Angående ersättning åt förre eleven vid högre allmänna läroverket i Skövde S. H. Nilsson för skada till följd av olycksfall
1937-02-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:111, Angående ersättning åt förre eleven vid högre allmänna läroverket i Skövde S. H. Nilsson för skada till följd av olycksfall
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
1
Nr lil.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning åt
förre eleven vid högre allmänna läroverket i Skövde S.
H. Nilsson för skada till följd av olycksfall; given
Stockholms slott den 12 februari 1937.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majrts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegeuten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför departementschefen,
statsrådet Engberg härefter:
I en den 19 september 1935 dagtecknad skrift har änkefru Ellen Nilsson
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka ett årligt understöd
av 1,000 kronor åt hennes omyndige son Sture Harald Nilsson, född den
1 april 1917, vilken såsom elev vid högre allmänna läroverket i Skövde
den 18 mars 1932 ådragit sig sådan skada, att han, som tidigare varit blind
på vänster öga, förlorat synen jämväl å höger öga.
Därjämte har Ellen Nilsson anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efterskänka
de rättegångskostnader om 250 kronor, vilka hon i ett av henne med anledning
av det inträffade mot kronan anhängiggjort mål blivit förpliktad
ersätta kronan och vilka hon saknade medel att gälda.
Bihang till riksdagens protokoll 1087. 1 sami. Nr lil.
1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
Till stöd för sin framställning har Ellen Nilsson anfört i huvudsak följande.
Skadan, som orsakat blindheten, hade tillfogats Sture Nilsson strax före
en lektion och medan Sture Nilsson jämte sina klasskamrater i läroverkets
klass 3° uppehållit sig i vederbörande lektionsrum. Skadan hade uppkommit
av ett slag, som tilldelats Sture Nilsson med en pekpinne av den lärjunge,
som fungerat som ordningsman i klassen. Genom polisutredning
hade ådagalagts, att skadan icke åstadkommits avsiktligt, ehuru ordningsmannen
uppsåtligt riktat ett slag mot Sture Nilssons huvud. Vidare hade
utretts, att ordningsmannen plägat använda pekpinnen för upprätthållande
av ordning i klassen samt att han och andra lärjungar i läroverket varit
av den uppfattningen, att en ordningsman ägt befogenhet att med slag av
pekpinnen tillrättavisa felande elever.
Omständigheterna vid skadans tillkomst hade föranlett Ellen Nilsson att
i egenskap av förmyndare för sin son anhängiggöra talan mot rektorn vid
läroverket, E. Estreen samt Kungl. Majit och kronan under yrkande om
skadestånd med vissa närmare angivna belopp. Hennes talan hade emellertid
ogillats av såväl rådhusrätten i Skövde som Göta hovrätt, varjämte
Kungl. Majit genom utslag den 4 februari 1935 ej funnit skäl bifalla en
av Ellen Nilsson gjord ansökning om tillstånd att fullfölja talan mot hovrättens
dom.
Hovrättens dom, vilken innehåller en från rådhusrättens avvikande motivering,
må i hithörande delar här återgivas.
I målet vore utrett, yttrar hovrätten, att det i läroverket varit brukligt,
att ordningsmännen vid utövandet av uppdraget att upprätthålla ordningen
bland eleverna plägat bära pekpinnen och även understundom för att göra
sig åtlydda med pekpinnen tilldelat eleverna slag. Estreen hade uppgivit,
att ordningsmännen icke haft uttryckligt tillstånd att vid utövandet av sitt
uppdrag bära pekpinnen, att Estreen, som haft kännedom örn att så vore
brukligt, ej utfärdat något förbud i ämnet, att han icke sett eller hört omtalas,
att någon ordningsman »hötat med pekpinnen eller daskat till någon»
men att en var, som hade någon kännedom örn pojkars kynne, måste anse
antagligt, att sådant kunde hända.
Av utredningen franninge, att ifrågakomna dag, då Sture Nilsson jämte
övriga elever i klass 3°, efter det skolklockan ringt till lektion, uppehållit
sig i sitt klassrum i avvaktan på lärarens ankomst, ordningsmannen på
förekommen anledning med handen knuffat till Nilsson och tillhållit honom
att sitta stilla i bänken, att ordningsmannen kort därefter ånyo nödgats
anmana Nilsson att förhålla sig ordentligt, att Nilsson, som förefallit
hava blivit förargad häröver, rest sig upp till synes i avsikt att slå till ordningsmannen,
att denne då måttat ett slag med pekpinnen mot Nilsson,
enligt ordningsmannens egen uppgift mot Nilssons högra axel, samt att
spetsen av pekpinnen, möjligen till följd av en Nilssons egen rörelse, träffat
honom invid högra ögat med påföljd, att han några dagar därefter mist
synen å samma öga.
Väl hade det, med hänsyn till vad Estreen själv i målet anfört, ålegat
honom att vidtaga åtgärder till förhindrande av att pekpinnen komme att
användas för utövande av våld, men enär de omständigheter, varunder
ifrågakomna olyckshändelse inträffat, icke kunde anses vara sådana, att
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
Estreen vare sig genom sin underlåtenhet att vidtaga nyssnämnda åtgärder
eller eljest kunde göras för olyckan ansvarig, samt ej heller ådagalagts förhållande,
ledande till ersättningsskyldighet för Kungl. Maj:t och kronan,
prövade hovrätten rättvist fastställa det slut, vartill rådhusrätten i sitt utslag
beträffande huvudsaken kommit.
Beträffande de ovanberörda rättegångskostnaderna inhämtas, att Ellen
Nilsson genom hovrättens lagakraftvunna dom förpliktats att ersätta Kungl.
Majit och kronan dess kostnader å målet dels i rådhusrätten med 200 kronor
och dels i hovrätten med 50 kronor.
Ellen Nilsson har vidare uppgivit, att Sture Nilsson, vilken genom den
olycka, som sålunda drabbat honom, helt och hållet berövats möjligheten
att för framtiden försörja sig själv, numera vore elev vid blindinstitutet å
Tomteboda, men på grund av gällande lagbestämmelser hittills icke kunnat
komma i åtnjutande av s. k. blindhetsersättning.
Jag erinrar i detta sammanhang om att från rätt till ersättning enligt
förordningen nr 105/1934 om blindhetsersättning äro undantagna, bland
andra, den, som å anstalt eller eljest åtnjuter kostnadsfri vård på statens
bekostnad, ävensom den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas
ekonomiska ställning är sådan, att blindhetsersättning rimligen icke bör till
honom utgå.
Det är i ärendet upplyst, att såväl Ellen Nilsson som Sture Nilsson äro
medellösa samt att den senare å Tomteboda åtnjuter kostnadsfri vård å
statens bekostnad.
Beträffande sambandet mellan det slag, som träffat Sture Nilsson invid
ögat, och den sedermera inträdda blindheten, har medicinalstyrelsen på anmodan
av riksförsäkringsanstalten om utlåtande i ämnet såsom svar härpå
åberopat en av docenten K. G. Ploman avgiven promemoria, vari framhållits
följande:
Av handlingarna i ärendet framginge, att Sture Nilsson företett en medfödd
utvecklingsrubbning å ögonen, aniridi (= avsaknad av iris); att hans
vänstra öga vid nio eller tio års ålder spontant (?) inflammerats och senare
skrumpnat och blivit blint; att hans högra öga haft en synskärpa av omkring
0.2, vilket tillåtit honom att deltaga i skolarbetet; att en lärare vid
undersökning omedelbart efter skadan icke iakttagit tecken å yttre våld å
ögat; att Nilsson tre dygn efter skadan klagat över synnedsättning; att
doktor K. Stålberg, Jönköping, vid undersökning samma dag iakttagit en
stor glaskroppsblödning i högra ögat; samt att å serafimerlasarettets ögonavdelning
en månad senare iakttagits massor av glaskroppsgrumlingar och
en avlossning av näthinnan i högra ögat, som till följd härav varit praktiskt
taget blint.
Att med visshet fastslå orsaken till Nilssons ögonsjukdom läte sig ej göra.
Den kunde antingen ha uppkommit spontant till följd av ögats allmänna
sjukdomsdisposition eller ock ha varit en följd av skadan den 18 mars
1932. Någon uppgift, att ögat härvid träffats av ett våld, funnes icke, varför
en analys av förloppet vid olyckstillfället vore påkallad. Pekpinnens
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
avbrutna spets syntes ha träffat ovanför ögonbrynet i ett ögonblick, då Nilsson
rest sig från sin plats i bänken. Nilssons huvud syntes härvid ha förts
i riktning framåt-uppåt, varigenom våldet, som vid upprätt sittande ställning
skulle ha haft en riktning tangentiellt till ansiktets plan, verkat som
en stöt i riktning uppifrån-framifrån nedåt-bakåt. De ojämna kanterna å
pekpinnens spets syntes härvid ha hakat upp sig i huden och dragit denna
med sig nedåt, med påföljd att även ögat genom ögonlocket kunde ha påverkats
av stöten. Detta behövde icke ha efterlämnat spår å ögats yttre.
Möjligheten av ett våld å ögat syntes alltså ha förelegat, och man kunde
måhända säga, att ett dylikt våld varit tämligen sannolikt.
Intraokulär blödning och näthinneavlossning vore ej ovanliga följder av
ett även rätt lindrigt trauma å ett sjukligt disponerat öga. Att blödningen
i här omhandlade fall uppkommit först på tredje dagen, uteslöte icke dess
samband med traumat. I litteraturen funnes meddelade fall av traumatisk
chorioidal-, respektive retinalruptur med glaskroppsblödning och retinalavlossning,
där blödningen uppstått flera, ända till tio dagar efter skadan.
Man syntes alltså icke behöva göra något tvång på verkligheten, om man
ansåge sannolikt, att ett samband förelåge mellan blindheten å Nilssons
öga och olycksfallet den 18 mars 1932.
Det må emellertid framhållas, att docenten, numera professorn S. Larsson,
vilken vårdat Sture Nilsson å serafimerlasarettets ögonklinik, uttalat, att ehuru
ett samband mellan det trauma, som orsakats av det omförmälda slaget icke
kunde uteslutas, den övervägande sannolikheten syntes tala för att såväl glaskroppsblödningen
som näthinneavlossningen icke Orsakats av traumat, att
omständigheterna i samband med den tidigare inträffade blindheten å vänstra
ögat gjorde det sannolikt, att detta drabbats av samma sjukdom, som nu
drabbat det högra ögat, samt att det vore i hög grad sannolikt, att en avlossning
förr eller senare skulle hava inträffat spontant eller exempelvis vid
en kroppsansträngning.
Inspektören för blindundervisningen har i yttrande den 19 oktober 1935
anfört bland annat:
Sture Nilssons utbildning vid blindskola vore i det närmaste avslutad.
Han komme då att erhålla den beslutade blindhetsersättningen till ett belopp
å 500 kronor per år. Men med de blindas obetydliga arbetsförmåga
och svårigheterna på arbetsmarknaden vore han ej i stånd att reda sig
med detta belopp. Och att han i sin iråkade olycka skulle vara tvungen
att anlita fattigvården skulle vara att lägga sten på börda. Med ett belopp å
500 kronor utöver blindhetsersättningen jämte den tillkommande blygsamma
arbetsförtjänsten syntes han nödtorftigt kunna sörja för sitt uppehälle. Inspektören
hemställde, att Sture Nilsson måtte tillerkännas ett årligt belopp
av 500 kronor under sin återstående livstid, att han vidare måtte tillerkännas
en gratifikation å 1,025 kronor för läkarvård m. m. samt slutligen att
ovannämnda modern åliggande rättegångskostnader måtte efterskänkas.
Disponenten vid de blindas förening E. Betsler har i ett av änkefru Nilsson
under ovannämnda rättegång framlagt intyg utlåtit sig angående möj
-
5
filingl. Maj.ts proposition Nr lil.
ligheterna för Sture Nilsson att för framtiden försörja sig genom eget arbete.
Härom har Retsler yttrat bland annat:
Enligt 1916 års lag om ersättning för olycksfall i arbete betraktades den,
som i annans tjänst förlorat synen, vara till arbete helt oförmögen, i följd
varav högsta möjliga ersättning till honom utbetalades. Iiiksförsäkringsanstalten
räknade alltså i dylikt fall med 100 procent invaliditet. Ehuru
förevarande fall icke inginge under olycksfallsförsäkringslagen, syntes det
självklart, att Sture Nilsson utan särskild utbildning helt saknade försörjningsmöjligheter.
Emellertid funnes, som bekant, utbildningsanstalter för
blinda, där huvudsakligen korgmakeri och borstbinderi inlärdes. Dessa hantverk
vore emellertid nu mycket litet lönande, bland annat beroende på
maskintillverkningens framsteg i våra dagar. Dessutom kunde den blindes
arbetsintensitet icke anses vara mer än en tredjedel av den seendes i motsvarande
ställning. Härtill komme ytterligare de svårigheter, som ofta förelåge
vid försäljningen av hantverksalster. Den blinde arbetarens årsinkomst
kunde till följd härav i regel ej uppskattas till högre än en tredjedel
av en lågt avlönad seende arbetares, oftast mindre.
Biles för säkring sanstalten har den 1 februari 1936 avgivit yttrande angående
de grunder, efter vilka ett eventuellt årligt understöd till Sture Nilsson
borde beräknas, och därvid framhållit,
att på grund av vad medicinalstyrelsen yttrat anstalten funnit, att ersättning
skulle hava utgått till Sture Nilsson jämlikt ovanberörda olycksfallsförsäkringslag,
därest denna varit å olycksfallet tillämplig.
Ifråga örn understödets storlek har riksförsäkringsanstalten anfört följande.
Därest nämnda lag varit tillämplig, skulle Nilsson — förutom ersättning
för erforderliga kostnader för läkarvård och läkemedel samt sjukpenning
under tiden för sjukdomstillståndet —- hava tillerkänts livränta att från
sjukdomstillståndets upphörande utgå för livstiden. Enär olycksfallet medfört
förlust av arbetsförmågan, skulle livräntan jämlikt 7 § i lagen hava
bestämts till två tredjedelar av Nilssons årliga arbetsförtjänst.
På grund av bland annat den betydande nedsättning av Nilssons arbetsförmåga,
som före olycksfallet förefunnits till följd av hans ringa synförmåga,
syntes det vara ogörligt att med nämnvärd grad av sannolikhet beräkna,
vilken arbetsförtjänst, som Nilsson skulle hava kommit att åtnjuta,
därest olycksfallet ej inträffat. Emellertid borde i sådana fall som det förevarande
enligt riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt beaktas de bestämmelser
angående arbetsförtjänstens beräkning, som lämnats i 1927 års förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada under militärtjänstgöring. Enligt
8 § i förordningen skulle för värnpliktiga, undantaget vissa speciella mera
kvalificerade kategorier, ersättningen bestämmas efter en arbetsförtjänst av
1,764 kronor. Det syntes enligt anstaltens mening i regel icke vara lämpligt
att bestämma ersättning, som på extraordinär väg bereddes skolelev,
till högre belopp än som skulle hava utgått enligt militärersättningsförordningen.
I förevarande fall syntes den angivna arbetsförtjänsten, 1,764 kronor,
väl hava lämpat sig att ligga till grund för storleken av eventuellt
understöd, därest det icke förhållit sig så, att den skadades arbetsförmåga
redan före olycksfallet varit i hög grad nedsatt. Synens förlust på ena Ögat
jämte samtidig nedsättning av andra ögats synskärpa till 0,2 ansåges enligt
av riksförsäkringsanstalten tillämpad praxis i regel medföra nedsättning av
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
arbetsförmågan med 65 procent. Toges denna nedsättning av arbetsförmågan
jämväl helt i betraktande, skulle ersättningen sålunda komma att beräknas
efter en arbetsförtjänst utgörande 35 procent av 1,764 kronor, d. v. s. omkring
617 kronor.
Därest olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle Nilsson sålunda
— förutom ersättning för erforderliga kostnader för läkarvård och läkemedel
samt sjukpenning under tiden för sjukdomstillståndet — hava tillerkänts
livränta, vilken, örn Nilssons årliga arbetsförtjänst enligt ovan angivna
grunder beräknats till 617 kronor, skulle hava utgått för livstiden
med omkring 411 kronor för år räknat. Emellertid vore det icke minst
med hänsyn till den skadades ungdom självfallet ovisst, om hans arbetsinkomst,
därest olycksfallet ej inträffat, skulle hava kommit att vara nedsatt
i så hög grad, som svarade mot den ovan nämnda invaliditetsgraden,
65 procent. På grund härav och med hänsyn till övriga i ärendet föreliggande
omständigheter syntes intet vara att erinra mot, att det understöd,
som kunde tillerkännas Sture Nilsson, bestämdes till det belopp, som angivits
av inspektören för blindundervisningen, 500 kronor för år räknat.
Skolöverstyrelsen har i utlåtande den 17 februari 1936 anfört:
Enligt stadgan för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928, §136
morn. 1, vilken vid den tidpunkt, då ifrågavarande olyckshändelse inträffat,
varit gällande, ålåge det klassföreståndaren att öva uppsikt över ordningen
inom sin avdelning. Det vore praxis, att han därvid biträddes av en av
honom bland lärjungarna utsedd förtroendeman, av gammalt kallad ordningsman.
Vid vissa läroverk innehölle de av kollegiet beslutade ordningsföreskrifterna
bestämmelse om att lärjunge skulle äga skyldighet att efterkomma
ordningsmans tillsägelser i ordningsfrågor. Det synes därför icke
kunna bestridas, att ordningsmannen blivit vållande till ansiktsskadan under
fullgörande av ett honom av läroverkets ledning anförtrott, visserligen till
en del missuppfattat uppdrag. På grund härav och med hänsyn till de
synnerligen ömmande omständigheterna i övrigt funne överstyrelsen starka
billighetsskäl tala för att det allmänna i någon mån trädde emellan till
lindrande av olycksfallets för den därav drabbade ödesdigra följder.
Staten hade redan i åtskilliga fall iklätt sig ekonomiska förpliktelser i
anledning av olycksfall, oberoende av huruvida vållandet läge någon statens
befattningshavare till last. Denna tendens framträdde redan i olycksfallsförsäkringslagen
och än mera i förordningen nr 234/1927 örn ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militär tjänstgöring. Givetvis vore
ingendera av dessa förordningar i förevarande fall tillämplig, men det kunde
anföras precedensfall, då riksdagen efter av Kungl. Maj:t avlåten proposition
tillerkänt person, som vid deltagande i övningar vid allmän läroanstalt
drabbats av olycksfall, ersättning efter enahanda grunder som vid tillämpning
av någondera av dessa lagar. Överstyrelsen ville i detta avseende hänvisa
till 1928 års riksdags beslut i anledning av propositionen nr 181/1928
angående understöd till förre seminarieeleven B. E. L. Hellström ävensom
till 1935 års riksdags beslut i anledning av propositionen nr 116/1935 angående
understöd till förre eleven vid Stora Tuna samrealskola K. J. H.
Petersson.
I första hand syntes staten vid tillämpning å förevarande fall av grunderna
för berörda lagstiftning böra deltaga i de direkta kostnaderna för
sjukvård, läkemedel och dylikt vilka kostnader enligt sökandens till rådhusrätten
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
ingivna uppgifter syntes hava uppgått till ett belopp något överstigande
1,000 kronor. Men därjämte syntes Nilsson på sätt i ansökningen ifrågasatts
böra tillerkännas en med hänsyn till omständigheterna avvägd livränta.
Mot riksförsäkringsanstaltens förslag, enligt vilket denna livränta skulle
komma att uppgå till 500 kronor per år, hade överstyrelsen ingen erinran
att framställa.
I anledning av skolöverstyrelsens uttalande angående skäligheten av statens
deltagande i kostnaderna för sjukvård må framhållas, att i de av Ellen
Nilsson i omförmälda rättegång framställda skadeståndskraven ingick ett
belopp av 1,022 kronor 35 öre, utgörande av Ellen Nilsson bestridda utgifter
för sjukvård och därmed sammanhängande kostnader, samt att Ellen Nilsson
från summan av det av henne yrkade ersättningsbeloppet medgav avdrag
med 850 kronor, utgörande vad till henne i anledning av olyckshändelsen
utbetalats från ett försäkringsaktiebolag, vari läroverket hade en
kollektiv olycksfallsförsäkring.
Statskontoret erinrar i utlåtande den 28 april 1936, att Kungl. Maj:t och
riksdagen i de av skolöverstyrelsen berörda fallen icke ansett principiella
betänkligheter möta mot beviljande av understöd i fall, varom här vore
fråga, samt fortsätter:
Då omständigheterna i detta fall vore synnerligen ömmande, ville statskontoret
icke motsätta sig, att en dylik förmån beviljades jämväl Sture
Nilsson. Mot det av riksförsäkringsanstalten föreslagna understödsbeloppet,
500 kronor per år, hade statskontoret intet att erinra. Föreskrift syntes, på
sätt i ovanberörda fall skett, böra meddelas, att å nämnda belopp dyrtidstillägg
icke skulle beräknas.
Statskontoret ansåge sig i detta sammanhang böra nämna, att Nilsson,
som för närvarande underginge utbildning vid skola för blinda, vid dess
avslutande — den 1 juli 1938 enligt uppgift av inspektören för blindundervisningen
— syntes vara berättigad uppbära blindhetsersättning med 500
kronor för år i enlighet med bestämmelserna i ovannämnda förordning.
Enligt ett till 1936 års riksdag framlagt förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall
i arbete (proposition nr 218)1 skulle sådant avdrag, som i 11 § samma lag
omförmäldes, icke göras i anledning av blindhetsersättning. Med hänsyn
härtill syntes det statskontoret, att den omständigheten, att sådan ersättning
kunde komma att utgå till Nilsson, icke heller borde utgöra hinder för
honom att, därest ovan föreslagna understödsbelopp å 500 kronor tillerkändes
honom, uppbära detsamma.
I föreliggande ansökning hade sökanden jämväl anhållit örn efterskänkande
av henne ådömda rättegångskostnader med tillhopa 250 kronor. Med hänsyn
till omständigheterna i ärendet och då sökanden, enligt vad statskontoret
inhämtat, vore medellös, vill ämbetsverket icke göra invändning emot
att ersättning bereddes henne för vad hon i sådant hänseende visade sig
hava utgivit, dock högst med 250 kronor. För detta ändamål syntes det
under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda reservationsanslaget till extra
utgifter böra anlitas.
1 Se numera svensk författningssamling nr 383/1936.
8
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
I utredningen har erinrats, att statsmakterna i några fall av billighetsskäl
iklätt sig ekonomiska förpliktelser gentemot förutvarande lärjungar vid
statliga läroanstalter, vilka såsom elever vid dessa läroanstalter genom olycksfall
drabbats av skador, medförande för framtiden nedsatt arbetsförmåga.
Omständigheterna i det nu föreliggande fallet synas mig vara sådana, att
staten även här bör träda emellan på ett liknande sätt.
Beträffande formen för statsunderstöd åt Sture Nilsson förordar jag, att
denne på sätt föreslagits beredes ett årligt understöd å 500 kronor att utgå,
oavsett huruvida blindhetsersättning kan komma att tillerkännas honom eller
icke. Föreskrift torde böra meddelas, att å nämnda belopp icke må beräknas
dyrtidstillägg. Understödet torde böra utgå från det under elfte huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till Diverse pensioner och understöd m. m.
Skolöverstyrelsens förslag örn anvisande av statsbidrag till de av ifrågavarande
olycksfall föranledda sjukvårdskostnaderna m. m. — varom sökanden
icke hemställt — synes mig, särskilt i betraktande av det utbetalade försäkringsbeloppet,
icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Däremot
synes skäligt att, på sätt statskontoret föreslagit, sökanden av åttonde huvudtitelns
reservationsanslag till extra utgifter beredes ersättning med högst
250 kronor för vad hon visar sig hava utgivit till gäldande av ovannämnda,
henne ådömda rättegångskostnader. Denna fråga anhåller jag att senare
ånyo få anmäla för Kungl. Majit.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att medgiva att till förre eleven vid högre allmänna läroverket
i Skövde Sture Harald Nilsson må från och med den
1 juli 1937 under hans återstående livstid från förslagsanslaget
till Diverse pensioner och understöd m. m. utgå
årligt understöd med 500 kronor, utan rätt för Nilsson att
därå åtnjuta dyrtidstillägg.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Stockholm 1937, Ivar Haeggström^ Boktryckeri A. B.
370079
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1937:35 Bankoutskottets utlåtande Nr 35 s. 15 i texten