Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skyldighet för näringsidkare rn. fl. att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap

1937-02-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:102, Med förslag till lag om skyldighet för näringsidkare rn. fl. att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till

lag om skyldighet för näringsidkare rn. fl. att biträda

vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap;

given Stockholms slott den 12 februari 1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om skyldighet för näringsidkare m. fl.

att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Janne Nilsson.

Bihang till riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 102.

3.10 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

Förslag

till

Lag

om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet

å rikets ekonomiska försvarsberedskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Det åligger varje ägare eller innehavare av industriell anläggning

här i riket samt envar annan, vilken här äger eller innehar företag

eller bedriver verksamhet, som kan vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga

förhållanden bliva av betydelse för krigsmakten eller eljest för

landets förnödenhetsförsörjning, att på anfordran beträffande anläggningen,

företaget eller verksamheten lämna central förvaltningsmyndighet vid försvarsväsendet

eller rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap de

uppgifter rörande personal, maskinpark, tillverkningsförmåga, råvaruförbrukning,

lagerhållning och dylikt, vilka myndigheten anser erforderliga för

organisationen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, ävensom i övrigt

biträda vid planläggandet av nämnda organisation. Medför dylikt biträde

arbete av sådan beskaffenhet eller omfattning, att näringsidkaren anser sig

böra påfordra ersättning därför, och kan överenskommelse därom ej träffas

med vederbörande myndighet, skall frågan hänskjutas till en enligt lagen

örn skiljemän den 14 juni 1929 (nr 145) tillsatt skiljenämnd, vilken äger dels

avgöra, huruvida ersättning bör utgå, dels ock bestämma ersättningsbeloppets

storlek.

2 mom. Likaledes åligger det statliga och kommunala verk, styrelser och

inrättningar samt bankaktiebolag ävensom näringsidkare, utöver i 1 mom.

avsedda, att på anfordran av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap

lämna uppgift angående den för dem i händelse av mobilisering

erforderliga personalorganisationen.

3 mom. Hos ovannämnda verk, styrelser, inrättningar, banker och näringsidkare

anställd värnpliktig personal, som av vederbörande myndighet prövas

oundgängligen erforderlig för deras personalorganisation i händelse av mobilisering,

ställes till förfogande på sätt Konungen närmare bestämmer.

2 §•

Det åligger myndighet, som har att taga befattning med arbetet å rikets

ekonomiska försvarsberedskap, att tillse, att därvid vunnen upplysning angående

näringsidkares verksamhet ej kommer till annan näringsidkares eller

eljest till utomståendes kännedom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102.

3

3 §•

Den, som underlåter att lämna jämlikt 1 § infordrad uppgift eller som mot

bättre vetande avgiver oriktig sådan eller som underlåter att på anfordran

fullständiga uppgift, som befunnits vara ofullständig, vare, därest lian är

offentlig tjänsteman, underkastad ansvar såsom för annat tjänstefel, men

straffes eljest med dagsböter.

Den, som underlåter att lämna jämlikt 1 § i övrigt påfordrat biträde vid

planläggandet av organisationen av rikets ekonomiska försvarsberedskap,

straffes likaledes med dagsböter.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937, från och med vilken dag lagen

den 9 april 1926 (nr 65) örn skyldighet för vissa näringsidkare att biträda

vid arbetet med industriens krigsorganisation m. m. ävensom kungörelsen

den 12 juni 1931 (nr 247) angående bestämmande av myndighet, som avses i

1 § 2 mom. sistnämnda lag, upphöra att gälla.

Där i särskild författning eller eljest hänvisning förekommer till 1926 års

lag, skall hänvisningen i stället avse den nya lagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 102.

Utdrag av ''protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsm-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 12 februari 1937.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,

Forslund.

Departementschefen, statsrådet Nilsson anför:

Enligt lagen den 9 april 1926 (nr 65) örn skyldighet för vissa näringsidkare

att biträda vid arbetet med industriens krigsorganisation m. m. åligger

det (1 § 1 mom.) varje ägare eller innehavare av industriell anläggning här

i riket samt envar annan, vilken här äger eller innehar företag eller bedriver

verksamhet, som kan vid mobilisering av krigsmakten bliva av betydelse

för densamma, att på anfordran beträffande anläggningen, företaget

eller verksamheten lämna central förvaltningsmyndighet vid försvarsväsendet

de uppgifter rörande personal, maskinpark, tillverkningsförmåga

och dylikt, vilka myndigheten anser erforderliga för organisationen av landets

industriella krigsberedskap, ävensom i övrigt biträda vid planläggandet av

industriens krigsorganisation. Likaledes åligger det (1 § 2 mom.) statliga

och kommunala verk, styrelser och inrättningar, bankaktiebolag m. fl. att

på anfordran av myndighet, som Konungen bestämmer, lämna uppgift angående

den för dem under krig erforderliga personalorganisationen. I lagen

återfinnas dessutom, bland annat, bestämmelser örn ersättning till näringsidkare

för biträde i förevarande avseende ävensom straffbestämmelser för

underlåtenhet att fullgöra i lagen föreskrivna åligganden.

Den nyssnämnda lagen av den 9 april 1926 tillkom närmast i anledning

av en skrivelse den 9 februari 1925, däri arméförvaltningens artilleri-, fortifikations-

och intendentsdepartement samt sjukvårdsstyrelse ävensom marinförvaltningen

gjort framställning örn utfärdande av lagbestämmelser angående

skyldighet för vissa näringsidkare att biträda vid arbetet med industriens

krigsorganisation.

Sedan yttranden över den nyssnämnda skrivelsen med tillhörande lagutkast

infordrats dels från cheferna för generalstaben och marinstaben, dels

ock från ingenjörsvetenskapsakademien och kommerskollegium, därvid samtliga

de nämnda myndigheterna lämnat förslaget sin anslutning, framlades proposition

den 5 februari 1926 (nr 98) med förslag till lag i ämnet, därvid föredragande

departementschefen i fråga örn skälen för den föreslagna lagstiftningen

m. m. anförde bland annat:

Av den lämnade redogörelsen i ämnet framgår, att, med stöd av i administrativ

väg utfärdade bestämmelser, vissa åtgärder redan nu företagas för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kunni. Maj:ts proposition, nr 102.

organiserandet av den industriella krigsberedskapen, ävensom i syfte att vid

inträffande mobilisering sådana statliga, kommunala och enskilda inrättningar

och företag, vilkas fortsatta verksamhet är oundgängligen nödvändig för att

trygga statslivets jämna gång eller är för det allmänna av synnerlig vikt,

tillförsäkras den för ändamålet behövliga personalen. Ifrågavarande beredskapsarbete

har hittills helt och hållet varit beroende på frivilligt åtagande

och intresse för saken från vederbörande verks och industriföretags sida.

Yad armé- och marinförvaltningarna i sin förut omförmälda skrivelse anfört

synes mig emellertid hava ådagalagt nödvändigheten av lagstadgad skyldighet

för näringsidkare m. fl. att medverka vid detta arbete.

I likhet med kommerskollegium utgår jag ifrån att de uppgifter m. m.,

som industriföretagen åläggas att himna, inskränkas till vad som kan anses

för ändamålet oundgängligen nödvändigt. Under sådan förutsättning torde

ifrågavarande uppgiftsskyldighet icke för den enskilde näringsidkaren bliva

alltför betungande och endast i enstaka undantagsfall föranleda ersättning

från statens sida. I sådana fall, då det gäller att utarbeta detaljerade planer

för utvidgning i större skala av befintliga industrier eller tillskapandet av

nya sådana, torde man däremot få såsom regel räkna med att ersättning

bör utgå. Uppstår tvist örn huvuvida ersättning skall utgå, eller beträffande

ersättningens belopp, torde frågan böra hänskjutas till skiljemän. Ifrågakommande

kostnader för dylik ersättning^vses att bestridas av medel, som

må komma att ställas till vederbörande myndigheters förfogande för åtgärder

beträffande industriens krigsorganisation.

Det framlagda lagförslaget blev av riksdagen antaget, varefter lagen den

9 april 1926 utfärdades.

I skrivelse den 21 december 1936 har nu rikskommissionen för ekonomisk

försvarsberedskap hemställt örn åtgärder för utfärdande av en ny lag om

skyldighet för näringsidkare och andra att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska

försvarsberedskap, avsedd att ersätta den nyssnämnda 1926 års lag.

I berörda skrivelse, vid vilken fogats ett förslag till lag i ämnet, har rikskommissionen

anfört, bland annat:

Då förenämnda lag av den 9 april 1926 utfärdades, existerade ännu ej

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, örn vars tillsättande

först 1928 års riksdag fattade beslut. Kommissionen tillsattes senare

under år 1928 men kan först med år 1929 sägas lia i nämnvärd omfattning

börjat sin verksamhet. En av kommissionens uppgifter har senare blivit

att, i enlighet med kungl, kungörelsen den 12 juni 1931 (nr 248) angående

uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering för vissa

värnpliktiga samt kungörelsen med samma titel den 24 juli 1934 (nr 451),

vilken ersatt den förra, tjänstgöra som uppskovsbeviljande myndighet för

vissa grupper av värnpliktiga. För fullgörande av denna uppgift har det

för rikskommissionen varit nödvändigt att från verk och företag av olika

slag införskaffa sådana uppgifter angående den för dem i händelse av

krig erforderliga personalorganisationen, som avses i 1 § 2 mom. förutnämnda

lag den 9 april 1926. Genom kungörelse den 12 juni 1931 (nr 247)

Ilar också Kungl. Majit förordnat, att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap

skall utgöra den myndighet, på vars anfordran det enligt

nyssnämnda moment i 1926 års lag åligger verk, styrelser och näringsidkare

m. 11. att lämna uppgifter angående den under krig erforderliga personalorganisationen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 102.

Emellertid Ilar det under rikskommissionens hittillsvarande verksamhet

visat sig, att kommissionen haft behov av att för sitt planläggningsarbete i

övrigt i väsentligt vidsträcktare omfattning än som avses i 1 § 2 mom. i

1926 års lag inhämta upplysningar speciellt från industriföretag. Då kommissionen

icke kan anses vara »central förvaltningsmyndighet vid försvarsväsendet»,

har kommissionen därvid icke kunnat stödja sig på bestämmelserna

i 1 mom. av nyssnämnda lagparagraf. Under de gångna åren har

den medverkan från industriens sida, som av rikskommissionen påkallats,

visserligen i allmänhet villigt lämnats. Samma skäl, som på sin tid föranledde

stadgandet av skyldighet för industriföretag att i viss omfattning medverka

vid det av de militära förvaltningsmyndigheterna bedrivna krigsorganisationsarbetet,

tala dock för, att motsvarande skyldighet bör utsträckas

att gälla även i förhållande till rikskommissionen.

Enligt sin instruktion har rikskommissionen till uppgift att under Kungl.

Maj:t utgöra det ledande och övervakande organet för rikets försvarsförberedelser

på det ekonomiska området. Av dessa förberedelser måste de som

gälla industriens organisation räknas bland de viktigaste. Rikskommissionen

har på detta område inlett en nära samverkan med de militära förvaltningsmyndigheterna.

Men dess planläggande verksamhet sträcker sig i många

fall utöver eller ligger vid sidan örn nämnda myndigheters arbeten. Kommissionen

måste sålunda särskilt handlägga frågor rörande ordnandet av

industriens råvaruförsörjning sagg: säkerställandet av industriell produktion

för tillgodoseendet av nödvändiga civila behov under krigstid. Därjämte

falla inom området för rikskommissionens planläggningsarbeten även andra

grenar av produktiv verksamhet, vilka erfordras för åstadkommande eller

tillhandahållande av viktiga förnödenheter.

Rikskommissionen har därför funnit det vara i hög grad önskvärt, att

kommissionen bleve i 1 § 1 mom. av 1926 års lag uttryckligen nämnd såsom

en myndighet, vilken äger rättighet att vid planläggningsarbete t för organisationen

av landets krigsberedskap på det industriella området ävensom

beträffande näringslivet i övrigt påkalla biträde av näringsidkare. Kommissionen

finner särskilda skäl härtill numera föreligga, sedan det genom

riksdagens beslut vid innevarande års riksdag bestämts, att kommissionen

skall från och med den 1 juli 1937 vara att anse som ordinarie statsmyndighet.

Därest rikskommissionen skall inbegripas bland de i 1 § 1 mom. av 1926

års lag omförmälda centrala myndigheterna, fordras emellertid, att kretsen

av de näringsidkare, som i detta moment avses, utvidgas till att omfatta ej

blott dem som driva sådan verksamhet, vilken kan vid mobilisering av

krigsmakten bliva av betydelse för denna, utan över huvud taget företag

och personer, vilkas verksamhet kan vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga

förhållanden bliva av betydelse för landets försörjning med viktiga

förnödenheter. Arten av de uppgifter, som må kunna ifrågakomma att

införskaffa med stöd av detta moment, torde i anslutning härtill även böra

anges något fylligare, så att bär omnämnas ej endast uppgifter rörande personal,

maskinpark, till verkningsförmåga och dylikt utan även uppgifter rörande

råvaruförbrukning och lagerhållning.

Eör övrigt bör hänvisningen i 1 mom. till lagen örn skiljemän den 28

oktober 1887 utbytas mot en hänvisning till den nuvarande lagen örn skiljemän

den 14 juni 1929 (nr 145).

Skulle Kungl. Majit finna, att ändring av 1 § 1 mom. i 1926 års lag i

den riktning rikskommissionen här föreslagit bör genomföras, torde det vara

lämpligt, att de jämkningar vidtagas även i övriga moment av 1 § samt i

2 och 3 §§, vilka, örn än ej strängt nödvändiga, dock synas påkallade för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 102.

att bringa där meddelade stadganden i full överensstämmelse såväl med den

ändrade lydelsen av 1 § 1 mom. som med i övrigt efter lagens tillkomst

inträdda förhållanden. Då därigenom ändringar skulle komma att ske i

lagens samtliga paragrafer och då även dess titel, efter den föreslagna utvidgningen

av 1 §:s tillämpningsområde, komme att mindre väl svara mot

lagens innehåll, torde det vara lämpligast, att en helt ny lag i ämnet utfärdas,

vilken ersätter den nuvarande.

Över rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap berörda framställning

hava följande myndigheter inkommit med infordrade utlåtanden,

nämligen arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, kommerskollegium,

cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet, t. f. chefen

för försvarsstaben samt ingenjörsvetenskapsakademien.

Arméförvaltningen, marinförvaltningen och fly g förvaltning en hava förklarat

sig intet hava att erinra mot rikskommissionens ifrågavarande hemställan.

KommersJcollegium har icke heller funnit anledning till erinran mot att

1926 års lagstiftning ersättes av nya lagbestämmelser i ämnet i huvudsaklig

överensstämmelse med det av rikskommissionen nu framlagda förslaget.

Kollegium hade därvid — liksom tidigare med avseende å 1926 års lagstiftning

— utgått ifrån, att uppgiftsskyldigheten begränsades till det strängt

nödvändiga samt att insamlingen av uppgifterna genom användning av enklast

möjliga formulär och jämväl i övrigt organiserades på ett sådant sätt,

att uppgiftslämnarna icke onödigt betungades.

Chefen för generalstaben har i sitt utlåtande, enär åstadkommandet av de

av rikskommissionen föreslagna ändringarna i och tilläggen till förevarande

lagstiftning utgjorde en nödvändig förutsättning för att rikskommissionen

skulle fylla sin uppgift, tillstyrkt rikskommissionens framställning.

Likaså hava cliefen för marinstaben, chefen för flygvapnet och t. f. chefen

för försvarsstaben lämnat rikskommissionens framställning sin anslutning.

Ingenjörsvetenskapsakademien har förklarat sig, med instämmande i av rikskommissionen

anförda skäl, tillstyrka det av kommissionen framlagda förslaget

att ersätta 1926 års lag med en ny lag. Mot innehållet i det framlagda

förslaget till ny lag hade akademien icke något att erinra.

I förhållande till 1926 års lag i förevarande ämne innebär den av rikskommissionen

för ekonomisk försvarsberedskap nu föreslagna lagstiftningen

till en början den ändringen, att rikskommissionen i fråga örn befogenhet

att från vissa industri- och näringsidkare infordra uppgifter rörande anläggnings

eller företags personal, tillverkningsförmåga m. m. jämställes med

de centrala förvaltningsmyndigheterna vid försvarsväsendet. Med den centrala

ställning på den industriella krigsberedskapens område, som rikskommissionen

för ekonomisk försvarsberedskap numera intager och som efter

rikskommissionens beslutade omorganisation från och med den 1 juli 1937

blir ytterligare markerad, synas betänkligheter icke kunna föreligga mot ett

genomförande av den föreslagna utvidgningen i denna del. I själva verket lärer

en sådan åtgärd endast innebära ett fastställande av vad som inom förevarande

område i stort sett redan under åtskillig tid tillämpats.

Departementschefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition nr 102.

Vidare innebär förslaget en utvidgning av den i 1 § 1 mom. av 1926 års

lag stadgade uppgiftsskyldigheten så tillvida, att densamma skall omfatta icke

blott uppgifter rörande personal, maskinpark, tillverkningsförmåga och dylikt,

utan även uppgifter rörande råvaruförbrukning och lagerhållning. Med hänsyn

till omfattningen av den verksamhet inom försvarsberedskapens område,

som ankommer på rikskommissionen, lärer en dylik utvidgning av uppgiftsskyldigheten

få anses vara väl motiverad. Icke heller synes vara något att

erinra mot att kretsen av näringsidkare, som i nämnda moment avses, på

sätt rikskommissionen föreslagit utvidgas till att omfatta ej blott dem som

bedriva sådan verksamhet, som kan vid mobilisering av krigsmakten bliva

av betydelse för denna, utan över huvud taget företag och personer, vilkas verksamhet

kan vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden bliva

av betydelse för landets förnödenhetsförsörjning.

Då förutom de nu nämnda förändringarna i 1926 års lagstiftning vissa

ändringar av mera formell art lämpligen böra i samband därmed vidtagas,

synas skäl föreligga för att på sätt rikskommissionen föreslagit låta en helt

ny lag träda i stället för den nu gällande. Därvid lärer rikskommissionen

böra i lagen uttryckligen angivas som den myndighet, på vars anfordran

det skall åligga verk, styrelser och näringsidkare m. fl. att lämna uppgifter

angående den under mobilisering erforderliga personalorganisationen, vadan

i och med den nya lagens tillkomst jämväl kungörelsen den 12 juni 1931

(nr 247) angående bestämmande av myndighet, som avses i 1 § 2 mom. av

1926 års lag, bör upphöra att gälla. Den nya lagens rubrik lärer i förhållande

till 1926 års lag böra undergå en viss jämkning.

Jag finner mig således böra tillstyrka, att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad rikskommissionen föreslagit en ny lag i förevarande ämne förelägges

riksdagen till antagande. Härvid vill jag emellertid uttala, att jag

i likhet med kommerskollegium förutsätter, att den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten

i görligaste mån begränsas och att insamlingen av uppgifter

organiseras på sådant sätt, att uppgiftslämnarna icke onödigt betungas.

Tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande synes böra bestämmas till

den 1 juli 1937.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad förut anförts

uppgjort förslag till lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid

arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap samt hemställer, att förslaget

måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Iiegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Ur protokollet:

Sven Berglund.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.