilken uppenbarligen åsyftar att utplåna

känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller

att eljest undergräva krigslydnaden, må, vare sig skriften synes straffbar eller

icke, på stället varande högste befälhavare meddela förordnande att indragning

skall ske av de exemplar av skriften, som vid truppen eller å fartyget

anträffas. Den som är befälhavare vid truppen eller å fartyget äger omedelbart

vidtaga nödig åtgärd för hindrande av sådan skrifts spridande inom

truppen eller å fartyget under tid som åtgår till dess förordnande örn indragning

kan av honom utverkas.

Förordnande om indragning, vilket genast må gå i verkställighet, skall

ofördröjligen anmälas hos tryckfrihetskommittén, och ankommer på denna

att pröva huruvida förordnandet skall äga bestånd.

2 §■

Den som, medan förordnande om indragning av skrift är gällande, med

vetskap örn förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp

eller å flottans fartyg, straffes, där han lyder under strafflagen för krigsmakten,

efter nämnda lag, samt eljest med dagsböter eller fängelse i högst

ett år.

3 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

5

Förslag;

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 72, 127 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

72 §.

Den som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12

eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning av vissa

skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter

utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år. Sker brottet vid tillfälle som i 65 § sägs, må

till straffarbete i högst ett år dömas.

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller

andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande

makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,

eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,

i syfte att gå främmande makt tillhanda, insamlar eller låter insamla ej i

tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående

andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kan skada

rikets försvar, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana insamlade

uppgifter, då skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet

anses vara begånget under försvårande omständigheter.

Vad i---straff belagt.

133 §.

Beträdes krigsman — — — på livstid.

Begår någon som ej är krigsman brott som avses i 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 17,

18, 19, 20, 21 eller 21 a § av 8 kap. allmänna strafflagen, straffes efter ty i

nämnda lag är sagt; dock att i de fall som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas till

dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande. Förövas

brottet av någon som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det,

vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

1 Senaste lydelse, se beträffande 127 § SFS 1916:182 och beträffande 133 § SFS 1921:289.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, frågan örn lagstiftning

mot stats fientlig verksamhet. Föredraganden anför:

»I skrivelse den 19 maj 1933 (nr 221) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot

sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade

lill att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges

stats- och rättsordning.

Kungl. Maj:t beslöt därefter den 26 maj 1933 att tillsätta en kommitté med

uppdrag att verkställa sådan utredning. Till ordförande och ledamot i kommittén

förordnades därvid justitierådet Emil Sandström. I enlighet med erhållet

bemyndigande förordnade jag därefter den 30 maj 1933 till ytterligare

ledamöter i kommittén revisionssekreteraren Erik Lind, ledamöterna

av riksdagens första kammare professorn J. Bergman, häradshövdingen Th.

Borell, förste vice talmannen läroverksadjunkten Olof Olsson och ombudsmannen

Anton Pettersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören

Karl Bergström. Efter det Lind utnämnts till justitieråd beviljades

honom entledigande från ledamotsuppdraget från och med den 1 oktober

1933 samt förordnades till ledamot i hans ställe ledamoten av riksdagens

andra kammare redaktören Ivar Österström.

Den 11 januari 1935 avgav kommittén betänkande med förslag angående

åtgärder mot statsfientlig verksamhet (statens off. utr. 1935: 8).

Sedan numera yttranden över betänkandet inkommit från hörda myndigheter

och sammanslutningar, anhåller jag att få upptaga frågan till behandling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

7

Frågans behandling i riksdagen.

Spörsmålet om skärpta lagstiftningsåtgärder mot statsfientlig verksamhet

upptogs redan vid 1932 års riksdag. I likalydande motioner (I: 1 och II: 1)

yrkades, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utarbetande

och framläggande för riksdagen av bestämmelser, som avsåge dels ett

allmänt straffbeläggande av handlingar som innefattade förberedelse till

högförräderibrott, dels ock ett inskridande mot andra former av statsfientlig

verksamhet som icke drabbades av gällande straffbestämmelser men vilka

innebure fara för att högförräderibrott kunde komma till utförande; och borde

vid utarbetandet av nämnda bestämmelser hänsyn jämväl tagas till frågan

om åtgärder mot organisationer, som fullföljde mot Sveriges stats- och

samhällsordning riktade syften.

Motionerna behandlades av första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 19)

tillstyrkte dem. I utlåtandet uttalades bland annat:

Det kunde enligt utskottets mening icke råda tvivel därom, att frågan om

åtgärder mot högförrädisk verksamhet under senare tid erhållit en alltmera

ökad aktualitet. Vid tiden för vår ännu gällande strafflags tillkomst — 1864

— hade man överhuvud knappast att räkna med någon mera allmänt utbredd

verksamhet med syften av detta slag, och den politiska utvecklingen i

vårt land under det närmaste halvseklet fram till världskriget hade icke givit

tillräcklig anledning att skärpa de i strafflagen meddelade bestämmelserna

mot dylik verksamhet. De av världskriget följande djupgående politiska

och sociala omvälvningarna hade bragt även dessa frågor i ett annat läge.

Alltmera öppet framträdde meningsriktningar, vilka med olagliga medel ville

bekämpa den nuvarande samhällsordningen, och alltmera tydligt framträdde

faran för att dessa riktningar i kritiska situationer kunde komma att omfattas

av stora delar av befolkningen. Utskottet ville med styrka betona angelägenheten

därav, att man under sådana förhållanden och med exempel från andra

länder för ögonen icke finge slå sig till ro med att i vårt land några farligare

angrepp mot samhällsordningen hittills icke företagits eller förlita sig

på att det svenska folkets mentalitet under alla förhållanden skulle utgöra

en garanti mot våldsamma angrepp på samhällsordningen.

Såge man från dessa utgångspunkter på de medel, som i straffrättsligt avseende

för närvarande stöde samhället till buds för bekämpande av högförrädisk

verksamhet, syntes det utskottet uppenbart, att en utvidgning av

desamma borde komma till stånd. Såsom i motionerna framhölles kunde metoderna

härför i hög grad växla, och det vore icke möjligt att i strafflagen

uppräkna alla tänkbara sådana metoder.

Utskottet delade även motionärernas uppfattning, att man i en strävan

att bekämpa den högförrädiska verksamheten icke minst borde taga i sikte

åtskillig verksamhet, som visserligen icke skulle kunna falla under ett allmänt

straffbud lör förberedelse till högförräderi, men som innebure en fara

för att dylika brott i en framtid skulle komma till utförande. Därvid vore

bland annat alt tänka på den agitationsverksamhet, som på detta område bedrcves.

önskvärt vore med hänsyn härtill att möjlighet förefunnes att inskrida

även mot mera förtäckta former av propaganda i revolutionärt syfte.

Härvid framstode såsom ett önskemål att kunna inskrida mot den fara för

staten, som själva förekomsten av statsfientliga organisationer kumle innebära.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Atta av utskottets ledamöter reserverade sig mot utskottets beslut och hemställde,

att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sålunda yttrades i reservation av hr Åkerman och fem andra ledamöter

bland annat:

Det erbjöde svårigheter att kriminalisera förberedelsehandlingar, och motionärernas

yrkande skulle leda till en omfattande utvidgning av lagens kriminalisering

av politiska brott. Om ett ingripande genom lagstiftning måste ske

mot den, som försökte uppnå sina syften med olagliga medel, vore det å

andra sidan nödvändigt, att lagen begränsades på ett sådant sätt, att den

icke i själva verket komme att medföra straff för en viss åskådning i stället

för att straffa det använda tillvägagångssättet. Att med lagstiftningsåtgärder

försöka bekämpa vissa idéströmningar hade i alla tider visat sig fåfängt och

måste alltjämt framstå såsom ur varje synpunkt synnerligen förkastligt.

I reservation av hrr Larson i Lerdala och Olsson i Rimforsa anfördes

bland annat:

Den ifrågasatta lagstiftningen torde i tillämpningen giva anledning tili stor

osäkerhet och ojämnhet och med den omfattning, vari straff enligt motionärerna

skulle komma att införas, kunde det ej undvikas, att de ingripanden,

vartill en sådan lagstiftning komme att giva anledning, lätt framträdde såsom

ett undertryckande av viktiga medborgerliga rättigheter. Jämväl i detta fall

torde som eljest gälla, att för samhället skadliga meningsriktningar i första

hand borde bekämpas med övertygelsens vapen. Förhållandena kunde dock

utveckla sig i den riktning, att straffbeläggande av vissa handlingar, som

företoges i statsfientligt syfte men nu vore straffria, kunde visa sig nödvändigt.

För sådant fall antoges dock att regeringen icke skulle underlåta att vidtaga

de åtgärder och framlägga de förslag, som kunde påkallas.

Vid frågans behandling i riksdagen avslogs utskottets hemställan, av första

kammaren med den motivering som innefattades i sistnämnda reservation

samt av andra kammaren utan närmare motivering.

Frågan kom åter upp vid 1933 års riksdag. I två likalydande motioner

(I: 126 och II: 295) yrkades, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att utredning med det snaraste måtte verkställas angående frågan

örn åtgärder mot statsfientlig verksamhet, varvid särskild hänsyn borde tagas

till frågan örn åtgärder mot organisationer som fullföljde mot Sveriges

stats- och samhällsordning riktade syften. Motionärerna anförde därvid

bland annat:

De ansåge den i 1932 års motioner anvisade vägen vara framkomlig, men

de ville därmed icke förneka att det även kunde givas andra utvägar för

den statsfientliga verksamhetens bekämpande. Det kunde i detta sammanhang

pekas på åtgärder till förbättrande av polisväsendet. 1932 års riksdagsbeslut

örn inrättande av en statspolis vöre obetingat ett steg i rätt riktning.

Men det vore inte nog att stärka blott ordningsmakten, även lagen måste

förstärkas. Bekant vore, hurusom lagstiftningen i vissa främmande demokratiska

kulturländer kände helt andra möjligheter än den svenska lagstiftningen

att i preventivt syfte ingripa mot revolutionära rörelser på ett förberedande

stadium. Det skulle likväl icke utan vidare påstås, att de åtgärder,

som vidtagits mot samhällsfientlig verksamhet i sådana främmande länder,

vore lämpade även för vårt land. Huru därmed förhölle sig, därom kunde

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

9

man yttra sig först efter företagen utredning. Vad som med bestämdhet kunde

påstås vore, att något måste göras för att effektivt bekämpa den statsfientliga

verksamheten.

Motionerna behandlades av tillfälliga utskott (I kammarens första tillfälliga

utskott och II kammarens femte tillfälliga utskott), vilka i sina utlåtanden

(nr 8 resp. nr 6) enhälligt tillstyrkte, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes med det snaraste föranstalta

örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar

eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade till att med

våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och

rättsordning. I utlåtandena anfördes bland annat:

Riksdagens majoritet syntes vid tidigare behandling av denna fråga ha

haft den uppfattningen, att verksamheten i fråga med största framgång kunde

bekämpas på övertygelsens väg. En jämförelse mellan de sociala och

kulturella värden som den demokratiska stats- och rättsordningen tryggat åt

vårt folk samt motsvarande förhållanden i de länder där folklig självstyrelse

saknades utfölle icke till vår nackdel. Att vädja till medborgarnas sunda omdöme

borde följaktligen giva det resultat, att de krafter, som ville beträda

den våldsamma omstörtningens väg, därigenom betvingades. Samtidigt hade

dock uttalats, att förhållandena kunde så utveckla sig, att andra medel, t. ex.

en vidgad lagstiftning, kunde bli nödvändiga för att bekämpa den verksamhet

som bedreves i statsfientligt syfte. Av flera skäl syntes det, som om tidpunkten

vore inne att företaga en ingående och allsidig undersökning om

åtgärder mot den verksamhet, som med våldsamma eller eljest olagliga medel

ville omstörta vår demokratiska stats- och rättsordning. Förekomsten

inom vårt land av en statsfientlig propaganda och av tydliga våldstendenser

hos vissa grupper och benägenhet även på andra håll att tillägna sig diktaturens

tankegångar hade väckt oro inom vida kretsar av vårt folk. Det

borde beaktas, att den ena ytterligheten framkallade den andra samt att våld

födde våld. Erfarenheterna från utlandet vöre härvidlag övertygande. Det

vore statsmakternas skyldighet att icke låta en utveckling pågå, som hotade

att sätta samhällslugnet samt stats- och rättsordningen i fara. När hänsyn

foges till allt detta, funne utskotten en utredning erforderlig.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls utskottens hemställan och riksdagen

avlät den inledningsvis omnämnda skrivelsen, nr 221.

Kommitténs betänkande.

Innan en kortfattad redogörelse lämnas för de lagförslag kommitténs betänkande

innehåller, torde böra anmärkas att betänkandet ej är enhälligt.

Skiljaktiga meningar ha uttalats å ena sidan av hr Borell, som i åtskilliga

hänseenden föreslagit längre gående åtgärder än kommittén velat förorda,

samt å andra sidan av hrr Bergström och Olof Olsson, vilka i väsentliga delar

icke biträtt kommitténs förslag, varjämte hr Olof Olsson avgivit en principreservation

avseende betänkandet i dess helhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Förbud mot statsfientliga organisationer oell deras verksamhet.

En central fråga i betänkandet är spörsmålet om förbud mot statsfientliga

organisationer och deras verksamhet. Kommitténs behandling av denna

fråga utmynnar i ett förslag till lag angående för statens säkerhet och ordningen

i landet farliga sammanslutningar. Enligt detta, som får betraktas

såsom kommitténs huvudförslag, skulle en sammanslutning jämte av densamma

beroende sammanslutningar kunna upplösas av domstol, om sammanslutningens

verksamhet, med hänsyn till genom densamma ådagalagt

syfte att med våld omstörta eller förändra rikets statsskick, eller med hänsyn

till sådana yttringar därav som försök att hindra offentlig myndighet i

dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar

eller förberedelser därtill, vore av beskaffenhet att sätta statens säkerhet

eller ordningen i landet i uppenbar fara. Talan om upplösning skulle

anhängiggöras av justitiekanslern inför Svea hovrätt och genom beslut under

rättegången skulle domstolen kunna meddela interimistiskt beslut örn

upplösning. Straff skulle följa för den som fortsatte upplöst sammanslutnings

verksamhet eller främjade fortsättningen därav. Upplöst sammanslutnings

egendom ävensom egendom, använd för att främja fortsättningen av

dess verksamhet efter upplösningen, skulle kunna förklaras förverkad. Vidare

föreslogs ändring i tryckfrihetsförordningen av innebörd att upplösningsbeslutet

även skulle kunna omfatta förbud mot utgivande eller spridande

av tidningar eller andra skrifter som avsåge att främja sammanslutningens

verksamhet.

Hr Borell har ansett att det med hänsyn till förslagets lydelse kunde befaras,

att sammanslutning icke skulle kunna upplösas, om ej en direkt eller

omedelbar fara för samhällets omstörtande vore för handen, samt därför förordat

sådan ändring i förslaget, att upplösning skulle kunna ske så snart sammanslutningens

verksamhet i och för sig syftade till att med våld omstörta

eller förändra rikets statsskick. Det må i detta sammanhang nämnas, att

reservanten därjämte föreslagit allmänt straffbeläggande av handlingar som

innefattade förberedelse till högförräderi.

Hrr Bergström och Olof Olsson ha icke biträtt kommitténs förslag i denna

del. Som skäl härför lia de anfört bland annat:

De vöre icke främmande för tanken att situationer kunde uppstå i ett

land, som kunde påkalla utomordentliga åtgärder för statsskickets och ordningens

upprätthållande. Det kunde bli fråga om åtgärder, som begränsade

de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det avgörande härvidlag måste

vara statens och rättsordningens behov av att kunna behärska en uppkommen

kritisk situation. Det vore dock självfallet, att särskilda åtgärder för

ett sådant syfte endast kunde erhålla tillfällig karaktär. En befogenhetslagstiftning

av det slag som kommittéförslaget åsyftade saknade karaktären

av en tillfällig skyddsåtgärd. Från det ögonblick den tagits i bruk finge man

räkna med icke ett tillfälligt förbud mot en sammanslutning som domstolen

lunnit utgöra en uppenbar fara för statens säkerhet och ordningen i landet,

men väl med ett för framtiden gällande förbud. Det av domstolen utfärdade

förbudet fortsatte att gälla även sedan den kritiska situation, som kunde

sägas lia framkallat det, upphört. Staten ställdes här inför en undertryck
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

11

ningsuppgift med samma risker och besvärligheter, som mötte i länder där

man inriktat sig på att definitivt utrota icke önskvärda partier.

Det kunde icke förutsättas, att man helt skulle kunna undertrycka en

rörelse av detta slag. Om man toge den kommunistiska rörelsen som exempel

vore det tydligt, att de kommunistiska idéerna skulle komma att leva

kvar även efter partiets upplösning. De skulle enligt en viss erfarenhet med

all sannolikhet komma att avsätta sig i en illegal, underjordisk verksamhet.

Propagandan man och man emellan skulle bli en värdefull form för kommunistisk

idéspridning. Man borde icke förbise, att den fara man ville

komma åt icke vore beroende av rörelsens yttre partiverksamhet. Faran

bestode mera i dess inre, slutna möjligheter att vid situationer av spänning

och upphetsning draga med sig andra befolkningsgrupper. Denna fara

komme att kvarstå även efter upplösningen av den sammanslutning, som

tidigare mera öppet utgjort faran. Ett missnöje som vägrades utlopp bleve

bittrare och finge en mera explosiv prägel än det annars skulle få. Det rådde

intet tvivel örn, att ytterlighetspartierna gåre uttryck åt ett missnöje, som

funnes inom vissa befolkningsgrupper. För kommunisternas vidkommande

toge detta sig särskilt uttryck i valsiffror, som läge långt över deras medlemsnumerär.

Det representerade en resonans för deras allmänna strävanden,

som kunde bli både bredare och hetare genom en undertryckningspolitik,

som man på det hållet komme att finna framför allt orättfärdig.

För att undertrycka en politisk rörelse krävdes det under alla förhållanden

ett hårt och hänsynslöst tillvägagångssätt. Utan ett sådant bleve undertryckningsförsöket

från början ett slag i luften, vilket just icke skulle

medverka till samhälls- och statsauktoritetens upprätthållande. Man bleve

nödgad att ingripa mot varje förening, som kunde tänkas bli en organisatorisk

stödjepunkt för en fortsatt verksamhet i dolda former. Vad detta

skulle innebära förstode man bäst, örn man erinrade sig, att de rörelser,

som det här närmast skulle bli fråga om, bestode sig med ett helt nät av

underordnade hjälporganisationer, vilka genomgående sökte maskera de

syften de tjänade. De kunde bilda nya hemliga organisationer. Ett förbud

skulle för sin effektivisering — så långt denna nu vore möjlig —- komma

att påkalla ett ständigt övervakande och ingripande mot en fortsättning av

verksamheten. Fackföreningsrörelsen skulle sannolikt bli föremål för en

irriterande uppmärksamhet. En särskild politisk polis bleve ofrånkomlig

och denna måste utrustas med befogenheter, som i hög grad skulle kännas

kränkande för ett privatliv, som vårt folk sedan gammalt vant sig att betrakta

som ett för polisen fridlyst och fredat område. Spioneri och angiveri

skulle blomstra och för att hålla rörelsen nere skulle krävas straff av en

stränghet, som lätt kunde hos bredare folklager avsätta stämningar av skadlig

art för den lojala samhällsanda, som vore den enda sunda grundvalen för

ett lugnt samhällsliv. Risk förelåge för ali domstolsväsendet politiserades

och att såväl domstolarna som polismyndigheterna finge en försämrad ställning

i allmänhetens förtroende. Fara vore att lagen bleve ensidigt tagen i

bruk, då kommunisterna mera öppet affischerade sitt våldshot mot samhället

än nazisi sam manslutningarna.

Det vore tydligt, att i vårt land för närvarande icke förelåge en situation,

som skulle kunna påkalla så utomordentliga åtgärder sorn de föreslagna för

statsskickets skyddande. Varje slag av befogenlietslagstiftning, som på

detta område utformades utan närmare känning med den situation, för vilken

den vore avsedd, mäste bli lidande av avsevärda brister. Kommittéförslaget

vore icke påkallat av de verkliga förhållandena här i landet. Av allt

att döma skulle en lagstiftning på dess grund leda till allvarliga kränkningar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

av vårt folks medborgerliga rättsmedvetande och därigenom bli till skada

för en god medborgare- och samhällsanda.

Inskränkningar i föreningsrätten för viss i allmän tjänst anställd personal.

Kommittén har vidare behandlat frågan örn inskränkningar i föreningsrätten

för viss i allmän tjänst anställd personal. Kommittén föreslår härutinnan

en lag, enligt vilken Konungen skulle äga utfärda förbud för krigsmaktens

fast anställda personal och dess reserver, försvarsverkets civila personal

samt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet att deltaga i

sammanslutning, vars verksamhet vore sådan eller vilken ålade sina medlemmar

sådana förpliktelser att fara för behörigt fullgörande av vederbörandes

tjänsteplikt kunde uppkomma. Förbudet skulle även avse främjande

av sådan sammanslutnings verksamhet. Överträdelse av meddelat förbud

skulle anses som fel i tjänsten, begånget under synnerligen försvårande omständigheter.

Hrr Bergström och Olof Olsson, som icke heller i denna del biträtt kommitténs

förslag, ha till stöd för sin ståndpunkt anfört bland annat:

Förslaget skulle lia vunnit deras anslutning, örn det i fråga om omfattningen

erhållit en fastare begränsning. Det stöde säkert som ett allmänt önskemål

att vår fast anställda militär- och polispersonal, som hade att svara för

landets både yttre och inre trygghet, intet gemensamt hade med ytterlighetsriktningar

som eftersträvade att bringa lag och ordning ur funktion och

placera ett våldsbetonat godtycke i stället. Genom upptagande av försvarsverkets

civila arbetare hade man emellertid kommit ut över den fastare

gräns, som skulle ha försvårat en lösligare utvidgning av lagens omfattning.

Det hade redan framförts anspråk på att även kommunikationsverkens stora

personalgrupp skulle inrymmas i lagen. Med en fortsatt utvidgning av lagstiftningens

ram finge man kanske snart nog räkna med en förbudslag, som

erbjöde samma svårigheter och risker för sitt upprätthållande som en befogenhetslagstiftning

mot statsfientliga partier och sammanslutningar. Det

vöre här fråga om en undantagslagstiftning. All sådan lagstiftning vore i sig

själv ömtålig och kunde uppkalla för samhället skadliga opinioner. Samhället

kunde förlora mer än det vunne, om det beträdde en sådan väg mot

större grupper av medborgare.

Åtgärder mot särskilda yttringar av statsfientlig verksamhet.

Under denna huvudrubrik har kommittén sammanfört åtskilliga lagförslag

rörande, bland annat, militär personals deltagande i möten och demonstrationståg,

våldsanvändning och oordningar vid offentliga möten, missbruk

av yttrande- och tryckfrihet, såväl i allmänhet som med avseende å

den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket, samt spioneri.

Beträffande militär personals deltagande i möten och

demonstrationståg upptar kommittéförslaget nya bestämmelser, avsedda

att ersätta lagen den 16 juni 1906 örn förbud för krigsmanskap att

deltaga i vissa sammankomster. I anslutning till förslaget örn inskränkningar

i föreningsrätten för viss i allmän tjänst anställd personal föreslås sålunda

förbud för krigsmanskap att bevista sammankomst, anordnad av

sammanslutning vilken krigsmaktens fast anställda personal ej må tillhöra.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

13

Vidare skulle befälhavares rätt att förbjuda krigsmanskap att besöka möten

där disciplinupplösande propaganda bedrives — vilken rätt för närvarande avser

allenast tjänstgöringsorten — utvidgas till att gälla även sådan orts grannskap.

Slutligen skulle i den nya lagen stadgas förbud för krigsmanskap att i

militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg. Sådant förbud skulle gälla

även officerare och underofficerare men beträffande dessa grupper ansågs

saken lämpligen kunna regleras i de militära reglementena.

Till förekommande av! våldsanvändning och oordningar

vid offentliga möten föreslår kommittén en särskild lag om mötesskydd.

Enligt denna skulle fängelsestraff eller, om brottet varit ringa eller

omständigheterna eljest mildrande, bötesstraff inträda för den, som genom

våld å person eller egendom, genom oljud eller på annat sätt sökte att

hindra eller försvåra hållandet av allmän sammankomst för överläggning

om allmänt eller enskilt ärende eller för åhörande av föredrag. — I samma

syfte skulle införas tillståndstvång för demonstrationståg å landsbygden.

Vidare skulle länsstyrelse beredas rätt att genom beslut, som underställdes

Kungl. Maj:ts prövning, förordna att visst område på landet skulle i allo

likställas med städerna i fråga om den enligt ordningsstadgan för rikets

städer gällande skyldigheten att göra anmälan om eller söka tillstånd till

möten. Härigenom skulle för hela länets landsbygd och icke blott som

nu beträffande områden invid eller i närheten av stad kunna stadgas anmälningsplikt

för offentliga inomhusmöten samt tillståndstvång för offentliga

utomhusmöten.

Mot missbruk av yttrande- och tryckfrihet föreslår kommittén

skärpta straffbestämmelser såväl med avseende å propagandan i

allmänhet som beträffande den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket.

Beträffande propagandan i allmänhet föreslås sålunda införande i strafflagens

8 kap. 14 § (och i tryckfrihetsförordningens § 3) av straffbestämmelser

mot den lögnaktiga propagandan. Dessa skulle avse det fall att någon

ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uppgifter, ägnade att

väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet

eller allmän ordning och frid. I straffskalan skulle ingå fängelse och böter.

Bestämmelserna skulle i strafflagen ersätta det nuvarande stadgandet i 8

kap. 14 § strafflagen örn straff för den som kring landet sprider ut lögner

eller falska rykten, som äro farliga för rikets säkerhet, i uppsåt att därmed

komma allmänt buller eller oväsende åstad. — Vidare skulle, till ökat skydd

för ämbets- och tjänstemän mot ärekränkningar, i strafflagens 16 kap. 15 §

(och i tryckfrihetsförordningens § 5 mom. 11) införas stadganden innebärande

att allmän åklagare skulle äga åtala ärekränkning mot sådan person

ej blott, såsom nu, då ärekränkningen skett i eller för den kränktes ämbete

eller tjänst utan även eljest, såvida ärekränkningen avsåge förhållande utom

ämbetet eller tjänsten av beskaffenhet att den kränkte därigenom kunde anses

ovärdig det förtroende och den aktning, sorn ämbetets eller tjänstens behöriga

utövning krävde.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Vad härefter angår den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket

har kommittén särskilt uppmärksammat den agitation som sker genom

spridande av skrifter. Härutinnan föreslås skärpta bestämmelser i flera

hänseenden. I en särskild lag angående skrifter, ägnade att undergräva krigslydnaden

— vilken lag skulle avse såväl tryckta som stencilerade och andra

icke tryckta skrifter — skulle upptagas tryckfrihetsförordningens bestämmelser

om indragning. Därigenom skulle indragningsförfarandet komma att

avse jämväl skrifter som ej vore tryckta. I lagen skulle vidare meddelas

vissa skärpta bestämmelser till förhindrande av spridning av skrifter med

disciplinupplösande innehåll vilka uppenbarligen vore avsedda för spridning

bland krigsfolk. Den som bland krigsfolk sprede eller läte utsprida

dylik skrift skulle sålunda, örn han avvetat eller haft skälig anledning antaga

att skriften hade disciplinupplösande innehåll, straffas med fängelse i

högst ett år eller dagsböter. Samma straff skulle drabba även den, som innehade

exemplar av sådan skrift under omständigheter varav det uppenbarligen

framginge att han hade för avsikt att så sprida eller låta sprida dem.

Med krigsfolk skulle i förevarande hänseende likställas värnpliktiga, vilka

ej vore krigsmän men samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen,

t. ex. till inskrivningsförrättning. Vidare föreslås, att i de lagrum som

avse disciplinupplösande propaganda förutsättningarna för ingripande skulle

på ett enhetligt sätt angivas. De nuvarande formuleringarna ''sökt upphetsa

till ovilja mot krigstjänsten’ (71 § strafflagen för krigsmakten) och ''uppenbarligen

åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att

uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden’ (tryckfrihetsförordningen

§ 4 monn 12; jfr 1906 års lag om förbud för krigsmanskap

att deltaga i vissa sammankomster) skulle sålunda utbytas mot uttrycket

''genom meddelande av mot disciplinens krav stridande förhållningsorder,

genom försök att uppväcka hat mot befälet eller på annat sätt uppenbarligen

åsyftar att undergräva krigslydnaden’.

Även ett par andra åtgärder föreslås mot den disciplinupplösande propagandan.

Utöver den rätt, som enligt kungl, kungörelsen den 9 maj 1916 angående

vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande

av allmän ordning m. m. tillkommer militär befälhavare — att örn någon

stör allmänna ordningen i närheten av post- eller vaktställe eller marinen tillhörande

fartyg, och civil polismyndighet ej finnes tillstädes, taga den felande

i förvar — skulle införas rätt för befälhavare att inom militärt övningsområde

samt i läger eller kvarter även i andra fall sörja för upprätthållande

av ordningen. För sådant ändamål skulle från området få avlägsnas den

som uppträdde berusad eller störde ordningen och i trängande fall skulle sådan

person även få tagas i förvar. Vidare skulle genom ändringar i förordningarna

den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka och den

8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker befogenhet tilldelas länsstyrelse att örn utskänkningsrörelse på giltiga

grunder kunde antagas ha till syfte att främja verksamhet för undergrävande

av krigslydnaden, återkalla tillstånd att driva rörelsen eller för viss

tid meddela förbud mot dess fortsättande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 234.

15

Kommittén föreslår ytterligare en del ändringar i tryckfrihetsförordninyen.

Rörande dessa frågor, som av mig komma att anmälas i annat sammanhang,

torde här endast böra omnämnas följande. Justitieministerns åligganden

med avseende på tryckfrihetsförordningens efterlevnad föreslogs skola

överflyttas på justitiekanslern. Dessutom skulle i tryckfrihetsförordningen

införas en bestämmelse om rätt för polismyndighet, att då flygblad eller

skrift som utdelades utan vederlag innehölle klar och tydlig uppmaning till

brott, i viss ordning provisoriskt belägga skriften med kvarstad intill dess

övervakningsmyndigheten eller dess ombud meddelat besked huruvida kvarstad

komme att förordnas. För att undanröja den ovisshet som kunde råda

om polisens rätt att ingripa mot tryckt skrift som offentliggjordes genom

anslag, kringbärande av plakat eller på liknande sätt och under sådana förhållanden

att därigenom brötes mot allmän ordning eller anständighetens

krav, skulle införas en uti^ycklig erinran i tryckfrihetsförordningen att denna

icke vore tillämplig å dylika fall. I syfte att hindra tidningsutgivare att överflytta

ansvaret på bulvaner skulle slutligen bestämmelser införas, avsedda

att göra den verklige tidningsutgivaren ansvarig för tidningens innehåll.

Kommitténs förslag innefattar vidare en ny bestämmelse i 8 kap. strafflagen

-— betecknad såsom 21 a § — avsedd att träffa det spioneri, som

bedreves genom insamlande av även icke hemliga uppgifter angående försvaret.

Enligt denna bestämmelse skulle straff drabba svensk man som insamlade

eller läte insamla ej i tryck offentligt tillgängliga uppgifter av dylikt

slag angående rikets försvar eller angående förhållanden, som hade inflytande

på rikets försvarskraft, i syfte att därigenom gå främmande makt tillhanda.

Hr Borell har med avseende å dessa frågor reserverat sig för åtskilliga

längre gående åtgärder. Härom må nämnas följande.

Beträffande militär personals deltagande i möten och demonstrationståg

föreslog han införande av rätt för befälhavare att meddela allmänt förbud

mot deltagande i sammankomst, som anordnades av förening eller sammanslutning,

vilken enligt vad allmänt vore känt bedreve disciplinupplösande

eller statsfientlig propaganda. Med avseende å tillståndstvång och anmälningsskyldighet

för möten och demonstrationståg borde samma bestämmelser

som nu gälla för stad utsträckas att gälla för riket i dess helhet.

Beträffande propagandan i allmänhet föreslog han, såsom förut antytts,

allmänt straffbeläggande av handlingar som innefattade förberedelse till högförräderi.

I 8 kap. strafflagen skulle sålunda införas en bestämmelse örn

straff för den som sökte förleda till eller annorledes verkade för omstörtande

av den lagliga samhällsordningen med våldsamma medel, ändå att planerna

eller förberedelserna för sådan omstörtning ej vore sådana att bestämmelserna

om stämpling eller uppmaning till högförräderi vore tillämpliga

därå. Skedde sådan gärning i avsikt att förmå försvarsverket tillhörande

personal eller värnpliktiga, som ej tillhörde försvarsverket men vore samlade

på grund av föreskrift i värnpliktslagen, att biträda vid sådant omstörtande

eller all vid sådant tillfälle svika sina plikter mot den lagliga statsmakten,

skulle detta anses såsom synnerligen försvårande. Vidare borde

införas straff för uppmaning till högförräderi eller annat brott, vilken

utan att ske offentligt riktades till förenings eller annan sammanslut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

nings medlemmar, ävensom straff för skymfande av rikets flagga. Härjämte

borde stadgas rätt att för viss tid meddela utgivningsförbud för tidning

vari bedreves statsfientlig verksamhet. Beträffande den disciplinupplösande

propagandan inom försvarsverket uttalade han att åt denna borde ägnas alldeles

särskild uppmärksamhet. Han föreslog härutinnan åtskilliga bestämmelser.

I strafflagen (10 kap. 14 §) skulle införas en straffbestämmelse för

den som muntligen inför samlad personal tillhörande försvarsverket — även

dess civila arbetare — eller bland personer, vilka ej tillhörde försvarsverket

men vore samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, eller i skrift, som

han utspritt eller låtit utsprida bland sådana personer, sökte förleda till ohörsamhet

mot överordnads befallningar eller bedreve disciplinupplösande propaganda.

Vidare skulle den av kommittén föreslagna skriftspridningslagen

bl. a. utsträckas till att gälla även skriftspridning vid försvarsverket tillhörande

anstalt eller eljest bland försvarsverkets personal, varigenom även de civila

arbetarna skulle komma att inbegripas. Tryckfrihetskommittén skulle äga

förordna, att periodisk skrift, vari gång efter annani bedreves disciplinupplösande

propaganda, ej skulle få spridas vid trupj* å fartyg etc. under viss

tid, högst 1 år.: Om disciplinupplösande propaganda bedreves bland försvarsverkets

personal av någon som lydde under strafflagen för krigsmakten,

skulle även den enskilda muntliga propagandan bestraffas. Samtliga lagrum

som riktade sig mot den disciplinupplösande propagandan skulle vidare

utvidgas till att avse även verksamhet bland försvarsverkets personal för

omstörtande av den lagliga samhällsordningen med våldsamma medel. Militär

befälhavares rätt att upprätthålla ordningen skulle utsträckas att gälla

även grannskapet av läger och kvarter eller vid trupp. Slutligen borde den

föreslagna nya bestämmelsen om spioneri omfatta insamlandet av alla slags

uppgifter av ej hemlig natur angående försvaret i syfte att gå främmande

makt tillhanda ävensom sådant insamlande som eljest skedde i statsfientligt

syfte, varjämte borde utsägas att även förmedlande av insamlande vore straffbart.

— Härutinnan torde vidare få hänvisas till betänkandet s. 338 f.

Hrr Bergström och Olof Olsson ha reservera!; sig mot införande av rätt för

länsstyrelse att utsträcka bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer

om tillståndstvång och anmälningsskyldighet för möten till att gälla landsbygden

i allmänhet. Som skäl häremot anförde de bland annat, att en sådan

lagstiftning skulle leda till att dessa bestämmelser komme att gälla

för hela landet. De uttalade sig bestämt emot att stadga tillståndstvång men

hyste mindre betänkligheter mot anmälningsskyldighet. Dock syntes dem behovet

av polisskydd kunna tillgodoses genom frivillig anmälan. — Beträffande

förbudet för krigsmanskap att i uniform deltaga i demonstrationståg

anförde de, att sådant förbud förutsatte en uppmjukning av bestämmelserna

om meddelande av civilpermission, då eljest förbudet bleve ett obehörigt

intrång i manskapets medborgerliga rättigheter.

Slutligen må nämnas, att hr Olof Olsson i sin principreservation uttalat,

att han stöde tämligen främmande inför den samhällssyn som i stor utsträckning

lett kommittén i dess arbete och som följaktligen återspeglade sig i

dess betänkande. Han har till särskild behandling upptagit frågan om de

värnpliktigas ställning och härom anfört bland annat;

Frågan om de värnpliktiga vore i viss mening belysande för hela frågan

om åtgärder mot statsfientlig verksamhet. Genom kommitténs förslag

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 234.

17

skulle den medborgerliga rörelsefriheten för de värnpliktigas vidkommande

bli ytterligare kringskuren. Det vöre visserligen uppenbart att

så länge samhället vidmakthölle en värnplikt det måste sörjas för att den

inte bleve ineffektiv och att den inte finge falla sönder genom fortskridande

disciplinlöshet. Emellertid visade en granskning av de rättsfall som åren

1930—34 förekommit beträffande antimilitär eller statsfientlig verksamhet

vid krigsmakten, att resultaten av den disciplinupplösande propagandan

vore skäligen obetydliga. Det hade under de sist gångna årtiondena i mer

än ett avseende förbrutits mot den värnpliktiga ungdomen på de svenska lägerplatserna

och det vore inte för tidigt, örn det skedde rättelse. Man borde

skilja på disciplinupplösande och statsfientlig propaganda. Han hade kommit

till den uppfattningen att 10 kap. 14 § strafflagen, som avsåge dessa förhållanden,

borde återföras lill den lydelse, den ägde före 1906 års lagändring.

Beträffande motiveringen till kommitténs förslag kommer i vissa delar

ytterligare redogörelse att lämnas i det följande. I övrigt torde få hänvisas

till betänkandet.

Yttranden över kommittébetänkandet.

över kommitténs betänkande ha yttranden till följd av remiss avgivits

beträffande betänkandet i dess helhet av Svea hovrätt, justitiekanslersämbetet,

justitieombudsmannen, länsstyrelserna och statspolisintendenten, beträffande

betänkandet med undantag av den del som behandlar frågan om förbud

mot organisation och dess verksamhet av arméförvaltningen, marinförvaltningen,

cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet, arméfördelningscheferna,

militärbefälhavarna för övre Norrland och på Gotland,

cheferna för kustflottan och kustartilleriet samt stationsbefälhavarna vid örlogsstationerna

i Karlskrona och Stockholm, ävensom beträffande de delar

av betänkandet som angå missbruk av yttrande- och tryckfrihet av Publicistklubben,

Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistföreningen.

De från länsstyrelserna inkomna yttrandena äro i stor utsträckning åtföljda

av yttranden från dem underställda myndigheter nämligen magistrater,

landsfogdar, poliskammare, landsfiskaler m. fl. Med yttrandena från militärmyndigheterna

ha tillika inkommit yttranden från ett flertal regements- och

kårchefer m. fl.

I allmänhet ha i yttrandena kommitténs förslag i huvudsak tillstyrkts eller

ock lämnats utan erinran. Sex länsstyrelser och en del länsstyrelserna

underställda myndigheter samt flertalet militärmyndigheter ha i allo eller

i huvudsakliga delar anslutit sig till de av hr Borell framlagda förslagen.

Särskilt från flera militärmyndigheter ha påyrkats än längre gående åtgärder.

Ytterligare sju länsstyrelser och en del andra myndigheter ha i vissa avseenden

uttalat sig för skärpningar i kommittéförslagen.

Å andra sidan ha två länsstyrelser och en del länsstyrelserna underställda

myndigheter i princip ställt sig huvudsakligen avvisande mot kommitténs

förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 234. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

I den följande sammanställningen skall till en början redogöras för de

allmänna synpunkter, som i yttrandena anlagts på behovet av en lagstiftning

mot statsfientlig verksamhet och en sådan lagstiftnings omfattning, samt

därefter för huvuddragen av yttrandena över de särskilda lagförslagen i betänkandet.

A. Behovet av lagstiftning och densammas omfattning.

I de flesta yttranden har, såsom framgår av det nyss anförda, den meningen

kommit till uttryck att en skärpt lagstiftning mot statsfientlig

verksamhet är av behovet påkallad, varemot i fråga om den omfattning i

vilken en sådan lagstiftning bör ske meningarna varit mera delade.

De skäl som av myndigheterna åberopats till förmån för en skärpt lagstiftning

kunna i korthet sammanfattas sålunda: Kommitténs utredning och

senare års händelser bure vittnesbörd örn angelägenheten av en dylik lagstiftning.

Det kunde ej vara rimligt att låta sådan propaganda om våld och

olydnad, som på senare tider bedrivits, alltjämt fortgå eller att tillåta landsförrädiska,

av utländsk makt understödda rörelser. De under de senaste

åren vidtagna lagstiftningsåtgärderna, särskilt uniformslagen, kårlagen och

skärpningarna i vapenförordningen, hade visserligen gjort nytta men vore

dock ej tillfyllest. Enbart förefintligheten av en skärpt lagstiftning mot statsfientlig

verksamhet komme att verka hämmande i berörda hänseenden. Det

vore ej klokt att vänta till dess verklig fara för statsskicket uppkomme, utan

en skyddslagstiftning borde komma till stånd innan förhållandena utvecklade

sig till ett kritiskt skede. Då försvarets tillförlitlighet vid spända situationer

och i krig äventyrades genom den statsfientliga verksamheten, borde

man särskilt med kraft ingripa mot denna i vad den åsyftade ett undergrävande

av försvarsorganisationen.

Å andra sidan har i en del yttranden gjorts gällande att kravet på skärpta

lagstiftningsåtgärder mot den statsfientliga verksamheten just nu ej vore

särdeles trängande. Denna verksamhet vore nämligen icke av större

omfattning och hade på senare tid avtagit. Någon fara för omstörtning

förelåge ej för närvarande. En dylik lagstiftning vore för övrigt

alltid vansklig, enär den lätt ingrepe i de medborgerliga rättigheterna. Det

borde i varje fall tillses, att dessa i största möjliga utsträckning lämnades

oförkränkta samt att åsikter och idéer ej undertrycktes. I fråga om den

disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket har i flera av de nu

avsedda yttrandena gjorts gällande, att de anförda betänkligheterna icke hade

samma styrka då det gällde åtgärder mot denna propaganda. Även den meningen

har dock uttalats att en speciallagstiftning rörande krigsmanskapets

medborgerliga rättigheter ej vore av förhållandena påkallad.

Ur de allmänna uttalanden, som förekomma i yttrandena rörande föreliggande

lagstiftningsspörsmål, må beträffande myndigheter, vilka i princip

tillstyrkt kommitténs förslag eller påfordrat längre gående åtgärder,

återgivas följande:

Justitiekanslersnmbetet har yttrat, att då det gällde att bedöma vilken räckvidd

en ny lagstiftning lämpligen borde ges, torde å ena sidan stå klart att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

19

samhället icke finge tolerera ett öppet trotsande av lag och ordning. Naturligt

vore ock, örn samhället icke ville finna sig i att passivt bevittna ett målmedvetet

undergrävande av dess grundvalar. Å andra sidan borde icke eftersträvas

att undertrycka åsikter eller idéer; samhällets reagens borde endast

avse förkastligt tillvägagångssätt för dessas förverkligande. Än vidare borde

lagstiftaren —- även om därigenom effektiviteten kunde bli mindre — så

långt möjligt undvika tvångsreglering, där denna — ehuru avsedd att träffa

viss verksamhet — icke läte sig så avgränsa utan bleve ett band på den lojala

befolkningen. Örn sålunda en viss återhållsamhet borde iakttagas beträffande

bestämmelser av mera allmän räckvidd, syntes samma principiella synpunkter

ej fordra, att denna utsträcktes att gälla även anstalter som visade

sig behövliga mot verksamhet, syftande till att undergräva försvarsorganisationen.

Överståthållarämbetet har uttalat, att senare års händelser bure tydligt vittnesbörd

örn angelägenheten av att staten kunde på ett effektivt sätt skydda

sig mot sådan verksamhet, som syftade till att på olaglig väg omstörta samhällsordningen.

Den gällande svenska rättens bestämmelser i hithörande

frågor vöre icke i allo tillräckliga för att möjliggöra ett effektivt ingripande

mot sådan verksamhet, utan särskilda åtgärder för verksamhetens bekämpande

måste vidtagas och en ny eller ändrad lagstiftning komma till stånd.

Frågan på vad sätt en dylik lagstiftning borde utformas vore uppenbarligen,

med hänsyn till de ingrepp i åtskilliga medborgerliga rättigheter som därvid

vore ofrånkomliga, av synnerligen vansklig beskaffenhet. De i betänkandet

framlagda förslagen syntes emellertid i stort sett innebära ett klokt och måttfullt

avvägt försök till lösning av ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att särskilt den kommunistiska agitationen

innebure ett hot mot vår samhällsordning, som medfört behov av

lagstiftningsåtgärder.

Länsstyrelsen i Hallands län har anfört, att den statsfientliga verksamheten

icke hittills i vårt land torde lia nått någon större omfattning. De sporadiska

yttringar av dylik verksamhet som förekommit finge till sin betydelse icke

överdrivas. Örn man reglementerade alltför strängt och detaljerat, riskerade

man att ge denna verksamhet nya skäl och ökad kraft. I huvudsak hade

kommitténs förslag träffat det rätta. De syntes ägnade att giva staten ökade

möjligheter att skydda sig själv och upprätthålla ordning utan att mer än

nödigt vore inskränka den medborgerliga friheten.

Länsstyrelsen i örebro län har ansett, att del varit önskvärt att statsmakterna

kunnat komma till rätta med den statsfientliga verksamheten utan att

för ändamålet särskild lagstiftning behövt tillgripas. En dylik lagstiftning

torde nämligen, huru den än avfattades, icke sällan bliva svår att tillämpa

och det kunde ändock icke med säkerhet förväntas att densamma bomme att

bli fullt effektiv. Såsom förhållandena utvecklats vore det emellertid uppenbart

att särskilda lagstiftningsåtgärder icke kunde undvaras, utan att sådana

fastmera vöre oundgängliga för att med framgång kunna möta nämnda statsfientliga

verksamhet. Det föreliggande förslaget vore i allt huvudsakligt förtjänt

att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att myndigheterna måste tillerkännas

de befogenheter, som oundgängligen erfordrades för att effektivt bekämpa

de sammanslutningar, av vad slag de vara kunde, som syftade till

att omstörta den bestående statsordningen och störa den allmänna säkerheten.

Det kunde icke vara förenligt med ett klokt förutseende att låta sådana

sammanslutningar obehindrat uppagitera därför mottagliga element

inom folket ända lill dess alt verklig fara för det bestående statsskicket uppkommit

och först då vidtaga motåtgärder.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Länsstgrelsen i Västernorrlands län har uttalat, att det för länsstyrelsen

synts ofrånkomligt att statens åtgärder gentemot sådan verksamhet som syftade

till att medelst våld omstörta samhällsordningen avsevärt skärptes. Väl

vore, såsom i betänkandet framhölles, det hästa medlet för hindrande av de

statsfientliga rörelsernas spridning bland breda samhällslager en social politik,

som befrämjade folkets välfärd och undanröjde verkliga anledningar till

missnöje. Då emellertid grundförutsättningen för en sådan politik vore att

lugn och ordnade förhållanden finge råda, förelåge både plikt och rätt för

staten att i tid reglerande ingripa för att stävja de asociala rörelsernas självsvåld

och överhuvud varje yttring av verksamhet, som syftade till att medelst

illojala medel, genom en våldsam omstörtning, omändra bestående stats- och

rättsordning. Visserligen borde samhället jämväl i förevarande avseenden

lita till de uppbyggande krafter som verkade i samhället, men värdet av dessa

krafter förringades, om icke samhället självt ägde vilja och förmåga att hävda

statsauktoriteten och att vara verksamt i samhällsbevarande syfte. Det

stöde sålunda fullt klart att samhället borde utrusta sig med väsentligt ökade

möjligheter utöver de som redan förefunnes för att komma till rätta med de

statsfientliga tendenser som mer och iner framträdde.

Länsstgrelsen i Norrbottens län har ansett det vara sund reaktion hos staten

och de laglydiga medborgarna att slå ned, upplösa och förbjuda ett revolutionärt

parti. De som själva sade sig vilja göra uppror mot lagen, störta

samhället och påtvinga det sin vilja, hade ju ställt sig själva utanför lagen

och avsagt sig sina medborgerliga fri- och rättigheter. Särskilt naturlig borde

en sådan reaktion vara i ett samhälle som det svenska, vilket ville vara demokratiskt

och där alla hade samma rätt och möjlighet att med lagliga medel

verka för sina ideal. Det finge icke förglömmas, att det kommunistiska

partiet i själva verket icke vore ett politiskt parti utan utgåve sig för att

vara ett revolutionärt parti.

Chefen för marinstaben har anfört, att kommitténs förslag väsentligen syntes

vara baserade på det lugn, som för närvarande onekligen i stort sett rådde

i vårt land och som otvivelaktigt uteslöte försök till omvälvningar eller allvarligare

oordningar. Inträffade händelser visade emellertid, hur lätt lugnet

kunde brytas och övergå till allvarliga situationer, och risken av att

under sådana förhållanden stå oförberedd. Det vore därför nödvändigt att

under lugna förhållanden vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder, innan

under en uppjagad sinnesstämning nya oroligheter inträffat. Exemplen utifrån

och där vidtagna kraftfulla mått och steg borde särskilt verka upplysande.

Militärbefälhavaren på Gotland har ansett det visserligen ligga inom det

tänkbaras men knappast inom det sannolikas gräns, att rent inre partimotsättningar

i vårt land kunde komma att skärpas ända därhän, att kampen om

makten fördes med vapen. Helt annorlunda ställde sig saken, då fråga

bleve örn inflytande på partistriderna av utländsk makt. Med rent svenska

partibildningar för samhällets omstörtande kunde vi nog i vårt land komma

till rätta, men mot landsförrädiska, av utländsk makt understödda rörelser

vöre särskilda åtgärder erforderliga. Detta vore frågans kärnpunkt.

Ur yttrandena från de myndigheter, vilka i väsentliga delar avstyrkt

en så vidsträckt lagstiftning som kommittén föreslagit, må intagas följande

uttalanden:

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit den av kommittén

verkställda utredningen ävensom i övrigt kända förhållanden rätt tydligt visa

att en skärpt lagstiftning mot s. k. ''statsfientlig propaganda’ vore av be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

21

hovet påkallad. Det förelåge emellertid ej en sådan situation att lagstiftning

om förbud mot organisation och dess verksamhet vore motiverad.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört att den statsfientliga propagandan

otvivelaktigt även i vårt land tagit sådana former, att myndigheterna

med största uppmärksamhet borde följa rörelsen och då förhållandena så

krävde med ökad skärpa inskrida mot densamma. En skärpning av nu gällande

lagstiftning mot statsfientlig verksamhet torde ävenledes vara behövlig,

men förhållandena påkallade icke så ingripande åtgärder som kommittén

föreslagit i sitt förslag till lag angående för statens säkerhet och ordningen i

landet farliga sammanslutningar.

Borgmästaren i Västerås har anfört att även hos oss ytterlighetsriktningar,

vilka väl förut funnits men icke så starkt framträtt, vuxit i betydelse och, i

mycket efter förebilder från främmande länder, framkallat andra ytterlighetspartier,

vilka satt som sitt huvudmål att nedslå sina motståndare och

vore beredda att därvid använda våldsamma medel. Även om förhållandena

i vårt land i detta avseende icke kunde sägas ha givit anledning till

alltför allvarliga farhågor beträffande möjligheten att inom landet upprätthålla

lugn och ordning, vöre det dock uppenbart att de ansvariga myndigheterna

icke kunde lämna den utveckling som här försiggått obeaktad.

Statsmakterna hade också funnit anledning att redan i åtskilliga hänseenden

ingripa mot ytterlighetsriktningar och söka undanröja de irritationsmoment,

som dessas uppträdande framkallade. Sålunda hade genom uniformslagen

en anledning till störande och våldsamma uppträden undanryckts, genom

kårlagen hade den tendens till militarisering av de politiska striderna som

gjort sig gällande motarbetats och slutligen hade genom skärpningen av

vapenlagstiftningen möjligheterna ökats att förhindra anskaffande och innehav

av vapen för illojala syften. De av kommittén framlagda förslagen

avsåge emellertid att angripa problemet om den statsfientliga verksamhetens

förhindrande så att säga mera från grunden genom förbudslagstiftning mot

sådana sammanslutningar som verkade för ett omstörtande av den bestående

samhällsordningen. Det kunde icke förnekas, att sådana förhållanden

kunde inträffa, att statsmakterna med alla till buds stående medel måste

ingripa för att bevara lugn och ordning i landet och skydda den hävdvunna

rättsuppfattningen. Sådana förhållanden förelåge dock ej för närvarande.

Det syntes vara för vårt land lyckligast, att all förbudslagstiftning på detta

område, vare sig direkt eller indirekt, undvekes. De förhållanden, som

läge till grund för all statsfientlig verksamhet, torde huvudsakligen vara av

ekonomisk och social art och verksamheten borde därför i främsta rummet

bekämpas med upplysning samt reformer av sådan natur, att de undanröjde

den verkliga grunden.

B. Do särskilda lagförslagen.

Förbud mot statsfientliga organisationer och

deras verksamhet.

I yttrandena lia till stöd för en lagstiftning mot statsfientliga organisationer

och deras verksamhet i huvudsak åberopats samma skäl som anförts

till förmån för lagstiftningsåtgärder mot statsfientlig verksamhet i allmänhet.

Mot en lagstiftning av angiven art har särskilt åberopats att en sådan

skulle göra den politiska kampen mera förbittrad, uppamma martyrskap

och hat, samt vidare alt det skulle bliva omöjligt att effektivt övervaka efterlevnaden

av en dylik lag.

Kommitténs förslag i denna del har, där annat ej framgår av den följande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

redogörelsen, i huvudsak vunnit gillande eller lämnats utan erinran av de

hörda myndigheterna. Överståthållarämbetet har uttalat vissa betänkligheter

mot förslaget och framhållit de betydande svårigheter, som säkerligen komme

att vara förbundna med övervakandet av sådant förbud, vilket kunde medföra,

att därav drabbade sammanslutningar överginge att i hemlighet driva

sin verksamhet. Justitiekanslersämbetet har förklarat sig icke kunna bestrida

det berättigade i att man mot ett organiserat undergrävningsarbete

av samhället inskrede genom åtgärder som generellt riktade sig mot verksamheten

i dess helhet, men framhållit, att en lagstiftning av förevarande

art vore förenad med åtskilliga vanskligheter samt att förslaget i formellt

hänseende gåve anledning till vissa betänkligheter. Bland annat borde det

tillkomma Kungl. Majit att besluta, örn en aktion av förevarande slag skulle

vidtagas.

Ett flertal myndigheter ha uttalat sig för en skärpning av förslaget i enlighet

med hr Borells reservation. Så är fallet beträffande länsstyrelserna i

Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Gävleborgs

och Jämtlands län, magistraterna i Södertälje och Halmstad samt åtskilliga

andra myndigheter. Länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Örebro

län samt en del andra myndigheter lia jämväl påyrkat en omarbetning

av förslaget i skärpande riktning. Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat

sig för en klar förbudslag som omedelbart upplöste revolutionära partier

och länsstyrelsen i Västernorrlands län för omedelbart förbud mot sammanslutningar

som uppenbarligen syftade till att med våld omstörta samhällsordningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt nyss berörda yttrande framhållit,

att med den begränsning lagstiftningen vore avsedd att erhålla den allenast

komme att träffa sådana former av statsfientlig verksamhet, som stötte de

allra flesta personer med normalt rättsmedvetande. En statlig reaktion mot

en verksamhet, som så uppenbart inriktats på brottsliga handlingar som den

kommunistiska gjort, kunde ej framställas såsom åsiktsförtryck, antidemokrati

eller dylikt. Det vore sannolikt, att en skärpt lagstiftning ledde till en

förskjutning av verksamheten till hemliga former. Men en sådan verksamhet

finge väsentligt svårare att vinna mera omfattande anslutning än en

verksamhet, vilken dreves öppet. Frågan huruvida det vore möjligt att under

så lugna förhållanden, som trots allt hittills rått i vårt land erhålla en

lagstiftning, som vore effektiv, berodde närmast på lagstiftningens utformning.

I detta hänseende föreslogs att lagen gåves en sådan lydelse att ingripande

kunde ske mot sammanslutning, vars verksamhet syftade till att

med våld omstörta eller förändra rikets statsskick eller ledde till sådana yttringar

som försök att hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott

mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser

därtill och vilken därigenom utgjorde en fara för statens säkerhet eller den

allmänna ordningen i landet. Det vore bättre, framför allt ur rättsordningens

egen ståndpunkt, att en dylik lagstiftning komme till stånd, innan förhållandena

utvecklat sig till ett kritiskt skede.

Svea hovrätt och länsstyrelsen i Västmanlands lån ha visserligen i princip

uttalat sig till förmån för en lagstiftning i ämnet men avstyrkt kommittéförslaget.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

23

Svea hovrätt har anfört, att öppnandet av utväg att upplösa vissa sammanslutningar

och kriminalisera deras verksamhet vore en nyhet för svensk lagstiftning,

som, där den loges i bruk, helt visst skulle åt vårt politiska liv giva

en i mycket förändrad karaktär. Ett beslut angående sådan upplösning

skulle bli ett slag i luften och verka undergrävande på samhällets auktoritet

om det ej förknippades med kraftiga och målmedvetna åtgärder för dess

upprätthållande. Brott emot förbudet och försök till dess kringgående måste

sålunda energiskt uppspåras, beivras och med erforderlig skärpa bestraffas.

Den politiska kampen, som i vida större utsträckning än eljest komme att

föras i det fördolda i stället för i offentlighetens ljus, skulle erhålla en alltmer

förbittrad karaktär. Icke blott ordningsmakten utan även domstolarna

skulle ställas inför ytterst vanskliga uppgifter. Hur ärligt de än strävade

att oklanderligt fullgöra de nya plikter samhället pålagt dem, komme deras

åtgärder att dragas in i den politiska diskussionen med påföljd att förtroendet

till deras opartiskhet kunde rubbas. Sådana skyddsåtgärder, som med

nämnda lagförslag åsyftades, borde följaktligen ej utan verkligt nödtvång

tillgripas. Även om vårt svenska samhälle av flera skäl torde få anses äga

jämförelsevis stor motståndskraft mot det undermineringsarbete, som bedreves

av politiska ytterlighetsriktningar, förelåge emellertid i våra dagar en

obestridlig risk, att under de yttre förhållandenas tryck situationen härutinnan

hastigt nog så förändrades, att även åtgärder av här ifrågavarande natur

kunde finnas påkallade till samhällets skydd. Under sådana omständigheter

funne sig hovrätten ej kunna taga på sitt ansvar att avstyrka lagstiftningsåtgärder

i förslagets syfte. Det läge emellertid synnerlig vikt därpå,

att en sådan beredskapslagstiftning så utformades, att den å ena sidan

erbjöde garanti emot förhastade åtgärder, men å andra sidan öppnade utväg

för ett snabbt och kraftigt ingripande, därest ett oundgängligt behov yppade

sig. Särskilt vore det angeläget, att åtgärderna ej till omfattning eller varaktighet

utsträcktes längre än nöden krävde. Det måste, bland annat, sörjas

för att, där behovet visade sig vara av mera övergående natur, utvecklingen

snarast möjligt kunde återföras i normala banor. Förslaget lämnade i nu

nämnda hänseenden rum för så vägande erinringar, att hovrätten ej kunde

tillstyrka dess upphöjande till lag i befintligt skick. Bland annat fordrades

fastare regler rörande förutsättningarna för upplösning och vidare borde prövningen

av hithörande frågor ej läggas till domstol utan överlämnas till en

särskild nämnd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat att den tämligen oinskränkta

föreningsfrihet som hittills varit rådande i vårt land gjorde det särskilt vanskligt

att utan samband med en allmän reglering på detta område söka genom

en förbudslagstiftning komma den statsfientliga verksamheten till livs. Kommitténs

förslag kunde länsstyrelsen ej tillstyrka. 1 stället föreslog länsstyrelsen

en fullmaktslag, som i kritiska situationer provisoriskt utvidgade regeringsmaktens

befogenheter bland annat med avseende å föreningsväsendet.

Landsfogden i Kalmar län har ansett, att om en lagstiftning skulle ske,

den borde ansluta sig till hr Borells förslag, men ställt sig synnerligen tveksam

till behovet av lagstiftning på detta område, åtminstone för närvarande.

Mot en lagstiftning i förevarande hänseende ha uttalat sig länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus samt i Kopparbergs län, borgmästaren i Västerås (magistraten

har tillstyrkt kommittéförslaget), tredje polisintendenten i Stockholm,

andre polisintendenten i Göteborg, landsfogden i Kristianstads län, polischeferna

i Kalmar och Oskarshamn ävensom ett par andra, länsstyrelserna

underställda myndigheter.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär förklarat, att det med en

demokratisk samhällsordning borde vara varje medborgares rätt att hävda

och verka för en annan samhällsordning än den förefintliga, men endast under

förutsättning att vederbörande sökte att på laglig väg nå en ändring härutinnan.

Den verksamhet på föreliggande område, som icke ville i tävlan med

andra meningar skaffa sig gehör för sin åskådning, utan som i stället sökte

att med våld göra sig gällande mot andra medborgargrupper, måste anses

statsfientlig. Den borde därför, om så funnes erforderligt, kunna utsättas

för statens ingripande för stäckande av densamma. Uppenbart vore nämligen,

att medel måste finnas att beröva en sammanslutning med ett omstörtande

syfte möjlighet att förbereda våldsåtgärder. Huruvida staten borde

ingripa och förbjuda sådan sammanslutning, vore däremot en praktisk-politisk

fråga, som ingalunda vore lätt att avgöra. Det kunde vara socialpsykologiskt

klokt att låta en statsfientlig rörelse öppet framträda och ingripa endast

mot alla direkta uppmaningar till brott mot statens lagar. Så länge man icke

kunde säga, att denna sammanslutnings verksamhet innebure en allvarlig

fara tor samhället, borde man icke heller tillgripa förbud. För närvarande

torde emellertid icke föreligga en sådan situation, att en lag örn förbud för

statsfientliga sammanslutningar kunde anses tillräckligt motiverad. Den

utredning som kommittén gjort vöre en värdefull förberedelse för en eventuell

lagstiftning och lagförslaget syntes vara värt att läggas till grund för en

sådan, vilken, sedan nu förberedelsearbetet vore undangjort, kunde ske när

behov av densamma förelåge. En kritisk situation, där ett förbud mot statsfientliga

sammanslutningar vore nödvändigt för bevarande av samhällsordningen,

komme icke från i dag till i morgon. En lagstiftning sådan som den

föreslagna skulle, örn den just nu komme till stånd, sannolikt lia den ogynnsamma

effekten, att de statsfientliga sammanslutningarna komme att under

en tid framåt få ett agitationsämne, som säkerligen skulle samla deras skaror

på ett allt annat än lyckligt sätt. Sammanslutningarna i fråga skulle nämligen

känna sig äga en betydelse, som de i verkligheten icke hade. Länsstyrelsen

ville därför ej reservationslöst biträda förslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att en lagstiftning i förevarande

hänseende hade sitt berättigande endast då fara förelåge för en våldsam

omstörtning av vårt statsskick. Någon sådan fara förefunnes för närvarande

ej. Ytterlighetspartiernas verksamhet hade hittills icke kunnat påräkna mera

utpräglade sympatier. Av olika omständigheter att döma syntes däremot

deras verksamhet ha betydligt avmattats under den senaste tiden och med

förbättrade arbetsförhållanden i landet funnes anledning antaga, att deras

inflytande skulle ytterligare förminskas. Genom att upplösa en organisation

hade man berövat dess medlemmar möjligheten att i organisationens namn

öppet propagera sina åsikter, men därmed hade rörelsen icke blivit oskadliggjord.

Fara förelåge i stället, att en sådan åtgärd finge en effekt motsatt

den åsyftade. Den öppna propagandan kunde väl fånga ett mer eller mindre

flyktigt intresse hos åhörarna vid ett möte eller läsaren av en tidningsartikel,

men den illegala, hemliga och okontrollerbara propagandan färgades av

martyrskap, fanatism och äventyr, och vunne därmed en större resonans

samt bleve för samhället farligare. Den sannolika effekten av en upplösning

av sammanslutningar med statsfientliga program skulle därför helt säkert

bli den, att om sammanslutningarna förut i brist på större anslutning varit

skäligen ofarliga, deras idéer efter upplösningen i mångas ögon skulle få

en större betydelse och åtgärden således bli ett agitationsämne i och för sig,

som säkerligen skulle tillföra idéerna ökat antal anhängare. En ännu allvarligare

invändning mot den föreslagna lagstiftningen syntes vara att, örn

lagen skulle få någon effekt, myndigheterna måste inskrida även mot organi
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

25

sationer vilkas program icke gåve anledning till inskridande men som kunde

misstänkas vara stödjepunkter för samhällsfientlig verksamhet. Det kunde

allvarligt befaras att i politiska brytningstider därigenom skulle uppstå en

misstänksamhet även mot lojala politiska organisationer, som skulle kunna

bli för ett lugnt samhällsliv av mera irriterande art än den samhällsfientliga

propagandan.

Borgmästaren i Västerås har anfört, att ytterlighetspartierna visserligen

mer eller mindre öppet angåve, att de vore beredda att, när den lämpliga

tidpunkten inträtt, med våld söka förverkliga sina planer, men stora skaror

av samhällsmedlemmar, som anslutit sig till dessa riktningar, stöde tämligen

fjärran från tanken att verkligen med våld realisera sina, för de flesta kanske

oklara, önskemål. Många hade säkerligen lockats dit av andra skäl än en

medveten vilja att söka förverkliga ett revolutionärt program. Arbetslöshet

och svåra ekonomiska förhållanden hade framalstrat ett starkt missnöje hos

dem som hårdast drabbats därav, och kommit dem att söka sig till de meningsriktningar,

som gåve de mest braskande löftena om svårigheternas avhjälpande.

Den idealitet som stundom kännetecknade ytterlighetsriktningarna

och med vars sken dessa i vart fall strävade att omgiva sig tilltalade

ofta särskilt ungdomen, och den kamplust som utmärkte rörelser av ifrågavarande

art utgjorde naturligen för många yngre element en stark lockelse.

Dessa omständigheter torde i högre grad än mer eller mindre dunkla politiska

program ha bidragit till den ökning av ytterlighetsriktningarnas anhängare,

som ägt rum. En förbudslagstiftning finge, hur den än utformades,

karaktären av en lagstiftning mot vissa åsikter och kunde ej borttaga

det missnöje som ytterlighetsriktningarna representerade i ett samhälle.

Den komme utan tvekan att leda till en hemlig verksamhet av stor omfattning,

som bleve betydligt värre att övervaka. En beredskapslagstiftning

kunde alltför lätt missbrukas av en politisk regim.

Tredje polisintendenten i Stockholm har förklarat att icke någon av de

förefintliga ytterlighetsriktningarna syntes vara någon maktfaktor att räkna

med. Skulle utvecklingen gå i riktning mot en ökad maktställning för något

av dessa partier, torde de myndigheter, som för närvarande hade med övervakningen

att skaffa, vara i stånd att i så god tid varsko vederbörande högsta

myndigheter att fara för överrumpling icke förelåge. Först då syntes tiden

vara mogen för åtgärder i den riktning, varom kommittéförslaget talade.

Ett mycket vägande skäl för intagandet tillsvidare av en avvaktande hållning

i denna fråga syntes för övrigt vara att man inom andra demokratiska länder

med motsvarande befolkningsstruktur samt sociala och ekonomiska förhållanden

i övrigt icke funnit nödigt att driva tanken på en förbudslagstiftning

till sin spets. I förhållande till dessa länder torde vidare vårt land med avseende

å utvecklingsmöjligheterna för våra ytterlighetspartier intaga en särskilt

gynnad ställning.

Inskränkningar i föreningsrätten för viss i allmän

tjänst anställd personal.

Kommitténs förslag till lag om förbud för viss i allmän tjänst anställd

personal att deltaga i vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.

Några militärmyndigheter lia påyrkat än strängare bestämmelser i förevarande

hänseende. Chefen för marinstaben har sålunda ifrågasatt förbudets

utsträckande även till statsanställd personal vid kommunikationsver
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ken och kraftverken. Chefen för kustartilleriet har ansett lagen böra omfatta

all statsanställd personal. Stationsbefålhavarna vid Karlskrona och Stockholms

örlogsstationer lia bland annat påyrkat att de värnpliktiga skulle

inbegripas under lagstiftningen.

Vissa myndigheter ha utan att dock avstyrka förslaget uttalat sig mera

tveksamt. Länsstyrelsen i Hallands län har sålunda funnit det tvivelaktigt,

örn förbudet kunde upprätthållas såvitt anginge försvarsverkets civila personal,

och chefen för Göta artilleriregemente har yttrat att intet inträffat

som aktualiserat behovet av ett förbud för krigsmaktens fast anställda personal

och dess reserver att tillhöra partier med statsfientlig verksamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, landsfogdarna i Kalmar och

Kristianstads län ävensom en del andra länsstyrelserna underställda myndigheter

ha ställt sig avvisande mot förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län har därvid framhållit att en sådan lagstiftning icke hindrade vederbörande

att i hemlighet gynna sammanslutningarna ifråga. Genom dessa

finge man däremot en registrering av den anställdes politiska inställning, som

man eljest icke skulle få och som kunde vara värdefullare än ett förhindrande

av hans officiella anslutning till en viss sammanslutning. Andra av de

myndigheter, som ställt sig avvisande, ha som skäl därför anfört bland annat,

att man ej kunde nå tänkesättet, att lagen stadgade alltför långt gående

inskränkningar i befattningshavarnas medborgerliga rättigheter samt att något

behov av lagstiftningen icke gjort sig gällande.

Åtgärder mot särskilda yttringar av statsfientlig

verksamhet.

Om de av kommittén under denna huvudrubrik sammanförda förslagen

gäller likaledes, att de i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Värmlands

och Jämtlands län, flertalet militärmyndigheter samt en del länsstyrelserna

underställda myndigheter ha därjämte allmänt eller i huvudsakliga

delar anslutit sig till de av hr Borell framlagda, på vissa punkter längre gående

förslagen. Beträffande den ställning myndigheterna intagit till förslagen

hänvisas i övrigt till den följande sammanställningen.

Vad angår militär personals deltagande i möten och

demonstrationståg ha ett flertal militärmyndigheter och länsstyrelsen

i Blekinge lån särskilt uttalat sin anslutning till den utvidgning av kommittéförslaget

som herr Borells reservation innebure. Överståthållarämbetet

har funnit förbudet för krigsmanskapet att i militär tjänstedräkt deltaga i

demonstrationståg ägnat att väcka tillfredsställelse. Det ingrepp i församlingsfriheten,

som förbudet möjligen kunde anses innebära, vore icke av den

betydenhet att förbudets genomförande på grund därav borde ifrågasättas.

Kommendanten i Boden har ansett detta förbud böra omfatta varje deltagande

i demonstrationståg. Chefen för flygvapnet har betonat, att samma

lagbestämmelser härom borde gälla för samtlig krigsmakten tillhörig personal.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

27

Å andra sidan har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrkt en

speciallagstiftning rörande krigsmanskapets medborgerliga rättigheter och yttrat,

att en sådan icke vore av förhållandena påkallad och dessutom skulle

på ett olyckligt sätt bidraga till att göra militärtjänsten impopulär i vissa

kretsar.

De hörda myndigheterna ha i stor utsträckning betonat behovet av åtgärder

mot våldsanvändning och oordningar vid möten.

Kommitténs förslag om mötesskydd har sålunda kraftigt tillstyrkts i flera

yttranden. Överståthållarämbetet har därvid anfört, att ämbetet för egen del

haft tillfälle iakttaga, att de för närvarande härutinnan tillämpliga ansvarsbestämmelserna

—- huvudsakligen stadgandet i 11 kap. 15 § strafflagen angående

förargelseväckande beteende ■—- icke erbjöde tillräckliga korrektiv.

De i förslaget givna bestämmelserna vore ägnade att skapa ytterligare garantier

åtminstone i de fall, där behovet av ökat skydd gjort sig tydligast

märkbart. Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit förslaget vara ägnat

att undanröja vissa ordningsstörande uppträden, som arrangerades av

ytterlighetspartierna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat,

att det visat sig absolut nödvändigt att få till stånd en lagstiftning i det

föreslagna hänseendet. De störanden av mötesfriden, som ytterlighetspartierna

roade sig med, vore väl ofta uttryck för okynne. Men ett okynne av

denna art verkade högst skadligt på det politiska livet, förråande och upphetsande,

och borde därför förhindras. Statspolisintendenten har ansett den

föreslagna lagen skola bli av stor betydelse. Poliskammaren i Göteborg har

funnit lagstiftningen erforderlig och väl ägnad att underlätta polisens numera

ofta synnerligen krävande uppgift att upprätthålla ordningen vid offentliga

sammankomster och magistraten i Borås har på grund av erfarenhet från

i staden inträffade händelser ansett lagen synnerligen önskvärd.

Kommitténs uppslag att införa utsträckt tillståndstvång och anmälningsskyldighet

för möten och demonstrationståg på landsbygden har vunnit tämligen

allmän tillslutning från länsstyrelserna. Sålunda har kommitténs

förslag oförändrat tillstyrkts eller uttryckligen lämnats utan erinran av åtta

länsstyrelser. I överensstämmelse med hr Borells reservation ha tolv länsstyrelser

förordat, att landsbygden i nu ifrågavarande hänseende borde helt likställas

med städerna. En länsstyrelse har uttalat samma uppfattning beträffande

utomhusmöten. En annan länsstyrelse har däremot förklarat sig

vara tveksam om lämpligheten av att överhuvud ytterligare utsträcka ifrågavarande

bestämmelser till landsbygden.

Vad härefter angår åtgärder mot missbruk av yttrande- och

tryckfrihet har kommitténs förslag till ingripande mot propagandan i allmänhet

genom kriminalisering av falska rykten och lögnaktiga uppgifter

samt utvidgning av åtalsrätten vid ärekränkning mot ämbets- och tjänstemän

uttryckligen tillstyrkts av åtskilliga myndigheter. I ett flertal yttranden

lia därjämte påyrkats ytterligare lagbestämmelser mot dylika missbruk antingen

i överensstämmelse med hr Borells reservation eller mera allmänt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Så har t. ex. länsstyrelsen i Västmanlands län uttalat att kommittén icke

ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt behovet och möjligheten av ett mera

energiskt inskridande mot den propaganda, som toge sig uttryck i offentlig

uppmaning till våld eller förledande till brott genom prisande av brottslig

handling. Dylik propaganda vore särskilt vid orostillfällen en alldaglig företeelse

i vissa tidningar, men det inträffade ofta, för att icke säga oftast, att

dessa brott undginge beivran. Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands

län ha särskilt uttalat sig för införande av allmänna straffbestämmelser mot

förberedelse till högförräderi. Överståthållarämbetet har ansett en utvidgning

av härutinnan gällande straffbestämmelser vara av behovet påkallad,

ehuru denna näppeligen borde ske genom ett så vittgående lagstadgande som

i hr Borells reservation föreslagits. Införande av straff för skymfande av

rikets flagga har begärts av bland andra länsstyrelserna i Stockholms och

Uppsala län samt magistraten i Södertälje, vilken sistnämnda myndighet, liksom

länsstyrelsen i Västmanlands län, även ifrågasatt införande av straff

för uppmaning till brott, vilken utan att ske offentligt riktades till medlemmarna

i en sammanslutning. Flera militärmyndigheter lia därjämte särskilt uttalat

sig för dessa förslag ävensom för införande av utgivningsförbud för tidningar,

däri statsfientlig propaganda bedreves.

Behovet av åtgärder mot den disciplinupplösande propagandan inom försvarsverket

har starkt understrukits i yttrandena från militärmyndigheterna,

vilka såsom nämnts i regel därvid velat gå längre än vad kommittén föreslagit.

Chefen för generalstaben har uttalat att de lagförslag, vari kommitténs

betänkande utmynnade, visserligen inom vissa områden givetvis utgjorde

en förbättring i jämförelse med nu rådande förhållanden men näppeligen

kunde anses giva statsmakterna tillräckliga maktmedel för att effektivt

kunna bekämpa den form av statsfientlig verksamhet, som toge sig uttryck

såsom disciplinupplösande propaganda inom försvaret. Chefen för marinstaben

har vitsordat att allvarligare disciplinbrott i större skala under senare

år i stort sett icke förekommit men samtidigt erinrat om, att under sagda

tid den svenska krigsmaktens disciplin ej satts på allvarligare prov. Det

allvarligaste provet, mobilisering mot krigsfara, hade vårt samhälle blivit

besparat. Flera militärmyndigheter ha påyrkat straffbeläggande av ali

propaganda, och således även den enskilda (sådan som bedreves man och

man emellan). Stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation har sålunda

uttalat, att all propaganda som åsyftade att göra krigsmakten obrukbar

borde straffbeläggas utan hänsyn till huruvida den utövades bland krigsfolk

eller civila, offentligt eller enskilt, genom uppmaning till brott eller på

annat sätt.

Även ett stort antal civila myndigheter ha berört dessa frågor och framhållit

vikten av att åtgärder vidtoges mot den disciplinupplösande propagandan.

Sådana uttalanden lia gjorts av Svea hovrätt, justitiekanslersämbetet

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,

Skaraborgs och Västernorrlands län. Svea hovrätt har sålunda uttalat

sig för utvidgning av strafflagens bestämmelser mot denna propagan
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

29

da när den bedreves av civila agitatorer. Denna kunde vara i hög

grad ägnad att undergräva den militära disciplinen och landets värnkraft

överhuvud, och bärande skäl att likväl i viss utsträckning lämna

den fältet fritt torde icke föreligga. Redan den nu gällande avfattningen av

10 kap. 14 § strafflagen torde emellertid erbjuda goda möjligheter att komma

till rätta med denna propaganda, om dessa blott i full utsträckning tillvaratoges.

Justitiekanslersämbetet har förklarat att kritik väl finge framföras

mot förhållandena inom försvarsorganisationen; vore den ansvarskännande,

funne den tillbörliga vägar. Men den förkastliga form för förkunnelsen,

som toge sig uttryck i direkt påverkan hos försvarsverkets personal i disciplinupplösande

riktning, röjde i regel ett illojalt syfte. Med hänsyn till det

viktiga intresse som angrepes vore här icke platsen för en alltför ömhänt

nyansering mellan olika fall av på dylikt sätt bedriven propaganda. Det

torde ej möta principiella betänkligheter mot en radikal sanering på förevarande

område. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit att den

statsfientliga propagandan, i vad den riktade sig mot rikets försvarsanstalter,

borde bliva föremål för en avsevärt allvarligare uppmärksamhet, än som

kommit till uttryck i betänkandet. De på detta område föreslagna åtgärderna

borde betydligt skärpas för att undanröja den synnerliga fara, som

läge i den nu fortgående statsfientliga verksamhetens systematiska undergrävande

av krigsmaktens lojalitet mot stat och rättssamhälle — den allvarligaste

arten av den statsfientliga propagandan.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på sätt förut

nämnts ställt sig avvisande mot lagstiftning i den mån den kunde betraktas

såsom speciallagstiftning rörande krigsmanskapets medborgerliga rättigheter.

Beträffande den föreslagna lagen angående skrifter ägnade att undergräva

krigslydnaden har justitiekanslersämbetet framhållit de fördelar, som skulle

vinnas genom hithörande stadgandens utbrytning ur tryckfrihetsförordningen.

Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat att detta förslag visserligen

kunde synas vara ur principiell synpunkt betänkligt men att det dock borde

förordas med hänsyn till vikten av att statsmakten effektivt motverkade

ifrågavarande propaganda. Åtskilliga militärmyndigheter ha även understrukit

betydelsen av ett effektivare ingripande mot disciplinupplösande skrifter

samt påvisat den lucka, som läge i att indragning ej kunde ske av icke

tryckt skrift.

Förslaget om ingripande mot utskänkningsrörelse, som dreves i syfte att

främja verksamhet för undergrävande av krigslydnaden, har ävenledes föranlett

en del tillstyrkande uttalanden. Detsamma gäller förslaget örn utsträckning

av militärbefälets rätt att upprätthålla ordningen inom övningsområde

etc., varvid flera myndigheter tillika uttalat sig för hr Dördis förslag

i denna del.

Förslaget om utsträckt lagstiftning mot spioneri har likaledes tillstyrkts

av flera myndigheter. För längre gående åtgärder på denna punkt, i

huvudsaklig överensstämmelse med hr Bördts reservation, lia uttryckligen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Departe
ments
chefen.

uttalat sig bland andra ett flertal militärmyndigheter samt länsstyrelsen i

Kronobergs län, med instämmande i landsfogdens yttrande, ävensom poliskammaren

i Malmö.

Yttrandena i vad de röra kommitténs förslag till övriga ändringar i tryckfrihetsförordningen

(övervakningen av tryckta skrifter, ingripanden mot

flygblad och affischer samt ansvarigheten för innehållet i periodiska skrifter)

torde icke böra nu behandlas, enär dessa frågor, såsom förut antytts, komma

att av mig anmälas i annat sammanhang.

Allmänna synpunkter.

I det betänkande, vari kommittén framlagt resultatet av sin utredning i

förevarande ämne, framhålles att kommitténs uppdrag måste ses mot bakgrunden

av vissa företeelser i samband med de diktatursträvanden, vilka

med förebild från andra håll i Europa framträtt i vårt politiska liv. Diktatursträvandena

i sig själva innebära icke — uttalar kommittén — för en demokratisk

stat någon anledning att ingripa. I den mån de diktatursträvande

partierna lojalt betjäna sig av demokratins eget vapen, övertygelsen, för

att i de av statsordningen föreskrivna formerna föra fram sin sak, ha demokratins

anhängare endast att med samma vapen bekämpa dem och särskilt

att med resultatet av sina gärningar försöka inverka på samhällsmedlemmarnas

omdöme. En livsduglig demokrati har icke anledning att söka

undvika en sådan kamp. Först då de diktatursträvande partierna i det politiska

livet vilja införa medel eller arbetsmetoder, som äro oförenliga med

stats- och rättsordningen eller de idéer på vilka dessa vila, kan fråga om ingripande

uppkomma. I främsta rummet intresserar därvid användandet av

våld i de politiska och sociala striderna.

Till dessa av kommittén uttalade allmänna synpunkter på det föreliggande

problemet kan jag ansluta mig. Framträdandet av ytterlighetsriktningar

som predika demokratins störtande och diktaturs införande är i och

för sig icke tillräcklig anledning till skärpt lagstiftning. Först i den mån politiska

stridsmedel användas, som äro oförenliga med demokratins grundläggande

regler för politiska metoder, och det visas att gällande lag icke erbjuder

erforderligt skydd mot dessa stridsmedel, blir ett ingripande nödvändigt.

Men under sådan förutsättning blir lagstiftningen ock en nödvändig

akt av självförsvar från samhällets sida. Jag är för min del beredd att med

stöd av den utredning som av kommittén verkställts förorda komplettering

i vissa avseenden av befintliga lagbestämmelser. Vid prövningen av vilka

lagstiftningsåtgärder därvid böra vidtagas måste självfallet noga tillses, att

icke mer vittgående inskränkningar i medborgarnas förenings- och yttrandefrihet

stadgas än som är oundgängligt erforderligt för att skydda samhället

mot våldsmetoder och en med ohederliga och grovt illojala medel arbetande

propaganda. Det bör även vara en ledande synpunkt att undvika all sådan

lagstiftning som, ehuru till skenet effektiv, i själva verket endast får

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

31

till resultat en omläggning av den verksamhet eller propaganda, som man

önskar undertrycka, till andra och mera oåtkomliga former.

Från dessa allmänna synpunkter kommer jag att i det följande bedöma

och taga ställning till de särskilda lagförslag, som kommittén i sitt betänkande

framlagt såsom resultat av sin undersökning.

1. Fråga om förbud mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet.

Kommitténs förslag till lag angående för statens säkerhet och ordningen i

landet farliga sammanslutningar innebär, att ett politiskt ytterlighetsparti

skall kunna under vissa förutsättningar av domstol förklaras upplöst. För

ett upplösningsbeslut har i förslaget uppställts den betingelsen, att sammanslutningens

verksamhet är av beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller

ordningen i landet i uppenbar fara. Verksamhetens sålunda angivna art

skulle framgå av ådagalagt syfte att med våld omstörta eller förändra rikets

statsskick eller av sådana yttringar som försök att hindra offentlig myndighet

i dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga

handlingar eller förberedelser därtill. Talan om upplösning skulle föras av

justitiekanslern inför Svea hovrätt. Upplösningsbeslutet skulle göras effektivt

genom bestämmelser om straff för fortsatt verksamhet för den upplösta

sammanslutningens räkning, varjämte egendom tillhörande sammanslutningen

eller använd för fortsättning av dess verksamhet efter upplösningen

skulle kunna förklaras förverkad. Vidare skulle i tryckfrihetsförordningen

införas bestämmelser av innebörd att förbud skulle kunna meddelas

mot utgivande eller spridande av skrifter som avsåge att främja sammanslutningens

verksamhet.

Enligt kommitténs uppfattning kan ett dylikt direkt ingripande mot en organisation

under vissa förutsättningar vara i säkerhetens och ordningens intresse

nödvändigt. Lagstiftningen kunde dessutom antagas redan genom

sin tillvaro verka återhållande på de krafter, vilka stå bakom de ordningsstörande

elementen. Det framhålles även, att en lagstiftning av denna art

i vårt land ej bör uppskjutas till dess en kritisk situation inträffar, enär

tryckfrihetsbestämmelserna såsom varande av grundlags natur ej kunna i

en hast ändras och ett ingripande genom upplösningsbeslut torde bli värdelöst,

därest ej samtidigt ett undertryckande av agitationen genom tryckt

skrift kan ske.

Kommittén är dock medveten om, att invändningar av vikt kunna framföras

mot ett ingripande av denna art. I betänkandet återgivas invändningarna

på följande sätt:

I den mån en sådan rörelse, varom det här är fråga, verkligen utgör

språkrör för ett missnöje inom någon befolkningsgrupp, kan ett försök att

undertrycka rörelsen lia till följd, att missnöjet blir bittrare och får en explosiv

kraft som det eljest ej skulle ha. Vidare skulle det ej kunna undgås,

att de åtgärder som äro erforderliga för en rörelses undertryckande kunde

komma att utgöra en källa till irritation i samhällslivet. Därvid kunde frik
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

tion med andra befolkningsgrupper än de närmast berörda uppkomma. Likaså

vore att motse, att de straffdomar, vilka torde vara nödvändiga för att

tillförsäkra förbudet effektivitet, på sina håll verkade upprörande. Detta

kunde, särskilt örn ett förbud komme att verka ensidigt, bidraga till att inom

de breda befolkningslagren skapa en större sympati och genklang för den

rörelse man försökte undertrycka än denna i sig själv skulle ha kunnat

vinna. En sådan utveckling vore så mycket mindre önskvärd som faran

av de rörelser det här är fråga om väsentligen bestode i möjligheten att deras

anhängare i en kritisk situation kunde komma att rycka större befolkningsgrupper

med sig.

För egen del anser jag, i likhet med två reservanter inom kommittén, att

skälen mot den föreslagna lagstiftningen vida överväga skälen för densamma.

Jag hänvisar härvid förutom till de nyss relaterade invändningarna

även till den tidigare återgivna reservationen och till de betänkligheter som

kommit till uttryck i åtskilliga yttranden.

Jag vill ytterligare framhålla, att den lagstiftning som år 1934 genomförts

angående väpnade kårer innefattar förbud mot sådana sammanslutningar,

som genom sin organisation och verksamhet eller andra omständigheter

måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär

trupp eller polisstyrka. Därmed har redan ingripande skett mot sammanslutningar

som genom påtagliga yttre kännetecken röja syftet att använda

våld i de politiska striderna. Vidare har lagstiftningen angående förvärv

och innehav av vapen nyligen på Kungl. Maj:ts initiativ avsevärt skärpts,

varigenom möjligheten för ytterlighetsriktningar att i hemlighet organisera

sig för att medelst väpnat våld störa ordning och säkerhet i hög grad

minskats.

Under de av professor Thyrén verkställda förarbetena för en allmän

strafflagsrevision har möjlighet till upplösning av politiska ytterlighetspartier

på grund av statsfientlig verksamhet icke ifrågasatts. Däremot innehåller

professor Thyréns utkast till strafflag, efter den norska strafflagens

föredöme, bestämmelse om straff för den som deltager i sammanslutning,

vilken har till syfte att föröva eller framkalla brott eller för uppnående av

sitt syfte använder brottsliga medel. Ett stadgande av denna art synes i och

för sig kunna övervägas till införande i en ny svensk strafflag. Men jag anser

icke tillräckliga skäl föreligga att redan nu upptaga det till slutlig prövning.

2. Inskränkningar i föreningsrätten för viss i allmän tjänst anställd personal.

Frågan om inskränkningar i viss i allmän tjänst anställd personals rätt

att vara ansluten till såsom statsfientliga ansedda ytterlighetspartier har i

kommitténs betänkande varit föremål för närmare övervägande. Redan i

samband med behandlingen av kårlagen diskuterades i vad mån ämbets- och

tjänstemän som befunnes anslutna till enligt lagen förbjudna kårer borde

drabbas av särskilda påföljder. I det sakkunnigbetänkande som låg till

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

33

grund för lagen uttalades att personer som äro anställda i det allmännas

tjänst, i all synnerhet de som tillhöra polis- eller militärväsendet, ha en alldeles

särskild plikt att avhålla sig från varje otillåten befattning med sådana

sammanslutningar, som avse att med våldsamma medel störa ordningen eller

ingripa på områden som äro förbehållna offentliga organ. I huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag blev ock i nämnda lag stadgat

att där den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, detta

skall anses såsom försvårande omständighet och att denne, ändå att han

dömes till ringare straff än straffarbete, skall kunna dömas till avsättning

eller mistning av tjänsten på viss tid.

I det nu föreliggande kommittéförslaget bär spörsmålet örn i det allmännas

tjänst anställdas befattning med politiska partibildningar upptagits i ett större

sammanhang. Kommittén erinrar om, att i vissa länder tjänstemän eller åtminstone

militärer ej få deltaga i politiska partibildningar eller utöva aktiv

politisk verksamhet. Till grund för sådana bestämmelser torde ligga

den ofta av gjorda erfarenheter bekräftade uppfattningen, att en politiserande

ämbetsmannakår och i främsta rummet en politiserande officerskår kan

utgöra en fara för statsmaskineriets behöriga gång, särskilt i orostider. Genom

sin hand över statsmaskineriet eller över krigsmakten äger ämbetsmannen

eller en militär befälhavare en makt som, örn den brukas på ett illojalt

sätt, kan innebära stora vådor för statsordningen och individens frihet. Ett

förbud mot aktivt deltagande i det politiska livet kan därför ha framstått

som en garanti mot missbruk.

I vårt land är emellertid, såsom kommittén framhåller, den traditionen fast

utbildad, att tjänstemannen dock i princip skall ha samma rätt som varje

annan medborgare att aktivt deltaga i politisk verksamhet, att tillhöra det

parti han önskar och vara verksam för främjandet av dess mål. Att helt

bryta mot denna princip och att i likhet med vad som sker på vissa håll i

utlandet meddela allmänt förbud för tjänstemän eller militär personal att

aktivt deltaga i den politiska striden finner kommittén icke vara berättigat

för vårt lands del.

Till ett annat resultat har kommittén kommit såvitt angår vissa särskilda

kategorier av befattningshavare, nämligen försvarsverkets och ordningsmaktens

personal. Ett förbud, avseende endast dessa personalgruppers anslutning

till vissa ytterlighetspartier, skulle utgöra ett stöd för åtgärderna mot den

disciplinupplösande propagandan inom försvarsväsendet. Vidare vore det

enligt kommitténs uppfattning för känslan av lugn och trygghet i samhället

viktigt, att hos den stora allmänheten tilltron till de här ifrågavarande samhällsorganens

pålitlighet och lojalitet icke rubbades. Det vore visserligen sant,

att ingenting inträffat, som i stort sett givit anledning att betvivla denna pålitlighet

och lojalitet, men det syntes böra förhindras att enskilda befattningshavare

genom sin anslutning till ytterlighetspartierna eller medverkan i

oöverlagda handlingar och uppträden från sådant håll föranledde en ändrad

uppfattning. I fråga örn befattningshavare i dessa kårer måste kravet på deras

återhållsamhet i den politiska striden ställas högre än för andra befatt
[i

i hang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 234. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ningshavare. Kommittén anser därför det böra förbjudas krigsmaktens

fast anställda personal och dess reserver samt befattningshavare vid

polisväsendet att deltaga i sammanslutning, vars verksamhet är sådan eller

vilken ålägger sina medlemmar sådana förpliktelser, att fara för behörigt

fullgörande av vederbörandes tjänsteplikt kan uppkomma. Likaledes

föreslås förbud för nämnda befattningshavare att främja sådan sammanslutnings

verksamhet. Med hänsyn till åklagarens ställning till ordningsmakten

har kommittén ansett nödvändigt att inbegripa befattningshavarna vid

åklagarväsendet uti ifrågavarande lagstiftning. Kommittén förordar, att även

försvarsverkets civila personal medtages i förbudet.

Vad angår de personalgrupper, som kommittéförslaget avser, torde några

särskilda krav på politisk återhållsamhet i vai\je fall icke böra uppställas på

försvarsverkets civila personal. För denna böra ej andra regler gälla än t. ex.

för personalen vid statens affärsdrivande verk eller vid den privata krigsmaterielproduktionen.

I fråga om de övriga i förslaget upptagna kategorier befattningshavare,

krigsmaktens fast anställda personal och dess reserver samt

befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet, finner jag visserligen liksom

kommittén att sådan personal alldeles särskilt bör avhålla sig från varje

deltagande i sammanslutningar som ha statsfientligt syfte. Därmed är dock

icke sagt att dessa befattningshavare böra underkastas en sådan särlagstiftning

som den föreslagna. Mot en sådan synas kunna anföras i stort sett samma

skäl som gjorts gällande mot en lagstiftning om förbud för organisation och

dess verksamhet överhuvud. Genom ett förbud för de anställda att ansluta

sig till en sammanslutning torde man endast kunna hindra deras yttre anslutning

till denna. Däremot lärer det med fog kunna betvivlas att ett sådant

förbud skulle avhålla dem från att i hemlighet gynna sammanslutningens

verksamhet. Ett förbudsbeslut, vilket ju enligt kommittéförslaget skulle utfärdas

att gälla för viss i beslutet namngiven sammanslutning, skulle dessutom

kunna kringgås genom bildande av en ny sammanslutning med annat namn

men med i huvudsak samma syfte. Det kan alltså tänkas att ett förbud för

att bli effektivt skulle behöva åtföljas av en serie nya förbud. En sträng

polisövervakning med därav följande irritationsmoment komme säkerligen att

bli nödvändig för upprätthållande av meddelat förbud. Lagstiftningen skulle

medföra en offentlig kontixxll över de anställdas privatliv av föga tilltalande

art och sätta dem i en fullständig undantagsställning i förhållande till andra

medborgargrupper. Redan nu finnas vidare för större delen av dessa personalgrupper

bestämmelser som torde ålägga dem en viss återhållsamhet beträffande

den verksamhet varom här är fråga, i den mån nämligen denna kan

anses för dem innefatta ett klandervärt uppförande. I 96 och 97 §§ strafflagen

för krigsmakten stadgas sålunda under vissa omständigheter straff för

militär personal som utom tjänsten brister i anständigt uppförande, och enligt

17 § i polisreglementet kan disciplinär bestraffning följa för i reglementet

avsedd befattningshavare, som i sin enskilda vandel förhåller sig på sådant

sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara. Även må nämnas, att den

som tillhör det vid krigsmakten fast anställda manskapet kan avskedas örn

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

han befinnes olämplig för fortsatt anställning [marinen och flygvapnet] eller

fortsatt utbildning till underbefäl [armén].

En sådan lagstiftning som den föreslagna bör i varje fall ej ske utan synnerligen

starka skäl. Såsom kommittén själv förklarat har emellertid ingenting

inträffat som i stort sett givit anledning att betvivla pålitligheten och lojaliteten

hos nu ifrågavarande befattningshavare. De ha ej heller annat än

i sällsynta undantagsfall missbrukat sin rätt till fri meningsyttring och föreningsverksamhet.

Det torde även kunna förväntas, att kårerna själva, örn

frågan skulle bliva mera aktuell, skola ingripa självdisciplinerande på detta,

område.

Vid nu angivna förhållanden finner jag mig i likhet med två reservanter

inom kommittén ej kunna förorda den av kommittén i nu förevarande ämne

föreslagna lagstiftningen.

Militär personals deltagande i möten och demonstrationståg.

I anledning av framkomna önskemål från militärt håll om ytterligare inskränkningar

i militärens frihet att deltaga i möten och demonstrationståg har

kommittén understrukit, att fullgörandet av en medborgerlig skyldighet sådan

som värnplikten icke bör åtföljas av större inskränkningar i de medborgerliga

friheterna än sådana, som kunna vara erforderliga för det behöriga

fullgörandet av tjänsten. Kommittén framhåller jämväl, att militär befälhavare

icke äger påbjuda inskränkningar i utövandet av de medborgerliga

friheterna annat än i den mån tjänstens fordringar oundgängligen kräva det

eller stadgande i allmän lag kan åberopas. Genom 1906 års lag örn förbud

för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster och 73 § strafflagen

för krigsmakten ha inskränkningar i mötesfriheten stadgats. Enligt 1906

års lag kan förbud utfärdas endast i fråga örn viss redan kungjord sammankomst,

däremot icke generellt förbud mot visst slag av sammankomster.

Kommittén har ej heller ansett sig kunna förorda lagändring i syfte att möjliggöra

generella förbud, frånsett att kommittén föreslagit förbud för krigsmanskap

att bevista sammankomster som anordnas av sammanslutning, vilken

krigsmaktens fast anställda personal ej skulle få tillhöra. Då jag icke

kunnat ansluta mig till kommitténs förslag örn inskränkningar i militärpersonalens

föreningsrätt, kan jag givetvis icke heller upptaga kommitténs

förslag i nyssnämnda hänseende. I likhet med kommittén hyser jag för övrigt

principiellt den uppfattningen, att generella förbud för krigsmanskap att

deltaga i vissa slags möten icke äro påkallade.

Kommittén har vidare föreslagit en utvidgning av 1906 års lag beträffande

det lokala område, inom vilket befälhavare skall äga förbjuda krigsmanskap

att deltaga i viss sammankomst. Någon sådan utvidgning av nämnda lag finner

jag emellertid ej heller påkallad.

Däremot ansluter jag mig till kommitténs förslag örn förbud för militär, såväl

manskap som befäl, att i uniform deltaga i demonstrationståg. Vad särskilt

angår politiska demonstrationståg giver ett uppträdande i uniform lätt,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

åtminstone om de uniformsklädda deltagarna utgöra en samlad grupp i demonstrationståget,

intrycket av att deltagarna i sin egenskap av militärer

manifestera sin mening. Dylika tendenser att politisera den officiella uniformen

synas lika olämpliga som ett uppträdande i politiska partiuniformer,

vilket som bekant numera är förbjudet. Av praktiska skäl synes förbudet,

såsom även kommittén föreslagit, böra omfatta alla slags demonstrationståg.

Enligt kommitténs förslag skulle i fråga om manskapet förbudet intagas i

den lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i demonstrationståg och vissa

sammankomster, som skulle ersätta 1906 års lag. Däremot ansåg kommittén

att officerare och underofficerare ej borde inbegripas under den nya lagen

utan att beträffande dem saken lämpligen kunde regleras i de militära reglementena.

Då det ifrågasatta förbudet närmast torde böra betraktas som en ordningsföreskrift

till skydd mot missbruk av uniformen, synes det emellertid ligga

närmast till hands att även såvitt avser manskapet reglera förbudet i de militära

reglementena. Härigenom vinnes även, att bestämmelserna bli enhetliga

för all militär personal. Brott mot förbudet torde med denna ordning bli att

anse såsom försummelse av tjänsteplikt enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Två reservanter i kommittén lia framhållit, att ett förbud av angiven art

förutsatte en uppmjukning av bestämmelserna om meddelande av civilpermission.

Jag delar denna mening. Då, såsom av det anförda framgår, det

av mig förordade förbudet icke riktar sig mot militärpersonalens rätt att

deltaga i demonstrationståg utan endast mot att uniform därvid användes,

synes förbudet böra förbindas med åtgärder i syfte att i möjligaste mån bereda

ifrågavarande personal tillfälle att i civil dräkt deltaga i sådant tåg.

Frågan om de ändringar i reglementena som erfordras för förbudets genomförande

torde komma att av chefen för försvarsdepartementet hos Kungl.

Maj:t anmälas.

4. Skärpta straffbestämmelser mot våldsanvändning oell oordningar.

En bland de metoder, som under senare tid kommit till användning från

vissa ytterlighetsriktningars sida i den politiska striden, är organiserandet av

uppträden vid politiska motståndares möten i syfte att störa och hindra dessa

och tillika göra reklam för den egna meningsriktningen. Dylikt tillvägagångssätt

kan icke av en demokratisk stat tolereras. Det innefattar, såsom kommittén

framhållit, angrepp på en av de institutioner, som äro nödvändiga för

en demokratisk styrelseform. Till den medborgerliga församlingsfriheten

höra ej blott garantier mot godtyckliga ingripanden från myndigheterna utan

även effektivt skydd mot störanden av möten från enskildas sida. Erfarenheter

från främmande länder visa ock, att uppträden av denna art ha tendens

att under politiskt oroliga tider framkalla liknande uppträden från den

motsatta kanten och i hög grad öka irritationen och spänningen.

För närvarande kan ofog av denna art, därest ej våld begås, i allmänhet

beivras endast såsom förargelseväckande beteende och straffas sålunda en
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

37

ligt 11 kap. 15 § strafflagen med ett maximistraff av 100 kronors böter.

Kommittén bär föreslagit en särskild lag örn mötesskydd. Enligt densamma

skulle även frihetsstraff kunna ådömas den, som genom våld å person eller

egendom, genom oljud eller på annat sätt söker hindra eller försvåra hållandet

av allmän sammankomst för överläggning örn allmänt eller enskilt

ärende eller för åhörande av föredrag. Jag ansluter mig i princip till kommitténs

förslag och förordar alltså, att förslag i ämnet förelägges riksdagen.

De erforderliga nya bestämmelserna torde dock, i stället för att upptagas i

särskild lag, böra inarbetas i 11 kap. strafflagen såsom en ny paragraf, benämnd

9 a §.

Kommittén har i detta sammanhang upptagit även frågan om utsträckning

av anmälningsskyldighet och tillståndstvång för möten och demonstrationståg

på landsbygden. Kommittén föreslår härutinnan dels att de för städerna

gällande reglerna om tillståndstvång för tillställningar utomhus skola

utsträckas till landsbygden såvitt avser demonstrationståg, dels ock att visst

område å landet må genom beslut av länsstyrelse, som underställes Kungl.

Maj:ts prövning, i allo likställas med städerna i fråga örn skyldighet att

göra anmälan om eller söka tillstånd till möten. Två av kommitténs ledamöter

ha reserverat sig mot dessa förslag såtillvida, att de motsatt sig en

utsträckning till landsbygden, genom beslut av länsstyrelse, av hela den

ordning, som för närvarande är gällande för städer och vissa stadsliknande

samhällen samt, på grund av särskilda beslut, för områden invid eller

i närheten av stad. Reservanterna hysa mindre betänkligheter mot en anmälningsskyldighet,

men anse det dock böra övervägas, om ens en sådan ordning

är påkallad.

Hithörande frågor ha så nyligen som vid 1932 års riksdag varit föremål

för behandling. Det av Kungl. Majit då i proposition framlagda förslaget om

tillståndstvång för utomhusmöten på landsbygden blev därvid av båda kamrarna

avslaget. Ett i riksdagen framfört förslag örn anmälningsplikt för

utomhusmöten å landsbygden avslogs av andra kammaren och bifölls av

första kammaren.

De skäl som vid 1932 års riksdag föranledde den negativa utgången av dessa

förslags behandling torde alltjämt vara bärande. Även utan att anmälningsplikt

införes för den rena landsbygden, torde polismyndigheten lätt erhålla

kännedom om tillämnade utomhusmöten eller demonstrationståg av

någon betydelse ur ordningssynpunkt. Det ligger i sakens natur, att vederbörande

fjärdingsmän och polismän erhålla instruktion att till landsfiskalen

inrapportera utlysta möten, så snart det finnes anledning antaga, att åtgärder

ur ordningssynpunkt behöva vidtagas. I särskilt oroliga situationer äger

dessutom länsstyrelsen i sin egenskap av högsta polismyndighet förbjuda hållande

av allmän sammankomst, fridlysa vissa områden m. m., örn sådant finnes

erforderligt för upprätthållande av ordning och säkerhet. Jag har med

hänsyn till vad sålunda anförts, efter samråd med chefen för socialdepartementet,

icke ansett kommitténs ifrågavarande förslag böra föranleda någon

lagstiftningsåtgärd.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

5. Missbruk av yttrande- och tryckfrihet.

Kommittén har övervägt att efter utländska förebilder straffbelägga offentligt

smädande och hetsande mot författningen, nationen eller statens

flagga eller vapen samt upphetsande mot varandra av olika grupper av befolkningen

på grund av olikheter vare sig i ras, religion eller politiska och

sociala övertygelser. Sådant smädande och hetsande, framhåller kommittén,

utgör ett viktigt led i de diktatursträvande partiernas verksamhet. Å andra

sidan måste det enligt kommitténs mening vara synnerligen vanskligt att avgöra,

var den skarpa men berättigade kritiken upphör och den som skymfande

och hetsande betecknade vidtager. Staten bör ålägga sig en viss återhållsamhet,

då det gäller att skydda den goda tonen och smaken i det politiska livet.

Här måste man i stället i hög grad lita på de naturliga reaktioner, som förlöpningar

och osmakliga uttrycksätt utlösa. Det påpekas vidare i betänkandet,

att straffbestämmelsen angående förargelseväckande beteende kan komma

till användning beträffande muntliga offentliga yttranden. Kommittén

stannar vid att icke föreslå några allmänna bestämmelser efter berörda utländska

förebilder. Icke heller har kommittén funnit tillräckliga skäl föreligga

för straffbestämmelser angående smädelser mot allmänt organ som sådant

eller mot viss kår eller grupp av ämbets- eller tjänstemän. Frågan härom

anses ha ett naturligt sammanhang med frågan om ärekränkning av andra

kollektiva enheter och böra lösas vid en blivande strafflagsreform.

Däremot har kommittén förordat införandet av nya straffbestämmelser

mot den lögnaktiga propagandan, så avfattade att de även skulle innefatta

visst skydd mot nedsättande, lögnaktiga omdömen om allmänt organ.

Redan för närvarande finnes i tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 12 ett

straffstadgande avseende lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar

till allmänhetens förvillande och förledande. I strafflagen finnes ingen annan

motsvarighet till tryckfrihetsförordningens nyssnämnda stadgande än bestämmelsen

i 8 kap. 14 §, vari med straff hotas den, som sprider ''kring landet ut

lögner eller falska rykten, de där för rikets säkerhet farliga äro, i uppsåt att

därmed komma allmänt buller eller oväsende åstad’. Då tryckfrihetsförordningen

endast avser brott genom tryckt skrift, följer härav att lögnaktiga

uppgifter och vrängda framställningar icke äro straffbara i samma utsträckning,

när de framföras muntligen, t. ex. på ett offentligt möte, som när de

spridas i tryckt skrift. Vidare är tryckfrihetsförordningens bestämmelse

föga effektiv på grund av den låga straffskalan (böter från och med 33 riksdaler

16 sk. till och med 100 riksdaler samt skriftens konfiskation). I yttrande

av de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, som haft

att behandla vissa frågor angående reformering av tryckfrihetsförordningen,

har föreslagits bibehållandet av brottsbeskrivningen i § 3 mom. 12

tryckfrihetsförordningen men skärpning av straffskalan. Samtidigt förutsättes

ett särskilt stadgande såväl i tryckfrihetsförordningen som i strafflagen

angående sådana falska rykten, vilka ingå såsom ett led i en mot staten

såsom sådan riktad agitationsverksamhet. Bestämmelsen i § 3 mom. 12

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

39

tryckfrihetsförordningen avses därigenom bliva inskränkt till att åsyfta

rykten, vilka äro skadliga för den enskilde. Beträffande den mot staten riktade

lögnaktiga propagandan har nu, såsom förut nämnts, kommittén framlagt

dels förslag till ny lydelse av 8 kap. 14 § strafflagen, dels förslag till nytt moment

i § 3 tryckfrihetsförordningen. Enligt de sålunda föreslagna bestämmelserna

skulle straff drabba den, som uppsåtligen ger allmän spridning åt

falska rykten eller lögnaktiga uppgifter ägnade att väcka förakt för allmänt

organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och

frid. I straffskalan skulle ingå fängelse och böter.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till dessa förslag såsom ägnade

att i viss mån stävja en med ohederliga medel arbetande hetspropaganda.

I formellt avseende torde de dock böra underkastas någon jämkning, varjämte

de nya bestämmelserna i 8 kap. strafflagen av skäl som i det följande

skola angivas böra där insättas såsom en ny 29 a §.

Jag biträder likaså, med vissa jämkningar, ett av kommittén utarbetat

förslag örn utvidgning av den allmänna åtalsrätten beträffande ärekränkningsbrott

mot ämbets- och tjänstemän samt med dem likställda. En måttlös

smädelsetrafik mot personer i statens tjänst eller betrodda med offentliga

uppdrag har under senare år varit ett omtyckt led i vissa ytterlighetsriktningars

propaganda. Såsom kommittén i motiven till förslaget uttalat,

torde den enskildes obenägenhet att taga initiativ till rättegång vid dylika

kränkningar vara en av anledningarna till de ohämmade överdrifter, som

härutinnan ofta komma till uttryck i agitationen. Enligt förslaget skulle

allmänt åtal föreskrivas, ej endast såsom för närvarande, då ärekränkningen

skett i eller för ämbetet eller tjänsten, utan även då ärekränkningen avser

förhållande utom ämbetet eller tjänsten av beskaffenhet att den kränkte därigenom

kan anses ovärdig det förtroende och den aktning, som ämbetets

eller tjänstens behöriga utövning kräver. Varken enligt gällande rätt eller

enligt kommittéförslaget skulle emellertid allmänt åtal kunna äga rum, om

dylik ärekränkning mot befattningshavare skett först sedan han lämnat befattningen.

Då denna begränsning uppenbarligen är otillfredsställande, synes

den allmänna åtalsrätten enligt förevarande paragraf böra utvidgas till

att omfatta även det fall att den ärekränkte ej längre innehar befattningen.

Vissa motsvarande ändringar torde böra vidtagas i tryckfrihetsförordningen.

Bland åtgärder, avsedda att stävja missbruk av yttrande- och tryckfrihet,

har kommittén föreslagit vissa skärpningar i de bestämmelser, som särskilt

rikta sig mot propagandan inom försvarsverket. De viktigaste av dessa bestämmelser

lia upptagits i ett förslag till lag angående skrifter, ägnade att undergräva

krigslydnaden. Till denna lag skulle överflyttas nuvarande bestämmelser

i tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 12—14 angående indragning

av visst slag av propagandaskrifter, som anträffas vid trupp eller ombord

å flottans fartyg; dock skulle bestämmelserna jämkas i formuleringen och därjämte

utsträckas till att gälla även icke tryckta skrifter. Vidare skulle i lagen

införas bestämmelser örn straff för spridande av här åsyftade skrifter bland

militär personal, vilka bestämmelser skulle innehålla även den nyheten att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

handläggningen av hithörande mål skulle ske i vanliga processuella former och

ej enligt tryckfrihetsförordningen. I motiven till dessa förslag har kommittén

anfört att nuvarande bestämmelser äro i olika hänseenden bristfälliga och

ineffektiva. Beskrivningen av indragningsbara skrifter (sådana som uppenbarligen

åsyfta ’att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att

uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden’) vore icke

fullt tillfredsställande och en enhetlig beskrivning i olika lagrum av de propagandaskrifter,

som åsyftades, borde eftersträvas. Det vore en brist i det nuvarande

systemet att indragning kan ske endast av tryckt skrift. Straff

drabbade för närvarande endast den som sprider skrift, som honom veterlig!

är föremål för indragningsförordnande. Enligt kommitténs uppfattning

borde det vara straffbart att vid trupp eller å fartyg sprida skrift av det

innehåll, som här avses, så snart skriften är avsedd att uteslutande eller åtminstone

huvudsakligen spridas bland krigsfolk och spridaren är underkunnig

om skriftens innehåll. Indragningsförfarandet borde alltså kompletteras

med straffbestämmelser, riktade ej blott mot överträdelser av ett

meddelat indragningsbeslut utan överhuvud mot spridning bland militär

av skrifter med visst innehåll, oavsett örn de ännu hade indragits eller icke.

Frågan om spridningens straffbarhet skulle icke vara beroende av skriftens

straffbarhet enligt tryckfrihetsförordningen. Enligt förslaget skulle

straffhotet avse ej blott skrifter som anträffades vid trupp eller å fartyg utan

även skrifter, som eljest spridas bland krigsfolk eller bland värnpliktiga, vilka

ej äro krigsmän men samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen.

Vad först angår de nuvarande bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen

angående rätt till indragning vid trupp eller å fartyg av propagandaskrifter,

som uppenbarligen åsyfta ’att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet

eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden’, så

kunna helt visst befogade anmärkningar riktas mot beskrivningen av förutsättningarna

för indragbarhet. Jag anser dock icke denna fråga i och för

sig för närvarande med nödvändighet påkalla grundlagsändring. Till syftet

torde för övrigt den nuvarande beskrivningen icke mycket skilja sig från

den av kommittén föreslagna: ''skrift, vilken genom meddelande av mot

disciplinens krav stridande förhållningsorder, genom försök att uppväcka

hat mot befälet eller på annat sätt uppenbarligen åsyftar att undergräva

krigslydnaden’. Enligt båda formuleringarna är det disciplinens (''krigslydnadens’)

undergrävande, som skall vara åsyftad för att indragning må

äga rum.

Jag är ense med kommittén därom att nuvarande lagstiftning företer en

omotiverad lucka, när indragning kan drabba tryckt skrift, men icke stencilerad

eller annan skrift som blivit mångfaldigad på annat sätt än genom

tryck. En komplettering av lagstiftningen i detta hänseende synes mig så

mycket hellre böra ske som de nuvarande bestämmelserna kunna vara ägnade

att främja spridandet av ljusskygga, icke tryckta skrifter, vilka ofta

stå på ett lägre plan och äro mer ansvarslösa till innehållet än tryckta agitationsskrifter.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

41

En utvidgning enligt kommitténs förslag även av straffbestämmelserna mot

spridning av de för militärer avsedda propagandaskrifter, som för närvarande

äro — örn de anträffas vid trupp eller å flottans fartyg — endast indragbara,

synes mig däremot möta principiella betänkligheter. Juryförfarandet

skulle enligt förslaget här ej komma till användning. Straffhotet skulle

kunna drabba den som givit spridning åt en skrift, vilken ej varit föremål

för indragning eller kvarstad och ej heller i vanlig ordning under tryckfrihetsprocess

förklarats brottslig. Denna utbrytning ur tryckfrihetsförordningen

av de disciplinupplösande skrifterna skulle medföra, att en dylik

skrift, som kunde fritt spridas bland civilbefolkningen, bleve betraktad såsom

brottslig, om den komme i händerna på militär personal, oavsett att

skriften ej varit föremål för indragning. Den som t. ex. vid ett offentligt

möte, vid vilket militärer vore närvarande, försålde även till dem ett tidningsnummer,

innehållande en artikel, som enligt domstols uppfattning sedermera

befunnes förgriplig jämlikt beskrivningen i den föreslagna lagen,

bleve hemfallen åt straff, oaktat tidningsnumret eljest finge fritt spridas och

förutsättningarna för en fällande dom enligt tryckfrihetsförordningen ej förelåge.

Vidare skulle tidningsnumrets brottslighet, om däri ansåges förekomma

t. ex. uppmaning till brott, komma att bedömas dels genom juryförfarande

för att det spritts bland civila, och dels enligt vanliga rättegångsregler

för att det spritts bland militärer.

Den föreslagna utvidgningen av straffbestämmelserna synes ej heller vara

påkallad av något starkare behov. Nu gällande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,

allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, sådana

de utformats genom de s. k. Staafflagarna, äro — bortsett från vad tidigare

anmärkts beträffande stencilerade och därmed jämställda skrifter — tillräckligt

vidsträckta att kunna drabba även åtskillig i indirekta former framträdande

hetspropaganda mot militärtjänsten och befälet. I vissa hänseenden

gå de nuvarande bestämmelserna genom sin allmänna avfattning längre

än som enligt min mening är väl förenligt med tryckfrihetens grundsatser.

De nu föreslagna skärpningarna skulle visserligen avse endast skrifter, som

äro uppenbarligen avsedda för spridning bland värnpliktiga och annan militär

personal, och sålunda ej drabba tryckalster, avsedda för allmänheten

överhuvud. Men icke heller en så begränsad lagstiftning, avseende att undertrycka

illojal och otillbörlig propaganda bland militärer, låter sig genomföra

utan oskäligt intrång på tryckfriheten. Genom de av mig förut tillstyrkta förslagen

om vidgade straffbestämmelser mot lögnaktiga framställningar skulle

dessutom en viss kategori av de hätskaste och mest ovederliäftiga skrifterna

kunna åtkommas på ett effektivare sätt än hittills. Det må ock anmärkas

att i rättspraxis utdelning av indragen skrift dels omedelbart utanför kasernområde

till inryckande värnpliktiga, dels vid järnvägsstation, varifrån en del

värnpliktiga skulle tåga till kasern, synes lia betraktats såsom överträdelse

av indragningsbeslutet. Civil polismyndighet, sorn efter anmodan av militär - befälet fråntagit civila utdelare av skrifterna dc av dem innehavda exemplaren

och därför ställts under åtal av justitieombudsmannen, Ilai genom lil
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

slag av högsta domstolen frikänts från ansvar (N. J. A. 1929, s. 239). Härav

torde framgå att domstolarna numera giva en vidsträckt tolkning åt uttrycket

Vid trupp’ i bestämmelserna om indragning av skrifter, som anträffas

Vid trupp eller ombord å flottans fartyg’. Föreligger det fallet att en utdelare

av indragen skrift, oaktat han har kännedom om indragningen, fortsätter

att sprida skriften Vid trupp eller ombord å flottans fartyg’, drabbas

han redan för närvarande av straff. Såsom jag förut erinrat torde emellertid

en komplettering krävas av gällande lagstiftning till förhindrande av

spridning av disciplinupplösande skrifter som mångfaldigats genom stencilering

eller på liknande sätt. I anledning härav har jag låtit utarbeta ett

förslag till lag angående indragning av vissa skrifter, vilket avser sist omförmälda

skrifter och stadgar rätt till indragning av dylika skrifter i en

ordning, som nära ansluter sig tili den, som enligt tryckfrihetsförordningen

gäller beträffande tryckta skrifter. Härigenom synes ett av de viktigaste

önskemålen med kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseende bliva tillgodosett.

; Nämnda lagförslag föranleder viss ändring i 72 § strafflagen för

krigsmakten.

6. Övriga lagförslag.

De av kommittén behandlade spörsmålen om ändringar i tryckfrihetsförordningens

bestämmelser angående dels den chefen för justitiedepartementet

åliggande befattningen med tryckta skrifters övervakande, dels ansvarigheten

för innehållet i periodiska tryckalster, dels ock ingripande mot flygblad

och affischer komma att övervägas i samband med vissa andra föreslagna

ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Kommittén har uppmärksammat en annan från kommunistiskt håll bedriven

verksamhet med avseende å försvaret än propagandan, nämligen insamlandet

av uppgifter som avse militära förhållanden. Då gällande straffbestämmelser

angående spioneri befunnits ofullständiga, föreslås ett tillägg

till 8 kap. strafflagen -—- såsom 21 a § —, varigenom kriminalisering skulle

i viss utsträckning ske av verksamhet, avseende insamlande av i tryck ej offentligt

tillgängliga uppgifter angående rikets försvar eller angående förhållanden,

som lia inflytande på rikets försvarskraft. För egen del tillstyrker

jag i princip detta lagförslag, vilket även föranleder ändringar i 127 och 133 §§

strafflagen för krigsmakten. Det må nämnas, att en lagbestämmelse om

skydd mot insamlande även av icke hemliga uppgifter under år 1935 tillkommit

i Schweiz.

Det av kommittén föreslagna tillägget till kungörelsen den 9 maj 1916 angående

vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande

av allmän ordning m. m. avser en fråga, som kan av Kungl. Maj:t i administrativ

ordning avgöras. Densamma torde komma att av chefen för försvarsdepartementet

hos Kungl. Majit anmälas.

Kommittén har slutligen föreslagit vissa ändringar i förordningen den 11

juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka och i förordningen den 8 maj

1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga dryc
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

43

ker i syfte att möjliggöra förbud mot att driva sådan utskänkningsrörelse,

som avses i nämnda förordningar, ifall rörelsen kan antagas hava till syfte

att främja verksamhet för undergrävande av krigslydnaden. Emellertid

har 1934 års maltdryckskommitté nyligen avgivit förslag till ny förordning

angående försäljning av pilsnerdricka med ändrade regler rörande befogenheten

att indraga utskänkningsrätt. Efter samråd med chefen för finansdepartementet

har jag funnit skäl ej föreligga för att nu, utan avbidan på

slutligt ståndpunkttagande till nämnda förslag, upptaga dessa av kommittén

angående statsfientlig verksamhet framlagda förslag.

Jag har härmed redogjort för de av kommittén framställda förslagen till

lagstiftningsåtgärder och angivit mina allmänna synpunkter på förslagen. I

enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen,

lag angående indragning av vissa skrifter samt lag om ändring i vissa

delar av strafflagen för krigsmakten. Dessa förslag torde få såsom bilaga

fogas till statsrådsprotokollet. Angående den närmare utformningen av förslagen

hänvisar jag till den följande specialmotiveringen. Frågan örn de ändringar

i tryckfrihetsförordningen vilka föranledas av de föreslagna nya bestämmelserna

i strafflagen torde jag senare få anmäla.

Speciell motivering.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen.

8 KAP.

21 a §.

Enligt kommitténs förslag stadgas i denna paragraf, att svensk man,

som insamlar eller låter insamla ej i tryck ''offentligt tillgängliga uppgifter

angående rikets försvar eller angående förhållanden, som ha inflytande

på rikets försvarskraft, i syfte att därigenom gå främmande makt tillhanda,

skall, då uppgifterna ej äro av beskaffenhet att böra hållas hemliga,

dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst två år.

I motiven till förslaget anför kommittén bland annat följande:

Även spioneriverksamhet, som går ut på insamlandet av uppgifter av icke

hemlig natur, måste anses vara synnerligen betänklig. Sålunda kunna de

uppgifter, som på detta sätt insamlas, då de sammanställas, ge upplysning

örn förhållanden av hemlig natur. Den kanske betänkligaste sidan av saken

är emellertid, att i kretsar, sorn syssla med denna verksamhet, lätt kan uppstå

den uppfattningen, att tillhandagåendet med upplysningar åt främmande

makt ej innebär något otillbörligt. Särskilt med den flytande gräns, som

existerar mellan förhållanden som böra hemlighållas och sådana, som icke

äro av hemlig natur, kan denna uppfattning lätt medföra stora vådor. Det

synes därför vara ett viktigt intresse att verksamhet av denna art hejdas, vare

sig det rör hemliga eller icke hemliga förhållanden. Kommittén är därför av

den meningen att verksamheten bör kriminaliseras även då den avser icke

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Departe
ments
chefen.

hemliga förhållanden. Med hänsyn till syftet synes straffstadgandet endast

böra avse svensk man. Att det endast gäller den systematiska verksamheten

har utmärkts med uttrycket insamlar eller låter insamla uppgifter.

För en av hr Borell beträffande förslaget i denna del avgiven reservation

har förut redogjorts.

I det av kommittén föreslagna stadgandet ha några jämkningar ansetts

böra vidtagas.

Gällande bestämmelser örn spioneri i 8 kap. 18—21 §§ strafflagen avse obehörigt

uppenbarande eller inhämtande av uppgifter, vilkas uppenbarande för

främmande makt kan skada rikets försvar och som gärningsmannen vet böra

hemliga hållas. I kommittéförslaget straffbelägges insamlandet av icke hemliga

uppgifter. Emellertid skulle en lucka uppstå, om ej den nya bestämmelsen

även komme att omfatta hemliga uppgifter som någon insamlar utan

vetskap om att de äro hemliga. En omredigering av paragrafen har med

hänsyn härtill vidtagits.

Det i kommittéförslaget angivna spioneriobjektet omfattar i första hand

uppgifter rörande rikets försvar men avser även uppgifter örn förhållanden

som ej direkt röra rikets försvar men eljest ha inflytande på rikets

försvarskraft. Med denna formulering synes emellertid stadgandet i fråga

om uppgifter av det sistnämnda slaget bli alltför vidsträckt. I det nu utarbetade

förslaget har därför spioneriobjektet ansetts böra bestämmas till att

avse, förutom uppgifter angående rikets krigsmakt, uppgifter angående andra

förhållanden, såvitt deras meddelande till främmande makt kan skada rikets

försvar.

Enligt kommitténs förslag avser stadgandet endast den som insamlar eller

låter insamla uppgifter av ifrågavarande slag. I hr Borells reservation har

bland annat yrkats, att det för tydlighetens skull borde utsägas att jämväl

den som förmedlar sådant insamlande som i paragrafen avses är förfallen

till straff. Skäl torde förefinnas för en utvidgning av stadgandet. Det synes

sålunda inkonsekvent att låta detta avse den som insamlar eller låter

insamla uppgifterna, men däremot ej den som till främmande makt utlämnar

redan insamlade uppgifter med vilkas insamlande han ej tagit någon befattning.

På grund härav har straffbestämmelsen ansetts böra omfatta även

den, som utan att själv ha insamlat eller låtit insamla dylika uppgifter tager

befattning med de insamlade uppgifterna i syfte att gå främmande makt tillhanda.

29 a §.

Denna paragraf motsvarar 8 kap. 14 § i kommittéförslaget. Däri föreskrives,

att den som uppsåtligen ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uppgifter, ägnade att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla

fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid, skall, där ej handlingen

särskilt är belagd med högre straff, straffas med fängelse eller böter.

Rörande den sålunda föreslagna bestämmelsen anför kommittén bland

annat:

Den nya bestämmelsen torde böra avse utspridande av falska rykten och

lögnaktiga uppgifter. Emellertid bör tydligen icke återgivandet av varje falskt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

45

rykte eller lögnaktig uppgift bestraffas. Detta skulle föra för långt. Det

ligger i sakens natur, att det ej går att i den politiska debatten helt undvika

oriktiga uppgifter, som lämnas i god tro, och även om det skulle förekomma

att oriktiga uppgifter medvetet lämnas, torde det, huru motbjudande ett

sådant tillvägagångssätt än är, vara praktiskt omöjligt att i varje fall ingripa.

Verkan av en dylik uppgift är också helt visst i vanliga fall ej farligare

än att det kan vara nog med den allmänna opinionens dom och att i

den fortsatta diskussionen uppgiften från annat håll rättas. Vad som bör

drabbas äro de allvarliga fall, då det falska ryktet eller den lögnaktiga

uppgiften är ägnad att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla

fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid och då däråt gives allmän

spridning i sådant syfte.---Med hänsyn till det sätt, på vilket ett

rykte sprides, synes det icke vara lämpligt att beträffande spridningen uppställa

samma villkor som för uppmaning till brott i 10 kap. 14 § strafflagen.

Bestämmelsen bör lämpligen ingå i 8 kap. strafflagen i stället för dess

14 §, som bör upphävas.

I ett par yttranden har anmärkts, att de föreslagna uttrycken ''väcka förakt

för allmänt organ’ och ''framkalla fara för allmän ordning och frid’ vore

vaga och obestämda. En länsstyrelse har föreslagit att uttrycket ''allmänt

organ’ borde utbytas mot ''offentlig myndighet’.

Det kan ej bestridas att, såsom i ett par yttranden anmärkts, de i kommittéförslaget

använda uttrycken ''väcka förakt för allmänt organ’ och ''framkalla

fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid’ äro tämligen obestämda

och svävande. Genom en närmare specificering skulle emellertid

stadgandet kunna bliva alltför begränsat. På ett par punkter har dock kommittéförslaget

ansetts böra givas en annan formulering. Uttrycket ''allmänt

organ’ — som är hämtat ur professor Thyréns strafflagsutkast, vari det förutsattes

att i den nya strafflagen skulle komma att lämnas en definition på

innebörden av uttrycket — har sålunda utbytts mot uttrycket ''offentlig myndighet

eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter’. Under

sistnämnda uttryck inbegripas, bland andra, folkvalda församlingar med beslutanderätt,

såsom landsting, stadsfullmäktige m. fl. Vidare bär i stället för

det i kommittéförslaget upptagna uttrycket ''allmän ordning och frid’ ansetts

böra användas uttrycket ''den allmänna ordningen’. Det torde ligga i sakens

natur, att det endast är fara för ordningsstörande av mera omfattande art

som här avses.

Enligt kommitténs förslag stadgas såsom förutsättning för straff, att allmän

spridning gives åt rykten och uppgifter av ifrågavarande slag. Det kunde

naturligen ifrågasättas om icke sättet för spridningen borde angivas såsom

i 8 kap. 3 § och 10 kap. 14 § strafflagen, d. v. s. muntligen inför menighet eller

annan folksamling eller i skrift som utspritts. Emellertid synes det ej böra

möta betänkligheter att, såsom kommittén föreslagit, i det nya lagrummet

använda en annan terminologi, som är ägnad att göra stadgandet mera effektivt.

Under det nya stadgandet ingår sålunda även ett allmänt spridande som

sker genom talrika personliga samtal, yttranden vid enskilda sammankomster

etc. Anmärkas må i detta sammanhang, att enligt det nuvarande stadgan
-

Departe

ments
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kunell. Maj:ts proposition nr 234.

det i 8 kap. 14 § strafflagen bestraffas spridning ''kring landet’ av lögnaktiga

uppgifter utan hänsyn till på vilket sätt spridningen skett.

Det nya lagrummet skulle enligt kommitténs förslag ersätta den nuvarande

14 § i 8 kap. Härigenom skulle emellertid även 23 § i 8 kap., i vilket lagrum

stadgas straff för underlåtenhet att uppenbara ''sådant brott emot rikets

säkerhet som ovan sagt är’ (= i 1—22 §§ i kapitlet), bliva tillämplig å det

nya lagrummet. Med hänsyn till det nya brottets natur synes emellertid

särskilt straffbeläggande av underlåtenhet att uppenbara sådant brott icke

kunna ifrågasättas. Då sålunda 23 § icke bör äga tillämpning beträffande

det nya stadgandet, har detta ansetts böra upptagas efter 23 § såsom en ny

29 a § i kapitlet. På sätt kommittén föreslagit bör emellertid den nuvarande

14 § i kapitlet upphöra att gälla.

Enligt kommittéförslaget skulle stadgandet icke bliva tillämpligt, där gärningen

är med svårare straff särskilt belagd. Härvid torde ha åsyftats ett

sådant fall som t. ex. att ett falskt rykte jämväl innebär beskyllning för

brott. Det synes dock icke böra uteslutas att lagrummet i förekommande

fall vinner tillämpning i konkurrens även med annat strängare lagrum. Den

av kommittén föreslagna inskränkningen i lagrummets tillämplighetsområde

har därför borttagits.

Såsom förut nämnts erfordras ett stadgandet motsvarande tillägg till § 3

tryckfrihetsförordningen. 11

11 KAP.

9 a §.

Kommitténs förslag till lag om mötesskydd innehåller, att den som genom

våld å person eller egendom, genom oljud eller på annat sätt söker att hindra

eller försvåra hållandet av allmän sammankomst för överläggning örn allmänt

eller enskilt ärende eller för åhörande av föredrag skall straffas med

fängelse eller, om brottet var ringa eller omständigheterna eljest mildrande,

med dagsböter.

I motiven till sitt förslag anför kommittén bland annat följande:

Störande eller hindrande av motståndares möten utgör ett angrepp på

en av de institutioner, som äro nödvändiga för att uppbära den demokratiska

styrelseformen. Det är också klart att, även där svårare uppträden utebliva,

förhållandet är i hög grad ägnat att framkalla irritation och spänning.

Skyddet för församlingsrättens utövande måste nu till ej oväsentlig

del ligga i ett straffhot. De straffbestämmelser, som kunna tillämpas vid

hindrande eller störande av sammankomster, torde emellertid icke vara tillräckligt

effektiva. Därest ej våld begås, blir straffet i allmänhet endast högst

100 kronors böter för förargelseväckande beteende. I främmande länder är

straffet för hindrande eller störande av möten i allmänhet strängare än hos

oss. Det synes vara erforderligt att i sådana fall av fridstörande tillgripa

frihetsstraff. Bötesstraffets effektivitet är, då det gäller brott med politiska

motiv, ytterligare nedsatt genom det numera vanliga förhållandet, att böter
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

47

na betalas av för ändamålet insamlade medel och ur särskilt upplagda fonder.

Det ifrågasatta skärpandet av straffskyddet kan tänkas ske antingen

genom en höjning av straffet för förargelseväckande beteende ill kap. 15 §

strafflagen eller ock genom en särskild lagbestämmelse, som direkt tar sikte

på hindrande eller störande av möten etc. Mot införande av fängelsestraff i

11 kap. 15 § strafflagen talar, att detta lagrum jämväl avser en mångfald

andra förhållanden. Svårigheten med ett särskilt lagstadgande är den avgränsning

som är nödvändig. Det kunde ju ifrågasättas, om icke på liknande

sätt ett skydd borde skapas mot avsiktligt hindrande eller störande

av ett offentligt organs eller en offentlig församlings funktion eller verksamhet.

Vidare kunde ifrågasättas att under skyddet inbegripa sammankomster

av andra slag, såsom teaterföreställningar, andaktsövningar o. dyl. Även

vid dylika tillställningar hava störningar förekommit i politiskt syfte och

i den grova formen av kastande av stinkbomber. Kommittén har stannat

vid att föreslå ett särskilt lagstadgande, begränsat till allmänna sammankomster

för överläggning om allmänt eller enskilt ärende eller för åhörande

av föredrag. Det är sådana sammankomster, som ha betydelse för utövandet

av de medborgerliga rättigheterna, och det är också i fråga om dem,

som behovet av stärkt straffskydd kraftigast gjort sig gällande. Då föredrag

i allmänhet medtagits, har man visserligen i någon män gått utanför de

politiska företeelsernas område, men det torde av praktiska skäl ej låta

sig göra att inskränka bestämmelsen att gälla endast föredrag av

politisk natur. Av formuleringen torde framgå, att uppsåtet måste vara

riktat på hindrandet eller störandet. Spontana inpass eller störande intermezzon,

som icke lia sin grund i en sådan avsikt, falla sålunda icke under

bestämmelsen. Om brottet är ringa eller omständigheterna äro mildrande,

synes straffet böra bli böter.

I ett par yttranden har uttalats önskemål om skyddets utsträckande till

radio-, film- och teaterföreställningar samt till enskilda möten.

Då bestämmelserna i den av kommittén föreslagna lagen örn mötesskydd

nära sammanhänga med stadgandena i 11 kap. strafflagen om fridsbrott

och därför synts böra anknytas till dessa, har såsom anförts i den

allmänna motiveringen kommittéförslaget inarbetats i nämnda kapitel och

där upptagits såsom en ny 9 a §.

Föremål för straffskydd är enligt hithörande bestämmelser i 11 kap.

gudstjänst, annan sammankomst för gemensam andaktsövning, offentlig förrättning,

dels av större vikt (å rum där riksdagen är församlad, inför sittande

rätt, Konungens befallningshavande eller annat allmänt ämbetsverk), dels

av mindre vikt (valförrättning, kommunalstämma m. m.), ävensom sammankomst

å allmän plats. Enligt kommittéförslaget skulle ytterligare straffskydd

beredas allmän sammankomst för överläggning om allmänt eller enskilt

ärende eller för åhörande av föredrag. I sak har jag ej funnit anledning

till erinran häremot. Visserligen har det, såsom kommittén också framhållit,

inträffat alt störande ägt rum även av teater- och filmföreställningar

samt andra sammankomster, som ej inbegripas under den föreslagna bestämmelsen.

Emellertid torde tillräcklig anledning ej föreligga att i detta sam
-

Departe
ments
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

manhang göra bestämmelsen tillämplig även å dylika tillställningar. I redaktionellt

hänseende har lagtexten så tillvida jämkats, att det synts onödigt

däri angiva, att överläggningen skall avse allmänt eller enskilt ärende.

Medan bestämmelserna i 11 kap. endast avse våldsgärning å person, störande

genom svordom och oljud (oväsen) samt annat förargelseväckande beteende,

därest handlingen sker å platsen för förrättning eller sammankomst,

innefattar det av kommittén föreslagna lagbudet straff för den som söker

att hindra eller försvåra sammankomst genom våld å person eller egendom,

genom oljud eller på annat sätt. Den nya bestämmelsen innebär sålunda ett

fullständigare skydd för sammankomster än nu gällande bestämmelser i

11 kap. bereda de sammankomster, å vilka dessa bestämmelser äro tillämpliga.

Det torde vara uppenbart att en gärning för att bliva straffbar enligt

den nya bestämmelsen måste ske i tämligen nära samband med sammankomsten.

I fråga om straffet föreslår kommittén, att detta bestämmes till fängelse

eller, där brottet var ringa eller omständigheterna eljest mildrande, till dagsböter.

Vid bedömandet av lämpligheten av en sådan straffskala torde hänsyn

böra tagas till straffskalorna i de nyss omnämnda bestämmelserna i 11 kap.

För våldsgärning å person vid gudstjänst eller offentlig förrättning av större

vikt är straffet straffarbete i två år—fem dagsböter. Om våldsgärning begås

vid annan sammankomst för gemensam andaktsövning, vid offentlig förrättning

av mindre vikt eller vid sammankomst å allmän plats, skall detta vid

straffets bestämmande för våldet anses som försvårande. För oljud eller

annat förargelseväckande beteende är straffet beträffande gudstjänst eller

annan allmän förrättning av större vikt böter eller fängelse i högst sex månader,

beträffande annan sammankomst för gemensam andaktsövning böter

samt beträffande offentlig förrättning av mindre vikt och sammankomst

å allmän plats högst 100 kronors böter. Den i kommittéförslaget upptagna

straffskalan torde såväl med hänsyn till dessa straffskalor i kapitlet som

ur saklig synpunkt vara för hög. I sistnämnda avseende torde böra erinras

att under det föreslagna stadgandet falla gärningar, som äro av tämligen

olikartad beskaffenhet och kunna vara av rätt lindrig art t. ex. vissa försöksbrott.

Straffskalan har i anledning av vad sålunda anförts i det nu

föreliggande förslaget ansetts böra bestämmas till böter eller fängelse i högst

sex månader. Därigenom kommer den att överensstämma med straffskalan

för förargelseväckande beteende vid gudstjänst och offentlig förrättning

av större vikt. Brottskonkurrens med annat lagrum synes i princip ej böra

vara utesluten. Dock har ansetts böra införas en bestämmelse som utesluter

konkurrens i sådana fall, då enligt annan paragraf i samma kapitel skulle

följa strängare straff.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

49

16 KAP.

15 §.

I kommittéförslaget upptages under denna paragraf en bestämmelse av

innehåll, att allmän åklagare skall äga åtala ärekränkning mot ämbets- eller

tjänsteman även om den ej skett i eller för hans ämbete eller tjänst men avsett

förhållande av beskaffenhet att den kränkte därigenom kan anses ovärdig

det förtroende och den aktning, som ämbetets eller tjänstens behöriga

utövning kräver.

Kommittén har i motiven anfört bland annat följande:

Ämbets- och tjänstemän samt innehavare av allmänna uppdrag få givetvis

finna sig i att genom sin offentliga verksamhet inom vissa gränser ge

sig till pris åt allmänhetens kritik och kunna icke begära att härvid åtnjuta

samma hänsyn som möjligen kan medgivas på det rent privata området.

Men de måste å andra sidan beredas effektivt skydd mot kränkningar som

minska den auktoritet och det förtroende de böra äga. Det torde vara en

brist att ärekränkningar som, utan att ha skett i eller för ämbetet eller

tjänsten, ha till syfte att nedsätta vederbörande såsom innehavare därav ej

falla under allmänt åtal. Den enskildes obenägenhet att taga initiativ till

rättegång vid dylika kränkningar är troligen en av anledningarna till de

ohämmade överdrifter som härutinnan ofta komma till uttryck i agitationen.

Den avgörande synpunkten för frågan huruvida åtalet av ett brott skall

överlämnas åt åklagaren är, örn det allmännas intresse därav är så pass

framträdande eller rättskränkningen är av sådan art, att reaktionen från

statens sida bör hero av statens eget initiativ. Ur denna synpunkt synes

en utvidgning av åtalsrätten beträffande ärekränkningsbrott mot ämbetsoch

tjänstemän samt med dem likställda vara påkallad. Staten har ett direkt

intresse i att ämbets- eller tjänstemännens auktoritet och förtroendet för dem

bibehålies. Det må också erinras örn att åtalsrätten utomlands i detta fall

i regel är mera utsträckt än hos oss. Kommittén föreslår därför sådant tilllägg

till 16 kap. 15 § strafflagen att då ärekränkning visserligen icke avser

den kränktes ämbete eller tjänst men förhållande utom ämbetet eller tjänsten

av beskaffenhet att den kränkte därigenom kan anses ovärdig det förtroende

och den aktning som tjänstens behöriga utövning kräver, allmän åklagare

må åtala sådant brott. Det torde ligga i sakens natur, att om ärekränkningen

innehåller viss beskyllning, den förfördelade blir hörd innan åtal anställes

och att detta i undantagsfall kan föranleda därtill att åtal ej anställes.

I yttrandena har justitielcanslersämbetet bl. a. fäst uppmärksamheten på

att hithörande bestämmelser i 10 kap. strafflagen ansetts utesluta ansvar för

smädelse som skett efter det ämbetsmannen lämnat den befattning i och för

vilken han blivit smädad. En sådan begränsning vore otillfredsställande och

framstode särskilt stötande, där den smädade, t. ex. efter befordran, alltjämt

vore i offentlig tjänst. Ett par militärmyndigheter lia påyrkat att även krigsmanskap

måtte erhålla samma skydd som ämbets- och tjänstemän.

I andra yttranden har uttalats, att stadgandet borde begränsas till att avse

statens ämbets- och tjänstemän eller ock till innehavare av ämbete eller

tjänst, som stöde i närmare kontakt med allmänheten. Vidare har anmärkts

på att brottsbeskrivningen vore svävande.

Bihang till riksdagens protokoll 19.1G. 1 samt. Nr 234.

•i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Departe
ments
chefen.

Den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 15 § strafflagen torde böra så

tolkas, att allmän åklagares åtalsrätt skall omfatta ärekränkning ej blott mot

ämbets- och tjänstemän utan även mot befattningshavare, vilka enligt 10 kap.

strafflagen i avseende å skydd under tjänstutövning likställas med ämbetsoch

tjänstemän. Av kommitténs motiv framgår ock, att förslaget om utvidgningen

av åtalsrätten tillkommit med tanke på icke endast ämbets- och tjänstemän

utan även innehavare av allmänna uppdrag. För att förtydliga denna

stadgandets innebörd har i lagtexten uttryckligen angivits att det avser

innehavare av allmän befattning över huvud.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits måste det anses otillfredsställande,

att allmänt åtal ej kan äga rum för ärekränkning mot befattningshavare

uti ifrågavarande hänseenden, sedan han lämnat sin befattning. En

ändring på denna punkt torde även krävas av hänsyn såväl till befattningshavaren

själv som till den grupp befattningshavare han tillhör. För en sådan

utvidgning finnes även stöd i främmande rätt. Sålunda stadgas i norska

strafflagen, att beskylles någon, som antingen är eller under den tid som avses

med beskyllningen var offentlig tjänsteman, för en handling eller ett förhållande,

som kan ådraga honom straff eller tjänstens förlust, offentligt åtal

alltid kan äga rum. Med hänsyn till det anförda har lagrummet försetts med

det tillägg, att det ej skall vara hinder för allmän åklagares åtalsrätt att den

ärekränkte ej längre innehade befattningen. Härvid syftas uppenbarligen endast

på det fall att ärekränkning avser förhållande, som hänför sig till den

tid då han innehade befattningen.

I den nu föreslagna lagtexten ha slutligen i förhållande till kommitténs

förslag vidtagits några jämkningar av redaktionell art.

Det ligger i sakens natur, att det kan bliva en ömtålig sak att i det särskilda

fallet avgöra, huruvida det förhållande utom befattningen, som ärekränkningen

avsett, är av beskaffenhet att göra befattningshavaren ovärdig det

förtroende och den aktning som befattningen kräver. Man lärer emellertid

kunna utgå ifrån, att domstolar och åklagare komma att iakttaga varsamhet

vid stadgandets tillämpning.

Det nya stadgandet torde även föranleda ändringar i § 3 mom. 8 och § 5

mom. 11 första punkten tryckfrihetsförordningen.

Förslaget till lag angående indragning av vissa skrifter.

Kommitténs förslag till lag angående skrifter, ägnade att undergräva

krigslydnaden innebär, såsom i det föregående nämnts, en gemensam reglering

utanför tryckfrihetsförordningens ram av ingripande såväl mot tryckta

som mot icke tryckta skrifter med disciplinupplösande innehåll. Även icke

tryckta skrifter skulle kunna, om de anträffades vid trupp eller ombord

å flottans fartyg, indragas i samma ordning som nu gäller i fråga om tryckta

skrifter. Indragningsbeslutet skulle alltså meddelas av justitieministerns

ombud för tryckfrihetens övervakning och prövas av tryckfrihetskommittén.

Såsom förut nämnts innehåller detta lagförslag även vissa andra skärp
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. 51

ta bestämmelser till förhindrande av spridning av skrifter med disciplinupplösande

innehåll.

I flera av yttrandena från militärmyndigheterna har, såsom förut antytts,

framhållits betydelsen av att den skillnad som nu göres mellan tryckta samt

på annat sätt mångfaldigade skrifter borttoges, varigenom indragning skulle

kunna ske även av icke tryckt skrift. Därvid har även anförts, att det enligt

nu gällande bestämmelser syntes oklart huru en befälhavare skulle förfara

med den som innehade eller utspridde icke tryckt skrift.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts har det för tryckta skrifter

gällande indragningsinstitutet ansetts böra införas även för icke tryckta skrifter.

Indragningsinstitutet innebär en utvidgning av rätten att belägga tryckta

skrifter med kvarstad. Medan sådan kvarstad endast kan ske i samband

med åtal och alltså endast beträffande skrifter, som äro straffbara enligt

tryckfrihetsförordningen, kan man genom indragning — vartill militär myndighet

äger taga initiativet — åtkomma även icke straffbara skrifter. Straff

för disciplinupplösande propaganda i tryckt skrift följer väsentligen endast

om därvid förekommer antingen uppmaning till brott eller till ohörsamhet

mot lag eller laga myndighet eller ock smädelse av befäl. Även om skriften

icke har sådant innehåll men uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan av

plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva

krigslydnaden, kan skriften enligt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen

bliva föremål för indragning. Anträffas sådan skrift vid trupp eller ombord

å flottans fartyg, må nämligen indragning ske av de exemplar av skriften,

som vid truppen eller å fartyget anträffas. Förordnande örn indragning

meddelas av justitieministerns tryckfrihetsombud i orten men i avbidan på

sådant förordnande äger högste befälhavaren vid truppen eller å fartyget provisoriskt

vidtaga nödiga åtgärder till förhindrande av skriftens spridning.

Förordnandet skall av tryckfrihetsombudet anmälas hos tryckfrihetskommittén,

som prövar förordnandets bestånd. Tryckfrihetskommittén prövar indragningen

icke endast med hänsyn till skriftens beskaffenhet utan även med

hänsyn till frågan huruvida skriften anträffats under sådana förhållanden

att indragning må ske. Fastställes indragningsbeslutet, lämnas meddelande

till kommandoexpeditionerna. Indragningsförordnandet anses innebära, att

skriften ej får spridas vid någon trupp eller å något örlogsfartyg i riket.

Straff stadgas i § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen för den som, medan

förordnande örn indragning är gällande, med vetskap örn förordnandet utsprider

eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg. För den

händelse den brottslige lyder under strafflagen för krigsmakten, blir en motsvarande

straffbestämmelse i 72 § denna lag tillämplig. Prövningen av örn

en skrift är av sådan beskaffenhet att den bör indragas är sålunda lagd i

civil myndighets hand och såsom garanti mot att indragning ej må ske utan

laga skäl är stadgat, att tryckfrihetskommittén skall pröva saken. Anmärkas

må emellertid att enligt § 4 mom. 13 tryckfrihetsförordningen i krig högste

befälhavaren vid avdelning av krigsmakten må meddela förordnande örn in
-

Departe
ments
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

dragning. Förordnandet skall dock även då underställas tryckfrihetskommitténs

prövning.

Vad angår disciplinupplösande icke tryckta skrifter saknas helt särskilda

lagbestämmelser om ingripande däremot. Enligt föreskrifter i de militära reglementena

skall den, som erhåller kännedom om att vid trupp sprides [armén

och flygvapnet] eller som mottager eller påträffar [marinen och flygvapnet]

skrift, vilken uppenbarligen avser att utplåna känslan av plikter mot

fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,

ofördröjligen göra anmälan härom till befälet. Av yttranden

framgår emellertid att osäkerhet råder örn vilka befogenheter som med avseende

å icke tryckta skrifter kunna anses tillkomma militärbefälet. Då härtill

kommer, att metoderna för mångfaldigande av skrift på annat sätt än

genom tryck alltmera utvecklats, är det uppenbarligen i hög grad påkallat,

att militärbefälets rätt att ingripa mot sådana skrifter blir reglerad i lag.

Behovet av en reglering härutinnan framträder än starkare, sedan genom lagstiftningen

om straffprocessuella tvångsmedel rätten i allmänhet att taga föremål

i beslag blivit bestämd i lag. Genom indragningsinstitutets införande

för icke tryckta skrifter skulle även vinnas, att militärbefälets förfarande med

avseende å sådana skrifter, i motsats till vad nu är fallet, lägges under särskild

kontroll av civil myndighet.

De ifrågasatta bestämmelserna ha ansetts böra upptagas i en särskild

lag, vars innehåll nära ansluter sig till § 4 mom. 12—14 tryckfrihetsförordningen.

Därvid har emellertid någon förenkling i förfarandet synts kunna

ske.

Beträffande de särskilda paragraferna i förslaget må följande anmärkas.

1§-

Den här upptagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i § 4 mom. 12

tryckfrihetsförordningen.

Såsom i den föreslagna paragrafen angives omfattar lagen ’på annat sätt än

genom tryck mångfaldigad skrift’. Härmed avses skrift som genom stenci - lering, duplicering eller på därmed jämförligt sätt framställts i många exemplar.

Behörigheten att meddela förordnande örn indragning har, med avvikelse

från vad som gäller beträffande tryckta skrifter, ansetts kunna överlämnas

till militär myndighet. Därvid har legat närmast till hands att låta på

stället varande högste befälhavare meddela sådant beslut. Dylik befälhavare

tillkommer, enligt 1906 års lag örn förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa

sammankomster, prövningsrätten beträffande frågan om manskapet bör förbjudas

att besöka viss sammankomst. Med på stället varande högste befälhavare

avses platsbefälhavare, ledare av större fälttjänstövning, stationsbefälhavare,

chef å fartyg vid självständig expedition o. s. v. Det torde i regel

ej bli fråga om officer av lägre grad än regementsofficer. Civil överprövning

av indragningsförordnandet har emellertid, såsom förut antytts, ansetts böra

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

53

äga rum, därvid övervägande skäl synts tala för att, såsom kommittén föreslagit,

låta samma myndighet, som verkställer överprövningen av indragningsförordnande

beträffande tryckta skrifter, d. v. s. tryckfrihetskommittén,

även pröva indragningsförordnande beträffande icke tryckta skrifter. Något

hinder mot att utan grundlagsändring ålägga tryckfrihetskommittén denna

uppgift torde icke föreligga.

I likhet med vad som gäller enligt tryckfrihetsförordningens indragningsbestämmelser

har den som är befälhavare vid truppen eller å fartyget givits

rätt att vidtaga erforderliga åtgärder till hindrande av att skriften sprides

innan indragningsbeslut kan utverkas. Med befälhavare avses här den som

vid truppen eller å fartyget utövar högsta befälet, t. ex. vid övning med kompani

kompanichefen.

Vad slutligen angår uttrycket ''vid trupp’ avses härmed trupp såväl i kasern

som inom fästning, på övningsplats eller i fält, och uttrycket ''flottans

fartyg’ är uppenbarligen liktydigt med marinens fartyg, d. v. s. även kustartilleriets

fartyg. Någon anledning att här avvika från motsvarande terminologi

i tryckfrihetsförordningen har icke ansetts föreligga.

Några särskilda bestämmelser i fråga om indragning av icke tryckta

skrifter vid krigstillfälle torde icke erfordras med den nu föreslagna anordningen.

2§-

Stadgandet motsvarar § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen. Lyder den

brottslige under strafflagen för krigsmakten bör denna tillämpas. Detta

kräver en ändring i 72 § sistnämda lag.

Förslaget till lag om vissa ändringar i strafflagen för krigsmakten.

72 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med den föreslagna lagen angående

indragning av vissa skrifter, i det att den i paragrafen förefintliga bestämmelsen

örn straff för den som med vetskap om indragningsförordnande

sprider tryckt skrift vid trupp eller å flottans fartyg utvidgats till att avse

även dylikt spridande av icke tryckt skrift.

127 och 133 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer äro föranledda av förslaget örn införande

i 8 kap. strafflagen av den nya 21 a § med utvidgade straffbestämmelser mot

spioneri.

De nya bestämmelser, som i det föregående föreslagits, torde böra träda i

kraft den 1 juli 1936.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över de sålunda inom justitiedepartementet

utarbetade förslagen till lag om ändring i vissa delar

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mai-ts proposition nr 234.

av 8, 11 och 16 kap. strafflagen, lag angående indragning av vissa skrifter

samt lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

55

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 14 § strafflagen skall upphöra att gälla,

att i 8 och 11 kap. skola införas nya paragrafer, två i 8 kap. betecknade

såsom 21 a § och 29 a § samt en i 11 kap. betecknad såsom 9 a §, av

följande innehåll, ävensom att 16 kap. 15 § skall erhålla nedan angivna lydelse:
-

8 KAP.

21a §.

Svensk man, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar eller

låter insamla ej i tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt

eller angående andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande

makt kan skada rikets försvar, eller tager befattning med sådana insamlade

uppgifter, straffes, där ej gärningen förut i detta kapitel är med svårare straff

särskilt belagd, med fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till straffarbete i högst två år dömas.

29 a §.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uppgifter, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet eller den allmänna

ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat

organ som äger besluta i offentliga angelägenheter, straffes med fängelse

eller böter.

11 KAP.

9 a §.

Söker man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller på annat

sätt hindra eller försvåra hållandet av allmän sammankomst för överläggning

eller för åhörande av föredrag, straffes, där ej gärningen förut i detta

kapitel är med svårare straff särskilt belagd, med böter eller fängelse i högst

sex månader.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

16 KAP.

15 §.

Brott som i 7, 8, 9 eller 11 § omförmäles må av allmän åklagare åtalas

endast där ärekränkningen skett mot någon i eller för ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning eller med avseende å förhållande utom befattningen

av beskaffenhet att göra honom ovärdig det förtroende och den aktning

som befattningen kräver, och vare ej hinder för allmän åklagares åtalsrätt

att den kränkte ej längre innehade befattningen.

Brott som i 12 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av målsägande

till sådant åtal angives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

57

Förslag

till

Lag

angående indragning av vissa skrifter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg på annat sätt än genom

tryck mångfaldigad skrift, vilken uppenbarligen åsyftar att utplåna

känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller att

eljest undergräva krigslydnaden, må, vare sig skriften synes straffbar eller

icke, på stället varande högste befälhavare meddela förordnande att indragning

skall ske av de exemplar av skriften, som vid truppen eller å fartyget

anträffas. Den som är befälhavare vid truppen eller å fartyget äger omedelbart

vidtaga nödig åtgärd för hindrande av sådan skrifts spridande inom

truppen eller å fartyget under tid som åtgår till dess förordnande om indragning

kan av honom utverkas.

Förordnande om indragning, vilket genast må gå i verkställighet, skall

ofördröjligen anmälas hos tryckfrihetskommittén, och ankommer på denna

att pröva huruvida förordnandet skall äga bestånd.

2§-

Den som, medan förordnande om indragning av skrift är gällande, med

vetskap örn förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp

eller å flottans fartyg, straffes, där han lyder under strafflagen för krigsmakten,

efter nämnda lag, samt eljest med dagsböter eller fängelse i högst

ett år.

3 §■

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 72, 127 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

72 §.

Den som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12

eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning av vissa

skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter

utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år. Sker brottet vid tillfälle som i 65 § sägs, må

till straffarbete i högst ett år dömas.

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller

andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande

makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,

eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,

i syfte att gå främmande makt tillhanda, insamlar eller låter insamla ej i

tryck offentligt tillgängliga uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående

andra förhållanden vilkas meddelande till främmande makt kan skada

rikets försvar eller tager befattning med sådana insamlade uppgifter, då skall

vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under

försvårande omständigheter.

Vad i---straff belagt.

133 §.

Beträdes krigsman--— på livstid.

Begår någon som ej är krigsman brott som avses i 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 17,

18, 19, 20, 21 eller 21 a § av 8 kap. allmänna strafflagen, straffes efter ty i

nämnda lag är sagt; dock att i de fall som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas till

dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande. Förövas

brottet av någon som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det,

vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

1 Senaste lydelse, se beträffande 127 § SFS 1916: 182 och beträffande 133 § SFS 1921: 289.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

59

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 mars

1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 januari

1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen, lag angående

indragning av vissa skrifter samt lag örn ändring i vissa delar av strafflagen

för krigsmakten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade revisionssekreteraren Olof Thulin.

Lagrådet yttrade:

Till grund för de remitterade förslagen ligger ett av kommittén för utredning

angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet avgivet betänkande. I

enlighet med sitt uppdrag hade kommittén till behandling i ett sammanhang

upptagit ett flertal skilda spörsmål inom detta ämne, och det huvudsakliga

resultatet av dess arbete innefattas i åtskilliga förslag dels av allmän lags

natur och dels till ändringar i tryckfrihetsförordningen. Av dessa förslag utgöra

de, som nu efter överarbetning inom justitiedepartementet underställts

lagrådets granskning, allenast en mindre del. I sitt anförande vid remissen

har emellertid departementschefen gjort uttalanden jämväl om andra i betänkandet

behandlade frågor och angivit skälen för den av honom förordade

begränsningen av detta lagstiftningsärende. Med anledning härav har lagrådet

velat framhålla, att dess granskning icke avsett annat än de fristående

lagförslag, vilka nu föreligga till behandling, och att lagrådet således icke härutöver

ingått i bedömande av de olika spörsmål, vilka beröras i remissprotokollet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Lagrådet har funnit de remitterade förslagen föranleda följande uttalanden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen.

8 kap. 21 a §.

I nära överensstämmelse med kommittéförslaget upptagas i förevarande

paragraf stadganden avsedda att komplettera gällande straffbestämmelser angående

spioneri. Såsom utredningen ger vid handen, ingår i vissa politiska

organisationers program bedrivandet av en systematisk rapportörs- eller informationsverksamhet

för införskaffande av uppgifter av skilda slag angående

rikets krigsmakt eller rörande andra förhållanden, vilkas meddelande till

främmande makt kan skada rikets försvar. Under det att de lagbestämmelser

mot spioneri, som för närvarande finnas i 8 kap. strafflagen, avse allenast

skyddande av militära hemligheter, åsyfta nu förevarande stadganden

i främsta rummet undertryckande av sådan verksamhet som nyss angivits i

vad den riktar sig på insamlande av uppgifter av icke hemlig natur.

Härvid göres emellertid en betydelsefull inskränkning, i det att från straffbestämmelsen

undantagas i tryck offentligt tillgängliga uppgifter. Lämpligheten

av en dylik begränsning av bestämmelsens räckvidd måste ifrågasättas.

Det underrättelseväsen varom här är fråga torde visserligen i avsevärd utsträckning

basera sig på rapportörernas egna iakttagelser och på upplysningar

som erhållas genom personliga förfrågningar. Otvivelaktigt torde emellertid

vara — vilket även framhållits i åtskilliga yttranden i ärendet — att

härvidlag stor vikt bör tillmätas jämväl notiser i tidningspressen eller eljest

i tryck tillgängliga uppgifter, vilka då de sammanställas kunna utgöra ett för

spioneriverksamheten ingalunda värdelöst material. Uppmärksammas bör i

detta sammanhang att tryckfrihetsförordningens bestämmelser till skydd för

militära hemligheter ej äro mer omfattande än att möjligheten att genom förefintliga

tryckalster inhämta informationer av ifrågavarande slag måste anses

ganska obeskuren. Utan medverkan från svenskt håll lärer i regel utländsk

makt svårligen komma i besittning av dylika slags uppgifter, i varje fall icke

i en för ändamålet tjänlig sammanställning. Med hänsyn till det uppsåt, som

förutsättes hos gärningsmannen — att tillhandagå främmande makt — och

då straffansvar icke skall inträda med mindre fråga är om ett systematiskt

insamlande i sådant syfte, torde det ej behöva befaras att straffbestämmelsen,

även utan nämnda begränsning, skall komma att drabba alltför vidsträckt.

Den av departementschefen omnämnda nya lagstiftningen i Schweiz gör ej

någon åtskillnad mellan uppgift som är tillgänglig i tryck och uppgift av

annat slag. Av synnerlig vikt är ock, att straffbudet får sådan omfattning

att denna verksamhet i varje dess yttring framstår såsom otillbörlig. Lagrådet

hemställer fördenskull, att ifrågavarande förbehåll måtte utgå.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

61

Särskilt om denna hemställan bifalles, synes det böra övervägas om ej

förevarande stadgande lämpligen bör innehålla en straffskala som öppnar

möjlighet att, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande, döma till

böter. Därvid bör komma under omprövning, huruvida en dylik ändring bör

medföra, att bötesstraff upptages jämväl i straffskalan i 8 kap. 23 § strafflagen.

Jämfört med kommittéförslaget företer det remitterade förslaget i förevarande

del den olikheten att det utvidgats till att avse även den som, utan att

själv hava insamlat eller låtit insamla här åsyftade uppgifter, tager befattning

med dylika insamlade uppgifter. Uppenbarligen förutsättes därvid — såsom

ock framgår av motiven — för handlingens straffbarhet, liksom beträffande

själva insamlandet, att den företagits i syfte att gå främmande makt tillhanda.

För att denna stadgandets innebörd må komma till tydligare uttryck i

lagtexten synes någon jämkning av ordalagen böra ske.

8 kap. 29 a §.

Enligt förevarande paragraf belägges med straff utspridandet av falska

rykten och lögnaktiga uppgifter ej blott när dessa utsagor äro ägnade att

framkalla fara för rikets säkerhet, utan även när de, oberoende av sådan

fara, kunna påverka den allmänna ordningen eller väcka förakt för de myndigheter

och andra handhavare av den offentliga makten, vilka genom detta

stadgande skola erhålla ett särskilt straff skydd. Från det nuvarande strafflagssystemets

synpunkt måste bär anses föreligga ett sammanförande av fall,

vilka, ehuru de hava gemensamma kännetecken i fråga om den brottsliga

gärningen, dock äro att betrakta såsom skilda slag av brott. Endast till den

del stadgandet avser för rikets säkerhet menligt brott har det rätteligen sin

plats i 8 kap. strafflagen; i övrigt tillhör det området för 10 kap. I detta fall

lärer ett sådant tillvägagående, även om man ej vill lägga överdriven vikt

vid rent lagtekniska hänsyn, dock medföra olägenheter, vilka ur saklig synpunkt

icke kunna lämnas helt obeaktade. Enligt de regler strafflagstolkningen

av gammalt följer är brottens fördelning på lagens olika avdelningar

med dessas noggrant utformade rubriker av stor betydelse för en riktig uppfattning

av enskilda fall. Icke minst torde detta gälla örn de sällan tillämpade

bestämmelserna i 8 kap. strafflagen. Visserligen inrymmas under detta

kapitel stadganden av ganska växlande innehåll, men alla avse de dock förbrytelser,

som erhålla sin egenartade prägel av att de innebära förräderi eller

fara för rikets yttre säkerhet. I vad det nu föreslagna stadgandet icke behandlar

brottslighet av dylikt slag synes dess upptagande i detta främmande

sammanhang kunna medföra oklarhet örn dess åsyftade innebörd, och detta

i all synnerhet som ett sådant stadgandes nära gemenskap med bestämmelser

i 10 kap. strafflagen är ägnad att framkalla tveksamhet om anledningen till

att det icke där kommit lill sitt vederbörliga uttryck. Ävenledes torde den i

förslaget enhetligt angivna straffskalan låta de olikartade straffbudens sammanställande

på nu tilltänkt sätt framträda såsom mindre lämpligt. I nu
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

varande 8 kap. 14 §, som enligt förslaget skall upphävas och ersättas av

29 a §, är straffet bestämt till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst

sex månader. Enligt 29 a § skall för samtliga därunder inbegripna fall straffet

vara fängelse eller böter. Skillnaden är betydlig, och det lärer med fog

kunna spörjas, om en lagstiftningsåtgärd i nu förevarande syfte bör medföra

ett så avsevärt försvagande av det straffhot, som är riktat emot den, vilken

under här avsedda förhållanden uppsåtligen medverkar till att sätta rikets

säkerhet i fara. Visserligen skulle rättelse härutinnan kunna vinnas genom

att i paragrafen införas skilda straffskalor, men även härav föranledes sådan

omarbetning, att en uppdelning av bestämmelserna efter deras innehåll i

enlighet med vad nu antytts dock framstår såsom den lämpligare utvägen.

Till besvarande uppställer sig härefter frågan om innehållet av den bestämmelse,

som i 8 kap. strafflagen skall behandla utspridande av falska rykten

och lögnaktiga uppgifter, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet.

Kommittén har betecknat det nuvarande stadgandet, 14 §, såsom antikverat,

och departementschefen har anslutit sig till uppfattningen att det bör ersättas

av ett nytt. Väl är det oförnekligt, att brottsbeskrivningens ordalag numera

måste synas ålderdomliga, men därav följer icke att den är till innehållet

oklar. Någon tillämpning av stadgandet lärer knappast hava förekommit

och endast i ett eller annat enstaka fall hava ifrågasatts av åtalsmyndighet.

Om detta i viss mån kan hava haft sin orsak i lagrummets

stränga förutsättningar för straffskyldighet, kan härutinnan läget näppeligen

bliva ett annat genom den föreslagna 29 a §, vilken icke torde innebära någon

mer avsevärd saklig nyhet, likasom den ej heller i fråga örn brottsbeskrivningens

tydlighet kan anses märkbart skilja sig från det nuvarande stadgandet.

Vid dessa förhållanden synes anledning att på denna punkt företaga en

lagändring i enlighet med förslaget i och för sig icke vara för handen. Tydligen

kan det emellertid ej möta hinder att giva stadgandet en lydelse, som

närmare sluter sig till nutida språkbruk, särskilt om så skulle anses önskvärt

på grund av att i 10 kap. strafflagen tilläventyrs kommer att upptagas

en ny bestämmelse av jämförligt innehåll. Därvid torde straffskalan i 8 kap.

14 § möjligen kunna vidgas till att omfatta även böter. Av skäl som nyss antytts

och jämväl av hänsyn till de grunder, efter vilka andra straffskalor i

samma kapitel blivit fastställda, lärer emellertid en ändring i denna riktning

icke böra åtföljas av att från en ny straffskala uteslutes straffarbete.

I vad den föreslagna 29 a § avser skydd för rikets säkerhet och för den

allmänna ordningen måste straffbestämmelser anses väl grundade. Förutsättningarna

för straffbarhet äro emellertid i vissa avseenden synnerligen

stränga. På grund härav är det icke uteslutet, att ett sådant stadgande kan

komma att, likasom fallet varit med den nuvarande 8 kap. 14 §, sakna

egentlig betydelse i det praktiska rättslivet. Särskilt torde kravet på uppsåt

med avseende å allmän spridning av ifrågavarande rykten och uppgifter kunna

medföra bevissvårigheter, vilka låta de måhända mest brottslige undgå

straff. Då vetskap skall föreligga om sanningslösheten av dessa rykten och

uppgifter samt det tillika förutsättes att de blivit allmänt spridda, kan det

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

63

med en tillräckligt vid straffskala näppeligen leda för långt, om straff finge

inträda även för den som icke övertygas örn mer än att uppsåtligen hava utsatt

eller fortspritt sådana rykten eller uppgifter. I synnerhet under vissa

omständigheter, såsom allvarlig inre eller yttre oro, torde ett så ansvarslöst

uppträdande som det nu antydda kunna vara i hög grad straffvärt, även om

gärningsmannen med framgång skulle kunna göra gällande, att han icke med

sitt uttalande åsyftat allmän spridning. Härtill kommer, att i orden

»rykten» och »uppgifter» tilläventyrs kan inläggas betydelsen av en viss konkretion

i fråga örn åberopade fakta, och stadgandet lärer då icke erbjuda säkerhet

emot ett med lätthet ernått kringgående genom en framställning i allmännare

ordalag. För att bestämmelserna icke skola bliva av alltför ringa

verkan synes en omarbetning av förslaget i enlighet med vad nu angivits

vara påkallad. Godkännes vad lagrådet anfört därom, att bestämmelserna

böra uppdelas å 8 och 10 kap. strafflagen, föranledes härav ändring i lagförslagets

rubrik och ingress.

Paragrafen innefattar jämväl stadgande om straff för där beskrivet förfarande,

som är ägnat att »väcka förakt för offentlig myndighet eller annat

organ som äger besluta i offentliga angelägenheter». Vad härmed åsyftas

kan ej anses fullt tydligt och än mindre kan med ledning av lagtexten närmare

bedömas i vad mån ett sådant stadgande kan träffa några fall, vilka

utan att vara annorstädes i strafflagen behandlade äro av obestridligt straffvärd

beskaffenhet. En på osanna rykten och uttalanden stödd agitation, som

har till mål att emot »offentlig myndighet» framkalla en stämning svarande

emot det starka ordet »förakt», torde i sin framfärd endast sällan kunna undgå

att genom faktiska angrepp å en eller flera för viss tjänsteåtgärd eller tjänsteverksamhet

ansvariga personer hemfalla under redan nu gällande straffbud.

Nära ligger ock antagandet, att en sådan förkunnelse under vissa omständigheter

och i allt fall där den framträder i mer hotande form skall finnas

innebära den fara för den allmänna ordningen, vilken redan förut i förevarande

paragraf angivits såsom grund för ingripande med straff. Att ett

särskilt straffskydd skulle vara av nöden för de representativa församlingar

och andra, vilka kunna vara hänförliga under den ganska mångtydiga och

även eljest mindre tillfredsställande beteckningen »organ som äger besluta i

offentliga angelägenheter», kan icke anses vara på övertygande sätt påvisat.

Aven om utöver vad nu sagts några fall skulle förekomma, i vilka befogad

näpst icke kan ske på annan väg än den i förslaget anvisade, lärer dock det

praktiska tillämpningsområdet bliva synnerligen begränsat, och stadgandet

måste antagas komma att mindre väl ägna sig för att utöva en i huvudsak

allenast återhållande eller dämpande verkan. Ej heller bör förbises, att ett

sådant stadgande genom sin i vissa hänseenden obestämda innebörd kan —

synnerligast i upprörda lägen — inbjuda till försök att åt ett parti, som sitter

vid makten, bereda en icke i allo berättigad företrädesställning i den politiska

striden, en möjlighet som tydligen är helt främmande för nu föreliggande

förslags syfte och grunder. Att olägenheterna härav måste vara betydan
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Mcij:ts proposition nr 234.

de, ligger i öppen dag. Av dessa skäl har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka,

att i strafflagen upptages ett stadgande av det innehåll, som här senast

berörts.

11 kap. 9 a §.

Efter orden synes förevarande paragraf kunna leda till åtal och sakfällande

i en omfattning, vilken varken motsvarar vad som efter förhållandena kan

vara lämpligt eller står i överensstämmelse med vad som får antagas vara

åsyftat. Genom användandet i här förekommande sammanhang av uttrycken

»på annat sätt» och »försvåra» lämnar stadgandet ett alltför vidsträckt utrymme

för ingripande ej blott i tämligen oväsentliga fall utan även emot förfaranden,

vilka näppeligen i deras förbindelse med nutida politiska partiers

stridssätt och agitationsverksamhet kunna beläggas med straff. Väl är ej

att förutse sådant missförstånd, att under straffbestämmelsen skulle vara

att hänföra det fall att någon begagnar en sin privaträttsliga eller å tjänsteställning

grundade befogenhet — såsom t. ex. rätt att råda över en byggnad

eller ett markområde — för att hindra eller försvåra hållandet av ett möte.

Men däremot skulle benägenhet tilläventyrs kunna yppas att under stadgandets

tillämpning draga en eller annan åtgärd, varigenom meningsmotståndare

med användande av medel, som äro åtminstone i och för sig lovliga,

söka och måhända även lyckas att uppnå samma verkan, exempelvis genom

förhyrande av tillgängliga möteslokaler och fortskaffningsmedel eller dylikt

eller genom att upptaga en större del av platserna i möteslokal, till vilken tillträdet

varit fritt o. s. v. Även om ett tillvägagående av nu antytt slag — vilket

kan förekomma i ganska olika former — helt visst i mångas ögon ter sig obehörigt,

lärer det dock icke lämpligen kunna göras till föremål för straff. Jämväl

i betraktande av att här ifrågavarande handlingar skola vara straffbara redan

på försöksstadiet synes det vara av vikt, att stadgandet erhåller en ordalydelse

som utesluter dess tillämpning å rent bagatellartade företeelser och

å sådant uppträdande, vars beivran icke påkallas av allmän känsla för vad

i dylika fall är att uppfatta såsom verklig rättskränkning. I detta syfte torde

orden »på annat sätt» böra utbytas mot uttryck av mindre svävande innebörd.

Orden »eller försvåra» synas böra utgå eller — därest så anses nödvändigt

oaktat redan försök att hindra sammankomst skall vara straffbart — ersättas

av lämpligt uttryck för störande av sammankomsten, i vilket sistnämnda

avseende dock straff bör utsättas endast för fullbordat brott.

16 kap. 15 §.

I denna paragraf hava ändringar föreslagits i två hänseenden av mera

väsentlig art, nämligen dels såtillvida att allmän åklagare skall äga tala å

brott, som i 7, 8, 9 eller 11 § omförmäles, icke blott om ärekränkningen skett

mot någon i eller för allmän befattning utan också om ärekränkningen haft

avseende å förhållande utom befattningen av beskaffenhet att göra honom

s. 65 Kontrollera mot PDF

K linål- Majlis proposition nr 234.

65

ovärdig det förtroende och den aktning som befattningen kräver, och dels

härutinnan att åklagarens åtalsrätt beträffande nämnda brott icke skall vara

beroende av att den kränkte vid tiden för ärekränkningen alltjämt innehade

befattningen.

En ärekränkning, vilken avser ett förhållande av beskaffenhet att ej omedelbart

beröra den kränktes befattning, skall sålunda enligt förslaget kunna,

under de närmare angivna förutsättningarna, åtalas av allmän åklagare, och

detta oberoende av om den kränkte vid tiden för brottet fortfarande var

innehavare av allmän befattning. Ett villkor för åklagarens åtalsrätt skall

emellertid enligt departementschefens motivering — även örn det knappast

med tydlighet framgår av den föreslagna lagtexten — ligga däri, att ärekränkningen

avser ett förhållande som hänför sig till tid då den kränkte innehade

sådan befattning. Emot en dylik utvidgning av åtalsrätten kan enligt lagrådets

uppfattning invändas, att i sådana fall, då en ärekränkning, som ej

på något sätt direkt hänför sig till innehavet eller utövningen av den kränktes

befattning, därtill äger rum vid en tid då han redan lämnat det allmännas

tjänst, statens intresse av ärekränkningsbrottets beivran svårligen kan

anses vara så starkt att allmän åklagare bör tilläggas befogenhet att väcka

åtal. I all synnerhet synes härvid en så vidsträckt åtalsrätt böra undvikas

att den kan utövas utan hänsyn till vad den kränkte själv önskar. Det kan

ej tagas för givet att denne under alla förhållanden kommer att såsom en

förmån uppskatta åklagarmaktens pliktskyldiga ingripande till skydd för

hans ära; ej sällan torde han av enskilda grunder, vilka i detta fall kunna

kräva minst samma hänsyn som det offentliga intresset, finna en sådan åtgärd

för sig oläglig eller motbjudande.

I viss mån annorlunda ter sig saken då ärekränkning sker mot någon som

alltjämt utövar allmän befattning. Även om i sådan händelse ärekränkningen

ej direkt har avseende å befattningen, kan det icke förnekas att här föreligger

ett i jämförelse med de nyss berörda fallen mera framträdande allmänt

intresse av brottets beivran. Mot statsintresset måste emellertid även i detta

fall vägas de skäl som ur den enskildes synpunkt kunna anföras till stöd för

att åtal ej bör ske utan hans uttryckliga begivande. Det kan måhända vara

tvivelaktigt åt vilketdera intresset företräde bör givas. Men vare sig man

vill stanna för att medgiva allmän åklagare en ovillkorlig åtalsbefogenhet

eller det finnes riktigare att ställa denna befogenhet i beroende av angivelse

från den kränktes sida, kunna vissa svårigheter icke undvikas. Dessa kunna

icke heller anses bemästrade i det remitterade förslaget. På de lagbestämmelser

som behandla åtalsrätten måste ställas det anspråket, att de med klara

och säkra gränser utmärka området för allmän åklagares befogenhet.

Eljest uppkommer lätt nog villrådighet hos de myndigheter, som skola handhava

åtalsrätten eller övervaka dess utövning, och då ett av åklagare väckt

åtal får den utgång, att hans behörighet underkännes av domstol, har den

gagnlösa rättegången medfört onyttig möda och förspillda kostnader. Denna

fordran på tydlighet kan näppeligen anses tillbörligen uppfylld genom föreskriften

att allmän åklagare skall äga tala å ärekränkning som avser förhålBihang

till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 234.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lande utom befattningen av beskaffenhet att göra befattningshavaren ovärdig

det förtroende och den aktning som befattningen kräver. Med detta stadgande

torde icke — ehuru ordalagen tilläventyrs skulle kunna medföra någon

missuppfattning — åsyftas att inskränka åklagarens behörighet till sådana

fall då ärekränkningen avsett något som, därest det vore bevisat, skulle

jämlikt lag kunna föranleda förlust av befattningen. Frågan huruvida en befattningshavare

skall enligt lag anses hava förverkat befattningen kräver

oftast ett bedömande av så diskretionär natur att den synes föga lämplig

att här tjäna såsom gränsbestämning. Snarare torde det hava ansetts lämpligt

att med denna allmänt hållna bestämmelse överlämna åt åklagare och

domstol att efter tämligen fritt skön pröva frågan om behörigheten av allmänt

åtal i särskilda fall. Det synes emellertid klart att en lagregel sådan som

den föreslagna lämnar ett alltför vidsträckt spelrum för skiftande uppfattningar

och omdömen för att den med fördel skall kunna ligga till grund för

ett så viktigt avgörande.

Av nu anförda skäl har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka införande

av åtalsbefogenhet för allmän åklagare i fall då ärekränkning ej skett för

allmän befattning.

Vad därefter angår den föreslagna utvidgningen av allmän åklagares befogenhet

till att omfatta även sådana fall då den, som ärekränkes för allmän

befattning, vid tiden för ärekränkningen redan lämnat befattningen, synes

en sådan lagändring, särskilt för vissa fall, välgrundad. Ärekränkes en ämbetsman

t. ex. omedelbart efter vunnen befordran med beskyllning för brott

i den förra befattningen, är det ur allmän synpunkt icke mindre angeläget att

åklagare må kunna inskrida än då den kränkte kvarstår i den befattning

varå ärekränkningen hade avseende. Lika påtagligt är tydligen icke det

offentliga intresset då den kränkte vid tiden för ärekränkningen hade lämnat

det allmännas tjänst, måhända för längre tid sedan. Men tillräckliga

skäl torde dock knappast föreligga för att här göra en åtskillnad, vilken

annars kunde tänkas komma till uttryck därigenom att allmän åklagare i

de senare fallen tillädes åtalsrätt blott efter angivelse. Emot stadgandets avfattning

må emellertid anmärkas, att därunder ej med full tydlighet inbegripes

jämväl skyldighet, ehuru sådan torde få anses åsyftad, för allmän åklagare

att åtala i fall då den kränkte ej längre innehade befattningen. Någon

jämkning av ordalagen synes därför önskvärd.

Förslaget till lag angående indragning av vissa skrifter.

En av de allvarligaste yttringarna av den statsfientliga verksamheten är

den, som inriktar sig på att upplösa disciplinen inom krigsmakten. Av de

nu förordade åtgärderna mot nämnda verksamhet intager därför förevarande

lagförslag så till vida en framträdande plats som det omedelbart åsyftar

ett stävjande av den disciplinupplösande propagandan inom försvaret. Förslaget

avser att i fråga om rätt till indragning vid trupp eller å flottans fartyg

av skrifter, ägnade att undergräva krigslydnaden, i allt väsentligt med

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

67

tryckt skrift likställa skrift, som på annat sätt än genom tryck mångfaldigats.

De härutinnan föreslagna bestämmelserna äro avfattade i nära överensstämmelse

med motsvarande regler i tryckfrihetsförordningen och föranleda

i detta avseende icke någon anmärkning från lagrådets sida. Möjligen kan

dock ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl föreligga att, ehuru tryckfrihetskommitterade

skola taga befattning även med de icke tryckta skrifterna,

lämna frågan om dylika skrifters indragning utanför tryckfrihetsombudens

kompetensområde.

Den av kommittén förebragta utredningen ger emellertid otvetydigt vid

handen, att de hittills gällande bestämmelserna om indragning av skrifter

med den avfattning de på sin tid erhållit icke täcka behovet av skydd mot

den försvarsfientliga propagandan sådan den nu framträder. Mot bestämmelserna

har framför allt anmärkts, att indragningsrätten med därtill knuten

straffbestämmelse är begränsad till att gälla allenast vid trupp eller å flottans

fartyg samt att straff är stadgat endast för spridande av skrift som, utspridaren

veterligt, är indragen. Såsom särskilt stötande har det framstått, att

i viss mån under lagens hägn uppenbart disciplinupplösande skrifter kunnat,

ehuru de äro föremål för indragning, obehindrat och ostraffat utdelas

bland krigsfolk i närheten av militära förläggningsplatser eller bland

värnpliktiga vid inskrivnings- och mönstringsförrättningar. Örn angelägenheten

att avhjälpa de sålunda föreliggande bristerna i den nuvarande

lagstiftningen har ock inom kommittén rått nära nog fullständig enighet.

Därvid har framhållits, att det måste verka nedbrytande på disciplinen

och dessutom nedsättande på respekten för lag och myndighet att de överordnades

strävanden systematiskt och med framgång kunna trotsas i skydd

av lagens egna bestämmelser, samt att staten måste anses skyldig att giva

de militära myndigheterna sådana hjälpmedel i händerna för kampen mot

disciplinupplösande krafter, att myndigheterna icke komma att framstå såsom

vanmäktiga. I det av kommittén framlagda lagförslaget — som skulle

ersätta tryckfrihetsförordningens bestämmelser i ämnet — har jämsides med

nuvarande straffbestämmelse upptagits ett stadgande om straff för den, som

vid trupp eller å flottans fartyg eller eljest bland krigsfolk eller bland värnpliktiga,

vilka ej äro krigsmän men äro samlade på grund av föreskrift i

värnpliktslagen, utsprider eller låter utsprida för dylik spridning uppenbarligen

avsedd skrift av angivet innehåll, under förutsättning att han avvetat

eller haft skälig anledning antaga, att skriften hade sådant innehåll. Har

anmälan gjorts för utverkande av förordnande örn indragning och meddelas

ej sådant förordnande eller blir förordnandet ej beståndande, skall enligt

kommittéförslaget frågan örn ansvar vara förfallen. En utvidgning av

straffbestämmelserna i denna riktning har departementschefen avvisat och

såsom skäl härför i huvudsak åberopat, att straff därigenom skulle kunna

drabba den, som givit spridning åt en skrift vilken ej varit föremål för indragning

eller kvarstad och ej heller i vanlig ordning under tryckfrihetsprocess

förklarats brottslig, att en disciplinupplösande skrift, som kunde fritt

spridas bland civilbefolkningen, alltså skulle bliva betraktad såsom brottslig,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

om den komme i händerna på militärpersonal, oavsett att skriften ej varit föremål

för indragning, $amt att om i skriften ansåges förekomma t. ex. uppmaning

till brott, densammas brottslighet skulle komma att bedömas dels genom

juryförfarande för att den spritts bland civila och dels enligt vanliga rättegångsregler

för att den spritts bland militärer. Denna kritik vänder sig emot

den föreslagna utvidgningen såvitt den innebär, att indragning icke skall utgöra

villkor för att ådöma straff för skriftens spridande. Däremot synes den

ej avse de fall, då skriften göres till föremål för indragning. Även enligt gällande

regler kan skrift, vars spridning inom trupp eller å flottans fartyg är

till följd av indragning förbjuden, obehindrat få spridas bland civila; straff

för spridningen av densamma inom trupp eller å fartyg ådömes enligt vanliga

rättegångsregler — visserligen utan prövning från domstolens sida av

skriftens straffbarhet — under det att frågan om samma skrifts brottslighet

bedömes i tryckfrihetsprocess och således av jury; spridningen kan slutligen

ådraga vederbörande straff, ändå att skriften förklarats icke brottslig och

ej ens bort bliva föremål för indragning. Någon olägenhet härav har veterligen

icke försports, och grunden härtill ligger uppenbarligen däri, att indragningsförfarandet

visat sig erbjuda ur tryckfrihetssynpunkt fullgoda garantier.

Departementschefens kritik synes därför närmast böra leda till

ett övervägande, huruvida för tillgodoseende av det obestridliga behovet av

ökade möjligheter för undertryckande av den försvarsfientliga propagandan

hinder möter att vidga tillämpningsområdet för indragningsrätten och att, i

huvudsaklig anslutning till vad kommittén i övrigt föreslagit, så utforma

straffbestämmelsen att straff ej i något fall inträder med mindre indragning

skett.

Indragningsrättens begränsning till att gälla allenast vid trupp eller å fartyg

är uppenbarligen förestavad av önskan att klart och bestämt avgränsa

den direkt på förstörande av disciplinen riktade propagandan från det tilllåtliga

utövandet av yttrandefrihet i allmänhet. Även med ett strängt fasthållande

av en sådan utgångspunkt synes det lagrådet vara väl försvarligt, att

rätten till indragning av skrifter, varom här är fråga, utsträckes att omfatta

åtminstone det fall, att någon påträffas med att utdela sådana

skrifter bland krigsfolk eller bland värnpliktiga, vilka ej äro krigsmän

men äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen. Att genom en

dylik utsträckning tryckfriheten icke skulle lida något obehörigt intrång

synes klart. Indragning skulle alltjämt endast kunna ske, då spridningen

direkt toge sikte på att nå militärpersonal och ägde rum under sådana förhållanden,

att den måste betecknas såsom uppenbart förkastlig. Garanti

mot att skrift av annat innehåll än disciplinupplösande kunde träffas av den

ifrågasatta åtgärden skulle fortfarande ligga däri att prövningen ankomme

å tryckfrihetskommitterade. Förordnande om indragning skulle liksom eljest

tillkomma tryckfrihetsombuden eller på stället varande högste militäre

befälhavaren.

Vad härefter angår frågan om straffbestämmelsens utformning, har gällande

förutsättning för utspridarens straffbarhet — vetskap om indragnings
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 234.

69

beslutet — av motiven att döma sin grund däri att utspridandet ansetts

skola ske under vissa yttre, för utspridaren kända omständigheter, vilka

måste låta honom inse, att hans förfarande står i strid med rättsordningen,

även om han är okunnig om skriftens innehåll. En dylik insikt torde emellertid

få anses förefinnas hos utspridaren, även om han icke känner till indragningsbeslutet

men i stället är underkunnig om skriftens innehåll.

Överhuvud taget synes man, såsom kommittén framhållit, vara berättigad

utgå från att den som sprider skrifter av här ifrågavarande slag till

krigsfolk eller samlade värnpliktiga måste antagas vara väl medveten om att

han deltager i en olovlig trafik, vilken utsätter honom för risken av straff,

där ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Att skrifts innehåll

skulle i visst avseende komma att bliva föremål för domstols bedömande eller

att straffskyldighet skulle komma att gälla för spridning som äger rum

innan formligt beslut örn indragning fattats synes icke böra väcka betänklighet,

blott det fasthålles att villkor för straff är att ett indragningsbeslut, som

prövats skola bestå, föreligger. Någon djupare principiell skillnad kan nämligen

i förevarande hänseende näppeligen anses råda mellan å ena sidan ett

överträdande av ett meddelat förordnande om indragning med därtill knutet

förbud mot skriftens spridning och å andra sidan ett handlande i strid med

den allmänna grundsats, varå varje förordnande om indragning måste vila.

Lagrådet får alltså hemställa, att förevarande lagförslag omarbetas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad nu anförts. Vid bifall härtill påkallas motsvarande

ändringar i § 4 tryckfrihetsförordningen.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Därest vad lagrådet anfört vid 8 kap. 21 a § strafflagen och vid förslaget

till lag angående indragning av vissa skrifter vinner beaktande, torde detta

böra föranleda jämkningar i 72 och 127 §§.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 9 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 27 mars

1936 avgivna utlåtande över de den 31 januari 1936 till lagrådet remitterade

förslagen till lag örn ändring i vissa delar av 8, 11 och 16 kap. strafflagen,

lag angående indragning av vissa skrifter samt lag om ändring i vissa

delar av strafflagen för krigsmakten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad först angår det remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar

av 8, 11 och 16 kap. strafflagen har lagrådet beträffande det till komplettering

av gällande straffbestämmelser angående spioneri föreslagna stadgandet,

8 kap. 21 a §, ifrågasatt lämpligheten av det däri gjorda undantaget

rörande insamlande av i tryck offentligt tillgängliga uppgifter samt hemställt

att förbehållet härom måtte utgå. Jag har visserligen icke förbisett att

även insamlande av i tryck offentligt tillgängliga uppgifter kan ske i brottsligt

syfte. Emellertid synes risk föreligga att en utsträckning av straffbestämmelserna

till att avse även insamlande av dylika uppgifter skulle komma

att träffa även förehavanden som knappast böra drabbas av straff. Det

torde ock kunna förutsättas att en verksamhet av det slag som den nya bestämmelsen

vill träffa ej är begränsad till insamlandet av i tryck offentligt

tillgängliga uppgifter, varför det beträffande sådana uppgifter gjorda undantaget

icke nämnvärt torde komma att förminska stadgandets effektivitet,

övervägande skäl synas därför tala för att bibehålla den ifrågavarande, av

kommittén föreslagna inskränkningen. Såsom lagrådet ifrågasatt torde i

straffskalan böra införas böter för det fall att omständigheterna äro synnerligen

mildrande. I samband härmed torde, såsom i det följande kommer

att närmare beröras, viss jämkning böra verkställas av straffskalan i

8 kap. 23 §.

1 det remitterade förslaget upptages i 8 kap. såsom 29 a § en bestämmelse

om straff för den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten

eller lögnaktiga uppgifter, ägnade att framkalla fara för rikets säker
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

71

het eller den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet

eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Med

avseende å denna bestämmelse har lagrådet gjort vissa erinringar.

Sålunda har lagrådet icke funnit sig kunna tillstyrka bestämmelsen i vad

den avser att straffbelägga spridande av rykten eller uppgifter som äro

ägnade att väcka förakt för offentlig myndighet eller sådant organ som nyss

nämnts. Vad lagrådet till stöd härför anfört har emellertid icke föranlett

mig att frångå den ståndpunkt som härutinnan intagits i det remitterade förslaget.

Särskilt vid det förhållandet att gällande rätt i regel straffbelägger

allenast ärekränkning mot enskild person lärer bestämmelsen kunna erhålla

praktisk betydelse för beivrandet icke blott av vissa yttringar av disciplinupplösande

agitation inom försvarsväsendet utan även av sådan propaganda

som avser att undergräva förtroendet och aktningen för civila myndigheter

m. fl.

Mot bestämmelsen i 8 kap. 29 a § har lagrådet vidare anmärkt, att däri

sammanförts fall som äro att betrakta såsom skilda slag av brott samt att

stadgandet endast till den del det avser för rikets säkerhet menligt brott

rätteligen har sin plats i 8 kap., medan det i övrigt tillhör området för 10

kap. Lagrådet har därför förordat en uppdelning av paragrafen på dessa

båda kapitel. Därvid synes lagrådets mening vara att nuvarande 8 kap.

14 § bibehålies men med en lydelse som närmare ansluter sig till den nya

bestämmelse av jämförligt innehåll som borde upptagas i 10 kap. Straffskalan

kunde möjligen vidgas till att omfatta även böter, och straffarbete borde

ej uteslutas därur. Dessa lagrådets erinringar anser jag böra iakttagas. På

grund härav bör den bestämmelse som enligt förslaget upptages i 8 kap.

29 a § uppdelas på 8 och 10 kap. sålunda, att bestämmelsen i vad den avser

för rikets säkerhet menliga förfaranden ersätter nuvarande 8 kap. 14 § samt

att bestämmelsen i övrigt upptages såsom en ny 14 a § i 10 kap. Beträffande

straffet bör i 8 kap. 14 § upptagas en straffskala innefattande straffarbete

i högst två år och fängelse samt vid synnerligen mildrande omständigheter

böter, under det att i den nya bestämmelsen i 10 kap. bör upptagas

en straffskala innefattande fängelse och böter.

Vidare har lagrådet med avseende å det föreslagna stadgandet i 8 kap.

29 a § gjort gällande, att detta kunde befaras bliva av för ringa verkan om

för straffbarhet krävdes uppsåt att giva ryktena eller uppgifterna allmän

spridning. Straff borde därför inträda även för den som icke övertygades

örn mer än att uppsåtligen hava utsatt eller fortspritt sådana rykten och

uppgifter. Detta skulle enligt lagrådets förmenande näppeligen föra för

långt, då vetskap skulle föreligga örn sanningslösheten av ryktena och uppgifterna

samt det tillika förutsattes att dessa blivit allmänt spridda. Emellertid

kan jag icke dela de av lagrådet uttalade farhågorna för att stadgandet

med den föreslagna lydelsen icke skulle bliva tillräckligt effektivt. Mot

den av lagrådet intagna ståndpunkten — enligt vilken straff skulle kunna

inträda även i sådana fall då gärningsmannen icke räknat med att ryktena

eller uppgifterna skulle få allmän spridning — synes med fog kunna in
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

vändas att den är ägnad att leda till straffrättsliga ingripanden även i sådana

fall där detta ej är påkallat. Lagrådets uttalanden på denna punkt lia sålunda

icke synts mig innefatta tillräckliga skäl att i nu ifrågavarande hänseende

avvika från förslaget.

Lagrådet har slutligen anmärkt att det föreslagna stadgandet i 8 kap.

29 a § på grund av sin avfattning icke erbjöde säkerhet mot kringgående

genom framställningar i allmännare ordalag. Med iakttagande av denna anmärkning

synes i de båda nya lagrummen böra insättas uttrycket ''lögnaktiga

uttalanden’ i stället för det i förslaget upptagna uttrycket ''lögnaktiga

uppgifter’.

Då det nya stadgandet i 8 kap. 14 § skall avse endast brott som rikta

sig mot rikets säkerhet, torde hinder ej föreligga att låta bestämmelsen i

8 kap. 23 § rörande straff för underlåtenhet att uppenbara å förde varande

brott mot rikets säkerhet bliva tillämplig på stadgandet. I anslutning till en

av lagrådet i yttrandet beträffande 8 kap. 21 a § gjord erinran torde emellertid

straffskalan i 23 § böra undergå den jämkning, att då å huvudbrottet efter

lag kan följa böter, sådant straff ock må ådömas för underlåtenhet att upptäcka

brottet.

Vad lagrådet erinrat i fråga om den föreslagna bestämmelsen i 11 kap.

9 a § om straff för den som genom våld å person eller egendom, genom

oljud eller på annat sätt söker hindra eller försvåra hållandet av allmän

sammankomst synes böra föranleda vissa jämkningar i paragrafen. Sålunda

torde uttrycket ''genom våld å person eller egendom, genom oljud eller

på annat sätt’ böra ersättas med uttrycket ''genom våld å person eller egendom,

genom oljud eller oväsende eller på annat förargelseväckande sätt’

samt orden ''eller försvåra’ uteslutas och ersättas med en bestämmelse som

avser störande av sammankomst på nyss angivet sätt.

Beträffande den föreslagna ändringen i 16 kap. 15 § har lagrådet icke

haft något att erinra mot utsträckning av allmän åklagares åtalsbelogenhet

vid ärekränkning för ämbete, tjänst eller annan allmän befattning även

till det fall att befattningshavaren icke längre innehar befattningen. Däremot

har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka allmänt åtal vid ärekränkning

mot dylik befattningshavare, då ärekränkningen ej skett för allmän

befattning men avsett förhållande utom befattningen av beskaffenhet att

göra den kränkte ovärdig det förtroende och den aktning som befattningen

kräver. Lagrådet har ansett en sådan lagbestämmelse lämna ett alltför vidsträckt

spelrum för skiftande uppfattningar och omdömen för att den med

fördel skall kunna ligga till grund för avgörande av frågan huruvida åtalsrätt

föreligger eller icke. Att en på angivet sätt utsträckt åtalsbefogenhet i

tillämpningen kan vara förenad med vissa svårigheter lärer, såsom jämväl

framgår av vad jag anfört vid remissen till lagrådet, icke kunna bestridas.

Dessa svårigheter torde emellertid näppeligen vara av den art att de böra

utgöra hinder för en i och för sig önskvärd utsträckning av allmän åklagares

befogenhet i nämnda hänseende. I anledning av lagrådets anmärkning lärer

dock den ändring böra göras i förslaget att ärekränkning som avser för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

73

hållande utom befattningen bör få åtalas av allmän åklagare endast i sådana

fall då ärekränkningen skett medan befattningshavaren innehade befattningen.

I rubriken och ingressen till förevarande lagförslag bör företagas av

de nu berörda ändringarna påkallad jämkning, varjämte i 8 kap. 21 a §

och 16 kap. 15 § böra vidtagas vissa ändringar av redaktionell natur.

Lagrådet har icke framställt någon anmärkning mot avfattningen av förslaget

till lag angående indragning av vissa skrifter, vilket avser att i fråga örn

indragning vid trupp eller å flottans fartyg av skrifter, ägnade att undergräva

krigslydnaden, i allt väsentligt med tryckt skrift likställa skrift som

på annat sätt än genom tryck mångfaldigats. Däremot har lagrådet i

sitt yttrande över förslaget uttalat sig till förmån för bestämmelser som

vidga möjligheterna att ingripa mot disciplinupplösande skrifter överhuvud

taget. Lagrådet anför att den av kommittén verkställda utredningen otvetydigt

ger vid handen att de hittills gällande bestämmelserna örn indragning

av skrifter icke täcka behovet av skydd mot den försvarsfientliga propagandan.

Såsom särskilt stötande framhålles, att uppenbart disciplinupplösande

skrifter kunna, ehuru de äro föremål för indragning, obehindrat

och ostraffat utdelas bland krigsfolk i närheten av militära förläggningsplatser

eller bland värnpliktiga vid inskrivnings- och mönstringsförrättningar.

Lagrådet anser det vara väl försvarligt att rätten till indragning utsträckes

att omfatta åtminstone det fall att någon påträffas med att utdela

sådana skrifter varom här är fråga bland krigsfolk eller bland värnpliktiga

vilka ej äro krigsmän men äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen.

Vad angår straffbestämmelserna för spridande av indragningsbara

skrifter anser lagrådet dessa bestämmelser ej uteslutande böra vara knutna

till vetskap om ett meddelat indragningsbeslut. Insikt hos en utspridare örn

att hans förfarande stöde i strid mot rättsordningen torde få anses förefinnas

hos utspridaren även örn han icke kände till indragningsbeslutet men i

stället vore underkunnig om skriftens innehåll, överhuvud taget syntes man

vara berättigad utgå från att den som sprede skrifter av här ifrågavarande

slag till krigsfolk eller samlade värnpliktiga måste antagas vara väl medveten

örn att han deltoge i en olovlig trafik, vilken utsatte honom för risken

av straff, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde. Bestämmelserna

borde därför i stället utformas i huvudsaklig anslutning till vad

kommittén föreslagit, dock att såsom villkor för straff borde uppställas att

ett indragningsbeslut, som prövats skola bestå, förelåge.

Såsom jag vid remissen till lagrådet framhållit torde genom den föreslagna

lagen angående indragning av vissa skrifter ett av de viktigaste önskemålen

med kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseende bliva tillgodosett. I

fråga örn den disciplinupplösande propaganda som sker genom spridning av

skrifter torde även vissa av de andra bestämmelser, som jag nu föreslagit eller

ämnar föreslå i samband med ändringar i tryckfrihetsförordningen, lämna

möjlighet till effektivare ingripande än hittills kunnat ske. De skärpningar

av bestämmelserna till förhindrande av spridning av disciplinupplö
Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 234. 0

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

sande skrifter, som lagrådet ansett sig böra förorda, avse, såsom nyss anförts,

dels bestämmelserna örn indragning av dylika skrifter och dels stadgandena

om straff för spridande av sådana. Att i dessa avseenden vissa

brister även efter genomförande av de utav mig föreslagna lagändringarna

alltjämt skulle föreligga torde visserligen ej kunna bestridas. Såsom framgår

av vad jag vid remissen till lagrådet anfört har jag emellertid icke ansett

dessa brister vara. av den art att ytterligare lagstiftningsåtgärder böra

ifrågakomma, särskilt som de skulle beröra ett ömtåligt i grundlag reglerat

område. Den utvidgning av indragningsbestämmelserna som lagrådet ifrågasatt

synes med hänsyn till den i praxis antagna vidsträckta tolkningen av

därutinnan gällande bestämmelser näppeligen vara påkallad av något större

praktiskt behov. Jag har tidigare framhållit att de nya straffbestämmelser

för spridning av dylika skrifter som kommittén föreslagit enligt min mening

äro behäftade med principiella betänkligheter. Även med de modifikationer

däri som lagrådet förordat lärer mot desamma kunna anmärkas att de skulle

medföra svårigheter vid tillämpningen och vara ägnade att lätt leda till ingripanden

som ur tryckfrihetens synpunkt äro mindre önskvärda. Då härtill

kommer att den disciplinupplösande propaganda bland krigsfolk som bedrives

genom spridning av skrifter av nu avsett slag på senare tid lärer hava

avtagit, har jag funnit övervägande skäl tala för att ytterligare lagstiftningsåtgärder

å ifrågavarande område utöver de nu föreslagna icke böra för det

närvarande vidtagas.

Vad slutligen beträffar förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen

för krigsmakten har däri endast vidtagits en formell jämkning i 127 §

föranledd av en motsvarande ändring i 8 kap. 21 a § strafflagen.»

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända — att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande förslag

till lag örn ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen, lag

angående indragning av vissa skrifter och lag örn ändring av vissa delar av

strafflagen för krigsmakten, det förstnämnda och det sistnämnda förslaget

med de ändringar som förut angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

360272

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:368 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m., s. 1 i texten
  2. 1LU 1936:53 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 48 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för s. 1 i texten
  3. 1LU 1936:52 Första lagutskottets memorial Nr 52 s. 1 i texten
  4. 1LU 1936:48 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m., dels ock väckt a1 i texten