Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt statlig exportkreditgaranti

1936-05-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:263, Angående fortsatt statlig exportkreditgaranti

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 263.

1

Nr 263.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt statlig

exportkreditgaranti; given Stockholms slott den 8 maj

1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Fritjof Ekman.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Wigforss, Möller, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet samt

chefen för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Ekman:

I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245, framställda

förslag medgav samma års riksdag, att, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad av mig i statsrådsprotokollet över handelsärenden för nämnda

dag anförts och med iakttagande av de synpunkter, vilka av särskilda utskottet

i dess utlåtande nr 4 framhållits, samt enligt de närmare bestämmelser,

som kunde bliva av Kungl. Majit meddelade, svenska staten finge under

tiden till och med utgången av budgetåret 1933/1934 till belopp av högst 75

miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för till utlandet

levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske. Riksdagen medgav

vidare, att av nyssberörda belopp av 75 miljoner kronor högst 6 miljoner

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 263.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 263-

kronor finge tagas i anspråk för finansiering av export av inhemska alster

av jordbruk och fiske i enlighet med de särskilda riktlinjer, vilka av utskottet

i förenämnda utlåtande därutinnan angivits. Än vidare beslöt riksdagen,

att de premier, som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas,

skulle överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle

täckas såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,

som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts

närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens handhavande.

Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet

med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit

m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av

fråga om statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma på en av

Kungl. Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna

nämnd utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).

Sedan Kungl. Majit i proposition den 16 mars 1934, nr 256, väckt förslag

om fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti under

budgetåret 1934/1935, medgav 1934 års riksdag enligt dess skrivelse nr 309,

att svenska staten finge under tiden till och med utgången av sistnämnda

budgetår till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de belopp,

vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av budgetåret

1933/1934 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade

inhemska alster av industri, jordbruk och fiske; tillika beslöt riksdagen,

att de för ifrågavarande exportkreditgarantier givna bestämmelserna

skulle i huvudsak oförändrade gälla, med beaktande dock av visst av riksdagen

gjort uttalande rörande garantis maximibegränsning.

I anledning härav förordnade Kungl. Majit den 22 juni 1934 (Sv. förf.- saml. nr 345), att förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) angående statsgaranti

för exportkredit m. m. -— vilken förordning gällde till och med den

30 juni 1934 —- skulle, med viss ändrad lydelse av 4 och 5 §§, äga fortsatt

giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1935.

Sedan 1935 års riksdag bifallit Kungl. Majits i proposition den 8 mars

1935, nr 169, gjorda framställning örn fortsatt bemyndigande för beviljande,

i huvudsaklig överensstämmelse med då gällande bestämmelser, av statlig exportkreditgaranti

under budgetåret 1935/1936, har Kungl. Majit den 15 juni

1935 (Sv. förf.-saml. nr 329) förordnat, att förordningen den 26 juni 1933,

med däri genom förordning den 22 juni 1934 gjorda ändringar, skulle äga

fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1936.

Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna har exportkreditnämnden att,

till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som

av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri,

jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas

för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening nied industrileveranser,

ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande

verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 263■

3

svensk export. Statsgarantin må i allmänhet högst avse, att ett belopp, uppgående

till 60 procent av den av exportören lämnade krediten, kommer att

inflyta. Detta innebär, att garantin upphör, så snart den procentuella andel

av kreditbeloppet, som omfattas av garantin, influtit. I undantagsfall, då

synnerligen starka skäl föreligga för att staten övertager en ökad risk, må

dock procentsatsen höjas till 75 procent. Då fråga är örn export av alster

av jordbruk eller av fisk och fiskprodukter kan garantin utsträckas intill

hela kreditbeloppet. I fall av denna art äger exportkreditnämnden även att

helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans förskotterande.

Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,

nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av hinder

för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium, valutaspärr,

andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder utomlands.

Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier, däri

inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt rum — kan hava fått

utgiva på grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga 35 miljoner

kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade garantier

respektive förskott till förmån för jordbruk och fiske uppgå till 6 miljoner

kronor tillhopa.

Under åberopande av den gjorda tidsbegränsningen av medgivandet att

ikläda staten betalningsansvar av nu ifrågavarande art, anmodade jag genom

skrivelse den 30 december 1935 exportkreditnämnden att avgiva yttrande,

dels huruvida efter utgången av budgetåret 1935/1936 fortsatt bemyndigande

för beviljande av statsgaranti för exportkredit m. m. kunde anses

vara av behovet påkallat, dels ock, därest nämnden funne behov av dylikt

bemyndigande föreligga, huruvida ändringar i gällande författningsbestämmelser

med hänsyn till vunna erfarenheter av nämndens verksamhet kunde

vara att förorda.

Genom remiss den 1 februari 1936 har exportkreditnämnden därjämte anmodats

avgiva yttrande över en från styrelsen för Sveriges allmänna exportförening

till handelsdepartementet inkommen, den 31 januari 1936 dagtecknad

skrivelse, vari hemställes dels att nu gällande bestämmelser för exportkreditnämnden

ändras därhän, att nämnden beredes möjlighet att efter prov*

ning bevilja exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet, och

dels att vid export av gat- och kantsten den maximala exportkreditgarantin

sättes till 85 procent av fakturabeloppet.

Slutligen har genom remiss den 18 februari 1936 till exportkreditnämnden

överlämnats — för att tagas i övervägande vid avgivandet av det genom remissen

den 1 februari 1936 infordrade utlåtandet — en den 15 februari 1936

dagtecknad skrivelse från 1935 års Blekingcutredning, däri, bland annat,

ilrågasättes en höjning av exportkreditgarantin för gatstensindustrins produkter.

I förenämnda skrivelse den 31 januari 1936 har stgrelsen för Sveriges allmänna

exportförening i ärendet anfört följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Genom den ökade konkurrensen på världsmarknaden och de därigenom

stegrade kraven på bättre kreditvillkor hade de länder, som förut infört

statlig exportkreditgaranti av ena eller andra slaget, fortsatt att tillämpa dessa

åtgärder till exportens främjande. Med hänsyn härtill ansåge styrelsen

det vara synnerligen angeläget, att exportkreditsystemet även måtte för Sveriges

vidkommande fortfarande bliva gällande.

Vid jämförelse mellan de förmåner, som genom den statliga exportkreditgarantin

stöde svenska exportörer till buds, och de, som tillförsäkrades våra

utländska konkurrenter, konstaterade man, att dessa sistnämnda i flera fall

finge sina egna risker betydligt mera begränsade än vad som med nu gällande

bestämmelser i Sverige vore fallet. Detta hade särskilt sin grund i det

förhållandet, att man i utlandet flerstädes läte den statliga garantin gå upp

till en högre procentsats än i vårt land, nämligen ofta 75 procent mot här i

allmänhet tillämpade 60 procent. Härtill komme emellertid den för utländska

exportörer i flera länder, exempelvis England, gällande förmånen att exportkreditgarantin

icke avsåge en viss procent av själva försäljningsbeloppet utan

viss procent av den slutligt uppkommande förlusten. Det vore härav uppenbart,

att våra exportörer, när konkurrens med sådana statliga villkor mötte,

komme i en betydligt sämre ställning än de utländska företag, med vilka de

hade att kämpa.

På grund härav framslode det som synnerligen önskvärt, att en förändring

i nu gällande villkor för erhållande av exportkreditgaranti måtte införas,

så att exportkreditnämnden erhölle befogenhet att efter prövning i varje

särskilt fall kunna bevilja en exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet.

Detta vore desto angelägnare på grund av den prisutveckling, som ägt rum

sedan exportkreditsystemet införts i vårt land. Den vinstmarginal, som vid

nämnda tidpunkt i en del fall hade förefunnits, hade nämligen på grund av

den hårda konkurrensen blivit starkt beskuren.

Även efter genomförande av en dylik anordning skulle svenska statens

risk bli betydligt mindre än i de länder, där exportkreditgaranti, som förut

nämnts, gällde för viss procent på den slutligt uppkommande förlusten.

Med hänsyn härtill och till hittills vunna erfarenheter av det svenska exportkreditgarantisystemet

föreställde sig styrelsen, att några betänkligheter

av statsfinansiell art knappast behövde hysas mot den föreslagna utvidgningen,

vars önskvärdhet för den svenska exporten styrelsen ville kraftigt

understryka.

I sitt yttrande till kommerskollegium av den 1 mars 1935 rörande den fortsatta

tillämpningen av det statliga exportkreditgarantisystemet i vårt land

hade styrelsen särskilt med tanke på viss exportgren, nämligen stenindustrin,

tillåtit sig föreslå, att exportkreditnämnden skulle få rättighet att, då

alldeles speciella omständigheter förelåge, bevilja garanti upp till 75 procent av

fakturabeloppet, vilket också sedermera hade införts i nu gällande bestämmelser.

Trots delta hade tyvärr icke de företag, vilkas produktion och export

utgjordes av gatsten och kantsten, kunnat använda sig av exportkreditgarantisystemet.

På grund av de ekonomiska svårigheter, som drabbat

de i nyssnämnda produktion sysselsatta företagen, och de ur social synpunkt

beklagliga konsekvenser, som med anledning av den starkt beskurna exporten

drabbat de landsdelar, från vilka vår stenexport försigginge, vore det en

fråga av största vikt, att man på alla sätt sökte öka avsättningen av svensk

gat- och kantsten i utlandet. En väg, som det här gällde att försöka, torde

vara, att, som härmed föresloges, exportkreditnämnden erhölle befogenhet att

efter prövning i värjo särskilt fall vid export av gat- och kantsten låta den

maximala exportkreditgarantin bliva 85 procent av fakturabeloppet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203-

5

På grund av vad som sålunda anförts finge styrelsen för Sveriges allmänna

exportförening hemställa, att nu gällande bestämmelser för exportkreditnämnden

ändrades därhän, att nämnden bereddes möjlighet att efter prövning

bevilja exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet, samt

att vid export av gat- och kantsten den maximala exportkreditgarantin sattes

till 85 procent av fakturabeloppet.

1935 års Blekingeutredning har i sin förberörda skrivelse den 15 februari

1936 bland annat framhållit den synnerliga önskvärdheten av att förutsättningar

åter skapades för en svensk gatstensexport av större omfattning och

i detta hänseende fäst uppmärksamheten bland annat å de möjligheter, som

kunde ligga i en höjning av exportkreditgarantin till sådan storlek, att den

med fördel kunde utnyttjas av gatstensindustrin.

I skrivelse den 5 maj 1936 har exportkreditnämnden avgivit det begärda

yttrandet. Nämnden har däri till en början rörande sin hittillsvarande verksamhet

meddelat bland annat följande: Intill utgången av april 1936 hade

ansökningar örn exportkreditgaranti beviljats för ett kreditbelopp å inalles

42.4 miljoner kronor. Inom detta belopp hade garantiförbindelser utställts

för 32.4 miljoner kronor, därav statsgarantin omfattat 18.7 miljoner kronor.

Den 30 april 1936 avsåge de utelöpande garantiförbindelserna krediter å

tillhopa 17.3 miljoner kronor, varav statens garanti omfattade 9.9 miljoner

kronor. Garantierna avsåge ett 20-tal olika länder. I intet fall hade vid export

av produkter av jordbruk och fiske förekommit garantigivning inbegripande

hela kreditbeloppet, och ej heller hade förskott lämnats.

I fråga om behovet av fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti

har nämnden därefter uttalat följande:

Då exportkreditgarantisystemet år 1933 infördes i Sverige, hade detta närmast

motiverats av det då föreliggande, för vårt export brydsamma tidsläget

och av behovet att, med hänsyn till de åtgärder i form av exportkreditgaranti

o. d., som vidtagits i andra länder, från statens sida anstalter träffades

till exportens stödjande. Sedan dess hade, som bekant, situationen för flertalet

exportindustrier högst väsentligt förbättrats. Detta innebure dock icke,

att hittillsvarande exporthinder bortfallit. Tvärtom kvarstode i många länder

importförbud, kontingenteringsbestämmelser och valutarestriktioner, vilka

alltjämt beredde de svenska exportörerna på ifrågavarande länder kännbara

svårigheter. Knappast torde heller kunna sägas, att dessa hinder för det fria

varuutbytet hittills visat tecken att minskas. Snarare syntes motsatsen kunna

göras gällande. En annan beaktansvärd omständighet vöre den fortgående

tendensen till förlängda kredittider. Denna tendens vore särskilt framträdande

ifråga örn leveranser av mera betydande omfattning och torde i väsentlig

mån sammanhänga med och hava befordrats av den mångenstädes

växande användningen av statlig exportkreditgaranti, exportpremier, lån för

finansiering av export m. fl. statliga åtgärder av liknande art.

Särskilt torde böra framhållas, att de exportbefrämjandc anordningar av

nu angivet slag, som vidtagits i med Sverige konkurrera lide länder, såvitt

nämnden bekant, i intet fall avvecklats, utan att tvärtom systemet under det

senaste året ytterligare utbyggts i åtskilliga länder, bland annat genom höjning

av garantiprocentsatsen.

På grund av vad sålunda anförts och då ett bortfallande vid utgången av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 263-

innevarande budgetår av den statliga exportkreditgaranti!! i vårt land säkerligen

skulle medföra avsevärd olägenhet för vissa delar av den svenska exporten,

finge exportkreditnämnden för sin del förorda, att nämndens verksamhet

utsträcktes att omfatta även nästkommande budgetår.

Beträffande frågan, huruvida med hänsyn till nämndens erfarenheter ändringar

i de för dess verksamhet gällande författningsbestämmelserna kunde

vara att förorda, har nämnden utlåtit sig på följande sätt:

Vad anginge den av styrelsen för Sveriges allmänna exportförening gjorda

framställningen om höjning av den normalt maximala garantiprocentsatsen

från nuvarande 60 procent till 75 procent, tilläte sig nämnden erinra om,

att nämnden redan i enlighet med medgivande av 1934 års riksdag ägde

möjlighet att i undantagsfall ikläda staten garantirisk intill 75 procent. På

grund av de starka restriktioner, som knutits till detta medgivande, hade

emellertid sagda möjlighet utnyttjats i mycket begränsad utsträckning.

Som skäl för cn ökad befogenhet för nämnden i förevarande hänseende

hade exportföreningens styrelse i huvudsak hänvisat till dels de större förmåner,

som på detta område stöde våra utländska konkurrenter till buds, dels

ock den prisutveckling, som ägt rum, sedan exportkreditgarantisystemet införts

i vårt land, och som medfört, att den vinstmarginal, som då ofta förefunnits,

numera vore starkt beskuren. Till stöd för sitt förslag hade styrelsen

jämväl åberopat de hittills vunna erfarenheterna av exportkreditgarantisystemet

i vårt land.

För egen del biträdde exportkredit nä milden förslaget att, när skäl därtill

funnes föreligga, garantiprocentsatsen måtte kunna böjas på sätt exportföreningens

styrelse ifrågasatt. Vid ståndpunktstagandet till detta spörsmål bade

den omständigheten varit för nämnden avgörande, att ifrågavarande procentsats

regelmässigt vore högre utomlands än i Sverige. Sålunda kunde nämnas,

att den statliga garantin kunde uppgå tili 90 procent i Belgien, 85 procent

i Danmark, 80 procent i Frankrike, 75 procent i England, Finland och

Norge, 70 procent i Tyskland samt till olimiterad höjd, ehuru normalt 65 procent,

i Tjeckoslovakien. Att märka vore ock, alt medan exportören i Sverige

stöde en första risk, motsvarande skillnaden mellan kreditbeloppet och vad

av staten garanterades, garantin i nämnda länder i regel avsåge uppkommen

förlust, vilket i allmänhet vore väsentligt förmånligare för garantitagaren och

i motsvarande grad mera riskfyllt för staten som garantigivare. Uppenbart

vore emellertid, att varje höjning av garantiprocenten ökade statens förlustrisk.

I detta sammanhang ville nämnden ock framhålla, att några alltför

vittgående slutsatser knappast finge dragas av den omständigheten, att, vad

anginge hittills avvecklade affärstransaktioner, nämndens verksamhet medfört

ersättningsskyldighet endast i ringa omfattning.

Därest den maximala garantiprocentsatsen på ifrågasatt sätt höjdes, innebure

detta självfallet allenast ett bemyndigande för nämnden att i sin garantigivning

sträcka sig intill 75 procent. Hur långt nian i de särskilda fallen

borde gå, komnic att bliva beroende på nämndens prövning. Nämnden komme

vid denna prövning att taga hänsyn till förekommande omständigheter av

olika slag, varvid särskilt vore av vikt att tillse, att garantin icke i något

fall utsträcktes därhän, alt den komme att omfatta även någon del av exportörens

vinst. Framhållas borde i detta sammanhang, att det understundom

kunde ligga i exportörens intresse att medgiva exportkreditnämnden regressrätt

för viss del av garantibelopnet, om därigenom kunde möjliggöras en ur

finansieringssynpunkt önskvärd höjning inom det föreskrivna maximum av

garantiprocenten. Hinder mot ett dylikt anordnande av garantin torde icke

möta.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 263-

7

Den av exportföreningens styrelse gjorda framställningen innebure tillika,

att vid export av gatsten och kantsten exportkreditgarantin skulle kunna uppgå

ända till 85 procent av kreditbeloppet. Som skäl härför hade hänvisats

till de ekonomiska svårigheter, med vilka stenindustrin hade att kämpa, och

till de ur social synpunkt beklagliga konsekvenser, som den starkt beskurna

stenexporten medfört för vissa landsdelar.

Ehuru exportkreditnämnden ej kunde underlåta att hysa vissa betänkligheter

mot att för särskilt slag av export speciella undantagsmedgivanden lämnades

och att garanti skulle kunna ifrågakomma ända intill 85 procent, ville

nämnden dock ej motsätta sig att så skedde, under förutsättning att förhållandena

inom stenindustrin med nödvändighet ansåges påkalla denna särskilda

form av långt gående exportstöd. Givetvis komme även ifråga om gatoch

kantsten garantigivningens storlek ytterst alt bliva beroende av prövning

från fall till fall.

Efter att vidare hava framhållit, att det sammanlagda belopp, till vilket

nämndens utelöpande exportkreditgarantier finge uppgå, 35 miljoner kronor,

hittills hade befunnits tillräckligt, samt att nämnden icke ansåge sig

hava anledning att nu begära beloppets utökande, har nämnden hemställt,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att exportkreditnämndens

verksamhet måtte fortgå jämväl under nästkommande budgetår samt att

i fortsättningen nu gällande bestämmelser för verksamheten alltjämt skulle

äga tillämpning, varvid dock, då nämnden funne skäl därtill föreligga, den

garanti nämnden kunde ikläda svenska staten måtte kunna utsträckas till

75 procent av lämnad kredit beträffande varor i allmänhet samt lill 85 procent

i fråga örn gatsten och kantsten.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 7 maj 1936 förklarat sig icke

hava någon erinran mot exportkreditnämndens framställning.

Kommerskollegium, som likaledes den 7 maj 1936 avgivit utlåtande i ärendet,

har därvid anfört följande:

Vad först beträffade frågan örn exportkreditgarantiverksamhetens fortsättande

överhuvud taget ville kollegium understödja de yrkanden härom, som

framställts. Enligt kollega förmenande hade den ifrågavarande verksamheten

varit en god hjälp för våra exportindustrier under de brydsamma förhållanden

på exportmarknaderna, som rått under senare år. Då man i

främmande stater, som med oss konkurrerade på världsmarknaden, alltjämt

bibehölle nämnda system, torde för närvarande anledning icke föreligga att

från svensk sida avstå från att ge exportindustrin det handtag, som den

statliga exportkreditgarantiverksamheten innebure. Kollegium ville alltså

förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva att exportkreditnämndens

verksamhet måtte fortgå jämväl under nästkommande budgetår.

Vad därnäst anginge frågan örn vissa utvidgningar av nämndens rätt att

bevilja exportkreditgaranti, utvidgningar som i första hand hade föreslagits

av Sveriges allmänna exportförening, ville kollegium jämväl understödja den

gjorda hemställan, att ifrågavarande utvidgningar måtte komma till stånd.

I första hand vore det härvid fråga örn att bereda nämnden möjlighet att

bevilja exportkreditgaranti upp till 75 procent av fakturabeloppet mot nuvarande

normala maximigräns på 60 procent. Såsom av exporlkreditnämndens

utredning hade framgått, uppginge i eli flertal länder, där exportkreditgaranti

beviljades, motsvarande procentsats lill 75 procent och däröver. Där
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Departementschej

en.

till komme att i ifrågavarande länder i regel ersättning lämnades med angivna

procent av uppkommen förlust, medan hos oss exportören alltid stöde

en törsta risk motsvarande skillnaden mellan kreditbeloppet och det av staten

garanterade beloppet. Denna olikhet innebure givetvis, att, även med en

högsta procentsats av 75, den svenska exportören vore väsentligt sämre

ställd än de utländska konkurrenterna.

Exportföreningen hade vidare hemställt, att vid export av gat- och kantsten

den maximala exportkreditgarantin måtte sättas till 85 procent av fakturabeloppet.

I sitt utlåtande hade exportkreditnämnden på denna punkt

yttrat, att nämnden icke ville motsätta sig, att ifrågavarande höjning skedde,

under förutsättning att förhållandena inom stenindustrin med nödvändighet

ansåges påkalla denna särskilda form av exportstöd.

Kollegium ville vitsorda, att förhållandena inom stenindustrin alltfort

vöre synnerligen bekymmersamma och att det vore önskvärt, att staten i den

man så kunde ske lämnade sitt stöd för exporten. Medan exporten av gatsten

under de gynnsamma åren 1927—1929 uppgått till cirka 800,000 å

850,000 ton per år, hade gatstensexporten 1935 sjunkit till i runt tal 90,000

ton och kantstensexporten, som under ifrågavarande gynnsamma år uppgått

till 80,000 å 90,000 ton, hade sjunkit till omkring 24,000 ton. Under innevarande

års fyra första månader hade dock en viss förbättring i avsättningsmöjligheterna

kunnat konstateras: salunda hade exporten under nämnda

period 1936 jämfört med 1935 stigit, för gatsten från 39,900 ton till 52,400

ton och för kantsten från 7,400 ton till 8,450 ton. I runt tal hade sålunda

gatstensexporten stigit med omkring 12,500 ton och kantstensexporten med

cirka 1,000 ton.

Upplysningsvis ville kollegium tillägga, att för närvarande inom gat- och

kantstensindustrin vore sysselsatta omkring 3,000 man, varav cirka 1,600

man arbetade på exportbeställningar och återstoden vore sysselsatt med

tillverkning av sten på beställning av Statens steninköpskommitté eller för

hemmamarknaden.

Även om en viss prishöjning kunnat, tack vare den under statlig medverkan

genomförda exportregleringen, företagas, läge dock priserna fortfarande

sa till, att även en exportkreditgaranti upp till 85 procent vid flertalet

försäljningar icke ens skulle täcka samtliga produktionskostnader. Då det

vöre önskvärt, att den svenska stenindustrin kunde få vinna avsättning på

vissa marknader, där det utan en relativt långtgående kreditgaranti från

statens sida näppeligen torde vara möjligt för exportören att finansiera

exportaffärerna på egen hand, ville kollegium tillstyrka, att exportkreditnämnden

erhölle möjlighet att för produkter av gat- och kantstensindustiin

lämna exportkreditgaranti upp till 85 procent av fakturabeloppet.

Då exportbefrämjande anordningar av nu ifrågavarande slag alltjämt vidmakthållas

i med Sverige konkurrerande länder samt ett upphörande av den

statliga exportkreditgarantiverksamheten i vårt land säkerligen skulle medföra

avsevärda olägenheter för vassa delar av deli svenska exporten, anser jag

mig böra, i likhet med de myndigheter som yttrat sig i ärendet, tillstyrka, att

riksdagens bemyndigande utverkas till denna stödverksamhets fortsatta bedrivande

under nästkommande budgetår. Lika med exportkreditnämnden

förordar jag, att maximum för den sammanlagda kreditgarantisumman,

däri inräknat de belopp, vartill garantier beviljats eller kunna komma att

före utgången av nu löpande budgetår beviljas, bibehålies vid nu gällande

belopp av 35 miljoner kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 263•

9

I fråga örn det nu tillämpade garantisystemet har exportkreditnämnden

förordat sådan ändiing, att nämnden, då densamma finner skäl därtill föreligga,

skall äga ikläda svenska staten exportkreditgaranti upp till 75 procent

av lämnad kredit beträffande varor i allmänhet samt 85 procent av kreditbeloppet

i fråga om gatsten och kantsten. På de skäl, som till stöd härför

anförts, förordar jag dessa förslag. Hittills gällande bestämmelser i övrigt

torde böra bibehållas oförändrade.

Proposition i detta ärende torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna

avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i

allmänhet stadgade tid gått till ända.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att svenska staten må, i överensstämmelse med av mig här

förordade bestämmelser, under tiden till och med utgången av

budgetåret 1936/1937 till belopp av högst 35 miljoner kronor

— däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats

eller må komma att före utgången av nu löpande budgetår

beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade

inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

N. Tolstoy.

lutning lill riksdagens protokoll WIIG.

1 sami. Nr 2G3.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:301 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Marits proposition nr 244 med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. jämte i ämnet väckta motioner a1 i texten
  2. SU 1936:124 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt statlig exportkreditgaranti. s. 1 i texten