Sök i Ratio Lex

Angående ersättning åt förre eleven vid högre allmänna läroverket i Skövde S. H. Nilsson för skada till följd av olycksfall

1937-02-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:111, Angående ersättning åt förre eleven vid högre allmänna läroverket i Skövde S. H. Nilsson för skada till följd av olycksfall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

1

Nr lil.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning åt

förre eleven vid högre allmänna läroverket i Skövde S.

H. Nilsson för skada till följd av olycksfall; given

Stockholms slott den 12 februari 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majrts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegeuten i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför departementschefen,

statsrådet Engberg härefter:

I en den 19 september 1935 dagtecknad skrift har änkefru Ellen Nilsson

anhållit, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka ett årligt understöd

av 1,000 kronor åt hennes omyndige son Sture Harald Nilsson, född den

1 april 1917, vilken såsom elev vid högre allmänna läroverket i Skövde

den 18 mars 1932 ådragit sig sådan skada, att han, som tidigare varit blind

på vänster öga, förlorat synen jämväl å höger öga.

Därjämte har Ellen Nilsson anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efterskänka

de rättegångskostnader om 250 kronor, vilka hon i ett av henne med anledning

av det inträffade mot kronan anhängiggjort mål blivit förpliktad

ersätta kronan och vilka hon saknade medel att gälda.

Bihang till riksdagens protokoll 1087. 1 sami. Nr lil.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

Till stöd för sin framställning har Ellen Nilsson anfört i huvudsak följande.

Skadan, som orsakat blindheten, hade tillfogats Sture Nilsson strax före

en lektion och medan Sture Nilsson jämte sina klasskamrater i läroverkets

klass 3° uppehållit sig i vederbörande lektionsrum. Skadan hade uppkommit

av ett slag, som tilldelats Sture Nilsson med en pekpinne av den lärjunge,

som fungerat som ordningsman i klassen. Genom polisutredning

hade ådagalagts, att skadan icke åstadkommits avsiktligt, ehuru ordningsmannen

uppsåtligt riktat ett slag mot Sture Nilssons huvud. Vidare hade

utretts, att ordningsmannen plägat använda pekpinnen för upprätthållande

av ordning i klassen samt att han och andra lärjungar i läroverket varit

av den uppfattningen, att en ordningsman ägt befogenhet att med slag av

pekpinnen tillrättavisa felande elever.

Omständigheterna vid skadans tillkomst hade föranlett Ellen Nilsson att

i egenskap av förmyndare för sin son anhängiggöra talan mot rektorn vid

läroverket, E. Estreen samt Kungl. Majit och kronan under yrkande om

skadestånd med vissa närmare angivna belopp. Hennes talan hade emellertid

ogillats av såväl rådhusrätten i Skövde som Göta hovrätt, varjämte

Kungl. Majit genom utslag den 4 februari 1935 ej funnit skäl bifalla en

av Ellen Nilsson gjord ansökning om tillstånd att fullfölja talan mot hovrättens

dom.

Hovrättens dom, vilken innehåller en från rådhusrättens avvikande motivering,

må i hithörande delar här återgivas.

I målet vore utrett, yttrar hovrätten, att det i läroverket varit brukligt,

att ordningsmännen vid utövandet av uppdraget att upprätthålla ordningen

bland eleverna plägat bära pekpinnen och även understundom för att göra

sig åtlydda med pekpinnen tilldelat eleverna slag. Estreen hade uppgivit,

att ordningsmännen icke haft uttryckligt tillstånd att vid utövandet av sitt

uppdrag bära pekpinnen, att Estreen, som haft kännedom örn att så vore

brukligt, ej utfärdat något förbud i ämnet, att han icke sett eller hört omtalas,

att någon ordningsman »hötat med pekpinnen eller daskat till någon»

men att en var, som hade någon kännedom örn pojkars kynne, måste anse

antagligt, att sådant kunde hända.

Av utredningen franninge, att ifrågakomna dag, då Sture Nilsson jämte

övriga elever i klass 3°, efter det skolklockan ringt till lektion, uppehållit

sig i sitt klassrum i avvaktan på lärarens ankomst, ordningsmannen på

förekommen anledning med handen knuffat till Nilsson och tillhållit honom

att sitta stilla i bänken, att ordningsmannen kort därefter ånyo nödgats

anmana Nilsson att förhålla sig ordentligt, att Nilsson, som förefallit

hava blivit förargad häröver, rest sig upp till synes i avsikt att slå till ordningsmannen,

att denne då måttat ett slag med pekpinnen mot Nilsson,

enligt ordningsmannens egen uppgift mot Nilssons högra axel, samt att

spetsen av pekpinnen, möjligen till följd av en Nilssons egen rörelse, träffat

honom invid högra ögat med påföljd, att han några dagar därefter mist

synen å samma öga.

Väl hade det, med hänsyn till vad Estreen själv i målet anfört, ålegat

honom att vidtaga åtgärder till förhindrande av att pekpinnen komme att

användas för utövande av våld, men enär de omständigheter, varunder

ifrågakomna olyckshändelse inträffat, icke kunde anses vara sådana, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

Estreen vare sig genom sin underlåtenhet att vidtaga nyssnämnda åtgärder

eller eljest kunde göras för olyckan ansvarig, samt ej heller ådagalagts förhållande,

ledande till ersättningsskyldighet för Kungl. Maj:t och kronan,

prövade hovrätten rättvist fastställa det slut, vartill rådhusrätten i sitt utslag

beträffande huvudsaken kommit.

Beträffande de ovanberörda rättegångskostnaderna inhämtas, att Ellen

Nilsson genom hovrättens lagakraftvunna dom förpliktats att ersätta Kungl.

Majit och kronan dess kostnader å målet dels i rådhusrätten med 200 kronor

och dels i hovrätten med 50 kronor.

Ellen Nilsson har vidare uppgivit, att Sture Nilsson, vilken genom den

olycka, som sålunda drabbat honom, helt och hållet berövats möjligheten

att för framtiden försörja sig själv, numera vore elev vid blindinstitutet å

Tomteboda, men på grund av gällande lagbestämmelser hittills icke kunnat

komma i åtnjutande av s. k. blindhetsersättning.

Jag erinrar i detta sammanhang om att från rätt till ersättning enligt

förordningen nr 105/1934 om blindhetsersättning äro undantagna, bland

andra, den, som å anstalt eller eljest åtnjuter kostnadsfri vård på statens

bekostnad, ävensom den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas

ekonomiska ställning är sådan, att blindhetsersättning rimligen icke bör till

honom utgå.

Det är i ärendet upplyst, att såväl Ellen Nilsson som Sture Nilsson äro

medellösa samt att den senare å Tomteboda åtnjuter kostnadsfri vård å

statens bekostnad.

Beträffande sambandet mellan det slag, som träffat Sture Nilsson invid

ögat, och den sedermera inträdda blindheten, har medicinalstyrelsen på anmodan

av riksförsäkringsanstalten om utlåtande i ämnet såsom svar härpå

åberopat en av docenten K. G. Ploman avgiven promemoria, vari framhållits

följande:

Av handlingarna i ärendet framginge, att Sture Nilsson företett en medfödd

utvecklingsrubbning å ögonen, aniridi (= avsaknad av iris); att hans

vänstra öga vid nio eller tio års ålder spontant (?) inflammerats och senare

skrumpnat och blivit blint; att hans högra öga haft en synskärpa av omkring

0.2, vilket tillåtit honom att deltaga i skolarbetet; att en lärare vid

undersökning omedelbart efter skadan icke iakttagit tecken å yttre våld å

ögat; att Nilsson tre dygn efter skadan klagat över synnedsättning; att

doktor K. Stålberg, Jönköping, vid undersökning samma dag iakttagit en

stor glaskroppsblödning i högra ögat; samt att å serafimerlasarettets ögonavdelning

en månad senare iakttagits massor av glaskroppsgrumlingar och

en avlossning av näthinnan i högra ögat, som till följd härav varit praktiskt

taget blint.

Att med visshet fastslå orsaken till Nilssons ögonsjukdom läte sig ej göra.

Den kunde antingen ha uppkommit spontant till följd av ögats allmänna

sjukdomsdisposition eller ock ha varit en följd av skadan den 18 mars

1932. Någon uppgift, att ögat härvid träffats av ett våld, funnes icke, varför

en analys av förloppet vid olyckstillfället vore påkallad. Pekpinnens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

avbrutna spets syntes ha träffat ovanför ögonbrynet i ett ögonblick, då Nilsson

rest sig från sin plats i bänken. Nilssons huvud syntes härvid ha förts

i riktning framåt-uppåt, varigenom våldet, som vid upprätt sittande ställning

skulle ha haft en riktning tangentiellt till ansiktets plan, verkat som

en stöt i riktning uppifrån-framifrån nedåt-bakåt. De ojämna kanterna å

pekpinnens spets syntes härvid ha hakat upp sig i huden och dragit denna

med sig nedåt, med påföljd att även ögat genom ögonlocket kunde ha påverkats

av stöten. Detta behövde icke ha efterlämnat spår å ögats yttre.

Möjligheten av ett våld å ögat syntes alltså ha förelegat, och man kunde

måhända säga, att ett dylikt våld varit tämligen sannolikt.

Intraokulär blödning och näthinneavlossning vore ej ovanliga följder av

ett även rätt lindrigt trauma å ett sjukligt disponerat öga. Att blödningen

i här omhandlade fall uppkommit först på tredje dagen, uteslöte icke dess

samband med traumat. I litteraturen funnes meddelade fall av traumatisk

chorioidal-, respektive retinalruptur med glaskroppsblödning och retinalavlossning,

där blödningen uppstått flera, ända till tio dagar efter skadan.

Man syntes alltså icke behöva göra något tvång på verkligheten, om man

ansåge sannolikt, att ett samband förelåge mellan blindheten å Nilssons

öga och olycksfallet den 18 mars 1932.

Det må emellertid framhållas, att docenten, numera professorn S. Larsson,

vilken vårdat Sture Nilsson å serafimerlasarettets ögonklinik, uttalat, att ehuru

ett samband mellan det trauma, som orsakats av det omförmälda slaget icke

kunde uteslutas, den övervägande sannolikheten syntes tala för att såväl glaskroppsblödningen

som näthinneavlossningen icke Orsakats av traumat, att

omständigheterna i samband med den tidigare inträffade blindheten å vänstra

ögat gjorde det sannolikt, att detta drabbats av samma sjukdom, som nu

drabbat det högra ögat, samt att det vore i hög grad sannolikt, att en avlossning

förr eller senare skulle hava inträffat spontant eller exempelvis vid

en kroppsansträngning.

Inspektören för blindundervisningen har i yttrande den 19 oktober 1935

anfört bland annat:

Sture Nilssons utbildning vid blindskola vore i det närmaste avslutad.

Han komme då att erhålla den beslutade blindhetsersättningen till ett belopp

å 500 kronor per år. Men med de blindas obetydliga arbetsförmåga

och svårigheterna på arbetsmarknaden vore han ej i stånd att reda sig

med detta belopp. Och att han i sin iråkade olycka skulle vara tvungen

att anlita fattigvården skulle vara att lägga sten på börda. Med ett belopp å

500 kronor utöver blindhetsersättningen jämte den tillkommande blygsamma

arbetsförtjänsten syntes han nödtorftigt kunna sörja för sitt uppehälle. Inspektören

hemställde, att Sture Nilsson måtte tillerkännas ett årligt belopp

av 500 kronor under sin återstående livstid, att han vidare måtte tillerkännas

en gratifikation å 1,025 kronor för läkarvård m. m. samt slutligen att

ovannämnda modern åliggande rättegångskostnader måtte efterskänkas.

Disponenten vid de blindas förening E. Betsler har i ett av änkefru Nilsson

under ovannämnda rättegång framlagt intyg utlåtit sig angående möj
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

filingl. Maj.ts proposition Nr lil.

ligheterna för Sture Nilsson att för framtiden försörja sig genom eget arbete.

Härom har Retsler yttrat bland annat:

Enligt 1916 års lag om ersättning för olycksfall i arbete betraktades den,

som i annans tjänst förlorat synen, vara till arbete helt oförmögen, i följd

varav högsta möjliga ersättning till honom utbetalades. Iiiksförsäkringsanstalten

räknade alltså i dylikt fall med 100 procent invaliditet. Ehuru

förevarande fall icke inginge under olycksfallsförsäkringslagen, syntes det

självklart, att Sture Nilsson utan särskild utbildning helt saknade försörjningsmöjligheter.

Emellertid funnes, som bekant, utbildningsanstalter för

blinda, där huvudsakligen korgmakeri och borstbinderi inlärdes. Dessa hantverk

vore emellertid nu mycket litet lönande, bland annat beroende på

maskintillverkningens framsteg i våra dagar. Dessutom kunde den blindes

arbetsintensitet icke anses vara mer än en tredjedel av den seendes i motsvarande

ställning. Härtill komme ytterligare de svårigheter, som ofta förelåge

vid försäljningen av hantverksalster. Den blinde arbetarens årsinkomst

kunde till följd härav i regel ej uppskattas till högre än en tredjedel

av en lågt avlönad seende arbetares, oftast mindre.

Biles för säkring sanstalten har den 1 februari 1936 avgivit yttrande angående

de grunder, efter vilka ett eventuellt årligt understöd till Sture Nilsson

borde beräknas, och därvid framhållit,

att på grund av vad medicinalstyrelsen yttrat anstalten funnit, att ersättning

skulle hava utgått till Sture Nilsson jämlikt ovanberörda olycksfallsförsäkringslag,

därest denna varit å olycksfallet tillämplig.

Ifråga örn understödets storlek har riksförsäkringsanstalten anfört följande.

Därest nämnda lag varit tillämplig, skulle Nilsson — förutom ersättning

för erforderliga kostnader för läkarvård och läkemedel samt sjukpenning

under tiden för sjukdomstillståndet —- hava tillerkänts livränta att från

sjukdomstillståndets upphörande utgå för livstiden. Enär olycksfallet medfört

förlust av arbetsförmågan, skulle livräntan jämlikt 7 § i lagen hava

bestämts till två tredjedelar av Nilssons årliga arbetsförtjänst.

På grund av bland annat den betydande nedsättning av Nilssons arbetsförmåga,

som före olycksfallet förefunnits till följd av hans ringa synförmåga,

syntes det vara ogörligt att med nämnvärd grad av sannolikhet beräkna,

vilken arbetsförtjänst, som Nilsson skulle hava kommit att åtnjuta,

därest olycksfallet ej inträffat. Emellertid borde i sådana fall som det förevarande

enligt riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt beaktas de bestämmelser

angående arbetsförtjänstens beräkning, som lämnats i 1927 års förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada under militärtjänstgöring. Enligt

8 § i förordningen skulle för värnpliktiga, undantaget vissa speciella mera

kvalificerade kategorier, ersättningen bestämmas efter en arbetsförtjänst av

1,764 kronor. Det syntes enligt anstaltens mening i regel icke vara lämpligt

att bestämma ersättning, som på extraordinär väg bereddes skolelev,

till högre belopp än som skulle hava utgått enligt militärersättningsförordningen.

I förevarande fall syntes den angivna arbetsförtjänsten, 1,764 kronor,

väl hava lämpat sig att ligga till grund för storleken av eventuellt

understöd, därest det icke förhållit sig så, att den skadades arbetsförmåga

redan före olycksfallet varit i hög grad nedsatt. Synens förlust på ena Ögat

jämte samtidig nedsättning av andra ögats synskärpa till 0,2 ansåges enligt

av riksförsäkringsanstalten tillämpad praxis i regel medföra nedsättning av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

arbetsförmågan med 65 procent. Toges denna nedsättning av arbetsförmågan

jämväl helt i betraktande, skulle ersättningen sålunda komma att beräknas

efter en arbetsförtjänst utgörande 35 procent av 1,764 kronor, d. v. s. omkring

617 kronor.

Därest olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle Nilsson sålunda

— förutom ersättning för erforderliga kostnader för läkarvård och läkemedel

samt sjukpenning under tiden för sjukdomstillståndet — hava tillerkänts

livränta, vilken, örn Nilssons årliga arbetsförtjänst enligt ovan angivna

grunder beräknats till 617 kronor, skulle hava utgått för livstiden

med omkring 411 kronor för år räknat. Emellertid vore det icke minst

med hänsyn till den skadades ungdom självfallet ovisst, om hans arbetsinkomst,

därest olycksfallet ej inträffat, skulle hava kommit att vara nedsatt

i så hög grad, som svarade mot den ovan nämnda invaliditetsgraden,

65 procent. På grund härav och med hänsyn till övriga i ärendet föreliggande

omständigheter syntes intet vara att erinra mot, att det understöd,

som kunde tillerkännas Sture Nilsson, bestämdes till det belopp, som angivits

av inspektören för blindundervisningen, 500 kronor för år räknat.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande den 17 februari 1936 anfört:

Enligt stadgan för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928, §136

morn. 1, vilken vid den tidpunkt, då ifrågavarande olyckshändelse inträffat,

varit gällande, ålåge det klassföreståndaren att öva uppsikt över ordningen

inom sin avdelning. Det vore praxis, att han därvid biträddes av en av

honom bland lärjungarna utsedd förtroendeman, av gammalt kallad ordningsman.

Vid vissa läroverk innehölle de av kollegiet beslutade ordningsföreskrifterna

bestämmelse om att lärjunge skulle äga skyldighet att efterkomma

ordningsmans tillsägelser i ordningsfrågor. Det synes därför icke

kunna bestridas, att ordningsmannen blivit vållande till ansiktsskadan under

fullgörande av ett honom av läroverkets ledning anförtrott, visserligen till

en del missuppfattat uppdrag. På grund härav och med hänsyn till de

synnerligen ömmande omständigheterna i övrigt funne överstyrelsen starka

billighetsskäl tala för att det allmänna i någon mån trädde emellan till

lindrande av olycksfallets för den därav drabbade ödesdigra följder.

Staten hade redan i åtskilliga fall iklätt sig ekonomiska förpliktelser i

anledning av olycksfall, oberoende av huruvida vållandet läge någon statens

befattningshavare till last. Denna tendens framträdde redan i olycksfallsförsäkringslagen

och än mera i förordningen nr 234/1927 örn ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under militär tjänstgöring. Givetvis vore

ingendera av dessa förordningar i förevarande fall tillämplig, men det kunde

anföras precedensfall, då riksdagen efter av Kungl. Maj:t avlåten proposition

tillerkänt person, som vid deltagande i övningar vid allmän läroanstalt

drabbats av olycksfall, ersättning efter enahanda grunder som vid tillämpning

av någondera av dessa lagar. Överstyrelsen ville i detta avseende hänvisa

till 1928 års riksdags beslut i anledning av propositionen nr 181/1928

angående understöd till förre seminarieeleven B. E. L. Hellström ävensom

till 1935 års riksdags beslut i anledning av propositionen nr 116/1935 angående

understöd till förre eleven vid Stora Tuna samrealskola K. J. H.

Petersson.

I första hand syntes staten vid tillämpning å förevarande fall av grunderna

för berörda lagstiftning böra deltaga i de direkta kostnaderna för

sjukvård, läkemedel och dylikt vilka kostnader enligt sökandens till rådhusrätten

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

ingivna uppgifter syntes hava uppgått till ett belopp något överstigande

1,000 kronor. Men därjämte syntes Nilsson på sätt i ansökningen ifrågasatts

böra tillerkännas en med hänsyn till omständigheterna avvägd livränta.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag, enligt vilket denna livränta skulle

komma att uppgå till 500 kronor per år, hade överstyrelsen ingen erinran

att framställa.

I anledning av skolöverstyrelsens uttalande angående skäligheten av statens

deltagande i kostnaderna för sjukvård må framhållas, att i de av Ellen

Nilsson i omförmälda rättegång framställda skadeståndskraven ingick ett

belopp av 1,022 kronor 35 öre, utgörande av Ellen Nilsson bestridda utgifter

för sjukvård och därmed sammanhängande kostnader, samt att Ellen Nilsson

från summan av det av henne yrkade ersättningsbeloppet medgav avdrag

med 850 kronor, utgörande vad till henne i anledning av olyckshändelsen

utbetalats från ett försäkringsaktiebolag, vari läroverket hade en

kollektiv olycksfallsförsäkring.

Statskontoret erinrar i utlåtande den 28 april 1936, att Kungl. Maj:t och

riksdagen i de av skolöverstyrelsen berörda fallen icke ansett principiella

betänkligheter möta mot beviljande av understöd i fall, varom här vore

fråga, samt fortsätter:

Då omständigheterna i detta fall vore synnerligen ömmande, ville statskontoret

icke motsätta sig, att en dylik förmån beviljades jämväl Sture

Nilsson. Mot det av riksförsäkringsanstalten föreslagna understödsbeloppet,

500 kronor per år, hade statskontoret intet att erinra. Föreskrift syntes, på

sätt i ovanberörda fall skett, böra meddelas, att å nämnda belopp dyrtidstillägg

icke skulle beräknas.

Statskontoret ansåge sig i detta sammanhang böra nämna, att Nilsson,

som för närvarande underginge utbildning vid skola för blinda, vid dess

avslutande — den 1 juli 1938 enligt uppgift av inspektören för blindundervisningen

— syntes vara berättigad uppbära blindhetsersättning med 500

kronor för år i enlighet med bestämmelserna i ovannämnda förordning.

Enligt ett till 1936 års riksdag framlagt förslag till lag angående ändring i

vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall

i arbete (proposition nr 218)1 skulle sådant avdrag, som i 11 § samma lag

omförmäldes, icke göras i anledning av blindhetsersättning. Med hänsyn

härtill syntes det statskontoret, att den omständigheten, att sådan ersättning

kunde komma att utgå till Nilsson, icke heller borde utgöra hinder för

honom att, därest ovan föreslagna understödsbelopp å 500 kronor tillerkändes

honom, uppbära detsamma.

I föreliggande ansökning hade sökanden jämväl anhållit örn efterskänkande

av henne ådömda rättegångskostnader med tillhopa 250 kronor. Med hänsyn

till omständigheterna i ärendet och då sökanden, enligt vad statskontoret

inhämtat, vore medellös, vill ämbetsverket icke göra invändning emot

att ersättning bereddes henne för vad hon i sådant hänseende visade sig

hava utgivit, dock högst med 250 kronor. För detta ändamål syntes det

under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda reservationsanslaget till extra

utgifter böra anlitas.

1 Se numera svensk författningssamling nr 383/1936.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

I utredningen har erinrats, att statsmakterna i några fall av billighetsskäl

iklätt sig ekonomiska förpliktelser gentemot förutvarande lärjungar vid

statliga läroanstalter, vilka såsom elever vid dessa läroanstalter genom olycksfall

drabbats av skador, medförande för framtiden nedsatt arbetsförmåga.

Omständigheterna i det nu föreliggande fallet synas mig vara sådana, att

staten även här bör träda emellan på ett liknande sätt.

Beträffande formen för statsunderstöd åt Sture Nilsson förordar jag, att

denne på sätt föreslagits beredes ett årligt understöd å 500 kronor att utgå,

oavsett huruvida blindhetsersättning kan komma att tillerkännas honom eller

icke. Föreskrift torde böra meddelas, att å nämnda belopp icke må beräknas

dyrtidstillägg. Understödet torde böra utgå från det under elfte huvudtiteln

upptagna förslagsanslaget till Diverse pensioner och understöd m. m.

Skolöverstyrelsens förslag örn anvisande av statsbidrag till de av ifrågavarande

olycksfall föranledda sjukvårdskostnaderna m. m. — varom sökanden

icke hemställt — synes mig, särskilt i betraktande av det utbetalade försäkringsbeloppet,

icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Däremot

synes skäligt att, på sätt statskontoret föreslagit, sökanden av åttonde huvudtitelns

reservationsanslag till extra utgifter beredes ersättning med högst

250 kronor för vad hon visar sig hava utgivit till gäldande av ovannämnda,

henne ådömda rättegångskostnader. Denna fråga anhåller jag att senare

ånyo få anmäla för Kungl. Majit.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att medgiva att till förre eleven vid högre allmänna läroverket

i Skövde Sture Harald Nilsson må från och med den

1 juli 1937 under hans återstående livstid från förslagsanslaget

till Diverse pensioner och understöd m. m. utgå

årligt understöd med 500 kronor, utan rätt för Nilsson att

därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Stockholm 1937, Ivar Haeggström^ Boktryckeri A. B.

370079

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1937:35 Bankoutskottets utlåtande Nr 35 s. 15 i texten