Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 217) örn avlösning av vissa frälseräntor, m. m

1937-02-26 · 36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:122, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 217) örn avlösning av vissa frälseräntor, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis. proposition nr 122.

1

Nr 122.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 8 november

1912 (nr 217) örn avlösning av vissa frälseräntor,

m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr

277) örn avlösning av vissa frälseräntor; och

2) lag örn upphörande av vissa frälseräntor,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 122.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Försl a g

till

angående

Lag

ändring i vissa delar av lasren den 8 november 1912 (nr 277)

om avlösning av vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas, att dels 10 § första stycket, 12 § andra stycket och

19 § andra stycket lagen den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor

skola upphöra att gälla, dels i 10 § andra stycket samma lag1 efter orden

»Har ansökning» skola insättas orden »om avlösning», dels ock 1—5,

7 och 11 §§ samma lag2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Frälseränta, som ej efter vad särskilt är stadgat må inlösas för statsverkets

räkning, må i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i

penningar, om sådant före den 1 januari 1942 påkallas av kronan, räntans

ägare eller ägaren av den fastighet, av vilken räntan utgår.

2 §.

Av ersättningen skall viss del enligt vad i tredje stycket närmare angives

gäldas av statsmedel och återstoden förskjutas av statsmedel.

Såsom avbetalning---till statsverket.

Den del av ersättningen som gäldas av statsmedel skall utgöra en fjärdedel;

dock må högre bidrag utgå i den mån så erfordras för att det belopp,

fastighetens ägare skall årligen erlägga såsom avbetalning och ränta å förskjutet

belopp, icke må överstiga vad han är skyldig att för varje år utgiva

såsom frälseränta, med beräkning efter vad i 9 § sägs av värdet å årlig förmån

som utgår i annat än penningar.

3 §•

Ärende angående avlösning av frälseränta upptages av Konungens befallningshavande

i det län, där fastigheten är belägen.

I fråga om avlösning av frälseränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Ämbetet åligger att påkalla avlösning av frälseränta, som

finnes upptagen i taxeringslängd eller varom ämbetet eljest vinner kännedom

och som kan antagas vara av beskaffenhet att böra avlösas enligt denna

lag.

1 Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1929: 165.

* » » > 4 §, > > > >

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.

3

Gör annan än kammaradvokatfiskalsämbetet ansökning om räntans avlösning,

toge vid ansökningen:

1) bevis, att sökanden äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren

i förra fallet av fastigheten och i senare fallet av räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar örn räntans tillkomst och de i

räntan ingående förmåner, samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4 §•

Då ansökning---och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshavande skall ock från kammarkollegiet inhämta

de upplysningar, som äro för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för

prövning av ansökningen, samt, där avlösningen påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet,

införskaffa uppgift å räntans och fastighetens ägare ävensom

gravationsbevis angående räntan.

5 §.

Finnes frälseräntan vara av beskaffenhet att kunna avlösas, give Konungens

befallningshavande dem av kammaradvokatfiskalsämbetet samt ägarna

av fastigheten och räntan, vilka ej äro sökande, tillfälle att yttra sig över

ansökningen. Har sådan egendom blivit av en till annan överlåten, må ansökningen,

innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre

ägaren.

Är ägare av fastigheten eller av räntan å okänd ort eller så fjärran, att

han ej kan bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande,

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, god man enligt vad

om god man för bortovarande är i lag stadgat. 7

7 §•

Råder ej tvist huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, och har

mellan parterna träffats överenskommelse, vilka förmåner skola anses i räntan

ingå, eller har eljest av part därom meddelad uppgift, som delgivits motpart,

av denne lämnats obestridd, då varde, därest ej Konungens befallningshavande

finner räntans innehåll vara oskäligt högt upptaget och ej heller

fordringsägare, som i 6 § avses, bestritt överenskommelsen eller den meddelade

uppgiften, räntan bestämd i enlighet därmed. Vinnes ej, enligt vad nu

är sagt, enighet örn räntans innehåll, skola, om icke någon av parterna det

bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet av de

belopp i penningar eller persedlar, med vilka räntan utgått under de tio åren

närmast före det denna lag trätt i kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, eller

kan eljest räntan ej bestämmas efter vad i första stycket sägs, hänvise Konungens

befallningshavande sökanden att efter stämning å motparterna samt

kända fordringsägare, som i 6 § avses, vid domstol föra talan till styrkande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

av räntans tillvaro eller de i räntan ingående förmåner. Vill motpart själv

stämma, stånde det honom fritt.

11 §•

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallningshavande

genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva från och med

vilket kalenderår frälseräntan skall upphöra att utgå; skolande där ej förhållandena

till annat föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas

till ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.

Konungens befallningshavande give ock i utslaget tillkänna vad fastighetsägaren

har att iakttaga i fråga om erläggande av ränta och avbetalning å

det belopp statsverket förskjuter.

Denna lag skall träda i

delad uppgift, utkommit

kraft dagen efter den då lagen, enligt därå medfrån

trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om upphörande av vissa frälserätt tor.

Härigenom förordnas som följer:

Frälseränta, som är förenad i samma ägares hand med den fastighet varav

räntan utgår och ej besväras av sökt eller beviljad inteckning, skall omedelbart

upphöra.

Frälseränta, som enligt vad därom är särskilt stadgat kan inlösas för statsverkets

räkning och vars inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, skall

upphöra från och med nämnda dag.

Frälseränta, med avseende varå lagen den 8 november 1912 örn avlösning

av vissa frälseräntor är tillämplig och vars avlösning icke påkallats före den

1 januari 1942, skall upphöra från och med sistnämnda dag.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves lagen den 12 april 1935 (nr 102) om upphörande

av vissa frälseräntor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i'' statsrådet å Stockholms

slott den 22 januari 1937.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet fråga om ändrade bestämmelser

rörande avlösning av vissa frälseräntor m. m.

Föredraganden anför:

»Frälseräntor finnas av två olika slag, skattefrälseräntor och frälseskatteräntor.

De förra hava uppkommit därigenom att kronan till någon

enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående räntan.

De senare åter hava tillkommit på så sätt att ägare av frälsehemman

antingen avhänt sig jordäganderätten till hemmanet med förbehåll om rätt

att för sig och efterkommande åtnjuta viss ränta av hemmanet eller ock,

ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten till annan upplåtit

viss ränta av hemmanet. Skattefrälseräntorna äro följaktligen med

hänsyn till sättet för sin uppkomst av offentligrättslig natur, oaktat de på

grund av överlåtelsen från kronan blivit föremål för privaträttsliga förfoganden.

Frälseskatteräntorna däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung

privaträttslig karaktär.

I lagstiftningen har redan tidigt gjort sig gällande en strävan att förena

frälseräntorna med jorden. Till detta mål syftar såväl den i 4 kap. 5 §

jordabalken stadgade rätten för ägare av frälseränta att lösa till sig den av

räntan besvärade jorden, då denna säljes utom börd, som den lösningsrätt

vid räntans försäljning utom börd, vilken enligt förordningen den 21 mars

1835 tillkommer jordens ägare. Till någon avsevärd minskning av frälseräntornas

antal torde dessa bestämmelser dock ej hava lett.

Sedermera hava emellertid vidtagits andra, mera effektiva åtgärder, varigenom

frälseräntorna till största delen upphört. Enligt särskilda författningar

har sålunda statsverket åtagit sig att, med viss begränsning, inlösa

skattefrälseräntorna, varvid inlösta räntor, i likhet med annan grundskatt

till staten, anses såsom helt avskrivna. Vidare hava genom särskilda lagar av

den 8 november 1912 meddelats bestämmelser, enligt vilka frälseräntor, som

icke äro inlösningsbara, kunna bringas att upphöra antingen genom avlösning

eller genom räntans sammanläggning med den fastighet varav räntan

utgår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Stadganden rörande inlösen och avlösning av frälseräntor m. m.

Bestämmelser örn inlösen av frälseräntor hava meddelats i förordningarna

den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juni 1911 (nr 73) samt i kungörelserna

den 8 april 1927 (nr 96) och den 10 juni 1932 (nr 197). Genom förstnämnda

förordning bestämdes, att de räntor å skattefrälsehemman, vilka

genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,

menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,

finge, i mån som vederbörande ränteägare därom framställde anbud,

inlösas för statsverkets räkning. Till en början begränsades härvid

den tid, inom vilken ränteägare hade att framställa anbud om räntans inlösen,

till ett år från förordningens datum. Denna tid blev emellertid gång

efter annan förlängd och utsträcktes jämlikt förenämnda kungörelse den 10

juni 1932 till utgången av år 1935. I det ursprungligen uppställda villkoret

för inlösen, att räntan icke blivit förenad med jordäganderätten, gjordes

genom förordningen den 2 juni 1911 ändring såtillvida, att inlösen förklarades

kunna ske utan hinder därav att räntan vid något tillfälle före den 1

april 1911 varit förenad med jordäganderätten. I 1927 års kungörelse meddelades

föreskrifter angående inlösningsprisets beräknande. Syftet med 1885

års förordning var i främsta rummet, att jordägare, som hade att till enskilda

utgiva räntor vilka med hänsyn till sitt ursprung kunde sägas vara av grundskattenatur,

skulle komma i åtnjutande av förmåner motsvarande dem vilka

följde av den allmänna grundskatteavskrivningen. För att detta syfte skall

kunna vinnas även i de fall där inlösningsbara frälseräntor icke hembjudas

till inlösen, har alltsedan år 1888 medgivits rätt för ägare av skattefrälsehemman

att uppbära årlig ersättning av statsmedel för utbetalda räntor. Föreskrifter

härom hava meddelats i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1 s. 3),

lagen den 2 december 1892 (nr 106) samt den förut omnämnda förordningen

den 2 juni 1911.

Sedan vid en inom finansdepartementet under hösten 1934 verkställd utredning

befunnits att ett icke ringa antal inlösningsbara frälseräntor då ännu

icke vore inlösta och att det dåvarande inlösningssystemet visat sig otillräckligt

för uppnående av det en gång uppställda önskemålet om nämnda frälseräntors

snara upphörande, hava vidtagits mera effektiva åtgärder till förverkligande

av detta syfte. Genom lag den 12 april 1935 (nr 101) om inlösen

av vissa frälseräntor har sålunda bestämts, att inlösen av frälseräntor

som nyss nämnts kan påkallas icke blott av ränteägaren utan även av kronan.

Inlösen skall enligt lagen påkallas före den 1 januari 1940. Det skall

åligga kammaradvokatfiskalsämbetet såsom en tjänsteplikt att å kronans

vägnar begära inlösen dels i de fall, där ersättning för gulden frälseränta i

enlighet med därom givna författningar utbetalas av statsmedel, dels ock där

ämbetet på grund av anmälan av rättsägare eller eljest vinner kännedom om

inlösningsbar ränta. I samband därmed utfärdades den 12 april 1935 jämväl

lag (nr 102) om upphörande av vissa frälseräntor, varigenom förordnades att

frälseränta, som kunde inlösas för statsverkets räkning, skulle, därest inlö
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

7

sen icke påkallats före den 1 januari 1940, upphöra från och med sistnämnda

dag. Genom dessa lagbestämmelser lärer vara sörjt för att de inlösningsbara

räntorna definitivt komma att upphöra inom närmaste tiden.

Ehuru de skäl som föranlett staten att åtaga sig inlösning av skattefrälseräntor

ej ägde tillämpning å övriga frälseräntor — frälseskatteräntor, vilka

såsom förut nämnts med hänsyn till sitt ursprung ha privaträttslig karaktär

— ansågs emellertid ur andra synpunkter önskvärt att möjlighet bereddes

till avlyftande jämväl av icke inlösningsbara frälseräntor. Sålunda kunde

frälseskatteräntor — likaväl som grundskatterna och därmed jämställda

skattefrälseräntor — utgöra en olämplig och stundom verkligt betungande

börda på de fastigheter som besvärades därav. Härtill kom att frälseräntan

alltmer kommit att betraktas såsom ett föråldrat rättsinstitut, vars fortbestånd

vore obehövligt med hänsyn till nyare lagstiftning samt olämpligt även

i andra hänseenden än nyss berörts. Såsom ett slutligt mål uppställdes därför

att frälseränteinstitutet helt avskaffades. I sådant syfte tillkom 1912 års

lagstiftning om avlösning av frälseränta och om sammanläggning av frälseränta

med den fastighet varav räntan utgår.

Vad först angår avlösning stadgas i lagen den 8 november 1912 (nr 277)

om avlösning av vissa frälseräntor, att frälseränta, som ej enligt vad därom

är stadgat kan inlösas för statsverkets räkning, må avlösas mot ersättning i

penningar, om räntans ägare eller ägaren av den fastighet av vilken räntan

utgår det begär (1 §). Föremål för avlösning äro således i främsta rummet

frälseskatteräntorna. Men även skattefrälseräntor kunna avlösas, därest de

efter den 31 mars 1911 varit förenade med jordäganderätten och således ej

äro inlösningsbara. Avlösning av frälseränta är dock icke medgiven för det

fall att räntan då avlösning begäres är förenad med jorden (19 § första stycket).

Som huvudregel gäller att avlösningssumman utgör tjugufem gånger

räntans årliga värde (9 §). Med hänsyn till det allmännas intresse av ränteavlösningens

genomförande bidrager statsverket med en fjärdedel av ersättningen.

Återstående tre fjärdedelar förskjutas av statsmedel. Det förskjutna

beloppet jämte ränta därå skall av fastighetens ägare återbetalas medelst lika

annuiteter under en tid av 40 år från förskottets utgivande (2 §). Statsbidragets

storlek ävensom amorteringsvillkoren äro bestämda så, att räntegivarens årliga

utgift för avlösningen under amorteringstiden skall något understiga vad

han förut haft att årligen erlägga såsom frälseränta. I vissa fall kan emellertid

avlösningen för fastighetsägaren medföra årliga penningutgifter, som

förut icke haft någon motsvarighet. Så blir fallet om i räntan ingär annat

än årliga förmåner. För sådant fall är föreskrivet, att avlösning ma ske endast

med fastighetsägarens medgivande (10 §). Ett undantag från vad nu

sagts angående statsbidrag gäller med avseende å frälseränta som väl är av beskaffenhet

att kunna avlösas men som vid något tillf lille efter den 31 mars

1911 varit förenad med fastigheten. I sådant fall skall icke någon del av

ersättningen gäldas av statsmedel, men ersättningen förskjutes i sin helhet

av dylika medel (19 § andra stycket). Man har härmed velat förebygga att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

en ränta som förenats med jorden skulle åter frånskiljas i syfte att vid avlösning

statsbidrag skall utgå.

Enligt lagen den 8 november 1912 (nr 278) örn sammanläggning av frälseränta

med den fastighet, varav räntan utgår, kan en frälseränta, som är i

fastighetsägarens hand och därför ej kan bliva föremål för inlösen eller avlösning,

bringas att upphöra genom räntans sammanläggning med fastigheten.

Sammanläggning kan i sådant fall komma till stånd såväl på ansökning av

räntans ägare — i detta fall tillika ägare av fastigheten — som på initiativ av

rätten (3 § samt 5 och 6 §§). Sammanläggning kan jämväl ifrågakomma

där ränta och jord äro på skilda händer. Härför erfordras dock att räntans

ägare gör ansökning därom (4 §). Beslut om sammanläggning meddelas av

rätten. Åtskilliga villkor skola vara uppfyllda för att sammanläggning skall

kunna genomföras. Med hänsyn därtill att frälseränta anses såsom fast

egendom och kunnat belastas med inteckning, måste exempelvis tillses att

icke räntan och jorden äro var för sig graverade på sådant sätt att hinder

för sammanläggning möter (2 §). För att sammanläggning må kunna ske i

största möjliga utsträckning, har stadgats förbud dels mot intecknande av

frälseränta (10 §), dels ock mot vidtagande av vissa andra åtgärder varigenom

möjligheten till sammanläggning kunde äventyras (11 §).

Utredning rörande ännu kvarstående frälseräntor som icke äro

inlösningsbara.

Såsom av det föregående framgår innehålla bestämmelserna örn avlösning

icke, såsom numera beträffande inlösen, befogenhet för kronan att påkalla

räntans upphörande, varjämte vederbörande jordägare i vissa fall kan motsätta

sig avlösning. 1912 års lagstiftning byggde på antagandet, att de enskilda

intressena skulle vara tillräckligt starka alt åstadkomma räntornas

avskaffande, om blott lagliga former härför skapades och något understöd

av statsmedel Jämnades. Emellertid uttalades i förarbetena till lagstiftningen

att, örn de föreslagna avlösningsmöjligheterna icke komme att begagnas i

tillräcklig omfattning och avlösningen således droge allt för långt ut på tiden,

det allmänna syntes äga anledning överväga, huruvida icke kraftigare medel

borde anlitas för att bringa räntorna att upphöra.

För vinnande av närmare utredning rörande effektiviteten av 1912 års lagstiftning

införskaffades under år 1935 genom finansdepartementet från vederbörande

länsstyrelser uppgifter å samtliga i 1935 års taxeringslängder

upptagna frälseräntor. Jämlikt bemyndigande har chefen för finansdepartementet

därefter uppdragit åt kammarrådet H. Skoglund att såsom sakkunnig

biträda inom departementet med utredning rörande en reformering av

1912 års lagstiftning.

Med skrivelse den 30 september 1936 har Skoglund till nämnde departementschef

överlämnat en promemoria jämte förslag till lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) örn avlösning av

vissa frälseräntor samt till lag örn upphörande av vissa frälseräntor. Dessa

lagförslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom Bil. A.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

9

Lagförslaget rörande avlösningslagen innebär i korthet följande förändringar.

På enahanda sätt som i fråga örn inlösen av skattefrälseräntor skall staten

taga initiativ till avlösning av icke inlösningsbara frälseränta!’. Avlösning

skall kunna äga rum, om det påkallats före den 1 januari 1942. Beloppen

av de av statsverket till räntans avlösning lämnade bidrag och förskott

skola avpassas så, att den jordägaren åliggande annuiteten för återbetalning

av förskottet, icke skall överstiga vad han haft att såsom frälseränta

erlägga för varje år. Bidraget skall dock såsom nu uppgå till minst en fjärdedel

av ersättningssumman. Möjligheten att åvägabringa avlösning av räntor,

som varit med jordäganderätten förenade efter den 31 mars 1911, skall

underlättas därigenom, att statsbidrag skall utgå även för avlösning av sådana

räntor, där icke föreningen inträtt eller fortfarit efter den 30 september

1936. Förslaget till lag om upphörande av vissa frälseräntor — vari inarbetats

nu gällande lag i samma ämne av den 12 april 1935 — innehåller

jämväl bestämmelser därom, att frälseränta, som är förenad i samma ägares

hand med den fastighet, varav räntan utgår, skall, där ej räntan besväras

av sökt eller beviljad inteckning, omedelbart upphöra, samt att frälseränta,

med avseende varå avlösningslagen är tillämplig skall, därest avlösning

ej påkallats före den 1 januari 1942, upphöra från och med denna dag.

Angående behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område anförde

den sakkunnige bland annat följande:

Med ledning av de från länsstyrelserna inkomna uppgifterna hade länsvis

upprättats förteckningar å ännu kvarstående frälseskatteräntor med för

år 1935 åsätta taxeringsvärden. Av ett över förteckningarna upprättat sammandrag

framgår, att 215 fastigheter (jordeboksenheter) fortfarande belastas

av frälseskatteräntor med ett sammanlagt taxeringsvärde av 297,080 kronor,

varvid emellertid räntor av nio fastigheter icke åsatts taxeringsvärde.

Avlösningssumman för kvarstående frälseskatteräntor skulle sålunda, beräknade

enligt gällande grunder, kunna approximativt uppskattas till 390,000

kronor. Härtill kommer en grupp räntor, vilka icke redovisas i taxeringslängderna

men ändock till sin natur torde vara att anse såsom frälseskatteräntor,

nämligen vissa till Lunds domkyrka utgående räntor. Dessa kunna

efter 1935 års markegångstaxa beräknas till ett årligt värde av 4,260 kronor

48 öre motsvarande en avlösningssumma av 106,512 kronor.

Under de fem budgetåren 1 juli 1925—30 juni 1930 hava för avlösning av

frälseräntor från vederbörligt anslag utbetalats sammanlagt omkring 867,000

kronor, under det att under de fem budgetåren 1 juli 1930—30 juni 1935 utbetalats

allenast omkring 107,000 kronor. Under femårsperioden 1931—1935

hava enligt i kammarkollegiet förd förteckning avlösts sammanlagt allenast

16 stycken frälseskatteräntor eller i medeltal för år 3.2 stycken. Anledning

finnes icke antaga, att avlösningen med tillämpning av nu gällande bestämmelser

i framtiden kommer att fortskrida i raskare tempo.

Under sådana omständigheter måste det betvivlas, att en fortsatt tillämpning

av samma bestämmelser skall kunna leda till ett upphörande inom rimlig

tid av de kvarstående frälseskatteräntorna.

Angående huvudgrunderna för det framlagda förslaget anförde den sakkunnige

bland annat vidare:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

För uppnående av att de kvarstående frälseskatteräntorna inom rimlig

tid bringas att upphöra torde böra meddelas bestämmelser i syfte att staten,

liksom beträffande inlösen av skattefrälseräntor, skall kunna taga initiativ

till avlösning av frälseskatteränlor. Det stora allmänna intresse, som

vitsordats vara förknippat med frälseräntornas totala upphörande, torde till

fullo motivera en sådan åtgärd. Enligt nu gällande bestämmelser äger såväl

ränte- som fastighetsägare rätt att påkalla avlösning. Då staten ej kan antagas

vinna kännedom örn samtliga avlösningsbara räntor, bör initiativrätt för

nämnda ägare bibehållas.

I syfte att ränteägarens medverkan verkligt effektivt må kunna påräknas

i fall, då staten ej blivit i tillfälle att begagna sin initiativrätt, har såsom nämnts

genom lagen den 12 april 1935 örn upphörande av vissa frälseräntor stadgats,

att frälseränta, som kan inlösas för statsverkets räkning, skall, därest

inlösen icke påkallats före viss dag, upphöra från och med nämnda dag.

Det synes lämpligt att enahanda bestämmelse meddelas beträffande de avlösningsbara

räntorna.

I fråga örn ränteägarens vitsord bär såsom nämnts i 10 § i 1912 års

avlösningslag gjorts ett undantag i så målto, att om avlösning sökts av ränteägaren

och lösesumman befinnes uppgå till sådant belopp, att fastighetsägarens

årliga utgift för amortering och räntebetalning å statslånet kommer att

överstiga vad han varit skyldig varje år utgiva såsom frälseränta, ansökningen

icke må bifallas, örn ej fastighetsägaren medgiver, att avlösningen ändå

må äga rum. Statslånet är avpassat så, att annuiteten därå något kommer att

understiga värdet av de i räntan ingående årliga förmåner. Därest emellertid

räntan i sin helhet eller till någon del icke utgår i vissa årliga prestationer

utan i förmåner av annat slag, eller med räntan skulle vara förenade

särskilda rättigheter, såsom rätt till bärande träd enligt 13 kap. 1 § byggningabalken

och 36 § i kungl, förordningen den 1 augusti 1805 om skogarna i

riket, kan avlösningen för fastighetsägaren medföra årliga penningutgifter,

som förut icke haft någon motsvarighet. En sådan avlösning har fastighetsägaren

icke ansetts böra underkasta sig mot sin vilja. Även om staten erhåller

ridt att påkalla avlösning, synes med hänsyn till anförda bestämmelse

i 10 § en fullständig avlösning av frälseskatteräntorna icke bliva genomförd,

därest åtgärder icke vidtagas, som göra det möjligt att avlösa i nämnda lagrum

avsedda räntor även utan jordägarens medgivande. Statsbidraget till

avlösningarna har såsom nämnts utmätts så att annuiteten å statsförskottet

icke skulle överstiga utan tvärtom något understiga det årliga frälseräntebeloppet.

Något principiellt hinder torde emellertid icke föreligga mot att

staten jämväl i de fall, där i räntan ingå andra än årliga förmåner, bidrager

till räntans avlösning med ett belopp så avpassat, att annuiteten icke

kommer att överstiga det årliga räntebeloppet. Den ekonomiska bördan

för statsverket för ett sådant åtagande torde icke bliva särskilt betungande.

Från inlösen äro de skattefrälseräntor undantagna, vilka efter den 31

mars 1911 varit med jordäganderätten förenade. Å dessa räntor blir sålunda

avlösningsförfarandet tillämpligt. Samma skäl, som föranlett sådana

räntors undantagande från inlösen, har emellertid ansetts göra sig gällande

vid avlösningen på det sätt att statsbidrag icke skulle utgå vid avlösningen.

Det kunde nämligen befaras, att en jordägare, som innehade den av jorden

utgående räntan, skulle avhända sig denna för att därefter begära avvisning

och sålunda komma i åtnjutande av statsbidraget. Ur praktisk synpunkt

ansågs det ändamålsenligt att i detta avseende stanna vid samma tid som

i fråga om skattefrälseräntornas inlösen samt alltså draga gränsen vid den

1 april 1911.

För skattefrälseräntornas del har framkommit yrkande om upphävande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

11

av nämnda begränsning för deras inlösen, men hava dessa yrkanden icke

vunnit beaktande, utan i 1935 års lag örn inlösen hava tidigare gällande bestämmelser

härutinnan bibehållits. Skälen härför återfinnas i den proposition

(nr 126 sid. 23—27), som låg till grund för nämnda lag. Därvid har

bland annat hänvisats till att bestämmelserna om avlösning och. sammanläggning

från början gjorts tillämpliga å sådana räntor, och en ändring

därutinnan ansågs vara ägnad att leda till orättvisa resultat, i den mån

skaltefrälseräntor dessförinnan bringats att upphöra genom avlösning eller

sammanläggning.

Emellertid ifrågasattes under förarbetena till 1935 års lagstiftning av en

länsstyrelse, huruvida icke ifrågavarande stadgande i avlösningslagen borde

upphävas, och jämväl tidigare hade såväl kammarkollegiet som statsutskottet

(utlåtande nr 90) över en vid 1933 års riksdag väckt motion (1:36) uttalat,

att en undersökning vore påkallad, huruvida icke stadgandet borde

upphävas, varjämte statsutskottet ansåg, att denna fråga borde upptagas till

prövning i samband med spörsmålet om en definitiv avveckling av skattefrälseränteinstitutet.

I förutnämnda proposition till 1935 års riksdag anförde

föredragande departementschefen rörande den sålunda ifrågasatta

ändringen i avlösningslagen, att han då ej vore beredd att taga ståndpunkt

till denna fråga. Spörsmålet berörde nämligen icke inlösensinstitutet, sådant

detta enligt förslaget blivit avgränsat, och torde för övrigt kunna kräva

en ganska omfattande utredning. En dylik utredning syntes emellertid

icke böra komma till stånd utan att dessförinnan tagits under övervägande

även frågan i vad mån särskilda åtgärder kunde anses behövliga i syfte att

påskynda upphörandet av övriga icke inlösningsbara frälseräntor.

Att sådana räntor, som här avses, finnas torde på grund av de yrkanden,

som i motion vid 1931 års riksdag (I: 42) och i den förut nämnda motionen

vid 1933 års riksdag (1:36) framställts om deras inlösen, kunna antagas. I

vilken omfattning detta är fallet låter sig emellertid icke avgöra utan en ingående

och tidsödande undersökning beträffande varje ännu utgående ränta.

Åtskilliga omständigheter tala emellertid för att desamma äro synnerligen

fåtaliga. Ur statsfinansiell synpunkt skulle ett upphävande av ifrågavarande

lagstadgande sålunda icke behöva väcka några betänkligheter. Och

de skäl, som anförts emot sådana räntors inlösen, torde icke gälla deras upphörande

genom avlösning
Därest

staten skall bidraga till avlösning av räntor, som blivit skilda från

jorden efter den 31 mars 1911, böra åtgärder vidtagas för att de räntor, vilka

fortfarande äro förenade med jorden, bringas att upphöra på annat sätt

än genom avlösning, då i annat fall kan befaras, alt en jordägare som tillika

är ägare av den jorden åvilande räntan, skall avhända sig räntan och därefter

begära avlösning för att komma i åtnjutande av statsbidraget. Något

lagligt hinder att åtskilja jord och ränta, sorn kommit i samma ägares hand,

finnes nämligen icke. Visserligen åligger det enligt lagen örn sammanläggning

domstol alt taga initiativ till sammanläggning av jord och ränta

som äro lagfarna för samma person, men verkställd undersökning bär givit

vid handen, att berörda föreskrift medfört sammanläggning av jord och ränta

i endast ett fåtal fall. Anledningarna härtill torde vara flera. Ifrågavarande

bestämmelser lära sålunda icke hava tillräckligt uppmärksammats.

Vidare åligger det icke domstol att verkställa efterforskning av dylika räntor.

Slutligen må anmärkas att åtskilliga sådana räntor finnas, som icke

äro lagfarna, vadan i så fall sammanläggning icke kan ske.

Av de uppgifter, som dels legat lill grund för 1912 års lagstiftning och

dels, såsom ovan nämnts, för nu ifrågavarande utredning infordrats från

länsstyrelserna, har befunnits, att omkring 130 stycken räntor kunna anta
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

gas vara i samma ägares liand som den fastighet, varav räntan utgår. Från

vederbörande inskrivningsdomare hava genom finansdepartementet infordrats

upplysningar rörande nämnda räntors inteckningsförhållanden och enligt

de med anledning därav inkomna uppgifterna skulle av samma räntor

allenast fem stycken vara intecknade samt inteckningarna i dessa räntor i

samma inbördes ordning gällande även i de fastigheter, varav räntorna utgå.

Dessa räntor torde sålunda vara av beskaffenhet att, även utan ägarens

medgivande, kunna sammanläggas med de fastigheter, varav räntorna utgå,

och lära åtgärder i sådant syfte jämlikt 6 § 1912 års lag örn sammanläggning

numera hava vidtagits av vederbörande domstolar. Härigenom skulle

dessa räntor bringas att upphöra.

Beträffande de med jorden förenade räntor, vilka icke äro intecknade, synes

med hänsyn till ägaren avgörande hinder icke förefinnas för att i lag

bestämmes, att dylika räntor utan vidare skola upphöra. Lika litet som vid

sammanläggning torde nämligen i dylika fall räntans upphörande utan sammanläggning

nämnvärt beröra ägarens intresse, i allt fall icke något legitimt

sådant. Härutinnan kan åberopas följande uttalande av departementschefen

i 1912 års proposition med förslag till sammanläggningslagen:

’Det synes mig också alt under vissa förutsättningar något avgörande hinder

icke förefinnes att låta jord och ränta sammanläggas utan därom av

ägaren framställd begäran eller till och med mot hans bestridande. I själva

verket torde i ganska många fall ägarens intressen jämförelsevis litet beröras.

Om man bortser från förlusten av en viss frihet i förfogandet, vilken

knappast kan antagas hava någon större ekonomisk betydelse, lär ägaren,

då befintliga gravationer icke försvåra sammanläggning, ej löpa någon verklig

och avsevärd risk att få sin ställning försämrad genom en dylik åtgärd.

Vad han förlorar genom ränterättens upphörande bör nämligen uppvägas

av den värdestegring fastigheten erhåller på grund av befrielse från ränteplikten.

Det torde erfordras mera säregna förhållanden för att jorden och

räntan såsom självständiga rättsobjekt skulle tillsammans hava ett nämnvärt

högre penningvärde än jorden efter räntans försvinnande ensam besitter.

Hänsyn till ägaren torde under angivna förutsättningar icke behöva

avhålla det allmänna från att taga initiativet till en sammanläggning, som

är önskvärd från allmän synpunkt.’

Därest statsverket skall bidraga till avlösning av räntor, som även efter

den 31 mars 1911 varit med jordäganderätten förenade, torde för undvikande

av missbruk antingen sådant upphörande av ränta, som nyss nämnts,

böra anknytas till en vid tiden för offentliggörandet av förslaget förefintlig

förening av jord och ränta, eller ock statsbidrag förklaras icke skola utgå

vid avlösning av ränta, som efter denna tidpunkt varit förenad med jorden.

Då den möjligheten icke är utesluten att jord och ränta kunna på fullt

legitimt sätt komma att åtskiljas efter samma tidpunkt men före ikraftträdandet

av den ifrågasatta lagen om dylika räntors upphörande, torde för

undvikande av rättsförlust upphörandet böra anknytas till en vid lagens

ikraftträdande förefintlig förening. Däremot torde statsbidrag vid avlösning

icke böra utgå, där jord och ränta varit förenade efter exempelvis den

30 september 1936.

Yttranden över den sakkunniges förslag.

Över den sakkunniges promemoria med tillhörande lagförslag hava utlåtanden

avgivits av kammarkollegiet, som tillika överlämnat yttrande av

kammaradvokatfiskalsämbetet, ävensom av länsstyrelserna i de elva län,

där avlösningsbara räntor förekomma i nämnvärt antal.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

13

I de inkomna yttrandena har förslagets syfte att påskynda och möjliggöra

en såvitt möjligt fullständig avveckling av frälseränteinstitutet vunnit

allmänt understöd. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda förklarat,

att länsstyrelsen skulle med tillfredsställelse se förslagen genomförda, varigenom

de ännu kvarvarande frälseräntorna skulle komma att inom en icke

alltför avlägsen framtid praktiskt taget försvinna, och länsstyrelsen i Södermanlands

län har uttalat, att då de vägar, som hittills stått till buds för avveckling

av frälseräntorna, visat sig icke kunna inom överskådlig tid leda

till målet, syntes de nya och ökade möjligheter därtill som förslaget innehölle

böra hälsas med tillfredsställelse.

De hörda myndigheterna hava i allmänhet tillstyrkt eller förklarat sig

icke hava något att erinra emot de föreslagna huvudgrunderna för den ifrågasatta

lagstiftningen. Vissa erinringar hava emellertid framställts av kammarkollegiet

samt av länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län.

Vad först angår rätt för staten att taga initiativ till avlösning,

har kammarkollegiet visserligen ansett införandet av en sådan

initiativrätt vara till fullo motiverat med önskvärdheten av att en till sin

rättsliga konstruktion föråldrad och understundom tryckande avgäld från

jordbruksfastighet snabbt avvecklades, men ej velat tillstyrka en sådan

initiativrätt under annan förutsättning än att en efter nuvarande ränteläge

avpassad kapitaliseringsmetod komme att tillämpas. Kollegiet har härom

anfört bland annat:

I sitt till 1935 års inlösenslag avgivna utlåtande hade kollegiet, under framhållande

av att det rådande ränteläget torde göra det omöjligt att placera ett

kapital mot säkerhet ungefär likvärdig med frälseränta till så hög räntefot

som 4 %, föreslagit att 1''rälseräntans inlösningsvärde fastställdes medelst en

kapitalisering efter 3.5 för hundra.

Såsom grundade å enskilda avtal intoge frälseskatteräntorna en särskild

ställning. I förarbetena till 1912 års avlösningslag hade ock framhållits, att

stadganden örn avlösning måste byggas på sådana grunder, att ränteägaren

vore betryggad mot ekonomisk förlust. Det syntes obestridligt att med nuvarande

ränteläge frälseränteägaren icke erhölle full ersättning vid en kapitalisering

efter 25 gånger räntans värde. Ränteutvecklingen vore vansklig

att förutse, men syntes det mera överensstämmande med ränteläget under

närvarande tid och under den närmaste framtiden att kapitaliseringen ägde

rum efter 30 gånger räntans värde motsvarande en kapitalisering efter 3.33

procent. Den undervärdering av frälseräntornas kapitalvärde, som 1912 års

bestämmelser för ersättningens beräknande numera kommit att innebära och

vilken ingalunda varit avsedd vid lagstiftningens tillkomst, hade emellertid

bibehållits i det nu framlagda förslaget. Ett godtagande härav framstode

som än mera betänkligt, alldenstund med nuvarande prisutveckling det kunde

befaras att det tioåriga medelpriset på i frälseräntorna ingående markegångspersedlar

under de närmaste åren komme att ställa sig lägre än de särskilda

inlösningsårens priser. Ränteägaren skulle i sådant fall erhålla en

ersättning, som icke ens uppginge till 25 gånger räntans värde vid inlösningstillfället.

Behovet av en kapitalisering efter en lägre räntesats framträdde

så mycket tydligare, niir det gällde räntans tvångsvisa upphörande under en

förhållandevis kort tidrymd. Ränteägaren saknade då möjlighet att avvakta

vare sig en ur hans synpunkt lämplig tidpunkt för räntans avlösning, nämd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

gen då det tioåriga medelmarkegångspriset ställde sig fördelaktigt, eller att

ett gynnsamt tillfälle till annan kapitalplacering erbjöde sig. Vid ett bifall

till kollegiets förslag borde en motsvarande utjämning för räntegivarens del

medgivas genom större statsbidrag till räntans avlösning än det nuvarande.

Måhända borde även tillämpas en lägre räntefot än 4 procent vid beräkning

av de årliga annuiteterna å det av statsmedel förskjutna avlösningsbeloppet.

Den senare frågan borde dock ses i sammanhang med räntan på statens utlåningsfonder

i allmänhet.

Jämväl länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna

örn kapitaliseringen borde i någon mån jämkas med hänsyn

till nuvarande ränteläge, varemot länsstyrelsen i Stockholms län med hänsyn

till de osäkra förhållanden, som för närvarande vore rådande å penningmarknaden,

ansett sig icke kunna föreslå någon ändring av den nuvarande

kapitaliseringsprocenten.

Beträffande förslaget, att avlösningsbara räntor skola upphöra

att utgå fr. o. m. kalenderåret 194 2, om avlösning

dessförinnan icke påkallats, har länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt

åtgärder från det allmännas sida till förhindrande av rättsförluster för enskilda

samt därom närmare anfört:

För att få till stånd ett effektivt avlösningsförfarande måste givetvis en

preklusionstid stadgas. Följden härav bleve emellertid att rättsförluster för

ränteägare och inteckningshavare kunde uppstå på grund av mer eller

mindre ursäktliga förbiseenden. Beträffande inlösningsbara frälseräntor hade

vid tvångsinlösensförfarandets införande förutsatts, att statsverket i dylika

fall skall hålla vederbörande rättsägare skadeslösa. Med avseende å avlösningsbara

räntor, för vilka staten ej iklätt sig något ansvar, ställde det sig

något annorlunda. Örn en sådan ränta upphörde på grund av underlåtenhet

att påkalla avlösning, ginge ränteägaren helt förlustig sin rätt och jordägaren

gjorde i motsvarande mån en obehörig vinst, vilken han icke utan

vidare torde vara benägen att avstå ifrån. Det förefölle vara av behovet

påkallat att i angivna fall söka mildra de alltför hårda följderna av preklusionsstadgandet.

Även kammarkollegiet har på grund av vissa angivna omständigheter, vilka

dock kollegiet självt förklarat sig anse ur praktisk synpunkt måhända

icke komma att spela någon större roll, ställt sig något tveksamt inför förevarande

förslag men med hänsyn till betydelsen av att frälseränteinstitutet

äntligen avvecklades icke velat motsätta sig en bestämmelse om frälseräntas

upphörande efter viss tid, särskilt om det finge förutsättas att, där en sådan

bestämmelse skulle i något fall visa sig leda till obillig rättsförlust, statsmakterna

komme att behjärta därav uppkommande anspråk på skadeersättning.

Då utredningen beträffande frälseskatteräntorna kunde beräknas

vålla större svårigheter och visa sig mera tidskrävande än motsvarande utredning

beträffande skattefrälseräntor samt frågan, huruvida en frälseränta

förelåge eller icke, kunde kräva domstols avgörande, ansåge kollegiet emellertid,

att tidpunkten för räntornas upphörande icke borde sättas tidigare än

till den 1 januari 1947. Härigenom skulle nödigt rådrum vinnas för utred
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

15

ning örn förefintligheten av frälseräntor och det med avlösningen förknippade

utredningsarbetet icke behöva över hövan forceras.

Jämväl förslaget örn upphörande av räntor, vilka äro

förenade med jorden i samma ägares hand, har föranlett

erinringar av länsstyrelsen i Stockholms län och kammarkollegiet.

Länsstyrelsen har anfört följande:

Då räntans och jordens förening i regel är beroende av privata rättshandlingar,

vilka ofta icke bliva kända förrän efter en längre tid, föreligger risk

för att myndigheter och andra skola vidtaga åtgärder och förfoganden beträffanden

rättigheter, som för länge sedan utslocknat, vilket torde kunna

leda till icke önskvärda förvecklingar. Med hänsyn till att lagfart å en genom

jordägarens förvärv av räntan med vederbörande fastighet förenad

ränta icke torde behöva sökas efter dess genom föreningen inträffade upphörande,

torde frälseräntors upphörande i många fall aldrig komma till

domstolarnas kännedom. Det torde vara nödvändigt att i någon form få en

frälseräntas upphörande genom inträdd förening med jordäganderätten konstaterad,

enär en viss osäkerhet angående frälseräntornas bestånd eljest alltid

skulle råda.

Kammarkollegiet har avstyrkt den föreslagna bestämmelsens tillämpning

å räntor, vilka varit föremål för inskrivningsåtgärd, och föreslagit att i

stället åtgärder vidtoges för att bestämmelserna i sammanläggningslagen å

dem bringades i tillämpning. Däremot har kollegiet ansett det befogat att

genom en lagstiftningsåtgärd konstatera upphörandet av räntor, vilka icke

varit föremål för inskrivningsåtgärd.

Beträffande den första gruppen av räntor har kollegiet anfört:

Att bringa dessa räntor att försvinna allenast genom att meddela en generell

föreskrift örn räntornas upphörande synes väl formlöst. Det gäller dock

rättigheter av fast egendoms natur och som dessutom varit föremål för vederbörlig

lagfarts- eller annan inskrivningsåtgärd. Enbart på grund av en sådan

lagbestämmelse kan ej heller avgöras om en ränta upphört, utan i varje särskilt

fall måste göras en undersökning, huruvida de i lagen angivna förutsättningarna

för en ränta av just förevarande typ äro för handen eller icke.

Det synes ligga i sakens natur, att en sådan undersökning bör göras genom

vederbörande inskrivningsmyndighet och leda till ett konstaterande ex officio

att räntan upphört. Ej heller kan man bortse från att utan ett sådant

beslut en viss risk för missbruk av tidigare meddelade inskrivningsbevis kan

föreligga. Genom en sammanläggning enligt 1912 års sammanläggningslag

skulle emellertid det åsyftade resultatet kunna uppnås utan ovan anmärkta

olägenheter även beträffande ifrågavarande grupp av räntor.

I fråga örn förslaget till utvidgning av statens bidragsskyld

i g h c t med avseende å avlösning av frälseräntor, i vilka ingå andra än

årliga förmåner, eller vilka varit förenade med jorden men blivit därifrån

åter skilda, har erinran framställts allenast såtillvida, att kammarkollegiet

anmärkt på att statsbidrag enligt förslaget icke skulle utgå då räntan skilts

från jorden efter den 30 september 1936. En dylik bestämmelse medförde

nämligen, att sådana räntor icke kunde avlösas emot jordägarens bestridande,

och kunde enligt kollegiets förmenande leda till att ränteägaren ginge

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 122.

förlustig sin rätt genom räntans slutliga upphörande, utan att han ägde möjlighet

att framtvinga en avlösning. Med hänsyn till att antalet fall där bestämmelsen

kunde bliva tillämplig av naturliga skäl måste bliva ringa och då

billighetsskäl kunde tala därför, har kollegiet i stället ifrågasatt, att statsbidrag

finge utgå även i samtliga dessa fall eller åtminstone i särskilda fall

efter Kungl. Maj:ts prövning.

Även länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat önskvärdheten av att sådana

räntor som avsåges i kammarkollegiets yttrande bringades att upphöra.

Detaljbestämmelserna i lagförslagen hava i de avgivna yttrandena i stort

sett lämnats utan erinran. Vissa härutinnan framställda anmärkningar torde

jag få tillfälle att redogöra för i det följande.

I detta sammanhang torde få beröras ett särskilt spörsmål rörande Danviks

hospital tillhöriga frälseräntor, som uppmärksammats

i ett yttrande.

1912 års lagstiftning vilar på den uppfattningen att nya frälseräntor i

allmänhet icke kunna bildas. Från denna regel finnes dock undantag. Alltjämt

kunna nämligen frälseräntor uppkomma vid skatteförsäljning enligt

kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29 s. 1) av Danviks hospital tillhöriga,

med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter.

Genom nämnda kungörelse har förordnats, att dylik försäljning finge ske

under villkor bland andra, att skatteköpeskillingen beräknades till ett belopp

i det minsta motsvarande fastighetens till hospitalet utgående ränta för tio

år jämte värdet av viss hemmanet åliggande arbetsskyldighet till hospitalet,

och att vederbörande myndighet ägde bestämma den högre köpeskilling, som

med avseende å fastighetens förmåner och beskaffenhet finge anses skälig

(punkt l:o). Hospitalets frälsemannarätt till den försålda fastigheten skulle

kvarstå, så att hospitalet framdeles finge vara i besittning av den fastigheten

vid skatteköpet åliggande ränta (punkt 3:o). Om den till hemmanet hörande

skogen lämnade avkastning utöver hemmanets behov, finge hospitalsstyrelsen

överenskomma med innehavaren om den särskilda ersättning, som vare

sig genom högre köpeskilling eller årlig avgäld borde för sådant fall tillkomma

hospitalet (punkt 6:o).

I sitt yttrande över förevarande förslag har länsstyrelsen i Stockholms län

erinrat, att vid försäljning av nämnda hospitalsfastigheter bildade räntor hittills

kunnat bliva föremål för avlösning, varvid en fjärdedel av lösesumman

guldits med statsmedel. Om de föreliggande författningsförslagen godkändes,

skulle emellertid enligt länsstyrelsens förmenande räntor av omförmälda

slag, som uppkomme efter den 30 september 1936, icke kunna avlösas

med statsbidrag och väl i de flesta fall komma att bestå i framtiden. Vid skatteköp

efter den 1 januari 1942 uppkomna räntor skulle överhuvud taget icke

kunna bliva föremål för avlösning. Med hänsyn till de olägenheter, som ett

bibehållande av dylika frälseräntor ur flera synpunkter skulle innebära, ansåge

länsstyrelsen det önskvärt, att åtgärder vidtoges för att förhindra upp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

17

kornsten av nya frälseskatteräntor genom ändring av bestämmelserna örn

skatteköp av hospitalet tillhöriga hemman och lägenheter.

Med anledning av det av länsstyrelsen påpekade förhållandet har i en inom

finansdepartementet den 31 december 1936 upprättad promemoria förslag

framlagts till kungörelse med vissa ändrade bestämmelser rörande försäljning

till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt

upplåtna hemman och lägenheter, av följande innehåll:

Vid försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig

städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter, som med stöd

av kungörelsen den 17 maj 1861 hädanefter äger rum, skall bestämmelsen i

punkt 3:o i berörda kungörelse icke vidare vinna tillämpning. Såsom villkor

för sådan försäljning skall emellertid, utöver vad sagda kungörelse i övrigt

innehåller, gälla, att till den enligt föreskrifterna i punkterna l:o och

6:o beräknade skatteköpeskillingen skall läggas kapitalvärdet av den ränta,

som dittills av fastigheten utgått eller rätteligen bort utgå. Uppskattning av

sådan räntas kapitalvärde skall ske i enlighet med de grunder, som finnas

angivna i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseränta!-.

I promemorian har vidare bl. a. anförts, att mot den föreslagna anordningen

kunde invändas, att jordägaren därigenom ginge miste om det statsbidrag,

som vid räntans avlösning skulle hava tillkommit honom. Då emellertid

åborna å hemmanen icke hade rätt att mot en på förhand fixerad köpeskilling

förvärva hemmanen, utan bestämmelserna i 1861 års kungörelse

medgåve en fri prövning av skatteköpeskillingens belopp, samt frälseränta

uppkomme först i och med skatteköpet, kunde denna invändning icke tillmätas

avgörande betydelse.

över kungörelseförslaget har direktionen över Danviks hospital avgivit

yttrande och därvid förklarat sig icke hava något att erinra emot förslaget,

därvid direktionen emellertid framhållit, att de ändrade bestämmelserna syntes

kunna medföra, att fastighetsinnehavarna komme att bliva mindre benägna

att skatteköpa fastigheterna dels på grund av att de icke skulle

komma i åtnjutande av det statsbidrag, som skulle hava tillkommit dem

vid räntans avlösning, och dels på grund av att de vid skatteköpet komme

att i ett sammanhang få erlägga såväl skatteköpeskillingen som kapitalvärdet

av räntan.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår hava beträffande inlösning

av skattefrälseräntor de härutinnan tidigare meddelade bestämmelserna

icke varit tillfyllest för att bringa dessa räntor att upphöra. I anledning

härav tillkom 1935 års lagstiftning i ämnet, varigenom staten tillerkändes

rätt att taga initiativ till påkallande av inlösning samt bestämmelse meddelades

örn upphörande av räntor, vilkas inlösen icke påkallats inom viss tid.

Vad angår icke inlösningsbara frälseräntor ställdes redan vid framläggandet

av förslaget till 1912 års lag örn avlösning av frälseräntor i utsikt vidtagande

av kraftigare åtgärder till befordrande av avlösningen, därest de möjligheter

i detta hänseende som nämnda lag beredde icke komme att begagnas i tillräcklig

omfattning och örn avlösningen således skulle draga allt för långt

Bihang till riksdagens protokoll 11)37. 1 sami. Nr 122. ‘3

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ut på tiden. Då de nuvarande bestämmelserna, vilka varit i kraft i nära 25

år, icke visat sig vara tillfyllest för uppnående av önskemålet om en fullständig

avveckling av dessa frälseräntor utan fortgången av avlösningen, trots

att ett jämförelsevis betydande antal avlösningsbara räntor ännu finnes kvar,

under de senare åren varit ganska obetydlig, torde ytterligare åtgärder i angivna

syfte böra vidtagas. De åtgärder som föreslagits av utredningsmannen

innebära dels — i viss anslutning till vad som genom 1935 års lagstiftning

rörande skattefrälseräntor stadgats beträffande dessa — rätt för staten att

påkalla avlösning av ifrågavarande frälseräntor och utsträckning av statens

bidragsskyldighet för avlösningen samt, i samband med nämnda åtgärder,

att räntor vilkas avlösning ej påkallats före viss dag, den 1 januari 1942, skola

utan vidare upphöra, dels ock automatiskt upphörande av frälseräntor, som

äro förenade med jorden och icke intecknade.

Ehuru för en rätt för staten att påkalla avlösning av frälseskatteräntor icke

torde kunna åberopas det särskilda skäl, som gällde beträffande inlösen av

skattefrälseräntor, eller att tillvaron av sistnämnda räntor åsamkade myndigheterna

ej ringa besvär, torde dock det allmännas intresse för avvecklingen

av frälseränteinstitutet över huvud, såsom ock i de avgivna yttrandena vitsordats,

vara tillräckligt stort för att motivera införande av den föreslagna

initiativrätten för staten. Kammarkollegiet har emellertid ansett att en dylik

rätt ej borde införas med mindre en för ränteägaren förmånligare beräkningsgrund

för ersättningen bestämdes än den nu gällande eller 25 gånger räntans

årliga belopp. Enligt kammarkollegiets mening borde ersättningen höjas till

30 gånger årliga beloppet. I anledning härav må erinras att samma spörsmål

som det av kollegiet nu väckta var föremål för övervägande vid tillkomsten

av 1935 års inlösenslag beträffande där avsedda räntor, då, såsom förut

nämnts, kammarkollegiet föreslog, att frälseräntans inlösningsvärde skulle

fastställas medelst kapitalisering efter en räntefot av 3 V2 procent i stället för

föreslagna 4 procent. Emellertid föranledde denna anmärkning icke någon

ändring i förslaget. I propositionen anfördes härom, förutom att samma räntefot

som den i propositionen föreslagna gällde enligt avlösningslagen, att

de ränteägare, som dittills fått sina räntor inlösta eller avlösta, måst åtnöjas

med en ersättning motsvarande endast 25 gånger räntornas beräknade årsvärden.

Det skulle då bliva föga tillfredsställande, därest en avsevärt förmånligare

ställning tillädes dem, som alltintill den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande uraktlåtit att hembjuda sina räntor till inlösen. En ändring i

den riktning kollegiet förordat skulle emellertid därutöver medföra, att innehavare

av inlösningsbara frälseräntor försattes i en särskilt gynnsam ställning

även i förhållande till de frälseränteägare, som framdeles finge sina

räntor avlösta. En utjämning därutinnan skulle visserligen kunna åstadkommas,

därest samtidigt genomfördes en motsvarande ändring i avlösningslagen.

Mot en dylik ändring torde dock kunna resas betänkligheter även av

den anledning att statsverkets kostnader för avlösning därigenom komme att

ökas i icke oväsentlig omfattning. Dessa kostnader torde icke komma att

stanna vid en fjärdedel av ersättningsbeloppen beräknade efter den av kol
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

19

legiet angivna grunden. Därest man nämligen alltjämt önskade bibehålla

den dittills gällande grundsatsen, att statsbidrag vid avlösning skulle utgå

med en så stor andel av lösesumman, att annuiteten å den av staten för räntegivarens

räkning förskjutna delen av nämnda summa såsom regel skulle

något understiga vad räntegivaren förut haft att årligen erlägga såsom frälseränta,

skulle erfordras, att staten bidroge med en större andel av lösesumman

än en fjärdedel. Vad i propositionen sålunda anfördes föranledde icke

någon erinran från första lagutskottets sida (utlåtande nr 32), och riksdagen

godkände utskottets utlåtande.

De skäl mot en sänkning av kapitaliseringsprocenten, som sålunda anförts,

torde fortfarande gälla, och vad kollegiet nu ytterligare anfört till stöd

för sitt förslag torde icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Den omständigheten

att frälseskatteräntorna till skillnad från skattefrälseräntorna äro

grundade å enskilda avtal torde enligt min mening icke utgöra skäl att i förevarande

avseende för de olika grupperna stadga olika kapitaliseringsprocent,

alldenstund räntorna, oberoende av tillkomsten, av de enskilda innehavas med

samma rätt. Vad vidare angår möjligheten för ränteägaren att avvakta en

ur hans synpunkt lämplig tidpunkt för avlösningen, är denna möjlighet

redan enligt gällande lagstiftning i hög grad beskuren, då ränteägaren icke

kan motsätta sig av jordägaren påkallad avlösning. Ytterligare må framhållas,

att då syftet med bestämmelsen om att det tioåriga medelmarkegångspriset

skall läggas till grund för bestämmande av avlösningssumman

varit att borteliminera inverkan av en tillfälligt hög eller låg årlig markegång,

den av kollegiet uttryckta förmodan, att det tioåriga medelpriset under

de närmaste åren skulle komma att ställa sig lägre än den årliga markegången,

icke i förevarande avseende torde böra få inverka. Såsom framhölls

i 1935 års proposition skulle en sänkning av kapitaliseringsprocenten

nödvändiggöra en höjning av statsbidragen och sålunda medföra icke obetydligt

ökade kostnader för statsverket. Det kan ifrågasättas huruvida icke

en sänkning av kapitaliseringsprocenten borde föranleda jämväl en sänkning

av den å statsförskotten beräknade räntefoten. Då denna räntefot lärer

böra motsvara den som i allmänhet beräknas å statens utlåningsfonder

samt denna senare i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning

sid. 10 o. f.) föreslagits skola fastställas till 4 procent, torde någon sänkning

av den för frälseränteförskotten stadgade räntefoten icke böra ifrågakomma.

På grund av vad sålunda anförts och då ränteutvecklingen för övrigt torde

vara vansklig att förutse, kan jag icke biträda det av kammarkollegiet framställda

yrkandet örn ändring av kapitaliseringsprocenten.

För avlösningens fullständiga genomförande har i förslaget, på sätt jämväl

stadgats beträffande inlösen av frälseräntor, viss preklusionstid fastställts

för påkallande av avlösning, vid äventyr örn avlösning icke påkallats före

denna tids utgång att frälseräntan upphör. Preklusionstiden skall enligt förslaget

utgå den 31 december 1941, vilket innebär i stort sett lika lång preklusionstid

som fastställts för inlösning av skattefrälseräntor. Att såsom kam
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

markollegiet föreslagit för nu ifrågavarande räntor bestämma en längre preklusionstid

än beträffande inlösen av skattefrälseräntor torde näppeligen

vara erforderligt. Den utredning, som behövs för att kunna påkalla avlösning

av frälseräntorna, torde icke kunna antagas bliva synnerligen vidlyftig utan

huvudsakligen bestå i genomgång av taxeringslängderna. Det är för övrigt att

märka, att den enda åtgärd, som behöver vidtagas inom nämnda tidrymd, är

påkallande av avlösning; all utredning rörande räntans innehåll och dylikt

samt avgörande av uppkommande tvistigheter rörande räntans beskaffenhet

med mera kan äga rum efter avlösningens påkallande. Icke heller lärer erfordras

någon mera ingående utredning av räntans natur i och för ansökningen

om avlösning. Då i stort sett enahanda förfarande skall tillämpas

såväl vid inlösen som vid avlösning, lärer för övrigt hinder icke möta att

den framställning, som skall göras hos länsstyrelsen, kommer att avse inlösen

eller avlösning av räntan. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten

av avlösningens snara genomförande finner jag mig böra biträda

förslaget jämväl i denna del.

I ett par yttranden har anförts att den föreslagna bestämmelsen om upphörande

av räntor, vilkas avlösning ej påkallats inom preklusionstiden, kunde

medföra obilliga rättsförluster. I anledning härav må erinras om att enahanda

spörsmål föreligger beträffande de inlösningsbara räntorna. Härutinnan

anfördes i 1935 års proposition, att där en ränteägare på grund av ursäktligt

misstag rörande räntans natur underlåtit att påkalla inlösen, det

måste anses befogat, att ränteägaren bereddes ersättning för förlust i anledning

av räntans upphörande. Det vore emellertid icke erforderligt att meddela

lagbestämmelser i detta syfte, utan det borde ankomma på Kungl. Majit

att i sådana fall — vilka endast undantagsvis kunde tänkas uppkomma —

träffa erforderliga anstalter för att vederbörande rättsägare skulle hållas skadeslösa.

Vid sin granskning av propositionen framhöll första lagutskottet

såsom sin mening, att ersättning borde utgå lika väl då ränteägarens underlåtenhet

att påkalla inlösen hade sin grund i bristande kännedom örn lagarna

som när underlåtenheten berodde på felaktig uppfattning om räntans

natur, samt att krav på att underlåtenhet skulle vara ursäktlig ej

heller borde uppställas. Lagutskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Beträffande nu ifrågavarande räntor torde med fog kunna erinras örn de i

stort sett jämförliga föreskrifterna i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld

från avsöndrad lägenhet. Någon ersättningsskyldighet har staten icke påtagit

sig för det fall, att avgäld upphört att utgå på grund av avgäldstagarens

underlåtenhet att inom i lagen föreskriven tid vidtaga däri stadgade åtgärder

för avgäldens fastställande. Frågan om ersättning i nu ifrågavarande

hänseende lärer ej vara av någon större praktisk betydelse. Såsom varande

fast egendom skola frälseräntorna upptagas i taxeringslängderna, och det

torde därför kunna förutsättas, att samtliga frälseräntor, som icke av olika

anledningar redan upphört att utgå, skola återfinnas i dessa längder vid en

noggrann genomgång av desamma. Skulle trots detta någon enstaka frälseskatteränta

icke finnas i taxeringslängderna och avlösning på grund därav

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

21

icke komma att påkallas av staten, och skulle icke heller enskild rättsägare

vidtaga åtgärder härför, torde det få bero på prövning av omständigheterna

i det särskilda fallet, huruvida och i vilken omfattning någon ersättning av

statsmedel må kunna beredas vederbörande för förlust i anledning av räntans

upphörande.

Beträffande övriga föreslagna åtgärder för åstadkommande av en effektiv

avlösning av de avlösningsbara räntorna, åsyftande att ersättning för sådana

i frälseräntorna ingående förmåner, vilka icke utgå med visst belopp för år,

skall i sin helhet gäldas av statsmedel, samt att statsbidrag skall utgå till avlösning

av räntor, vilka varit med jordäganderätten förenade men blivit därifrån

åter skilda, även om detta inträffat efter den 31 mars 1911, torde ur

kostnads- eller annan synpunkt hinder icke möta mot den utvidgning av

statens bidragsskyldighet som sålunda ifrågasatts.

Frågan om statens bidragsskyldighet till avlösning av räntor som varit förenade

med jorden men åter blivit skilda från denna sammanhänger emellertid,

såsom av förslaget framgår, med spörsmålet om bringande till upphörande

av räntor, vilka nu äro förenade med jorden men för vilkas förnyade

skiljande från jorden hinder icke möter. Givet är, att örn staten skall bidraga

till avlösning av räntor, vilka efter att hava varit förenade med jorden

åter blivit därifrån skilda, åtgärder böra vidtagas till förhindrande av

att jord och ränta av ägaren bringas på skilda händer med påföljd att avlösning

med bidrag av statsmedel därefter skulle kunna erhållas. Då lagen

om sammanläggning icke är tillämplig å räntor, vilka icke äro lagfarna, samt

nämnda lag visat sig i övrigt icke hava lett till åsyftat resultat, skall enligt

förslaget ränta som vid lagens ikraftträdande är förenad med jorden automatiskt

upphöra.

Mot förslaget härutinnan hava av kammarkollegiet och en länsstyrelse

framställts anmärkningar, huvudsakligen innebärande att sådan frälseränta,

som varit föremål för inskrivning i fastighetsböckerna, icke borde kunna

upphöra på det formlösa sätt som föreslagits utan att även någon åtgärd

av inskrivningsmyndigheten borde fordras för räntans upphörande. Med anledning

av dessa anmärkningar må till en början erinras, att räntor, vilkas inlösen

icke påkallats inom viss tid, jämlikt 1935 års lag upphöra utan att därvid

ansetts nödigt att upphörandet skall konstateras av myndighet. Att räntans

upphörande kommer att ske omedelbart på grund av lagens stadgande torde

icke innebära någon olägenhet av allvarligare innebörd. I allt fall lärer denna

olägenhet icke vara avsevärt större beträffande räntor, för vilka lagfart sökts

eller beviljats, än för dem beträffande vilka så icke är fallet; och de senare

räntorna ha i nämnda yttranden ansetts kunna upphöra automatiskt på

grund av lagens stadgande. Då genom 1935 års lagar samt den nu föreslagna

lagstiftningen frälseräntorna i gemen inom en mycket nära framtid komma

att försvinna ur rättslivet, torde de av nyssberörda länsstyrelse uttalade farhågorna

för uppkomsten av förvecklingar såsom följd av förslagets genomförande

vara överdrivna. För att emellertid räntor, som på grund av lagens

stadgande upphört alt finnas till, icke skola komma att kvarstå i fastighets
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

böckerna utan anteckning om nämnda förhållande torde de uppgifter om med

jorden förenade räntor, som nu genom finansdepartementet införskaffats, böra

bringas till vederbörande inskrivningsdomares kännedom i och för anteckning

i fastighetsböckerna om räntornas upphörande. Härför erforderliga bestämmelser

lära kunna meddelas i administrativ ordning. På grund av vad

sålunda anförts finner jag förslaget i denna del kunna godtagas.

Enligt förslaget skulle statsbidrag utgå till avlösning av ränta vilken varit

med jordäganderätten förenad men blivit därifrån åter skild före den 1 oktober

1936. Anledningen till denna tidsbegränsning var, såsom förut nämnts,

att vederbörande ränteägare icke skulle kunna genom räntans skiljande

från jorden efter nämnda tid påkalla avlösning med rätt till bidrag av statsmedel.

Emellertid torde, då ifrågavarande lagstiftning synes böra träda i kraft

omedelbart etter lagens utfärdande, vid vilken tidpunkt de med jorden förenade

räntorna komma att upphöra, tillräcklig anledning saknas att bibehålla

den föreslagna tidsbegränsningen, vilken skulle kunna medföra att

någon enstaka frälseränta allt framgent komme att bibehållas.

Beträffande slutligen frälseräntor, vilka enligt gällande bestämmelser uppkomma

vid skatteförsäljning av vissa Danviks hospital tillhöriga fastigheter,

synes det, därest förevarande förslag om räntors upphörande godkännes,

vara nödvändigt att, på sätt i den inom finansdepartementet den 31 december

1936 upprättade promemorian föreslagits, bestämmelser meddelas i syfte

att för framtiden förhindra uppkomsten av sådana räntor. Att vederlag för

den bortfallande räntan bör beredas hospitalet synes vara uppenbart, och

emot det sätt, på vilket detta enligt förslaget skall ske, torde icke något vara

att erinra. Emellertid är att märka, att på sätt i promemorian framhållits

ökad kostnad härigenom uppkommer för de fastighetsinnehavare, som enligt

de föreslagna reglerna vilja skatteköpa sina hemman. Medan för närvarande

en fastighetsinnehavare erhåller hjälp av staten för avlösning av den vid

skatteköpet bildade frälseräntan dels genom statsbidrag med en fjärdedel av

räntans kapitalvärde dels ock genom lån å återstoden av räntan, skulle han

enligt de föreslagna reglerna vid skatteköpet hava att till hospitalet erlägga

hela kapitalvärdet av räntan och måste själv sörja för anskaffandet av därför

erforderliga medel. Den försämring i villkoren för skatteköp, som förslaget

sålunda innebär för innehavarna av de återstående ifrågavarande, till

ett 15-tal uppgående fastigheterna, skulle utan tvivel vara ägnad att motverka

dessas benägenhet att skatteköpa fastigheterna och därigenom försvåra

avskaffandet av de ålderdomliga besittningsförhållandena beträffande nämnda

fastigheter. Med hänsyn i främsta rummet till önskvärdheten att befrämja

upphörandet av denna besittningsform torde därför böra övervägas uppskov

med de ifrågasatta bestämmelsernas tillämpning, så att under ännu någon

tid skatteköp kan komma till stånd enligt nuvarande regler. Efter samråd

med chefen för socialdepartementet förordar jag alltså, att någon definitiv

ståndpunkt icke nu intages till förslaget örn ändring i 1861 års skatteköpsförfallning.

Då emellertid denna författning beslutats med rikets ständer, anser

jag bemyndigande böra utverkas av riksdagen att utan hinder av nämnda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

23

författning meddela bestämmelser, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget,

i syfte att förekomma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp av berörda

fastigheter.

I anslutning till vad i det föregående anförts hava utarbetats förslag till:

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr

277) om avlösning av vissa frälseråntor, samt

2) lag örn upphörande av vissa frälseråntor.

I fråga om vissa bestämmelser i lagförslagen torde, utöver vad jag förut

anfört, böra lämnas följande redogörelse:

Förslaget ''till lag angående ändring 1 vissa delar av lagen den 8 november

1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseråntor.

1 §•

Till avlösning av frälseråntor skall enligt vad förut anförts kronan genom

kammaradvokatfiskalen taga initiativ. Enär avlösningsbara frälseråntor kunna

finnas, om vilkas existens kammaradvokatfiskalen måhända ej kan vinna

kännedom, torde den rätt att påkalla avlösning, som enligt nu gällande bestämmelser

tillkommer ränte- och fastighetsägare, böra bibehållas.

2 §•

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår skall statens bidragsskyldighet

icke såsom nu begränsas till en fjärdedel av ersättningssumman. Med

hänsyn därtill att vid avlösning av frälseråntor, i vilka ingå även andra än

årliga förmåner, annuiteten å det av staten lämnade förskottet — därest nämnda

begränsning av statsbidraget bibehölles — skulle kunna komma att överstiga

vad fastighetsägaren är skyldig betala i frälseränta för varje år, skall

statsbidraget enligt förslaget så bestämmas att annuiteten icke kommer att

överstiga det årliga frälseräntebeloppet. Då den nu gällande bidragskvoten

är så avpassad, att annuiteten, då i räntan ingå endast årliga förmåner, något

understiger det årliga frälseräntebeloppet och någon minskning av det

nuvarande statsbidraget givetvis icke bör ifrågakomma, torde emellertid

nämnda kvot böra bibehållas såsom minimum. 3

3 och 4 §§.

3 § överensstämmer med paragrafens nuvarande innehåll med det tillägg,

som betingas därav att kronan skall äga påkalla avlösning. Det skall åligga

kammaradvokatfiskalsämbetet att påkalla avlösning av sådana räntor, örn vilkas

förekomst ämbetet kan förskaffa sig kännedom. Taxeringslängderna torde

vara den mest fullständiga upplysningskällan härutinnan. Därvid torde de

på nämnda längder grundade uppgifter, som genom finansdepartementet infordrats

från länsstyrelserna, i första hand kunna komma till användning.

Även där ämbetet på annat sätt erhåller kännedom örn räntas förekomst, t. ex.

genom anmälan av inteckningshavare, eller där inlösen begärts av ränta, som

under ärendets gång visat sig rätteligen vara av beskaffenhet att böra avlö
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

sas, skall avlösning påkallas. Härvid torde jämväl böra uppmärksammas de

till Lunds domkyrka utgående räntorna, vilka torde vara av beskaffenhet att

böra avlösas.

I sitt yttrande har länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt, huruvida icke

av omsorg örn inteckningshavares rätt advokatfiskalsämbetet uttryckligen

borde åläggas att påkalla avlösning av varje frälseränta, som vore lagfaren.

Det kunde nämligen tänkas, att frälseräntor i några fall icke blivit medtagna

i taxeringslängderna.

Då emellertid i taxeringslängderna praktiskt taget alla frälseräntor

torde vara upptagna, synes det onödigt att ålägga kammaradvokatfiskalsämbetet

att verkställa tidsödande efterforskningar i fastighetsböckerna. För övrigt

är att märka att det står inteckningshavare öppet att hos advokatfiskalsämbetet

göra anmälan örn räntans förekomst, varefter det åligger ämbetet att

påkalla avlösning.

Enligt 1935 års inlösningslag skall advokatfiskalsämbetet hos länsstyrelsen

påkalla inlösen av frälseränta, varefter länsstyrelsen har att från kammarkollegiet

inhämta de upplysningar, som äro för kollegiet tillgängliga och äga

betydelse för prövning av ansökningen. Enligt det av den sakkunnige avgivna

förslaget skulle enahanda bestämmelser gälla vid avlösning. Häremot har

länsstyrelsen i Älvsborgs län anmärkt, att det ur skilda synpunkter vore lämpligare

att för sådana fall, där kammaradvokatfiskalsämbetet hade att påkalla

avlösning, ämbetet från kammarkollegiet införskaffade och vid sin framställning

fogade de upplysningar, som vore av betydelse för avlösningsärendets

prövning.

Den av länsstyrelsen föreslagna anordningen synes visserligen vara ägnad

att i viss mån befordra avlösningsärendenas fortgång, men då med hänsyn

till den föreslagna preklusionstiden det kan befaras att de utredningar, som

erfordras för nödiga upplysningars meddelande från kammarkollegiet, icke

kunna medhinnas före preklusionstidens utgång, torde den av den sakkunnige

föreslagna anordningen, vilken såsom nämnts gäller vid inlösen, böra

bibehållas. Då emellertid tidsutdräkten för de inom kammarkollegiet bedrivna

utredningarna, såsom länsstyrelsen även framhållit, i åtskilliga fall nödvändiggör

anskaffande av nya äganderättsbevis, torde för undvikande av

denna olägenhet sådana bevis ävensom gravationsbevis angående räntan av

länsstyrelsen böra anskaffas först sedan kammarkollegiets yttrande inkommit

till länsstyrelsen. Härav påkallade ändringar hava vidtagits i 3 § ävensom

i 4 §.

5 och 7 §§.

Då advokatfiskalsämbetet erhåller ställning av part i avlösningsärendet,

synes ämbetet böra delgivas i 5 § omförmäld ansökning, som gjorts av enskild,

ävensom deltaga i den i 7 § stadgade förhandling mellan parterna för

åstadkommande av enighet rörande räntans innehåll. Det senare förhållandet,

som synes vara motiverat jämväl med hänsyn till den nu ifrågasatta

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

25

utsträckningen av statens bidragsskyldighet, påkallar allenast några mindre

jämkningar i 7 §. Sista punkten i nämnda paragraf har tillagts; motsvarande

bestämmelse finnes i 1935 års inlösningslag.

10 och 11 §§.

Med hänsyn till den föreslagna ändringen av 2 § kommer annuiteten å det

av statsmedel förskjutna beloppet icke i något fall att överstiga vad fastighetsägaren

är skyldig att utgiva såsom frälseränta för varje år. Stadgandet

i första stycket av 10 § lärer fördenskull icke vidare komma att äga tillämpning

och har därför uteslutits. Detta har föranlett en mindre formell ändring

av 10 § andra stycket samt av 11 §.

12 §.

Av advokatfiskalsämbetets ställning som part i avlösningsärendet följer att

särskild föreskrift om delgivning med ämbetet av länsstyrelsens utslag och

behörighet för ämbetet att överklaga utslaget icke erfordras. Andra stycket i

förevarande paragraf kan därför utgå.

19 §.

Då enligt vad i det föregående anförts statsbidrag ansetts böra utgå till

avlösning av frälseränta, som varit med fastigheten förenad men blivit därifrån

skild, även örn räntans skiljande ägt rum efter den 31 mars 1911, och

nämnda slag av frälseräntor således skola i avlösningshänseende behandlas

såsom övriga frälseräntor, bör stadgandet i andra stycket av 19 § upphävas.

Förslaget till lag om upphörande av vissa frälseräntor.

I lagförslaget har inarbetats 1935 års lag örn upphörande av vissa frälseräntor,

vilken lag fördenskull föreslås skola upphävas.

Beträffande bestämmelsen att frälseränta, som är förenad i samma ägares

hand med den fastighet varav räntan utgår, omedelbart skall upphöra,

där den ej besväras av sökt eller beviljad inteckning, har länsstyrelsen i

Stockholms län ifrågasatt huruvida icke undantag borde göras jämväl för

ränta, som häftade för ogulden köpeskilling jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

— Såsom tidigare är antytt infördes genom 1912 års lagstiftning förbud mot

inteckning i frälseränta. Förbudet var dock ej ovillkorligt, ty i 10 § sammanläggningslagen

medgavs att inteckning finge beviljas, örn den vore utfäst

då lagen trädde i kraft — den 1 januari 1913 — eller, i fråga om inteckning

för fordran för vilken räntan vid nämnda tid häftade jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken, örn inteckningen söktes inom den i samma paragraf

angivna tiden. Samtidigt genomfördes sådan ändring beträffande 11 kap.

2 g jordabalken, att förmånsrätt för ogulden köpeskilling ej längre skulle

uppkomma vid försäljning av frälseränta. Då sålunda förmånsrätt i frälseränta

för ogulden köpeskilling kan förekomma allenast i det fall att försälj
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ningen ägt rum före den 1 januari 1913 och lagfart antingen ännu icke beviljats

eller ock beviljats å sådan tid att inteckning för den oguldna köpeskillingen

fortfarande kan ske, torde den av länsstyrelsen gjorda anmärkningen

sakna praktisk betydelse och förty icke påkalla ändring av förslaget.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

27

Förslag

till

angående

Lag

ändring i vissa delar av lagen den 8 november

om avlösning av vissa frälseräntor.

1912 (nr 277)

Härigenom förordnas, att dels 10 § första stycket, 12 § andra stycket och

19 § andra stycket lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor

skola upphöra att gälla, dels i 10 § andra stycket samma lag1 efter orden

»Har ansökning» skola insättas orden »om avlösning», dels ock 1—5,

7 och 11 §§ samma lag2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Frälseränta, som ej efter vad särskilt är stadgat må inlösas för statsverkets

räkning, må i enlighet med vad nedan sägs avlösas mot ersättning i

penningar, örn sådant före den 1 januari 1942 påkallas av kronan, räntans

ägare eller ägaren av den fastighet, av vilken räntan utgår.

2 §.

Av ersättningen skall viss del enligt vad i tredje stycket närmare angives

gäldas av statsmedel och återstoden förskjutas av statsmedel.

Såsom avbetalning---till statsverket.

Den del av ersättningen som skall gäldas av statsmedel bestämmes så, att

vad fastighetens ägare skall årligen erlägga såsom avbetalning och ränta å

förskjutet belopp icke överstiger vad han är skyldig att för varje år utgiva

såsom frälseränta, med beräkning efter vad i 9 § sägs av värdet å årlig förmån

som utgår i annat än penningar; dock att av statsmedel skall gäldas

minst en fjärdedel av ersättningen.

3 §•

Ärende angående avlösning av frälseränta upptages av Konungens befallningshavande

i det län, där fastigheten är belägen.

I fråga örn avlösning av frälseränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Ämbetet åligger att påkalla avlösning av frälseränta, som

finnes upptagen i taxeringslängd eller varom ämbetet eljest vinner kännedom

och som kan antagas vara av beskaffenhet att böra avlösas enligt denna

lag.

Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1929: 165.

> > > 4 §, i > > >

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Gör annan än kammaradvokatfiskalsämbetet ansökning örn räntans avlösning,

toge vid ansökningen:

1) bevis, att sökanden äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren

i förra fallet av fastigheten och i senare fallet av räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och de i

räntan ingående förmåner, samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4 §•

Då ansökning---och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshavande skall ock från kammarkollegiet inhämta

de upplysningar, som må vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för

prövning av ansökningen, samt, där avlösningen påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet,

införskaffa uppgift å räntans och fastighetens ägare ävensom

gravationsbevis angående räntan.

5 §•

Finnes frälseräntan vara av beskaffenhet att kunna avlösas, give Konungens

befallningshavande dem av kammaradvokatfiskalsämbetet samt ägarna

av fastigheten och räntan, vilka ej äro sökande, tillfälle att yttra sig över

ansökningen. Har sådan egendom blivit av en till annan överlåten, må ansökningen,

innan nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre

ägaren.

Är ägare av fastigheten eller av räntan å okänd ort eller så fjärran, att

han ej kan bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande,

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, god man enligt vad

om god man för bortovarande är i lag stadgat. 7

7 §•

Råder ej tvist huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, och har

mellan parterna träffats överenskommelse, vilka förmåner skola anses i räntan

ingå, eller har eljest av part därom meddelad uppgift, som delgivits motpart,

av denne lämnats obestridd, då varde, därest ej Konungens befallningshavande

finner räntans innehåll vara oskäligt högt upptaget och ej heller

fordringsägare, som i 6 § avses, bestritt överenskommelsen eller den meddelade

uppgiften, räntan bestämd i enlighet därmed. Vinnes ej, enligt vad nu

är sagt, enighet om räntans innehåll, skola, örn icke någon av parterna det

bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet av de

belopp i penningar eller persedlar, med vilka räntan utgått under de tio åren

närmast före det denna lag trätt i kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, eller

kan eljest räntan ej bestämmas efter vad i första stycket sägs, hänvise Konungens

befallningshavande sökanden att efter stämning å motparterna samt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

29

kända fordringsägare, som i 6 § avses, vid domstol föra talan till styrkande

av räntans tillvaro eller de i räntan ingående förmåner. Vill motpart själv

stämma, stånde det honom fritt.

11 §■

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallningshavande

genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva från och med

vilket kalenderår frälseräntan skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena

till annat föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas

till ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.

Konungens befallningshavande give ock i utslaget tillkänna vad fastighetsägaren

har att iakttaga i fråga örn erläggande av ränta och avbetalning

å det belopp statsverket förskjuter.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om upphörande av vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

Frälseränta, som är förenad i samma ägares hand med den fastighet varav

räntan utgår och ej besväras av sökt eller beviljad inteckning, skall omedelbart

upphöra.

Frälseränta, som enligt vad därom är särskilt stadgat kan inlösas för statsverkets

räkning och vars inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, skall

upphöra från och med nämnda dag.

Frälseränta, med avseende varå lagen den 8 november 1912 om avlösning

av vissa frälseräntor är tillämplig och vars avlösning icke påkallats före den

1 januari 1942, skall upphöra från och med sistnämnda dag.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves lagen den 12 april 1935 (nr 102) örn upphörande

av vissa frälseräntor.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Bil. A.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november

1912 (nr 277) örn avlösning av vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas, att lagen den 8 november 1912 örn avlösning av

vissa frälseräntor skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
-

1 §•

Frälseränta, som ej, efter vad särskilt är stadgat, må inlösas för statsverkets

räkning, må, i enlighet med vad nedan sägs, avlösas mot ersättning i

penningar, om sådant före den 1 januari 1942 påkallas av kronan, räntans

ägare eller ägaren av den fastighet, av vilken räntan utgår.

2 §.

Av ersättningen varde en del av statsmedel gulden och återstoden av statsmedel

förskjuten.

Såsom avbetalning---till statsverket.

Av statsmedel skall gäldas så stor del, dock minst en fjärdedel, av ersättningen

att vad fastighetens ägare skulle bliva pliktig årligen erlägga såsom

avbetalning och ränta å förskjutet belopp icke kommer att överstiga vad

han är skyldig såsom frälseränta för varje år utgiva, med beräkning efter

vad i 9 § sägs av värdet å årlig förmån, som utgår i annat än penningar.

3 §.

Ärende angående avlösning av frälseränta upptages av Konungens befallningshavande

i det län, där fastigheten är belägen.

I fråga om avlösning av frälseränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Ämbetet åligger påkalla avlösning av frälseränta, som

finnes upptagen i taxeringslängd, eller varom ämbetet eljest vinner kännedom,

och som kan antagas vara av beskaffenhet att böra avlösas enligt

denna lag.

Har avlösning av frälseränta påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet,

införskaffe Konungens befallningshavande uppgift å räntans och fastighetens

ägare ävensom gravationsbevis angående räntan.

Gör annan ansökning om räntans avlösning foge vid ansökningen:

1) bevis att---av räntan

2) för sökanden---förmåner samt

3) gravationsbevis angående räntan.

5 §•

Finnes frälseräntan vara av beskaffenhet att kunna avlösas, give Konungens

befallningshavande ägare av fastigheten eller av räntan eller ock kammaradvokalfiskalsämbetet,

den där icke är sökande, tillfälle att yttra sig

över ansökningen. Har sådan egendom blivit av en till annan överlåten,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

31

må ansökningen ävensom uppgift angående räntans innehåll, innan nye

ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren.

Är ägare av fastigheten eller av räntan å okänd ort eller så fjärran, att

han ej kan bevaka sin rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande,

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, god man enligt vad

om god man för bortovarande är i lag stadgat.

7 §•

Råder ej tvist---trätt i kraft.

Har tvist yppats huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger eller

kan eljest räntan ej bestämmas efter vad i första stycket sägs, hänvise Konungens

befallningshavande sökanden att efter stämning å motparterna

samt kända fordringsägare, som i 6 § avses, vid domstol föra talan till styrkande

av räntans tillvaro eller de i räntan ingående förmåner. Vill motpart

själv stämma, stånde det honom fritt.

10 §.

Har ansökning örn avlösning avslagits, skall---i 4 § sägs.

11 §•

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall —--- belopp stats
verket

förskjuter.

12 §.

Besvär över Konungens befallningshavandes — — — kollegiets beslut

gavs.

Underrättelse örn att — — — som i 6 § avses.

19 §.

Vad i denna lag —--samme ägares hand.

Begäres avlösning av frälseränta, som varit med fastigheten förenad men

blivit åter därifrån skild, och har föreningen inträtt eller fortfarit efter den

30 september 1936, skall ej någon del av ersättningen gäldas av statsmedel,

men varde ersättningen i sin helhet förskjuten av dylika medel och åge i

övrigt stadgandena i denna lag motsvarande tillämpning, dock att avlösningen

i ty fall må äga rum allenast om fastighetens ägare, där han icke

själv är sökande, det medgiver.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Förslag till lag om upphörande av vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är frälseränta förenad i samma ägares hand med den fastighet, varav räntan

utgår, skall räntan, där den ej besväras av sökt eller beviljad inteckning,

omedelbart upphöra.

2 §.

Frälseränta, som enligt vad därom är särskilt stadgat, kan inlösas för

statsverkets räkning, skall, därest inlösen icke påkallats före den 1 januari

1940, upphöra från och med nämnda dag.

3 §.

Frälseränta, med avseende varå lagen den 8 november 1912 om avlösning

av vissa frälseräntor är tillämplig, skall, därest avlösning icke påkallats före

den 1 januari 1942, upphöra från och med nämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 april 1935 (nr 102) om upphörande

av vissa frälseräntor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18

februari 1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Lind.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 januari

1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr

277) om avlösning av vissa frålseräntor; samt

2) lag örn upphörande av vissa frålseräntor.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kammarrådet Harald Skoglund.

Lagrådet fann förslagen icke föranleda erinran i vidare mån än som framgår

av följande beträffande förslaget till lag angående ändring i vissa delar

av lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frålseräntor avgivna

yttranden.

Den ändrade lydelse, som 10 § andra stycket avses skola erhålla, bör i

stället för att blott omnämnas i förslagets ingress upptagas i dess text.

2 §■

Med stadgandet i förevarande paragrafs tredje stycke torde avses att av

den för frälseräntans avlösning fastställda ersättningen skall av statsmedel

gäldas en fjärdedel, oavsett huruvida därigenom det belopp fastighetens

ägare årligen skall erlägga såsom avbetalning och ränta å förskjutet belopp

kommer att understiga vad han haft att för varje år utgiva såsom frälseränta,

men att högre statsbidrag än som nämnts skall utgå i den mån så

erfordras för att annuiteten icke — såsom eljest under vissa förhållanden kunde

bliva fallet — skall bliva högre än det årliga frälseräntebeloppet. Då

emellertid stadgandet erhållit en lydelse som icke helt överensstämmer med

dess sålunda åsyftade innebörd, torde ett förtydligande böra ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 122.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

5 §.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida ej bestämmelsen i andra stycket

bör, i anslutning till 11 kap. 4 § 1. lagen örn förmynderskap i den lydelse

detta lagrum erhållit genom lag den 25 april 1930, såsom förutsättning för

förordnande av god man angiva, att ägare av fastigheten eller av räntan är

å okänd ort eller fjärran och förty ej kan bevaka sin rätt. Anledning lärer

vidare näppeligen förefinnas att frångå den nuvarande föreskriften att gode

mannen skall i fråga om avlösningen företräda den bortovarande, dock torde

böra uttryckligen utsägas att fråga är om god man som avses i lagen örn förmynderskap.

Att stadgandet med iakttagande av vad nu sagts ej kommer att

överensstämma med motsvarande föreskrift i 1935 års lag om inlösen av vissa

frälseräntor synes ej böra utesluta att åt det här föreslagna stadgandet gives

den nu ifrågasatta lydelsen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 18 februari

1937 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 januari 1937 remitterade

förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november

1912 (nr 277) örn avlösning av vissa frälseräntor och lag örn upphörande av

vissa frälseräntor.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet, som framställt erinringar allenast beträffande det förstnämnda

lagförslaget, har däri påkallat ett förtydligande av 2 § tredje stycket. Denna

lagrådets hemställan torde böra iakttagas. Vad angår 5 § andra stycket

överensstämmer, på sätt lagrådet jämväl antytt, den i förslaget upptagna lydelsen,

som i sak praktiskt taget icke torde skilja sig från den av lagrådet

ifrågasatta, med motsvarande föreskrift i 1935 års lag örn inlösen av vissa

frälseräntor. Med hänsyn härtill och då mot varandra svarande stadganden

i dessa två närstående lagar lämpligen torde böra hava enahanda lydelse,

har jag funnit övervägande skäl tala för att härutinnan bibehålla förslagets

formulering. Ej heller anser jag tillräckliga skäl föreligga att, på sätt lagrådet

hemställt, vidtaga en omarbetning av 10 § andra stycket. Det må framhållas

att en sådan omarbetning — vilken är av rent redaktionell natur —

skulle medföra formella ändringar på andra ställen i lagen. I 4 § torde en

formell jämkning böra vidtagas.

På sätt efter samråd med chefen för socialdepartementet framhölls då

lagförslagen remitterades till lagrådet torde av riksdagen böra utverkas bemyndigande

för Kungl. Maj:t att, utan hinder av 1861 års författning rörande

skatteförsäljning av Danviks hospital tillhöriga fastigheter, meddela bestämmelser

i syfte att förekomma uppkomsten av frälseränta vid skatteköp

av berörda fastigheter.»

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå

riksdagen att

dels antaga ifrågavarande lagförslag, efter ändring i ovannämnda

avseenden,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att utan hinder av föreskrifterna

i kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29 s. 1) angående

försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga,

med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman

och lägenheter meddela bestämmelser, i huvudsaklig överensstämmelse

med ett inom finansdepartementet den 31 december

1936 upprättat förslag, i syfte att förekomma uppkomsten

av frälseränta vid skatteköp av Danviks hospital

tillhöriga fastigheter.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

370487

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:276 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 15 juni 1934 s. 1 i texten
  2. 1LU 1937:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter, m. m. s. 3 i texten