Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor

1936-02-14 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:84, Med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 84

1

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända

arbetslöshetskassor; given Stockholms slott den 14

februari 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 84.

880 sfi 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.U proposition nr 84.

Förslag

till

Förordning*

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)

om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. samt 22 och 23 §§ förordningen

den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor skola i nedan angivna delar

erhålla följande ändrade lydelse:

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem utgiva understöd

endast därest han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå

veckoavgifter, och under villkor tillika att avgifter, motsvarande minst tjugusex

veckoavgifter, erlagts för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna tolv månaderna.

Sistnämnda villkor skall icke gälla, då medlem, som är berättigad till

daghjälp, erhåller arbete för högst aderton dagar samt omedelbart efter

arbetets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Med avseende å berörda villkor skall vidare iakttagas, dels att i den tid,

inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, icke skall inräknas

tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring eller enligt av legitimerad

läkare utfärdat intyg varit på grund av sjukdom förhindrad att utföra förvärvsarbete

eller intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd

avhållit sig från sådant arbete, dels ock att arbetslösheten, då medlem

på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd från understöd,

skall anses hava inträtt först vid avstängningstidens slut.

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med

större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass,

till vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter övergången

erlagt avgifter, motsvarande minst tjugu veckoavgifter. Övergår

medlem däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringförmåner,

skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas

å honom.

22 §.

Daghjälp må---kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa---äga giltighet.

Yad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpuiug,

då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för

högst aderton dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring

eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 3

denna paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart

efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Innesluter understödsförening,---regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må---karenstiden förlängts.

Ej må---nittio dagar.

Har medlem---tillgodoräknas honom.

Yid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf må i den tid, inom

vilken den längsta understödstiden skall beräknas, icke inräknas tid, då medlem

fullgjort värnpliktstjänstgöring eller enligt av legitimerad läkare utfärdat

intyg varit på grund av sjukdom förhindrad att utföra förvärvsarbete eller

intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit sig

från sådant arbete.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936. Bestämmelserna i 21 §

1 mom. fjärde stycket skola efter sagda dag tillämpas, även örn övergången

från klass till annan skett tidigare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler uppkommen

fråga örn ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 örn erkända

arbetslöshetskassor samt anför:

I skrivelse till Kungl. Maj: t den 28 december 1935 har socialstyrelsen

framlagt förslag till ändringar i lagstiftningen örn arbetslöshetsförsäkringen.

Styrelsen har därvid framhållit, att de föreslagna ändringarna visat sig önskvärda

med hänsyn till de efter lagstiftningens ikraftträdande vunna erfarenheterna.

De ifrågasatta ändringarna, vilka icke berörde några av de bärande,

principiella bestämmelserna rörande försäkringen, hade varit föremål för behandling

av sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Jag övergår nu till att redogöra för de särskilda av socialstyrelsen föreslagna

ändringarna i förordningen den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor.

Beträffande en av styrelsen föreslagen ändring i förordningen

den 19 november 1914 angående stämpelavgiften lärer chefen för finansdepartementet

komma att framlägga förslag.

Konstruktionen av avgiftsvillkoret för medlemmar, som ännu icke

uppburit understöd.

Enligt 21 § 1 mom. första stycket i förordningen den 15 juni 1934 örn

erkända arbetslöshetskassor skall medlem, som ännu icke uppburit understöd

från kassan, för att bliva berättigad till understöd hava under de vid

arbetslöshetens början senast förflutna 24 månaderna erlagt minst 52 veckoavgifter,

vilka därjämte skola hava erlagts under sådana omständigheter, att

de jämlikt 5 mom. i samma paragraf kunna räknas honom tillgodo. Detta

innebär, att avgifterna måste belöpa å tid, då medlem för annans räkning

mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens

hem. För medlem, som någon gång erhållit understöd från kassan, gäller,

att han kan bliva understöds berättigad endast därest han under de vid

arbetslöshetens början senast förflutna 12 månaderna erlagt minst 26 veckoavgifter,

vilka i enlighet med vad nyss anförts kunna tillgodoräknas honom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Socialstyrelsen förordar en ändring av avgiftsvillkoret för de medlemmar,

som icke tidigare uppburit understöd från kassan. Styrelsens förslag till

ändring innebär, att det för medlemmar, som tidigare uppburit understöd

från kassan, gällande villkoret om 26 erlagda avgifter under de vid arbetslöshetens

början senast förflutna 12 månaderna skulle utsträckas att gälla

för samtliga medlemmar och alltså även för dem som icke tidigare uppburit

understöd från kassan. För sistnämnda slag av medlemmar skulle emellertid

därjämte krävas, att de, innan understödsrätt uppkomme, till kassan erlagt

sammanlagt minst 52 veckoavgifter, vilka avgifter finge vara erlagda under

huru lång tid som helst före arbetslöshetsfallens inträdande.

Socialstyrelsen har härom anfört följande:

Orsaken till att avgiftsvillkoret fått en särskild utformning för de medlemmar,

som ännu icke erhållit understöd, vöre, att man därigenom velat

knyta medlemmarna fastare till kassan. Vid återinträde i kassan efter avbrott

i medlemskapet betraktades en försäkrad nämligen i alla avseenden såsom

ny medlem, vilket medförde, att det komme att ligga i den försäkrades intresse

att undvika avbrott i medlemskapet. Man hade därjämte velat skydda

kassorna från understödsanspråk från personer, som kunde tänkas anhålla

örn medlemskap först då på grund av försämrade konjunkturer större och

mera aktuell risk för arbetslöshet förelåge. Vidare tvingades varje medlem

genom ifrågavarande villkor att kraftigare bidraga till fondbildningen i kassan,

innan understödsrätt kunde uppkomma för honom.

Från kassornas sida hade önskemål uttalats örn en ändring av bestämmelserna

i förevarande avseende. Som skal härför hade bland annat anförts, att

svårigheter i flera fall kunde tänkas uppkomma för de lokala redogörarna att

kontrollera lämnade uppgifter örn understöd, som uppburits flera år tillbaka

i tiden. Detta vore särskilt förhållandet, då understödet uppburits i den

fackliga organisation, som medlemmarna förut tillhört. Av större betydelse

än denna olägenhet ansåge styrelsen emellertid de besvär och svårigheter

vara, som städse uppkomme vid tillämpningen av bestämmelser, som icke

vore enhetliga för samtliga medlemmar. Härtill komme, att de nuvarande

bestämmelserna kunde medföra skiljaktigheter i understödsrätt, som icke

syntes vara sakligt motiverade och som för medlemmarna måste te sig svårförståeliga

samt uppfattas såsom orättvisa. Man behövde endast tänka på

ett sådant fall, då en försäkrad med flerårigt medlemskap under viss tid av

de två år, som närmast föreginge ett arbetslöshetsfalls inträdande, antingen

varit sjuk, haft ställning såsom självständig företagare eller arbetat i sitt

hem. Under sådan tid erlades icke avgifter till kassan. Därest vid arbetslösketsfallets

början väl 26 veckoavgifter, vilka kunde tillgodoräknas medlemmen,

läge inom de senast förflutna 12 månaderna men däremot icke 52

avgifter under de sista 24 månaderna, bleve medlemmen understödsberättigad

endast därest han någon gång tidigare uppburit understöd från kassan.

Dylika ojämnheter i understödsrätten kunde icke sägas vara lämpliga.

Med den föreslagna ändringen av avgiftsvillkoret för de medlemmar, som

icke tidigare uppburit understöd, uppnåddes samtliga de fördelar, som förut

angivits såsom orsak till den nu gällande konstruktionen av villkoret. Genom

att kravet på 52 erlagda avgifter bibeliölles erfordrades sålunda fortfarande

minst ett års medlemskap, innan understödsrätt kunde uppkomma,

och nyinträdande medlemmar måste principiellt sett i samma utsträckning

som för närvarande bidraga till kassans fondbildning.

För de lokala redogörarnas del torde den föreslagna ändringen av avgifts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

b Kungl. Majda proposition nr 84.

villkoret komma att medföra en betydande lättnad vid prövningen av frågan

om understödsrätt. För samtliga medlemmar komme nämligen att gälla

samma villkor örn 26 erlagda avgifter under de senast förflutna 12 månaderna.

Härutöver behövde redogörarna endast kontrollera, att sammanlagt 52 vecko.

er ©rl&gts till kassan. Däremot erfordrades icke längre någon undersökning

av om medlemmen tidigare uppburit understöd från kassan eller

icke.

Vid de undersökningar rörande en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet,

som företogos under förarbetena till lagstiftningen, hade framkommit, att någon

större skillnad i effektiviteten icke kunde förväntas mellan det fall, då för

understödrätt skulle krävas 26 avgifter under de senast förflutna 12 månaderna,

för understödsrätt skulle krävas 52 avgifter under de senast

förflutna 24 månaderna; dock kunde effektiviteten i sistnämnda fall antagas

bliva något lägre. Den föreslagna ändringen i avgiftsvillkoret kunde med

hänsyn härtill icke hava någon försämrad inverkan på kassornas ekonomi,

styrelsen hade därför också vid verkställandet av avgiftsberäkningarna för

kassorna tagit hänsyn allenast till huvudvillkoret örn 26 erlagda avgifter

under de senast förflutna 12 månaderna.

Givetvis kunde sådana, fall tänkas förekomma, då en medlem skulle vara

understödsberättigad enligt de nu gällande men icke enligt de föreslagna

bestämmelserna. Detta kunde emellertid så mycket mindre anses utgöra

ett skäl emot den föreslagna ändringen, som ett dylikt fall ej ens av den

därav berörde medlemmen torde kunna uppfattas såsom innebärande en

orättvisa i förhållande till andra medlemmar.

Förslaget till ändring av avgiftsvillkoret har tillstyrkts av ledamöterna i

sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Mot socialstyrelsens ifrågavarande förslag till ändring av avgiftsvillkoret

för de medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan, finner

jag icke anledning till erinran. Jag vill särskilt framhålla, att förslaget

syftar att för samtliga medlemmar skapa enhetliga regler för understödsrätten,

samtidigt som avkall icke göres på den enligt min mening riktiga principen,

att nyinskrivna medlemmar måste hava erlagt ett visst större antal avgifter

till kassan, innan understödsrätt överhuvud må uppkomma.

Avgiftsvillkorets prövning samt karensberäkning efter

kortvarigt arbete.

Enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor

skall avgiftsvillkoret provas med hänsyn till förhållandena

under viss tidsperiod före arbetslöshetens början. Någon förändring i denna

princip sker icke genom bifall till det förslag örn ändring i avgiftsvillkoret,

sorn jag nyss funnit mig böra tillstyrka. För vissa bestämda fall givas i tredje

och fjärde styckena av samma moment föreskrifter örn undantag från huvudregeln.

Detta gäller vid sådana omständigheter som sjukdom, värnplikt och

avstängning från understöd jämlikt bestämmelserna i 15 §. Däremot finnes

intet i förordningen utsagt angående vad som skall betraktas såsom ett

arbetslöshetsfall eller, med andra ord, örn ett nytt arbetlöshetsfall skall anses

föreligga efter avbrott av olika slag. Någon motsvarighet till de i 22 §

tredje stycket givna bestämmelserna angående undantag från den allmänna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 84.

skyldigheten att genomgå ny karenstid efter avbrott i understödstiden genom

bland annat en tillfällig arbetsanställning örn högst 18 dagar finnes sålunda

icke stadgad. Men hänsyn härtill hava bestämmelserna örn avgiftsvillkoret

tolkats på sådant sätt, att prövning av villkoret ägt rum, så snart ny arbetslöshet

inträtt efter erhållet arbete; detta även för den händelse det mellanliggande

arbetet endast varat någon dag liksom även vid varje arbetslöshetsperiod

vid organiserat korttidsarbete. Avgiftsvillkoret har alltså nyprövats

även i de fall, då någon ny karenstid ej behövt beräknas.

Socialstyrelsen föreslår, att bestämmelser införas i förordningen örn att

avgiftsvillkoret icke behöver nyprövas, för den händelse ett arbetslöshetsfall

avbrytes av en kortare tids arbetsanställning, vare sig denna är att betrakta

som tillfällig eller som period i organiserat korttidsarbete. Gränsen för nyprövning

föreslås i båda fallen till 18 dagar eller samma gräns, som gäller

ifråga örn karenstidsberäkningen.

Såsom motivering till förevarande ändringsförslag anför socialstyrelsen

följande:

Verkningarna av den angivna prövningsregeln med avseende å avgiftsvillkoret

måste i åtskilliga fall medföra en obenägenhet hos de försäkrade

att antaga erbjudna kortvariga arbetsanställningar. Detta gällde framför allt

för sådana medlemmar, vilkas avgifter vore så förlagda i tiden, att de, efter

det att arbetslösheten varat någon tid, icke längre vid nyprövning kunde

fylla villkoret örn att 26 avgifter skulle vara erlagda inom de senast förflutna

12 månaderna. Bestämmelser, som kunde medföra sådan verkan som nu

nämnts, torde icke vara lämpliga vare sig ur försäkringens eller den försäkrades

synpunkt.

Beträffande frågan örn den föreslagna undantagsbestämmelsens utsträckning

jämväl till organiserat korttidsarbete anför socialstyrelsen följande:

De i förordningen intagna bestämmelserna örn understödsrätt innebure,

att understöd icke kunde utgå i de fall, då förkortning i arbetstiden skedde

genom att antalet arbetstimmar per dag minskades. Arbetarna kunde nämligen

i dylikt fall icke anses vara »oförhindrade att åtaga sig arbete». Däremot

kunde understödsrätt, ehuru med viss begränsning, uppkomma i de

fall, då minskningen i arbetstiden genomfördes på så sätt, att de försäkrade

vissa dagar bleve helt arbetslösa. Bestämmelser härom hade. givits i 20 §

3 mom. Förutsättningen för dessa bestämmelsers tillämpning vore, att

arbetsgivaren i förväg kungjort plan för arbetets bedrivande eller, med andra

ord, att organiserat korttidsarbete förelåge. De i 22 § tredje stycket föreskrivna

undantagsbestämmelserna beträffande befrielse från ny karenstidsberäkning

efter en kortare arbetsanställning avsåge emellertid icke organiserat

korttidsarbete utan gällde enligt ordalagen endast vid avbrott i arbetslöshetstiden

genom tillfälligt arbete.

De skäl, som talade för att nyprövning av avgiftsvillkoret icke skulle behöva

ske efter en tillfällig arbetsanställning av kortare varaktighet, gjorde

sig icke med samma styrka gällande, då fråga vore örn organiserat korttidsarbete.

Med hänsyn till de i kassornas stadgar intagna bestämmelserna

om skyldighet att erlägga avgift för varje vecka, varunder medlem arbetat

visst antal timmar, komrne nämligen de vid organiserat korttidsarbete sysselsatta

medlemmarna i allmänhet att i viss utsträckning erlägga avgifter till

kassan. Bisken för att understödsrätt icke längre skulle föreligga på grund

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

av _att avgiftsvillkorets bestämmelser icke vore fyllda, då ny arbetslöshetsperiod

inträffade, torde därför icke vara så stor. Örn avgiftsvillkoret vore

uppfyllt vid det organiserade korttidsarbetets början, torde detta, med andra

ord, kunna i de flesta fall antagas vara fallet vid varje återkommande arbetslöshetsperiod

under den tid, korttidsarbetet varade. Rent pricipiellt måste

emellertid varje arbetslöshetsperiod vid organiserat korttidsarbete anses utgöra

fortsättning av ett och samma arbetslöslietsfall. På grund härav måste

det sägas vara otillfredställande, örn understödsrätt vid en påföljande arbetslöshetsperiod

under organiserat korttidsarbete skulle förvägras med hänsyn

till att avgiftsvillkoret icke längre vore fyllt.

De nu anförda synpunkterna måste enligt styrelsens uppfattning tillmätas

så stor betydelse, att den föreslagna undantagsbestämmelsen beträffande avgiftsvillkorets

nyprövning efter en kortare arbetsanställning borde utsträckas

att gälla jämväl vid organiserat korttidsarbete. Samma gräns för längden

av arbetsperioden som vid avbrott på grund av tillfällig arbetsanställning

eller sålunda högst 18 dagar torde böra föreskrivas.

Av vad styrelsen förut anfört därom, att avgifter i tämligen stor utsträckning

av. de försäkrade erlades vid organiserat korttidsarbete, framginge, att

tillämpningen av den föreslagna undantagsbestämmelsen vid organiserat korttidsarbete

icke kunde befaras medföra någon starkare påfrestning på kassornas

ekonomi. För enskilda medlemmar kunde emellertid ändringen komma att

erhålla betydelse, då särskilt vid större kriser på arbetsmarknaden organiserat

korttidsarbete med arbetsperioder örn en ä två veckors längd i ganska

stor utsträckning tillämpades inom industrien.

Därest avgiftsvillkoret icke behövde nyprövas vid varje arbetslöshetsperiod

under organiserat korttidsarbete, uppkomme den skillnaden gentemot

bestämmelserna i 22 § angående karenstidsberäkning, att avgiftsvillkoret icke

behövde nyprövas men att ny karenstid alltid måste tillämpas, så snart

arbetsperiodens längd överstege en vecka. Detta kunde dock knappast anses utgöra

ett vägande skäl för en utsträckning av undantagsbestämmelserna i

22 § beträffande karenstiden till att gälla jämväl vid organiserat korttidsarbete.

Orsaken till att man ansett sig böra kräva ny karenstid vid det

organiserade korttidsarbetet, då arbetsperiodernas längd överstege en vecka,

vore nämligen, att de medlemmar, vilkas arbetstid ordnats på sådant sätt,

dock genom det regelbundet återkommande arbetet oftast hade så pass goda

inkomster, att de skäligen borde själva svara för sitt uppehälle under någon

del av varje arbetslöshetsperiod.

I fråga örn viss inverkan, som förevarande ändringsförslag komme att

medföra å bestämmelserna i 23 §, anför socialstyrelsen följande:

Vid en ändring av avgiftsvillkoret på sådant sätt, att nyprövning av detsamma

ej behövde ske efter en arbetsanställning örn högst 18 dagars längd,

måste särskilt observeras den inverkan, som ett sålunda utformat villkor

komme att få på bestämmelserna i 23 § sista stycket. Där föreskreves nämligen,

att den, som blivit avstängd från vidare understöd på grund av att

han uppburit understöd under den i kassans stadgar medgivna längsta tiden,

icke kunde bliva berättigad till nytt understöd, förrän han erlagt minst två

veckoavgifter, vilka kunde tillgodoräknas honom. Härutöver gällde enligt

nuvarande bestämmelser, att villkoret om 2(1 erlagda avgifter jämväl måste

vara fyllt vid det nya arbetslöshetsfallets början. Inga skäl talade för att

någon lättnad i detta avseende borde medgivas från vad som för närvarande

gällde. Tvärtom skulle en ändring i avseende å skyldigheten att i detta fall

nypröva avgiftsvillkoret komma att i skilda hänseenden medföra stora olägenheter.

Särskilt undantag i nu nämnt hänseende torde sålunda böra stadgas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis proposition nr 84.

från de bestämmelser örn lättnader i avseende å avgiftsvillkorets nyprövning,

som föresloges till införande. Detta hade skett i det av styrelsen framlagda

förslaget till ändrad lydelse av 21 §, genom att förevarande bestämmelser

gjorts tillämpliga allenast å sådana medlemmar, som vid avbrottet i arbetslöshetsperioden

vore berättigade till daghjälp.

Ledamöterna i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

hava tillstyrkt socialstyrelsens förevarande ändringsförslag.

De ledamöter, som representera arbetslöshetskassorna, hava emellertid hemställt,

att — i enlighet med den av socialstyrelsen förordade principen att

undantaget från avgiftsvillkorets prövning utsträckes att gälla även efter

arbetsperiod vid organiserat korttidsarbete — en ändring jämväl matte vidtagas

beträffande undantagsbestämmelserna i 22 § tredje stycket angående

karenstidsberäkning, så att ny karenstid ej behöver genomgås efter arbetsperiod

örn högst 18 dagar vid organiserat korttidsarbete.

Starka skäl tala uppenbarligen för ett bifall till socialstyrelsens förslag, Departementsatt

avgiftsvillkoret icke skall behöva nyprövas vid avbrott i arbetslöshetstiden

genom tillfälligt arbete av kortare varaktighet eller av en arbetsperiod

vid organiserat korttidsarbete. I fråga örn den föreslagna begränsningen

till arbetsperioder örn högst 18 dagar har jag icke någon erinran att göra.

Jag ansluter mig vidare till styrelsens förslag, att det nu gällande kravet

på nyprövning av avgiftsvillkoret i det fall, som avses i 23 § sista stycket,

skall bibehållas.

Däremot kan jag icke finna, att de av socialstyrelsen anförda skälen emot

att en jämkning i detta sammanhang vidtages i fråga örn skyldigheten att

beräkna ny karenstid efter varje arbetsperiod vid organiserat korttidsarbete

äro bärande. Jag erinrar örn att den av styrelsen åberopade synpunkten,

att korttidsarbetare med hänsyn till arbetsinkomsten själva borde svala för

sitt uppehälle under någon del av varje arbetslöshetsperiod, föranlett införandet

av särskilda bestämmelser i 20 § 3 mom. örn minskning av de eljest

understödsberättigade dagarna vid organiserat korttidsarbete med två för

varje fjortondagarsperiod. Det synes mig icke vara berättigat att lata denna

behovssynpunkt vara avgörande jämväl vid utformningen av bestämmelserna

örn skyldighet att beräkna karenstid vid organiserat korttidsarbete.

Till min uppfattning örn lämpligheten av att utsträcka de nuvarande undantagsbestämmelserna

från skyldigheten att beräkna ny karens att gälla jämväl

efter arbetsperiod örn högst 18 dagar vid organiserat korttidsarbete bidrager

dessutom, att de nuvarande bestämmelserna verka mycket ojämnt i

olika fall. Med hänsyn till karenstidsbestämmelsernas allmänna utformning

behöver nämligen ny karenstid icke beräknas i det fall, då arbetsperiodens

längd vid organiserat korttidsarbete icke överstiger en vecka. Ny karenstid

behöver alltså icke beräknas i det vanliga fallet, att arbetet pågår varannan

vecka, medan varannan vecka är fri. Örn korttidsarbetet däremot oiganiserats

på sådant sätt, att arbetet pågår i två veckor, varefter två veckor liro

fria, vilket i realiteten icke innebär någon skillnad i fråga om den effektiva

arbetstiden gentemot det nyss nämnda exemplet, skall ny karenstid beräknas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 84.

för varje arbetslöshetsperiod. Då därjämte två dagar skola borträknas från

de eljest understödsberättigade dagarna, blir resultatet, att understöd för

varje arbetslöshetsperiod örn 14 dagar kommer att uppbäras för allenast 4

dagar. I det först nämnda exemplet, då varannan vecka var arbetslös, kommer

understöd likaledes att utgå för 4 dagar under varje arbetslöshetsperiod.

Detta innebär emellertid, att antalet understödda dagar blir dubbelt så stort,

då arbetarna arbeta varannan vecka, som då perioderna skifta örn två veckor,

och detta trots att den sammanlagda arbetslöshetstiden i båda fallen är lika.

Dylika ojämnheter i understödsrätten kunna icke vara lämpliga. Såsom socialstyrelsen

anfört, måste vidare varje arbetslöshetsperiod vid organiserat korttidsarbete

anses utgöra fortsättning av ett och samma arbetslöshetsfall.

Därtill kommer fördelen av att enhetliga bestämmelser bliva gällande med

avseende å undantagen från skyldigheten att nypröva avgiftsvillkoret och att

genomgå ny karenstid.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, tillstyrker jag, att undantagsbestämmelserna

i 22 § tredje stycket i fråga om karenstidsberäkning utsträckas

att gälla vid organiserat korttidsarbete i de fall, då arbetsperiodens längd

icke överstiger 18 dagar. Detta torde enklast kunna ske genom att ur styckets

nuvarande lydelse borttaga ordet »tillfälligt».

Understödsrätt efter övergång från klass med lägre daglijälp

till klass med högre daghjälp.

I samband med de bestämmelser i 21 § 1 morn., som reglera avgiftsvillkoret,

lämnas särskilda föreskrifter angående understödsrätten efter övergång

från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp. Särskilda bestämmelser

lämnas för medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd

från kassan, och för övriga medlemmar. I 21 § 1 mom. första stycket

stadgas salunda, att medlem, som icke tidigare uppburit understöd från

kassan, efter övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp icke må uppbära den högre daghjälpen, med mindre summan av

hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 24

månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av 52 veckoavgifter i den

högre klassen, dock att avgifter måste hava efter övergången erlagts för

minst 26 veckor i den högre klassen. Motsvarande bestämmelser lämnas i

andra stycket beträffande medlemmar, vilka tidigare uppburit understöd från

kassan, varvid dock den angivna summaregeln avser, att summan av de

under de senast förflutna 12 månaderna erlagda avgifterna minst skall motsvara

summan av 26 veckoavgifter i den högre klassen, samt antalet efter

övergången i den högre klassen erlagda avgifter bestämts till minst 13.

Socialstyrelsen framhåller, att den föreslagna ändringen av avgiftsvillkorets

konstruktion nödvändiggör vissa ändringar jämväl i förevarande bestämmelser

örn understödsrätt efter övergång till klass med högre daghjälp, i samband

varmed till övervägande borde upptagas frågan, örn sistnämnda bestämmelser

i övrigt kunde sägas vara tillfredsställande. Styrelsen föreslår,

att enhetliga bestämmelser i förevarande avseende införas för samtliga med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

lemmar, innebärande att summaregeln slopas oell att antalet avgifter efter

övergång till högre klass bestämmes till 20.

Styrelsen anför härom följande:

Motiveringen till ifrågavarande bestämmelser vore uppenbarligen en önskan

att förhindra missbruk av klassindelningen. En arbetare torde ofta

ganska lång tid i förväg vara medveten om när ökad risk för arbetslöshet

förelåge. Då avgifterna vore väsentligt lägre vid lägre daghjälp än vid

högre, bleve det för den försäkrade av stort intresse att kunna stå i klass

med låg daghjälp under tider av god arbetstillgång för att därefter i lagom

tid före arbetslöshetens inträdande övergå till klass med sådana förmåner,

som han i själva verket önskade erhålla vid försäkringsfallets inträffande.

Bestämmelserna på hithörande område måste därför utformas så, att en

av dylika skäl betingad övergång från klass till annan i möjligaste män

förhindrades.

De nuvarande bestämmelserna i detta avseende kunde icke anses vara

tillfredsställande. Detta gällde i varje fall de bestämmelser, som ägde tilllämpning

å huvudparten av de försäkrade eller, med andra ord, de bestämmelser,

som angåves i 21 § 1 mom. andra stycket för sådana medlemmar,

som tidigare uppburit understöd från kassan. För alla dem, som före en

väntad arbetslöshetsperiod haft regelbundet arbete under en längre tid,

torde det vara förhållandevis lätt att uppfylla såväl regeln örn minimum för

avgiftssumman som regeln örn erläggandet av 13 veckoavgifter i den högre

klassen. Det torde nämligen ingalunda vara ovanligt, att en arbetare omkring

tre månader i förväg kunde förutse arbetslöshetsrisken, exempelvis

genom att lian erhölle kännedom örn att ordertillgången minskats vid den

arbetsplats, där han vore sysselsatt. Med nuvarande bestämmelser kunde

han i sådant fall lätt bedöma, när en övergång till klass med högre daghjälp

borde ske. Örn den försäkrade exempelvis ville övergå från en klass

med 2 kronors daghjälp till en klass med 3 kronors daghjälp och örn avgiften

i den förra klassen vore hälften så stor som i den senare, erfordrades

för fyllande av summaregeln endast, att han haft arbete och erlagt

avgifter under de sist förflutna 26 veckorna, som lian tillhört klassen med

den lägre daghjälpen. Tillsammans med de 13 avgifter, som krävdes efter

övergången, bleve nämligen därigenom summaregeln uppfylld. Aud regelbundet

arbete hade ju emellertid medlemmen alltid erlagt de 26 veckoavgifterna,

som erfordrades före övergången. Den enda spärren bleve vid

sådant förhållande faktiskt de 13 veckornas avgifter i den högre klassen.

Denna spärr torde emellertid icke vara tillräckligt effektiv. Som förut

nämnts, torde det nämligen ofta vara möjligt att tre månader i förväg förutse

arbetslöshetsrisken vid det företag, där medlemmen vore anställd. Detta

torde dock knappast kunna ske längre tid i förväg än tre månader.

Summaspärren fungerade också dåligt i de fall, då en försäkrad vid förminskad

arbetslöshetsrisk regelbundet överginge till klass med lägre daghjälp

för att åter övergå till klassen med högre daghjälp, när risken förstorades.

Man kunde exempelvis tänka på ett sådant fall, att en medlem varje

vinter stöde i klass med 3 kronors daghjälp och varje sommar i klass med

2 kronors daghjälp. Hans gamla avgifter till 3-kronorsklassen hjälpte honom

då tämligen oberättigat att komma förbi summaspärren vid den förnyade

övergången till 3-kronorsklassen.

Vid nu nämnt förhållande föranleddes styrelsen till den uppfattningen,

att summaregeln utan olägenheter torde kunna helt slopas men att bestämmelsen

örn erläggandet av visst antal avgiften i den nya klassen borde

skärpas. Huru långt man därvid borde sträcka sig, kunde bliva föremål

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus i^roposition nr 84.

för olika bedömanden. Så mycket torde vara klart, att man icke kunde gå

utöver 26 veckoavgifter, då ju detta antal avgifter i och för sig berättigade

till erhållande av daghjälp. Styrelsen ville för sin del föreslå, att man

skulle kräva, att minst 20 veckoavgifter skulle hava erlagts efter övergången

till klass nied högre daghjälp, innan daghjälpen i den nya klassen finge

utgå. Härigenom torde en effektiv spärr hava stadgats emot en eventuell

tendens att utnyttja förevarande bestämmelser till systematisk förflyttning

mellan olika klasser.

Yad styrelsen förut anfört angående de nuvarande bestämmelsernas bristande

effektivitet avsåge endast sådana medlemmar, som tidigare uppburit

understöd från kassan. För nyinträdda medlemmar åter gällde de i 21 §

1 mom. första stycket upptagna bestämmelserna örn understödsrätt efter

övergång till klass med högre daghjälp. För dylika medlemmar vore den

nuvarande spärren örn 26 veckoavgifter, som skulle hava erlagts efter övergången,

uppenbarligen fullt tillräcklig. Därest emellertid styrelsens förslag

till ändring av avgiftsvillkoret för dessa medlemmar vunne bifall och de

således bomme att falla under samma villkor som övriga medlemmar och

bliva berättigade till understöd, örn 26 veckoavgifter erlagts under de sist

förflutna 12 månaderna, torde det icke kunna anses vara rimligt att för dem

bibehålla nu gällande regler örn understödsrätt efter övergång till klass

med högre daghjälp. Närmast till hands läge naturligtvis att även för dessa

medlemmar tillämpa samma bestämmelser i förevarande avseende, som nyss

föreslagits beträffande medlemmar, vilka tidigare uppburit understöd från

kassan. För en dylik ordning talade också den omständigheten, att en

enhetlig regel underlättade arbetet med prövningen av understödsrätten.

I sådant fall uppkomme emellertid vissa, ingalunda betydelselösa olägenheter.

En nyinträdd medlem kunde enligt förslaget aldrig bliva understödsberättigad,

förrän han till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter. Därest man

slopade summaregeln vid övergång till klass med högre daghjälp och allenast

bibehölle regeln örn att visst antal avgifter skulle efter övergången hava

erlagts i den högre klassen, kunde en nyinträdd medlem tydligen utan någon

som helst risk inträda i den klass, som medförde de lägsta avgifterna, och

först sedan han i denna klass erlagt 32 veckoavgifter övergå till den klass,

i vilken han för framtiden önskade kvarstå. Ett sådant förfaringssätt läge

onekligen mycket nära till hands och kunde befaras bliva tillämpat i stor

utsträckning. Starka skäl syntes därför tala för att man bibehölle summaregeln

i någon form för sådana medlemmar, som ännu icke uppburit understöd

från kassan. A andra sidan vore fördelen med enhetliga bestämmelser

på området uppenbar. Verkningarna av ifrågavarande olägenheter kunde

dessutom vid behov neutraliseras genom hänsynstagande till dem vid de

försäkringstekniska beräkningarna. Styrelsen ville med hänsyn härtill förorda,

att den föreslagna regeln örn understödsrätt efter övergång till klass

med högre daghjälp tillämpades för samtliga medlemmar och alltså jämväl

för dem, som ännu icke uppburit understöd från kassan. Då styrelsen ansett

sig kunna intaga denna ståndpunkt, hade styrelsen särskilt beaktat, att avgifter

efter övergången dock måste hava erlagts för minst 20 veckor i klassen

med högre daghjälp. Detta antal avgifter läge tämligen nära det antal, som

måste hava erlagts för förnyad understödsrätt, eller 26 avgifter. Då härtill

komrne, att ytterligare minst 32 avgifter måste hava erlagts till kassan före

övergången till annan klass, hade dock medlemmen i relativt stor utsträckning

fått bidraga till kassans ekonomi, innan understödsrätt kunde uppkomma.

Därest emellertid styrelsens förslag på denna punkt icke vunne bifall och

summaregeln alltså tomine att bibehållas för de medlemmar, vilka ännu icke

uppburit understöd från kassan, torde denna summaregel böra givas samma

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr Si.

utformning som för närvarande gällde för dessa medlemmar. Man kunde

nämligen icke på dem tillämpa den summaregel, som nu gällde för medlemmar,

vilka uppburit understöd, enär summan av 32 avgifter i den lägsta

understödsklassen i de flesta fall torde överstiga summan av 6 avgifter i den

högsta klassen. En sådan summaregel skulle därför bliva fullständigt ineffektiv.

Örn man alltså funne sig böra bibehålla regeln örn att sammanlagda

antalet avgifter måste minst motsvara sunaman av 52 avgifter i den

högre klassen, vore man nödsakad att jämväl bibehålla regeln,^ att hänsyn

därvid skulle tagas till avgifter, vilka erlagts under de 24 månader, som

närmast föreginge arbetslöshetsfallet. Vid sadant förhållande bortfölle till

stor del den enhetlighet i bestämmelserna, som styrelsen avsett att vinna

genom förslaget örn ändring av avgiftsvillkoret. Denna omständighet hade

för styrelsen varit en bidragande orsak till att styrelsen ansett sig kunna

förorda slopandet av summaregeln jämväl för sådana medlemmar, som icke

uppburit understöd från kassan.

Socialstyrelsen övergår härefter till att behandla spörsmålet örn övergångsbestämmelsernas

tillämpning vid övergång mellan klasser i andra fall än det

förut omnämnda samt anför därom följande:

Genom klassindelning i en kassa tillgodosåges icke endast önskemålet

örn fördelning av medlemmarna med hänsyn till olika daghjälpsbelopp.

Klassindelning skulle även användas i de fall, då en kassa för vissa grupper

av medlemmar ville i något avseende tillämpa strängare försäkringsbestämmelser

än för andra medlemmar. Detta gällde exempelvis, då för någon

grupp av medlemmarna ansåges böra föreskrivas en längre karenstid än för

övriga medlemmar liksom även då säsongvariationerna hos arbetslösheten

inom någon del av kassans verksamhetsområde medförde inskränkande bestämmelser

i enlighet med vad som stadgades i 22 § sista stycket.^

De nuvarande bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång från

klass till annan gällde enligt ordalagen endast då övergång skedde från klass

med lägre till klass med högre daghjälp. Under förarbetena till lagstiftningen

hade icke heller något uttalande gjorts örn att dessa bestämmelser

skulle tillämpas jämväl vid övergång mellan klasser med på olika sätt utformade

försäkringsbestämmelser. Det hade emellertid för styrelsen varit

uppenbart, att bestämmelserna örn understödsrätt .efter övergång från klass

med lägre till klass med högre daghjälp analogivis måste tillämpas även

vid övergång från klass med vissa säsonginskränkande bestämmelser till

klass utan eller med mindre långt gående säsonginskränkande bestämmelser.

Styrelsen hade jämväl uttalat detta i den av styrelsen iitgivna handboken

för erkända arbetslöshetskassor. Styrelsen _ hade där (sid. 123) ytterligare

anfört, att övergångsbestämmelserna måste iakttagas, även örn daghjälpsbeloppen

eller avgifterna i de båda klasser, mellan vilka övergång skett, vore

lika stora.

Detta förhållande torde böra särskilt uttalas i författningen.

Yad härefter beträffade frågan om övergång till klass med lägre daglijalp

eller mera begränsade försäkringsförmåner, sa funnes några bestämmelse!

om understödsrätten efter sådan övergång icke meddelade i förordningen.

Icke heller hade några uttalanden härom gjorts under förarbetena till lagstiftningen.

Styrelsen hade emellertid ansett det vara självfallet, att en medlem

efter en sådan övergång omedelbart skulle vara underkastad de bestämmelser,

som gällde i den klass, till vilken övergången skett. \id föifragningar

härom från kassornas sida hade styrelsen städse hävdat denna sin

ståndpunkt. , n

Det hade emellertid visat sig, att på åtskilliga håll osäkerhet ratt anga
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ende understödsrätten i nu nämnt avseende. Styrelsen funne sig därför

böra förorda, att bestämmelser i frågan intoges i förordningen. Dessa bestämmelser

borde enligt styrelsens mening allenast innebära ett fastslående

av den praxis, som styrelsen hittills tillämpat.

Bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång från klass till annan

voro icke föremål för närmare diskussion vid det förut omnämnda sammanträdet

med sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Av vad socialstyrelsen anfört angående bestämmelserna örn understödsrätt

efter övergång från klass med lägre till klass med högre daghjälp framgår

enligt min mening klart, att en omredigering av dessa bestämmelser klav

behovet påkallad. Detta gäller även örn man bortser från nödvändigheten

att efter en ändring av avgiftsvillkorets konstruktion beträffande de

medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan, vidtaga en

därav betingad justering av bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång

till annan klass.

Jag finner icke anledning till erinran emot socialstyrelsens förslag, i vad

detsamma avser sådana medlemmar som tidigare uppburit understöd från

kassan, att den nu gällande summaregeln borttages och att kravet på de

efter övergången erlagda avgifterna höjes från 13 till 20. Genom att understöd

efter övergång till klass med högre daghjälp icke må utgivas med det

högre beloppet, förrän minst 20 veckoavgifter erlagts till kassan, synas mig

nämligen tillräckliga garantier emot missbruk hava skapats, så att den nuvarande

summaregeln, som tydligen verkat ganska ojämnt i olika fall, icke

längre behöver bibehållas.

Något mera tveksamt är det uppenbarligen, huru förevarande bestämmelser,

vid bifall till förslaget örn ändring av avgiftsvillkoret, böra utformas för

de medlemmar, som icke tidigare uppburit understöd från kassan. Av vad

socialstyrelsen på denna punkt anfört, har jag emellertid känt mig övertygad

örn lämpligheten av styrelsens förslag härutinnan. Jämväl för dessa

medlemmar skola enligt detta tillämpas de bestämmelser, som jag nyss förordat

beträffande de medlemmar, vilka förut uppburit understöd från kassan.

Detta torde visserligen innebära en mildring i förhållande till de nu

gällande bestämmelserna. Den föreslagna ändringen av avgiftsvillkoret lärer

dock få anses motivera, att för samtliga medlemmar så långt som möjligt

föreskrivas enhetliga bestämmelser. Fördelarna härav för kassorna ligga

i öppen dag. Denna synpunkt måste, såsom socialstyrelsen även ansett,

väga tyngre än de farhågor för ett systematiskt utnyttjande av bestämmelserna,

som styrelsen förklarat sig hysa. Styrelsen synes emellertid böra

med uppmärksamhet följa den framtida utvecklingen på detta område.

Jag har icke funnit anledning till erinran emot vad socialstyrelsen anfört

angående understödsrätten efter övergång från klass med begränsade försäkringsförmåner

till klass med större sådana förmåner eller från klass med

högre till klass med lägre daghjälp.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majja proposition nr 84.

15

"Värnplikts- oell sjukdomstids inverkan på avgiftsvillkorets konstruktion.

Avgiftsvillkoret skall enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. första och

andra styckena prövas med hänsyn till tidpunkten för arbetslöshetsfallets

början. Någon ändring härutinnan skulle, som tidigare nämnts, icke inträda

genom bifall till ändringsförslaget med avseende å avgiftsvillkoret. I tredje

stycket av ifrågavarande moment givas vissa föreskrifter angående bestämmandet

av ett arbetslöshetsfalls början, då detsamma står i nära sammanhang

med värnpliktstjänstgöring eller sjukdom. Där stadgas sålunda, att

tidpunkten för arbetslöshetsfallets början i de fall, då sjukdom eller värnpliktstjänstgöring

omedelbart föregår arbetslöshetsfallet, skall anses sammanfalla

med sjukdomsfallets eller värnpliktens början. Har däremot en försäkrad

innehaft arbete efter sjukdomens eller värnpliktens upphörande, skall

sjukdoms- eller värnpliktstiden icke borträknas från den tid, inom vilken

föreskrivet antal avgifter skall vara erlagt. Detta gäller även örn efter sjukdomens

eller värnpliktstjänstgöringens slut arbetsanställning innehafts allenast

någon dag.

Socialstyrelsens ändringsförslag på denna punkt innebär, att tid, varunder

medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, ständigt skall borträknas från den

tid av 12 månader, inom vilken föreskrivet antal avgifter skall vara erlagt.

Denna tid skulle alltså utsträckas bakåt med så lång tid som medlemmen

därunder fullgjort värnpliktstjänstgöring. Styrelsen föreslår vidare en härav

betingad justering av den i 23 § angivna tiden av 52 veckor, inom vilken

den längsta medgivna understödstiden utmätes.

Med hänsyn till att stor risk för missbruk måste anses föreligga, kar

socialstyrelsen icke funnit sig kunna förorda, att den för värnpliktstid föreslagna

undantagsbestämmelsen utsträckes att gälla även beträffande sjukdomstid.

Socialstyrelsen har i förevarande avseende anfört följande:

Orsaken till att arbetslösheten skulle anses hava tagit sin början vid

sjukdomens eller värnpliktstjänstgöringens begynnelse i de fall, då något

arbete icke erhållits efter hindrets upphörande, hade under förarbetena till

lagstiftningen angivits vara billighetsskäl. Från de erkända arbetslöshetskassornas

sida hade till styrelsen anförts, att de ansåge, att samma skäl

borde beaktas även i de fall, då vederbörande medlem haft arbete efter

sjukdomens eller värnpliktens upphörande. Det vore orättvist, att omständigheter,

på vilka en medlem icke kunde inverka, skulle kunna vara av avgörande

betydelse för understödsrätten. En arbetsgivare, som av ren välvilja

beredde en försäkrad arbete under en eller annan vecka efter ett sjukdomsfall

eller värnpliktstjänstgöring, kunde därigenom vara orsak till att

rätten till understöd bortfölle för medlemmen. Från en kassa anfördes såsom

exempel följande fall, som nyligen inträffat. En medlem hade efter

längre tids sjukdom icke kunnat återfå sin forna arbetsanställning. Han

hade därför, då han före sjukdomens början erlagt det föreskrivna antalet

avgifter, erhållit understöd under några veckor. Genom anvisning av organ

för den offentliga arbetsförmedlingen hade medlemmen härefter erhållit ett

tillfälligt arbete, som allenast varade några dagar. Vid förnyad ansökning

om understöd hade det befunnits, att rätt härtill icke längre förelåge, enär

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 84.

medlemmen ej längre fyllde bestämmelserna om antalet erlagda avgifter.

Detta hade uteslutande varit beroende på att medlemmen icke under sin

sjukdom haft vare sig rätt eller förmåga att erlägga avgifter. Kassan anförde,

att ett dylikt förhållande för den enskilde medlemmen måste framstå

såsom synnerligen orättvist. Kassan tilläde, att det relaterade fallet ingalunda

vore någon enstaka företeelse. Sjukdom och värnplikt inverkade i

förevarande avseende på samma sätt. En ändring i författningen borde

därför komma till stånd, innebärande att tid för fullgörande av värnplikt

samt tid, under vilken en medlem varit sjuk, under alla förhållanden skulle

räknas såsom obefintlig vid prövning av avgiftsvillkoret.

Styrelsen ville för sin del ingalunda bestrida, att samma skäl, som medfört,

att sjukdoms- och värnpliktstid borträknades i de fall, då sådan tid

läge efter den sista arbetsanställningen, jämväl kunde anföras såsom motiv

för att man ständigt skulle bortse från sjukdoms- och värnpliktstid vid prövningen

av avgiftsvillkoret. Styrelsen skulle därför icke heller hava något

att erinra emot en ändring av gällande bestämmelser på området, om blott

styrelsen kunde känna sig övertygad örn att bestämmelserna efter en sådan

ändring alltid skulle tillämpas på föreskrivet sätt.

Vad särskilt beträffade värnpliktstjänstgöringen och dess förläggning i

tiden, vore denna synnerligen lätt att bevisligen konstatera genom en granskning

av medlemmens inskrivningsbok som värnpliktig. Härtill komme, att

värnpliktstjänstgöringen endast fullgjordes i 20-årsåldern. Något missbruk

av en bestämmelse örn rätt att borträkna värnpliktstid behövde med hänsyn

härtill icke befaras. Styrelsen ville alltså tillstyrka, att bestämmelserna örn

avgiftsvillkorets prövning ändrades på sådant sätt, att tid, under vilken medlem

fullgjort värnpliktstjänstgöring, icke i något fall skulle inräknas i den

tid, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skulle vara erlagt. Detta

betydde, att 12-månadersperioden närmast före arbetslöshetsfallets början

skulle förlängas bakåt i tiden med så lång tid som värnpliktstjänstgöringen

varat.

Då det gällde att avgöra, örn sjukdom i nu nämnt avseende skulle likställas

med värnpliktstjänstgöring, inställde sig emellertid starka betänkligheter.

Möjligheterna till missbruk lage här så nitra, att man ej gärna kunde

bortse från dem. Det medförde nämligen icke någon omedelbar verkan på

en kassas ekonomi, därest avgiftsbefrielse meddelades under angivande av

sjukdom såsom orsak i de fall, då arbetslöshet förelåge men understödsrätt

icke vore för handen. Ett dylikt förfarande kunde däremot vid ett förnyat

arbetslöshetsfall medföra, att understödsrätt ansåges föreligga, vilket ej skulle

hava varit fallet, därest den förra arbetslöshetstiden icke markerats såsom sjukdomstid.

Risken för missbruk i detta hänseende vore vidare på grund av

kassornas konstruktion såsom rikskassor ganska avsevärd. Kontrollen å de

särskilda avdelningarna kunde nämligen icke härutinnan tänkas bliva så

stark, att möjligheterna till missbruk helt kunde elimineras. Styrelsen kunde

därför icke heller anse, att tillräcklig kontroll vunnes med en föreskrift, att

sjukdomstid skulle borträknas vid prövning av avgiftsvillkoret endast i de

fall, då sjukdomen styrkts genom läkarintyg. Än mindre skulle en bestämmelse

örn att intyg från tvenne personer skulle godtagas såsom bevis, för

att sjukdom förelegat, kunna anses vara tillfredsställande. I varje fall skulle

genom en dylik kontrollapparat ett betydande merarbete åsamkas försäkringsorganen.

Inom sjukkasserörelsen hade man ej heller ansett sig kunna åtnöjas

enbart med intyg örn ett sjukdomsfall utan hade därjämte ansett sig

förpliktad att införa den ytterligare kontrollmöjlighet, som läge i systemet

med sjukbesökare.

Behovet av en ändring i bestämmelserna på sätt som yrkats från kas
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

sonia kunde för övrigt icke längre anses vara på samma sätt trängande som

tidigare, därest styrelsens förslag om borttagande av skyldigheten att nypröva

avgiftsvillkoret efter en kortare arbetsanställning bifölles I det förut

relaterade exemplet, då understödsrätt bortfallit på grund av en kortare

arbetsanställning, skulle sålunda, alldeles oavsett örn någon ändring vidtoges i

avseende å behandlingen av sjukdomstiden, understödsrätt hava förelegat efter

det tillfälliga arbetet.

Med hänsyn till de skäl, som styrelsen sålunda anfört, kunde styrelsen

för sin del icke tillstyrka, att sjukdomstid jämställdes med tid för värnpliktstjänstgöring

i de fall, dä sjukdomen läge i tiden före den senaste arbetsanställningen.

Vid bifall till styrelsens förslag örn borträknande av tid för värnpliktstjänstgöring

vid prövning av avgiftsvillkoret torde det vara nödvändigt att

vidtaga en av ändringen betingad justering av bestämmelserna i 23 § örn

understödstidens längd. Det skulle nämligen eljest i åtskilliga fall kunna

inträffa, att samma avgifter, som grundläde rätt till understöd under i kassans

stadgar medgiven längsta tid, skulle kunna åberopas som stöd för understödsrätt

vid ett senare arbetslöshetsfall. Detta skulle kunna inträffa, då en

understödsperiod efterföljdes av en längre tids värnpliktstjänstgöring och

medlemmen därefter erhölle arbete under någon kortare tid. Inträffade

sedan ett nytt arbetslöshetsfall, skulle vid prövningen av avgiftsvillkoret den

tid, under vilken värnpliktstjänstgöringen fullgjorts, borträknas. De 12 månader,

inom vilka 26 avgifter skulle vara erlagda, komme alltså att förlängas

bakåt i tiden. Beroende på värnpliktstjänstgöringens längd kunde vid sådant

förhållande åtskilliga veckoavgifter, som erlagts före den förra understödsperioden,

tillgodoräknas medlemmen. Därest längre tid än 52 veckor

förflutit från den förra understödsperiodens början och bestämmelserna örn

understödstidens maximering alltså icke lade hinder i vägen, bleve medlemmen

följaktligen understödsberättigad under det nya arbetslöshetsfallet.

En sådan verkan av de föreslagna bestämmelserna skulle naturligtvis än mer

framträda, därest sjukdom i förevarande avseende jämställdes med värnpliktstjänstgöring.

Med hänsyn härtill funne styrelsen det vara nödvändigt att föreslå, att

den i 23 § föreskrivna tiden av 52 veckor, inom vilken den längsta medgivna

understödstiden utmättes, skulle förlängas med den tid, under vilken medlemmen

fullgjort värnpliktstjänstgöring.

Ledamöterna i sociala rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

hava enhälligt tillstyrkt socialstyrelsens ändringsförslag,

i vad det avsåge värnpliktstid. Flertalet medlemmar, däribland samtliga

kassarepresentanter, hava dessutom enträget tillstyrkt, att motsvarande

ändring vidtoges jämväl med avseende å sjukdomstid, som vore styrkt genom

intyg av läkare eller tvenne trovärdiga män. En av kassarepresentanterna

har därvid ifrågasatt, huruvida icke den sjukdomstid, som skulle få borträknas,

borde begränsas till exempelvis 12 månader.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att starka skäl tala för att den nu

gällande undantagsbestämmelsen beträffande värnpliktstid utsträckes, så att

dylik tid vid prövningen av avgiftsvillkoret ständigt borträknas; alltså även

i de fall då medlem efter värnpliktstjänstgöringens slut innehaft arbetsanställning.

Jag iir likaledes av den uppfattning, att bestämmelserna i 23 §

vid bifall härtill måste undergå en justering i enlighet med vad social
Biliang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 84. »80 :i« 2

Departements
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

styrelsen härutinnan föreslagit. Jag tillstyrker alltså bifall till styrelsens

förslag i dessa delar.

Däremot kan jag icke dela de av socialstyrelsen uttalade farhågorna, att

det med hänsyn till faran för missbruk ej skulle vara tillrådligt att meddela

motsvarande undantagsbestämmelser för sjukdomstid som för värnpliktstid.

Uppenbart är, att i och för sig motiven för en undantagsbestämmelse beträffande

sjukdomstid äro lika starka som för en dylik bestämmelse beträffande

värnpliktstid. Detta har icke heller bestritts av socialstyrelsen.

Yisserligen medgiver jag, att en viss fara för missbruk förefinnes vid en

utsträckning av undantagsbestämmelsen till sjukdomstid, därest tillräckligt

bindande föreskrifter icke lämnas angående sättet för styrkande av att medlem

verkligen varit sjuk under uppgiven tid. På grund härav anser jag det icke

vara tillrådligt att godtaga intyg örn sjukdomen från tvenne trovärdiga

män. I stället lärer krav böra uppställas på att sjukdomstid icke må borträknas

i andra fall än då sjukdomen styrkts genom intyg av legitimerad

läkare. Därigenom synas mig alla mera väsentliga möjligheter till missbruk

vara undanröjda.

Det torde icke vara berättigat att härvidlag söka en jämförelse med sjukkassorna

och hänvisa till att man i dessa kassor icke kunnat åtnöja sig

med ett krav på läkarintyg utan nödgats anlita särskilda sjukbesökare.

Det bör nämligen observeras, att ett sjukdomsfall i sjukkassan omedelbart

inverkar på understödsrätten, medan sjukdomsfallet i arbetslöshetskassan

endast kan tänkas utöva inflytande vid prövningen av understödsrätten

under ett senare inträffande arbetslöshetsfall. Genom att krav

uppställas på företeende av läkarintyg, nödgas medlemmen åsamka sig en

utgift, innan han uppnår, att sjukdomstiden vid framtida beräkning av understödsrätt

skall anses såsom obefintlig. Även bortsett från svårigheten för

en frisk person att erhålla ett intyg av legitimerad läkare örn sjukdom, lärer

en arbetslös medlem icke vara hågad att påtaga sig utgiften för ett dylikt

intyg enbart med tanke på den eventuella möjligheten att framdeles efter

ytterligare arbetsanställning därigenom kunna bliva understödsberättigad.

Ä andra sidan kan jag icke finna, att kravet på läkarintyg är för strängt.

Tidigare har jag anfört, att faran för missbruk eljest icke kan anses vara

undanröjd. Jag vill här tillägga, att det endast torde vara de längre sjukdomsfallen,

vilka i förevarande avseende äro av större betydelse för medlemmarna.

I dylika fall torde en medlem ändock ofta vara föremål för läkarbehandling,

vadan kravet på läkarintyg i allmänhet icke lärer föranleda vare

sig extra besvär eller kostnader. Kortvarigare sjukdomsfall kunna vid beräkningen

av understödsrätt icke erhålla betydelse annat än för de relativt

fåtaliga medlemmar, vilka under de vid arbetslöshetsfallets inträdande senast

förflutna 12 månaderna i det närmaste men icke fullt erlagt 26 veckoavgifter.

Det synes vid sådant förhållande icke kunna anses såsom oskäligt, att kravet

på läkarintyg upprättliålles oberoende av sjukdomsfallets längd. Härigenom

vinnes även fördelen av enhetliga bestämmelser.

Till förebyggande av misstag vill jag framhålla, att jag med kravet på

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 84.

läkarintyg självfallet endast avser den av mig förordade bestämmelsen, att

sjukdomstid skall borträknas vid prövningen av avgiftsvillkoret. Kravet på

läkarintyg bör därvid upprätthållas, vare sig sjukdomsfallet ligger i tiden

före eller efter den senaste arbetsanställningen. Däremot har jag icke härigenom

tagit ställning till frågan, vilka krav kassorna i allmänhet böra ställa,

innan fristämpling från avgift beviljas medlem, som åberopar sjukdom.

Enligt nuvarande bestämmelser borträknas sjukdomstid, som ligger efter

den senaste arbetsanställningen, oberoende av längden på sjukdomsfallet.

Detta synes mig även vara naturligt, då behovet av ett sådant borträknande

är som störst vid långvarigare sjukdomsfall. Samma bestämmelse synes mig

böra gälla, även örn sjukdomsfallet efterföljts av arbetsanställning. Med

hänsyn till den kontroll, som här förutsättes, torde den begränsning till

sjukdomsfall örn högst 12 månader, som angivits i ett uttalande av en kassarepresentant

i sociala rådet, icke vara erforderlig.

Av enahanda skäl som beträffande värnpliktstid erfordras, vid bifall till

förslaget örn rätt att borträkna sjukdomstid, en jämkning av bestämmelserna

i 23 § örn den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall utmätas.

Hänsynstagande till tid, under vilken kvinnlig medlem på grund av

barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete.

Angående kvinnors användande i arbete under viss tid före och efter

barnsbörd finnas bestämmelser meddelade i 17 § i lagen den 29 juni 1912

örn arbetarskydd. Där stadgas sålunda, att kvinna, som fött barn, icke må användas

till vissa i 10 § i lagen uppräknade slag av arbeten under de sex

första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att

hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbete. Vidare föreskrives,

att ledighet ej må förvägras kvinna, som genom intyg av läkare

eller barnmorska styrker, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom

två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor

och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.

I förordningen örn erkända arbetslöshetskassor hava några bestämmelser

icke meddelats örn den inverkan på understödsrätten, som föranledes av att

kvinnlig medlem i samband med barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete.

Uppenbart är emellertid, att det i 14 § föreskrivna allmänna villkoret om att

understöd icke må utgivas till annan medlem än den, som är arbetsför och

i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, skall tillämpas jämväl i förevarande

fall. Kvinnlig medlem, som på grund av lagbestämmelse icke får eller eljest

icke önskar hava förvärvsarbete, kan med hänsyn härtill icke bliva berättigad

till understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Detta gäller givetvis, oberoende

av huru lång tid före och efter barnsbörden som kvinnan avhåller sig från

arbete.

Socialstyrelsen förordar, att i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor

intagas bestämmelser örn den inverkan på understödsvillkorens tillämpning,

som havandeskap och tid efter barnsbörd bör hava. Styrelsen föreslår i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 84.

sådant avseende, dels att tidsperiod omfattande högst sex veckor före och

sex veckor efter barnsbörd, varunder kvinnlig medlem avhåller sig från förvärvsarbete,

icke skall inräknas i den tid, inom vilken det föreskrivna antalet

avgifter skall vara erlagt, dels att därav betingad jämkning av bestämmelserna

i 23 § örn den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall utmätas,

vidtages, dels ock att en undantagsbestämmelse införes i fråga örn skyldigheten

att beräkna ny karenstid efter barnsbörd.

Socialstyrelsen anför härom följande:

Den tid, under vilken en kvinna före eller efter barnsbörd avhölle sig från

förvärvsarbete, borde icke enligt den vanliga uppfattningen betraktas såsom

sjukdomstid, såvida icke sjukdomskomplikationer av ett eller annat slag tillstötte.

Då erkänd arbetslöshetskassa meddelade kvinnlig medlem avgiftsbefrielse

under sådan tid, skulle alltså kassan icke som skäl för befrielsen

åberopa »sjukdom» utan borde, intill dess särskilda bestämmelser rörande

behandlingen av tid i samband med barnsbörd införts i förordningen, enligt

det av styrelsen fastställda arbetsmaterialet markera avgiftsbefrielsen såsom

meddelad på grund av »diverse anledningar». Det vore dock för styrelsen

bekant, att kassornas praxis härvidlag varit vacklande och att avgiftsbefrielse

i dylika fall ofta meddelats under angivande av sjukdom såsom orsak. Anledningen

härtill torde vara, att några bestämmelser i ämnet icke meddelats

i förordningen; ej heller hade styrelsen vid tidpunkten för utgivandet av

handboken för erkända arbetslöshetskassor haft anledning att närmare ingå

på detta spörsmål.

Frågan örn den inverkan på understödsvillkorens tillämpning, som havandeskapstid

och tid efter barnsbörd borde hava, hade för styrelsen aktualiserats

genom förslaget att icke inräkna den tid, under vilken värnpliktstjänstgöring

fullgjorts, i de 12 månader, inom vilka det föreskrivna antalet avgifter skulle

vara erlagt. Samma skäl, som talade för en undantagsställning i detta hänseende

för värnpliktstid, kunde jämväl åberopas som stöd för en undantagsställning

beträffande tiden närmast före och efter barnsbörden. Någon fara

för missbruk, på sätt styrelsen närmare utvecklat beträffande sjukdomstid,

förelåge icke heller. Styrelsen ville därför förorda, att den tid närmast

före och efter barnsbörd, under vilken kvinna avhölle sig från förvärvsarbete,

skulle behandlas på samma sätt som värnpliktstid.

Den tid, som vid tillämpningen av avgiftsviilkoret borde borträknas i samband

med barnsbörd, borde åtminstone icke understiga den tid, under vilken

kvinna enligt lagbestämmelse icke finge arbeta. Då det icke torde vara

lämpligt att i detta sammanhang göra några inskränkningar med hänsyn till

kvinnor, som arbetade endast vid vissa slag av arbeten, eller att göra bestämmelsens

tillämpning beroende på företeende av intyg från läkare eller

barnmorska, skulle åtminstone två veckor före och sex veckor efter barnsbörden

kunna borträknas. Det torde emellertid icke vara lämpligt att härvidlag

begränsa undantagsbestämmelsen till så kort tid som två veckor före

nedkomsten. Styrelsen ville för sin del förorda, att denna tid i stället bestämdes

till högst sex veckor. Särskilda skäl torde icke föreligga att utsträcka

tiden efter barnsbörden utöver sex veckor.

Av samma skäl, som anförts beträffande värnpliktstiden, erfordrades med

hänsyn till förevarande ändringsförslag motsvarande jämkning av bestämmelserna

i 23 §.

De i 22 § tredje stycket angivna undantagsbestämmelserna från den allmänna

karenstidsberäkningen omnämnde icke tid före eller efter barnsbörd,

då kvinnlig medlem avhållit sig från förvärvsarbete. Som förut nämnts,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

torde kassorna emellertid i åtskilliga fall hava jämställt sådan tid med sjukdomstid.

Vid sådant förhållande torde redan med gällande bestämmelser

ny karenstid ofta icke hava krävts efter barnsbörd.

Styrelsen ansåge det vara önskvärt, att en undantagsbestämmelse beträffande

karenstidsberäkning efter barnsbörd intoges i förordningen. Det

torde härvidlag icke vara nödvändigt att stadga viss tid före eller efter

barnsbörden för undantagsbestämmelsens tillämpning. Förhållandet vore ju

nämligen det, att förutsättningen, för att en sådan undantagsbestämmelse

skulle tillämpas, vore, att kvinnan före barnsbörden varit arbetslös och uppburit

understöd samt att hon avstängts från vidare understöd på grund av

att hon antingen själv ej längre önskat eller ägt söka förvärvsarbete eller ock

ej längre kunnat betraktas såsom arbetsför. Skedde en sådan avstängning från

understöd tidigare än sex veckor före nedkomsten, syntes kvinnan ej därför

rimligen böra genomgå ny karenstid, då hon efter barnsbörden ånyo

sökte arbetsanställning och förty skulle betraktas såsom arbetslös. Styrelsen

föresloge, med hänsyn till vad styrelsen sålunda anfört, att bland undantagsbestämmelserna

i 22 § tredje stycket skulle införas ordet barnsbörd,

utan att någon närmare tidsbegränsning i samband därmed gjordes.

Styrelsen ville slutligen framhålla, att de sålunda förordade ändringarna

av understödsvillkoren med hänsyn till barnsbörd icke i övrigt borde föranleda

till ändring i kvinnlig mediems rätt till understöd från kassan under

tiden närmast före eller efter barnsbörden. Understödsrätten skulle alltså

liksom hittills bliva beroende av örn den kvinnliga medlemmen kunde anses

vara arbetsför och med hänsyn till gällande bestämmelser oförhindrad att

åtaga sig arbete samt därjämte sökte arbete genom anmälan hos organ för

den offentliga arbetsförmedlingen.

Socialstyrelsens förevarande förslag har tillstyrkts av ledamöterna i sociala

rådets sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Emot socialstyrelsens ifrågavarande förslag örn införande i förordningen Departementsom

erkända arbetslöshetskassor av bestämmelser i skilda avseenden om den chefeninverkan

på understödsvillkoren, som havandeskap och tid efter barnsbörd

böra hava, har jag icke något att erinra. Den föreslagna tidsbegränsningen

i fråga örn rätten att vid avgiftsvillkorets prövning bortse från viss tid före

och efter barnsbörd finner jag vara väl avvägd. Lika med styrelsen anser

jag vidare, att någon tidsbegränsning icke bör göras i fråga örn undantaget

från skyldigheten att genomgå ny karenstid efter barnsbörd.

Rätt till medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa för s. k.

statslösa personer.

Socialstyrelsen föreslår, att rätt måtte beredas personer, vilka icke äro

medborgare i något land eller s. k. statslösa personer, att ingå såsom medlemmar

i erkänd arbetslöshetskassa.

Socialstyrelsen yttrar härom:

Enligt 7 § punkt 5 uteslötes från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa

eller att där kvarstå såsom medlem utländsk medborgare, såvida

han icke tillhörde stat, med vilken Kungl. Majit träffat sådan överenskommelse

örn ömsesidighet, som avsåges i 13 §. Styrelsen hade i underdåniga

skrivelser den 18 juli och den 17 september 1935 hemställt, att Kungl. Majit

måtte vidtaga åtgärder för träffande av sådana ömsesidighetsöverenskommelser

med vissa länder.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Afaj.-ts proposition nr 84.

Enligt ordalagen i 7 § punkt 5 uteslötes från rätt till medlemskap allenast

utländska medborgare. Några bestämmelser angående rätt till medlemskap

för de personer, som icke vore medborgare i något land eller s. k. statslösa

personer, funnes icke meddelade i förordningen. I tidigare förslag till lagstiftning

örn arbetslöshetsförsäkring hade emellertid en bestämmelse funnits

av innehåll, att understöd icke skulle få utgå till andra än svenska medborgare.

Denna bestämmelse hade icke upptagits av 1932 års sakkunniga

för arbetslöshetsförsäkring i deras förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Av vad nämnda sakkunniga anfört å sid. 56 i den av dem

avgivna promemorian (bilaga G till propositionen 209/1933) framginge emellertid,

att de sakkunniga icke därmed avsett att göra någon förändring i

förhållande till tidigare förslag. De sakkunniga syntes därvid icke hava särskilt

tänkt på de statslösa personerna.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit under förarbetena till lagstiftningen,

hade styrelsen icke ansett sig kunna tolka bestämmelserna i 7 §

punkt 5 på annat sätt, än att medlemskap i de erkända arbetslöshetskassorna

förbehölles svenska medborgare samt medborgare i de stater, med vilka överenskommelse

örn ömsesidighet träffats. Styrelsen hade i enlighet härmed

i handboken för erkända arbetslöshetskassor uttalat, att statslösa personer

icke ägde rätt att ingå såsom medlemmar i kassorna.

Från flera kassor hade framställningar gjorts örn vidtagande av sådan

ändring i försäkringsförordningen, att rätt till medlemskap tillerkändes de statslösa.

Åtskilliga av dessa personer hade sedan många år varit medlemmar

i det fackförbund, vars arbetslöshetskassa ombildats till erkänd kassa. Före

ombildningen av kassan hade de vid sådant förhållande varit tillförsäkrade

understöd vid arbetslöshet. Från kassornas sida anfördes, att det därför

måste betecknas såsom en orättvisa, örn de statslösa uteslötes från rätt till

medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Dessa personer hade i lika mån

som fackförbundets övriga medlemmar bidragit till hopsamlandet av det belopp,

vilket av den icke erkända kassan eller fackförbundet överlåtits såsom

gåva till fond i den erkända kassan. Härtill komme, att statslösa personer

icke kunde bliva understödsberättigade från erkänd arbetslöshetskassa, förrän

de innehaft arbetsanställning i riket och erlagt avgifter för minst 52 veckor.

Detta vore icke möjligt, med mindre vederbörande förvärvat så fast fot inom

riket, att all anledning förelåge att förmoda, att de hade för avsikt att för

framtiden kvarstanna i landet samt att de jämväl komme att erhålla tillstånd

härtill.

Antalet statslösa personer i riket torde icke vara synnerligen stort. Av

de vid styrelsens förut omnämnda skrivelse den 18 juli 1935 fogade tabellerna

framginge, att antalet med främlingspass försedda personer, vilka den

1 januari 1935 innehade visering med rätt till arbetsanställning, uppginge

till 70. Av dessa personer torde flertalet vara att betrakta såsom stadigvarande

bosatta i riket. De såsom ryssar rubricerade personerna med rätt

till arbetsanställning utgjorde 270. Det övervägande flertalet härav torde

icke vara medborgare i de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och torde

således. vara försedda med identitetscertifikat, som utfärdats av ministern

för utrikes ärendena. Utöver nu nämnda personer torde under senare tid

hava i riket inkommit ett antal personer, vilka tidigare ägt medborgarskap

i annat land men som nu vore att betrakta såsom statslösa.

Vid övervägande av denna fråga funne sig styrelsen kunna i allt väsentligt

ansluta sig till de synpunkter, som i ämnet anförts från de erkända arbetslöshetskassorna.

Styrelsen ville framför allt framhålla, att det härvidlag icke

rörde sig örn ett medgivande att utbetala statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd

åt personer, som allenast tillfälligt uppehölle sig i riket. Förutsätt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

ningen för att de skulle bliva understödsberättigade från erkänd arbetslöshetskassa

vore nämligen, att de haft arbetsanställning inom landet under

minst 52 veckor och erlagt avgifter till kassan för samma tid. Därtill komme,

att en väsentlig del av det arbetslöshetsunderstöd, som kunde komma att

utbetalas till dem från kassorna, utgjordes av belopp, som de själva erlagt

till kassorna. Dessutom kunde anmärkas, att deras behov av understöd i

många fall på andra vägar torde komma att bestridas av statsmedel, såframt

behovet icke täcktes genom arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen kunde

icke, genom att statslösa personer beviljades inträde i erkänd arbetslöshetskassa,

några motsvarande förmåner erhållas för svenska medborgare, som

vistades utomlands. Detta torde dock icke kunna anses utgöra tillräckligt

skäl att motsatta sig de önskemål, som i denna fråga allmänt framförts från

kassorna. Styrelsen ville därför för sin del förorda, att medgivande lämnades

åt statslösa personer att ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa.

Någon ändring i förordningens bestämmelser torde icke erfordras för

sådant ändamål. Som styrelsen förut anfört, lade ordalagen i 7 § punkt 5

nämligen icke hinder i vägen för att statslösa personer beviljades medlemskap.

Det torde vid sådant förhållande för ändringens vidtagande icke erfordras

annat än ett uttalande, att hinder icke förelåge för statslösa personer

att ingå såsom medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Ett dylikt uttalande

torde dock icke böra avse andra statslösa personer än sådana, som

innehade av ministern för utrikes ärendena utfärdat främlingspass eller identitetscertifikat.

Yid sociala rådets sammanträde har socialstyrelsens förslag i nu berörda

avseende tillstyrkts. En av ledamöterna har dock förklarat sig anse, att

frågan borde närmare utredas.

De av socialstyrelsen anförda skälen för att statslösa personer skola berätti- Departementsgas

ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa synas mig vara bärande. Zeferi.

Då jag icke finner någon närmare utredning i frågan erforderlig, tillstyrker

jag alltså bifall till styrelsens förslag. I likhet med styrelsen anser jag, att

rätten till medlemskap bör förbehållas sådana statslösa personer, som innehava

av ministern för utrikes ärendena utfärdat främlingspass eller identitetscertifikat.

Såsom socialstyrelsen påpekat lärer för ändamålet icke erfordras någon

ändring i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor.

Bestämmelser örn ikraftträdande.

De föreslagna ändringarna i förordningen om erkända arbetslöshetskassor Departementstorde

böra träda i kraft den 1 juli 1936. De nya bestämmelserna skola alltså chefen.

tillämpas vid framställningar om rätt till understöd, som göras efter nämnda

dag. För underlättande av arbetet i kassorna torde bestämmelserna örn

understödsrätt efter övergång från klass till annan böra efter den 1 juli 1936

tillämpas i den nya lydelsen, även om övergången skett före sagda dag och

vare sig de nya bestämmelserna i det särskilda fallet äro för medlemmen

strängare eller mildare än vad som tidigare gällt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom socialdepartementet

upprättat förslag till förordning angående ändring i vissa delar

av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, måtte genom proposition

föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Skoglund.

Stockholm 1036. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1936:39 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 23 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag t a1 i texten