Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m

234 sidor, varav 220 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 220 av 234 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:242, Angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

1

Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade

bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.; given

Stockholms slott den 17 april 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till

1) ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel;

2) förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande

anslagna fastigheter;

3) lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932

(nr 404) om kyrkofond; samt

4) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Under Hans Maj :ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 242.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Förslag

till

ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för

dispositionen av därtill avsedda medel.

Allmänna bestämmelser.

l:o.

Biskop äger åtnjuta kontant lön jämte förmån av hyresfri tjänstebostad

samt särskilda bidrag och kostnadsersättningar ävensom, efter

avgång från tjänsten, emeritilön, allt i enlighet med nedan meddelade

bestämmelser och under härefteråt stadgade villkor.

2:o.

Biskop är pliktig att underkasta sig sådan jämkning i åligganden och

förändring av stifts område, som framdeles kan varda i vederbörlig

ordning föreskriven.

3:o.

Beträffande den tidpunkt, då utnämnd biskop äger tillträda med

biskopstjänsten förenade löneförmåner,

beträffande omfattningen dels av dödsbo efter biskop tillkommande

rätt till tjänstår, dels av den därav härflytande rätten för änka och

barn att uppbära emeritilön, dels av rätten till nådår för efterlevande

efter biskop samt

beträffande den dag, intill vilken vid biskopstjänst samt för innehavare

av biskoplig emeritilön bestämda kontanta löneförmåner i särskilda fall

må till vederbörande utgå,

skall gälla vad i motsvarande hänseenden finnes stadgat i fråga om

löneförmåner vid kyrkoherde- och komministerstjänst, som i lagen örn

reglering av prästerskapets avlöning avses, samt i fråga om emeritilön

för sådan befattningshavare.

Beträffande tidpunkten för avträdande av biskop anvisad tjänstebostad

skall, frånsett i fall, som nedan under punkt 8:o avses, gälla vad i ecklesiastik

boställsordning finnes stadgat örn avträdande av prästgård.

4:o.

Utbetalning av lön och emeritilön sker månadsvis i efterskott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

3

5:o.

Med biskopstjänst må icke — frånsett att biskopen i Visby stift skall

såsom prebende innehava kyrkoherdetjänsten i Visby stads- och landsförsamlingars

pastorat — förenas annan allmän tjänst.

Med biskopstjänst må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom ordförande

eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med

Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning

såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning

av vad slag det vara må, så framt ej Kungl. Majit, efter

prövning att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses

inverka hinderligt för utövande av biskopstjänsten, medgiver, att ett

förenande av uppdraget eller tjänstebefattningen med biskopstjänsten

må tillsvidare äga rum.

Allmänna löneförmåner.

6:o.

Följande biskopar skola i kontant lön för år åtnjuta

dels grundlön med här nedan angivna belopp, nämligen

ärkebiskopen........

...... 29,000

kronor

biskopen

i Linköpings stift .

......21,000

»

»

i Skara

»

......21,000

»

»

i Strängnäs

......21,000

»

i Västerås

7>

......21,000

»

»

i Växjö

»

......21,000

»

»

i Lunds

»

...... 24,500

»

»

i Göteborgs

S>

......21,000

»

»

i Karlstads

»

......21,000

»

»

i Härnösands

......21,000

»

»

i Luleå

»

......21,000

»

dels ock — där

dyrtidstillägg

eller

annan därmed jämförlig förmån

utgår till befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning

— sådant tillägg å grundlönen enligt samma grunder, som äro

eller varda bestämda för dylika statens befattningshavare.

Biskopen i Visby stift, som i egenskap av kyrkoherde i Visby stadsoch

landsförsamlingars pastorat uppbär avlöning, utgående i därför stadgad

särskild ordning, skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad

så bestämd, att hans kontanta lön för året uppbringas till ett belopp

av 21,000 kronor jämte dyrtidstillägg därå enligt de bestämmelser, som

ovan angivits skola för övriga biskopar tillämpas. Vid bestämmande

av nämnda lönefyllnad skola tagas i beräkning samtliga för kyrkoherdebefattningen

i prebendepastoratet fastställda kontanta allmänna löne
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

förmåner, därå utgående dyrtidstillägg inberäknat, men må därvid avdrag

ske — intill ett belopp av 170 kronor för månad — för vad biskopen

visar sig hava för månaden avstått såsom ersättning till vikarie å

eller till ämbetsbiträde vid berörda befattning.

7:o.

För tid, varunder vid biskopstjänst utgående kontant lön eller, i fråga

om biskopstjänsten i Visby stift, lönefyllnad åtnjutes av tjänst- eller

nådårsberättigad dödsbodelägare eller, jämlikt vad särskilt är stadgat,

uppbäres av prästerskapets änke- och pupillkassa, må Kungl. Majit tillerkänna

utnämnd biskop, som trätt i utövning av tjänsten, löneersättning,

högst motsvarande lönens eller lönefyllnadens belopp.

8:o.

a) Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Majits bestämmande å

för ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill

föranleda, må dock Kungl. Majit i stället tilldela biskop antingen

åt honom förhyrd tjänstebostad eller hyresersättning till belopp, som

för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.

I förmån av tjänstebostad ingår dispositionsrätt till planterat område

och särskilda utrymmen i övrigt, som i förekommande fall enligt meddelat

bestämmande skall höra till den åt biskopen upplåtna bostadslägenheten.

Vad sålunda stadgats i fråga om tjänstebostad och hyresersättning

skall dock icke gälla för biskopen i Visby stift, så länge han

i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta förmån av prästgård

enligt ecklesiastik boställsordning.

b) Åt biskop upplåten tjänstebostad ävensom — för tid, varunder

kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat är med biskopstjänsten i stiftet

förenad — den av biskopen i Visby stift disponerade prästgården må,

i den ordning och omfattning Kungl. Majit föreskriver, genom det allmännas

försorg förses med möblering för högst fyra till representation

avsedda rum.

c) Därest åt biskop upplåten tjänstebostad å för ändamålet anvisad

publik fastighet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans trängande

behov, är biskop skyldig att efter Kungl. Majits bestämmande

antingen avstå från sådan tjänstebostad och åtnöjas med annan tjänstebostad

eller hyresersättning, som ovan under a) sägs, eller att underkasta

sig den minskning av tj änstebostaden, som skäligen må kunna ske.

d) Biskop skall bebo åt honom upplåten tjänstebostad, så framt icke

Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver,

samt är skyldig ej mindre att väl vårda densamma och omsorgsfullt vidmakthålla

därtill hörande planterat område än även i övrigt att i fråga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Marits proposition Nr 242.

om tjänstebostadens begagnande ställa sig till efterrättelse de särskilda

bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

e) Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa, i

den mån denna äger disponera biskops tjänstebostad, skall i den omfattning,

som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit,

upplåta nödigt utrymme i tjänstebostaden för efterträdaren å biskopstjänsten.

Särskilda bidrag och kostnadsersättningar.

9:o.

För avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden,

sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap

åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna, må ärkebiskopen i enlighet med

de närmare villkor och bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställas,

tilldelas bidrag med högst 7,000 kronor för år.

10:o.

För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle,

som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i

den ordning och omfattning, Kungl. Majit bestämmer, erhålla bidrag

intill tre fjärdedelar av kostnaderna.

Illo.

Biskop äger, i den ordning och omfattning Kungl. Majit bestämmer,

erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente

för i tjänsten företagna resor.

12:o.

Åt biskop upplåten tjänstebostad må genom det allmännas försorg

förses med rikstelefonförbindelse i enlighet med de närmare föreskrifter,

som av Kungl. Majit meddelas.

13:o.

Biskop, som på grund av vad under punkt 8:o c) stadgats nödgas

avträda åt honom upplåten tjänstebostad, äger åtnjuta skälig gottgörelse

för flyttningskostnaden efter Kungl. Majits bestämmande. Har

genom flyttningen eller i följd av en eljest uppkommen mera väsentlig,

vid biskops tillträde av tjänsten icke förutsedd rubbning i bostadsförhållandena

skada eller förlust åsamkats biskopen, må denne, likaledes

efter Kungl. Majits bestämmande, tillerkännas skälig ersättning härför.

14:o.

För underhåll av till tjänstebostad hörande planterat område må Kungl.

Majit, där särskilda förhållanden så föranleda, tilldela biskop visst bidrag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Emeritilöner.

15:o.

Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från

tjänsten,

a) när han fyllt sjuttio år eller

b) när han — utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på

varandra följande år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte

ur stånd att utöva sin tjänst och av sådan anledning finnes vara för

framtiden därtill oförmögen,

ävensom att underkasta sig härutinnan eller i övrigt rörande pensionering

framdeles meddelade ändrade bestämmelser.

Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, skall dock

icke mot sitt bestridande vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön

avgå från tjänsten, förrän han fyllt sjuttiofem år.

16:o.

Innehavare av emeritilön utses av Kungl. Maj:t, som i samband därmed

bestämmer den tidpunkt, då emeritilönen skall tillträdas.

17:o.

Emeritilön utgår med 9,000 kronor för år samt därjämte — där dyrtidstillägg

eller annan därmed jämförlig förmån utgår till f. d. befattningshavare

i statens tjänst, vilka åtnjuta pension enligt civila tjänstepensionsreglementet

— med sådant tillägg å emeritilönebeloppet enligt

samma grunder, som äro eller varda bestämda för dylika statens f. d.

befattningshavare.

Innehavare av emeritilön är för egen del befriad från erläggande av

å honom belöpande pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa.

18:o.

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering

av prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan

lön skall vara förverkad, där den som åtnjuter lönen blivit dömd prästämbetet

förlustig, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med

kvarstad beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

För biskoparnas avlönande avsedda medel.

19:o.

All kostnad för beredande åt biskoparna av dem härförut tillerkända

förmåner gäldas av kyrkofonden. Sålunda skola ej mindre av fonden

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

bestridas för biskop bestämda kontanta allmänna löneförmåner, särskilda

bidrag och kostnadsersättningar samt emeritilön, än även ur fonden utgå

kostnad för

byggande och underhåll av erforderliga hus å för tjänstebostad anvisad

publik fastighet,

anläggande av trädgård eller annan plantering å sådan fastighet,

uppförande och underhåll av stängsel kring, anläggning och underhåll

av gårdsplan och väg till samt utskylder och andra avgifter för dylik

fastighet,

förhyrning av tjänstebostad,

anskaffning och underhåll av möblering, som under punkt 8:o avses,

samt

anordnande av rikstelefonförbindelse, som under punkt 12:o sägs,

ävensom kostnad för pensionsavgifter, som under punkt 17:o avses.

I den mån det enligt hittills gällande bestämmelser åvilar domkyrka

att deltaga i kostnad för tillhandahållande åt biskop av tjänstebostad

med vad därtill hörer samt sådan kostnad varder domkyrkan ålagd,

skall vad ur kyrkofonden sålunda för domkyrkans räkning förskjutes

ersättas fonden av domkyrkans medel. Likaså skall kyrkofonden i vederbörlig

ordning ersättas kostnad, som av densamma eljest för domkyrkan

eller för domkapitlets räkning förskjutes för av dessa disponerad

del av fastighet, som i denna punkt avses.

20:o.

Till statskontoret skola för den disposition, som nedan under 21:o

sägs,8 överlämnas dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond samt

Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset

i Härnösand, dels ock alla i övrigt inom stiften förvaltade fonder och

andra kapitaltillgångar, i den mån de äro avsedda för biskoparnas avlönande.

21:o.

a) Till kyrkofonden skola överföras biskopslöneregleringsfonden och

Lunds biskopslönemedels besparingsfond; Kungl. Majit likväl förbehållet

att av de från biskopslöneregleringsfonden överförda kapitaltillgångarna,

jämlikt hittills tillämpade grunder, disponera erforderliga belopp för utlämnande

av lån eller bidrag åt biskop eller biskops rättsinnehavare till

gäldande av kostnad, som uppkommit på grund av den biskopen såsom

boställshavare enligt hittills gällande bestämmelser åvilande byggnadsskyldighet.

b) Till kyrkofonden skola därjämte överföras Strängnäs stifts episkopaliefond

ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret överlämnade

tillgångar, i den mån dessa senare icke äro särskilt avsedda för

byggande och underhåll av biskopshus eller utgöras av ersättningsmedel

för mark, som tillhört åt biskop i stad upplåten bosLadsfastighet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Marits proposition Nr 242.

c) Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset

i Härnösand ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret

överlämnade tillgångar, som ej enligt vad under b) härovan sägs skola

till kyrkofonden överföras, skola, tillsvidare och intill dess annorledes

kan varda bestämt, av statskontoret förvaltas samt var för sig bokföras.

Avkastningen av en var sådan tillgång skall, så länge dylik särförvaltning

består, årligen tillföras kyrkofonden.

d) Tillika skall kyrkofonden tillföras dels ersättning av statsverket

för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse enligt riksstaten

för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden,

dels ock avkomsten av samtliga för biskoparnas avlönande anslagna

fastigheter — vare sig sådan fastighet för närvarande är anvisad viss

biskop på lön eller avkastningen därav ingår till fond — dock endast

i den man fastighet eller del därav icke skall disponeras för tjänstebostad

åt biskop.

T illämpningsbestämmelser.

22:o.

Angående vårdnaden om de åt biskoparna upplåtna tjänstebostäder

samt angående tillämpningen i övrigt av förestående bestämmelser, utöver

vad därom är eller varder i lag stadgat, ävensom angående tidpunkten

för bestämmelsernas ikraftträdande skall gälla vad Kungl. Majit

i sådant hänseende förordnar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

9

Förslag

till

Förordning

angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande

anslagna fastigheter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik

fastighet, som jämlikt vad därom är särskilt stadgat anvisats för tjänstebostad

åt biskop, utgör biskopsgård.

Där Kungl. Maj:t för tillgodoseende av något domkapitlets eller domkyrkans

behov i förekommande fall finner särskilt utrymme kunna utan

olägenhet beredas domkapitlet eller domkyrkan å samma fastighet, varå

tjänstebostad för biskop skall vara förlagd, må, då Kungl. Majit så bestämmer,

jämväl dylikt utrymme anses tillhöra biskopsgård.

I denna förordning avsedd fastighet, varå biskopsgård ej skall vara

förlagd, liksom ock, där av sådan fastighet särskilt område skall utgöra

biskopsgård, övrig del av fastigheten, benämnes biskopshemman.

2 §.

Biskopsgård och biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden, biskopsgård

enligt de särskilda föreskrifter Kungl. Majit meddelar och biskopshemman

i enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är stadgat.

Denna förordning skall träda i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer.

Därvid skall iakttagas:

Fastighet, som under tiden närmast före denna förordnings ikraftträdande

utgör bostadsboställe för biskop eller eljest av biskop innehaves

på lön, skall av biskopen avträdas från och med dagen, då förordningen,

enligt vad ovan stadgats, träder i kraft.

Å varje här avsedd fastighet, beträffande vilken nybyggnads- och

underhållsskyldighet jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen,

skall, i anledning av fastighetens avträdande vid nämnda tidpunkt,

mellan biskopen såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för

kyrkofondens räkning såsom tillträdare förrättas husesyn i hittills gällande

ordning. Sådan syn skall dock icke företagas

å av myndighet utarrenderad lönefastighet, därest den för fastigheten

närmast före biskopens här angivna avträdesdag löpande arrende
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

perioden sträcker sig utöver nämnda dag samt arrendatorn på grund av

upplåtelseavtalet har att helt svara för nybyggnads- och underhållsskyldigheten

beträffande fastigheten och fullgörandet därav desslikes

prövas vara vederbörligen säkerställt, samt ej heller

å fastighet, vari bostad för biskop är anvisad, där det, jämlikt

särskilt bestämmande, helt ankommer å vederbörande domkyrka eller

viss kassa eller fond att svara för den biskopen, enligt vad ovan sagts,

beträffande sådan fastighet åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten.

Där husesyn, enligt vad sålunda föreskrivits, skall företagas, ankommer

det å stiftsnämnden att därom föranstalta. Sådan syn må icke

hållas senare än sex månader efter den för biskopen bestämda avträdesdagen.

Vad här stadgats i fråga örn biskops avträdande av fastighet, skall

i tillämpliga delar gälla jämväl för biskops tjänst- eller nådårsberättigade

dödsbo samt för prästerskapets änke- och pupillkassa, i fall då

någon av dessa vid förordningens ikraftträdande innehar fastighet, varom

nu är fråga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)

om kyrkofond1.

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 om

kyrkofond skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §•

Från statsverket-----kyrkofonden utgå

1) ersättning med-----m. m. samt

2) ersättning dels med tillhopa 301,250 kronor för vissa tidigare av

prästerskapet i territoriella pastorat åtnjutna statsanslag, dels ock med

117,200 kronor för dylika anslag, som tillförne åtnjutits av biskopar

eller utgått till biskopslöneregleringsfonden,

skolande dessa ersättningar inom januari månad för året utbetalas

till kyrkofonden.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:]

3) inkomst av---— — är beläget, (allmänna kyrkohemman)

ävensom inkomst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen

och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

grunder för dispositionen av därtill avsedda medel, tillförts kyrkofonden,

(biskopshemman);

4) -----

8) ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,

varav avkastningen, jämlikt de under 3) här ovan angivna

grunder för dispositionen av till biskoparnas avlönande avsedda medel,

skall tillföras kyrkofonden.

6 §.

Enligt vad särskilt är stadgat skola av kyrkofonden gäldas

dels kostnad för avlönande av biskoparna och av präster, som avses

i lagen om reglering av prästerskapets avlöning, ävensom för beredande

av emeritilön för dylika präster samt för vissa prästmän i ledande ställning

i missionens och diakoniens tjänst, allt i den omfattning, som är

närmare bestämd

i de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas

avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda

medel,

1 Senaste lydelse av 3 och 6 §§, se 1934: 545.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i lagen om reglering av prästerskapets avlöning jämte de därtill anslutna

lagarna om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar

i nyreglerade pastorat m. m., örn resanslag åt vissa präster i

nyreglerade pastorat, örn emeritilöner för präster och om dyrtidstillägg

åt präster samt

i lagen om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens

och diakoniens tjänst,

dels jämlikt 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning bestämda arvoden

åt ordförande i boställsnämnder, arvoden och ersättningar åt ledamöter

i stiftsnämnder samt avlöningar åt stiftsjägmästare och biträden åt

dessa ävensom andra omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet,

dels ock jämlikt lagen den 21 november 1925 beviljade anslag för

uppförande av prästgårdar inom Härnösands och Luleå stift.

Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:

1) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas;

2) anslag, som Konungen-----prästerlig befattning;

3) kostnader för förvaltningen av biskopshemman;

4) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman;

5) anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja prästman för särskild

prästerlig tjänstgöring inom riket, dock att för ändamålet icke

under något år må användas mer än 400,000 kronor;

6) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa för innehavare

av prästerlig emeritilön samt för pensionerad teologie professor,

som innehaft kyrkoherdetjänst i prebendepastorat;

7) anslag, som av Konungen och riksdagen beviljas för bestridande

av sådana av domkapitlens verksamhet föranledda ersättningar, som i

11 § lagen örn domkapitel avses;

8) anslag, som — ------äger samband;

9) anslag till extra utgifter med ett belopp av tillhopa högst 25,000

kronor för år, som efter Konungens bestämmande må användas till bestridande

av kostnad för härförut i denna paragraf icke särskilt angivet

kyrkligt ändamål. 1 2

1. Denna lag skall träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

2. Med ikraftträdandet av bestämmelsen i 6 § 6) i dess lydelse enligt

denna lag upphävas lagarna den 28 oktober 1932 (nr 478) om gäldande

ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig

emeritilön med flera, och den 20 juli 1933 (nr 489) om gäldande i visst

fall ur kyrkofonden av pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa,

tillika med de särskilda stadganden, som tillkommit med stöd av

sistnämnda två lagar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Marits proposition Nr 242.

3. Kyrkofonden skall beträffande de fonder och andra kapitaltillgångar,

vilka jämlikt de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser

för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av

därtill avsedda medel överförts till kyrkofonden, svara för samtliga de

utgifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning

meddelade bestämmelser redan blivit anvisade till utgående från dessa

tillgångar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd

till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt1.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger

rum av fastighet, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, skall

den behållna mellangiften eller köpeskillingen, såvida ej annan disposition

därav varder av Konungen föreskriven, överlämnas till nämnda fond.

Sker utbyte------för pastoratet.

Huruledes, beträffande--—--Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse av 6 §, se 1932: 403.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

15

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1936.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen

anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Engberg:

Nu gällande lönereglering för rikets biskopar är i huvudsak bestämd

efter grunder, vartill förslag efter framställning av rikets ständer framlades

av Kungl. Maj:t i proposition till ständerna vid 1859/1860 års

riksdag. Den allmänna utveckling, som sedan dess ägt rum, har kommit

dessa, i princip på naturaavlöningssystem uppbyggda grunder för biskoparnas

avlönande att framstå såsom i mångt och mycket föråldrade.

Kravet på en förändring härutinnan har därför med tiden vuxit sig allt

starkare och har vid upprepade tillfällen föranlett framställningar eller

uttalanden jämväl från riksdagens sida.

Det med de samhällsekonomiska förhållandena i gången tid sammanhörande

systemet, enligt vilket befattningshavare i allmän tjänst helt

eller delvis avlönades med avkomst av löningsjord samt med räntepersedlar

eller lösen därför, befanns redan under senare hälften av förra

århundradet moget för en allmän avskrivning. För militie- och civilstaterna

genomfördes sålunda — örn man bortser från ett jämförelsevis

ringa antal, delvis ännu ej helt avvecklade, övergångsfall — en allmän

nyordning inom löneväsendet redan under 1870- och 1880-talen. Samma

reformfråga blev inom ecklesiastikstaten aktuell i första hand för den

därtill hörande största befattningshavargruppen, församlingsprästerna.

Som reformen härvid visade sig vara förbunden med åtskilliga tekniska

svårigheter, kom densamma för dessa präster likväl att — efter långvariga

förarbeten — få sin lösning först genom den år 1910 genomförda

lagstiftningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Vad beträffar andra, i större eller mindre utsträckning naturaavlönade

ecklesiastika befattningshavare — klockare och organister samt den fåtaliga

kretsen av rikets biskopar — har återigen, oaktat även beträffande

dessa befattningshavargrupper naturaavlöningssystemets bibehållande

sedan länge lett fram till betydande olämpor, den erforderliga lönetekniska

nyordningen genom förhållandenas makt kommit att än mera

fördröjas.

Av sammanställda tablåer över biskoparnas nuvarande löneinkomster,

vartill jag senare får tillfälle att återkomma, ställes i åskådligaste belysning,

huru de till biskoparna faktiskt utgående lönebeloppen förlorat

varje fäste i de vid tillkomsten av gällande löneregleringar för dessa

befattningshavare gjorda beräkningarna. Här berörda missförhållande,

vilket man givetvis har att föra tillbaka på själva naturaavlöningssystemet

såsom en omedelbar verkan av detta, gör det — frånsett de därmed

i övrigt förbundna olägenheterna — oavvisligt, att sagda system

för biskoparnas vidkommande snarast möjligt definitivt avvecklas. Nyordningen

bör härvid tydligen inriktas såväl på åvägabringande av en

effektiv utjämning mellan de särskilda biskopstjänsterna av de för närvarande

till dessas innehavare utgående reella avlöningsförmånerna som

även — vilket numera faller av sig självt — på en fixering i penningar

av lönebeloppen vid berörda tjänster. Särskilda utredningsarbeten för

åstadkommande av en dylik nyordning beträffande biskoparnas avlöningsförhållanden

hava ock, efter förordnande av Kungl. Maj.t, sedan

lång tid tillbaka bedrivits inom ecklesiastikdepartementet.

Vad angår klockarna och organisterna får jag nämna, att jag även

för dessa ecklesiastika tjänstemän funnit en motsvarande avveckling av

naturaavlöningssystemet i de fall, där detta system alltjämt för dem

tillämpas, vara synnerligen angelägen. Jag har också i detta syfte igångsatt

viss utredning, som likväl ännu icke hunnit slutföras. Frågan om

en reform av biskoparnas avlöningsförhållanden finner jag däremot vara

så ur alla synpunkter utredd, att jag nu kan underställa Kungl. Maj:ts

prövning förslag härutinnan.

Innan jag övergår till en närmare behandling av detta förslag och

vad därmed sammanhör, anhåller jag att — delvis med ledning av framlagt

material — först få lämna en kortfattad historik över tillkomsten

av och redogörelse för innehållet i nu för biskoparna gällande löneregleringsbestämmelser

samt att därefter få redogöra för viktigare under senare

tid gjorda framställningar om ändring i grunderna för biskoparnas

avlönande samt för gången av de utredningar, som föregått mitt här

förevarande förslag i frågan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 2i2.

17

Första avdelningen.

Historik.

1 kap. Gällande löneregleringsbestämmelser.

De allmänna grunderna för regleringen av biskoparnas avlöning samt dessa

grunders och de särskilda löneregleringarnas tillkomst.

I anledning av en vid 1856/1858 årens riksdag väckt motion anhöllo

rikets ständer i skrivelse nr 42 hos Kungl. Majit att, sedan fullständig

undersökning ägt rum till utrönande av ärkebiskopens och biskoparnas

samtliga löneförmåner, Kungl. Majit täcktes låta upprätta och till rikets

ständer vid då nästinstundande riksdag avgiva förslag, vilket, jämte det

däri upptoges en tillräcklig och jämnare fördelad avlöning, även utvisade

den tillgång, som genom en sådan reglering möjligen kunde uppkomma;

och hemställde såsom en följd härav rikets ständer att, i den händelse

biskopsledighet uppstode innan omförmälda reglering medhunnits, Kungl.

Majit vid utnämningen till biskopsämbete ville fästa det villkor, att den

utnämnde måtte vara underkastad den förändring i lönevillkor, som av

berörda reglering kunde bliva en följd.

Under anmälan av sin önskan, att biskoparnas prebendepastorat i sådan

egenskap måtte komma att upphöra, anhöllo rikets ständer i samma

skrivelse, att uti det förslag till biskopslönernas reglering, örn vars avgivande

vid därpå följande riksdag rikets ständer sålunda anhallit, avlöning

för särskilda kyrkoherdar i nämnda pastorat måtte upptagas,

ävensom att därefter tilläventyrs återstående överskottsmedel av de åt

biskoparna då anslagna inkomster i samma förslag avsåges till förbättring

av det svagast avlönade lägre prästerskapets inkomster.

Vid föredragning den 17 juli 1858 av rikets ständers skrivelse anbefallde

Kungl. Majit ärkebiskopen och samtliga biskoparna att till Kungl.

Majit inkomma med fullständiga uppgifter å alla med deras innehavande

ämbeten förenade inkomster, och förklarade Kungl. Majit sig vid utnämning

till ärkebiskops- eller biskopsämbete tills vidare vilja fästa det

förbehåll, att den utnämnde skulle vara underkastad den förändring i

lönevillkor, som möjligen i följd av den av rikets ständer åsyftade regleringen

kunde komma att bestämmas.

Sedan de sålunda infordrade uppgifterna inkommit till ecklesiastikdepartementet

och där bearbetats, föreslog Kungl. Majit i proposition den

16 december 1859, nr 63, följande grunder för en reglering av biskoparnas

avlöning:

Bihang till riksdagens protokoll 193G. 1 sami. Nr ä//2. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

l:o.

En fullständig reglering av biskoparnas löner bör, i män av nuvarande

innehavares avgång eller så snart sådant utan förnärmande av deras

rätt ske kan och omständigheterna i övrigt medgiva, verkställas.

2:o.

De löner, som, fri bostad oberäknad, därvid böra biskoparna i de särskilda

stiften tilldelas, bestämmas till följande belopp, nämligen:

i Uppsala stift

» Linköpings »

» Skara »

» Strängnäs »

» Västerås »

» Växjö »

» Lunds »

» Göteborgs »

» Kalmar »

» Karlstads »

» Härnösands »

» Visby »

ridr rimt

16,000

» »

13,000

» »

12,000

» »

12,000

» »

12,000

» »

12,000

» »

15,000

» »

14,000

» »

10,000

» »

12,000

» »

12,000

» »

10,000

Summa r:dr r:mt 150,000

Där biskopshus ej finnes, erhåller biskopen hyresersättning, som av

Kungl. Majit bestämmes, dock ej överstigande 1,500 riksdaler.

3:o.

Vid biskops avgång eller förut, därest biskop blivit med förbindelse

att underkasta sig löneförändring tillsatt, skall utredning ske av alla de

med tjänsten förenade löneförmåners belopp, för vilket ändamål boställenas

avkastning bör med noggrannhet uppskattas, samt övriga hemman,

lägenheter eller jordar, som icke av biskopen bebos eller brukas, eller

för boställets skötsel äro behövliga, så snart lagligen ske kan, utarrenderas,

varje gång för så lång tiel, som för utarrendering av kronans

egendomar i allmänhet är eller varder bestämd, allt i den ordning och

på det sätt, Kungl. Majit täcktes närmare föreskriva.

4:o.

Om, efter skedd utredning, lönen befinnes överstiga det belopp, densamma

enligt andra punkten bör utgöra, med så stort värde, som svarar

mot avkastningen av ett eller flera med tjänsten förenade prebendepastorat,

bör det eller de därifrån skiljas och pastor där tillsättas i den

ordning, som för regala gäll är stadgad, dock att för varje biskopsstol

ett prebendepastorat varder såsom sådant bibehållet.

Skulle prebendepastorat, vilket enligt förestående grund borde från

biskopslön skiljas, vara så litet, att det icke förmår avlöna egen pastor,

må av Kungl. Majits särskilda prövning bero, huruvida detsamma skall

med annat pastorat förenas eller tills vidare vid samma biskopslön

bibehållas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

5:o.

Överskjuter biskopslön det för densamma bestämda värde med större

belopp än som motsvarar inkomsten av därifrån skilda prebendepastorat,

bestämmer Kungl. Majit, vilka inkomster ytterligare böra därifrån

avskiljas. Dessa ingå till statskontoret, för att under titel: biskopslöneregleringsfonden

redovisas och till jämnande av annan biskopslön användas.

På samma sätt förfares, örn löneinkomsterna befinnas överskjuta

normalbeloppet med mindre summa än att något prebendepastorat genast

kan därifrån skiljas.

6:o.

Understiger biskopslön det för densamma fastställda belopp, skall fyllnaden

i tjänsten tilldelas av biskopslöneregleringsfonden, så snart denna

därtill lämnar tillgång.

7:o.

Så snart Kungl. Majit finner biskopslöneregleringsf ondens årliga inkomst

uppgå till det belopp, att av densamma ersättning kan biskop

lämnas för prebendepastorat, som bör, men förut icke kunnat, från

tjänsten skiljas och med egen kyrkoherde förses, gives om verkställandet

därav nådig befallning, varvid, i valet mellan flera, företrädesvis

bestämmes prebendepastorat i stift, där mer än tvenne sådana äro biskopen

på lönen anslagna.

8:o.

Biskopslöneregleringsfondens årliga inkomster må ej till annat än här

uppgivna ändamål disponeras, varemot å densamma uppkommande behållningar

må av Kungl. Majit användas till sådana utgifter, som av

denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess

fortskyndande.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid propositionens framläggande

anförde dåvarande departementschefen, bland annat, följande:

»I ovanberörda skrivelse hava rikets ständer, på sätt förut är anfört,

begärt, att i förslaget till biskopslönernas reglering avlöning för särskilda

kyrkoherdar i prebendepastoraten måtte upptagas, ävensom att därefter

tilläventyrs återstående överskottsmedel av de åt biskoparna nu anslagna

inkomster måtte i samma förslag avses till förbättring av det svagast

avlönade lägre prästerskapets inkomster. Enligt det förslag jag här

framställt, skulle för de nya kyrkoherdarna någon annan avlöning än

den, som författningsenligt åtföljde deras tjänster, endast undantagsvis

bliva behövlig, och då Kungl. Majit dessutom till rikets ständer avlåtit

särskild proposition angående reglering av det övriga prästerskapets

avlöning, synes mig lämpligast, att de medel, som möjligen vid ett ordnande

av biskoparnas löner bliva tillgängligil, och vilka under den närmaste

framtiden måste bliva ganska ringa, få av Kungl. Majit disponeras

till sådana utgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig

följd och tjäna till dess fortskyndande. Skulle framdeles och

sedan löneregleringen hunnit närmare sin fullbordan något större överskott

verkligen uppstå, torde det i alla händelser böra användas för

ändamål, vilka med denna fråga stå i närmare sammanhang, såsom t. ex.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

bildande av emeritilöner för biskopar, som vid en längre framskriden

ålder önska att från den ansträngande och maktpåliggande befattningen

erhålla avsked; men då beloppet av nämnda överskottsmedel icke ännu

kan med någon tillförlitlighet uppgivas, lärer med varje beslut i detta

hänseende tills vidare böra anstå.»

I skrivelse till Kungl. Majit den 29 oktober 1860, nr 206, anmälde

ständerna, att de, i betraktande av de i propositionen anförda och i

statsrådsprotokollet närmare utredda omständigheter och förhållanden,

funnit sig böra till alla delar gilla och antaga vad Kungl. Majit föreslagit,

med undantag allenast av den i fjärde punkten i Kungl. Majits

förslag förekommande föreskriften, att pastorer i alla de frånskilda prebendena

skulle tillsättas i den ordning, som för regala gäll vore stadgad.

Ständerna hade fördenskull funnit, att till omförmälda punkt borde

göras ett tillägg i syfte att, därest det bleve utrett, att ett pastorat,

innan det blivit anslaget till prebende, varit i avseende på ordningen

för pastors tillsättande av konsistoriel! egenskap, sådant pastorat då

skulle, efter regleringens verkställande, återfå denna sin egenskap.

Genom beslut den 15 juni 1861 godkände Kungl. Majit det av rikets

ständer antagna tillägget till punkten 4:o. Genom cirkulär till samtliga

länsstyrelser och domkapitel samt kammarkollegiet och statskontoret

den 26 februari 1864 förordnade Kungl. Majit härefter

»att utredning av inkomsterna från alla de pastorat, vilka för närvarande

äro med biskopsämbetena såsom prebenden förenade, ävensom

lönereglering för prästerskapet inom dessa pastorat, skall verkställas av

de nämnder, vilka enligt nådiga förordningen den 11 juli 1862 hava sig

anförtrodd den allmänna regleringen av prästerskapets löner i de särskilda

län, inom vilka dessa pastorat äro belägna;

att för biskopsämbetena i Linköping, Växjö, Karlstad och Visby, vilkas

innehavare till följd av nådigt beslut den 17 juli 1858 äro, enligt innehållet

av deras fullmakter, underkastade den förändring i lönevillkor,

som vid den åsyftade regleringen kan komma att bestämmas, nu genast,

och för övriga biskopsämbeten i mån av nuvarande innehavares avgång,

en fullständig utredning genom samma nämnders försorg skall verkställas

Öyér beloppet av alla med dessa ämbeten förenade löneförmåner; börande

för sådant ändamål boställenas avkastning med noggrannhet uppskattas

enligt de i 4 § av nådiga förordningen den 11 juli 1862 bestämda grunder,

samt övriga hemman, lägenheter och jordar, vilka icke av biskopen

bebos eller brukas eller för boställets skötsel äro behövliga, så snart

lagligen ske kan, utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för utarrendering

av kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämd,

samt efter de grunder och på det sätt, som Vårt nådiga brev den 11 juli

1862, angående utarrendering av prästerskapet anslagen jord, i allmänhet

bestämmer;

att för verkställigheten av denna utredning vederbörande nämnd äger

att av Var befallningshavande erhålla noggranna uppgifter sig meddelade

å de av kronan lämnade, till biskoparna utgående anslag, så till

deras belopp som värde;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

att vid berörda uppskattning såväl boställsavkastning och arrendebelopp,

som kronotionde, indelta räntor m. m. skola beräknas efter medeltalet

av de nästföregående tjugo årens markegång; och

att, därest, efter denna utredning, lönen vid ett biskopsämbete jämförd

med det belopp, vartill densamma genom de av Oss och rikets

ständer fastställda grunder blivit bestämd, nämligen

Uppsala stift.......

......rdr rmt

16,000

Linköpings » .......

»

13,000

Skara » .......

»

12,000

Strängnäs » .......

»

12,000

Västerås » .......

»

12,000

Växjö » .......

»

12,000

Lunds » .......

»

15,000

Göteborgs » .......

»

14,000

Kalmar » .......

»

10,000

Karlstads » .......

»

12,000

Härnösands » .......

»

12,000

Visby » .......

»

10,000;

finnes överstiga detta belopp med så stort värde, som svarar mot avkastningen

av ett eller flera med tjänsten förenade prebendepastorat,

löneregleringsnämnden äger föreslå frånskiljandet av ett eller flera av

dessa pastorat, med iakttagande därav, att, i enlighet med samma grunder,

alltid ett prebendepastorat vid vart biskopsämbete bibehålies; därvid

nämnden, i händelse av tvekan, vilket prebendepastorat rätteligen

bör framför andra indragas, äger att, efter behörigt övervägande av alla

förekommande omständigheter, med alternativa förslag till Oss inkomma;

skolande för berörda ändamål vederbörande nämnder tillhandahållas såväl

de Oss redan meddelade uppgifter å biskoparnas löneinkomster med

däröver upprättade sammandrag och omslut, som även i övrigt alla för

ärendets fullständiga utredning behövliga upplysningar.

Och vilja Vi, sedan löneregleringsnämndernas omförmälda utredningar

och förslag, över vilka vederbörande domkapitel och Våra befallningshavande

böra sig yttra, till Oss inkommit, i enlighet med de för regleringen

fastställda grunder meddela nådigt beslut såväl om de pastorat,

vilka böra i egenskap av prebenden upphöra, för att med egna kyrkoherdar

förses, som även vilka inkomster ytterligare böra från vissa

biskopslöner skiljas och till biskopslöneregleringsfonden ingå, för att till

fyllnad i de biskopslöner, som understiga de fastställda beloppen, ävensom

till fortsatt frigörande av prebendepastorer, enligt bestämda grunder

disponeras.» I

I överensstämmelse med de sålunda meddelade föreskrifterna blevo

samtliga biskopslöner reglerade genom Kungl. Maj:ts beslut,

för biskopen i Linköpings stift den 23 april

» » » Härnösands » » 16 »

» » » Västerås » » 12 »

» » » Växjö » » 13 december

» ärkebiskopen i Uppsala » »28 mars

186!)

1870

1871

1872

1873

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

för biskopen i Visby

» » » Kalmar

» » » Lunds

» » » Strängnäs

» » » Skara

» » » Göteborgs

» » » Karlstads

stift den 10 oktober 187,‘i

» » 29 september 1876

» » 22 december 1876

» » 2 november 1877

» » 18 oktober 1878

» » 4 november 1881

» » 14 april 1882.

Genom de för de särskilda biskopstjänsterna sålunda fastställda löneregleringarna

skedde icke någon ändring i sättet för biskopslönernas

utgörande. Biskoparna Ängö behålla så mycket av sina dittillsvarande

inkomster (av boställen, kronotiondelösen etc.), som efter vid löneregleringarna

skedd uppskattning enligt de bestämda grunderna befunnits

motsvara de av Kungl. Majit och riksdagen fastställda lönebeloppen.

Övriga biskoparnas dittillsvarande inkomster avskildes från biskopslönerna

och indrogos samtliga till biskopslöneregleringsfonden, med undantag

för inkomsterna av de från biskopslönerna skilda prebendepastoraten,

vilka sistnämnda inkomster togos i anspråk omedelbart för avlönande

av dessa pastorats blivande egna präster. Visade uppskattningen

av inkomsterna vid viss biskopstjänst brist i det fastställda lönebeloppet,

fylldes bristen av biskopslöneregleringsfonden.

Vidtagna ändringar i de särskilda löneregleringarna.

I de särskilda löneregleringarna hava efter dessas fastställande vidtagits

vissa ändringar.

Sålunda hava numera jämlikt riksdagens och kyrkomötets beslut samtliga

biskopsprebenden — med undantag av Visby pastorat, vilket tillsvidare

bibehållits såsom prebende, — av Kungl. Majit, i samband med

fastställande av nya löneregleringar för prästerskapet i vederbörande

pastorat, indragits mot ersättning av biskopslöneregleringsfonden.

Frågan om indragningen av biskoparnas prebendepastorat hade —

liksom frågan örn avvecklingen överhuvud av hela prebendeinstitutionen

— under lång tid varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Så

förordnade Kungl. Majit, efter framställning av riksdagen och tillstyrkan

av kyrkomötet, den 28 april 1882 i nådigt cirkulär till domkapitlen, att

var och en, som därefter utnämndes till innehavare av ämbete eller

tjänst, varmed enligt gällande bestämmelser prebendepastorat vore förenat,

skulle vara skyldig att, örn och när Kungl. Majit så bestämde,

avträda prebendepastoratet mot fyllnad i den nied ämbetet eller tjänsten

förenade lönen till belopp, vartill inkomsten av prebendepastoratet

funnes i lönestat upptagen eller vid lönereglering beräknad. Rörande

de åtgärder, som härutinnan sedermera vidtagits, får jag hänvisa till de

utförliga framställningar, som återfinnas dels i Kungl. Majlis proposition

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

elen 3 december 1915, nr 44, angående indragning av de biskoparna anslagna

prebenden, dels ock i det av kommittén för utredning av frågan

örn förändrad kyrklig indelning och organisation i vissa delar av Lunds

stift den 13 november 1919 avgivna betänkande med förslag till upphävande

av prebendeinstitutionen. Vid anmälan inför Kungl. Majit

den 13 oktober 1915 av frågan örn framläggande av förslag i ämnet till

kyrkomötet uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet såsom

sin mening, att beträffande ett av prebendena, nämligen Visby,

lämpligheten av dess indragning torde böra sättas i fråga med hänsyn

därtill, att prebendarien såsom biskop i rikets till areal och folkmängd

minsta stift torde kunna i större omfattning än i övriga stift påräknas

personligen deltaga i församlingsvården. Detta departementschefens

uttalande lämnades av såväl riksdagen som kyrkomötet utan erinran,

och i anslutning därtill förklarade Kungl. Majit i resolutionen angående

lönereglering för prästerskapet i Visby stads- och landsförsamlingars

pastorat av Visby stift den 29 augusti 1919, vilken reglering trädde i

kraft den 1 maj 1920 och gäller till och med den 30 april 1940, att

Kungl. Majit funne i ärendet väckt förslag örn upphörande av Visby

stads- och landsförsamlingars pastorats egenskap av prebende åt biskopen

i Visby stift ej föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

På grund av de för biskoparna meddelade löneregleringsbestämmelserna

hade vid löneregleringen för biskopen i Visby stift liksom vid

löneregleringarna för övriga biskopar — de vid tjänsten behållna lönetillgångarna

beräknats så, att desamma tillika med biskopen från biskopslöneregleringsfonden

tillerkänd lönefyllnad skulle förslå jämväl till avlönande

av vice pastor i prebendepastoratet. Då den för avlönande av

vice pastor i Visby pastorat därvid antagna utgiften, 1,000 kronor, snart

befanns otillräcklig, tillerkändes biskopen i Visby genom nådigt brev den

25 april 1889 — såsom bidrag till höjande av avlöningen åt vice pastor

till 1,500 kronor — ett särskilt lönetillskott från biskopslöneregleringsfonden

med 350 kronor för år.

Jämlikt av riksdagen bifallet och av kyrkomötet godkänt förslag till

förändring av rikets indelning i stift m. m. föreskrev Kungl. Majit i

kungörelse den 27 oktober 1903 (sv. förf.-saml. nr 109 s. 1), att Västerbottens

och Norrbottens län skulle från och med den 1 januari 1904

frånskiljas Härnösands stift för att bilda ett särskilt stift med benämningen

Luleå stift och med biskopssäte i Luleå samt att vid närmast

inträffande ledighet å biskopstjänsterna i Växjö och Kalmar stift dessa

stiltsområden .skulle sammanslås till ett, benämnt Växjö stift och med

biskopssäte i Växjö. Härvid bestämdes lönen för biskopen i det nya

Härnösands stift att utgå med enahanda belopp som i det odelade Härnösands

stift. Avlöningen för biskopen i Luleå stil t fastställdes till 14,000

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

kronor årligen, därav 12,000 kronor såsom lön och 2,000 kronor såsom

hyresersättning, att helt utgå av biskopslöneregleringsfonden. Hyresersättningen

blev sedermera, efter inköp för biskopslöneregleringsfondens

räkning av fastighet till biskopshus i Luleå, utbytt mot förmån av

hyresfri tjänstebostad. Biskopen i det nya Växjö stift tillerkändes, utöver

biskopslönen i förutvarande Växjö stift, ett lönetillägg av 2,000

kronor årligen från biskopslöneregleringsfonden. Den med lönen för

biskopen i Kalmar stift förenade ersättningen för kronotiondespannmål

skulle efter stiftsförändringen indragas till nämnda fond. Sammanslagningen

av Växjö och Kalmar stift genomfördes den 1 augusti 1915.

Biskoparna, vilka ursprungligen icke ägde rätt till någon ersättningför

de kostnader deras tjänsteresor åsamkade dem, hava samtliga numera

— i likhet med landshövdingarna — fått rätt till fria resor på statens

järnvägar, en var inom sitt stiftsområde. Därutöver hava biskoparna i

de två nordligaste stiften under senare tid tillerkänts särskild förmån

av viss resekostnadsersättning. Sålunda medgav Kungl. Maj:t genom

särskilda beslut den 17 maj 1912 och den 28 januari 1916 biskopen i

Luleå stift O. Bergqvist rätt att tillsvidare från och nied år 1912 för

resor i tjänsteärenden till och från samt inom stiftets lappmarksförsamlingar

uppbära viss reseersättning, fastän utan rätt till dagtraktamente,

vilken ersättning skulle utgå av anslaget till lappmarks ecklesiastikverk.

Vidare förordnade Kungl. Majit den 30 maj 1919, i enlighet med till

riksdagen den 18 mars 1919 avlåten proposition, nr 377, som av riksdagen

bifallits enligt skrivelse den 2 maj 1919, nr 138, att biskoparna i

Härnösands och Luleå stift skulle vara berättigade att från och med år

1919 vid resor i tjänsteärenden inom respektive stift ur biskopslöneregleringsfonden

åtnjuta ersättning för kostnad för resa å enskild järnväg,

för användning av automobil, för skjuts eller båtlega samt för anlitande

av vägvisare och bärare. Slutligen medgav Kungl. Majit den 16 april

1926 biskopen Bergqvist i Luleå rätt att från och med den 1 augusti

1925 tillsvidare vid resor i tjänsteärenden till och från samt inom stiftets

lappmarksförsamlingar, utöver den jämlikt beslutet den 30 maj 1919

utgående ersättningen, åtnjuta traktamentsersättning med 13 kronor för

dag, att utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga

ändamål.

Jämlikt särskilda av riksdagen fattade beslut utgick ur biskopslöneregleringsfonden

för tiden intill den 1 juli 1922 dels till biskopen i Luleå

stift O. Bergqvist från och med år 1918 först krigstidstillägg och extra

krigstidstillägg och senare dyrtidstillägg å dennes — från biskopslöneregleringsfonden

utgående — löneförmåner, dels till biskopen i Härnösands

stift E. F. Lönegren från och med år 1919 dyrtidstillägg å den del (lönefyllnad

och prebendeersättning) av dennes löneförmåner, som tillkom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

honom från biskopslöneregleringsfonden, dels och till biskopen i Växjö

stift K. L. Lindberg från och med den 1 juli 1920 dyrtidstillägg å det

lönetillägg av 2,000 kronor, som i anledning av sammanslagningen av

Växjö och Kalmar stift tillkom denne biskop från biskopslöneregleringsfonden.

För samtliga dessa fall gällde, att dyrtidstillägget skulle utgå

efter enahanda grunder, som skulle hava tillämpats, därest biskopens avlöningsförmåner

bestritts av statsmedel. I fråga örn biskoparna Lönegrens och

Lindbergs dyrtidstillägg gällde därjämte den begränsningen, att till vardera

av dem ej fick utgå högre belopp än att summan av biskopens

avlöningsförmåner, inberäknat dyrtidstillägg, för år räknat uppgick högst

till det belopp, som skulle tillkommit biskopen, örn han av statsmedel

utnjutit en årlig avlöning, Lönegren av 12,000 kronor och Lindberg av

14.000 kronor. Jämlikt av riksdagen i skrivelse den 27 maj 1922, nr

181, lämnat medgivande tillerkändes förutnämnda tre biskopar genom

nådigt beslut den 15 juni 1922 dyrtidstillägg jämväl för tiden från och

med den 1 juli 1922 att, enligt samma grunder och samma bestämmelser

i övrigt som tidigare gällt, utgå tillsvidare, så länge dyrtidstillägg

utginge till befattningshavare i statens tjänst.

I skrivelse den 28 april 1925, nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition nr 134, medgav härefter riksdagen, att biskoparna Lönegren

och Bergqvist vardera finge från och med den 1 juli 1925, tillsvidare

och intill dess annorlunda kunde varda bestämt, från biskopslöneregleringsfonden

erhålla tillfällig löneförbättring med ett årligt belopp av

3.000 kronor, med skyldighet dock för Lönegren att vidkännas sådan

minskning i detta belopp, att hans samtliga avlöningsförmåner för år

icke överstege 15,000 kronor förutom dyrtidstillägg. Därvid bestämde

riksdagen tillika, att biskopen Lönegren från och med den 1 juli 1925

tillkommande dyrtidstillägg, vilket jämväl skulle beräknas å det belopp

Lönegren från biskopslöneregleringsfonden komme att åtnjuta såsom

tillfällig löneförbättring, ej finge utgå med högre belopp än att summan

av hans avlöningsförmåner, dyrtidstillägget inbegripet, för år räknat

uppginge till högst det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av

statsmedel åtnjutit en årlig avlöning av 15,000 kronor. I enlighet med

detta riksdagens beslut meddelade Kungl. Majit den 15 maj 1925 närmare

bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna örn dyrtidstillägg och tillfällig

löneförbättring voro för Lönegren i tillämpning intill dennes avgång

från ämbetet den 1 januari 1935 och äro för Bergqvist alltjämt

gällande. Biskopen Lindbergs ämbctstid utgick ar 1928, men den Lindberg

tillerkända förmånen av dyrtidstillägg hade, i följd av den därmed

förbundna maximeringsbestämmelsen i avseende a avlöningsförmånerna,

redan tidigare förlorat betydelse för honom. — I samtliga berörda fall

har dyrtidstillägget utgått enligt de grunder, som gällt för befattningshavare

vid statens s. k. oreglerade verk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

I särskild proposition, nr 52, innevarande år har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen medgiva, att nuvarande biskopen i Härnösands stift,

Torsten Bohlin, må från och med den 1 januari i år åtnjuta i huvudsak

enahanda förmåner av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg,

som tillkommo företrädaren i ämbetet, biskopen Lönegren.

I överensstämmelse med riksdagens och kyrkomötets beslut förordnade

Kungl. Majit genom kungörelse den 17 december 1926, nr 527, att som

avlösning av den biskoparna i stiften tillkommande nådårsrätten skulle

från och med den 1 maj 1927 till de biskopar, som bleve delaktiga i

prästerskapets änke- och pupillkassas försäkringsfond, ur biskopslöneregleringsfonden

utgå ett lönetillägg, motsvarande 1.5 procent av den med

vederbörande biskops befattning förenade kontanta lönen eller, där lönen

icke blivit så bestämd, det penningbelopp, som Kungl. Majit lagt

till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar, som grundade

sig på särskilda Kungl. Majits beslut. Där befattning innehades av biskop,

som ej blev delaktig i nämnda försäkringsfond, skulle prästerskapets

änke- och pupillkassa i stället för biskopen äga uppbära omförmälda

tillägg.

Genom kungörelse den 22 april 1927, nr 114, förordnade Kungl. Majit

dessutom, i enlighet med riksdagens och kyrkomötets medgivande, att

från biskopslöneregleringsfonden finge efter den 1 maj 1927 utgå två

emeritilöner till biskopar, vardera emeritilönen å 9,000 kronor, jämte

dyrtidstillägg därå. Genom kungörelse den 20 mars 1931, nr 39, förordnades

att från och med den 1 maj 1931 ytterligare en emeritilön finge från

fonden utgå. I

I fråga örn dispositionen av skogsavkastningen utöver husbehovet

från sätesgård, löningshemman eller annan boställsjord, som vid de särskilda

biskopsstolarna bibehållits, har under den gångna löneregleringstiden

förfarits mycket olika. I vissa fall har sådan behållen skogsavkastning

utan vidare tillfallit vederbörande biskop. I andra fall åter

har densamma influtit till de ecklesiastika boställenas skogsfond eller

till prästerskapets löneregleringsfond, vilka fonder genom 1910 års prästlönelagstiftning

överfördes till den nybildade kyrkofonden, eller ha dessa

skogsmedel använts till reparationer å biskopsfastigheterna eller, såsom

under senare tid merendels skett, antingen inlevererats till biskopslöneregleringsfonden

eller kommit att tillsvidare kvarstå oredovisade hos

domänstyrelsen såsom en fondens fordran. Vem som rätteligen ägt förfoga

över dylik skogsavkastning har hittills varit mycket tveksamt och

frågan örn dispositionen därav har länge varit föremål för uppmärksamhet.

Sedan dödsbodelägarna efter framlidna biskoparna i Växjö

stift N. J. O. H. Lindström och K. L. Lindberg på sin tid anhängig
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gjort rättegångar mot Kungl. Majit och kronan om rätt till skogsavkastning

från viss biskopen i nämnda stift på lön anslagen boställsjord

samt högsta domstolen den 8 oktober 1932 meddelat domar i dessa

mål, lärer emellertid numera få anses fastslaget, att ifrågavarande skogsavkastning

bör tillkomma vederbörande boställshavare. I enlighet härmed

har också — dels i följd av förberörda högsta domstolens domar,

dels jämlikt av Kungl. Majit i anslutning till dessa domar senare meddelade

beslut — ur biskopslöneregleringsfonden utbetalts dit tidigare

för biskopsfastigheter inlevererade skogsmedel. Sålunda hava i skogsmedel

och räntor därå till de förutnämnda dödsbodelägarna efter biskopar

i Växjö stift den 6 april 1933 utanordnats ur fonden, efter vissa

avdrag, tillhopa 204,289 kronor 6 öre samt därefter under åren 1933—

1935 till andra biskopar eller dessas rättsinnehavare ett flertal större

och mindre belopp, antingen från statskontoret direkt ur fonden eller

från domänstyrelsen omedelbart av de till skogsstaten influtna skogsmedlen.

Vidare har Kungl. Majit under senare tid genom särskilda beslut

föreskrivit, att det framtida virkesöverskottet utöver husbehovet

vid vissa ärkebiskopen samt biskoparna i Skara, Västerås och Växjö på

lön anslagna boställsfastigheter skall försäljas och att behållningen därå

skall tillfalla boställshavarna. Till de hemman och lägenheter, som för

närvarande äro anvisade för avlöning av biskoparna i Linköping, Strängnäs]

och Lund, finnes antingen ingen skog alls eller ej mer än som åtgår

för] husbehov och vid övriga biskopsstolar finnes överhuvud icke

någon boställsjord. — I detta samband må ock erinras örn att enligt

nådigt brev den 19 maj 1933 vissa vid ägoutbyte uppkomna skogslikvidmedel

från biskopen i Västerås stift å lön anslagna jordar fonderats

och förvaltas av domkapitlet därstädes, med rätt för tjänstinnehavaren

att uppbära därå upplöpande ränta.

Vidare har Kungl. Majit, jämlikt av riksdagen för ett vart år lämnade

medgivanden, för budgetåret 1933/1934 anvisat medel ur biskopslöneregleringsfonden

för anställande av sekreterare hos ärkebiskopen

samt för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 lämnat ärkebiskopen bidrag

från fonden till avlönande av sekreterarhjälp och andra särskilda

biträden. I proposition, nr 66, till innevarande års riksdag har Kungl.

Majit föreslagit, att anslag till enahanda ändamål måtte beviljas jämväl

för budgetåret 1936/1937.

Till sist må i detta sammanhang erinras örn att genom Kungl. Majits

beslut den 22 april 1927 fastställts provisorisk omreglering av lönen för

biskopen i Lunds stift. Till en närmare redogörelse härför skall jag

återkomma i det följande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

2 kap. Framställningar syftande till en reformerad ordning för

biskoparnas avlönande samt i anledning därav verkställda

utredningar.

I skrivelse den 28 mars 1913, nr 39, i anledning av en inom riksdagen

väckt motion (II: 116) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes

låta verkställa utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning

samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Till stöd härför anförde riksdagen, hurusom

densamma delade i motionen uttalad uppfattning, att de grunder för

biskoparnas avlöning, som fastställdes genom kungl, brevet den 15 juni

1861, icke längre kunde anses tillfredsställande, bland annat därutinnan,

att avkomsten av de åt biskoparna anslagna tionden, hemman och prebenden

dåmera otvivelaktigt uppginge till helt andra belopp än vad vid

nämnda tidpunkt beräknats. En förändring i avlöningsformen syntes

riksdagen därför böra äga rum och detta så mycket hellre, som, på sätt

i motionen påpekats, det icke torde förefinnas någon anledning att, sedan

det övriga prästerskapets avlöningar då reglerats efter nya grunder,

enbart i avseende å biskoparna bibehålla de gamla avlöningsformerna.

En reglering jämväl för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse med

berörda nya grunder syntes riksdagen alltså böra verkställas. Av denna

riksdagens uppfattning följde, att riksdagen, i likhet med vad i motionen

framhölls, ansåg, att de biskoparna på lön anslagna hemmanen

borde, i den man sådant kunde ske, indragas och avkastningen ingå till

biskopslöneregleringsfonden. Likaledes uttalade sig riksdagen för att de

församlingar, som då ännu voro biskoparna tilldelade såsom prebenden,

i allmänhet icke vidare borde bibehålla denna egenskap utan erhålla

särskild pastor.

Riksdagens härmed oförtydbart uttalade önskemål i förevarande ämne

föranledde Kungl. Majit att den 28 mars 1914 tillkalla dåvarande kanslirådet

H. Tigerschiöld att verkställa förberedande utredning beträffande

ny lönereglering för rikets biskopar. Med skrivelse den 31 juli 1916

överlämnade Tigerschiöld till chefen för ecklesiastikdepartementet utredning

i ämnet, vilken utredning dock icke kom att föranleda någon

Kungl. Majits framställning i ämnet. I fråga örn avlösningen av kvarvarande

prebenden hade emellertid Kungl. Majit, på sätt jag förut

nämnt, redan den 3 december 1915 avgivit proposition till riksdagen.

— På grund av de förändrade förhållanden, som sedermera inträtt, är

numera Tigerschiölds utredning i åtskilliga delar föråldrad, varför densamma

här icke torde behöva närmare refereras. I

I början av ar 1925 blev biskopsstolen i Lund ledig genom innehavarens

då timade frånfälle. Efter en med anledning därav inom riksdagen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

väckt motion (I: 52) hemställde riksdagen i skrivelse den 22 april 1925,

nr 122, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för en

reglering av biskopslönen i Lunds stift till en närmare överensstämmelse

med vad tidsförhållandena krävde. Riksdagen anförde därvid, bland

annat:

»Såsom i motionen erinrats, hemställde 1913 års riksdag örn utredning

rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning. Enligt vad

riksdagen har sig bekant, har en utredning i angivna hänseende blivit

verkställd, men har densamma ännu icke lett till någon åtgärd från

Kungl. Majits sida. Riksdagen håller för önskvärt, att det ifrågavarande

ämnet snart måtte bliva föremål för prövning och beslut av Kungl.

Majit, vare sig nu en dylik prövning bör grundas på den redan föreliggande

utredningen eller Kungl. Majit finner skäligt låta verkställa en

ny utredning i frågan.

Vad beträffar det nu motionsvis väckta förslaget örn reglering av biskopslönen

i Lunds stift, anser sig riksdagen böra hos Kungl. Majit

anhålla om åtgärders vidtagande för en reglering av sagda lön till närmare

överensstämmelse med vad tidsförhållandena kräva. Riksdagen

förutsätter vidare såsom självfallet, att Kungl. Majit i fullmakten för

blivande innehavare föreskriver skyldighet att vara underkastad den

förändring i lönevillkor, som kan bliva en följd av ny lönereglerings

genomförande.»

Riksdagens sålunda än en gång understrukna önskan örn utredning

av ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därvid särskilt gjorda

anhållan om en reglering av biskopens i Lund avlöning ledde i första

hand till sistnämnda frågas framläggande för 1926 års kyrkomöte.

Vid föredragning inför Kungl. Majit'' den 7 oktober 1926 av förslagtill

ny reglering av lönen för biskopen i Lunds stift framhöll dåvarande

departementschefen, bland annat, att frågan örn ny lönereglering för

biskoparna länge varit aktuell och att så gott som alla de vederbörande,

vilka yttrat sig angående omreglering av biskopslönen i Lunds stift,

understrukit dess samband med frågan örn en allmän reglering av biskoparnas

löner samt att det till och med från åtskilliga håll bestämt avstyrkts,

att man då skulle verkställa en isolerad lönereglering för en

biskop. Departementschefen omnämnde vidare i detta sammanhang, att

farhågor uttalats särskilt för att en då fastställd lönereglering för en

biskop skulle kunna verka prejudicerande, när lönereglering komme att

verkställas för de övriga biskoparna, i det att man då skulle hava fastlåst

grunderna för såväl beräkningen av avlöningsbeloppens storlek som

siittet för deras utgörande utan att detta föregåtts av nödvändiga undersökningar

rörande de olika stiftens säregna förhållanden eller möjligheten

för de befintliga avlöningstillgångarna att bära kostnaderna för

en lönereglering efter sålunda bestämda principer. Härefter fortsatte

departementschefen:

»När jag trots dessa betänkligheter ansett mig böra redan nu inför

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Kungl. Maj:t framlägga frågan om en reglering av Lundabiskopens lön,

beror detta främst därpå, att frågan örn en allmän lönereglering för

biskoparna — såsom jag tidigare framhållit vid min anmälan inför Kungl.

Majit av frågan örn beredande av emeritilöner åt biskopar — synes vara

av jämförelsevis svårlöst beskaffenhet, och att den i ärendet verkställda

utredningen numera är i vissa avseenden föråldrad. Fastän det är min

avsikt att inom en nära framtid upptaga denna fråga till förnyad omprövning,

torde det därför komma att dröja någon tid, innan framställning

till riksdag och kyrkomöte kan göras örn ny definitiv lönereglering

för biskoparna.

Enligt mitt förmenande är den i riksdagens skrivelse av år 1925 uttalade

åsikten, att löneförmånerna vid biskopsstolen i Lunds stift böra

regleras till en närmare överensstämmelse med vad tidsförhållandena

kräva, så väl grundad — behovet av en reglering av lönen har icke

förnekats av någon av de i ärendet hörda myndigheterna — att jag

icke ansett det vara försvarligt att låta med nämnda lönereglering anstå

under den tid, som, enligt vad jag nyss anfört, måste förflyta, innan

den allmänna löneregleringen kan bliva genomförd.»

Från dessa utgångspunkter betonade departementschefen uttryckligen,

att den lönereglering, som han därvid föreslog, måste betraktas uteslutande

som ett provisorium och att de i densamma meddelade föreskrifterna

icke på något sätt finge anses som prejudicerande för en kommande

definitiv lönereglering. I avseende å normerna för löneregleringen

med dess provisoriska karaktär ansågs det riktigast att anknyta till

tankegången i 1859 års proposition och således dels fastställa det belopp

i penningar, vartill biskopslönen i Lund, med hänsyn tagen till förhandenvarande

tidsförhållanden, borde uppgå, dels uppskatta det sannolika

framtida årliga medelvärdet av avkastningen från var och en av

biskopsstolen för det dåvarande anslagna avlöningstillgångar, dels ock

slutligen från biskopslönen avskilja och till biskopslöneregleringsfonden

överföra sagda avkastning i den mån den icke beräknades vara erforderlig

för uppbringande av biskopslönen till fastställt belopp.

Efter det verkställd undersökning fastställt möjligheterna för den provisoriska

löneregleringens formella genomförande, lämnades i förslaget

en närmare redogörelse för de grunder, vilka borde följas vid fastställandet

av den provisoriska löneregleringen. I avseende å de avlöningstillgångar,

som borde anlitas för lönens bestridande, ansågs, att man

borde —- i den mån så erfordrades — taga i anspråk avkastningen av

den fasta egendom, som för det dåvarande vore anslagen biskopsstolen,

medan åter vissa andra biskopens löneförmåner, vilka icke härflöto från

den fasta egendomen, skulle frångå biskopsstolen, exempelvis den biskopen

från biskopslöneregleringsfonden tillkommande ersättningen för kyrkotionde

och studieskatt samt för mistad avkomst från Lomma förutvarande

prebendepastorat. Vad anginge det belopp, vartill lönen borde

fastställas, kunde enligt departementschefens mening olika meningar göra

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

sig gällande. Sålunda orsakades en särskild svårighet av det förhållandet,

att det nu gällde att bestämma en enstaka biskopslön utan möjlighet

att verkställa en önskvärd avvägning gent emot avlöningsförmånerna

för andra biskopar. Departementschefen ansåg dock ett av kammarkollegiet

i dess i ämnet avgivna utlåtande föreslaget belopp å 28,000

kronor kunna godtagas.

Till svar å det förslag, som sålunda underställdes kyrkomötet, anförde

mötet i skrivelse den 2 november 1926, nr 26, bland annat:

»Ehuru många betänkligheter såväl av rättslig som av praktisk natur

otvivelaktigt förefinnas mot att, innan lönereglering för samtliga biskopar

i ett sammanhang vidtages, provisoriskt reglera löneförhållandena

för allenast en biskopsstol, anser sig kyrkomötet dock under föreliggande

förhållanden icke böra motsätta sig den föreslagna provisoriska löneregleringen

för biskopen i Lund. Kyrkomötet godtager i allt huvudsakligt

de föreslagna regleringsvillkoren, därvid kyrkomötet emellertid

vågar hysa den förvissningen, att Kungl. Maj:t skall finna angeläget

tillse, det vid värderingen av de fastigheter, från vilkas avkastning den

provisoriska lönen skall utgå, iakttages nödig varsamhet, så att biskopen

må vara, så vitt möjligt, försäkrad örn att lönebeloppet icke kommer

att nedgå under det beräknade.

För att icke föregripa resultatet av en framtida utredning rörande

den rättsliga naturen av de fastigheter, vilkas avkastning under provisoriitiden

kommer att frångå biskopen, synes det kyrkomötet riktigast,

att de från nämnda fastigheter inflytande beloppen icke tillföras biskopslöneregleringsfonden

utan under tiden för de provisoriska anordningarna

bokföras som en särskild fond. För att tydligare utmärka, att det nu

föreslagna provisoriet avser hela tiden, intill dess reglering sker för samtliga

biskopsstolar, så att icke biskopen i Lund skulle kunna, mot vad

avsikten är, möjligen anses skyldig att före nämnda tidpunkt underkasta

sig en eventuell ny separat lönereglering, har en ringa omredigering

föreslagits i bestämmelsernas inledande stadgande.» I

I den kungl, proposition, nr 24, som i ärendet sedermera förelädes

1927 års riksdag, berörde föredragande departementschefen kyrkomötets

sålunda framförda förslag örn avsättande till en särskild fond av de

från biskopslönen avskilda inkomstmedlen. Ändamålsenligheten därav

syntes departementschefen kunna starkt ifrågasättas. Han förklarade

sig dock ej vilja direkt motsätta sig, att den av kyrkomötet föreslagna

anordningen provisoriskt accepterades, enär frågan örn dispositionen av

den biskopslönen i Lund frånskilda fastighetsavkastningen givetvis komme

att bliva föremål för förnyad prövning vid blivande reglering av lönerna

för samtliga biskopar. I propositionen föreslog Kungl. Majit riksdagen

att för dess del medgiva, att lönen för biskopen i Lunds stift måtte

från och med den tid, som Kungl. Majit bestämde, dock tidigast från

och med den 1 maj 1927, intill dess grunder för en ny definitiv lönereglering

för samtliga rikets biskopar blivit fastställda och trätt i tilllämpning,

såsom ett för nämnda tid gällande provisorium regleras på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

föreslaget sätt enligt i propositionen närmare angivna grunder. I skrivelse

den 1 april 1927, nr 102, anmälde riksdagen, att densamma icke

haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag. Efter vederbörlig utredning

förordnade Kungl. Maj:t den 22 april 1927, att lönen för biskopen

i Lunds stift skulle från och med den 1 maj 1927, intill dess grunder

för en ny definitiv lönereglering för samtliga rikets biskopar blivit

fastställda och trätt i tillämpning, såsom ett för nämnda tid gällande

provisorium regleras enligt i huvudsak följande grunder:

1. Biskopen i Lunds stift skulle såsom lön bekomma — förutom fri

bostad i dåvarande biskopshuset samt dispositionsrätt över den till biskopshuset

hörande trädgården — avkomsten av vissa uppräknade, till

biskopsstolen anslagna hemman, lägenheter och jordar.

2. Från biskopslönen skulle avskiljas avkomsten av övriga, likaledes

uppräknade, till biskopsstolen då anslagna hemman, lägenheter och jordar.

De från biskopslönen sålunda avskilda inkomsterna skulle överlämnas

till statskontoret för att förvaltas såsom en särskild fond, benämnd

Lunds biskopslönemedels besparingsfond, till vilken jämväl skulle

läggas en av domkapitlet i Lund jämlikt nådigt brev den 31 januari

1908 förvaltad fond å 6,318 kronor 70 öre, utgörande expropriationsmedel

för mark, som för anläggning av Lund—Revinge järnväg tagits

i anspråk från vissa biskopsstolen anslagna hemman.

3. Samtliga de omförmälda hemmanen, lägenheterna och jordarna

skulle i författningsenlig ordning utarrenderas.

4. Biskopen då'' tillkommande ersättning för kyrkotionde och studieskatt

samt för avkomst av Lomma församlings prebendepastorat skulle

besparas biskopslöneregleringsfonden.

5. Det till biskopen utgående s. k. cathedraticum skulle upphöra.

Vid 1929 års kyrkomöte väcktes, i motion nr 21, förslag, att kyrkomötet

skulle hos Kungl. Majit anhålla om vidtagande av sådan ändring

i de gällande reglerna för biskops tillträde till ämbete, lön och bostad,

att biskop finge tillträda dessa förmåner i samma ordning, som gällde

för statens motsvarande högre tjänster.

Redan tidigare hade till Kungl. Majit gjorts framställningar, avseende

tillerkännande åt biskop av ersättning i en eller annan form för tid,

varunder biskopen varit i utövning av sitt ämbete, innan för honom

rätten att uppbära biskopslönen inträtt. I enskilda fall gjorda ansökningar

i sådant syfte hade av Kungl. Majit avslagits. År 1928 uppdrog

emellertid chefen för ecklesiastikdepartementet åt dåvarande tillförordnade

kammarrådet G. Nyborg att inom departementet biträda

vid utredning av denna fråga. Resultatet av den i följd därav verkställda

utredningen framlade Nyborg i en den 22 december 1928 dagtecknad

promemoria angående biskopslöneregleringsfondens tillkomst och

användning, särskilt med hänsyn till möjligheten att ur fonden bevilja

anslag till avlönande av utnämnd biskop för tid, innan denne ägde

uppbära biskopslönen. I häröver avgivet utlåtande framhöllo kammar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

kollegiet och statskontoret, att biskop, som inträdde i ämbetets utövning,

innan lönen tillfälle honom, — även om han i flera fall kanske

vore i tillfälle att behålla en stor del av den lön, som utginge för hans

förra tjänst, och i enstaka fall till och med ej ens behövde därå vidkännas

något avdrag — i sitt nya ämbete alltid bomme att åsamkas

särskilda kostnader, som enligt gällande ordning icke bleve honom ersatta.

Ämbetsverken uttalade tillika, att ett uteblivande av biskopslönen

under en längre tid finge anses ha varit lättare att bära för en

biskop med den oreglerade lön, som tillkommit denne före den på nådiga

brevet den 15 juni 1861 grundade löneregleringen, än vad förhållandet

vore med den i regel reducerade lön, som numera tillkomme biskoparna.

Det syntes därför ämbetsverken befogat att påstå, att gottgörelse

åt biskop i de fall, varom här vore fråga, utgjorde en sådan,

i 8:o punkten av grunderna för löneregleringen avsedd utgift, som bleve

en »nödvändig följd» av löneregleringen. Då därjämte, eftersom 1861

års bestämmelser avsågo att tillförsäkra biskop en viss lön, men en

längre tids fullgörande av biskopsämbetet utan lön innebure en på förhand

gjord förbrukning av lönen för de följande åren, billighetsskäl

talade för att sådan gottgörelse medgåves, syntes det ämbetsverken fullt

tillrådligt att i förekommande fall tillerkänna biskop dylik gottgörelse

ur biskopslöneregleringsfonden.

I anledning av förutberörda vid 1929 års kyrkomöte i denna fråga

väckta motion, nr 21, förklarade kyrkomötet i sin till Kungl. Maj:t avlåtna

skrivelse den 28 oktober 1929, nr 8, att kyrkomötet icke kunnat

biträda motionärens förslag till frågans lösning och hemställde mötet,

att Kungl. Majit ville, i anslutning till vad ämbetsverken i sitt förut

återgivna utlåtande föreslagit, i förekommande fall från biskopslöneregleringsfonden

bevilja skälig ersättning åt utnämnd biskop för tid, varunder

han vore i utövning av sitt ämbete, intill dess han ägde tillträda

biskopslönen.

Med anledning av denna kyrkomötets skrivelse uppdrog Kungl. Majit

den 17 oktober 1930 åt dåvarande statssekreteraren A. G. M. Munck

af Rosenschöld att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet biträda

med utredning av berörda fråga. Sådan utredning har därefter

av Munck af Rosenschöld avgivits med skrivelse den 4 december 1930.

Enligt utredningen har jämväl nämnde sakkunnige kommit till den uppfattningen,

att hinder icke förelåge för beviljande åt biskop i fall, som

förut nämnts, av skälig ersättning ur biskopslöneregleringsfonden. Genom

beslut den 30 augusti 1932 har Kungl. Majit därefter, med stöd

av de i förevarande fråga sålunda förebragta utredningarna, i ett antal

fall — efter därom gjorda framställningar — medgivit, att till biskop

finge för tid, varunder han trätt i utövning av sitt ämbete, men innan

han tillträtt biskopslönen, utgå ur biskopslöneregleringsfonden viss er
Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 sami. Nr 2/^2. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

sättning för av biskopen vidkända kostnader, dels såsom hyresersättning,

dels ock såsom ersättning för resor, för avlönande av ämbetsbiträde

eller för mistade löneförmåner.

Vid 1929 års kyrkomöte väcktes därjämte en motion, nr 52, varuti

dåvarande biskopen i Strängnäs Sam. Städener — betonande vikten av

att biskoparna snarast erhölle en tidsenlig lönereglering samt lämpligheten

av att kyrkomötet biträdde riksdagens tidigare uttalade önskan

om förslag därtill — föreslog, att kyrkomötet måtte till Kungl. Majit

hemställa örn utarbetande och framläggande snarast möjligt av förslag

till grunder för genomförande av ny reglering av biskoparnas löner. I

skrivelse den 2 november 1929, nr 27, förklarade sig kyrkomötet, som,

i likhet med vad föredragande departementschefen framhållit år 1926,

fann denna fråga vara av svårlöst beskaffenhet, anse, att motionens

beaktansvärda syfte bäst tillgodosåges genom att — i avvaktan på en

definitiv lönereglerings genomförande — provisoriska tilläggslöner tillerkändes

de biskopar, som prövades vara i behov av löneförbättring.

För detta sitt förslag fann kyrkomötet ett ytterligare stöd i det förhållandet,

att för det övriga prästerskapet — jämlikt beslut av 1929

års riksdag och kyrkomöte —■ provisoriska tilläggslöner beviljats i avvaktan

på den under utredning varande definitiva löneregleringen. Vidare

erinrades om att riksdagen vid några tillfällen tillerkänt biskopar

tillfällig löneförbättring utöver de av tidigare riksdagar fastställda lönerna.

Härvid framhölls även, att för biskopsämbetet i Lund provisorisk

lönereglering blivit år 1927 fastställd. — Kyrkomötet anförde i

detta sammanhang:

»När det då för kyrkomötet gällt att taga ståndpunkt till frågan örn den

lönenivå, som borde göras till utgångspunkt för beräkningen av de sålunda

ifrågasatta provisoriska tilläggslönerna, har kyrkomötet ansett sig böra

lämna åsido åtskilliga synpunkter, som vid en definitiv lönereglering givetvis

måste komma i betraktande; så exempelvis å ena sidan de avsevärda

kostnader, som biskop måste vidkännas för uppvärmning och möblering av

biskopsgård, för fastighetsskatt samt för sina talrika, av tjänsten föranledda

resor inom stiftet eller till huvudstaden, men å andra sidan också det förhållandet,

att biskoparna för närvarande — i likhet med det övriga prästerskapet

— icke erlägga några avgifter för sin egen pensionering.

I stället har kyrkomötet — givetvis utan att på något sätt vilja föregripa

det resultat vartill den blivande utredningen rörande de definitiva lönerna

kan komma — funnit sig kunna utgå från att en biskop under övergångstiden

icke borde behöva åtnöjas med en avlöning lägre än den, som för närvarande

tillkommer landshövding, d. v. s. förutom fri bostad 21,000 kronor.

Enligt vad kyrkomötet inhämtat, är det för närvarande fem biskopar,

som åtnjuta löner, understigande det av kyrkomötet sålunda såsom skäligt

befunna beloppet, nämligen de i Strängnäs, Göteborg, Karlstad, Härnösand

och Luleå. För uppbringande av nu nämnda biskopslöner till ovanberörda

belopp skulle nästkommande år såsom provisoriska tilläggslöner erfordras

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i runt tal 18,000 kronor, fördelade med 3,000 kronor på en var av biskoparna

i Göteborg och Karlstad samt 4,000 kronor på en var av biskoparna

i Strängnäs, Härnösand och Luleå.

Med hänsyn till att åtskilliga biskopslöners storlek är beroende på medelmarkegångspriset,

torde man emellertid böra räkna med, att kommande år

ett något högre belopp tilläventyrs skulle kunna erfordras. I varje fall torde

man dock hava fog för att fastslå, att ett högre belopp än 20,000 kronor

icke tarvas.

Medlen härför böra givetvis bestridas ur biskopslöneregleringsfonden.

Med hänsyn till att det här endast är fråga om ett provisorium, finner

kyrkomötet inga betänkligheter föreligga mot att fonden skall kunna bära

denna ökade utgift.»

I anslutning till vad sålunda anförts anmälde kyrkomötet, att kyrkomötet

för sin del medgivit, att ur biskopslöneregleringsfonden finge — i avvaktan

på fastställandet och ikraftträdandet av ny definitiv lönereglering

för biskoparna — utgå från och med den dag Kungl. Maj:t bestämde ett

årligt belopp av högst 20,000 kronor att av Kungl. Majit i huvudsaklig

överensstämmelse med i skrivelsen angivna grunder och de närmare bestämmelser,

Kungl. Majit kunde finna skäligt meddela, såsom provisoriska

tilläggslöner tilldelas lågt avlönade biskopar.

Örn åtgärder för tilldelande av dylika tilläggslöner åt vissa biskopar har

ock allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse i maj 1930 gjort

framställning hos Kungl. Majit. I

I en vid 1931 års riksdag väckt motion (I: 8) anhölls, att riksdagen ville

hemställa, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning rörande ändrade

grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor

samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Med föranledande av motionen införskaffade riksdagens statsutskott

från rikets biskopar uppgifter för vart och ett av ecklesiastikåren 1924

—1930 å sammanlagda beloppet av inkomster, vilka härflutit från en

vars ämbete. De erhållna uppgifterna, vilka i de fall, då vederbörande

icke innehaft biskopsämbetet under hela den ovan angivna tiden, lämnats

för den tid ämbetet innehafts, sammanställdes i en tablå och ett

sammandrag (bil. 1 och 2 till statsutskottets utlåtande den 15 maj 1931,

nr 144). — I underdånig skrivelse den 27 maj 1931, nr 261, anförde

riksdagen i anledning av motionen, bland annat, följande:

»Såsom i motionen erinrats, har riksdagen redan år 1913 hos Kungl.

Majit anhållit örn verkställandet av en utredning rörande ändrade grunder

för biskoparnas avlöning. Med anledning härav igångsattes — såsom

jämväl i motionen erinrats — inom ecklesiastikdepartementet en utredning

i ämnet, men av olika anledningar har resultatet av densamma ej

kommit att framläggas för riksdagen. Vid en jämförelse nied de ovan

nämnda, nu införskaffade uppgifterna framgår för övrigt, att berörda

utredning numera är i väsentliga avseenden föråldrad.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

De skäl, som föranledde 1913 års riksdag att göra sin ovanberörda

framställning hos Kungl. Majit, föreligga enligt riksdagens uppfattning

i det stora hela allt fortfarande. De inhämtade uppgifterna rörande de

olika biskoparnas löneinkomster under senare år belysa, hurusom den

metod för beräkningen och bestridandet av ifrågavarande avlöningsförmåner,

vilken allt fortfarande beträffande de flesta biskopsstolarna kommer

till användning, medför betydande växlingar år från år i den till

varje särskild befattningshavare utgående reallönen. Härjämte hava under

årens lopp ej oväsentliga förskjutningar ägt rum i fråga om det inbördes

förhållandet mellan de olika biskoparnas löner, något som givetvis

icke varit avsett, när rikets ständer år 1860 fastställde de grunder, enligt

vilka biskopslönerna ännu i huvudsak utgå. Genom att vidare vid

de olika biskopstjänsterna befattningshavarnas utgifter för tjänstebostäder,

representation m. m. avsevärt variera, utan att någon anpassning

av lönen efter dessa förhållanden skett, framträder än starkare

oregelmässigheten i det nuvarande lönesystemet. I det hela måste berörda

system anses otidsenligt, utan önskvärd stadga och till sina verkningar

ofta orättvist. Riksdagen anser därför kravet på en reglering på

detta område befogat och vill följaktligen bifalla motionärens yrkande

om en förnyad framställning i sådant hänseende från riksdagens sida.

Några ytterligare direktiv för en utredning i ämnet utöver dem, som

kunna anses ligga i den ovan framförda kritiken av det nuvarande systemet,

anser sig riksdagen icke böra lämna. Utredningen torde enligt

riksdagens mening i övrigt böra ske helt förutsättningslöst, med beaktande

jämväl av de andra frågor, som med saken äga sammanhang.»

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, med bifall till

motionen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande

ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande

frågor samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Efter nådigt bemyndigande den 18 juli 1931 tillkallade dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet borgmästaren T. W. Linder att såsom

sakkunnig inom departementet biträda med utredning rörande

ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande

frågor. Efter fullgjort uppdrag överlämnade Linder med skrivelse den

20 januari 1932 till departementschefen »Utredning och förslag rörande

ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande

frågor» (st. off. utr. 1932: 17). I denna utredning har den sakkunnige

till besvarande upptagit frågan om vilka principer, som vid ett nyordnande

av biskoparnas avlöningsförhållanden kunde uppställas i fråga örn

dispositionen av de för biskoparnas avlöning förefintliga avlöningstillgångarna.

Enligt den sakkunniges bedömande förefunnes härvid två

utvägar, för vilka han redogör sålunda:

»Den ena, som i huvudsak ansluter sig till grundtankarna i det av

1927 års prästlönesakkunniga beträffande det territoriella prästerskapets

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts propositicm Nr 242.

avlönande framlagda förslaget, är den, att samtliga till biskoparnas avlönande

förefintliga tillgångar, av vad slag de vara må, hopsamlas i en

central fond, biskopslöneregleringsfonden, varifrån samtliga löner sedan

skola utbetalas. Den andra utvägen, som i sina grunddrag bygger på

samma princip som nu gällande lönereglering för biskoparna och som

ganska nära ansluter sig till de av 1931 års prästlönesakkunniga framlagda

förslagen, innebär ett bibehållande i den mån detta är möjligt

inom ramen av de utmätta lönebeloppen vid varje biskopsstol av de

till densamma anslagna avlöningstillgångarna av olika slag. Överskjuter

avkomsten av de till biskopsstolen anslagna lönetillgångarna det för ämbetet

beräknade lönebeloppet, skall det överskjutande beloppet ingå till

biskopslöneregleringsfonden. Om å andra sidan nämnda avkomst icke

är tillräcklig eller, såsom fallet är i Luleå, saknas, skall lönen, i den

mån sådant är erforderligt, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.»

I fråga örn biskoparnas blivande ställning i lönehänseende förordades

av Linder, att lönebestämmelserna för biskoparna skulle i tillämpliga

delar bliva lika med dem, som gällde för rikets landshövdingar. — I

anslutning till de, i avseende å dispositionen av avlöningstillgångarna,

angivna utvägarna uppgjorde Linder alternativa förslag till grunder,

enligt vilka biskoparnas löner för framtiden borde regleras. Dessa förslag

»Alternativ A» (de förefintliga avlöningstillgångarna bibehållas fortfarande

i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna) samt »Alternativ

B» (centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna avlöningstillgångarna)

torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende (Bil. A). Till vad Linder därunder i särskilda avseenden

föreslagit torde jag i det följande få återkomma.

Den av Linder förordade principen om biskoparnas likställighet i lönehänseende

med landshövdingarna har i huvudsak biträtts eller lämnats

utan erinran i de yttranden, som över utredningen avgivits av domkapitlen

och de då i tjänst varande biskoparna, av länsstyrelserna i de

län, där stiftsstad är belägen, samt av kammarkollegiet och statskontoret.

I sitt den 19 februari 1932 avgivna gemensamma utlåtande över

Linders förslag förklarade de två sistnämnda ämbetsverken, att de, därest

lönereglering för biskoparna ansåges böra genomföras med anlitande av

de åt biskoparna dittills anslagna lönetillgångarna, funnit en sådan reglering

böra i huvudsak ordnas enligt det av den sakkunnige framlagda

förslaget alternativ B. Ämbetsverken anförde emellertid därjämte följande:
»Den

sakkunnige har, såsom förut erinrats, vid framläggandet av sitt

förslag förutsatt, att samtliga de till biskoparnas avlönande anvisade

avlöningstillgångarna skulle bibehållas som gemensam avlöningstillgång

för biskoparna och att några nya avlöningstillgångar därutöver ej skulle

anvisas.

Enligt såväl den sakkunniges som framför allt ämbetsverkens beräkningar

skulle en ny lönereglering för biskoparna åtminstone icke förr än

framdeles kunna till hela den utsträckning, som enligt ämbetsverkens

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts ''proposition Nr 242.

uppfattning synes önskvärd, genomföras med anlitande av de för biskoparna

för närvarande anvisade tillgångarna.

Särskilt med hänsyn härtill, men även i betraktande därav att biskoparna

och meniga prästerskapet tillsammans bilda en kår med gemensamma

uppgifter, framställer sig till besvarande frågan huruvida något

hinder skulle möta att lösa biskoparnas löneregleringsfråga på det sätt,

att de avlöningstillgångar, som äro anslagna biskoparna, sammanfördes

med de avlöningstillgångar, som tillkomma det territoriella prästerskapet,

eller med andra ord att biskopslönefonden förenades med kyrkofonden

med åliggande för denna fond att ansvara jämväl för tillhandahållandet

åt biskoparna av samtliga de dessa tillkommande löneförmåner.

Genom en sådan åtgärd skulle all tveksamhet rörande möjligheten att

finansiera biskopslönerna vara undanröjd, programmet för biskoparnas

avlöning skulle kunna från början genomföras i sin fulla utsträckning

och frågan örn förändring av rikets indelning i stift skulle icke behöva

lämnas oavgjord allenast på grund av brist på möjligen erforderliga avlöningstillgångar.

Bland invändningar, som kunna förväntas framkomma mot detta förslag,

torde den mest vägande måhända bliva den, att en sådan sammanslagning

av de skilda avlöningstillgångarna, som nyss nämnts, skulle

kunna medföra, att församlingsbidragen till prästerskapets avlöning bleve

något högre än fallet vore om sammanslagningen icke ägt rum. Frånsett

att en sådan höjning i församlingsbidragen säkerligen skulle bliva

ytterst obetydlig, kan gent emot en sådan invändning framhållas, att

biskoparnas verksamhet till väsentlig del tillgodoser församlingarnas

kyrkliga intressen.

För ett förslag i sådan riktning som nyss sagts kräves emellertid en

utredning, som ämbetsverken icke haft tillfälle att nu verkställa.»

Under åberopande av vad de sålunda framhållit, hemställde ämbetsverken

till sist, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes förordna örn utredning

rörande möjligheten och lämpligheten av biskopslöneregleringsfrågans

lösning på grundvalen av att de biskoparna nu anslagna lönetillgångarna

inginge till kyrkofonden, med skyldighet för denna fond att

bestrida kostnaderna för biskoparnas avlöning, eller, om Kungl. Majit

ej funne skäl därtill, för riksdag och kyrkomöte framlägga förslag till

grunder för lönereglering för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse

med det av borgmästaren Linder angivna alternativet B med vissa ändringar

och tillägg, som av ämbetsverken förordats.

Genom beslut den 4 november 1932 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet

att efter hörande av samtliga biskopar och domkapitel samt

i samråd med statskontoret verkställa utredning rörande biskoparnas

avlönande med anlitande av samtliga de för det högre och lägre prästerskapet

anslagna avlöningstillgångar. Därvid skulle av ämbetsverken

jämväl beaktas av kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Majit den 1 september

1932, nr 32, berörd fråga örn anskaffande av medel till iordningställande

och underhåll av biskopshusen. Sedan dylik utredning av

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ämbetsverken verkställts, avgåvo dessa, i underdånig skrivelse den 23

december 1933, gemensamt utlåtande i ämnet. Med skrivelsen överlämnades

tillika en för utredningen inom kammarkollegiet utarbetad, den

25 september 1933 dagtecknad promemoria, innefattande, jämte motivering,

en serie författningsutkast, syftande — förutom till omläggning

av sättet för biskopslönernas finansiering i enlighet med det i Kungl.

Maj:ts nyssberörda beslut angivna programmet — till en fullständig

avveckling för biskoparnas del av det rådande naturaavlöningssystemet

och därjämte till erforderlig utjämning mellan ifrågavarande befattningshavare

av de dem tillkommande avlöningsförmånerna. Det i promemorian

framlagda förslaget till författningsbestämmelser torde såsom

bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. B).

Spörsmålet örn en allmän reglering av biskoparnas löner har härefter

inom kyrkomötet varit föremål för ytterligare behandling i anledning

av en vid 1934 års kyrkomöte i detta ämne väckt motion, nr 40. På

sätt framgår av kyrkomötets skrivelse till Kungl. Majit den 3 december

1934, nr 33, fann sig emellertid kyrkomötet böra, under åberopande av

vad kyrkolagsutskottet i sitt betänkande nr 33 anfört gentemot motionärens

i frågan gjorda huvudyrkande, för det dåvarande inskränka sig till

att — i överensstämmelse med vad 1929 års kyrkomöte på sin tid hemställt

— förorda i motionen jämväl framfört förslag örn provisoriska

tilläggslöner åt vissa biskopar. I sitt betänkande förmälte sig kyrkolagsutskottet

visserligen livligt understryka önskvärdheten av att frågan

örn en allmän biskopslönereglering bringades till sin lösning så fort förhållandena

det medgåve. I anseende till de svårigheter, som enligt utskottets

förmenande vore därmed förbundna, och den därav betingade

omöjligheten att då förutse, när en dylik åtgärd kunde genomföras,

ansåg sig utskottet dock icke kunna förorda, att kyrkomötet följde motionärens

förslag att begära en definitiv lönereglering för biskoparna.

Medan det av kammarkollegiet och statskontoret framlagda och av

motionären för sitt huvudyrkande åberopade, på de tidigare utförda

omfattande utredningarna i frågan grundade förslaget syftade till att

åvägabringa en omedelbar och allmän utjämning i lönesättningen, fann

sig fördenskull kyrkolagsutskottet däremot böra kraftigt understryka

vikten av att den av kyrkomötet år 1929 anvisade vägen för frågans

temporära lösning först beträddes. I stället för att, i enlighet med ämbetsverkens

förslag, söka — genom beskärning av de högre och högsta

lönebeloppen vid vissa biskopstjänster — upphjälpa lönenivån vid de

andra biskopstjänster, där denna nivå genom icke förutsedda faktorer

kommit att stanna under ett givet, såsom skäligt ansett löneminimum,

gick alltså det av utskottet och därefter av kyrkomötet förordade förslaget

ut på att — utan reduktion eller begränsning i övrigt uppåt av

de efter konjunkturerna växlande högre biskopslönerna — bereda sär
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

skilda provisoriska tilläggslöner åt de biskopar, vilkas löneinkomster

nnderstege visst belopp.

I samma skrivelse, den 3 december 1934, nr 33, vari kyrkomötet —

på sätt nu berörts — förordat viss provisorisk lönereglering för biskoparna,

har 1934 års kyrkomöte därjämte till Kungl. Maj:t anmält, att

mötet för sin del godkänt i motion, nr 17, vid mötet väckt förslag om

tillerkännande åt biskop av ett fast resanslag å lägst 1,500 och högst

3,000 kronor örn året såsom bidrag till kostnad för av biskopen företagna

tjänsteresor. Till stöd för detta förslag anfördes av kyrkolagsntskottet

i dess förutberörda betänkande, nr 33, vilket jämväl i denna

fråga av kyrkomötet åberopades, bland annat:

»Då enighet synes råda örn att vid en definitiv lönereglering samtliga

biskopar skola erhålla ersättning för ämbetsresor samt den provisoriska

tilläggslön, som nu föreslås, för de lägst avlönade biskoparna icke medför

de förmåner, som vid en definitiv reglering torde komma dem till

del, kan utskottet för sin del icke finna annat än att, i avvaktan på

att vid definitiv lönereglering reseersättning tilldelas alla biskopar, redan

nu i samband med den provisoriska löneregleringen rätt till reseersättning

bör tillerkännas de biskopar, vilkas löneförmåner icke äro så stora,

att särskild reseersättning icke skäligen bör ifrågakomma.»

Det sålunda förordade resanslaget skulle, enligt det av kyrkomötet godkända

förslaget, gäldas av kyrkofonden.

Genom beslut den 20 juni 1935 har Kungl. Majit sedermera uppdragit åt

kammarrådet T. H. Wohlin att, med beaktande av de kyrkliga avlöningstillgångarnas

nuvarande och för den närmaste framtiden beräkneliga ställning

samt under hänsynstagande till det möjliga sambandet mellan den

förevarande och andra numera aktualiserade reformfrågor inom området

för den kyrkliga ekonomien, företaga den överarbetning av de med kammarkollegiets

och statskontorets förberörda skrivelse avgivna förslagen, vartill

omständigheterna kunde giva anledning. Efter fullgörandet av det honom

sålunda lämnade uppdraget har kammarrådet Wohlin den 15 november

1935 avlämnat av honom utarbetade förslag till författningsbestämmelser

i ämnet med därtill hörande motiv. Över dessa förslag hava kammarkollegiet

och statskontoret samt direktionen för prästerskapets änkeoch

pupillkassa blivit hörda. Förslagen torde få såsom bilaga fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. C).

3 kap. Biskoparnas nuvarande löneinkomster och för

biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.

Sedan jag förut redogjort för de för biskoparna gällande löneregleringsbestämmelsernas

tillkomst och innehåll ävensom för huvuddragen av under

senare tid framkomna reformkrav i avseende å det för nämnda befattningshavare

sålunda rådande lönesystemet, torde jag nu få avsluta denna histo
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

riska översikt med en kortfattad sammanställning av inhämtade uppgifter

rörande biskoparnas nuvarande löneinkomster och redogörelse för de särskilda

tillgångar, som för närvarande i första hand äro disponibla för biskoparnas

avlönande och för vad därmed sammanhör.

Biskoparnas nuvarande löneinkomster.

På sätt tidigare omnämnts, ha under senare tid företagits upprepade

undersökningar rörande biskoparnas löneinkomster. I den av kanslirådet

Tigerschiöld år 1916 framlagda utredningen ingår sålunda även en redogörelse

för de dåvarande befattningshavarnas löneinkomster under åren

1911—1913. Av statsutskottet vid 1931 års riksdag föranstaltad motsvarande

undersökning för åren 1924—1930 har jag redan förut berört. De av

statsutskottet därvid insamlade uppgifterna underkastades av borgmästaren

Linder i samband med den av honom verkställda utredningen, efter viss

komplettering, ytterligare bearbetning, varvid undersökningen jämväl utsträcktes

till att omfatta ecklesiastikåret 1930/1931. Uppgifterna ha av

Linder sammanställts i särskilda tablåer för de olika biskopsstolarna och

i ett sammandrag, vari även intagits uppgifter å den reglerade lönen för

varje biskop samt medeltalen av biskopslönerna enligt den av Tigerschiöld

gjorda undersökningen. De av Linder gjorda löneundersökningarna hava av

kammarrådet Wohlin ytterligare fullföljts med införskaffande från vederbörande

tjänstinnehavare av motsvarande sifferuppgifter för de sistförfluten

fyra ecklesiastikåren 1931—1935, vilka uppgifter av Wohlin sammanställts

i särskilda tablåer för ett vart av nämnda år och i ett sammandrag.

Det av Linder över biskoparnas löneinkomster upprättade sammandraget

samt de av Wohlin i samma hänseende uppgjorda tablåerna med därtill

hörande sammandrag och förklarande anmärkningar torde få såsom bilagor

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. D 1—7).

Av lönetablåerna med tillhörande kompletterande uppgifter för de sist

förflutna två löneåren, 1933/1934 och 1934/1935, för vilka år biskoparnas

löneuppgifter synas vara mest fullständiga, framgår, att de till biskoparna

utgående årliga eller, så att säga, ordinarie löneförmånerna — frånsett av

dem åtnjuten förmån av hyresfri tjänstebostad och, i förekommande fall,

avkastning in natura i husbehovsved eller i alster från till bostadslägenheten

hörande trädgård — för närvarande utgöras dels av inkomster av vid

biskopstjänsterna ursprungligen anvisade lönetillgångar, dels av lönebidrag

från biskopslöneregleringsfonden. Av det förstnämnda slaget av löneinkomster

märkes i främsta rummet avkomst av boställen och annan löningsjord,

antingen i form av arrende- och andra nyttjanderättsavgälder eller såsom

behållen inkomst av försåld skogsavkastning eller i ränta å fonderade kapitalbelopp

av expropriations- och andra ersättningsmedel, som härflutit av

de till biskopsstolarna anslagna lönefastigheterna. Avkomst av jord under

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

eget bruk — bortsett från vad biskop möjligen har kunnat utvinna av till

honom upplåten trädgård — förekommer för biskoparna numera icke i

något fall. Till här berörda slag av löneinkomster äro även att räkna de till

biskoparna från anslag under riksstatens åttonde huvudtitel utgående indelningsersättningarna,

varmed förstås av statsverket åtagen lösen för

kronotionde och hemmansräntor, som tidigare varit biskopstjänsterna anslagna

i spannmål och andra naturapersedlar och till en mindre del även

i penningar. Hit hör även inkomst från med biskopstjänst förenat prebendepastorat.

Lönebidrag från biskopslöneregleringsfonden utgå för närvarande

till biskoparna under ett flertal olika benämningar. Såsom lönebidrag i

egentlig mening utgår sålunda dels »särskilt lönetillskott» såsom bidrag till

avlönande av vice pastor i prebendepastorat (Visby), dels »särskilt lönetillägg»

i anledning av ökat stiftsområde (Växjö), dels ock »tillfällig löneförbättring»

och »dyrtidstillägg» (Härnösand och Luleå). I övrigt utbetalas

från biskopslöneregleringsfonden dels sådant »lönetillägg», som tillerkänts

biskoparna i gottgörelse för avlösningen av den dem förut tillkommande

nådårsrätten, dels »lönefyllnad», som vid löneregleringen bestämts till

täckande av därvid uppskattad brist i de vid tjänsten då bibehållna löneinkomsterna,

dels »prebendeersättning», d. v. s. vederbörligen bestämd

ersättning för efter löneregleringen från tjänsten avlösta prebenden, dels

ock i ett fall (Luleå) den »reglerade lönen» i dess helhet.

Den vederbörande biskop vid de särskilda biskopstjänsterna kontant tillkommande

avlöningen utgöres sålunda av

inkomst i arrende- och nyttjanderättsavgälder, vid sju biskopstjänster

(Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund),

inkomst av skog savkastning, vid fyra biskopstjänster (Uppsala, Skara,

Västerås och Växjö),

ränteinkomst av fonderade ersättningsmedel, vid sex biskopstjänster

(Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund),

indelning sersättningar, vid tio biskopstjänster (samtliga utom de i Lund

och Luleå),

inkomst av prebende, vid en biskopstjänst (Visby),

reglerad lön, helt från biskopslöneregleringsfonden, vid en biskopstjänst

(Luleå),

lönebidrag i egentlig mening från biskopslöneregleringsfonden, vid fyra

biskopstjänster (Växjö »särskilt lönetillägg», Härnösand och Luleå »tillfällig

löneförbättring» och »dyrtidstillägg» samt Visby »särskilt lönetillskott»),

lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, vid åtta eller, efter

de senast inträffade ombytena av tjänstinnehavare vid biskopsstolarna i

Skara och Härnösand, vid inalles tio biskopstjänster (samtliga utom de i

Karlstad och Visby),

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

lönefyllnad, vid sex biskopstjänster (Strängnäs, Växjö — ej uppgivet i

tablåerna —, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Visby) samt

prebendeersättning, vid åtta biskopstjänster (samtliga utom de i Skara,

Lund, Luleå och Visby).

Hyresersättning, som vid löneregleringens antagande förutsattes och som

tidigare utgått till biskopen i förutvarande Kalmar stift och under viss tid

till biskopen i Luleå stift, utgår för närvarande endast — jämlikt särskilt

beslut den 15 november 1935 — till den sagda år nyutnämnde biskopen

G. Ljunggren i Skara med 2,950 kronor för tiden 1935 1/7 1936.

Utöver de angivna ordinarie löneförmånerna hava, på sätt jag tidigare

särskilt omnämnt, biskoparna i Härnösand och Luleå åtnjutit resekostnadsersättningar

ur biskopslöneregleringsfonden och den sistnämnde därjämte

viss traktamentsersättning av åttonde huvudtitelns anslag till Lappmarks

ecklesiastikverk, varjämte ärkebiskopen erhållit särskilt bidrag för avlönande

av biträden.

Emeritilön uppbäres för tillfället av två förutvarande biskopar (Skara

och Härnösand).

För biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.

För finansieringen av en ifrågasatt avlöningsreform för biskoparna har

man att i första rummet räkna med alla de fastigheter och fonder och andra

tillgångar, som för närvarande utgöra underlaget för biskoparnas avlöningar.

Härvid inbegripas ej mindre de fastigheter, som omedelbart utnyttjas

för tjänstebostäder åt biskoparna, än även de kapitaltillgångar, som i särskilda

fall anslagits speciellt för byggande och underhåll av dylika bostadsfastigheter,

och givetvis även sådana besparade biskopslönemedel, som i

vissa fall blivit fonderade, men vilkas disposition för närvarande icke är

bestämd.

De tillgångar, som alltså få anses direkt avsedda för ändamålet, utgöras

fördenskull av l:o »biskopsgårdarna», varmed avses biskoparnas bostadsfastigheter

i stiftsstäderna och — i förekommande fall — å biskopsboställe

på landet för tjänstebostad avskilt område med byggnader, 2:o övriga

boställs- och andra lönefastigheter på landet, vare sig avkomsten därav

bibehållits såsom löneinkomst omedelbart vid biskopsstolen eller avkomsten

indragits till lönefond, 3:o sådana vid de särskilda biskopsstolarna

uppsamlade fonder och andra kapitaltillgångar, varav ränteavkastningen

uppbäres av vederbörande biskop, 4:o å riksstaten upptaget statsanslag

för indelningsersättningar åt biskoparna och biskopslöneregleringsfonden,

5:o vid biskopstjänst kvarvarande prebende, 6:o byggnadsfonder, 7:o

Strängnäs stifts episkopaliefond, 8:o Lunds biskopslönemedels besparingsfond

samt 9:o biskopslöneregleringsfonden.

l:o »Biskopsgårdar». Särskilda sådana bostadsfastigheter finnas numera

i samtliga stiftsstäder utom i Skara, Växjö och Visby. Biskoparna i Skara

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

och Växjö hava sätesgårdar på landet, men innehar den förre därjämte

boställsrum i konsistoriehuset i Skara. För biskopen i Skara har alltså

»biskopsgården» hittills varit förlagd å biskopsbostället Bransboda, men

ifrågasättes för närvarande byggande av särskild »biskopsgård» å fastighet

i Skara stad. För biskopen i Växjö är »biskopsgården» avskild å biskopsbostället

Östrabo. Biskopen i Visby innehar bostadsboställe endast såsom

kyrkoherde i Visby prebendepastorat.

I punkt 7 av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 stadgas:

»--— Vad biskopsgårdarna i städerna beträffar, så hava de, som av

kronans och kyrkornas medel för år 1707 då Kungl. Maj:ts brev det förändrade,

äro underhållne, hädanefter årligen till reparations hjälp av domkyrko-tunnan

att undfå vad dem igenom särskilt resolution nu eller framdeles

tillagt varder. Vilket vederbörande biskop till husens förbättring och

byggnad använder och beräknar, samt står i ansvar, om husen icke äro tillbörligen

vid makt hällne; och vad till årlig reparation ej uppgår, förvaras

i kyrkan till påkommande behov av nybyggnad, eller kostsammare förbättring.

Men de biskops-säten och prebende-hemman, som äro å landet belägna,

måste av vederbörande biskopar, utan någon tillhjälp av publike medel,

bliva underhållna. —--»

I enlighet härmed hava i ett flertal fall särskilda beslut blivit av Kungl.

Majit meddelade om underhållet av biskopshusen i städerna. Vidare har

i enlighet med sista punkten i den anförda delen av privilegierna i ett särskilt

mål angående byggnads- eller underhållsskyldigheten vid biskopsbostället

Östrabo i Växjö av Kungl. Majit den 29 oktober 1880 förordnats,

att denna skyldighet, med undantag för underhållet av där inredda sessionsrum

för domkapitlet, skulle för framtiden övertagas av biskopen.

Efter biskopslöneregleringsfondens tillkomst hava emellertid ur nämnda

fond, till lättande av vederbörandes byggnadsskyldighet, beviljats många

och betydande anslag till reparationer av biskopshusen i städerna liksom

ock för biskopssätena Brunsboda och Östrabo samt även för kyrkoherdebostället

i Visby. I den av kammarrådet Nyborg den 22 december 1928 avgivna

promemorian angående biskopslöneregleringsfondens tillkomst och

användning lämnas en utförlig redogörelse för dittills beviljade dylika

anslag.

Beträffande tillkomsten och omfattningen av de särskilda »biskopsgårdarna»

och vad därmed i övrigt sammanhör anhåller jag att få hänvisa till

den särskilda utredning, som inom kammarkollegiets arkivkontor utförts

rörande dels »Biskopssäten och biskopslöningshemman på landet», dels

»Biskopsgårdarna med därtill hörande jordar i städerna», vilken utredning

framlagts i ett den 11 februari 1932 dagtecknat, till kammarkollegiets och

statskontorets utlåtande den 19 i samma månad över borgmästaren Linders

utredning fogat memorial. Ytterligare upplysningar om dessa fastigheter

lämnas i en vid kammarrådet Wohlins utredningsskrivelse fogad redogörelse

för omfattningen av biskoparnas nuvarande tjänstebostäder m. m. Åbero
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

pade memorial och redogörelse, memorialet i transumerade delar, torde få

såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. E och F).

2:o Boställs- och andra lönefastigheter på landet. Beträffande tillkomsten

och beskaffenheten av dessa fastigheter ber jag att likaledes få hänvisa till

det under föregående punkt åberopade memorialet (Bil. E). I fråga örn

dessa fastigheters ställning i allmänhet såsom lönefastigheter efter reformationens

införande göres i memorialet följande uttalande:

»För bedömande av karaktären av den i mer eller mindre omedelbart

sammanhang med konung Gustaf I:s kyrkliga reduktion verkställda förläningen

till biskoparna av vissa hemman torde en kort översiktlig redogörelse

för indragningen av de till biskopsstolarna under katolska tiden

hörande inkomster vara nödig.

Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av

landboräntor och biskopstionden samt biskopssakören och biskopsfordring

från kyrkliga landbönder. Dessa inkomster åtnjötos under s. k. andlig frälse

frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För de

senare utgjorde de i likhet med ridderskapet rusttjänst.

Enligt 1527 års riksdagsbeslut i Västerås skulle biskoparna till kronan

överlämna de slott och fästen, som de då innehade. De skulle icke rida med

flera karlar än konungen bestämde. Deras övriga uppbörd skulle på det sätt

användas till ökning av kronans ränta, att de skulle giva kronan »etli

stycke paeninga», efter som de kunde komma överens med konungen. För

detta ändamål skulle biskoparna till konungen inleverera registen (jordeböckerna)

på sin uppbörd av räntor, avrad och tionde, varefter konungen

skulle bestämma huru mycket de skulle få behålla och huru mycket skulle

indragas till kronan.

I enlighet härmed blev till en början av biskopsborden i allmänhet endast

så mycket lagt under konungens omedelbara förvaltning, som medföljde de

indragna biskopsslotten. Därjämte synas biskopsfordring och biskopssakören

i allmänhet omedelbart hava indragits. För biskoparnas kvarstående

inkomster av landboräntor och tionden fingo de erlägga s. k. taxor till

kronan i enlighet med därom med konungen träffade överenskommelser

(kontrakt).

Biskoparna fingo sålunda till en början i huvudsak behålla sina landboliemman

och tionden. I Uppsala och Linköpings stift, vilkas biskopar lämnade

landet, blev emellertid indragningen av landbönder och i Uppsala stift

jämväl av tionden med ens fullständig. Det dröjde emellertid icke så länge

förrän även de övrigas landbönder och tionden indrogos till kronan, och på

1540-talet är indragningen helt och hållet genomförd.

Med indragningarna upphörde de tidigare taxorna att utgå. Till biskoparnas

underhåll anvisade konungen i stället i huvudsak till kronan indragna

tionden samt räntor av landbohemman. Därvid förekom visserligen

ibland, att anslaget kom att bestå i sådana inkomster, som tidigare innehafts

av biskopen (biskopstionden och räntor av biskopslandbönder), men

lika ofta anvisades andra till kronan indragna tionden och räntor.

Någon fast lönestat för biskoparna synes icke hava funnits utan esomoftast

vidtog konungen förändringar i de anvisade inkomsterna. Det synes

hava legat helt och hållet i konungens hand att bestämma såväl örn anslagens

storlek som ock örn de särskilda slag av inkomster, som skulle för ändamålet

användas. I ett under Västerås riksdag utfärdat öppet brev förkla
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition Kr 242.

rade också biskoparna, att de voro till freds med huru rika och huru fattiga

konungen ville hava dem. Med hänsyn till den befogenhet, som sålunda

lagts i konungens hand, lärer till biskopsborden under katolska tiden hörande

egendom, som kommit att bibehållas av biskoparna, efter reformationen

få anses såsom anslag av kronan.»

3:o Lokala lönefonder. Såsom framgår av redogörelserna för »biskopsgårdarna»

och de övriga lönefastigheterna, hava i åtskilliga fall — bortsett

från indragningarna till de centrala lönefonderna — större eller mindre

delar av biskoparnas lönefastigheter under årens lopp frångått biskopsstolarna.

Så har, när dylik löningsjord erfordrats för något allmänt behov,

upplåtelse medgivits mot lösen bestämd i den ordning, som för expropriationsförfarande

är stadgat, men har mark även, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,

överlåtits genom vanlig försäljning. De härvid erhållna ersättningsmedlen

hava såsom regel bibehållits för biskopsstolens räkning och, med

vederbörande tjänstinnehavare förbehållen rätt till rän tea vkastningen, fonderats

inom det ifrågavarande stiftet. I de flesta fall torde dessa medel vara

överlämnade till förvaltning av domkapitlen, men emellanåt förvaltas dylika

medel även — där fråga varit örn mark från »biskopsgård» i stad —

av domkyrkosyssloman eller något annat domkyrkans organ. I visst fall

— i Västerås — förekommer även, att fastställd marklösen aldrig blivit av

markförvärvaren (staden) utgiven, utan erlägger denne årligen beräknad

ränta å kapitalbeloppet direkt till biskopen-tjänstinnehavaren. Samtliga

sådana kapitaltillgångar få anses, oberoende av den förhandenvarande förvaltningsformen,

vara disponibla omedelbart för biskoparnas avlönande

eller för därmed förbundet ändamål.

4:o Statsanslag för indelning sersättning ar. Vid den i samband med löneregleringarna

verkställda uppskattningen av löneinkomsterna vid biskopsstolarna

beräknades värdet av dithörande kronotionde och hemmansräntor,

i den mån detta värde ej var utsatt i penningar, jämlikt föreskrifterna i

nådiga cirkuläret den 26 februari 1864 efter medeltalet av de nästföregående

tjugo årens markegång. Den från statsverket såväl för biskoparna

direkt anslagen och till bislcopslöneregleringsfonden indragen kronotionde

som för hemmansräntor utgående lösen uträknas för varje år efter länsvis

gällande medelinarkegångspris med i förekommande fall tillagd forsellön

för spannmålen. Hemmansräntor finnas för närvarande på lön anslagna

biskoparna i Skara, Härnösand och Visby.

5:o Prebende. Den av statsmakterna beslutade och efter hand genomförda

avlösningen av de med biskopstjänsterna förenade prebendena har,

såsom förut berörts, resulterat i att numera endast ett sådant prebende

återstår, för biskopen i Visby stift. Av de 25 prebendepastorat, som före

ikraftträdandet av gällande lönereglering voro biskopstjänsterna tillagda,

blevo, sedan i samband med regleringen av lönen vid biskopstjänsten i Karlstads

stift ett av de dithörande prebendepastoraten uppdelats i två sär
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

.skilda pastorat, sammanlagt 12 pastorat redan vid löneregleringen avskilda

från biskopstjänsterna. Av de återstående prebendena lia sedermera 13 avlösts

med ersättningar från biskopslöneregleringsfonden.

Enligt den för prästerskapet i det såsom prebende sålunda kvarstående

Visby stads- och landsförsamlingars pastorat den 29 augusti 1919 fastställda

löneregleringen skall i pastoratet från och med den 1 maj 1920 vara anställd

kyrkoherde och en komminister jämte stadigvarande biträde åt

kyrkoherden av en extra ordinarie prästman (kyrkoadjunkt). Den till

kyrkoherden i penningar utgående lönen har i löneregleringen bestämts till

ett, med hänsyn jämväl till besvärlig tjänstgöring och till behovet av att

köpa bränsle, beräknat belopp av 8,000 kronor. Ifrågavarande lön gäldas av

pastoratet enligt prästlöneregleringslagen. Fri bostad beredes kyrkoherden

genom upplåtelse av prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas,

å honom anslagen boställsgård i Visby stad. Därjämte skall till kyrkoherden,

vilken skall vara oförhindrad att begagna skjuts, som vid sockenbud

eller eljest ställdes till dennes förfogande, såsom bidrag till övrig ämbetsskjuts

årligen utgå 150 kronor.

6:o Byggnadsfonder. Härmed förstås närmast sådana, förut berörda,

vid biskopsstolarna uppsamlade eller eljest bildade kapitaltillgångar, som

anslagits speciellt för byggande och underhåll av biskops bostadsfastighet.

Såvitt genom de verkställda utredningarna framkommit, finnas för närvarande

två sådana fonder, de s. k. Göteborgs stifts biskopshuskassa och

Reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand. Rörande uppkomsten av

dessa två fonder får jag hänvisa till vad därom anföres vid redogörelsen för

»biskopsgårdarna» i Göteborg och Härnösand i tidigare åberopade memorial

(Bil. E). I den vid kammarkollegiets och statskontorets utlåtande

den 23 december 1933 fogade promemorian av den 25 september samma år

har biskopshuskassans behållning den 30 juni 1933 uppgivits till 55,385

kronor 59 öre, vari dock inginge ett för viss bestämd utgift då redan anvisat

belopp av 5,000 kronor. Reparationsfonden uppgick den 1 juli 1935

till 5,100 kronor 57 öre.

7:o Strängnäs stifts episkopal^fond. Uppkomsten av denna fond hänför

sig till Kungl. Maj:ts beslut den 15 juli 1932, vari föreskrevs, att de biskopen

i Strängnäs stift tillkommande avgälder, räntor och övriga lönemedel

skulle, i den mån de belöpte på tid, då dåvarande biskopen i stiftet Sam.

Städener innehade statsrådsämbete, tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t

annorlunda förordnade av domkapitlet förvaltas och göras räntebärande

genom insättning hos bank. Angående den framtida dispositionen av de

i enlighet härmed uppsamlade lönemedlen har hittills icke meddelats något

definitivt beslut. Enligt uppgift i ämbetsverkens förut åberopade promemoria

av den 25 september 1933 uppgick fondens behållning den 30 juni 1933

till 27,308 kronor 22 öre. Dessförinnan hade genom nådigt beslut den 26

augusti 1932 domprosten i Strängnäs J. O. C. Norberg ur fonden tillerkänts

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ersättning för utövningen av ordförandeskapet i domkapitlet med 100 kronor

för månad att utgå för den tid utöver sex månader, under vilken biskopen

Städener beklädde statsrådsämbetet. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den

7 juli 1933 har därefter ur fonden utgått ett anslag av 15,000 kronor för

möblering av vissa rum i biskopsgården i Strängnäs. De härför inköpta

möblerna föreskrevos skola redovisas bland Strängnäs domkyrka tillhöriga

inventarier.

8:o Lunds biskopslönemedels besparingsfond. På sätt tidigare nämnts

har denna fond upplagts i samband med den år 1927 beslutade omregleringen

av avlöningen vid biskopstjänsten i Lund. Till denna fond ingå för

närvarande inkomster i arrende- och andra nyttjanderättsavgälder från

vissa hemmansdelar och lägenheter, som vid nämnda reglering avskilts

från lönen vid biskopstjänsten. Fonden i fråga, vilken förvaltas av statskontoret,

hade enligt ämbetsverkets fondredogörelse för budgetåret 1934/

1935 en behållning den 30 juni 1935 av 186,363 kronor 61 öre. Några bestämmelser

angående dispositionen av fondens avkastning hava hittills icke

meddelats.

9:o Biskopslöneregleringsf onden. För denna fonds tillkomst enligt 1860

—1861 års beslut örn nu för biskoparna gällande lönereglering har jag tidigare

redogjort. Till denna fond ingå för närvarande dels indelningsersättningar

för kronotiondespannmål, som indragits från biskopstjänsterna i Uppsala,

Linköping, Skara och Lund samt från förutvarande biskopstjänsten i

Kalmar, dels ock inkomster i arrende- och andra nyttjanderättsavgälder och

av skogsavkastning från ett antal förutvarande löningshemman, vilka avskilts

från biskopstjänsterna i Skara och Lund. Angående fondens anlitande

för löneregleringens genomförande samt örn den framtida dispositionen av

å fonden uppkommande behållningar stadgas i grunderna för löneregleringen.

Enligt statskontorets fondredogörelse för budgetåret 1934/1935

uppgick fondens behållning den 30 juni 1935 till 1,521,074 kronor 9 öre,

varav hos domänstyrelsen innestående oredovisade skogsmedel 81,613 kronor

26 öre.

Den ekonomiska innebörden av en avlöningsreform för biskoparna

har — från de speciella förutsättningar, som förelegat vid tiden för en

var av de olika löneutredningarna — utförligt belysts i särskilda i samband

med utredningarna uppgjorda finansieringstablåer. Det av Linder

framlagda reformförslaget var, på sätt förut berörts, baserat enbart på

sådana medelstillgångar, som då förutsattes kunna för ändamålet tagas

i anspråk. Med hänsyn till den starkt begränsade kostnadsram, som

Linder sålunda haft att räkna med, har denne nödgats att vid förslagets

uppgörande dels ställa den ifrågasatta lönereformen på vissa punkter

på framtiden, dels ock på andra punkter göra betydande nedprutningar

i de beräkneliga löneutgifterna. Ett annat utgångsläge förelåg för de

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Marits proposition Nr 242.

senare tillkomna, av kammarkollegiet och statskontoret samt — efter

nu verkställd överarbetning — av Wohlin framlagda förslagen, i det att

för dessa förutsatts en sammanslagning av de för biskoparna anslagna

avlöningstillgångarna med kyrkofonden. Kostnadsberäkningarna för

Linders och de senare förslagen äro fördenskull icke omedelbart jämförbara

med varandra. Då emellertid kammarkollegiets och statskontorets

— i förut berörda, av ämbetsverken åberopade promemoria föreliggande

— förslag tillkommit vid en tidpunkt, då det enbart för finansieringen

av de å kyrkofonden dittills ankommande utgifterna krävdes ett uttagande

av den allmänna kyrkoavgiften med dess maximibelopp, 15 öre

för skattekrona, har detta förhållande givetvis influerat på de i promemorian

ingående kostnadsberäkningarna. När jag fördenskull har att i

detta sammanhang redovisa för den ifrågasatta avlöningsreformen uppställda

finansieringskalkyler, har jag ansett mig kunna inskränka mig

till att åberopa de av Wohlin härutinnan gjorda beräkningarna såsom de,

vilka närmast få anses äga aktualitet. Den av Wohlin upprättade, i hans

skrivelse den 15 november 1935 ingående »Finansplanen» torde i detta

syfte få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. G).

Bihang till riksdagens protokoll 1036.

1 sami.

AV 21,2.

t

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

Andra avdelningen.

Den för avlöningsreformen erforderliga författningsregleringen.

1 kap. Allmänna synpunkter.

Då jag nu går att redogöra för det ändrade avlöningssystem för biskoparna,

som av mig ifrågasattes, har jag i första hand att taga ställning till

frågan örn den finansiella utgångspunkten för en avlöningsreform på detta

område. Men innan jag angiver min ståndpunkt härutinnan, anser jag mig

inledningsvis böra belysa ett särskilt, för en dylik reforms genomförande

betydelsefullt spörsmål, nämligen frågan örn de förefintliga avlöningstillgångarnas

rättsliga ställning i lönesystemet.

Före den egentliga detaljbehandlingen av reformförslaget böra dessutom

beröras två andra med förslagets genomförande omedelbart sammanhängande

spörsmål av mera formell art. Jag syftar härvid på frågorna örn den

författningstekniska utformningen av de blivande bestämmelserna i det

förevarande ämnet samt om möjligheterna för ett samtidigt och i huvudsak

enhetligt införande av reformen för samtliga biskopstjänster.

Under behandlingen av de nu nämnda och därefter förekommande andra

särskilda frågor avser jag att — i den mån det för frågans belysande är av

vikt — jämväl redogöra för de av borgmästaren Linder, av kammarkollegiet

och statskontoret samt av kammarrådet Wohlin i deras utredningar

och förslag i den föreliggande frågan gjorda uttalanden, ävensom för däröver

av befattningshavare och myndigheter avgivna yttranden. Vid åberopande

av utredning eller utlåtande, som avlämnats av kammarkollegiet och statskontoret,

kommer jag härvid att för enkelhetens skull använda mig av följande

förkortningar:

Ämbetsverken 1932 — det av kammarkollegiet och statskontoret den 19

februari 1932 avgivna utlåtandet över den av borgmästaren Linder verkställda

utredningen.

P. M. = inom kammarkollegiet utarbetad promemoria den 25 september

1933 angående biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga de för det

högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar.

Ämbetsverken 1933 = det av kammarkollegiet och statskontoret den 23

december 1933 i anslutning till förenämnda promemoria avgivna utlåtandet.

Ämbetsverken 1935 = det av kammarkollegiet och statskontoret den 23

december 1935 avgivna utlåtandet över det av kammarrådet Wohlin utarbetade

förslaget.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

De för biskoparna anslagna avlöningstillgångarnas rättsliga ställning

samt genomförbarheten av dessa tillgångars sammanförande

med kyrkofonden.

Efter att ha åberopat ett i kammarrådet E. Schallings avhandling »Den

kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige» gjort uttalande, däri författaren

givit uttryck för den uppfattningen, att den till varje biskopsämbete

anslagna fasta egendomen med de få undantag, som kunde föranledas av

donationer, tillkomna efter reformationens införande, vore att betrakta

såsom kronoförläningar, avsedda för biskoparnas avlöning och tillförsäkrade

innehavarna genom de prästerliga privilegierna, gjorde Linder — framhållande

här föreliggande frågas invecklade beskaffenhet — gällande, att

hans utredning icke med nödvändighet krävde ett slutgiltigt svar å denna

fråga. Den utredning och det förslag, han framlade, föregrepe icke det slut,

vartill en utredning i detta ämne kunde komma. Därefter fortsatte Linder

sålunda:

Jag har endast ansett det nödigt att i frågan framgå med försiktighet och

under utväljande av sådana vägar, som kunna anses anvisade genom redan

förut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattade beslut. Nu gällande

lönelagstiftning för biskoparna utgår — vilket torde framgå av den av mig

inledningsvis lämnade översikten över dess tillkomst — från att de för

biskoparnas avlöning anvisade tillgångarna även i fortsättningen skola användas

just för detta ändamål. Härutinnan har — så vitt jag kunnat finna

— under den tid, som förflutit från antagandet av nu gällande grunder,

ingen förändring ifrågasatts. Ej heller har jag funnit anledning att under

nuvarande förhållanden föreslå åtgärder i denna riktning. De för biskoparnas

avlöning tillgängliga tillgångarna torde få anses skyddade genom

prästerskapets grundlagsfästa privilegier, vadan möjlighet ej föreligger att

beträffande dessa avlöningstillgångars disposition vidtaga någon förändring

utan samstämmande beslut av riksdag och kyrkomöte. Genomförandet av

en modern lönereglering för biskoparna enligt de grunder, jag i min här

förevarande utredning ansett mig böra beteckna såsom skäliga, kommer

jämväl att medföra så avsevärt ökade kostnader, att de tillgångar, som för

närvarande stå till buds för biskoparnas avlöning, för framtiden väl komma

att behövas för detta ändamål.

Med erinran örn att den berörda frågan jämväl sammanhängde med frågan

örn möjligheten av att för en biskops avlöning använda avlöningstillgång,

som ursprungligen avsetts för en annan biskop, framhöll Linder

vidare såsom ofrånkomligt, att man — vid lönereglering för biskoparna

inom ramen av befintliga avlöningstillgångar — åtminstone i viss utsträckning''

finge räkna jämväl med en dylik omdisposition av avlöningstillgångar.

I enlighet härmed utgick Linder i sitt förslag från, att till biskoparnas

framtida avlöning skulle tagas i anspråk samtliga de avlöningstillgångar,

som för det dåvarande vöre dem anslagna, och att dessa avlöningstillgångar

i mån av behov skulle kunna komma till användning för avlöning jämväl av

annan biskop lin den, som då vöre i åtnjutande därav, ävensom att några

nya avlöningstillgångar icke skulle utöver de dåvarande anvisas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Över Linders förslag hava hörts dels domänstyrelsen och direktionen för

prästerskapets änke- och pupillkassa, dels ock, på sätt förut berörts, samtliga

då i tjänst varande biskopar, domkapitlen samt länsstyrelserna i de

län, inom vilka stiftsstäder liro belägna. LTr de sålunda avgivna yttrandena

må i detta sammanhang följande uttalanden återgivas:

Framlidne biskopen E. Aurelius, Linköping: Förslaget slutar med alternativ,

beroende på två möjligheter, som öppna sig för förvaltningen av lönetillgångarna:

tillgångarnas kvarblivande i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna

(A) eller centralisering av samtliga avlöningstillgångar till

biskopslöneregleringsfonden (B). Jag känner mig mest böjd att i min uppfattning

sluta mig till alternativ A. Örn man gärna önskar, vad prästlöneväsendet

beträffar, se detta så ordnat, att det stödjer betraktelsen, att det

är den enskilda församlingen, som avlönar prästen, vilken är den församlings

tjänare, där han är satt att verka — så skulle en liknande synpunkt

kunna överflyttas till stiftet och något icke alldeles betydelselöst ses i kvarblivandet

vid var biskopsstol av så mycket av avlöningstillgångarna, som

håller sig inom ramen av det fastställda lönebeloppet, och indragande av

endast överskottet till biskopslöneregleringsfonden. Den sakkunnige erkänner

ock, att centraliseringstanken innebär »ett kraftigt avbrott i den utveckling,

som hittills gjort sig gällande i fråga om avlönandet av prästerliga

befattningar av olika slag». Jag kan emellertid väl tänka mig, att en del

praktiska synpunkter kunna göras gällande mot det nu förordade alternativet

och jag vill för min del, när det som här är fråga blott örn ett mycket

begränsat antal befattningshavare, icke lägga alltför stark tonvikt på föredragandet

av alternativ A framför B. När frågan gäller de med biskopsstolarna

förbundna avlöningstiilgångarnas rättsliga ställning, har den sakkunnige

icke ansett, att den honom anförtrodda utredningen kräver ett

slutgiltigt svar. Jag kan emellertid icke underlåta att göra den anmärkningen,

att vid ett avgörande av så känslig natur som en reglering med alla

de frågor rörande tillgångarnas förvaltning, som därmed sammanhänga,

det i varje fall hade varit lyckligt, örn en undersökning av ifrågavarande art

hade kunnat företagas och utföras.

Biskopen E. Billing, Västerås, efter anmärkande, att den ekonomiska

grundvalen för den ifrågasatta löneregleringens genomförande under dåvarande

förhållanden finge anses vara särdeles svag: Härtill kommer slutligen,

att den sakkunnige vid sina beräkningar synes hava utgått från, att

de överskjutande lönetillgångarna vid vissa biskopsämbeten utan inskränkning

skulle kunna tagas i anspråk vid löneregleringens genomförande. Att

under alla omständigheter motsätta sig, att närmast för en viss biskop avsedda

avlöningstillgångar tagas i anspråk för sådant syfte, synes mig visserligen

så mycket mindre kunna komma i fråga, som ett dylikt förfarande

redan i viss utsträckning tillämpats. Men väl synes det mig tänkbart, att

i vissa fall sådana särskilda förhållanden — i analogi med det i lagen rörande

reglering av prästerskapets avlöning, § 7, förutsatta fallet — kunna föreligga,

att en dylik disposition icke rättsligen kan eller bör ifrågakomma.

Och då det synes mig vara av synnerlig vikt, att rättsprinciperna i detta

hänseende icke på något sätt må fördunklas, synas mig starka betänkligheter

möta mot genomförandet av en lönereglering, utan att en utredning

rörande här antydda förhållanden kommit till stånd.

Framlidne biskopen E. Reuterskiöld, Växjö: Lunds biskopslönemedels besparingsfond

samt avkomsterna av samtliga biskoparna på lön anslagna hem
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2-12.

man, lägenheter och jordar, behållna skogsavkastningen däruti inberäknad,

föreslås av den sakkunnige skola indragas och förvaltas av statskontoret.

Man torde hava skäl att här framhålla den egendomligheten, att, då

det gällt prästerskapets löneboställen, flera ingående utredningar strävat att

fastställa dessa fastigheters juridiska natur, innan förslag framlagts örn reglering

av prästerskapets löner. När det gäller de biskoparna anslagna löneförmånerna

av denna art, har däremot en sadan utredning icke synts vara

av behovet påkallad. Jag kan icke dela den sakkunniges uppfattning, att

en redogörelse för här förevarande avlöningstillgangar (dess uppkomst och

juridiska natur m. m.), vilken även enligt den sakkunniges mening skulle

bliva synnerligen omfattande såväl till utrymme som innehåll, icke i detta

fall skulle vara av nöden. Det är ju dock fråga örn en definitiv lönereglering

för biskoparna och under sådana förhållanden bör väl varje ärendet

rörande detalj, särskilt i denna vitala punkt, noggrant undersökas. Såvitt

jag kan förstå, skulle av en sådan undersökning framgå, att vissa biskopslöningshemman

vore av den natur, att den avkastning, som (enligt förslaget)

icke skulle behövas för vederbörande biskops avlöning och som skulle

användas till avlönande av annan biskop, icke lagligen skulle kunna disponeras

på detta föreslagna sätt. Jag håller icke för otroligt, att hemmanen

i Växjö, Uppsala och Lund äro av den beskaffenhet, att desamma icke

kunna frånhändas biskoparna mot deras vilja. Vad särskilt Lunds biskopslönemedels

besparingsfond angår, har även kyrkomötet uttalat den åsikten,

att dessa medel, såsom specifikt tillhörande biskopsstolen i Lund, icke

måtte tillföras biskopslöneregleringsfonden, förrän en allsidig utredning

skett rörande lagligheten av en sådan åtgärd.

Domkapitlet i Härnösand, under framhållande av billigheten i att full

likställighet i lönehänseende med landshövdingarna i huvudsak genomfördes

för biskoparna: I sådant syfte vill domkapitlet ifrågasätta, huruvida

icke kyrkofonden kunde anlitas för beredande av erforderliga medel för

ändamålet till dess att biskopslöneregleringsfonden får tillräcklig ekonomisk

bärkraft. Härvid kan man visserligen icke bortse från det faktum, att

biskoparnas och det övriga prästerskapets löneförhållanden sedan gammalt

hållits skilda från varandra, samt att därför med en hävdvunnen traditions

tyngd och makt skäl kunna anföras mot en ändring därutinnan. Men å

andra sidan borde enligt domkapitlets förmenande, då det bär gäller en rent

kyrklig avlöningsfråga, betänkligheter av principiell natur ej stå hindrande

i vägen för en dylik anordning. På grund härav och då det ej lärer bli fråga

örn några större belopp samt det hela endast skulle bli en tillfällig anordning,

synes det domkapitlet som örn någon befogad invändning ej skulle

kunna resas mot en sådan disposition av medel från kyrkofonden. Domkapitlet

är emellertid fullt medvetet om, att detta förslag kommer att röna

gensägelse av skäl, som ovan antytts och som helt visst i sig innesluta viktiga

motargument, men det framstår dock för domkapitlet som ett betydelsefullt

önskemål, som ej utan vidare bör avvisas, att denna utväg att

bereda felande medel för en rättvis lönereglering ägnas en ingående prövning.

Länsstyrelsen i Uppsala: Det torde böra framhållas, att de i utredningen

framlagda förslagen i liera avseenden påverkats av de knappa aylöningstillgångar,

som ansetts vara att tillgå för biskoparnas lönereglering.

Denna uppfattning synes hava gjort sig gällande oberoende av frågan örn

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

också uppenbart av den redogörelse, som lämnas i utredningen, att avkastningen

av biskopslöneregleringsfonden jämte de lokala tillgångarnas avkastning,

arrenden, skogsmedel, räntor m. m., tillhopa icke motsvara utgifterna

för den lönereglering, som ansetts skälig och de övriga omkostnader, som

bort åtfölja densamma. Än mera kan denna underbalans bliva märkbar, örn

jordbrukets och skogsbrukets avkastning sjunka under en följd av år.

Under sådana förhållanden synes det nödvändigt att finna andra utvägar,

och det förefaller Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om detta lämpligast

skulle kunna ske i samband med förestående lagstiftning angående

prästerskapets avlöning. Då de biskopliga ämbetena anses utgöra en

nödvändig del av den prästerliga organisationen och i sådant avseende

kunna jämföras med vissa allmänkyrkliga ändamål, vilka bestridas av

kyrkofonden, synes det icke vara oberättigat att taga sistnämnda fond i

anspråk för det erforderliga tillskottet till biskoparnas avlöning. En sådan

anordning lärer vara helt oberoende av det system, som i övrigt må komma

att användas vid prästerskapets lönereglering i avseende å de lokala tillgångarnas

förvaltning och användning.

Länsstyrelsen i Västerås: Anses en definitiv lönereglering böra genomföras

med det snaraste, synes en utväg att kunna åstadkomma en verklig

sådan vara att sammanslå biskopslöneregleringsfonden med kyrkofonden

och låta den senare övertaga de utgifter, som bliva förenade med

lönereglering för rikets biskopar. Kyrkofondens ställning synes vara så god,

att den bör kunna bära den jämförelsevis obetydliga utgiftsökning, en

sådan anordning skulle komma att medföra.---Befallningshavanden

har visserligen framhållit, att skogsmedel icke kunna i samma grad som

förut påräknas åtminstone under de närmaste åren. Men ehuru kyrkofondens

inkomster till icke ringa grad utgöres just av sådana medel, torde

fonden med sin starka ställning under ett antal år kunna undvara denna

inkomst även örn till utgifterna lägges den ökning, som kan uppstå för att

fylla behovet av medel till lönereglering för biskoparna utöver vad den

därför avsedda fonden kan giva. Kommer en sammanslagning av de båda

fonderna till stånd, är det icke längre nödvändigt att på grund av avlöningstillgångarnas

knapphet föreslå mindre avlöningsförmåner än eljest bort

utgå.

Ämbetsverken 1932 anförde i denna fråga, under hänvisning till förut av

mig åberopade, inom kammarkollegiets arkivkontor verkställda, i memorial

den 11 februari 1932 (Bil. E) framlagda utredning, följande:

Så vitt av utredningen i fråga kan inhämtas torde hinder, möjligen med

ett undantag, få anses icke böra möta för att, under förutsättning av kyrkomötets

medgivande, avkomsten av boställena göres under ny lönereglering

på nämnda sätt rörlig eller, såsom det alternativt föreslagits, förklaras skola

ingå till biskopslöneregleringsfonden. Med nyssnämnda undantag åsyftas

det biskopen i Västerås stift anslagna hemmanet 1 mantal Tunby nr 1 i

S:t Ilians numera med Västerås inkorporerade socken. Detta hemman är

enligt arkivutredningen inköpt av »capitelet», såsom det vill synas för

domkyrkans medel. Huru det kommit att åtnjutas av biskopen är ej utrett.

Huruvida detta, hemman är av beskaffenhet att dess avkastning kan indragas

till biskopslöneregleringsfonden eller om hemmanet bör fortfarande disponeras

av biskopen eller överlämnas till domkyrkans förfogande lärer böra,

i händelse av fastställande av nya grunder för biskoparnas avlöning, närmare

utredas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 242. 55

Huruledes ämbetsverken i utlåtandet framförde förslaget örn sammanförandet

av biskoparnas avlöningstillgångar med kyrkofonden, bär jag tidigare

berört.

I P. il/., vilken — på sätt förut angivits — upprättats med utgångspunkt

från, att till biskoparnas avlönande skulle komma att anlitas samtliga de

för det högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgangarna, anfördes

under rubiken »frågans rättsliga läge» följande:

Det torde numera vara till fullo klarlagt, att de avkomstgivande tillgångar,

som stå till buds för bestridande av biskoparnas avlöning, samtliga

— med ett undantag av ringa betydelse varom mera nedan — liro av statligt

u t spri! ng.! Av de utav kollegiets arkiv den 11 och den 13 februari 193—

avgivna utredningar framgår, att samtliga avkomstgivande bostadsfastigheter,

vare sig deras avkastning av jord eller skog ingår till vederbörande

tjänstinnehavare, till biskopslöneregleringsfonden eller till Lunds biskopslönemedels

besparingsfond, äro anslagna av kronan med undantag lör det

biskopen i Västerås på lön anslagna hemmanet Tunby n:r 1 i S:t Ilians församling

i Västerås stad. Sistnämnda hemman har yisserlisren år 1634 av

kronan anvisats biskopen på lön, men hemmanet var vid denna tid av

skatte natur och följaktligen under enskild äganderätt, varför kronans anslag

får antagas hava inskränkt sig till frinjutandet ay hemmanets ränta.

Då hemmanet emellertid sedermera år 1637 kom i biskopens hand saväl

till jord som ränta, hade bördsrätten inlösts för biskopens räkning av domkapitlet,

sannolikt för domkyrkans medel. De vederlag för kronotionde och

ränteanslag, som ingå till biskoparna eller lönefonderna, äro direkta kronoanslag.

Vad slutligen beträffar den av biskopen i Visby^ såsom prebende

åtnjutna inkomsten av kyrkoherdebeställningen i Visby, så utgår denna till

biskopen i egenskap av kyrkoherde och faller därför under den för det territoriella

prästerskapet gällande lönelagstiftningen.

Biskoparna torde vara genom privilegierna garanterade ett orubbat innehav

av sina nuvarande intäkter i den man de härröra av boställsjoid samt

ränte- och kronotiondeanslag. Med enahanda rätt torde de tillgångar disponeras,

som förut tillkommit biskopsämbetena men nu disponeras för ovannämnda

lönefonder. Varje ändring av det nuvarande rättsläget kräver förty

medverkan av allmänt kyrkomöte samt, beträffande varje biskopsämbetes

inkomster, av biskop, som icke i sin fullmakt tillförbundits att underkasta

sig ny lönereglering. Dessa biskopar äro för närvarande blott fyra (Begqvist,

Danell, Eklund, Lönegren).1 2 De alternativ för ordnande av biskoparnas

avlöningsväsen på ett rationellt sätt, som närmast kunna ifrågakomma,

äro å ena sidan indragning till statsverket av tillgangarna och

biskopslönernas uppförande å riksstaten (såsom i Finland) och a andra

sidan tillgångarnas överförande till kyrkofonden och dennas övertagande

av avlöningsansvaret. Det förra alternativet — för vars genomförande principiellt

hinder ej lärer möta — torde ej för närvarande vara aktuellt. Biskoparna

sammanhöra nämligen, såsom ämbetsverken redan erinrat, med den

allmänna prästerliga organisationen i riket, och beträffande denna har allt

sedan tillkomsten av 1723 års privilegier gällt, att dess löneindelnmg,

1 Av för bostadsändamål disponerade biskopsgårdar i städerna synes däremot en tillhöra

vederbörande domkyrka (Västerås). Biskopshuset i Karlstad är uppfört för medel, anskaffade

genom sammanskott, å tomten till gamla kyrkoherdebostället i Karlstad.

2 Blott de tre sistnämnda hava löneintäkter av angivna slag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 242.

»prästverket», hållits skild från statsverkets finanser. Något förslag om

dess förstatligande har ej heller framförts. Den av ämbetsverken i nu förevarande

fråga angivna lösningen synes därför sta i bättre sammanhang

med hela det prästerliga avlöningsväsendets historiska utveckling än ett

rent förstatligande, och något överförande å riksstaten av ansvaret för

biskoparnas avlöning torde icke minst på grund härav sakna aktualitet.

Mot en indragning till kyrkofonden av inkomsten av de nuvarande biskopsboställena,

även Tunby, torde laga hinder ej möta, ej heller mot ett

överförande dit av biskopslöneregleringsfonden, Lunds biskopslönemedels

besparingsfond samt de vid de olika boställena uppkomna ersättningsmedel.

Därest man alltså stannar för att till kyrkofonden centralisera det biskopliga

avlöningsväsendet, blir, i den mån för detta nu anvisade tillgångar visa

sig otillräckliga, den allmänna kyrkoavgiften genom sänkning eller höjning

den regulator, varigenom brist i finansplanen täckes och överskott konsumeras,

givetvis inom den gräns, som avgiftens maximering angiver

(kyrkofondslagen 5 §). Den allmänna kyrkoavgiften utgår av alla kyrkligt

kommunalskatteskyldiga skattekronor i riket, d. v. s. i huvudsak av samtliga

de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldiga skattebetalarna

i riket. Det kan därför, principiellt sett, synas oegentligt och i

varje fall en onödig omgång, att den ersättning för indelta kronotionde- och

rån tean slag (mdelningsersättning), som från statsverket för närvarande

utgår till biskopsämbeten och biskopslöneregleringsfonden (1932—33

21,083 kronor till fonden) för framtiden utgöres till kyrkofonden av statens

skattebetalare, under det samma skattebetalare i annan ordning täcka bristen

i kyrkofondens budget. Enklare och redigare vore otvivelaktigt, att indelningsersättningen

slopades och den allmänna kyrkoavgiften höjdes i

motsvarande mån. En parallell till fallet erbjuder i viss mån den från och

med år 1900 verkställda avskrivningen av kyrkotionden i Skåne, Halland,

Blekinge och Bohuslän, vilken visserligen utgick av fastighetsägarna i

vederbörande församling under det dennas allmänt skattskyldiga invånare

hade att med allmänna kommunalutskylder täcka eventuell brist i kyrkokassans

stat. I huvudsak enahanda skäl kunna anföras även för att från

statsverket till kyrkofonden icke längre bör ingå ersättning för prästerskapet

förut tillkommande tionde och andra avgifter av fast egendom [kyrkofondslagen

3 § 1)] ävensom ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde

samt oindelt spannmål och hemmansräntor [kyrkofondslagen :i § 2)]. Så

länge emellertid dessa för närvarande kyrkofonden tillförda statsanslag icke

indragits, synes något sadant icke böra ske beträffande den för biskoparna

avsedda indelningsersättningen. Mot en indragning kunna för övrigt anföras

vissa skäl av formell natur, främst det att indelningsersättningen är

ett rent statsanslag, under det kyrkoavgiften konstruerats såsom en kommunalskatt,

utgjord med ett efter viss grund årligen fixerat belopp av varje

pastorat, vilket belopp pastoratet har att utgöra oavsett om större eller

mindre restantier uppkomma vid uttaxeringen.

Över vad i den nu refererade promemorian anförts och föreslagits hava

yttranden avgivits av samtliga biskopar, domkapitel och länsstyrelser och

i anslutning därtill hava sedan kammarkollegiet och statskontoret avgivit

sitt förut åberopade utlåtande den 23 december 1933.

LTr de sålunda över P. M. avgivna yttrandena må här återgivas följande

uttalanden:

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Ärkebiskopen E. Eidem och domkapitlet i Uppsala: Då »kollegiet» (promemorian)

funnit sig kunna med bestämdhet hävda, att ur rättslig synpunkt

hinder eller betänklighet ej mötte mot överflyttande å kyrkofonden av

ansvaret för biskoparnas avlöning och mot ett därmed sammanhängande

överförande av de biskopliga avlöningstillgångarna till nämnda fond, avstyrktes

förslaget härutinnan icke, örn det än av olika skäl skulle ha varit

lyckligare, i fall saken hade kunnat ordnas så, att, med undvikande av en

total sammanslagning, ur kyrkofonden lämnats bidrag till nödig utfyllnad

av de samlade biskopslönetillgångarnas avkastning.

Framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping uttalade sina

betänkligheter mot ett fullständigt lösgörande av avlöningstillgångar från

den biskopsstol, till vilken de hörde, detta ur synpunkten av den säkerhet,

som följde med det privilegieskydd, varmed de vore försedda. Bäst vore, att

de i biskopslöneregleringsfonden uppsamlade medlen alltjämt finge bevaras

såsom en fond för sig, varav fyllnad i biskopslön kunde påräknas, samt att

tillskott ur kyrkofonden kunde ske för finansieringen av det hela.

Biskopen Hj. Danell, Skara: Visserligen kunde stora betänkligheter göra

sig gällande med hänsyn till den nuvarande biskopslöneregleringsfondens

sammanslagning med kyrkofonden. Det rättsskydd, som för närvarande

enligt prästerskapets privilegier åtnjötes av biskoparna med avseende på

det ekonomiska underlaget för deras verksamhet, skulle måhända kunna

äventyras genom biskopslöneregleringsfondens uppgående i kyrkofonden.

Det vore att hoppas, att så icke måtte ske. Men man måste räkna med den

ifrågavarande möjligheten. Då emellertid i sådan händelse biskoparna borde

med det övriga prästerskapet dela de svårigheter eller rent av den nöd,

som skulle kunna bliva en följd av eventuell frånvaro av det rättsskydd,

som hittills ansetts ha existerat, så hade biskopen funnit sig av detta inre

och etiska skäl icke böra avstyrka det föreliggande förslaget.

Biskopen G. Aulén, Strängnäs, förklarade sig icke hysa några betänkligheter

mot att sammankoppla biskopslöneregleringsfonden med kyrkofonden

och att så åstadkomma en enhetlig förvaltning av avlöningstillgångarna.

Tvärtom syntes detta från förvaltningssynpunkt sett vara en

avgjord fördel. Skulle det möjligen sägas, att en dylik anordning komme att

göra intrång på äldre privilegieskydd, vore en sådan invändning föga

vägande. Bortsett därifrån att biskopen för sin del icke hade någon större

tilltro till den garanti för kyrkliga ämbeten, som kunde ligga i privilegieskydd,

hade det ju i förslaget ingalunda ifrågasatts, att de rättsliga grunder,

som gällde för de olika fonderna, skulle upphöra vid en sammanslagning.

Biskopen Städener, Växjö: Det i P. M. berörda alternativet att uppföra

biskoparnas löner på riksstaten saknade historisk grund. Detsamma

gällde sammanförandet från olika biskopsstolar av biskopliga lönemedel

samt ett överförande av dessa sammanslagna lönemedel till de avlöningstillgångar,

vilka vore anvisade församlingarnas prästerskap. Man borde ej

genomföra en definitiv lönereglering för biskoparna, så länge prästerskapet

jämte ett flertal andra kårer finge vänta på motsvarande lönereglering.

Domkapitlet i Växjö vände sig mot uttalandet i promemorian att

biskopsstolarnas och fondernas tillgångar i jord samt kronotionde- och

räntcanslag vöre anvisade av kronan. Av konung Gustav I:s brev den 2

augusti löth till biskoparna och domkapitlen i Strängnäs och Västerås örn

deras landbo!’ m. m. franninge, att del tiondeanslag, som utginge lill var
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

dera av dessa biskopar, utgjorde vederlag för till kronan indragna landbondehemman,

oell att detta utbyte av hemman mot tiondeanslag på förekommen

anledning skett efter initiativ av vederbörande biskopar själva.

Detta vederlag måste innehavas av vederbörande biskopsstolar med samma

rätt som de i utbyte överlämnade fastigheterna. Men att biskopshemman

under Strängnäs och Västerås biskopsstolar skulle under medeltiden i allmänhet

utgjorts av kronoförläningar, därom funnes ingen antydan, och

detta vore icke heller antagligt. Det funnes ingen anledning antaga annat

än att de nuvarande tiondeanslagen till biskoparna i Strängnäs och Västerås

till större eller mindre del —■ oavsett de förändringar eller jämkningar,

som kunde hava ägt rum under senare tid — representerade just dessa

tiondevederlag. Det vederlag i tionde, som år 1545 tilldelades Växjö biskopsstol,

kunde icke hava tilldelats under osäkrare äganderättstitel, utan

måste vara av samma valör som det vederlag, vilket biskoparna i Strängnäs

och Västerås erhållit. Av den verkställda arkivutredningen framginge därjämte,

att även den under Växjö biskopsstol nu lydande fasta egendomen

hade tillagts densamma under äganderätts- eller vederlagstitel. Att det förliölle

sig på liknande sätt beträffande ärkebiskopsstolen samt Linköpings

och Skara biskopsstolar ansåg sig domkapitlet icke hava anledning att i

detta sammanhang närmare belysa. Privilegieskyddet för boställsjorden

samt ränte- och kronotiondeanslag räckte med säkerhet, så länge avlöningstillgångarna

förbleve fästade vid den biskopsstol, som de tillhörde vid

privilegieskyddets tillkomst, men huru långt detta skydd sträckte sig, sedan

avlöningstillgångarna eventuellt blivit lösgjorda från biskopsstolen, vore

icke lätt att säga. Huruvida medverkan av allmänt kyrkomöte för ändringav

rättsläget i avseende a dessa avlöningstillgångar krävdes efter deras lösgörande

från biskopsstolen i fråga utsädes icke i promemorian. Dock vore

det just detta lösgörande, som i promemorian tillstyrktes, dä den förordade

avlöningstillgångarnas överförande till kyrkofonden. Det vore utan tvivel

en säkrare och i rättsligt hänseende mera tillrådlig utväg att från kyrkofonden

genom laga beslut tillföra biskopslöneregleringsfonden behövliga

bidrag eller subsidier än att från biskopslöneregleringsfonden, respektive

biskopsstolarna, överföra biskoparnas avlöningstillgångar till kyrkofonden.

Varje ändring av det nuvarande rättsläget krävde medverkan av allmänt

kyrkomöte. Detta vore så mycket mera säkert som de särskilda inkomster,

vilka för det närvarande lydde till envar av biskopsstolarna, icke innehades

i form av någon förläning eller på grund av utanordningsbeslut av kronan

utan under äganderättstitel eller däremot svarande rätt. Dessa inkomster

kunde uppenbarligen icke avhändas biskopsstolarna genom administrativ

lagstiftningsmakt. För att genomföra en sådan avhändelse erfordrades lagstiftning

efter lagrådets hörande enligt 87 § regeringsformen. Det syntes,

även om förbehåll funnes intaget i vederbörlig biskopsfullmakt att finna sig

i ny lönereglering, icke vara honom förment att såsom innehavare av biskopsstolen

motsätta sig, att någon dess förmögenhetstillgång avhändes

densamma. Rubbning av bestående rättsliga förhållanden i fråga örn de

olika biskopsstolarnas inkomstkällor och förmögenhets villkor borde icke

äga rum utan att särdeles tvingande skäl föreligga. Först sedan man konstaterat

att andra utvägar vore på ett avgjort sätt stängda, torde det vara

skäl att på föreslaget sätt upplösa den urgamla ordning, som för det närvarande

bestode beträffande åtminstone de äldre biskopsstolarna i det hänseende,

att de så att säga vore självförsörjande rättssubjekt.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Det skäl, som i promemorian anförts för sammanföring av det territoriella

prästerskapets utjämningsfond och de biskopliga avlöningstillgångarna,

nämligen att biskopen utövade tillsyn över församlingarna, skulle, örn

det vore riktigt, kunna leda till att landshövdingarna och länsstyrelsernas

personal, vilka ostridigt utövade viss kontroll över de borgerliga kommunerna,

skulle avlönas med medel uttagna genom en interkommunal skatt.

Detta vore orimligt. Finansieringen av biskopslönerna borde i stället ske

efter föredöme av 1932 års beslut örn grunderna för finansiering av prästlönerna.

Detta lade till grund de i varje pastorat förefintliga fasta avlöningstillgångarna

och fondavkastningarna. I överensstämmelse härmed liksom

i överensstämmelse med hittills gällande grunder för biskoparnas avlöning

borde, sedan biskopslön reglerats till visst belopp, till dess finansiering

i första hand anvisas de vederbörande biskopsstol tillhörande avlöningst

illgångarna. Därest dessa icke skulle förslå, skulle tillskott från

biskopslöneregleringsfonden tagas i anspråk. Härigenom vunnes samstämmighet

med grunderna för 1932 års lagstiftning angående de prästerliga

avlöningsförhållandena, under det promemorians förslag bröte nied dessa

grunder och förordade en starkt genomförd centralisering av de biskopliga

a vlöningsmedlen.

Biskopen E. Rodhe oell domkapitlet i Lund ansågo kyrkofondens anlitande

för biskoparnas lönereglering vara den enda väg, som borde ifrågakomma,

Biskopslönerna borde sålunda ej uppföras a riksstat^. Principiellt

sett mötte det icke något hinder för att kyrkofonden och biskopslöneregleringsfonden

i mån av förmåga bistode varandra till bestridande av kostnaderna

för kyrkans organisation. En annan fråga vore, om de bada fonderna

skulle slås ihop till en fond eller örn de fortfarande skulle förvaltas

särskilt för sig. De rättsliga grunder, vilka normerade de särskilda fonderna,

bibehölles ju vid en sammanslagning. Biskopslönetillgångarnas rättsskydd

medtoges alltså vid deras ingående i kyrkofonden — något annat vöre ej

ens ifrågasatt i utredningen. Örn därför en sammanslagning av de båda fonderna

tillstyrktes, läge grunden häri framför allt i önskvärdheten av en

enhetlig förvaltning av kyrkans gemensamma avlöningstillgångar.

Biskopen Lönegren, Härnösand, utgick för sin del fran att i rättsligt

avseende ingen giltig invändning kunde göras mot sammanförandet av

fonderna. Om detta gällde för det fall att bidrag från kyrkofonden anlitades

för biskoparnas lönereglering, syntes det emellertid icke vara lika görligt att

finna en rättsgrund för det fall att tillskottsbehovet skulle ga i motsatt

riktning.

Länsstyrelsen i Växjö, som tagit del av Växjö domkapitels yttrande,

ställde sig betänksam i fråga örn förslagets genomförbarhet, särskilt ur rättslig

synpunkt. För egen elei hade länsstyrelsen visserligen icke pa den föreliggande

utredningen tilltrott sig att göra något bestämt uttalande angående

den ifrågasatta löneregleringens genomförbarhet ur rättslig synpunkt.

Huru emellertid härmed än förhölle sig, borde ett avhändande av

biskoparnas av alder anslagna lönetillgångar icke ilga rum utan att starkare

skill därtill föreläge lin nu vore fallet. Då härtill bomme, att tidpunkten för

en definitiv lönereglering syntes mindre lämplig, hade länsstyrelsen ansett,

att man för närvarande borde begränsa sig lill en provisorisk lönereglering

till förmån för lågt avlönade biskopar.

Länsstyrelsen i Mariestad: Med hänsyn till det ytterligt invecklade

system, som vore rådande inom prästerskapets avlöningsväsen, an.sage

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

länsstyrelsen icke lämpligt att överföra biskoparnas avlöningstillgångar till

kyrkofonden och att låta fonden övertaga betalningsansvaret för biskoparnas

avlöning. I stället syntes önskvärt, att biskoparnas avlöningstillgångar

indroges till statsverket, och att biskopslönerna uppfördes å riksstaten.

Ämbetsverken 1033 anförde i denna fråga: Ämbetsverken tillåta sig med

anledning av de framställda anmärkningarna erinra, att församlingspräster - skåpet, vars löneförhållanden förut reglerats genom en lagstiftning av år

18(52, genom 1910 års lagstiftning erhållit en lönereglering, som ehuru behäftad

med brister dock har en långt modernare utformning än biskoparnas

löneregleringar, vilka meddelats i enlighet med grunder, vilka redan år

1860 beslutats av riksdagen. Lönelagstiftningen 1910 för prästerskapet har

helt avvecklat naturahushållningen (jordbruksboställena), under det biskoparnas

lönesystem ännu bibehåller detta system. Det är därför missvisande

att tala om en ny lönereglering för prästerskapet såsom »motsvarande»

den nu för biskoparna planerade.

Vad beträffar jämförelsen mellan biskoparnas och landshövdingarnas

övervakande uppgifter, de senares för övrigt av väsentligen annat slag än de

förras, är att erinra, det båda grupperna av uppgifter, såvitt de äga betydelse

för föreliggande väsentligen ekonomiska fråga, stå i sammanhang

med den på staten ankommande övervakande verksamheten. Såsom i promemorian

angivits skulle det därför ej möta principiella betänkligheter mot

att biskoparnas löner (såsom fallet är i Finland) upptagas på rikets stat.

Det nu valda systemet är grundat på hänsyn för historiskt hävdvunna

anordningar.

Vad angår förslaget, att varje biskopslön skulle regleras dels genom

biskopsstolens hittillsvarande avlöningstillgångar, dels ock därest dessa ej

förslå härtill genom anslag från biskopslöneregleringsfonden, är att erinra

att denna fonds otillräcklighet för ändamålet givit närmaste anledningen

till det föreliggande utredningsuppdraget. Önskemålet om bibehållande vid

de särskilda biskopsstolarna av boställena strider vidare mot riksdagens

redan år 1913 uttalade önskan.---—■ Ämbetsverken kunna icke biträda

de synpunkter, biskopen och domkapitlet i Växjö anlagt på frågan örn de

biskopliga lönetillgångarnas natur. Gustav Vasas brev den 2 augusti 1515

visar blott att en lönereglering, väsentligen på grund av praktiska

förvaltningsskäl, ägd rum flir biskoparna i Strängnäs och Västerås. Något

belägg för teorien om ett privaträttsligt byte utgör brevet så mycket mindre

som formerna däri icke hänföra sig till ett sådant. Ämbetsverken tillåta sig

erinra, att i gamla Sverige enligt Västeråsbesluten 1527 konungen hade

frihet att indraga så mycket av biskopsgodset, som han prövade skäligt.

Osannolikt är att kronan frivilligt skulle hava begränsat sina befogenheter

genom att ingå på för all framtid bestående uppgörelser, där biskopen och

konungen voro jämställda parter. Det är vidare känt, att ända mot slutet

av 1500-talet, i vissa fall även under 1600-talet, ändringar i biskoparnas

löneförmåner förekommit, där kronan än lämnade nya anslag än tog tillbaka

gamla. Icke minst biskopsstolen i Växjö erbjuder exempel härå. Lika osannolikt

synes ett byte av ovan angivna natur vara, då man betänker att i de

tiondeanslag, vilka biskoparna erhöllo, ingick den från dem själva indragna,

till kronotionde förvandlade biskopstionden.

De anslag, som i äldre tid konnno biskoparna till del, ingingo i ett avlöningssystem,

som var jämförligt med rikets civila tjänstinnehavares. Det

lagfästa privilegieskyddet är av så sen tid som år 1723. För något kisko
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

parnas innehav av sina inkomster »under äganderättstitel eller däremot svarande

rätt» av natur att icke kunna »avhändas biskopsstolen genom administrativ

lagstiftningsmakt» (utan lagrådets hörande enligt 87 § l:o 11. F.)

hava inga bärande skäl förebragts. Att åtminstone de äldre biskopsstolarna

skulle vara »självförsörjande rättssubjekt» synes strida mot hela den struktur

den högre ämbetsorganisationen i landet, även den biskopliga, allt sedan

reformationen ägt.

Förslaget av biskopen och domkapitlet i Linköping att bibehålla biskopslöneregleringsfonden

men tillföra densamma tillskott ur kyrkofonden för

finansiering av biskopslönerna, synes principiellt liktydigt med en sammanslagning

av fonderna. Ur förvaltningssynpunkt skulle detta förslags godtagande

medföra ett onödigt invecklat system. Ämbetsverken kunna därför

ej förorda detsamma.

Med anledning av det av biskopen och domkapitlet i Lund avgivna yttrandet

må blott tilläggas, att då biskopslöneregleringsfonden har sitt ursprung

i kronoanslag men kyrkofonden i väsentlig mån härrör även av tillgångar

av annan natur, den förra fondens införlivande med den senare och

antagande av dennas rättsliga natur i varje fall icke försämrar rättsläget

för den förra fondens tillgångar, samt att det icke föreslagits någon indragning

till kyrkofonden av biskoparnas boställen utan blott av dessas avkomst.

I den av borgmästaren Linder verkställda utredningen hava, på sätt

förut redogjorts, upptagits två alternativ för lösning av frågan örn en

avlöningsreform för rikets biskopar. Enligt båda dessa alternativ —

det ena avseende bibehållande i viss utsträckning av nu förefintliga avlöningstillgångar

vid de särskilda biskopsstolarna, och det andra avseende indragning

av samtliga inkomster av dessa tillgångar till biskopslöneregleringsfonden

— skulle biskoparnas samtliga löneförmåner bestridas uteslutande

med avkomst från dessa samma avlöningstillgångar. Som emellertid

ifrågavarande tillgångar, på sätt även i Linders utredning betonats, icke

skulle komma att förslå till de ändamål, som skäligen borde med avkastningen

därav tillgodoses, hava båda dessa förslag, såsom icke möjliggörande

ett restfritt uppordnande av denna lönefråga, ansetts mindre tillfredsställande.

På samma sätt har, såsom innebärande enbart ett uppskov

med den i allt fall ofrånkomliga avvecklingen av det nu tillämpade lönesystemet,

jämväl bedömts det förslag, som — bland annat av två kyrkomöten

— framförts angående ett provisoriskt upphjälpande av de svagast

avlönade biskoparnas lönevillkor genom beredande åt dessa av särskilda

tilläggslöner ur biskopslöneregleringsfonden. Med en sådan provisorisk åtgärd

bleve ock, på sätt redan påpekats, frågan örn en reglering beträffande

de över den såsom skälig ansedda lönenivån liggande löneinkomsterna lämnad

olöst.

De vägar, som i de äldre utredningarna och i övriga förslag blivit beträdda

för uppordnande av biskoparnas avlöningsförhållanden, hava sålunda

visat sig icke viii framkomliga.

Under beredningen hos de centrala ämbetsverken, kammarkollegiet och

Departe
mentschefen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 242.

statskontoret, av den föreliggande frågan har såsom ytterligare alternativ

för densammas lösning framförts tanken dels på indragning till statsverket

av de för biskopslönerna för närvarande speciellt anvisade avlöningstillgångarna

och dessa löners uppförande å riksstaten, dels ock på överförande

av biskopslönetillgångarna till kyrkofonden och denna fonds övertagande

av hela avlöningsansvaret. Beträffande det förstnämnda alternativet har

framhållits, att något principiellt hinder för en reglering av sådan innebörd

väl ej syntes möta, varvid tillika erinrats örn att i Finland — ett land, vari

de kyrkliga institutionernas ställning till staten förete icke så få anknytningspunkter

till det härutinnan gällande rättsläget i Sverige — en motsvarande

ordning numera vore genomförd. På sätt framgår av den av mig

härförut lämnade redogörelsen har dock ansetts, att ett sådant alternativ

icke — i allt fall ej för närvarande — borde äga aktualitet. Härvid har mot

ett beträdande av denna väg företrädesvis invänts, att ett »rent» förstatligande

av biskoparnas avlöning skulle innebära ett markerat avbrott i hela

det prästerliga avlöningsväsendets historiska utveckling. Det senare av

dessa två alternativ har av ämbetsverken förordats. Förslag till en reglering

enligt detta alternativ föreligger nu i utarbetat skick.

Vid den prövning från skilda synpunkter jag haft att företaga av här

ifrågavarande komplicerade förvaltningsproblem har jag stannat i den uppfattningen,

att sist berörda förslag erbjuder en i det hela antaglig grundval

för en tidsenlig omläggning av lönesystemet för biskoparna. Då jag med

detta mitt ställningstagande funnit tanken på statens formella och omedelbara

övertagande av biskoparnas avlönande nu böra skjutas åsido, har jag

dock låtit mig bestämmas mindre av hänsynen för den härutinnan hävdvunna

ordningen i och för sig än av vissa föreliggande, påtagligen bärkraftiga

lämplighetsskäl. Man har sålunda, i första hand, att beakta, hurusom

den centrala ställning och uppgift inom den kyrkliga ekonomien, som genom

1910 års lagstiftning tillädes kyrkofonden, blivit genom den vid 1932 års

riksdag antagna nya lagen om kyrkofond väsentligen vidgad och befäst.

I främsta rummet har denna kyrkofondens konsolidering förverkligats

genom upptagandet i nämnda lag av bestämmelserna örn den allmänna

kyrkoavgiften, genom vilken — med statsskatterna nära befryndade — pålaga

kyrkofonden erhållit den för balansen av inkomster och utgifter erforderliga

regulatorn. Jag får vidare här erinra örn, att den emellanåt framförda

uppfattningen, att dispositionen av fondens medel skulle vara förbehållen

ändamål, sammanhörande med för samling sprästernas avlöning,

icke finner något hållbart stöd vare sig i de överväganden, som föregingo

fondens ursprungliga tillkomst, eller — än mindre — i för närvarande härutinnan

gällande positiva författningsbestämmelser. Sålunda utgår jämlikt

stadgandet i 6 § 5) i lagen örn kyrkofond för närvarande ur kyrkofonden

ett belopp av inemot en kvarts miljon kronor årligen till avlöning av präster

anställda för tjänstgöring inom vederbörande stiftsområde i dess helhet

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Marits proposition Nr 242.

(stiftsadjunkter) och enligt lag den 28 juni 1935 må av kyrkofonden bekostas

pensioner till präster i missionens och diakoniens tjänst. Det tarvar

icke vidare utläggning, att biskoparnas avlöning ej kan betraktas såsom en

för den kyrkliga organisationen fjärmare liggande angelägenhet än här

berörda ändamål, för vilkas tillgodoseende kyrkofonden redan nu må tagas

i anspråk. Vad slutligen angår biskopslönefastigheterna, för vilka nu i allt

fall — efter deras skiljande från de särskilda biskopstjänsterna — en ny

förvaltningsordning blir behövlig, bör uppmärksammas, hurusom genom

statsmakternas beslut år 1932 ansetts erforderligt tillskapa speciella, med

sakkunskap i såväl jord- som skogsbruk utrustade myndigheter, stiftsnämnderna,

med uppgift att förvalta eller eljest öva kontroll över all kyrklig

jord, vare sig densamma äges av kronan, visas tillhöra kyrklig menighet

eller är att betrakta såsom stiftelseegendom. Det måste te sig följdriktigt

att, då nu i allt fall en dylik specialorganisation för kyrklig fastighetsförvaltning

står till förfogande, även i fortsättningen i förekommande fall

utnyttja denna speciella förvaltningsorganisation och i sådant syfte anförtro

åt densamma även den vidare och fulla omvårdnaden av den del av

den för kyrkliga ändamål anvisade egendom, som representeras av biskopslönefastigheterna.

På sätt jag i det följande kommer att få anledning närmare

beröra torde åt biskopslönefastigheterna, efter en indragning till

kyrkofonden av avkomsten från dessa, böra givas en förvaltningsrättslig

ställning överensstämmande med den, som nu tillkommer de allmänna

kyrkohe mmanen.

Den författningstekniska anordningen av de för avlöningsreformens

genomförande erforderliga bestämmelserna. I

I P. M. anfördes i detta hänseende — i anslutning till de däri ingående

författningsutkasten — följande:

Därest bestridandet av biskoparnas avlöning blir den redan genom lag

reglerade kyrkofondens angelägenhet, synes även den erforderliga nya

avlöningsförfattningen i anslutning till senare tids praxis i avseende å

prästerskapets avlöning böra erhålla lagform.---Av enahanda skal

som anförts beträffande biskoparnas avlöningsförfattning synes emeritilöneförfattningen

för biskopar böra med erforderliga ändringar erhålla lagform.

Tillräckliga skäl att införliva dess bestämmelser med lagen örn

emeritilöner för präster synas emellertid med hänsyn till de olikartade

reglerna icke föreligga. Från kyrkofonden böra, i enlighet med vad fallet är

beträffande innehavare av prästerlig emeritilön (lag och k. k. 28/10 1932,

nr 478, 480), gäldas pensionsavgift, belöpande pä innehavare av biskoplig

emeritilön, till prästerskapets änke- och pupillkassa. I den man biskoparnas

och det övriga prästerskapets pensioneringsförhållanden må komma att

bliva föremål flir en allmän reglering, kan tiden vara inne att i en gemensam

författning meddela rättsregler för hela den prästerliga organisationen. Tilllämpningsföreskrifter

synas böra intagas i särskild kungörelse. För ordnan
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

det av kyrkofondens ställning till det biskopliga avlöningsväsendet hava

i anslutning härtill i P. M. jämväl föreslagits vissa lagbestämmelser.

Beträffande denna fråga har Wohlin anfört följande:

De av ämbetsverken överlämnade författningsutkasten, vilka, enligt vad

ämbetsverken själva anmärkt, icke varit föremål för en strängare granskning

vare sig från systematisk eller annan formell synpunkt, utgöras av

fem särskilda lagar och därtill av två författningar, avsedda att utfärdas i

administrativ ordning.

Det vill synas, som om den författningsmässiga utformningen av hithörande

stadganden borde kunna väsentligen förenklas.

För valet av lagform för de egentliga lönebestämmelserna har i »promemorian»

åberopats det förhållandet, att enligt senare tids praxis stadganden,

som avsåge »prästerskapets avlöning», givits dylik form. Härmed syftas

givetvis på i första hand 1910 års lag om reglering av det territoriella

prästerskapets avlöningsförhållanden. Det synes vid denna jämförelse hava

lämnats obeaktat, att avlöningsbestämmelserna för det territoriella prästerskapet

i sina grundläggande delar tillhöra det kommunala rättsområdet och

att lagformen för desamma helt betingas av denna deras egenskap av

»kommunallag». Någon liknande karaktär tillkommer givetvis icke bestämmelser

för biskopars avlönande. Tillräcklig anledning kan fördenskull

icke föreligga att beträffande de nu ifrågavarande avlöningsbestämmelserna

övergiva det hittills tillämpade förfarandet, att grunderna för avlöningsbestämmelserna

fastställas genom ett statsmakternas samfällda beslut i

samma ordning, som äger rum vid bestämmandet av statstjänstemännens

avlöning, med den avvikelsen allenast att, så länge och i den omfattning

biskoparnas löneförmåner äro föremål för privilegieskydd, kyrkomötets

samtycke erfordras för genomförande av ändring med avseende å desamma.

Ett utfärdande i lagform av de nu ifrågasatta nya grunderna för biskoparnas

avlönande skulle väl också komma att framstå såsom nog så oformligt,

då dessa grunder till sina huvudsakliga beståndsdelar utgöra en omedelbar

efterbildning av de stadganden, som gälla för landshövdingarnas

avlöning.

Följes den anordning, som hittills tillämpats, beträffande bestämmelserna

örn i tjänst varande biskopars avlönande, böra givetvis ej heller stadgande^

örn emeritilöner för biskopar givas lagform utan torde dessa lämpligen

kunna omedelbart sammanföras med förstnämnda avlöningsbestämmelser.

Ett av de utav ämbetsverken åberopade lagutkasten avser »lag örn dispositionen

av vissa för biskoparnas avlöning avsedda tillgångar». Lagutkastet

upptager bestämmelser dels örn överförande av vissa kapitaltillgångar

till kyrkofonden, dels om viss grund för den framtida förvaltningen

av de för närvarande för biskoparnas avlönande anvisade fastigheterna,

i den mån dessa icke komme att upplåtas åt biskoparna för bostadsändamål.

Härvid avsågs, att ifrågavarande lönefastigheter med angivet undantag

skulle disponeras på sätt örn allmänna kyrkohemman finnes stadgat.

Överförandet till kyrkofonden av de för biskoparnas avlönande hittills

disponerade kapitaltillgångarna avser en engångsåtgärd. Varken kyrkofondslagens

egen systematik eller annat formellt-rättsligt skäl lärer påfordra,

att bestämmelsen örn överförandet erhåller lagform. Ett statsmakternas

beslut om en dylik åtgärd synes lämpligen kunna meddelas i omedelbart

samband med fastställandet av de nya grunderna för biskopslönerna.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 242.

Vad vidare angår förvaltningen av de för närvarande för biskoparnas

avlönande anslagna fastigheter — såväl sådana, varav avkastningen direkt

tillflyter vederbörande tjänstinnehavare, som de, varav avkastningen ingår

till biskopslöneregleringsfonden eller Lunds biskopslönemedels besparingsfond

— tillämpas visserligen alltjämt, såvitt angår ordnandet av frågorna

om fastigheternas bebyggande samt örn gäldandet av kostnaderna härför, de

föråldrade bestämmelser, som innehållas i 27 kap. byggningabalken. För

rättsförhållandet härutinnan mellan det allmänna och vederbörande biskopar

såsom boställshavare hava dessa bestämmelser alltjämt en omedelbar

giltighet. Vad åter angår motsvarande förhållande mellan det allmänna och

arrendatorer å ifrågavarande publika egendomar är att märka, att de nyttjanderättsavtal,

som numera slutas rörande dessa egendomar, ytterst äro

att bedöma enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Genom sistnämnda

lag har det angivna kapitlet i byggningabalken blivit, såvitt angår

nyttjanderätt som avses i nyttjanderättslagen, i sin helhet upphävt.

Att berörda kapitels stadganden det oaktat fortfarande tillämpas vid utarrendering

av nämnda egendomar grundar sig därpå, att bebyggandet av

sådana arrendegårdar, med hänsyn till egendomarnas nuvarande disposition,

hittills icke kunnat på ett mera tidsenligt sätt ordnas.

Därest, såsom med de föreslagna ändrade bestämmelserna örn biskoparnas

avlönande åsyftas, dessa befattningshavares ställning såsom boställshavare

helt avvecklas, bortfaller därmed också, utan att särskild positiv

lagbestämmelse därom erfordras, grunden för en vidare tillämpning av

byggningabalkens berörda bestämmelser med avseende å rättsförhållandet

mellan det allmänna och befattningshavarna. Då den nu föreslagna ändrade

dispositionen av de ifrågavarande fastigheterna bereder möjlighet till införandet

av tidsenliga bestämmelser för dessa fastigheters utarrendering

och förvaltning, behöver givetvis en fortsatt tillämpning av byggningabalkens

förutberörda stadganden ej heller i avseende å arrendeförhållandet

vid fastigheterna vidare komma i fråga.

De allmänna grunderna för den framtida förvaltningen av här ifrågakomma

fastigheter torde sålunda väl icke behöva givas form av lag men

böra dock, i enahanda ordning som ovan beträffande avlöningsbestäinmelserna

angivits, göras till föremål för ett statsmakternas samfällda beslut.

Vad slutligen angår det vid ämbetsverkets utlåtande fogade förslaget till

»lag om gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift belöpande å innehavare

av biskoplig emeritilön» lär det däri införda stadgandet, vilket omedelbart

sammanhör med bestämmelserna örn emeritilöner, böra i anslutning till

dessa upptagas bland avlöningsbestämmelserna.

Ämbetsverken 1935 hava framhållit, att Wohlins förslag i huvudsak

anslöte sig till den ståndpunkt, som av ämbetsverken intagits i utlåtandet

i ämnet den 23 december 1933, samt att de avvikelser, som förekomme,

hänförde sig dels till formella frågor — framför allt den nya lagstiftningens

form — dels till sakliga — dock icke berörande några centrala ämnen.

Enligt ämbetsverkets mening berörde dessa avvikelser icke sådana väsentliga

intressen att ämbetsverken på grund därav ansåge sig hava anledning

att motsätta sig vad Wohlin föreslagit. I detta sammanhang hava ämbetsverken

tillika anfört:

Bihang Ull riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2//2. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

En förutsättning för förslagets genomförande vore, att medgivande jämlikt

114 § regeringsformen lämnades av kyrkomötet. Ämbetsverken ville

emellertid under hänvisning till förslagets avfattning framhålla, att, sedan

de föreslagna avlöningsbestämmelserna antagits, framtida ändringar i desamma

icke behövde underställas kyrkomötet.

Till ämbetsverkens ifrågavarande utlåtande hava fogats två reservationer,

avseende, bland annat, här sist berörda fråga.

I den ena av dessa reservationer har föredraganden, kammarrådet Schalling,

med vilken generaldirektören Berglöf instämt, uttalat såsom sin mening,

att uttrycket i förslaget till ändrad lydelse av 3 och 6 § § lagen om kyrkofond

»av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas

avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel» icke

behövde föranleda, att kyrkomötet för framtiden skulle vara uteslutet från

medverkan vid eventuella ändringar i bestämmelserna. Han förutsatte, att

frågan örn kyrkomötets befattning med sådana ändringar komme att bedömas

efter enahanda grund som beträffande ändring av bestämmelserna

örn det territoriella prästerskapets avlöning.

I den andra reservationen, vilken avgivits av t. f. kammarrådet Prawitz,

har i frågan, huruvida i framtiden kyrkomötets medverkan vore erforderlig

för ändring av biskopslön, anförts: Enligt den åsikt, ämbetsverken utvecklat

i sitt över borgmästaren Linders förslag till biskopslönereglering år

1932 avgivna utlåtande, är kronan ägare av biskoparnas bostads- och

löningsbosthilen — möjligen med undantag för någon enstaka fastighet.

Endast avkastningen av biskopsgodsen skulle alltså vara upplåten biskoparna.

Följaktligen omfattar det biskoparna genom prästerskapets privilegier

tillförsäkrade skyddet endast denna avkomsträtt. I och med att det

remitterade förslaget genomföres, kommer avkomsten av biskopsgodsen

att ingå till kyrkofonden och tillfaller alltså icke längre biskoparna. Härefter

är, såvitt jag förstår, privilegierna icke längre gällande för biskopsgodsen.

Sedan alltså kyrkomötet en gång givit sitt bifall till det föreliggande

förslaget, kunna Kungl. Majit och riksdagen utan medverkan från

kyrkomötets sida besluta om förändrad disposition av biskopsgodsen och

även örn deras användning för annat än kyrkligt ändamål. Enligt ämbetsverkens

förslag av år 1933 var detta icke fallet. Ämbetsverken hade nämligen

föreslagit, att föreskrifterna örn biskopsgodsens disposition skulle erhålla

form av lag, vilken skulle antagas jämväl av kyrkomötet. Enligt numera

hävdvunnen konstitutionell praxis kunna lagar, vid vilkas tillkomst

kyrkomötet medverkat, icke ändras utan samtycke av kyrkomötet. I det

nu remitterade förslaget hava däremot hithörande föreskrifter erhållit form

av bestämmelser, beslutade av Konung och riksdag. Kyrkomötets medverkan

skulle blott bestå i eftergivandet av de privilegier, som hindrade

genomförandet av bestämmelserna. Sedan detta eftergivande en gång skett,

skulle kyrkomötets medverkan för ändring av de meddelade bestämmelserna

icke vidare vara erforderlig. Avsikten att avskaffa kyrkomötets medbestämmanderätt

vid framtida förändring i sättet för biskopsgodsens användning

synes mig på ett fullt följdriktigt sätt hava kommit till uttryck

i det vid den remitterade skrivelsen fogade förslaget till ändring av 3 §

kyrkofondslagen, då nämligen däri stadgas, att till kyrkofonden skall ingå

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

inkomst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och

riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

grunder för dispositionen av därtill avsedda medel tillförts kyrkofonden.

Sedan ändringen i kyrkofondslagen trätt i kraft, kunna alltså Kungl. Majit

och riksdagen antaga nya eller förändrade sådana bestämmelser och därvid

föreskriva, att avkomsten av endast en del eller eventuellt av ingen av de

nuvarande biskopshemmanen skall tillföras kyrkofonden. Även därest man

skulle anse, att prästerskapets privilegier fortfarande efter förslagets genomförande

vore gällande för biskopsgodsen, måste enligt min memng den föreslagna

formuleringen av 3 § kyrkofondslagen innebära, att kyrkomötet

ifråga örn biskopsgodsen — såsom beträffande vissa anslag ur kyrkofonden

till ecklesiastikdepartementet och domänfonden redan skett — delegerat

sin medbestämmanderätt till Kungl. Majit och riksdagen. Vad jag nu senast

anfört angående dispositionen av biskopsgodsen, gäller jämväl biskopslönernas

storlek. Enligt den föreslagna lydelsen av 6 § kyrkofondslagen skall

nämligen av kyrkofonden gäldas kostnad för avlönande av biskoparna i

den omfattning, som är närmare bestämd i de av Konungen och

riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlöning jämte grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel. De för biskoparna utmätta

lönebeloppen kunna alltså i framtiden höjas och sänkas utan kyrkomötets

samtycke.

I anledning av de uttalanden berörande prästerskapets privilegier och den

nu tillämnade avlöningsreformen, som göras i ämbetsverkens utlåtande och

i de därvid fogade reservationerna, har Wohlin inkommit med en promemoria,

vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende (Bil. H).

Mot den av Wohlin föreslagna författningstekniska anordningen av hithörande

bestämmelser har jag intet att erinra.

Tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande.

Den av riksdagen år 1913 begärda omläggningen av biskoparnas avlöningsförhållanden

har såtillvida blivit sedan länge förberedd, som i fullmakterna

för de efter år 1913 utnämnda innehavarna av biskopstjänst

intagits förbehåll därom, att den utnämnde skall vara underkastad skyldighet

att vidkännas den förändring i lönevillkor, som framdeles kunde bliva

i vederbörlig ordning bestämd. Allenast två av rikets nu i tjänst varande

biskopar hava äldre fullmaktsdatum än för år 1913, nämligen biskopen i

Luleå O. Bergqvist samt biskopen i Karlstad J. A. Eklund. För den förre

är fullmakten å biskopstjänsten utfärdad den 29 februari 1904. och för den

senare den 22 februari 1907. Då dessa två biskopar äro födda den 24 september

1862, respektive den 7 januari 1863, inträder emellertid, jämlikt

Departe
mentschefen
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

68 Kungl. May.ts proposition Nr 242.

för närvarande gällande bestämmelser, skyldigheten för dem att mot erhållande

av emeritilön avgå från biskopstjänsten motsvarande dagar

under år 1937, respektive år 1938. Båda de nu ifrågavarande biskoparna

hava emellertid genom fullmaktsförbehåll tillförbundits skyldighet att vara

underkastade de bestämmelser, som kunde bliva meddelade i avseende å

pensionering av biskop.

Beträffande tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande har Wohlin

anfört: Det föreslagna nya avlöningssystemets tekniska struktur gör det

angeläget, att detsamma må kunna vinna tillämpning samtidigt vid alla

biskopstjänster. Med hänsyn till att kyrkomötets medverkan vid ett beslut

i ämnet erfordras, lär tillämpningen svårligen kunna förutsättas äga

rum från tidigare tidpunkt än våren 1937. Å andra sidan synes vara ömkligt,

att de nya bestämmelsernas ikraftträdande icke skall behöva framskjutas

längre. Därest ett positivt beslut i frågan kan åvägabringas under

år 1936, torde ej heller så behöva ske. Av rikets nu i tjänst varande biskopar

äro visserligen två, nämligen biskoparna i Luleå och Karlstad, ej rättsligen

förpliktade att underkasta sig en förändring i de bestämmelser, som

nu gälla för deras avlöning. För båda dessa biskopar skulle återigen de föreslagna

nya avlöningsbestämmelserna, därest desamma bleve å dem tillämpade,

komma att medföra en — förmodligen rätt avsevärd — löneökning.

Att döma av innehållet i de yttranden, som nämnda biskopar avgivit över

det förslag till nya avlöningsbestämmelser, som framlades i den vid ämbetsverkens

skrivelse fogade promemorian, lär det väl också kunna hållas för

praktiskt taget visst, att från dessa biskopars sida icke skulle komma att

resas något hinder för den tilltänkta avlöningsreformens samtidiga genomförande

vid angivna tidpunkt. Ämbetsverken hava tydligen utgått ifrån, att

de ifrågavarande biskoparnas yttranden över promemorieförslaget finge

anses innefatta ett även formellt-rättsligt bindande medgivande härtill.

Berörda yttranden synas dock knappast kunna givas en sådan innebörd.

I enlighet med av Wohlin i anslutning till hans här förberörda uttalande

gjord hemställan hava biskoparna Bergqvist och Eklund anbefallts

att till Kungl. Majit avgiva förklaring, huruvida de, därest i enlighet

med Wohlins förslag till omreglering av biskoparnas avlöningsförhållanden

den för vederbörande biskopstjänst avsedda grundlönen bestämdes

till ett årligt belopp av 21,000 kronor, vore villiga att för egen del underkasta

sig de villkor och bestämmelser, som på grundval av samma förslag

bleve meddelade.

Såväl Bergqvist som Eklund hava härefter tillkännagivit sin beredvillighet

att gå in på vad för dem sålunda ifrågasatts, Bergqvist dock under förbehåll,

att inga ändringar i förslaget vidtoges, som kunde rubba tidigare

med tjänsten förenade förmåner, såsom exempelvis nådårsrätten.

Beträffande vad biskopen Bergqvist anfört får jag framhålla, att de jämkningar

i Wohlins förslag, som jag ansett mig böra vidtaga, icke äro ändringar

av innebörd att medföra sådana rubbningar, som Bergqvist synes

åsyfta.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

69

2 kap. Specialmotivering till de av avlöningsreformen föranledda

särskilda författningsförslagen.

Av den redogörelse jag i det föregående lämnat beträffande mitt huvudsakliga

ställningstagande till föreliggande förslag till omreglering av biskoparnas

avlöningsförhållanden framgår, att jag ansett mig böra ansluta mig

till de huvudgrunder, som utformats i det av kammarrådet Wohlin framlagda

förslaget. Jämväl den detaljreglering, som däri upptagits, har jag

funnit mig kunna i det väsentligaste biträda.

Jag övergår nu till att redogöra för granskningen av de särskilda bestämmelserna

i de av Wohlin utarbetade författningsförslagen och de jämkningar

däri, som jag funnit på enstaka punkter påkallade. Vissa enbart i

förtydligande syfte vidtagna jämkningar torde jag dock härvid kunna

förbigå.

Förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

l:o.

Med bestämmelsen under denna punkt avses att sammanfattningsvis angiva

de löneförmåner, som kunna utgå till biskop. För löneförmånernas

beteckning och gruppering har använts den i de efterföljande stadgandena

begagnade terminologien och därvid även följts den däri för de särskilda

förmånerna tillämpade indelningsgrunden.

2:o.

Det i förevarande punkt intagna förbehållet återfinnes ej i förslaget enligt

P. M. Wohlin har härom anmärkt, att, då ett motsvarande stadgande gäller

för landshövdingarna, förbehållet syntes böra givas en plats även bland

de grunder för biskoparnas avlönande, varom nu är fråga.

Mot vad Wohlin här föreslagit har jag intet att erinra.

Departe
mentschefen.

3:o.

Om stadgandena linder denna punkt har Wohlin anfört:

Vid utformningen av det föreliggande förslaget till nya grunder för

biskoparnas avlönande hava väl de stadganden, som i detta hänseende gälla

för landshövdingarna, fått tjäna som en allmän förebild. I rätt avsevärd

utsträckning hava likvisst avvikelser blivit nödiga. Företrädesvis hava

sådana avvikelser måst ske med hänsyn till den speciella reglering, som

i avseende å egen pensionering och familjepensionering gäller för biskopar.

De under förevarande punkt sammanförda bestämmelserna avse tidpunkten

för till- och avträdande av löneförmåner vid biskopstjänst samt av

emeritilön för förutvarande innehavare av sådan tjänst. Den närmare regleringen

härav måste i första hand utformas med hänsyn till förekomsten

av s. k. nådårs- och tjänstår srätt. Då denna rätt hittills varit för församlingsprästerna

och för biskoparna på ensartat sätt reglerad, torde härav

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

följa, att en i materiellt hänseende överensstämmande reglering bör för här

nämnda två kategorier av präster bibehållas beträffande samtliga därmed

sammanhängande rättsförhållanden inom avlöningsväsendet.

I fråga om församlingsprästerna äro hithörande stadganden, där de icke

finnas intagna i särskild lag eller upptagits i författning örn dyrtidstillägg,

numera införda i Kungl. Maj:ts reglemente den 15 februari 1935 (nr 17) för

prästerskapets avlöning, vilket reglemente träder i kraft den 1 januari 1936.

Beträffande tidpunkten för tillträdande av kontanta löneförmåner äro

sålunda, för församlingsprästernas del, föreskrifter meddelade i 1 kap. 4 §

första stycket i omförmälda reglemente. Vad angår omfattningen av den

befattningshavares dödsbo tillkommande tjänstårsrätten och av den därav

härflytande rätten för änka och barn att uppbära emeritilön samt av rätten

till nådår för efterlevande efter befattningshavare finnas, såvitt rörer

församlingsprästerna, stadganden därom meddelade dels i 1 kap. 5 § 1

mom. och 6 kap. 1 § i förenämnda reglemente, dels ock i 6 § 3 stycket lagen

den 9 december 1910 om emeritilöner för präster samt i 7 § av den genom

lagen den 23 november 1934 nr 544 formellt upphävda men jämlikt kungörelsen

den 28 juni 1935 nr 391 i materiellt hänseende alltjämt gällande

kungörelsen den 18 juni 1927 angående dyrtidstillägg åt innehavare av

prästerliga emeritilöner. Vidkommande den tidpunkt (månadsdag) intill

vilken vid prästerlig tjänst samt för innehavare av emeritilön fastställda

kontanta löneförmåner må i givna fall till vederbörande utgå, äro, i fråga

örn församlingsprästerna, föreskrifter givna i 1 kap. 5 § 2 mom. i reglementet

för prästerskapets avlöning.

Vad uti ifrågavarande avseenden finnes i här angivna författningsrum

stadgat för samlingsprästerna lär stå i saklig överensstämmelse med vad

för närvarande för motsvarande fall, på grund av uttryckliga författningsföreskrifter

eller jämlikt följd praxis, tillämpas i fråga örn biskoparna.

Med hänsyn till de omständigheter, som härförut berörts, synes det mest

praktiskt att, såvitt avser nu omförmälda rättsförhållanden, omedelbart

ansluta regleringen därav för biskoparna till den gällande motsvarande

regleringen för församlingsprästerna.

Enligt ämbetsverkens förslag (P. M.) skall bostadslägenhet för biskop

frånträdas samtidigt med att rätten till lönens åtnjutande upphör. Något

undantag från denna regel synes icke hava av ämbetsverken ifrågasatts.

Emellertid gäller för närvarande — jämlikt k. kungörelsen den 4 mars

1927 nr 33 — att, där dödsbodelägarna efter biskop skola vid tjänstårets

utgång frånträda löneförmånerna vid tjänsten, i tjänstebostaden boende

dödsbodelägare likväl må kvarsitta i bostaden med därtill hörande uthus

och trädgård under förutsättning och villkor, som för motsvarande fall stadgas

i 18 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, sådant detta

författningsrum lyder enligt lag den 4 mars 1927. Hänvisningen till sistberörda

lagrum får numera anses gälla paragrafen med samma nummer i

1932 års ecklesiastika boställsordning, vilken paragraf, såvitt nu är i fråga,

upptager samma stadganden som åberopade 18 § i den äldre boställsordningen.

Enligt regleringen här skola dödsbodelägare efter församlingspräst,

där vid tiden för frånträdande! högst tre månader återstå till näst infallande

fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga kvarsitta å prästgården

till nämnda fardag.

Vad sålunda nu i ecklesiastik boställsordning finnes stadgat för dödsbo
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

delägare efter församlingspräst lärer, i anslutning till vad ovan framhållits

beträffande övriga under förevarande punkt 3:o intagna föreskrifter, böra

fortfarande gälla jämväl för efterlevande efter biskop. Hänvisningen i denna

punkt till boställsordningen avser allenast tiden för tjänstebostadens avträdande.

Om skyldighet för dödsbodelägare efter biskop att svara för

tjänstebostadens behöriga skötsel och vård ävensom att upplåta nödigt

utrymme för efterträdare å biskopstjänsten har upptagits bestämmelse

under punkt 8:o.

Jag ansluter mig till vad Wohlin sålunda anfört.

4:o.

Den för biskoparna här föreslagna bestämmelsen om utbetalning av lön

månadsvis i efterskott är en konsekvent tillämpning av det utbetalningssätt,

som numera såsom regel gäller för församlingsprästerna liksom för

andra det allmännas befattningshavare.

5:o.

Wohlin har om bestämmelserna under denna punkt anfört:

I fråga om de under förevarande punkt intagna förbehållen om förbud

mot förening med biskopstjänst av annan allmän tjänst och — villkorligt —

jämväl av vissa uppdrag och befattningar i enskild tjänst gäller vad ovan

sagts under punkt 2:o. I stadgandena under nu ifrågavarande punkt 5:o

hava dock de motsvarande för landshövdingarna gällande bestämmelserna

i ämnet underkastats någon jämkning, nämligen såtillvida, att särbestämmelsen

i avseende å uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för

eller såsom funktionär hos bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag såsom

för biskoparna onödig uteslutits.

Häremot har jag intet att erinra.

6:o.

På sätt tidigare berörts, förordades av Linder, att de nya lönebestämmelserna

för biskoparna i huvudsak anpassades efter dem, som gällde för

rikets landshövdingar. I fråga örn biskoparnas blivande löneställning anförde

han:

Föredragande departementschefen framhöll i propositionen nr 63 till rikets

ständer år 1859, att i detta avseende en jämförelse med landshövdingarna

torde vara den, »vid vilken ej blott värdigheten, men övriga, på frågan vida

mer inverkande förhållanden vore mest likartade». Den sålunda framhållna

synpunkten, som av rikets ständer lämnades utan erinran, synes mig alltfort

äga gällande kraft. Jag vill i detta sammanhang vidare erinra, att under

årens lopp, när det gällt provisoriska ändringar i biskoparnas lönereglering,

samma synpunkt kan anses hava varit vägledande — sålunda när det gällde

fastställandet av emeritilönernas belopp eller den provisoriskt reglerade

lönen för biskopen i Lunds stift eller 1929 års kyrkomötes framställning om

provisoriska tilläggslöner. Både i fråga om tjänstgöringens art och omfatt
-

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Xr 242.

ning finnas allt fortfarande talrika beröringspunkter mellan landshövdingoeh

biskopsämbetena. Båda kategorierna äro chefsposter inom — som regel

— vidsträckta och folkrika förvaltningsområden. För biskoparna i kanske

ännu högre grad än för landshövdingarna föreligger en synnerligen vidsträckt

inspektionsskyldighet, som tager en stor del av deras arbetskraft

och arbetsförmåga i anspråk. De representativa skyldigheter, vilka en

biskop lika litet som en landshövding torde kunna undandraga sig, äro ekonomiskt

betungande. Av inhämtade uppgifter rörande de med biskopsämbetena

förenade utgifterna framgår, att dessa — örn än avsevärt varierande

vid olika biskopsstolar — genomgående torde få anses hava varit

betungande för här ifrågavarande tjänstemän, i all synnerhet örn hänsyn

tages till de i flera fall snävt tillmätta lönerna. Med den hastigt sjunkande

tendens, som åtskilliga biskopslöner under de senaste åren visat, torde det

icke vara möjligt att låta det för biskoparna nu gällande lönesystemet fortsätta.

I vilket fall som helst torde det icke kunna anses vara det allmänna

värdigt att på sätt, som hittills skett, nödga ämbetsmän i chefsställning att

understundom under ganska betydande personliga uppoffringar — fullgöra

sitt ansvarsfulla värv.

Sedan Linder i detta sammanhang erinrat örn att, jämlikt de av Kungl.

Majit den 26 juni 1925 meddelade bestämmelser rörande landshövdingarnas

avlöningsförhållanden, grundlönen för landshövding blivit fastställd

till 21,000 kronor, med undantag för landshövdingarna i Malmö och Göteborg,

för vilka grundlönen bestämts till 23,500 kronor, anförde Linder —

under framhållande av det skäliga i att biskoparna tillerkändes likställighet

i lönehänseende med landshövdingarna — vidare:

Men om också detta är min principiella utgångspunkt, nödgas jag dock

med hänsyn i någon man till den omständigheten, att biskoparna enligt

nått förslag ej heller i fortsättningen skulle komma att erlägga några avgifter

för egen pensionering, men i all synnerhet till de begränsade avlömngstillgångar,

villia — särskilt under nuvarande ekonomiska tidsläge —

stå till förfogande och tarva ett försiktigt handhavande, för biskoparna

— med undantag för ärkebiskopen samt biskoparna i Lunds och Göteborgs

stift, till villia jag återkommer — föreslå en kontant grundlön av 20,000

kronor, d. v. s. 1,000 kronor mindre än den av 1925 års riksdag för landshövdingarna

bestämda normallönen. Härtill bör emellertid, i enlighet med

vad senare kommer att utvecklas, komma dyrtidstillägg enligt de grunder,

som gälla för befattningshavare i s. k. nyreglerade verk.

För ärkebiskopen synes en icke oväsentligt högre lön än den nu angivna

böra utmätas. Fransett det egna stiftets storlek och omfattning åligga

honom i hans egenskap av ärkebiskop en mängd arbete och representationsplikter,

som göra en högre avlöning nödvändig. Jag Auli här endast erinra

om hans ställning som prokansler vid universitetet "i Uppsala ävensom om

hans självskrivna ordförandeskap i kyrkomötet samt i åtskilliga för svenska

kyrkan gemensamma styrelser. Val bekant är även, hurusom under nyligen

avlidne ärkebiskop Söderbloms tid svenska kyrkan inledde vidsträckta

internationella, förbindelser, vilka under senare år kommit att taga en omfattning,

som icke tidigare kunnat beräknas. Detta så att säga internationella

arbete har pa manga hall vunmt anklang. Jämväl med hänsyn härtill

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

samt till i övrigt förut angivna förhållanden finner jag mig icke för ärkebiskopen

kunna förorda en lägre lön än 28,000 kronor.

Jämväl för biskoparna i Lunds och Göteborgs stift synas, liksom fallet

var vid fastställandet av nu gällande löneregleringar, lönerna böra utmätas

till ett något högre belopp än för de övriga biskoparna.

Lunds stift är på grund av folkmängd samt antalet pastorat, församlingar

och prästerliga tjänster synnerligen arbetsamt. Härtill kommer vidare

den biskopen i Lund åvilande skyldigheten att vara prokansler för universitetet

i Lund. Med hänsyn till nu angivna förhållanden vill jag föreslå, att

den med denna biskopsstol förenade lönen måtte bestämmas till 23,500

kronor eller samma belopp, som enligt 1925 års lönereglering utgår till

landshövdingen i Malmöhus län.

De skäl, som vid fastställandet av nu gällande grunder anfördes för beredandet

av en något högre lön jämväl åt biskopen i Göteborg, synas mig

väl icke i samma män som tidigare vara för handen. Göteborg är emellertid

rikets andra stad, och levnadskostnaderna där äro höga — jag vill erinra,

att Göteborg numera är placerat i högsta dyrortsgruppen, G. Jag föreslår

därför, att för biskopen i Göteborg måtte bestämmas en lön av 21,500

kronor eller 1,500 kronor mera än den nyss föreslagna normallönen för

biskopar.

I fråga om de övriga biskoparna finnas icke tillräckliga skäl att frångå

den för landshövdingarna fastslagna principen om lika lön, oberoende av

stiftens storlek och arbetsbördans tyngd.

Beträffande det minsta stiftet, Visby, har jag tidigare funnit mig böra

förorda bibehållandet tills vidare av Visby pastorat såsom prebendepastorat

åt biskopen i Visby stift.

De sålunda föreslagna grundlönerna innebära till synes en ganska betydande

förhöjning i förhållande till de grundbelopp, varmed man räknade

vid fastställandet av nu gällande löneregleringar. Men i betraktande av

utvecklingen under det sjuttiotal år, som förflutit, sedan dessa belopp fastställdes,

och i förhållande till de ökade avlöningsförmåner, som under mellantiden

kommit andra jämförliga grupper av befattningshavare till del, kan

jag icke finna annat än att denna förhöjning är både rimlig och riktig. Jag

vill erinra, att vid framläggandet av propositionen nr 03 till 1859 års riksdag

landshövdinglönerna beräknades uppgå till omkring 12,000 riksdaler

eller samma belopp, som då föreslogs såsom normallön för biskoparna. Den

nu för de flesta biskoparna föreslagna grundlönen innebär en höjning av

den tidigare beräknade normallönen med 06 2/3 procent (förutom dyrtidstillägg).

I jämförelse med levnadskostnadernas ökning och de för övrigt

förändrade förhållandena kan detta ingalunda anses innebära någon överkompensation

— snarare tvärtom.

Ämbetsverken 1932 anslöto sig till den av Linder sålunda i löneregleringsfrågan

intagna principiella ståndpunkten. I avseende å lönebeloppens storlek

anförde emellertid ämbetsverken:

Ämbetsverken anse det icke vara påkallat att biträda förslaget örn en

sänkning av grundlönen under den för landshövdingarna bestämda, till

vilken sänkning den sakkunnige, såsom nyss berörts, föranletts företrädesvis

på grund av lönetillgångarnas knapphet. Den andra omständigheten, varlin

den sakkunnige hänvisat vid förslaget till grundlönens sänkning, nämligen

att biskoparna ej komme att erlägga några avgifter för egen pernio
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

nering, synes ej böra leda till sänkning. Såsom av det följande framgår,

bleve biskoparna ej förbehållslöst vare sig berättigade eller skyldiga att avgå

vid viss ålder, vid vilket förhållande årligt bidrag till egen pensionering ej

kan komma i fråga; men därtill kommer att emeritilönen, där sådan utgår,

blivit med hänsyn till att biskoparna icke erlägga avgifter till egen pensionering

föreslagen till ett belopp, som med omkring 1,000 kronor understiger

landshövdings pension.

Anledning skulle måhända förefinnas att, liksom nu, sätta biskopens i

Visby stift lön något lägre än normallönen. Ämbetsverken anse sig sakna

tillräckliga skäl att för egen del väcka fråga härom men vilja påpeka, att

den sakkunniges förslag rörande biskopens i Visby stift lön så till vida innebär

tilldelande av en lägre lön än normallönen, som han i biskopens lön inräknat

hela dennes lön som kyrkoherde i Visby prebendepastorat, således

utan att, såsom skett vid de enligt 1861 års brev fastställda löneregleringarna,

beräkna avdrag för vice pastors arvode. Ämbetsverken finna sig kunna

biträda den uppfattning, som synes hava legat till grund för den sakkunniges

förslag. I blivande bestämmelser rörande löneregleringen bör emellertid

uttrycklig bestämmelse härutinnan lämnas.

I anslutning till vad sålunda anförts anse ämbetsverken lönerna för biskoparna

böra bestämmas: för ärkebiskopen till 29,000 kronor, för biskopen

i Lunds stift till 24,500 kronor, för biskopen i Göteborgs stift till 22,500

kronor och för övriga biskopar till 21,000 kronor. Sammanlagda beloppet,

efter avdrag av inkomsten av Visby prebendepastorat, skulle bliva 254,900

kronor.

Ur de i övrigt över Linders förslag avgivna yttrandena må här återgivas

följande uttalanden rörande den för biskoparna föreslagna lönesättningen:

Ärkebiskopen Eidem: Vad särskilt angår ärkebiskopens avlöning, kan

det möjligen förefalla, som örn skillnaden mellan dennes lön och Lundabiskopens

vore något stor. Den senare har ju ock att fungera som prokansler

vid universitet. Att ärkebiskopen bör anses hava en större representationsplikt

än någon annan svensk biskop, synes mig vara uppenbart (t. ex.

genom sitt självskrivna ordförandeskap i olika kyrkliga styrelser, genom

biskopsvigningar, genom besök av in- och utländska kyrkomän o. s. v.).

Men jag vill här särskilt fästa uppmärksamheten vid de kyrkliga förrättningar

i svenska församlingar i utlandet (visitationer, installationer, kyrkoinvigningar

etc.), som å ämbetets vägnar tillkomma honom.

Biskopen V. Rundgren, Visby: Biskoparnas prebendepastorat äro indragna

i alla stift med undantag av Visby stift, där fortfarande en del av

biskopslönen utgöres av avkomsten av ett prebendepastorat. De ökade uppgifter

med avseende på kyrkolivets främjande ute i stiftet, som blivit och

än mer torde bliva en följd av senare tiders rörelser på det kyrkliga området

och kräva biskopens deltagande i arbetet ute i församlingarna, kunna nog

i någon mån göra det önskvärt att även Visby pastorat frigjordes från sin

prebendenatur. Men å andra sidan tala starka skäl för att sagda pastorat

fortfar att vara biskopsprebende. Dels torde måhända Visby stifts fortfarande

existens såsom självständig kyrk oprovins sammanhänga med denna

anordning. Dels är det utan tvivel riktigt att — såsom i den föreliggande

utredningen framhållits — biskopen i detta stift mera än biskoparna i de

övriga stiften bör hava tillfälle att deltaga i församlingsvården i stiftsstaden.

Jag anser mig alltså böra tillstyrka förslaget härutinnan. Dock bör

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Kr 242.

därvid bestämmas, att prebendarien fortfarande som hittills i likhet med

andra prebendarier i de forna prebendepastoraten skall hålla vice pastor.

Ilar detta i allmänhet varit regel — och att så varit framgår bland annat

av det förhållandet, att ersättning för indragna prebenden synes hava utgått

med kyrkoherdelönens belopp, minskat med vicepastorslönen — synes

det vara av nöden i Visby, där enligt nuvarande lönereglering utom prebendarien

endast skola vara anställda en komminister och en ständig adjunkt.

Utöver det bidrag i församlingsarbetet, som kan länmas av prebendarien,

behövas i Visby tre prästerliga krafter, nämligen vice pastor, komminister

eller, örn komministern uppehåller vicepasturen eller är tjänstledig,

elen hans plats förestår samt ständig adjunkt. Folkmängden är omkring

11,000, ett flertal inrättningar i Visby äro hänvisade enbart till stadens

prästerskap för gudstjänster och i vissa fall annat prästerligt arbete, och

såsom stiftets enda stad blir Visby ofta platsen för möten av olika slag, där

stadsprästernas medverkan tages i anspråk. Därtill kommer, att genom

pastoratssammanslagningarna runt omkring Visby tillfällig hjälp väl kan

behövas från stiftsstaden, men däremot icke påräknas från kringliggande

församlingars prästerskap. Ehuru jag icke känner till de närmare förhållandena,

vill det av uppgifter i statskalendern synas, som om i de övriga tva

prebendepastoraten, Lund och Uppsala, en bestämd del av kyrkoherdelönen

vore anslagen till vice pastor. En bestämmelse örn att av kyrkoherdelönen

i Visby en bestämd del, t. ex. 3,000 kronor eller i varje fall icke mindre

än vad de allmänna bestämmelserna örn vicepastorsarvode angiva, bör

reserveras för vice pastor synes mig därför vara av vikt.

Domkapitlet i Uppsala: I förslaget har den sakkunnige sökt följa den

enligt domkapitlets mening fullt riktiga principen örn likställighet mellan

biskoparna och landshövdingarna i lönehänseende. För ärkebiskopen har

emellertid med rätta föreslagits en högre grundlön eller 28,000 kronor. Skälen

härför finnas angivna å sid. G7 i utredningen. Härtill må ambras, att

ärkebiskopen har de många svenska utlandsförsamlingarna under sm omvårdnad

med därtill hörande förpliktelser, som medföra en icke ringa ökning

av hans arbetsbörda. Den föreslagna grundlönen för ärkebiskopen den

svenska kyrkans förnämste representant, är ingalunda för högt beräknad

utan snarare motsatsen. Men under förhandenvarande omständighet^! anser

domkapitlet sig ej böra ifrågasätta någon ändring i förslaget härutinnan.

Domkapitlet i Lund: Den sakkunnige föreslår ju på goda grunder en

högre avlöning för Uppsala, Lund och Göteborg. Det synes dock domkapitlet,

som örn därvid proportionen mellan Uppsala och Lund väl starkt förskjutits

till nackdel för Lund. Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på

att Lunds stift är till antalet invånare, församlingar och präster ojamtorligt

det största i riket utom att det också omfattar tre hela län och att biskopen

som prokansler i detta avseende har ungefär samma representationsplikt

som ärkebiskopen i Uppsala. Beträffande ärkebiskopen i Uppsala vill

domkapitlet framhålla, att lian äger skyldighet att besöka svenska församlingar

och kyrkor i utlandet och att härför särskild ersättning bör beredas.

Domkapitlet i Visby: Domkapitlet anser sig böra uttryckligen framhålla

liehovet av att Gotland bibehålies såsom självständigt stilt. Såsom grund

för denna sin uppfattning vill domkapitlet åberopa, förutom vad biskopen

anfört rörande den av senare tiders rörelser på det kyrkliga området beroende

ökningen i arbetsbördan för en härvarande stiftschef i denna hans

egenskap, jämväl Gotlands geografiska Wige i förening med olis jämförelsevis

betydande storlek samt mångfalden av dess församlingar och kyrkor.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Nyssnämnda arbetsbörda finner domkapitlet dessutom vara av den omfattning,

att den väl kan utgöra skill för att taga i allvarligt övervägande,

huruvida icke biskopen härstädes vid första möjliga tillfälle bör i likhet

med biskoparna i de övriga stiften befrias från befattningen som prebendekyrkoherde.

Enligt domkapitlets mening är det endast under den förutsättningen,

att en sådan anordning skulle äventyra Visby stifts fortfarande

bestånd såsom självständigt stift, som det bör kunna komma i fråga att allt

framgent låta Visby pastorat utgöra prebende åt biskopen härstädes. Att,

därest biskopsämbetet bibehålies förenat med prebendet, biskopen skall

nalia vice pastor, synes domkapitlet vara ett minimikrav för vederbörligt

tillgodoseende av prebendepastoratets och stiftets skötsel och vård i kyrkligt

avseende.

Kyrkorådet i Visby stads- och landsförsamlingar: Beträffande frågan,

huruvida Visby pastorat må bibehållas såsom prebende åt biskopen i Visby

stift, är rådet icke övertygat örn att prebendets upphörande skulle komma

att medföra några väsentliga fördelar för församlingsarbetet; med hänsyn

därtill och då man torde kunna utgå ifrån att prebendets bibehållande utgör

en förutsättning för att Gotland skall få förbliva ett eget stift, finner

rådet önskvärt att ingen ändring i fråga om prebendet vidtages.

Länsstyrelsen i Uppsala: I avseende å löneställningen torde den sakkunnige

hava valt en riktig utgångspunkt, då han jämfört biskopslönerna med

landshövdingarnas kontanta avlöning. I likhet med vad som gäller för sistnämnda

lön torde icke någon anpassning till dyrortsgrupperingen enligt den

allmänna löneplanen böra eftersträvas. Däremot synes det nödvändigt att

bereda ärkebiskopen ett särskilt lönetillägg. Även örn man föreställer sig,

att det endast är sällan som en ärkebiskop kan påtaga sig en representationsplikt

av sådan omfattning som ämbetets senaste innehavare, lärer dock

ärkebiskopens ställning såsom kyrkans förnämsta representant helt visst

föra med sig, att han får mottaga gäster, företaga resor och eljest påtaga sig

utgifter i långt större utsträckning än någon annan av biskoparna. Det föreslagna

tillägget, 8,000 kronor, utöver normallönen är helt säkert icke för

högt.

Länsstyrelsen i Visby: Länsstyrelsen finner i likhet med vad som föreslagits,

att beträffande Visby stift biskopstjänsten bör, med hänsyn till stiftets

mindre omfattning, fortfarande vara förenad med kyrkoherdebefattningen

i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat. Enligt förslaget

skulle också den för denne kyrkoherde anvisade avlöningen disponeras för

biskopen, och då kyrkoherdens avlöning uppgår till 10,100 kronor, har

alitsa ett belopp av 9,900 kronor beräknats att gäldas ur biskopslöneregleringsfonden

eller på annat sätt, såsom förslaget närmare innehåller. Emellertid

bör härvid beaktas, att då biskopen endast delvis kan bli i tillfälle att

ägna sig åt sin tjänst såsom kyrkoherde, vice pastor måste anställas i församlingen,

särskilt som för övrigt i staden endast finnes två prästerliga befattningshavare,

nämligen komminister och ständig adjunkt. För avlöning

av vice pastor synes icke kunna beräknas ett lägre belopp än 8,000 kronor.

Da det icke synes rimligt varken att biskopen skall av sin lön avstå detta

belopp eller att Visby stads- och landsförsamlingar, som lämna ett avsevärt

bidrag till biskopslönen, skulle få vidkännas ytterligare någon utgift härjar’

torde det vara riktigast, att det beräknade tillskottet till biskopslönen

tran församlingarna beräknades icke till 10,100 kronor utan på sin höjd till

7,100 kronor. Det förefaller, som om man vid förslagets upprättande icke

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242. 77

beaktat nödvändigheten för biskopen att såsom kyrkoherde hava vice

pastor.

Det i P. M. utarbetade förslaget anslöt sig i förevarande hänseende till

vad ämbetsverken 1932 förordat. I de häröver avgivna yttrandena gjordes

mot de föreslagna lönerna för biskoparna icke någon erinran av andra

vederbörande än av biskoparna Städener och llundgren, domkapitlen i

Växjö och Visby samt länsstyrelsen i Visby.

Biskopen och domkapitlet i Växjö ansåge det allt för mekaniskt, att en

och samma grundlön stadgades för innehavare av biskopsbeställning i icke

mindre än nio stift med mycket olika biskoplig arbetsbörda. Biskopsbeställningen

i Växjö stift vore i särskild grad arbetstyngd, då två förutvarande

stift voro biskopen underställda. Efter sammanslagningen år 1915 av Växjö

förutvarande stift och Kalmar stift hade arbetsbördan i stiftet blivit synnerligen

betungande. Det vore fördenskull rättvist, att biskopslönen i detta

stift linge behålla det tillägg å 2,000 kronor årligen, som tillerkänts biskopen

i det nybildade stiftet vid sammanslagningen av stiften.

Biskopen och domkapitlet i Visby funne skäligt, att vid beräkning av

biskopens lön såsom kyrkoherde i Visby pastorat avdrag gjordes med 3,000

kronor för arvode till vice pastor. Emellertid syntes det biskopen och domkapitlet

rimligt, att Visby pastorat upphörde att vara det enda i riket, som

med sin pastorslön skulle bidraga till stiftschefens avlöning. Det hade beräknats,

att kyrkofonden genom det framlagda förslaget skulle få vidkännas

en merutgift av 94,000 kronor. Det synes då spela en underordnad roll,

om denna merutgift ökades med några tusen kronor för att förhjälpa Visby

pastorat till rättigheten att hava egen kyrkoherde, helst antalet befattningar,

kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt, icke vore större än

som normalt motsvarade behovet.

Länsstyrelsen i Visby åberopade sitt yttrande över Linders förslag, däri

länsstyrelsen uttalat sig för bibehållande av Visby pastorat såsom biskopsprebende

men förordat ersättning åt biskopen för avlönande av vice pastor.

Ämbetsverken 193S anförde i sitt yttrande till P. M.:

Ämbetsverken vilja, ehuru det nu föreslagna biskopliga lönesystemet i

likhet med landshövdingarnas blott i ringa grad tager sikte på olika grader

av besvärlighet i tjänstens fullgörande, ej bestrida, att den av biskopen

och domkapitlet i Växjö gjorda hemställan om höjning av den föreslagna

lönen 21,000 kronor för biskopen äger ett visst berättigande. Det av Linder

avgivna förslaget upptog emellertid, utan erinran vare sig från den dåvarande

innehavaren av biskopsstolen eller från domkapitlet, samma lön

för biskopen i Växjö som för övriga biskopar nied undantag för ärkebiskopen

samt biskopen i Lund och Göteborg, och ämbetsverken hava förut funnit

sig sakna anledning till erinran mot denna placering. Ämbetsverken

anse sig fördenskull icke i nu förevarande sammanhang böra föreslå frångående

av placeringen, så mycket mindre som därför skulle erfordras en

utredning av arbetsbördan för biskopen, vartill tillfälle flir närvarande

saknas.

Frågan örn bibehållandet av Visby pastorat såsom prebende åt biskopen

i Visby har redan varit föremål flir bedömande. Då frågan örn indragning

av kvarvarande biskopsprebenden behandlades vid 1910 års riksdag, hade

såväl domkapitlet som länsstyrelsen i Visby bestämt uttalat sig för Visbyprebendets

bibehållande. I det genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 augusti

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

1919 avgjorda ärendet angående lönereglering för prästerskapet i Visby

pastorat uttalade sig såväl den s. k. gotlandskommittén som vederbörande

i orten och kollegiet för bibehållande av prebendenaturen. Den prästerliga

organisationen i pastoratet har alltså bestämts med hänsyn till att biskopen

är prebendekyrkoherde. Vid sådant förhållande och jämväl med hänsyn

till stiftets relativa litenhet, anse sig ämbetsverken ej kunna förorda

prebendeegenskapens upphörande.

Ämbetsverken hava i sitt yttrande över Linders utredning och förslag

förmält sig kunna biträda förslaget, enligt vilket vid beräkning av biskopens

lön avdrag för vice pastorsarvode ej beräknats. Emellertid har jämlikt

Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1889 alltsedan år 1889 till biskopen från

biskopslöneregleringsfonden utgått ett årligt lönetillskott av 350 kronor

för höjande av arvodet till vice pastorn i Visby pastorat. (Den 30 juli 1915

avslog Kungl. Maj:t en framställning av domkapitlet örn anslagets höjning

med 650 kronor.) Ämbetsverken medgiva, att förordnande av vice pastor

i Visby pastorat torde med nuvarande antal präster i pastoratet vara erforderligt,

och att vid sådant förhållande billigheten kan anses tala för, att

för biskopen icke beräknas högre inkomst såsom kyrkoherde än den behållna

lönen efter avdrag av bidrag till ersättning åt vice pastor, skäligen begränsat

till 2,000 kronor. Ämbetsverken anse sig fördenskull ej böra motsätta sig

en ändring i lönebestämningen i sådan riktning.

Wohlin har i denna fråga anfört:

Frånsett den med hänsyn till ärkebiskopens särställning bland biskoparna

för denne föreslagna högre grundlönen hava av ämbetsverken för tvenne

biskopstjänster, nämligen biskopstjänsterna i Lunds och Göteborgs stift,

föreslagits viss förhöjning av lönen utöver vad som skulle tillkomma övriga

biskopar. Förslaget om denna lönedifferentiering är ytterst föranlett dels av

den omständigheten, att åt dessa två biskopstjänster redan vid 1861 års

lönereglering gavs en högre löneställning, dels av det förhållandet, att i gällande

grunder för landshövdingarnas avlöning till innehavarna av landshövdingstjänsterna

i Malmö och Göteborg beräknats viss löneförstärkning.

På sätt framgår av riksdagens skrivelse den 5 juni 1925, nr 333, har man

vid fixeringen av landshövdingarnas löner utgått ifrån, att dessa befattningshavares

åligganden i stort sett måste anses vara desamma i de olika

länen. Tillika har framhållits, att, då landshövdingarna komme att bibehållas

vid förmån av fri bostadslägenhet ävensom statsbidrag till bostadslägenhetens

uppvärmning — faktorer, som i relativt hög grad inverkade

på frågan till vilken dyrortsgrupp vederbörande residensstad vore hänförd,

— en differentiering i löneförmånerna med hänsyn till placeringsorten näppeligen

syntes motiverad beträffande ifrågavarande befattningshavare. I

anslutning härtill har ej heller löneförstärkningen vid landshövdingsbeställningarna

i Malmö och Göteborg motiverats av omständigheter, som här

berörts, utan av de högre kostnader av olika slag, som finge förutsättas vara

förenade med uppehållande av dessa landshövdingstjänster.

Den motivering, som i hittillsvarande förslag lämnats för den högre lönesättningen

vid biskopstjänsterna i Lund och Göteborg, har dock varit en

väsentligen annan. För det sydligaste stiftets vidkommande har sålunda

framhållits, hurusom detta stift på grund av folkmängd samt antal pastorat,

församlingar och prästerliga tjänster vore synnerligen arbetsamt, ävensom

åberopats, att å biskopen i Lund vilade skyldigheten att vara prokansler

för Lunds universitet. Beträffande västkuststiftet har huvudsakligen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

framhållits, att Göteborg vore rikets andra stad och att levnadskostnaderna

där vore höga (högsta dyrortsgruppen, G).

Till en början bör erinras om att prokansler sämbetena numera — genom

kungörelsen den 31 maj 1931 angående ändrad lydelse av vissa paragrafer

i statuterna den 28 januari 1916 (nr 66) för universiteten i Uppsala och

Lund — avskaffats, med förbehåll allenast för nuvarande ärkebiskopen och

nuvarande biskopen över Lunds stift att, så länge de kvarstå i tjänst, vara

bibehållna vid sina prokanslersämbeten. Vidare kan, då såsom skäl för löneförstärkningen

för biskopen i Göteborg åberopats denna stads ställning inom

dyrortsgrupperingen, förtjäna framhållas, att stiftsstaden i rikets nordligaste

stift, Luleå, för närvarande intager en plats inom nämnda gruppering

med än starkare dyrortsgrad än Göteborg (se k. kung. den 15 juni 1935

nr 407).

För det föreliggande förslaget till modernisering av lönesystemet för

rikets biskopar har den reglering, som år 1925 åvägabragtes för landshövdingarna,

avsetts att tjäna såsom förebild. Det synes då vara riktigast, att

även den här aktualiserade frågan om en eventuell differentiering i lönehänseende

mellan de olika biskopstjänsterna bedömes efter enahanda principer,

som varit bestämmande vid lösningen av motsvarande spörsmål i avseende

å landshövdingsbefattningarna. Sker övervägandet från sådan synpunkt,

torde väl icke givas rum för tvekan, att den för biskopen i Lund

föreslagna särställningen bör, såsom av behovet påkallad, bibehållas. Vad

åter angår lönen vid biskopstjänsten i Göteborg synes det svårligen kunna

göras gällande, att en motsvarande särställning äger stöd i några objektivt

påvisbara förhållanden.

Bestämmelserna för avlöningen vid biskopstjänsten i Visby hava utformats

i anslutning till ämbetsverkens förslag, enligt vilket för biskopen icke

beräknas högre avdrag för hans inkomst såsom kyrkoherde än vad den

fastställda kyrkoherdelönen uppgår till efter frånräknande av utgivet bidrag

till ersättning åt vice pastor, här sist avsedda avdrag dock begränsat

till 2,000 kronor för år. Syftet med maximeringen av sistnämnda avdragsbelopp

är givetvis, att biskopen, i den mån möjligheten att erhålla ledighet

från kyrkoherdetjänsten eller — en eventualitet, som här även bör tagas

i sikte, — att erhålla personligt ämbetsbiträde vid kyrkoherdetjänsten av

honom utnyttjas utöver en given gräns, skall hava att bära en skälig del av

den kostnad, som avlöningen åt vikarien eller ämbetsbiträdet drager. För

tillgodoseende av detta syfte har ifrågavarande stadgande av mig avfattats

så, att maximiavdraget skall belöpa på och bestämmas för månad med en

tolftedel av det föreslagna årsbeloppet eller sålunda, efter någon avrundning

uppåt, till 170 kronor.

Ämbetsverken 4035 lia örn lönesättningen för biskoparna uttalat:

I det remitterade förslaget föreslås, att biskoparna skola erhålla i allmänhet

lika löner som landshövdingarna. Att märka är emellertid, att landshövdingarna

liro skyldiga att vidkännas pensionsavdrag å sina löner med

600 kronor. Vid sådant förhållande torde biskoparnas löner böra bestämmas

till ett belopp motsvarande landshövdings nettolön och sålunda de

föreslagna avlöningsbeloppen böra minskas med nämnda belopp.

Mot detta ämbetsverkens förslag har föredraganden, med instämmande

av chefen för kollegiet, anmält avvikande mening under erinran, att för

s. 80 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

biskop föreslagen emeritilön vore lägre än för landshövding stadgad pension

och att detta förhållande sammanhängde med det, att någon avgift för

egen pensionering icke åvilade biskopen.

Vidkommande bestämmelserna under förevarande punkt må även anmärkas

vad i fråga om dyrtidstillägg åt biskoparna anförts.

Linder: I några fall hava statsmakterna redan tidigare sett sig nödsakade

att genom tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg i viss utsträckning

hålla biskop skadeslös för den minskning, den honom tidigare tillerkända

reallönen kommit att undergå på grund av den under de båda senaste

decennierna inträffade prisstegringen.---De lönebelopp, som före
slagits

för biskoparna, äro, såsom framhållits, grundlöner och hava alltså

beräknats under förutsättning, att — i likhet med vad för närvarande

är fallet i fråga om befattningshavare i statens tjänst — dyrtidstillägg

tills vidare skola utgå härå. Något inarbetande i lönerna av dyrtidstilläggen

torde näppeligen kunna ifrågasättas förrän detta äger rum för övriga

befattningshavare, till vilka dyrtidstillägg för närvarande utgår. Dyrtidstilläggen,

vilka i likhet med vad hittills varit fallet böra bestridas

med till biskoparnas avlönande tillgängliga medel, skola efter genomförandet

av den nya löneregleringen utgå i enlighet med de grunder, som äro eller

kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade

verk. Jag föreslår alltså, att dyrtidstillägg må, i enlighet med de grunder,

som äro eller kunna varda fastställda för befattningshavare vid

statens s. k. nyreglerade verk, utgå till biskoparna från biskopslöneregleringsfonden

å de lönebelopp, som må bliva dem tillerkända såsom grundlöner.

Härvid bör emellertid uppmärksammas, att biskopen i Visby stift i

sin egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat uppbär provisorisk tilläggslön

och dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som gälla för det territoriella

prästerskapet. Häri ifrågasättes ingen ändring. Vid fastställande av lönereglering

för nämnda biskop bör hänsyn tagas härtill.

Ämbetsverken 1932 framhöllo, att, då dyrtidstillägget för det territoriella

prästerskapet beräknades efter en högre procentsats än vid statens

s. k. nyreglerade verk, det vore erforderligt, att ett fyllnadsbelopp utginge

till biskopen i Visby stift för att denne skulle i fråga om dyrtidstillägget

bliva jämställd med övriga biskopar.

I P.M. blevo bestämmelserna redigerade i enlighet med vad ämbetsverken

1932 sålunda påpekat.

Wohlin har beträffande avfattningen av bestämmelserna om dyrtidstillägg

allenast anmärkt, dels att dyrtidstillägg å grundlön terminologiskt

hänförts såsom ingående under beteckningen »kontant lön», dels att, då

dyrtidstillägg —^ i överensstämmelse med ämbetsverkens förslag — bestämts

skola utgå enligt de grunder, som tillämpades för statens s. k. reglerade

verk, berörda bestämmelse anslöte sig till vad som gällde för dyrtidstillägg

åt landshövdingarna (se härom k. kung. den 18 juni 1926 nr 270) .

Lönesättningen enligt det föreliggande förslaget syftar till att med de

rikligare löneinkomsterna vid vissa biskopstjänster fylla ut underskotten

vid de andra. Jag finner denna tanke, som ock kunnat i stort sett förverkligas,

riktig. Den härvid företagna anknytningen till lönesättningen vid

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

landshövdingsbefattningarna har jag ävenledes funnit mig kunna biträda

och i avseende å den för vissa biskopstjänster härutinnan ifrågasattta

graderingen i förhållande till övriga ansluter jag mig till vad av Wohlin

föreslagits.

En majoritet inom kammarkollegiet och statskontoret hava i sitt utlåtande

den 23 december 1935 — med frångående av ämbetsverkens tidigare

förslag på denna punkt — ansett de för biskoparna föreslagna grundlönerna

böra minskas med 600 kronor, motsvarande vad landshövdingarna

få vidkännas såsom avdrag å lönen för egen pensionering. I anslutning till

vad häremot anförts i den av en ledamot i kollegiet, med instämmande av

chefen för ämbetsverket, till förenämnda utlåtande fogade reservationen

har jag funnit en dylik reduktion av biskopslönerna icke för närvarande

påkallad. Spörsmålet sammanhänger med regleringen av biskoparnas pensionsförhållanden,

vartill jag i det följande — vid granskningen av bestämmelserna

under punkt 17 :o — återkommer.

I det av Wohlin föreslagna stadgandet om dyrtidstillägg har jag vidtagit

en, i huvudsak formell, omredigering i syfte att tydligare utmärka,

att biskops rätt till sådant tillägg skall vara beroende av, huruvida dyrtidstillägg

eller motsvarande förmån utgår till de i stadgandet angivna

statens befattningshavare.

7:o.

För vad som tidigare förekommit i frågan om särskild ersättning åt

utnämnd biskop för tid, varunder denne varit i utövning av sitt ämbete

innan rätten att uppbära biskopslönen för honom inträtt, har jag redogjort

i den historiska översikten.

Linder anförde härom, bland annat:

Denna fråga, som vållat och jämväl i fortsättningen kan komma att för

vederbörande vålla avsevärda olägenheter i både ekonomiska och andra

hänseenden, sammanhänger dels med bestämmelserna angående prästerskapets

rätt till tjänst- och nådår, dels med den prästerskapets änke- och

pupillkassa genom kungörelsen den 17 december 1926,; nr 528, tillförsäkrade

rätten att uppbära ett års behållen inkomst av varje prästerlig befattning,

som fanns i riket den 1 maj 1927 (s. k. vakansår).

Förevarande fråga med sina mångahanda svårigheter har dock med tiden

kommit i ett något annat läge än förut. Olägenheterna, vilka tidigare

framhållits, torde numera kunna sägas så gott som uteslutande sammanhänga

med vissa övergångsbestämmelser. Den tidigare rätten till tjänstoch

nådår skall enligt gällande bestämmelser upphöra och ersättas av den

förkortade tjänstårsrätten av 6 månader, räknat från och nied månaden

näst efter den, under vilken tjänstinneha varén avlidit. Med den sålunda

förkortade tjänstårsrätten torde för framtiden några större svårigheter av

här förevarande art knappast vara att befara. Den tid, som måste förflyta

från den ena tjänstinnehavarens frånfälle till dess hans efterträdare kan

tillträda befattningen, torde som regel kunna uppskattas till minst fyra

ä fem månader. Änke- och pupillkassans rätt till vakansår är en engångsbestämmelse,

tillkommen genom beslut av 1926 års riksdag och kyrko
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Ar 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Mårds proposition Nr 242.

möte. Denna ratt till vakansår har redan hunnit uttagas vid några biskopsstolar.

Emellertid torde man böra räkna med en ganska rundligt tilltagen övergångstid,

innan vid samtliga biskopsstolar rätten för annan än tjänstinnehavare

att åtnjuta de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna varder

inskränkt till det nyssberörda sexmånaders tjänståret. Med hänsyn härtill

torde det vara oundgängligt, att frågan örn avlöning under här förevarande

tid upptages till behandling i samband med framläggandet av förslag om

lönereglering för biskoparna.

Det system, som, enligt vad den föregående utredningen utvisar, tillämpats

och allt fortfarande tillämpas i nu förevarande hänseende, är enligt

mitt förmenande alldeles icke tillfredsställande. Anledningen härtill anser

jag för min del likväl vara ganska begriplig. Sedan den nu gällande löneregleringen

för rikets biskopar antogs, hava ungefär ett sjuttiotal år förflutit.

Det är uppenbart, att biskoparna liksom andra medborgare i detta

iand ej kunnat undgå att röna intryck såväl av den väldiga utveckling,

som ägt rum på nära nog livets alla områden, som oek av de under samma

tid förändrade ekonomiska förhållandena. Spörsmål hava under sagda tid

i ekonomiskt avseende uppkommit för biskoparna, som icke skäligen kunde

förutses och beräknas vid 1859/1860 års riksdag. Då det därför gällt att

för biskoparna lösa de många, sålunda uppkomna olika ekonomiska spörsmålen

— nu här närmast frågan örn ersättning åt biskop under tid, innan

lian tillträtt den med ämbetet förenade lönen — har för vederbörande ej

funnits någon annan utväg än att lita till den i punkt 8 av de i 1859 års

proposition intagna grunderna för en reglering av biskoparnas avlöning

meddelade bestämmelsen, att å biskopslöneregleringsfonden uppkommande

behållningar »må av Kungl. Majit användas till sådana utgifter, som av

löneregleringen kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande».

Jag torde väl knappast behöva bliva alltför mycket emotsagd,

örn jag finner innehållet i denna bestämmelse vara synnerligen obestämt

och mångtydigt. Riktigheten av min uppfattning finner jag i hög grad

bestyrkt av den rika provkarta på beslut, som ansetts kunna inpassas inom

ramen för denna bestämmelse. Myndigheter och sakkunniga hava ansträngt

sig till det yttersta för att finna en sådan lösning på till dem hänskjuta

frågor rörande biskoparna, att lösningen kunnat hänföras under sagda bestämmelse.

Enligt min mening kan det därför icke i någon mån anses för

tidigt, att man nu försöker finna en mera tidsenlig utväg för lösandet av

de spörsmål, som i här förevarande avseende kunna uppkomma för

biskoparna.

Regeln beträffande andra befattningar i rikets tjänst än biskopsämbetena

torde vara den, att utnämning till en befattning anses innebära både en

rätt och en skyldighet för den utnämnde att från och med den i fullmakten

angivna dagen eller, örn sådan icke finnes, från och med dagen efter fullmaktens

datum träda i utövning av det nya ämbetet samt då också varda

berättigad till de avlöningsförmåner m. m., som åtfölja ifrågavarande befattning.

Det får anses ligga i sakens natur, att de olägenheter, som alltid

äro förenade med en onödigt lång vakanstid, bliva desto mera kännbara,

om det gäller en chefspost. Den regeln synes också hava utbildat sig, att

utnämnd biskop ansetts förpliktad att, så snart sig göra låtit, efter installationen

övertaga utövningen av sitt nya ämbete. Denna uppfattning är

enligt mitt förmenande riktig, enär man synes kunna utgå från att dröjs
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

mål med utövandet av en chefsbefattning icke bör fortfara längre tid än

nödvändigheten därtill tvingar.

Det hittills tillämpade systemet har, såsom nyss framhållits, medfört

olägenheter av olika slag. De utnämnda biskoparna hava märkligt nog en

längre tid efter den av Kungl. Hajd meddelade utnämningen kvarstått

vid sina förut innehavda befattningar för att på så sätt tillförsäkra sig

åtminstone någon lön. Härigenom hava sådana oformligheter kunnat uppstå,

som att den huvudsakliga avlöningen till en av Kungl. Majit utnämnd

och i realiteten i full verksamhet varande biskop kommit att bestridas

exempelvis av universitetet, örn biskopen tidigare innehaft professorsbeställning,

eller av ett pastorat, om den nyutnämnde biskopen tidigare varit

kyrkoherde. Detta synes mig icke stå i överensstämmelse med den nu väl

överallt godtagna principen, att en ämbetsmans avlöning skall bestridas av

det verk eller den institution, han i verkligheten ägnar sina tjänster. Jämväl

för biskoparna själva har systemet medfört stora svårigheter dels i så

måtto, att de nödgats att i viss mån påtaga sig en dubbel arbetsbörda, och

dels — samt icke minst — i ekonomiskt avseende. Nyutnämnd biskop har

måst vidkännas understundom icke obetydliga avbränningar å sin tidigare

innehavda lön för bestridande av kostnaderna för den förra tjänstens uppehållande

genom vikarie liksom ock högst avsevärda kostnader av olika slag

för fullgörande av sin tjänst såsom biskop. Någon ersättning för arbete

såsom biskop utöver havda utgifter har med utsikt till framgång ej ens ansetts

kunna bringas på tal hos vederbörande. En ändring i de nu angivna

förhållandena finner jag ofrånkomlig. Icke blott för den enskilde biskopen

utan jämväl, och främst, för det allmänna finner jag det vara i hög grad

önskvärt, att biskop, så snart sig göra låter, efter utnämningen beredes tillfälle

att helt ägna sig åt sitt nya arbetsfält och att han därför får åtnjuta

lön.

Ämbetsverken 1932 uttalade sig för sådan gottgörelse, som här berörts,

och anförde därvid:

Erforderliga bestämmelser böra hiirutinnan meddelas, på det att den

utnämnde må hava något visst att trygga sig vid. Intet synes vara att

erinra mot att gottgörelsen förklaras skola motsvara biskopslönens fulla

belopp. Därtill bör komma rätt till fri upplåtelse av vissa rum i biskopshuset

ävensom rätt till resekostnads- och traktamentsersättning i samma

utsträckning, som må vara den ordinarie biskopen tillerkänd.

I de av biskoparna och domkapitlen över Linders förslag avgivna yttrandena

har den för biskoparna här föreslagna löneersättningen i allmänhet

livligt tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Uppsala framhöll dock i denna fråga: Då det nu är fråga

örn en reglering av biskoparnas litner efter jämförelse med statens ämbetsmän

i motsvarande ställning, torde även denna betydelsefulla detalj böra

ordnas. Rätteligen borde detta ske på sådant sätt, att biskop, bortsett från

bostadsförmån, skulle äga att uppbära lön från och med månaden näst efter

den, då han anses hava tillträtt ämbetet, vilket enligt kyrkolagen icke lärer

ske förrän genom ordinationen. Möjligen kan häremot invändas, att lön

för samma tjänst i sådant fall skulle komma att utgå till två innehavare.

Men rätteligen torde dock den till stärbhuset utgående avkastningen böra

betraktas såsom en utgift för pensioneringen, vilken på grund av gällande

s. 84 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

84 Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

nådårsrättigheter icke omedelbart kan avvecklas. Denna omständighet

synes dock icke böra utgöra hinder för genomförande av en rationell lönereglering,

vartill hör att tillträde av lönen skall följa med tillträdet av

ämbetet. Principiellt sett synes således den i utredningen förordade utvägen

att lämna tillträdande biskop ett slags skadestånd för avlöning å den tjänst,

han tidigare ägt, vara mindre riktig.

Det med P. M. framlagda förslaget innehöll ett stadgande, motsvarande

det som upptagits under förevarande punkt. Detsamma föranledde emellertid

icke något särskilt uttalande av ämbetsverken 1933.

Vad i denna fråga förekommit finner jag till fullo bestyrka behovet av

att — så länge biskops rätt att komma i åtnjutande av sina ordinarie löneförmåner

är beroende av förekomsten av tjänst- och nådår samt vakansår

— Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att i fall, som här avses, tilldela

biskop skälig löneersättning.

8:o a) och c)—e).

De under de olika momenten till förevarande punkt 8:o upptagna särskilda

bestämmelserna äga såtillvida ett gemensamt innehåll, att de samtliga

syfta till att angiva och avgränsa omfattningen av den för biskoparna

föreslagna, här avsedda löneförmånen av hyresfri tjänstebostad. Till dessa

bestämmelser ansluter sig i viss mån även vad under efterföljande punkter

9:o, ll:o samt 13:o och 14:o föreslagits i avseende å vissa, till tjänstebostaden

anknutna speciella förmåner. Det riktigaste synes fördenskull vara

att nu i ett sammanhang behandla vad under samtliga de här angivna punkterna

förekommer. Som emellertid de under 8:o b) och 9:o föreslagna särskilda

förmånerna i fråga om viss möblering av tjänstebostad och om bostadsbidrag

till uppvärmning av densamma lära kräva en närmare redogörelse,

vill jag här inskränka min behandling av tjänstebostadsfrågan till

att — i samband med redogörelsen för huvudstadgandet under 8:o a) —

jämväl avse de särskilda stadgandena under 8:o c)—e) samt under ll:o,

13:o och 14:o.

I dessa frågor erinrade Linder — under framhållande, att särskilda bostadsboställen

för biskop numera funnes i alla stift utom i Visby, där biskopen

i egenskap av kyrkoherde hade åt sig upplåten prästgård, — till en början

om, att stadgandena i punkt 7 av prästerskapets privilegier örn byggnadsskyldigheten

för biskopsgård och biskopssäte icke alltid kunnat till

fullo tillämpas, enär antingen vederbörande domkyrka saknat medel för

biskopsgårds underhåll eller kostnaden för biskopssätes iståndsättande visat

sig vara allt för betungande för indelningshavaren, och att sådan kostnad

fördenskull ofta måst bestridas från biskopslöneregleringsfonden. Därefter

anförde Linder i frågan vidare:

Starka skäl föreligga enligt mitt förmenande för ett bibehållande av den

biskoparna av ålder tillkommande förmånen av fri bostad. I likhet med vad

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

som är fallet beträffande landshövdingarna enligt 1925 års lönereglering,

torde denna förmån, liksom hittills, böra utgå utöver lönen. Beträffande

underhållsskyldigheten av biskopsbostad vill jag framhålla följande: I de

fall, där sådan skyldighet — jämlikt 1728 års privilegier — åvilar domkyrka,

respektive biskopshuskassa, torde någon anledning till ändring icke

föreligga. I den mån dessa medel icke visa sig tillräckliga, torde — såsom

jämväl redan vid åtskilliga tillfallen ägt rum — biskopslöneregleringsf onden

komma att anlitas. På denna punkt tillåter jag mig dock göra ett inkast,

ity att jag ej anser mig kunna underlåta framhålla det tveksamma uti,

huruvida den underhållsskyldighet, som här är i fråga, verkligen med fog

bör tillförbindas biskopslöneregleringsf onden. Enligt de grunder, som äro

fastställda för denna fond, kan måhända en dylik skyldighet utläsas ur den

mycket omskrivna punkt 8:o. Alldeles visst är det väl dock ej. Anledningen

till att jag anser fonden fortfarande i förevarande avseende böra tillitas,

har sin huvudsakliga grund i en lång, av Kungl. Majit själv tillämpad

praxis. I fråga om biskopsboställena i Skara och Växjö har underhållet

hittills ålegat vederbörande biskop. En förändring härutinnan anser jag

ofrånkomlig. Det torde vara stridande mot mera modern uppfattning att

på detta sätt å ena sidan tillförsäkra tjänstinnehavare förmånen av fri

bostad men samtidigt å andra sidan ålägga honom en underhållsskyldighet,

som ej i förväg kan beräknas och som, enligt vad erfarenheten visat, understundom

kan bliva mycket betungande. Ett fasthållande vid de gamla

bestämmelserna skulle medföra, att biskoparna i Skara och Växjö stift

bomme i en i jämförelse med sina kolleger synnerligen ogynnsam undantagsställning,

som icke kan vara förenlig med grunderna för en ny lönereglering.

I anslutning till det nu anförda finner jag mig alltså böra föreslå,

att beträffande de biskopsboställen, där icke underhållsskyldighet

kan fullgöras av domkyrka eller biskopshuskassa, densamma må övertagas

av biskopslöneregleringsf onden. Även å detta ställe bör en erinran

göras så vitt angår underhållet av biskopsbostaden i Visby under hänvisning

till den för Visby pastorat gällande löneregleringen. Det torde ur alla synpunkter

vara lämpligast, att den biskop, enligt vad jag nu föreslagit, tillkommande

förmånen av fri bostad som regel må utgå in natura. Där så av

en eller annan anledning icke under någon tid kan ske, bör biskop i stället

komma i åtnjutande av hyresersättning. Dennas belopp torde få bestämmas

av Kungl. Majit efter prövning i varje särskilt fall. Beträffande biskoparnas

skyldighet att underkasta sig reglering i åt dem nu upplåtna boställslägenheter

och markområden samt beträffande gottgörelse för flyttningskostnad,

skadeersättning i vissa fall och tiden för avträdandet av bostadslägenhet

torde i tillämpliga delar böra gälla de föreskrifter, som för närvarande

meddelats beträffande landshövdingarna.

Slutligen påpekade Linder i fråga örn skyldigheten att bestrida skatter

och övriga onera för biskopshusen, att sådana utgifter för närvarande

i viss och synnerligen varierande utsträckning ankommc på biskoparna

själva, och att biskoparna fördenskull i detta hänseende intogo en ogynnsam

ställning i förhållande fill landshövdingarna. Efter en redogörelse för

två på Kungl. Majlis prövning då beroende mål örn skattskyldigheten för

biskopshusen i Strängnäs och Göteborg anförde Linder i denna fråga vidare:

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Mårds ''proposition Nr 242.

Frågorna om skattskyldigheten för biskopshus liro av jämförelsevis invecklad

art men å andra sidan av den betydelse, att de icke lämpligen torde

kunna lämnas olösta, när fråga är örn införandet av en ny lönereglering för

biskoparna. I bär förevarande fall håller jag före, att biskoparna i detta hänseende

böra komma i samma ställning som det territoriella prästerskapet,

vilket som regel har sig tjänstebostäder anvisade. För närvarande skall,

där skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgård förefinnes,

denna skatt erläggas av vederbörande tjänstinnehavare. I det förslag

till prästlönelag, som avgivits av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga,

har emellertid föreslagits, att denna skyldighet skulle överflyttas på

kyrkofonden, respektive pastoratet. Därest detta förslag skulle upphöjas

till lag, synes mig konsekvensen fordra, att jämväl biskoparna befrias från

skyldighet, som nu åvilar dem. Dessa kostnader torde i sådant fall böra

bestridas av den, som har att svara för biskopsbostadens byggnad och

underhåll, d. v. s. — såsom tidigare framhållits — i första hand av domkyrkan

och, därest denna saknar medel härtill, av biskopslöneregleringsfonden.

I fråga örn övriga på biskopsbostad vilande onera, såsom underhåll

av trädgard, stängsel, enskild väg o. s. v., torde jämväl i tillämpliga delar

böra gälla de bestämmelser, som i dessa hänseenden äro eller kunna varda

stadgade beträffande prästgård.

Ämbetsverken 1932, vilka tillstyrkte Linders förslag, att biskoparna skulle

få åtnjuta fri bostad eller i förekommande fall hyresersättning samt att de

skulle befrias från byggnads- och underhållsskyldighet ävensom från ansvarighet

för skatter och onera för biskopshuset yttrade i dessa frågor

dessutom:

Av den inom kammarkollegiet i ämnet verkställda utredningen och av

vad i övrigt förekommit framgår i huvudsak, dels att vissa domkyrkor i stor

utsträckning bekostat biskopsgårdarnas underhåll, dels att biskoparna i

Skara stift och Växjö stift på grund av deras boställens särskilda beskaffenhet

hava underhållsskyldigheten till sina bostäder, dels att i äldre tider

kostnaden för anskaffning och iståndsättande av biskopsgårdar i ett par

fall bestritts av allmänna medel, dels att vid vissa biskopsbostäder kostnaderna

delvis bestridas genom särskild befintlig kassa (Göteborg) eller genom

hyresmedel från viss — till domkapitlet upplåten — del av biskopshuset

(Luleå), och dels att, sedan biskopslöneregleringsf midén vunnit en låss

styrka, anslag ur denna fond blivit till betydande belopp anvisade för an - skaffande eller underhåll av biskopshus. Ämbetsverken vilja i förevarande

sammanhang allenast uttala som sin mening, att någon underhållsskyldighet

och än mindre någon nybyggnadsskyldighet i avseende å biskopshuset

icke lärer böra åligga biskop. Det förhållandet, som för närvarande i sådant

hänseende föreligger i fråga om biskoparna i Skara stift och i Växjö stift

och som är en följd av boställsfastighetens egenskap av biskopssäte, bör

lämpligen under ny reglering upphöra på det sätt den sakkunnige föreslagit.

I anslutning till ett av den sakkunnige gjort uttalande vilja ämbetsverken

framhålla önskvärdheten att genom byggnadsstyrelsen uppgjordes en av

kostnadsberäkningar åtföljd plan rörande de underhålls- och nybyggnadsarbeten,

som under en ej alltför kort tid framåt kunna vara att beräkna i

avseende å biskopshusen, samt huru mycket härav må vara av mera brådskande

beskaffenhet och huru kostnaderna därför må kunna fördelas på

lämpligt antal år.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

I avseende å vad Linder föreslagit anförde ämbetsverken vidare

beträffande biskops skyldighet att i visst fall avstå bostadslägenhet:

Även om fall må kunna inträffa, då biskop bör för tillgodoseende av något

domkapitlets eller domkyrkans trängande behov frånträda åtminstone

någon del av sin bostad, synes någon skyldighet i sådant avseende icke

böra eller kunna åläggas honom för »annat ecklesiastikt ändamål»;

beträffande byggnadsskyldigheten: Det i förevarande punkt förekommande

uttrycket »i den mån domkyrkorna det ej förmå» torde — därest

det ingår i'' ett av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattat beslut

— måhända förstås såsom innefattande en lagstiftningsakt. I sådan händelse

kan uttrycket lätt tolkas såsom efter ordalagen innebärande ett åläggande

för domkyrkorna av en byggnads- och underhållsskyldighet av annat

mått än den som nu åvilar dem. Det synes ämbetsverken nödigt att uttrycket

modifieras, exempelvis så att de ifrågakomna orden utbytas mot

orden »i den mån ej skyldigheten enligt gällande bestämmelser åligger domkyrkan

och kan av den fullgöras». Vidare synes nödigt att fullständiga

punktens bestämmelse med en föreskrift, att kostnadens bestridande av

biskopslöneregleringsfondens medel skall ske enligt Kungl. Maj:ts bestämmelse

i varje särskilt fall. Utan en sådan föreskrift synes det som

skulle det ankomma på domkyrkorna eller domkapitlen eller — därest förvaltningen

av biskopsboställena ordnades efter den sakkunniges antydningar

— boställsnänmd och synerätt att förfoga över fonden för nybyggnads-

och underhållsändamål. — I förslaget saknas bestämmelse om biskopens

vårdnadsplikt; samt

beträffande skattskyldigheten: Det i punkten föreslagna stadgandet synes

vara oklart och svävande. Punkten torde därför böra omarbetas i syfte att

uttryckligen på biskopslöneregleringsfonden överflytta skyldigheten att

bestrida dessa kostnader (eventuellt med undantag för sådana fall då skyldigheten

anses åligga domkyrka, särskild fond eller andra medel).

I de av biskoparna och domkapitlen avgivna yttrandena över Linders

utredning har, vad han i dessa frågor föreslagit, i allmänhet rönt gillande.

Biskopen Billing, Västerås, anmärkte dock gentemot det föreslagna stadgandet

om skyldighet för biskop att under vissa förhållanden tåla inskränkning

i tjänstebostaden, hurusom det icke kunde förbises, att detta stadgande

i sin tillämpning under vissa förhållanden kunde komma att vålla

biskopsämbetets innehavare ett i förhållande till den vinst, som därav för

det allmänna kunde dragas, betydande obehag. Då det emellertid i förslaget

talades örn sådan minskning, »som skäligen må kunna ske», kunde

man utgå från att vid stadgandets tillämpning nödig varsamhet komme att

iakttagas.

Biskopen Bergqvist, Luleå, förklarade i samma hänseende, att — då

biskopshuset åtminstone i vissa stift, t. ex. Luleå, vore en biskopslöneregleringsfondens

egendom — det syntes honom mindre egentligt, att domkapitlet,

vilket vöre en med statsmedel upprätthållen myndighet, skulle lia

företräde till bislcopsbostaden framför biskopen.

Domkapilet i Härnösand uttalade beträffande byggnadsskyldigheten: Ett

önskemål vore givetvis, att enhetliga bestämmelser i fråga örn byggnad och

underhåll bleve gällande rörande samtliga biskopsgårdar. Nybyggnads- och

underhållsskyldigheten borde, med dess avlyftande i förekommande fall

från vederbörande domkyrkor, läggas å biskopslöneregleringsfonden mot

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

skyldighet dock för berörda domkyrkor att härför erlägga skäligt vederlag

till fonden. Detta spörsmål lärer emellertid vara av svårlöst beskaffenhet

och kräva tidsspillande utredning. På grund härav och då detsamma icke

torde stå i nödvändigt samband med löneregleringsfrågan, synes samma

spörsmål, för att ej ytterligare förhala avgörandet av berörda, alltför länge

olösta fråga, böra tillsvidare skjutas åt sidan för att sedermera efter vederbörlig

utredning lösas separat.

Vidare framhöll länsstyrelsen i Karlstad såsom skäligt, att biskop och

landshövding bleve likställda i avseende å skattskyldighet för upplåten

bostadsfastighet, och gjorde i anslutning därtill följande uttalande: Innehavet

av den på lön anslagna biskopsgården lärer knappast kunna räknas

såsom en större löneförmån. Bostadslägenheten är inrymd i en äldre byggnad

av trä och numera omodern. Till följd av sitt centrala läge i staden har

biskopsgården av taxeringsmyndigheterna vid senaste fastighetstaxering

åsatts ett taxeringsvärde av ej mindre än 101,000 kronor, därav för tomt

om 39,84 ar 41,000 kronor och för byggnader 00,000 kronor. För nämnda

fastighet utgjorde de kommunala utskylderna enligt senaste utdebitering

i grundskatt 227 kronor 25 öre samt i egentlig kommunalskatt 441 kronor

48 öre, vartill kommer landstingsskatt med 121 kronor 20 öre. Såsom av här

relaterade förhållanden framgår, kan innehavare av biskopsgård komma

att oskäligen betungas av skattskyldighet därför. Rimligt synes vara, att

biskopslöneregleringsfonden finge bestrida omkostnader såväl i fråga om

underhåll som skatter för fastigheten.

Framlidne biskopen Reuterskiöld, vilken fann de åt biskoparna föreslagna

ersättningarna för särskilda utgifter för knappt tilltagna, anförde

i detta hänseende ytterligare: Det får beaktas att, förutom dessa utgifter

för biskoparna, som måste tagas av deras lön, intet beräknats i utredningen

för bibehållande av det värde, som biskopsbostädema lika väl som prästgårdarna

representera i kulturellt hänseende. Fråga är, örn icke i detta sammanhang

en ingående utredning borde göras, huru dessa bostäder med därtill

hörande gamla parker, trädgårdar, planteringar och alléer skola kunna

vidmakthallas på ett sådant sätt, att de icke alldeles förlora detta värde.

Betraktar man exempelvis Östrabo med dess stora trädgård, anlagd i slutet

av 1700-talet, då huset byggdes, och ännu bibehållen efter samma plan,

samt dess gamla allé och stora gårdsplan, är det givet och förstås av en var,

att bevarandet av allt detta i ett värdigt skick drager med sig avsevärda

kostnader, vilka i intet avseende kunna jämföras med utgifterna för ett

även rätt stort hus vid en stadsgata. Om nu enligt den sakkunniges förslag

det till Östrabo hörande jordbruksbostället också skall fråntagas innehavaren

av biskopsbostället, komma dessa kostnader givetvis att bliva ännu

mer betungande, då inga som helst naturaprodukter, såsom grus och jord,

samt dagsverken och gödsel kunna erhållas från bostället, utan allt måste

betalas kontant av den redan förut av flera anledningar i realiteten förminskade

lönen, vilken i så fall skulle komma att ytterligare beskäras med kostnaden

härför eller i runt tal 2,500 kronor.

Framlidne biskopen Aurelius framhöll önskvärdheten av att inom löneregleringens

ram även toges hänsyn till behovet att för tjänsteärendens

skyndsamma behandling kunna anlita telefon i bostaden.

Kyrkamötets förut berörda skrivelse den 1 september 1932, nr 32,

rörande frågan om anskaffande av medel tdl iordningställande och under
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

håll av biskopshusen var föranledd av en motion, nr 17, av biskopen Hj.

Danell m. fl., vari i huvudsak anförts:

Enligt 26 kap. 5 § kyrkolagen och punkt 7 av prästerskapets privilegier

ålåge det respektive domkyrkor att vårda och vidmakthålla även biskopshusen.

Då det emellertid visat sig, att domkyrkornas kassor i regel icke

varit nog bärkraftiga att, vid sidan av sina andra uppgifter, mer än till en

del bekosta de ofta återkommande underhållsplikterna för biskopshusen,

hade biskopslöneregleringsfonden här fått träda emellan. Fonden vöre dock

icke närmast avsedd för detta ändamål, utan enligt de av Kungl. Majit den

15 juni 1861 fastställda grunderna för en reglering av biskoparnas avlöning

vore dess egentliga uppgift att användas »till jämnande av annan biskopslön».

Inför den förestående möjligheten av en ny biskopslönereglering vöre

det fördenskull av nöden att tillse, att fonden ej anlitades alltför hårt till

andra uppgifter. Den omständigheten, att vissa domkyrkor i sitt dittillsvarande

tillstånd icke mäktat utföra nödvändiga reparationer och underhåll

av biskopshusen, hade naturligtvis icke löst dem från denna uppgift.

Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore klokt, att en utjämning

genom anlitande av en sammanskottsprincip borde äga rum mellan domkyrkorna

såsom byggnadsskyldiga för biskopsbostäderna, samt ytterligare,

huruvida icke detta bäst skulle kunna främjas därigenom, att genom sammanskott

från domkyrkornas kassor en gemensam fond bildades, förslagsvis

benämnd Domkyrkornas gemensamma biskopshusfond, vars avkastning

skulle vara avsedd i främsta rummet till iordningställande och underhåll

av biskopshusen. Borgmästaren Linder hade i sin utredning, liksom

även kammarkollegiet och statskontoret, beräknat det årliga behovet av

byggnadsarbeten i biskopshusen till i genomsnitt 10,000 kronor. Det visade

sig emellertid, att domkyrkornas årliga överskottsmedel eller s. k. reserverade

medel för de domkyrkor, vilka hade av Kungl. Majit fastställda stater,

ställde sig sålunda:

Linköping (

Skara (

Strängsnäs(

Lund (

1923—1932) .

. . kronor

4,840: —

1926—1935) .

»

790: —

1932 — 1941) .

. . »

310: 27

1930—1939) .

»

3,000: —

1926—1935) .

»

101,369: —

Summa kronor

110,309: 27

För åstadkommande av en utjämning av byggnadsskyldigheten mellan

domkyrkorna skulle erfordras, att av dessa överskottsmedel c:a 10 procent

årligen avsattes till en biskopshusfond, av vilken efter Kungl. Majits bestämmande

finge utgå anslag till iordningställande och underhåll av

biskopshusen.

Kyrkomötets särskilda utskott, vars i frågan avgivna betänkande nr 18

åberopades av kyrkomötet, anförde bland annat: Det torde åligga vederbörande

domkyrkor, med undantag dock för domkyrkorna i Skara och

Växjö, att vårda och vidmakthålla sina biskopshus. Kostnaden för underhållet

borde alltså i första hand gäldas med de underhållsskyldiga domkyrkornas

egna medel. Utskottet vore alltså med motionärerna ense därom, att

åtgärder borde vidtagas för att underhållet av biskopshusen skulle kunna

ombesörjas utan att medel därtill, åtminstone icke i större omfattning,

skulle behöva tagas ur biskopslöneregleringsfonden. Huruvida det fram
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

lagda förslaget vore genomförbart, vågade utskottet dock icke uttala sig

om. Det syntes nämligen utskottet, som örn frågan därom vore av sådan

beskaffenhet, att densamma tarvade ytterligare utredning. Utskottet erinrade,

att i de överskottsmedel, varom vore fråga, åtminstone i ett fall

inginge donationsmedel. I avseende å dessa mäste alltså undersökas, huruvida

de för dem enligt donationshandlingarna gällande dispositionsbestämmelserna

lade hinder i vägen för en sådan användning av medlen, som

avsåges i det föreliggande förslaget. Vidare vore det, enligt de upplysningar

utskottet under hand inhämtat, tvivelaktigt, huruvida icke en stor del av de

i motionen omnämnda överskottsmedlen redan vore tagna i anspråk för

domkyrkornas egna behov. En närmare utredning av det ungefärliga årliga

behovet av byggnadsarbeten i biskopshusen vore jämväl erforderlig för

bedömande av i vilken utsträckning överskottsmedlen eventuellt behövde

tågås i anspråk för det avsedda ändamålet. Utskottet tillstyrkte fördenskull

hemställan till Kungl. Majit örn utredning av frågan örn anskaffande

av medel till iordningställande och underhållande av biskopshusen samt

framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anslutning härtill anfördes i P. M. följande:

Det synbarligen till grund för kyrkomötets skrivelse liggande antagandet,

att vederbörande domkyrkor hava en generell skyldighet att för sina

medel vårda och vidmakthålla biskopshusen i städerna, synes icke vara tillräckligt

grundat. Varken 26 kap. 5 § kyrkolagen eller annat lagrum innehåller

sådant stadgande. Före tillkomsten av 1723 års privilegier synes det

ej hava varit ovanligt, att statsmedel anvisades för ändamålet. Beträffande

ärkebiskopshuset i Uppsala bestämde sålunda Kungl. Majit (Karl XI) den

16 januari 1696, med ändring av ett tidigare beslut den 19 december 1682,

att han ämnade själv bekosta en av ärkebiskopen begärd reparation men

för framtiden fann skäligt, »att ärkebiskoparna man efter man densamma

av egna medel behörigen underhålla, kunnandes Vi intet samtycka, att

domkyrkomedlen skola därtill employeras». I punkt 7 av 1723 års prästerliga

privilegier förklaras, att »biskopsgårdar i städerna, som av krono- eller

kyrkomedel före år 1707, då Kungl. Majits brev det förändrade, äro underhållne,

undfå hädanefter årligen av domkyrkotunnan vad dem genom särskild

resolution nu eller framdeles tillagt varder». »Men de å landet belägna

biskopssäten och prebendehemman», heter det vidare, »måste av

vederbörande biskop utan någon tillhjälp av publika medel underhållas.»

Det har alltså blott ställts i utsikt, att av viss domkyrkas inkomsttitel

(domkyrkotunnan eller kronotiondeanslaget) skulle, i mån av tillgång,

kunna utgå anslag till biskopshusen i städerna. I ett särskilt fall och detta

avseende biskopshus på landet har visserligen ständig byggnads- och underhållsskyldighet

föreskrivits. Genom Kungl. Majits resolution den 13 december

1872 för biskopen i Växjö stadgades nämligen, att Hemmesjö pastorat

skulle upphöra att vara prebende för biskopen, och att pastoratets byggnadsskyldighet

vid biskopsbostället Östrabo skulle övertagas av Växjö

domkyrka, som ägde att efter överenskommelse eller mätismanna ordom

lösa därvarande, nämnda pastorat tillhöriga byggnader, vilka kunde anses

vara för bostället behövliga. Emellertid förklarade Kungl. Majit redan den

29 oktober 1880, att byggnads- och underhållsskyldigheten såväl å biskopshuset

vid Östrabo med undantag av konsistorierummen som ock å övriga

vid bostället befintliga och därför erforderliga hus och byggnader skulle för

framtiden efter syn av biskopen i Växjö stift övertagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

01

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Givetvis kan genom lagstiftning dylik skyldighet åläggas domkyrkorna,

i varje fall så vitt dessa basera sin ekonomi på anslag av kronan. I den mån

så icke är förhållandet utan, såsom fallet är med Lunds domkyrka, domkyrkornas

ekonomi väsentligen är grundad på enskilda donationer, synes

icke utan kränkning av enskild rätt dylik skyldighet kunna införas. Vid

sådant förhållande och då det ifrågasatta bildandet av en särskild biskopshusfond

skulle medföra onödigt invecklade förvaltningsförhållanden, synes

en dylik fond icke böra komma till stånd. I själva verket blir en dylik utväg

onödig, om man å kyrkofonden överför sistahandsansvaret för biskoparnas

avlöning och biskopshusens vidmakthållande. Härtill kommer, att

genom en sådan lösning åtminstone för vissa av domkyrkorna, som endast

genom eftersättande av egna behov kunna bestrida kostnader för respektive

biskopshus (jfr kyrkomötets protokoll 1932 nr 6 sid. 53, 56, 58, 65, 68),

kunde beredas en välbehövlig lättnad. Så synes vara fallet med samtliga

domkyrkor med undantag för Lunds domkyrka.

I enlighet härmed förutsattes i P. M., att å kyrkofonden skulle överflyttas

kostnaderna för byggnad och underhåll av samtliga biskopsgårdar utom

den i Visby, med rätt dock för Kungl. Maj:t att, där domkyrkas ekonomiska

ställning det medgåve, förordna, att domkyrkokassan skulle vidkännas

sådan kostnad, vilket i regel torde kunna ske beträffande biskopshuset

i Lund.

I fråga örn skyldigheten att bestrida skatter och övriga onera för biskopsliusen

anfördes i P. M. vidare:

Såsom känt är har 1931 års prästlönesakkunnigas förslag om överflyttning

av den kommunala skattskyldigheten för prästgårdarna ej ännu föranlett

någon åtgärd. Jämlikt 13 § kommunalskattelagen (enligt lydelse 30/s

1932) är i ägares ställe innehavare av publikt boställe, prästgård eller på

lön anslagen jord skyldig att erlägga kommunal fastighetsskatt. Såsom

innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord skall

anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja

fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik

boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom

innehavare. De för det territoriella prästerskapet gällande regler kunna

alltså icke åberopas till stöd för den ifrågasatta befrielsen från skatter och

onera för biskopshusen. Vad beträffar landshövdingarnas motsvarande

skattskyldighet, så torde i flertalet län landshövdingarna hava tjänstebostäder

i samma hus, vari länsstyrelsernas lokaler äro inrymda. Dessa hus torde

jämlikt 5 § 1 mom. d) vara fria från fastighetsskatt, varav följer att någon

skattskyldighet ej för dem ifrågakommer. Där eljest för landshövding är

anordnad bostadslägenhet i fastighet, som i övrigt användes för annat ändamål,

torde skattskyldighet för fastigheten i fråga ej åvila landshövdingen.

Enahanda är fallet med biskop (jfr Kungl. Maj:ts utslag 15 januari 1932,

R. Ä. not Fi. 36, angående biskopshuset i Göteborg). Där särskilda residenshus

liro helt anslagna landshövdingarna såsom bostad, äro även dessa

skattefria på grund av uttrycklig föreskrift i punkt 3 av anvisningarna till

5 § kommunalskattelagen. Lagens allmänna bestämmelse i 13 § har däremot

tillämpats beträffande biskop (se Kungl. Maj:ts utslag 25 februari

1932, R. Å. ref. 12, angående biskopshuset i Strängnäs).

Ehuru i princip goda skill kunna anföras för biskoparnas befrielse fran

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ansvarigheten för skatter och onera för biskopshuset synes, så länge

biskopslöneväsendet icke är en statsverkets angelägenhet, det icke kunna

ifrågasättas, att biskoparna skola erhålla en särställning i förhållande till

andra ecklesiastika boställshavare och tidigare än dessa frikallas från angivna

ansvarighet, där sådan föreligger, så mycket mindre som en av dem,

biskopen i Visby i egenskap av kyrkoherde i Visby, torde få vidkännas utgiften

i fråga. — Skyldigheten att underhålla trädgård å prästgård åvilar

tjänstinnehavaren, men skyldigheten att anlägga och underhålla stängsel

och enskild väg pastoratet. Beträffande underhåll av trädgård till biskopshus

kan alltså icke åberopas något skäl att befria biskopen därifrån. I fråga

om väg och stängsel saknas mot pastoratet svarande enhet, som lämpligen

kan åläggas skyldigheten i fråga. Vad Linder i dessa hänseenden anfört

synes därför icke böra föranleda att särskilda utgifter beräknas för kyrkofondens

fullgörande av dessa skyldigheter.

Ur de över P. M. avgivna yttrandena må följande uttalanden här återgivas:
Biskopen

Rundgren och domkapitlet i Visby ansågo, att frågan om

bostad för biskopen i Visby borde behandlas på samma sätt som i andra

stift. För de medel, församlingen erhölle för biskopsgården, borde anskaffas

kyrkoherdebostad.

Domkapitlet i Västerås framhöll, att, då biskopshuset i Västerås vore en

domkyrkan tillhörig egendom, det svårligen kunde komma i fråga att använda

denna lägenhet för annat än något domkyrkans ändamål.

Biskopen Städener och domkapitlet i Växjö anmärkte, att den av kyrkomötet

år 1932 begärda utredningen av frågan örn anskaffande av medel till

iordningställande och underhåll av biskopshusen hade bort fullföljas, innan

frågan örn biskoparnas lönereglering företoges till slutligt avgörande. Man

hade då också fått anledning taga ställning till frågan, huruvida de förutvarande

domkyrkorna i Kalmar och Mariestad i sådan egenskap borde vara

i åtnjutande av till dem alltjämt utgående tiondeanslag. Vad särskilt anginge

Kalmar domkyrkas medel vore det känt, att en icke obetydlig behållning

där förefunnes. Som skyldigheten att bidraga till byggande och underhåll

av biskopshus för Kalmar domkyrkas vidkommande ej längre förelåge,

hade skäl varit att taga under övervägande, huruvida icke denna skyldighet

borde överflyttas till att gälla exempelvis stiftets i Växjö belägna

biskopshus.

Framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping ansågo det

rättvist, att i avseende å underhållet av stängsel och enskild väg likfoi enighet

mellan prästgårdarna och biskopshusen skapades i fråga örn tjänstinnehavarnas

skyldigheter och friheter. Stängsel vore ett nödvändigt tillbehör

till fastigheten; och samma avlöningskälla, som svarade för byggande och

underhåll av biskopsgård, borde också därvidlag kunna inträda.

Ämbetsverken 1933 genmälte i avseende å biskopsbostad i Visby att de,

med sin till frågan om behållande av Visby pastorat såsom prebende intagna

ståndpunkt, icke kunde tillstyrka vad härvarande biskop och domkapitel

hemställt.

I den av biskopen och domkapitlet i Växjö berörda frågan om disposition

av domkyrkomedel för byggnadskostnader å biskopsbostad förklarade sig

ämbetsverken finna i P. M. vara på ett tillfredsställande sätt motiverat, att

någon utredning därom icke vore erforderlig. Ämbetsverken anförde vidare:

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Frågan om disposition av eventuellt överflödiga inkomster för domkyrkorna

synes rätteligen böra tagas under övervägande i sammanhang med

upprättande av nya inkomst- och utgiftsstater för dessa eller i samband

med särskilt väckt fråga om bidrag av dylika tillgångar för byggande och

underhåll av biskopshus. Beträffande Kalmar domkyrka ina erinras, att

ett av Kungl. Majit genom proposition till 1925 års riksdag väckt förslag

angående överflyttning av domkyrkotunnemedel från Kalmar domkyrka

till Växjö domkyrka icke vann riksdagens bifall (proposition nr lil, motion

A. K. nr 378, statsutskottets utlåtande nr 90, riksdagens skrivelse nr 209).

Likaledes förklarade sig ämbetsverken sakna anledning att frångå den

ståndpunkt, som i P. M. angivits med avseende på biskoparnas ansvarighet

för skatter och onera för biskopsgårdarna. Ifrågasatt ändring i sådan skyldighet

borde vidtagas först i samband med ändring av nuvarande regler

för det territoriella församlingsprästerskapets skattskyldighet för prästgårdarna.

I anslutning till de av biskopen och domkapitlet i Linköping gjorda

yrkandena föreslogo ämbetsverken, att kyrkofondens skyldighet att bestrida

kostnader för biskopsgårdarna borde utsträckas att även avse dels

uppförande och underhåll av erforderligt stängsel kring biskopsgårds område

samt anläggande och underhåll av enskild väg, som erfordrades för

biskopsgård, dels anordnande av tjänstetelefon i biskops tjiinstebostad på

sätt för landshövdingarna tillgodosetts jämlikt Kungl. Maj:ts brev till

telegrafstyrelsen den 25 maj 1917, dels ock visst anslag för vård och underhåll

av till biskopsgård hörande park.

Wohlin har i avseende å de under förevarande punkt berörda bestämmelserna,

enkannerligen i fråga om skattskyldigheten för biskopsgårdarna och

vad därmed i övrigt sammanhör, yttrat följande:

Ett av huvudsyftena med den föreslagna moderniseringen av det för

biskoparna hittills gällande avlöningssystemet är en definitiv avveckling av

de rättsförhållanden, som sammanhänga med dessa befattningshavares

innehav under bostadsrätt av fastigheter för bostadsändamål och för avlöning

i övrigt. Då det likvisst härvid är förutsatt, att biskoparna skola

— i likhet med vad som gäller för landshövdingarna — bibehållas vid förmånen

av hyresfri tjänstebostad, framstår det såsom en angelägenhet av

vikt, att åt stadgandena härom gives en klar och med avlöningsreformens

nyssberörda syfte överensstämmande innebörd.

Anledning till ett särskilt uppmärksammande av det spörsmål, som här

möter, föreligger desto mer, som den reglering av motsvarande fråga för

församlingsprästerna, som åvägabragtes genom 1910 års lagstiftning, kom

att väsentligen brista i ändamålsenlighet. De närmare omständigheterna

vid denna senare reglering torde här böra med några ord beröras.

Ehuru församlingsprästerna genom 1910 års reform helt fritogos från

såväl byggnads- som underhållsskyldigheten vid de fastigheter, å vilka

deras tjänstebostäder voro inrymda, — förpliktelser som i första hand ansetts

karakterisera en boställshavares ställning vid en jämförelse med en

vanlig nyttjanderättshavares — inflöto i de nämnda år tillkomna lagarna

bestämmelser, vilka knappast tilläto annan tydning än att sagda präster

även efter reformen vore att betrakta såsom »boställshavare». I 11 § prästlönereglcringslagcn

stadgas sålunda, att fri bostad skall beredas kyrkoherde

och komminister genom upplåtelse till honom av prästgård och enligt 1910

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts \proposition Nr 242.

års ecklesiastika boställsordnings terminologi skulle prästgård utgöra »boställe».

Ytterligare markerades tjänstinnehavarens egenskap av »boställshavare»

genom de i berörda boställsordning meddelade stadgandena rörande

av- och tillträdessyner a prästgårdar. Den fran praktisk synpunkt betydelsefullaste

konsekvensen av den församlingsprästen sålunda tillagda rättsställningen

blev den, att han — på grund av de tidigare bevillningsförordningarnas

och sedermera kommunalskattelagens bestämmelser i ämnet —

blivit bunden vid skattskyldigheten för prästgården. Spörsmålet örn den

rättsliga karaktären av församlingsprästernas »innehav» av deras prästgårdar

erhöll emellertid en förnyad aktualisering vid tillkomsten av nu

gällande ecklesiastika boställsordning. Enligt vad föredragande departementschefen

uttalade vid framläggande av proposition nr 187 till 19,12 års

riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. skulle församlingsprästerna

efter förslagets genomförande icke komma att i något avseende

bibehållas vid sin dittillsvarande ställning såsom boställshavare till

prästgård. I anslutning härtill föreslogs av Kungl. Majit sådan ändring av

kommunalskattelagens stadganden örn skyldighet att erlägga fastighetsskatt

(13 §), att såsom skattskyldig innehavare av prästgård skulle anses

vederbörande pastorat. Riksdagen biträdde väl den i propositionen intagna

ståndpunkten, att den prästerliga tjänstinnehavaren icke längre borde innehava

den åt honom upplåtna prästgården under boställsrätt utan skulle

därutinnan vara jämställd med andra befattningshavare, som åt njöte fri

bostad, men fann sig, å andra sidan, förhindrad godkänna den föreslagna

ändringen i kommunalskattelagen. Såsom skäl härför åberopades, att, därest

pastoratet ålades att för prästgården erlägga fastighetsskatt, pastoratet

komme att sakna möjlighet att från någon taxerad inkomst göra avdrag i

anledning av den erlagda fastighetsskatten, en konsekvens, som skulle medföra

olägenhet, där pastoratet bestode av flera församlingar eller kommuner.

Enligt riksdagens mening borde övervägas, huruvida icke prästgårdarna

borde helt befrias från skyldigheten att deltaga i kommunal fastighetsskatt,

en fråga som dock borde prövas i samband med den pågående utredningen

örn reform av kommunalbeskattningen. Riksdagens behandling av den här

berörda frågan resulterade däri, att riksdagen i särskild skrivelse till Kungl.

Majit anhöll om utredning och förslag, huru församlingsprästerna skola

befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt. I samband

därmed fann emellertid riksdagen erforderligt, att i kommunalskattelagen

infördes ett nytt stadgande av innebörd, att prästgård — vid sidan av

»publikt boställe» och »på lön anslagen jord» — hänföres till sådana fastigheter,

beträffande vilka innehavaren har att i ägarens ställe erlägga kommunal

fastighetsskatt, samt att såsom innehavare till prästgård skall anses

den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten

eller tillgodonjuta dess avkastning. Det rättsläge, som tillskapats

genom här berörda på riksdagens initiativ tillkomna tillägg till omförmälda

lag, lär väl sålunda närmast vara att betrakta såsom ett provisorium, avsett

att gälla intill dess det från riksdagens sida understrukna önskemålet om

prästgårdarnas undantagande från den kommunala fastighetsbeskattningen

må kunna förverkligas.

Vad nu biskoparna beträffar bör tydligen i första hand den grundsatsen

upprätthållas, att biskop, som erhåller förmån av fri tjänstebostad å publik

fastighet, icke skall efter avlöningsreformens genomförande komma att till

själva fastigheten såsom sådan intaga annan ställning än den, som regel
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

rätt — om man frånser skyldigheten att erlägga hyra — tillkommer en

hyresgäst. Redan önskvärdheten av att även på denna punkt bringa avlöningsförhållandena

för biskoparna till överensstämmelse med vad som

gäller för landshövdingarna gör en sådan reglering naturlig. Vad som förekommit

i avseende å prästgårdarna lär ytterligare understryka betydelsen

av den här förordade anordningen.

Följes den princip för regleringen av biskop tillkommande förmån av

hyresfri tjänstebostad, som i det föregående utvecklats, lärer lämpligen

böra så förfaras, att Kungl. Majit, på förslag av stiftsnämnden, för varje

biskopstjänst, vid vilken tjänstebostad skall anvisas åt innehavaren, närmare

fastställer dennas omfattning och beskaffenhet ävensom bestämmer

den dispositionsrätt till planterat område och särskilda utrymmen i övrigt,

som i förekommande fall skola följa med innehavet av den biskopen anvisade

bostadslägenheten.

Det har ock. tydligen enligt ämbetsverkens förslag avsetts, att tjänstinnehavarens

rättigheter och förpliktelser i avseende å själva tjänstebostadsfastigheten

skulle varda på här angivet sätt begränsade. Vid den företagna

överarbetningen av de hithörande bestämmelserna i berörda förslag har

detta bestämmelsernas syfte ytterligare markerats.

Ehuru ämbetsverken sålunda intagit den ståndpunkten, att någon ställning

såsom boställshavare till tjänstebostadsfastigheterna icke längre skulle

tillkomma biskoparna, hava ämbetsverken likväl funnit sig böra avstyrka,

att biskoparna, där skattskyldighet för sådan fastighet nu föreligger, erhölie

befrielse därifrån vid en tidigare tidpunkt än då församlingsprästerna kunde

bliva frikallade från motsvarande ansvarighet för prästgårdarna.

Till en början må erinras örn att, därest biskoparna även i fortsättningen

och efter det deras ställning till tjänstebostadsfastigheten på nyss angivet

sätt förändrats ansåges böra tillförbindas skattskyldighet för sådan fastighet,

detta tydligen skulle påkalla ett ytterligare tillägg till 13 § kommunalskattelagen

av motsvarande innebörd som det, vilket år 1932 infördes i

sagda lagrum i avseende å prästgårdarna.

Vidtagande av en dylik lagstiftningsåtgärd lär dock icke vara av omständigheterna

motiverat. Den föreslagna lönesättningen vid biskopstjänsterna

är, såsom ofta framhållits, fotad på samma grund som den, vilken antagits

för landshövdingarnas avlöning. Dessa senare befattningshavare äro, då

landshövdingsresidensen äro helt fritagna från kommunal fastighetsskatt,

icke underkastade den minskning i reallönen, som skattskyldigheten för

tjänstebostadsfastigheten under givna förutsättningar skulle medföra. Det

synes riktigt, att överensstämmelsen mellan den för landshövdingarna redan

gällande och nu för biskoparna föreslagna avlöningsregleringen upprätthålles

även därutinnan, att tjänstinnehavaren icke skall hava att erlägga

kommunal fastighetsskatt för tjänstebostadsfastigheten. Desto större skäl

att söka åvägabringa full likställighet även i nu berörda hänseende synes

föreligga i den omständigheten, att tvenne biskopar, nämligen innehavarna

av biskopstjänsterna i Göteborg och Luleå, redan nu — till följd av vissa

säregna rättsförhållanden med avseende å de fastigheter, vari dessas

tjänstebostäder äro inrymda — undgå att träffas av någon skattskyldighet

för de av dem bebodda fastigheterna.

Mot biskoparnas generella befriande från den .skattskyldighet, som här

avses, Ilar framhållits, att biskopen i Visby, i egenskap av kyrkoherde därstädes

och i denna tjänstebefattning innehavare av prästgård i samma stad,

s. 96 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

»

96 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

tillsvidare komme att få vidkännas sådan skyldighet. Härvid är likväl att

märka, att enligt de föreslagna bestämmelserna innehavaren av biskopstjänsten

i Visby är i avseende å förmånen av fri tjänstebostad vid biskopstjänsten

helt friställd från övriga biskopar, i det han, så länge prebendeförhållandet

består, icke åtnjuter dylik förmån. Den ifrågavarande skattskyldigheten

torde för övrigt för biskopen i Visby knappast vara av någon

reell ekonomisk betydelse. Enligt vunnen upplysning är nämligen den av

biskopen disponerade prästgården i staden åsatt ett taxeringsvärde av

50,000 kronor men rymmer icke mindre än aderton rum. Även örn några

av dessa rum må — såsom företrädesvis avsedda för representation — frånräknas

vid uppskattningen av tjänstinnehavarens bostadsförmån för taxeringen

till inkomstskatt, lärer dock värdet av denna förmån svårligen kunna

antagas understiga ett belopp, svarande mot 5 procent av taxeringsvärdet

eller sålunda 2,500 kronor. Det s. k. procentavdraget måste under sådan

förutsättning komma att helt kompensera utgiften för den kommunala

fastighetsskatten.

Befrias biskop, i anslutning till vad sålunda förordats, från ansvarigheten

för tjänstebostadsfastigheten påförd fastighetsskatt, bör tydligen förpliktelsen

att gälda sådan utskyld åvila kyrkofonden eller, där betalningsskyldigheten

kan, med stöd av hittills gällande bestämmelser örn domkyrkas

deltagande i kostnad för anordnande av tjänstebostad åt biskop, tillförbindas

domkyrkan, stanna å denna. Stadganden av sådant innehåll hava upptagits

under punkt 19:o.

Såsom en konsekvens av den åt tjänstinnehavaren sålunda inrymda ställningen

av vanlig nyttjanderättshavare lärer emellertid vidare följa, att

tjänstinnehavaren överhuvud fritages från alla sådana utgifter för fastigheten,

som för vanliga fall skola bäras av ägaren. Av kyrkofonden torde

alltså jämväl böra i första hand gäldas såväl övriga fastighetsutskylder,

som även kostnader för underhåll av stängsel kring samt av gårdsplan och

tillfartsväg till fastigheten, kostnad för fastigheten åvilande gaturenhållning

samt avgifter för brandförsäkring, sotning, vattenförbrukning o. d.

Ämbetsverken 1935 hava, med avseende å vad Wohlin föreslagit i frågan

örn biskoparnas blivande skattskyldighet för biskopsgårdarna, erinrat, att

såsom en konsekvens därav vederbörande kommun, i motsats till vad nu

vore fallet, komme i tillfälle att beskatta såväl fastigheten som biskopens

förmån av fri bostad däri. Ämbetsverken förutsatte därför, att, på sätt

riksdagen finge anses ha uttalat sig för vid prästgårdarna, biskopsgårdarna

befriades från kommunal fastighetsskatt. I

I likhet med vad såväl Linder som ämbetsverken och Wohlin föreslagit,

anser jag biskoparna allt fortfarande böra i princip — i likhet med vad

som gäller både för landshövdingarna och för ordinarie församlingspräster

— förbehållas rätt till hyresfri tjänstebostad såsom en förmån utöver den

kontanta lönen. Jag finner det därjämte givet, att den boställsrätt till själva

bostadsfastigheten, varmed sådan förmån hittills för biskoparna varit förbunden,

med det nya lönesystemet definitivt avvecklas. I anslutning härtill

har jag anledning understryka, vad Wohlin anfört till klarläggande av de

förutsättningar, som i sådant syfte varit bestämmande för utformningen av

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

stadgandena under förevarande punkter. Då såsom en konsekvens av dessa

stadgande!! biskoparna skulle bliva befriade från skattskyldigheten för

tjänstebostadsfastigheten — en reglering, beträffande vilken ämbetsverken

numera synas ha frånfalla sina tidigare uttalade betänkligheter — får jag

tillägga, att spörsmålet örn biskopsgårdarnas undantagande från den kommunala

fastighetsskatteplikten givetvis får antagas komma under övervägande

i samband med den pågående revisionen av kommunalskattelagstiftningen.

Det lärer kunna förutsättas, att en lagändring i här nämnd

riktning endast är en tidsfråga.

8:o b).

Beträffande den för biskoparna — i anslutning till förmånen av hyresfri

tjänstebostad — föreslagna förmånen att, under vissa betingelser, kunna

på det allmännas bekostnad erhålla möblering av särskilda rum i tjänstebostaden

uttalade Linder, under erinran att frågan örn dylik möblering för

landshövdingarnas vidkommande lösts i samband med löneregleringen för

dessa befattningshavare år 1925 (proposition nr 183/1925 och riksdagens

skrivelse nr 333/1925), bland annat:

Då biskoparnas bostadslägenheter, på sätt framginge av vissa av Linder

införskaffade uppgifter, merendels innehölle ett stort antal rum — i medeltal

16 ä 17 och i ett fall ända upp till 23 — bleve för en nyutnämnd biskop,

vilken vid tillträdet av tjänstebostaden vore nödsakad att själv bekosta

hela möbleringen av samtliga rummen, kostnaderna härför i allmänhet synnerligen

betungande och ofta hade biskopen härför måst ådraga sig en avsevärd

skuldbörda. Under åberopande av dessa förhållanden framhöll Linder,

att samma skäl, som andragits till förmån för statsbidrag för möblering

av landshövdingresidensen, i allt väsentligt finge anses tillämpliga jämväl

i fråga om biskoparnas bostadslägenheter. Därest man, såsom Linder

föreslagit, ville nå en något så när likställighet i avlöningsförmåner mellan

landshövdingar och biskopar, vore det därför ofrånkomligt att tillerkänna

biskoparna möbleringsbidrag av liknande art och omfattning som det, vilket

medgivits för landshövdingarna. Med hänsyn till begränsningen i de avlöningstillgångar,

som Linder vid sitt förslag utgått ifrån, fann han emellertid

icke möjligt att för dåvarande kalkylera med några kostnader härför,

utan förutsatte han, att möbleringsbidragets utgående skulle bliva beroende

av Kungl. Maj:ts prövning med hänsyn till biskopslöneregleringsf ondens

framtida bärkraft.

Ämbetsverken 1982 förklarade sig i princip biträda vad Linder i denna

fråga uttalat, men föreslogo visst förtydligande av bestämmelserna härom

i syfte att därigenom giva bättre uttryck för det förhållandet, att bestämmelserna

i fråga ej omedelbart skulle vinna generell tillämplighet.

I förevarande fråga anfördes i P.M. endast, att de betänkligheter, som

av Linder och ämbetsverken 1932 anförts mot ett generellt anvisande av

möbleringsbidrag till biskoparna, torde bortfalla, därest kyrkofonden övertogc

ansvaret för löneregleringen i dess helhet. Vid bedömandet av utgifterna

härtill vore att beakta, att för Strängnäs biskopsgård redan beviljats

ett särskilt möbleringsanslag å 15,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 19,36. 1 sami. Nr 2/fi.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Wohlin har om stadgandet i denna del av punkten 8:o anfört: Den av

ämbetsverken föreslagna bestämmelsen, att tjänstebostad för biskop må

på det allmännas bekostnad vara försedd med möblering för visst antal till

representation avsedda rum torde böra kompletteras med ett uttryckligt

stadgande, att även biskopen i Visby må kunna bliva delaktig av dylik förmån

för den av honom disponerade prästgården.

Det torde, i anslutning till innehållet i den för landshövdingarna gällande

motsvarande bestämmelsen, böra förutsättas, att anskaffning på kyrkofondens

bekostnad av möblering för representationsrum i biskops tjänstebostad

i regel ej kommer i fråga, förrän biskop efter den tidpunkt, då de

nya avlöningsbestämmelserna trätt i kraft, övertager sådan bostad i samband

med tillträde av tjänst eller vid mottagande av nyinrättad tjänstebostad.

Jag biträder vad Wohlin sålunda förordat i fråga om här berörda bestämmelser

och dessas tillämpning.

9:o.

Beträffande kostnaderna för biskopsbostads uppvärmning framhöll Linder,

att dessa kostnader, vilka ålåge vederbörande biskop, för olika biskopar

varit synnerligen varierande, beroende, bland annat, på bostadens storlek

och beskaffenhet samt huruvida till biskopsstolen tilläventyrs hört skog,

varifrån bränsle till husbehov kunnat erhållas. En reglering av hithörande

förhållanden vore ofrånkomlig i samband med genomförandet för biskoparna

av en modern lönereglering.

Sedan Linder vidare erinrat, dels att frågan om fritt bränsle eller ersättning

därför varit föremål för behandling av 1927 och 1931 års prästlönesakkunniga,

varvid framhållits olägenheterna med hittills tillämpad utsyning

av husbehovsbränsle och det tidsenligare i att i sådant hänseende

övergå från natura- till penninghushållning, dels att samma fråga för landshövdingarna

erhållit sin lösning vid deras år 1925 genomförda lönereglering,

anförde Linder i frågan följande: I likhet med vad berörda sakkunniga

framhållit, finge den de prästerliga tjänstinnehavarna tillkommande

rätten till ved in natura i det stora hela anses otidsenlig. Alla skäl talade

för att biskoparnas bränslefråga erhölle en lösning i överensstämmelse med

principen örn ersättning i peningar i stället för naturaförmån. Även örn

det med avseende å en så liten grupp befattningshavare som biskoparna

måhända ej betydde så mycket, om det nuvarande systemet bibehölles,

finge detta likväl anses föråldrat. Systemet medförde dessutom en ojämnhet

i löneförhållandena mellan å ena sidan de biskopar, som hade möjlighet

att erhålla ved in natura, och å andra sidan de biskopar, som saknade sådan

möjlighet. En lämplig norm för en ersättning för bränslekostnader kunde

de regler anses vara, som gällde för landshövdingarna.

Ämbetsverken 1932 biträdde i princip vad Linder sålunda anfört och varken

i P.M. eller av ämbetsverken 1933 gjordes däremot någon erinran.

Ett med Linders förslag i förevarande hänseende i huvudsak överensstämmande

stadgande intogs jämväl uti det i P.M. ingående författningsutkastet.

Wohlin har härom endast anfört följande: Stadgandet under förevarande

punkt överensstämmer i sakligt hänseende med vad ämbetsverken före
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

slagit, dock att specialföreskriften att i bränslekostnaden må inräknas utgifter

för värmelednings eldning och vissa andra arbeten uteslutits. Erforderliga

bestämmelser därom torde böra utfärdas av Kungl. Majit i samband

med den efterföljande administrativa reglering, som genomförandet av

avlöningsreformen likväl påkallar.

Mot innehållet i och avfattningen av stadgandet under förevarande punkt

har jag icke funnit anledning till erinran.

10:o.

Linder anförde, i avseende a ersättning åt biskop för dennes kostnader

för tjänsteresor, följande:

De tjänståligganden, som tillkomma rikets biskopar, äro till väsentlig del

av sådan beskaffenhet, att de förorsaka oupphörliga resor i stiften. Sålunda

finnes i kyrkolagen 24 kap. 6 § stadgat, att biskopen skall uti sitt stift en

gång örn året visitera så många församlingar, som möjligt är. Vidare heter

det i kungl, stadgan den 20 mars 1735, § 1: »Biskoparna böra, vid ansvar,

antingen själva eller, örn de oundvikligen äro förhindrade, genom någon av

dem utsedd konsistorialis eller någon annan tillförlitlig man, årligen hålla

visitation uti en viss trakt av stiftet, så att den, såvida det för någon del

möjligt är, inom 4 eller 5 år kan vara hållen över hela stiftet». Vid visitationerna

granskas vederbörande prästerskaps ämbetsförvaltning. Därjämte

undersökes respektive församlingars tillstånd och behov. Organisationsfrågor

av olika slag bliva vid dessa tillfällen föremål för överläggning, och

biskopen kommer i tillfälle att förskaffa sig en kännedom om lokala förhållanden,

som är av stor betydelse för stiftsstyrelsen vid behandling av

ärenden, som komma under dess handläggning. Aven för andra ämbetsförrättningar

än visitation måste biskopen företaga resor. Han har sålunda

att förrätta invigningar av nybyggda kyrkor och kapell samt av begravningsplatser

ävensom att installera tillträdande kyrkoherdar i vederbörande

församlingar lii. m. För övrigt påkallas ofta hans närvaro vid andra tillfällen,

såsom vid kyrkliga möten och konferenser, vid lärarmöten och

andra för stiftet betydelsefulla sammankomster. Härtill komma vidare resor

till Stockholm för konferenser med departement och ämbetsverk.

Biskoparna äro sålunda för ett behörigt fullgörande av sitt ämbete årligen

nödsakade att företaga en mängd resor och måste av denna anledning vidkännas

avsevärda kostnader, vilka, frånsett i de få fall då särskild ersättning

för resekostnader och dylikt medgivits, måste gäldas av de till biskoparna

utgående, understundom ganska snävt tillmätta lönerna. Jag ifrågasätter,

örn detta verkligen kan anses vara riktigt. Ju mera en biskop önskar

och förmår att sätta sig in i stiftets förhållanden, vilket ofta icke torde vara

möjligt utan besök i orterna, desto större avbränningar nödgas han vidkännas

i sin avlöning. Att en tjänsteman av sin lön skulle betala dc för

ämbetets utövande nödvändiga resorna, står icke i överensstämmelse med

en modern tidsuppfattning. Så gott som överallt torde väl numera den principen

vara godtagen, att en tjänsteman är berättigad till ersättning för de

direkta utgifter, som förorsakas honom för tjänstens behöriga fullgörande.

När det gäller chefsposter, vartill biskopsämbetena räknas, har den uppfattningen

numera vunnit starkt gehör, att verksamheten ute i orterna,

diir vederbörande chef med egna ögon kan få taga kännedom örn det levan
-

Departe
mentschefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

de livet, måste anses vara alldeles särskilt betydelsefull. Jag finner det följaktligen

vara ofrånkomligt, att ersättning tillerkännes biskoparna för deras

resor.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att till behandling upptaga

ett annat problem. I de fall, då reseersättning hittills tillerkänts biskoparna,

har detta — med undantag för av biskopen i Luleå stift företagna resor till

och inom stiftets lappmarksförsamlingar — endast gällt kostnaderna för

själva resorna men däremot ej någon traktamentsersättning. Detta förhållande

— liksom överhuvudtaget att ej fråga tidigare uppkommit örn ersättning

åt biskoparna för de med deras resor förenade kostnaderna — torde

till en del kunna antagas grunda sig pä den gästfrihet, som biskoparna under

sina ämbetsresor i stiften av ålder åtnjutit och allt fortfarande i mycket

stor utsträckning åtnjuta i prästhemmen. Om utövandet av en sådan gästfrihet

mot biskoparna är väl intet annat än gott att säga. För egen del anser

jag dock knappast, att det kan anses det allmänna värdigt att vid fastställandet

av ny lönereglering för några av rikets högsta tjänstemän i viss

utsträckning basera deras ersättning för tjänstens fullgörande på en dem

tillbjuden gästfrihet hos ett prästerskap, som ingalunda kan anses för närvarande

åtnjuta några särskilt väl tilltagna avlöningsförmåner. Bortsett

härifrån torde det få anses såsom ett nödvändigt komplement till varje

lönereglering, som i våra dagar fastställes, att föreskrift meddelas därom,

att ersättning skall utgå ej blott för själva biljettkostnaderna o. s. v. utan

även i form av traktamente. Slutligen kan här anföras, att biskoparna under

sina resor — även örn de äro gäster i prästhemmen — dock icke kunna

undandraga sig ganska betydande kostnader i form av drickspenningar,

gåvor, bidrag till insamlingar o. s. v. Med hänsyn till nu angivna förhållanden

vill jag i princip förorda, att för framtiden icke blott resekostnads- utan

även traktamentsersättning må utgå till biskoparna.

För det territoriella församlingsprästerskapet utgår reseersättningen —

d. v. s. skjutsbidraget — för närvarande som regel i form av ett bestämt

belopp utöver den reglerade lönen. Kanslirådet Tigerschiöld har i sin utredning

föreslagit, att biskopen såsom hittills skulle själv av sina löneinkomster

bestrida sina resekostnader, men att lönen i stället skulle bestämmas med

hänsyn till dessa kostnader. Härav skulle då följa, att i de stift, som äro

mycket vidsträckta, eller, om än mindre till omfånget, bestå av ett stort

antal församlingar, normallönen skulle höjas med lämpligt belopp för bestridandet

av sådana kostnader. Ingen av de sålunda omförmälda utvägarna

synes emellertid vara att förorda. I båda fallen skulle biskop, som av ålder

eller annan anledning vore ur stånd att i önskvärd och beräknad omfattning

företaga visitations- och andra resor inom stiftet, kunna göra besparingar,

som skulle sätta honom i en ekonomiskt fördelaktigare ställning än hans

mera arbetsdugliga kolleger. Jag tror mig i stället i princip böra förorda,

att biskoparna bliva berättigade att erhålla ersättning för sina tjänsteresor

enligt reseräkning. Häremot kan visserligen invändas, att svårighet understundom

kail tänkas uppstå, när det gäller att avgöra, huruvida viss resa

skall anses som tjänsteresa eller icke. Enligt mitt förmenande torde dock

några större svårigheter härutinnan knappast vara att befara. Av ämbetsmän

i biskoparnas tjänsteställning har nian rätt att förvänta ett gott omdöme

och en stark ansvarskänsla i dessa hänseenden. Härjämte skulle givetvis

biskoparnas reseräkningar — på samma sätt som övriga ämbetsmäns

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maurts proposition Nr 242.

— undergå icke blott formell utan även saklig granskning av den utbetalande

myndigheten. Jag vill slutligen framhålla, att enligt 1925 års lönereglering

landshövdingarna äro berättigade att vid vissa resor — såväl

inom länet som till huvudstaden — åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning.

En beräkning av de kostnader, som det nu framlagda förslaget skulle

medföra för det allmänna, är vansklig att företaga. De av biskoparna

rörande deras resekostnader lämnade uppgifterna avse endast själva resekostnaderna

och lämna alltså endast en mycket approximativ vägledning

rörande beloppet av den traktamentsersättning, som för dessa resor skulle

hava kunnat utgå. För att erhålla en något säkrare utgångspunkt för mina

beräkningar i här förevarande hänseende har undersökning verkställts av

länsstyrelsernas utgiftsböcker för budgetåren 1929/1931 beträffande utgifter

för rese- och traktamentsersättningar täll landshövdingarna. Av denna

undersökning framgår, att medeltalet för ett vart av nämnda budgetår för

samtliga landshövdingar varit 58,285 kronor 28 öre, därav 43,076 kronor

23 öre för tjänsteresor inom länen och 15,209 kronor 5 öre för tjänsteresor

till Stockholm. För en var av de 24 landshövdingarna kunna alltså här förevarande

kostnader beräknas till i genomsnitt 2,500 kronor årligen. Med

hänsyn till att stiften som regel äro till arealen betydligt vidsträcktare än

motsvarande län, skulle väl resekostnaderna för biskoparna vid ett bifall

till det nu framlagda förslaget rätteligen beräknas till icke obetydligt högre

belopp. Huru högt är visserligen svårt att avgöra, men en ökning med 20

procent, d. v. s. i genomsnitt över 3,000 kronor för år och biskop, torde

alldeles icke behöva anses vara för högt tilltagen.

För bestridandet av dessa kostnader torde endast biskopslöneregleringsfonden

komma i fråga. Undantag lärer dock även i fortsättningen böra ske

beträffande traktamentsersättning för biskopen i Luleå stift för resor till

och inom stiftets lappmarksförsamlingar. Anledning torde saknas att låta

dessa kostnader, som nu utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk,

kyrkliga ändamål, belasta biskopslöneregleringsfonden.

Ifrågasättas kan, huruvida icke —• åtminstone med hänsyn till biskopslöneregleringsfondens

begränsade tillgångar — borde uppställas ett maximum

för det belopp, som årligen må komma till användning för här ifrågavarande

ändamål. Härvid synes man möjligen i tillämpliga delar kunna

använda sig av det förfaringssätt, som, enligt vad jag inhämtat, sedan

åtskilliga år praktiseras i fråga örn folkskolinspektörernas resor. För detta

ändamål är i riksstaten uppfort ett ordinarie förslagsanslag å 250,000 kronor.

Anslaget har ansetts böra bibehålla förslagsanslags natur för att möjliggöra

resor, vilka helt opåräknat kunna bliva erforderliga. Skolöverstyrelsen har

å andra sidan att hålla hand däröver, att folkskolinspektörerna för sina

resor icke förbruka mer än ett visst belopp, som av överstyrelsen årligen

bestämmes med hänsyn till vederbörandes inspektionsområde m. m. samt

under iakttagande, att nyssnämnda belopp, 250,000 kronor, icke överskrides.

T analogi härmed skulle jag vilja förorda, att för närvarande och intill

dess närmare erfarenhet örn behovet hunnit vinnas och biskopslöneregleringsfonden

därtill kan lämna tillgång, ett visst fixt belopp måtte beräknas

för ändamålet. På sätt här ovan utförligt framhållits, Ilar jag åt biskoparnas

tjänsteresor tillmätt en stor betydelse. Vid jämförelse med de tjänsteresor,

rikets landshövdingar företaga, bär jag funnit ett ungefärligt belopp

av 3,000 kronor för år och biskop väl försvarligt. Del är därför med livligt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 242.

beklagande, som jag ser mig nödsakad att efter den nu framförda motiveringen

avstå från att föreslå ett belopp, som skulle vara tillfyllest att täcka

de utgifter, som äro förenade med biskoparnas ämbetsresor.

Ämbetsverken 1932 förklarade sig icke hava funnit något att i huvudsak

erinra mot vad Linder sålunda anfört.

Ur övriga häröver avgivna yttranden må följande återgivas:

Biskopen Billing, Västerås: Då biskopslöneregleringsfonden icke förfogar

över tillräckliga medel och då anlitandet av allmänna medel icke bör ifrågasättas,

lärer den enda utvägen vara, att kostnaderna för biskoparnas tjänsteresor

helt eller delvis kunde övertagas av kyrkofonden. Med hänsyn till

den betydelse, som biskopens besök i stiftets olika församlingar vid visitationer

och dylikt måste anses äga för församlingslivet inom stiftet, synes en

sådan anordning kanske icke helt otänkbar.

Biskopen Rodhe, med instämmande i huvudsak av domkapitlet i Lund:

Den sakkunnige har trots sin principiella uppfattning ansett sig tvungen

att föreslå begränsning vid gäldandet av de faktiska resekostnaderna. Såsom

skäl anför han, att för bestridandet av dessa kostnader endast biskopslöneregleringsfonden

torde komma i fråga. Jag vågar i detta sammanhang ifrågasätta,

örn ej kyrkofondens medel i någon mån kumle disponeras för nämnda

ändamål. Enligt kyrkofondslagen kan Kungl. Majit medgiva anslag ur

kyrkofonden till främjande av den kyrkliga organisationen. Om detta anslagsbeviljande

emellertid är inskränkt till präst för särskild tjänstgöring,

synes dock principen fullt klar. Kyrkofondens medel kunna användas till

annat än det territoriella prästerskapets avlöning. Att utsträcka kyrkofondens

användning på nu ifrågasatt sätt synes därför ingalunda främmande

för kyrkofondens ändamål. — I detta samband vill jag vidare fästa uppmärksamhet

på, att när biskop representerar vår kyrka i utlandet, rese- och

traktamentsersättning härför bör ur biskopslöneregleringsfonden utgå. Vikten

av att uppehålla internationella förbindelser är iögonfallande och

ersättning bör givetvis kunna anvisas. Ett tillägg till de nya grunderna för

biskoparnas avlöning bör därför göras av innehåll, att Kungl. Majit må,

efter anmälan, ur biskopslöneregleringsfonden kunna bevilja rese- och traktamentsersättning

ät biskop för representation i utlandet.

Länsstyrelsen i Uppsala: I fråga örn utgifterna för resor anser sig länsstyrelsen,

såvitt jämförelse kan göras emellan en landshövdings och en

biskops uppgifter, kunna vitsorda att utan resor inom verksamhetsområdet

och utan möjlighet att genom resorna komma i personlig förbindelse med

befolkningen, uppgifterna knappast kunna fyllas på ett rätt sätt. Men

resorna förorsaka i förhållande till avlöningen dryga utgifter. Nuvarande

resereglemente lämnar näppeligen möjlighet till någon nettobehållning på

reseräkningarna, såvida icke på grund av särskilda förhållanden biskoparna

skulle undgå utgifter för mat och logi. En begränsning till visst maximibelopp

per år synes knappast lämna tillfredsställande resultat. Enligt länsstyrelsens

uppfattning bör därför biskop erhålla gottgörelse med rese- och

traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för tjänsteresor inom

stiftet, i den mån han icke genom särskilda omständigheter är befriad från

utgifter för vivre.

Länsstyrelsen i Malmö: Någon begränsning bör icke förekomma i det

belopp, som för år får användas till resekostnads- och traktamentsevsätt
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

ning. I likhet med övriga tjänstemän hava biskoparna berättigade anspråk

på att tillerkännas full ersättning för de kostnader, deras tjänsteresor förorsaka.

Även örn biskopslöneregleringsfonden icke för närvarande kan bära

den ökade kostnad, som härigenom skulle uppkomma, torde väl medel härför

i annan ordning kunna anvisas.

Enligt P. il/. ansågs, att, med det för denna utredning förutsatta ekonomiska

utgångsläget, det av Linder föreslagna högsta belopp, som årligen

skulle få användas till här avsedda ändamål, borde höjas. Maximeringen

bibehölls emellertid och föreslogs högsta beloppet för år till av Linder ursprungligen

förordade 36,000 kronor, beräknat efter i genomsnitt 3,000

kronor för varje biskopsämbete.

I avgivna yttranden ifrågasatte länsstyrelserna i Halmstad och Vänersborg,

den förra, huruvida biskoparna borde erhålla traktamentsersättning

vid resor till Stockholm, då sådan icke tillkomme landshövdingarna, samt

den senare, att antalet sådana resor för vilka ersättning skulle utgå borde

liksom för landshövdingarna begränsas.

Ämbetsverken 1933 föreslogo nedsättning av ersättningsbeloppet till

30.000 kronor.

Wohlin har i denna fråga anfört: I det i »promemorian» framlagda utkastet

till lag örn reglering av biskoparnas avlöning upptogs en bestämmelse,

att för gäldande av resekostnads- och traktamentsersättning åt

biskopar finge av kyrkofondens medel årligen användas ett belopp av högst

36.000 kronor och skulle det ankomma å Kungl. Majit att årligen bestämma

det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst finge

av varje biskop användas. Ämbetsverken hava föreslagit, att den årliga

totalkostnaden för ifrågavarande ändamål, som må ur kyrkofonden gäldas,

bestämmes till 30,000 kronor.

På sätt framgår av Linders betänkande skulle en maximermg av förevarande

kostnadspost, därest densamma skolat gäldas ur den hårt ansträngda

biskopslöneregleringsfonden, hava varit oundgänglig. Under den

numera givna förutsättningen, att kyrkofonden skulle komma att övertaga

det ekonomiska huvudansvaret för biskoparnas avlönande hava ämbetsverken

väl funnit, att det av Linder beräknade anslagsbeloppet kunnat

väsentligen förhöjas men, å andra sidan, ansett anslaget likväl böra hava

den natur, att det årligen för ändamålet till förfogande ställda beloppet icke

linge överskridas. Vid den tidpunkt (december 1933), da ämbetsverken

företogo sina ifrågavarande beräkningar, lärer ock kyrkofondens ställning

— särskilt i betraktande därav, att allmänna kyrkoavgiften för det efterföljande

ecklesiastikåret 1934—1935 fastställts att utgå med sitt maximibelopp

eller 15 öre för skattekrona — fa anses hava motiverat ett dylikt av

försiktigheten påbjudet förbehåll. Erinras ina emellertid, att utgifterna, för

resekostnads- och traktamentsersättningar till landshövdingarna bestridas

av ett anslag å riksstaten med förslagsanslags natur, fastän Kungl. Majit

för varje år särskilt bestämt vad av samma anslag finge ny vederbörande

länsstyrelse för en var av landshövdingarna utan Kungl. Majits medgivande

högst utanordnas. Det lär ock, vad angår biskoparna, få anses angeläget,

sitt Hildiga tjänsteresors företagande icke skall göras beroende av medelstill
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gången i ett fixerat anslag. På sätt framgår av de kostnadskalkyler till belysning

av kyrkofondens beräkneliga ställning efter avlöningsreformens

genomförande, som komma att framläggas i det följande, torde det ej heller

visa sig vara förbundet med någon risk, örn tillsvidare — i avvaktan på att

praktisk erfarenhet vinnes beträffande medelsåtgången för ifrågavarande

ändamål — en maximering av förevarande utgiftspost underlåtes. Denna

anordning behöver å andra sidan ej utesluta, att Kungl. Majit i samband

ined den efterföljande administrativa regleringen — i fall av behov — kan

finna anledning särskilt bestämma det belopp, som till dessa ersättningar

för ett vart år tillsvidare eller under viss tidsperiod må för varje biskop disponeras.

Beträffande bestämmelsen under denna punkt hava ämbetsverken 1935

anfört: Enligt ämbetsverkens mening bör, såsom fallet är beträffande landshövdingarna

(se Kungl. Maj:ts brev 10 maj 1935, statsliggaren 1935/30 sid.

224), Kungl. Majit årligen fastställa det belopp, vartill reseersättningen för

varje biskop må uppgå. Ehuru texten under förevarande punkt tyder på en

sådan avsikt, giver motiveringen anledning till tvekan, vad som verkligen

avsetts.

Det föreliggande förslaget synes mig erbjuda möjlighet för en reglering

på nöjaktigt sätt av frågan om gottgörelse åt biskoparna för de kostnader,

som äro förbundna med resor i tjänsten. Då biskoparna — såsom förslaget

avser — i princip skola äga därför uppbära såväl resekostnads- som traktamentsersättning

enligt allmänna resereglementet, talar härför icke blott

ett rättvist beaktande därav, att biskoparna själva för fullgörande av å

dem ankommande tjänsteplikter ute i stiften icke skola behöva drabbas av

kostnader, för vilka avlöningen, enligt de tillämpade grunderna för lönesättningen,

ej avsetts skola utgöra täckning. En annan sida av saken kan

härvid icke lämnas obeaktad.

Det är känt, att under hittills gällande ordning, då biskoparna i regel

saknat rätt till särskild ersättning för resekostnad, på många håll utvecklat

sig sedvänjan, att vid förrättningar ute i stiften biskopen underlydande

präster, församlingar och enskilda församlingsbor såväl tillhandahållit

denne nödigt fortskaffningsmedel som ock berett honom erforderligt husrum

och förplägnad under vistelsen på förrättningsplatsen. Det synes vara

— såsom ock av vissa biskopar i ärendet särskilt framhållits — en angelägenhet

av vikt att stiftschefen må kunna i görligaste mån göra sig obunden

av sådana erbjudanden, vilka, även om de äro uttryck för naturlig gästfrihet,

måste förutsättas kunna bliva i givna fall betungande. Det får betraktas

såsom en förtroendesak, att biskoparna, sedan full gottgörelse bereus

dem av allmänna medel för förevarande slag av tjänsteutgifter, skola

vid tillitande av enskild frikostighet i de hänseenden, varom här är fråga,

förfara med den varsamhet, sakens natur kräver.

Stadgandet under förevarande punkt synes mig även erbjuda en lösning

av spörsmålet örn beredande åt ärkebiskopen av skälig ersättning för

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

sådana resor utom riket, som denne till följd av sina tjänsteplikter med

avseende å tillsynen över utlandsförsamlingarna har att företaga. Läggas

— såsom med förslaget åsyftas — föreskrifterna i allmänna resereglementet

till grund för ersättningen åt biskoparna för deras tjänsteresor i allmänhet,

erhålles härmed jämväl en grundval för tilldelande åt ärkebiskopen av gottgörelse

för resekostnader, som här avses. Det skall sålunda för nu omförmälda

fall, jämlikt 26 § i resereglementet, ankomma å Kungl. Majit att i

särskild ordning bestämma den resekostnads- och traktamentsersättning,

som för utlandsresan må utgå.

I anledning av vad utav ämbetsverken anförts under denna punkt får

jag framhålla, att jag i likhet med ämbetsverken anser särskilda bestämmelser

böra av Kungl. Majit utfärdas, syftande till ett fastställande — tillsvidare

eller för viss bestämd tidsperiod — av det belopp, vartill ersättningarna

vid varje biskopstjänst för resor inom stiftet högst må uppgå. Det

synes mig dock böra övervägas, örn icke — i betraktande av stiftsområdenas

mycket växlande storlek och olikheten i de yttre arbetsförhållandena

inom stiften — innan fixeringen av dessa maximibelopp äger rum, lämpligen

bör förflyta någon tid, varunder erfarenhet kan vinnas för en skälig

avvägning de olika stiften emellan av de ifrågasatta anslagen. Föreskrifter

till närmare reglering såväl av antalet resor till huvudstaden, för vilka

biskop må erhålla ersättning, som även i fråga örn grunderna för sådan

ersättning torde återigen böra meddelas omedelbart i samband med de

övriga tillämpningsbestämmelser i anledning av avlöningsreformen, vilkas

utfärdande skall ankomma å Kungl. Majit.

Illo—14:o.

Bestämmelserna under punkterna Illo, 13:o och 14:o har jag behandlat

redan i samband med stadgandena under punkt 8:o örn biskoparnas tjänstebostäder.

I fråga örn stadgandet under punkt 12:o, som avser bidrag till ärkebiskopen

för beredande åt honom av biträde vid handläggningen av vissa ärenden,

torde få hänvisas till den utredning, som härom lämnas i proposition

nr 133 till 1934 års riksdag. I underdånig framställning den 30 september

1935 har ärkebiskopen anmält, att han jämväl efter utgången av budgetåret

1935/1936 är i oundgängligt behov av här åsyftat biträde. Proposition,

nr 66, i ämnet har framlagts för årets riksdag.

I P. M. upptogs bestämmelse i denna fråga endast såsom ett tilläggsstadgande

till 6 § kyrkofondslagen (om kyrkofondens utgifter).

I sitt över P. M. avgivna yttrande ifrågasatte ärkebiskopen Eidem och

domkapitlet i Uppsala, att anslaget för detta ändamål borde överföras till

statsutgifter, eftersom det biträde, som därmed skulle avlönas, komme att

fullgöra en i huvudsak ensartad tjänstgöring som den, vilken åvilade domkapitlens

tjänstemän.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Ämbetsverken 1933, vilka myndigheter tidigare jämväl ifrågasatt, att

detta anslag skulle utgå av statsmedel, ansågo frågan härom ej längre vara

aktuell. Statsmakterna finge anses genom föregående beslut i frågan ha

fattat ståndpunkt härutinnan.

Ämbetsverken 1935 hava ifrågasatt, huruvida rätta platsen för ett stadgande

örn avlöning av biträde till ärkebiskopen vore i en författning angående

biskoparnas avlönande.

Som här ifrågavarande avlöningsanslag — i den form, varunder detsamma

enligt statsmakternas beslut för de senaste åren utgått, och så som

bestämmelserna därom jämväl i föreliggande förslag utformats — närmast

kan betraktas såsom ett förvaltningsbidrag, fastän av speciell art, finner

jag stadgandet i fråga försvara sin plats bland här ifrågavarande avlöningsbestämmelser.

Stadgandet torde böra infogas närmast under rubriken »Särskilda

bidrag och kostnadsersättningar». Omplaceringen av stadgandet föranleder

ändring av numreringen av de tre följande punkterna i förslaget,

vilka sålunda böra givas numren 10:o, ll:o och 12:o.

Jag anser jämväl, att anslaget i fråga fortfarande bör, i likhet med kostnaderna

för biskoparnas övriga löneförmåner, utgå av kyrkliga medel.

15:o—18:o.

Bestämmelserna under dessa punkter avse reglering av frågan örn beredande

av emeritilöner åt biskoparna.

Enligt bestämmelse i kungörelse den 22 april 1927 (sv. ffs. nr 114) är

biskop för närvarande skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från

tjänsten, när han fyllt 75 år.

I fråga om biskoparnas pensionering erinrade Linder till en början, hurusom

riksdagen vid avlåtandet av sin till grund för nämnda kungörelse liggande

skrivelse den 1 mars 1927, nr 48, framhållit, att riksdagens anslutning

till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag lämnats under den bestämda

förutsättningen, att den däri givna lösningen av biskoparnas pensionsfråga

vore att betrakta såsom varande endast av provisorisk natur och att denna

fråga följaktligen borde av Kungl. Majit upptagas till förnyad omprövning

i samband med frågan om en ny definitiv lönereglering för biskoparna.

Sedan Linder med föranledande härav upptagit jämväl biskoparnas pensioneringsfråga

på sitt utredningsprogram, gjorde Linder, i anslutning till

vad av 1927 och 1931 års prästlöneregleringssakkunniga i fråga om församlingsprästernas

pensionering förordats — av de förra: en allmän pensionering

med pensionsrätt utan avgiftsskyldighet samt av de senare: ett bibehållande

av det år 1910 införda emeritilönesystemet — följande uttalande

i här förevarande fråga:

Av flera skäl anser jag mig böra i princip ansluta mig till det av 1931 års

sakkunniga framförda förslaget, som innebär ett vidhållande i allt väsent
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

ligt av nu gällande grunder. Otvivelaktigt skulle det ur åtskilliga synpunkter

varit tilltalande, om man, i enlighet med vad 1927 års sakkunniga föreslagit

beträffande prästerskapet, kunnat räkna med en ovillkorlig både

rättighet och skyldighet för biskoparna att vid viss ålder avgå nied pension.

En sådan anordning förutsätter emellertid en noggrann utredning beträffande

de härmed förenade kostnaderna. När fråga är örn en så liten och lätt

överskådlig grupp befattningshavare som biskoparna, torde knappast skäl

föreligga att för avgång nied pension uppställa samma fixa regler sorn när

det gäller stora tjänstemannagrupper, utan torde här erfarenheten så småningom

få bliva vägledande. Hellre än att ovillkorligen binda avgången

med pension till en viss ålder torde det vara önskvärt, att ett såsom rimligt

och tillräckligt ansett antal emeritilöner även för framtiden ställes till förfogande.

Med ett beräknat antal emeritilöner av tre — d. v. s. detsamma

som för närvarande — torde all anledning finnas att antaga, att behovet

som regel kommer att kunna tillfredsställas.

I likhet med vad såväl 1927 som 1931 års sakkunniga föreslagit beträffande

det övriga prästerskapet vill jag förorda, att biskoparna även i fortsättningen

skola komma i åtnjutande av emeritilön utan erläggande av någon

pensionsavgift. Det belopp, varmed emeritilön bör utgå, bör utmätas med

hänsyn tagen jämväl till detta förhållande.

För beräknande av emeritilönens storlek synes — liksom beträffande avlöningsförmånerna

i övrigt för biskoparna — motsvarande bestämmelser för

rikets landshövdingar kunna tjäna som förebild. Pension till landshövding

utgår för närvarande med ett årligt belopp av 9,996 kronor. Med hänsyn

tili nyss berörda omständighet, att biskoparna icke erlägga pensionsavgifter,

vill jag förorda, att emeritilönerna för dem måtte bestämmas till samma

belopp som för närvarande, 9,000 kronor.

Vid sin behandling av här förevarande fråga uttalade riksdagen vissa

tvivel örn lämpligheten av den höga pensionsålder, som då föreslagits. Härutinnan

vill jag instämma. Även örn fall mer än en gång förekommit, då en

biskop på ett synnerligen förtjänstfullt sätt kunnat uppehålla sitt ansvarsfulla

ämbete till oell med utöver den sålunda nu uppställda åldersgränsen,

torde man dock, när det gäller här ifrågavarande arbetstyngda chefsposter,

hava anledning att sätta åldersgränsen något lägre, och vill jag i detta hänseende

föreslå samma ålder, som nu gäller för det övriga prästerskapet, eller

70 år. Jämväl i övrigt torde de bestämmelser, som av 1931 års prästlönesakkunniga

föreslagits beträffande rätt eller skyldighet flir annan präst att

under vissa angivna förutsättningar avgå med emeritilön, böra gälla för

biskoparna.

Ur de över Linders förslag avgivna yttrandena må här följande återgivas:

Biskopen Danell. Skara: Enligt den sakkunniges förslag skall biskop vara

pliktig att med åtnjutande av emeritilön från tjänsten avgå, när han fyllt

70 år. Jag vågar hemställa, huruvida det icke vore med billighetssynpunkt

överensstämmande, att en övergångsbestämmelse gåves av det innehåll att

de biskopar, som vid den nya lagens utfärdande redan uppnått 70 år men

ännu icke 75 år, samt de biskopar, som tilläventyrs vid samma tidpunkt

befunne sig i sill sjuttionde år, ej behövde omedelbart avgå med emeritilön

utan linge åtminstone så långt anstånd, att de kunde hinna utan allt

för stora svårigheter ordna med flyttning i ny bostad oell likaledes så, att de

ej nödsakades alt flytta vid allt för olämplig årstid, kanske även lid en för

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. May.ts proposition Nr 24.2.

biskopstjänstens utövning olämplig tid av året — såvida nu icke rent av

kunde ifrågasättas en övergångsbestämmelse att biskopar vid den nyssnämnda

levnadsåldern finge bibehållas vid nu gällande lags stadgande, att

biskopar efter fyllda 70 år äga rätt att under viss förutsättning avgå med

emeritilön men först vid fyllda 75 år skyldighet att likaledes under viss förutsättning

med emeritilön avgå.

Biskopen Billing, Västerås: Enligt den sakkunniges förslag skall biskop

vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten, »när han

fyllt sextiofem år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren

varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själv

fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet»

ävensom —- oberoende av ålder — »när han efter att under fem på varandra

följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd

att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen». Dessa

bestämmelser stå i närmaste överensstämmelse med vad i fråga om prästerskapet

i övrigt, är stadgat. Håller man emellertid i sikte, att biskop i motsats

till andra prästerliga befattningshavare icke har möjlighet att erhålla

vikarie, måste i fråga örn biskop fall av sådan art som de här förutsatta te

sig såsom så abnorma, att möjligheten till deras inträffande helst borde helt

avskäras. I varje fall synes mig en kompletterande bestämmelse vara nödvändig,

som åt biskop medgiver möjlighet att, där han på grund av sjukdom

eller dylikt är oförmögen att rätt fullgöra sitt ämbete vid 65 år — samt

även, eventuellt med skälig avkortning i beloppet, tidigare — erhålla emeritilön.

Biskopen Lönegren, Härnösand: I den betydelsefulla frågan om biskopars

emeritlöner biträder jag i huvudsak det framlagda förslaget. Ehuru i vissa

fall även efter en biskops uppnådda 70 år kroppslig och andlig vigor kunna

möjliggöra hans fortsatta tjänstgöring utan att detta kan giva berättigad

anledning till anmärkning — tvärtom kan innebära en förmån för stiftsledningen

— så torde sådana fall höra till undantagen.

lin viss uppmjukning av emeriterings-stadgandet kunde emellertid ej

vara ur vägen, så att t. ex. ett fakultativt uppskov på något eller några hinred

Kungl. Marits medvi valide efter individuell prövning möjliggjordes.

Domkapitlet i Uppsala: Ett ytterligare önskemål är, att emeritilön för

biskop, som i förslaget satts nära 1,000 kronor lägre än pension för landshövding,

måtte något höjas. Härvid förbises ingalunda att biskoparna ej

bidraga till sin egen pensionering, men denna omständighet utgör ett av de

anförda skälen för grundlönens bestämmande till 20,000 kronor eller 1,000

kronor lägre än landshövdingslön. Då ju en landshövdings avgifter för egen

pensionering uppgå till 600 kronor, skulle en biskop genom sin lägre lön

faktiskt få vidkännas löneavdrag för emeritilön till ett belopp, sorn med 400

kronor överstiger landshövdingens pensionsavgift. Det vill därför synas rätt

och skäligt att emeritilönen finge utgå med 9,400 kronor.

Domkapitlet i Härnösand: Löneregleringsförslaget upptager bestämmelse

om skyldighet för biskop att avgå från tjänsten vid 70 års ålder mot åtnjutande

av emeritilön. På grund av det ringa antalet emeritilöner — endast

tre — är emellertid någon ovillkorlig sådan skyldighet ej avsedd, liksom

förslaget ej heller ger biskop någon ovillkorlig rättighet att vid sagda ålder

erhålla emeritilön. I enlighet med de närmare föreskrifter, som härom kunna

komma att utfärdas, torde avgången bli beroende på beslut i varje särskilt

fall av Kungl. Majit. Domkapitlet har för sin del ej någon annan erin
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

rån att framställa mot vad som sålunda föreslagits än att det — för att

göra övergången till de nya förhållandena mjukare — synes domkapitlet

önskvärt och med billighet överensstämmande, att sådan undantagsföreskrift

meddelas, att redan utnämnd biskop må även i fall då enligt fullmakten

skyldigheten finns för honom att underkasta sig förändringar i fråga

om pension, kvarstå vid tjänsten till fyllda 75 år, örn han så önskar. Som

domkapitlet emellertid icke förbiser, att vissa skäl kunna tala emot ett

dylikt generellt medgivande, vill domkapitlet alternativt föreslå, att i emeritilönelagen

för biskopar intages en föreskrift, enligt vilken befogenhet inrymmes

åt Kungl. Maj:t, att även i fall, då emeritilön finnes tillgänglig,

på ansökan medge biskop rätt att under viss tid, t. ex. högst tre år,

kvarstå i tjänsten. Såsom förutsättning för sådant medgivande torde enahanda

villkor, som äro stadgade för landshövdings kvarstående i tjänst

utöver pensionstiden, böra gälla. Skäl kunna ock föreligga för att icke

begränsa denna befogenhet att avse endast redan utnämnd biskop. En föreskrift

örn allmän sådan befogenhet för Kungl. Majit torde vara av omständigheterna

motiverad.

Länsstyrelsen i Uppsala: Enligt länsstyrelsens mening är man nödsakad

att såsom regel antaga, att en person, vilken uppnått 70 års ålder, alldeles

oavsett det stora värde den beprövade livserfarenheten och människokännedomen

äger för biskopsämbetets innehavare, dock icke kan besitta den

fysiska och andliga kraft, som erfordras för att utöva ledningen av den kyrkliga

verksamheten inom stiftet. Vid fyllda 70 år bör biskop därför vara

berättigad till pension och skyldig att avgå, därest han icke undantagsvis

erhåller tillstånd att kvarstå ytterligare någon tid.

I yttrande över det förslag till bestämmelser i förevarande ämne, som

framlades i P. M., hemställde domkapitlet i Strängnäs, att möjlighet måtte

beredas biskop att vid sjukdom erhålla emeritilön före den ordinarie emeritiåldem

i närmare överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gällde

ordinarie församlingspräst.

Ämbetsverken 1933 anförde i anledning av sistberörda yttrande:

Det av domkapitlet i Strängnäs uttalade önskemålet synes avse en anslutning

av regleringen i förevarande avseende till lydelsen av 4 § i lagen

om emeritilöner för präster, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 13

december 1929, nr 385. Ämbetsverken hava intet att erinra mot att detta

önskemål tillgodoses. Då emellertid biskopsämbete ej kan uppehållas med

vikarie, synes den i nämnda lagrum b) intagna bestämmelsen örn en tidsperiod

av tre år böra utgå samt den i c) omförmälda period av 5 år böra

förkortas till 3 år.

I fråga örn bestämmelserna under förevarande punkter har Wohlin —

under framhållande att de stadganden, som under punkterna 15:o, 17:o och

18:o föreslagits, i sakligt hänseende överensstämde med innehållet i de uti

P. M. för regleringen av samma frågor framlagda författningsutkasten —

till en början, beträffande avgångsåldern för nuvarande innehavare av

biskopstjänst, anfört följande:

Då här föreslås, att för alla nuvarande innehavare av biskopstjänst skall

bibehållas den för dem hittills gällande högre avgångsåldern av 75 år, må

erinras örn att spörsmålet, huruvida de rättsligen .skulle kunna kännas piik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 242.

tiga att underkasta sig stadgandet om den till 70 år sänkta pensionsåldern,

kan synas i någon mån oklart. Vad angår det i fullmakterna för nuvarande

biskoparna i Karlstad oell Luleå givna förbehållet, att de skola vara underkastade

de bestämmelser, som kunna varda meddelade i avseende å pensionering,

är sålunda att märka, att vid tiden för dessa fullmakters utfärdande

stadganden överhuvud saknades i fråga örn pensionering av biskop,

varför Kungl. Majit med förbehållet närmast får antagas hava haft i siklö

den första reglering av pensionsförhållandena, varom fråga redan då uppkommit.

I anslutning härtill skulle tvivelsutan kunna med visst fog göras

gällande, att berörda förbehåll för dessa biskopar, oaktat förbehållets generella

avfattning, redan blivit konsumerat i och med tillkomsten av 1927 års

reglering i ämnet och detta ehuruväl riksdagen vid antagandet av förslaget

om denna pensionsreglering betonade, att den sålunda tillkomna lösningen

av pensionsfrågan vore att betrakta såsom varande endast av provisorisk

natur (se riksdagens skrivelse den 1 mars 1927 nr 48).

Vad övriga nuvarande biskopar beträffar äro dessa visserligen, såsom

i annat sammanhang framhållits, genom fullmaktsförbehåll underkastade

»den förändring i lönevillkor, sorn framdeles kan bliva i vederbörlig ordning

bestämd», eller, på siitt förbehållet i ett fall avfattats, »den förändring i

lönevillkor, som kan bliva en följd av en omreglering av biskoparnas löneförmåner».

Man borde härvid måhända, synes det, kunna hävda den uppfattningen,

att de sålunda formulerade förbehållen måste anses innefatta

jämväl en förpliktelse för vederbörande fullmaktsinnehavare att underkasta

sig en förändrad reglering av pensionsförhållandena, dä ju nämligen, närmare

besett, pensionsregleringen endast är en sida av själva lönesättningen

och sålunda principiellt samhörande med denna. Man har likväl vid denna

frågas bedömande att uppmärksamma, hurusom i de fullmakter å biskopstjänst,

som utfärdats efter år 1913 men före den 1 maj 1927, dä kungörelsen

den 22 april samma år angående beredande av emeritilöner åt biskopar

trädde i kraft, vid sidan av det allmänna förbehållet örn skyldighet för

vederbörande att vara underkastad förändrade lönevillkor vid tjänsten

intagits ett särskilt förbehåll berörande avgång från tjänsten. För nuvarande

biskoparna i Västerås, Visby och Lund (fullmakterna utfärdade i nämnd

ordning den 21 maj 1920, den 7 september 1920 och den 17 april 1925) har

åt detta särskilda förbehåll givits elen avfattningen, att den utnämnde skall

vara underkastad »eventuell föreskrift att under vissa förhållanden avgå

med pension». I den för numera avlidne biskopen i Linköping S. E. Aurelius

utfärdade fullmakten, vilken är dagtecknad den 30 april 1927 eller sålunda

efter utfärdandet av den nyssberörda kungörelsen av den 27 i samma månad

men före densammas ikraftträdande den 1 maj, har intagits det — närmare

preciserade — förbehållet, att Aurelius skulle vara skyldig »att, då han fyllt

sjuttiofem år, mot åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst». I de

biskopsfullmakter åter, som utfärdats efter den 30 april 1927, saknas särskilt

förbehåll örn skyldighet för den utnämnde att vara underkastad en

framdeles skeende, ytterligare förändring av bestämmelserna om pension.

På grund av här berörda omständigheter måste den slutsatsen anses äga

ett visst berättigande, att ingen av de nuvarande biskoparna formligen tillförbundits

att underkasta sig en för vederbörande befattningshavare mindre

förmånlig reglering av pensionsförhållandena än vad kungörelsen i ämnet

den 27 april 1927 utstakar. Därest dessa biskopar, såsom i Linders förslag

synes hava förutsatts, bleve underkastade den nu föreslagna nya regleringen

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Majda proposition Nr 242.

i fråga om åldersgräns för pension samt giltigheten av en sådan reglering

framdeles komme att dragas under rättslig prövning, torde fördenskull utgången

av en dylik prövning få anses vara skäligen oviss.

Dä ämbetsverken förordat en övergångsbestämmelse av innebörd, att de

nuvarande innehavarna av biskopstjänst skulle bibehållas vid den högre,

för dem hittills gällande avgångsåldern av 75 år, torde emellertid frågans

rättsliga sida ej hava kommit under närmare övervägande utan synes förslaget

i denna del vara grundat å billighetsskäl. Det vill också synas, som

örn det ifrågasatta övergångsstadgandet vore från sadan synpunkt försvarligt.

Följes ämbetsverkens förslag pä denna punkt, vunnes ju därmed även

den praktiska fördelen, att varje anledning till meningsskiljaktighet beträffande

den rättsliga giltigheten av den nya regleringen i förevarande avseende

bleve förebyggd.

I syfte att närmare precisera övergångsstadgandets räckvidd föreslås, att

det däri gjorda förbehållet skall gälla för biskop, som utnämnts till tjänsten

före den 1 mars 1935, vilken dag motsvarar första månadsskiftet efter hittills

sist utfärdade biskopsfullmakt. I fullmakt för ny biskop, som utfärdas

härefter men före de föreslagna nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande,

bör i anslutning härtill inryckas förbehåll om skyldighet för sådan

biskop att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande pensionering.

I fråga örn antalet pensionsrum har Wohlin vidare anfört: Enligt gällande

föreskrifter (Slik. kung. den 22 april 1927 nr lil, enligt lydelse genom

k. kung. den 20 mars 1931 nr 39) är antalet emeritilöner för biskopar, som

samtidigt må utgå från biskopslöneregleringsfonden, bestämt till tre. Av

dessa löner äro för närvarande två tagna i anspråk, nämligen för förutvarande

biskoparna i Skara och Härnösand, Ilj. Danell och E. F. Lönegren.

Danell och Lönegren komma att den 30 april 1937, örn de då leva, hava

uppnått, den förre 76 och den senare 71 år. Av rikets nu i tjänst varande

biskopar komma de två äldsta att vid nämnda tidpunkt hava fyllt, biskopen

i Luleå O. Bergqvist och biskopen i Karlstad J. A. Eklund likaledes 71

år, samt övriga biskopar efter levnadsåldern 67, 65, 65, 63, 58, 57, 57,18 samt

17 år. De här lämnade siffrorna torde giva vid handen, hurusom redan vid

nu gällande bestämmelser rörande ålderspensionering av biskop det maximerade

antalet av tre emeritilöner — åtminstone örn sikte tages på situationen

åren 1937 och 1938 — icke giver säker marginal för mötande av uppstående

behov av pensionsrum. Sänkes, såsom är föreslaget, pensionsåldern

till 70 år, måste anspråket på pensionsrum komma att framdeles ökas. Då,

på sätt av utredningen i det följande — under avsnittet »Finansplanen» —

framgår, kyrkofondens förmåga att bära en utökning av antalet emeritilöner

för biskopar icke behöver ställas i fråga, föreslås, att detta antal

bestämmes till fyra. Klart är, att emeritilön, som vid tidpunkten för

biskopslöneregleringsfondens överförande till kyrkofonden utgår från den

förra av dessa fonder och beträffande vilken lön kyrkofonden givetvis

skall ha att övertaga å biskopslöneregleringsfonden ankommande förpliktelser,

skall inräknas i det sålunda angivna maximiantalet.

I övrigt har Wohlin beträffande de förevarande bestämmelserna yttrat:

I avseende å avfattningen av stadgandena under punkt 17:o må allenast

erinras, att dyrtidstillägg å emeritilön angivits såsom del av sådan lön och

sålunda ej såsom en fristående lönepost. Under punkten har jämväl intagits

bestämmelse därom, att innehavare av biskoplig emeritilön skall för egen

del vara befriad från erläggande av å honom belöpande pensionsavgift lill

s. 112 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

prästerskapets änke- och pupillkassa. Enligt för närvarande gällande bestämmelse

gäldas sådan pensionsavgift ur biskopslöneregleringsfonden.

Under punkt 19:o har upptagits föreskrift, att kostnaden för dylika pensionsavgifter

skall bestridas av kyrkofonden. Den i stadgandet under punkt

18:o förekommande hänvisningen till de för församlingsprästerna gällande

bestämmelserna i ämnet avser 7 och 8 §§ i lagen den 9 december 1910 örn

emeritilöner för präster.

Ämbetsverken 1935 hava örn Wohlins förslag i dessa delar anmärkt: Med

hänsyn till den år 1934 vidtagna nedsättningen av pensionsåldern för civila

befattningshavare synes en nedsättning önskvärd såväl av den föreslagna

ordinarie åldersgränsen för åtnjutande av emeritilön, 70 år, som den speciella,

75 år, för biskopar, som utnämnts före den 1 mars 1935.1 sistnämnda

hänseende är frågan givetvis beroende på i vad mån vederbörande äro skyldiga

underkasta sig sådan sänkning. Därest kyrkofonden kommer att svara

för kostnaden för emeritilön åt biskop synes anledning saknas att begränsa

antalet sådana löner.

Vad angår pensionsåldern för de av de nuvarande biskoparna, som

utnämnts före den 1 mars 1935, anser jag mig böra biträda det av Wohlin

framställda och av ämbetsverken tillstyrkta förslaget örn en speciell åldersgräns

av 75 år. Jag förordar jämväl, att den ordinarie åldersgränsen för

avgång från biskopstjänst nu sättes till 70 år. En ytterligare sänkning av

denna åldersgräns för innehavare av biskopsbefattning synes mig icke

lämpligen böra övervägas annat än i samband med en motsvarande reglering

beträffande församlingsprästerna, för vilka avgångsåldern nu som

bekant är fastställd till 70 år.

Jag är icke nu beredd att taga någon bestämd ståndpunkt till frågan,

huruvida skäl för närvarande kunna anses föreligga att igångsätta en utredning

örn församlingsprästernas pensionsförhållanden. Obestridligt är

likvisst, att den gällande regleringen på detta avsnitt av prästlöneväsendet

framstår såsom på flera punkter mindre tillfredsställande. Då man sålunda

måste hava att räkna med, att denna angelägenhet i en nära framtid kan

komma att föras fram till aktualitet, har jag ansett det riktigast, att den

nu påkallade regleringen av biskoparnas pensionsförhållanden erhåller en

viss provisorisk karaktär. Jag har fördenskull till stadgandena under denna

punkt fogat ett tillägg, varigenom efter den 1 mars 1935 utnämnd biskop

förpliktas att underkasta sig de ändrade bestämmelser, vilka framdeles må

varda meddelade i fråga örn tiden för inträffande pensionering, i fråga om

formerna härför samt beträffande pensionsbelopps storlek. Jag får i detta

sammanhang meddela, att i den innevarande år — den 17 januari — utfärdade

fullmakten för biskopen T. J. E. Andrae i Linköping intagits ett

förbehåll av motsvarande innebörd.

För en maximering av antalet emeritilöner för biskopar talar det principiella

skälet, att en motsvarande begränsning såtillvida alltjämt upprätthålles

beträffande församlingsprästerna, som anslaget till dylika löner åt

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Marits proposition Nr 242.

denna senare kategori präster är maximerat till visst belopp årligen, för närvarande

en miljon kronor. Visserligen är det föreslagna antalet av fyra

emeritilöner för biskoparna avsett att täcka behovet så långt detsamma nu

kan praktiskt överblickas, men obestridligen kan en situation framdeles

uppkomma, då nämnda antal skall visa sig icke förslå. För kyrkofondens likviditet

måste återigen — då det gäller den fåtaliga kretsen av rikets biskopar

— den här berörda pensionsrumsbegränsningen få en förhållandevis

ringa betydelse. Jag har med hänsyn härtill funnit mig kunna, i enlighet med

ämbetsverkens hemställan, stryka förbehållet att emeritilöner, som här avses,

icke må samtidigt utgå till ett antal utöver fyra.

I avfattningen av stadgandet om dyrtidstillägg för emeritilöntagare har

jag vidtagit enahanda jämkning som i motsvarande stadgande under punkt

G:o beträffande i tjänst varande biskopar.

19:o.

Till motivering av de härunder upptagna bestämmelserna har Wohlin

yttrat:

Under förevarande punkt hava sammanförts alla de i de i P. M. framlagda

författningsutkasten på spridda ställen förekommande — stadganden,

som avse kyrkofondens anlitande för biskoparnas avlönande och för därmed

i samband stående utgifter.

Vad angår kyrkofondens övertagande av skyldigheten att gälda emeritilöner

åt biskopar må erinras om att för samma fonds anlitande för emeritilöner

åt församlingspräster alltjämt gäller ett särskilt förbehåll. I 3 § i lagen

den 9 december 1910 örn emeritilöner för präster finnes sålunda stadgat, att

visst belopp årligen må av fondens medel användas för sådana löner, dock

»med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas».

Förslag har väckts örn ändring av berörda lagrum. Detta förslag avser, i

första hand, en förhöjning av det maximibelopp, som årligen må ur kyrkofonden

för emeritilöner till församlingspräster disponeras, från 1 miljon

kronor, vartill beloppet för närvarande är fixerat, till 1.2 miljoner kronor.

Förslaget går därjämte ut på, att det nyss återgivna förbehållet skall, såsom

obehövligt, ur paragrafen uteslutas. Beträffande detta ändringsförslag har

emellertid framhållits, att, innan en slutlig prövning därav ägde rum, viss

tid borde avbidas för vinnande av en säkrare överblick över kyrkofondens

ekonomiska ställning. Med vidare åtgärd för förslagets genomförande har,

i anslutning därtill, fått tillsvidare anstå.

Här berörda förbehålls praktiska betydelse torde överhuvud taget vara

ringa. Dess uteslutande ur författningsregleringen för församlingsprästernas

emeritilöner lärer väl också få antagas vara blott en tidsfråga. Det synes

under sådana omständigheter knappast vara ägnat att ingiva någon betänklighet,

örn vid redigeringen av stadgandena örn emeritilöner åt biskoparna

sagda förbehåll helt utelämnas och (lotta så mycket mindre, som kostnaden

för sistnämnda löner representerar en utgift å kyrkofondens stat av jämförelsevis

liten storleksordning.

På sätt närmare utvecklats i motiven till bestämmelserna under punkt

Bihang tili riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 8//2.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Departe
mentschefen.

Kungl. Majits proposition Nr 242.

8:o a) torde efter avlöningsreformens genomförande biskoparnas ekonomiska

förpliktelser med avseende å tjänstebostadsfastigheterna böra begränsas

till sådana, som regelrätt åvila en hyresgäst. I anslutning härtill har i

angivna sammanhang förordats och under förevarande punkt föreslagits en

reglering av innebörd, att kyrkofonden skall hava att i första hand svara

för alla de utgifter för dylik fastighet, som i allmänhet ankomma på en

fastighets ägare.

Enligt P. M. skall kostnad för byggande och underhåll av »biskopsgård»,

efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall, bestridas av kyrkofonden,

i den mån ej skyldigheten enligt gällande bestämmelser varder

domkyrkan ålagd. Då praktiska hänsyn torde komma att göra det önskvärt,

att erforderliga medel för här åsyftade byggnads- och underhållsarbeten

må stå till förfogande utan avvaktan å ifrågakommande prövning,

huruvida och i vad mån kostnaderna härför skola stanna å domkyrkan, har

till bestämmelserna i ämnet fogats ett tillägg av innehåll, att för sådant fall

kostnad, som här avses, må förskotteras ur kyrkofonden för att därefter

ersättas av domkyrkans medel.

Direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa har — under förmenande,

att av förslaget icke klart framginge, att löneersättning, som jämlikt

punkt 7:o i förslaget tillerkännes utnämnd biskop, vilken trätt i utövning

av sin tjänst innan han tillträtt löneförmånerna vid densamma, skall

utgå av kyrkofondens medel — hemställt örn ett förtydligande i angivna

hänseende.

Något förtydligande av texten under förevarande punkt på sätt direktionen

ifrågasatt torde icke vara behövligt. Ej heller i övrigt har jag mot

de föreslagna bestämmelsernas innehåll och avfattning funnit anledning

till erinran.

20:o och 21:o.

Till de under dessa punkter föreslagna stadgandena har Wohlin lämnat

följande motivering:

Bestämmelserna upptaga sammanfattande regler för dispositionen av de

hittills för biskoparnas avlönande särskilt anslagna medel ävensom av vissa

andra, för biskopshusens byggande och underhåll tillgängliga medel. I stort

sett ansluta sig dessa bestämmelser till i P. M. ingående förslag. Vissa jämkningar

i den där ifrågasatta regleringen hava dock befunnits påkallade.

Enligt angivna förslag skulle alla inom stiften förvaltade, för biskoparnas

avlönande avsedda kapitaltillgångar överföras till kyrkofonden. Vid inventeringen

av dessa tillgångar har utrönts, att några av dem utgöra ersättningsmedel

för mark, som vid gatureglering eller i annat sammanhang frångått

av biskop för bostadsändamål disponerad fastighet i stad. Sådana

medel finnas exempelvis vid biskopsgården i Västerås, vilken enligt den av

ämbetsverken (1932) åberopade utredningen synes tillhöra Västerås domkyrka.

Omständigheterna synas tala för, att de befintliga tillgångarna av

ifrågavarande natur väl för närvarande överföras till central förvaltning

hos statskontoret men att desamma där skola särskilt bokföras var för sig.

Det föreligger därjämte ett särskilt skäl att, åtminstone tillsvidare, hålla

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

omförmälda kapitaltillgångar rättsligen avskilda från kyrkofonden. Därest

den nu föreslagna avlöningsreformen för biskoparna varder genomförd,

skulle visserligen kyrkofondens övertagande av sistahandsansvaret för

biskopshusens vidmakthållande komma att medföra en betydande förenkling

i sättet för finansieringen av dessa utgifter. Den i vissa hänseenden till

sin räckvidd oklara skyldighet att deltaga i kostnaden för sådana utgifter,

vilken nu föreligger för ett flertal domkyrkor, skulle dock alltjämt komma

att bestå. För vinnande av fullständig enhetlighet i avseende å finansieringen

av berörda utgifter synes det emellertid önskligt, att spörsmålet om

en avveckling eller avlösning på ett eller annat sätt av denna skyldighet

för domkyrkorna, så snart sig göra låter, blir föremål för ett efterföljande

övervägande. En lösning av detta spörsmål förutsätter givetvis en ingående

granskning av respektive domkyrkors stater. Vid en dylik likvidering av

domkyrkornas ifrågavarande ekonomiska skyldighet torde återigen de

markersättningstillgångar, varom här är fråga, — enkannerligen där den

fastighet, från vilken de härröra, visas vara eller hava varit domkyrkan tillhörig

— kunna erhålla en speciell användning såsom vederlag. Vad sålunda

framhållits i fråga örn förenämnda, nu såsom löningsfonder disponerade

tillgångars framtida eventuella användning, torde i viss mån även kunna

anses gälla sådana tillgångar, som hittills varit enbart avsedda för biskopshusens

vidmakthållande. Av sådana kapitaltillgångar synas nu finnas två,

nämligen förutom Göteborgs stifts biskopshuskassa jämväl den s. k. reparationsfonden

vid biskopshuset i Härnösand. Även dessa två kapitaltillgångar

torde fördenskull böra tillsvidare erhålla den från andra medel avskilda

förvaltning, som enligt vad här förordas skulle tillkomma de angivna

markersättningsfonderna.

Bestämmelser i anslutning till den sålunda föreslagna regleringen hava

intagits under punkten 20:o samt punkten 21 :o b) och c).

Under punkten 21 :o a), som upptager bestämmelse örn överförandet till

kyrkofonden av biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels

besparingsfond, har beträffande dispositionen av den förra fondens medel

införts en särskild bestämmelse, som icke har motsvarighet i P. M. I fråga

örn denna bestämmelse, vilken endast berör ett förhållande vid övergången

till det nya avlöningssystemet, må bringas i erinran följande.

I samband med ikraftträdandet för biskoparna av de nya avlöningsbestämmelserna

bör givetvis enligt hittills gällande föreskrifter syn äga rum

för fastställande av vederbörande indelningshavares ansvarighet beträffande

byggnad och underhåll av honom såsom bostad eller eljest å lön anvisad

boställsfastighet, där sådan ansvarighet hittills ålegat honom. Då, enligt

förslaget, åt biskoparnas löningshemman skall givas samma förvaltningsrättsliga

ställning, som nu tillkommer allmänna kyrkohemman, samt kyrkofonden

skall hava att från biskop övertaga den ansvarighet för byggnad och

underhåll av biskopshus, som hittills må hava ålegat den senare, bör tydligen

kyrkofonden vid syn, som nyss berörts, komma att intaga ställningen

såsom tillträdare.

Jämlikt de grunder, som hittills gällt för dispositionen av biskopslöneroglcringsfondens

medel har Kungl. Majit ansetts ilga befogenhet att där

biskop åsamkats kostnader för fullgörande av byggnads- och underhållsskyldighet

av sådan storlek, att kostnaderna vid en jämförelse med de av

honom åtnjutna löneinkomsterna befunnits oskäligt betungande, tilldela

s. 116 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

sådan biskop lån eller bidrag från sagda fond. Då biskoparnas ansvarighet

såsom boställshavare kommer att slutgiltigt fastställas vid de av- och tillträdessyner,

som enligt vad nyss berörts äro avsedda att hållas i samband

med de nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande, men lagakraftägande

beslut i svnemålen svårligen kunna förutsättas föreligga förrän viss tid

efter detta ikraftträdande, synes billighetshänsyn tala för, att fråga om lån

eller bidrag, varom ovan nämnts, må kunna av Kungl. Majit efter sådan

syn prövas och avgöras enligt hittills gällande grunder utan hinder därav

att biskopslöneregleringsfondens sammanförande med kyrkofonden då redan

gått i verkställighet.

Vad slutligen angår bestämmelserna under punkt 21:o d) upptagas här

dels det konstitutiva stadgandet rörande rätten för kyrkofonden till ersättning

av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse

för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels

ett stadgande av motsvarande innebörd beträffande indragningen till kyrkofonden

av de för biskoparnas avlöning anslagna fastigheternas avkastning.

I samtidigt härmed föreslagna tillägg till 3 § i lagen om kyrkofond upptagas

bland kyrkofondens årliga inkomster såväl omförmälda statsersättning och

avkomsten av nyssberörda fastigheter som ock ränta och annan vinst å

härförnt omnämnda särskilt bokförda kapitaltillgångar, varvid statsersättningen

föreslås fixerad till ett på visst sätt uträknat penningbelopp.

Ämbetsverken 1935 hava i anslutning till stadgandena under förevarande

punkter framhållit, att den planerade avvecklingen eller avlösningen av

domkyrkornas eventuella skyldighet att deltaga i kostnader för de i stad

belägna biskopshusens vidmakthållande, vilken fråga motiverat de stadganden

under dessa punkter, som begränsade sammanförandet till kyrkofonden

av vissa lokala fonder, borde skyndsamt företagas, så att kyrkofondens

förhållande till de lokala fonderna snarast möjligt bleve definitivt

reglerat.

Jag har icke funnit något att erinra mot den av Wohlin här föreslagna

regleringen. Därest nu ifrågavarande, av mig förordade förslag till avlöningsreform

varder genomfört, är givetvis angeläget, att erforderlig utredning

utan dröjsmål företages i det av ämbetsverken angivna syftet.

22:o.

Beträffande de under denna punkt berörda tillämpningsbestämmelserna

har Wohlin erinrat:

De föreslagna ändrade bestämmelserna för biskoparnas avlönande jiimte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel förutsätta en administrativ

efterreglering på åtskilliga punkter. Vissa administrativa föreskrifter

påkallas sålunda, bland annat, angående vårdnaden om de biskoparna

anvisade tjänstebostäderna. Tillika bliva en del föreskrifter behövliga för

reglering av löneutbetalningen och därmed i samband stående detaljfrågor.

Vissa särskilda rättsförhållanden, berörande själva övergången från det

nu gällande till det nya avlöningssystemet torde även böra i detta sammanhang

uppmärksammas. Härvid torde få erinras örn följande.

I det av ämbetsverken (1933) åberopade utkastet till lag örn reglering

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242. 117

av biskoparnas avlöning har upptagits ett övergångsstadgande av följande

lydelse:

Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del

av avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg

— i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med

vilken ny lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett

belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången

av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda

månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande

varit gällande.

Den här återgivna bestämmelsen är synbarligen hämtad från ett i sakligt

hänseende likalydande, i Kungl. Majffs brev den 26 juni 1925 angående

fastställande av ny stat för landshövdingarna intaget stadgande. I fråga

om sistberörda stadgande är likväl att märka, att landshövdingarnas löneförmåner

även före den 1 juli 1925, då den nya staten för dem trädde i tilllämpning,

utgingo för månad. Den övergångsanordning för landshövdingarna,

som här berörts, innebär alltså, att en extra, till beloppet redan fixerad

månadskvot av en för år bestämd lönepost kunnat tillfalla landshövdingen.

För biskoparna åter utgå för närvarande inga löneförmåner för

månad. För vissa biskopar finnes beträffande enstaka löneposter stadgat

utbetalning för kvartal; eljest tillämpas utbetalning års- eller halvårsvis.

Det torde redan härav följa, att den nu berörda, för landshövdingarnas

avlöningsförhållanden anpassade övergångsanordningen icke — utan närmare

stadgande!! örn månadskvotens beräkning beträffande en var särskild

lönepost — kan för biskoparna göras tillämplig. Enligt vad som upplysts

hava väl vissa biskopar hittills uppburit någon eller några dem tillkommande

löneposter helt eller delvis i förskott men synes, där så varit fallet,

detta hava skett icke med stöd av några därom meddelade allmänna eller

särskilda bestämmelser utan genom uppkommen praxis. Förenämnda övergångsbestämmelse

har i det nu föreliggande förslaget av skäl, som nu

nämnts, uteslutits.

Emellertid har man att räkna med, att själva övergången till det nya

avlöningssystemet kommer att i vissa fall aktualisera fråga örn särskilda,

efterföljande likvider mellan vederbörande biskop och det allmänna. Vid

de fyra biskopsstolar, vid vilka skogsmedel utgått till tjänstinnehavaren

(Uppsala, Västerås, Växjö och Skara), komma sålunda dylika likvider att

påkallas med avseende å skogsavkastning, som belöper å tiden före det nya

avlöningssystemets ikraftträdande. Det synes vidare vid vissa biskopsstolar

råda osäkerhet om till vilken tid — kalenderår, ecklesiastikår eller

budgetår — viss utbetalning av särskild lönepost riitteligen är att hänföra.

Särskilt synes oklarhet i detta hänseende föreligga beträffande den av statsmedel

utgående s. k. indelningsersättningen. Den bristande överensstämmelsen

härutinnan de olika stiften emellan torde i givna fall vara att föra

tillbaka på det — måhända felaktiga — sätt, varpå redovisningen av de

ifrågavarande lönemedlen ägt runi vid senaste eller tidigare tjänstebyten.

En preliminär undersökning synes giva vid handen, att, därest övergången

lill det nya avlöningssystemet äger rum per (Ion 1 maj, ett flertal biskopar

skola befinnas berättigade att av indelningsersättning, som enligt hittills

tillämpad ordning skolat utbetalas till dem närmast därefter, uppbära viss

del, som ansetts belöpa å tid före berörda datum. En motsvarande situation

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

torde komma att föreligga beträffande ränta å fonder, enär i biskoparnas

nuvarande avlöningar ingående ränteposter i regel torde till dem utbetalas

i efterskott för kalenderår. Man torde emellertid även hava att räkna med

undantagsfall, då biskop före den 1 maj uppburit viss löneinkomst, som helt

eller delvis belöper å tid därefter, och då tjänstinnehavaren följaktligen skall

hava att återbära vad av inkomsten hänför sig till sådan tid. Fall, som här

sist asyftas, torde möjligen bliva aktuella allenast beträffande i förskott

uppburna arrenden och andra avgälder. Då det jämlikt förevarande punkt

22:o skall ankomma å Kungl. Majit att angående tillämpningen av de

under de föregående punkterna upptagna bestämmelserna meddela de ytterligare

föreskrifter, som därför må erfordras, lärer häri böra inrymmas jämväl

befogenheten för Kungl. Majit att giva eventuellt behövliga anvisningar

för de likvider, varom sålunda kan bliva fråga.

Departe
mentschefen.

Vid den efterföljande administrativa reglering, som avlöningsreformen

givetvis kommer att i åtskilliga hänseenden nödvändiggöra, synes vad

Wohlin här erinrat om böra beaktas.

Förslaget till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas

avlönande anslagna fastigheter.

Linder föreslog i sin utredning, att den framtida förvaltningen av de för

biskoparnas avlöning anslagna hemman, lägenheter och jordar skulle i tilllämpliga

delar bringas i överensstämmelse med de regler, som voro eller

kunde bliva meddelade rörande förvaltningen av övriga ecklesiastika avlöningstillgångar.

I den mån sådant vore möjligt, borde därvid de förvaltningsorgan

komma till användning, som redan funnes eller komme att

inrättas för förvaltningen och tillsynen av den ecklesiastika jorden överhuvud.

I de över Linders förslag avgivna yttrandena anfördes i förevarande hänseende

av biskopen Billing, Västerås: Med hänsyn till de helt olika förhållanden

i fråga örn den biskoparna å lön anslagna jorden och den ecklesiastika

lönejorden i övrigt, som betingas därav, att i fråga örn den förra någon

motsvarighet till den ställning, som i fråga örn den senare tillkommer församlingarna,

icke föreligger, synes det mig överhuvud svårligen kunna vara

lämpligt att, såsom av den sakkunnige föreslagits, beträffande biskopslönejordens

utarrendering och förvaltning i själva lagen endast införa en hänvisning

till de huvudsakliga grunder, som äro eller kunna varda gällande

beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik jord. Avgörandet av frågan

örn denna jords förvaltning synes mig icke utan vidare böra göras beroende

av den lagstiftning, som i fråga örn övrig ecklesiastik jord kan komma till

stånd, utan bör göras till föremål för självständigt övervägande.

Länsstyrelsen i Uppsala berörde i sitt yttrande en fråga, som för den förevarande

regleringen förtjänar beaktande:

I detta sammanhang torde böra erinras om en annan olägenhet, som är

förenad med hittillsvarande lönesystem, men vilken icke synes vara berörd

i utredningen. Enligt de kontrakt, som i detta län slutits angående utarrendering

av de till ärkebiskopens avlöning anslagna hemmanen, har arrenda
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

tor förbundit sig att underhålla laga hus saint åtagit sig viss nybyggnadsskyldighet,

uppskattad till särskilt beräknat årsbelopp. I förhållande till

efterträdaren lärer dock avträdaren eller hans stärbhus vara ansvariga för

skyldighetens fullgörande. Ett sådant onus lärer väl hava ansetts följa av

rätten till hemmanens avkastning. Det oaktat kan dock ansvaret komma

att drabba vederbörande oskäligt hårt. Det synes därför böra undersökas,

huruvida icke åtminstone i de fall, där byggnadsskyldigheten uppgår till

mera betydande belopp, bidrag till dess gäldande bör utgå från biskopslöneregleringsfonden.

Enligt vad utredningen utvisar, ha fran denna fond i

några fall anvisats medel till biskopen i Skara för iståndsättande av torp å

biskopsgården, vilket torde vara i viss mån jämförligt med här avsedda

bidrag.

I fråga örn den framtida förvaltningen av biskopsfastigheterna anmärkte

ämbetsverken 1932: Huruvida och i vilken omfattning denna förvaltning

lämpligen låter sig bringa i överensstämmelse med reglerna för förvaltningen

av övrig ecklesiastik jord, undandrager sig för närvarande ämbetsverkens

bedömande. Frågan örn förvaltningen av det territoriella prästerskapets

boställen, i vilken fråga föreligga två utredningar med i stort sett

varandra motsatta ståndpunkter ävensom däröver avgivna yttranden, innefattande

skiftande uppfattningar, är nämligen ej ännu avgjord. Såvitt

biskoparnas löningshemman angår är frågan emellertid ej lika svårlöst som

i avseende å det territoriella prästerskapets löneboställen. Anledningen härtill

är, att man ej beträffande de förra har att taga hänsyn till en tredje

intressent jämte löntagaren och det allmänna, nämligen de särskilda församlingarna,

eller till frågan örn församlingarnas bidragsskyldighet till

lönernas utgörande. Efter ämbetsverkens mening böj med förvaltningsfrågans

behandling och avgörande få tills vidare anstå.

I P. M. anfördes i denna fråga: Därest biskopsämbetenas och fondernas

inkomster ingå till kyrkofonden, böra de i kungörelsen den 16 september

1932 (nr 435) meddelade bestämmelser angående förvaltningen av allmänna

kyrkohemman göras tillämpliga på de för närvarande biskoparna samt

biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond

anvisade boställen (jfr 1 och 56 §§ ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932). I

I samband med yttrandena över de i P. M. ingående författningsutkasten

ifrågasatte framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping,

huruvida icke vid övergången till nytt avlöningsväsen inlösen borde ske av

å biskopsfastigheterna befintliga, biskoparna tillhöriga överloppshus.

Ämbetsverken 1933 gjorde i ämnet följande uttalanden:

Ämbetsverken, som anse att övergången bör anordnas i anslutning till

vad som gällde för församlingsprästerskapet vid dess övergång till nytt avlöningsväsen,

anse sig, då inlösen av överloppshus tillhöriga prästerskapet

icke stadgats i ecklesiastik boställsordning (64 §), icke böra förorda det av

biskopen och domkapitlet i Linköping framställda önskemålet.

Åled de nya löneförfattningarnas ikraftträdande skulle biskoparnas boställsrätt

upphöra. I sammanhang med upphörandet av boställsrätten lära

särskilda av- och tilltriidessyner å jordbruksboställcn få anordnas mellan

biskopen och det allmänna, representerad av stiftsnämnden. Bestämmelser

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i saklig överensstämmelse med 64 § ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932 torde böra meddelas.

Wohlin Ilar till sitt förslag rörande regleringen av hithörande frågor lämnat

följande motivering:

De fastigheter, som för närvarande liro anslagna till biskoparnas avlönande,

kunna särskiljas i två olika grupper, dels bostadsboställen och

andra fastigheter, som av boställsinnehavaren själv disponeras, dels ock

biskopslönefastigheter, som av myndighet utarrenderas. Till den senare

gruppen hörande fastigheter, vartill även äro att hänföra de fastigheter,

vilkas avkastning ingår till biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels

besparingsfond, skola enligt nu gällande bestämmelser om

biskoparnas avlönande utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för

utarrendering av kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämt,

samt efter de grunder och på det sätt, som kungl, skrivelsen den 11 juli

1862 till kammarkollegiet angående utarrendering av prästerskapet anslagen

jord i allmänhet bestämmer. Bestämmelserna i sistnämnda avseende återfinnas

i kungl, skrivelsen den 12 november 1858 till kammarkollegiet angående

utarrendering av prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne,

Halland och Blekinge. Enligt kungörelsen den 16 september 1932 (nr 429)

med ändrad tillämpning av bestämmelserna i sistnämnda skrivelse verkställes

numera utarrenderingen av stift snämnden.

Åt biskop upplåtet bostadsboställe och annan fastighet, som må av

tjänstinnehavaren själv disponeras, innehaves av denne i enlighet med de

bestämmelser och den praxis, som gälla för boställshavare. Den nyttjanderätt

— boställsrätt — som tillkommer biskop till sådan fastighet,''är såsom

grundad på ett offentligträttsligt förhållande utesluten från tillämpningen

av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Vad angår av myndighet utarrenderad lönefastighet, varav avkastningen

åtnjutes av viss biskop såsom löneförmån vid tjänsten, lärer tjänstinnehavaren

även till dylik fastighet få anses i så måtto intaga en boställshavares

ställning, att honom åvilar sistahandsansvaret för fastighetens

hållande — till byggnader och hävd — i produktivt skick.

Ehuru enligt förslaget förmånen av fri bostad hädanefter skall beredas

biskop, icke genom upplåtelse åt honom under boställsrätt av viss fastighet

utan genom anvisande åt honom av bostadslägenhet med därtill i förekommande

fall hörande dispositionsrätt till andra utrymmen, som av

Kungl. Majit individuellt för varje tjänst bestämmas, blir likväl — närmast

för att kunna fastställa vilka lönefastigheter eller delar av sådana

fastigheter bliva disponibla för utarrendering — nödigt att bestämma det

område på marken, som i varje särskilt fall skall reserveras för bostadsändamål

åt tjänstinnehavaren. Bestämmandet av sådant område, för vilket

föreslås beteckningen biskopsgård, synes böra ankomma å Kungl. Majit,

efter förslag av stiftsnämnden, och torde lämpligen böra äga rum i samband

med Kungl. Majits förordnande örn de förmåner å dylik fastighet

eller fastighetsdel, vilka skola inrymmas åt tjänstinnehavaren. För de lönefastigheter,

varå någon biskopsgård icke kommer att avskiljas, ävensom,

där område för biskopsgård skall avskiljas å viss lönefastighet, för övriga

delar av denna föreslås beteckningen biskopshemman.

Till upplysning örn huru bostadsförhållandena för biskoparna för när
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Marits proposition Nr 242.

varande liro ordnade inom de särskilda stiften hänvisas till den särskilda

redogörelse härför, vilken bilagts denna skrivelse (Bil. F till statsrådsprotokollet).

Av omförmälda redogörelse för de nuvarande »biskopsgårdarna»

framgår, hurusom i några fall utrymmen inom vederbörande fastigheter

disponeras för domkapitlets eller domkyrkans behov. Där någon

rubbning med avseende å sådan disposition icke anses påkallad, torde åt

Kungl. Majit böra överlämnas att, efter nödig utredning i varje särskilt

fall, bestämma, att sådant utrymme jämväl må anses tillhöra biskopsgård.

På samma sätt lärer böra förfaras, där i samband med eller efter avlöningsomläggningens

genomförande utrymme anses lämpligen böra beredas domkapitlet

eller domkyrkan å den fastighet, varå tjänstebostad för biskop

skall vara eller är anordnad.

I överensstämmelse med vad i P. M. föreslagits upptages i 2 § i förslaget till

förordning i ämnet ett stadgande, att för förvaltningen av biskophemman

skall gälla vad för allmänna kyrkohemman är stadgat. Erforderliga föreskrifter

om förvaltningen av biskopsgård lära ävenledes böra meddelas av Kungl.

Majit. I sådant hänseende torde närmast, på sätt förut berörts, påkallas

bestämmelser angående vårdnaden örn — enkannerligen stiftsnämndernas

blivande tillsyn över — de åt biskoparna upplåtna tjänstebostäderna och

härvid lära framförallt vara att beakta de föreskrifter, som erfordras^ för

bestämmande av den ordning, i vilken frågor om byggnads- och underhållsarbeten

å den för tjänstebostad åt biskop avsatta biskopsgården för framtiden

skola vinna behandling. Det torde komma att visa sig lämpligast^ att

härutinnan föreskriva, att undersökning örn byggnads- och underhållsbehovet

periodvis företages av stiftsnämnden, som, där sådana arbeten

befinnas nödiga, skall hava att med eget förslag underställa frågan Kungl.

Majlis prövning och avgörande.

Då, såsom ovan framhållits, vederbörande indelningshavare ytterst torde

ansvara för byggnads- och underhållsskyldigheten å de åt honom för närvarande

såsom bostad eller eljest på lön anvisade fastigheterna, erfordras

vid övergång till det nya avlöningssystemet en regleringssyn mellan biskopen

såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens

räkning såsom tillträdare. Denna syn bör givetvis äga rum enligt hittills

gällande bestämmelser eller efter 27 kap. byggningabalken. I övergångsstadganden

till den föreslagna förordningen hava fördenskull upptagits

bestämmelser örn avträdesdag, synernas hållande och tidpunkten inom vilken

sådana syner skola förrättas.

Ämbetsverken 1935 hava i anledning av de av Wohlin här sist berörda,

i de föreslagna övergångsbestämmelserna förekommande stadgandena örn

blivande avträdessyner å biskopsfastigheterna anfört följande:

I övergångsbestämmelserna har bland annat föreslagits, att å bostadsboställe

eller löningsfastighet, beträffande vilken jämlikt hittills gällande

bestämmelser nybyggnads- och underhållsskyldighet åligger biskopen, skall

i anledning av fastighetens avträdande mellan biskopen såsom avträdande

boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens räkning såsom tillträdare

förrättas husesyn i hittills gällande ordning.

Biskopsgård i stad har hittills i regel icke underhållits av vederbörande

biskop. Med den av ämbetsverken intagna ståndpunkt, att dom
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

kyrkans skyldighet icke sträckes längre än Kungl. Majit i varje särskilt

fall föreskrivit, är det icke uteslutet att biskopen kan komma att åläggas

husrötebrist. Genom punkt 21 :o a) i förslaget till avlöningsbestämmelser

m. m. är emellertid möjlighet beredd för Kungl. Majit att i sådant fall ur

kyrkofonden meddela bidrag till dylik kostnad.

Löningsfastigheterna utarrenderas i »författningsenlig ordning»

av stiftsnämnden utan att indelningshavaren tillerkänts något inflytande

å bestämmandet av arrendevillkoren. Byggnads- och underhållsskyldighet

å laga hus plägar åläggas arrendatorn, om sådan kan anskaffas.

Enligt författningen skola de utarrenderande myndigheterna tillse, att arrendatorn

avlämnar till vederhäftigheten styrkt borgen för erläggande av arrendeavgifterna

och uppfyllande av övriga arrendeskyldigheter. Man torde

få förutsätta, att vid samtliga till biskopar anslagna löningsfastigheter av

detta slag sådan säkerhet ställts, och att biskopen möjligen åvilande subsidiärt

ansvar för byggnadsskyldighet i regel icke bliver aktuell.

Vid övergången till löneregleringar enligt 1910 års lag om reglering av

prästerskapets avlöning för det territoriella församlingsprästerskapets del

föreskrevs i 61 § ecklesiastik boställsordning 1910 husesyn å boställe, som

utgjorde bostadsboställe för löntagare eller eljest innehades av sådan. Tvekan

kan råda, vad som skall förstås med »innehades». 1 regel torde uttrycket

ha uppfattats såsom avseende enbart boställe under löntagarens egen disposition,

men uteslutet är ej, att även stom-, annex- eller mensalhemman

hänförts därunder. Nu ifrågavarande övergångsstadgande synes i huvudsak

vara utformat efter 64 § ecklesiastik boställsordning 1910, dock med tilllägget

»beträffande vilken (fastighet) nybyggnads- och underhållsskyldighet

jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen». Man kan därför

antaga, att i praxis ett dylikt stadgande komme att tillämpas på enahanda

sätt som 1910 års. Skulle emellertid vid husesyn å »fastighet som

--eljest av biskop innehaves på lön» undantagsvis husrötebrist komma

att åläggas biskop, utan att denne kan få täckning av arrendatorn eller

dennes löftesmän, erbjuder visserligen även härvidlag punkt 21:o a) i förstnämnda

författningsförslag möjlighet för Kungl. Majit att tilldela biskopen

bidrag för gäldande av sådan ersättning. Det synes emellertid föga

ändamålsenligt, att syn hålles i fall, då arrendator tillförbundits byggnadsoch

underhållsskyldighet och tillfredsställande säkerhet ställts för fullgörande

av denna skyldighet. Ämbetsverken anse vid sådant förhållande

det böra tagas under övervägande, huruvida ej husesyner å löningsfastigheter

kunna inskränkas till fall, då sådan skyldighet ej ålagts arrendatorn

eller tillfredsställande säkerhet ej finnes för dess fullgörande.

T.f. kammarrådet Prawitz har i sin till ämbetsverkens utlåtande fogade

reservation härutinnan gjort följande uttalande:

Enligt min mening var 64 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning tilllämplig

endast å prästs bostadsboställen »och med dem gemensamt brukade

löningsbosthilen». Jag hänvisar till 1909 års prästlöneregleringssakkunnigas

uttalande i deras betänkande sid. 77 och därtill, att prästlöneregleringskommittén,

som föreslog, att prästerna skulle behålla av dem själva brukade

boställen men frånträda alla genom myndigheternas försorg utarrenderade

hemman, icke i sitt förslag upptagit någon motsvarighet till det

stadgande, som sedermera inflöt i 64 § boställsordningen. Då sålunda någon

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

avträdessyn icke ansågs erforderlig på församlingsprästernas löningshemman,

synes någon sådan icke heller böra föreskrivas beträffande biskoparnas

löningshemman. De sistnämnda äro nämligen utarrenderade med tillämpning

av samma författning, som före år 1910 gällde för prästernas

löningsboställen.

För övrigt skulle ett stadgande som det föreslagna bliva synnerligen

opraktiskt i sina konsekvenser. Örn stadgandet erhåller den föreslagna

lydelsen, komma stift snämnderna säkerligen att föranstalta om syner på

samtliga löningsboställen. Att inskränka synerna till sådana fall, där biskopens

byggnads- och underhållsskyldighet kan tänkas bliva aktuell, synes

nämligen strida mot de föreslagna ordalagen och den motivering, som det

remitterade förslaget lämnat till desamma. Vid dessa syner måste uppenbarligen

ersättning för all konstaterad husröta, vanhävd och byggnadsbrist

utdömas av biskopen. Denne blir skyldig att omedelbart inbetala ersättningsbeloppen

och hänvisad att söka dem åter av arrendatorn, vilket emellertid

enligt nyttjanderättslagen icke lärer kunna ske, förrän vid slutet av

löpande arrendeperiod.

Då författningsenligt borgen för arrendevillkorens fullgörande skall prövas

av stiftsnämnden lärer det icke vara rättvist att låta biskopen svara

för ersättning, som icke kan av arrendatorn och hans borgensmän uttagas.

På grund av vad nu anförts anser jag, att ämbetsverken bort hemställa,

att föreskriften om avträdessyn måtte inskränkas att gälla endast biskopsgods,

som icke utarrenderats genom myndighets försorg.

Såsom jag tidigare framhållit har jag funnit det praktiskt att för den

framtida administrationen av biskopslönegodset, så långt ske kan, utnyttja

de genom den ecklesiastika bostäUsreformen av år 1932 tillskapade nya förvaltningsorganen,

stiftsnämnderna. Att härvid — såsom föreslaget är —

dessa fastigheter, i vad desamma äro avsedda att upplåtas å arrende, böra

erhålla samma förvaltningsrättsliga ställning som nu tillkommer de s. k.

allmänna kyrkohemmanen synes mig icke påkalla någon ytterligare motivering.

De av Wohlin föreslagna övergångsstadgandena till förvaltningsförordningen

torde vara i stort sett lämpliga. Den sakkunnige har utgått

ifrån att biskoparna i gällande rättsläge innehava samtliga dem på lön

anvisade fastigheter under boställsrätt och detta vare sig sådan

fastighet av biskopen själv bebos och brukas eller av honom eljest omedelbart

disponeras eller fastigheten blivit för löntagarens räkning av myndighet

utarrenderad. Med sådan boställsrätt lärer då ock följa, att löntagaren

— örn än förpliktelsen vid lönefastigheter under den här sist nämnda dispositionsformen

i regel förblir blott formell — är tillförbunden sistahandsansvaret

för fastigheternas bebyggelse och hävd. Jag får emellertid erinra

örn att med de föreslagna övergångsstadgandena icke avses något definitivt

ställningstagande till här berörda rättsspörsmål. Dess avgörande —

under de skiftande förutsättningar som härvid kunna föreligga — blir i

sista hand en domstolarnas angelägenhet.

Av praktiska skäl tillstyrker jag en modifikation i de i förslaget upp
-

Departe
mentschefen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

tagna reglerna i den riktning, som av ämbetsverken förordats. Särskild

husesyn vid biskops avträdande i sammanhang med avlöningsomläggningen

av honom å lön anvisad fastighet bör kunna i vissa fall eftergivas. I

första hand synes detta kunna ske beträffande fastighet, som vid nyssberörda

tidpunkt innehaves å arrende enligt med myndighet slutet avtal,

vars giltighet först senare upphör, härvid dock förutsatt, att arrendatorn

befinnes helt svara för byggnads- och underhållsskyldigheten vid fastigheten

och att jämväl tillfredsställande säkerhet för denna förpliktelses fullgörande

förefinnes. Av- och tillträdessyn i nu förevarande sammanhang bör

kunna underlåtas jämväl vid de biskopshus i städerna, vilkas byggande och

underhåll enligt särskilt bestämmande helt ankommer å domkyrka, särskild

kassa eller fond. Med »särskilt bestämmande» åsyftas främst, såvitt

angår domkyrkas förpliktelser i nu förevarande hänseende, i punkt 7 av

prästerskapets privilegier avsedda särskilda Kungl. Maj:ts resolutioner.

Därest vid en sådan av myndighet utarrenderad biskopslönefastighet,

som jag i det föregående berört, arrendesäkerheten skulle befinnas otillräcklig

samt husesyn av sådan anledning med biskopen såsom avträdare

skidle komma att av stiftsnämnden påkallas, skall sagda myndighet givetvis

hava att utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för arrendeavtalets

uppsägning. Skulle sålunda vid den husesyn, som här sagts, ersättning för

befunna brister å fastigheten utdömas av biskopen, lär denne hava möjligheten

förvarad att inom kort tid — eller i samband med den försumlige

arendatorns avträdessyn — framställa sirla regressanspråk gentemot denne

senare.

I överensstämmelse med vad jag här förordat har jag låtit införa ett

därav betingat tillägg i de av Wohlin föreslagna övergångsstadgandena till

förvaltningsförordningen.

Vad på sin tid biskopen och domkapitlet i Linköping hemställt i fråga

örn inlösen av överloppshus föranleder mig blott till uttalandet, att denna

angelägenhet bör bli beroende av vederbörande förvaltningsmyndigheters

eller, i förekommande fall, av Kungl. Maj:ts avgöranden, då fråga föreligger

om bestämmande av biskopshemmans eller biskopsgårds framtida byggnadsbestånd.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen om kyrkofond.

Rörande de ändringar i förevarande författning, som påkallas av avlöningsreformen,

har Wohlin anfört:

3 §.

De konstitutiva stadganden, varigenom kyrkofonden tillföres dels ersättning

av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse

för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels

avkastning av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter, dels ock

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

avkastning av vissa, under särskild förvaltning av statskontoret ställda

avlöningstillgångar och andra fonderade medel, hava inforts under punkten

21 :o c) och d) i förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas

avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

I anslutning till berörda stadganden hava i förevarande lagrum bland

kyrkofondens inkomster upptagits dels under 2): omförmälda statsersättning

med ett belopp av 117,200 kronor, dels under 3): inkomsten av de fastigheter,

för vilka jämlikt förslaget till förordning angående förvaltningen

av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter upptagits benämningen

biskopshemman, dels under 8): ränta och annan vinst å de förenämnda,

hos statskontoret särskilt bokförda kapitaltillgångarna.

Beträffande grunden för beräkningen av statsersättningen till nyss angivet

belopp 117,200 kronor må erinras om följande.

På sätt framgår av de i riksstaten under åttonde huvudtiteln, C 1. kyrkliga

ändamål, kleresistaten, upptagna anslagen till biskopar och till biskopslöneregleringsfonden

äro dessa anslag till större delen ytterst bestämda i

naturapersedlar samt i riksstaten angivna i mått av sådan noggrannhet,

att desamma i förekommande fall utförts i 100-miljondelar av hektoliter

och kilogram. Vad som därav skall tillkomma vederbörande tjänstinnehavare

och biskopslöneregleringsfonden måste årligen genom tidsödande

räkneoperationer fastställas på grundval av markegångstaxornas växlande

priser. Det torde vara uppenbart, att den ersättning för ifrågavarande statsanslag,

som nu skall tillföras kyrkofonden, bör omedelbart bestämmas i penningar

och till beloppet fixeras. För beräknandet av detta belopp stå givetvis

olika metoder till buds. Fullt tillräcklig noggrannhet lärer dock härvid

ernås, om till grund för ersättningssummans beräkning lägges medeltalen

av de belopp, varmed ersättningarna utgått under de nästförflutna tio budgetaren

(1925 1/7 1935). Specifika uppgifter härutinnan hava införskaffats

från de femton länsstyrelser, som för närvarande hava att taga befattning

med den årliga utbetalningen av ifrågavarande anslagsbelopp. Ben angivna

medeltalsberäkningen, som företagits på grundval av dessa uppgifter, har

givit till resultat en totalsumma för år av 117,191 kronor 51 öre, som efter

af rundning till jämt tiotal kronor torde kunna fixeras till 117,200 kronor. 6

6 §.

I förevarande lagrum hava såsom kyrkofonden åvilande utgifter angivits

samtliga de kostnader, vilka — jämlikt de föreslagna ändrade bestämmelserna

för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av

därtill avsedda medel — skola gäldas av nämnda fond.

Infogandet av erforderligt tillägg i paragrafen för angivande av dessa

kyrkofondens nytillkomna utgifter har påkallat en formell omredigering av

paragrafens uppställning och text, närmast i syfte att ernå en nöjaktig

systematisk gruppering av de utgiftsposter, som däri förtecknas. Under ett

första avsnitt i paragrafen hava sålunda sammanförts alla de utgiftsposter,

beträffande vilka redan finnas i särskild lag eller genom av statsmakterna

meddelade särskilda beslut bestämt, att de skola gäldas av kyrkofonden.

Uppräkningen i paragrafen av de utgiftsposter, som tillhöra denna grupp,

har sålunda ingen omedelbar rättslig betydelse men tillgodoser a andra

sidan det praktiska behovet av en sammanfattning på ett .ställe av samtliga

de utgifter, som skola av kyrkofonden utgöras, ''till en andra huvudgrupp

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

i paragrafen hava hänförts sådana utgiftsposter, beträffande vilkas gäldande

av kyrkofonden stadgande av konstitutivt-rättslig innebörd icke finnes

annorstädes meddelat. Vid den sålunda företagna omredigeringen har

iakttagits, att de utgiftsposter, som avse dels anslag, som i särskilda fall må

beviljas såsom bidrag till viss resekostnad, dels ock anslag för särskild prästerlig

tjänstgöring inom riket, vilka poster i lagrummet i dess nuvarande

lydelse hava ordningsnumren 2) och 5), lämpligen böra bibehållas vid dessa

ordningsnummer, då bestämmelserna i fråga finnas under dessa beteckningar

åberopade i annan författning (k. kung. den 15 februari 1935 nr 17).

Förutom de tillägg till paragrafen, som betingas av de föreslagna nya

grunderna för biskoparnas avlönande, hava i paragrafen upptagits tvenne

utgiftsposter, vilka rätteligen synas hava bort redan tidigare däri införas.

Den ena av dessa avser kostnader för beredande av emeritilöner åt vissa

prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst (lag den

28 juni 1935 nr 445); den andra posten avser pensionsavgifter till prästerskapets

änke- och pupillkassa för pensionerad teologie professor, som innehaft

kyrkoherdetjänst i prebendepastorat (lag den 28 juli 1933 nr 489).

Tillämpningsstadganden m. m .

För biskoparna torde ecklesiastikåret alltjämt få anses utgöra löneår. På

sätt redan i det föregående berörts synas följaktligen praktiska skäl tala för

att tillämpningen av de nya avlöningsbestämmelserna och den övriga därmed

sammanhängande regleringen vidtager omedelbart efter utgången av

ett dylikt löneår eller sålunda från och med den 1 maj. Det torde dock

lämpligen, på sätt förslagits i tillämpningsstadgandena till berörda avlöningsbestämmelser,

böra överlåtas å Kungl. Majit att definitivt förordna

örn tidpunkten för ikraftträdandet.

Enligt det föreslagna tillägget till 3 § 2) i lagen örn kyrkofond skulle

statsersättningen för de statsanslag, som tillförne åtnjutits av biskopar eller

utgått till biskopslöneregleringsfonden, komma att för varje år inom januari

månad inbetalas till kyrkofonden. Sådan inbetalning avser enligt stadgandets

ordalydelse fullgörande av statsverkets ersättningsskyldighet för det

med samma januari månad ingångna kalenderåret. Enligt äldre stadgande

(k. kung. den 5 oktober 1871 nr 54) skulle de ersättningar för indragna

ränte- och kronotiondeanslag m. m., för vilka här åsyftade, i kyrkofondslagen

införda statsersättning skall utgöra gottgörelse, för visst kalenderår

utbetalas vid påföljande års uppbördsstämma. För närvarande pläga indelningsersättningarna

till biskoparna och biskopslöneregleringsfonden för

varje år utbetalas av länsstyrelserna, sedan årets markegång under november

månad blivit fastställd. I flertalet fall synas utbetalningarna ha skett

under samma november eller efterföljande december månad, i vissa fall

dock först in på följande år. Sker ikraftträdandet av den nya regleringen,

såsom ovan förutsatts, den 1 maj, bör sålunda den föreslagna statsersättningen

för de tidigare — då innevarande kalenderår avseende — indelningsersättningarna

inbetalas till kyrkofonden under påföljande januari månad.

Bestämmes ikraftträdandet till den 1 maj 1937, varom för sådant fall beslut

torde komma att föreligga före utgången av år 1936, synes alltså anslag folden

första statsersättningen enligt de nya grunderna böra äskas av 1937 års

riksdag samt upptagas i 1937/1938 års riksstat. — För fall, som förut

berörts, att biskop på grund av det sätt, varå redovisningen av indelnings
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

ersättning tidigare skett vid tjänstebyte, vid tiden för den nya regleringens

ikraftträdande icke utfått full ersättning för sitt då sist tilländalupna löneår,

lärer det få ankomma på kyrkofonden att i och med övergången till den

nya regleringen ersätta biskopen härför.

Mot innehållet i och avfattningen av de av Wohlin här föreslagna ändringarna

i kyrkofondslagen har jag intet att erinra. Jag kommer dock att vid

behandlingen i det följande av vissa speciella frågor föreslå särskilda tillägg

till detta författningsförslag.

Finansplanen.

Till belysning av avlöningsreformens ekonomiska innebörd får jag hänvisa

till de detaljerade kalkyler (Bil. G), som av Wohlin utförts beträffande

storleken av dels de nya utgifter, som i följd av reformen komma att

påläggas kyrkofonden, dels de nya inkomster, som i och med de nuvarande

biskopslönetillgångarnas sammanläggning med nämnda fond komma att

tillföras densamma. Beräkningarna ha givit till resultat, att kyrkofondens

årliga merbelastning för avlöningsreformen genomsnittligt skulle komma

att stanna vid omkring 39,000 kronor, ett belopp, som vid nuvarande skatteunderlag

skulle motsvara en uttaxering av allenast 0,09 öre för skattekrona.

Ehuru det ligger i sakens natur, att dessa beräkningar i mångt och mycket

måst fotas på sannolikhetsbedömanden, vill det dock förefalla, som örn

desamma — såsom utförda med tillbörlig noggrannhet och försiktighet

— skulle på ett tillförlitligt sätt åskådliggöra de ekonomiska verkningarna

av den eftersträvade löneutjämningen och av den i sådant syfte företagna

omdispositionen av tillgångarna för biskoparnas avlönande.

Departe
mentschefen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Tredje avdelningen.

Vissa specialfrågor.

Jag anhåller slutligen att få redogöra för några specialfrågor, vilka, ehuru

icke omedelbart berörande avlöningsreformen för biskoparna, dock påkalla

en behandling i nu förevarande sammanhang. Tre av dessa frågor förutsätta

för sin reglering vissa tillägg till 6 § lagen om kyrkofond, i vilket lagrum

jag redan för den omförmälda avlöningsreformens genomförande nödgats

föreslå vissa ändringar. Ifrågavarande tre spörsmål angå dels förhöjning

av det belopp, som jämlikt bestämmelsen under punkt 5) i berörda

lagrum må användas såsom anslag till prästman för särskild prästerlig

tjänstgöring inom riket, dels anslag för bestridande av vissa för domkapitlens

verksamhet motsedda kostnader, dels ock anslag till extra utgifter för

kyrkligt ändamål. Det fjärde och sista av de specialspörsmål, jag i detta

sammanhang ber att få anmäla, avser en jämkning i bestämmelserna under

6 § i kyrkliga försäljningslagen om dispositionen av vissa försäljningsmedel.

För den erforderliga belysningen från ekonomisk synpunkt av mina i det

följande framförda förslag, i den mån desamma innefatta vissa utgiftsökningar

för kyrkofonden, får jag hänvisa till den utredning örn kyrkofondens

ställning och bärkraft, som i det föregående — i sammanhang med

finansplanen för avlöningsreformen för biskoparna — lämnats.

Anslagen under 6 § 5) kyrkofondslagen till prästman för särskild

prästerlig tjänstgöring inom riket.

I det förslag till lag om kyrkofond, som framlades för 1910 års riksdag,

fanns intaget ett stadgande, att av kyrkofonden finge, i den män fondens

tillgångar det medgåve, utgöras anslag, som Konungen till främjande av

den kyrkliga organisationens utveckling kunde finna skäligt bevilja extra

ordinarie präst för särskild prästerlig tjänstgöring. Den årliga kostnaden för

nämnda ändamål beräknades förslagsvis till 35,000 kronor. Avsikten med

stadgandet var att bereda tillgång till anställande, dock endast i begränsad

omfattning, av hjälppräster gemensamma för ett helt stift eller kontrakt:

stifts- och kontraktsadjunkter. Dittills hade i riksstaten under en följd av

år uppförts anslag för anställande av fem kontraktsadjunkter inom Luleå

stift. Stadgandet inflöt oförändrat i 1910 års kyrkofondslag, men senare

beslöts i enlighet med ett i proposition den 14 mars 1924, nr 104, framlagt

förslag, för att bereda möjlighet att även taga ordinarie präster i anspråk

för ifrågavarande verksamhet, en ändring av lagrummet, varigenom orden

»extra ordinarie» uteslötos ur dess lydelse. Någon maximering av de utgående

anslagen stadgades emellertid alltjämt icke.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

Anslag utgingo först till anställande av sju kontraktsadjunkter inom

Luleå stift. Dessa kontraktsadjunkter hava i stort sett samma uppgifter

som församlingarnas prästerskap, men de utöva församlingsvård inom ett

flertal pastorat bland befolkning, som bor så avlägset, att församlingens

prästerskap icke alls eller endast sällan kan besöka den. Vidare anslogos på

ett tidigt stadium medel för anställande av två stiftsadjunkter i Visby stift.

Aven de sistnämnda, vilkas anställande närmast motiverades av att en

minskning av antalet prästerliga tjänster på Gotland i samband med fastställandet

av nya löneregleringar ägt rum, hade huvudsakligen enahanda

uppgifter som det territoriella prästerskapet. Behovet av anställande av

stiftsadjunkter med mera speciella arbetsuppgifter, såsom ungdomsvård

och sjömansvård, visade sig snart. Då det emellertid inom stiften framträdde

olika starkt, blev fördelningen på hela riket av stiftsadjunkterna

ganska ojämn. År 1931 bestredos sålunda ur nu ifrågavarande anslag kostnader

för anställande av en stiftsadjunkt i ett vart av Uppsala, Linköpings

och Härnösands stift, två stiftsadjunkter i vart och ett av Strängnäs, Växjö

och Visby stift samt tre stiftsadjunkter i Luleå stift och fyra i Lunds stift.

I Skara, Västerås, Göteborgs och Karlstads stift voro inga stiftsadjunkter

anställda. Nämnda år anvisades jämväl, i anledning av en av 1929 års

kyrkomöte gjord framställning, medel till anställande av biträdande stiftsadjunkter

i några stift. Dessa skulle huvudsakligen vara verksamma till förmån

för den värnpliktiga ungdomen samt stå till förfogande såväl för inom

vederbörande stift förefintliga truppförband som för idrottsliga sammanslutningar

och annan likartad ungdomsrörelse.

Av förarbetena till stadgandet i 1932 års kyrkofondslag, enligt vilket anslaget

utgör högst 300,000 kronor, framgår, bland annat, följande:

1931 års prästlönereglering ssakkunnig a föreslogo, att stadgandet skulle

erhålla följande lydelse: Anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja för

särskild kyrklig verksamhet inom riket, dock att för ändamålet icke under

något år må användas mer än sammanlagt 300,000 kronor.

Kammarkollegiet och statskontoret anförde i yttrande över sakkunnigförslaget,

att det föreslagna maximibeloppet, örn vars beräkning inga uppgifter

förelåge, syntes opåkallat högt. För budgetåret 1930/1931 hade redovisats

en utgiftssumma av 92,033 kronor 92 öre. Emellertid hade tillkommit

ett antal nya stiftsadjunkter. Ämbetsverken föreställde sig, att ett belopp

av 200,000 kronor måste anses fullt tillräckligt för det avsedda ändamålet.

Dåvarande departementschefen, statsrådet Städener, anförde (proposition

1932 nr 187, sid. 410—117): Anslaget har hittills i främsta rummet använts

att täcka utgifterna för stifts- och kontraktsadjunkternas verksamhet.

Enligt vad jag förut utvecklat, anser jag, att de utgifter för avlönande av

utlands- och sjömanspräster, vilka för närvarande täckas medelst anslag

å riksstaten, böra överflyttas å kyrkofondens stat. Dessa utgifter, vilka

uppgå till över 90,000 kronor årligen, torde lämpligen böra utgå av förevarande

anslag. Anslagets högsta belopp har i anledning av nu nämnda nya

användning av anslaget satts 100,000 kronor högre än i de sakkunnigas

förslag.---Att, såsom kammarkollegiet och statskontoret förordat.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. I sami. Nr 2//2. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. May.ts -proposition Nr 242.

sätta maximum för anslaget lägre än de sakkunniga föreslagit, skulle enligt

min mening vara att alltför snävt begränsa utgifterna för här åsyftade ända - mål. Sammanhållas utgifterna för avlönandet av stifts- och kontraktsadjunkterna,

kostnaderna för utlands- och sjömansprästerna samt den

nödiga medelsåtgången framdeles för oavvisliga behov av liknande slag,

torde det i lagförslaget av mig nämnda maximum för anslaget få anses vara

en snarast ganska trång ram för den åsyftade kyrkliga verksamheten.

I enlighet härmed föreslog departementschefen följande formulering av

stadgandet: 5) Anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja prästman

för särskild prästerlig tjänstgöring, dock att för ändamålet icke under något

är må användas mer än 400,000 kronor.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet yttrade: Utskottet finner

icke tillräckliga skäl föreligga att överföra anslaget för utlandsprästernas

avlöning från riksstatens åttonde huvudtitel till kyrkofonden. Anslaget

under förevarande punkt 5) skall sålunda enligt utskottets förslag endast

avse ersättning åt prästman för särskild tjänstgöring inom riket. Då utgifterna

för utlandsprästerna uppgå till inemot 100,000 kronor årligen,

synes det i propositionen föreslagna maximibeloppet 400,000 kronor böra

sänkas till 300,000 kronor.

Riksdagens beslut fattades härefter i enlighet med utskottets förslag.

På grund av det hastigt växande behovet av stiftsadjunkter blev det till

300,000 kronor maximerade anslaget snart utnyttjat så långt som det, meri

beaktande av kravet på säkerhetsmarginal, lät sig göra. Av en i kammarkollegiet

upprättad tablå, utvisande förhållandet i september 1934, framgår,

att i riket voro verksamma 7 kontraktsadjunkter, 22 stiftsadjunkter

och 17 biträdande stiftsadjunkter samt att den årliga kostnaden härför uppgick

till omkring 288,000 kronor, varav kostnaden för kontraktsadjunkterna,

vilka alla tjänstgjorde inom Luleå stift, utgjorde omkring 70,000

kronor. Samtliga förordnanden gällde för tid till och med den 30 april 1935.

1934- års biskopsmöte uppmärksammade anslagets otillräcklighet och

hemställde i en underdånig skrivelse den 18 augusti 1934, att kostnaden för

kontraktsadjunkternas anställande ej längre måtte bestridas ur anslaget

utan att detta måtte helt användas till arvoden åt stiftsadjunkter och biträdande

stiftsadjunkter. Kontraktsadjunkterna skulle enligt biskopsmötets

förslag i stället inbegripas under stadgandena rörande pastoratsadjunkts avlöning,

för vilket ändamål enligt biskopsmötets förslag ett tillägg borde

göras till bestämmelserna i § 14 mom. 1 prästlöneregleringslagen.

Samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium förklarade i infordrade

yttranden över biskopsmötets framställning antingen att de tillstyrkte

densamma eller att de ej hade något att erinra däremot.

Kammarkollegiet och statskontoret anförde i gemensamt utlåtande den

1 oktober 1934 bland annat, att man givetvis kunde göra gällande, att behovet

av nya stiftsadjunkter i vissa stift vore oundgängligt, men ämbetsverken

föreställde sig, att genom jämkning av antalet befattningar stiften

emellan landets behov av särskild prästerlig tjänstgöring av nu ifrågavarande

art kunde i tillfredsställande grad tillgodoses utan höjning av det

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

för närvarande till buds stående beloppet. Ämbetsverken hemställde, att

biskopsmötets framställning icke måtte föranleda vidare åtgärd. Ämbetsverken

anförde vidare följande: I detta sammanhang tillåta sig ämbetsverken

fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att biträdande stiftsadjunkterna,

som tillhopa draga en kostnad av cirka 22,000 kronor, till

övervägande antalet äro ordinarie tjänstinnehavare, en anordning som

ämbetsverken i princip icke finna tilltalande. Man torde få utgå ifrån att

ordinarie prästmän, därest den kyrkliga organisationen tillfredsställande

fungerar, äro så upptagna av sina ordinarie tjänster att någon avsevärd tid

knappast må bliva över för uppdrag av ifrågavarande art, vilka i väsentlig

grad avse att utfylla, vad de ordinarie ej medhinna. En sådan anordning

kolliderar även med de kyrkliga menigheternas rätt, då därigenom bisysslan

lätt kan övergå till att bliva vederbörande befattningshavares huvudintresse.

Vid sådant förhållande torde enligt ämbetsverkens mening de flesta

av de biträdande stiftsadjunktsbefattningarna kunna indragas, varigenom

ekonomisk möjlighet vinnes att i stift, där så oundgängligen erfordras, nvinrätta

en eller annan stiftsadjunktsbefattning.

Chefen för kollegiet generaldirektören Berglöf anförde härjämte, att han,

i fråga örn de uppgifter, som plägat åläggas stiftsadjunkter med avseende

a religionsvården vid armén, ville i motsvarande delar åberopa den särskilda

mening, som av honom anförts vid ämbetsverkens utlåtande den 15

maj 1931 i anledning av en framställning av 1929 års kyrkomöte rörande

beredande av medel ur kyrkofonden för utövande av andlig vård vid krigsmakten.

Ur Berglöfs sistberörda yttrande må här anföras följande: Kungl.

Maj:ts förslag till 1925 års riksdag rörande indragning av anslaget för andlig

vård vid armén grundades därpå, att de religiösa behoven hos den militära

personalen och de värnpliktiga, med truppförbandens förläggning till

städerna, ansåges kunna tillgodoses på annat sätt. Såvitt jag kan finna,

torde härmed hava avsetts ej blott de eventuellt större möjligheterna till

pastoralvård, som må förefinnas i en stadsförsamling i förhållande till en

landsförsamling, utan törhända i minst lika hög grad de andra förutsättningar,

som en stad plägar kunna erbjuda för tillfredsställande av olika

religiösa och etiska behov och intressen. Kungl. Maj:ts förslag har säkerligen

icke byggt därpå, att medel ur kyrkofonden skulle ställas till förfogande

för en eventuell förstärkning av de prästerliga krafterna i pastorat,

där militärförläggning förekomme, vilket så mycket mindre kan hava

varit fallet som för såväl landsförsamling som stadsförsamling gälla samma

förutsättningar att enligt 6 § 8 mom. kyrkofond slagen erhålla anslag ur

kyrkofonden. Att ur nämnda förslag motivera en dylik åtgärd torde i övrigt

icke kunna ske av den grund, att förslaget icke vann riksdagens bifall,

utan riksdagen ansåg behövligt att genom särskilt anslag säkerställa av

riksdagen såsom nödiga ansedda åtgärder för den andliga vården vid armén.

—- —- — Skall genom allmänna medel utöver statsanslaget en utvidgning ske

av de åtgärder för andlig vård vid armén, till vilka riksdagen beräknat anslag,

torde därförinnan riksdagen böra lämnas tillfälle att yttra sig, till undvikande

jämväl därav att en dylik utvidgning må framstå såsom ett kringgående

av riksdagens beslut.

I en vid M3Jj. års kyrkomöte väckt motion hemställde biskopen E. Billing,

att kyrkomötet mätte antaga ett förslag till ändring av ifrågavarande

.st adgande i kyrkofondslagen, varigenom anslagets maximering bort fidie.

Maximeringsbestämmelsen åstadkomme nämligen enligt motionärens me
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

ning, att anslagskraven i många fall onödigtvis stabiliserades. Det vore vid

den särskilda prästerliga tjänstgöringen i vass män fråga om tillfälliga och

övergående arbetsuppgifter. Därför kunde anslagsbehoven skifta år från år

och det vore, örn verkligen de föreliggande behoven ensamt finge vara utslagsgivande,

på intet sätt självklart, att en fortskridande höjning i fråga

örn de begärda anslagen skulle äga rum.

Kyrkolag sutskottet tillstyrkte ändringen i enlighet med motionen. Utskottet

anförde bland annat: Enligt vad utskottet har sig bekant hava från

ett flertal av stiften inkommit sakligt sett mycket välmotiverade framställningar

att få anställa ytterligare stiftsadjunkter. På grund av den

ifrågavarande maximeringen av anslaget har Kungl. Maj:t emellertid nödgats

avvisa framställningarna. Enligt utskottets åsikt är detta förhållande

synnerligen beklagansvärt. Utskottet anser det därför vara angeläget att

åtgärder vidtagas i den av motionären utpekade riktningen.

Det behov av nya stiftsadjunkter, som för närvarande förefinnes och vilket,

så långt som utskottet kan överblicka den sannolika framtida utvecklingen,

icke lärer komma att i väsentlig grad ökas, uppgår till ett tiotal

stiftsadjunkter och ungefär lika många biträdande stiftsadjunkter. Den

härför erforderliga kostnadsökningen torde icke mycket överstiga 100,000

kronor årligen. Det kunde därför sättas i fråga, huruvida man icke nu borde

inskränka sig till att begära höjning av maximum för anslaget från nuvarande

300,000 kronor till 400,000 eller 450,000 kronor. I likhet med motionären

anser utskottet det emellertid vara riktigast, att maximeringsbestämmelsen

helt får utgå. Då det är lagt i Kungl. Maj:ts hand att pröva behovet

i varje särskilt fall av de stiftsadjunktsbefattningar, varom stiftsstyrelserna

göra framställning, samt man kan taga för givet, att Kungl. Majit

vid sin prövning beaktar intresset av att den allmänna kyrkoavgiften icke

på ett oskäligt sätt stegras, torde några betänkligheter av ekonomisk art

icke kunna anföras häremot. Ur principiell synpunkt åter bör beaktas att,

såsom motionären erinrat, syftet med upptagandet i kyrkofondslagen av

denna anslagspost är att tillföra den kyrkliga organisationen en större anpassningsförmåga

med hänsyn till skiftande förhållanden ävensom att det

för vinnande av detta syfte är av vikt att största möjliga rörelsefrihet lämnas

ifråga om disponerandet över anslaget. Anslagsposten representerar

den kyrkliga organisationens mest dynamiska element och bör därför icke

i något avseende vara statisk.

Kyrkomötet anmälde i skrivelse den 3 december 1934, nr 32, att mötet

för sin del antagit den föreslagna lagändringen, enligt vilken 6 § 5) kyrkofondslagen

skulle få följande lydelse: anslag, som Konungen må finna skäligt

bevilja prästman för särskild prästerlig tjänstgöring inom riket.

Kammarkollegiet och statskontoret hemställde i anledning av kyrkomötets

framställning, under åberopande av ämbetsverkens förenämnda den

1 oktober 1934 avgivna utlåtande, att kyrkomötets framställning icke

måtte föranleda vidare åtgärd.

Genom särskilda beslut den 30 mars och den 20 december 1935 har

Kungl. Majit för tiden intill den 1 april 1937 medgivit anställande på kyrkofondens

bekostnad av följande antal stiftsadjunkter inom nedannämnda

stift: Uppsala stift 3, Linköpings stift 2, Skara stift 2, Strängnäs stift 2,

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Västerås stift 1, Växjö stift 2, Lunds stift 4, Göteborgs stift 2, Karlstads

stift 1, Härnösands stift 2, Luleå stift 3 och Visby stift 1, tillsammans 25

stycken. Vidare har genom nådigt beslut den 20 december 1935 medgivits

fortsatt anställande för tiden intill den 1 april 1937 av sju kontraktsadjunkter

inom Luleå stift. Däremot hava inga anslag beviljats till anställande av

biträdande stiftsadjunkter. Den härigenom uppkomna besparingen jämte

förut odisponerad del av anslaget har möjliggjort anställandet av dels här

angivna större antal prästmän — för stiftsadjunkternas vidkommande innebärande

en ökning med tre — dels ock ytterligare en stiftsadjunkt i Västerås

stift för tiden den 1 maj 1936—den 31 mars 1937.

1935 års biskopsmöte har i en underdånig skrivelse den 7 augusti 1935

anfört huvudsakligen följande: Vid den nya fördelning de olika stiften

emellan av anslaget till särskild prästerlig tjänstgöring, vilken av Kungl.

Majit vidtagits under år 1935, med giltighetstid från och med den 1 maj

1935, hade otillräckligheten av det för närvarande disponibla beloppet ånyo

på ett synnerligen kännbart sätt framträtt. På grund härav hade biskopsmötet

icke ansett sig kunna underlåta att på nytt i underdånighet fästa

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på den synnerliga önskvärdheten av att en

höjning av anslaget snarast möjligt måtte komma till stånd. Med hänsyn

till det syfte, som detta anslag vore avsett att tjäna, syntes det visserligen

biskopsmötet, som i detta hänseende kunde hänvisa till vad i 1934 års

kyrkomötes ovannämnda skrivelse anförts, vara det principiellt riktigaste,

att begränsningen av anslaget till ett visst fixerat maximibelopp finge, i

återgång till stadgandets tidigare lydelse, helt utgå. För den händelse emellertid

betänkligheter skulle anses föreligga mot att nu företaga en dylik

mera ingripande ändring och icke heller den av biskopsmötet tidigare föreslagna

utvägen skulle finnas framkomlig, hemställde biskopsmötet, att

Kungl. Majit snarast möjligt täcktes för riksdag och kyrkomöte framlägga

förslag till sådan ändring av den ifrågavarande bestämmelsen, att det däri

angivna maximibeloppet höjdes från 300,000 kronor till 400,000 kronor.

Av de sjutton biträdande stiftsadjunkter, vilkas verksamhet intill utgången

av april 1935 bekostades genom anslag av kyrkofonden, voro nio

ordinarie församlingspräster, två ordinarie folkskolinspektörer, en ordinarie

lektor, en f. d. folkskolinspektör och fyra extra ordinarie prästmän. Av de

sistnämnda voro en ständig adjunkt, två personliga adjunkter åt kyrkoherdar

samt en av särskilda donationsmedel avlönad prästman. Som ovan

nämnts voro de biträdande stiftsadjunkterna i regel huvudsakligen verksamma

till förmån för den värnpliktiga ungdomen inom vederbörande stift.

Anslagen till dessa prästmän utgjorde i medeltal cirka 1,300 kronor.

I de framställningar, som lago till grund för Kungl. Majits förut omförmälda

beslut den 30 mars 1935 örn fortsatt anställande av stiftsadjunkter,

hade vederbörande domkapitel begärt fortsatt utgående av anslag jämväl

för de biträdande stiftsadjunkterna. Vid ärendets föredragning flir Kungl.

Majit anslöt jag mig emellertid till de synpunkter, som i ovan citerade

delar av generaldirektören Berglöth förberörda yttrande av den 15 maj

Departe
mentschefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. May.ts ''proposition Nr 242.

1931 framförts mot anlitande av kyrkofonden för ifrågavarande ändamål.

Såväl 1934 års kyrkomöte som rikets biskopar hava i sina framställningar,

för vilka ovan redogjorts, tydligen räknat med ett fortsatt anlitande av

anslaget för anställande av biträdande stiftsadjunkter, varjämte domkapitlet

i Lund i en till chefen för ecklesiastikdepartementet avlåten skrivelse

anhållit örn erforderlig utredning i ärendet och vidtagande av sådana åtgärder,

som möjliggjorde ett fortsatt anställande av biträdande stiftsadjunkter.

Då jag anser mig böra vidbliva den ståndpunkt, jag i denna

fråga tidigare intagit, och med hänsyn jämväl till de principiella invändningar,

som av kammarkollegiet och statskontoret anförts mot ordinarie

prästmäns användande för ifrågavarande uppdrag, saknar jag anledning

föreslå fortsatt anslag till biträdande stiftsadjunkter.

Däremot synes böra beaktas vad kyrkomötet och biskopsmötet i övrigt

anfört rörande nödvändigheten av en anslagsökning. Enligt vad som framgår

av de redogörelser, vederbörande domkapitel lämnat, hava stiftsadjunkterna

utfört ett betydelsefullt arbete, som emellertid medelst en ökning av

inslaget, som är jämförelsevis obetydlig i förhållande till omkostnaderna

för den kyrkliga organisationen i övrigt, kunde göras avsevärt mycket

effektivare. Den gällande maximeringen av anslaget har verkat i hög grad

hämmande. Vissa stift ha blivit styvmoderligt behandlade i förhållande till

andra stift — detta i allmänhet beroende på att anslagsbehovet för samtliga

stift icke från början, såsom önskligt varit, blivit i ett sammanhang

bedömt. Men även de mera gynnade stiften hava med hänsyn till den gällande

anslagsbegränsningen nödgats inskränka sina anspråk, och i en del

fall hava framställningar om anslag även för mycket behjärtansvärda ändamål

måst på grund av bristande medel avslås.

I likhet med biskopsmötet finner jag fördenskull ett årligt maximibelopp

av 400,000 kronor vara väl avvägt. För tillgodoseende av förevarande anslagsbehov

föreslår jag ändring av stadgandet under ifrågavarande punkt

i kyrkofondslagen.

Anslag ur kyrkofonden för bestridande av vissa för domkapitlens

verksamhet motsedda kostnader.

I mitt förut denna dag anmälda förslag till lag om domkapitel, varöver

Kungl. Maj:t beslutat inhämta lagrådets yttrande, är förutsatt, att vissa

kostnader för domkapitlens verksamhet efter den tilltänkta omorganisationen

skola bestridas av kyrkofondens medel. På sätt jag i min redogörelse

för nämnda lagförslag angivit avse dessa kostnader — i 11 § i lagförslaget

omförmälda — ersättningar till ledamöter i kapitlen ävensom till sakkunnig

eller utredningsman, som av kapitlen för givna fall förordnas.

Det för här berörda ersättningar behövliga årliga anslaget har beräknats

till 64,500 kronor.

För de skäl, som varit bestämmande för mitt förslag om detta anslags

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gäldande ur kyrkofonden, har jag förut — vid behandlingen av förslaget

till lag om domkapitel — närmare redogjort. I det av kammarrådet Wohlin

uppgjorda förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen om

kyrkofond har jag låtit, i sistnämnda paragraf, infoga ett stadgande rörande

nu ifrågakomma anslagspost.

Anslag till extra utgifter för kyrkliga ändamål.

I en till mig överlämnad promemoria har kammarrådet Wohlin anfört,

bland annat:

Utöver de i 6 § lagen örn kyrkofond för närvarande särskilt reglerade

utgifterna från kyrkofonden förekomma även utgifter till bestridande av

kostnader för andra i 1 § samma lag avsedda kyrkliga ändamål. Framställningar

om bidrag till täckande av dylika kostnader hava i brist på

medel ofta måst lämnas utan bifall. Dock hava medel för sådant ändamål

emellanåt blivit av Kungl. Majit anvisade från åttonde huvudtitelns reservationsanslag

för extra utgifter. Så har exempelvis från nämnda anslag

beviljats bidrag

under år 1926

med 100 kronor till inhägnad kring svenska församlingens i Reval

kyrkogård

» 2,000 » till allmänna svenska prästföreningen för dess möte i

Örebro 1926

» 215 » till underhåll av protestantisk kyrkogård i Konstan
tinopel
-

under år 1927

med 1,400 kronor till reseunderstöd åt kyrkomusiker till utställning i

Frankfurt arn Main

till reseunderstöd till möte för troslära och kyrkoförfattning

i Lausanne

till 6:e allmänna svenska kyrkosångarmötet i Linköping

1927

till allmänna svenska prästföreningen för prästmöte

till ersättning för uppehållande av en ständig adjunktsbefattning

i Torstuna pastorat

» 1,600 »

» 1,500 »

» 2,000 »

» 1,172: 38 »

under år 1928

med 3,000 kronor

» 3,000 »

» 400 »

» 1,000 »

till kurs för utbildande av kyrkomusiker

till allmänna svenska prästföreningen för dess möte i

Uppsala

till Sveriges representerande vid en av svenska församlingen

i London anordnad minnesfest

till utgivande av en handbok örn kyrkogårdars anläggande

och skötsel

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

under år 1929

med 3,000 kronor till kurs för utbildande av kyrkomusiker

» 2,000 » till allmänna svenska prästföreningen för deltagande i

2:a lutherska världskonventet i Köpenhamn och Lund

år 1929

» 400 » till Sura kyrkoarkiv

under år 1930

med 1,000 kronor till Ansgarsminnets firande

» 2,000 » till 2:a allmänna svenska kyrkosångshögtiden i Örebro

» 2,000 » till 3:e nordiska prästmötet i Nidaros

» 400 » till Sura kyrkoarkiv

under år 1932

med 400 kronor till Sura kyrkoarkiv

» 2,000 » till täckande av förskott för uppförande av prästgårds
byggnad

i Karesuando

under år 1933

med 2,000 kronor till allmänna svenska prästföreningens möte i Hälsingfors
»

3,000 » till restaurering av Skörstorps kyrka

» 400 » till Sura kyrkoarkiv.

Här ovan exemplifierade liksom även andra liknande utgiftsposter torde

-— såsom nära sammanhörande med kostnaderna för den kyrkliga organisationen

i allmänhet — vara av den natur, att desamma med hänsyn till

kyrkofondens ställning och uppgift inom den kyrkliga förvaltningen skäligen

böra bestridas av nämnda fond. Bärande skäl synas föreligga för vidtagande

av sådan ändring i lagen örn kyrkofond, att av kyrkofonden finge utgöras

ett särskilt anslag — intill ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor för år

— varav enligt Kungl. Maj:ts bestämmande kunde bestridas dylika extra

utgifter för kyrkliga ändamål. Till belysning av den här ifrågasatta utgiftspostens

betydelse för kyrkofonden må erinras om, att fondens årliga omslutning

uppgår till 12 ä 13 miljoner kronor samt att utdebiteringen av allmän

kyrkoavgift för balansering av kyrkofondens inkomster och utgifter för

närvarande efter 1 öre per skattekrona motsvarar en årlig inkomst för

kyrkofonden av cirka 430,000 kronor. I

I denna fråga har statskontoret den 14 januari 1936 avgivit yttrande och

därvid anfört, bland annat, följande.

Under förutsättning att — såsom fallet är beträffande flertalet av de

ovan exemplifierade utgifterna — de medelsanvisningar, som, enligt vad

nu föreslås, skulle kunna medgivas från fonden, uteslutande komma att

avse ändamål av betydelse för kyrkan och den kyrkliga organisationen vill

statskontoret, med beaktande jämväl av kyrkofondens stora omslutning,

icke motsätta sig, att något anslag till utgifter av ifrågavarande slag beräknas

å fonden. Ämbetsverket anser sig dock böra ifrågasätta, huruvida

icke, med hänsyn jämväl till den starka begränsning, som anses böra iakttagas

vid bestämmandet av storleken av de under de olika huvudtitlarna

uppförda reservationsanslagen till extra utgifter, det nu föreslagna anslagsbeloppet

bör nedsättas, förslagsvis till högst 15,000 kronor.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Jag finner det synnerligen angeläget, att ett anslag av förevarande art

ställes till Kungl. Maj:ts förfogande. Det synes vara i sin ordning, att utgifter

av den art, varom här är fråga, icke bestridas å riksstaten. För det

därå till departementets förfogande upptagna reservationsanslaget för

extra utgifter skulle en överflyttning å kyrkofonden av här avsedda, hittills

från sistnämnda anslag tillgodosedda utgifter därjämte komma att

innebära en välbehövlig avlastning. I betraktande av kyrkofondens ställning,

så långt denna för närvarande låter sig bedöma, lär en merutgift för

fonden av den storleksordning, som här är i fråga, icke behöva ingiva någon

betänklighet. Med hänsyn till de behov, som med det ifrågasatta anslaget

skola tillgodoses, anser jag detsamma icke böra nedsättas under det av

Wohlin föreslagna beloppet, eller 25,000 kronor.

Den för ändamålet erforderliga bestämmelsen i kyrkofondslagen torde

böra däri införas genom ett tillägg till 6 §.

Dispositionen av försäljningsmedel för viss kyrklig jord.

I härom avlåten skrivelse har kammarrådet Wohlin anfört:

Genom indragningen till kyrkofonden av avkomsten från biskopslönefastigheterna

samt biskopslöneregleringsfondens överförande till kyrkofonden

torde bestämmelserna i 6 § i kyrkliga försäljningslagen av den 4

januari 1927 behöva underkastas jämkning. Ifrågavarande paragraf synes

även av andra, med omläggningen av biskoparnas avlöningsförhållanden

icke sammanhängande skäl tarva viss ändring.

Till belysning av de grunder, på vilka föreskrifterna i lagrummet vila,

får jag till en början bringa i erinran följande.

I sin ursprungliga lydelse upptog lagrummet följande bestämmelser:

»Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum

av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9 december

1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden,

skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas till

vederbörande fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts,

sådan mellangift eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det

ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt

är stadgat eller av Konungen förordnas.»

Enligt propositionen nr 197 till 1926 års riksdag motiverades bestämmelserna

i här återgivna lagrum sålunda: »Paragrafen upptager vissa allmänna

bestämmelser rörande dispositionen av medel, som inflyta vid utbyte

eller försäljning av kyrklig jord. I sak innebära dessa bestämmelser

ingen avvikelse från vad redan för närvarande får anses gälla jämlikt meddelade

författaingsföreskrifter samt allmänt följd praxis. För prästbostiillcnas

vidkommande gäller härom för närvarande dels stadgandet i 62 §

andra stycket i ecklesiastik boställsordning, dels bestämmelsen i 19 § 3:o)

i prästlöneregleringslagen.

Det förstnämnda stadgandet lyder som följer: Giver Konungen tillstånd

till utbyte eller försäljning, ankomme ock pil Konungens prövning, huru
-

Departe
mentschefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

vida i anseende därtill, att boställets avkomst helt eller delvis ingått till

kyrkofonden, för detsamma betingad mellanavgift eller köpeskilling eller

någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.

En viss oklarhet vidlåder onekligen det här återgivna stadgandet. Dess

innebörd torde likväl, såsom en närmare undersökning av stadgandets tillkomst

med tämlig säkerhet giver vid handen, få anses inskränka sig till

regeln, att köpeskilling eller mellanavgift för sådant boställe, som avses

i 3 § tredje punkten i kyrkofondslagen, skall tillföras nämnda fond.

Beträffande det stora flertalet prästboställen gäller jämlikt 19 § 3:o) i

prästlöneregleringslagen, att räntan å medel, som erhållits för försålt boställe

eller del därav, skall användas till avlöning av prästerskapet i det

pastorat, inom vilket bostället är beläget. Undantag från denna regel utgöra,

förutom de nyssnänmda i 3 § tredje punkten i kyrkofondslagen omförmälda

boställena, endast sådana, vilkas avkomst skall enligt 7 § i prästlöneregleringslagen

tillkomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller

enligt bestämmelse i donationsbrev angående bostället, tillfalla änka. Vidkommande

såväl dessa sistnämnda boställen som oek all övrig kyrklig jord,

rörande vilken uttryckliga författningsbestämmelser härutinnan icke finnas

meddelade, gäller den i sakens natur grundade regeln, att räntan å

medel, som influtit vid försäljning av fastigheten eller del därav, skall disponeras

för samma ändamål, vartill fastighetens avkomst är anslagen.

I analogi med motsvarande föreskrift rörande de boställen, vilkas avkomst

ingår till kyrkofonden, torde beträffande de till biskopslöneregleringsfonden

indragna fastigheterna böra uttryckligen stadgas, att försäljningsmedel

för sådan fastighet eller del därav skola inlevereras till sistnämnda fond.

I detta sammanhang må erinras, att spörsmålet om den ändamålsenligaste

dispositionen av medel, som inflyta vid försäljning av kyrklig jord,

enkannerligen prästlönejord, innefattar ett problem av nog så stor räckvidd.

Mot det härutinnan nu såsom regel tillämpade tillvägagångssättet

att i speciella fonder uppsamla dylika försäljningsmedel utan att träffa

anstalt för deras återplacering i en värdebeständigare valuta än penningar

kan givetvis riktas befogade anmärkningar. Så länge försäljning av kyrklig

jord äger rum endast i strängt begränsade undantagsfall, framstår väl här

åsyftad olägenhet mindre starkt. Men i den mån man skrider till en omläggning

av den kyrkliga jordens disposition därhän, att försäljning blir en

allmännare anlitad åtgärd, inställer sig oförnekligen behovet av ett rationellare

förfaringssätt. Under diskussionen rörande detta spörsmål har vad

angår prästlönejorden framförts tanken att inom kyrkofonden särskilt bokföra

medel av ifrågavarande slag för att användas för inköp av större sammanhängande

skogskomplex. Denna anordning skulle sålunda för prästlönejordens

vidkommande innebära en motsvarighet till det tillvägagångssätt,

som enligt gällande bestämmelser äger rum beträffande kronodomänerna.

Då genom de nu ifrågasatta bestämmelserna om friköp av lägenheter

å kyrklig jord försäljning av sådan jord tvivelsutan skulle komma att taga

allmännare omfattning, hade väl varit önskvärt att det ovan antydda spörsmålet

hade kunnat upptagas till ett samtidigt övervägande. Lösningen avsagda

fråga griper emellertid djupt in i grunderna för den gällande prästerliga

lönelagstiftningen och lärer fördenskull icke vara möjligt att upptaga

denna fråga annat än i sammanhang med en allmän revision av berörda lagstiftning.

»

I samband med tillkomsten av 1932 års ecklesiastika boställsordning

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

företogs viss omarbetning av bestämmelserna i 2 § i kyrkliga försäljningslagen

i huvudsakligt syfte att vidga de förutsättningar, varunder medgivande

till försäljning eller utbyte av kyrklig jord, särskilt för jordsociala

ändamål, må lämnas. I sammanhang härmed infogades i 6 § — såsom ett

andra stycke — ett stadgande av följande lydelse: »Sker utbyte eller försäljning

av prästboställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat,

skall den behållna mellanavgiften eller köpeskillingen, där ej Konungen

annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för

pastoratet».

Till motivering av det sålunda i paragrafen inskjutna stadgandet anfördes

(se proposition nr 187/1932 sid. 292) följande: »Hittills hava frågor örn

disposition av köpeskillingsmedel för kyrklig jord avgjorts av kammarkollegiet,

där ej Kungl. Maj:t för visst fall i sammanhang med meddelande

av tillstånd tili försäljning lämnat föreskrifter i ämnet. Kammarkollegiets

beslut hava, då fråga varit om pastorats prästlönejord, alltid gått ut på, att

köpeskillingen skolat fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång i pastoratet.

De sakkunniga hava funnit det mera praktiskt att intaga föreskrift

härom i lagen, varigenom ett omständligt administrativt förfarande undgås.

Förbehåll om Kungl. Maj:ts rätt att för visst fall föreskriva annan

användning av medlen har emellertid bibehållits i förslaget. Med föreskriften

avses ej, att varje köpeskilling skall utgöra en särskild fond, utan flera

köpeskillingar kunna sammanföras till en gemensam fond, åtminstone om

de härröra från samma boställe.»

De i lag meddelade föreskrifterna i avseende å dispositionen av köpeskilling

för kyrklig jord eller för mellangift vid utbyte av sådan jord innefatta

sålunda för närvarande följande allmänna regler:

A. Beträffande prästboställe, vars avkomst ingår till kyrkofonden (allmänt

kyrkohemman): köpeskilling eller mellangift, som här avses, skall

överlämnas till kyrkofonden.

B. Beträffande prästboställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat:

Kungl. Majit skall äga förordna om dispositionen av medel av ifrågavarande

slag. Meddelas ej av Kungl. Majit särskild föreskrift i avseende å

medlens disposition, skola desamma fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång

för pastoratet.

C. Beträffande boställe, vars ankomst ingår till biskopslöneregleringsfonden:

köpeskillingen eller mellangiften skall överlämnas till denna fond.

I). Beträffande annan kyrklig jord än den som under A—C angivits

(prästgård, annat biskopsboställe än som under C avses, boställen anslagna

för domkyrkosysslomäns och klockares avlöning samt fastigheter, sorn. besittas

av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet): om dispositionen

av ifrågavarande slag av medel skall gälla »vad särskilt är stadgat»

eller vad av Kungl. Majit förordnas. Med här åberopade särskilda stadgande

avses bestämmelsen i 2 § 3:o d) i gällande instruktion för stiftsnämnderna.

T detta sammanhang må erinras örn att vissa bestämmelser rörande dispositionen

av medel, som influtit vid expropriation av mark tillhörande

prästgård eller löneboställe, ävensom beträffande placering av prästlönefonder

finnas meddelade i 22 § lagen örn reglering av prästerskapets avlöning.

Varder det framlagda förslaget till omläggning av biskoparnas avlöningsförhållanden

genomfört, kommer, såsom ovan berörts, biskopslönercgle
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

ringsfonden att överföras till kyrkofonden samt avkomsten av biskopslönefastigheterna

-—■ sålunda såväl de, vilkas avkomst nu ingår till biskopslöneregleringsfonden

och Lunds biskopslönemedels besparingsfond som ock de,

vilka för närvarande äro disponerade såsom avlöningstillgångar vid viss

biskopstjänst — att omedelbart tillföras kyrkofonden. Skulle man vid den

under angiven förutsättning erforderliga omredigeringen av 6 § i kyrkliga

försäljningslagen följa den gällande regleringen i detta lagrum i övrigt,

borde sålunda stadgas, att mellangift eller köpeskilling vid utbyte, respektive

försäljning av biskopslönefastighet skall — i likhet med vad för allmänna

kyrkohemman är föreskrivet — överlämnas till kyrkofonden. En

ovillkorlig bestämmelse av angiven innebörd torde emellertid icke vara

ändamålsenlig. Bärande skäl torde i stället föreligga att i detta sammanhang

åvägabringa en jämkning av det i förevarande hänseende gällande

stadgandet beträffande de allmänna kyrkohemmanen. Till sakens belysning

får jag bringa i erinran följande.

Alltsedan spörsmålet uppkommit örn ett underlättande av försäljning av

kyrklig jord, har i skilda sammanhang dryftats frågan örn främjande av en

ordning, varigenom köpeskillingsmedel, som inflöte vid sådana föryttringar,

kunde äterplaceras i fast egendom eller annan värdebeständig valuta. En

ingående redogörelse för detta spörsmål och förutsättningarna för dess

generella lösning lämnas av 192T års prästlöneregleringssakkunniga och

återfinnes i dessa sakkunnigas betänkande sid. 2T2—281 (statens offentliga

utredningar 1929:39). Upprepade framställningar i omförmälda fråga, vid

vars behandling företrädesvis tagits sikte på prästboställena, hava ock

gjorts av riksdagen, som senast i skrivelse den 11 juni 1932 (nr 361) hemställt,

att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning och för riksdagen

framlägga förslag angående placering av prästlönefonder i fast egendom,

företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig valuta. På sätt de

nyssnämnda sakkunnigas utredning giver vid handen, är det problem, som

här möter, av särdeles svårlöst beskaffenhet, och kammarkollegiet, som anbefallts

verkställa den av riksdagen begärda förnyade utredningen, har ej

heller till dato varit i tillfälle att föra den till slut.

Vad de pastoratsförvaltade prästboställena beträffar är emellertid att

uppmärksamma, att den ifrågavarande 6 § i kyrkliga försäljningslagen likvisst

inrymmer åt Kungl. Majit befogenheten att förordna om disposition

av köpeskilling för sådant boställe. Med stadgandet har ock åsyftats, att

Kungl. Majit skulle kunna, där förutsättningarna vore därför i övrigt för

handen, förordna örn inköp av annan boställsegendom i den försåldas stiille.

Sådant förordnande har även — oaktat de svårigheter i såväl praktiskt som

formellt hänseende, som härvid mota, — blivit av Kungl. Majit i enstaka

fall meddelat. Ett generellt uppordnande av den angelägenhet det här gäller

torde åter, såvitt angår de pastoratsförvaltade prästboställena, svårligen

kunna åvägabringas utan ett djupare ingrepp i den gällande lagstiftningen

på förevarande område. För detta spörsmåls generella lösning synes

man sålunda i första hand hava att avvakta de förslag, vari den ät kammarkollegiet

uppdragna utredningen kan komma att resultera,

Vad emellertid angår de allmänna kyrkohemmanen skulle en åt erplacering

av inflytande köpeskillingsmedel genom förvärv av annan fast egendom

vara, med hänsyn till dessa fastigheters rättsliga ställning, väsentligen

liittare att genomföra. Detsamma skulle gälla biskopslönef a stigh eterna,

därest dessa, såsom föreslaget är, komme att erhålla en likartad disposition

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

och förvaltning som den, vilken är föreskriven för de allmänna kyrkohemmanen.

Det synes i betraktande härav saknas skäl att för dispositionen av

köpeskillingsmedel frän fastigheter, hörande till nu nämnda grupper av

kyrklig jord meddela en tvingande lagbestämmelse om sådana medels inleverering

till kyrkofonden, varigenom medlens användning för ett nyförvärv

av annan fastighet —- med mindre särskilt medgivande till åtgärden

bleve lämnat av riksdag och kyrkomöte — omöjliggjordes. Då 6 § i kyrkliga

försäljningslagen bereder sådan möjlighet, när fråga är örn prästlöneboställe,

lär dylik möjlighet icke böra vara avskuren vid föryttring av kyrklig

jord, vars avkomst ingår till kyrkofonden.

Det här framförda spörsmålet äger ett icke blott teoretiskt intresse. Väl

torde de markförsäljningar från allmänna kyrkohemman och till biskopslöneregleringsfolldén

indragna fastigheter, vartill medgivande hittills lämnats,

hava varit begränsade till en del friköpslägenheter, för vilka löseskillingarna

icke uppgått till mera avsevärda belopp. Vad åter biskopsboställena

beträffar föreligger för närvarande för stiftsnämndens förberedande

behandling en ansökan örn förvärv för vederbörande landstings räkning

av betydande områden under biskopslönehemmanet Helgonagård i

Lund, områden, som saluvärderats till sammanlagt inemot en halv miljon

kronor. Det lärer, därest denna försäljning kommer till stånd, få anses vara

en angelägenhet av vikt, att spörsmålet om försäljningsmedlens disposition

pa rationellaste sätt må kunna av Kungl. Majit tagas upp till en efterföljande

prövning utan hinder av en lagbestämmelse av den innebörd, som

för närvarande gäller i avseende å de allmänna kyrkohemmanen.

En ytterligare omständighet påkallar i detta sammanhang uppmärksamhet.

Då medel utgörande köpeskilling för fast egendom tillförts kyrkofonden,

torde sådana medel hittills hava upptagits i fondens räkenskaper såsom

en inkomst bland andra, utan att medlens natur av kapitaltillgångar blivit

vare sig i fondräkenskaperna eller i den redogörelse för fondens ställning,

som av statskontoret årligen utgives av trycket, särskilt redovisad. Med

den rättsliga ställning, som kyrkofonden intog före den 1 maj 19313, hade

väl redovisningssättet härutinnan knappast någon reell betydelse. Med tillkomsten

åter av nu gällande lag om kyrkofond har denna redovisningsfråga

erhållit en väsentligen annan innebörd. Enligt av statsmakterna meddelade

direktiv skall sålunda numera eftersträvas, att kyrkofondens behållning

bibehålies vid ungefär det belopp, vartill denna uppgick vid nyssberörda

tidpunkt. Balansen härutinnan skall upprätthållas genom den årliga

utdebiteringen av allmän kyrkoavgift. Kyrkoavgiftens belopp fastställes

ater efter en sammanställning av fondens beräknelig^ inkomster och utgifter

för den avsedda utdebiteringsperioden, varvid till grund för inkomstberäkningen

i regel torde läggas de i fondredogörelsen lämnade uppgifterna

örn fondens inkomster under närmast tilländagångna räkenskapsår. Ingår

därvid t. ex. uti den i fondredogörelsen upptagna inkomsten av fast egendom

jämväl försäljningsmedel för sådan egendom, blir sålunda inkomstberäkningen,

da dylika medel givetvis icke utgöra inkomst i egentlig mening,

i större eller mindre grad förryckt. Sa länge dylika försäljningsmedel —

såsom fallet hittills torde hava varit vid de allmänna kyrkohemmanen

—- endast utgöras av sporadiskt inflytande löseskillingar för friköpslägenheter,

är visserligen den praktiska betydelsen av nu anmärkta förhållande

ringa. Annorlunda ställer sig tydligen saken, där köpeskillingar av den storleksordning,

som aktualiserats vid biskopslönehemmanet Ilelgonagård,

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

skulle komma att tillföras kyrkofonden. Den angelägenhet, som här förts

på tal, synes emellertid kunna på ett enkelt sätt tillrättaläggas, därest i

anslutning till kyrkofondens räkenskaper upplägges en specifikation, vari

fondens kapitalinkomster av ifrågavarande slag fortlöpande förtecknas.

Sådana inkomster torde därjämte lämpligen böra i den årliga redogörelsen

för fondens ställning upptagas under särskild rubrik.

Till sin här återgivna skrivelse i ämnet har Wohlin fogat ett förslag till

lag örn ändring av de ifrågavarande bestämmelserna i försäljningslagen,

vilket förslag torde såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende (Bil. I).

Över det av Wohlin framlagda förslaget hava utlåtanden avgivits av

kammarkollegiet och statskontoret.

Kammarkollegiet har ej haft något att erinra mot ändringsförslaget.

Av statskontoret har anförts:

Statskontoret vill erinra örn att i 8 kap. 1 § i reglemente för ecklesiastik

medelsförvaltning den 15 februari 1935 (nr 18) meddelats bestämmelser

i fråga örn placering av kyrkofonden tillhöriga medel. Något hinder för

Kungl. Majit att, därest så skulle finnas lämpligt, på annat sätt än i berörda

författningsrum föreskrivits, exempelvis genom beslut örn fastighetsinköp,

föranstalta om placering av kyrkofondens tillgångar torde emellertid

icke förefinnas. Den nu föreslagna omredigeringen av 6 § i kyrkliga försäljningslagen

i syfte att mellangifter eller köpeslullingsmedel, som inflyta

vid utbyten, respektive försäljningar av biskopslönefastigheter eller allmänna

kyrkohemman, skulle kunna återplaceras i annan fast egendom,

torde sålunda icke vara nödvändigt för vinnande av det avsedda syftet.

Med hänsyn till nuvarande ordning för redovisning av de fastigheter, vilkas

avkastning ingår till kyrkofonden, vill statskontoret dock icke motsätta

sig den föreslagna ändringen.

Statskontoret anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att det

knappast kan anses tillfredsställande att de fastigheter, vilkas avkastning

ingår till kyrkofonden, icke äro upptagna såsom tillgångar å fonden, och

vill giva uttryck åt den uppfattningen att frågan örn redovisning å fonden

av dessa fastigheter bör göras till föremål för övervägande. Statskontoret

vill erinra om att genom beslut av 1935 års riksdag inrättats en statens

allmänna fastighetsfond, å vilken fond de fastigheter, som stå under byggnadsstyrelsens

m. fl. myndigheters förvaltning, skola i rikshuvudboken

redovisas såsom tillgångar.

I anledning av vad i den remitterade framställningen anförts ifråga örn

redovisningen av till kyrkofonden inflytande mellangifter eller köpeskillingar,

vill statskontoret framhålla, att jämväl dylika »kapitalinkomster»

givetvis måste å fonden bokföras såsom inkomster. Vid de beräkningar,

som ligga till grund för fastställande av den allmänna kyrkoavgiften,

böra emellertid dessa belopp självfallet icke medräknas bland fondens

inkomster. Det torde kunna förutsättas, att kammarkollegiet och statskontoret

vid uppgörande av förslag till den allmänna kyrkoavgiftens storlek

i fortsättningen liksom hittills taga vederbörlig hänsyn till arten av de

inkomster, som redovisats å fonden.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Jag finner den av Wohlin föreslagna ändringen av bestämmelserna i förevarande

författningsrum påkallad. Den av statskontoret framförda meningen,

att det redan med gällande bestämmelser läge inom Kungl. Maj:ts

befogenhet att besluta örn inköp av fast egendom för placering av kyrkofondens

tillgångar, är icke obestridd. Jag vill allenast erinra, att samma

fråga redan tidigare dryftats samt att därvid kammarkollegiet, statskontoret

och domänstyrelsen i utlåtande till Kungl. Majit den 31 december

1919 samstämmigt hävdat den uppfattningen, att frågans lösning krävde

särskild reglering genom lag.

Vad statskontoret i övrigt i sitt förevarande utlåtande anfört har icke

omedelbar betydelse för den reglering, som nu föreslagits. Jag finner fördenskull

icke anledning att här ingå på de av ämbetsverket berörda redovisningsfrågorna.

Dessa frågor torde dock möjligtvis i annat sammanhang

böra bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Mot ändringsförslagets

avfattning har jag intet att erinra.

I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom ecklesiastikdepartementet

utarbetats förslag till dels ändrade bestämmelser för biskoparnas

avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda

medel, dels förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande

anslagna fastigheter, dels lag örn ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen

den 30 augusti 1932 (nr J/Ji) örn kyrkofond, dels ock lag erni ändrad lydelse

av 6 § lagen den b januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av

kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Förslagen torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet.1

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över sistnämnda

lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål

inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade författningsförslagen,

har här uteslutits.

Departe
mentschefen.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

145

Bil. A.

(åberopad sid. 37.)

Alternativ A

(de förefintliga avlöningstillgångarna bibehållas fortfarande i viss

utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna).

l:o.

Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen

ärkebiskopen.......

kronor

28,000

biskopen

i

Linköpings

stift.........................

20,000

»

Skara

» .........................

20,000

»

»

Strängnäs

» .........................

»

20,000

>/

»

Västerås

» .........................

»

20,000

»

»

Växjö

» .........................

»

20,000

»

»

Lunds

» .........................

»

23,500

»

»

Göteborgs

» .....................

»

21,500

»

»

Karlstads

» .............

20,000

»

Härnösands

» ........................

»

20,000

»

»

Luleå

» ........................

»

20,000

»

»

Visby

» (beräknad med hänsyn till honom

i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars

pastorat tillkommande dels avlöning, enligt nu gällande

lönereglering bestämd till 8,000 kronor, dels ock provisorisk

tilläggslön enligt lagen den 13 december 1929, nr 382, å 2,100

kronor)....................................... * 9,900

2:o.

De i punkt l:o omförmälda grundlöner gäldas på sätt här nedan i punkt 16 :o

stadgas.

Dyrtidstillägg å de i punkt l:o omförmälda grundlöner skall utgå i enlighet

med de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid

statens s. k. nyreglerade verk.

Dyrtidstillägg gäldas av biskopslöneregleringsfonden. Härvid skall iakttagas,

att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första hand skall beräknas utgå å

den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat tillkommande avlöningen;

skolande i fråga om detta dyrtidstillägg gälla de bestämmelser, som äro eller

kunna varda fastställda för det territoriella prästerskapet.

Lön — i den mån densamma utgår av biskopslöneregleringsfonden — samt

dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.

Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest

annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes.

3:o.

Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av

avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg

— i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny lönereglering

för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, motsvarande

vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast före
Hiliang

till riksdagens protokoll 19SG. 1 sami. Nr

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

gående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, om de dittillsvarande

avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande

kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

4:o.

Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande

park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Majit för varje stift

fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Majit

tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock, i

stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje

gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.

5:o.

För biskop avsedd tjänstebostad skall — i enlighet med de närmare bestämmelser,

Kungl. Majit kan finna gott föreskriva — på biskopslöneregleringsfondens

bekostnad vara försedd med möblering för högst fyra till representation

avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av fonden.

Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslöneregleringsf

onden, med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Majit

prövas härtill kunna lämna tillgång.

6:o.

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit

på grund av särskilda omständigheter annorlunda förordnat.

I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse

de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

7 :o.

Där biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets ämbetslokaler

eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid,

som av Kungl. Majit bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt

honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda

ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av

bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.

Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade

bostadslägenheten nödgats flytta, skall biskopslöneregleringsfonden gottgöra

honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande i förekommande

fall. Har genom sådan flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid

biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena

skada eller förlust åsamkats honom, skall, likaledes efter Kungl. Majits

bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur biskopslöneregleringsfonden.

8:o.

Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7:o

angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade beträffande

den stärbhus efter biskop tillkommande rätten -till tjänst- och nådår.

9:o.

Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den

omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upplåta

nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

147

10:o.

Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån

domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

liro.

Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för

bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning,

tvätt, strykning, bad och dylikt), skola till tre fjärdedelar bekostas av biskopslöneregleringsfonden,

och få i kostnaderna, vilka skola vederbörligen verifieras,

inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för

vedens huggning och upphällning i bostadslägenheten.

12:o.

Beträffande skatter och andra onera för biskopshus skola i tillämpliga delar

gälla enahanda bestämmelser som de, vilka äro eller kunna varda meddelade

beträffande de till det territoriella prästerskapet upplåtna prästgårdarna.

Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinnehavarna,

gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av

biskopshus.

13:o.

Biskop må, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t

meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt

gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor.

Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden.

Tills vidare och intill dess Kungl. Majit, med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens

bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande ändamål

av fondens medel årligen användas högst 12,500 kronor; ankommande det

på Kungl. Majit att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma

rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst

må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning

härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Majit.

14:o.

Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda

stadgade i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå samt i fråga örn pension.

15:o.

Till biskopslöneregleringsfonden, som förvaltas av statskontoret, skola från

och med den tidpunkt, Kungl. Majit bestämmer, indragas dels biskopsstolarna

tillhörande, av vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels ali

biskoparna på lön anslagen kronotionde och indelta räntor, dels ock Lunds

biskopslönemedels besparingsfond.

tölo.

Före fastställandet av ny lönereglering skall, i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder, som kunna varda fastställda för uppskattning av de till det

territoriella prästerskapets avlönande anslagna avlöningstillgångar, samt enligt

de närmare föreskrifter, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva, uppskattning

ske av avkomsten av de biskopen på lön anslagna hemman, lägenheter och

jordar, behållen skogsavkastning däri inberäknad.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Befinnes efter skedd utredning denna avkomst överskjuta värdet av den för

vederbörande biskop bestämda grundlönen, indragas de hemman, lägenheter och

jordar till fonden, vilkas avkastning sålunda överskjuter grundlönen.

Befinnes åter avkomsten understiga grundlönen, skall fyllnad i lönen tilldelas

av biskopslöneregleringsfonden.

17:o.

Såväl de biskop på lön anslagna som de till biskopslöneregleringsfonden indragna

hemman, lägenheter och jordar skola — i enlighet med de närmare föreskrifter,

som Kungl. Maj:t kan finna gott meddela — utarrenderas och förvaltas

i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som äro eller kunna varda

gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik egendom.

Alternativ B

(centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna

avlöningstillgångarna).

l:o.

Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen

ärkebiskopen...........

biskopen i Linköpings stift

» » Skara » ........................

» » Strängnäs » .........................

» » Västerås » .........................

» Växjö » ...................... • •

» Lunds » .........................

» » Göteborgs » .........................

» Karlstads » .........................

» » Härnösands » .........................

» » Luleå » .........................

» » Visby » (beräknad med hänsyn till honom

i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars

pastorat tillkommande dels avlöning, enligt nu gällande

lönereglering bestämd till 8,000 kronor, dels ock provisorisk

tilläggslön enligt lagen den 13 december 1929, nr 382, å 2,100

kronor)........................................

kronor 28,000

» 20,000

» 20,000

» 20,000

» 20,000

» 20,000

» 23,500

» 21,500

» 20,000

20,000

» 20,000

9,900

2:o.

Dessa löner, å vilka skola utgå dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som

äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade

verk, skola, liksom dyrtidstilläggen, gäldas av biskopslöneregleringsfonden.

Härvid skall iakttagas, att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första

hand skall beräknas utgå å den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat

tillkommande avlöningen; skolande i fråga örn detta dyrtidstillägg gälla

de bestämmelser, som äro eller kunna varda fastställda för det territoriella

prästerskapet.

Lön och dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.

Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest

annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

149

3:o.

Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av

avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstilllägg

— i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny

lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, motsvarande

vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast

föregående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, örn de

dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande

kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

4:o.

Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande

park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Majit för varje stift

fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Majit

tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock,

i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje

gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.

5:o.

För biskop avsedd tjänstebostad skall — i enlighet med de närmare bestämmelser,

Kungl. Majit kan finna gott föreskriva — på biskopslöneregleringsfondens

bekostnad vara försedd med möblering för högst fyra till representation

avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av fonden.

Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslöneregleringsfonden,

med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Majit

prövas härtill kunna lämna tillgång.

6:o.

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit

på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgivit.

I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse

de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

1\o.

Därest biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets

ämbetslokaler eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid,

som av Kungl. Majit bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt

honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda

ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av

bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.

Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade

bostadslägenheten nödgats flytta, skall biskopslöneregleringsfonden gottgöra

honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande i förekommande

fall. Har genom sådan flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid

biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena

skada eller förlust åsamkats honom, skall, likaledes efter Kungl. Majits

bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur biskopslöneregleringsfonden.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

8:o.

Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7:o

angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade

beträffande den stärbhus efter biskop tillkommande rätten till tjänst- och nådår.

9:o.

Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den

omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Maj:t, upplåta

nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare.

10:o.

Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån

domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.

ll:o.

Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för

bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning,

tvätt, strykning, bad och dylikt), må till tre fjärdedelar bekostas av biskopslöneregleringsfonden,

och få i kostnaderna, vilka skola véderbörligen verifieras,

inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för

vedens huggning och uppbärning i bostadslägenheten.

12:o.

Beträffande skatter och andra onera för biskopshus skola i tillämpliga delar

gälla enahanda bestämmelser som de, vilka äro eller kunna varda meddelade

beträffande de till det territoriella prästerskapet upplåtna prästgårdarna.

Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinnehavarna,

gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av

biskopshus.

13:o.

Biskop må, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t

meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt

gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor.

Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden.

Tills vidare och intill dess Kungl. Majit, med hänsyn tagen till biskopslöneregleringsfondens

bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande

ändamål av fondens medel årligen användas högst 12,500 kronor; ankommande

det på Kungl. Majit att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma

rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst

må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning

härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Majit.

14:o.

Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda

stadgade i fråga om skyldighet att ifrån tjänsten avgå samt i fråga om pension.

15:o.

Till biskopslöneregleringsfonden, som skall förvaltas av statskontoret, skola

från och med den tidpunkt, Kungl. Majit bestämmer, indragas dels avkomsten

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

av .samtliga biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar, behållen

skogsavkastning däri inberäknad, dels biskopsstolarna tillhörande, av

vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels all biskoparna på lön

anslagen kronotionde och indelta räntor, dels Lunds biskopslönemedels besparingsfond,

dels ock alla övriga till biskoparnas avlönande anslagna avlöningstillgångar.

16:o.

De till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman, lägenheter och jordar

skola — i enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan finna

gott meddela — utarrenderas och förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen

av övrig ecklesiastik jord.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

153

Bil. B.

(åberopad sid. 39.!

Erforderliga författningsändringar.

Lag om reglering av biskoparnas avlöning

av följande innehåll:

1 §•

Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen

ärkebiskopen....................................kronor 29,000

biskopen i Linköpings stift......................... » 21,000

» » Skara » * 21,000

» » Strängnäs » * 21,000

» » Västerås » * 21,000

» » Växjö » * 21,000

» * Lunds » * 24,500

» » Göteborgs » * 22,500

» » Karlstads » » 21,000

» » Härnösands » * 21,000

» » Luleå » * 21,000

» » Visby » , som i egenskap av kyrkoherde i

Visby stads- och landsförsamlingars pastorat äger uppbära särskild

avlöning, denna avlöning inberäknad.............. » 21,000

Dyrtidstillägg å dessa löner skola utgå i enlighet med de grunder, som äro

eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade

verk.

2 §•

Lönerna jämte dyrtidstillägg skola gäldas ur kyrkofonden.

Till biskopen i Visby stift må dock ur fonden utgå allenast det lönebelopp,

varmed den för biskopen fastställda lönen överskjuter avlöningen för kyrkoherden

i Visby pastorat, och således utan rätt för biskopen att njuta avdragför

ersättning till vice pastor. Dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift skall ur

kyrkofonden utgöras till så stor del, som med hänsyn till gällande bestämmelser

om maximibelopp erfordras, sedan föreskrivet dyrtidstillägg å kyrkoherdelönen

utgått i därför stadgad ordning.

Lön och dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.1

Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest

annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes,

dock att för tid, då tjänst- eller nådårsberättigat stärbhus eller prästerskapets

änke- och pupillkassa äger uppbära lönen, Kungl. Majit må tillerkänna nytillträdande

biskop ersättning, högst motsvarande lönens belopp, att utgå ur kyrkofonden.

1 Ifrågasättas kan, huruvida ej i anslutning till stadgande i 11 § lagen om reglering av

prästerskapets avlöning (enl. lag 17/t2 1926, nr 525) statskontoret bör göra avdrag å lönen för

avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa samt inleverera dessa avgifter till kassan.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

3 §•

Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande

park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Maj:t för varje stift fastställes.

Detta gäller icke biskopen i Visby stift, så länge han i egenskap av

kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta prästgård enligt ecklesiastik boställsordning.

Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Maj:t

på kyrkofondens bekostnad tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd

bostadslägenhet eller ock, i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning

från kyrkofonden till belopp, som för varje gång bestämmes.

4 §.

För biskop avsedd tjänstebostad må — i den ordning och omfattning, Kungl.

Majit föreskriver — på kyrkofondens bekostnad vara försedd med möbleringför

högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av sådan möblering

bekostas av kyrkofonden.

5 §’

Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit

på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver.

I fråga örn bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse

de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.

6 §•

Därest biskops bostadslägenhet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans

trängande behov, är biskop skyldig att, efter Kungl. Majits bestämmande,

avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet

eller kontant hyresersättning. För enahanda ändamål är biskop jämväl skyldig

att underkasta sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må

kunna ske.

Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade

bostadslägenheten nödgats flytta, skall kyrkofonden gottgöra honom skälig

flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande. Har genom sådan flyttning

eller i följd av en mera väsentlig, vid biskops tillträde av befattningen icke

påräknad, rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats honom,

må, likaledes efter Kungl. Majits bestämmande, skälig ersättning härför utgå

ur kyrkofonden.

7 §■

Biskops bostadslägenhet skall frånträdas samtidigt med att rätten till lönens

åtnjutande upphör.

8 §•

Biskops dödsbo skall i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes

av Kungl. Majit, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten för

biskopens efterträdare. Enahanda skyldighet åligger prästerskapets änke- och

pupillkassa för tid, då kassan må åtnjuta inkomsten av biskopsbeställningen.

9 §•

Kostnad för byggande och underhåll av biskopsgård skall, efter Kungl. Majits

bestämmande i varje särskilt fall, bestridas av kyrkofonden, i den mån ej skyl
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

digheten enligt gällande bestämmelser varder domkyrkan ålagd. Biskop är skyldig

väl vårda bostadslägenhet och hålla dess område i ordnat skick så ock att

uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring detsamma, där ej hägnad

skall hållas av granne, samt, där trädgård tillhandahålles honom, väl vårda och

vidmakthålla denna.

10 §.

Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för

bränsle, som i lägenheten användes för hushållsändamål, må, i den ordning och

omfattning Kungl. Maj:t bestämmer, till tre fjärdedelar bekostas av kyrkofonden.

I kostnaderna må inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning

och skötsel samt för bränslets tillredning och uppbärande i bostadslägenheten.

11 §•-

Biskop skall, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t

meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt

gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor. Dessa kostnader skola

bestridas ur kyrkofonden.

För här ifrågavarande ändamål må av fondens medel årligen användas högst

36,000 kronor; ankommande det på Kungl. Majit att årligen bestämma det

belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst må av varje

biskop användas.

Denna lag träder i kraft den . Där biskop enligt hittills gäl
lande

bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — häri jämväl inbegripet

tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — i förskott, skall vid ingången

av den månad, från och med vilken ny lönereglering för honom varder gällande,

till honom utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befattning,

han vid utgången av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit

för förstberörda månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna

då fortfarande varit gällande; skolande kostnaderna för berörda övergångsanordning

bestridas av kyrkofonden.

Förslag till lag om emeritilöner för biskopar.

1 §■

Från kyrkofonden må, med iakttagande att fonden eljest åliggande utgifter

skola i främsta rummet bestridas, efter Kungl. Majits bestämmande utgå tre

emeritilöner till biskopar, varje emeritilön å 9,000 kronor.

2 §•

Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande liv emeritilön avgå från tjänsten,

när han fyllt 70 år.

Biskop, som fyllt 65 år och tillika på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen

att förvalta sitt ämbete, må kunna på därom gjord ansökan erhålla emeritilön.

3 §. *

Kungl. Majit utser innehavare av emeritilön och bestämmer i samband därmed

den tidpunkt, vid vilken emeritilönen skall tillträdas.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

4 §.

Emeritilön utbetalas månadsvis i efterskott och utgår intill slutet av den

månad, varunder innehavaren avlidit.1

Efterlämnar avliden innehavare av emeritilön änka eller barn, som, därest

emeritilön icke tilldelats honom, varit berättigade till tjänst- eller nådår, åge

änkan eller barnen uppbära emeritilönen intill utgången av den tid, under vilken

tjänst- eller nådårsförmån eljest skolat åtnjutas.

5 §•

Har den, som åtnjuter emeritilön, blivit dömd biskopsämbetet förlustig, vare

vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik lön förverkad.

6 §•

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

Denna lag träder i kraft den ; dock att biskop, som vid denna

lags ikraftträdande redan är utnämnd, icke skall vara skyldig att mot åtnjutande

av emeritilön avgå från sin tjänst, förrän han fyllt 75 år.

Förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående tillämpningen

av lagen om emeritilöner för biskopar:

1 §•

I fråga örn utbetalning av emeritilön till biskop, ansökning av änka eller barn

efter avliden emeritus att på grund av stadgandet i 4 § lagen örn emeritilöner

för biskopar under där angiven tid komma i åtnjutande av emeritilön, beslut

av vederbörande domkapitel i anledning av dylik ansökning samt utbetalning

i sagda fall av emeritilön skola bestämmelserna i §§ 3 och 4 i kungörelsen den

8 november 1918 (nr 863) angående beredande av emeritilöner åt präster i tilllämpliga

delar äga motsvarande giltighet.

2 §•

Innehavare av emeritilön äger bekomma dyrtidstillägg å emeritilönen efter

enahanda grunder, som gälla för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens

tjänst med s. k. ny pension.

Uppbäres emeritilön av förutvarande innehavarens änka eller barn, åge änkan

eller barnen uppbära även det dyrtidstillägg, som skulle hava tillkommit emeritus,

om han levat.

Dyrtidstillägget, vilket utgår ur kyrkofonden, utbetalas av statskontoret i

samband med emeritilönen.

3 §•

Då emeritilön i följd av dödsfall eller eljest blivit ledig, skall vederbörande

domkapitel därom underrätta ej mindre Kungl. Maj:t än även statskontoret.

1 Det kan ifrågasättas, huruvida ej till överensstämmelse med 2 § i stycket i förslaget till

lag om reglering av biskoparnas avlöning emeritilön bör utgå t. o. m. den dag innehavaren avlidit.

Möjligen erfordras i så fall övergångsbestämmelse till skydd för nu emeritilöneberättigade.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

157

4 §.

Domkapitlet har att senast ett år innan biskop uppnått den ålder, då han är

skyldig avgå mot åtnjutande av emeritilön, hos Kungl. Maj:t anmäla detta.

Förslag till lag om gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande

å innehavare av biskoplig emeritilön.

Å innehavare av biskoplig emeritilön belöpande pensionsavgift till prästerskapets

änke- och pupillkassa skall gäldas av kyrkofonden.

De närmare föreskrifterna angående avgiftens inbetalning meddelas av Kungl.

Majit.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen örn gäldande

ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare

av biskoplig emeritilön.

Kungl. Majit har med föranledande av lagen den örn gäl
dande

ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av biskoplig

emeritilön, funnit gott förordna, att pensionsavgift, som avses i berörda lag.

skall av statskontoret, i samband med utbetalning av emeritilön, kvartalsvis

inlevereras till prästerskapets änke- och pupillkassa; åliggande det nämnda

kassa att i god tid före första dagen i var och en av månaderna juli, oktober,

januari och april tillställa statskontoret uppgift å de belopp, som för de särskilda

emeriti skola gäldas ur kyrkofonden såsom pensionsavgift för det löpande

kvartalet av ecklesiastikåret.

Denna kungörelse träder i kraft den

Lag örn dispositionen av vissa för biskoparnas avlöning

avsedda tillgångar

av följande innehåll:

1 §•

Till kyrkofonden skola överföras dels biskopslöneregleringsfonden, dels Lunds

biskopslönemedels besparingsfond, dels övriga för biskoparnas avlönande avsedda

kapitaltillgångar, dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond, dels ock

Göteborgs stifts biskopshuskassa.

2 §•

Angående förvaltningen av biskoparna på lön anslagna fastigheter, i den män

dessa icke äro till biskoparna upplåtna för bostadsändamål, samt av de fastigheter,

vilkas avkastning ingår till biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels

besparingsfond, skall gälla vad örn allmänna kyrkohemman stadgas.

Denna lag träder i kraft den

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Förslag till lag angående ändringar i 3, 5 och 6 §§ lagen om kyrkofond den 30

augusti 1932:

3 §■

Till kyrkofonden---:---: nämligen:

1) vad enligt---:---: prästerskapet;

2) årlig ersättning---:---: åtnjutits;

3) inkomst av---: (allmänna kyrkohemman);

4) överskott å---:---: 4 §;

5) ersättning---:---: boställsordning;

6) inkomst av biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar

samt andra fastigheter, i den mån dessa icke äro till biskoparna upplåtna för

bostadsändamål;

7) årlig ersättning av statsverket för de anslag i kronotionde samt oindelt

spannmål och hemmansräntor, för vilka gottgörelse lämnats biskoparna och

biskopslöneregleringsfonden under det ecklesiastikår, som tilländagått näst

före den ;

8) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §;

9) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

5 §■

Allmän kyrkoavgift---:---: pastoratet.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör sexton öre för skattekrona. Konungen

bestämmer årligen, huru stor del av grundbeloppet skall för året uttagas.

6 §•

Av kyrkofonden---:---: utgöras:

1) löner, ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen

örn reglering av biskoparnas avlöning, lagen om reglering av prästerskapets

avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i

nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola gäldas

av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagarna örn sådana

löner tilldelats biskopar och andra präster;

2) anslag---:---: befattning;

3) dyrtidstillägg, som, enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat, tillerkännas

biskopar och andra präster, vilka avses i lagen örn reglering av biskoparnas

avlöning och lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa på

innehavare av biskopliga och prästerliga emeritilöner;

5) anslag---:---: 300,000 kronor;

6) arvoden---:---: verksamhet;

7) arvoden---:---: ecklesiastik boställsordning;

8) anslag---:---: samband;

9) kostnader---:---: Luleå stift;

10) kostnader---:---: allmänna kyrkohemman;

11) tillskott---:---: stadgas;

12) anslag, som Konungen finner skäligt anvisa för beredande åt ärkebiskopen

av sekreterarehjälp;

13) ovan icke avsedda kostnader, som enligt lagen om reglering av biskoparnas

avlöning skola gäldas av kyrkofonden.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

159

Bil. C.

(åberopad sid. 40.)

Förslag

till

ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel.

Allmänna bestämmelser.

l:o.

Biskop äger åtnjuta kontant lön jämte förmån av hyresfri tjänstebostad

samt särskilda bidrag och kostnadsersättningar ävensom, efter avgång från

tjänsten, emeritilön, allt i enlighet med nedan meddelade bestämmelser och

under härefteråt stadgade villkor.

2:o.

Biskop är pliktig att underkasta sig sådan jämkning i åligganden och förändring

av stifts område, som framdeles kan varda i vederbörlig ordning föreskriven.

3:o.

Beträffande den tidpunkt, då utnämnd biskop äger tillträda med biskopstjänsten

förenade löneförmåner,

beträffande omfattningen dels av dödsbo efter biskop tillkommande rätt till

tjänstår, dels av den därav härflytande rätten för änka och barn att uppbära

emeritilön, dels av rätten till nådår för efterlevande efter biskop samt

beträffande den dag, intill vilken vid biskopstjänst samt för innehavare av

biskoplig emeritilön bestämda kontanta löneförmåner i särskilda fall må till

vederbörande utgå,

skall gälla vad i motsvarande hänseenden finnes stadgat i fråga om löneförmåner

vid kyrkoherde- och komministerstjänst, som i lagen örn reglering av

prästerskapets avlöning avses, samt i fråga örn emeritilön för sådan befattningshavare.

Beträffande tidpunkten för avträdande av biskop anvisad tjänstebostad skall,

frånsett i fall, som nedan under punkt 8:o avses, gälla vad i ecklesiastik boställsordning

finnes stadgat om avträdande av prästgård.

4:o.

Utbetalning av lön och emeritilön sker månadsvis i efterskott.

5:o.

Med biskopstjänst må icke — frånsett att biskopen i Visby stift skall såsom

prebende innehava kyrkoherdetjänsten i Visby stads- och landsförsamlingars

pastorat — förenas annan allmän tjänst.

Med biskopstjänst må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom ordförande

eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts

oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman

i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara

må, så framt ej Kungl. Maj:t, efter prövning att ifrågavarande uppdrag eller

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

tjänstebefattning ej må anses inverka hinderlig! för utövande av biskopstjänsten,

medgiver, att ett förenande av uppdraget eller tjänstebefattningen med

biskopstjänsten må tillsvidare äga rum.

Allmänna löneförmåner.

6:o.

Följande biskopar skola i kontant lön för år åtnjuta

dels grundlön med här nedan angivna belopp, nämligen

ärkebiskopen.............................

biskopen i Linköpings stift..................

» » Skara » ..................

» Strängnäs » ..................

» » Västerås » ..................

» » Växjö » ..................

» » Lunds » ..................

'' » Göteborgs » ..................

» Karlstads » ..................

» » Härnösands » ..................

» » Luleå » ..................

kronor 29,000

» 21,000

» 21,000

» 21,000

» 21,000

» 21,000

» 24,500

» 21,000

» 21,000

» 21,000

» 21,000

dels ock dyrtidstillägg därå enligt de grunder, som äro eller kunna varda

bestämda för befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning.

Biskopen i Visby stift, som i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars

pastorat uppbär avlöning, utgående i därför stadgad särskild ordning,

skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad så bestämd, att dennes

kontanta lön för året uppbringas till ett belopp av 21,000 kronor jämte dyrtidstillägg

därå enligt de grunder, som enligt vad ovan angivits skola för övriga

biskopar tillämpas. Vid bestämmande av nämnda lönefyllnad skola tagas i beräkning

samtliga för kyrkoherdebefattningen i prebendepastoratet fastställda

kontanta allmänna löneförmåner, därå utgående dyrtidstillägg inberäknat, men

må därvid avdrag ske — intill ett belopp av 170 kronor för månad — för vad

biskopen visar sig hava för månaden avstått såsom ersättning till vikarie å eller

till ämbetsbiträde vid berörda befattning.

7:o.

För tid, varunder vid biskopstjänst utgående kontant lön eller, i fråga örn

biskopstjänsten i Visby stift, lönefyllnad åtnjutes av tjänst- eller nådårsberättigad

dödsbodelägare eller, jämlikt vad särskilt är stadgat, uppbäres av prästerskapets

änke- och pupillkassa, må Kungl. Majit tillerkänna utnämnd biskop,

som trätt i utövning av tjänsten, löneersättning, högst motsvarande lönens eller

lönefyllnadens belopp.

8:o.

a) Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Maj:ts bestämmande å för

ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill föranleda,

må dock Kungl. Majit i stället tilldela biskop antingen åt honom förhyrd tjänstebostad

eller hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande

omständigheter bestämmes. I förmån av tjänstebostad ingår dispositionsrätt

till planterat område och särskilda utrymmen i övrigt, som i förekommande

fall enligt meddelat bestämmande skall höra till den åt biskopen

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

upplåtna bostadslägenheten. Vad sålunda stadgats i fråga om tjänstebostad och

hyresersättning skall dock icke gälla biskopen i Visby stift, så länge han i egenskap

av kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta förmån av prästgård enligt

ecklesiastik boställsordning.

b) Åt biskop upplåten tjänstebostad ävensom — för tid, varunder kyrkoherdetjänsten

i Visby pastorat är med biskopstjänsten i stiftet förenad — den

av biskopen i Visby stift disponerade prästgården må, i den ordning och omfattning

Kungl. Majit föreskriver, genom det allmännas försorg förses med

möblering för högst fyra till representation avsedda rum.

c) Därest åt biskop upplåten tjänstebostad å för ändamålet anvisad publik

fastighet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans trängande behov,

är biskop skyldig att efter Kungl. Maj :ts bestämmande antingen avstå från

sådan tjänstebostad och åtnöjas med annan tjänstebostad eller hyresersättning,

som ovan under a) sägs, eller att underkasta sig den minskning av tjänstebostäder

som skäligen må kunna ske.

d) Biskop skall bebo åt honom upplåten tjänstebostad, så framt icke Kungl.

Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver, samt är

skyldig ej mindre väl vårda densamma och omsorgsfullt vidmakthålla därtdl

hörande planterat område än även i övrigt i fråga örn tjänstebostadens begagnande

ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna

varda meddelade.

e) Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa, i den man

denna äger disponera biskops tjänstebostad, skall i den omfattning, som i brist

på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upplåta nödigt utrymme i

tjänstebostaden för efterträdaren å biskopstjänsten.

Särskilda bidrag och kostnadsersättningar.

9 :o.

För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle, som

i bostaden eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den ordning och

omfattning, Kungl. Majit bestämmer, erhålla bidrag intill tre fjärdedelar av

kostnaderna.

10:o.

Biskop äger, i den ordning och omfattning Kungl. Majit bestämmer, erhålla

resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i

tjänsten företagna resor.

Illo.

Åt biskop upplåten tjänstebostad må genom det allmännas försorg förses med

rikstelefonförbindelse i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl.

Majit meddelas.

12:o.

För avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden, sammanhängande

med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande särskilda

ämbetsförpliktelserna, må ärkebiskopen i enlighet med de närmare villkor och

bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställas, tilldelas bidrag med högst

7,000 kronor för år.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2//2.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Marits proposition Nr 242.

13 :o.

Biskop, som på grund av vad under punkt 8:o c) stadgats nödgas avträda åt

honom upplåten tjänstebostad, äger åtnjuta skälig gottgörelse för flyttningskostnaden

efter Kungl. Maj:ts bestämmande. Har genom flyttningen eller i följd

av en eljest uppkommen mera väsentlig, vid biskops tillträde av tjänsten icke

förutsedd rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats biskopen,

må denne, likaledes efter Kungl. Maj:ts bestämmande, tillerkännas skälig

ersättning härför.

14:o.

För underhåll av till tjänstebostad hörande planterat område må Kungl.

Maj:t, där särskilda förhållanden så föranleda, tilldela biskop visst bidrag.

Emeritilöner.

15:o.

Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten,

a) när han fyllt sjuttio år eller

b) när han — utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på varandra

följande år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att

utöva sin tjänst och av sådan anledning finnes vara för framtiden därtill oförmögen.

Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, skall icke mot sitt

bestridande vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten,

förrän han fyllt sjuttiofem år.

16:o.

Emeritilöner, som här avses, må samtidigt utgå till ett antal av högst fyra.

Innehavare av emeritilön utses av Kungl. Maj:t, som i samband därmed

bestämmer den tidpunkt, då emeritilönen skall tillträdas.

17.-o.

Emeritilön utgår med 9,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg därå efter de

grunder, som äro eller kunna varda bestämda för f. d. befattningshavare i statens

tjänst, vilka åtnjuta pension enligt civila tjänstepensionsreglementet.

Innehavare av emeritilön är för egen del befriad från erläggande av å honom

belöpande pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa.

18:o.

Vad i fråga örn emeritilön at präst, som avses i lagen örn reglering av prästerskapets

avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall vara förverkad,

där den som åtnjuter lönen blivit dömd prästämbetet förlustig, ävensom

att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvarstad beläggas, skall även

gälla emeritilön åt biskop.

För biskoparnas avlönande avsedda medel.

19:o.

Ali kostnad för beredande åt biskoparna av dem härförut tillerkända förmåner

gäldas av kyrkofonden. Sålunda skall ej mindre av fonden bestridas för

biskop bestämda kontanta allmänna löneförmåner, särskilda bidrag och kostnadsersättningar

samt emeritilön, än även ur fonden utgå kostnad för

byggande och underhåll av erforderliga hus å för tjänstebostad anvisad publik

fastighet,

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

anläggande av trädgård eller annan plantering å sådan fastighet,

uppförande och underhåll av stängsel kring, anläggning och underhåll av

gårdsplan och väg till saint utskvlder och andra avgifter för dylik fastighet,

förhyrning av tjänstebostad,

anskaffning och underhåll av möblering, som under punkt 8:o avses, samt

anordnande av rikstelefonförbindelse, som under punkt 11 :o sägs,

ävensom kostnad för pensionsavgifter, som under punkt 17:o avses.

I den mån det enligt hittills gällande bestämmelser åvilar domkyrka att deltaga

i kostnad för tillhandahållande åt biskop av tjänstebostad med vad därtill

hörer samt sådan kostnad varder domkyrkan ålagd, skall vad ur kyrkofonden

sålunda för domkyrkans räkning förskjutes ersättas fonden av domkyrkans

medel.

20:o.

Till statskontoret skola för den disposition, som nedan under 21 :o sägs, överlämnas

dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond samt Göteborgs stifts

biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand, dels ock

alla i övrigt inom stiften förvaltade fonder och andra kapitaltillgångar, i den

mån de äro avsedda för biskoparnas avlönande.

21:o.

a) Till kyrkofonden skola överföras biskopslöneregleringsfonden och Lunds

biskopslönemedels besparingsfond; Kungl. Maj:t likväl förbehållen befogenhet

att av de från biskopslöneregleringsfonden överförda kapitaltillgångarna, jämlikt

hittills tillämpade grunder, disponera erforderliga belopp för utlämnande av lån

eller bidrag åt biskop eller biskops rättsinnehavare för gäldande av kostnad,

som uppkommit på grund av den biskopen såsom boställshavare enligt hittills

gällande bestämmelser åvilande byggnadsskyldighet.

b) Till kyrkofonden skola därjämte överföras Strängnäs stifts episkopaliefond

ävensom övriga enligt punkt 20:o till statskontoret överlämnade tillgångar,

i den mån de icke äro särskilt avsedda för byggande och underhåll av biskopshus

eller utgöras av ersättningsmedel för mark, som tillhört åt biskop i stad

upplåten bostadsfastighet.

c) Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset

i Härnösand ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret överlämnade

tillgångar, som ej enligt vad under b) härovan sägs skola till kyrkofonden överföras,

skola av statskontoret förvaltas samt var för sig bokföras. Avkastningen

av ifrågavarande tillgångar skall, tillsvidare och intill dess annorledes kan varda

bestämt, årligen tillföras kyrkofonden.

d) Tillika skall kyrkofonden tillföras dels ersättning av statsverket för de

anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse enligt riksstaten för närvarande

tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels ock avkomsten av

samtliga för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter vare sig sadan fastighet

för närvarande är anvisad viss biskop pa Ilin eller avkastningen därav

ingår till fond — dock endast i den mån fastighet eller del därav icke skall disponeras

för tjänstebostad åt biskop.

Tillämpning sbestämmelser.

22 :o.

Angående vårdnaden örn de at biskoparna upplatua tjänstebostäder samt

angående tillämpningen i övrigt av förestående bestämmelser, utöver vad därom

är eller varder i lag stadgat, ävensom angående tidpunkten för bestämmelsernas

ikraftträdande skall gälla vad Kungl. Majit i sådant hänseende förordnar.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

Förslag

tili

förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande

anslagna fastigheter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik fastighet,

som jämlikt vad därom är särskilt stadgat anvisats för tjänstebostad åt

biskop, utgör biskopsgård.

Där Kungl. Majit för tillgodoseende av något domkapitlets eller domkyrkans

behov i förekommande fall finner särskilt utrymme kunna utan olägenhet beredas

domkapitlet eller domkyrkan å samma fastighet, varå tjänstebostad för

biskop skall vara förlagd, må, då Kungl. Majit så bestämmer, jämväl dylikt

utrymme anses tillhöra biskopsgård.

I denna förordning avsedd fastighet, varå biskopsgård ej skall vara förlagd,

liksom ock, där av sådan fastighet särskilt område skall utgöra biskopsgård,

övrig del av fastigheten, benämnes biskopshemman.

2§.

Biskopsgård och biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden, biskopsgård

enligt de särskilda föreskrifter Kungl. Majit meddelar och biskopshemman i

enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är stadgat.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den dag, då, jämlikt

vad Kungl. Majit särskilt förordnar, de av Kungl. Majit och riksdagen

antagna ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel träda i kraft.

Därvid skall iakttagas:

Fastighet, som under tiden närmast före denna förordnings ikraftträdande

utgör bostadsboställe för biskop eller eljest av biskop innehaves på lön, skall av

biskopen avträdas från och med dagen, då förordningen, enligt vad ovan stadgats,

träder i kraft.

Å varje här avsedd fastighet, beträffande vilken nybyggnads- och underhållsskyldighet

jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen, skall, i anledning

av fastighetens avträdande vid nämnda tidpunkt, mellan biskopen

såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens räkning

såsom tillträdare förrättas husesyn i hittills gällande ordning. Sådan syn, varom

stiftsnämnden skall äga att föranstalta, må icke hållas senare än sex månader

efter den bestämda avträdesdagen.

Vad sålunda stadgats i fråga om biskops avträdande av fastighet, skall i tilllämpliga

delar gälla jämväl för biskops tjänst- eller nådårsberättigade dödsbo

samt för prästerskapets änke- och pupillkassa, i fall då någon av dessa vid förordningens

ikraftträdande innehar fastighet, varom nu är fråga.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

165

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932

(nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond,

vilka lagrum ändrats genom lag den 23 november 1934 nr 545, skola i nedan

angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Från statsverket---kyrkofonden utgå

1) ersättning med---m. m. samt

2) ersättning dels med tillhopa 301,250 kronor för vissa tidigare av prästerskapet

i territoriella pastorat åtnjutna statsanslag, dels ock med 117,200 kronor

för dylika anslag, som tillförne åtnjutits av biskopar eller utgått till biskopslöneregleringsfonden,

skolande dessa ersättningar inom januari månad för året utbetalas till kyrkofonden.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

3) inkomst av---är beläget, (allmänna kyrkohemman) ävensom in
komst

av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och riksdagen

antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen

av därtill avsedda medel, tillförts kyrkofonden, (biskopshemman);

4) ---

8) ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,

varav avkastningen, jämlikt de under 3) här ovan angivna grunder för

dispositionen av till biskoparnas avlönande avsedda medel, skall tillföras kyrkofonden.

6 §■

Enligt vad särskilt är stadgat skola av kyrkofonden gäldas

dels kostnad för avlönande av biskoparna och av präster, som avses i lagen

örn reglering av prästerskapets avlöning, ävensom för beredande av emeritilön

för dylika präster samt för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och

diakoniens tjänst, allt i den omfattning, som är närmare bestämd

i de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande

jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel,

i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning jämte de därtill anslutna

lagarna örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade

pastorat m. m., örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat, örn

emeritilöner för präster och örn dyrtidstillägg åt präster samt

i lagen örn emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och

diakoniens tjänst,

dels jämlikt 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning bestämda arvoden åt ordförande

i boställsnämnder, arvoden och ersättningar åt ledamöter i stiftsnämnder

samt avlöningar åt stiftsjägmästare och biträden åt dessa ävensom andra

omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet,

dels ock jämlikt lagen den 21 november 1925 beviljade anslag för uppförande

av prästgårder inom Härnösands och Luleå stift.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Mårds proposition Nr 242.

Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:

1) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas;

2) anslag, som Konungen---prästerlig befattning;

3) kostnader för förvaltningen av biskopshemman;

4) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman;

5) anslag, som--- 300,000 kronor;

6) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa för innehavare

av prästerlig emeritilön samt för pensionerad teologie professor, som innehaft

kyrkoherdetjänst i prebendepastorat;

7) anslag, som Konungen och riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande

statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning av

boställsärenden och vad därmed äger samband. 1

1. Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den dag, då, jämlikt vad

Konungen särskilt förordnar, de av Konungen och riksdagen antagna ändrade

bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av

därtill avsedda medel träda i kraft.

2. Med ikraftträdandet av denna lag upphävas lagarna den 28 oktober 1932

(nr 478) örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare

av prästerlig emeritilön med flera, och den 20 juli 1933 (nr 489) om gäldande

i visst fall ur kyrkofonden av pensionsavgift till prästerskapets änke- och

pupillkassa.

3. Kyrkofonden skall beträffande de fonder och andra kapitaltillgångar, vilka

jämlikt ovan i punkt 1 angivna bestämmelser och grunder överförts till kyrkofonden,

svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän författning eller särskilda,

i behörig ordning meddelade bestämmelser redan blivit anvisade till

utgående från dessa tillgångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammanfattning,

Stift

Reglerad

lön

Kronor

Lön

i medeltal

för åren

1911/1913

Uppgiven utgående lön under ecklesiastikåret

1924/1925

1925/1926

1926/1927

1927/1928

1928/1929

1929/1930

1930/19312

16,000

20,481: 79

43,896: 29

43,494: 07

47,326: 85

26,404: 37

44,876: 82

22,449: —

22,449: —

Linköping...............

13,000

—

16,306: 79

28,840: 45

31,696: 66

32,165: 83

Skara.................

12,000

—

11,996:23

26,988: 85

23,775: 87

21,327:11

22,183: 21

22,330: 88

20,901: 68

19,652:13

Strängnäs...............

12,000

—

12,919: 50

19,831: 98

19,832: 57

19,665: 87

19,055: 57

19,014: 33

18,085: 75

17,083: 96

Västerås................

12,000

—

15,516: 25

26,391: 98

25,118:16

25,915: 51

25,501: —

23,848: 68

21,733: 65

19,490: 02

Växjö.................

14,000

—

16,925: 57

25,661: 57

25,484: 59

25,123: 79

25,149: 02

24,171: 87

23,012:31

21,199:50

Lund..................

15,000

—

37,136: 04

—

—

60,293: 45

38,771: 96

37,575: 57

34,651: 66

31,186: 89

Göteborg ...............

14,000

—

14,891: 67

22,472:35

22,425: 92

22,131: 74

21,899: 02

21,475: 74

18,663: —

17,679: 60

Karlstad................

12,000

—

21,670: 80

18,741: 49

18,559: 40

18,472: 68

18,211: 30

17,813: 57

16,952: 47

15,964: 66

12,000

12,454: 74

14,959: —

17,942: —

17,744: —

17,725: —

17,764: —

17,609: —

17,395: —

Luleå.................

12,000

—

12,000: —

14,857: —

17,409: —

17,759: —

17,627: —

17,666: —

17,648: —

17,423: —

Visby.................

10,000

—

11,581: 87

22,531: 50

22,905: 08

22,607: 22

22,349: 64

21,995: 96

21,189:37

20,353: 65

Summa kronor

154,000: -

203,881:25

_ 1

_ 1

_ 1

_ 1

297,373:87

264,592:55

252,043:24

s

s

ö

-$

o

o

a.

C*4- «— .

O

s

<ND

1 Då uppgifter för detta år ej erhållits från samtliga biskopsstolar, har någon summa ej ansetts böra här upptagas.

2 För erhållande av jämförelsetal för ecklesiastikåret 1930/1931 har för ärkebiskopsstolen i Uppsala, för vilken ingen uppgift lämnats för

sagda år, här upptagits det för ecklesiastikåret 1929/1930 angivna beloppet.

\

T3 c-x

Oi

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inkomster

s

— t —

i —f-

t

Summa

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

Lund

Göteborg

Karlstad

Härnösand

Luleå

Visby

1931—1982.

Arrende- och andra avgälder.........

7,903

18,117

5,589

28,059

—

—

—

—

—

59,668

Skogsavkastning................

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Ränta å skogslikvid- och expropriations-

medel m. m..................

4>

■+■>

8,935

285

4>

•<->

—

<D

+->

105

—

—

—

—

—

9,325

Indelningsersättning..............

Tc

a

a

6,749

3,200

Tb

(X

Q*

12,788

Tc

Q*

A

—

8,564

7,922

5,251

—

6,101

50,575

Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .

3

—

—

3

a

—

3

—

—

—

3,289

17,340

—

20,629

Lönefyllnad...................

a

A

—

—

a

A

—

3

ii

—

3,785

1,410

4,517

—

4,000

13,712

C/2

C/2

C/2

Lönetillägg i anledning av nådårsrättens

upphörande .................

195

—

180

420

210

—

—

180

—

1,185

Prebendeersättning...............

6,430

—

1,195

—

4,403

5,749

4,283

—

—

22,060

Inkomst av prebende.............

—

—

—

—

—

—

—

9,464

9,464

Summa inkomster

30,212

21,602

19,752

28,584

16,962

15,081

17,340

17,520

19,565

186,618

168 Kungl. Majlis proposition Nr 242.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inkomster

s

--t -

— f —

t

Summa

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

Lund

Göteborg

Karlstad

Härnösand

Luleå

Visby

1932—1933.

Arrende- och andra avgälder.........

7,778

19,190

7,235

27,202

—

—

—

—

—

61,405

Skogsavkastning................

—

—

—

—

—

—

Ränta & skogslikvid- och expropriations-

medel m. ...................

0>

8,937

189

3

CM

—

4)

4->

105

—

—

—

9,231

j Indelningsersättning..............

To

Q*

6,591

3,098

*5o

a

a

12,465

bO

0U

o*

—

8,339

7,726

5,167

—

5,817

49,203

Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .

P

V)

—

—

p

tn

—

s

—

—

—

3,049

17,070

—

20,119

Lönefyllnad...................

a

—

—

Ö

e*

a3

—

c

M

aS

—

3,785

1,410

4,517

—

4,000

13,712

cn

cn

Lönetillägg i anledning av nådårsrättens

upphörande.................

195

—

180

420

210

—

—

180

-

1,185

Prebendeersättning...............

6,430

—

1,195

—

4,403

5,749

4,283

—

—

22,060

_

—

—

—

—

—

—

—

9,188

9,188

Summa inkomster

29,931

22,477

21,075

| 27,727116,737114,885

17,016

17,250

19,005

186,103

po

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

opaginerad Kontrollera mot PDF

S

- t -

i—f-

-t

—

Inkomster

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

Lund

Göteborg

Karlstad

Härnösand

Luleå

Visby

Summa

1933—1934.

Arrende- och andra avgälder.........

5,561

7,178

16,138

737

6,571

7,264

29,691

73,140

Skogsavkastning................

—

—

6,021

—

—

11,783

—

—

—

—

—

—

17,804

Ränta å skogslikvid- och expropriations- medel m. m..................

—

8,645

302

3,923

18,478

1,119

92

32,559

Indelningsersättning..............

7,125

6,518

3,060

7,756

12,424

5,871

—

8,208

7,589

5,155

—

5,624

69,330

Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .

—

—

—

--

—

2,000

—

—

—

2,935

16,896

—

21,831

Lönefyllnad...................

—

—

—

1,400

—

—

—

3,785

1,410

4,517

—

4,000

15,112

Lönetillägg i anledning av nåd&rsrättens

upphörande .................

240

195

_

180

180

210

420

210

180

1,815

Prebendeersättning...............

3,858

6,430

—

2,249

1,195

2,356

—

4,403

5,749

4,283

—

—

30,523

Inkomst av prebende.............

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

_

9,020

9,020

Summa inkomster

16,784

28,966

25,521

16,245

38,848

30,603

30,203

16,606

14,748

16,890

17,076

18,644j

271,134

170 Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

opaginerad Kontrollera mot PDF

S

- t -

— f —

t

■

Inkomster

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

Lund

Göteborg

Karlstad

Härnösand

Luleå

Visby

Summa

1934—1935.

Arrende- och andra avgälder.........

7,950

6,628

16,595

732

6,180

9,171

29,879

—

—

—

—

—

77,135

Skogsavkastning................

—

—

—

—

—

10,568

—

—

—

—

—

—

10,568

Ränta å skogslikvid- och expropriations-

14,122

medel m. ...................

—

8,638

431

3,405

432

1,125

91

—

—

—

—

Indelningsersättning..............

9,912

6,404

3,026

7,473

12,365

5,817

—

8,058

7,360

5,102

—

5,521

71,038

Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .

—

—

—

—

—

2,000

—

—

—

3,114

16,932

—

22,046

Lönefyllnad...................

Lönetillägg i anledning av nådårsrättens

—

—

—

1,400

—

—

3,785

1,410

4,517

4,000

15,112

upphörande.................

240

195

—

180

180

210

420

210

—

—

180

~

1,815

Prebendeersättning...............

3,918

6,430

—

2,249

1,195

2,356

—

4,403

5,749

4,283

—

—

30,583

-

9,020

9,020

Summa inkomster

22,020

28,295

20,052

15,439 20,352| 31,247

30,390

16,456

14,519

17,016| 17,112

118,541

251,439

''sol

S ÖB

■§ ^

P

P-

*

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Bil. D6.

(åberopad sid. 41.)

Förklarande anmärkningar

(till bil. D 2-5 och 7).

Samtliga inkomstbelopp hava i tablåerna utjämnats till hela krontal. I övrigt

må beträffande uppgifterna i dessa tablåer följande anmärkas:

Bland ärkebiskopens löneinkomster ingår icke för uppgivna tidsperiod någon

inkomst av skogsavkastning. Sådan lärer emellertid, enligt vad under hand

inhämtats från domänstyrelsen, komma att under ecklesiastikåret 1935—1936

retroaktivt tillerkännas nuvarande ärkebiskopen, liksom även dödsbodelägarna

efter företrädaren i ämbetet. Preliminärt beräknat torde härav för ecklesiastikåret

1933—1934 komma att till ärkebiskopen utbetalas cirka 10,000 kronor och

eventuellt något motsvarande belopp även för följande ecklesiastikår.

I de för biskopen i Linköping upptagna inkomsterna av arrende m. m. är

inräknat ett belopp av 1,400 kronor för år, vilket belopp enligt av numera avlidne

biskopen därstädes E. Aurelius meddelade uppgifter motsvarar värdet av

tjänstbarheter och produkter, som årligen tillfallit biskopen på grund av upplåtelse

(under form av tjänstavtal) av den till biskopsgården hörande trädgården.

Enligt tablåerna har förutvarande biskopen i Skara Hj. Danell endast under

löneåret 1933—1934 uppburit inkomst av skogsavkastning. Emellertid lär till

samme biskop efter den 1 maj 1935 ha utbetalats eller komma att utbetalas

inemot 30,000 kronor, utgörande behållen skogsavkastning för tiden intill den

1 maj 1935 från vissa biskopen på lön anslagna fastigheter.

För biskopen i Västerås är i tablåerna icke alls upptagen någon inkomst av

skogsavkastning. Jämlikt beslut av Kungl. Maj:t den 15 juni 1935 har biskopen

dock tillerkänts behållningen av såväl under åren 1920—1933 verkställda som

framdeles skeende försäljningar av virkesöverskott från vissa biskopen på lön

anslagna fastigheter. Under ecklesiastikåret 1933—1934 för biskopen upptagen

inkomst av ränta, 18,478 kronor, utgör under tiden 1921 1/5 1933 upplupna och

kapitaliserade räntor av skogslikvidmedel för vissa av biskopsfastigheterna. Den

årliga räntan framdeles å samma medel beräknas av biskopen till omkring 900

kronor.

Till biskopen i Växjö hava efter den 1 maj 1935 hittills utbetalats omkring

7,500 kronor i skogsförsäljningsmedel och lära även ytterligare sådana medel

vara för honom att förvänta.

De biskopen i Lund tillkommande avgälderna av tomtupplåtelser från Helgonagården

i Lund hava beträffande vissa av dessa upplåtelser höjts genom

beslut av stiftsnämnden den 30 augusti 1933. En av tomterna å Helgonagården

har numera enligt köpebrev den 3 maj 1935 försålts för 17,500 kronor, vilken

försäljningssumma överlämnats till domkapitlets förvaltning.

De av förutvarande biskopen i Härnösand E. F. Lönegren lämnade uppgifterna

avse budgetåren 1/7 1931—30/6 1934 samt påföljande budgethalvår till

och med den 31 december 1934, då biskopen avgick från tjänsten. För erhållande

av jämförelsetal för hela löneåret 1934—1935 hava i tablån inkomsterna

för året upptagits, i enlighet med från stiftssekreteraren därstädes inhämtade

uppgifter, till ungefär dubbla beloppet av vad av biskopen uppgivits för nyssangivna

första budgethalvår.

Såsom prebendekyrkoherde i Visby har biskopen därstädes att själv bestrida

utgifterna för avlönande av vikarie å kyrkoherdetjänsten. Under senare år har

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Magita proposition Nr 242.

vikarien jämlikt enskild överenskommelse med biskopen av denne åtnjutit

ersättning i ett för allt med 1,500 kronor. Detta belopp synes i biskopens inkomstuppgifter

vara frånräknat inkomsten av prebendet.

Samtliga i förevarande tablåer upptagna inkomstbelopp, med undantag som

ovan angivits för biskopens i Visby inkomst av prebende, utvisa — enligt de

lämnade uppgifterna — vederbörande biskopars bruttoinkomster för året i

fråga. Uti de för de tidigare utredningarna sammanställda tablåerna hava däremot

somliga inkomster icke upptagits till sina bruttobelopp, utan hava från

bruttoinkomsterna redan i inkomsttablåerna frånräknats särskilda omkostnader.

I följd härav kunna biskoparnas inkomster enligt dessa tidigare års tablåer icke

omedelbart jämföras med motsvarande inkomster i de nu för löneåren 1931

—1935 uppgjorda tablåerna.

För erhållande av bättre överblick över växlingarna i lönebeloppen hava

samtliga biskoparnas årsinkomster under hela den här behandlade tidsperioden,

1931—1935, upptagits i efterföljande sammandrag. På grundval av de i sammandraget

ingående inkomstuppgifterna har däri jämväl uträknats medelbruttoinkomsten

per år vid varje biskopsstol. Dessutom har — efter av biskoparna

meddelade uppgifter — i anslutning till sammandraget dels sammanställts

en medeltalsberäkning för år och biskopstjänst av sådana utgifter för fastigheter

m. m., vartill, i händelse av omreglering av biskoparnas löner, särskilda

kostnadsbidrag torde kunna för biskoparna påräknas, dels ock med ledning

därav uträknats den årliga medelnettoinkomsten för varje biskopstjänst under

här ifrågavarande tidsperiod. För jämförelsens skull har slutligen även medtagits

beloppen av de nu gällande reglerade lönerna jämte därå beviljade lönetillägg

och löneförbättringar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammanfattning,

S-

— t — i

— f — t

fl

*fl

CO

a

CL

p

bo

C

’CL

:©

M

H

03

cn

CO

:o3

fl

bo

fl

:o3

M

rSl

CO

oc3

M

-<->

CO

:fl

>

:°

’£*

:fl

>•

n©

fl

fl

bc

t->

O

Xt

<v

■*->

:0

O

H©

fl

03

C

fl

LC

-fl

fl

fl

03

:©

fl

:fl

K

ofl

V

”fl

h-J

>>

Xi

C/3

>

Summa

Summa inkomster 1931—1932 ......

» > 1932—1933 ......

» » 1933—1934 ......

» » 1934—1935 ......

16,784

22,020

30,212

29,931

28,966

28,295

21,602

22,477

25,521

20,052

16,245

15,439

19,752

21,075

38,848

20,352

30,603

31,247

28,584

27,727

30,203

30,390

16,962

16,737

16,606

16,456

15,081

14,885

14,748

14,519

17,340

17.016

16,890

17.016

17,520

17,250

17,076

17,112

19,565

19,005

18,644

18,541

186,618

186,103

271,134

251,439

Inkomst i medeltal per år

38,804

19,402

117,404

29,351

89,652

22,413

31,684

15,842

100,027

25,007

61,850

30,925

116,904

29,226

66,761

16,690

59,233

14,808

68,262

17,065

68,958

17,239

75,755

18,939

895,294

256,907

Särskilda utgifter vid tjänsten,

i medeltal per år:

Fastighetsutskylder............

1,210

1,070

922

374

637

960

579

—

679

473

—

300

7,204

Reparations- och nybyggnadskostnad . .

100

—

1,000

—

—

1,861

—

50

—

—

—

156

3,167

Andra fastighetsutgifter (brandförsäkring,

sotning, renhållning, vatten, syner

m. m.)..................

1,300

975

521

149

1,435

560

764

ä.u.100

326

500

—

377

7,007

Uppvärmningskostnad, 3/r-dels......

ber.900

1,050

600

975

1,200

900

1,350

a.u.750

806

750

750

480

10,511

Resor....................

2,725

500

2,000

3,069

1,000

3,191

3,300

450

675

332

352

504

18,098

Telefon...................

ber.250

ä.u. 337

ber. 250

ä.u.31G

505

ber.250

ä.u. 240

ä.u.380

150

ber.250

ber.250

ber.250

3,428

Summa

6,485

3,932

5,293

4,883

4,777

7,722

6,233

1,730

2,636

2,305

1,352

2,067

49,415

Nettoinkomst i medeltal per år

12,917

25,419

17,120

10,959

20,230

23,203

22,993

14,960

12,172

14,760

15,887

16,872

207,492

ber. = beräknad

ä. u. = enligt äldre uppgift.

Utgift för trädgård............

600

200

400

294

+ 0

537

600

15

175

—

—

ä.u.400

2,221

Reglerad lön................

16,000

13,000

12,000

12,000

12,000

12,000

28,000

14,000

12,000

12,000

12,000

10,000

Lönetillägg och löneförbättring.....

240

195

—

180

180

2,210

420

210

—

3,000

3,180

350

Summa

16,240

13,195

12,000

12,180

12,180

14,210

28,420

14,210

12,000

15,000

15,180

10,350

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Bil. D 7.

(åberopad sid. 41.)

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

175

Bil. E.

(åberopad sid. 45.)

Memorial, avgivet av kammarkollegiets arkiv.

A. Biskopssäten och biskopslöningshemman på landet.

Uppsala ärkestift.

Enligt den genom kungl, brev den 28 mars 1873 fastställda löneregleringen

åtnjuter ärkebiskopen avkomsten av följande fastigheter nämligen: 3 mantal

Fiby nr 1—3 med Biskopsängen, J/2 mantal Kvarnen nr 1 (eller Kvarnberg),

V mantal Kånkebo nr 1, K mantal Jobsbo nr 1, 1 mantal Karbo nr 1, 3 mantal

Eneby nr 1—3 och utjorden Gammelängen nr 1 i Vänge socken samt Vi

mantal Fågelbo nr 1 i Jumkils socken.

Ifrågavarande hemman och lägenhet, som tidigare i jordeböckerna redovisades

under frälse titel, därvid för Fibyhemmanen antecknades att de voro av

säterinatur, hava jämlikt kungl, kammarkollegii beslut den 31 december 1907

överförts till kronoegendomar under allmän disposition, boställen.

I anledning av uppkommen fråga örn utgörande av rusttjänstbevillning för

ifrågavarande hemman verkställdes av kammararkivet den 30 september 1852

undersökning i jordeböckerna och kronoräkenskaperna för utrönande av rätta

naturen å sagda hemman. Av denna undersökning, vilken finnes bilagd handlingarna

till ett på Kungl. Majis prövning beroende ärende angående disposition

av skogsavkastningen av hemmanen, ävensom av kammararkivets i sistnämnda

ärende den 30 november 1907 och den 15 augusti 1908 avgivna memorial,

framgår huvudsakligen följande.

Såsom ovan nämnts skedde indragningen av ärkebiskopens landbönder i

omedelbart sammanhang med 1527 års riksdagsbeslut. I en i »fougthernes

rekenskaper pro anno 1529 och 1530» (den äldsta i kammararkivet förvarade räkenskapshandlingen,

som lämnar upplysning om hithörande förhållanden) ingående

räkenskap för Uppsala gård, vilken räkenskap omfattar tiden från allhelgona

tid 1529 till pingsttiden 1531, redovisas sålunda räntan för åtskilliga

under Uppsala gård lagda rättardömen, vilka tillhört ärkebiskopsstolen i Uppsala

(»affradspen.» respektive »affradsk(orn) alf Biskopslandboerna»), Dessa

voro sålunda då indragna till kronan. Bland dessa rättardömen upptages Fiby

rättardöme.

I 1544 års räkenskapshandling nr 8 för Uppland som redovisar »årliga räntan

aff the retta: men (= rättardömen) som under Upsala gård liggiandes äre

anno 1544», antecknas:

»Item äro 10 bijscopstolsens landbor liggiandes udii Wenge sockn benempdt

Fieby retta ane lunika biscopen nu lidi förläningh haffver, undantagandes fodringen,

ö aff them holla hvarthera 2 årliga hestar och hvart 3:die år 2 konungs

hestar, och 4 holla hvar 1 årligh hest oell vart 3:die år 1 konungshest, löper

årliga fodringen — 1 ö | .

konungsfodringen — 101 *lcsfar->>

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

I 1545 års räkenskapshandling nr 7, däri antecknas att Fiby rättardöme har

legat under biskopsstolen och att räntan därav undantagandes fodringen är förlänt

biskop Larens uti Uppsala, lämnas följande specifikation på de till Fiby

rättardöme hörande landbönder, som innehades till biskopsstolen, nämligen

»Benct i Karrabodha torpstelle

Nils Christersson i Ekeby

Hendrik laggar ibm

Lasse Olsson i Fugboda

Thomas i Jäpsboda

Quarnen torpestelle

Kamkeboda torpestelle

Oluff Håkansson i Fieby

Lasse Olsson ibm

Anders ibm».

Vart och ett av hemmanen Kärraboda, Ekeby och Fieby utgjorde 2 hästar

i fodring, d. v. s. för 1 mantal, under det de övriga utgjorde 1 häst, d. v. s.

för 1j2 mantal. I specifikationen upptages däremot icke det tredje hemmanet i

Ekeby liksom icke heller utjorden Gammelängen.

Från och nied 1551 upptagas de i 1546 års räkenskap specificerade hemmanen

i jordeböckerna bland frälse landbönder och påförda allenast årliga och kungshästar.

Under åren 1581—1583, då biskopsämbetet var vakant, upptogos dock

hemmanen under titel biskopslandbönder med till kronan utgående vanlig jordeboksränta.

Från och med 1589 upptogs jämväl det tredje hemmanet i Ekeby,

vilket tidigare redovisats såsom ett till kronan indraget och ränta till kronan

påfört kyrko- eller prebendehemman, bland ärkebiskopens frälsehemman. I

hemmanens redovisning i jordeboken förekommer därefter i huvudsak ingen

annan ändring än att Jobsbo och Fågelbo år 1661 förmedlats till Vi mantal

vartdera, att det sistnämnda hemmanet år 1662 överförts till Jumkils socken,

och att i 1675 års jordebok för Fibyhemmanen antecknats: »Dr Lars Stigzelius

njuter under säterii.» (Säterifriheten bekräftades genom Kungl. Maj:ts resolution

den 19 december 1682.)

Sistnämnda hemman synas därefter av ärkebiskopen ständigt hava njutits

under säterifrihet, under det de övriga hemmanen innehafts under vanlig frälse

frihet. Av hemmanens jordeboksränta hava sålunda till kronan utgjorts allenast

kungshästarna samt av hemmantalsräntan halva boskaps- och halva skjutsfärdspenningarna.

De övriga ränteposterna avkortades till och med år 1718 under

titel »Adelens friheter efter privilegierna» och därefter under titel »Clereciets

friheter».

Utjorden Gammelängen, vilken nämnes som särskild fastighet i en tiondelängd

av år 1666, upptages första gången i 1758 års jordebok på grund av beslut

vid samma års jordrannsakning, då det heter: »Gammelängen är ett skattlagdt

och roteradt torp om tu öresland under roten nr 123 af Bählinge Compagnie

och Uplands regemente till fot, hörande under Ercke Biskopsstohlen, bör i

jordeboken införas under utjords titel.»

I jordeböckerna och räkenskaperna finnes icke någon handling åberopad såsom

stöd för att hemmanen förlänats ärkebiskopsstolen. I riksregistraturet för

år 1533 (Gustaf I:s tryckta registratur 1533 sid. 317) finnes emellertid under

den 28 oktober införd följande anteckning, som bland annat torde hava avseende

å ifrågavarande hemman: »Item bref! för Erchebispen i Upsala å Kateboda

och the godz ther under liggia, H:n tiil en behagelig tijd, och Canicke

tendén aff the kerkior, som lyda under domprosterijt.» Ordalydelsen av brevet,

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

som icke lär finnas i behåll, är icke känd. Kateboda eller Karbo torde under

denna tid hava varit avelsgård och såsom sådan huvudgård i Fiby rättardöme.

I ovannämnda räkenskap för Uppsala gård för åren 1529 och 1530 antecknas

under de särskilda uppbördsrubrikerna smör, fläsk etc., poster, som härröra

»från Karlaboda alf afvelen». Det torde sålunda såsom visst kunna antagas, att

1533 års brev avsåg samtliga till Fiby rättardöme hörande hemman.

Såsom av det anförda redan framgår tillhörde hemmanen under Fiby rättardöme

redan före kyrkoreformationen Uppsala biskopsstol. Att så åtminstone

beträffande vissa hemman var förhållandet bestyrkes också av två handlingar

från medeltiden. Enligt Svenskt Diplomatorium nr 2431 upplät Eskillus Andresson

den 1 december 1323 i köp och byte sin sätesgård Fieby utgörande 2 markland

och 16 örtugland jord med tillydande till ärkebiskop Olof i Uppsala och

hans efterträdare och genom ett i riksarkivet förvarat pergamentsbrev den 24

november 1496 tillbytte ärkebiskop Jacob Ulfsson sig för ärkebiskopsbordets

räkning 20 öresland jord i Ekeby i Vänge socken. Sistnämnda jord motsvarar

uppenbarligen de två till Fiby rättardöme ursprungligen hörande hemmanen i

Ekeby, vilka vart och ett bestå av 10 öresland. Huruvida sätesgården Fiby med

tillydande allenast motsvarar Fibyhemmanen är emellertid mera ovisst. Osannolikt

är icke, att hemmanen Kvarnen, vilken i vissa äldre jordeböcker benämnes

Fiby kvarn, Kånkebo, Jobsbo och Karbo, äro avgärda på Fiby ägor och

inbegripas i 1323 års köp. De betecknas nämligen i 1545 års räkenskaper såsom

torpställen.

I sitt ovannämnda memorial av år 1852 har kammararkivet uttalat, att det

med säkerhet kunde antagas, att ifrågavarande hemman och lägenheter tillhört

det under katolska tiden existerande s. k. andliga frälset och, lika väl som övrigt

under ärkebiskopsstolen hörande gods, varit underkastade konung Gustaf I:s

reduktion men därefter åter blivit ärkebiskopen på dess beställning anslagna

och med anledning därav, att de av honom under frälsefrihet innehades, kommit

att under frälse titel i jordeböckerna upptagas, vadan arkivet för sin del

ansåge, att desamma ej kunde annorlunda betraktas än för kronohemman och

lägenheter, som av ärkebiskopen på dess beställning i överensstämmelse med

12 § i prästerskapets privilegier under frälse frihet innehades.

Detta uttalande åberopas i de av kammararkivet åren 1907 och 1908 avgivna

memorialen. I sistnämnda memorial, avgivet av numera kammarrådet Axel

Klockhoff, säger sig kammararkivet på det bestämdaste fasthålla vid sin tidigare

uttalade mening om egendomarnas natur. Såsom stöd härför åberopas

huvudsakligen, att räntorna från hemmanen vid de särskilda tillfällen, då

biskopsämbetet stått vakant, ingått i kronans uppbörd och redovisats av kronans

uppbördsman, att hemmanen i 1500-talets räkenskaper uttryckligen angivas

såsom till ärkebiskopen bortförlänta och att hemmanen enligt 1533 års

brev upplåtits allenast på behaglig tid. På dessa omständigheter och med hänsyn

till vad i övrigt vore bekant rörande den allmänna indragningen till kronan

av biskoparnas landbohemman, hade kammararkivet velat grunda sin åsikt att

hemmanen blivit med stöd av Västerås recess reducerade samt först därefter

av kronan anslagna till ärkebiskopens underhåll.

Till dessa uttalanden torde icke vara annat att tillägga, än att det tredje

hemmanet i Ekeby, motsvarande nuvarande hemmanet Ekeby nr 1, icke, såvitt

av räkenskaperna framgår, synes hava tillhört det medeltida biskopsbordet.

Hiliana till riksdagens protokoll 1036. / sami. Ar iV/2.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Linköpings stift.

Enligt nådiga brevet den 23 april 1809 angående lönereglering för biskopen

i Linköping skulle biskopen innehava lägenheterna Bergaängen och Skäggan i

S:t Lars församling, Stigsängen eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna församling

och en äng i Västerlösa församling, vilken sistnämnda lägenhet skulle

i författningsenlig ordning utarrenderas.

Av konung Gustaf I:s brev den 9 oktober 1527 och den 13 januari 1530 till

Mäster Jöns samt den 11 augusti 1543 och den 30 januari 1544 till Petrus Caroli

synes framgå, att konungen indragit till kronan det huvudsakliga av biskopens

i Linköping inkomster. Presidenten Hans Forssell säger också i sitt arbete »Sveriges

inre historia», att i LTppsala och Linköping indragningen med ens blev

nära nog fullständig. »Ärkebiskopen och biskop Brask lämnade ju sina stavar

och gäll, flyende till främmande furstar och folk, och konungen såg då icke

längre något skäl att, där biskopar ej funnos, låta de biskopliga rättigheterna

utgå, utan indrog dem till kronan och lämnade dem sedan ej tillbaka åt de blivande

efterträdarne. Mäster Laurentius Petri och Mäster Jöns fingo nöja sig

med prebenden och tiondeanslag och inträdde sålunda för sina biskopsstolar i en

annan ställning till konungen än den, som ännu innehades av deras medbroder

i de övriga stiften.»

Av de i löneregleringsbrevet omförmälda jordarna hava allenast Stigsängen

eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna socken redovisats i jordeböckerna från

äldre tider. Dessa lägenheter tillkommo emellertid biskopen i hans egenskap av

prebendekyrkoherde i Kärna och Kaga församlingars pastorat. Genom nådiga

resolutionen den 17 maj 1916 angående lönereglering för prästerskapet i nämnda

pastorat förordnades bland annat, att pastoratet med utgången av april

1917 skulle upphöra att vara prebende åt biskopen i Linköpings stift, samt att

kronolägenheterna Stigsängen nr 1 och Tokarp nr 2 (Tokängen) i Kärna socken

skulle ingå bland pastoratets avlöningstillgångar.

Fogderäkenskaperna från 1500- och början av 1600-talet upptaga i S:t Lars

och Västerlösa socknar vissa lägenheter, som innehafts av biskopen, men på

grund av olika benämningar har det icke varit möjligt att identifiera de i löneregleringsbrevet

upptagna jordarna med dessa i räkenskaperna upptagna lägenheter.

Enligt prästverket för Linköpings stift innehade biskopen — förutom

stadsfastigheter samt Stigsängen och Tokarp — »av Kungl. Majit och kronan»

följande fastigheter:

»Bergängen, varest biskop haver till några och trettio ängetegar, som kunna

giva i medelmåttig årsväxt 7 lass.»

»En änghump i Västerlösa, kallas i synen hållen 1638 Biskopshumpen, sägs

nu nyligen vara skattlagd och uppförd till årlig ränta 24 öre. På denna bem:te

hump sägs kunna bliva i medelmåttiga år 6 lass.»

»En liten ängehump, kallad Ullevihumpen, sägs icke finnas i jordeboken, giver

i medelmåttiga år 3 lass.»

»En dito, kallad Tornby hump, av ringa värde och för dess skarpenhet sällan

bärgas; uppsättes dock till lass.»

Genom beslut den 18 april 1905 lät kungl, kollegium bero vid länsstyrelsens i

Östergötlands län den 26 mars 1904 meddelade utslag, varigenom förordnats att

den genom kungl, domänstyrelsens köpebrev den 2 maj 1902 till allmänt frälse

försålda delen av Berga äng i S:t Lars socken skulle införas i jordeboken bland

frälse lägenheter under benämningen Berga äng nr 6. I samband härmed anmodade

kungl, kollegium länsstyrelsen att genom utslag, som skulle underställas

kungl, kollega prövning, yttra sig om och på vad sätt övriga delar av Berga äng

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

borde upptagas i jordeboken. I anledning härav förordnade länsstyrelsen genom

utslag den 25 november 1905, bland annat, att den på lön till biskopen i Linköpings

stift anslagna delen av Berga äng skulle upptagas i jordeboken bland

kronoegendomar under allmän disposition med benämningen Berga äng nr 8.

Den 21 maj 1907 lät kungl, kollegium därvid bero. I ärendet avgavs av kungl,

lantmäteristyrelsen en den 13 oktober 1904 dagtecknad utredning, varav kan

anföras följande:---»har kungl, styrelsen låtit verkställa forskning i här
varande

arkiv; och hava därvid följande kartor befunnits innehålla upplysningar

till frågans bedömande:

l:o. Geometrisk charta Öfwer Bärga ängh och några andra änghshumpar i

S:t Lars och Kierna socknar sampt Hanekinds Häradh belägne, hwilka Biskopsgården

wid Lindkiöpingh härtills possiderat, men nu nyligen af hans Kongl.

Maij:tt allernådigst blewfen efterlåten få uthbyta så stor tracht i Linnerydsängen,

som kan qvadrera emoth understående humpar och tegar. Upprättad

1694 af Niels Lundberg.’

Utom Berga äng innehåller denna karta en ängshump i Stora Ullewiängh, en

hump vid Glyttinge, kallad Stighump, samt en ängshump i Tornebyängen. Tegskiften

funnos vid denna tid, med nedannämnda ägare, på 33 ''ställen:

Berga äng.

''Biskopen, 5 stänger.

Kyrkioherden widh Lindkiöpingh, 6 stänger.

Sahl. Figrelii änkia på Smesta, som ähr hennes arf och egen, 6 K stångh.

Ibidem under Smesta, 7 stänger.

Mester Christiern Kiörkioherde i Söderkiöpingh, 2% stänger.

Hospitalet i Linkiöpingh, 4 stånger.’

2:o. ''Karta öfver Berga ängen, upprättad 1773 af Bened. Fineld och begagnad

vid storskiftesdelning, som fastställdes 24 april 1775 af Häradssynen.’ Utdrag

av denna karta bifogas denna skrivelse, se bilaga. Av beskrivningen till kartan

inhämtas, att följande fem ägolotter utlagts i

Berga äng.

''Riksrådets frälseskifte litt C för 7 stänger.

Domprostens ämbetsjord litt. D för 6 stänger.

Biskopens d:o litt. E. för 5 stänger.

Kronohospitalet litt. F för 4 stänger.

Smesta rusthåll litt. G för 10 stånger.’

Å kartan synes, att Berga bys ägor angränsade — å östra sidan, samt att

hospitalets skifte — litt. F blivit lagt intill dess ägor på stadsjorden.

3:o. Karta över Berga by, upprättad 1778 och begagnad vid laga skifte 1828.

Följande fyra ägolotter funnos därvid i

Berga by:

''litt. A Vi mantal Frälsegården.

litt. B Yz mantal Prästgården, innehafves af domprosten

litt. C Två utjordar, den ena frälse, den andra skatte, ägas af öfverste F. G.

Nisbeth.

litt. D. ''/« mantal Linköpings hospital.’

4:o. Karta över Hanekinds härad, upprättad av ekonomiska kartverket åren

1871—74. I beskrivningen därtill uppräknas:

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

N:o 1. Berga, prestegård, ''A mantal krono.

N:o 2. Berga, K mantal frälse.

» 3. D:o, lillgård, hospitalhemman, */g mantal krono.

» 1. D:o, en utjord, skatte.

» 2. D:o, — d:o —, frälse.

Bergaängen, till biskopen.

D:o till domprosten.

D:o till Linköpings hospital.

D:o till Råberga.»

Som av det anförda framgår nämnas bland de lägenheter, som upptagas å 1691

års karta, en ängshump i Stora Ullevi äng och en ängshump i Tornebyängen.

vilka väl åtminstone till någon del motsvara de i prästverket omförmälda ängshumparna

Ullevihumpen och Tornbyhumpen. Däremot finnes icke den i löneregleringsbrevet

upptagna lägenheten Skäggan upptagen och ej heller innehålla

handlingarna till 1896 års lönereglering några upplysningar örn sistnämnda

lägenhet. Då Ullevihumpen och Tornbyhumpen frångått biskopen och i stället

lägenheten Skäggan tillkommit, synes det antagligt, att till grund för förändringen

legat ett ägoutbyte, varom dock tid saknats att verkställa närmare undersökning.

I en jämlikt § 27 i jordregisterförordningen den 5 mars 1913 gjord anmälan

hemställde överlantmätaren i länet örn upptagande i jordeboken av lägenheten

Biskopshumpen i Västerlösa socken. I ärendet avgav andra arkivkontoret memorial

den 20 september 1921, varav bland annat inhämtats följande. Med skrivelse

den 11 april 1750 överlämnade länsstyrelsen till kungl, kollegium handlingarna

rörande skattläggning av den s. k. Västerlösa utjord, belägen i Gullbergs

härad och Björkebergs socken. Av berörda handlingar framgår, att utjorden

i fråga, som sedan år 1730 varit uppförd såsom obefintlig, efter åtskilliga

undersökningar år 1745 igenfunnits och bestode av sju humpar i Västerlösa

äng, som gränsade till Gullbergs härads utäng. Efter vederbörligen förrättad

uppmätning upptogs å kartan över lägenheten under litt. A Västra Ekfallshumpen,

under litt. B två humpar till Västerlösa Lillgården, under litt. C Östra

Ekfallshumpen, under litt. D Lilla Hålkhumpen, under litt E Gillishumpen, under

litt. F Sonarpshumpen och under litt. G Stora kronohumpen. Dessutom upptog

kartan under litt. X Biskopshumpen örn 31 13/02 tunnland. Biskopshumpen

hade icke intagits med de förutnämnda, emedan densamma »från urminnes

tider skall varit nyttjad av biskoparne i Linköping såsom en tillhörighet under

biskopsstolen och således emot prästerskapets privilegier icke kunde därifrån

skiljas». Genom beslut den 24 oktober 1770 förordnade kungl, kollegium örn

upptagande i jordeboken för Björkebergs socken av berörda sju humpar under

benämningen i Västerlösa utjord. Beträffande undantagandet av Biskopshumpen

från skattläggning fann kungl, kollegium intet vara att däremot erinra,

helst lägenheten från urminnes tider nyttjats under biskopssätet i Linköping.

Genom kungl, kollegii beslut den 5 april 1924 har lägenheten upptagits i jordeboken

för Västerlösa socken bland kronoegendomar under allmän disposition,

boställen, med benämningen Biskopshumpen nr 1.

Något som tyder på att ifrågavarande lägenheter skulle donerats till biskopen

av enskilda har icke påträffats. Fastmer synes framgå av hertig Johans brev

den 12 januari 1609, att lägenheterna anslagits av kronan till biskopen på lön.

I nämnda brev sägs nämligen bland annat, att biskopen »må sig till lägenhet

njuta och behålla Kärna socken och prästebol samt det hemman i Värö och

Lövhagen (Tokarp nr 2), som höglovlig i åminnelse Kungl. Majit vår älskelig

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

käre och sal. herr fader till biskopsstolen bebrevat, så ock Kungl. Majit nu

regerandes sedan stadfäst haver, desslikes den åker, som framfarne biskopar

hava njutit och innehaft».

Skara stift.

Enligt den genom kungl, brev den 18 oktober 1878 fastställda lönereglering

för biskopen i Skara skall denne bibehålla under egen disposition biskopsbostället

1 mantal Bransboda kungsgård nr 1 jämte 34 mantal Stora Katthagen nr 1 i

Skånings-Åsaka (förut Skara) socken samt åtnjuta avkomsten av kvarnen till

mantal Arredala nr 1 Jon Nilsgården i Västra Gerums socken samt av hemmanen

1 mantal Märened nr 4 Anders Anders eller Nilsagården, 34 mantal Märened

nr 5 Änkegården, 1 mantal Märened nr 6 Tyskagården, 1 mantal Hertigabo

nr 2, 1 mantal Hertigabo nr 3 och 1 mantal Hertigabo nr 4 Björnsgården

i Skånings-Åsaka socken. Däremot skulle avkomsten av hemmanen 1 mantal

Järnsyssla nr 1 (Nedergården), 1 mantal Järnsyssla nr 2 Svenningsgården. 1

mantal Wästorp nr 1 (Prostgården) och 1 mantal Wästorp nr 2 Svenningsgården

i Skara socken indragas till biskopslöneregleringsfonden.

Samtliga ifrågavarande hemman redovisas i gällande jordebok såsom krono.

Arredala kvarn såsom särskild enhet med benämning Arredala nr 1, en tullkvarn.

I enlighet med 1527 års riksdagsbeslut träffade konung Gustaf I den 24 augusti

1527 (det tryckta registraturet sid. 300) överenskommelse med biskopen i Skara

Magnus Haraldsson örn dennes underhåll. Enligt denna överenskommelse skulle

biskopen få behålla »quith och frijth» biskopsbordets alla landboräntor — undantagandes

Lä eko slott med dä runder dagsverksskyldiga landbönder — biskopstionden,

biskopssakören samt gästning med fodring. Häremot skulle biskopen

för det året giva till kronan 1,000 mark danska och 4 kärvar värmlandslax.

Ny överenskommelse träffades under år 1528 avseende 1529, av enahanda innehåll,

dock att taxan satts till 210 oxar.

Sedan biskopen Magnus Haraldsson rymt ur landet, förordnade konungen

den 12 juni 1529 (det tryckta registraturet sid. 126) domprosten m:r Sven att

till en tid förestå stiftet. Han ålades att leverera de kontrakterade oxarna. Dessutom

skulle han väl akta att intet togs ifrån Brunsbo gård samt till konungen

leverera de oxar, som biskop Magnus haft därstädes. Sedan m:r Sven utnämnts

till biskop, träffades den 15 februari 1530 (det tryckta registraturet sid. 27) ny

överenskommelse örn biskopens underhåll. Enligt denna skulle biskopen fortfarande

behålla sina landbönder och tionden m. m. Taxan bestämdes till 1,200

mark danska.

I brev till biskop Sven den 18 juni 1540 (det tryckta registraturet sid. 61)

säger sig konungen emellertid hava förordnat Lasse Pedersson till fogde över de

landbönder, som lydde under biskopsstolen i Skara. Biskopen anbefalldes därför

att till fogden leverera ett klart register eller en jordebok på dessa landbönder.

I överensstämmelse härmed redovisar Lasse Pedersson för år 1540 till kronan

räntorna av de landbönder, »som tillförene leggatt haffve under biskopsstolen i

Scara, hwilka Lasse Prsson kendes wedh anno 1540» (Västergötlands handl.

1540 nr 2). Med indragningen, sorn även omfattade tionden, upphörde taxan

att utgå.

I stället för de indragna biskopslandbönderna synes biskopen hava fått de

lill domprosteriets kanonmat hörande landbönderna åt sig anslagna. På klagomål

av biskop Sven med anledning av sin förminskade inkomst uppdrog konungen

i brev den 3 oktober 1540 (det tryckta registraturet sid. 136) åt ståthål
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

laren Gustaf Olsson att undersöka storleken av biskopens inkomster samt att,

därest det visade sig att han icke hade sitt tillbörliga uppehälle, förse honom

med ännu ett kanonikat och med fodring hos några präster eller annat varmed

biskopen kunde tillfredsställas. I ett samma dag avlåtet brev till biskopen säger

konungen vidare: »Och kunne wij wäll lide ati måge bliffve besittendis upå

Brynnelsbo gårdh och holle ther affvel så lier effter som i her till hollet haffve.»

Sedan Erik Svenonius erhållit fullmakt såsom superintendent i Skara bestämde

konungen i brev den 26 februari 1544 (det tryckta registraturet sid. 82)

dennes underhåll. Däri unnade och efterlät konungen till biskopens uppehälle

Brynolfsboda gård, sorn biskop Sven dittills besuttit, att njuta och behålla med

alla tillägor, ävensom tionden av vissa härad. Efter det Erik Svenonius avlidit

vid påsktiden 1545, »anammade» emellertid konungen Brynolfsboda eller Bronsboda

gård, varå han inrättade en avelsgård (se Brunnsboda gårds räkenskaper

år 1545 i kammararkivet). Gården uppläts efter ett fåtal år åter åt biskopen.

Under tiden synes emellertid biskopen hava haft i förläning gården Tubbetorp

under Saleby prebende. Enligt 1548 års fogderäkenskap (nr 3) frinjuter i allt fall

biskopen för detta år räntan av nämnda hemman. Genom brev den 26 januari

1549 (det tryckta registraturet sid. 33) förordnade åter konungen, att »Brönssbo»

gård, där konungen icke längre ämnade hälla någon avel, skulle lyda den gode

man till, som uti den landsändan var ordinarius, till residens och sätesgård. En

av biskopen gjord ansökan att få övertaga de inventarier, som funnos uti gården,

avslogs av konungen den 21 mars 1549 i brev till fogden Lars Eriksson,

»enär vij icke tilsijnnes eller skyldige äre sättie för honom någett boo», och fogden

anbefalldes att föra inventarierna till andra kronans avelsgårdar.

Redan år 1555 synes Bronsboda gård åter hava indragits till kronan och använts

till avelsgård. I stället har biskopen enligt 1555 års föreningsregister haft

i förläning en prebendegård, benämnd Järnsyssla i Skånings härad, och enligt

1564 års fogderäkenskap (nr 16) innehade biskopen ett kyrkohemman under

frihet. Slutligen unnade och efterlät Johan III i brev den 20 juli 1569 åt biskopen

Tubbetorp och Götala gårdar med därtill hörande kvarn och torp (»ther

han kan haffe sitt tilhålld och säthegård»). Därjämte efterläts honom under

frihet till en behaglig tid kronohemmanen Ranåker, Hertigabo och Märened i

Åsaka socken av Skånings härad.

Efter det avelsgården Brunsbo år 1575 nedlagts, erhöll biskopen genom Johan

lilis brev den 20 juli 1575 åter denna gård till biskopssäte i stället för Götala

och Tubbetorp. Genom samma brev uppläts till biskopen vissa inventarier å

gården samt följande landbohemman under frihet för ett år, nämligen Märened

(två hemman) och Ranåker (fyra hemman) i Åsaka socken samt en kvarn i

Marems socken. Därefter har Brunsbo förblivit säte för biskopen. Såsom redan

av det föregående framgår tillhörde Bronsboda gård redan före kyrkoreformationen

Skara biskopsstol, till vilken den skall hava förvärvats av en biskop

Brynolf, efter vilken den fått sitt namn Brunsbo (= Brynolfsbo).

Nytt brev på biskopens underhåll av landbohemman utfärdades den 1 mars

1577. Genom detta brev unnades och efterläts biskopen under frihet till en behaglig

tid tre hemman i Märened, tre hemman i Hertigabo och fyra hemman i

Ranåker i Åsaka socken samt två hemman i Järnsyssla i Skara socken och en

kvarn, benämnd Ardala i Gerums socken. Förutom nämnda hemman föres till

avkortning för biskopen i 1577 års räkenskap (nr 8) ett torp Katthagen i Skara

socken med anteckning att det lydde till Brunsbo gårds ägor efter häradsrättens

dom den 2 augusti 1574. Torpet hade införts i 1576 års räntelängd såsom ett

krononybygge med anteckning: »Ligger under Brunsbo till biskopssäte.»

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

Den biskopen enligt 1577 års brev beviljade friheten å landbohemmanen indrogs

år 1608, med undantag för Ardala hemman med kvarn samt Katthagen,

såtillvida att biskopen av de övriga hemmanen allenast åtnjöt de i räntorna

ingående posterna smör och dagsverken. År 1610 indrogs jämväl sistnämnda

frihet.

Genom konung Gustaf II Adolfs brev den 3 februari 1614 förlänades biskopen

åter igen åtskilliga hemman under frihet. Friheten beviljades under tre år till

återuppbyggande av Brunsbo, som blivit nedbränt av danskarna. Hemmanen

voro tre i Märened och tre i Hertigabo i Åsaka socken samt ett i Västorp och

två i Järnsyssla i Skara socken. Dessutom var biskopen pa grund av tidigare

upplåtelse fortfarande i besittning av Ardala och Katthagen.

Fortsatt frihet beviljades genom Gustaf II Adolfs brev den 13 maj 1622 för

den dåvarande biskopen, så länge han innehade ämbetet, å de i 1614 års brev

uppräknade hemmanen samt hemmanet Ardala. Hemmanet Västorp upptages

visserligen icke i 1622 års brev, men att biskopen fortfarande innehaft detta,

framgår såväl av räkenskaperna som av Gustaf II Adolfs brev den 14 april

1629. Genom detta brev efterläts biskopen till en behaglig tid fritt ytterligare

ett kronohemman i Västorp »att han honom lijka medh den andre gårdhenn i

samma by, som ligger till biskopssätet, må qvit och frit för visse och ovisse uthlagor

oss till een behageligh tidh bruka och obehindrat besittia och beholla».

Samtliga nu ifrågavarande landbohemman med undantag av Katthagen, som

synes hava brukats direkt under Bransboda, redovisas i äldre jordeböcker under

titlar (prebende-, biskops- etc.), som angiva deras kyrkliga ursprung. De

hade emellertid under reformationen blivit indragna till kronan och först därefter

upplåtna till biskopens underhåll. Vad angår torpet Katthagen, som allt

ifrån dess första upptagande i jordeböckerna redovisas under krono titel, framgår

av det föregående, att det är upptaget på ägorna till biskopssätet Bransboda

och av sådan anledning innehafts av biskopen. Bransboda infördes i jordeböckerna

först år 1663 till en början utan angiven natur men sedermera under

krono titel.

Sedan Bransboda med övriga biskopen anslagna hemman av reduktionskommissionen

förklarats böra såsom kungsgård till kronan indragas, medgav Kungl.

Majit genom resolution den 15 oktober 1681 att egendomarna finge på lön av .

biskopen innehavas, »dock så at hvad som deraf lönen kan öfverskiuta Kongl.

Majit och Cronan hemfaller».

Med anledning av nämnda resolution antecknades i jordeböcker och räkenskaper,

att ifrågavarande hemman, som tidigare på grund av prästerskapets

privilegier av biskopen innehafts under frälse frihet, skulle frinjutas av biskopen

på sin löns avräkning.

Efter det biskopen erhållit Kungl. Majits tillstånd att utbyta det honom anslagna

Sunnerby prebendepastorat mot Skarke eller Varnhems pastorat, förordnades

genom kungl, brev den 22 oktober 1717 och kungl, kammarkollegii

därpå grundade brev den 29 oktober 1717, att till komministersboställe i förstnämnda

pastorat skulle anslås hälften eller bi mantal av hemmanet Ardala i

Gerums socken i utbyte mot dåvarande komministersbostället ''/ mantal Öglunda

Ledsgården i Öglunda socken av Sunnerby pastorat, vilket boställe, da

det ålåg biskopen att avlöna komminister i prebendepastoratet, icke längre behövdes

lill boställe för denne. Sistnämnda hemman synes emellertid hava bibehållits

såsom bohemman åt komministern därstädes och biskopen uppbar endast

räntan av hemmanet (se kungl, brev den 7 december 1841 angående ersättning

flir hemmanet åliggande rotering) och genom kungl, brev den 19 april 1861

återfick hemmanet naturen av komministersboställe.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Med anledning, bland annat, av den inskränkning i dispositionsrätten till

hemmanen, som 1681 års ovannämnda resolution ansetts föranleda, förklarade

Kungl. Maj:t genom resolution den 13 november 1759 efter därom av biskopen

gjord framställning, med stöd av prästerskapets privilegier, biskopen äga att

under frälse frihet bruka och behålla de biskopssätet underlydande hemmanen

ej mindre till hemmanens bästa än till förbättring av sina villkor.

I biskopens lönereglering upptages allenast »kvarnen till ''A mantal Ardala».

Av det föregående framgår emellertid, att biskopen i överensstämmelse med anteckning

i gällande jordebok jämväl innehar hälften eller A mantal av själva

hemmanet. I fråga örn dispositionsrätten till kvarnen uppkom på 1840-talet

tvist emellan komministern i Gerum och biskopen. Genom nådigt brev den 1

augusti 1848 fastställde Kungl. Maj:t ett av kungl, kammarkollegium den 5

oktober 1846 meddelat utslag, varigenom biskopen förklarats berättigad till

dispositionsrätten till den till hemmanet hörande kvarnen.

Strängnäs stift.

Enligt nådiga brevet den 2 november 1877 angående lönereglering för biskopen

i Strängnäs skulle biskopen såsom boställe innehava hemmanet 2 mantal

Sundby nr 1 i Strängnäs socken och ängen Biskopskroken, vilken sistnämnda

lägenhet skulle utarrenderas i författningsenlig ordning.

Hemmanet Sundby upptages i gällande 1878 års jordebok för länet bland

kronoegendomar under allmän disposition, boställen, och angives i äldre jordeböcker

såsom »biskopssäte till Strängnäs sedan urminnes tider». Ängen Biskopskroken

har icke återfunnits i jordeböckerna.

Uppgiften att hemmanet Sundby från urminnes tider tillkommit biskopen

synes vara hämtad ur 1696 års prästverk för Strängnäs stift, där bland biskopens

räntor och inkomster finnes antecknat: »Innehaver och åtnjuter av urminnes

tider Sundbyhemmanet samt med Klockstensvreten belägen på dess

ägor»; »än en äng vid Gorsingeholm, kallad Kroken, av långliga tider».

Den 22 juni 1533 utfärdade konung Gustaf I kontrakt med biskopen i Strängnäs

örn biskopsstolens inkomster och avgäld till kronan. Enligt detsamma skulle

biskopen årligen till konungen erlägga ett belopp av 2,000 marker örtuger, varemot

biskopen finge behålla biskopstionden i hela stiftet »tesligis Biskopzstolszens

egne Landbor szom hann nu j sin haffuandis wärn haffner, mett all then

rentto Sakörer och Biskopzgestning som ther åffgå pleger. Sammalunda skall

hann och behålla thenn procurationem som Clerkäriid ther i Stickthet pläga utgöra,

men mett the andra kyrkerss, Klösterss, Presters eller Prebenderss Landbor,

eller mett szakören hosz Presterne ther j Stickthet skall hann platt inthet

befatta sig mett. utan wår Fogde skall j then motten effter som westerårss

Ordinancia och thenn contrackt wij honom mettgiffuit haffue innehåller.»

Genom ett annat brev daterat Tynnelsö den 7 september 1536 till biskop

Botvid förklarar konungen, att biskopen »niuta och beholla må och skall siig

thil uppehelle Först alle Biskopz stolens egna landbor, som belegne äré i

Strengnes sockn och i Jederss sockn q witt och frij, både för gestning och annet.

Tesligis all Bispztiendenn, både uppå Gestre Rekarne, Szölbo herrade och Akers

herrade, och the twå Affuels gårdar Sundby och Gödingsholm, mett thet Inuentarium

ther wijdt bliffuir, både på Bispzgårdenn och the twå affuelsgårder.»

Konungen synes emellertid ansett sig oförhindrad att efter sitt behag vidare

förordna örn biskopsgodsen. ty i ett brev den 21 januari 1556 till Henrik von

Collen skriver konungen, att von Collen »vederkennis then afvelsgård till thet

stenhus i Stregnes, som biskop Botved hafft häffer, terom Bencht är tilskriffven,

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kuiujl. May.ts proposition Nr 242.

att han skall vederlägge honom med någet annet hemman igen, item att lian

förskicker V. N. H. ett register på thet inventarium, som biskop Bootved till

stenhuset och affvelsgården haft haff ver». Det synes som örn med den avelsgård,

som beröres i sistnämnda kungl, brev, skulle avses Sundby. I kammarrådet

Schallings avhandling örn »Den kyrkliga jordens rättsliga ställning» uppgives

sid. 182 not. 4, att »Erik XIV förlänar den 17 juli 1566 biskopen i Strängnäs

hälften av Sundby gård». Det kungl, brevet har icke påträffats i riksarkivet,

men originalet skall enligt uppgift av kammarrådet Schalling förvaras hos

domkapitlet i Strängnäs. Härmed överensstämmer i viss män en uppgift i

Strängnäs stifts herdaminne, där det heter om Nicolaus Olai Helsinge bland

annat: »Förordnades av konung Erik till biskop i Strängnäs och fick fyra år

senare Sundby gård på Tosterön enligt konung Eriks brev av den 17 juli 1566

av innehåll: ''Nils Olai Ordinarius Strengnensis bekommit af oss halfpart uti

Sundby gård på Toster.’ Biskopen i Strängnäs blev härigenom innehavare av

hela Sundby, då han nu 1566 återfick den hälft därav, som konung Gustaf I

tagit ifrån honom och donerat till domprosten i Strängnäs.» I varje fall har

konungamakten efter reformationen icke haft den uppfattningen, att Sundby

gård utan vidare skulle åtfölja biskopsstolen i Strängnäs. I öppet brev för Pedei

Jonae den 14 juni 1593 (Hertig Karls registratur år 1593) heter det nämligen:

»Därföre håfve wij nådigst undt och efterlatidt som wij och nu med tiletta

wårt öpne bref gunsteligen unne och efterlåthe honom Sundby gård, som Bisperna

i Strengnes tilförende till afvelsgård häfver efterlatit warit, aldeles qwitt

och frij för alle dess utlager at mute och behålle.»

Genom nådigt brev den 28 juni 1913 förordnades, att biskopsbostället Sundby

nr 1, sedan arrendatorn av bostället frånträtt detsamma, skulle upplåtas för

uppförande av ett hospital därstädes samt att de ersättningsbelopp, som i anledning

därav borde utgå till vederbörande rättsägare, skulle bestämmas i den

ordning, som stadgades i nådiga förordningen den 14 april 1866 angående jords

eller lägenhets avstående för allmänt behov. Sedermera förordnades genom

kungl, brev den 14 mars 1915, att det fastställda ersättningsbeloppet för Sundby,

85,000 kronor, skulle tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade,

förvaltas av domkapitlet i Strängnäs och genom utlåning mot betryggande

säkerhet göras räntebärande med rätt för biskopen i Strängnäs att

uppbära hela avkastningen å samma medel.

Ängen Biskopskroken har som nämnts icke återfunnits i jordeböckerna. I

kungl, ämbetsskrivelse den 26 april 1916 förklarade Kungl. Maj:t en av agronomen

Arthur Philipsson gjord underdånig framställning örn tillstånd att få

inköpa lägenheten för ett belopp av 10,000 kronor icke föranleda åtgärd. Av

nämnda skrivelse framgår, att ängen vore belägen å Strängnäs stads mark.

Ängen har emellertid påträffats i 1560 års fogderäkenskaper, där den upptages

jämte ett flertal andra ängar i Strängnäs socken med en ränta av 88 sommarlass

hö. Någon anteckning örn dess disposition har icke gjorts i räkenskaperna,

men då den också vid denna tid benämndes Biskopskroken, lär den av gammalt

innehafts av biskopen. Genom ovanberörda 1536 års nådiga brev medgavs

biskopen få behålla »alla biskop/, stolens egna landbor, som belägne äre

i Strengnes socken», och det synes därför antagligt, att däribland också ingått

ängen Biskopskroken.

Västerås stift.

Enligt kungl, brev den 12 april 1871 angående lönereglering för biskopen i

Västerås innehar denne de s. k. biskopsängarna samt äger åtnjuta avkomsten

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

av hemmanen 1 mantal Tunby nr 1 och 1 mantal Råcklunda nr 1 samt lägenheterna

Klockartorp nr 1 och Talltorp nr 1 i S:t Ilians numera med Västerås

stad inkorporerade socken ävensom av hemmanet 1 mantal Lundby eller Kaniklundby

nr 1 i Lundby numera jämväl med Västerås stad inkorporerade socken.

Samtliga ovannämnda hemman och lägenheter redovisas i gällande jordebok

såsom krono.

Indragningen av biskopslandbönderna i Västerås stift ägde runi år 1545,

vilket år biskopslandbönderna tagas till uppbörd av fogden på Västerås slott

(Västmanlands handl, år 1545, nr C). Indragningen grundade sig på konung

Gustaf I:s brev den 2 augusti 1545 (sid. 407, det tryckta registraturet). På

begäran av biskopen i Västerås medgav konungen genom detta brev, att landbönderna

skulle »anammas» av kronan samt att biskopen i vederlag skulle bekomma

så mycket av Londén, som motsvarade räntan av landbönderna.

Sedan biskopens underhåll av tionden genom konung Johan III:s brev den 17

september 1569 och den 13 oktober 1584 bestämts till 10 läster spannmål samt

konungen i sistnämnda brev utlovat att vid ett kommande besök i Västerås

förse biskopen med en avelsgård och några landbönder, uppläts genom Johan

III:s brev den 14 februari 1587 till biskopen till avelsgård två hemman, Lundby

och Flaka, i Lundby socken. Denna upplåtelse bekräftades genom kungl, brev

den 12 januari 1591. Efter det nämnda två hemman vederkänts av hertig Karl

under arv och eget, lämnade denne enligt brev den 12 februari 1597 i vederlag

till avelsgård åt biskopen hemmanet Råcklunda i S:t Ilians socken.

Genom Gustaf II Adolfs brev den 25 mars 1623 uppläts åt biskopen till underhåll,

förutom hemmanet Råcklunda, åter igen hemmanet Lundby eller Kaniklundby

ävensom till äng och mulbete Biskops-Lindön »som tilförende der

under legat haf:r». När Biskops-Lindön kommit under biskopsstolen, har icke

kunnat utrönas. Sedan Lindön blivit biskopen fråndömd, efterläts honom i vederlag

lägenheten Stenhagen och hemmanet Lilla Apala i S:t Ilians socken av

drottning Kristinas förmyndarregering genom brev den 26 juni 1633. Slutligen

uppläts genom samma regerings brev den 4 mars 1634 i vederlag för sistnämnda

hemman, som redan var bortförlänt, hemmanet Tunby i S:t Ilians socken.

Sistnämnda hemman var av skatte natur. Allenast räntan av hemmanet kunde

således av kronan disponeras för angivna ändamål. På vad sätt jordäganderätten

upplåtits till biskopsstolen framgår icke av här förvarade handlingar.

Enligt uppgift i »Historisk beskrivning över Domkyrkan i Västerås» av Lars

Gustaf Sohlberg, sid. 93, skulle i domkyrkans arkiv finnas ett köpebrev av år

1637 å hemmanet Tunby. Vid efterfrågan hos domkyrkosysslomannen har detsamma

icke av honom påträffats och ytterligare efterforskning har den knappt

tillmätta remisstiden icke medgivit. Man torde i allt fall kunna utgå ifrån, att

hemmanet icke inköpts för kronans räkning. Möjligen har det inköpts för domkyrkans

medel.’ Emellertid förordnade kammarkollegium den 26 oktober 1869,

att, som hemmanet utgjorde löningshemman för biskopen, detsamma skulle i

jordeboken omföras till krono titel. Denna oluf öring grundar sig icke därpå,

att kronan innehar äganderätten till hemmanet, utan endast på den omständigheten,

att hemmanet disponeras för allmänt ändamål. 1

1 T iltåg g amemorial: — — — — — — — — — — — — — — _ _ _ _ _ _ _

— ~ ~ — — — — Genom detta köpebrev, daterat den 20 maj

nämnda år (1037), inköptes hemmanet av domkapitlet i Västerås, därvid i vederlag lämnades

av domkapitlet från enskild person förvärvade hus på en domkyrkan tillhörig tomt jämte 30

daler kontant, förmodligen av domkyrkans medel. Stockholm, kungl, kammarkollegii arkiv,

den 13 februari 1932.

H. Skoglinid.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. May.ts ''proposition Nr 242.

Enligt en av biskopen Carl Carlsson till 1698 års s. k. prästverk lämnad uppgift

benämnes lägenheten Stenhagen jämväl Klockaretorpet. Stenhagen torde

även omfatta Talltorpet. I allt fall har någon särskild upplåtelse å Talltorpet

icke påträffats. Å en år 1688 upprättad karta över »Biskops- med Talltorpet»

upptagas Biskopstorpet, Talltorpet och Stenhagen i ett sammanhängande skifte

såsom biskopens löningsjord. Förmodligen utgöra torpen uppodlingar å lägenheten

Stenhagen.1

Beträffande de i löneregleringen upptagna s. k. Biskopsängarna torde de motsvara

de i biskopen Carlssons ovannämnda uppgift omförmälda »tvänne åkerwretar

och en liten äng icke långt ifrån staden brede wijd åhen belägne». Dessa

ägor tillhörde enligt samma uppgift hemmanet Råcklunda i S:t Ilians socken.

Växjö stift.

Beträffande den åt biskopen i Växjö anslagna fasta egendomen hänvisas till

den redogörelse, som innefattas i ett av kammarkollegii andra arkivkontor den

30 juni 1926 avgivet, här i transund; bifogat memorial angående disposition av

skogsavkastningen vid nämnda egendom.

T ransumt.

1926 den 30 juni.

Vördsamt memorial angående disposition av skogsavkastningen

vid biskopsgården i Växjö och de biskopen i Växjö pa

lön anslagna hemman.

Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet hos kungl, kammarkollegium anhållit,

att kungl, kollegium måtte uppdraga åt dess andra arkivkontor att verkställa

utredning för utrönande av vilken rätt biskopen i Växjö Ludv. Lindberg kunde

hava till skogsavkastningen från biskopssätet S:t Johannis Baptistse eller prebendegård,

i jordeboken upptaget såsom 1 mantal krono Växjö biskopssäte ni 2,

även kallat Östrabo, i Växjö socken samt de i författningsenlig ordning utarrenderade

biskopslöningshemmanen A mantal krono Fylleryd nr 1 Storegård och V\

mantal krono Fylleryd nr 2 Lillegård i Gårdsby socken samt % mantal krono

Hemmesjö nr 2 Södergård, K mantal krono Hemmesjö nr 3 Månsagård, %

mantal krono Hemmesjö nr 4 Sjögård, Y> mantal krono Hemmesjö nr 5 Olsagård,

% mantal krono Hemmesjötorp nr 1 och A mantal krono Risinge nr 6

Kronogård i Hemmesjö socken av Kronobergs län, far andra arkivkontoret i

anledning av därå erhållen remiss vördsamt anföra följande.

Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av biskopsbordets

räntor, biskopstionden, biskopssakören och biskopsfodring, som utgick

av alla kyrkliga landbönder i stiftet. För dessa inkomster åtnjöto biskoparna

frälse frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För

de senare utgjorde de i likhet med ridderskapet och adeln rusttjänst.

Sedan på grund av Västerås recess år 1527 biskoparnas slott och övriga kronoförläningar

— för biskopen i Växjö Kronobergs slott med underlydande hem- 1

1 Genom ett (leii 2 oktober 1905 fastställt ägoutbyte bär biskopsstolen emot avstående av

lägenheten Klockaretorp och del av lägenheten Talltorp tilldelats lägenheten Enbacken å Västerns

stads östra utmark.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

man — indragits till kronan, ingick konungen i enlighet nied beslut vid 1527 års

riksdag kontrakt med biskoparna och domkapitlen om utgörande av vissa s. k.

taxor för övriga av dem behållna inkomster av ecklesiastik natur.1 Med domkapitlet

i Växjö träffade sålunda konungen den 2 september 1527 ett kontrakt

(Gustaf I:s registratur, sid. 318 o. f.), enligt vilket domkapitlets ledamöter samfällt

med biskopen och »domkyrkans ränta» skulle giva till konungen 2 läster

smör. Biskopen skulle emot utgörande av en taxa av 100 mark danska få behålla

all av kronan icke förlänad inkomst, nämligen biskapssakören över Växjö

stad och stift samt biskopsfodring av sina egna, kyrkornas och prästernas landbönder

ävensom den ränta och det gods, som han dittills haft, med undantag

av det, som jämlikt recessen kunde bliva av ridderskapet och adeln återbördat.

Efter biskop Ingemars frånfälle utnämndes Jöns Boecij den 11 november

1530 (Gustaf I:s registratur, sid. 194). Konungen säger sig därvid hava kommit

överens med honom, att han av stiftet skulle giva den taxa, som enligt recessen

utgått efter kontraktet med biskop Ingemar och domkapitlet, och tillförsäkrades

biskop Jöns att behålla »alla bispsretten» med landbor, tionden och biskopssakören

samt Växjö stad i förläning med samma villkor, som varit förunnade

biskop Ingemar och giva samma taxa därför som denne. Vidare tillförbundos

den senares arvingar att till Jöns Boecij upplåta och leverera biskopsgården

nied dess tillhörigheter och inventarier så gott som Ingemar mottagit den.

Berörda inkomster synes biskopen på före år 1527 övligt sätt hava uppburit

till början av 1540-talet. Åtminstone till år 1541 hade biskopen för sina behållna

räntor och övriga uppbörd betalat ovannämnda taxa. Från och med år

1540 uppbars biskopsfodringen, som uppgick till 327 mark danska, och biskopssakören

av konungens fogde samt från och med år 1545 jämväl räntan av

biskopslandbönderna, vilka upptogos till ett antal av 114 stycken jämte 3 torpare

med ett landgille av 61 mark danska, 19 tunnor 13 L ® smör och 95 tjog ål.

I vederlag erhöll biskopen underhåll av tionden.

Efter Jöns Boecij utnämndes skolmästaren i Växjö Nils Knutsson den 16

juni 1553 till biskop i Växjö och den 19 juni samma år (Gustaf lis registratur,

sid. 108) förlänades denne, vilken såsom skolmästare haft sig anslaget S:t Johannis

Baptista; prebende vid Växjö domkyrka med underlydande 14 stycken landbönder,

på behaglig tid nämnda prebende samt såsom vederlag för landbönderna,

vilka indrogos till kronan, 60 tunnor spannmål av kyrkofonden i Växjö stift

ävensom biskopsdelen av tionden från Uppvidinge härad. Enligt 1556 års tionderäkenskaper

uppbar biskopen med anledning därav, förutom vederlaget 60

tunnor, 636 tunnor 3:''/0 skeppor tiondespannmål eller 132/3 läster. Biskopens

tiondeanslag bestämdes genom Johan lilis brev den 2 februari 1569 till 12

pundeläster spannmål, vilket anslag bekräftades genom samma konungs brev

den 30 november 1576.

Efter det Kronobergs slott indragits till kronan, lär biskopen till en början

hava bott å Helgö eller Helgeskog, som synes hava varit ett gammalt biskopssäte.

2 Av ovanstående framgår ock, att en biskopsgård funnits år 1530. Sedan

jämväl denna på 1540-talet indragits till kronan, uppläts i stället, såsom ovan

nämnts, till säte för biskopen år 1553 S:t Johannis Baptistae prebendegård i

Växjö med tillhörande ägor. Denna skänktes emellertid genom Erik XIV:s brev

den 30 september 1560 till dåvarande biskopen Nils Knutsson, hans äkta barn

och rätta arvingar till evärdlig ägo.

Även under den katolska tiden hade det andliga fräket vid utomordentliga tillfällen deltagit

i vissa gärder till kronan.

P. Vieselgren, Ny Smålands beskrivning del I sid. 536. En del av biskopen under medeltiden

utgivna brev äro utfärdade från »Helgeskog».

opaginerad Kontrollera mot PDF

18!)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24:2.

Därefter förordnades genom Johan Hirs brev den 8 mars 1576, att »sorn det i

Växjö stad häfver en lång tid icke varit något visst biskopssäte», den S:t Johannis

prebendegård, som dåmera avlidne biskop Nils besuttit, skulle därefter

bliva biskopsgård och säte under Växjö domkyrka till evärdlig ägo. I vederlag

för denna gård fick biskop Nils’ änka ett kronohemman i Telestads by i Växjö

socken. Biskopsgården, som icke varit redovisad i äldre jordeböcker, infördes,

sedan densamma år 1699 skattlagts, i jordeböckerna för Växjö socken såsom 1

mantal krono Växjö biskopssäte. liela den biskopsgården därvid åsätta räntan

har städse frinjutits av biskopen.

Genom Johan lilis brev den 25 januari 1571 upplätos hemmanen Stora och

Lilla Fylleryd i Gårdsby socken under biskopssätet i Växjö till evärdlig ägo; och

skulle biskoparna njuta och behålla frihet från alla utskvlder eller utlagor i

alla måtto. Nämnda hemman hade tidigare tillhört biskopsstolen men i sammanhang

med övriga biskopslandbönder på 1540-talet indragits till kronan.

Vidare upplätos genom samma konungs brev den 8 augusti 1575 följande

»Väre och kronans gods och gårdar» under biskopsgården i Växjö, nämligen en

prebende- och fem kyrkolandbönder i Hemmesjö socken, och skulle biskopen

uppbära de av hemmanen för år 1575 utgående räntor och utskylder, varjämte

konungen skulle för tiden därefter meddela ytterligare besked. I 1575 års räkenskaper

avkortas under åberopande av nämnda kungl, brev fyra hemman i

Hemmesjö by och ett hemman i Risinge by, som under katolska tiden tillhört

Växjö domkyrka, samt ett hemman, Hemmesjötorp, tillhörigt S:t Johannis

prebende under Växjö domkyrka. Den 30 november 1576 bekräftade konungen

upplåtelsen av nämnda sex hemman för dåvarande biskopen, som utan begränsning

i tiden erhöll frihet för alla utskylder för desamma.

Av ovanstående framgår, att biskopsgården och samtliga löningshemmanen

under medeltiden utgjort kyrklig egendom och på 1540-talet indragits till kronan,

att biskopsgården sannolikt utgör vederlag för det förutvarande till kronan

indragna biskopssätet Helgö, men att löningshemmanen, såvitt kunnat

utrönas, icke utgöra vederlag för andra till kronan indragna inkomster utan äro

direkta upplåtelser från kronan. Enligt åtskilliga uttalanden i äldre handlingar

skulle Fyllerydshemmanen hava upplåtits till understöd åt biskopen vid biskopsgårdens

uppbyggande, vilken bränts av danskarna, och Hemmesjöhemmanen

»för det så mycket var taget från biskopsstolen».

På grund av ovannämnda kungl, brev frinjöt biskopen enligt räkenskaperna

hela räntorna från hemmanen, utgörande för Fyllerydshemmanen 3 L <B! smör.

12 dagsverken och 18 biskops-, årliga och kungshästar samt för Hemmesjöoch

Risingehemmanen 16 L lil smör, 36 dagsverken och 48 hästar.

Genom Gustaf II Adolfs brev den 27 april 1612 bekräftades biskopen vid de

honom anslagna hemmanen »fritt och qvitt för alla såväl vissa som ovissa

pertsedlar», men enligt samma konungs brev den 31 maj 1615 indrogs friheten

beträffande de ovissa räntorna och bekräftades endast vad angår de vissa eller

ärliga räntorna. Indragningen av de ovissa räntorna synes endast hava gällt

Heminesjöhemmanen, och genom kungl, brev den 17 februari 1619 bekräftades

friheten å såväl vissa som ovissa räntorna av Fyllerydshemmanen. Ytterligare

bekräftelse erhöll biskopen genom Gustaf II Adolfs brev den 22 april 1621 å

biskopssätet med dess tilliggande egendom, »kvitt och fritt från alla både vissa

och ovissa pertsedlar». Likaledes bekräftades biskopen vid de kyrkogods, varuti

han varit inrymd och under biskopssätet innehaft att njuta med de årliga eller

vissa räntorna, varemot bönderna, som brukade hemmanen, skulle svara till de

ovissa alltifrån år 1615.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

I räkenskaperna avkortas fördenskull för hemmanen Fylleryd både de årliga

och de ovissa räntorna, men för Hemmesjöhemmanen allenast de årliga, tills

från och med år 1653 även de ovissa för sistnämnda hemman avkortas under

åberopande av prästerskapets privilegier och att biskopen på grund därav åtnjöt

frälse frihet till hemmanen. Emellertid befinnas Hemmesjöhemmanen hava

i likhet med adelns landbönder utgjort halva boskaps- och halva skjutsfärdspenningarna,

under det dessa i sin helhet frinjutits för hemmanen Fylleryd,

vilka enligt anteckning i jordeböckerna voro avhysta under biskopsgården och

således av biskopen innehades jämte biskopssätet med säterifrihet.

Den i räkenskaperna åsyftade bestämmelsen i prästerskapets privilegier återfinnes

redan i de första privilegierna eller de den 20 september 1647 utfärdade

och lyder: »Elliest tillåte Wij nådigst alla Wära biskopar och superintendenter

i gemen at skola må niuta och bruka theras rette biskopssäten, så och enskijlte

embets gårdar medh thess rette och tillydande ägor så å landet som i städerna

under frelses frijhet och willkor.» I det bland acta ecklesiastika (prästerskapets

privilegier och rättigheter) i riksarkivet förvarade förslag till privilegier,

som av prästerskapet i september 1647 upplämnades till Kungl. Majit och därefter

den 15 samma månad förelästes i senaten samt för överseende skickades

till rikskanslern å Tidö, vilken enligt anteckning å förslaget skulle lämnat detsamma

utan anmärkning, har punkten örn biskoparnas frälsefrihet följande

lydelse: »Örn någon biskop, superintendent, teologie doktor eller elliest höglärd

vore, som länge hade varit brukat uti academien och under förnähme tienster,

troligen och väl sitt ämbete förrättat, then samme unne och förläne Vi frälse

frihet på några få skattehemman, som han antingen ärft eller lagligen köpt

häfver. Såsom och allom them tillåta Wj nyttia och bruka sina biskopsgårdar

thes ägor och tillägor efter adeliga privilegier». Förslaget har i denna punkt

försetts med följande randanmärkning: »skole vääl distingeras», varav vill synas

som om den definitiva lydelsen av punkten i fråga allenast utgör en ändring i

formellt hänseende. Ordalydelsen av de båda formuleringarna giver icke heller

anledning antaga att någon skillnad i sak varit avsedd.

Att biskopen över sina löningshemman haft samma disposition som adeln

över sina frälsehemman beträffande hemmanens räntor och onera framgår,

förutom av det föregående, därav att hemmanen i Hemmesjö socken blivit i

kronans jordebok och räkenskaper förmedlade på grund av biskopens resolution.

I 1669 års jordebok antecknas nämligen för dessa hemman »alla till halfwa

förmedlade efter biskopens brev den 30 januari 1669». Denna förmedling har

ock länt till efterrättelse. Tidigare ägde nämligen adeln rätt att med för kronan

bindande verkan förmedla sina hemman. Detta upphörde först genom kungl,

resolution på adelns besvär den 18 november 1693, § 5.

H. Skoglund.

Lunds stift.

Beträffande den biskopen i Lunds stift anslagna fasta egendomen hänvisas

till en den 26 juli 1916 av dåvarande landsarkivarien Lauritz Weibull verkställd,

handlingarna i ärendet bilagd utredning.

Utdrag av 1697 års fögderispecialräkning jämte avskrift av i utdraget åberopade

verifikationer, utvisande de hemman och lägenheter, som på grund av

kungl, resolutionen den 18 april 1689 frinjutits av biskopen, bifogas.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Marits proposition Nr 242.

Därutöver må tilläggas, att den genom 1689 års resolution biskopen anslagna

Allhelgona klosters gård med där tillhörande hemman vid reformationen hade

indragits till danska kronan. Hemmanen och gatehusen Östra Torn upptagas

också redan i de första jordeböckerna efter Skånes införlivning med Sverige

under krono titel, och voro vid nämnda tidpunkt bortförlänade till landsdomaren

Ulf Bonde.

Beträffande hemmanen Stora Råby upptagas dessa däremot i de äldre jordeböckerna

under titeln »Canike och geistlige». Jämväl dessa voro förlänade till

olika personer. Hemmanen, som torde hava tillhört det efter Skånes införlivning

med Sverige upplösta Lunds domkapitel, lära i enlighet med den mening,

som av kammarkollegiet och statskontoret uttalats i deras den 20 oktober 1931

avgivna utlåtande angående indragning till statsverket m. m. av kronans donationer

till de allmänna läroverken, vid domkapitlets upplösning hava hemfallit

till kronan.

Ur landsboken för Skåne år 1697, del I. (I kammararkivet.)

(pag. 960—61)

Special räckning för ordinarie och extraordin:e ränttorne vtj Torne, Bäre och

Harriagers härader med befallningzmannen Simon Samsiö pro a:o 1697.

(pag. 1024)

Anordningen.

(pag. 1032)

Biskopz stolen i Skåne

Efter Kongl. Maij:tz allernådigste resolution af d. 18 aprill a:o 1689 fol. 865

sampt h:r general majoren och landzhöfdingen Gustaf Tungeis imission dat. d.

16 junij 1689 fol. 866 är biskopen i Lund förundt och efterlåttet till underhåld,

Hälgonne kyrkias ladugård med de der till liggiande hemman under weekudagzfrijheet

som här (dijkmätigt kongl, commissionens skattlägningh:) afskrifwes

iempte fölliande cronotijonde lyder hoosfogat specification och attest fol. 867. 868.

Hälgonne kyrkias ladugård

är anslagen för............................. 140:—:—

6 19/24 crono hemman

Ordinarie räntta.................. 253:10:1772

Extra ordinarie r:

Terminskatt............. 119: 3:22

Saltpetterskatt........... 11:25: 81/»

130: 29: 6Vä

384: 8: —

Ur 1697 års landsboksveriflkationer för Skåne, band 1. (I kammararkivet.)

(fol. 865)

Copia af Kongl. Maij:tz allernådigste resolution gifwen Stockholm d. 18

aprill 1689.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Muj.ts proposition Nr 242.

Oanseet förra biskoppar hafwa warit med anseenlige intrader och förmåhner

benådade, så har doch een stoor deell deraf warit personal benificier som för

medlens stora knapheet skull intet kunnat alt immerfort från publico mistas

och umbäras ty har Kungl. Maij:tt nödigt ärachtat, deröfwer ett wist upsettia

låta, så at biskopperna hädan efter måge wetta hwad som dem åhrl:n till underlek!

beståås, och egentl. under biskopzstohlen här efter skall höra, nembl. det

skall biskoppen först få nyttia och innehafwa Helgone kyrkia med dee 13 dertill

liggiande hemman under vgedagz frijheet o-achtat at jndehlningz commissionen

i Skåne 1688 har det reducerat, sedan och för det andra har han till niuta prebende

pastoratet Lumma med des anexen Fledie och Fiellie, dee wanlige tijonderne,

städie spannemåhl, städie skatten och altare hafren som nu åhrkn honom

påföres, och des uthan af någre wijsse medell widh skånska staten dee 180 m:r

s:mtt som biskopparne af ålder hafwa förtijden af Biere härad åthniutet sampt

det åhrl. chatidraticum och slijke inkombster som hans antessessoris warit

wäne af pastoraterne at bekomma jempte 37 d. åhrl. till wed efter staten.

CAROLUS.

C. Piper.

Collationerat af Christian Papke Epis i Lund.

Concordare vid]

TF.s Beijer.

Ur 1697 års landsboksveriflkationer för Skåne, band I. (I kammararkivet).

(fol. 866 o. t.)

Wälbetrodde befallningzman Jacob Enerot.

Såssom Hans Kongl. Maijitt igienom des allernådigste resolution af d. 18

aprill nästledne iblant annat efterlåtit till h:r biskoppens i Lund vnderhåld

Helgone kyrkia med 13 dertilliggiande hemman vgedagz frijheet; altså beordras

Eder det I till allerunderdånigst föllie af högs them: te Hans Kongl. Maij:ttz

allernådigste resolution bendte Helgone kyrkia jempte 13 der till liggiande hemman

efter gl. jordebooken under vgedagz frijheet med jnnewarande åhrs ränta

bendte h:r biskop utj Lunde sochn och Östre Torns byy sampt Stora Råby

sochn och byy inrymmer, och sedan låta bendte h:r biskop på dee samma niuta

alla de frijheeter och förmåner, som vgedagz godzén här i Skåne åthniuta.

Gudj befallat Malmö d. 16 junij 1689.

Vthj hans grefl. excelktz kongl, rådets feltmarskallken och gen. gouverneurens

frånwaru,

Gustaf Tungel.

Jöran Adlersteen.

Concordare vidj

W:s Beijer.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242. 193

Biskopz stolen i Skåne.pro a:o 1697.

N:r

Hem-

man

Ordinarie

r:

Termin-

skatt

Saltpeter

skatt

Summa

Torne härad

Hälgonne kyrkias gård

140

är anslagen för ...

140

—

—

—

—

Lunde s.

1

Torn

Oluf Arfwetss. .

v*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

2

Lars Ågess. . . .

v*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

3

Per Jönss. . . .

Vi

19

24

12

9

10

—

—

29

12

30

—

—

4

Mårten Nilss. . .

7«

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

5

Per Laxss. . . .

7*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

6

Anders Jönss. . .

V*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

7

Hans Perss. . . .

''b

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

8

Hans Rasmuss. .

74

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

9

Bengt Jönss. . .

74

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

10

Bengt Eskielss. .

74

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

11

Anders Hanss. .

7*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

12

194

Per Jönss. . . .

74

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

13

Hans Hermanss.

7*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

14

Nils Anderss. . .

V*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

15

Hellie Nillss. . .

7*

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

16

Jöns Anderss. . .

716

6

5

u

3

15

18

—

11

H

10

—

—

17

Herman Perss. .

78

4

30

3

2

10

12

—

7

9

7

16

—

18

Hans Jbbss. . .

74

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

21

gathuus Jöns Månss. .

—

24

24

—

19

Anders Perss. . .

—

24

24

—

20

Mickel Anderss.

—

24

24

—

22

Anders Eskillss.

—

24

24

—

23

Jochum Brun . .

—

24

24

—

24

Per Hane ....

74

9

28

6

4

21

—

—

14

18

15

—

—

obefint!.

St. Råby s:n

7

Råby

Joen Ohlss. . . .

74

7

28

6

4

21

—

—

14

18

13

—

—

8

Hans Perss. . . .

7»

13

5

16

6

6

16

—

19

16

20

—

—

11

163

Nils Jönss. . . .

7s

13

5

16

6

6

16

—

19

16

20

—

—

13

Hans Jönss. . .

7»

13

5

16

6

6

16

—

19

16

20

—

—

15

Nils Larss. . . .

7*

13

5

16

6

6

16

—

19

16

20

—

—

B. Biskopsgårdarna med därtill hörande jordar i städerna.

Uppsala stift.

Till ärkebiskopssäte inköptes jämlikt kungl, resolution den 19 december 1682

och kungl, brev den 14 september 1692 ärkebiskopen Johannes Bazii arvingars

gård i Uppsala för 7,000 daler kopparmynt av statsmedel, och erhöll Kungl.

Maj:t och kronan fasta å gården den 25 februari 1693. Genom 1682 års resolution

bestämdes vidare, att, sedan biskopsgård inköpts på kronans bekostnad,

densamma skulle såsom i andra stift vore vanligt underhållas med domkyrkans

medel.

Linköpings stift.

Vid reformationen indrogs biskopens slott år 1527 till kronan och förvandlades

sedermera till landshövdingens residens. Av biskopsbordet bibehöll biskop

Bihang till riksdagens protokoll 196. 1 sami. Nr 31/3.

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Jöns tionden och biskopsgården, vilken senare han innehade till sin avgång år

1543, då gården indrogs till kronan. Det gamla franciskaner- eller gråbrödraklostret

blev därefter biskopens bostad och anslogs av konung Johan III formligen

till biskopsgård. Samma biskopsgård innehaves fortfarande av biskopen,

men nytt bostadshus uppbyggdes å tomten år 1734. Enligt kungl, brev den 27

november 1747 anslogs visst belopp årligen av domkyrkans medel till biskopshusets

byggande och underhåll. Genom nådigt brev den 31 augusti 1928 har

medgivits att visst belopp ur biskopslönefonden finge användas till restaurationsarbeten

vid biskopsgården i Linköping.

Biskopen Johannes Botvidi (1630—1635) har beskrivit biskopsgårdens omfattning

sålunda: »Bredden sunnan till emot kyrkan 174 alnar 1 kvarter: härav

är upplåtet till Oeconomo till kålgård 7 alnar ned till ladan, längden vänstan till

intill ''Brötet’ 73% alnar; själva ''Brötet'' nordan till 24% alnar; längden ifrån

''Brötet'' västantill åt norr 238% alnar; bredden nordantill 96% alnar; längden

östantill emot Oeconomiegård 329% alnar. Inom ovanskrivne tomtemål ligger

en trädgård och kålgård».

I prästverket för Linköpings stift angives, att biskopen då »av Kungl. Maj:t

och kronan» åtnjöt till lön och underhåll, bland annat, »en åkerlycka strax

nedanför biskopsgården, på vilken sås tvenne år å slag 27 tunnor ren säd, men

det tredje ligger hon i träda; kommer alltså till årligt utsäde att uppföras till !>

tunnors utsäde ren säd» samt »en beteshage strax vid staden». Enligt de handlingar,

som ligga till grund för prästverket, skulle åkerlyckan innehålla ungefär

14 tunnland. Denna åkerlycka jämte beteshagen »strax vid staden» synas tillsammans

utgöra den i löneregleringen för biskopen omnämnda löningsjorden

inom stadens ägoområde. Jorden lär icke utgöra någon del av stadens donationsjord.

Möjligen har jorden anslagits till biskopen i samband med att franciskanerklostrets

tomt anslogs till biskopens boställe. Uppgiften att nämnda tomt

med åbyggnader anslagits till biskopsboställe har lämnats av Anton Ridderstad

i hans »Beskrivning över Östergötland», men som någon tidpunkt för det nådiga

brevets utfärdande icke angivits, har det med hänsyn till den knappt tillmätta

tiden för avgivandet av förevarande utredning icke varit möjligt att taga del

av dess innehåll.

I sammanhang med en jordrannsakning år 1639 upprättades av lantmätaren

Johan Larsson Grot karta och beskrivning över Linköpings ägor. Beskrivningen

upptager bland ägorna »nordhan örn väghen» dels under beteckningen skattejord

»biskopens lyckor» (3 st.) med en sammanlagd areal av 14 tunnland och

dels utan angivande av jordnatur och areal »biskopens kohage». De förra upptagas

vidare i en ägobeskrivning, som upprättades vid en år 1681 av landskamreraren

Samuel Franc förrättad jordrannsakning och redovisas med ovan angivna

areal såsom »privilegierad kronojord» med benämningen »Biskoppens

lyckor under Biskopz stohlen». Berörda kohage är också antecknad i sistnämnda

beskrivning såsom hörande under biskopsstolen. Slutligen kan nämnas, att vid

en åren 1773—1779 verkställd lantmäteriförrättning, vilken hade till huvudsakligt

ändamål utbrytande och avrösande av viss jord åt magistratens ledamöter

och betjäning jämlikt kungl, brev den 14 juli 1772 biskopslönejorden.

bestående dels av »3:ne åkerlyckor» örn tillsammans 14 tunnland 20 kappland

och dels »Biskopshagen eller Löten» örn 58 tunnland 8 kappland äng. angives såsom

»kronolöningsjord».

Vid ett år 1853 fastställt laga skifte å Linköpings stads jord m. m. utlades

»biskopens löningsjord» i en med litt. D betecknad ägolott i två skiften, bestående

av tillhopa:

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

åker och äng..................59 tunnland 13.7 kappland

avrösningsjord.................15_» . 20.2 »

Summa 75 tunnland 1.9 kappland

eller 37,053 hektar.

Genom nådigt beslut den 1 oktober 1914 godkändes av kungl, järnvägsstyrelsen

ingivna plan- och profilritningar för anläggande av ytterligare ett järnvägsspår

mellan Norrköping och Mjölby. I underdånig skrivelse den 19 september

1919 hemställde länsstyrelsen — med överlämnande, bland annat, av likvidlängd

över ersättningsbelopp för den mark, som expropierats för nämnda

ändamål inom Linköpings stad, berörande jordlägenheten Biskopens löningsjord

eller skiftet litt. D å Linköpings stads ägor — att ersättningsmedlen för

mark, som exproprierats från berörda löningsjord, måtte överlämnas till Linköpings

domkapitel att av domkapitlet förvaltas med rätt för biskopen att uppbära

årliga räntan å samma medel. Den 26 november 1920 förordnade Kungl.

Majit i anledning härav, att ifrågavarande ersättningsmedel, 146,077 kronor

50 öre, skulle överlämnas till domkapitlet i Linköping att tills vidare och intill

dess annorledes kunde varda av Kungl. Majit förordnat förvaltas efter samma

grunder, som för kyrkokassas medel vore vedertagna, med rätt för biskopen i

Linköpings stift att erhålla redan upplupna och framdeles upplöpande räntor

å medlen.

Vidare har genom kungl, ämbetsskrivelse den 7 september 1923 medgivits, att

visst område av biskopens i Linköping löningsjord finge avstås till Linköpings

stad, varjämte förordnats, att lösen därför samt ersättning för skada och intrång

skulle utgå efter ty i lagen om expropriation vore föreskrivet och till beloppet

bestämmas av sådan nämnd, som omförmältes i berörda lag. Inflytande

lösen och ersättningsbelopp skulle, i den mån de icke skulle tillfalla arrendatorn,

överlämnas till domkapitlet för att medelst betryggande placering göras räntebärande,

intill dess kammarkollegiet på därom av domkapitlet efter vederbörandes

hörande gjord framställning förordnat om medlens disposition.

Skara stift.

Biskopens rätt till boställsrum torde grunda sig på kungl, brev den 26 mars

1756. Därigenom förklaras att biskopen, som tidigare utan hyra och avgift bebott

huset på en domkyrkan tillhörig tomt intill år 1719, då huset nedbrunnit,

jämväl för framtiden skulle av domkyrkan beredas fria husrum i det hus, som

i stället för det nedbrunna därefter uppbyggts å tomten, varjämte domkapitlet

efter vanligheten skulle i samma hus nyttja de rum, som för dess sammankomster

kunde erfordras.

Vad angår den biskopen anslagna stadsjorden, som enligt löneregleringshandlingarna

omfattar 7 tunnland 26 kappland i Västerskogen, 8 tunnland 2 kappland

i Sörskogen och 1 tunnland 28 kappland i Brunsbomarken, utgör denna

jord konsistorie- och biskopstomten vid delning av staden tillhörig mark tilldelade

ägoskiften.

Strängnäs stift.

1 prästverket för Strängnäs stift upptages allenast en vret vid staden »av

långliga tider».

Örn biskopsgårdarna i Strängnäs med diirtill hörande tomter kan meddelas

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Majlis -proposition Nr 242.

följande uppgifter, huvudsakligen hämtade ur lektor Gustav Löws historiska

översikt om Strängnäs läroverks gårdar, intagen i minnesskriften »Regium

Gustavianum Gymnasium Strengnense».

Till »gamla biskopsgården» skulle brukats en tomt »sunnan för spetalsgården»

till år 1566, då den nye ordinarius Nils Olai Helsing, som tidigare fått en

halvpart av Sundby gård, erhöll jämväl den andra. I stället skulle den sistnämndas

innehavare, kyrkoherden Reinhold i Strängnäs övertaga de ägor, Nils

Olai som ordinarius (från år 1562) innehaft i staden. Det vill synas som örn

Sundby sedan i en följd av år varit biskopens vanliga residens. Men i mitten av

1590-talet eller närmare bestämt 1596 förekom åter en biskopsgård i Strängnäs,

motsvarande numrerade gården »Lyktan» och förmodligen större delen av

biskopsträdgården. Kort tid därefter omtalas »Gamla Biskopz Gårdenn». Det

kan vara tveksamt, huruvida därmed avsågs gården »sunnan spetalsgården»

eller Sundby. Ifall det förstnämnda skulle vara det rätta, lär det innebära, att

gården återgått till biskopsämbetet, sedan kyrkoherden Reinhold innehaft den

i cirka 30 år. Samma tvekan råder örn »Gamla biskopsgården» år 1611. Men

när namnet åter möter 1648 (i rådhusrättens protokoll) avses en gård »mellan

Stora trädgården och hospitalet». Mot slutet av katedralskolans tid övergick

denna gamla biskopsgård till lärarstaten och blev boställe för teologie lektorn.

Den har sedermera genom köp gått i handel mellan enskilda.

Strängnäs nuvarande biskopsgård upptager ett område, som antagligen under

medeltiden varit ecklesiastik egendom och innehafts av kaniker vid domkyrkan,

men genom Västerås recess blivit »wår och cronones». På hertig Karls tid bortgåvos

desamma till evärdlig egendom åt enskilda. En del eller »Physici gård»

förvärvades år 1648 av biskopen Johannes Mattise. Omedelbart efter tomtköpet

lät han uppföra det stora »Stenhuset» eller nuvarande biskopshuset för dels

egna och dels domkyrkans medel. Med »Stenhustomten» förenades snart nog

en tomt nere vid sjön örn 3''A kappland genom köp av samma biskop år 1652.

Få år efter det byggnaden blivit färdig måste Johannes Mattise nedlägga sin

biskopsvärdighet (1664). I sammanhang därmed realiserade han sina flesta

fastigheter i Strängnäs. På förslag av den nye biskopen Erik Emporagrius i

hans till regeringen inlämnade »Förfrågningzpuncter» och med regeringens samtycke

förvärvades nu »Stenhuset» med tillhörande två tomter av »Grönan och

Domkyrkian» den 2 januari 1665 till bostad för honom och de framtida biskoparna

i Strängnäs stift. Området utvidgades sedermera genom förvärv av den

s. k. Buddaeigård och delar av »Torinus» gård.

Enligt kungl, brev den 22 juni 1779 skulle kostnaderna för biskopshusets byggande

och underhåll bestridas av domkyrkomedlen.

Enligt nådiga breven den 5 februari 1915, den 8 juni 1928 och den 25 april

1930 har domkyrkokassans och biskopslönefondens medel fått anlitas för reparations-

och ändringsarbeten å biskopshuset.

I underdånig framställning anhöll den så kallade läroverksbyggnadskommittén

i Strängnäs, bland annat, att Strängnäs stad måtte medgivas rätt att för

läroverkets nybyggnad förvärva tomten 199, som för det dåvarande vore anslagen

på lön åt biskopen i Strängnäs stift. Genom nådigt brev den 18 februari

1927 medgavs, bland annat, att ifrågavarande tomt finge till staden upplåtas

mot ersättning, som borde bestämmas av tre gode män, av vilka länsstyrelsen

och domkapitlet, å ena, samt staden, å andra sidan, var för sig skulle utse en

och domhavanden i Livgedingets domsaga den tredje. Köpeskillingen för tomten

skulle inlevereras till domkapitlet för att genom betryggande placering göras

räntebärande tills vidare, intill dess kammarkollegiet på därom av dom
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242. 197

kapitlet efter vederbörandes hörande gjord framställning meddelat beslut rörande

medlens disposition.

De i löneregleringsbrevet omnämnda vretarna torde utgöra de biskopens

tomter i staden tillhörande andelarna av stadens donationsjord. Vid ett besök

i staden år 1526 skiftade konungen själv de till stadstomterna hörande jordarna

mellan klereciet och borgerskapet. Det kungl, brevet härom är daterat den 11

april 1527 och där heter det, bland annat: »Tomt aer åkers moder, och epther

ath dee boo alle utj by samman sagde wij them saa emellom ath the skulle och

alle ägha utj aegonar oc åkranar samma, som ther under liggher.» »Staffaur oc

rör» sattes mellan klereciets och borgerskapets jordar. Alla åkrar, hagar och

vretar väster örn råmärkena skulle tillhöra borgarna, medan »biscopen oc

capitulum» skulle hava alla åkrar, hagar och vretar »östhan före thesse rör».

Donationsjordslotterna synas därefter i viss män behandlats såsom fristående

från tomterna. Så säger Löw i sin ovanberörda historiska översikt örn den s. k.

skolmästartomten: »När Rector Scholae detta år (1661) återfick det gamla

skolmästarbostället, följde vreten icke med. Den togs i stället i besittning av

domprosten Daniel Josephi Eogdonius och blev därmed ''domprostvretb Biskop

Johannes Mattise hade lämnat sitt samtycke och detta har han haft all anledning

till, efter som han på sätt och vis bar skulden till annexionen genom

att själv förut ha lagt beslag på den åt domprostämbetet eller rättare pastorsämbetet

anslagna vreten och förvandlat den till ''biskopsvret’.

Västerås stift.

Enligt uppgift i »Beskrivning över Västmanland» av Oluf Grau, Västerås

1754, sid. 138, skall biskopsgården i Västerås vara en domkyrkan tillhörig f. d.

kanikegård, som år 1442 tagits i besittning av biskopen till biskopssäte.

Lunds stift.

Beträffande tillkomsten av biskopsgården i Lund hänvisas till den av L.

Weibull gjorda utredningen. Den gård, som efter ärkebiskopsdömets i Lund

avskaffande och indragning av dess gods till kronan uppläts till säte åt superintendenten,

var ett s. k. kapitelresidens, d. v. s. tillhörde då Lunds domkapitel.

(Se Nordens äldsta metropolitankyrka eller historisk och arkitektonisk beskrivning

örn Lunds domkyrka av C. G. Brunius, sid. 259.)

I sitt den 20 oktober 1931 avgivna underdåniga utlåtande angående indragning

till statsverket m. m. av kronans donationer till de allmänna läroverken

hava kammarkollegiet och statskontoret uttalat, att av de danska konungarna

gjorda förläningar av domkapitelgods vore, efter det domkapitlet efter Skånes

införlivning med Sverige upplösts, att anse såsom anslag från kronan. I överensstämmelse

därmed torde jämväl biskopsgården få anses vara av denna natur.

Enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut (kungl, resolution den 18

april 1689 samt kungl, brev den 9 juli 1723 och den 8 augusti 1774) skall biskopshuset

byggas och underhållas av domkyrkans medel.

Härnösands stift.

Rörande sättet för anskaffande av biskopsgård i Härnösand inhämtas av

kungl, kammarkollegii och kungl, statskontorets den 21 april 1893 avgivna underdåniga

utlåtande angående anslag till uppförande av nytt biskopshus föl
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

jande: År 1813 erhöll dåvarande biskopen, för vilken icke fanns något ämbetshns

i staden, av Kungl. Majit tillåtelse att bo och vistas på Säbrå prebendeprästbord,

varå Säbrå socknemän lovat vara honom behjälpliga med en anständig

nybyggnads upprättande. Genom Kungl. Majits förordnande den 28 januari

1815 anslogs en odisponerad lönebesparing av den från 1809—1811 lediga andre

teologie lektionen vid Härnösands gymnasium såväl till framtida anskaffande av

en för stiftets biskop nödig och tjänlig bostad som till ersättning för de medel

biskopen själv fått utbetala för fullbordande av nämnda vid Säbrå prästgård

upprättade nybyggnad och provisionella biskopssäte. Sedan denna bostadsfond

vuxit till 5,334 rdr 17 sk., biföll Kungl. Majit enligt beslut den 22 maj 1816 en

av domkapitlet i Härnösand gjord framställning att få till biskopshus inköpa en

egendom i Härnösand för ett pris av 5,333 rdr 16 sk. Genom nådigt brev den 9

september 1819 medgavs, att räntorna å den s. k. besparingsfonden, vilken fond

bildats av odisponerad lönebesparing, 4,850 rdr 13 sk. 11 rst., å vakanta tjänster

vid Härnösands gymnasium, finge användas till nödiga reparationer å biskopshuset

med det uttryckliga villkor, att kapitalet bleve oförryckt samt förökat med

vad av räntorna kunde besparas. På av domkapitlet den 16 augusti 1865 gjord

framställning, att enär räntetillgångarna å reparationsfonden, vars kapital då

utgjorde 7,500 kronor, därtill vore otillräckliga, få av influtna under domkapitlets

vård stående odisponerade lönebesparingar, omkring 14,000 kronor, å ecklesiastika

tjänster använda det för påsynade reparationer å biskopshuset erforderliga

belopp, förklarade Kungl. Majit enligt nådigt brev den 22 september

1865, att domkapitlet ägde för sagda reparationer använda av reparationsfondens

kapitaltillgång vad som erfordrades. Vidare medgav Kungl. Majit enligt

brev den 15 juli 1876, att till bestridande av kostnaderna för ombyggnad av

uthus vid biskopsgården och stängsels uppförande finge av biskopsgårdens då

till 6,774 kronor 75 öre uppgående reparationsfond utgå högst 3,600 kronor.

Därefter medgavs genom nådigt brev den 1 februari 1889, att till bekostande

av nödvändiga förbättringar och reparationer å biskopshuset finge från biskopslöneregleringsfondens

medel utbetalas ett belopp av högst 5,000 kronor.

Sedan stadsfullmäktige i Härnösand erbjudit sig dels att till biskopsgården

avstå 2,607,25 kvadratalnar av två angränsande tomter i utbyte mot för gatuutvidgning

nödiga 947 kvadratalnar av biskopsgårdens tomtområde ävensom

att i lösen för gamla biskopshuset erlägga 7,000 kronor, anvisade Kungl.

Majit genom nådigt brev den 16 november 1894, med godkännande av stadsfullmäktiges

anbud, till uppförande av nytt biskopshus dels den av staden erbjudna

lösesumman, 7,000 kronor, och dels från biskopslöneregleringsfolldén ett

belopp av högst 51,800 kronor.

Genom åtskilliga kungl, brev hava därefter ytterligare anslag beviljats från

biskopslöneregleringsfonden till underhåll av biskopshuset, vilket underhåll icke

anses åligga domkyrkan.

Göteborgs stift.

Av kungl, brev den 3 februari 1819 inhämtas, bland annat, att ämbetsgård

åt biskopen tidigare anskaffats på kronans bekostnad, att till dess underhåll enligt

kungl, brev den 27 september 1782 anslagits besparade pastoralier inom

stiftet, att, sedan biskopshuset år 1802 nedbrunnit, den av sådana besparingar

uppkomna fonden blivit inlevererad till kommerskollegium för att tillgodoföras

den s. k. arbetshusfonden. Genom 1819 års brev förordnades att ny boställsgård

åt biskopen skulle inköpas för 16,000 riksdaler, varav 10,000 riksdaler skulle

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

utgå av arbetshusfonden och återstående 6,000 riksdaler av statsverkets överskott

på intraderna. Å det från arbetshusfonden beviljade anslaget skulle av

besparade pastoralier från stiftet erläggas 5 procent ränta. I övrigt skulle sådana

besparingar användas till underhåll av biskopshuset. Den gamla biskopshustomten

skulle försäljas och köpeskillingen tillföras statsverket. Av rikets ständers

skrivelse nr 269 år 1823 framgår, att till inköp av biskopshuset ur arbetshusfonden

erfordrats allenast 7,500 riksdaler.

Från och med ecklesiastikåret 1873—1874 hava på grund av föreskrift i kungl,

brev den 10 oktober 1873 inkomster av ecklesiastika befattningar upphört att

tillföras den till biskopshusets underhåll av sådana medel bildade s. k. biskopshuskassan.

Karlstads stift.

Beträffande tillkomsten och underhållsskyldigheten av biskopsgården i Karlstad

hänvisas till den redogörelse, som härför lämnats i den av trycket utkomna

redogörelsen för de ecklesiastika boställena i Värmlands län, sid. 1 o. f.

Luleå stift.

Genom kungl, brev den 30 maj 1919 medgavs, att fastigheten nr 3 och 6 i

kvarteret Hjärpen i Luleå finge för användande i främsta rummet såsom

bostadsboställe för biskopen inköpas för en köpeskilling av högst 75,000 kronor

av biskopslöneregleringsfondens medel. Lagfart å fastigheten har meddelats för

kronan. Fastigheten underhålles av nämnda fonds medel.

Stockholm, kungl, kammarkollegii arkiv, den 11 februari 1932.

H. Skoglund.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 242.

201

Bil. F.

(åberopad sid. 45.)

Redogörelse

för omfattningen av biskoparnas nuvarande tjänstebostäder m. m. å de åt

dem för närvarande anvisade bostadsfastigheterna samt angående

vad till dessa fastigheter i övrigt hör.

Uppsala.

Enligt kungl, brev den 28 mars 1873 angående lönereglering för ärkebiskopen

innehar ärkebiskopen »boställsgård i Uppsala». Denna boställsgård omfattar för

närvarande tomten nr 1 i kv. Prosten i Uppsala stad. Å tomten äro uppförda,

förutom huvudbyggnaden, tvenne för bostadsändamål avsedda mindre flyglar

(den ena f. n., enligt uppgift, ej beboelig) samt ett större ekonomihus, avsett

till stall, ladugård, vagnbod, tvättstuga m. m., och ingår i tomten därjämte

gårdsplan och planterat område, allt uteslutande disponerat av ärkebiskopen.

Linköping.

Enligt kungl, brev den 23 april 1869 angående lönereglering för biskopen i

Linköpings stift innehar denne »Biskopsgården i Linköping med trädgård,

löningsjord inom stadens egoområde» samt vissa lägenheter utom stadens dåvarande

område. Den egentliga biskopsgården omfattar tomten nr 2 i kv. Aposteln

i Linköpings stad, å vilken tomt finnas uppförda biskopens bostadshus, två flygelbyggnader

— Västra flygeln och Östra eller Klosterflygeln — samt en trädgårdskällare

(den s. k. rotekällaren), samtliga laga hus. I tomten ingår gårdsplan

och trädgård. Tomten i dess helhet med byggnader och anläggningar disponeras

för närvarande av biskopen med undantag för övre våningen jämte vindsrum

i Västra flygeln med därtill hörande erforderliga utrymmen i uthus, vilken

sistnämnda bostadslägenhet såtillvida disponeras för Linköpings domkyrkas

räkning, som biskopen visserligen äger upplåta eller själv disponera densamma

men mot erläggande av hyra till domkyrkan. Biskopen har dessutom att erlägga

särskild årlig avgäld till Linköpings stifts byggnadskassa för ett i biskopstomten

ingående, från den s. k. Husbergska tomten avstyckat jordområde. Av den

i löneregleringsbrevet omnämnda — i äldre handlingar såsom skiftet litt. D

å stadens ägor betecknade — löningsjorden, varav en del, den s. k. ladugårdstomten,

synes ligga i anslutning till den egentliga biskopstomten, har under

senare tid betydande markområden exproprierats för allmänna ändamål och

därjämte ett särskilt område upplåtits till Statens lagerhuskommission under

nyttjanderätt tillsvidare. De under biskopens disposition kvarstående delarna

av löningsjorden i staden, innefattande ladugårdstomten jämte viss åkerjord

och hagmark, äro — tillhopa med en lägenhet Skäggan och därtill, enligt uppgift,

jämväl brukade osålda delar av lägenheten Berga äng nr 8, ingående i

stadsägan nr 2333 inom St. Lars med Linköpings stad numera inkorporerade

församling — av numera avlidne biskopen E. Aurelius upplåtna å gemensamt

arrende för hans tjänstetid. A ladugårdstomten finnas följande, fastigheten tillhörande

byggnader: vagnshus, redskapshus, fähus, stall, svinhus och fårhus. Å

övriga delar av löningsjorden finnas dels en laga logbyggnad, dels en biskopen

enskilt tillhörig logbyggnad. I angivna arrende ingår även dispositionsrätt till

visst utrymme i den förenämnda, å den egentliga biskopstomten belägna Klosterflygeln.

Trädgården till biskopstomten med en mindre bostadslägenhet i nedre

våningen av Västra flygeln har av biskopen Aurelius varit särskilt upplåten

under form av »tjänsteavtal».

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Skara.

Enligt kungl, brev den 18 oktober 1878 angående lönereglering för biskopen

i Skara stift innehar denne dels »boställsrum i Consistoriihuset i Skara», dels

ock linder egen disposition biskopsbostället ett mantal Bransboda kungsgård

jämte ett halvt mantal Stora Katthagen i Åsaka församling». Förenämnda Konsistoriel!^,

vartill hör gårdsplan och ekonomihus, är beläget å tomten nr 11 i

kv. Venus i Skara stad. I denna fastighet har biskopen tidigare disponerat två

hela våningar med tillhörande utrymmen, men har den ena våningen — jämlikt

föreskrift av Kungl. Majit i samband med fastställandet av nu gällande

stat för domkyrkan — från och med förutvarande biskopen Hj. Daneils avgång

från tjänsten den 30 april 1935 återställts till domkyrkans egen disposition.

Nuvarande biskopen disponerar alltså i Konsistoriehuset blott en bostadsvåning

örn fyra rum och ett hök jämte utrymmen i ekonomihus. Dessutom äro

i Konsistoriehuset hyresfritt inrymda domkapitlets kansli, sessionssal och arkiv,

varjämte för domkyrkosysslomannen avsett expeditionsrum förhyrts av stiftsnämnden

till tjänsterum åt stiftsjägmästaren. I övrigt är huset uthyrt för domkyrkans

räkning. Till konsistorietomten höra frenne utjordar inom stadens ägoområde,

utgörande sagda tomt vid delning av staden tillhörig mark tilldelade

ägoskiften, vilka utjordar — Blängsås eller stadsägan nr 411 i Brunsbomarken,

Skara konsistorieskog eller stadsägorna nr 457 och 493 i Västerskogen samt

Gröneliden eller stadsägan nr 568 i Sörskogen — jämväl äro anslagna för

biskopstjänsten. Brunsboda kungsgård eller, såsom denna fastighet vanligen

kallas, Brunsbo har i likhet med det därunder lydande hemmanet Stora Katthagen,

av biskopen Danell varit utarrenderat för hans tjänstetid, men äro båda

dessa fastigheter för närvarande upplåtna på ett år av domkapitlet för prästerskapets

änke- och pupillkassas räkning. Från arrendet av Brunsbo har för

biskopens egen omedelbara disposition varit undantaget ett område, innefattande

park och trädgård samt gårdsplan med därå belägna huvudbyggnad, en

flygelbyggnad och uthus. Detta område med byggnader, som utgjort den egentliga

»biskopsgården», disponeras för närvarande — efter biskopen Daneils avgång

från tjänsten — av prästerskapets änke- och pupillkassa. Huvudbyggnaden,

vilken synes vara i ganska dåligt skick och är otidsenligt inredd, står

emellertid obebodd. Nuvarande biskopen förhyr i Skara stad privat bostadslägenhet.

Strängnäs.

Enligt kungl, brev den 2 november 1877 angående lönereglering för biskopen

i Strängnäs stift innehar denne »boställshus med tillhörande trädgårdspark och

köksträdgård eller tomterna N:is 193 och 199 i Strengnäs stad» samt »två wretar

vid Långberget» jämte viss annan löningsjord. Förenämnda, biskopens

»boställshus med tillhörande trädgårdspark» är laeläget å tomten nr 193. Ä

samma tomt finnas dessutom ett med huvudbyggnaden sammanbyggt hus,

»tiondeladan», inrymmande bostadslägenhet för gårdskarl samt garage, ävensom

i trädgården en källarbyggnad och ett annat mindre uthus. Hela denna

fastighet disponeras omedelbart av biskopen själv. Tomten nr 199, vilken algenom

gata skild från tomten nr 193, är obebyggd och brukas för närvarande

enbart såsom handelsträdgård. Densamma är av nuvarande biskopen utarrenderad

mot kontant avgäld. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 februari 1927

lämnat tillstånd till upplåtelse av sistnämnda tomt till Strängnäs stad för uppförande

därå av läroverksbyggnad torde numera få anses vara förfallet, sedan

ny läroverksbyggnad av staden uppförts å annan fastighet. De två vretarna vid

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

Långberget, vilka lära hava utgjort förenämnda tomter nr 193 och 199 tillagda

andelar av Strängnäs stads donationsjord, uppgivas numera helt hava tagits i

anspråk för stadens »nya kyrkogård».

Västerås.

Enligt kungl, brev den 12 april 1871 angående lönereglering för biskopen i

Västerås stift innehar denne »biskopsgården i Westerås och de s. k. biskopsängarne».

Biskopsgården utgöres av tomten nr 2 i kv. Hagbard i Västerås stad,

innefattande gårdsplan och planterat område jämte å tomten uppförda boningshus,

brygghus, källare och en ytterligare uthuslänga, vilket allt — utom ett

mindre för Västerås domkyrkas räkning utnyttjat utrymme i förenämnda uthuslänga

— disponeras uteslutande för biskopens behov. Ovannämnda »biskopsängar»

uppgivas för närvarande vara upplåtna såsom koloniträdgårdslotter.

Växjö.

Enligt kungl, brev den 13 december 1872 angående lönereglering för biskopen

i Växjö stift innehar denne »bostället ett mantal S:t Johannis Baptistae eller

prebendegård, nu kalladt Östrabo N:o 2». Nämnda boställe är till huvuddelen

upplåtet av biskopen för hans tjänstetid såsom jordbruksarrende, varjämte å

bostället uppgivas hava för obestämd tid upplåtits några mindre byggnadstomter

och område för skolträdgård, ävensom till Växjö stad mark för reningsverk.

Från arrendet av jordbruksdelen å bostället är för biskopens egen omedelbara

disposition undantaget ett område örn cirka två hektar eller den egentliga

biskopsgården, innefattande gårdstomt, uppfartsallé, park och trädgård med å

tomten belägna hus: huvudbyggnaden mittför allén samt en flygel och ett annat

mindre bostadshus, båda tillhörande bostället, till höger på gårdsplanen och till

vänster därå likaledes en flygel och ett mindre bostadshus, dessa sistnämnda

utgörande förutvarande biskopen E. Reuterskiölds stärbhus tillhöriga överloppshus.

Nuvarande biskopen har själv dispositionsrätten till »biskopsgården» i

dess helhet med undantag för att tre rum å nedra botten i huvudbyggnaden

förbehållits domkapitlet såsom sessionssal och för expedition. I den högra flygelbyggnaden

har biskopen mot årlig hyra upplåtit till stiftsnämnden sex rum

för dess och stiftsjägmästarnas expeditioner. Det vid denna flygel belägna lilla

bostadshuset är av biskopen uthyrt till bostad åt domkapitlets expeditionsvakt.

Av de två överloppshusen, vilka enligt särskilt medgivande få kvarstå å

bostället till nästa års höst, är det större (flygeln) för närvarande obebott och

bebos det mindre av en äldre tjänare vid biskopsgården.

Lund.

Enligt kungl, brev den 22 april 1927 angående provisorisk reglering av lönen

för biskopen i Lunds stift äger denne åtnjuta förmån av »fri bostad i nuvarande

bis!.oosliliset» samt dispositionsrätt över den därtill hörande trädgården. Den

åt biskopen sålunda upplåtna bostadsfastigheten innefattar tomten nr 1 i kv.

Rispell med därinvid liggande stadsägan nr 279, båda inom Lunds stad. Å förenämnda

tomt äro belägna, förutom biskopshuset, även ekonomihus med bostad

för gårdskarl samt garage m. m., och ingår i tomten jämväl gårdsplan och trädgård.

Den tomten tillagda stadsägan uppgives utgöra en del av biskopsträdgården.

Fastigheten i dess helhet disponeras uteslutande av biskopen.

Göteborg.

Enligt kungl, brev den 4 november 1881 angående lönereglering för biskopen

i Göteborgs stift innehar denne »biskopshuset i Göteborgs stad, dock med skyldighet

att hyresfritt upplåta de derstädes till embetslokal för Domkapitlet nu

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Majlis proposition Nr 24.2.

begagnade fyra rum jemte ett kassahvalf». Ifrågavarande biskopshus är med

vidbyggd sidolänga samt ett tillhörande uthus och gård beläget å tomten nr 3

i 33:e kv. Biskopen. Till fastigheten hör icke något planterat område, frånsett

en spaljéplantering på gårdssidan. Domkapitlets lokaler hava efter förenämnda

lönereglering något utvidgats, så att desamma numera omfatta större delen av

bottenvåningen i huvudbyggnaden. I övrigt disponeras fastigheten helt av

biskopen, vilken dock uthyr vissa garage- och lagerutrymmen i sidolängan.

För domkapitlets lokaler, för vilka vid fastighetstaxering beräknats en tredjedel

av fastighetens hela värde, erlägges icke någon hyra.

Karlstad.

Enligt kungl, brev den 14 april 1882 angående lönereglering för biskopen i

Karlstads stift innehar denne »boställe med tillhörande tomt i staden Karlstad».

Denna biskopens bostadsfastighet utgöres av tomten nr 1 i kv. Udden. Å tomten

äro uppförda huvudbyggnad samt ett mindre boningshus, upplåtet för gårdskarl,

och två uthusbyggnader. Tomten, vari ingår gårdsplan och planterat område,

disponeras med allt vad därtill hörer av biskopen ensam.

Härnösand.

Enligt kungl, brev den 16 april 1870 angående lönereglering för biskopen i

Härnösands stift innehar denne »Biskopshuset i Hernösands stad». Fastigheten

utgöres av tomterna nr 4 och 5 i kv. Teologen, vilka tomter efter föreslagen

tomtreglering komma att gemensamt betecknas med nr 6. Fastigheten innefattar

planterat parkområde — men ingen köksträdgård — och å densamma finnes,

förutom biskopshuset, uppfört ett nu oanvänt, ursprungligen till stall,

vagnbod och hemlighus avsett uthus, vilket vid den planerade tomtregleringen

skulle komma att skiljas från tomtområdet i övrigt och fördenskull föreslagits

skola rivas. Fastigheten i dess helhet disponeras av biskopen ensam. Fyra rum

i biskopshusets bottenvåning hava emellertid under förutvarande biskopens

besittningstid plägat av denne uthyras.

Luleå.

Genom kungl, brev den 30 maj 1919 medgavs, att för biskopslöneregleringsfondens

räkning finge till bl. a. bostadsboställe för biskopen i Luleå stift inköpas

fastigheten å tomterna nr 3 och 6 i kv. Hjärpen i Luleå stad. Å sagda fastighet,

vari ingår gårdsplan med delvis planterat område, finnas — jämte huvudbyggnaden

— uppförda en uthusbyggnad, inrymmande jämväl bostadslägenhet

för gårdskarl, och en terrassbyggnad med magasinslokaler. Biskopen disponerar

såsom tjänstebostad övre våningen samt å vinden inredda rum i huvudbyggnaden

jämte tillhörande utrymmen i uthuset. Nedre våningen, som är förhyrd

för domkapitlets räkning, inrymmer tio rum för domkapitlets expedition och

sessionssal samt bostadslägenhet för domkapitlets expeditionsvakt. Dessutom

disponerar domkapitlet ett vindskontor och ett arkivrum i källaren jämte del

i uthusen. För gårdskarlslägenheten erlägges ej hyra. Magasinslokalerna i

terrassbyggnaden uthyras för fondens räkning. Nuvarande biskopen är vice värd

för fastigheten och åtnjuter i denna sin egenskap förmån av fri värme för sin

boställsvåning.

Visby.

Biskopen i Visby stift innehar såsom prebendekvrkoherde i Visby stads- och

landsförsamlingars pastorat prästgård i Visby stad.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

205

Finansplanen.

Bil. G.

(åberopad sid. 49.)

Till närmare belysande av kyrkofondens ställning efter ett genomförande av

den nu föreslagna avlöningsreformen har jag härefteråt uppgjort en sammanställning,

upptagande de utgifter, som kunna beräknas komma att årligen påvila

kyrkofonden för biskoparnas avlönande och vad därmed i övrigt sammanhör,

samt de årliga inkomster, som med den förändrade dispositionen av de för

biskoparnas avlönande avsedda tillgångarna skulle komma att tillföras kyrkofonden.

Utgifter.

1. Grundlönerna äro av mig föreslagna lika som av ämbetsverken utom i det

avseendet, att grundlönen för biskopen i Göteborg satts till samma belopp,

21,000 kronor, som för flertalet av biskoparna. Totalsumman per år i grundlöner

för biskoparna skulle alltså komma att uppgå till 242,500 kronor i stället

för av ämbetsverken kalkylerade 244,000 kronor.

2. Dyrtidstillägg å grundlönerna torde, med hänsyn till att levnadskostnadsindex

numera utgör 157, böra beräknas efter 10 procent för en var av de ifrågavarande

elva biskoparna, eller sammanlagt till 9,240 kronor.

3. Lönefyllnad åt biskopen i Visby kan, då ersättning till vikarie å kyrkoherdebefattningen

i Visby prebendepastorat för närvarande utgår med inalles

1,500 kronor för år, uträknas sålunda: årlig grundlön för biskoparna i allmänhet

21,000 kronor -|- dyrtidstillägg därå efter 10 procent, på sätt som ovan angivits,

840 kronor, eller tillhopa för år 21,840 kronor, varifrån avräknas för kyrkoherdebefattningen

i prebendepastoratet fastställda kontanta allmänna löneförmåner

(reglerad lön 8,000 kronor, provisorisk tilläggslön 2,100 kronor och skjutsersättning

150 kronor jämte efter 7 procent beräknat dyrtidstillägg 588 kronor)

tillhopa 10,838 kronor med avdrag för vikarieersättningen 1,500 kronor, eller

inalles 9,338 kronor. Lönefyllnadens årliga belopp bör alltså kunna upptagas

till 12,502 kronor.

4. Lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, som medgivits biskoparna

genom kungl, kungörelsen den 17 december 1926 nr 527, skall, på sätt

jämväl i de tidigare utredningarna förutsatts, efter genomförd omreglering av

lönerna ej vidare utgå till biskoparna. Emellertid tillförsäkrades prästerskapets

änke- och pupillkassa genom åberopade kungörelse rätt att uppbära omförmälda

lönetillägg i fall då före kungörelsens ikraftträdande, den 1 maj 1927,

utnämnd biskop ej var villig söka delaktighet i kassans försäkringsfond. Efter

förutvarande biskoparnas i Skara och Härnösand med innevarande år inträffade

avgång från tjänsten kvarstår numera för kassan rätt till sådant lönetilllägg

endast för biskopstjänsten i Karlstad med 180 kronor och för biskopstjänsten

i Visby nied 150 kronor per år. Därest avlöningsreformen genomföres

den 1 maj 1937 och biskoparna i Karlstad och Visby komma att kvarstå i tjänst

intill pensionsåldern 75 år, skulle det alltså då ankomma på kyrkofonden att

ännu under i det närmaste ett år utbetala lönetillägg till kassan för biskopstjänsten

i Karlstad samt under 7 ä 8 år för biskopstjänsten i Visby. Denna

utgiftspost, till en början 330 kronor och sedermera 150 kronor för år, upphör

helt efter angivna tid och utgör sålunda enbart en övergångskostnad.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

5. Övergång slön åt biskop med föranledande av de föreslagna nya löneutbetalningsbestämmelserna

har, på sätt förut framhållits, ansetts icke kunna ifrågakomma.

6. Löneersättning åt nytillträdd biskop under tid, då inkomsterna vid biskopstjänsten

uppbäras av nådårsberättigad eller av prästerskapets änke- och pupillkassa,

har i de tidigare utredningarna uppskattats till ett belopp för samtliga

biskopstjänsterna av i runt tal 200,000 kronor för en övergångstid av 20 år.

Enligt vad från kassan upplysts återstår för närvarande för kassan rätt till

vakansår enligt äldre bestämmelser (1874 års reglemente) endast vid biskopstjänsten

i Luleå samt till vakansår enligt 1926 års bestämmelser om nådårsrättens

upphörande endast vid biskopstjänsterna i Västerås, Lund, Karlstad,

Luleå och Visby. I övriga stift har efter den 1 maj 1927 nådår redan tillgodonjutits

vid biskopstjänsterna i Uppsala och Växjö samt tillkommer inom år

1936 dödsbodelägarna efter nyligen avlidne biskopen i Linköping. Kassan i sin

tur har efter den 1 maj 1927 redan åtnjutit inkomsterna vid biskopstjänsterna

i Strängnäs och Göteborg samt uppbär dem för närvarande från Skara och

Härnösand. Normalt skulle, under förutsättning att avlöningsreformen genomföres

den 1 maj 1937, återstående vakansår komma att inträffa i Luleå (2

vakansår) och i Karlstad under andra och tredje året, i Visby under åttonde

året, i Västerås under tionde året och i Lund under sjuttonde året efter angivna

tidpunkt. Löneersättningen skulle därvid, enligt de nu gjorda lönekalkylerna,

högst komma att uppgå till 21,840 kronor vid en var av tjänsterna i Västerås,

Karlstad och Luleå, till 25,340 kronor i Lund samt till 11,000 kronor i Visby

(Iönefyllnaden beräknad utan avdrag för vikarieersättning, vilken under vakansåret

skulle ankomma på kassan). Sammanlagt synes alltså för denna utgiftspost

komma att åtgå högst 123,700 kronor under en övergångstid av 17 ä 18 år.

7. Med hy res ersättning åt biskop eller kostnad för särskilt förhyrd tjänstehostad

har i de föregående utredningarna icke räknats. Som tjänstebostad för

närvarande finnes anordnad vid samtliga biskopsstolar, torde sådan ersättning

eller kostnad i regel ej heller komma i fråga. Den i Skara hittills å biskopsbostället

Bransboda anordnade tjänstebostaden har emellertid ifrågasatts att i

anledning av det nyligen inträffade tjänsteombytet vid biskopsstolen därstädes

antingen ställas under en genomgripande reparation och modernisering eller ock

utbytas mot ny bostad inom Skara stad. För nämnda stift kan det fördenskull

bliva erforderligt att för en kortare övergångstid räkna med hyresersättning åt

dåvarande biskop. Beloppet av en sådan ersättning är givetvis vanskligt att

beräkna, men torde i varje fall, med hänsyn till vad biskopen enligt meddelad

uppgift nu erlägger i hyra för av honom i Skara förhyrd bostadslägenhet, icke

behöva överstiga 3,000 kronor för år.

8. Hyresersättning samt gottgörelse för flyttning skostnads- och skadeersättning

på grund av stadgandena under punkt 8:o c) i förslaget torde endast i

sällsynta fall behöva ifrågakomma. Någon särskild årlig utgift härför kan därför

icke beräknas.

9. Möblering sbidrag har i Linders utredning beräknats men med hänsyn till

den begränsade inkomstramen ej medtagits i de uppgjorda kostnadskalkylerna.

I ämbetsverkens förslag har däremot sådan kostnad upptagits med ett årligt

belopp av 11,250 kronor, beräknat för en övergångstid av 20 år efter genomsnittligt

20,000 kronor per stift men med avdrag för redan beviljat anslag å

15,000 kronor till Strängnäs biskopsgård. Då denna kostnad icke är ett lönebidrag

i egentlig mening till biskoparna utan snarare, såsom avseende en engångsutbetalning,

får anses motsvara en räntelös placering av fondens kapital,

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

anser jag något belopp härför icke böra medtagas bland de årliga utgifterna.

Vid uppgörandet härefteråt av inkomstberäkningen för fonden kommer nödig

hänsyn att tagas till den minskning i fondens avkomstgivande tillgångar, som

anskaffandet av berörda möbeluppsättningar medföra. — Däremot bör här för

årligt underhåll av möbler, som sålunda anskaffats för biskopsbostäderna, beräknas

viss utgift. Någon säkrare hållpunkt för en sådan beräkning är visserligen

icke lätt att finna, men med hänsyn till att möbeluppsättningen först successivt

torde komma att anskaffas och att för densamma till en början lärer

krävas ganska ringa underhåll, synes beloppet kunna upptagas lågt, förslagsvis

till 300 kronor för år.

10. Bidrag till kostnad för uppvärmning av biskops tjänstebostad samt för

hushållsbränsle i övrigt har i de föregående utredningarna beräknats till i genomsnitt

12,000 kronor för år. Därvid har årskostnaden för varje biskop, inklusive

kostnader för bestyr med eldning och dylikt, uppskattats till 1,400 kronor

och totalsumman för samtliga biskoparna — efter någon jämkning nedåt med

hänsyn till att biskopens i Visby löneförmåner såsom prebendekyrkoherde finge

anses vara bestämda bland annat med hänsyn till behovet för honom att köpa

bränsle — till 16,000 kronor för år. På sätt framgår av upprättat sammandrag

över biskoparnas inkomster och utgifter under åren 1931—1935, hava %-delar

av årsutgifterna för samtliga biskoparnas kostnader för uppvärmning av och

för hushållsbränsle i övrigt till biskopsbostäderna beräknats i medeltal för angivna

år till 10,511 kronor. Då denna medelkostnadsberäkning beträffande samtliga

biskopsbostäder utom den i Uppsala, för vilken uppgift i förevarande hänseende

ej förelegat, utförts på grundval av biskoparnas egna uppgifter och däri

jämväl i förekommande fall, efter samma uppgifter, inräknats kostnad för

värmepannas skötsel m. m., synes det föreligga skäl att — med viss reducering,

på sätt ovan anmärkts, för biskopstjänsten i Visby — här räkna med ett årsbidrag

från fonden av genomsnittligt 10,000 kronor.

11. Resekostnads- oell traktaments ersättning ar hade vid de tidigare utredningarna

upptagits med fixt anslag och därvid till en början beräknats att

utgå med i genomsnitt 3,000 kronor för år och biskop, men hade av ämbetsverken

i deras utlåtande av december 1933 nedsatts till sammanlagt 30,000

kronor för år. I förut berörda sammandrag över biskoparnas inkomster och

utgifter för åren 1931—1935 hava samtliga biskoparnas resekostnader för dessa

år uträknats till i medeltal 18,098 kronor för år. Av biskoparnas egna uppgifter

att döma torde visserligen i detta kostnadsbelopp även ingå vissa utgifter,

som voro föranledda av resorna men icke utgjorde omedelbara resekostnader.

Någon traktamentskostnad i egentlig mening torde likväl icke ingå däri.

Försiktigheten synes fördenskull bjuda att årskostnaden för dessa ersättningar

icke upptages under vad ämbetsverken föreslagit, eller alltså till 30,000 kronor.

12. Kostnader för anordnande av rikstelefonförbindelse i biskoparnas tjänstebostäder

hava visserligen av ämbetsverken förordats skola bestridas ur kyrkofonden,

men något särskilt belopp härför har icke upptagits i ämbetsverkens

utgiftskalkyler. Den huvudsakliga årskostnaden för här åsyftade tjänsteförmån

torde komma att utgöras av abonnemangs- och samtalsavgifter. Några av

biskoparna lia i sina för utredningarna lämnade kostnadsuppgifter medtagit

dylika utgifter. Med ledning därav har i sammandraget över uppgifterna för

åren 1931—1935 telefonkostnaden för alla tolv biskoparna beräknats till i medeltal

3,428 kronor för år. Årskostnaden härför torde i enlighet härmed böra

flir fonden upptagas till i avrundat tal 3,500 kronor.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

13. Bidrag för avlönande av biträde åt ärkebiskopen bör, enligt vad under

punkt 12:o i förslaget angivits, upptagas bland årsutgifterna med 7,000 kronor.

14. Bidrag åt biskop för underhåll av planterat område lärer, på sätt framgår

av ordalydelsen av det härom föreslagna stadgandet, endast undantagsvis böra

ifrågakomma. Som biskoparnas nuvarande utgifter för sådant underhåll ej heller,

såvitt av de lämnade kostnadsuppgifterna kan bedömas, i något fall synas

uppgå till sådana belopp för år, att desamma kunna anses motivera ett särskilt

bidrag, upptages icke här någon särskild kostnad för dylikt bidrag.

15. Emeritilöner med dyrtidstillägg därå hava av ämbetsverken beräknats

för tre löner till 29,016 kronor för år. Oaktat jag, såsom förut angivits, nu föreslagit

utökning av emeritilönerna till fyra, torde kyrkofondens genomsnittliga

utgifter härför likväl endast behöva räknas efter tre löner för året. Med nuvarande

högre levnadskostnadsindex bör dyrtidstillägget beräknas efter 12 procent

och kommer därigenom — med beaktande att det maximibelopp, varå

dyrtidstillägg utgår för f. d. befattningshavare i statens tjänst, är satt till 400

kronor för månad — att uppgå till 576 kronor för år och emeritilön. Kyrkofondens

totala genomsnittliga årskostnad för emeritilöner bör alltså beräknas till

28,728 kronor.

16. Pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utgöras enligt

kassans reglemente icke av delägare, som vunnit delaktighet i kassan efter år

1926, för längre tid än till dess han fyllt 75 år. I den mån de nuvarande biskoparna

begagna sig av den för dem föreslagna rätten att kvarstå i tjänst till

fyllda 75 år, torde fördenskull kyrkofondens skyldighet enligt förslaget att

gälda sådan pensionsavgift, som belöper å innehavare av biskoplig emeritilön,

komma att under avsevärd tid inskränka sig till att avse dels de nuvarande två

emeriti, förutvarande biskoparna i Skara och Härnösand, dels ock, allteftersom

avgång från tjänsten sker, de nuvarande biskoparna i Karlstad, Luleå, Visby,

Västerås och Lund, vilka samtliga utnämnts före ovan angivna tid och i följd

därav jämlikt kassans bestämmelser hava att erlägga avgift till kassans tillskottsfond,

så länge lön — vare sig biskopslön eller emeritilön — för dem utgår.

Normalt sett skulle alltså fonden från och med första året efter den föreslagna

avlöningsreformens genomförande hava att i dylika avgifter utgiva 240 kronor

per år för en var av de nuvarande emeritibiskoparna och från andra året ytterligare

240 kronor, respektive 280 kronor för de nuvarande biskoparna i Karlstad

och Luleå samt vidare efter sju år 273 kronor 20 öre för biskopen i Visby,

efter nio år 240 kronor för biskopen i Västerås och slutligen först efter 16 år

avgift för biskopen i Lund. Kyrkofondens genomsnittskostnad under de första

tio åren efter reformens genomförande för här avsedda pensionsavgifter torde

alltså kunna beräknas till i avrundat tal 1,000 kronor för år.

17. Byggande och underhåll av hus å för tjänstebostad anvisad fastighet har

i Linders utredning beräknats draga en årlig kostnad av i genomsnitt 10,000

kronor. Till stöd för denna beräkning har särskilt framhållits det förhållandet,

att under den närmaste tiden därförut omfattande arbeten företagits och betydande

kostnader nedlagts för iståndsättande och modernisering av flertalet dåvarande

biskopsgårdar och att dessa med hänsyn därtill i allmänhet — med

undantag för biskopshuset å Bransboda i Skara stift — finge anses befinna sig

i ett ganska tillfredsställande skick. Ämbetsverken åter hava i förevarande avseende,

med hänsyn just till det förestående behovet av nybyggnad för biskopen

i Skara, ansett sig härutinnan icke kunna räkna med en lägre årlig utgiftspost

i medeltal för fonden än 20,000 kronor. I likhet med vad förut anmärkts med

avseende å under 9 här ovan behandlade fråga om kostnader för uppsättning

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Marits proposition Nr 242.

av möbler till biskoparnas tjänstebostäder, synas emellertid de av ämbetsverken

avsedda kostnaderna för nyuppförande av biskopshus i Skara, eventuellt

för iståndsättande och modernisering av nuvarande byggnader å Bransboda

böra, såsom engångsutbetalningar i samband med avlöningsreformens genomförande,

komma i betraktande först vid inkomstberäkningen för fonden. Av

samma skäl lärer jämväl här vid utgiftsberäkningen få bortses såväl från de

kostnader å tillhopa 86,750 kronor för restaureringsarbeten å biskopshuset i

Härnösand, som under innevarande år bestämts skola utgå ur biskopslöneregleringsfonden

men varav hittills blott 41,600 kronor utbetalts, som ock från

sådana kostnader för övriga biskopshus iståndsättande, som kunna förutsättas

bliva pådömda vid i händelse av avlöningsreformens genomförande förestående

avträdessyner å dessa fastigheter. I enlighet härmed finner jag icke anledning

att nu vid utgiftsberäkningen kalkylera med någon förhöjd kostnad på

grund av dylika arbeten. Tvärtom anser jag, med hänsyn till de betydande förbättringsarbeten,

som sålunda under de gångna åren kommit till stånd och

som för den närmaste framtiden ytterligare äro att emotse å flertalet av ifrågavarande

biskopsfastigheter, att nu förevarande utgiftspost tillsvidare bör kunna

skattas till och med lägre än vad Linder i sin utredning stannat för, och detta

även med beräkning att däri jämväl skall ingå på kyrkofonden ankommande

kostnader för anläggande av trädgård och annan plantering, uppförande och

underhåll av stängsel samt anläggning och underhåll av gårdsplan och väg för

sådan fastighet. En dylik reducering av de, så att säga, ordinarie byggnads- och

underhållsutgifterna för biskoparnas tjänstebostäder får även anses försvarlig

i betraktande av att kyrkofonden — åtminstone i princip — ej ensam kommer

att få svara för ali dylik kostnad och att i varje fall två av de nuvarande biskopsgårdarna,

de i Lund och Visby, även framdeles torde komma att helt underhållas

med andra medel.

Till ledning för bedömande av den för den närmaste tiden beräkneliga storleken

av här ifrågavarande kostnader har jag härefteråt sammanställt de uppgifter,

som av tillgängliga handlingar kunnat inhämtas, beträffande, å ena sidan,

sådan kostnad för nybyggnads- och förbättringsarbeten, som under de sista tio

åren bestritts från biskopslöneregleringsfonden för biskoparnas nuvarande

bostadsfastigheter, och, å andra sidan, de kostnader, som biskoparna uppgivit

sig för samma tid själva ha utgivit för underhåll av till dessa fastigheter hörande

hus m. m. I sammanställningen äro de kostnader, som avse fonden, upptagna

å första raden för varje särskild fastighet, medan biskoparnas egna utgifter

angivas å andra raden, allt i helt antal kronor.

Biskoparnas bostadsfastigheter i Uppsala, Strängnäs, Västerås, Lund och

Karlstad synas hittills och av ålder lia byggts och underhållits helt på vederbörande

domkyrkas bekostnad, varvid dock är att märka, att till domkyrkokassan

i Uppsala flir verkställd restaurering av biskopshuset därstädes den 10

september i år utbetalts ersättning från biskopslöneregleringsfonden med 30,000

kronor. Likaså har domkyrkokassan i Linköping — frånsett det bidrag som

under år 1928—1929 utgått från biskopslöneregleringsfonden — ensam bestritt

ifrågavarande kostnader åtminstone för huvudbyggnaden och två andra hus

å därvarande biskopsgård. Visby biskopsgård (prästgården) åter bygges och

underhålles av pastoratet därstädes. I de flir biskopen i Växjö angivna utgifterna

flir underhåll torde åtminstone flir vissa år ingå även reparationskostnader

för andra till hans boställsfastigheter hörande byggnader.

Med stöd av vad av denna sammanställning framgår och vad i övrigt härförut

anförts anser jag, att förevarande utgiftspost skäligen icke bör — för de

närmaste åren -— upptagas till högre belopp än i genomsnitt 5,000 kronor för år.

Bihang till riksdagens protokoll 1086. / sami. Nr 2/(2.

14.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

1925/26

1926/27

1927/28

1928/29

1929/30

1930/31

1931/32

1932/33

1933/34

1934/35

Uppsala......

—

—

—

_

—

_

_

_

_

_

s

a k n a s

u

P P

g i f

t e

r

c:a 100

c:a 100

Linköping.....

-

-

20,000

—

—

—

—

—

—

saknas uppgifter

100

100

100

—

—

—

—

Skara........

-

-

—

från 0 upp till 1,800 kronor per

år

78

426

75

487

Strängnäs.....

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Västerås......

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Växjö........

—

—

—

—

20,400

—

_

_

_

643

514

1,600

1,363

7,462

420

sakn. uppgifter

868

1,855

Lund........

Göteborg......

—

—

—

—

44,738

78,272

—

—

990

—

—

—

—

—

—

—

50

50

50

50

Karlstad......

e n

d a

s t

m i

n d

r e

kostn

a d

e r

Härnösand.....

—

10,900

—

—

—

—

—

2,146

—

1,600

Luleå........

31,737

—

—

—

12,000

—

10,000

—

—

—

Visby........

—

—

—

—

—

3,888

—

—

—

—

c : a

1 0

0 — 300

per

å r

c:a 240

c:a 260

—

c:a 120

18. Förvaltningen av biskopshemman, avseende såväl skogen som de egentliga

arrendegårdarna, har av ämbetsverken beräknats draga en årlig kostnad ej

understigande 28,500 kronor, häri inberäknat avverknings- och andra kostnader

för försålt virke, men ej utskylder för fastigheterna och för inkomst därav.

Huruvida vid uppskattningen av kostnaden särskild hänsyn tagits till å kyrkofonden

framdeles kommande byggnadskostnader för arrendegårdarna, framgår

ej av vad ämbetsverken i frågan anfört. Sistnämnda kostnad lärer visserligen

framdeles, sedan nuvarande arrendeavtal, vari nybyggnadskyldigheten i regel

ålagts arrendatorerna, blivit avvecklade, komma att med betydande belopp

belasta kyrkofonden. Betecknande i det hänseendet är, att biskopslöneregleringsfonden

enbart innevarande år fått utgiva sammanlagt 29,500 kronor för

iståndsättande av en del löningshemman vid biskopsstolen i Skara. Ytterligare

sådan kostnad, till ett belopp av enligt uppgift över 40,000 kronor, vilken kostnad

efter avlöningsreformens genomförande till sin huvudsakligaste del torde

ankomma på kyrkofonden, har vid syn innevarande år pådömts eller eljest

ifrågasatts för byggnader å Bransboda. Och Östrabo i Växjö stift belastas för

närvarande enligt uppgift av en lösensumma för insynade byggnadsarbeten å

cirka 18,000 kronor. Ifrågakomna byggnadskostnader torde emellertid, i den

mån de hittills ålegat arrendatorerna, vid de blivande utarrenderingarna komma

att — örn kostnaderna då övervältras på kyrkofonden — till stor del uppvägas

av förhöjda arrendeinkomster för fonden. Med hänsyn härtill anser jag mig ej

hava anledning att nu frångå det av ämbetsverken beräknade beloppet, 28,500

kronor, för här avsedda förvaltningskostnader.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

19. TJtskylder hava av ämbetsverken upptagits till ett av Linder i dennes

utredning uträknat genomsnittligt belopp för år av 4,750 kronor. Härvid synes

endast ha räknats med utskylder för skogarna och för inkomst därav. Kyrkofonden

kommer emellertid även att få vidkännas utskylder för arrendegårdarna,

sedan nya arrendeavtal för dessa ingåtts, samt för inkomsten av arrendena och

enligt föreliggande förslag dessutom för samtliga biskoparnas bostadsfastigheter

utom den i Visby, i den mån det ej kan ankomma på vederbörande domkyrka

att gälda utskylder för dessa senare. För de utarrenderade fastigheterna kommer

dock utskyldskostnaden att, i likhet med vad örn nybyggnadskostnaden

ovan anmärkts, i viss grad kompenseras av ökade arrendeinkomster.

En överblick över vad under de sista fem åren utgivits i utskylder från

biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond utvisar,

att ur den förra erlagts utskylder under

år

1930/31

från

statskontoret med. . .

. kronor

3,100

»

domänstyrelsen

» ...

»

4,387

»

1931/32

»

statskontoret

» ...

. »

2,838

»

domänstyrelsen

» ...

»

4,564

1932/33

»

statskontoret

» ...

»

2,485

»

domänstyrelsen

»

»

5,716

»

1933/34

»

statskontoret

» ...

. »

3,815

»

domänstyrelsen

» ...

. »

2,986

»

1934/35

»

statskontoret

» ...

. »

3

domänstyrelsen

» ...

»

7,641

eller

summa

kronor

37,535

eller med i medeltal 7,507 kronor för år, samt ur den senare från statskontoret

under

år 1930/31 med..................kronor 457

» 1931/32 » » 385

» 1932/33 » » 407

» 1933/34 » » 1,125

» 1934/35 » » —

eller summa kronor 2,374

eller med i medeltal 475 kronor för år. Vidare har enligt förut berörda sammanställning

över biskoparnas inkomster och utgifter under åren 1931—1935

i medeltal för år av samtliga biskoparna erlagts fastighetsutskylder för de av

dem disponerade bostadsfastigheterna med tillhopa 7,204 kronor, eller med frånräknande

för biskopen i Visby 6,904 kronor. Härvid är dock att märka, att

biskoparna i Göteborg och Luleå på grund av särskilda förhållanden, som förut

berörts, icke själva haft att erlägga skatt för sina tjänstebostäder. För biskopshuset

i Göteborg har skatten gäldats av därvarande biskopshuskassa och bör

således, vid beräkningen av kyrkofondens blivande utgifter för utskylder, till

förestående medeltal å 6,904 kronor läggas vad på denna fastighet kan anses

belöpa. Härför torde kunna beräknas genomsnittligt 600 kronor för år, vilket

belopp för samtliga biskoparna utgör medelkostnaden för år och biskop.

Vad beträffar skatten för biskopshuset i Luleå, så erlägges denna av därvarande

biskop med av honom för biskopslöneregleringsfondens räkning uppburna

hyresmedcl. Då i detta fall utskyldskostnaden sålunda omedelbart minskat

fondens inkomster, bör i förevarande beräkningar något särskilt belopp

härför icke medtagas. — Sammanlagt lärer alltså kyrkofondens blivande utgifter

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

för utskylder böra beräknas i genomsnitt till (7,507 + 475 -f 6,904 + 600) i

avrundat tal 15,500 kronor.

20. Diverse utgifter hade av Linder upptagits till 1,500 kronor. Som enligt

förestående förslag ifrågasatts, att kyrkofonden skall påläggas jämväl sådana

å biskoparna nu ankommande utgifter för dessas bostadsfastigheter, som utgöras

exempelvis av avgifter för brandförsäkring, vatten, sotning och gaturenhållning,

bör i här ifrågavarande utgiftspost jämväl upptagas kostnad härför. Enligt

förut åberopade sammanställning över biskoparnas inkomster och utgifter har

medelkostnaden för år för biskoparna i här berörda hänseenden uppgått till

7,007 kronor, varvid däri dock icke ingår sådan kostnad för biskopshuset i

Luleå, enär jämväl den — i likhet med fastighetsutskyIdema — bestrides av

biskopslöneregleringsfonden med hyresmedel. Med beaktande av dessa nya utgiftsposter

för kyrkofonden anser jag, att fondens ifrågakomna diverse utgifter

böra beräknas till i avrundat tal 8,000 kronor för år.

Kyrkofondens samtliga blivande årliga utgifter enligt det av mig framlagda

förslaget kunna alltså beräknas till följande belopp:

1. grundlöner..................................kronor 242,500

2. dyrtidstillägg å grundlönerna.................... » 9,240

3. lönefyllnad åt biskopen i Visby.................. » 12,502

4. 6 och 7. utgifter enbart för övergångstid........... » —

5. och 8. övergångslön m. m....................... » —

9. underhåll av möblering........................ » 300

10. uppvärmningsbidrag........................... » 10,000

11. resekostnads- och traktamentsersättning............ » 30,000

12. telefonkostnad.............................. » 3,500

13. biträde åt ärkebiskopen........................ » 7,000

14. trädgårdsunderhåll............................ » —

15. emeritilöner med dyrtidstillägg................... » 28,728

16. pensionsavgifter.............................. » 1,000

17. byggande och underhåll av biskopsgård............ » 5,000

18. förvaltning.................................. » 28,500

19. utskylder.................................... » 15,500

20. diverse..................................... » 8,000

Summa kronor 401,770

Därutöver kunna särskilda årliga utgifter för kyrkofonden under viss kortare

övergångstid efter avlöningsreformens genomförande beräknas till följande

belopp:

4.

lönetillägg för nådårsrätten

180 kronor under l:a

» »

»

150 »

»

l:a—7:e

6.

löneersättning för vakansår

43,680 »

»

2:a

» »

»

21,840 »

»

3:e

» »

»

11,000 »

»

8:e

» »

»

21,840 »

»

10:e

» »

25,340 »

»

17:e

7.

hyresersättning . .

3,000 »

»

l:a-2:a

eller tillhopa för samtliga år under angivna övergångstid till 130,930 kronor.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Inkomster.

För en beräkning av de inkomster, som med den föreslagna avlöningsreformens

genomförande komma att tillföras kyrkofonden, skulle närmast varit

erforderligt att taga kännedom om storleken för närvarande av det kapital i

fonder och andra tillgångar, som omedelbart vid genomförandet skola överföras

till kyrkofonden eller varav kyrkofonden eljest skall tillgodoföras avkastningen.

Det har dock i förevarande sammanhang ej ansetts erforderligt att företaga

en fullständig inventering av alla de större och smärre kapitaltillgångar,

som för de särskilda biskopsstolarna hittills förvaltats ute i stiften, enär en för

inkomstberäkningen tillfyllestgörande upplysning örn avkastningen av dessa

kapitaltillgångar kan erhållas från de av biskoparna lämnade inkomstuppgifterna.

Beträffande övriga kapitaltillgångar, som tillföras kyrkofonden, erhålles

uppgift å behållningen den 30 juni 1935 av de tillhopa största — biskopslöneregleringsfonden

och Lunds biskopslönemedels besparingsfond — ur den av

statskontoret för året utgivna fondredogörelsen. Kyrkofondens blivande inkomster

av här ifrågavarande kapital kunna fördenskull beräknas dels på grundval

av sistnämnda två fonders behållningar vid angivna tidpunkt samt enligt tillgängliga

uppgifter uppskattad behållning för envar av Strängnäs stifts episkopaliefond,

Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset

i Härnösand, vilka sistnämnda för närvarande icke direkt lämna tillskott

för biskoparnas avlönande, dels ock med ledning av biskoparnas egna uppgifter

å av dem under de senaste åren åtnjutna ränteinkomster av vid biskopsstolarna

fonderade eller eljest uppsamlade ersättningsmedel av olika slag.

1. Biskopslöneregleringsjondens behållning vid utgången av budgetåret 1934/

1935 utgjorde i avrundat tal 1,521,000 kronor. För uppskattning av den ungefärliga

framtida avkastningen härå bör dock därifrån först borträknas dels vissa

efter den 30 juni 1935 från fonden gjorda större utbetalningar, dels ock andra,

i det föregående vid utgiftsberäkningen berörda, av avlöningsreformens genom
-

förande föranledda eller eljest förutsedda engångsutbetalningar från fonden. I

förstnämnda hänseende äro att märka följande utgiftsposter:

i juli, för nybyggnader å löningshemman vid biskopsstolen i

Skara.......................................kronor 13,000

i juli, för restaurering av biskopshuset i Härnösand....... » 20,000

i augusti, till förutvarande biskopen i Skara överskott å skogs
avkastning,

tillhopa............................. » 4,442

i september, för restaurering av biskopshuset i Härnösand . . » 20,000

i » , » » » » » Uppsala .... » 30,000

Summa kronor 87,442

I senare hänseendet åter märkas följande antingen redan medgivna eller med

relativ visshet emotsedda utbetalningar:

för restaureringen av biskopshuset i Härnösand..........

» överskott å skogsavkastning vid biskopsfastigheter vid

ärkebiskopsstolen samt biskopsstolarna i Skara, Västerås

och Växjö:

till Uppsala, tillhopa omkring.....................

» Skara, omkring ............................

» Västerås, för cirka 15 år, beräknas..............

» Växjö (utöver redan åtnjuten) beräknas cirka......

kronor 45,150

55.000

23.000

28.000

20,000

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

till nybyggnad av biskopshus i Skara, beräknas......kronor 100,000

» andra nybyggnader vid biskopsstolen i Skara, beräknas » 60,000

» byggnadslösen vid biskopsstolen i Växjö, beräknas. . » 20,000

» möbler till högst fyra representationsrum i biskoparnas

blivande tjänstebostäder, vilken kostnad kan beräknas

till 20,000 kronor per bostad, utom dels för

biskopshuset i Strängnäs, där möblering redan verkställts

på episkopaliefondens bekostnad för 15,000

kronor och vilken möblering torde få anses vara fullständig

i nu avsedda syfte, dels ock för biskopshuset

i Göteborg, vilket genom enskildas donationer erhållit

fullständig möblering för en större sal jämte andra

möbler till ett uppgivet värde av omkring 10,000

kronor, och för vilket den ytterligare kostnaden för

möblering av representationsrum fördenskull torde

kunna beräknas stanna vid cirka 10,000 kronor; totala

kostnaden skulle enligt denna beräkning komma att

uppgå till högst........................... » 210,000

för lönetillägg, löneersättningar och hyresersättning under

viss kortare övergångstid jämlikt de under utgiftsposter

gjorda beräkningarna, tillhopa ....... » 130,930

Summa kronor 692,080

Efter dessa utbetalningar å sammanlagt ungefär 780,000 kronor skulle, därest

samtliga ifrågavarande kostnader förutsattes att nu omedelbart utgå, av biskopslöneregleringsfondens

nuvarande kapital endast återstå omkring 741,000

kronor. Emellertid har biskopslöneregleringsfonden under de senaste fem åren,

från ingången av budgetåret 1930/1931, endast nedgått med i runt tal 70,000

kronor eller cirka 4,4 procent, oaktat under samma tid från fonden bestritts

utgifter av enahanda slag, som ovan uppräknats, för extra nybyggnadsarbeten

och för skogsavkastning till boställshavare till ett belopp av sammanlagt inemot

400,000 kronor. Med bortseende från sistnämnda större utgiftsposter, vilka

ej utan fog kunna till sin huvudsakliga del betraktas såsom kapitaluttag, skulle

fonden således under angivna tidsperiod utvisa en effektiv kapitaltillväxt av

i medeltal ej mindre än 66,000 kronor per år. Därest fonden antages komma att

jämväl under de närmaste åren tillväxa i samma tempo, vilket antagande väl

icke får anses för optimistiskt med hänsyn till de — i jämförelse med de sistförfluten

åren — emotsedda bättrade konjunkturerna å såväl jordbrukets som

kapitalmarknadens områden, skulle fonden vid tiden för den avsedda fusionen

med kyrkofonden ha ökats med omkring 130,000 kronor. Vidare är att märka,

att bortemot 350,000 kronor av ovan angivna, i samband med avlöningsreformens

genomförande beräknade engångsutgifter icke omedelbart vid övergången

bliva aktuella, utan att dessa äro att emotse först successivt under en följd av

övergångsår, i vissa fall kanske ända till 10 å 20 år. Med hänsyn till detta förhållande

bör givetvis den inkomstminskning på grund av sistberörda kapitaluttag,

som för fonden måste vara att förvänta, även beräknas inträda först

successivt.

Biskopslöneregleringsfondens utlånta medel äro av statskontoret placerade

tillhopa med andra av statskontoret förvaltade medel och ingå i den s. k. gemensamma

fonden. Medelräntan för sistnämnda fond lär lia varit 4.47 procent

för budgetåret 1931/1932, 4.47 procent för 1932/1933, 4.66 procent för 1933/

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

1934 och 4.80 procent för 1934/1935. För kyrkofonden åter, vilken förvaltas

särskilt för sig, beräknas medelräntan för samma år ha utgjort 4.eo—4.54—4.34

—4.40 procent. Härvid är emellertid att märha, att i den årsavkastning för

gemensamma fonden, efter vilken medelräntesatsen uträknats, ingår särskilt för

det senaste året en rätt så betydande vid konverteringar uppkommen kapitalvinst.

För de närmaste åren härefteråt synes emellertid — med hänsyn till en

i följd av de förbättrade konjunkturerna trolig stegring i ränteläget — för såväl

den gemensamma fonden som kyrkofonden en genomsnittsränta av 4 1/2 procent

icke vara för högt beräknad. En dylik räntesats motsvarar jämväl ganska nära

den medelränta, som biskopslöneregleringsfondens kapitalavkastning för senaste

året utvisar.

I enlighet med vad här framhållits, torde man vara berättigad utgå från att

biskopslöneregleringsfonden, å ena sidan, bör vid den avsedda tiden för avlöningsreformens

genomförande, den 1 maj 1937, ha ökat med 130,000 kronor

uppsparade avkastningsmedel men, å andra sidan, torde under tiden därintill

eller omedelbart därefter ha nedgått genom kapitaluttag för engångsutbetalningar

med cirka 430,000 kronor, och alltså kan beräknas under första året efter

övergången ha tillfört kyrkofonden ett kapital å närmare 1,225,000 kronor.

Genom ytterligare, under viss övergångstid successivt inträffande kapitaluttag,

speciellt för möblering av tjänstebostädernas representationsrum och för löneersättningar

under vakansår, skulle detta kyrkofondens kapitaltillskott kunna

antagas komma att vidare minskas under l:a och 2:a övergångsåren med i runt

tal tillhopa 150,000 kronor, under 8:e—13:e året med sammanlagt ungefär

100.000 kronor samt under 17:e—19:e året med inalles omkring 65,000 kronor.

Av biskopslöneregleringsfondens förutvarande kapital skulle sålunda efter 20 år

återstå 910,000 kronor. Under denna övergångstid skulle avkastningen av ifrågavarande

kapital, beräknad efter en medelränta av 4 1/2 procent, ha nedgått från

cirka 55,000 kronor under första året till cirka 41,000 kronor under 20:e året.

Genomsnittligt torde fördenskull ränta och annan vinst å biskopslöneregleringsfondens

kapital kunna för närmaste tiden uppskattas till i avrundat tal 46,000

kronor för år.

2. Lunds biskopslönemedels besparingsfond uppgick vid utgången av budgetåret

1934/1935 till i avrundat tal 186,400 kronor. Från ingången av år 1930/

1931 har denna fond, varå avkastningen under denna tid nästan helt uppsparats,

ökat med sammanlagt 113,000 kronor, eller med i genomsnitt 22,600

kronor för år. Med lika ökning även under tiden till den 1 maj 1937 skulle fonden

då kunna beräknas till ungefär 232,000 kronor, och skulle årliga räntan härå

efter förut beräknade 4 x/^ procent komma att uppgå till i avrundat tal 10,500

kronor.

3. Strängnäs stifts episkopal/ej ond och Göteborgs stifts biskopshuskassa äro

i den av ämbetsverken år 1933 framlagda utredningen beräknade tillhopa till

63.000 kronor. Med beräkning av 4 1/2 procent avkastning jämväl å dessa tillgångar

skulle de kunna antagas den 1 maj 1937 komma att utgöra i avrundat

tal 73,500 kronor.

Reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand utgör för närvarande 5,100

kronor och skulle efter samma beräkning kunna den 1 maj 1937 antagas uppgå

till 5,500 kronor.

Tillhopa skulle således dessa tre kapitaltillgångar vid övergången utgöra 79,000

kronor samt årliga avkastningen därå efter 4 x/2 procent uppgå till i avrundat

tal 3,500 kronor.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

4. Vad beträffar de inom de särskilda stijten jörvaltade kapitaltillgångarna,

vilkas avkastning disponeras omedelbart för biskoparnas avlönande, uppgick,

enligt de av biskoparna lämnade uppgifterna, den sammanlagda ränteavkastningen

därav för året 1934—1935 till i avrundat tal 14,100 kronor. Härtill bör

emellertid, enligt vad nu är känt, läggas cirka 900 kronor ränta, som skall tillkomma

biskopen i Västerås av fonderade skogslikvidmedel, samt cirka 800 kronor

ränta av influten köpeskilling för från Helgonagården i Lund försåld tomt.

Tillhopa torde alltså denna ränteavkastning kunna för kyrkofonden uppskattas

till i genomsnitt 16,000 kronor för år.

5. 1 arrenden, hyror och andra avgälder från biskopsfastigheter hava under

året 1934—1935 direkt av biskoparna uppburits 77,135 kronor. Då under året

före nämnda år åtskilliga nyutarrenderingar verkställts av stiftsnämnderna och

i fråga örn tomtupplatelsema vid biskopsstolen i Lund bestämts förhöjningar av

avgälderna, synas det angivna årets inkomstsiffror bäst lämpa sig att läggas till

grund för beräkning av framtida inkomster av dessa fastigheter. Det sammanlagda

avkomstbeloppet för aret bör dock reduceras med årsavgälden för den

ovan omnämnda från Helgonagården försålda tomten, enligt äldre uppgift 175

kronor. — Till biskopslöneregleringsfonden inflöt under samma år 28,558 kronor

samt till Lunds biskopslönemedels besparingsfond 14,760 kronor i arrendemedel.

Genomsnittligt för de sista fem åren hava dessa inkomster varit något högre,

30.000 kronor, respektive 15,700 kronor. Med ledning av dessa siffror torde man

kunna utgå fran att kyrkofondens blivande årsinkomst av arrenden och andra

upplåtelser från biskopsfastigheterna icke komma att understiga i genomsnitt

120.000 kronor. — För framtida eventuella avbränningar för skatter, nybyggnader

och förvaltningen i allmänhet har tidigare under utgiftsberäkningen redogjorts.

6. Skogsförsäljningsmedel hava under åren 1930—1935 redovisats till biskopslöneregleringsfonden

med följande belopp:

år 1930,1931 ...................kronor 41,605

» 1931/1932 ................... » 55,319

» 1932/1933 ..................• » 37,601

» 1933/1934 ................... » 72,041

» 1934/1935 ............ » 44,554

tillhopa kronor 251,120,

eller med i medeltal 50,224 kronor för år. Denna inkomstpost utvisar sålunda

varierande belopp och det är givetvis mycket vanskligt att härvid finna någon

säker utgångspunkt för bedömningen av kyrkofondens framtida inkomster av

skogsavkastningen. Då emellertid biskopslöneregleringsfondens inkomst av

skogsförsäljningsmedel, örn man utför medeltalsberäkningen på grundval av de

tio senaste årens redovisningar, befinnes hava genomsnittligt uppgått till i avrundat

tal 55,000 kronor, torde man vara berättigad att för kyrkofonden beräkna

nu ifrågavarande inkomst till 50,000 kronor för år.

7. Indelningsersättningarna, vilka för närvarande dels utgå direkt till biskoparna,

dels inlevereras till biskopslöneregleringsfonden, komma, i händelse det

nu framlagda förslaget till nya grunder för dispositionen av, bland andra, dessa

avlöningsmedel varder antaget, att i och med förslagets genomförande ersättas

nied ett fixt årligt belopp, som från statsverket skall inbetalas direkt till kyrkofonden.

Detta belopp har uträknats med ledning av från länsstyrelserna inhämtade

uppgifter för de tio senast förflutna åren och har föreslagits i avrundat tal

till 117,200 kronor.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Kyrkofondens samtliga blivande årliga inkomster för bestridande av biskoparnas

avlönande och andra därmed sammanhörande utgifter kunna alltså enligt

föreliggande förslag beräknas till följande belopp:

1. ränta och annan vinst av nuvarande biskopslöneregle
-

ringsfonden .................................kronor 46,000

2. d:o av Lunds biskopslönemedels besparingsfond....... » 10,500

3. d:o av Strängnäs stifts episkopaliefond, Göteborgs stifts

biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i

Härnösand, tillhopa............................ » 3,500

4. d:o av övriga kapitaltillgångar.................... » 16,000

5. arrenden, hyror och andra avgälder................ » 120,000

6. skogsförsäljningsmedel.......................... » 50,000

7. statsersättning för anslag i kronotionde m. m. ........ » 117,200

Summa kronor 363,200

Enligt här nu framlagda utgifts- och inkomstkalkyler skulle alltså kyrkofonden

för genomförande av avlöningsreformen i överensstämmelse med här framlagt

förslag komma att få vidkännas en årlig merutgift av inalles omkring

38,600 kronor, vilket belopp följaktligen måste täckas medelst uttaxering av allmän

kyrkoavgift. Då emellertid kyrkofondens egna nuvarande utgifter, t. ex. för

år 1936, beräknats till sammanlagt 12,440,000 kronor mot inkomster till ett

belopp av 7,654,000 kronor, skulle biskopsavlöningama med därtill hörande

övriga utgifter blott komma att höja det belopp, som med kyrkofondens nuvarande

ställning ändock erfordras i uttaxering, — 4,786,000 kronor — till i runt

tal 4,825,000 kronor. Fördelat på skattekronornas antal i hela riket, för år 1935

tillhopa 43,237,281, skulle det sålunda överskjutande utgiftsbeloppet motsvara

en uttaxering av 11.16 öre per skattekrona mot för år 1936 enbart för kyrkofondens

nuvarande utgifter uträknade 11.07 öre per skattekrona. Den extra belastningen

å kyrkofonden för biskoparnas avlönande skulle således i förevarande

läge icke kommit att medföra någon som helst höjning i uttaxeringen av allmän

kyrkoavgift och än mindre kommit att påverka storleken av församlingsavgiftema.

Då kyrkofondens merutgift för biskopsavlöningama vid nuvarande skatteunderlag

motsvarar en uttaxering av endast omkring O.09 öre per skattekrona,

lär denna merutgift svårligen i något läge kunna påverka de ifrågakommande

uttaxeringarna. Stockholm den 15 november 1935.

TOM WOHLIN.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

219

P. M.

Bil, H.

(åberopad sid. 67.)

Undertecknad, som efter Kungl. Maj:ts uppdrag haft att verkställa den närmare

utformningen av de föreliggande förslagen till en omgestaltning av lönesystemet

för biskoparna, har på förekommen anledning ansett sig böra anföra

följande.

Vid besvarandet av remissen å de omförmälda förslagen har av kammarkollegiet

och statskontoret gjorts ett uttalande om kyrkomötets medverkan nu och

framdeles vid regleringen av biskoparnas avlöningsförhållanden. I tvenne vid

ämbetsverkens utlåtande fogade reservationer göres denna fråga till föremål

för en del ytterligare utläggningar. Den sålunda aktualiserade frågan berör

beståndet av de s. k. prästerliga privilegierna, ett spörsmål, som tidigare kommit

åtskillig strid åstad och varom alltjämt, på sätt den fortgående diskussionen

kring de prästerliga lönefrågorna ger vid handen, visat sig råda en allmän oklarhet.

Det synes angeläget att denna oklarhet måtte kunna slutgiltigt skingras.

Jag har funnit mig hava desto mera anledning att söka medverka härtill, som

i en av de nämnda reservationerna, vari frågan med en viss vidlyftighet behandlas,

dels framföras vissa till synes icke hållbara påståenden, dels även

_vilket här är av större betydelse — underlåtits att inställa spörsmålet i dess

för förståelsen av rättsläget nödvändiga större sammanhang. Då jag här går

att lämna några bidrag till frågans belysning, får jag förutskicka, att jag för

min redogörelse för dess historik kan till vissa delar följa den framställning, som

härutinnan finnes intagen dels i proposition nr 88 till 1908 års riksdag dels

i 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande (st. off. utredn. 1929:39).

Med den nyssnämnda propositionen till 1908 års riksdag framlades förslag,

bland annat, till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets

tionde samt örn ersättning därför, till lag om reglering av prästerskapets

avlöning, till lag om emeritilöner för präster samt till lag örn kyrkofond. De

ursprungliga förslagen till nämnda författningar hade utarbetats av den s. k.

prästlöneregleringskommitten, som — i särskilda avsnitt avlämnat sina betänkanden

åren 1899—1903. Uti inledningen till betänkandet IV (s. XVIII)

erinrar kommittén därom, att vad på grund av lag, överenskommelse eller sedvänja

under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare tillförsäkrats

detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för biskopar och

samtliga prästerskapet i Sverige och dess underliggande landskap den IG oktober

1723, samt återgiver några av privilegiernas viktigare bestämmelser härutinnan.

I punkt 3 av dessa privilegier stadgas helt allmänt:

Skola alla personer av predikoämbetet och lärostånd^, var efter sin grad,

heder och värde, oförryckt behålla alla sina välfångna friheter, donationer och

förläningar, samt andra deras ämbeten tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll,

jämväl ock de vederlag, vilka de åtnjuta, under samma titel och förbehåll,

som de dem innehava, alldeles efter brevens innehåll.

I punkt 4 lämnas mera detaljerade bestämmelser, varav jag anser mig böra

nu återgiva allenast följande:

Vi efterlåta ock nådigst, att alla våra biskopar, superintendenter, theologi®

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

doctores, professores, praepositi, pastores i städerna och på landet, lectores i

gymnasierna, rectores och conrectores i skolorna, och alla präster i gemen, måge

oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd, sina biskopsstift, prebendesocknar

och hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar vid

deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställe, klockarbord, utjordar,

ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen, med alla deras tillhöriga ägor och

lägenheter, vad namn de ock hava kunna, som antingen urminnes hävd är på,

eller av andra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda. Vilka prästgårdars bemälda

ägor och tillägor prästerskapet skall till sitt underhåll skäl- och lagligen,

utan andras förfång, bruka och hävda, eller hävda låta till vatten och land. Vi

vilja ock hava i nåder till prästerskapet konfirmerad all härtills åtnjuten tionde,

samt deras pastoralier och rättigheter, så att de skola av vederbörande riktigt

utgöras.----Vi stadfästa ock, vad prästerskapet härtills åtnjutit uti

kyrkohärbärgen av konungstionden, som till biskopars, superintendenters, professorers

vid akademier, lektorers vid gymnasier, rektorers och konrektorers

i skolor, kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden, samt andra

kyrko- och skolbetjänters, hovpredikanters, domkyrkors, kyrko- och hospitals

underhåll och lön förordnadt är; vilket skall alltid bliva dem, utan någon avkortning

i en eller annan måtto, förbehållet, så att inga rågar skola av deras

tillslagna lön avdragas och förminskas.----Vad i övrigt prästtionden

vidkommer, den skall i alla landsorter av den ena och andra, som vederbör,

ovägerligen utgöras, efter den ordning, och riksdagsbeslut, som gjort och stadgat

är år 1638, eller ock efter det bruk, som speciale brev efter orternas beskaffenhet

kunna medgiva, och av hemmanen utgöras bör, efter viss tiondesättning,

som antingen redan stadgat är, eller härefter lagligen stadgas kan.----

Därtill med, vad penningränta en och annan kan vara tilldelat, antingen vid

akademier, gymnasier, skolor, pastorat eller andra kyrkotjänster, den skall dem

ock tillställd bliva efter den ordning och sätt, som för detta stadgat är.---

— Vad Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän vidkommer, så skall prästerskapet,

efter fredsfördragen och Malmö recessen njuta och behålla under vanlig

frihet deras prästgårdar, mensalrättigheter och annexer med all frukt och landgille,

samt städsmål, åcker och arbete av sådana annexhemman. Desslikes skola

de ock njuta de inkomster och förmåner, som de i kraft av förbemälda fredsfördrag

och Malmö recess av ålder haft hava. Rättandes prästerskapet sig i

Skåne och Halland uti uppbörd och inkomst utaf sina åhörare alldeles efter den

förordning, som uppå närvarande riksdag gjord varder.

Sedan kommittén i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att, å ena

sidan, de av jordbruksfastighet till prästerskapets avlöning utgående tiondeavgifterna

borde indragas till statsverket och därefter småningom minskas eller

avskrivas, till dess de slutligen upphörde att utgöras av de skattskyldiga, samt

å andra sidan i samband med indragningen till statsverket av berörda avgifter

borde av statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande den

indragna tendens belopp, gör kommittén det uttalandet (s. CCXXIV) att

»kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma sätt,

nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan

ifrågakomma utan medgivande av allmänt kyrkomöte».

Vilken andel i den då ifrågasatta lagstiftningen, som enligt kommitténs åsikt

borde tillkomma kyrkomötet, angav kommittén sedermera beträffande de särskilda

lagförslagen.

Förslaget till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets

tionde samt örn ersättning därför innehöll i sin sista eller 7 § följande

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

stadgande: »Vad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må icke ändras eller upphävas

utan bifall av allmänt kyrkomöte». Kommittén framhöll i motiveringen

till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan vore utan all betydelse, huru

lång tid tillmättes för genomförande av fastighetsavgifternas avskrivning, och

i vilken ordning denna försigginge (§ 5), liksom kyrkans intressen icke heller i

någon mån berördes av de åtgärder, som blevo vidtagna för debitering och

uppbörd av de till statsverket indragna avgifterna eller för indrivning av rester

å berörda avgifter (§ 6), vadan icke någon anledning funnes att förbehålla kyrkan

del i den lagstiftning, som reglerade dessa förhållanden. Frågorna om tiondens

indragning till statsverket mot årlig ersättning samt om sättet för denna

ersättnings bestämmande och utgörande (§§ 1—4) ingrepe däremot, sade kommittén,

djupt i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, varför kyrkans

medverkan uppenbarligen krävdes ej mindre för tillvägabringande av den lagstiftning,

varigenom dessa angelägenheter ordnades, än även för ändring i eller

upphävande av samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering av prästerskapets

avlöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och örn kyrkofond (§ 11)

innehöllo ett nästan ordagrant lika stadgande därom, att vederbörande lag ej

finge ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte. I kommittébetänkandet

gavs ej någon egentlig motivering för berörda stadgande. Det sades

allenast, att »det läge i sakens natur, att för ändring eller upphävande av denna

lag måste fordras bifall av allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för

ändring eller upphävande av denna lag borde naturligtvis fordras bifall av allmänt

kyrkomöte» (lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs förmenande

kyrkofonden komme att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet

i vårt land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej

finge ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som fäste uppmärksamheten på innehållet

i nyssomförmälda paragrafer, förklarade sig hysa stor tvekan, om åberopade

bestämmelses införande i dessa lagar vore med gällande grundlagar fullt förenligt.

Enligt sistnämnda lagar erfordrades kyrkomötets bifall till stiftande och

ändring av kyrkolag samt ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier.

De prästerliga löningsbestämmelserna hade emellertid icke räknats till

kyrkolagsområdet, och någon utvidgning av detta torde väl utan grundlagsändring

icke kunna äga rum. Vad prästerskapets privilegier anginge, så torde

väl dessa icke medgiva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder

icke från priviligii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de

berörde sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de

nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring eller

upphävande av vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring, kunna äga rum.

Med anledning av det utav länsstyrelsen i Kopparbergs län sålunda uppkastade

spörsmålet yttrade kammarkollegiet (underdånigt utlåtande 10/11 1905,

s. 68), att kollegiet ej tilltrodde sig döma örn, på vilket sätt kyrkans medbestämmanderätt

i fråga örn de ärenden, som behandlades i de då föreliggande

lagförslagen kunde bliva betryggad, och huruvida alltså den av kommittén i

sådant avseende föreslagna formen med kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd

vetorätt vöre den grundlagsenligt riktiga. Kollegiet, sorn emellertid fann

det uppenbart, att någon utväg måste för iindamålet beredas, erinrade därom,

att genom privilegierna av den 16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäk
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Ecklesiastikministern

år 1908.

Riksdagsbehandlingen

år 1908.

rat vad då var anslaget till dess underhåll. Skulle kyrkan avstå vad henne tillkomme

på grund av en lagstiftning, som skyddades genom dessa privilegier

—• vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande av prästerskapets

avlöning, på vilka nådiga förordningen angående allmänt ordnande

av prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 vilade —, så läge det enligt kollegiets

förmenande i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gåves i vederlag,

måste hägnas med ett skydd av samma värde som privilegierna, vilka ju enligt

114 § regeringsformen ej kunde ändras eller upphävas utan med bifall av allmänt

kyrkomöte. Kollegiet tilläde, att måhända ingen annan utväg funnes att

i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än att prästerskapets privilegier

i behörig ordning underkastades nödig jämkning med hänsyn till innehållet

i den av kommittén då föreslagna lagstiftningen.

På sätt framgår av det utdrag av statsrådsprotokollet, som åtföljde förenämnda

proposition nr 88 till 1908 års riksdag, tog departementschefen, statsrådet

Hammarskjöld, ställning till det sålunda aktualiserade spörsmålet i följande

yttrande:

Kyrkomötets allmänna befogenhet vore angiven i §§ 9 och 10 av nådiga förordningen

angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i regeringsformens

87, 88 och 114 §§. Enligt omförmälda förordning ålåge det kyrkomötet

att avgiva underdåniga utlåtanden över de kyrkliga mål, som Konungen till

detsamma överlämnade, varjämte kyrkomötet ägde befogenhet att hos Konungen

anmäla föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, varom fråga av någon

dess ledamot väcktes. Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband

med representationsreformen, utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel

i kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphävande eller förklaring

av kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl av kyrkomötet, dels till

vetorätt i avseende å ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier,

förmåner, rättigheter och friheter. Den av prästlöneregleringskommittén föreslagna

lagstiftningen berörde i väsentliga delar prästerskapets »friheter, donationer

och förläningar samt andra deras ämbetet tillhöriga lägenheter och ordinarie

underhåll, jämväl ock de vederlag, vilka de åtnjuta». Ifrågavarande förmåner

voro emellertid, såsom nämnt, betryggade genom 1723 års privilegier.

Förändring i samma förmåner kunde alltså icke ske utan medverkan av kyrkomötet

i den av dess genom grundlagen bestämda funktioner, som hade sin

hemul i § 114 regeringsformen. Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets

löneförhållanden m. m. i de delar, i vilka samma lagstiftning utgjorde

föremål för kyrkomötets prövning, borde därför ock i laga ordning underställas

mötet. Däremot torde, på sätt länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärkt, den av

prästlöneregleringskommittén föreslagna formen för betryggande av kyrkans

medbestämmanderätt i fråga örn de förmåner, som nu vöre på grund av privilegierna

tillförsäkrade prästerskapet eller som kommo att träda i dessas ställe,

icke vara med grundlagens bestämmelser förenlig.

Beståndet av prästerskapets privilegier till den del de hava avseende å församlingsprästerna

blev vid 1908 års riksdag den fråga, på vilken de omfattande

förslagen till allmän nyordning inom prästlöneväsendet vid samma riksdag

bragtes på sitt fall. Vad under riksdagsbehandlingen sagda år förekom är av den

klarläggande betydelse, att en redogörelse härför med viss utförlighet synes mig

ofrånkomlig.

Regeringsförslagets ståndpunkt i privilegiefrågan fick en skärpt belysning

i den debatt, som i första kammaren utspann sig i sammanhang med remissen

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242. 223

till vederbörande utskott av propositionen nr 88. Sålunda anförde biskopen

Gottfrid Billing:

Prästlöneregleringskommittén hade föreslagit, att regleringen av prästerskapets

löner och vad därmed sammanhängde skulle bliva garanterad därigenom,

att ändring däri endast skulle ske genom gemensamt beslut av konung,

riksdag och kyrkomöte. Det vore med synnerlig förvåning, som talaren funnit,

att regeringen nu i sitt förslag brutit mot vad kommittén enhälligt föreslagit

och vad som i alla dessa århundraden ansetts vara den nödvändiga och bästa

yttre garantien för vårt folks kyrkliga organisationer. I det framlagda förslaget

borttoges denna garanti, och frågor inom detta ärendes område skulle avgöras

ensidigt av riksdagen och Konungen och således den kyrkliga representationen

icke deltaga däri. Den svenska folkkyrkan skulle alltså berövas sin ekonomiska

självständighet. Det framlagda förslaget skulle icke blott, såsom kommittén

föreslagit, göra den svenska riksdagen till, vad talaren skulle vilja kalla, en

direkt medbolagsman i den kyrkliga ekonomien, utan det skulle göra den svenska

kyrkan till statens eller, talaren kunde ju säga, till riksdagens understödstagare.

Ecklesiastikministern genmälde bland annat:

Att det framlagda förslaget till reglering av prästerskapets löner med allt vad

därtill hörde skulle komma att väcka motstånd på åtskilliga håll, hade statsrådet

icke ett ögonblick betvivlat, och allra minst hade statsrådet tvivlat därpå,

att den punkt i förslaget, som biskop Billing klandrat, nämligen upphävandet

av prästerskapets privilegier, skulle hos denna röna det allvarligaste motstånd.

Statsrådet kunde försäkra biskopen och kammaren, att, örn det vore

djärvt av honom att hava tillrått Kungl. Majit att lägga fram ett sådant förslag,

hade det dock icke skett av lättsinne utan efter mycket moget övervägande

och sedan han kommit till full klarhet med sig själv, att han på detta sätt handlade

i kyrkans bästa intresse.

Sedan en annan talare anmärkt, hurusom det kungliga förslaget syntes innebära,

att de »konventioner», som enligt detsamma skulle uppgöras, vore avsedda

att gälla tjugo år, och att då efter dessa tjugo år nya »konventioner» och

nya regleringar skulle uppgöras, kyrkomötet, efter vad propositionen innehölle,

icke finge yttra sig, utan beslutanderätten ankomme ensamt på Kungl. Majit

och riksdagen, erinrade ecklesiastikministern, att riksdagen nu skulle fastställa

grunder för huru lönerna för framtiden skulle beräknas för prästerskapet, och

att sedermera, då vart tjugonde år nya löneregleringar skulle vei-kställas, riksdagen

icke vidare skulle hava med saken att göra. Härtill genmälte biskopen

Billing, att intet hinder funnes för en kommande riksdag att bestämma alldeles

nya grunder, efter vilka de löneregleringar skulle ske, som skulle åstadkommas

t. ex. örn fyrtio år; 1908 års kyrkomöte finge väl vara med örn bestämmandet

av grunderna, men örn det föreliggande förslaget bleve antaget, finge därefter

kyrkomötet ingen medbestämmanderätt.

Privilegiefrågan upptogs vid samma riksdag till behandling uti lika lydande

motioner (F. K. nr 54 och A. K. nr 295), vari motionärerna, beträdande den av

kammarkollegiet i dess av mig nyss berörda utlåtande av år 1905 såsom möjligen

framkomlig anvisade vägen, hemställde, att riksdagen måtte i sammanhang

med (ivriga dithörande lagförslag för sin del antaga ett av motionärerna

närmare utformat förslag till »lag angående tillämpning i vissa fall av prästerskapets

privilegier». I motionerna gjordes, bland annat, följande uttalanden:

I de vid propositionen nr 88 fogade lagförslagen förekomme ej, såsom i präst
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kungl. Majlis proposition Nr 242.

löneregleringskommitténs motsvarande förslag, någon bestämmelse om att dessa

lagar ej skulle få ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte. Motionärerna

biträdde väl departementschefens åsikt, att ett sålunda formulerat

tillägg ej vore nied grundlagens bestämmelser förenligt. Men å andra sidan syntes

icke kunna begäras, att svenska kyrkan, som då i prästerskapets privilegier

åtnjöte det starkaste skydd för de kyrkliga avlöningstillgångarna, skulle vid en

omplacering av dessa tillgångar för vinnande av en ej blott för kyrkan själv

utan i fullt ut lika hög grad för de skattdragande förmånlig utjämning av de

kyrkliga avlönings- och beskattningsförhållandena helt och hållet avstå från

detta skydd beträffande de tillgångar, som skulle sättas i stället för de av kyrkan

då innehavda. Det kunde ej anses såsom en orättmätig fordran från kyrkans

sida, örn denna gjorde anspråk på samma skydd för sina tillgångar under

de nya förhållandena som under de då rådande. Emellertid torde något särskilt

skydd beträffande den del av de nya tillgångarna, som komme att utgå i form

av församlingsavgifter, icke böra äga rum. Det syntes nämligen för vår tid mindre

tilltalande att med särskilt skydd omgärda avgifter, vilka skulle erläggas

efter de för kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Däremot

syntes kyrkan icke kunna eftergiva sin rätt till skydd för den ersättning

för tionden och därmed likställda avgifter, vilken skulle komma att från statsverket

årligen inbetalas till kyrkofonden, ävensom för själva denna fond och

dispositionsrätten däröver.

I anslutning härtill hade motionärerna givit bestämmelserna i sitt lagförslag

följande utformning:

Vad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla örn prästerskapets

bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter skall äga

motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna dag utfärdad lag

örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt

örn ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och skall i avseende å kyrkofonden

och dess avkastning iakttagas, att genom överförande till denna fond av

avkomst från prästerskapets boställen eller detsamma eljest anslagna avlöningsmedel

någon rubbning icke sker i den prästerskapet genom privilegierna tillförsäkrade

rätten att varda bibehållet vid dessa avlöningsmedel.

Det särskilda utskott, till vars behandling prästlöneregleringsfrågorna hänskjutits,

yttrade i sitt utlåtande, nr 2, att enär genom antagande av nyss berörda

lagförslag kyrkans dåvarande andel i lagstiftningen beträffande de ämnen,

som utgjorde föremål för Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, uppenbarligen

icke skulle ökas, men väl avsevärt minskas, och enligt utskottets mening

fullt fog för motionärernas framställning förefunnes, tillstyrkte utskottet bifall

till berörda framställningar med allenast den ändringen att, till undvikande av

missförstånd angående lagens räckvidd, orden »detsamma eljest anslagna» i

slutet av lagen utbyttes mot orden »fonden eljest tillkommande».

I en vid utskottets utlåtande i denna del fogad reservation yrkades avslag å

motionerna. I reservationen gjordes gällande, att något behov av särskilt skydd

för prästerskapets ekonomiska intressen, utöver vad som kunde anses vara tillförsäkrat

andra stånd eller klasser av svenska folket, icke förefunnes. I sammanhang

med det ifrågasatta ordnandet på ett för prästerskapet synnerligen gynnsamt

sätt av deras avlöningsförhållanden borde snarare ett formligt upphävande

av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, såsom dåmera obefogade,

äga rum än att, på sätt blivit påyrkat, genom en ny lag berörda privilegier icke

allenast skulle ytterligare befästas utan även under privilegieskydd dragas

medel, som skulle utgå direkt ur statskassan.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

Utskottet hemställde i sitt förevarande utlåtande, under punkt 1, att riksdagen

— under förutsättning att densamma för sin del antoge av utskottet förordade

förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om indragning

till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt örn ersättning

därför samt lag örn kyrkofond — måtte, nied bifall till de förenämnda

motionerna nr 54 och 295, för sin del antaga utskottets förslag till lag angående

tillämpning i vissa fall av prästerskapets privilegier.

Första kammaren biföll punkten i fråga och gjorde desslikes sitt godkännande

av samtliga de övriga förslagen beroende av att lagförslaget i privilegiefrågan

bleve av riksdagen antaget. Andra kammaren avslog utskottets hemställan i

nyss omförmälda punkt ävensom de i ämnet väckta motionerna med 124 röster

mot 89.

Sedan kamrarna sålunda stannat i skiljaktiga beslut såväl på sätt jag här

nämnt, i privilegiefrågan som beträffande vissa andra, mindre väsentliga punkter,

avgav utskottet i dess memorial, nr 9, förslag till sammanjämkning, varvid

utskottet, såvitt angick privilegielagen, hemställde, att andra kammaren skulle

biträda första kammarens beslut om godkännande av nämnda lags förra del, som

handlade örn tiondeersättningen, samt att första kammaren skulle frånträda sitt

beslut i vad det avsåge lagens senare del, vilken gällde avkastningen av de gemensamma

avlöningstillgångarna. Första kammaren biföll sammanjämkningsförslaget,

men andra kammaren förkastade det med 105 röster mot 88. Hela lagstiftningsfrågan

hade härmed för denna riksdag förfallit.

Till 1909 års riksdag avlät Kungl. Majit förnyad proposition (nr 39) med förslag

till författningar om reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande

ämnen. Föredragande departementschefen ansåg sig, på sätt

framgår av propositionen, ha funnit, att de vid den nästföregående riksdagen

av Kungl. Majit framlagda förslagen rönt ett i det hela mycket välvilligt mottagande

inom representationen. I vissa avseenden hade emellertid de förnyade

förslagen underkastats jämkningar, särskilt med hänsyn till åtskilliga inom riksförsamlingen

uttalade önskemål. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 19

februari 1909 anförde föredragande departementschefen vidare i detta sammanhang

följande:

Någon utsikt att vinna riksdagens bifall till ett lagförslag, åsyftande att ställa

under privilegieskydd flera eller färre av prästerskapets på den ifrågasatta nya

lagstiftningen grundade löneförmåner, finnes enligt min mening icke; och då jag

dessutom ej kunnat bliva övertygad örn behövligheten av en dylik anordning,

anser jag mig icke kunna tillråda, att i en blivande proposition upptages ett

lagförslag nied angivet syfte.

Privilegiefrågan blev med den här återgivna regeringsförklaringen, för Kungl.

Majits och riksdagens vidkommande, förd från dagordningen. Varken vid 1909

års riksdag eller vid riksdagen 1910, då lagförslagen omsider godkändes, gjordes

sålunda någon ytterligare framställning i omförmälda ämne. Vid lagförslagens

behandling inom riksdagen sistnämnda år berördes privilegiefrågan av en talare

i första kammaren — biskopen Billing — såsom en fråga, den där blivit slutligen

avgjord genom vad som förekommit vid 1908 års riksdag. »Jag skall nu

icke», yttrade biskopen, »uppriva en gammal fråga, för mig kanske den ömtåligaste,

utan anse att vad som en gång skett, det kan icke ändras, och därför

icke inlåta mig på de stora principfrågorna —».

Samtliga de ifrågavarande lagförslagen framlades sedermera för 1910 års

kyrkomöte, varvid Kungl. Majit, utan att därvid åberopa något visst grundlagssladgande,

begärde mötets yttrande, huruvida det godkände förslagen ifråga.

mimny lill riksdagens protokoll Hirn;. I soini. Xr .''/1. 15

Kungl. Majits

förslag åren

1909 och

1910.

s. 226 Kontrollera mot PDF

1927 års prästlöneregleringssakkunniga.

226 Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

0

I den skrivelse, varmed kyrkomötet meddelade sitt bifall till lagförslagen och

som överensstämde med kyrkolagsutskottets däröver avgivna utlåtande, yttrar

kyrkomötet, efter ett återgivande av förslagens huvudsakliga innehåll särskilt

med hänsyn till privilegiernas stadganaen, att mötet hade anledning att ställa

sig tveksamt mot åtskilligt av vad som föreslagits men funnit sig likväl icke

böra därav föranledas att motsätta sig förslagens antagande. Vilka delar av

lagstiftningen denna tvekan berörde angives emellertid ej.

Av den härförut lämnade redogörelsen lärer till en början kunna med visshet

slutas, att såväl från Kungl. Maj:ts som riksdagens sida förutsatts och tillämnats,

att den garanti, som prästerskapets privilegier dittills kunde hava lämnat

för kyrkomötets framtida medbeslutanderätt rörande de uti ifrågakomna

lagförslag upptagna ämnen, genom ett bifall till samma förslag sådana de blivit

av riksdagen antagna, skulle bortfalla. Att även kyrkomötet varit underkunnig!

om denna lagstiftningsfrågans innebörd kan icke betvivlas. Omedelbara

belägg härför tillhandahåller för övrigt kyrkomötets protokoll från såväl år 1908

som år 1910. Från förstnämnda år får jag hänvisa till den debatt, som utspann

sig i anledning av en inom kyrkomötet väckt motion nr 71, vari föreslagits att

mötet skulle i skrivelse till Kungl. Majit framhålla önskvärdheten av att frågan

om prästerskapets avlöning snarast möjligt måtte lösas i huvudsaklig överensstämmelse

med det vid samma års riksdag av Kungl. Majit framlagda förslaget.

Vad angår kyrkomötets förhandlingar år 1910, då de ifrågavarande lagförslagen

biföllos, framhölls av en talare »den olyckliga strid örn s. k. privilegier för biskopar

och präster från 1700-talet», som vid 1908 års riksdag ägde rum mellan två

av kyrkans ledande män, såsom den orsak, som förhindrat den enligt talarens

mening vida förmånligare lösning av prästlöneregleringsfrågan, som kunnat

erhållas år 1908.

1927 års prästlöneregleringssakkunniga, i vilkas arbete undertecknad deltog,

ägnade, i sitt av mig härförut omnämnda betänkande, frågan örn beståndet av

prästerskapets privilegier viss uppmärksamhet. I sin undersökning i denna del

framhöllo de sakkunniga — såsom icke föremål för tvekan — statsmakternas

avsikt, att de nya avlöningsbestämmelserna för församlingsprästerskapet, vilka

tillkommo år 1910, till ingen del skulle bibehålla privilegienatur. Emellertid gjordes

av de nämnda sakkunniga gällande, att spörsmålet, huruvida privilegierna

för församlingsprästerna blivit upphävda, icke syntes kunna avgöras uteslutande

med ledning av vad beträffande privilegiefrågan förekom under förarbetena till

lagstiftningen ifråga. Spörsmålets besvarande måste, då — såsom de sakkunniga

uttrycka sig —- någon lagstiftningsakt, innebärande ett formligt upphävande

av privilegierna, icke kommit till stånd, i sista hand bliva beroende av en

undersökning utav lönelagarnas eget reella innehåll eller, med andra ord, huruvida

och i så fall i vilken utsträckning privilegiernas stadganden kunna hava en

fortfarande tillämplighet å de avlöningstillgångar, som genom 1910 års lagstiftning

ställdes till förfogande för prästerskapets avlöning. I sin undersökning av

frågan från denna synpunkt göra de sakkunniga, bland annat, följande uttalanden:
»Vad

då först angår de nytillkomna, å den kommunala beskattningens grund

utgående församlingsavgifterna lärer utan vidare vara tydligt, att bestämmelserna

rörande dessa i privilegierna givetvis ej omhandlade avgifter icke kunnat

förvärva någon privilegiekaraktär. Vidkommande härefter tiondeersättningen

torde också vara obestridligt, att, då privilegierna konfirmera’ prästerskapet

vid dittills åtnjuten tionde, detta stadgande måste hava förlorat varje giltighet

i och med tiondens indragning till statsverket. Motionärerna i detta ämne vid

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.

1908 års riksdag lära följaktligen hava fullt riktigt bedömt frågans innebörd,

då de förutsatte behövligheten av en särskild lagstiftning för beredande av privilegieskydd

åt den från statsverket till kyrkofonden ingående ersättningen för

prästerskapets tionde. Vad åter beträffar den fasta egendom, som finnes anslagen

till prästlöneändamål, synes det uppkomna rättsläget vara mera komplicerat.

Föremål för privilegiernas skydd i förevarande avseende är den rätt, envar

präst vid tiden för privilegiernas utfärdande ägde att njuta avkomsten av och

i övrigt, eldigt gällande bestämmelser, disponera de honom å lön anslagna hemman

och lägenheter av vad slag de vara månde. Då det gäller att fastställa i

vad mån 1910 års lagstiftning medfört sådan rubbning i denna rätt, att privilegieskyddet

upphört, torde man till en början hava att skilja emellan dels den

stora mängden av löneboställen, som utgöra avlöningstillgångar i pastoraten,

dels prästgårdarna.

Vad då det förstnämnda slaget löneboställen beträffar intaga dessa som bekant

genom regleringen 1910 en i grunden annan ställning än den, som tidigare

tillkom den prästerna å lön anslagna fasta egendomen. I fråga om de förra har

icke blott prästernas omedelbara såväl avkomst- som brukningsrätt överhuvud

upphört. Förändringen är i själva verket så ingripande, att den för den enskilde

prästen fastställda penninglönen utgår helt oberoende av, huruvida de såsom

avlöningstillgångar i pastoraten disponerade löneboställena lämna någon avkastning

eller, om så är fallet, till vilket belopp denna avkastning uppgår. Endast

i ett speciellt hänseende kan göras gällande, att prästen efter regleringen 1910

bevarat en med det tidigare innehavet av bostadsboställe eller löningsjord förbunden

rättighet, nämligen såvitt rör den präst under vissa förutsättningar förunnade

förmånen att bekomma bränsle från löneboställe. Visserligen har denna

rätt fått en i flera avseenden förändrad reglering mot vad härutinnan tidigare

gällt. I det väsentliga bör dock nämnda rätt kunna sägas vara ett från det tidigare

rättsskedet bevarat institut.

Vad härefter angår prästgårdarna, kan väl synas föreligga anledning till tveksamhet,

om icke 1910 års reglering av denna naturaförmån inneburit en så

ingripande förändring med avseende å karaktären av prästernas innehav utav

prästgårdarna, att privilegierna få anses hava därå förlorat sin giltighet. Man

skulle då givetvis i första hand kunna hänvisa därtill, att prästerna genom regleringen

1910 vunnit befrielse från såväl byggnads- som underhållsskyldigheten

med avseende å prästgårdshusen, ett förhållande, som knappast gör det möjligt

att numera beteckna prästernas dispositionsrätt till prästgårdarna såsom boställsrätt.

Icke desto mindre torde övervägande skäl tala för uppfattningen, att

privilegieskyddet alltjämt bör anses fortbestå i fråga om prästernas innehav av

de åt dem anvisade prästgårdarna.

Då privilegierna förklara, att alla präster skola oförryckt behålla välfångna

donationer vid sina tjänster, så har väl detta stadgande förlorat sin giltighet

med avseende å all sådan egendom, sorn, ehuru tillkommen genom donation av

enskild, likväl numera skall disponeras såsom avlöningstillgång i pastoraten.

Men det torde svårligen kunna bestridas, att stadgandet har sin tillämplighet

bevarad i fråga örn sådana före privilegiernas utfärdande tillkomna donationer

av fast egendom eller penningar, vilkas avkastning skall, jämlikt 7 § löneregleringslagen,

tillfalla viss tjänstinnehavare utöver lönen.

Utan att i vidare mån än som här skett ingå på förevarande spörsmål, få de

sakkunniga såsom sin mening uttala, att de prästerliga privilegierna — såvitt

de röra det territoriella prästerskapets avlöning och hithörande ämnen — numera

efter tillkomsten av 1910 års lönelagar, icke hava någon giltighet utöver

s. 228 Kontrollera mot PDF

Legislativ

praxis etter

år 1910.

228 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

vad ovan nämnts, nämligen dels ifråga om rättigheten för präst att under givna

förutsättningar bekomma bränsle till husbehov samt att för vissa fall såsom en

förmån utöver lönen uppbära avkomsten av donation och dels beträffande prästernas

innehav av prästgård.

Av den här anförda slutsatsen följer, att de medel, som författningsenligt tillföras

kyrkofonden, icke vare sig såsom sådana eller med hänsyn till naturen av

de tillgångar, varifrån de härröra, äro föremål för privilegieskydd.»

Då jag återgivit dessa 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas uttalanden i

privilegiefrågan, kan jag nämna, att detta spörsmål dessförinnan, från i viss

mån likartade synpunkter, upptagits till skärskådan av numera avlidne landshövdingen

Widén i den av honom på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställda, den

31 maj 1923 avlämnade förberedande utredningen i frågan, i vad mån kyrkomötets

rätt att med Konungen och riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor skulle

kunna avskaffas och ersättas av en rätt att i dylika frågor avgiva utlåtande.

Den av de förutnämnda sakkunniga företagna undersökningen har, såsom

framgår av den av mig härför lämnade redogörelsen, resulterat i den slutsatsen,

att även örn någon avgörande betydelse ej skulle tilläggas vad under förarbetena

till 1910 års prästlönelagstiftning förekom, omförmälda privilegier likvisst

i allt väsentligt måste anses förfallna. Privilegiernas giltighet skulle dock enligt

de sakkunniga, med hänsyn till förmånernas rättsliga reglering vid tiden för de

sakkunnigas yttrande, kunna anses kvarstå med avseende å dels rätten till

bränsle till husbehov samt förmån att utöver lönen uppbära avkomst av donation,

dels beträffande innehavet av prästgård.

Den tankegång de sakkunniga här utvecklat torde väl i det hela vara oanfäktbar.

Den försiktighet de vid sitt tolkningsförsök ålagt sig i och med avskiljande

av de nämnda trenne specialförmånerna kan måhända sägas vara

överdriven. Rättsläget beträffande dessa förmåner är för övrigt numera, genom

1932 års ecklesiastika reformlagstiftning, väsentligen ändrat. Församlingsprästernas

rätt till husbehovsbränsle är sålunda avvecklad och vad angår deras ställning

till prästgårdarna och boställsegendomar »över lönen» är den »boställsrätt»,

varunder de tidigare må hava besuttit dessa slag av fastigheter, numera uttryckligen

avskaffad.

I arbetet »Sveriges grundlagar med därtill hörande författningar och konstitutionell

sedvanerätt samt vissa internationella överenskommelser m. m.» utgivna

med anmärkningar av professorn C. A. Reuterskiöld kommenterar utgivaren

stadgandet i 114 § regeringsformen, bland annat, sålunda: »Samtycker vederbörande

möte på förhand till förslag örn ändring eller upphävande av visst privilegium,

gäller detta såsom en för framtiden bindande avsägelse av vetorätten

i denna punkt och förfaller sålunda icke, örn än Kungl. Maj:ts och Riksdagens

beslut skulle dröja över ett eller flera följande möten eller förslagets eventuellt

positiva del ändras». På annat ställe i samma arbete anför utgivaren vid behandlingen

av de särskilda prästerliga privilegierna, hurusom »genom den nya

lönelagstiftningen av 1910 upphävdes privilegiernas bestämmelser angående

prästernas, men varken angående biskoparnas eller skolornas eller klockarnas

ekonomiska förmåner och rättigheter». Det torde föreligga fullgiltig! fog för den

uppfattningen, att nämnde grundlagskommentators här citerade uttalande örn

rättsläget är riktigt.

Man har emellertid nu att uppmärksamma, att — oaktat allt vad i saken

tidigare förelupit —■ för alla ändringar på förevarande lagstiftningsområde, som

efter år 1910 tilkoinmit på initiativ av Kungl. Majit eller riksdagen — dessa

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. May.ts proposition Nr 242.

ändringar må hava avsett betydelsefullare delar av lagarna i fråga eller endast

berört detaljer — har inhämtats kyrkomötets godkännande i varje särskilt fall.

De överväganden, som må hava varit bestämmande för denna legislativa praxis

har det icke lyckats mig att utröna. Jag är dock i tillfälle att här i korthet redogöra

för några fall, där handlingarna synas giva en viss ledning för uppfattningen

härutinnan.

De första efter år 1910 tillkomna ändringarna i eller tilläggen till nämnda års

prästlöneförfattningar utgöras av lagarna nr 77/1916 örn ändrad lydelse av 27 §

i prästlöneregleringslagen, nr 78/1916 örn ändrad lydelse av 3 § i lagen om

kyrkofond den 9 december 1910 och nr 79/1916 örn tillägg till ecklesiastik boställsordning

av samma år.

De nya författningsbestämmelserna avsågo sättet för utgörande av prästerskapets

avlöning i vissa städer. Frågan var ytterst föranledd av vid 1914 års

riksdag i ämnet väckta motioner, vari hemställdes, »att riksdagen för sin del

måtte besluta, att till någon § i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning

av den 9 december 1910 (exempelvis § 27) skall göras ett tillägg» av angivet

ungefärligt innehåll.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande anmärkte riksdagens lagutskott

bland annat, att »frågan om föreslagna bestämmelses införande i lagen torde

— vid det förhållande, att kyrkomötets bifall till densamma synes vara erforderligt

och att urtima kyrkomöte skäligen ej lärer böra av denna anledning

sammankallas» — icke kunna påräknas vinna sin lösning förrän tidigast under

år 1915. Riksdagen antog utskottets förslag örn skrivelse i frågan. Varken i utskottsutlåtandet

i övrigt eller eljest under riksdagsbehandlingen av ärendet

gjordes något uttalande rörande de skäl, varpå uppfattningen om behövligheten

av kyrkomötets samtycke stöddes. Sedan de erforderliga lagbestämmelserna

blivit av särskild inom departementet tillkallad sakkunnig — hovrättsrådet

K. J. Ekman — utarbetade, begärde Kungl. Majit hos 1915 års kyrkomöte,

utan angivande av grundlagsrum, mötets yttrande, huruvida det godkände lagändringarna

i fråga.

Av 1918 års kyrkomöte begärdes av Kungl. Majit mötets godkännande av

förslag till lag angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat

m. m. ävensom av de utav departementschefen i yttrande till statsrådsprotokollet

förordade grunder för understödens utgående. Av de framställningar och

yttranden, som föregingo förslaget, först och främst av kyrkofondskommittén,

som utarbetat detsamma, framgår, att kyrkomötets medverkan grundats på att

lagen örn krigstidsunderstöden, vilka .skulle till en del utgå ur kyrkofondens

medel och i övrigt utgöras av pastoraten, innefattade ändring i kyrkofondsoch

löneregleringslagarna samt att därför, såsom nämnda kommitté uttrycker

det, fordrades »hänvändelse till såväl riksdag som kyrkomöte, vilka båda representationer

deltaga i stiftandet av de lagar, som gälla på området». Den av

nämnda kommitté förutsatta behövligheten av kyrkomötets samtycke synes

kommittén alltså hava velat grunda på den omständigheten, att de lagar, som

berördes av krigstidsunderstödslagen, ursprungligen tillkommit under medverkan

jämväl av kyrkomötet. Till saklägets ytterligare förvirring åberopades härefter

vid remissen till kyrkomötet 87 t; 2 mom. regeringsformen. Att åberopandet

av denna grundlagsparagraf skett av förbiseende och icke syftat till ett

angivande av att omförmälda lagförslag skulle anses såsom kyrkolag, lärer

kunna slutas redan därav, att hade detta senare varit fallet, borde lagrådets

yttrande över förslaget varit infordrat, vilket icke skedde. Beträffande de sedermera

tillkomna lagarna örn dyrtidstilliigg åt kontraktsprostar samt örn tillfällig

löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat

s. 230 Kontrollera mot PDF

Privilegieskyddet

för

biskoparnas

löneförmåner.

230 Kungl. Majlis proposition Nr 242.

m. fl., vartill förslag framlades för 1920 års kyrkomöte, iakttogs enahanda förfarande,

som i fråga örn krigstidsunderstödslagen. Likaså åberopades även 87 §

2 mom. regeringsformen vid framläggande för samma kyrkomöte av lagförslag

angående ändringar dels i 4 § prästlöneregleringslagen, innefattande viss jämkning

i avlöningsbestämmelserna med hänsyn till förhållandena i Stockholm,

dels i samma lags 10 § ifråga örn församlings rätt att höja prästlönen utöver

fastställt belopp. Anmärkningsvärt är att, då vid sistberörda kyrkomöte av

Kungl. Majit framlades förslag om ändring i 5 § av krigstidsunderstödslagen,

åberopades icke något grundlagsrum. Vid de talrika hänvändelser till kyrkomötet

för inhämtandet av mötets godkännande av förslag till ändringar och

tillägg i lagstiftningen på förevarande område, vilka ägt rum efter år 1920, har

åberopande av visst grundlagsrum undantagslöst underlåtits.

Såsom jag i det föregående påpekat företrädde statsmakterna vid tillkomsten

år 1910 av det förevarande, den kyrkliga organisationens ekonomiska förhållanden

berörande lagkomplexet den samstämmiga — och, såsom det vill synas, riktiga

— uppfattningen, att däri omhandlade ämnen icke tillhörde området för

kyrkolag. Tydligt är ju ock, att någon behandling såsom kyrkolag icke efter

nämnda tidpunkt kommit författningarna örn ändringar och tillägg i lagkomplexet

i fråga till del. Att vid de skedda hänvändelserna till kyrkomötet i några

fall åberopats 87 § 2 mom. regeringsformen, liksom att — vilket jag här ävenledes

kan nämna — vid utfärdandet av författningarna om sådana ändringar

och tillägg i ingressen till författningarna plägat användas den mera med ordalagen

i berörda grundlagsrum, än med uttryckssättet i 114 § regeringsformen

överensstämmande formeln »på sätt allmänt kyrkomöte jämväl samtyckt», kan

ju uppenbarligen icke hava förändrat lagkomplexets grundlagsenliga natur.

Efter den redogörelse jag här lämnat för spörsmålet örn församlingsprästernas

privilegier är jag härmed framme vid den konstitutionella grunden för det förevarande

förslaget rörande nyordningen av biskoparnas avlöning, enkannerligen

vid frågan om beståndet av en kyrkomötets vetorätt vid eventuella framtida

ytterligare ändringar i avseende å sistnämnda befattningshavares löneförhållanden.

Jag tager härvid till en början tillfället i akt att påpeka, att det i föreliggande

förslag till ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen örn kyrkofond begagnade uttrycket:

»av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas

avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel» i och för

sig saknar varje betydelse för den konstitutionella fråga det här gäller. Som

bekant är kyrkomötets vetorätt i privilegiefråga icke en medbeslutanderätt

såsom statsorgan utan endast en rätt för mötet att hindra besluts verkställande.

Med uttrycket åskådliggöres sålunda allenast det givna sakförhållandet, att

ifrågavarande bestämmelser och grunder, såväl materiellt som formellt, antagas

av statsmakterna — Konungen och riksdagen —- dessa bestämmelser och grunder

må sedan vara förbundna med privilegieskydd eller icke.

Då utvecklingen nu skridit därhän, att en modernisering av biskoparnas avlöningsförhållanden

framstår såsom oavvislig, är det konstitutionella sakläget

i allt väsentligt detsamma som det, vilket för ett kvarts sekel sedan förelåg, då

den motsvarande omdaningen ägde rum för församlingsprästernas del. Genomföres

det förslag till biskopslönefrågans ordnande, som nu föreligger och som

— på sätt under ärendets behandling upprepade gånger understrukits — nu

förutsätter bifall av kyrkomötet jämlikt 114 § regeringsformen, förfalla ock därmed,

såsom för framtiden otillämpliga, de bestämmelser örn biskoparnas ekonomiska

förmåner och rättigheter, som innehållas i 1723 års privilegier och vilka

hittills utgjort underlaget för kyrkomötets vetorätt på detta område. Ville man

opaginerad Kontrollera mot PDF

2;ji

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

helt eller delvis bevara åt kyrkomötet dess här berörda prerogativ, skulle väl

detta svårligen kunna förverkligas i annan ordning än, i likhet med vad år 1908

ifrågasattes, genom särskild lagstiftning örn privilegieskyddets överflyttande på

biskoparnas nya löneförmåner och på de därför i anspråk tagna tillgångarna.

örn de grundlagsenliga förutsättningarna för en dylik lagstiftnings genomförbarhet

är jag visserligen icke beredd att uttala något bestämt omdöme. Betra(landet

av en sådan väg lär väl i allt fall av sakliga skäl fa anses uteslutet. I

avseende å de åt biskoparna i nu föreliggande förslag tillerkända löneförmånerna

behöver sålunda blott erinras om att dessa förmåner i allt väsentligt avvagts

efter samma grunder, som för närvarande gälla för avlöningen av rikets landshövdingar.

Det måste vid sådant förhållande te sig föga rimligt, örn, för den

händelse statsmakterna framdeles i en given ekonomisk situation skulle finna

sig nödsakade att i större eller mindre grad beskära löneinkomsterna för statens

befattningshavare och däribland i sa fall jämväl för landshövdingarna, i kyrkomötets

hand skulle vara lagd befogenheten att motsätta sig en av statsmakterna

samtidigt jämväl för biskoparna såsom erforderlig befunnen reducering av dessas

löneinkomster. I diskussionen kring frågan om privilegieskyddets vara eller icke

vara hava framförts farhågor för att, därest den hämsko gentemot statsmakternas

förfoganden bortfölle, som kyrkomötets på privilegierna grundade vetorätt

förmenats innefatta, det ekonomiska underlaget därigenom lnnderslöst

skulle kunna dragas undan den svenska kyrkan och hennes institutioner — i

förevarande sammanhang då närmast biskopsämbetena. Man torde vara berättigad

hålla före, att överväganden av denna innebörd framstå såsom mindre

verklighetsbetonade. Så länge överhuvud upprätthållandet av statskyrkan i

vårt land av statsmakterna prövas vara samhällsnyttigt, lära dessa icke försumma

att garantera kyrkans tjänstemän den avlöning, som vid jämförelse med

vad i sådant hänseende bestås andra grupper av det allmännas tjänare må

befinnas rättvis.

Jag finner mig hava anledning att här slutligen återgiva ett uttalande under

den debatt, som vid 1908 års kyrkomöte utspann sig vid behandlingen av den

av mig i det föregående omnämnda, vid samma möte väckta motionen nr i4>,

ett uttalande, som synes mig rätt väl träffa privilegiefrågans kärnpunkt. Inlägget,

jag här åsyftar, gjordes av professorn i statskunskap S. J. Boethius, som

härvid framhöll bl. a.: Det skydd, som den svenska kyrkan enligt talarens mening

behövde för sin ekonomiska ställning, bleve i huvudsak vunnet, örn denna

dess ställning ej gjordes beroende av den vanliga statsregleringsvägen med dess

gemensamma votering. Men detta skydd vore garanterat genom det förslag,

som var före vid 1908 års riksdag, ty det gjorde kyrkans ekonomiska förhallanden

beroende på vanlig lagstiftning, således på samtycke av Kungl. Majit oell

båda kamrarna. Nu sades det, att man toge dock i alla fall bort ett skydd, näi

man toge bort kyrkomötets vetorätt, men därest Kungl. Majit, första kammaren

och andra kammaren vöre överens örn att beröva den svenska kyrkan dess

ekonomiska underlag, så hjälpte icke kyrkomötets veto sa mycket, helst ju den

åsikten funnes, att man genom en grundlagsändring kunde taga bort liela kyrkomötet,

och hade man kommit till den ytterligheten, att alla de världsliga samhällsmakterna

vore ense örn att förstöra svenska kyrkan, sa ryggade man nog

inte heller tillbaka för detta. Det vore därför enligt talarens mening, klokt av

kyrkomötet att, örn man kunde få igenom en uppgörelse i denna sak, vilken

grundade sig på att kyrkans ekonomiska ställning lagfästes, kyrkomötet redan

då accepterade denna ändring. Stockholm i januari 19130.

TOM WOHLIN.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.

233

Bil. I.

(åberopad sid. 142.)

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1027 (nr 1) angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd

till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord

under tomträtt, vilket lagrum ändrats genom lagen den 30 augusti 1932 (nr 403),

skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

6§.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum avfastighet,

vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, skall den behållna

mellangiften eller köpeskillingen, såvida ej annan disposition därav varder

av Konungen föreskriven, överlämnas till nämnda fond.

Sker utbyte---för pastoratet.

Huruledes---av Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Det alla---

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 242.

235

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 april 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över ecklesiastikärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 21 februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 % lagen

den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig

jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av kammarrådet Tom Wohlin.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att till utmärkande

av att det ändamål, för vilket ifrågavarande medel äro avsedda, skall tillvaratagas

vid förordnande om deras användning, orden »såvida ej annan

disposition därav varder av Konungen föreskriven» syntes böra i erforderlig

mån förtydligas.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 242.

237

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 17 april 1936.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström,

Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Engberg, lagrådets den 6 april 1936 avgivna utlåtande över det

den 21 februari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändrad

lydelse av 6 % lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd

till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan

jord under tomträtt.

Föredraganden anför:

Lagrådet har gentemot förslaget endast erinrat, att avfattningen av

det av författningsändringen berörda första stycket i förevarande paragraf

syntes böra förtydligas, så att därav framginge, att det förordnande

om särskild disposition av här ifrågavarande medel, som enligt förslaget

skulle tillkomma Kungl. Majit, icke finge gå ut på någon användning

av medlen för ändamål, för vilket dessa icke vore avsedda.

I motiven till författningsändringen har utförligt angivits, att huvudsyftet

med den föreslagna bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Majit

att beträffande de ifrågakomna fastigheterna förordna om särskild disposition

av försäljnings- och liknande medel varit att möjliggöra, att dylika

medel — utan besvärande omgång — kunde disponeras för nyförvärv

av annan fastighet i den försåldas ställe, i likhet med vad genom

bestämmelse i paragrafens två senare stycken redan nu är möjliggjort

beträffande såväl de pastoratsförvaltade prästboställena som annan kyrklig

jord. Att sålunda nyförvärvad fastighet komme att ikläda sig samma

kyrkliga natur och tjäna samma kyrkliga ändamål som den försålda,

har städse vid behandlingen av förevarande spörsmål förutsatts. Kungl.

Majits befogenhet att förordna örn användningen av ifrågavarande medel

bör dock lämpligen icke vara begränsad enbart till en återplacering av

medlen i fast egendom. Annan särskild disposition kan i givna fall

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Marits ''proposition Nr 242.

komma i fråga. Men även i sådan händelse måste förutsättas, att medlen

endast tagas i anspråk för tillgodoseende av kyrkligt ändamål, sammanhörande

med det, vartill fastigheten, varav medlen härflutit, vid

tiden för utbytet eller försäljningen var anslagen.

I den ursprungliga avfattningen innehöll paragrafen dels i en första

punkt stadgande örn inleverering — undantagslöst — till kyrkofonden

och biskopslöneregleringsfonden av försälj ningsmedel för de fastigheter,

vilkas avkomst inginge till nämnda fonder, dels i en andra punkt föreskrift,

huruledes behållen mellangift eller köpeskilling eljest skulle —

antingen jämlikt vad särskilt vore stadgat eller efter vad Kungl. Majit

förordnade — »disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den

kyrkliga jorden varit anslagen». Enligt dessa bestämmelser var sålunda

försäljningsmedlens disposition för alla förhållanden uttryckligt begränsad

med hänsyn till jordens ändamålsbestÅmning. Av den anförda motiveringen

för den år 1932 genomförda författningsändringen, varigenom

i ett mellanstycke i paragrafen infogades en specialföreskrift beträffande

dispositionen av försälj ningsmedel för pastoratsförvaltade prästboställen,

framgår, att med ändringen endast avsågs att onödiggöra det eljest •—

för de vanligaste fallen — stereotypt återkommande administrativa förordnandet

om försälj ningsmedlens fondering. Stadgandet i paragrafens

förutvarande sista punkt upptogs vid 1932 års omredigering med oförändrad

ordalydelse i ett tredje stycke i paragrafen. Genom den sålunda

vidtagna omredigeringen kan följaktligen räckvidden av den allmänt

uttryckta ändamålsbestämningen i tredje stycket icke hava blivit begränsad.

Denna ändamålsbestämning måste alltjämt vara bindande ej

mindre beträffande försäljningsmedel för de numera i andra stycket

särskilt upptagna pastoratsförvaltade prästboställena, än även beträffande

överhuvud taget all ifrågakommande särskild disposition av medel, som

i paragrafen avses.

Jag anser fördenskull det intresse, som lagrådet med sin erinran åsyftat,

vara genom förslaget tillräckligt tillvarataget. Av vikt är för övrigt

att uppmärksamma, att, då i paragrafens andra stycke rörande de

pastoratsförvaltade prästboställena icke förekommer eller nu ifrågasatts

någon särskild föreskrift för angivande av omfattningen av Kungl. Maj:ts

befogenhet att förordna om disposition av försäljningsmedel, ett införande

i första stycket av sådan föreskrift beträffande däri avsedda fastigheter

lätt skulle kunna leda till den felaktiga slutsatsen, att i avseende å de

pastoratsförvaltade prästboställena någon motsvarande begränsning i

dispositionsmöjligheterna icke vore tillämnad. På grund härav anser jag

det ej heller lämpligt att beträffande de i första stycket avsedda fastigheterna

i lagtexten infoga någon särbestämmelse i nu berörda hänseende.

Under åberopande av vad i det föregående anförts och under framhållande

av att proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsord
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Marits ■proposition Nr 242.

ningen kunna avlåtas utan hinder av att den tid, inom vilken propositioner

till riksdagen såsom regel böra avlåtas, gått till ända, hemställer

föredragande departementschefen härefter, att de till statsrådsprotokollet

den 21 februari 1936 fogade förslagen till dels ändrade bestämmelser för

biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill

avsedda medel, dels förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas

avlönande anslagna fastigheter, dels lag örn ändrad lydelse av 3 och

6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr JfOi\) örn kyrkofond, dels ock lag

örn ändrad lydelse av 6 § lagen den Jj januari 1927 (nr 1) angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt måtte i oförändrat skick genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Lagergrehn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen................... 1

Förslag till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya

grunder för dispositionen av därtill avsedda medel............. 2

Förslag till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande

anslagna fastigheter...........................• • • 9

Förslag till lag örn ändring av kyrkofondslagen.................. 11

Förslag till lag om ändring av kyrkliga försäljningslagen........... 14

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 21 februari 1936 ..... 15

Inledning................................... 45

Första avdelningen. Historik.......................... 17

1 kap. Gällande löneregleringsbestämmelser............... 17

De allmänna grunderna för regleringen av biskoparnas avlöning samt

dessa grunders och de särskilda löneregleringarnas tillkomst..... 17

Vidtagna ändringar i de särskilda löneregleringarna............ 22

2 kap. Framställningar syftande till en reformerad ordning för

biskoparnas avlönande samt i anledning därav verkställda

utredningar....................................... 28

3 kap. Biskoparnas nuvarande löneinkomster samt för biskoparnas

avlönande disponibla tillgångar.................... 40

Biskoparnas nuvarande löneinkomster..................... 41

För biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.............. 43

Andra avdelningen. Den för avlöningsreformen erforderliga

författningsregleringen......................... 50

1 kap. Allmänna synpunkter.......................... 50

De för biskoparna anslagna avlöningstillgångarnas rättsliga ställning

samt genomförbarheten av dessa tillgångars sammanförande med

kyrkofonden ... 51

Den författningstekniska anordningen av de för avlöningsreformens

genomförande erforderliga bestämmelserna................. 63

Tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande............. 67

2 kap. Specialmotivering till de av avlöningsreformen föranledda

särskilda författningsförslagen ................... 69

Förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel........ 69

Allmänna bestämmelser, punkt l:o—5:o................... 69

71

Allmänna löneförmåner, punkt 6:o—8:o.................... ''1

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 2//%.

lö

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Sid.

Särskilda bidrag och kostnadsersättningar, punkt 9:o—14:o........ 98

Emeritilöner, punkt 15:o—18:o.........................106

För biskoparnas avlönande avsedda medel, punkt 19:o—21:o.......113

Tillämpningsbestämmelser, punkt 22:o....................116

Förslaget till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas

avlönande anslagna fastigheter........................118

Förslaget till lag om ändringar i kyrkofondslagen.............124

Finansplanen......................................127

Tredje avdelningen. Vissa specialfrågor................128

Anslagen under 6 § 5) kyrkofondslagen till prästman för särskild prästerlig

tjänstgöring inom riket................................128

Anslag ur kyrkofonden för bestridande av vissa för domkapitlens verksamhet

motsedda kostnader.............................134

Anslag till extra utgifter för kyrkliga ändamål..................135

Dispositionen av försäljningsmedel för viss kyrklig jord.............137

Hemställan..........................................143

Bil. A. Borgmästaren Linders förslag till grunder för lönereglering........145

Bil. B. Inom kammarkollegiet uppgjorda författningsutkast.............153

Bil. C. Kammarrådet Wohlins förslag till författningsbestämmelser........159

Bil. D. (1—7) Tablåer över löneinkomster m. m....................167

Bil. E. Utredning rörande biskopsfastigheterna.....................175

Bil. F. Redogörelse rörande biskoparnas tjänstebostäder m. m...........201

Bil. G. Finansplanen......................................205

Bil. H. Promemoria i privilegiefrågan...........................219

Bil. I. Förslag till ändring i kyrkliga försäljningslagen...............233

Utdrag ur lagrådets protokoll den 6 april 1936...... 235

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1936 ........ 237

Stockholm 1936, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

860524

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:349 Skrivelse till Konungen i anledning av fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ansvarighetslag för nämnda fullmäktige m. fl. s. 2 i texten
  2. Rskr. 1936:352 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. 1LU 1936:52 Första lagutskottets memorial Nr 52 s. 1 i texten
  4. S1LU 1936:7 Utlåtande i anledning av vissa i Kungl. Maj:is propositioner nr 2Jfl med förslag till lag örn domkapitel m. m. samt nr 2Jp2 angående ändrade bestämmelser för bi s. 2 i texten
  5. 1LU 1936:46 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Visa alla 6