Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m

1936-02-21 · 35 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:88, Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

1

Nr 88.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj

1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank

m. m.; given Stockholms slott den 21 februari

1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga bilagda förslag till

1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21

s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank;

2) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21

s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande

och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 88.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att §§ 6, 7, 16 och 18—20 förordningen den 16 maj

1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

§ 6.

I----obligationer.

För tillfälligt anskaffande av rörelsemedel eller för andra tillfälliga behov

må hypoteksbanken annorledes än mot obligationer verkställa upplåning på

viss kort tid eller på kort tids uppsägning.

Hava —--låneansökningarna.

§ 7.

Hypoteksbanken äger mot obligationer upptaga lån att inom viss, vid lånets

upptagande bestämd tid återbetalas antingen genom årlig amortering

eller efter uppsägning utan fastställd amortering. Dock må obligationer till

ett nominellt belopp motsvarande högst en femtedel av sammanlagda beloppet

av hypoteksbankens utelöpande obligationer vara ställda att återbetalas

utan angivande av slutlig förfallodag. Lån, som av hypoteksbanken

upptages, skall vara från hypoteksbankens sida uppsägbart efter viss tid,

högst tio år, från lånets upptagande; och skola i övrigt lånevillkoren vara

sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns utgivande till hypoteksföreningarnas

delägare.

§ 16.

Där så händer, att på avslutade upplåningskontrakt eller av annan anledning

medel till hypoteksbanken inflyta, som ej genast kunna till utlåning

i vederbörlig ordning för delägande hypoteksföreningar eller till fullgörande

av andra bankens förbindelser användas, äger hypoteksbanken sådana

medel på kortare tid antingen utlåna mot säkerhet i jordegendom eller i

statens, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller hypoteksbankens

egna räntebärande obligationer eller ock göra fruktbärande genom uppköp

av sådana obligationer eller, om sådant finnes lämpligare, genom medlens

insättande i bankinrättning eller centralkassa för jordbrukskredit mot ränta.

1 Senaste lydelse av § 6 se SFS 1930: 203.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

3

§ 18.

Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse med säte i huvudstaden. Styrelsen

skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses av Kungl. Majit en

ledamot, tillika ordförande, samt av fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken

skall vara vice ordförande. Därjämte utses av Kungl. Majit en suppleant för

ordföranden i hans egenskap av ledamot samt av fullmäktige i riksgäldskontoret

en suppleant för den av fullmäktige utsedde ledamoten, övriga

tre ledamöter jämte lika antal suppleanter för dem väljas av hypoteksföreningarnas

ombud efter huvudtalet vid den i § 20 omförmälda sammankomst.

Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid av

tre år.

En av de tre ledamöter, vilka väljas vid sammankomst mellan hypoteksföreningarnas

ombud, utses samtidigt att vara hypoteksbankens verkställande

direktör.

I — ---biträder.

§ 19.

Revision---ordet.

Hypoteksbankens styrelse utser för varje hypoteksförening för ett år i

sänder ett ombud att deltaga i revisionen av föreningens förvaltning.

§ 20.

Varje---utse.

På---beslut.

Därest det i § 19 andra stycket omförmälda ombudet vid deltagandet i

revision av hypoteksförenings förvaltning finner anledning till anmärkning

mot visst förhållande, äger ombudet anmäla förhållandet till hypoteksbankens

styrelse i och för behandling å allmän sammankomst mellan bankens

delägare, och må dessa till efterrättelse för vederbörande hypoteksförening

meddela beslut på grund av anmärkningen samt, där denna avser viss åtgärd

av förenings styrelse, vägra denna ansvarsfrihet för den anmärkta åtgärden.

Vid---detsamma.

Bestämmande av arvoden för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse

samt avlöning för verkställande direktören ankomme ock på beslut av delägarna

vid allmän ordinarie sammankomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.

Utan hinder av bestämmelserna i § 18 skola, då första gången efter denna

förordnings ikraftträdande val av ledamöter i styrelsen för hypoteksbanken

sker, en av ledamöterna väljas för en tid av ett år, en annan för en tid av

två år samt den tredje för en tid av tre år. Vad sålunda stadgas med avseende

å ledamöter i styrelsen skall även äga tillämplighet vid val av suppleanter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående

de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola tili efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att §§ 3 och 12 förordningen den 16 maj 1890 angående

de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida

verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

§ 3.

Delaktighet---erhållits.

En var delägare, som icke häftar i skuld till föreningen för uraktlåten

betalning, äger en röst för varje påbörjat belopp av 2,000 kronor av sitt

oguldna lånebelopp, dock högst 25 röster. Ej må någon för egen del och

medelst fullmakt för annan vid föreningssammanträde utöva rösträtt med

mer än 50 röster eller för mer än en tjugondei av hela det vid sammanträdet

representerade röstetalet. För samma egendom må allenast en delägare

rösta.

§ 12.

Örn så inträffar, att egendom, som hypoteksförening till säkerhet för

meddelat lån intecknad är, under lånetidens lopp genom vanvård eller annorledes

undergått sådan förändring, att full anledning finnes att säkerhetens

framtida tillräcklighet betvivla, eller om andra omständigheter yppas

som till minskning av säkerheten inverka, vare föreningens styrelse pliktig tillse,

huruvida lånet, antingen till hela beloppet eller till större eller mindre del,

efter omständigheterna, bör uppsägas till återbetalning inom ett år, räknat

från dagen för uppsägningen, eller ock tidigare, om sådant med hänsyn till

föreliggande omständigheter prövas erforderligt, allt såvida ej lånets innehavare

kan lämna annan fullgod säkerhet i jordegendom, till fyllnad i den förra.

Nedsättning av fastighets taxeringsvärde skall icke ensam för sig anses såsom

tillräcklig grund för sådan åtgärd, som nu är sagd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet:

I anledning av två vid 1934 års riksdag väckta motioner (I: 161 och II:

323) anhöll riksdagen (skr. nr 288), att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om

utredning angående möjligheterna att åstadkomma förbättrade villkor för

den primära jordbrukskrediten samt för riksdagen framlägga de förslag,

som av utredningen kunde föranledas.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 tillkallade jag för

verkställande av utredning rörande frågan om möjligheterna att åstadkomma

förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten överhuvud taget

ledamoten av riksdagens första kammare, generaltulldirektören N. R. Wohlin,

verkställande direktören i Sveriges allmänna hypoteksbank H. S. Tamm,

sparbanksdirektören B. J. S. Linderoth, professorn K. G. Myrdal samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. A. Lindqvist

och ordföranden i mellersta Sveriges centralkassa för jordbrukskredit

I. Pettersson, varjämte jag uppdrog åt Wohlin att såsom ordförande leda

förhandlingarna.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1934 års fastighetskreditsakkunniga,

framlade i skrivelse den 8 februari 1935 förslag till förordning om

ändrad lydelse av §§ 4 och 14 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11)

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, ävensom till förordning

angående den rätt, som skall tillkomma innehavare av obligationer, vilka

av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före den 1 juli 1935 men ej

före den 1 januari 1931 m. m. I väsentlig anslutning till de sakkunnigas

förslag avläts proposition (nr 204) till 1935 års riksdag. Propositionen bifölls

av riksdagen (skr. nr 208). Författningsbestämmelser i ämnet utfärdades

den 23 maj 1935 (nr 190 och 191).

Till slutförande av sitt uppdrag hava de sakkunniga härefter med skri
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

velse den 27 juli 1935 överlämnat betänkande med vissa synpunkter och

förslag i fråga om den primära fastighetskrediten (st. off. utr. 1935: 34).

De sakkunniga hava bland annat framlagt förslag till dels förordning om

vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges

allmänna hypoteksbank, dels ock förordning örn vissa ändringar i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,

som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till

efterrättelse lända.

över betänkandet hava, efter remisser, yttranden avgivits av statskontoret,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, styrelsen för Sveriges

allmänna hypoteksförening — efter hörande av styrelserna för samtliga

tio lanthypoteksföreningar — styrelserna för svenska jordbrukskreditkassan,

svenska bostadskreditkassan, svenska bankföreningen och svenska

sparbanksföreningen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Värmland, örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län. Vid länsstyrelsernas

yttranden hava i tre fall fogats utlåtanden från vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Sedan sagda yttranden avgivits, hava de i betänkandet omhandlade frågorna

varit föremål för beredning inom finans- och jordbruksdepartementen.

På grundval av betänkandet och de avgivna yttrandena hava därvid inom

jordbruksdepartementet utarbetats dels förslag till förordning om vissa ändringar

i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna

hypoteksbank, dels ock förslag till förordning örn vissa ändringar i

förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,

som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till

efterrättelse lända.

Gällande bestämmelser för lanthypoteksinstitutionen m. m.

Då, såsom av det följande framgår, frågan örn Sveriges allmänna hypoteksbanks

och lanthypoteksföreningarnas verksamhet i främsta rummet varit

föremål för de sakkunnigas arbete, torde jag, innan jag närmare redogör

för innehållet i de sakkunnigas förslag, få lämna en kort översikt över

gällande bestämmelser för lanthypoteksinstitutionen. Dessutom torde jag

få något beröra de utredningar, som under senare år verkställts i fråga örn

den primära jordbrukskrediten.

Liksom i andra länder har i Sverige utbildats en särskild organisation för

omhändertagande av jordbrukets primärkredit. Verksamheten utövas av

Sveriges allmänna hypoteksbank och de med denna samhörande hypoteksföreningarna.

Banken och föreningarna utgöra tillsammans en organisatorisk

enhet. Banken är centralanstalt för de däri såsom delägare ingående

föreningarna, vilka i sin tur utgöra sammanslutningar av de hos dem lån
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr intagande

jordägarna. Institutionens organisation och verksamhet regleras

genom förut omförmälda båda förordningar den 16 maj 1890 angående

Sveriges allmänna hypoteksbank samt angående de allmänna grunder,

som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till

efterrättelse lända. Hypoteksföreningarna äro stadfästa av Kungl. Maj:t.

Närmare föreskrifter om förvaltningen av deras angelägenheter äro givna

i för de särskilda föreningarna upprättade och av Kungl. Majit fastställda

reglementen.

Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga lan, som ei fordras

för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel, och

a andra sidan att övervaka föreningarnas verksamhet. Banken är den enda

kreditanstalt, som äger utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på

landet. Bankens upplåning sker genom försäljning av sådana obligationer.

Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer må icke vid

något tillfälle uppgå till mer än tio gånger beloppet av bankens grundfond.

Av banken upptagna lån skola återbetalas inom viss vid upplåningen bestämd

tid antingen genom årliga amorteringar eller efter uppsägning, men

banken är under alla förhållanden skyldig förbehålla sig rätt till uppsägning

av erhållet lån efter viss tid, högst tio år från lånets upptagande. I

övrigt skola lånevillkoren vara sådana, att de äro förenliga med grunderna

för låns utgivande till föreningarnas delägare. Lån till föreningarna skola

återbetalas genom årlig amortering eller efter viss längre tids förlopp. Sedan

tio år förflutit från dylikt låns utlämnande, kan det av den låntagande föreningen

uppsägas till inbetalning efter ett år. Föreningarnas delaktighet i

banken och ansvarighet för dess förbindelser bestämmas efter oguldna beloppet

av från banken erhållna lån.

Banken förvaltas av en styrelse, bestående av fem ledamöter, nämligen

en av Kungl. Majit utsedd ordförande, en av riksgäldsfullmäktige utsedd

vice ordförande och tre av delägarna i banken, d. v. s. föreningarna, å allmän

ordinarie sammankomst valda ledamöter. Dylik sammankomst hålles

årligen, och varje förening äger därtill sända tre ombud. Vid sammankomsten

skola delägarna bland annat bestämma de grunder, enligt vilka

inom varje förening särskild värdering av jordegendom (hypoteksvärdering)

kan ske, samt besluta örn villkor för låns utlämnande och förvaltningsbidrags

erläggande.

Bankens grundfond utgöres av 4V* procent statsobligationer till ett belopp

av 60 miljoner kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret.

Delägare i hypoteksföreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.

Delägarnas delaktighet i föreningen bestämmes efter oguldna beloppet av

från föreningen erhållna lån. Av föreningarna utlämnas två slags lån, nämligen

amorteringslån och lån utan fastställd amortering, med skyldighet till

återbetalning inom viss längre tid, s. k. stående lån. För övrigt gälla för lån,

som av förening utlämnas, motsvarande villkor som för förenings lån hos

banken. — Föreningarna äga bevilja lån endast mot första inteckning för

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

fordran och till högst 60 procent av jordegendoms utav förenings styrelse

fastställda belåningsvärde.

Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen icke, utan dess ändamål

är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av konjunkturväxlingen

i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit.

Lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest fördelaktiga villkor i avseende

a ränta och annat, som de av institutionerna ingångna förbindelserna

medgiva.

Omförmälda nu gällande bestämmelser äro delvis resultat av vissa i 1890

års förordningar åren 1924, 1930 och 1935 vidtagna ändringar. Härom må

erinras följande.

I anledning av en av 1918 års riksdag begärd utredning angående den sekundära

jordbrukskrediten tillkallades för ändamålet på sin tid särskilda

sakkunniga. Dessa, de s. k. 1921 års fastighetskreditsakkunniga, ansågo sig

på anförda skäl böra i första hand undersöka möjligheten att öka primärkrediten

samt föreslogo i ett den 14 oktober 1922 avgivet betänkande (st.

off. utr. 1922: 35) dels en höjning av hypoteksföreningarnas lånegräns — då

50 procent av egendomsvärdet — till 60 procent av samma värde, och dels införande

av en ny form för hypoteksvärdering, nämligen en värdering av

vederbörande förenings styrelse med ledning av förefintliga handlingar. I

sistnämnda del underställdes förslaget 1924 års riksdag (prop. nr 94), och

vann dennas bifall. Erforderliga författningsändringar vidtogos den 13 juni

1924 (nr 224).

År 1927 tillkallade sakkunniga för utredning rörande den primära jordbrukskrediten,

de s. k. 1927 års fastighetskreditsakkunniga, upptogo i sitt den

27 december 1929 avgivna betänkande (st. off. utr. 1929: 36) förslag om bland

annat höjning av belåningsgränsen för hypotekslån till 55 procent, om införande

av belåning av växande skog, om ökning av hypoteksbankens grundfond

från 30 till 60 miljoner kronor (att utgöras av 47a procent statsobligationer),

om bestämmandet av viss relation mellan grundfonden och summan

av utelöpande obligationer samt om fordran å botteninteckning som säkerhet

för hypotekslån. De sakkunnigas förslag förelädes genom proposition

(nr 265) 1930 års riksdag. Sedan propositionen bifallits av riksdagen, utfärdades

den 6 juni 1930 (nr 203 och 204) erforderliga författningsbestämmelser.

I detta sammanhang torde jämväl få erinras örn att den s. k. jordhruksutredningen

i ett den 12 april 1932 avgivet betänkande angående åtgärder för

lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter övervägt vissa åtgärder i avseende

på primärkrediten. Utredningen har bland annat framhållit angelägenheten

av att genom hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas försorg sådana

förbättringar vidtoges beträffande hypoteksföreningsrörelsens upplysningsverksamhet

och organisation, som erfordrades för att jordbrukarna

skulle mer än dittills uppmärksamma de med hypotekslånen förenade för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

9

delarna samt för att underlätta jordbrukarnas tillgång till dylika lån särskilt

i landets nordliga delar.

Såsom redan inledningsvis omnämnts vidtogos år 1935 på förslag av 1934

års fastighetskreditsakkunniga vissa ändringar i gällande författningar rörande

lanthypoteksinstitutionen. Ändringarna inneburo, dels att belåningsgränsen

för lån från hypoteksföreningarna höjdes från 55 till 60 procent av

belåningsvärdet och dels att maximum för s. k. stående lån bestämdes till två

tredjedelar av det belopp, vartill lån jämlikt huvudreglerna för hypotekslån

skulle hava kunnat högst utlämnas mot säkerhet i egendom med undantag

av därå växande skog. I sistnämnda hänseende gällde tidigare, att stående

lån fingo meddelas till högst en tredjedel av det utav hypoteksförenings styrelse

fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag av därå växande

skog.

Behovet av ytterligare åtgärder på den primära fastighetskreditens

område.

1934 års fastighetskreditsakkunniga hava till en början angivit vissa allmänna

synpunkter på det åt dem anförtrodda utredningsuppdraget, därvid

särskilt frågan örn behovet av ytterligare åtgärder för åstadkommande av

förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten gjorts till föremål för

behandling.

I avseende först å spörsmålet om behovet och lämpligheten av mera ingripande,

extraordinära statliga åtgärder på kreditmarknadens område i

syfte att tvångsvis nedbringa de vid utlåning tillämpade räntesatserna till en

nivå, som bättre motsvarade de ekonomiska förhållanden, vari låntagarna

bragts genom den senaste ekonomiska krisen, hava de sakkunniga anfört

följande.

Då en nedsättning av utlåningsräntorna av hänsyn lill kreditinstitutionernas

solvens icke kunde ske utan en motsvarande nedsättning av räntorna å inlåningen,

måste en reglering av utlåningsräntorna ofta draga med sig en reglering

jämväl av inlåningsräntorna. Ville man på dylikt sätt nedbringa räntesatserna

för ej blott nya utan även äldre, bundna lån, och hade kreditinstitutionerna,

som fallet vore med hypoteksinrättningarna, förskaffat sig

medel för denna utlåning genom försäljning av obligationer, skulle man därvid

bringas att genom ingripanden på lagstiftningens väg förändra den rättsliga

innebörden av redan förut gällande obligationskontrakt. Räntorna å

mera högprocentiga obligationslån skulle i sådant fall nedsättas eller ock

rätt medgivas för de obligationsutgivande kreditinstitutionerna att företaga

konvertering utöver vad vid dessa obligationers utgivande avtalats.

Åtgärder av förevarande slag vore enligt de sakkunnigas mening ägnade

att ingiva de starkaste betänkligheter. Det allmänna önskemålet att hålla

räntesatserna för nya lån nere på en så låg nivå, som vid varje tillfälle vore

förenlig med en lugn konjunkturutveckling, främjades bäst genom en rationell

penning-, kredit- och valutapolitik från riksbankens sida. Även örn det

för kortare eller längre tid skulle framstå som önskligt att inom den allmän
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

na kreditmarknaden ernå en viss relativ förskjutning av räntesatserna, exempelvis

så att räntesatserna för den primära fastighetskrediten nedbragtes i

förhållande till räntesatserna för annan kredit, vore det rationella medlet att

ernå ett sådant resultat icke lagstiftning om räntesatser utan åtgärder i syfte

att leda kreditströmmen i avsedd riktning. De på lång sikt verksamma åtgärderna

av detta slag utgjordes av en möjligast effektiv organisation av

ifrågavarande del av kreditmarknaden; på kort sikt hade man i främsta rummet

att lita till riksbankens handel med obligationer. Lagstiftningsingripanden

i syfte att hålla räntesatserna å viss del av kreditmarknaden nere måste

tvärtom hava till närmaste följd ett minskat kapitalutbud till denna del av

kreditmarknaden och därigenom giva upphov till en tendens till högre räntesatser.

De sakkunniga ville i detta samband erinra örn att utvecklingen under

de senaste åren utan dylika åtgärder fört till allt lägre räntesatser för

nya lån.

De förslag, som under de senaste åren framförts om reglering lagstiftningsvägen

av räntesatserna, hade även mindre tagit sikte på nya lån än på de

äldre bundna lånen. Medan räntesatserna för nya lån hade varit i fallande,

hade räntesatserna å de äldre bundna lånen i stor utsträckning legat kvar

på högre nivå. Det vore givet, att skälen för ett ingripande på lagstiftningens

väg beträffande dessa äldre lån i och för sig vore starkare. Varken långivare

eller låntagare hade räknat med det starka fall av räntesatserna, som

inträffat, och det kunde ur vissa synpunkter framstå som orättvist, att somliga

låntagare åtminstone för en tid framåt skulle bära relativt sett tyngre räntebördor

än andra och att vissa långivare skulle hava relativt sett högre ränteinkomster

än andra. Då emellertid en tvångsvis åstadkommen nedsättning

av räntesatserna å äldre lån enligt vad nyss anförts måste innefatta en lagstiftningsvägen

genomförd förändring av ingångna avtal, framstode betänkligheterna

mot ett sådant ingripande så mycket starkare. Vårt lands hela

rättsordning byggde på grundsatsen, att ingångna avtal skulle uppfyllas, och

varje avsteg från denna grundsats undergrävde i sin mån rättsordningen.

Särskilt förtroendet för den primära fastighetskrediten såsom en trygg form

av kapitalplacering skulle kunna minskas. Härtill komme, att ifrågavarande

högprocentiga obligationer till stor del innehades och delvis till hög överkurs

inköpts av försäkringsinstitutioner, sparbanker och andra samhällsviktiga

ekonomiska organ, vilkas hela verksamhet skulle kunna rubbas genom

en tvångsvis genomförd räntenedsättning. De sakkunniga kunde därför icke

komma till annan .slutsats än att lagstiftningsåtgärder i syfte att nedbringa

räntesatserna icke borde tillgripas.

Härförutom hava de sakkunniga framhållit, att, då den gångna krisen,

som särskilt hårt drabbat jordbruket, kunnat framgångsrikt övervinnas utan

lagstiftningsåtgärder på kreditmarknadens område, alla skäl talade för att

sådana åtgärder ej heller nu borde tillgripas. Räntorna å nya lån hade för

övrigt redan utan lagstiftningsåtgärder efter hand avsevärt nedgått och kunde

i allmänhet ej i och för sig anses höga. Jämväl räntorna å äldre lån hade,

med utnyttjande av bl. a. inträdande uppsägnings- och konverteringsmöjligheter,

i viss utsträckning reducerats.

De sakkunniga hava ej ansett tillräcklig anledning föreligga att med hänsyn

till en framtida ekonomisk kris vidtaga ens förberedande åtgärder för en

lagstiftning på förevarande område, så mycket mindre som det svårligen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

kunde bedömas, huru en dylik kris kunde komma att taga sig uttryck och

vilka medel som borde tillgripas mot densamma.

Beträffande möjligheten att genom statliga subventionsåtgärder åstadkomma

en sänkning av utlåningsräntorna hava de sakkunniga uttalat, att, därest

statsmakterna vore villiga att genom subvention hålla kreditinstitutionerna

skadeslösa för den inkomstminskning, som bleve följden av en nedsättning

av utlåningsräntorna, en dylik nedsättning givetvis kunde genomföras utan

andra ingripanden på kreditmarknaden. En subventionsvägen genomförd

räntenedsättning skulle närmast kunna ifrågasättas för de fastighetsägare,

som hade gamla bundna lån löpande med relativt höga räntesatser. Med

hänsyn till det nu rådande ekonomiska läget hava de sakkunniga emellertid

ej funnit anledning framlägga något förslag i förevarande hänseende. Först

vid en mera avsevärd försämring i jordbrukets ställning torde det enligt de

sakkunnigas mening böra övervägas, vilka åtgärder på kreditväsendets område,

som lämpligen borde komma till genomförande. Därvid torde även

subventionsåtgärder kunna komma under omprövning.

Med avseende å jordbrukets kreditförhållanden hava de sakkunniga framhållit,

att tillgängligt statistiskt material gåve anledning antaga, att ett mycket

stort antal av vårt lands jordbrukare hade behov av en fonderad skuldsättning

upp till halva värdet av den fasta egendomen eller mera. Härtill hava

de sakkunniga knutit följande reflexioner.

Beträffande de primärkrediter, som till sin natur vore av långfristig art,

syntes det böra uppställas såsom önskemål, att återbetalningstiden och i anslutning

härtill amorteringarnas storlek ävensom övriga lånevillkor reglerades

på ett sätt, som i möjligaste mån svarade mot de ekonomiska villkor, under

vilka låntagarens jordbruk utövades, samt att låntagaren även kunde känna

trygghet för att icke lånet uppsades tidigare än vad vid lånets upptagande

varit avsett och att ej heller den då bestämda räntan höjdes eller lånevillkoren

i övrigt försämrades. Nu angivna önskemål med avseende å de varaktiga

primärkrediterna torde i stort sett kunna sägas vara tillgodosedda vid den

utlåning, som ägde rum från hypoteksföreningarna. Detta möjliggjordes genom

att hypoteksinstitutionen jämväl anskaffade de för rörelsen erforderliga

medlen genom upplåning på lång sikt. Däremot grundades sparbankernas

och jordbrukskassornas samt i synnerhet affärsbankernas verksamhet till

största delen på kortfristig upp- eller inlåning. Då en kreditinstitution åtminstone

icke i någon större omfattning utan fara för sin likviditet kunde

binda sin utlåning på längre tid än den, för vilken institutionens kapitalanskaffning

vore reglerad, kunde nyssnämnda kreditanstalter icke erbjuda

sina låntagare den trygghet beträffande krediternas varaktighet som hypoteksföreningarna

kunde göra.

De sakkunniga förklara sig hysa den uppfattningen, att det för vårt lands

jordbrukare i längden ställde sig mest förmånligt att beträffande krediter,

som enligt sin natur kunde förväntas bliva varaktiga, lita lill hypoteksinstistitutionens

långfristiga kreditgivning. Trots hypoteksrörelsens betydande

utveckling under de gångna åren hava de sakkunniga likväl ansett, att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr SS
-

densamma ej motsvarade den roll, som borde tillkomma hypoteksbanken och

hypoteksföreningarna såsom kreditgivare till jordbruket.

I syfte att belysa i vilken utsträckning den fasta egendomen i Sverige vore

belastad med primärkredit hava de sakkunniga lämnat vissa statistiska uppgifter.

Med ledning av dessa syntes man enligt de sakkunnigas uppfattning

kunna hålla för antagligt eller åtminstone möjligt, att mer än 40 procent av

de svenska jordbruken belastades av intecknad skuld intill halva taxeringsvärdena.

Beträffande de siffror i fråga om primärkrediten, som de sakkunniga

hämtat ur statistiska sammanställningar för de mera betydande kreditinstitutionerna

må sammanfattningsvis återgivas följande.

Vidkommande först jordbrukets skuldsättning uppginge vid utgången av

år 1934 Sveriges allmänna hypoteksbanks utlåning till ungefär 420 miljoner

kronor, vilande å ett egendomsvärde av omkring 1,178 miljoner kronor. De

i hypoteksföreningarna pantförskrivna egendomarna vore alltså där genomsnittligt

belånade till omkring 35 procent av värdet. Sparbankernas kreditgivning

mot inteckning inom halva taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter

utgjorde vid slutet av år 1933 omkring 414 miljoner kronor, medan utlåningen

från jordbrukskassorna mot fastighetsinteckning inom 60 procent av

taxeringsvärdet den 31 december 1934 belöpte sig till cirka 14 miljoner kronor.

Affärsbankernas utlåning av nu avsedd art inom halva taxeringsvärdet utgjorde

den 20 augusti 1934 omkring 45 miljoner kronor, vartill komme krediter

till jordbrukets ekonomiska föreningar å något mer än 1 miljon kronor.

Nu sagda kreditinstitutioners utlåning mot jordbruksfastighetsinteckning

i primärläge uppginge alltså enligt tillgängliga uppgifter till inemot 900 miljoner

kronor. Härtill komme till myckel betydande belopp sådana inteckningar,

som vore placerade hos exempelvis försäkringsbolag, fonder och enskilda.

Kreditgivning mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jordbruksfastighet

utövades i betydande omfattning av stadshvpoteksföreningarna med

medel, som tillhandahölles från konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Kassans utlåning till föreningarna uppginge vid slutet av år 1934 till något

mer än 852 miljoner kronor. Sparbankernas utlåning mot inteckning inom

halva taxeringsvärdet å annan fastighet än jordbruksfastighet utgjorde vid

1933 års slut omkring 1,220 miljoner kronor. Motsvarande utlåning från postsparbanken

belöpte sig vid 1932 års slut till omkring 142 miljoner kronor.

Beträffande affärsbankerna hade de sakkunniga icke haft tillgång till motsvarande

siffror.

över förhållandet mellan beloppen av de av lanthypoteksföreningarna utlämnade

lånen samt taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter inom olika delar

av landet hava de sakkunniga lämnat följande sammanställning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

13

Anta

år 19321

1 lån

år 1935

Ursprungligt

lånebelopp

år 1935

1 000-tal

kronor

Jordbruks- och

skogsvärden en- ligt fastighets- taxeringen

år 1934

1 000-tal kronor

Lånebelopp

i procent av

fastighets- värde

Stockholms stad och län ..

1,324

1,432

23,667

207.004

11.4

Uppsala

län........

1,555

1,635

17,951

159,338

11.8

Södermanlands

> ........

841

862

24.607

217,882

11.8

Östergötlands

> ........

4,433

4,695

56,146

368,954

15.2

Jönköpings

> ........

2,589

2,605

13,976

245,664

5.7

Kronobergs

» ........

1,933

1,927

8,940

173,062

5.2

Kalmar

? ........

4,188

4,! 32

31,162

270,791

11.6

Gotlands

» ........

1.650

1,771

9.092

69,065

13.2

Blekinge

» ........

2,n48

2,073

10,346

102,729

10.1

Kristianstads

>

2,975

3,079

29.316

334,064

8.8

Malmöhus

> ........

5,949

6,086

85,020

609,736

13.9

Hallands

» ........

4,172

4,262

28,974

200,556

14.4

Göteborgs och

Bohus län ..

3,425

3,648

14,373

162,643

8.8

Älvsborgs

län........

4,103

4,416

22,"33

301,916

7.3

Skaraborgs

» ......

2.9H5

2,995

28,368

339,108

8.4

Värmlands

> ........

2,026

2,133

16,214

339,193

4.8

Örebro

> ......

2,976

2,931

24.980

229,965

10.9

Västmanlands

>

610

650

12,742

175.861

7.2

Kopparbergs

> . .

677

693

4,421

303,783

1.6

Gävleborgs

» ........

1,737

1,868

6,970

267,928

2.6

Västernorrlands

» ........

1,846

2,038

6,412

245,165

2.6

Jämtlands

> .......

729

1,060

4,394

204,178

2.2

Västerbottens

» ....

1,646

1,892

4,225

243,939

1.7

Norrbottens

> ........

1,853

2,193

5.629

176,376

3.2

Summa

58,210

61,076

489,978

5,948,900

8.2

De sakkunniga hava icke funnit erforderligt att föreslå tillskapandet av nya

organ för den primära fastighetskrediten. Emellertid hava de övervägt frågan,

huruvida behov förelåge av mindre genomgripande åtgärder på den

primära fastighetskreditens område.

Vad först angår av andra kreditinstitutioner än hypoteksföreningarna utlämnade

krediter till jordbruksfastigheter hava de sakkunniga i ett särskilt

avsnitt av sitt betänkande berört frågan härom samt därvid uttalat, att de åtminstone

för närvarande icke funne tillräckliga skäl vara för handen att

föreslå några åtgärder i avseende å nämnda i regel kortfristiga krediter.

Även frågan om den primära fastighetskrediten för andra fastigheter än jordbruksfastigheter

har varit föremål för fortsatta överväganden från de sakkunnigas

sida. övervägandena hava emellertid ej resulterat i framläggandet av

några positiva förslag utan endast utmynnat i att de sakkunniga anfört vissa

synpunkter på frågan. De sakkunniga hava i detta sammanhang erinrat, att

stadshypoteksinstitutionen nyligen varit föremål för granskning av inom

finansdepartementet särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k. stadshypoteks
1

Uppgifterna örn antalet lån år 1932 äro hämtade ur jordbruksutredningens den 12 april

1932 avgivna betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter.

Å sid. 18 av nämnda betänkande meddelas siffror för hypoteksföreningarnas dåvarande utlåning

med avseende å antal lån, utestående lånebelopp, taxeringsvärde av jordbruksfastighet exklusive

skogsvärde samt lånebelopp i procent av fastighetsvärde.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

sakkunniga, vilkas förslag lett till utfärdandet av nya författningar i ämnet

den 17 maj 1935. — Dessutom hava de sakkunniga något berört vissa spörsmål

rörande kreditgivares rättsställning i förhållande till s. k. tysta förmånsrätter

m. m. samt därvid framhållit önskvärdheten av att berörda spörsmål,

vilka tillhörde civilrättens område och vilkas närmare klarläggande fördenskull

ej torde ankomma på de sakkunniga, måtte bliva föremål för fortsatt

utredning.

Vad däremot beträffar lanthypoteksinstitutionen hava de sakkunniga ansett

behov föreligga av vissa, mindre omfattande, åtgärder. De sakkunniga

hava visserligen funnit det svenska hypoteksbankväsendet, sådant det numera

vore gestaltat, i stora drag med avseende både å sin organisatoriska uppbyggnad

och grunderna för sin verksamhet väl ägnat att fylla sina betydelsefulla

uppgifter. Med hänsyn emellertid till att hypoteksbankväsendet icke hittills

vunnit den anslutning särskilt bland de mindre jordbrukarna, som vore önskvärd

och som enligt de sakkunnigas mening borde varit möjlig, hava de sakkunniga

ansett sig böra undersöka möjligheterna av att samtidigt såväl ytterligare

förbättra villkoren för de krediter, som erbjödes av lanthypoteksinstitutionen,

som även att härigenom och på andra vägar stärka institutionens

förutsättningar att vinna ökad förståelse och anslutning från jordbrukarnas

sida. I nu berörda syfte hava de sakkunniga efter verkställd utredning föreslagit

en del smärre ändringar i gällande författningar rörande hypoteksbanken

och hypoteksföreningarna ävensom införandet av vissa bestämmelser

i de för föreningarna fastställda reglementena. I

I de över betänkandet avgivna yttrandena hava i stort sett de sakkunnigas

synpunkter på frågan om behovet av ytterligare åtgärder på den primära

fastighetskreditens område vunnit anslutning. I ett flertal yttranden har

denna fråga visserligen ej direkt berörts, men av det sätt, varpå de av de sakkunniga

framlagda förslagen mottagits, kan slutas, att även i dessa yttranden

godkänts den i betänkandet uttalade uppfattningen, att de ytterligare åtgärder,

som vore erforderliga på förevarande område, icke borde göras mera genomgripande.

I vissa yttranden har särskilt påpekats den avsevärda förbättring

i jordbrukarnas låneförhållanden, som inträtt till följd av de under

föregående år genomförda ändringarna i 1890 års hypoteksförfattningar.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län samt styrelsen för Värmlands hypoteksförening funnit de av

de sakkunniga nu framlagda förslagen sakna större betydelse för hypoteksrörelsens

utveckling. Styrelsen för nämnda hypoteksförening har fördenskull

ansett sig icke kunna tillstyrka, att förslagen i sitt nuvarande skick lades

till grund för lagstiftning. I stället har styrelsen ifrågasatt, huruvida icke

1890 års förordningar angående hypoteksväsendet borde — icke minst ur

formell synpunkt — underkastas en fullständig omarbetning. Därvid torde

eventuellt vissa av de nu framförda förslagen kunna på ett planmässigt sätt

inarbetas i författningarna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 88-

15

Jag delar de sakkunnigas åsikt, att för närvarande ej föreligger något departementtvingande

behov av mera ingripande lagstiftning på den primära fastighets- cAe/e«.

kreditens område. De åtgärder, vilka i förhandenvarande läge synas böra ifrågakomma

för förbättrande av sagda kredits villkor, torde, på sätt de sakkunniga

funnit, helt falla inom hypoteksbanksväsendets område. Åtgärderna

böra huvudsakligen inriktas på att utan alltför stora ingrepp möjliggöra för

lanthypoteksinstitutionen att smidigare än hittills anpassa sina räntesatser

efter gällande ränteläge ävensom på att befordra en önskvärd utbredning

av hypoteksrörelsen. För uppnående av nu angivna syftemål fordras vissa

ändringar i gällande författningar på området. Mot flertalet av de av de

sakkunniga framförda förslagen har jag intet väsentligt att erinra. Såsom

framgår av vad inledningsvis anförts har jag emellertid funnit de sakkunnigas

förslag till författningsändringar böra undergå viss överarbetning. I det

följande torde jag få närmare redogöra för såväl innehållet i de sakkunnigas

förslag och däröver avgivna yttranden som min egen ståndpunkt till desamma.

De sakkunnigas förslag i fråga om hypoteksbankväsendet samt däröver

avgivna yttranden.

Hypoteksbankens upplåning.

De för hypoteksbankens upplåning gällande bestämmelserna, för vilka jag

redan i det föregående lämnat en redogörelse, äro meddelade i §§ 6 och 7

förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

I § 6 stadgas bland annat, att hypoteksbanken, i den mån de särskilda

hypoteksföreningarna anmäla sig till erhållande av lån, skall, såvida andra

för ändamålet användbara medel icke äro att tillgå för banken, vidtaga erforderliga

åtgärder för upptagande av lån mot räntebärande, till innehavaren

ställda obligationer.

I § 7 samma förordning föreskrives, att av banken upptaget lån skall vara

ställt att återbetalas inom viss vid lånets upptagande bestämd tid antingen

genom årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering.

Lån, som av banken upptages, skall vidare vara från bankens sida uppsägbar!

efter viss tid, högst tio år, från lånets upptagande.

De sakkunniga hava uttalat, att det syntes dem knappast tänkbart, att hypoteksbanken

skulle kunna anskaffa medel för sin utlåning på mera gynnsamma

villkor än vad hittills, åtminstone under senare tid, i regel syntes hava

skett. Visserligen hade banken, som jämväl under tider med högt ränteläge

måst upptaga obligationslån för tillgodoseende av påräknade låneansökningar,

sedermera vid sjunkande räntesatser — såsom fallet varit under de senaste

åren — av naturliga skäl mött betydande svårigheter att omedelbart

nedsätta utlåningsräntorna till en nivå, som anslöte sig till det rådande marknadsläget.

Emellertid måste man, anse de sakkunniga, utgå från att svårig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition ur 88.

heter av sådan art näppeligen helt kunde undvikas vid en lånerörelse, som

i likhet med hypoteksinstitutionens byggde på obligationsupplåning och som

avsåge långfristig utlåning.

Beträffande möjligheterna för banken att anordna sin upplåning på sådant

sätt, att banken sattes i stånd att något smidigare än hittills anpassa

utlåningsräntorna efter ett fallande ränteläge, hava de sakkunniga yttrat följande.

En garanti mot en alltför långvarig bundenhet vid ett tidigare ränteläge

syntes redan ligga i föreskriften, att lån, som av hypoteksbanken upptoges,

skulle vara från hypoteksbanken sida uppsägbar efter viss tid, högst tio

år, vilken föreskrift motsvarades av liknande bestämmelser med avseende å

uppsägningsrätt för låntagarna. Banken hade i tillämpningen regelmässigt

begagnat sig av möjligheten att binda obligationsupplåningen under tio år.

Detta hade även stått i överensstämmelse med den praxis, som hittills tämligen

allmänt varit rådande på obligationsmarknaden. Det oaktat skulle tili

äventyrs den tanken kunna anses vara förtjänt av övervägande, huruvida

icke hypoteksbanken boede under tider av högt ränteläge upplåna de för utlåningen

erforderliga medlen med förbehåll om konverteringsrätt inom kortare

tid än tio år för att därigenom underlätta en anpassning efter en sjunkande

räntenivå. Det borde härvid bemärkas, att en förkortning av den konverteringsfria

tiden enbart skulle komma hypoteksbanken till godo men däremot

icke obligationsinnehavarna, vilka liksom hittills icke skulle äga någon

som helst rätt till konvertering. Såvitt de sakkunniga kunde finna, skulle

emellertid en upplåning mot obligationer på dylika för hypoteksbanken förmånliga

konverteringsvillkor ställa sig dyrare för banken än upplåningen enligt

de nu tillämpade grunderna. Enligt de sakkunnigas mening kunde olägenheterna

av en sådan fördyring av upplåningen befaras väga tyngre än de

fördelar, som skulle kunna ligga i en mera kortvarig bundenhet för hypoteksbanken.

Härtill komme, att en åtgärd av nu antydd art skulle föranleda ökat

beroende för hypoteksbanken av mera tillfälliga växlingar på penningmarknaden

och därmed i rörelsen införa ett spekulationsmoment, som nu icke

funnes. Med hänsyn till det anförda kunde de sakkunniga icke förorda en

omläggning av obligationsupplåningen med nu avsedd innebörd. Då det

emellertid kunde förekomma, att en upplåning på lång tid vid särskilda tillfällen,

exempelvis vid ett speciellt högt ränteläge, kunde vara förenad med

mycket stora olägenheter, borde hypoteksbanken enligt de sakkunnigas mening

äga att i dylika fall anskaffa medel på annan väg än genom obligationsupplåning.

I själva verket torde nuvarande författningar redan anses medgiva

hypoteksbanken möjlighet härtill. Det hade sålunda förekommit, att hypoteksbanken

upptagit kortfristig växelkredit i utlandet ävensom att banken

skaffat sig kredit i riksbanken genom belåning av obligationer. De sakkunniga

funne lämpligt, att hypoteksbankens befogenheter härutinnan — liksom fallet

vore beträffande konungariket Sveriges stadshypotekskassa — uttryckligen

angåves i vederbörande författning.

På sålunda anförda skäl hava de sakkunniga föreslagit, att i § 6 förordningen

angående hypoteksbanken måtte intagas en föreskrift, att banken för

tillfälligt anskaffande av rörelsemedel eller för andra tillfälliga behov finge

annorledes än mot obligationer verkställa upplåning på viss kort tid eller på

kort tids uppsägning.

De sakkunniga hava vidare övervägt, huruvida några fördelar skulle kun
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 88.

17

na vinnas genom att banken — med tanke på tider med synnerligen låga

räntor — medgåves rätt att utställa obligationer, som ej vore ställda att, på

sätt gällande förordning angående hypoteksbanken föreskreve, inom viss vid

lånets upptagande bestämd tid återbetalas genom årlig amortering eller efter

uppsägning utan fastställd amortering. Härom hava de sakkunniga anfört:

Erinras finge, hurusom staten i icke obetydlig utsträckning upptagit statsräntelån,

vilka icke vore ställda på viss återbetalningstid. Det skulle utan

tvivel kunna innebära fördelar för hypoteksinstitutionen, örn denna vid ett

lågt ränteläge kunde upptaga dylika räntelån. På sådant sätt skulle en

bestående obligationsstock av lågprocentiga obligationer kunna vinnas för rörelsen.

Även lån mot dylika obligationer borde vara från hypoteksbanken,

men ej från obligationsinnehavarens sida uppsägbar! efter viss tid, högst tio

år från lånets upptagande. Om, såsom de sakkunniga förutsatte, den utlåning

från hypoteksbanken, som skulle äga rum på grundval av den amorteringsfria

upplåningen, fortfarande i samma utsträckning som hittills skulle

vara ställd på amortering, kunde hypoteksbanken visserligen härigenom vid

en fallande räntenivå tillskyndas förluster. Då det likväl förutsattes, att

möjligheten att begagna nu berörda låneform endast anlitades vid låga räntelägen

och att i alla händelser konverteringsrätt skulle inträda efter tio års

förlopp, torde ifrågavarande förlustrisker icke bliva nämnvärda. För att

emellertid ytterligare begränsa dessa risker syntes det vara lämpligt, att lånen

utan fastställd förfallodag inskränktes till visst högsta belopp i förhållande

till hypoteksbanken hela upplåning.

I anslutning till det nu sagda hava de sakkunniga föreslagit sådant tillägg

till § 7 förordningen angående hypoteksbanken, att förslagsvis högst en

femtedel av bankens obligationsupplåning finge utgöras av obligationslån,

som vore ställda att återbetalas utan angivande av slutlig förfallodag.

De sakkunniga hava konstaterat, att, även om ett genomförande av åtminstone

sistnämnda förslag i sin mån skulle vara ägnat att underlätta för

hypoteksbanken att hålla låga räntor för sin utlåning, verkningarna av de

föreslagna åtgärderna likväl skulle erhålla en tämligen begränsad räckvidd.

I varje fall komrne icke genom berörda åtgärder att tillgodoses de önskemål,

som på senaste tiden framställts örn att hypoteksinstitutionen skulle kunna

anpassa sina räntor efter rådande förhållanden på samma sätt som exempelvis

sparbanker och affärsbanker. Härvidlag hava de sakkunniga hänvisat till

att hypoteksinstitutionen, i olikhet med nyssnämnda kreditinrättningar, hade

haft och fortfarande borde hava till syfte att ställa till förfogande på lång

tid bunden kredit, vilken av låntagarna kunde läggas till grund för förhållandevis

varaktiga dispositioner. Nu berörda uppgift kunde hypoteksinstitutionen

icke fullfölja ulan alt själv binda sig i sin upplåning, och denna bundenhet

försvårade i sin tur för institutionen alt vid värjo tid anpassa utlåningsräntorna

för då redan skedd utlåning efter växlande förhållanden. Med hänsyn

härtill hava de sakkunniga funnit, att nuvarande villkor för hypoteksföreningarnas

utlåning i stort sett vore så fördelaktiga, som utvecklingen på

räntemarknaden under de senaste åren överhuvud medgåve i fråga örn långfristig

kredit, vilken tillkommit under ett tidigare högre ränteläge. I den

mån hypoteksbanken genom konvertering eller annorledes uppnådde en ned
Hihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 88. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Departementschefen.

sättning i sina upplåningsräntor, komme detta låntagarna till godo. Om sålunda

obligationsmarknaden medgåve hypoteksbanken att, då inom de närmaste

åren konverteringsrätt inträdde för vissa hypoteksbankens obligationslån,

konvertera dessa till lägre ränta, ökades möjligheterna för banken att även

sänka utlåningsräntorna.

De föreslagna ändringarna i §§ 6 och 7 förordningen angående hypoteksbanken

hava i de avgivna yttrandena genomgående tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Beträffande förslaget örn rätt för hypoteksbanken att i viss

begränsad omfattning upptaga lån mot obligationer ställda att återbetalas

utan angivande av slutlig förfallodag — motsvarande statens s. k. räntelån —

har dock bank- och fondinspektionen ansett sig böra framhålla, att vid en

dylik låneform vissa olägenheter kunde uppstå. Så komme nämligen att ske,

därest innan konverteringstiden inträtt ett ännu lägre ränteläge än vid tiden

för lånets uppläggande uppstått och det mot de utelöpande obligationerna

svarande kapitalet ej i sin helhet kunde utlånas mot en ränta, som täckte

obligationslåneräntan. Detta vore av betydelse för hypoteksorganisationen,

där det influtna kapitalet användes till utlåning i andra hand. Staten åter

utnyttjade ju det upplånade kapitalet direkt i sin egen verksamhet. Styrelsen

för örebro läns hypoteksförening har för sin del med skärpa understrukit

vikten av att hypoteksbanken medgåves rätt att upptaga s. k. räntelån för att

sedan kunna tillhandahålla föreningarna de sålunda upplånade medlen för

utlåning utan amortering. En tvungen amortering av primärkrediten, som

ju droge den lägsta räntan, syntes nämligen styrelsen obillig.

Genomförandet av de utav de sakkunniga föreslagna ändringarna i §§ 6

och 7 förordningen om hypoteksbanken torde otvivelaktigt komma att medföra

ökade möjligheter för banken att bättre än hittills anpassa sina räntesatser

efter rådande ränteläge. Såsom de sakkunniga anmärkt överensstämmer

den ifrågasatta föreskriften i förstnämnda paragraf i huvudsak med ett

i samma syfte meddelat stadgande i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176)

angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Vad beträffar de farhågor,

som uttalats i anledning av den föreslagna befogenheten för hypoteksbanken

att upptaga s. k. räntelån, torde desamma icke böra tillmätas avgörande

betydelse. Med den utformning, sagda befogenhet erhållit i de sakkunnigas

förslag, och med hänsyn jämväl därtill att befogenheten förutsättes

böra tillgripas allenast vid speciellt låga räntelägen synas nämligen några

nämnvärda förlustrisker i detta avseende ej förefinnas. Jag tillstyrker sålunda

bifall till de sakkunnigas förslag i denna del. 1 det inom departementet

upprättade författningsförslaget överensstämma förenämnda paragrafer —

frånsett en mindre jämkning — med motsvarande paragrafer i de sakkunnigas

förslag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 88•

19

Förvaltningskostnader och revision.

I syfte att uppnå en rationalisering av hvpoteksrörelsen hava de sakkunniga

undersökt möjligheterna att förbilliga hypoteksinstitutionens drift och därigenom

utlåningen från institutionen.

De sakkunniga hava anmärkt, att ett dylikt förbilligande skulle kunna

tänkas stå att vinna genom en nedpressning av hypoteksinstitutionens förvaltningskostnader

med åtföljande reducering av de erforderliga förvaltningsbidragen

från delägarna. Därvid har det särskilt synts de sakkunniga, som

om, av tillgängliga uppgifter att döma, såväl till styrelseledamöter hos hypoteksföreningarna

utgående arvoden som för föreningarnas tjänstemän fastställda

löner i en del fall — dock icke mera allmänt — kunde anses vara väl

högt tilltagna. På grund härav hava de sakkunniga funnit det böra övervägas,

huruvida icke bland annat de inom hypoteksorganisationen förekommande

lönerna åtminstone i vissa fall skulle kunna beskäras. Vidare hava de sakkunniga

ifrågasatt, om det icke vore tillräckligt och skäligt, att reseersättningarna

för hypoteksinstitutionens funktionärer, så vitt möjligt, utginge efter

enahanda grunder, som gällde för statliga befattningshavare. — I detta sammanhang

hava de sakkunniga ansett sig även böra fästa uppmärksamheten

på angelägenheten av att tjänstemännen hos hypoteksföreningarna, och därvid

främst verkställande direktörerna, icke innehade tjänstebefattningar eller

uppdrag såsom styrelseledamöter eller revisorer hos andra kreditinrättningar,

vilka utövade verksamhet, som innefattade kreditgivning till jordbruket.

De sakkunniga hava efter noggrann omprövning icke funnit anledning att

för ernående av billigare villkor för låntagarna föreslå ändrade bestämmelser

i fråga om nu gällande grunder för förvaltningsbidragens beräkning.

Icke heller hava de sakkunniga ansett sig kunna tillstyrka åtgärder i syfte

att åstadkomma en utjämning av förvaltningsbidragens belopp de olika hypoteksföreningarna

emellan.

För att sätta hypoteksbanken i tillfälle att verka för ett enhetligt och rationellt

bedrivande av hypoteksrörelsen hava de sakkunniga övervägt, om anordningar

möjligen borde träffas för att i någon form giva banken ökade befogenheter att

utöva inflytande på hypoteksföreningarnas verksamhet. Härvid hava de sakkunniga

till stöd för en mer eller mindre långtgående centralisering av rörelsen

hänvisat till att en central och enhetlig ledning av en i övrigt lokalt förgrenad

rörelse ofta vore ägnad att främja en rationell drift av densamma.

Emellertid hava de sakkunniga med avseende å förhållandet mellan hypoteksbanken

och hypoteksföreningarna kommit till uppfattningen att, utan att

särskilda åtgärder på lagstiftningens väg behövt vidtagas i nu berörda sylte,

en fördelning av befogenheterna mellan de båda leden i hypoteksinstitutionen

kommit till stånd, som väl motsvarade dessas uppgifter i organisationen och

som varit till båtnad för såväl samarbetet inom rörelsen som för en framgångsrik

verksamhet utåt. På grund härav hava de sakkunniga icke funnit

det böra ifrågakomma all företaga något mera djupgående ingrepp i hypoteksinstitutionens

verksamhetsformer, sådana dessa nu vöre gestaltade.

Däremot har det synts de sakkunniga, som örn med enkla medel och utan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mcij.ts proposition nr 8S
-

intrång på hypoteksföreningarnas löpande förvaltning garantierna för att

verksamheten hos föreningarna dreves efter rationella principer skulle kunna

stärkas. Härom hava de sakkunniga yttrat:

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det ur berörda synpunkt vara

till fördel, om vid sidan av det ombud, som enligt § 19 i förordningen angående

hypoteksbanken skulle utses av bankens styrelse för att deltaga i

revisionen av hypoteksföreningarnas förvaltning, även en representant för

det allmänna deltoge i revisionen samt att, örn denne sistnämnde och hypoteksbanken

ombud vid revisionen vore i ett eller annat avseende ense örn

en erinran, den därvid avsedda frågan bleve upptagen till behandling vid

allmän sammankomst mellan hypoteksbanken delägare i stället för av föreningsstämma.

I vad mån en anmärkning av förevarande art borde föranleda,

att föreningsstyrelse vägrades ansvarsfrihet för den åtgärd, anmärkningen

gällde, borde sålunda avgöras å bankens allmänna sammankomst.

Härigenom skulle sådana möjligen tänkbara fall kunna förebyggas, som att

delägare i en hypoteksförening, vilka gemensamt innehade majoritetsställning

vid föreningssammankomst, på ett med rörelsens bästa icke förenligt

sätt underläte att skänka beaktande åt de erinringar av mer eller mindre

allvarlig natur, som framställdes av revisorerna eller av hypoteksbanken

ombud. Om, såsom nyss antytts, utöver dessa sistnämnda även en representant

för det allmänna deltoge i revisionen och örn härjämte möjlighet

åvägabragtes att underställa vid revisionen framkommande erinringar prövning

av den för alla hypoteksföreningarna gemensamma sammankomsten

med hypoteksbanken delägare, skulle tydligen ökade möjligheter för en

övervakning av hypoteksföreningarnas skötsel skapas. Sålunda skulle i nu

nämnd ordning ett påtalande kunna ske, örn en förening eftersatte rimliga

krav på en rationell förvaltning, örn föreningen utbetalade anmärkningsvärt

höga arvoden och löner till styrelseledamöter eller befattningshavare eller örn

i övrigt förvaltningskostnaderna hölles högre än som kunde anses nödvändigt.

Överhuvud taget skulle på denna väg en viss kontroll över hypoteksföreningarnas

verksamhet stå att vinna och större möjligheter uppkomma

till rättande av till äventyrs på sina håll förefintliga missförhållanden och

till stärkande av tendenserna till enhetlighet och likformighet inom rörelsen.

De sakkunniga kunde icke finna, att hypoteksföreningarna genom nu förordade

åtgärder skulle lida något kännbart intrång i sin hittillsvarande relativt

stora självständighet.

Därest ettdera av hypoteksbanken ombud och det sålunda föreslagna

ombudet för det allmänna gjorde anmärkning, som icke biträddes av det

andril ombudet, borde anmärkningen självfallet kunna reservationsvis framföras.

Det här åsyftade allmänna ombudet torde lämpligast böra utses för ett

år i sänder av länsstyrelsen i det län, där styrelsen för vederbörande hypoteksförening

hade sitt säte. Det syntes vara till fördel, att ombudet föreskreves

skola vara auktoriserad revisor eller person med motsvarande kompetens.

De sakkunniga hava i anslutning härtill föreslagit, att bestämmelser av

nu antydd innebörd måtte införas i §§ 19 och 20 förordningen angående hypoteksbanken

ävensom i en ny paragraf, betecknad § 24, förordningen angående

hypoteksföreningarna. — I detta sammanhang hava de sakkunniga

jämväl föreslagit, att i hypoteksföreningarnas reglementen måtte införas en

bestämmelse av innehåll, att hypoteksförenings styrelse icke finge vid sam
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S8-

21

manträde med föreningens delägare beviljas ansvarsfrihet för åtgärd, mot

vilken anmärkning blivit framställd gemensamt av det allmänna ombudet och

hypoteksbankens ombud, utan att frågan om ansvarsfrihet för sådan åtgärd

skulle avgöras å allmän sammankomst mellan bankens delägare.

I de avgivna yttrandena hava de sakkunnigas synpunkter på frågan angående

möjligheterna att i rationaliseringssyfte nedbringa hypoteksinstitutionens

förvaltningskostnader icke föranlett några allvarliga erinringar från de

myndigheter och andra, som funnit skäl beröra denna fråga. Flertalet hypoteksföreningars

styrelser hava dock gjort gällande, att de redan var och en

inom sitt verksamhetsområde vidtagit de åtgärder, som de i förevarande

hänseende ansett böra komma ifråga. I ett par fall har ställts i utsikt, att

inom den närmaste tiden särskild utredning skulle verkställas för utrönande

av huruvida ytterligare åtgärder i besparingssyfte kunde vidtagas. — Styrelsen

för hypoteksbanken samt styrelsen för skånska hypoteksföreningen

hava gentemot de sakkunnigas uttalanden hävdat, att förbud ej borde meddelas

för hypoteksföreningarnas tjänstemän att innehava tjänstebefattningar

eller uppdrag såsom styrelseledamöter eller revisorer hos andra kreditinrättningar

på jordbrukets område. Till stöd härför har hänvisats till betydelsen

av den insikt och erfarenhet, som uppenbarligen tillfördes hypoteksrörelsen,

därest föreningarnas tjänstemän, och då främst verkställande direktörerna,

innehade dylika befattningar eller uppdrag. Det läge givetvis i vederbörande

föreningsstyrelses eget intresse att tillse, att befattningen eller uppdraget ej

inkräktade på arbetstiden hos eller i konkurrenshänseende vore menligt för

den egna institutionen.

Vad beträffar de sakkunnigas förslag om tillsättande för varje hypoteksförening

av ett allmänt ombud med uppgift att deltaga i revisionen av hypoteksföreningens

förvaltning har berörda förslag i något mer än hälften av de

avgivna yttrandena i princip biträtts eller ej utsatts för några mera betydande

anmärkningar. Ehuru en viss tveksamhet vid ställningstagandet kan spåras

i de yttranden, som härröra från statskontoret, länsstyrelsen i Örebro län

samt styrelsen för Värmlands hypoteksförening, gå dock även dessa yttranden

i tillstyrkande riktning. En direkt avvisande hållning till förslagets principer

har intagits av bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen i Värmlands län samt

styrelserna för Smålands, Mälarprovinsernas, skånska, Gotlands, Gävle-Dala,

Norrlands och Örebro läns hypoteksföreningar.

I de avstyrkande yttrandena har allmänt mot förslaget riktats den anmärkningen,

att de sakkunniga icke anfört något verkligt bärande skäl för anordningen

med ytterligare ett revisionsombud. Då dessutom någon anmärkning

mot hypoteksföreningarnas sätt att sköta sina angelägenheter hittills icke framkommit

och det nuvarande revisionssystemet befunnits fungera oklanderligt,

har tillräcklig anledning att skärpa kontrollen över föreningarnas verksamhet

ej ansetts förefinnas. Även i yttrandet från länsstyrelsen i örebro län har

ifrågasatts, huruvida med hänsyn till de noggranna bestämmelser, som gällde

för föreningarnas utlåningsrörelse, en förstärkt tillsyn i nyss berörda avseende

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

verkligen vore erforderlig. I en del yttranden har nian gått så långt, att man

ansett förslaget innebära ett olämpligt ingripande från det allmännas sida i en

enskild institutions ledning. Mot förslaget hava vidare styrelserna för flertalet

hypoteksföreningar invänt, att, enär staten icke tillskjutit några medel för

föreningarnas verksamhet, de föreslagna bestämmelserna om rätt till viss

kontroll från det allmännas sida över föreningarnas verksamhet vore principiellt

oriktiga. Detta resonemang har emellertid ej ansetts hållbart av styrelsen

för hypoteksbanken, som förklarat, att någon principiell invändning

icke torde kunna göras mot att staten på föreslaget sätt erhölle viss översyn

över föreningarnas verksamhet, eftersom ju blotta tillvaron av den utav staten

tillskjutna grundfonden i väsentlig män bidroge till att utlåningen från banken

och sålunda jämväl utlåningen från föreningarna kunde hållas billig.

Statskontoret, länsstyrelsen i Värmlands län samt styrelsen för Värmlands hypoteksförening

hava särskilt pekat på den olägenhet i form av ökade förvaltningskostnader,

som vore förknippad med den föreslagna anordningen

med allmänt ombud.

I vissa yttranden har fästs uppmärksamheten på den oformliga och tungrodda

revisionsapparat, som skulle uppkomma, därest en ny kategori av

ombud tillskapades. Styrelsen för Värmlands hypoteksförening har ansett

sig kunna på goda grunder betvivla, att ett ombud för det allmänna i någon

märkbar mån komme att påverka hypoteksinstitutionens utveckling i önskad

riktning. I en del yttranden har också hållits före, att det knappast vore

tänkbart, att av tio olika länsstyrelser utsedda auktoriserade revisorer skulle

kunna i någon väsentlig grad främja enhetlighet och likformighet inom

hypoteksrörelsen, särskilt som dessa revisorer måste förutsättas äga ringa

eller ingen kännedom om hypoteksinstitutionen. I de flesta avstyrkande

yttrandena — nämligen dem från bank- och fondinspektionen och 6 liypoteksföreningsstyrelser

— göres gällande, att, därest överhuvud en skärpning

av kontrollen över hypoteksföreningarnas verksamhet skulle befinnas

erforderlig, det säkerligen vore lämpligt och tillfyllest, om hypoteksbanken

ombud tillädes den befogenhet i fråga om anmärkningars framställande, som

enligt förslaget tillämnats det allmänna ombudet. I nu angivna yttranden

har man nämligen ansett sig kunna förutsätta, att bankens ombud på ett

fullt objektivt sätt kunde bedöma, huruvida det förhållande, beträffande

vilket anmärkning framställts, vore av natur att påkalla den föreslagna proceduren.

Styrelserna för Mälarprovinsernas och Gotlands hypoteksföreningar

hava ansett, att för det fall, att anmärkning framställdes av bankens

ombud, frågan örn ansvarsfrihet torde kunna hänskjutas till bankens styrelse

och ej behöva överlämnas till avgörande å allmän sammankomst med

bankens delägare. Styrelsen för Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening har

såsom onödigt helt avstyrkt förslaget om anmärknings hänskjutande till

hypoteksbanken prövning. Berörda förslag har av styrelsen för Värmlands

hypoteksförening ansetts sakna större praktisk betydelse.

De bestämmelser rörande beviljande av ansvarsfrihet åt hypoteksförenings

styrelse, som av de sakkunniga föreslagits skola införas i de särskilda hypo
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

23

teksföreningarnas reglementen, hava av styrelserna för hypoteksbanken

samt Östgöta, Smålands och Örebro läns hypoteksföreningar föreslagits skola

— eventuellt med i viss mån modifierad lydelse — i stället eller jämväl inrymmas

i förordningen angående hypoteksföreningarna. Till stöd härför har

anförts, att sagda bestämmelser vore av grundläggande natur och avsedda

att bliva gemensamma för samtliga föreningar.

Såsom synnerligen lämplig hava styrelserna för Smålands, Mälarprovinsernas,

Gävle-Dala och Norrlands hypoteksföreningar förordat en allmän

föreskrift, att en av föreningarnas egna revisorer skulle vara auktoriserad

revisor eller äga motsvarande kompetens. Det framhålles, att inom

flera föreningar redan nu dylik fordran på en av de egna revisorerna plägade

uppställas. Föreskriften föreslås införd i föreningarnas reglementen

eller i förordningen örn hypoteksföreningarna eller på båda ställen.

Av de erinringar av mindre betydenhet, som riktats mot den av de sakkunniga

föreslagna anordningen med allmänt ombud, må ytterligare allenast

nämnas, att styrelsen för hypoteksbanken samt länsstyrelsen i Stockholms

län hemställt om sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna angående

utseende av allmänt ombud, att ombudet för Mälarprovinsernas hypoteksförening,

vars styrelse hade sitt säte i Stockholm, komme att förordnas av länsstyrelsen

i nämnda län och icke av Överståthållarämbetet.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att det ur synpunkten av hypoteks- Departement t°

o chefen

rörelsens rationalisering är av betydelse, att alla möjligheter att åstadkomma

en reducering av hypoteksinstitutionens förvaltningskostnader tagas under

övervägande. Jag förutsätter fördenskull, att hypoteksbanken och de särskilda

hypoteksföreningarna inrikta sig på att i olika avseenden söka i görligaste

mån ernå en begränsning av sina förvaltningsutgifter. Vad beträffar

frågan örn rätt för liypoteksföreningarnas tjänstemän att innehava vissa befattningar

och uppdrag hos annan kreditinrättning på jordbrukets område

torde avgörandet härutinnan lämpligast böra från fall till fall träffas av vederbörande

förening själv.

Liksom de sakkunniga anser jag mig icke hava anledning tillstyrka, att åtgärder

vidtagas i syfte att åvägabringa en ytterligare centralisering av hypoteksrörelsen.

I den mån utan intrång i nuvarande grunder för rörelsens

bedrivande garantierna kunna stärkas för att föreningarnas verksamhet utövas

efter rationella och enhetliga principer, är jag däremot givetvis beredd

förorda de anordningar, som i sådant avseende kunna finnas lämpliga. De

sakkunnigas förslag i denna riktning — tillsättande för varje hypoteksförening

av ett ombud för det allmänna med uppgift att deltaga i revisionen av

föreningens förvaltning — kan jag dock av flera skäl icke biträda. Det torde

starkt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt behov av ett dylikt tillsynsorgan

från det allmännas sida föreligger. De fördelar, som eventuellt

torde stå att vinna med den föreslagna anordningen, förefalla icke heller vara

mera betydande. Dessutom torde den ekonomiska sidan av förslaget icke

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

böra förbises. Dess genomförande måste sålunda oundgängligen resultera i

en icke oväsentlig ökning av hypoteksföreningarnas förvaltningskostnader.

I överensstämmelse med vad i vissa yttranden gjorts gällande finner jag

emellertid det med de sakkunnigas förslag avsedda syftet kunna i stort sett

uppnås därigenom, att det av hypoteksbanken utsedda ombudet erhåller den

befogenhet, som i berörda förslag tillagts det allmänna ombudet. Förstnämnda

ombud torde sålunda böra medgivas rätt att till avgörande å allmän sammankomst

med bankens delägare hänskjuta framställda anmärkningar. 1

detta hänseende må erinras, att det torde få anses mest överensstämma med

déchargeinstitutets natur, att bankens delägare och icke — såsom från visst

håll ifrågasatts — dess styrelse erhålla bestämmanderätten i frågor av hithörande

slag- Därest en framställd anmärkning underställes bankdelägarna,

torde dessutom vederbörande förening få tillfälle att genom sina ombud vid

sammankomsten försvara sig mot densamma.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har i departementsförslaget icke upptagits

den av de sakkunniga föreslagna § 24 i förordningen angående hypoteksföreningarna,

innehållande närmare föreskrifter om utseende av allmänt

ombud. Vidare hava de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i § 20

förordningen angående hypoteksbanken i departementsförslaget underkastats

vissa jämkningar i anslutning till vad i det föregående anförts. Vad § 19

i sistnämnda förordning beträffar, skulle med den ståndpunkt jag här intagit

någon ändring i nu gällande stadganden icke vara erforderlig. Då emellertid

nämnda paragraf i sin nuvarande lydelse i avseende å revisionen av

hypoteksföreningarnas förvaltning endast helt kort föreskriver, att hypoteksbanken

styrelse skall utse ett ombud att deltaga i sagda revision, har det

synts lämpligt, att paragrafen i detta sammanhang gives en lydelse, varav

tydligt framgår, att ett ombud skall utses för varje förening ävensom att ombudet

skall utses för ett år i sänder. I överensstämmelse med vad sålunda

anförts har alltså paragrafen avfattats i departementsförslaget.

Pa grund av vad förut anförts torde, i viss anslutning till de sakkunnigas

förslag, böra i hypoteksföreningarnas reglementen införas bestämmelse om

att hypoteksförenings styrelse ej må vid föreningsstämma beviljas ansvarsfrihet

för åtgärd, mot vilken anmärkning blivit framställd hos hypoteksbanken

av dennas ombud, utan att frågan örn ansvarsfrihet för sådan åtgärd

skall avgöras å allmän sammankomst med bankens delägare.

Såsom framgår av redogörelsen för de avgivna yttrandena hava från hypoteksföreningshåll

uttalats vissa sympatier till förmån för en allmän föreskrift

av innehåll, att en av de utav vederbörande hypoteksförening själv

utsedda revisorerna skulle vara auktoriserad revisor eller person med motsvarande

kompetens. En dylik föreskrift synes lämplig och i sin mån ägnad

att befordra en önskvärd rationalisering av hypoteksrörelsen. Jag tillstyrker,

att stadgande av angiven innebörd upptages i reglementena för föreningarna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

25

Föreningsstyrelse, rösträtt och ortsombud.

I syfte att än vidare öka effektiviteten hos lanthypoteksinstitutionens verksamhet

hava de sakkunniga övervägt jämväl andra åtgärder än de redan berörda.

Såsom resultat av dessa överväganden hava de sakkunniga föreslagit

införande av vissa bestämmelser i de olika hypoteksföreningarnas reglementen

ävensom framfört en del ytterligare önskemål, som dock ej ansetts

vara av beskaffenhet att åtminstone för närvarande föranleda ändringar i

gällande författningar eller reglementen.

De sakkunniga hava betonat önskvärdheten av att ledningen av hypoteksrörelsens

olika organ företrädde en aktivitet och handlingskraft, som tillvaratoge

möjligheterna att driva fram rörelsens utveckling och att erbjuda övriga

kreditinstitutioner en sund konkurrens. En strävan att åvägabringa en viss

föryngring beträffande ledningen för de olika hypoteksinstitutionerna —

vilken strävan dock ej finge resultera i att rörelsen helt berövade sig den

betydelsefulla tillgång, som läge i med samlad erfarenhet förenad klok försiktighet

— skulle sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning vara ett led

i en önskvärd effektivisering av rörelsen. I nu berörda hänseende syntes

böra gälla, att ledamot i styrelse för hypoteksförening i regel icke borde

kvarstå i styrelsen längre än till uppnåendet av förslagsvis 70 år och i allmänhet

helst något yngre ålder. I detta sammanhang hava de sakkunniga

erinrat, att tjänstemännen i hypoteksföreningarna jämlikt de för dem gällande

pensionsreglementena regelmässigt vore pensionsberättigade vid 65 års

ålder.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att en överblick av den nuvarande

sammansättningen av hypoteksföreningarnas styrelser gåve vid handen, huru

påfallande liten representation den verkliga bondebefolkningen ägde inom

ledningen. Såvitt de sakkunniga kunnat finna utgjorde en viss förskjutning

i sammansättningen av hypoteksföreningarnas styrelser en ofrånkomlig förutsättning

för att hypoteksinstitutionens verksamhet skulle kunna nå den popularitet

och därigenom den utveckling, som betingades av dess betydelsefulla

uppgifter. Härom hava de sakkunniga ytterligare anfört följande.

Orsakerna till att hypoteksföreningarnas styrelser erhållit den sammansättning,

som fallet vore, torde vara att söka endels i gammal hävdvunnen

tradilion och endels i det sätt, varpå de valdes. Valen ägde rum å de ordinarie

sammankomster, som årligen hölles i föreningarna, och skedde bland

dem, som ägde utöva rösträtt hos vederbörande föreningar. I fråga om rösträtten

gällde enligt föreningarnas reglementen följande grunder. Rösträtt

tillkomme varje delägare, som ej häftade för uraktlåten betalning, dock med

iakttagande därav att för samma egendom ej mer än en delägare finge föra

talan. Varje delägare vore berättigad till en röst samt därutöver till ytterligare

röster alltefter storleken av oguldna kapitalbeloppet utav erhållet lån,

exempelvis en röst för varje 500-tal, 1,000-tal, 3,000-tal eller 5,000-tal kronor

av nämnda kapitalbelopp. Regelmässigt gällde emellertid vissa begränsningar

av rösträtten. Sålunda vore ofta ett visst maximum för antalet röster

fastställt, varierande mellan 100 och 500 för varje delägare. Som ytterligare

begränsning vore i allmänhet föreskrivet, att icke i något fall en delägare

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

finge rösta för mer än en tiondel eller, hos vissa föreningar, en femtondel

eller tjugondei av hela det vid sammanträde antecknade röstetalet. Även

för rösträtt på grund av fullmakt brukade särskilda begränsningar vara föreskrivna.

De sålunda återgivna reglerna för rösträtten syntes giva vid handen,

att hos en del hypoteksföreningar de större låntagarna för närvarande erhölle

ett jämförelsevis stort inflytande över dessas verksamhet, varvid uppenbarligen

valet av ledamöter i föreningarnas styrelser vore av särskild vikt.

De sakkunniga hade övervägt möjligheterna att öka de mindre och medelstora

låntagarnas inflytande över rörelsen och därmed deras intresse för

dennas utveckling. I sådant syfte syntes det till en början ligga nära till

hands att tänka sig, att de för hypoteksföreningarnas sammankomster gällande

röstskalorna jämkades i sådan riktning, att de större låntagarnas rösträtt

inskränktes genom en nedsättning av det i förhållande till utestående

lånebelopp bestämda röstetalet eller av maximiantalet röster för en och

samma röstande eller ock i båda nu nämnda avseenden. De sakkunniga ville

för sin del förorda, att ingen finge vid föreningssammanträde för egen del och

på grund av fullmakt utöva rösträtt med mera än 50 röster, för högre lånebelopp

än 50,000 kronor eller för mera än en tjugondei av hela det vid

sammanträdet antecknade röstetalet.

Emellertid syntes det de sakkunniga sannolikt, alt åtgärder av nu antydd

art icke vore tillräckliga för ernåendet av ett ökat intresse hos de mindre

jordbrukarna för hypoteksinstitutionens rörelse. Detta torde därför även

böra eftersträvas på annan väg. Enligt de sakkunnigas mening borde ifrågavarande

syfte ganska väl kunna tillgodoses genom en föreskrift, att

visst antal av hypoteksförenings styrelseledamöter skulle utgöras av mindre

låntagare. Sålunda förordade de sakkunniga, att minst halva antalet ledamöter

av föreningsstyrelse eller, i fråga örn styrelse med udda antal ledamöter,

minst hälften av närmast lägre jämna antal skulle utses bland sådana

delägare i föreningen, vilkas oguldna lån hos föreningen understege medeltalet

av de oguldna kapitalbeloppen å föreningens samtliga utestående lån

med avjåmning till närmast däröver liggande 500-lal kronor. För att emellertid

svårigheter icke skulle uppkomma att bland de mindre låntagarna

finna tillräckligt antal lämpliga personer, torde gränsen mellan denna låntagarekategori

och de större låntagarna i intet fall böra vara lägre än 5,000 kronor.

Av tillgängliga statistiska uppgifter franninge medeltalssiffrenia för utestående

lån i de olika föreningarna vid utgången av år 1934. Den högsta medeltalssif

fran, 16,634 kronor, hänförde sig till Mälarprovinsernas hypoteksförening

och den lägsta siffran, 2,545 kronor, till Norrlands hypoteksförening. Medeltalet

för samtliga föreningars lån utgjorde vid 1934 års slut 6,909 kronor.

De sakkunniga hava uttalat, att de av dem nu antydda bestämmelserna

borde såväl i vad de gällde begränsningar i rösträtten vid föreningssammanträde

som i vad de avsåge sammansättningen av föreningsstyrelse införas i de

olika föreningarnas reglementen.

Ytterligare hava de sakkunniga upptagit till övervägande åtgärder för förstärkning

av hypoteksinstitutionens organisation ute i orterna, varigenom

allmänhetens möjligheter till förbindelser med institutionen skulle kunna

ökas och hypoteksföreningarnas konkurrensförmåga i förhållande till andra

kreditinrättningar skulle kunna stärkas. De sakkunniga hava härvidlag kommit

till den uppfattningen, att det för en ytterligare utbyggnad av hypoteksföreningarnas

verksamhet vore av betydelse, därest föreningarna holle sig

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SS
-

27

med ombud ute i orterna, vilka ombud kunde verka för en popularisering

av hypotekslånen samt vara lånesökande till hjälp med de olika formaliteter,

som vore förbundna med en låneansökan. Emellertid hava de sakkunniga

icke ansett del kunna ifrågakomma alt i författningarna bestämma,

i vilken utsträckning hypoteksföreningarna skulle anställa ortsombud. Ej

heller hava de sakkunniga funnit sig beredda att närmare angiva, huru en

verksamhet genom sådana ombud lämpligen borde organiseras. Med hänsyn

härtill hava de sakkunniga inskränkt sig lill att uttala önskvärdheten

av att hypoteksföreningarna ägnade ökad uppmärksamhet åt de fördelar, som

kunde vinnas genom anlitande av ortsombud.

De sakkunniga hava slutligen uttalat, alt hypoteksrörelsen i de övre norrländska

länen icke kunde i hittillsvarande former anses tillfredsställande organiserad,

men hava efter noggrant övervägande funnit sig icke böra för

närvarande föreslå inrättande av ännu en hypoteksförening i Norrland.

Vad de sakkunniga anfört angående önskvärdheten av en viss föryngring

beträffande ledningen av hypoteksrörelsens olika organ har i stort sett ej

föranlett några erinringar i de avgivna yttrandena. Från visst håll har dock

hävdats, att någon bestämd åldersgräns icke borde stipuleras, då förhållandena

i förevarande avseende måste vara i hög grad individuella. Vidare

har framhållits, att det läge i sakens natur, att en dylik föryngring, för bibehållande

av kontinuitet i styrelsernas sammansättning, borde ske endast

successivt.

De sakkunnigas förslag örn begränsning av rösträtten vid sammanträde

med hypoteksförening har i det övervägande antalet yttranden principiellt

tillstyrkt eller lämnats utan erinran. Styrelserna för Värmlands och GävleDala

hypoteksföreningar hava dock gjort gällande, att åtminstone inom dessa

föreningar icke syntes förefinnas något behov av ytterligare föreskrifter i

fråga örn rösträttens utövande.

Mot den närmare utformningen av berörda förslag hava riktats vissa anmärkningar.

Sålunda hava styrelserna för Östgöta, Smålands och Älvsborgs

m. fl. läns hypoteksföreningar ävensom Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ifrågasatt nödvändigheten och lämpligheten

av en så stark rösträttsbegränsning som den av de sakkunniga föreslagna.

Såsom en lämplig medelväg i detta hänseende hava styrelsen för Östgöta

hypoteksförening och berörda förvaltningsutskott förordat en bestämmelse,

förslagsvis av innehåll att varje delägare skulle erhålla en personlig röst

jämte en röst för varje oguldet 1,000-tal kronor av sin kapitalskuld till föreningen,

dock med den inskränkningen, att ingen finge för egen del eller

på grund av fullmakt —- varav högst fem skulle få innehavas av varje

röstande — utöva rösträtt för mer än 100 röster eller för mera än en tjugonde!

av det vid sammanträdet antecknade röstetalet. Styrelserna för de båda

övriga i detta sammanhang nämnda hypoteksföreningarna hava för sin del

funnit det vara tillräckligt, därest, med bibehållande av den föreslagna begränsningen

till en tjugondei av det företrädda röstetalet, röstmaximum lixe
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 88•

rades till 100 röster och det högsta lånebelopp, för vilket rösträtt finge utövas,

till 100,000 kronor. En tilläggsbestämmelse av innebörd att varje påbörjat

1,000-tal kronor av låntagares sammanlagda kapitalskuld skulle berättiga till

en röst, har förordats jämväl av styrelserna för hypoteksbanken och örebro

läns hypoteksförening.

Med anledning av sakkunnigförslaget har sedermera genom hypoteksbanken

verkställts en utredning angående fördelningen i storleksklasser av de

hos Mälarprovinsernas, Östgöta, Smålands och Gävle-Dala hypoteksföreningar

utestående med hypoteksbanksmedel utlämnade lånen. Vid fördelningen

har av tekniska skäl utgåtts från de ursprungliga i stället för från

de återstående lånebeloppen, varigenom resultatet kommit att bliva i så måtto

felaktigt, att antalet större lån uppvisas något större och antalet mindre lån

något mindre än det verkliga. Vidare bör bemärkas, att när flera lån utlämnas

mot hypotek av inteckningar i samma egendom, summan av egendomens

belåning hos hypoteksföreningen angivits såsom ett lån och i den

storleksgrupp, vartill summan hänför sig. Utredningens resultat framgår avföljande

sammanställning:

Ursprungliga lånebelopp

inom följande storleks- grupp er

Kronor

Mälarpro-

vinsernas

hypoteks-

förening

Antal län

Östgöta

hypoteks-

förening

Antal lån

Smålands

hypoteks-

förening

Antal lån

Gävle—Dala

hypoteks- förening

Antal lån

Summa

Antal lån

0— 1,000 ..........

20

120

777

225

1,142

1,001— 2,000 ......

195

430

2,326

431

3,382

2.001— 3.000 ..

274

625

2,186

339

3,424

3,001— 4,000 ..........

248

550

1,341

262

2,401

4.001— 5,000 ....

257

446

879

203

1.785

5,001— 6,000 ..........

245

364

578

114

1,301

6,001— 7,000 ..........

221

235

428

91

975

7,001— 8,000 ..........

196

237

347

56

836

8,001— 9,000 ..........

168

151

207

56

582

9,001—lu,000 ..........

215

189

228

54

686

Summa lån intill 10,000 kr.

2,039

3,347

9,297

1,831

16,514

10.001—20.000 .........

730

776

845

109

2,460

20,001—30,000 ..........

282

284

203

13

782

30,001—40,000 ..........

161

143

lil

5

420

40,0"1—50,000 ..........

103

86

66

3

258

50,001— ..........

360

223

145

16

744

Summa lån över 10,000 kr.

1.636

1,512

1,370

146

4,664

Summa summarum

3,675

4,859

10,667

1,977

21,178

Procent mindre lån......

Ursprungliga lånebelopp

den 31 december 1935

55.48 procent

68.88 procent

87.16 procent

92.62 procent

77.98 procent

i kronor...............

80,573,600

69,632,200

72,193,600

10,937,200

233,336,600

De sakkunnigas förslag, att visst antal av ledamöterna i hypoteksförenings

styrelse skulle utses bland mindre låntagare, har i de flesta yttrandena —

nämligen i dem från bank- och fondinspektionen, styrelsen för svenska bank
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88•

29

föreningen, fyra länsstyrelser, två hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt styrelserna för hypoteksbanken och samtliga hypoteksföreningar — bestämt

avstyrkts. Innehållet i några yttranden präglas dessutom av en viss

tvekan angående lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna. Slutligen

hava i åtskilliga yttranden hithörande spörsmål ej alls berörts.

I allmänhet kännetecknas de avgivna yttrandena av en välvällig inställning

till frågan om att bereda de mindre jordbrukarna ökat inflytande inom

hypoteksrörelsen. Från skilda håll har också meddelats, alt särskilt under

senare år från föreningsstyrelsernas sida gjorts stora ansträngningar för att

tillgodose nu nämnda önskemål. En annan ståndpunkt har däremot intagits

av länsstyrelsen i Värmlands län, som för sin del ansett, att något sakligt

skäl icke förefunnes för att de mindre låntagarna skulle beredas en relativt

större representation i hypoteksföreningarnas styrelser. I ungefär enahanda

riktning hava även uttalat sig Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt styrelsen för skånska hypoteksföreningen.

De åtgärder, som av de sakkunniga föreslagits i fråga örn sammansättningen

av hypoteksföreningarnas styrelser, hava i flertalet avstyrkande yttranden

ansetts icke vara ägnade alt leda till åsyftat resultat. Allmänt har

föreskriften om valfrihetens inskränkande på sådant sätt, att viss kvot av

styrelserna skulle utgöras av mindre låntagare, betecknats som onaturlig och

onödigt invecklad, då redan i och med de föreslagna rösträttsbestämmelsernas

genomförande berörda låntagares intressen syntes bliva tillräckligt tillgodosedda.

Med skärpa har vidare gjorts gällande, att den ifrågasatta begränsningen

av valbarheten till viss klass av låntagare komme att i hög grad

menligt påverka möjligheterna att i ledningen erhålla de bästa och dugligaste

krafterna. Redan med nuvarande bestämmelser torde det, framhålles i yttrandena,

mången gång möta svårigheter att finna lämpliga styrelseledamöter.

De av de sakkunniga förordade bestämmelserna hava för övrigt ansetts lätt

kunna kringgås, enär mindre låntagare ej alltid motsvarades av mindre jordbrukare.

Styrelsen för Örebro läns hypoteksförening har fördenskull förordat

en annan grund för uppdelningen av låntagarna i större och mindre.

Enligt styrelsens mening borde gränsen mellan berörda låntagarkategorier

bestämmas med hänsyn till medeltalet av samtliga delägares skuld till föreningen,

beräknat på det sätt, att beloppet av föreningens samtliga utestående

lån delades med antalet delägare. I yttrandena från styrelserna för hypoteksbanken,

Mälarprovinsernas hypoteksförening och skånska hypoteksföreningen

har det ansetts oegentligt att i författningsväg föreskriva ett skydd allenast

för de mindre låntagarna. I detta sammanhang hava förstnämnda båda styrelser

även ifrågasatt, huruvida ej lämpligen kravet på de mindre låntagarnas

representation i föreningsstyrelserna skulle kunna inskränkas till förslagsvis

en tredjedel av antalet ledamöter.

Länsstyrelsen i Stockholms län, Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ävensom styrelserna för hypoteksbanken samt Östgöta,

Värmlands, Mälarprovinsernas och Älvsborgs m. fl. läns hypoteksföreningar

hava såsom mest ändamålsenligt förordat, att de sakkunnigas förslag i nu

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

angivet hänseende ersattes med en generell föreskrift av innehåll, att vid val

av styrelse i hypoteksförening borde tillses, att olika kategorier av låntagare

såvitt möjligt bleve representerade.

För den händelse bestämmelser angående mera genomgripande förändringar

i avseende å sammansättningen av hypoteksförenings styrelse komma

att meddelas, har från åtskilliga håll understrukits vikten av att en lämplig

övergångstid fastställdes i syfte att förebygga att kontinuiteten inom de nuvarande

styrelserna alltför häftigt brötes.

Styrelserna för hypoteksbanken samt Östgöta, Smålands och Örebro läns

hypoteksföreningar ävensom Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

hava ansett det principiellt riktigast, att eventuellt beslutade

nya föreskrifter angående rösträttsbegränsning vid föreningssammanträde

samt angående sammansättningen av föreningsstyrelse i stället för i föreningsreglementena

infördes i förordningen angående hvpoteksföreningarna eller

i såväl nämnda förordning som i reglementena. Ett dylikt förfarande har

motiverats med att de ifrågasatta nya bestämmelserna vore av grundläggande

natur och avsedda att vara gemensamma för samtliga hypoteksföreningar.

Genom bestämmelsernas intagande i berörda förordning bleve föreningarna

bundna av dem, även om de icke skulle införas i reglementena.

Vad slutligen beträffar de sakkunnigas uttalanden angående önskvärdheten

av ett ökat anlitande från hypoteksföreningarnas sida av ombud ute

i orterna hava sagda uttalanden allenast föranlett erinringar i visst avseende

från sparbanksinspektionen och styrelsen för svenska sparbanksföreningen,

vilka bland annat ansett, att förekomsten av dylika ombud kunde

vara direkt menlig genom de tendenser till osund konkurrens på kreditgivningens

område, som lätt kunde bliva följd av ombudens verksamhet. I

detta sammanhang har jämväl erinrats därom, att i ett av särskilda sakkunniga

den 16 maj 1930 avgivet betänkande med utredning och förslag rörande

rätt för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud m. m. förordats

en begränsning av den verksamhet genom ombud, som utövades av sparbankerna.

Departemental I anslutning till de sakkunnigas uttalanden torde det kunna betecknas

chefen. såsom mindre lämpligt att, på sätt för närvarande är fallet, i hypoteksrörelsens

ledning tillåtas kvarstå personer, vilka nått en ålder, då arbetsförmågan

och handlingskraften måste antagas vara tämligen nedsatta. Efter fyllda 70

år torde ej någon — annat än möjligen i sällsynta undantagsfall — vidare

böra anlitas. En föryngring inom hypoteksinstitutionens ledning synes ägnad

att skänka verksamheten ökad effektivitet. Likaledes biträder jag de

sakkunnigas åsikt, att genom vidgat anlitande av ortsombud inom de skilda

hypoteksföreningarnas verksamhetsområden rörelsen torde kunna tillföras

beaktansvärda fördelar. Det synes mig angeläget, att nu berörda spörsmål

skänkas ökad uppmärksamhet från hypoteksföreningarnas sida.

I avsikt att bereda den verkliga bondebefolkningen — enkannerligen de

mindre jordbrukarna — en mot dess storlek och betydelse svarande repre
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

31

sentation inom ledningen för hypoteksföreningarna hava de sakkunniga föreslagit

vissa ändringar i gällande föreningsreglementen. Det från angivna

utgångspunkt framlagda förslaget, att visst antal ledamöter i föreningsstyrelse

alltid skulle utgöras av mindre låntagare, synes dock — vilket också

framhålles i ett flertal yttranden i ärendet — föga rationellt. Av vikt är

uppenbarligen, att styrelseledamöterna utväljas bland kunniga och för

ändamålet i övrigt väl lämpade personer.®1 Att härvid i görligaste mån tillses,

att inom de särskilda föreningarna olika låntagarkategorier bliva representerade,

finner jag önskvärt. En utveckling i sådan riktning torde emellertid

kunna främjas redan genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen

med viss begränsning av rösträtten på föreningssammanträde. I

syfte att de mindre låntagarnas intressen skola bliva i skälig utsträckning

tillgodosedda vill jag föreslå sådan jämkning i de sakkunnigas förslag härutinnan,

att en var låntagare, som vederbörligen fullgjort sina skyldigheter

gentemot föreningen, tillerkännes en röst för varje påbörjat belopp av

2,000 kronor, varmed han häftar i skuld till föreningen, dock högst 25

röster. Härtill bör fogas en bestämmelse, att ingen låntagare må för egen

del och medelst fullmakt för annan utöva rösträtt för mer än 50 röster eller

således 100,000 kronor och ej heller för mer än en tjugondei av hela det vid

sammanträdet representerade röstetalet. I överensstämmelse med vad redan

nu lärer tillämpas torde vidare böra stadgas, att mer än en delägare ej må

rösta för samma egendom. Med en dylik röstbegränsning lärer möjlighet beredas

föreningsdelägare med lånebelopp understigande 10,000 kronor att örn

de sluta sig samman skaffa sig det inflytande över föreningens angelägenheter,

som ur jämviktssynpunkt kan vara erforderligt. Bestämmelserna i

fråga torde, såsom från flera håll påyrkats, böra införas i förordningen angående

hypoteksföreningarna och torde där lämpligen böra upptagas såsom

ett andra stycke i § 3. I överensstämmelse med vad nu anförts har departementsförslaget

avfattats.

Ytterligare ändringsförslag.

Utöver de ändringar i förordningarna angående hypoteksbanken och hypoteksföreningarna,

vilka i det föregående omnämnts, hava de sakkunniga funnit

anledning att framlägga ytterligare förslag till jämkningar i de för lanthypoteksinstitutionen

gällande bestämmelser.

I § 16 förordningen angående hypoteksbanken stadgas för närvarande, att,

därest på avslutade upplåningskontrakt eller av annan anledning medel inflyta

till hypoteksbanken, vilka ej genast kunna användas till utlåning för

hypoteksföreningarna eller till fullgörande av andra bankens förbindelser,

banken äger att sådana medel på kortare tid antingen utlåna mot säkerhet i

jordegendom eller i statens eller egna eller hypoteksföreningars räntebärande

obligationer eller ock göra fruktbärande genom uppköp av sådana obligatio(lier

eller, örn sådant finnes lämpligare, genom medlens insättande i bankinrättning

mot ränta.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 88-

De sakkunniga föreslå sådan jämkning i bestämmelserna i förenämnda paragraf,

att stadgandet örn överskottsmedels placering i hypoteksföreningars

obligationer bortfölle. Samtliga hypoteksföreningar vore nämligen, framhålla

de sakkunniga, sedan länge delägare i hypoteksbanken, varav följde,

att de icke ägde verkställa självständig obligationsupplåning. Vidare har det

synts de sakkunniga böra medgivas att, liksom konungariket Sveriges stadshypotekskassa

hade möjlighet att glacera överskottsmedel i hypoteksbanken

.obligationer, denna sistnämnda skulle äga placera dylika medel i stadshypotekskassans

obligationer, vilka ju liksom bankens egna obligationer grundades

på primär säkerhet. Slutligen hava de sakkunniga föreslagit, att i förevarande

paragraf måtte införas en bestämmelse om att hypoteksbanken

skulle kunna mot ränta insätta medel hos centralkassa för jordbrukskredit.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även såsom sin mening uttalat,

att, därest i hypoteksföreningarnas reglementen bestämmelser funnes meddelade

om placering av förenings överskottsmedel eller av särskilda reservfondsmedel,

dylika bestämmelser borde ändras eller förtydligas, så att av

dem klart framginge, att förening skulle äga placera omförmälda medel jämväl

på de sätt, som nu föreslagits beträffande hypoteksbanken.

§ 18 förordningen om hypoteksbanken innehåller bland annat bestämmelser

om utseende av styrelse för sagda bank. Såsom jag redan inledningsvis

omnämnt förvaltas banken av en styrelse, bestående av fem ledamöter, av

vilka ordföranden utses av Kungl. Majit, vice ordföranden utses av fullmäktige

i riksgäldskontoret samt tre väljas av bankens delägare vid allmän ordinarie

sammankomst. För dessa sistnämnda tre ledamöter utses samtidigt

tre suppleanter. Några föreskrifter om utseende av suppleanter för ordföranden

och vice ordföranden finnas icke.

De sakkunniga hava föreslagit, att i § 18 måtte införas en bestämmelse örn

att Kungl. Majit skulle utse en suppleant för ordföranden i hans egenskap av

ledamot och att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle utse en suppleant för

den av fullmäktige utsedde ledamoten. Till motivering härav hava de sakkunniga

påpekat, att vid förfall för ordföranden eller vice ordföranden kunde

enligt nu gällande bestämmelser styrelsen icke bliva fulltalig, vartill komme

att det statliga inflytandet inom styrelsen minskades. De föreslagna bestämmelserna

vore för övrigt avfattade i viss anslutning till vad som gällde med

avseende å stadshypotekskassans och svenska bostadskreditkassans styrelser.

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde förenämnda suppleanter icke böra

åtnjuta stående arvode utan endast ersättning för deltagande i sammanträden.

De sakkunniga hava vidare funnit lämpligt föreslå, att i § 18 stadgades, att

samtliga ledamöter och suppleanter i hypoteksbarkens styrelse utsåges för

en tid av tre år. För att möjliggöra, att förändringar i styrelsens sammansättning

kunde ske efter hand och utan alltför tvära rubbningar av kontinuiteten

inom styrelsen, hava de sakkunniga — enligt vilkas förslag författningsändringarna

borde träda i kraft den 1 juli 1936 — förordat ett övergångsstadgande

av innehåll, att, då första gången efter bestämmelsernas ikraftträdande

val å allmän sammankomst med hypoteksbankens delägare skedde av styrelseledamöter,

en av ledamöterna skulle väljas för en tid av ett år, en annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SS
-

SS

för en tid av två år samt den tredje för en tid av tre år. Vad sålunda förordats

med avseende å styrelseledamöter skulle även äga tillämplighet vid val av

suppleanter för desamma.

De sakkunniga hava anmärkt, att i förordningen angående hypoteksbanken

icke funnes några bestämmelser om utseende av verkställande direktör

för banken. I den för bankens styrelse gällande arbetsordningen vore däremot

bestämt, att delägarna vid allmän sammankomst hade att utse en bland

de av dem valda styrelseledamöterna att tjänstgöra såsom verkställande direktör.

De sakkunniga hava icke funnit skäl föreslå ändring i vad sålunda för

närvarande gällde men hava hållit före, att ämnets vikt motiverade, att bestämmelse

härutinnan inrymdes i § 18 förordningen angående hypoteksbanken.

Enligt § 20 sista stycket förordningen angående hypoteksbanken ankommer

det på hypoteksbanken delägare vid allmän ordinarie sammankomst att

bestämma arvoden och avlöningar för ledamöterna i hypoteksbankens styrelse

ävensom för bankens tjänstemän.

Det har synts de sakkunniga riktigast, att den bestämmanderätt i förenämnda

hänseende, som utövades vid den allmänna sammankomsten, inskränktes

till att avse arvodena för hypoteksbankens styrelseledamöter, däri

inbegripen verkställande direktörens avlöning. Däremot borde lämpligen,

såsom fallet bland annat vore hos konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

avlöningarna åt tjänstemännen bestämmas av bankstyrelsen. De sakkunniga

hava i enlighet med det nu sagda föreslagit erforderlig ändring av nyssnämnda

bestämmelse i § 20 sista stycket. Härjämte hava de sakkunniga

anfört, att föreskrifter angående bankstyrelsens rätt att bestämma tjänstemännens

löner torde böra meddelas i styrelsens arbetsordning eller i annan

lämplig form.

I §12 förordningen angående hypoteks föreningarna stadgas, att, därest

för dylik förenings lån intecknad egendom under lånetidens lopp genom,

vanvård eller annorledes undergått sådan förändring, att full anledning finnes

att betvivla säkerhetens framtida tillräcklighet, eller om andra omständigheter

yppas som inverka till minskning av säkerheten, föreningens styrelse

skall vara pliktig att tillse, huruvida lånet antingen till bela beloppet

eller till större eller mindre del, efter omständigheterna, bör uppsägas till

återbetalning inom ett år, såvida ej lånets innehavare kan lämna annan fullgod

säkerhet i jordegendom.

Vidkommande förenämnda paragraf hava de sakkunniga erinrat, att liknande

bestämmelser vöre meddelade med avseende å stadshypoteksföreningarna.

I den år 1935 utfärdade nya förordningen angående grunderna för

stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet hade emellertid till sagda

bestämmelser fogats en föreskrift örn att nedsättning av fastighets taxeringsvärde

icke skulle ensam för sig anses såsom tillräcklig grund för uppsägning.

Ehuru de för lanthypoteksföreningarna gällande bestämmelserna

redan nu i praxis torde tillämpas på angivet sätt, bär det synts de sakkun
Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 88. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

niga vara lämpligt att till upplysning för den låntagande allmänheten intaga

£n uttrycklig bestämmelse härom i § 12 förordningen angående hypoteksföreningarna.

De sakkunniga hava i detta sammanhang jämväl föreslagit

sådan ändring i sagda paragraf, att uppsägning skulle kunna ske till återbetalning

av lånebelopp inom kortare tid än ett år från dagen för uppsägningen,

därest nämligen sådant med hänsyn till föreliggande omständigheter

prövades erforderligt. Även sistnämnda ändring har sin motsvarighet i

nyssnämnda förordning av år 1935.

De jämkningar i förordningarna angående hypoteksbanken och angående

hypoteksföreningarna, för vilka jag i det föregående redogjort, hava i yttrandena

tillstyrkts eller endast föranlett vissa smärre erinringar.

Av de erinringar, som i hithörande avseende framställts, må nämnas följande.

Bank- och fondinspektionen har ansett, att den föreslagna möjligheten

för hypoteksbanken att göra överskottsmedel fruktbärande genom

insättning i centralkassa för jordbrukskredit komme att visa sig sakna

betydelse. Styrelsen för svenska bankföreningen har för sin del ej funnit

innebörden av ordet »bankinrättning» i § 16 förordningen angående hypoteksbanken

vara fullt otvetydig utan hemställt örn förtydligande av lagrummet

i berörda hänseende. Från statskontoret har ifrågasatts, huruvida det

icke vore mindre lämpligt, att delägarna i hypoteksbanken i fråga om utseende

av verkställande direktör för banken vore bundna av att den, som utsåges

till innehavare av denna krävande befattning, redan vid tjänstens besättande

skulle vara ledamot av bankens styrelse, då ju härigenom urvalet i

viss mån begränsades. Emellertid har statskontoret ej ansett sig böra föreslå

någon förändring i vad härutinnan för närvarande gällde.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande vissa förändringar eller förtydliganden

i de föreningsreglementen, som innehölle stadganden örn placering av

''förenings överskottsmedel, har föranlett vissa hypoteksföreningar att kraftigt

protestera mot ett befarat kringskärande i detta hänseende av föreningarnas

bestämmanderätt. I vissa yttranden, bland annat det från styrelsen

för hypoteksbanken, har emellertid framhållits, att, då de sakkunnigas förslag

i denna del allenast torde avse att utöka nuvarande placeringsmöjligheter

för föreningarna, någon befogad anmärkning mot förslaget icke syntes kunna

framställas. Bankstyrelsen har dock ansett, att förslaget för undvikande av

missförstånd borde förtydligas. 1 yttrandena från sagda styrelse ävensom från

styrelserna för vissa hypoteksföreningar har hävdats, att eventuella bestämmelser

rörande förenings rätt att placera överskottsmedel lämpligast borde

införas i förordningen angående hypoteksföreningarna eller i såväl berörda

förordning som vederbörande reglementen.

Departements- Mot de bestämmelser, som av de sakkunniga föreslagits upptagna i §§ 16

och 18 samt § 20 sista stycket förordningen angående hypoteksbanken ävensom

i § 12 förordningen angående hypoteksföreningarna, har jag intet att

erinra, helst som motsvarande bestämmelser merendels redan äro meddelade

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88-

35

i gällande författningar angående stadshypotekskassan och stadsliypoteksföreningarna.

Ej heller har jag något att invända mot det övergångsförfarande,

som av de sakkunniga förordats i fråga om utseende av ledamöter och suppleanter

i hypoteksbankens styrelse. Lika med de sakkunniga tillstyrker jag, att

författningsändringarna i övrigt träda i kraft den 1 juli 1936.

De sakkunnigas förslag i nu berörda avseenden hava därför upptagits i

departementsförslaget.

Vidkommande de ändringar eller förtydliganden, som av de sakkunniga

ansetts böra vidtagas i de särskilda föreningarnas reglementen rörande placering

av överskottsmedel, må framhållas, att föreningarnas valfrihet i fråga

om olika möjligheter för dylik placering ej avses skola härigenom begränsas.

Jag finner ej någon anledning till erinran mot vad de sakkunniga härutinnan

föreslagit.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att de inom jordbruksdepartementet

upprättade förslagen till dels förordning om vissa ändringar

i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna

hypoteksbank, dels ock förordning om vissa ändringar i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BU 1936:85 Utlåtande, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1936:222 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension och av skedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnade a1 i texten
  3. BU 1936:55 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 s. 9 i texten