Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän

1937-02-19 · 131 sidor, varav 125 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 125 av 131 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:128, Med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128-

1

Nr 128.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän;

given Stockholms slott den 19 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

1 sami. Nr 128.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 128.

Förslag

till

kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 4 § nämnda frågor förhandla

med vederbörande myndighet, dock utan att inskränkning därigenom

göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt.

Med statens tjänstemän avses i denna kungörelse sådana arbetstagare i statens

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Med myndighet jämställes styrelse för sådan statlig institution, som icke

kan betecknas såsom myndighet.

2 §•

Förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän

eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer dock

blott förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande till myndigheten.

Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar

förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande

om sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande

föreningar, vilka tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen

eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt,

dock endast då fråga är om förhandling med myndighets underlydande

organ.

Beträffande förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, samt

förening stadgas i 11 §.

3 §•

Ansökan om förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet skall ställas

till Konungen samt ingivas eller i betalt brev insändas till myndigheten.

Vid dylik ansökan skall fogas:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen

eller som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

3

3) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen eller till

föreningen ansluten förening, vilka äro anställda hos myndigheten.

Till myndighet inkomna ansökningshandlingar skola av myndigheten med

eget yttrande översändas till kommunikationsdepartementet.

Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet

eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller

undergår medlemsantalet större förändringar, skall anmälan därom göras

hos vederbörande myndighet.

4 §•

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av

sådana villkor.

5 §•

Innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan

är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess

tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade

föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga

kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor.

Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom

lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet.

6 §•

Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera

sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig

förhandling pågår eller föregått.

7 §•

Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan

oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke

muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.

Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då myndigheten så

prövar skäligt.

8 §■

Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av myndigheten. Därvid

skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.

Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar sekreterare

att föra protokoll. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad,

då han så prövar skäligt.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,

varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet

angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant för

myndigheten och en representant för varje i förhandlingen deltagande förening.

Protokollet utgives avgiftsfritt samt tillstädes myndigheten och föreningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

9 §•

Fråga, varom förhandling förts, må av myndighet icke upptagas till slutlig

behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats

avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten

tillhanda.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må myndighet, därest så anses av förhållandena

påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tilllämpas

tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

10 §.

Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna kungörelse,

överlämnas till annan myndighet eller till Konungen, skall i ärendet förd

skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.

11 §■

På därom av myndighet eller förening gjord framställning må, därest Konungen

så prövar skäligt, förhandling äga rum mellan ombud, som av Konungen

utses, och förening.

12 §.

Genom denna kungörelse göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande

rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor.

13 §.

Myndighet och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.

Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.

14 §.

För militär personal och likställda gälla de inskränkningar i fråga om förhandlingsrätten,

som särskilt stadgas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938, dock att bestämmelserna

i 2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den

mån så erfordras för kungörelsens tillämpning från och med nämnda dag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsår enden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam beredning

med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen frågan örn

förhandlingsordning för statstjånstemännen samt anför:

Historik.

Några i författning utfärdade bestämmelser om förhandlingsrätt för statstjänstemän

finnas ej.

Frågan har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen med anledning av

interpellationer eller motioner med hemställan örn utredning.

1911 års riksdag.

Frågan om förhandlingsordning för statens befattningshavare var vid 1911

års riksdag första gången föremål för övervägande på grund av en av herr

Winberg m. fl. i andra kammaren väckt motion (II: 158). Motionärerna

hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära utredning och förslag

angående lämpligaste former och grunder för förhandlingsordning mellan

i statens administrativa verk anställda tjänstemän och arbetare och deras

organisationer, å ena, samt vederbörande verks styrelser och underlydande

förvaltningar, å andra sidan.

Motionen remitterades till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (utlåtande

nr 14), vilket förklarade sig vara fullt övertygat örn att den viktiga

frågan, som berörde ett stort antal medborgare, måste göras till föremål för

statsmakternas åtgärder genom fastställande av vissa normer för överläggning

med statens tjänstemän och arbetare rörande deras tjänstevillkor och

löner. Med hänsyn till den sena tidpunkten under riksdagsarbetet ansåg sig

emellertid utskottet icke kunna utforma något bestämt förslag i ämnet utan

nöjde sig med att för riksdagen framlägga det insamlade materialet i frågan.

Vid ärendets behandling i riksdagen biföll andra kammaren en vid utskottets

utlåtande fogad reservation med hemställan örn utredning, huruvida och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

i vilka former skulle kunna fastställas dels bestämda regler för den vid statens

administrativa verk sysselsatta personalens deltagande vid utarbetande

av förslag å bestämmelser rörande arbets- och löneförhållanden m. m. samt

dels regler för s. k. disciplinmåls behandling, Första kammaren beslöt enligt

sitt utskotts hemställan avslå motionen.

1912 års riksdag.

Vid 1912 års riksdag förnyade herr Winberg sin motion (II: 227) angående

utredning om förhandlingsordning. Motionären anförde, att av utredningen

bland annat borde framgå, på vilket sätt det lämpligast skulle ordnas med

behandlingen av disciplinmål för att möjliggöra, att personalen finge tillfälle

att genom ombud deltaga i ärendets avgörande.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,

förordade (utlåtande nr 8) en utredning angående fastställande av en förhandlingsordning

för i statens administrativa verk anställd personal och i

samband därmed angående enhetliga regler för handläggning av disciplinmål.

I motiveringen till utskottets hemställan uttalades bl. a., att den begärda

utredningen även borde omfatta frågan örn användande av förlikningsoch

skiljedomsförfarande i de fall, då direkta förhandlingar blivit resultatlösa.

Andra kammaren biföll en vid utskottets utlåtande fogad reservation, enligt

vilken utredningen i ärendet icke borde begränsas till spörsmålet om en

förhandlingsordnings införande utan i stället gälla i vad mån bestämmelser

kunde träffas i syfte att vid behandling inom statens förvaltande verk

av viktigare frågor rörande personals arbets- och löneförhållanden ävensom

disciplinmål vederbörande personal måtte vara i tillfälle att göra sina synpunkter

gällande. Första kammaren avslog emellertid motionen, varför frågan

jämväl vid denna riksdag förföll.

1913 års riksdag.

Vid 1913 års riksdag interpellerade herr Lindman chefen för civildepartementet

Schotte bland annat huruvida han anslöte sig till den av andra kammaren

år 1912 hävdade uppfattningen, att någon medbestämmanderätt i fråga

om lönevillkoren m. m. icke kunde tillerkännas statstjänarna, vare sig de

vore ordinarie eller extra ordinarie, samt att, därest en förhandlingsordning

för dem skulle fastställas, densamma följaktligen endast finge bereda tjänstemännen

tillfälle att i vissa viktigare, dem rörande tjänstefrågor få framhålla

sina synpunkter.

Departementschefen förklarade sig i allt väsentligt dela de synpunkter,

vilka godkänts av andra kammaren vid 1912 års riksdag. Någon medbestämmanderätt

vid avgörande av frågor angående tjänstevillkoren kunde sålunda

icke medgivas ifrågavarande personal. Däremot syntes vara till gagn

att införa sådana fasta former för personalens hörande och deltagande i utredningen

vid avgörandet av viktigare frågor rörande dess egna förhållanden,

att personalens önskningar och synpunkter därvid kunde bliva tillbörligt

beaktade.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

7

Förslag år 1920 av socialstyrelsen.

Under åren 1912—1920 remitterades av Kungl. Majit till socialstyrelsen

åtskilliga framställningar från personalorganisationer rörande frågan om införande

av förhandlingsordning för den statsanställda personalen. I remisserna

anmodades socialstyrelsen att verkställa utredning och avgiva underdånigt

utlåtande i ärendet. I anledning härav avgav socialstyrelsen ett

den 16 december 1920 dagtecknat betänkande med förslag till lag angående

förhandling mellan staten och dess tjänstemän.

Det av socialstyrelsen framlagda lagförslaget avsåg ett lagfästande av rätt

för statens civila tjänstemän att direkt förhandla om anställnings-, arbetsoch

avlöningsvillkor med vederbörande myndighet. Förslaget begränsades

sålunda till att avse de verkliga tjänstemannakategorierna, medan den egentliga

arbetarpersonalen lämnades utanför. Enligt förslaget skulle, örn en

grupp tjänstemän önskade nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor

för gruppen och om gruppen skriftligen framlade sina önskemål

hos vederbörande myndighet, denna vara skyldig att inom skälig tid

lämna skriftligt svar å framställningen. Förslaget innehöll vidare föreskrift,

att en myndighet, hos vilken uppkomme en fråga av mera principiell

eller eljest större betydelse rörande nya eller ändrade anställnings- eller avlöningsvillkor

eller angående sådana arbetsvillkor, som ej avsåge arbetets

tekniska anordnande, skulle vara skyldig att, innan beslut fattades, bereda

tjänstemännen tillfälle att taga kännedom om villkoren och att inom skälig

tid framställa erinringar. Därest tjänstemännen inkomme med erinringar

mot förslaget, skulle myndigheten vidare vara skyldig att inom skälig tid

lämna skriftligt svar å desamma.

I de fall, då det ankomme på Kungl. Majit eller riksdagen att fastställa

anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skulle, då fråga vore örn förhandling

enligt den föreslagna lagen, så anses, som om vederbörande närmast

underordnade myndighet skulle äga att fastställa villkoren.

Efter de direkta förhandlingarna mellan en myndighet och dess underordnade

tjänstemän skulle förhandlingar kunna föras inför en särskild förhandlingsnämnd.

Denna nämnd skulle vara gemensam för hela statsförvaltningen

och bestå av ordförande och två ledamöter, samtliga förordnade

av Kungl. Majit. Förhandlingar inför nämnden skulle kunna påkallas av

sammanslutning, omfattande minst 50 tjänstemän, eller ock motsvarande

antal sådana tjänstemän själva. Vidare skulle, då tvist uppstått rörande

tillämpningen av anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förhandling

kunna påkallas hos nämnden antingen av vederbörande myndighet eller av

nyss nämnt antal tjänstemän. Även om nu berörda betingelser för förhandling

inför nämnden icke vore för handen, skulle dock nämnden till förhandling

äga upptaga fråga örn nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller

avlöningsvillkor eller om tillämpning av gällande villkor, därest förhandling

påkallats från såväl myndighetens som tjänstemännens sida eller, om sådan

förhandling påkallats allenast från ena sidan, särskilda skäl talade därför.

Förhandlingsnämnden ägde avvisa eller vägra taga vidare befattning med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

fråga, som icke för någondera parten kunde anses vara av avsevärd betydelse

eller i vilken förhandling inför nämnden med hänsyn till tidigare eller

i annan ordning upptagen behandling av frågan eller annat förhållande

funnes obehövlig eller icke kunde förväntas främja frågans lösning. Därest

nämnden ansåge viss fråga böra behandlas på annat sätt än som föreskreves

i lagen, ägde nämnden att därom göra framställning hos Kungl.

Maj:t.

Då nämnden funne skäl till förhandling i viss fråga, skulle nämnden ombesörja,

att vederbörande tjänstemän bleve på tillfredsställande sätt representerade

inför nämnden. Nämnden skulle äga bestämma, huruvida förhandlingarna

skulle vara muntliga eller ej; dock skulle förhandlingarna alltid

vara muntliga, då båda parterna framställde önskan därom. Nämndens

uppgift vid och före förhandlingarna skulle vara att söka ena parterna. När

förhandlingarna avslutats, skulle nämnden, evad enighet uppnåtts eller ej,

till parterna lämna en skriftlig redogörelse för vad som förekommit. I sistnämnda

fall skulle avgörandet i regel ankomma på vederbörande myndighet.

Då nämnden funne den behandlade frågan vara av särskild vikt och

då de mellan parterna kvarstående meningsskiljaktigheterna vore betydande,

skulle emellertid nämnden, i stället för att till parterna lämna nyssnämnda

redogörelse, avge en motsvarande redogörelse till Kungl. Majit, som

skulle hava att meddela beslut i frågan eller eljest förordna om ärendets

vidare handläggning.

Lagförslaget upptog föreskrift örn att nya eller ändrade anställnings-, arbets-

eller avlöningsvillkor icke finge fastställas så länge förhandlingar örn

villkoren påginge; dock att myndighet ägde föreskriva, att dylika villkor

skulle tillämpas tills vidare, intill dess villkoren med hänsyn till lagens bestämmelser

kunde bliva fastställda.

Lagförslaget avsåg icke att göra ändring i vad eljest kunde gälla beträffande

rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga om anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor. Ej heller avsåg förslaget att rubba

verkens beslutanderätt i avseende å sådana villkor, ehuruväl i vissa fall avgörandet

kunde komma att överflyttas på Kungl. Majit.

Socialstyrelsens ifrågavarande förslag var emellertid icke enhälligt. I en

därvid togad reservation antörde två av styrelsens ledamöter, nämligen byråchefen

Bergsten och t. f. byråchefen Järte, att det syntes kunna ifrågasättas,

huruvida förslaget stöde i överensstämmelse med den svenska statsförfattningens

anda och över huvud taget med principerna för en handlingskraftig

och ansvarskännande statsförvaltning. Även om beslutanderätten i sista

hand vore förbehållen statsmyndigheterna, syntes det dock näppeligen kunna

undgås, att ett enligt socialstyrelsens förslag i system satt förhandlingsväsende

inför ett utomstående organ skulle i längden försvaga den överordnade myndighetens

och ytterst statens ställning i förhållande till tjänstemännen samt

rubba statsmakternas självbestämmanderätt i hithörande frågor. Ifrågavarande

förhandlingsprocedur skulle därjämte säkerligen komma att verka i

hög grad hinderlig för förvaltningsarbetets jiimna fortgång. Visserligen mås
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

9

te det anses rätt och billigt, att tjänstemännen erhölle större och mera tryggade

möjligheter att få sina synpunkter vederbörligen beaktade i fråga örn

anställnings-, arbets- och lönevillkoren. Härför krävdes emellertid enligt

reservanterna icke någon särskild förhandlingsapparat utan endast ett åläggande

för respektive myndigheter att dels noga pröva och inom viss tid besvara

alla från deras tjänstemän inkommande framställningar rörande nyssnämnda

villkor, dels före slutbehandlingen av fråga om fastställandet av

nya eller ändrade sådana villkor låta tjänstemännen taga del därav och inkomma

med sina erinringar. De härom erforderliga bestämmelserna tarvade

emellertid givetvis ej någon speciell lagstiftning utan kunde lämpligen

inrymmas i respektive myndigheters instruktioner. Mest rationellt och för

tjänstemännen själva mest betryggande vore det dock, örn ifrågavarande bestämmelser

finge ingå som ett led i en tjänstemannalag, där tjänstemännens

allmänna såväl rättigheter som skyldigheter vore fullständigt angivna och

där sålunda dessa bestämmelser komme att inpassas i sitt rätta och naturliga

sammanhang.

över socialstyrelsens förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter

och tjänstemannaorganisationer. En redogörelse för det huvudsakliga

innehållet i yttrandena har såsom bilaga fogats vid ett av särskilt tillkallade

sakkunniga den 9 oktober 1936 avgivet betänkande med förslag rörande förhandlingsordning

för statstjänstemän (statens offentliga utredningar 1936:

41), till vilket jag här tillåter mig att hänvisa.

Anmälan inför Kungl. Majit av socialstyrelsens förslag.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 22 december 1927 av förevarande

ärende redogjorde chefen för socialdepartementet Pettersson för sin ställning

till frågan. Departementschefen framhöll därvid till en början, att frågan

i viss mån syntes hava kommit i annat läge, sedan socialstyrelsen avgivit

sitt lagförslag, genom tillkomsten av de särskilda lönenämnderna för

kommunikationsverken, den allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet

samt statens bostadsnämnd. Vidare erinrades örn de vid kommunikationsverken

förefintliga tjänstgöringsnämnderna.

Departementschefen anförde vidare, bland annat, att, enligt vad de över

lagförslaget inkomna utlåtandena utvisade, meningarna i frågan vore synnerligen

skiftande bland de intresserade myndigheterna och personalorganisationerna.

Så mycket syntes med hänsyn till de avgivna utlåtandena vara

klart, att ett genomförande av en lagstiftning i mera väsentlig anslutning till

socialstyrelsens förslag för det dåvarande icke gärna kunde komma i fråga.

Men även om man bortsåge från de mera långt gående strävandena och holle

sig till de yrkanden, som kunde genomföras utan allt för stora förändringar,

funne man, att dessa yrkanden knappast kunde sägas hava erhållit nödig

precision eller blivit på tillfredsställande sätt begränsade. Även örn man

formellt uteslöte varje form av medbestämmanderätt för tjänstemännen

kunde ett förhandlingsförfarande medföra synnerligen långt gående konsekvenser.

I praktiken skulle det nämligen lätt komma att leda till att ve
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

derbörande myndighets auktoritet bleve undergrävd och att dess beslutanderätt

gjordes mer eller mindre illusorisk. Dessa och andra konsekvenser

måste ur allmän synpunkt anses olyckliga.

Departementschefen medgav, att de gjorda invändningarna icke kunde

med samma styrka göras gällande, i den mån med den av tjänstemännen

önskade förhandlingsordningen endast avsåges att skapa fastare former för

vissa ärendens behandling inom ett ämbetsverk efter föregående överläggning

med personalen. Men även örn frågan på detta sätt begränsades, mötte

en annan svårighet. Ett medgivande av nya rättigheter åt statst jänstemännen

innebure en ändring i deras särskilda rättsställning över huvud. Det

vore därför härutinnan av betydelse att i samband med frågan om nya rättigheter

behandla spörsmålet örn fastslående av de särskilda skyldigheter,

som borde åläggas statstjänare i denna deras egenskap. I detta sammanhang

vore även att märka, att i fråga om sättet för lösande av arbetstvister

för det dåvarande påginge utredning i vad avsåge de statstjänare, som vöre

hänförliga till de egentliga arbetargrupperna. Denna omständighet vore

här av betydelse bland annat därför, att en av de frågor, som ännu icke

vore klarlagda i förevarande ärende, just berörde avgränsningen mellan

tjänstemanna- och arbetarkategorierna och därav beroende fråga rörande

den omfattning, i vilken tjänsteavtal, respektive vanliga arbetsavtal, skulle

förekomma.

I anledning av det anförda fann departementschefen önskvärt, att frågan

örn förhandlingsrätten behandlades i sammanhang med det vida större

spörsmålet örn en allmän tjänstemannalagstiftning. Några betänkligheter

syntes icke kunna med skäl anföras mot det uppskov med förevarande fråga,

som föranleddes av en dylik gemensam handläggning.

Kungl. Maj:t fann, på grund av det anförda, socialstyrelsens förslag och

gjorda framställningar i ämnet icke föranleda annan åtgärd än att Kungl.

Majit förordnade, att utdrag av statsrådsprotokollet i ärendet skulle offentliggöras

samt att protokollsutdrag skulle till kännedom överlämnas till socialstyrelsen

samt de ämbetsverk och myndigheter, som yttrat sig över socialstyrelsens

förslag.

1929 års riksdag.

Vid 1929 års riksdag interpellerades chefen för socialdepartementet Lubeck

av herr Andersson i Stockholm angående frågan om förhandlingsordning

för statens befattningshavare.

I svaret å interpellationen erinrade departementschefen om ärendets handläggning

inför Kungl. Majit den 22 december 1927 och förklarade sig i allt

väsentligt kunna ansluta sig till de synpunkter, som anlagts i nämnda statsrådsprotokoll.

Departementschefen förklarade sig följaktligen icke vara beredd

att för det dåvarande förorda genomförande av en lagstadgad förhandlingsordning

för de statsanställda.

Departementschefen anförde vidare, att han icke ansåge lagstiftning på

nu berörda område vara önskvärd. Inom statens verk påginge en utveck
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

11

ling, som vore ägnad att utan dylika tvångsåtgärder åstadkomma gynnsamma

resultat i förhållandet mellan verksledning och anställda. Genom några

reglementariska föreskrifter hade man näppeligen utsikt att gagna saken.

Departementschefen erinrade vidare om att tjänstemännen ägde rätt att hos

Kungl. Maj:! överklaga verksstyrelsernas beslut i vad dem anginge samt att

de även hade rätt att själva eller genom sina organisationer göra framställningar

hos Kungl. Maj:t. Härmed vore sörjt för att tjänstemännens önskemål

icke undertrycktes. En dylik ordning, som vilade på gammal hävd och

vore förenad med stora fördelar, läte sig icke väl förena med en lagbunden

förhandlingsrätt. Följden skulle bliva en tyngande dubbelbehandling, och

om klagorätten skulle bibehållas såsom hjälpmedel efter en misslyckad förhandling,

skulle en lagstadgad sådan mer eller mindre bliva en formalitet,

ägnad att undergräva verksledningens auktoritet.

1932 års riksdag.

Vid 1932 års riksdag väcktes på nytt frågan om förhandlingsordning för de

statsanställda genom en i andra kammaren av herr Andersson m. fl. väckt

motion (II: 29). Motionärerna framhöllo, att det förslag till förhandlingsordning,

som uppgjorts av socialstyrelsen, icke vore tillfredsställande och i

intet avseende löste den förevarande frågan. Vad som fordrades vore en klart

utskriven ordning för behandling av statstjänarnas intressefrågor, vilken garanterade

statstjänarna verkligt medinflytande över frågorna och deras behandling.

Motionärerna föreslogo, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till regeringen hemställa, att denna, i samråd med statstjänarnas organisationer,

måtte utarbeta förslag till förhandlingsordning för de i statens tjänst anställda

befattningshavarna samt för 1933 års riksdag framlägga förslag i

ärendet.

Motionen remitterades till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott. Utskottet

uttalade i sitt utlåtande (nr 7), att de skäl, som av chefen för socialdepartementet

år 1927 anförts mot införandet av den av socialstyrelsen föreslagna

lagen angående förhandling mellan staten och dess tjänstemän, fortfarande

i huvudsak syntes äga giltighet. Särskilt ville utskottet framhålla,

att utskottet kommit till den uppfattningen, att meningarna i den föreliggande

frågan fortfarande vore starkt delade inom de personalgrupper, som

berördes av densamma. Förslag till förhandlingsordning för statens tjänstemän

syntes i första hand böra framföras av tjänstemännen själva genom

deras organ. Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört, hemställde utskottet,

att motionen icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

1934 års riksdag.

Vid 1934 års riksdag väcktes en motion i andra kammaren av herr Lundqvist

m. fl. (II: 374), vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t uttala sig för införandet av förhandlingsordning för statens tjänstemän

samt anhålla, att Kungl. Maj:t ville, därest erforderliga föreskrifter ej an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

såges böra utfärdas i administrativ väg, för riksdagen framlägga erforderliga

lagförslag i ärendet.

Motionen remitterades till andra kammarens tredje tillfälliga utskott. Utskottet

framhöll (utlåtande nr 7), att motionen väsentligt skilde sig från den

vid 1932 års riksdag i ärendet väckta motionen. Sistnämnda motion avsåge

nämligen att åt tjänstemännen tillförsäkra ett visst medinflytande vid

träffandet av avgöranden i frågor berörande tjänstemännens anställningsoch

arbetsvillkor, under det att den förstnämnda motionen åsyftade tillskapandet

av fastställda och ordnade former, i vilka tjänstemännen skulle få sina

synpunkter och önskemål framförda till vederbörande myndigheter, innan

dylika avgöranden träffades, utan att något intrång skulle göras i de statliga

myndigheternas beslutanderätt. Utskottet fann för sin del de önskemål, som

framförts i motionen, rimliga och värda beaktande, varför utskottet förordade,

att en utredning i frågan komine till stånd. Därvid kunde klargöras i

vad mån denna fråga borde sammankopplas med frågan örn en allmän

tjänstemannalag. Utskottet kunde ej helt tillstyrka nu ifrågavarande motion

utan hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning rörande förhandlingsordning

för statens tjänstemän och framläggande för riksdagen av det förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning.

Andra kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Sedan andra kammarens beslut delgivits första kammaren, hemställde

första kammarens första tillfälliga utskott, att andra kammarens i ärendet

fattade beslut måtte biträdas. Första kammaren biföll emellertid icke denna

hemställan. Motionen föranledde sålunda icke någon riksdagsskrivelse.

Sakkunnig-a rörande förhandlingsordning för

statstjänstemän.

De sakkunnigas direktiv.

Den 10 maj 1935 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla högst fem personer för att inom departementet

biträda med verkställande av en utredning rörande frågan, huruvida

och i vad mån en förhandlingsordning för statstjänstemännen borde

komma till stånd, ävensom att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet,

vartill berörda utredning kunde komma att föranleda.

I direktiven för de sakkunnigas arbete redogjorde departementschefen

till en början för vad som tidigare förekommit beträffande frågan örn en

förhandlingsordning för statstjänstemännen. För egen del anförde departementschefen:
Av

den lämnade redogörelsen framgår, att frågan om en förhandlingsordning

för statstjänstemännen sedan länge varit föremål för intresse inom

vederbörande personalgrupper. Upprepade framställningar i ärendet hava

gjorts såväl hos Kungl. Majit som hos riksdagen. Uppenbart är, att tjänstemännen

själva — i den mån deras uppfattning kommit till synes i de gjorda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

13

framställningarna — anse en förhandlingsordning önskvärd och av förhållandena

påkallad. Å andra sidan har framhållits, att statens tjänstemän

redan nu äga möjlighet att hos vederbörande myndigheter och olika nämnder

framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen och att ett utsträckande

av tjänstemännens inflytande därutöver skulle leda in på ömtåliga

och svårreglerbara områden.

Helt visst kan spörsmålet om statstjänarnas förhandlingsrätt anses mrymma

flera vittgående och svårlösta problem. I den form, vari denna fråga

senast förts under riksdagens prövning, begränsar den sig visserligen, som

andra kammarens tredje tillfälliga utskott i sitt utlåtande 1934 framhöll,

till att avse tillskapandet av fastställda och ordnade former, i vilka tjänstemännen

kunna få sina synpunkter och önskemål framförda till vederbörande

myndigheter, innan avgörande träffas i frågor berörande tjänstemännens

anställnings- och arbetsvillkor. Något intrång skulle således icke göras

i de statliga myndigheternas beslutanderätt. Men även vid en dylik begränsning

äro med frågan förknippade flera spörsmål av principiell eller praktisk

natur, vilka endast genom en närmare utredning torde kunna klarläggas

och till sina konsekvenser bedömas.

För min del finner jag skäl tala för att en dylik utredning kommer till

stånd.

Vad i statsrådsprotokollet den 22 december 1927 blivit anfört såsom skäl

mot införande av en förhandlingsordning överhuvud taget synes mig ej

vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder mot att frågan nu ånyo upptages.

Fastmer synas mig i ärendet förekommande omständigheter utgöra

ett tillräckligt motiv härför. Jag vill särskilt erinra om att riksdagens andra

kammare år 1934 uttalade sig för en utredning i ämnet. I likhet med förenämnda

andra kammarens tillfälliga utskott anser jag, att utredningen bör

vara förutsättningslös och alltså avse, huruvida och i vad man en förhandlingsordning

för statens tjänstemän bör tillskapas. Genom utredningen

lärer även kunna klarläggas i vad mån fragan om förhandlingsordning sammanhänger

med spörsmålet örn en allmän statstjänstemannalag.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den

20 maj 1935 landshövdingen Alvar Elis Rodhe, numera sekreteraren hos

generalpoststyrelsen Arvid Georg Linnäs, ledamöterna av riksdagens andra

kammare, lantbrukarna Gunnar Persson och Karl Arthur Ryberg samt

mig, varjämte departementschefen uppdrog åt Rodhe att såsom ordförande

leda utredningsmännens arbete. Sedan jag den 28 september 1936 utnämnts

till chef för kommunikationsdepartementet, frånträdde jag uppdraget att

vara utredningsman.

De sakkunniga hava till fullföljande av sitt uppdrag avgivit ett den 9

oktober 1936 dagtecknat betänkande med förslag rörande förhandlingsordning

för statstjänstemän (statens offentliga utredningar 1936:41). Någon

reservation har icke fogats vid betänkandet.

Dc sakkunnigas förslag.

De sakkunniga föreslå, att en för statens samtliga tjänstemän gällande

författning utfärdas angående förhandlingsrätten. Förslag till kungörelse

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän har av de sakkunniga

utarbetats och intagits i betänkandet. I denna författning upptagas till

reglering endast sådana förhandlingar, vilka i enlighet med dc givna be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

stämmelserna föras enligt särskilda former. De sakkunniga utgå emellertid

ifrån, att även efter utfärdandet av en sådan författning förhandlingar

av icke formbunden karaktär skola liksom hittills föras mellan myndigheter

och tjänstemän. Dessa formlösa förhandlingar falla utanför den föreslagna

författningen. För att författningen skall kunna avse tjänstemännen

inom alla områden av statsförvaltningen, har densamma givits en allmän

karaktär. De sakkunniga anföra, att vissa specialbestämmelser därutöver

torde erfordras för verk med stora personalstater, vilka bestämmelser torde

böra införas i myndigheternas instruktioner. Härmed avses främst bestämmelser

om vilka underlydande organ av en verksstyrelse, som skola bemyndigas

att självständigt föra förhandlingar med representanter för tjänstemannaföreningarna,

ävensom i vad mån en uppdelning härvidlag bör göras

med hänsyn till beskaffenheten av olika frågor.

Förhandlingsordningen omfattar enligt förslaget statens samtliga tjänstemän

inom såväl den civila som den militära förvaltningen. Någon skillnad

har icke heller gjorts mellan tjänstemän av olika grader. Förhandlingsrätten

har förbehållits de av tjänstemännen bildade organisationerna. Om en grupp

av tjänstemän, som icke är organiserad, önskar överlägga med myndighet

örn vissa frågor, måste detta alltså ske i den hittills tillämpade formlösa ordningen.

Några särskilda krav för registrering eller erkännande av organisationerna

såsom villkor för förhandlingsrätt enligt författningen hava icke uppställts.

Förhandlingsrätten kan av en organisation utövas såväl centralt genom

dess styrelse som lokalt genom en särskild avdelning. Förhandlingar

kunna förås med myndighet eller med dess underlydande organ i enlighet

med de särskilda bestämmelser, vilka äro avsedda att införas i myndigheternas

instruktioner. Med myndighet jämställes direktion eller styrelse för anstalter

av olika slag, bibliotek, museer m. m. Förhandlingsrätten innefattar

en rätt för tjänstemannaförening att påkalla förhandlingar angående tjänstemännens

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom angående

tillämpningen av sådana villkor. Häri innefattas tolkningsfrågor så

snart det gäller ett avgörande, som kan hava principiell betydelse för ett flertal

tjänstemän. Förhandlingsrätten omfattar däremot icke frågor, som uteslutande

beröra enskild tjänstemans rätt. Det förutsättes i stället, att dylika

frågor även efter förhandlingsordningens genomförande komma att bli

föremål för överläggningar mellan tjänstemannaförening och myndighet

i hittills tillämpade former. Viss inskränkning i förhandlingsrätten med

hänsyn till de frågor, varom förhandlingar kunna föras, förutsättes beträffande

den militära personalen. Särskilda bestämmelser härom föreslås

skola utfärdas av Konungen. Tjänstemannaförening äger rätt att själv

utse sina representanter vid förhandlingar med myndighet. Mot rätten för

tjänstemannaförening att påkalla förhandlingar om de nyssnämnda frågorna

svarar en skyldighet för myndighet att ingå i sådana förhandlingar. Någon

diskretionär prövningsrätt i de särskilda fallen har icke ansetts böra

tillkomma myndigheten. Vidare föreslås en skyldighet för myndighet att,

innan myndigheten avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställ
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

15

nings-, arbets- eller avlöningsvillkor, bereda tillfälle för sådana tjänstemannaföreningar,

som i förväg hos myndigheten anmält sig vilja begagna sig av den

lagfästade förhandlingsrätten, att taga kännedom om föreliggande utkast till

villkoren. Den nu nämnda skyldigheten för myndighet föreligger dock endast

i de fall, då frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse för

tjänstemännen. Under den tid, som förhandlingar pågå, må därvid berörd

fråga icke av myndighet upptagas till slutlig behandling, dock att myndighet

må föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tillämpas tills vidare,

intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening kunna äga rum

i skriftlig eller muntlig form. Så snart från endera sidan påkallas

muntliga förhandlingar, skola sådana äga rum. De direkta och muntliga

förhandlingarna mellan myndighet och tjänstemannaförening anses

av de sakkunniga utgöra det väsentligaste innehållet i den föreslagna

ordningen. Myndighet har tillerkänts rätt att förordna ordförande vid sammanträde

för förhandlingar ävensom sekreterare. Vid sammanträde skall

protokoll föras, och i detsamma skola å ömse sidor framlagda förslag och

avgivna förklaringar återgivas. Skälen för intagen ståndpunkt skola därvid

i korthet angivas. Myndighet äger rätt att, då den så prövar skäligt, förklara

såväl skriftliga som muntliga förhandlingar avslutade.

Utöver de hittills nämnda formerna av förhandlingar, till vilka tjänstemännen

genom förslaget erhålla en rätt, har möjlighet öppnats till förhandlingar

mellan tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen utses, efter prövning

i varje särskilt fall. Dessa förhandlingar äro avsedda att utgöra en

form dels för bringande av frågor om tjänstevillkor under Konungens omprövning

och dels för verkställande av utredningar i viktigare frågor, som

beröra tjänstemännen.

Någon central förhandlingsnämnd av permanent slag föreslås icke till införande.

Förhandlingsordningens genomförande skall enligt förslaget icke i och för

sig medföra någon inskränkning i den tjänstemännen eller deras organisationer

eljest tillkommande klago- och petitionsrätten.

Såsom tidigare nämnts, hava de sakkunniga föreslagit, att den formbundna

förhandlingsrätten endast skall gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.

Förhandlingsrätten förutsätter därför en okränkt rätt för tjänstemännen

att bilda och ingå i föreningar. De sakkunniga hava emellertid

icke ansett erforderligt att föreslå några föreningsrättsliga bestämmelser beträffande

statens tjänstemän.

De sakkunniga anföra, att behandlingen av en genom tjänstemännens föranledande

uppkommen fråga rörande tjänstevillkoren efter genomförandet

av förhandlingsordningen torde komma att gestalta sig på följande sätt i de

fall, då frågan vore av lokal natur. Troligen torde förhandlingar i första

hand komma att föras mellan något underlydande organ til) vederbörande

myndighet, exempelvis en postdirektör, samt en avdelning av den tjänstemannaförening,

inom vilken frågan aktualiserats, därvid eventuellt ombud för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

föreningens centrala ledning deltoge. Genom sådana förhandlingar kunde

smärre och oväsentligare frågor sållas hort och åtskilligt arbete och tid besparas

för myndigheten själv. Därest samförstånd icke kunde ernås vid de

lokala förhandlingarna, kunde förnyade förhandlingar upptagas och då mellan

myndigheten och tjänstemannaföreningens huvudstyrelse. Om icke heller

vid dessa förhandlingar enighet kunde ernås och den behandlade frågan vore

av större betydelse, kunde efter därom från endera sidan gjord framställning

Konungen förordna om ytterligare förhandlingar i frågan mellan tjänstemannaföreningen

och av Konungen utsedda ombud. De olika förhandlingarna

komme i nu nämnt fall att föras såsom enligt en instansordning, och tjänstemännen

tillförsäkrades därigenom visshet om att uppkomna frågor bleve på

ett tillfyllestgörande sätt behandlade.

Uppkomme en fråga beträffande tjänstevillkor av natur, att alla eller en

större del av tjänstemännen under en myndighet berördes därav, torde, framhålla

de sakkuniga, redan de primära förhandlingarna komma att föras mellan

myndigheten själv och tjänstemannaföreningens centrala styrelse. På

samma sätt som i det nyss givna exemplet kunde efter slutförandet av dessa

förhandlingar, därest frågan vöre av större betydelse, förnyade förhandlingar

förås mellan representanter för föreningen och ombud, som av Konungen

utsåges.

De sakkunniga föreslå, som förut nämnts, att förhandlingar även skola

kunna föras om tolkningsfrågor. Beträffande behandlingen av de efter slutförda

förhandlingar kvarstående tolkningsfrågorna, vilken för närvarande

sker i administrativ-rättslig ordning med kammarrätten såsom slutinstans,

hava de sakkunniga ansett sig böra peka på möjligheten att inrätta en särskild

tjänstemannadomstol med partsrepresentation på samma sätt som i

arbetsdomstolen och med muntligt förfarande. En närmare utredning föreslås

komma till stånd.

Något förslag om avskaffande av lönenämnderna eller örn vidtagande av

ändring i deras arbetsuppgifter framlägges ej. De sakkunniga anföra, att

det torde vara lämpligt att härutinnan avvakta erfarenheterna från förhandlingsordningens

tillämpning. Beträffande statens bostadsnämnd samt de

inom vissa myndigheters verksamhetsområden tillsatta tjänstgöringsnämnderna

samt förordsfullmäktige föreslås icke heller någon ändring.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas förevarande förslag hava infordrade yttranden avgivits

av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,

fångvårdsstyrelsen, t.f. chefen för armén, tjf. chefen för

marinstaben, chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, kammarkollegiet, statskontoret, mynt- och justeringsverket,

kammarrätten, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,

kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruks
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

17

styrelsen, lantmäteristyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, patent- och

registreringsverket, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, kommunikationsverkens

lönenämnd, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, försvarsväsendets

lönenämnd, lönenämnden för riksdagens verk och statens bostadsnämnd.

Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill beretts tillfälle, inkommit

med yttranden, nämligen landsorganisationen, svenska järnvägsmannaförbundet,

Sveriges lokomotivmannaförbund, statsbanornas stationsmästare-

och kontoristförbund, svenska postmannaförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet,

telegrafverkets personalförbund, telegrafverkets trafikpersonalförbund,

personalföreningen vid statens vattenfallsverk, statens vattenfallsverks

tjänstemannaförbund, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet,

försvarsväsendets underbefälsförbund, Sveriges statstjänstemannanämnd,

trafiktjänstemännens riksförbund, statstjänarnas centralorganisation,

kommunikationsverkens ingenjörsförbund, de kvinnliga kårsammanslutningarnas

centralråd, de centrala ämbetsverkens icke-ordinarie befattningshavares

förening, försvarsverkens civila personals förbund, lotsförbundet

och fyrpersonalens förening. Yttrande har även avgivits av föreningen

Sveriges landsfiskaler.

Marinförvaltningen har bifogat yttranden från chefen för marinstaben,

chefen för kustartilleriet, chefen för Vaxholms kustartilleriregemente, kommendanten

i Vaxholms fästning, stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation,

stationsintendenten vid Stockholms örlogsstation, stationsbefälhavaren

vid Karlskrona örlogsstation, chefen för Karlskrona kustartilleriregemente,

varvschefen vid Karlskrona örlogsvarv, varvschefen vid Stockholms örlogsvarv,

kommendanten i Älvsborgs fästning och chefen för Göteborgs örlogsdepå.

Följande länsstyrelser hava jämväl bifogat yttranden, nämligen länsstyrelsen

i Uppsala län från föreningen Uppsala läns extra landsstatstjänstemän

och föreningen Uppsala läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Östergötlands

län från föreningen Östergötlands läns extra landsstatstjänstemän och föreningen

Östergötlands läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Jönköpings län från

föreningen Jönköpings läns extra landsstatstjänstemän och Jönköpings läns

avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Kalmar län

från Södra Kalmar läns statstjänstemannaförening, länsstyrelsen i Skaraborgs

län från föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och föreningen Skaraborgs

läns landsliskalsaspiranter, länsstyrelsen i Värmlands län från föreningen

av statstjänstemän av högre grad inom Värmlands län och Värmlands

läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler samt länsstyrelsen

i Jämtlands län från Jämtlands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i

det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän har nied ledning av de däröver avgivna

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 12S. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

yttrandena blivit föremål för överarbetning inom kommunikationsdepartementet.

Jag övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget, därvid

jag till en början vill behandla frågan, om en lagfästad förhandlingsordning

för statstjänstemän över huvud bör införas.

Departementsförslaget.

Allmän motivering.

Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för statstjänstemannen?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava genom överläggningar med representanter för olika

myndigheter sökt erhålla kännedom örn i vilken utsträckning förhandlingar

för närvarande utan stöd av lagbestämmelser föras mellan myndigheter och

tjänstemän. I betänkandet framhålles härom, att utvecklingen i fråga örn

förhandlingsrättens erkännande tagit väsentligt längre tid, då det gällde de

i det allmännas tjänst stående tjänstemännen än beträffande arbetarna. Så

småningom hade emellertid tjänstemännen inom åtskilliga förvaltningsområden

ernått, att de genom sina representanter fått överlägga med myndigheterna

i de frågor, som berörde dem. En förutsättning härför hade varit,

att tjänstemännen i större omfattning börjat organisera sig. Denna organisation

hade numera fått en sådan omfattning, att vad som av tjänstemannaföreningarna

uttalades kunde anses vara representativt för tjänstemännens

uppfattning i olika frågor. Det hade tidigare, innan organisationerna

framträtt, icke gärna varit möjligt, att de enskilda tjänstemännen skulle

kunna besvära cheferna med överläggningar i frågor örn tjänstevillkoren.

Detta gällde i vart fall vid de affärsdrivande verken med deras stora personalstater.

Representanter för åtskilliga myndigheter hade inför de sakkunniga

betygat, att förhandlingar eller snarare överläggningar i betydande

omfattning numera förekomme med tjänstemännens organisationer.

Från tjänstemannahåll har emellertid inför de sakkunniga anförts, att tjänstemännen

icke ansåge sig utan rätt till muntliga förhandlingar kunna känna

trygghet för att för dem viktiga frågor skulle erhålla en tillräckligt allsidig

behandling. Den för närvarande existerande möjligheten till förhandlingar

vore dessutom beroende på vederbörande chefs uppfattning. Tjänstemännen

hade ingen säkerhet för att icke en ändring härutinnan skulle ske

och alltså en återgång äga rum till tidigare rådande praxis, då tjänstemännen

icke alls ägde förhandla med myndigheterna. Även om så icke skulle

bliva fallet, utan tjänstemännen med alla myndigheter finge, liksom för

närvarande vore fallet å en del håll, fritt förhandla om dem berörande frågor,

skulle dock något protokoll över förhandlingarna icke upprättas och

därför icke heller kunna medfölja akten, om ärendet av myndigheten skulle

överlämnas till annan myndighet eller till Kungl. Majit. Örn ett protokoll,

som upptoge tjänstemännens synpunkter, efter förda förhandlingar funnes

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

19

fogat vid akten, skulle den fortsatta sakliga behandlingen av frågan i hög

grad främjas. Hos åtskilliga myndigheter bereddes tjänstemännen för närvarande

ingalunda tillfälle till förhandlingar, även om framställning därom

gjordes från en tjänstemannaorganisation. Vidare förekomme det synnerligen

ofta, att nya bestämmelser i tjänstemännen berörande frågor utfärdades

utan att deras organisationer alls erhållit tillfälle till yttrande. Ur dessa synpunkter

vore det nödvändigt med ett lagfästande av en förhandlingsordning.

Beträffande förutsättningarna för införandet av en förhandlingsordning

för statstjänstemännen anföra de sakkunniga:

Då det gäller att bedöma frågan örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän,

har man att utgå från att deras anställningsförhållanden äro helt annorlunda

och av annan karaktär än vad som gäller för de i enskild

tjänst anställda och för statens arbetare. Något avtal i egentlig mening örn

anställningsvillkoren träffas sålunda icke mellan vederbörande myndighet

och tjänstemannen. Staten bestämmer ensidigt de förmåner, som skola vara

förenade med viss tjänst. Detta gäller sålunda i fråga örn avlöning, semester,

sjukledighet, pension m. m. liksom även i fråga om bestämmelserna

angående tjänstemännens antagande, tjänstgöring och entledigande. Tjänstemannen

tillträder sin befattning med vetskap om de därmed förenade villkoren.

Någon strejkrätt finnes icke, men å andra sidan behöver han icke

heller riskera någon lockout. Tjänstemännen äro i sin tjänstemannagärning

tillförsäkrade särskilt straffrättsligt skydd mot våld och ärekränkning.

Å andra sidan äro tjänstemännen såväl i tjänsten som i viss mån även utom

densamma i sitt handlingssätt underkastade särskilda bestämmelser, vilkas

åsidosättande kan medföra straffansvar dels enligt allmän lag och dels på

grund av disciplinära stadganden. De hos staten anställda tjänstemännen

kunna sägas hava större säkerhet för bibehållande av sin tjänst än som ofta

är fallet beträffande de i den öppna arbetsmarknaden anställda tjänstemännen

men få i stället finna sig i att förmånerna ofta äro lägre.

Innebörden av en förhandlingsordning angives vara dels en rätt för tjänstemannaorganisation

att påkalla förhandling örn medlemmarnas allmänna

anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor, mot vilken rätt svarar en skyldighet

för vederbörande myndighet att utan diskretionär prövning i det enskilda

fallet ingå i skriftlig eller muntlig förhandling med tjänstemännens

representanter, dels ock en skyldighet för myndigheterna att bereda tjänstemännens

organisationer tillfälle alt yttra sig och påkalla förhandling, innan

myndigheten fastställer eller avgiver förslag till nya bestämmelser i de frågor,

som nyss omnämnts.

De sakkunniga framhålla, att det härvidlag icke vore fråga örn att statsmakterna

skulle avstå från rätten att fastställa villkoren i skilda hänseenden

beträffande tjänstemännens anställningsförhållanden. Detta gällde icke

blott de frågor, som avgjordes av Kungl. Maj:t ensam eller av Kungl. Maj:t

och riksdagen gemensamt, utan även de frågor, som avgjordes av vederbörande

myndigheter. Det 1''örefunnes en väsentlig skillnad mellan vad som

avsågcs att ernå med en förhandlingsrätt för de hos staten och för de å den

öppna arbetsmarknaden anställda tjänstemännen. För de privatanställda

tjänstemännens del förclåge ett direkt syfte att erhålla medbestämmanderätt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

i fråga om anställningsvillkoren. För statstjänstemannen vore i stället syftet

att förhandlingsvägen föra fram de önskemål och synpunkter, som tjänstemännen

hade, och därvid söka övertyga vederbörande myndighet eller statsmakterna

örn det berättigade i tjänstemännens ståndpunkt.

De sakkunniga anföra vidare härom:

Ett lagfästande av en förhandlingsrätt för tjänstemännen skulle faktiskt

blott innebära en kodifiering av vad som på många håll redan nu tillämpas,

där förhållandena i förevarande avseende äro som bäst. Genom lagfästandet

skulle tjänstemännen emellertid tillerkännas rätt att efter därom gjord framställning

få föra förhandlingar om deras allmänna tjänstevillkor och om tilllämpningen

av sådana villkor. Myndigheterna skulle alltså icke i de särskilda

fallen äga diskretionärt pröva, örn förhandlingar skulle äga rum. Förhandlingsordningen

innebär i första hand en säkerhet för tjänstemännen, att

deras synpunkter skola beaktas och ej bliva bortglömda. Genom att protokoll

skall föras vid förhandlingarna och liksom förd skriftväxling biläggas

ärendet vid överlämnandet till den beslutande myndigheten komma nämligen

tjänstemännens synpunkter alltid att framgå av föreliggande handlingar.

Vidare innebär förhandlingsordningen, att tjänstemännen skola beredas tillfälle

att yttra sig och påkalla förhandlingar, innan en myndighet utfärdar

ändrade bestämmelser örn tjänstemännen berörande förhållanden eller avgiver

förslag därom. Därigenom kunna tjänstemännens synpunkter städse

bliva beaktade. Man skall emellertid icke föreställa sig, att förhandlingsordningens

genomförande kommer att innebära upptagandet av formbundna

förhandlingar i en mängd smärre frågor och alltså i hög grad komma att

verka betungande på förvaltningen. Den formbunda förhandlingsordningen

kan förutsättas bliva använd allenast i viktigare frågor; eljest torde, liksom

för närvarande ofta är fallet, överläggningar i fria former komma att

förås mellan en myndighet och representanter för tjänstemannaorganisationerna.

Beträffande frågan huruvida en förhandlingsordning kan anses vara av

behovet påkallad ur tjänstemännens synpunkter förklara de sakkunniga, att

de ansåge de från tjänstemännens sida åberopade skälen för en förhandlingsordning

vara bärande. De sakkunniga ville alltså vitsorda, att behovet

av en förhandlingsordning för tjänstemännens del blivit klart konstaterat.

Härefter anföres i betänkandet:

Det måste härvidlag observeras, att de särskilda nämnder, vari tjänstemännen

medverka genom egna representanter, såsom lönenämnder, bostadsnämnden

etc., icke kommit att bliva fora för sådana överläggningar med

myndigheterna, som man från tjänstemannahåll varit angelägen att få till

stånd. Redan på grund härav kan man icke anse, att nämnderna beträffande

sådana frågor, som falla inom deras verksamhetsområden, tillgodose de

önskemål, som äro avsedda alt vinnas genom införandet av en förhandlingsordning.

Dessa nämnder hava dessutom ganska begränsade kompetensområden.

Frånsett arbetstidsspörsmål kunna sålunda frågor, vilka beröra de

egentliga arbetsvillkoren, i allmänhet icke upptagas till behandling av nämnderna.

För sådana frågor finnes ingen i författning föreskriven form av

förhandling mellan myndigheterna och tjänstemännen, och detta måste ur

tjänstemännens synpunkt uppenbarligen betraktas såsom en stor brist. I

särskilt hög grad gäller detta för stora grupper av de befattningshavare, vilka

äro anställda hos de affärsdrivande verken. Inom dessa verk torde ganska

ofta uppkomma frågor om den lämpliga utformningen av olika anställ
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

21

nings- och arbetsvillkor, vilka kollektivt beröra ett flertal tjänstemän och

för dem äro av mycket stor betydelse. I sådana frågor torde det för dessa

tjänstemän vara av ett alldeles särskilt stort intresse, att tillfälle beredes

dem till förhandlingar med vederbörande myndighet.

De sakkunniga understryka, att en förhandlingsordning skulle medföra

fördelar ej blott för tjänstemännen utan även för staten. Härom anföres i

betänkandet:

För staten i dess egenskap av arbetsgivare för tjänstemännen måste det

vara fördelaktigt att lära känna sina befattningshavares uppfattning och taga

vara på uppslag från personalens sida. Härigenom möjliggöres för myndigheterna

att undvika utfärdandet av sådana bestämmelser, som verka irriterande

gentemot tjänstemännen utan att medföra någon egentlig nytta för

slaten. Vid en förhandling mellan administrationen och personalen kan en

fråga omedelbart diskuteras och klarläggas. Även örn den slutliga bestämmanderätten

alltid kvar ligger hos myndigheterna, kunna dock vid de direkta

förhandlingarna, eventuellt genom ömsesidigt tillmötesgående, resultat

ernås, för vilka även personalen känner sig hava ansvar. Personalen erhåller

därjämte genom förhandlingarna en närmare kännedom örn de synpunkter,

som myndigheten anser sig i förvaltningens och det allmännas intresse

böra anlägga vid frågornas prövning. Tjänstemännen inse därigenom

lättare, i vad mån de böra begränsa sina önskemål och krav. De motsättningar,

som möjligen kunna finnas mellan myndigheten och tjänstemännen,

bliva på sådant sätt mildrade. Om en myndighet före utfärdandet av förändrade

bestämmelser i avseende å arbetsvillkor lyckas övertyga tjänstemännen

om lämpligheten och nödvändigheten av dessa bestämmelser, bortfalla

anledningar till missnöje från tjänstemännens sida. En klokt genomförd

förhandlingsordning bidrager alltså till att stärka det ömsesidiga förtroende

mellan över- och underordnade, som är en av grundvalarna för förvaltningsarbetets

lugna gång. Vad nu anförts måste anses vara ett starkt

skäl icke minst ur statens synpunkt för införandet av en förhandlingsordning.

De sakkunniga vilja understryka, att en for alla tjänstemannagrupper genomförd

allmän förhandlingsordning säkerligen skulle medföra en betydande

minskning av antalet klagomål i olika avseenden. Det torde nämligen för

närvarande icke alltför sällan förekomma, att myndigheter utan att i förväg

därom underrätta tjänstemännen utfärda nya eller ändrade bestämmelser,

som beröra tjänstemännens arbetsvillkor. Härav föranledda klagomål skulle

med säkerhet bliva väsentligt färre elter en förhandlingsordnings genomförande.

Icke minst för ernående av bästa möjliga ekonomiska resultat måste

det vara av vikt, att ett gott samförstånd råder mellan myndighet och personal.

Vill man vinna ett gott resultat, bör man koppla in och ej koppla av

personalen vid avgörandet av frågor, som för dem äro av mycket stor betydelse.

Även med hänsyn härtill måste det ur statens synpunkt sägas föreligga

ett stort behov av en allmän förhandlingsordning.

Frågan örn införande av en förhandlingsordning har länge stått på dagordningen

tack vare krav, som framställts från tjänstemännens sida. Av vad

de sakkunniga anfört, torde emellertid framgå, alt en förhandlingsordning

ej blott tillgodoser tjänstemännens utan kanske i lika hög grad statens intressen.

Det måste även för staten vara ett betydande intresse och en styrka

för vårt samhällsliv att bevara en fast och självständig tjänstemannakår, vilken

är tillfredsställd med sina anställningsvillkor och det förhållande, i vilket

den står till myndigheterna. Staten bibehåller även efter en förhandlings
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

ordnings införande samma bestämmanderätt som för närvarande. I detta

sammanhang är det endast fråga örn rätten för tjänstemännen att få tillfälle

att genom representanter för sina organisationer överlägga med myndigheterna

om förhållanden, som beröra dem. Kan man då säkra den ömsesidiga

förståelsen och främja ett gott förhållande till tjänstemännen genom att bereda

tillfälle till undanröjande av missförstånd och tillrättaläggande av bestämmelser,

som kunna verka på ett obilligt sätt, och kan detta ske genom

så enkla medel, som att man berättigar tjänstemännen att få med vederbörande

myndighet överlägga om dem berörande frågor, bör en sådan ordning

snarast genomföras, därest ej särskilda och principiella skäl tala däremot.

De sakkunniga anse en förhandlingsordning vara önskvärd icke blott för

tjänstemännens utan även för statens vidkommande.

De sakkunniga ingå i betänkandet i en utförlig diskussion om de viktigare

principiella invändningar, som anförts mot införandet av en förhandlingsordning

för statstjänstemän. Jag torde nu få i korthet omnämna dessa

invändningar och vad de sakkunniga däremot genmält.

Gentemot kravet på en förhandlingsordning för statstjänstemän har till

en början rent principiellt anförts, att en sådan ordning icke skulle stå i

överensstämmelse med svenska statsförvaltningens anda eller, med andra

ord, att en förhandlingsordning icke skulle vara förenlig med vare sig statens

höghetsrätt eller tjänstemännens ställning enligt gällande förvaltningsrätt.

De sakkunniga framhålla härom att, då någon ändring ej inträdde i statens

beslutanderätt genom den föreslagna förhandlingsordningen, det icke heller

kunde bliva tal örn att förhandlingsordningen skulle innebära något

intrång i statens överhöghetsrätt gentemot tjänstemännen. Därest förhandlingsordningen

skulle medföra en rätt för tjänstemännen att liksom i ett privat

tjänsteförhållande taga del såsom en avtalsslutande part i bestämmandet

av tjänstevillkoren, skulle däremot frågan ligga på ett annat plan. Det

torde icke heller kunna sägas föreligga tillräckliga skäl för ett påstående,

att tjänstemännens hittillsvarande rättsliga ställning skulle rubbas, om de

tillerkändes en förhandlingsrätt av den föreslagna innebörden. Att så ej

kunde vara fallet följde redan därav, att förhandlingar faktiskt redan fördes

i en betydande utsträckning mellan olika myndigheter och representanter

för tjänstemannaorganisationerna. De sakkunniga anföra vidare:

Invändningarna på denna punkt torde bero på att i ordet förhandlingsordning

inlagts ett längre gående innehåll än vad åtmistone de sakkunniga

vilja inlägga däri. I och för sig måste ordet förhandlingsordning anses vara

mindre lämpligt i förevarande sammanhang. Det skulle säkerligen vara

långt bättre, om ett annat ord kunde finnas, som bättre täckte innehållet

av vad som här avses, exempelvis överläggning eller samråd. Ordet förhandling

måste emellertid redan anses vara godtaget och hava vunnit burskap

ej blott för de privatanställda tjänstemännens del utan även för de hos det

allmänna anställda tjänstemännen. De sakkunniga hava därför ansett sig

böra bibehålla ordet förhandling men vilja framhålla, att man i detsamma

ej bör lägga in annat än vad som nu föreslås. Att förhandlingsrätten för de

privatanställda syftar till en direkt medbestämmanderätt i fråga örn anställningsvillkoren

och att därför förhandlingsrättens begrepp för dessa

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

23

tjänstemäns del får ett visst innehåll, kan ej föranleda till att man skall

behöva inlägga detsamma i förhandlingsrättens begrepp, då det gäller de

hos det allmänna anställda tjänstemännen. Syftet med förhandlingsordningen

för statstjänstemännen är visserligen att skapa ett visst inflytande

för dem vid tillkomsten av bestämmelser angående deras anställnings- och

tjänsteförhållanden liksom även i fråga örn tillämpningen av sådana bestämmelser.

Därvid skall emellertid beslutanderätten liksom tidigare tillkomma

myndigheterna. Vid sådant förhållande kunna de sakkunniga för

sin del ej finna, att en förhandlingsordning på något sätt skulle vara oförenlig

med tjänstemännens på ett offentligrättsligt förhållande grundade

ställning enligt gällande förvaltningsrätt.

Mot tanken på en förhandlingsordning för statstjänstemännen har vidare

anförts, att en sådan anordning icke skulle kunna inpassas i det svenska förvaltningssystemet

utan uppgivande av den rätt för tjänstemännen att vända

sig direkt till Kungl. Maj:t, som nu finnes. Härmed åsyftas den allmänna

klago- och petitionsrätten eller, med andra ord, att tjänstemännen enligt

nu gällande ordning äga rätt att överklaga verksstyrelsernas beslut, i vad

angår dem, samt att de även hava rätt att själva eller genom sina organisationer

göra framställningar hos Kungl. Majit.

De sakkunniga uttala jämväl beträffande det nu omnämnda skälet mot

införandet av en förhandlingsordning för statstjänstemän, att diskussionen

i ämnet syntes hava utgått från felaktiga förutsättningar, i vad det gällde

förhandlingsrättens innebörd. Detta framträdde särskilt starkt i vad som

anförts om valet mellan den nu gällande överläggningsrätten jämte klagorätten

samt den lagstadgade förhandlingsrätten. Denna medförde nämligen

i sak ingen principiell skillnad mot det för närvarande vid åtskilliga myndigheter

tillämpade systemet. Såsom även från kritiskt inställt håll medgivits,

hade några olägenheter hittills icke visat sig vara förenade med att

tjänstemännen samtidigt ägde både överläggningsrätt och klagorätt.

Mot de från tjänstemannahåll framställda kraven om lagfästande av en

förhandlingsordning har såsom skäl ofta anförts, att en förhandlingsordning

skulle medföra synnerlig olägenhet och omgång för myndigheterna vid ärendenas

behandling. Förhandlingar med organisationernas representanter

skulle sålunda medföra dröjsmål med ärendenas handläggning och inkräkta

på arbetstiden. Ett lagfästande av en förhandlingsordning skulle vidare

stimulera personalen alt i tid och otid begära förhandlingar.

De sakkunniga anföra, att de ingalunda ville bestrida, att redan de för

närvarande förekommande formlösa förhandlingarna i de affärsdrivande

verken upptogc en ej obetydlig del av personalchefens arbetstid. Självfallet

torde vara, att formbundna förhandlingar skulle verka ännu mycket mera

betungande. Det måste emellertid anses vara naturligt, om i ett verk med

flera tusen befattningshavare behandlingen av tjänstemännens angelägenheter

toge en avsevärd tid i anspråk. Vetskapen örn den rätt, som organisationerna

genom en lagstiftning på området erhållit, torde komma att medföra

en så stark ansvarskänsla hos tjänstemännen, att de icke komme att

besvära myndigheterna med framställning örn förhandlingar annat än då

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

så vore oundgängligen av behovet påkallat. Härtill komme, att de formlösa

förhandlingarna troligen komme att överväga jämväl efter förhandlingsordningens

genomförande. Myndighet tillerkändes enligt förslaget rätt

att, då myndigheten så prövade skäligt, förklara förhandlingarna avslutade.

Under diskussionen om en förhandlingsordning för statstjänstemännen

har vidare uttalats, att en sådan ordning i varje fall icke borde genomföras

annat än i samband med den vida större frågan om stiftande av en allmän

tjänstemannalag, i vilken tjänstemännens rättigheter och skyldigheter blivit

på ett allsidigt sätt utredda.

De sakkunniga understryka behovet ur flera synpunkter av en tjänstemannalag.

Då förhandlingsrätten i själva verket endast vore en lagfästad rätt

till överläggningar för tjänstemännen och då tjänstemännens allmänna rättsliga

ställning genom förslaget ej skulle bliva förändrad, kunde de sakkunniga

emellertid icke finna annat än att förhandlingsordningen mycket väl kunde

genomföras utan samband med en lagstiftning, som fullständigt reglerade

tjänstemännens rättigheter och skyldigheter. Härtill komme, att en tjänstemannalag

icke borde antagas annat än efter ett intimt samarbete med tjänstemännen.

Genomförandet av en förhandlingsordning borde därför innebära

ett ej oviktigt förarbete för en blivande lagstiftning örn tjänstemännens allmänna

rättigheter och skyldigheter.

Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga, att de ansåge, att mot införandet

av en förhandlingsordning för statstjänstemännen icke blivit anförda några

principiella skäl av den bärighet, att kravet på en förhandlingsordning

skulle behöva avvisas trots de fördelar för såväl tjänstemännen som staten,

vilka vore förenade med en sådan ordning.

Yttrandena.

Det övervägande flertalet myndigheter förklara sig icke vilja göra någon

erinran i princip mot införandet av en förhandlingsordning för statstjänstemännen

enligt de huvudgrunder, som angivits av de sakkunniga. Däremot

anföras på många håll skilda meningar örn den lämpligaste omfattningen och

utformningen av förhandlingsordningen. Principiell tveksamhet angående

en lagstiftning på området anföres endast av kammarrätten samt länsstyrelserna

i Skaraborgs och Västmanlands län. Sålunda anför kammarrätten att,

ehuru kammarrätten med hänsyn till de invändningar, som syntes kunna

icke utan fog göras gällande mot lagfästande av en förhandlingsrätt för statstjänstemän,

ställde sig i viss mån tveksam däremot, kammarrätten dock icke

ansåge sig hava tillräckliga skäl att avstyrka det föreliggande förslaget. -—

Två ledamöter förklarade sig dock beredda att utan tvekan tillstyrka införandet

av en förhandlingsordning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Ehuru från länsstyrelsens sida ej något är att erinra mot att statstjänstemännens

enligt vedertagen praxis redan förefintliga rätt att framföra sina synpunkter

i fråga örn tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

25

löningsvillkor varder genom författningsbestämmelser tryggad, hyser länsstyrelsen

likväl tvekan beträffande lämpligheten av att för sådant ändamål

må införas en förhandlingsordning mellan staten och dess tjänstemän, då en

dylik anordning icke synes vara av oavvisligt behov påkallad, i varje fall icke

med avseende å länsstyrelserna underställd personal. Det kan nämligen ifrågasättas,

om icke ett åläggande för vederbörande myndigheter att dels noga

pröva och inom viss tid besvara alla från deras tjänstemän inkommande

framställningar rörande nyssberörda villkor, dels ock före slutbehandling av

fråga om fastställandet av nya eller ändrade sådana villkor låta tjänstemännen

taga del därav och inkomma med sina erinringar må anses vara tillfyllest

för säkerställandet av tjänstemännens ovanberörda rätt. Bestämmelser i sådant

hänseende synas kunna meddelas antingen i respektive myndigheters

instruktioner eller ock ingå såsom ett led i en allmän tjänstemannalag, i vilken

tjänstemännens såväl rättigheter som skyldigheter borde fullständigt angivas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att i sakligt avseende intet

syntes vara att erinra mot att legala former skapades för en fri diskussion under

personlig kontakt mellan myndigheterna och organisationernas representanter

eller att, med andra ord, en viss förhandlingsordning åvägabragtes.

Länsstyrelsen fortsätter härefter:

Det är emellertid uppenbart, att den förhandlingsrätt, varom här kan vara

fråga, måste få en väsentligt annan och mera begränsad innebörd, än som

vanligen inlägges i detta begrepp, och som även kommit till uttryck i lagen

om förenings- och förhandlingsrätt. Den begreppsförvirring, som lätteligen

kan uppstå på denna punkt, innebär enligt länsstyrelsens förmenande en viss

fara för att oriktiga föreställningar kunna komma att göra sig gällande om

tjänstemännens och deras organisationers ställning i allmänhet och organisationernas

befogenheter och möjligheter med avseende på medinflytande i

arbetsfrågor i synnerhet. Reglerna för tjänstemannaorganisationernas ställning

och funktioner i förevarande avseende måste anses hava sin naturliga

plats i en allmän tjänstemannalag, där begreppet tjänsteman fixeras och förhållandet

mellan staten och dess tjänstemän närmare klarlägges. De sakkunniga

hava själva vitsordat, att behov föreligger av en sådan lagstiftning,

och det kan därför starkt ifrågasättas, huruvida icke med utformandet av

särskilda regler för förhandlingsordning för tjänstemän bör anstå, till dess

frågan i hela dess vidd kan upptagas till behandling.

Skulle likväl en separat kungörelse i ämnet nu anses böra utfärdas, synes

det i anslutning till vad ovan anförts vara av vikt, att ordet förhandlingsrätt

därur uteslutes och ersättes med annat lämpligare uttryck.

Att ordet förhandling illa svarade mot vad den tilltänkta lagstiftningen

egentligen innebure anse även kammarkollegiet, statskontoret samt länsstyrelserna

i Kronobergs och Älvsborgs län. Dessa myndigheter hemställa därför,

att ordet förhandling måtte utbytas mot överläggning eller underhandling.

Behovet av en tjänstemannalagstiftning framhålles, förutom av länsstyrelsen

i Västmanlands län, särskilt av socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar

och Blekinge län. Sistnämnda länsstyrelse uttalar dock, att förhandlingsordningen

väl kunde genomföras utan samband med en dylik lagstiftning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Från flera håll förklaras, att bestämmelserna i det av de sakkunniga framlagda

förslaget till författning vore väl vaga eller rent av lösliga. Sålunda

anser socialstyrelsen förslaget lida av en viss löslighet genom att några villkor

med avseende å organisationernas omfattning, stadgar och representativitet

icke uppställts. Styrelsen framhåller dock, att denna löslighet i författningsförslaget

till dels sammanhängde med avsaknaden i vårt land av någon

närmare legislativ reglering av föreningsväsendet på arbetsmarknaden. Styrelsen

anser denna brist i viss mån vara avhjälpt genom vedertagen domstolspraxis.

Styrelsen anför vidare, att författningsförslaget jämväl i övrigt

kännetecknades av en viss löslighet, vilken föranlett, att författningstexten i

åtskilliga avseenden måst motiveringsvis utläggas med angivande av de förutsättningar

beträffande den blivande författningens tillämpning, från vilka

förslagets författare utgått. Denna oklarhet kunde dock i viss mån anses

föranledd av saknaden av nödiga begreppsbestämningar på området, en brist,

vilken enligt styrelsens mening lämpligen hade bort fyllas genom en allmän

tjänstemannalag, innefattande en systematisk reglering av tjänstemännens

ställning i förhållande till staten.

Arméförvaltningen anser, att bestämmelserna åtminstone i vissa avseenden

erhållit en så allmän avfattning, att vid tillämpningen av desamma kunde

komma att utformas en mycket olikartad praxis hos skilda myndigheter.

Det vore därför önskvärt med ytterligare reglerande bestämmelser. Även

kammarkollegiet anser bestämmelserna vara i hög grad lösliga, lämnande

obesvarade eller dunkla ett flertal med ämnet sammanhörande spörsmål.

Riksråkenskapsverket konstaterar, att de riktlinjer, vilka i författningsförslaget

uppdroges för det nya förhandlingsinstitutet, vore så allmänt hållna,

att det vore svårt att bilda sig någon mera bestämd uppfattning om huru de

nya bestämmelserna i praktiken skulle komma att verka. Det kunde ock befaras,

att den i vissa avseenden vaga formuleringen skulle vålla oklarhet och

osäkerhet vid tillämpningen. Lotsstyrelsen uttalar, att förhandlingsrättens

innebörd och omfattning borde bliva föremål för närmare bestämmande än

som skett i det vid betänkandet fogade förslaget till kungörelse. Däremot

anser mynt- och justeringsverket att, även om förslaget i vissa punkter vore

rätt vagt formulerat, erfarenheten dock snart skulle skapa en tradition rörande

tillämpningen av bestämmelserna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhåller, att det torde ligga i sakens natur, att bestämmelserna i en författning

örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän genom sina organisationer

måste i flera hänseenden bliva skäligen allmänt hållna, intill dess organisationerna

vunnit erforderlig stadga. Styrelsen funne det framlagda förslaget

ägnat att läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet, därvid styrelsen

utginge från att arbetet med stärkande och utbyggande av tjänstemännens

organisationer komme att forskrida så, och övriga på frågan inverkande

omständigheter utvecklades i den riktningen, att mera fixerade författningsbestämmelser

i detta ämne snart nog skulle komma till stånd.

Vissa myndigheter uttala, att förslaget komme att medföra stora praktiska

svårigheter och verka betungande i myndigheternas arbete. Sålunda anför

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

27

socialstyrelsen, att fara kunde uppkomma för en viss dubbelbehandling av

ärendena. Än betänkligare vore, att förhandlingarna i avsevärd mån kunde

komma att tynga förvaltningen. Marinförvaltningen och flygtörvaltningen

framhålla, att förslaget komme att medföra ökade kostnader, varför en förutsättning

för tillstyrkande vore, att ytterligare medel ställdes till ämbetsverkens

förfogande. Patent- och registreringsverket uttalar, att ett förhandlingsväsen

sådant som det ifrågasatta säkerligen komme att mer eller mindre betunga

statsmyndigheterna. — Att förslaget kan verka betungande i myndigheternas

arbete framhålles även av flera andra myndigheter i samband med krav på

en begränsning av de organisationer, som skola tillerkännas förhandlingsrätt

och av de frågor, örn vilka förhandlingar må föras.

Av de affärsdrivande verkens utlåtanden må följande här omnämnas.

Generalpoststyrelsen erinrar örn sitt den 31 augusti 1922 avgivna utlåtande

i anledning av socialstyrelsens förslag i ämnet samt anför härefter:

Styrelsen meddelade där, att redan då förhandlingar i regel ägde rum i

alla viktigare frågor mellan å ena sidan generalpoststyrelsen eller andra myndigheter

inom postverket och å andra sidan personalen. Förhållandet är i

detta hänseende fortfarande detsamma, därvid dock är att märka, att allt

efter som tiden gått allt flera ärenden av personalen framburits för förhandling,

samt att därunder även en viss mera fast praxis utbildat sig i fråga örn

formen för förhandlingarna, åtminstone i vad angår förhandlingarna mellan

styrelsen och personalen. Det händer aldrig numera, att generalpoststyrelsen

-— och så vitt generalpoststyrelsen vet icke heller underordnad myndighet

— vägrar personalen att till sådana överläggningar upptaga av personalen

framlagt ärende; initiativ till förhandlingar tagas allt emellan av vederbörande

postmyndighet; och i postverket är således nu förhållandet det, att

ett förhandlingsinstitut faktiskt redan är för handen. Med avseende härå

är det naturligt, att, sett enbart ur verksledningens synpunkt, icke något behov

av en lagstadgad förhandlingsrätt gjort sig påmint. I sitt ovanberörda

utlåtande den 31 augusti 1922 förklarade styrelsen, att styrelsen icke förbisåg,

att den då existerande icke lagfästa ordningen icke vore ägnad att bereda

personalen önskvärd trygghet för att dess önskemål bleve i möjligaste mån

tillgodosedda, samt att det ur personalens synpunkt därför kunde vara av

stor betydelse, att vad som nu huvudsakligen tedde sig som en möjlighet till

överläggning, förbyttes uti en av statsmakterna garanterad rätt till förhandling.

Ingenting har sedan dess inträffat av beskaffenhet att ändra generalpoststyrelsens

då deklarerade allmänna ställning till frågan örn en lagstadgad

förhandlingsrätt för statens tjänstemän, d. v. s. styrelsen har icke något att

erinra däremot, att den praktiska förhandlingsrätt, som tjänstemännen i postverket

redan nu äga, bliver genom en kungl, kungörelse lagfäst.

Styrelsen är ense med de sakkunniga däruti, att genom förhandlingsrätten

ingen som helst inskränkning får ske uti den myndigheten tillkommande beslutanderätten,

och att således icke förhandlingsrätten får under någon form

lagfästas så, att myndighetens beslutanderätt och däremot svarande plikt

och ansvar för verkets behöriga skötsel på något sätt inskränkas.

Även telegrafstyrelsen erinrar örn sitt över socialstyrelsens förslag avgivna

utlåtande. Styrelsen anför härefter:

Styrelsen har redan tidigare ur principiell synpunkt icke haft någon erinran

alt göra emot den ifrågasatta förhandlingsrätten och anser det fort
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

farande naturligt, att personalen erhåller rätt att förhandla eller måhända

riktigare uttryckt — såsom de sakkunniga också framhållit — att överlägga

med myndighet om mera betydelsefulla frågor rörande dess anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor. Styrelsen kan däremot av praktiska skäl icke

odelat ansluta sig till det nu framlagda sakkunnigeförslaget, enär den här

föreslagna förhandlingsrätten, örn man skall följa riktlinjerna i de sakkunnigas

motivering, synes kunna utnyttjas så, att den blir till avsevärt förfång

för andra den ansvariga myndigheten åliggande uppgifter.

I sin redogörelse för förhandlingsrättens omfattning anföra de sakkunniga

sålunda å sid. 102 bl. a.: Förhandlingsrätten skulle---omfatta

sådana frågor, som röra rekrytering och utbildning av personal, allmänna

befordringsprinciper, indragning eller utökning av tjänster, tjänstemännens

avlöning och tjänstevillkor samt arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden

samt för dem grundläggande bestämmelser. Vid de affärsdrivande

verken skulle förhandlingsrätten ytterligare omfatta frågor om klassifikation

av trafikanstalter och dylikt.» Å sid. 105 anföres ytterligare: »De

sakkunniga kunna icke dela den---meningen, att det skulle vara

olämpligt att föra förhandlingar örn tolkningsfrågor.» Ä sid. 108 och följande

sidor förklara de sakkunniga, att frågor, vilkas avgörande beror på

ingenjörsmässig, läkarvetenskaplig eller liknande sakkunskap, s. k. tekniska

frågor, lämpligen synas böra göras till föremål för förhandling mellan myndighet

och personalen.

Redan de anförda citaten torde giva vid handen, att den ifrågasatta förhandlingsrätten

skulle bliva mycket vittgående och sträcka sig betydligt utöver

praxis, exempelvis vid arbetarförhandlingar. Och dock äro exemplen

icke fullständiga. Ovillkorlig förhandlingsrätt skulle även inträda, då

det gäller enskild tjänstemans förhållanden, om det konkreta fallet rullat

upp en fråga, som har en mera allmän och principiell betydelse (sid. 71).

Till och med frågan om arbetets ledning och fördelning synes i vissa sammanhang

kunna bliva förhandlingsbar. Visserligen säges å sid. 110, att förhandlingar

angående frågor om arbetsledning icke kunna äga rum enligt

de sakkunnigas förslag, väl däremot frågor om personaluppsättning. Gränsen

är mycket vag, och då tendensen i förslaget tycks vara, att myndighet

i tveksamma täll hellre bör medgiva än vägra förhandling, synes avsikten

hava varit att lämna dörren på glänt för förhandlingsförfarande jämväl i

frågor rörande arbetets ledning och fördelning.

Sammanställer man sedan allt detta med vad i sakkunnigeförslaget säges

å sid. 94: »det måste emellertid förutsättas, att en myndighet, om förhandlingar

beträffande viss fråga påkallas av organisation, som endast representerar

en mindre grupp av de av frågan berörda tjänstemännen, bereder även

övriga av ifrågavarande tjänstemän bildade organisationer tillfälle att komma

tillstädes vid förhandlingarna», och bemärker man vidare de former, som

skola iakttagas under förhandlingar — utförliga protokoll med därefter följande

protokollsjusteringar, väntetider lii. m. — samt tillägger det faktum,

att det bland telegrafverkets personal för närvarande existerar ett 15-tal av

styrelsen kända organisationer, så torde tillräckligt vara sagt för att belysa

de praktiska svårigheter, som skulle uppstå vid det föreliggande förslagets

tillämpande i enlighet med intentionerna i de sakkunnigas motivering.

Tågordningen i motsatt riktning blir icke mycket behändigare. Innan

myndighet avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor, skall, såvida frågan är av principiell eller

eljest allmän betydelse för tjänstemännen, tjänstemannaföreningar, vilka

1 rågan må anses röra, beredas tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till sådana villkor. Därefter skall .skälig tid beredas föreningarna för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

29

påkallande av förhandling. Begäres dylik från något eller eventuellt några

håll, skall förhandling slutföras, protokoll upprättas och justeras m. m.,

innan bestämmelsen lämpligen kan fastställas eller förslaget expedieras.

Med hänvisning till förestående måste telegrafstyrelsen bestämt hävda den

uppfattningen, att den gent emot myndighet gällande förhandlingsrätt, som

kan genom lag eller på annat sätt komma att tillförsäkras statstjänstemän,

bör på lämpligt sätt begränsas, och att formerna vid förhandlingarna icke

böra göras omständligare än som i varje särskilt fall kan anses påkallat, enär

eljest myndighets arbete onödigtvis kompliceras och tynges. Så länge myndigheten

ensam bär ansvaret för den ekonomiska och tekniska skötseln inom

sitt förvaltningsområde, bör dess handlingsfrihet icke klavbindas. Det poängteras

visserligen, att förhandlingsrätten icke innefattar någon medbestämmanderätt,

men å andra sidan antydas å sid. C3 önskemål även i motsatt

riktning.

Styrelsen förstår visserligen, att svårigheter äro förknippade med uppdragandet

av skarpa gränslinjer för förhandlingsområdet, men detta förhållande

kan dock icke, enligt styrelsens mening, motivera den tendens, som kommit

till synes i förslaget, att vid fall av tveksamhet genomgående förorda ett

utvidgande av gränserna för förhandlingsförfarandets tillämpande. Lyckligare

vore då, enligt styrelsens uppfattning, att tills vidare begränsa frågan

till områden, som täckas av tidigare erfarenhet.

Styrelsen föreslår därför, att området för förhandlingsförfarandets tilllämpning

icke göres mera omfattande än som i samband med kollektivavtal

vid statens verk i allmänhet är hävdvunnen praxis.

Sådant förslaget nu föreligger går det enligt styrelsens mening i vissa hänseenden

betydligt längre; frågan gäller icke förhandlingsrätt i hittills vedertagen

mening utan jämväl ett ingripande på områden, som tidigare ansetts

vara förbehållna den ansvariga myndigheten. Lämpligheten av en sådan

utveckling kan naturligtvis diskuteras, men denna fråga borde i så fall upptagas

till behandling i annat och vidare sammanhang.

Med hänvisning till det anförda hemställer telegrafstyrelsen, att det framlagda

förslaget rörande förhandlingsordning för statstjänstemän måtte underkastas

en omarbetning och att de av styrelsen framförda synpunkterna

därvid måtte beaktas.

Järnvägsstyrelsen anför:

I utlåtande den 8 september 1922 över socialstyrelsens förslag till lag angående

förhandling mellan staten och dess tjänstemän ifrågasatte styrelsen

bland annat huruvida med hänsyn till det sätt, på vilket dithörande

frågor i vad anginge statens järnvägars personal behandlades, ett verkligt

behov av lagstiftning på det föreliggande området gjorde sig gällande eller

kunde anses lämpligt för tillgodoseende av personalens befogade intressen

i sådant hänseende, och framhöll styrelsen därvid såsom sin uppfattning

att synnerligen starka skäl måste föreligga för åvägabringande av en

lagfästad rätt för tjänstemännen till förhandling nied den överordnade myndigheten

i den omfattning lagförslaget angåve. Uppenbart vore nämligen,

ansåge styrelsen, att genomförande av en dylik anordning komme att i avsevärd

mån dels öka den redan då besvärande arbetsbördan för verket vid

behandling av personalfrågor, vilka frågor ju på sätt och vis läge mera på

sidan örn verkets huvudsakliga arbetsuppgift, dels ock verka tyngande för

verket vid genomförande av anordningar i övrigt, som berörde personalens

intressen. Erfarenheten visade också en rätt stor benägenhet hos personalen

alt till det yttersta utnyttja densamma tillerkända rättigheter, vadan all

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

anledning förelåge att antaga, att en lagstadgad rätt till förhandling komme

att i vidsträckt omfattning tagas i bruk av personalen eller dess organisationer.

De bestämmelser i lagförslaget, som avsåge att verka återhållande

härvidlag, torde nog i stort sett, särskilt med hänsyn till såväl järnvägstjänstemännens

stora antal över huvud taget som de talrika medlemmarna

inom de olika personalgrupperna, visa sig tämligen illusoriska.

Styrelsens sålunda uttalade uppfattning anser styrelsen nu föreliggande

förslag icke giva anledning frånträda. Utvecklingen under de sedan dess

gångna 14 åren torde dock hava gått i den riktningen, att de frivilliga förhandlingarna

blivit allt mera omfattande, såväl i avseende på möjligheten

för nya personalgrupper att över huvud taget få förhandla som ock beträffande

de ärendesområden, inom vilka förhandlingar äga rum.

Det vid statens järnvägar praktiserade förhandlingsförfarandet torde få

anses i stort sett tillfredsställande i vad avser möjlighet för personalen att

förhandla nied verkets myndigheter i frågor, som beröra densammas förhållanden.

Behovet av särskild lagstiftning på området för denna personal

anser därför styrelsen icke för statens järnvägars del föreligga.

De sakkunniga hava också upprepade gånger i sitt betänkande framhållit,

att förslaget i själva verket endast innebure en kodifiering av redan nu på

sina håll tillämpad ordning. Om det så också i verkligheten vore, skulle

styrelsen ej heller haft något att nu erinra mot ett lagfästande av förhandlingsordning

för samtliga statstjänstemän eller alltså även för sådana, beträffande

vilka den frivilliga förhandlingsordningen icke nått samma utveckling

som vid statens järnvägar. Denna karakteristik av det för yttrande remitterade

förslaget, det vill säga att det skulle gå ut på endast en kodifiering

av vad som redan i praktiken tillämpas, kan emellertid ingalunda anses

riktig.

Såväl av förslagets formulering som ock i ännu högre grad av betänkandet

framgår nämligen, att de sakkunniga avsett införande av en ovillkorlig förhandlingsrätt

beträffande praktiskt taget alla frågor, som över huvud taget

kunna tänkas uppkomma i förhållandet mellan en myndighet och underlydande

personal.

De sakkunniga hava till ingående diskussion upptagit spörsmålet, huruvida

olika ärenden eller grupper därav lämpligen borde undantagas från

förhandlingar, men resultatet härav har praktiskt taget blivit, att så icke

borde ske — i vissa fall, då de sakkunniga hyst någon tvekan i nu förevarande

avseende, hava de ansett sig böra hävda den ståndpunkten, att förhandlingar

hellre borde medgivas än vägras.

Enligt styrelsens förmenande måste en så vidsträckt omfattning av förhandlingsrätten

och dess tillämpande, som de sakkunniga sålunda syftat till,

äventyra myndigheternas förutsättningar och möjlighet att rätt fylla sina

uppgifter och stånda sitt åvilande förvaltningsansvar. Styrelsen anser därför

ofrånkomligt, att vissa frågor undantagas från förhandlingar och att en

så långt möjligt klar linje uppdrages mellan dessa frågor och sådana, som

skola vara förhandlingsbara. En dylik gränslinje är givetvis, såsom de sakkunniga

framhållit, i många fall svår att draga, men, i motsats till de sakkunniga,

anser styrelsen, att i tvivelaktiga fall denna linje hellre bör dragas

för snäv än för vid, tills praktiska erfarenheter vunnits av en lagfästad förhandlingsordnings

verkningar.

Vad därefter angår själva förhandlingarna skulle dessa enligt sakkunnigförslaget

otvivelaktigt komma att medföra stora praktiska olägenheter i

jämförelse med de nu förekommande mera formlösa förhandlingarna. Att

de sistnämnda redan nu i de affärsdrivande verken upptaga en ej obetydlig

arbetstid för vederbörande personalchefer hava de sakkunniga förklarat sig

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

31

icke vilja bestrida. De hava funnit självfallet, att de formbundna förhandlingarnas

förande, såsom de sakkunniga tänkt sig dem, skulle komma att

verka ännu mycket mera betungande. Styrelsen vill med understrykande

härav bland annat härutinnan särskilt framhålla — utöver vad av betänkandet

framgår om protokolls förande vid alla muntliga förhandlingar av

särskild av verket tillhandahållen sekreterare, väntetider med mera — att

vid statens järnvägar finnas cirka 20 tjänstemannaföreningar, som väntas

kunna påkalla förhandlingar, och innan styrelsen avger förslag till eller

fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsbestämmelser,

skall den, såvida frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse

för tjänstemännen, på lämpligt sätt bereda dem av dessa föreningar, som

frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast till

sådana villkor. Dylik förening kan sedan i anledning härav påkalla förhandling.

Såsom belysande exempel på den stora apparat, ett lagfästande av

en dylik bestämmelse skulle sätta i rörelse, torde lämpligen förtjäna nämnas

styrelsens årliga förslag till personalstat vid statens järnvägar, vilket

förslag får anses beröra samtliga nu omförmälda föreningar. Beträffande

detta ärende kan gången sålunda bliva den, att förhandlingar först måste

föras mellan statens järnvägars över 50 sektionsföreståndare och de olika

organisationernas underavdelningar, därefter mellan distriktschefen och samma

avdelningar och slutligen mellan styrelsen och huvudorganisationerna.

Omöjligheten att med rimlig arbetsprestation och inom skälig tid kunna

behandla detta typiska ärende är under sådana förhållanden uppenbar.

Slutligen kan styrelsen icke dela de sakkunnigas optimistiska uppfattning,

att ett lagfästande av en förhandlingsordning skulle medföra den verkan, att

tjänstemannaföreningarna icke skulle komma att påkalla förhandlingar annat

än då så vore av behovet oundgängligen påkallat. Tvärtom är styrelsen

av den uppfattning, som styrelsen också tidigare uttalat, att den i författningsväg

fastställda skyldigheten för myndighet att träda i förhandling kommer

att stimulera personalorganisationerna att påkalla förhandling i allt

större omfattning och avseende även mycket betydelselösa frågor.

Då, som tidigare omnämnts, tjänstemannaorganisationerna vid statens järnvägar

uppgå till ett 20-tal och förhandlingar ej gärna kunna föras med alla

dessa, exempelvis rörande de årliga personalstatslörslagen, instruktionen, allmänna

tjänsteordningen och disciplinstadgan med mera framträder här angelägenheten

av en begränsning av förhandlingsrätten till vissa större organisationer.

Såsom ett allmänt omdöme om sakkunnigförslaget vill styrelsen uttala, att

detsamma -— i stället för att befrämja en strävan lill en praktisk lösning av

föreliggande frågor — skulle i hög grad verka till arbetstyngd i förvaltningen

samt bidraga till ett stelnande i formerna och till en byråkratisk och formell

behandling av den mångfald av ärenden, som kunna inrymmas inom den i

förslagets 3 § givna ramen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ser sig styrelsen nödsakad avstyrka

förslaget i nu föreliggande form samt hemställa, att detsamma måtte underkastas

en genomgripande omarbetning i syfte att bringa till stånd ett nytt

förslag, vilket i stort sett endast skall innebära ett stadfästande av den ordning,

som redan nu praktiseras vid statens järnvägar. Enligt vunnen erfarenhet

bar redan den visat sig vara nog så arbetsbetungande.

Skulle emellertid sakkunnigförslaget, hols detta styrelsens bestämda avstyrkande,

genomföras, komme detta i tillämpningen att tynga förvaltningsapparaten

hos elt verk som statens järnvägar — med dess inom statsförvaltningen

största personalantal — i sådan grad, alt en förstärkning av styrelsens

och distriktschef enias arbetskrafter bleve oundgängligen nödvändig. Det

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 128.

torde då bliva ofrånkomligt att inom styrelsen inrätta en särskild, högre befattning

— och därjämte ett till hans hjälp stående kansli — vars innehavare

skulle hava att upptaga och föra förhandlingarna med personalorganisationerna.

Det finnes nämligen enligt styrelsens mening ingen möjlighet att pålägga

berörda styrelsens ledamöter en till förfång för deras övriga, viktiga

arbetsuppgifter, så ökad arbetsbörda som den enligt förslaget vidsträckta förhandlingsrätten

skulle medföra. Samma behov av förstärkning av de ledande

arbetskrafterna gäller sannolikt även i distriktschefernas instans. Därom

är styrelsen dock ej beredd att nu uttala sig.

Vattenfallsstyrelsen har för sin del ingenting att erinra mot att statens tjänstemän

genom en särskild författning tillerkändes rätt till förhandling rörande

deras allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, dock under förutsättning

att förhandlingsrätten så utformades, att de ansvariga verksstyrelsernas

nuvarande befogenhet och handlingsfrihet icke inskränktes samt att

nämnda rätt icke medförde sådan arbetsbelastning för verksledningen, att

handliavandet av andra viktiga arbetsuppgifter därigenom bleve lidande. Det

vore nämligen att märka, att, örn det skulle vara någon mening med förhandling,

så måste den å respektive verks vägnar utövas av deras ledande krafter,

och det vore sålunda oundvikligt, att den ökade arbetsbelastningen mest komme

att drabba dem. Det vore därför tydligt, att det arbete, som tillkomme

genom införande av en förhandlingsordning, måste begränsas genom väl avvägda

bestämmelser. Med hänsyn till den i åtskilliga punkter tämligen

vaga och obestämda formuleringen av de sakkunnigas förslag till kungörelse

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän vore det svårt att bedöma,

huru ifrågavarande kungörelse i praktiken kunde komma att verka uti ovannämnda

hänseenden. Förslaget skulle säkert vinna på ett mera vidsträckt

tillvaratagande av erfarenheten från de affärsverk med stor personal, vid

vilka förhandling med tjänstemännen förekommit i betydande utsträckning.

Domänstyrelsen har icke något alt i princip erinra mot att rätt till förhandlingar

tillerkändes statens tjänstemän. I anslutning härtill framhåller

styrelsen, att förhandlingar redan i viss utsträckning förekommit inom domänverket.

Bland övriga yttranden från myndigheterna må särskilt nämnas följande.

Socialstyrelsen framhåller till en början att, då styrelsen år 1920 hade avgivit

betänkande med förslag till lag angående förhandling mellan staten och

dess tjänstemän, den då föreliggande situationen hade varit ganska olik den

nuvarande. Styrelsens lagförslag måste givetvis uppbyggas med hänsyn tagen

till den ringa utveckling, som förhandlingsväsendet vid denna tidpunkt

hade vunnit hos ämbetsverken och ifrågavarande personalgrupper, samt till

organisationsväsendets förhållandevis ringa utbredning. Med hänsyn särskilt

härtill hade styrelsen föreslagit tillskapandet av ett särskilt förhandlingsorgan,

en av Kungl. Majit förordnad förhandlingsnämnd. Detta organ skulle

såsom en av sina viktigaste uppgifter hava att sörja för, att parterna, när

förhandling påkallats, bleve företrädda på ett sätt, som i det särskilda, föreliggande

fallet vore bäst ägnat att tillförsäkra dem en tillfredsställande re
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

33

presentation. Genom nämnden åsyftades vidare att trygga enhetlighet i förhandlingsförfarandet

och alt bereda skydd mot att förhandlingarna utsträcktes

till att omfatta allehanda mindre väsentliga detaljspörsmål ävensom att

skapa garanti för att även de numerärt svaga föreningarnas och de oorganiserade

tjänstemännens intressen skulle kunna komma under omprövning vid

förhandlingarna.

Styrelsen anför, att en betydelsefull utveckling sedan tidpunkten för framläggandet

av styrelsens förslag hade ägt rum i fråga örn de statsanställdas möjligheter

att i organisationsmässig väg utöva inflytande på frågor om arbetsoch

anställningsvillkoren. Styrelsen erinrar härefter om tillkomsten av de

olika lönenämnderna, om statens bostadsnämnd, om de vid kommunikationsverken

och vid tullverket förefintliga tjänstgöringsnämnderna samt om de

vid statens järnvägar och postverket tillsatta förordsfullmäktige.

Styrelsen övergår härefter till att framhålla vissa mera principiella synpunkter

rörande behövligheten och ändamålsenligheten av en författning,

åsyftande att i viss mån tillskapa ordnade former, i vilka tjänstemännen

skulle få sina synpunkter och önskemål framförda inför vederbörande myndigheter,

innan avgöranden träffades rörande tjänstemännens anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor. Styrelsen anför:

Till en början må framhållas, att styrelsen fortfarande har den principiella

uppfattningen, att det måste anses mindre tillfredsställande, att frågor om

fastställandet av för statstjänstemännen avsedda arbets- eller lönevillkor

kunna avgöras utan att vederbörande befattningshavare beredas tillfälle att

yttra sig eller ens erhålla kännedom om de förändringar, som planeras.

Därest tjänstemännen sedermera önska få till stånd någon ändring i berörda

villkor, äro de icke bättre ställda. Visserligen äga de på grund av den allmänna

petitionsrätten möjlighet att för vederbörande myndighet framföra

sina önskemål, men myndigheten är i regel icke förpliktad att besvara eller

på annat sätt taga någon hänsyn till den gjorda framställningen.

I betraktande av nu angivna förhållande skulle det därför kunna anses

behövligt, att anordningar vidtagas — antingen genom författning rörande

visst förhandlingsförfarande eller på annat lämpligt sätt — varigenom statens

tjänstemän, utan avsevärdare rubbningar av bestående administrativa

förhållanden, beredas tillfälle medverka vid reglerandet av deras anställnings-,

arbets- och lönevillkor. Det bör emellertid beaktas, att behövligheten

och även önskvärdheten av sådana särskilda anordningar synes vara i

olika mån framträdande vad angår statliga myndigheter av olikartad typ

och även vad angår olika slag av frågor, som ankomma på myndigheternas

handläggning. I det följande lämnas i stora drag en översikt av huru förhållandena

i sådana avseenden torde få anses gestalta sig, varvid man samtidigt

tar i betraktande räckvidden av den förhandlingsrätt, som enligt författningsförslaget

skulle tillerkännas tjänstemännen.

Härvid inställa sig till bedömande i första rummet sådana frågor rörande

de hos en myndighet anställda tjänstemännens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,

vilka frågor myndigheten äger att själv slutgiltigt avgöra.

Tryggandet av tjänstemännens rätt att förhandla med myndigheten i dylika

frågor torde få anses vara den föreslagna författningens primära syfte. Beaktas

må emellertid, att inom myndigheter med lokalt samlade, förhållandevis

små personalstater i allmänhet torde råda en sådan närmare kontakt

mellan myndighetens ledning och dess tjänstemän, att något mera framträ
Bihang

lill riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 128. •!

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

dande behov knappast kan anses föreligga av särskilda i författning reglerade

former, i vilka tjänstemännens synpunkter skulle framföras till myndighetens

omprövning.

Annorlunda gestalta sig förhållandena beträffande myndigheter med stor

personal, fördelad å olika orter, exempelvis kommunikationsverken. Här har

behovet av att tjänstemännens synpunkter komma under myndighetens övervägande

lett till utvecklingen av ett ganska omfattande förhandlingsväsende

mellan myndigheten och personalorganisationerna, vilket förhandlingsväsende

på sina håll redan nu torde bereda dessa organisationer — i allt fall de numerärt

mera betydelsefulla sammanslutningarna — fullt ut samma inflytande

som det, vilket författningsförslaget avser att trygga. Man kan till och

med fråga sig, huruvida icke för sådana myndigheters vidkommande tillkomsten

av en i författning reglerad förhandlingsordning skulle kunna vara

ägnad motverka det för förhållandena vid varje särskilt ämbetsverk avpassade

förhandlingsväsende, som fritt utvecklat sig och fortfarande synes befinna

sig i utveckling. I betänkandet förutsättes emellertid, att de särskilda

nämndsinstitut och det fria förhandlingsväsende, som förekomma vid vissa

ämbetsverk, skola fortvara vid sidan av en i författning fastslagen förhandlingsordning

och väl i viss mån ersätta denna.

För tryggandet åt tjänstemännen av tillfälle att i skälig utsträckning medverka

vid reglerandet av deras anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor synes

en i författning stipulerad förhandlingsordning i enlighet med det remitterade

förslaget endast delvis vara av ett mera framträdande behov påkallad.

Vid sådant förhållande skulle man måhända kunna ifrågasätta, om

ej författningsförslagets allmänna syfte skulle på ett smidigare och enklare

sätt kunna i huvudsak tillgodoses allenast genom att Kungl. Majit utfärdade

en cirkulärskrivelse till myndigheterna eller genom att i instruktionerna för

ifrågakommande myndigheter intoges efter förhållandena i varje särskilt

fall avpassade föreskrifter om ett förhandlingsförfarande. I betraktande

därav, att det för tjänstemännen och deras organisationer måste vara av ett

visst värde, att förhandlingsrätten de jure blir erkänd vad angår hela det

statliga arbetsområdet, lära emellertid nu antydda utvägar få anses mindre

ändamålsenliga än en allmängiltig författning.

Det kan icke lämnas obeaktat, att vissa ganska vittutseende erinringar

torde kunna göras mot en sådan författning, uppbyggd i enlighet med det remitterade

förslaget. I sådant avseende må påpekas följande.

Med hänsyn till kvarståendet av dels klago- och petitionsrätten och dels

de olika löne-, bostads- och tjänstgöringsnämndernas verksamhet skulle otvivelaktigt

fara kunna uppkomma för en viss dubblering av ärendenas behandling.

Én annan och betänkligare olägenhet är den, att en förhandlingsordning

av föreslaget innehåll skulle, med mindre återhållsamhet visas från vederbörande

tjänstemannaorganisationers sida, kunna komma att i avsevärd

mån tynga förvaltningen. Redan nu föranleda de invecklade avlöningsreglementena

och tolkningen av desamma ett omfattande arbete, som ehuru

nödvändigt dock i stort sett lärer kunna anses hämmande på ämbetsverkens

egentliga arbetsuppgifter. Införandet av den föreslagna förhandlingsordningen

skulle sannolikt leda till att myndigheternas och tjänstemännens tid

i ytterligare grad komme att tagas i anspråk för arbete av i stort sett nyssnämnda

natur.

Ehuru anledningar sålunda icke saknas till viss tveksamhet beträffande

den föreslagna författningens behövlighet och ändamålsenlighet, anser styrelsen

likväl, att vägande skäl tala för genomförandet av en förhandlingsordning

för statstjänstemän i huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade

författningsförslaget. Sålunda må erinras, att statsmakterna genom la
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

35

gen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt, bland annat,

tillerkänt arbetstagare i enskild tjänst en lagligt tryggad förhandlingsrätt,

vilken medför skyldighet för vederbörande motpart att träda i förhandling.

Vid sådant förhållande lärer det ej rimligen böra förekomma, att staten förvägrar

sina egna arbetstagare en på samma sätt klart utskriven förhandlingsrätt,

så långt en sådan rätt är förenlig med konstitutionella former. Från

statstjänstemannaorganisationers sida synes man vidare fästa stort avseende

vid att ifrågavarande rätt uttryckligen medgives. Det i remitterade betänkandet

framlagda förslaget torde också få anses i stort sett måttfullt.

Statskontoret anför, att anledning icke förelåge för statsmakterna att ställa

sig avvisande mot tjänstemännens önskemål om förhandlingsrätt. Ämbetsverket

kunde emellertid icke tillstyrka, att denna rätt gåves den omfattning

och utformning, som angivits i det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Det syntes nödvändigt, att en begränsning och precisering i olika avseenden

komme till stånd. Den ståndpunkt, statskontoret intagit, förutsatte en genomgående

omarbetning av det framlagda författningsförslaget. Lantbruksstyrelsen

framställer icke någon erinran mot ett genomförande av förslaget,

dock under förutsättning att de slutliga bestämmelserna bättre avpassades

med hänsyn till inom den svenska statsförvaltningen gällande beslutsordning

i fråga om befattningshavares anställningsvillkor m. m. Det vore opraktiskt

och även orimligt, att tidsödande och arbetskrävande förhandlingar skulle

runt örn i verken — sannolikt till ingen nytta — kunna komma att föras om

löneplaner, dyrortsgruppering, sjukavdrag eller andra över hela statsförvaltningen

gällande allmänna anställningsvillkor. Förslaget kunde tillstyrkas, endast

om förhandlingarna hos de särskilda myndigheterna begränsades. Lotsstyrelsen

anser det vara viktigt, att förhandlingar endast bleve av förberedande

och utredande art i alla de fall, då beslutanderätten ej tillkomme den

förhandlande myndigheten. Myndighet borde ej vara skyldig att vid förhandlingar

giva definitivt besked örn sin ställning ens om myndigheten hade

beslutanderätt i frågan. Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig

anse, att förhandlingsrätten borde begränsas så, att tjänstemännen finge del

av myndigheternas synpunkter och kunde göra sina påminnelser samt få

dessa antecknade till protokollet.

I övrigt anföra flera länsstyrelser, att den ifrågasatta förhandlingsordningen

icke komme att få någon större betydelse för landsstatstjänstemännen.

Bland de tjänstemannaorganisationer, som inkommit med yttranden, finnas

åtskilliga, som hälsa förslaget med glädje och uttala sin tillfredsställelse

däröver. Detta gäller bland annat telegrafverkets trafikpersonalförbund, personalföreningen

vid statens vattenfallsverk, statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund,

kommunikationsverkens ingenjörs förbund, de kvinnliga

kdrsammanslutningarnas centralråd och fyrpersonalens förening.

Sveriges stat st jämte mannanämnd tillstyrker en lösning av förhandlingsordningsfrågan

i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget

samt anför vidare:

Det är med glädje och tillfredsställelse tjänstemännen se sina gamla önskemål

örn en lagstadgad ordning för förhandling mellan myndigheter och per
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

sonal stå inför förverkligande. De sakkunniga synas nämligen i sitt förslag

hava funnit en form för förhandlingarnas anordnande, vilken utan att kränka

vare sig statens höghetsrätt gentemot tjänstemännen eller de olika förvaltningsmyndigheternas

beslutanderätt skulle reglera myndigheternas och tjänstemännens

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter med avseende å förhandling,

varigenom en redan småningom utbildad praxis skulle lagfästas och ytterligare

utbyggas.

Trafiktjänstemännens riksförbund anför:

Sedan länge har det för de tjänstemannakategorier, som förbundet omfattar,

framstått såsom ett synnerligen viktigt önskemål att erhålla en genom

lag eller på administrativ väg fastställd ordning för förhandlingar mellan de

statliga myndigheterna och de organisationer, som representera deras underlydande

personal.

I det föreliggande betänkandet har framlagts förslag till bestämmelser i

sådant hänseende, vilka —- såvitt riksförbundet kunnat finna — på ett tillfredsställande

sätt och med beaktande av för den svenska statsförvaltningen

säregna förhållanden lösa den föreliggande frågan. Trafiktjänstemännens

riksförbund ger därför det framlagda förslaget sin anslutning och uttalar

önskvärdheten av att detsamma snarast ske kan genomföres.

De centrala ämbetsverkens icke-ordinarie befattningshavares förening

anför:

Det framlagda förslaget innebär, såsom de sakkunniga framhålla, i själva

verket endast ett lagfästande av de nuvarande förhållandena, där de äro som

bäst. De sakkunniga torde här närmast haft i tankarna förhållandena inom

de affärsdrivande verken. De stora personalgrupperna inom nämnda verk

med de för dem speciella arbetsvillkoren hava på grund av stark intressebetoning

sammanförts till organisationer, vilkas verksamhet i tjänstemannaangelägenheter

enligt vad de sakkunniga vitsorda varit gagneligt icke blott

för berörda personalgrupper utan jämväl för vederbörande myndigheter. I

motsats härtill bär — i frånvaro av lagstadgad förhandlingsordning — de

centrala ämbetsverkens personal på en del håll haft stora svårigheter att

övervinna, när det gällt att få till stånd mera ordnade former för överläggningar

med ämbetsverken. Personalens organisationssträvanden torde icke

heller från flertalet myndigheters sida hava mötts av någon större förståelse,

så vitt erfarenheten hittills givit vid handen. En förhandlingsordning i enlighet

med de sakkunnigas förslag är således beträffande personalen inom de

centrala ämbetsverken av ett särskilt värde därigenom, att tjänstemännen

beredas möjlighet att samråda och överlägga med vederbörande verk i tjänstemannafrågor

av större vikt för personalen och ämbetsverket. Den tilltänkta

förhandlingsordningen skulle därigenom få betydelse även för myndigheterna

genom att förefintliga motsättningar lättare kunde utjämnas och

arbetsförhållandena vinna större klarhet och stadga.

Det föreliggande förslaget kunde måhända hava erhållit skarpare konturer

genom mera precisa formuleringar i vissa punkter. Styrelsen för undertecknad

förening har emellertid icke funnit den granskning, styrelsen underkastat

förslaget, giva anledning till någon särskild erinran.

Landsorganisationen uttalar sin tillfredsställelse över att även statstjänstemän

bereddes tillfälle att förhandla i sina intressefrågor. Det, som på den privata

arbetsmarknaden vore ägnat att skapa bättre samverkan mellan parterna

i frågor rörande deras inbördes förhållande, kunde med fördel tillämpas

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

37

även mellan staten och dess organ å ena samt tjänstemännen och deras organisationer

å den andra sidan. Det framlagda förslaget tillstyrktes under hänvisning

till vissa uttalade önskemål och lill de detaljanmärkningar, som framförts

av de till landsorganisationen anslutna statstjänstemännens organisationer.

Svenska järnvägsmannaförbundet, i vars yttrande telegraf- och telefonmannaförbundet

samt försvarsverkens civila personals förbund instämt, anför:

Såsom av betänkandets motivering närmare framgår har frågan örn förhandlingsordning

för statens befattningshavare på olika sätt varit föremål

för statsmakternas uppmärksamhet och behandling allt sedan 1911 års riksdag,

då frågan motionsvis framfördes i andra kammaren. Något positivt resultat

av denna för stora grupper av hos staten anställda befattningshavare

så viktiga fråga har emellertid hittills icke åstadkommits. Allt fortfarande

utövar statens olika organ och myndigheter suverän beslutanderätt i fråga örn

de anställdas löne- och anställningsvillkor. Denna statens överhöghet, även

när det gäller de hos staten anställda tjänstemännen, bottnar förnämligast

i anställningens form och sekelgamla traditioner. De ordinarie statstjänstemännen

äro anställda antingen medelst fullmakt eller konstitutorial och deras

löne- och anställningsvillkor fastställas av riksdagen och Kungl. Maj:t.

De kunna icke avsättas från sina tjänster annat än för fel och försummelser

i tjänsten, och äro i fråga om avlönings- och anställningsvillkoren tillförsäkrade

s. k. besvärsrätt, med Kungl. Majit och Rikets Kammarrätt såsom högsta

besvärsinstans och beträffande en del andra med anställningen förenade förhållanden

med Kungl. Majit och dess Regeringsrätt såsom den slutligt avgörande

instansen. Det säger sig självt att för de anställda ifrågavarande förfarande

icke kan anses innebära den trygghet, som ett medinflytande på

grund av inom andra arbetsområden tillämpat kollektivt förfarande genom

avtal mellan arbetares och arbetsgivares organisationer är den anställde tillförsäkrad,

och för statens befattningshavare har därför sedan länge önskemålet

om en lagstadgad förhandlingsrätt framhävts med oförminskad styrka.

Det är emellertid påtagligt, att blotta rätten till förhandlingar med vederbörande

statsmyndigheter icke innebär ett så stort framsteg att de större och

mera livskraftiga sammanslutningarna bland statens befattningshavare äro

villiga att acceptera vilket förslag till förhandlingsordning som helst. En förhandlingsordning

måste för ott fylla sitt ändamål vara så uppbyggd att den

giver befattningshavaren och dess organisationer någon möjlighet att öva

medinflytande över de statsanställdas löne- och anställningsvillkor. Det är

följaktligen icke tillfyllest med en i en författning medgiven rätt till överläggningar

med vederbörande statsmyndighet, utan är det fast mera nödvändigt

och av behovet påkallat alt förhandlingsordningen stadgar om och på vad

sätt förekommande tvistefrågor skola få sin lösning, därest överenskommelse

vid förhandlingarna icke ernås.

Ett försök att åstadkomma en annan och mera tidsenlig ordning i ovan

berört hänseende innebär det av Socialstyrelsen den 16 december 1920 avgivna

betänkandet med förslag till lag angående förhandling mellan .staten

och dess tjänstemän. Även örn berörda förslag icke tillgodosåg alla de önskemål,

som från de med arbetare inom industrin jämställda lägre statstjänarna

kunde anses eftersträvansvärda, sa innehar dock förslaget ett framsteg sä

tillvida att förhandlingar skulle kunna påkallas inför en av Kungl. Majit tillsalt

.särskild förhandlingsnänmd. Den påtagliga bristen i denna anordning låg

uppenbarligen däri, att ifrågavarande nämnd icke ägde rätten att konstituera

sig såsom skiljenämnd, utan skulle det slutliga avgörandet, därest överens
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

kommelse icke kunde träffas, tillkomma statsmyndigheten. Förslaget företedde

även i andra avseenden rätt så stora bristfälligheter och föranledde ej

heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vi anse oss i detta sammanhang böra erinra

om att vårt förbund tillsammans nied andra statstjänareorganisationer

under år 1922 avgav yttrande över Socialstyrelsens förslag till lag om förhandling

mellan staten och dess tjänstemän, varvid fogades ett av organisationerna

uppgjort förslag till lag angående förhandling mellan staten såsom

arbetsgivare och dess civila tjänstemän och arbetare. Berörda förslag innefattade

regler såväl beträffande själva förhandlingsförlarandet som ock huru

skulle förfaras, då överenskommelse genom förhandling icke kunde åstadkommas.

Efter mönster av den vid vårt lands enskilda järnvägar förefintliga

förhandlingsordningen föreslogs inrättande av förliknings- och skiljenämnd

i och för en tvists slutliga avgörande. Det nu föreliggande, av särskilt

tillkallade sakkunniga utarbetade förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän, avlägsnar icke de anmärkningar, som av

oss tidigare framställts. Förslaget förutsätter sålunda endast rätten till skriftlig

eller muntlig förhandling mellan statsmyndighet eller dess underlydande

organ samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, men

lämnar allt fortfarande öppen frågan örn och på vad sätt uppkommen tvist,

som icke kunnat genom förhandlingar lösas, skall få sitt slutliga avgörande

annat än genom besvär eller framställning till Kammarrätten eller Kungl.

Majit. För vårt förbunds och dess medlemmars vidkommande innebär förslaget

icke något utöver vad som redan genom praxis utbildat sig. Såväl

muntliga som skriftliga förhandlingar förekomma redan nu i mycket stor

utsträckning mellan vårt förbund och järnvägsstyrelsen samt distriktschefer

och sektionsföreståndare. Vad som i kungörelseförslaget föreslås är sålunda

för vårt vidkommande i realiteten ingenting annat än ett konfirmerande av

vad som redan tillämpas och innebär allenast att rätten till förhandling får

stöd i en författning.

Om vi sålunda ur angivna synpunkter icke kunna med någon översvallande

entusiasm ge vårt stöd åt det föreliggande författningsförslaget, förstå

vi å andra sidan de svårigheter som för de sakkunniga varit tillfinnandes i

deras strävan att söka lösa ett problem, som avser att tillgodose tvenne diametralt

motsatta parters intressen och där de med statsanställningen förenade

konstitutionella formerna spela en så stor och betydelsefull roll.

Då vi i det efterföljande icke komma att gå in för yrkanden, som radikalt

skulle omgestalta det föreliggande kungörelseförslaget, sker detta av flera

skäl. För det första äro vi medvetna om de svårigheter, som ur konstitutionell

synpunkt föreligga för statsmakterna att överlåta åt en vald skiljenämnd

att avgöra uppkommande tvister om tjänstemännens löne- och anställningsvillkor

och för det andra torde det föreliggande förslaget för andra och mindre

statstjänareorganisationer anses innebära ett så stort framsteg, att vi ur den

synpunkten ej heller anse oss böra resa några hinder för förslagets genomförande.

Slutligen måste vi även ur vår egen synpunkt erkänna, att det givetvis

ligger vikt uppå, att genom en författning få fastslaget rätten tili förhandling,

då det givetvis icke ligger inom det otänkbaras gräns, att en annan

ledning för statens järnvägar än den nuvarande skulle kunna intaga en annan

ståndpunkt i fråga om personalorganisationernas rätt till förhandlingar.

Sveriges lokomotivmannaförbund framhåller, att förhandlingar eller överläggningar

sedan åtskilliga år ägt rum vid statens järnvägar mellan befäl och

representanter för respektive personalsammanslutningar både ute å distrikten

och mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande organisations centralledning,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 128.

39

åtminstone då det gällde organisationer av mera fast och representativ karaktär.

Denna utveckling till trots vore förbundet av den uppfattningen, att en

i lag stadgad förhandlingsrätt skulle hälsas med tillfredsställelse av förbundets

medlemmar och giva ökade möjligheter till ett friktionsfritt förhållande

mellan statens järnvägar och dess personal. Då förbundet anförde avvikande

mening om vissa detaljbestämmelser i förslaget, så skedde detta under den

förutsättningen, att det icke skulle behöva äventyra förslagets framläggande

och antagande vid 1937 års riksdag.

Svenska postmannaförbundet förklarar, att de sakkunnigas förslag icke

utlöst någon större tillfredsställelse men att förbundet förstode de svårigheter,

som förelegat att få en lösning av problemet. Om förbundet ansåge sig icke

böra kräva en radikalare omgestaltning av det föreliggande förslaget, skedde

detta på grund av att förslaget för andra och mindre statstjänareorganisationer

innebure ett stort framsteg, samtidigt som förbundet måste erkänna, att

det läge i förbundets intresse att genom en författning få rätten till förhandling

fastslagen.

Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund tillstyrker förslaget

men anser, att medinflytande rörande en frågas lösning borde hava lämnats

personalparten i någon sorts skiljedomsinstitut, såsom exempelvis vid de privata

järnvägarna. Något särskilt yrkande härom framställes dock icke.

Statstjänarnas centralorganisation, i vars yttrande telegrafverkets personalförbund

instämt, förklarar sig anse, att de sakkunniga funnit en framkomlig

väg till frågans lösning och att deras förslag i huvudsak kunde vara ägnat

att läggas till grund vid införandet av en förhandlingsordning. Förslaget skilde

sig dock i flera avseenden från den uppskisserade plan, enligt vilken de

manliga lägre statstjänstemännen i allmänhet tänkt sig, att förhandlingsfrågan

skulle kunna lösas.

Lotsförbundet tillstyrker förslaget samt anför:

Då frågan örn förhandlingsordning mellan myndigheter och den i verket

anställda personalen först togs upp i form av motion i riksdagen och ännu

då denna fråga blev aktuell år 1920 genom socialstyrelsens då framlagda

förslag till lag angående förhandlingsordning mellan staten och dess tjänstemän,

var otvivelaktigt, då nya eller ändrade bestämmelser i fråga om avlöning,

tjänstgöringsvillkor m. m. föreligga, behovet av en lagstadgad skyldighet

för ett ämbetsverk att ingå i förhandlingar med den i verket anställda

personalen genom dess sammanslutningar, mera trängande än nu, eftersom

den allmänna inställningen till förhållandet mellan myndighet och underordnade

då ännu ej nått det läge av i viss mån erkännande av personalen som

förhandlings- och överläggningsvärdig part, som den nu nått.

En möjlighet till överläggningar med verksmyndighet finnes redan nu på

frivillighetens väg, varför i det avseendet bestämmelsen i § 3 av nu föreliggande

förslag till kungörelse ej innebär någon egentlig nyhet i sak. överläggningar

med myndighet — styrelse för ett statsverk — har även hittills

kunnat ske, men då endast efter värjo gång gjord särskild anhållan från personalen

och i forin av företräde inför myndigheten, ej i form av förhandling

med protokoll över vad som försiggått vid överläggningen. Det torde näppeligen

finnas någon statlig myndighet, som blankt vill vägra sin personal dylikt

företräde. I lotsverket har vid åtskilliga tillfällen företräde inför lotssty
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

Departements
chefen.

reisen beviljats personalen och överläggningarna ha vid dylika tillfällen kunnat

ske i fria öppna former. En brist har likväl, som förut nämnts, varit att

sådana företräden måst begäras i varje särskilt fall, och att vad därvid förekommit

ej förts till något protokoll, varför innehållet av förhandlingarna ej

kommit längre än till den myndighet, inför vilken företräde sked.

Lotsförbundet anser att det viktigaste med en förhandlingsordning är det

faktum, att förslag till nya eller ändrade villkor för tjänsten m. m. skulle bli

personalen genom dess representation kunniga i sådan tid, att underhandlingar

och överläggning skulle kunna ha någon verklig effekt på förslagens

slutliga utformande. Så som ämbetsverkens arbetsordning nu är, ha de underordnade

ingen möjlighet till att på öppen väg bli underkunniga örn, huruvida

ämbetsverket har för avsikt att föreslå ändringar eller, i det fall då

myndigheten själv har beslutanderätt, vidtaga sådana. Den första kännedom

personalen får om sådant är endera kungörelse till efterrättelse, eller vid

fall då myndighetens förslag skall gå till högre instans, ämbetsverkets till

Kungl. Majit inlämnade färdiga och slutgiltiga förslag. Det är tydligt, att

om personalen i senare fallet gör, såsom det är varje svensk medborgare medgivet.

ett inlägg hos Kungl. Majit mot det av myndigheten ingivna förslaget,

ett sådant steg kommer att fattas som en föga vördsam åtgärd, och en opåkallad

kritik av verksmyndighetens åtgärder. Hade ett inlägg istället kunnat

framläggas under form av förhandling, hade förhållandet tett sig annorlunda

och effekten kunnat bli en annan.

Största betydelsen för personalen i statsverken av en lagfäst förhandlingsordning

synes lotsförbundet ligga i att denna personal kan på ett förberedande

stadium få del av vad av myndigheten tillämnas. Personal i högre grad

torde icke på samma sätt som den lägre personalen vara utsatt för överraskningar.

Genom ämbetsverkens arbetssätt torde de alltid på förhand veta

örn åtgärd, som planeras beträffande dem. Den uppmärksamhet som den

lägre personalen sålunda nu måste iakttaga och vilken — efter vad vi föreställa

oss — måste vara mindre behaglig för båda parterna, skulle genom bestämmelser

örn förhandlingsordning och stadgad skyldighet för ämbetsverk

att i tid inbjuda personalen till förhandling kunna skaffas ur världen.

Det är enligt lotsförbundets mening av vikt att förhandlingar i första hand

föras direkt och muntligt mellan ämbetsverket och de anställda genom de

senares sammanslutning. Erfarenheten har givit vid handen att nämnder, som

exempelvis allmänna civilförvaltningens lönenämnd knappast äro smidiga

organ att föra fram personalens synpunkter muntligt inför. Nämnder tendera

till stel skriftlig arbetsordning och personalpart, som vill inför dem framföra

synpunkter muntligt, får intryck av att vara skäligen ovälkomna. Även inför

dessa nämnder är det förövrigt nödvändigt att begära företräde. Och

har ej part med sig skriftliga inlagor, vet den ej vad effekt företrädet gjort,

då, såvitt oss är bekant, protokoll ej uppsättes över vad vid företrädet framkommit,

i varje fall ej i den fyllighet och utförlighet som vore önskligt.

De militära organisationerna, nämligen svenska officersförbundet, svenska

underofficersförbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund tillstyrka

införandet av en förhandlingsordning och uttala sin tillfredsställelse över att

den militära personalen inbegripits.

Av den utav de sakkunniga gjorda utredningen liksom även av de från

myndigheter och tjänstemannaorganisationer över betänkandet avgivna yttrandena

framgår klart, att utvecklingen så småningom medfört, att tjänste
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

41

männen vid åtskilliga verk genom sina organisationer få komma till tals med

myndigheten om tjänstevillkoren. Denna utveckling synes mig vara av det

värde för såväl tjänstemännen som staten, att densamma på allt sätt bör

främjas. Jag erinrar örn att statsmakterna förlidet år genom antagande av

lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt tillerkänt laglig förhandlingsrätt

åt arbetstagare i enskild tjänst och sådana befattningshavare i allmän

tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar. Såsom socialstyrelsen

i sitt nu avgivna yttrande anför, bör det vid sådant förhållande

icke rimligen ifrågakomma, att staten förvägrar sina övriga befattningshavare

en klart utskriven förhandlingsrätt, så länge en sådan rätt är förenlig med

konstitutionella former. Jag finner starka skäl tala för att en lagstiftning

nu genomföres, som giver statens tjänstemän en laglig rätt att förhandla

med vederbörande myndighet om de frågor, som på det närmaste beröra dem.

Självfallet är, att en förhandlingsordning för statens tjänstemän måste i

väsentlig grad skilja sig från den ordning, som befunnits lämplig att lagfästa,

då det gäller statens och kommunernas arbetare samt de i enskild tjänst anställda

arbetstagarna. Beträffande statens tjänstemän har man att taga

hänsyn till att deras anställningsförhållanden äro av helt annan karaktär än

som gäller för de arbetstagare, som falla under lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Detta har även framhållits av de sakkunniga. Det av dem

utarbetade förslaget utgår också från att något intrång i statsmakternas eller

myndigheternas beslutanderätt i fråga om utformandet av de allmänna

tjänstevillkoren eller örn tillämpandet av sådana villkor icke skall ske genom

förhandlingsordningens införande. Mot denna utgångspunkt för lagstiftningen

på området har jag icke något att erinra.

De mot införandet av en lagfästad förhandlingsordning för statstjänstemännen

tidigare anförda principiella invändningarna hava utförligt bemötts

av de sakkunniga. Då jag helt ansluter mig till vad de sakkunniga härom

anfört, kan jag här inskränka mig till att hänvisa till framställningen i betänkandet

och den sammanfattning därav, som jag tidigare lämnat. Jag vill

emellertid särskilt framhålla, att av samtliga de myndigheter, som yttrat sig

över det föreliggande betänkandet, endast tre, nämligen kammarrätten samt

länsstyrelserna i Skaraborgs oell Västmanlands län, med hänsyn till principiella

skäl ifrågasatt lämpligheten av att nu tillerkänna statstjänstemännen

en lagfästad förhandlingsrätt. Icke heller dessa myndigheter hava emellertid

ansett sig böra avstyrka, att åtgärder nu vidtagas till främjandet av det

med de sakkunnigas förslag avsedda syftet.

Även om det står klart, att den förhandlingsordning, som nu föreslås till

införande, icke kommer att medföra någon inskränkning i myndigheternas

beslutanderätt, bör det dock fastslås, att avsikten med lagstiftningen är att

skapa ett visst inflytande för tjänstemännen vid tillkomsten av bestämmelser

rörande deras anställnings- och tjänsteförhållanden liksom även i fråga

örn tillämpningen av sådana bestämmelser. Detta har även understrukits av

de sakkunniga. Vad jag nu anfört innebär emellertid icke, att myndigheter

och tjänstemän vid förhandlingar skulle komma att stå mot varandra så
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

som likaberättigade parter. Jag anser mig dock kunna utgå från att myn

digheterna skola inse, att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka

vid förhandlingar med tjänstemännen, varigenom ökad möjlighet kan vinnas

att vid besluts fattande taga hänsyn till av tjänstemännen framställda

motiverade önskemål. Att genomförandet av en förhandlingsordning skulle,

såsom järnvägsstyrelsen med avseende på det föreliggande sakkunnigförslaget

anför, bidraga till ett stelnande i formerna och till en byråkratisk

och formell behandling av ärendena, kan jag med den uppfattning av

förhandlingsrättens innebörd, åt vilken jag nu givit uttryck, under inga förhållanden

medgiva.

Vad av länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagits angående en begränsning

av förhandlingsrätten på sådant sätt, att tjänstemännen endast

skulle få del av myndigheternas synpunkter och kunna göra sina påminnelser

samt få dessa antecknade till protokollet, måste jag, med hänsyn till vad

jag nyss anfört, beteckna som föga effektivt för vinnande av det ändamål,

som med en förhandlingsordning avses. Huruvida en myndighet redan vid

förhandlingstillfället bör giva definitivt besked örn sin ställning, vilket lotsstyrelsen

ansett vara olämpligt, måste naturligtvis bliva beroende på omständigheterna

i det särskilda fallet. Att giva någon generell föreskrift

härom i den ena eller andra riktningen torde icke vara möjligt.

Med hänsyn till vad jag anfört angående förhandlingsrättens verkliga

innebörd, är det givet, att jag icke kan finna det vara tillräckligt, att tjänstemännens

förhandlingsrätt endast skulle komma till utryck i vissa i myndigheternas

instruktioner införda bestämmelser om skyldighet att noga pröva

och inom viss tid besvara alla från deras tjänstemän inkommande framställningar

rörande tjänstevillkoren och att låta tjänstemännen taga del av

framlagda förslag om nya eller ändrade villkor och inkomma med sina erinringar

härom. Endast genom att i en allmän författning sammanföra bestämmelserna

om förhandlingsrätten och göra dem gällande för statens samtliga

tjänstemän, framgår det med tillräcklig klarhet, att avsikten är att nu införa

en sådan ordning i fråga om förhållandet mellan myndigheterna och

deras tjänstemän, att tjänstemännen erhålla ett visst inflytande i fråga om

tillkomsten och tillämpningen av tjänstevillkoren.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag icke kan dela de betänkligheter

mot användandet av ordet förhandlingsrätt, som på sina håll framkommit.

Då i allt fall beslutanderätten även efter förhandlingsordningens

genomförande kommer att kvarbliva hos myndigheterna, medgiver jag visserligen,

att ordet överläggning skulle kunna användas till betecknande av

den rätt, som nu avses att tillerkännas statstjänstemännen. I likhet med de

sakkunniga anser jag dock, att ordet förhandlingsrätt redan vunnit burskap

även för statstjänstemännens vidkommande. På grund härav anser jag, att

ordet förhandling bör komma till användning i den nu föreslagna författningen.

Det har gentemot sakkunnigförslaget anmärkts, att bestämmelserna i författningsutkastet

vore väl vaga och därigenom inbjöde till skiftande tolk
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

43

ningar. Såsom socialstyrelsen anfört, sammanhänger emellertid detta med

avsaknaden av en tjänstemannalagstiftning och av en närmare legislativ

reglering av föreningsväsendet. Av de sakkunnigas uttalanden torde därjämte

framgå, att förslaget med avsikt lagts så, att någon snäv avgränsning

i det ena eller andra avseendet ej skall göras. Denna tankegång överensstämmer

med min uppfattning. Med hänsyn till innebörden av den föreslagna

förhandlingsrätten torde nämligen någon olämplig påföljd av att förhandlingsrätten

tillämpas på ett vidsträckt sätt icke behöva befaras. Jag anser

dessutom, att man kan förlita sig på att tjänstemannaorganisationerna

skola visa sig vara vuxna det ansvar, som är förbundet med att statsmakterna

utryckligen tillerkänna dem förhandlingsrätt. Jag tror alltså ej, att

något allvarligare missbruk av de givna bestämmelserna skall komma att

äga rum. Jag delar i stället den av mynt- och justeringsverket uttalade uppfattningen,

att erfarenheten snart skall skapa en tradition rörande tillämpningen

av bestämmelserna. I vissa avseenden har jag emellertid, såsom

framgår av det efterföljande, vidtagit en begränsning eller ett förtydligande av

de sakkunnigas förslag.

Vidare har mot sakkunnigförslaget anförts, att ett genomförande av detsamma

komme att medföra en mycket stark arbetsbelastning för myndigheter

med större personalstater. Det torde emellertid ligga i sakens natur,

att en viss ökning av myndigheternas arbetsbörda icke kan undvikas, då

en förhandlingsrätt enligt ordnade former tillerkännes statstjänstemännen.

I den mån en förstärkning av myndigheternas arbetskrafter visar sig vara

nödvändig, torde statsmakterna icke komma att undandraga sig att lämna

härför erforderliga anslag. Jag vill emellertid framhålla, att jag, genom vad

som anförts i de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena, blivit övertygad

örn att vissa förändringar i förslaget måste vidtagas till förhindrande

av att myndigheterna bliva allt för betungade med förhandlingar och därmed

följande arbete. Jag syftar härvid på frågan om vilka tjänstemannaföreningar

som skola få förhandlingsrätt i enlighet med författningen sig

tillerkänd. Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, anser jag nämligen,

att, med hänsyn bland annat till önskemålet att begränsa myndigheternas

förhandlingsskyldighet, den författningsenliga förhandlingsrätten bör

inskränkas att avse endast i särskild ordning erkända organisationer. Härigenom

kommer ökningen av myndigheternas arbetsbörda säkerligen att hållas

inom rimliga gränser. I detta sammanhang önskar jag slutligen framhålla,

att jag är av den bestämda uppfattningen, att farhågorna för att tjänstemannaorganisationerna

i oträngt mål skola besvära myndigheterna med

framställningar om förhandlingar skola visa sig vara ogrundade.

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till förhandlingsordning anser

jag i övrigt vara väl avvägt och ägnat att läggas till grund för lagstiftning i

ämnet. De av mig företagna jämkningarna i förslaget framgå av den härefter

följande framställningen.

Jag vill vidare understryka vad de sakkunniga anfört örn att införandet

av cn lagfästad förhandlingsrätt icke avser att göra någon ändring i den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

möjlighet till formlösa överläggningar mellan myndigheter och tjänstemän,

som för närvarande finnes. Detta gäller beträffande såväl de tjänstemannaorganisationer,

vilka nu erhålla en lagfästad förhandlingsrätt, som övriga

föreningar av statstjänstemän. För den sistnämnda gruppen av föreningar

komma ju endast de formlösa överläggningarna att stå till buds, då de vilja

till vederbörande myndighet framföra sina synpunkter och önskemål beträffande

viss fråga.

De sakkunniga hava framhållit, att en förhandlingsrätt, som är avsedd att

utövas genom tjänstemännens organisationer, förutsätter en fri och obunden

rätt för tjänstemännen att bilda och ingå i föreningar. Jag är i likhet med

de sakkunniga av den uppfattningen, att det icke torde vara erforderligt att

i samband med genomförandet av förhandlingsordningen för statstjänstemännen

lagfästa några föreningsrättsliga bestämmelser. Man torde få betrakta

som uteslutet att något intrång från myndigheternas sida i tjänstemännens

föreningssträvanden skall äga rum.

Förhandlingsordningens omfattning beträffande olika grupper av tjänstemän.

De sakkunniga.

De sakkunnigas förslag innebär, att vid prövningen av frågan om förhandlingsordningens

omfattning någon skillnad principiellt sett ej göres mellan

personal i högre eller lägre grad liksom ej heller mellan personalen vid

de affärsdrivande verken och förvaltningen i övrigt. Till stöd härför anföres

i betänkandet:

Till en början må framhållas, att någon skillnad mellan tjänstemän i högre

eller lägre grad ur rent principiella synpunkter icke behöver göras. Vad

behovet av en förhandlingsrätt för den högre personalen beträffar, måste

detta väl sägas vara väsentligt mindre än för personal i lägre grad. Detta

utesluter dock icke, att för den högre personalens vidkommande sådana frågor

kunna uppkomma, vilka lämpligen böra behandlas i den ordning, som

den nu föreslagna lagstiftningen avser att införa. Beträffande personalen

i mellangraderna torde, åtminstone vid de affärsdrivande verken, någon

skillnad i förhållande till personalen i lägre lönegrader icke förefinnas, i vad

det gäller behovet av en förhandlingsordning.

Vad beträffar frågan, örn en förhandlingsordning bör inskränkas till de

affärsdrivande verken eller örn densamma bör utsträckas till att avse hela det

civila förvaltningsområdet, vilja de sakkunniga framhålla, att några principiella

skäl näppeligen torde kunna anföras, som kunna föranleda, att förhandlingsrätt

skulle tillerkännas allenast tjänstemännen vid de affärsdrivande

verken. Den omständigheten, att behovet av en förhandlingsordning

otvivelaktigt är väsentligt mindre vid de egentliga civila ämbetsverken, bör

enligt de sakkunnigas uppfattning ej få föranleda, att de hos ifrågavarande

myndigheter anställda tjänstemännen icke skola hava möjlighet att förhandla

med myndigheterna i de fall, då så är av behovet påkallat.

En särskild grupp av befattningshavare vid postverket, nämligen lant- och

lådbrevbärare, är kontraktsanställd. Dessa befattningshavare hava av

Kungl. Maj:t tillerkänts förhandlingsrätt enligt särskilda bestämmelser. Be
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

45

träffande den närmare innebörden härav må här hänvisas till den i betänkandet

å sid. 51 f. lämnade redogörelsen. Största skillnaden mellan den för

lant- och lådbrevbärarna fastställda förhandlingsordningen och den nu föreslagna

torde vara, att särskild av Kungl. Maj:t förordnad ordförande finnes

för de förhandlingar, som föras i enlighet med de för lant- och lådbrevbärarna

gällande bestämmelserna. De sakkunniga, som anse, att den omständigheten,

att viss personal är kontraktsanställd, i och för sig icke bör

föranleda uteslutning från förhandlingsrätten, anföra vidare beträffande

lant- och lådbrevbärarna:

Det torde emellertid icke föreligga skäl att undantaga lant- och lådbrevbärare

från den nu föreslagna lagstiftningen. Därigenom beredes denna

personal tillfälle att yttra sig före vidtagandet av ändringar i deras tjänstevillkor,

varjämte möjlighet öppnas att kunna föra förhandlingar jämväl

med ombud, som av Konungen utsetts. Med hänsyn till de för ifrågavarande

tjänstemannagrupp rådande säregna anställningsförhållandena synes dock

det för lant- och lådbrevbärare nu tillämpade förhandlingsförfarandet böra

bibehållas även efter genomförandet av en förhandlingsordning för statens

samtliga tjänstemän.

Beträffande avgränsningen ur förhandlingsordningens synpunkt mellan

tjänstemän och arbetare erinra de sakkunniga om att lagen den 11 september

1936 om förenings- och förhandlingsrätt gjorts tillämplig jämväl å statens

arbetare. Detta hade i lagen skett på sådant sätt, att densamma förklarats

äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

med undantag likväl för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. De sakkunniga hade

vid sådant förhållande utgått från att statens arbetare icke skulle inbegripas

under den nu föreslagna lagstiftningen samt att avgränsningen mellan tjänstemän

och arbetare skulle ske på det sätt, som angivits i lagen örn förenings-

och förhandlingsrätt. De sakkunniga hade icke ansett det vara erforderligt

att i den föreslagna författningen särskilt angiva, att avgränsningen

mellan tjänstemän och arbetare skulle ske efter de nyss angivna grunderna.

De föreslå i stället allenast en allmän föreskrift om att förhandlingsrätt

skall tillkomma statens tjänstemän. Någon särskild definition av begreppet

tjänsteman har alltså icke intagits i författningsförslaget.

I fråga om den närmare gränsdragningen för förhandlingsordningens

omfattning uttala de sakkunniga, att även sådana grupper av befattningshavare

som vore anställda hos direktioner och styrelser, vilka vore underställda

olika statliga verk, borde inbegripas under förhandlingsordningen, så

snart de vore underkastade ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. strafflagen.

De sakkunniga hade dock icke ansett det nödvändigt att i författningen särskilt

angiva, att sådana grupper av tjänstemän skulle inbegripas under lagstiftningen.

De sakkunniga framhålla vidare, att det torde kunna överlåtas åt kommande

praxis att beträffande befattningshavare å gränsområdena för statens

förvaltning avgöra, huruvida de skulle hänföras under lagstiftningen. Myn
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

digheter och styrelser syntes i tvivelaktiga fall hellre böra tillerkänna än

förvägra befattningshavare rätt till förhandlingar. Vid tveksamhet huruvida

viss personal skulle anses hänförlig under lagstiftningen, borde i sista hand

hänvändelse göras till Konungen. Samma uttalande örn att myndighet i

tvivelaktiga fall hellre borde medgiva än avvisa tjänstemännens önskan om

förhandlingsrätt göres beträffande de fall, då tvekan kan föreligga, örn de

underlydande tjänstemännen rätteligen böra hänföras till statens eller kommuns

tjänst.

I fråga om de hos riksdagen eller riksdagens verk anställda befattningshavarna

pläga dessa, anföra de sakkunniga, rent språkligt ej betecknas såsom

statens tjänstemän. Då den föreslagna författningen vore avsedd att

utfärdas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t, torde det ej heller vara

möjligt, att författningen gjordes tillämplig å riksdagens befattningshavare.

Det torde emellertid kunna förutsättas, att riksdagen till prövning upptoge

frågan örn utfärdande av motsvarande bestämmelser för sina befattningshavare.

De skäl, som kunde anföras för införande av en förhandlingsrätt för

tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen, kunde nämligen med samma

styrka göras gällande beträffande riksdagens tjänstemän. Några speciella

betänkligheter mot införande av en förhandlingsrätt för riksdagens

tjänstemän torde icke heller kunna anföras.

De sakkunniga inbegripa under förhandlingsordningen även den fast anställda

militära personalen. Till denna fråga anhåller jag emellertid att senare

fa återkomma, da jag anser det vara lämpligt att i ett sammanhang

behandla alla de spörsmål, som äro förenade därmed.

Yttrandena.

Av de hörda myndigheterna och tjänstemannaorganisationerna är det endast

lantbruksstyrelsen och lotsförbundet, som velat framföra någon avvikande

uppfattning gentemot de sakkunniga i fråga om förhandlingsordningens

omfattning. Lantbruksstyrelsen anser, att övervägande skäl talade

för en sådan begränsning av lagens giltighetsområde, att den ifrågasatta

förhandlingsordningen komme att gälla endast för lägre befattningshavare

hos de affärsdrivande verken och vissa andra statsinstitutioner, som sysselsatte

ett avsevärt antal tjänstemän i lägre grad. Styrelsen ville dock icke

framställa någon erinran på denna punkt. Lotsförbundet förklarar, att en

viss toppgräns i grad eller avlöning för personal, som skulle innefattas under

kungörelsen, liksom i England saklöst torde kunna sättas. Personer i mera

framskjuten ställning hade nämligen andra kanaler och möjligheter att

framföra och vinna gehör för sina framställningar än vad den underordnade

personalen hade. Man borde ej heller bortse från att myndighet, som representerade

staten, själv vore anställd av den för både myndigheten och personalen

gemensamma arbetsgivaren.

Det må särskilt nämnas, att generalpoststyrelsen i sitt yttrande icke ingått

på vad de sakkunniga anfört angående förhandlingsrätt för lant- och lådbrevbärare.

Svenska postmannaförbundet protesterar visserligen mot att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

47

dessa befattningshavare betecknas såsom tjänstemän men har i övrigt ingen

erinran att göra mot vad de sakkunniga på denna punkt anfört.

Frågan örn ett närmare avgränsande av de befattningshavare, som skulle

äga rätt till förhandling enligt den föreslagna författningen, är föremål för

diskussion i vissa yttranden.

Sålunda anser socialstyrelsen, att partbegreppet statens tjänstemän, såsom

jämväl i betänkandet understrukits, ej vore fullt klart avgränsat. Styrelsen

erinrar om att de sakkunniga förutsatt, att avgränsningen skulle ske i enlighet

med stadgandena i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Styrelsen

anför härefter:

Då denna lag erbjuder längre gående möjligheter för en personalorganisation

att få till stånd effektiv förhandling — bland annat genom registreringsförfarande

— än som skulle erbjuda sig enligt författningsförslaget, synes det

tänkbart, att i vissa fall organisationer kunna finna med sina intressen mest

förenligt att bliva hänförda under nämnda lag. Med hänsyn härtill synes

osäkert, om den föreslagna författningen, därest den bringas till genomförande,

skulle erhålla ett så vidsträckt tillämpningsområde, som i betänkandet

å sid. 82—88 angives. Detta tillämpningsområde kan nämligen genom rättstillämpningen

enligt nämnda lag — socialstyrelsens beslut angående registreringsanmälan,

avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet av besvär över sådana

beslut eller i vissa specialfall arbetsdomstolens utslag — komma att avgränsas.

En annan sak är att såsom i betänkandet understrykes myndigheter och

styrelser principiellt böra intaga en förhandlingsvillig inställning. Alla föreningar

av personal i statlig tjänst skulle ju bliva tillförsäkrade förhandlingsrätt,

antingen jämlikt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt eller jämlikt

en författning i enlighet med förslaget. — En personalförening kan bland

sin medlemsstock räkna såväl tjänstemän som personer, vilka ej äro underkastade

ämbetsmannaansvar. Styrelsen föreställer sig, att en dylik förening

skall kunna finna ändamålsenligt att vid bevakandet av dessa olika medlemsgruppers

intressen tillämpa likartade förhandlingsformer. I sådant fall torde

självfallet från vederbörande myndighets sida anledning saknas att motsätta

sig, att förhandling under de i författningsförslaget angivna formerna

avser jämväl personal, som ej är underkastad ämbetsmannaansvar. Emellertid

möter icke lagligt hinder för en förening av här avsedd sammansättning,

därest den utgör huvudorganisation och i övrigt fyller de i 8 § lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt stadgade villkoren, att erhålla registrering. —

Med hänsyn till att en kungörelse i enlighet med förslaget skulle komma att

tillämpas av ett flertal olika myndigheter och bliva av betydelse för en mångfald

organisationer kan det ifrågasättas, om ej lämpligen i slutet av förevarande

paragraf borde intagas en erinran därom, att beträffande förhandlingsrätt

för arbetstagare i statens tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar,

gäller annan lagstiftning.

Kammarkollegiet anför härom:

De sakkunniga torde åsyfta, att all personal i ett statens verk skall åtnjuta

den i lagen avsedda rätten, och hava ansett sig kunna innesluta dem under

begreppet »tjänstemän». Såsom en avgränsning mellan å ena sidan »tjänstemän»

och å den andra i statens tjänst arbetande, under de nya bestämmelserna

ej fallande personal, synes hava uppställts, att författningen skulle vara

tillämplig allenast å sådana arbetstagare, som vore underkastade ämbetsmannaansvar.

De i 36 § i avlöningsreglementet nr 397/1935 för icke-ordi
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departements
chefen.

narie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen

angivna arbetstagare torde dock i allmänhet icke kunna betraktas såsom

»tjänstemän». I nämnda författningsrum benämnas de »tillfälligt anställd

personal» och »andra icke-ordinarie befattningshavare». I mycket

torde de intaga samma ställning som »arbetare» inom de affärsdrivande verken;

oftast lära de icke vara underkastade ämbetsmannaansvar. Det synes

kollegiet önskvärt, att bestämmelserna förtydligas i förevarande avseende.

För vinnande av enhetlighet vore lämpligt, att de anknytas till gällande avlöningsreglementen.

Även kommunikationsverkens lönenåmnd anser, att innebörden av begreppet

statens tjänstemän vöre svävande. Lönenämnden framhåller, att

det mången gång torde bliva svårt att avgöra, vilken arbetstagare som vore

underkastad ämbetsmannaansvar. Det torde likväl tills vidare få överlåtas

åt praxis att söka få fram en lämplig gränsdragning.

Statstjänarnas centralorganisation ifrågasätter, huruvida en organisation,

som bland sina medlemmar räknade en del yngre befattningshavare, expeditionsbud

eller kontorsvakter, vilka utförde lättare expeditionsvaktsgöromål,

skulle på grund av bestämmelsens formulering kunna förvägras rätt att förhandla

om tjänstevillkor för dylika yngre befattningshavare. Organisationen

ville för sin del förutsätta, att så icke varit de sakkunnigas mening.

Beträffande frågan om förhandlingsrätt för riksdagens tjänstemän anför

lönenämnden för riksdagens verk:

I likhet med de sakkunniga anser lönenämnden, att de skäl, som kunna

anföras för införande av en förhandlingsrätt för tjänstemännen inom den

civila statsförvaltningen, med samma styrka kunna göras gällande beträffande

riksdagens verks tjänstemän samt att några speciella betänkligheter mot

införande av en förhandlingsordning för ifrågavarande tjänstemän icke kunna

anföras.

I samband med en anpassning av förslaget till att avse riksdagens verk

uppstår det spörsmålet, huru man på lämpligaste sätt skall inom nämnda

verk anordna en motsvarighet till de förhandlingar, som i vissa fall skola

äga rum mellan ombud, som av Konungen utses, och tjänstemannaorganisationerna.

Den befogenhet, som enligt 11 § i författningsförslaget skulle tillkomma

Konungen, synes härvid för riksdagens verks vidkommande böra

anförtros åt delegerade för samma verk, vilka i avseende å avlönings- och

pensionsfrågor intaga i stort sett samma ställning gentemot tjänstemännen

därstädes som Kungl. Majit intager i förhållande till tjänstemännen i statsförvaltningen.

I likhet med de sakkunniga och praktiskt taget samtliga de hörda myndigheterna

och tjänstemannaorganisationerna anser jag, att förhandlingsordningen

bör omfatta statens samtliga tjänstemän och alltså oberoende av grad

eller om de äro anställda vid de affärsdrivande verken eller vid förvaltningen

i övrigt.

Jag saknar anledning att göra någon erinran mot vad de sakkunniga anfört

angående förhandlingsrätt för lant- och lådbrevbärare.

Vad beträffar frågan örn en närmare avgränsning av de befattningshavare,

som skola betecknas såsom tjänstemän, är det till en början klart, att en po
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

49

sitiv definition icke är möjlig alt ernå annat än i samband med genomförandet

av en allmän tjänstemannalagstiftning. En sådan lagstiftning förutsätter

långvariga förarbeten. Såsom jag tidigare anfört, delar jag de sakkunnigas

uppfattning om att en förhandlingsordning väl kan genomföras, utan att

man avvaktar en lagstiftning av nämnt slag. Det är vidare att märka, att

statsmakterna för förhandlingsrättens vidkommande redan genom antagandet

av lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt

accepterat en gränsdragning mellan arbetare och tjänstemän i enlighet med

strafflagens bestämmelser om vem som är underkastad ämbetsmannaansvar.

Samma gränsdragning bör därför självfallet komma till användning även vid

förevarande lagstiftning. Det är nämligen av vikt, att icke någon grupp av

befattningshavare kommer att bliva ställd vid sidan av de båda lagstiftningarna

och sålunda kommer att sakna en lagfästad förhandlingsrätt. Denna

omständighet finner jag vara av större betydelse än att bestämmelserna angående

omfattningen av förhandlingsordningen för statstjänstemännen skulle,

såsom kammarkollegiet påyrkat, anknytas till gällande avlöningsreglementen.

Emellertid är att märka att, såsom socialstyrelsen påpekat, en verksledning

kommer att sakna anledning att motsätta sig, att förhandling under de

föreskrivna formerna avser jämväl personal, som ej är underkastad ämbetsmannaansvar.

En förutsättning härför är dock, att förhandlingarna kunna

förås med förening, vilken enligt de i departementsförslaget införda bestämmelserna

tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten. Härigenom

tillgodoses i själva verket de av kammarkollegiet liksom av statstjänarnas

centralorganisation anförda önskemålen örn att viss tillfälligt anställd

personal, som oftast icke är underkastad ämbetsmannaansvar, jämväl skall

erhålla förhandlingsrätt enligt förevarande författning.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej lämpligen i 1 § borde intagas en

erinran därom, att beträffande förhandlingsrätt för arbetstagare i statens

tjänst, som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar, gällde annan lagstiftning.

En sådan bestämmelse skulle emellertid enligt mitt förmenande

kunna få den verkan, att myndighet skulle komma att motsätta sig, att förhandlingar

enligt förevarande författning, på sätt nyss antytts, komme till

stånd med avseende å befattningshavare, beträffande vilka tvivelsmål kunde

föreligga om de vore underkastade ämbetsmannaansvar. Det torde därför

ej vara lämpligt att i författningen intaga en dylik erinran. Däremot anser

jag, att i 1 § bör utsägas vad de sakkunniga enligt motiveringen utgått från

eller att med statens tjänstemän i denna kungörelse avses sådana befattningshavare,

som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Då författningen av skäl, vilka jag i annat sammanhang skall angiva, torde

böra utfärdas i administrativ ordning, lärer det ankomma på riksdagen

att taga ställning till frågan, örn förhandlingsrätt skall tillerkännas riksdagens

egna befattningshavare, och, därest så anses böra vara fallet, utfärda

därför erforderliga föreskrifter.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 123.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Biet! vilken myndighet skola förhandlingar föras?

De sakkunniga.

Enligt bestämmelserna i 1 § i den av de sakkunniga föreslagna kungörelsen

skola statens tjänstemän äga rätt alt beträffande de i 3 § nämnda frågor

förhandla med vederbörande myndighet (styrelse). I 2 § stadgas vidare, att

förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ, å ena,

samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å andra sidan.

De sakkunniga hava ej närmare ingått på frågan, med vilken myndighet

förhandlingar beträffande viss fråga rätteligen skola föras eller, med andra

ord, vad som skall anses vara »vederbörande» myndighet.

Beträffande spörsmålet örn i vilka fall förhandlingar skola kunna föras

med myndighets underlydande organ, anföra de sakkunniga:

För varje verk med större personalstater torde till särskilt bedömande

böra upptagas frågan om och i vilken utsträckning underlydande organ till

myndigheten böra tillerkännas befogenhet att föra förhandlingar med

tjänstemannaföreningarna. Man måste därvid naturligtvis anknyta till verkets

konstruktion, och det avses alltså icke, att nya organ i något avseende

skola tillskapas.

De sakkunniga hava icke ansett sig kunna närmare undersöka, huru fråsan

örn befogenhet för underlydande organ till myndighet att självständigt

föra förhandlingar böra lösas för de särskilda myndigheternas verksamhetsområden.

Förslag härutinnan torde böra infordras från de olika myndigheterna.

Bestämmelser i ämnet böra införas i varje verks instruktion.

Slutligen torde böra nämnas, att de sakkunniga anfört, att myndighet självfallet

fritt skulle äga utse sina representanter vid förhandlingar med en

tjänstemannaförening. De sakkunniga hava vidare framhållit det betydelsefulla

i att myndighetens chef personligen deltoge i åtminstone viktigare förhandlingar.

För förhandlingarnas snabba och lyckliga genomförande måste

det nämligen vara av största vikt, att myndighetens representanter kunde

laga ståndpunkt till uppkomna frågor redan under förhandlingarnas gång,

så att dessa icke skulle behöva uppskjutas för inhämtande av förnyade instruktioner.

Yttrandena.

Beträffande frågan om en närmare bestämning av begreppet »vederbörande

myndighet» anför socialstyrelsen:

För den ena parten i förhandlingsförfarandet användes beteckningen »vederbörande

myndighet (styrelse)». En viss oklarhet vidlåder denna beteckning,

vilken oklarhet icke lärer kunna undvikas, med mindre i samband med

en tjänstemannalagstiftning beteckningens innebörd närmare preciseras.

Även i socialstyrelsens år 1920 framlagda lagförslag fick man låta sig nöja

med en motsvarande beteckning. I detta lagförslag hade dock ifrågavarande

partbegrepp ytterligare bestämts såsom »den myndighet, som äger att fastställa

dylika villkor» (anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkoren), varjämte

stadgats, att i de fall, där det ankomme på Konungen eller riksdagen

att fastställa ifrågavarande villkor, skulle så anses, som örn vederbörande

närmast underordnade myndighet skulle äga att fastställa villkoren.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

51

Ovan berörda oklarhet i författningsförslaget gör sig gällande i två avseenden,

nämligen dels i fråga om vad som skall förstås med vederbörande

myndighet, d. v. s. vilken myndighet som förhandlingsskyldigheten i det särskilda

fallet åvilar, dels i fråga om vad som skall räknas såsom myndighet

(styrelse). Till närmare belysning härav må följande exempel anföras. En

förening, som företräder tjänstemän vid de statliga alkoholistanstalterna,

kan givetvis förhandla med vederbörande anstaltsstyrelse. Men skall socialstyrelsen,

som är tillsynsmyndighet över alkoholistvården i riket och i sådan

egenskap har, bland annat, att efter remiss avgiva utlåtande över anstaltens

anslagsäskanden, i en sådan fråga kunna betraktas såsom »vederbörande

myndighet» för nämnda tjänstemän? Över huvud taget inställer sig spörsmålet,

i vad mån ett ämbetsverk genom sin på grund av utredningsuppdrag

eller remiss tagna befattning med ett ärende, berörande statstjänstemäns vid

andra institutioner intressen, blir enligt författningen att betrakta såsom förhandlingspart

gentemot dessa tjänstemäns organisation. I detta sammanhang

förtjänar också uppmärksammas, i vad mån en kommitté kan anses vara

myndighet; i allt torde statens arbetslöshetskommission, vilken fullgör i författning

meddelade förvaltningsuppgifter, vara att räkna såsom sådan. —

Med det nu anförda har styrelsen endast velat framhålla önskvärdheten, att

en närmare bestämning av beteckningen »vederbörande myndighet (styrelse)»

kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att någon vederbörande myndighet

i vissa fall icke funnes. Detta gällde bland annat i fråga om rikssammanslutningar

av landsstatstjänstemän och lantdomare. Dessa sammanslutningar

kunde endast uppnå förhandling, i den mån Konungen jämlikt 11

§ så medgåve. Då det emellertid torde vara att förvänta, att dylikt medgivande

icke utan bärande skäl skulle vägras, ansåge sig länsstyrelsen icke hava

någon anledning att här framställa anmärkning mot förslaget.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att det syntes vara naturligt, att förhandlingar

i ämnen, som rörde tjänstemän hos myndigheten, i första hand

fördes med lokal personalförening.

I samma ämne anför statskontoret:

Det spörsmål, det här närmast gäller, är enligt statskontorets mening att

bereda tjänstemännen en oavvislig rätt att i avseende å för dem viktiga frågor

komma till tals med sin närmaste arbetsgivare — det egna verket — för

att få tillfälle att framlägga sina synpunkter och dryfta olika möjligheter till

en lösning. I första hand torde därför den inskränkningen böra göras, att

endast sammanslutning av hos myndigheten anställda tjänstemän bör kunna

påkalla överläggning. En sådan anordning behöver givetvis icke utesluta, att

sammanslutningen vid överläggningen kan representeras jämväl av någon

utomstående, exempelvis av en funktionär i en centralorganisation.

Kommerskollegium anser, att såsom fordran för formbunden förhandlingsrätt

borde uppställas, att den förening, som påkallade förhandlingar, skulle

hava åtminstone någon medlem, som vore anställd hos den myndighet, med

vilken förhandlingar skulle föras. Sådan jämkning av förslaget behövde enligt

kollega mening icke försvåra tjänstemännens möjligheter att tillvarataga

sina intressen i förhållande lill viss myndighet.

Enligt mynt- och justeringsverket syntes det böra föreskrivas alt, där fråga

vore örn speciella arbetsförhållanden inom ett visst verk, rätt till förhandlin
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

gar endast skulle tillkomma personalförening vid verket och icke andra organisationer,

till vilka verkets personal helt eller delvis vore ansluten. Därest

s. k. topporganisation funne, att förhållandena vid visst verk vore av principiell

innebörd även för andra tjänstemän, syntes denna organisation böra

vara hänvisad att hos Kungl. Majit söka förhandling.

I den nu berörda frågan framhåller socialstyrelsen följande principiella

synpunkter:

Det bör påpekas, att en myndighet kan ha att slutgiltigt avgöra frågor av

betydelse för anställnings-, arbets- och avlöningsvillkoren för en annan myndighets

tjänstemän. Byggnadsstyrelsen har exempelvis genom sin befattning

med offentliga byggnader att avgöra åtskilliga lokalfrågor, som beröra trivseln

och hygienen i arbetet. I sådana fall öppnar författningsförslaget tydligen

möjlighet för tjänstemännen att genom förhandling framföra sina synpunkter

direkt till den beslutande myndigheten. Visserligen kan det anses

tveksamt, om i praktiken något nämnvärt behov av en uttryckligen medgiven

förhandlingsrätt i sådana fall kan anses föreligga, men det synes likväl ej

helt opåkallat, att en sådan rätt lämnas öppen. I allt fall torde dock denna

rätt ej böra omfatta rätt till förhandling med myndighet, som har att i administrativ-rättslig

ordning avgöra frågor örn tolkning av gällande bestämmelser

om anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor.

Vad härefter angår sådana frågor, beträffande vilka myndigheten icke har

att själv träffa slutligt avgörande utan endast att avgiva framställningar,

andra förslag eller utlåtanden, ligger det i sakens natur, att partställningen

mellan myndigheten och tjänstemannaorganisationen ej är fullt tydligt framträdande.

Den avgörande instansen i dessa frågor är i regel Kungl. Majit

eller Kungl. Majit och riksdagen. Värdet för tjänstemännen av en direkt

förhandling med den enskilda myndigheten i dessa frågor torde få anses ligga

däri, att de genom sin organisation skulle vid förhandlingstillfället ha möjlighet

att på övertygelsens väg utverka, att ej redan myndighetens ståndpunktstagande

i frågan bleve för dem ofördelaktigt.

Av hithörande frågor äro i första rummet att beakta sådana, vilka endast

avse myndighetens egna tjänstemän. I den väg, som författningsförslagets

4 och 5 §§ angiva, skulle en tjänstemannaorganisation kunna utverka förhandlingar

beträffande exempelvis inom myndigheten upprättat utkast till

de årligen återkommande anslagsäskandena.

Å viss myndighet kan ankomma att avgiva förslag eller utlåtanden i frågor,

som beröra även statstjänstemän, anställda hos andra myndigheter. Jämväl

i sådana frågor synes möjlighet att påkalla förhandling vara förhanden enligt

författningsutkastets 4 och 5 §§. Det kan befaras, att en myndighet sålunda

åvilande förhandlingsskyldighet i vissa fall skulle kunna bliva synnerligen betungande.

Hänvisas må exempelvis till socialstyrelsens befattning med frågor

örn dyrortsgruppering och den betydelse, som från olika tjänstemannaorganisationers

sida tillmätes dithörande spörsmål.

Socialstyrelsen föreslår vidare, att den i 4 § i sakkunnigförslaget stadgade

delgivningsskyldigheten för myndighet endast skulle föreligga gentemot förening,

som bildats av myndighetens egna tjänstemän.

I flera yttranden behandlas frågan, om förhandlingar städse borde föras

av myndighet själv eller om, såsom de sakkunniga förutsatt, myndighets

underlydande organ skulle kunna berättigas att självständigt föra förhandlingar.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

53

Generalpoststyrelsen är närmast böjd för den uppfattningen, att åtminstone

till en början och till dess någon erfarenhet vunnits, förhandlingarna borde

inskränkas till att ske endast med generalpoststyrelsen, naturligen med iakttagande

av att sådana formfria förhandlingar, som hittills oupphörligen ägt

rum inom verket, allt fort skulle försiggå mellan vederbörande myndigheter

och personalen. Styrelsen hade utgått från att något förslag beträffande förhandlingsrätt

för underlydande organ nu icke skulle avgivas.

Telegrafstyrelsen ifrågasätter om det kunde vara nödvändigt eller ens

lämpligt att föra formbundna förhandlingar vid muntliga överläggningar mellan

underlydande organ och avdelning av tjänstemannaförening. De frågor,

som därvid kunde bliva avgjorda, torde i allmänhet vara av relativt underordnad

betydelse, och för det fall, att en mera betydelsefull fråga skulle föras

vidare till förhandling med myndigheten, öppnades ju möjlighet för parterna

att få sina synpunkter framförda och vederbörligen protokollförda. För

frågans förutsättningslösa prövande kunde det då i många fall vara direkt

olämpligt, örn parterna skulle känna sig bundna av tidigare protokollförda

deklarationer.

Vattenfallsstyrelsen anser, att reglerandet av de underlydande organens

rätt att självständigt föra förhandlingar vid affärsverken borde ankomma

på vederbörande verksstyrelse. Styrelsen anför vidare:

Vissa av de föreslagna stadgandena böra avse förhandlingar endast med

centrala myndigheter och icke med dem underlydande organ. Dessa stadganden

äro 4 och 5 §§, 8 § 2—4 styckena och 9 §. I fråga om 4 och 5 §§

ligger det nyss sagda i sakens natur och torde ej behöva närmare motiveras.

Beträffande 8 § må framhållas, att vid förhandling med chefen för en lokalförvaltning

eller med föreståndaren för annat lokalt tjänsteställe det icke

rimligtvis kan komma i fråga att utse särskild ordförande. Att för dylika

fall föreskriva protokollsföring kan ej vara praktiskt lämpligt och är även obehövligt

med hänsyn till motsvarande frågors mindre vikt. Vad slutligen angår

9 §, skulle en tillämpning av densamma å lokala förhandlingar kunna verka

alltför hämmande på arbetets behöriga fortgång. Å andra sidan bör givetvis

en lokalförvaltningschef, som efter skriftlig förhandling beslutat en viss åtgärd,

kunna upptaga densamma till förnyad omprövning, därest sedermera

muntlig förhandling begäres.

Stadgandena i 6 och 7 §§, 8 § 1 stycket samt 10 och 13 §§ böra däremot

vara tillämpliga å förhandlingar både med centrala myndigheter och med

dem underlydande organ. Vad som i 7 § och 8 § 1 stycket sägs örn myndighet

bör även gälla i fråga om lokalt förvaltningsorgan.

Arméförvaltningen anför:

Med hänsyn till de svårigheter, som lära möta mot att på ett för alla uppkommande

fall uttömmande sätt kunna utskifta behörigheten mellan myndigheten

och dess underlydande organ, vill arméförvaltningen ifrågasätta, huruvida

icke behörigheten att förhandla lämpligen bör i princip förbehållas de

centrala förvaltningsmyndigheterna, vilka böra äga att, när så prövas lämpligt,

delegera sin befogenhet till underlydande organ.

Socialstyrelsen finner intet vara att erinra mot att förhandlingar .skulle äga

rum även med myndighets underlydande organ. Av författningen borde

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departements
chefen.

emellertid framgå, att för sådana förhandlingar skulle gälla bestämmelser

i myndighets instruktion. Styrelsen upplyser, att ingen anledning funnes att

medgiva förhandlingsrätt för underordnat organ till styrelsen. Generaltullstyrelsen

anser även, att i kungörelsen borde utsägas, att förhandlingsrätt för

underlydande organ vore beroende av Kungl. Maj:ts utfärdade föreskrifter.

Domänstyrelsen ingår icke närmare på förevarande fråga men förutsätter, att

styrelsen skulle få yttra sig över förslag till specialbestämmelser, sedan den

allmänna författningen utfärdats.

Kommunikationsverkens lönenämnd anför, att nämnden funne det vara

önskvärt, att författningen till undvikande av ett förtyngande av ärendena

tillerkände myndighet rätt att hänvisa organisation till förhandlingar i första

hand med underlydande organ till myndigheten.

Gentemot vad de sakkunniga uttalat angående önskvärdheten av att myndighets

chef personligen deltoge i åtminstone viktigare förhandlingar anför

länsstyrelsen i Älvsborgs lån:

Även om ingenting i själva författningen utsäges i nu berörda angelägenhet,

kan länsstyrelsen icke underlåta att uttala som sin uppfattning olämpligheten

av att ett visst moraliskt tryck utövas på en verkschef att ägna större

eller mindre uppmärksamhet åt olika arbetsuppgifter. Naturligtvis bör tillvaratagandet

av arbetskraftens rationella utnyttjande under hänsynstagande

till de arbetandes bästa vara föremål för verkschefens synnerliga uppmärksamhet,

men samtidigt måste understrykas, att huvudsaken dock är, vad myndigheten

eller verket till allmänhetens bästa skall utreda. Allt för mycket

plåstrande med oväsentliga detaljer i arbetet är icke att rekommendera och

bör framför allt icke få upptaga för andra uppgifter behövliga och för dem

särskilt kvalificerade arbetskrafter.

Uppenbarligen kan det icke vara lämpligt att ålägga en myndighet, som

handlägger ett ärende av beskaffenhet att beröra tjänstemän även vid andra

verk, att förhandla med alla de tjänstemannaföreningar, som kunna hava

intresse av ärendets avgörande. Orimligheten av en sådan skyldighet framträder

starkt i det av socialstyrelsen omnämnda exemplet örn styrelsens befattning

med ärenden angående dyrortsgruppering. Det torde emellertid icke

hava varit de sakkunnigas avsikt, att i ett dylikt fall skulle gälla vare sig en

skyldighet för myndigheten att bereda tjänstemannaföreningarna tillfälle att

taga kännedom om föreliggande utkast i frågan eller en rätt för föreningarna

att påkalla förhandlingar. Hela uppbyggnaden av författningsförslaget visar

tydligt, att de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att förhandlingar

endast skulle föras mellan en myndighet och dess egna tjänstemän. Detta

är också enligt min uppfattning den enda möjliga anordningen. Denna grundsats

bör emellertid komma till tydligt uttryck i författningen. Enligt det

inom departementet utarbetade förslaget tillkommer sålunda förhandlingsrätt

i förhållande till viss myndighet endast den tjänstemannaförening, vilken

efter ansökan tillerkänts sådan rätt av Konungen. En förutsättning för

erhållande av förhandlingsrätt blir, att föreningen eller till densamma ansluten

förening har medlemmar, vilka äro anställda hos myndigheten. Som

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

55

jag senare kommer att närmare utveckla, bör förhandlingsskyldighet för

myndighet ej föreligga i de fall, då myndigheten utarbetat förslag lill bestämmelser

i ärenden, som beröra tjänstemän vid flera verk. Därest förhandlingar

i dylikt ärende skola komma till stånd, böra de nämligen äga

rum centralt med ombud, som av Konungen utses. Ej heller bör förhandlingsskyldighet

föreligga för myndighet, som har att slutligt avgöra ärende

berörande tjänstemän vid annan myndighet.

Däremot kan jag ej ansluta mig till vad mynt- och justeringsverket anfört

om att en s. k. topporganisation eller alltså en sammanslutning av tjänstemannaföreningar,

därest denna organisation finner, att förhållandena vid

visst verk äro av principiell innebörd även för andra tjänstemän, bör vara

hänvisad att söka förhandling hos Kungl. Maj:t. En föreskrift i sådan riktning

skulle enligt mitt förmenande alltför starkt ingripa i tjänstemännens

frihet alt efter eget skön ordna sina organisationsförhållanden.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört, vill jag framhålla, att en

myndighet, som är tillsynsmyndighet gentemot vissa anstalter, icke bör kunna

betraktas såsom »vederbörande myndighet» i förhållande till de vid anstalterna

anställda tjänstemännen. Såsom även socialstyrelsen ansett, böra

dessa tjänstemän förhandla med sin anstalts styrelse.

Socialstyrelsen har jämväl ifrågasatt, huruvida en kommitté enligt författningsförslaget

skulle anses vara en myndighet, med vilken tjänstemannaförening

skulle kunna påkalla förhandlingar. Så är givetvis icke meningen.

Detta framgår klart av departementsförslaget med dess begränsning av förhandlingsrätten

till organisationer, vilka av Konungen tillerkänts sådan rätt

i förhållande till viss myndighet. Därest en tjänstemannaförening skulle

vilja förhandla med en kommitté beträffande den till utredning överlämnade

frågan, bör, såsom nyligen ägt rum i fråga örn 1936 års lönekommitté,

framställning härom göras hos Konungen. I samband med ett medgivande

till sådana förhandlingar lärer Konungen meddela erforderliga föreskrifter

angående förhandlingarnas förande. En helt annan sak är, att en sådan fortlöpande

kommission som statens arbetslöshetskommission ur författningens

synpunkt bör betraktas som en myndighet gentemot sina egna tjänstemän.

Arbetslöshetskommissionen har ej heller haft något att erinra häremot.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att någon vederbörande myndighet

i vissa fall icke funnes, såsom bland annat i fråga örn rikssammanslutningar

av landsstatstjänstemän och lantdomare. Med anledning härav

vill jag framhålla, att landsstatstjänstemännen på intet vis härvidlag äro

annorlunda ställda än exempelvis tjänstemännen vid ett centralt ämbetsverk.

I båda fallen äro avlöningsvillkoren fastställda av Kungl. Majit i ett

avlöningsreglemente, gällande för tjänstemännen vid flera verk. Intet hindrar

en förening av landsstatstjänstemän, som fått sig tillerkänd förhandlingsrätt

i förhållande till viss länsstyrelse, att hos länsstyrelsen påkalla förhandlingar

angående en ändring av dessa villkor. Såsom de sakkunniga påpekat,

kunna dylika förhandlingar dock endast få en förberedande och utredande

karaktär, avseende exempelvis att förmå länsstyrelsen att i skrivelse lill

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Kungl. Maj :t föreslå ändring i visst avseende. Det torde bliva vanligast och

även för tjänstemännen lämpligast, att förhandlingar angående ändring i ett

avlöningsreglemente föras centralt med av Konungen utsedda ombud.

De sakkunniga hava utgått från att förhandlingar skulle kunna förås även

av myndighets underlydande organ. Deras förslag innebär, att Kungl. Maj:t

för varje särskild myndighet skulle föreskriva, vilka underlydande organ som

skulle äga föra förhandlingar och om vilka frågor detta skulle få ske. De

erforderliga bestämmelserna skulle införas i myndighetens instruktion.

Gentemot detta förslag har i yttrandena invänts, dels att det över huvud vore

olämpligt och onödigt, att en myndighets underlydande organ förde formbundna

förhandlingar, dels att det torde uppkomma svårigheter att utskifta

behörigheten mellan myndighet och dess underlydande organ, dels att reglerandet

av förhandlingsrätten för myndighets underlydande organ borde ankomma

på verksledningen.

Enligt min uppfattning torde det till underlättande av myndigheternas arbete

i åtskilliga fall säkerligen komma att visa sig vara lämpligast, att förhandlingar

ej föras centralt av myndigheten själv utan i stället av något underlydande

organ. Detta måste åtminstone vara fallet beträffande obetydligare

frågor och ärenden av lokal natur. Jag är alltså härutinnan av samma

mening som de sakkunniga. Även kommunikationsverkens lönenämnd har

givit uttryck åt denna uppfattning. Däremot anser jag, att i yttrandena anförts

bärande skäl mot förslaget, att utskiftandet av behörigheten mellan

myndighet och dess underlydande organ skulle ske centralt genom av Konungen

utfärdade bestämmelser. Någon för tjänstemännen olämplig påföljd

kan icke heller uppkomma, därest varje myndighet berättigas att själv avgöra,

örn och i så fall vilka underlydande organ som skola äga förhandla

och om vilka frågor detta skall kunna ske. Önskar myndighet icke delegera

någon förhandlingsrätt till underlydande organ, måste myndigheten

nämligen själv föra förhandlingar i de fall, då detta påkallas av tjänstemännen.

Jag förordar därför, att i författningen införas bestämmelser angående

rätt för myndighet att åt underlydande organ uppdraga att beträffande viss

fråga eller viss grupp av ärenden föra förhandlingar. Dessa böra i så fall

föras å myndighetens vägnar. Någon anledning att, såsom vattenfallsstyrelsen

påyrkat, utesluta vissa bestämmelser i författningen från tillämpning

vid förhandlingar med myndighets underlydande organ synes mig icke föreligga.

Givet är exempelvis, att förhandlingarna för tjänstemännen skulle

förlora en stor del av sitt värde, om ej protokoll skulle föras vid desamma.

Därest samförstånd ej kan ernås vid de lokala förhandlingarna, bör nämligen

tjänstemannaförening vara oförhindrad att hos myndigheten själv påkalla

nya förhandlingar i frågan. Protokoll bör då kunna företes till styrkande

av vad som förekommit vid de tidigare förhandlingarna. Jag kan alltså ej

ansluta mig till vad vattenfallsstyrelsen och även telegrafstyrelsen anfört angående

det olämpliga i protokollföring vid förhandlingar mellan myndighets

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

underlydande organ och tjänstemannaförening eller avdelning av sådan förening.

Om myndighet uppdragit åt underlydande organ att föra förhandlingar,

bör meddelande härom tillställas de föreningar, vilka tillerkänts förhandlingsrätt

i förhållande till myndigheten. Därvid bör särskilt angivas den eller de

frågor, beträffande vilka förhandlingar må föras av det underlydande organet.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Älvsborgs län , anfört örn att något

moraliskt tryck icke borde utövas på en verkschef att ägna större eller mindre

uppmärksamhet åt olika arbetsuppgifter, vill jag framhålla, att en verkschef

visserligen självfallet alltid har att själv bedöma, beträffande vilka ärenden

han vill personligen deltaga i förhandlingarna. I likhet med de sakkunniga

anser jag det emellertid vara lämpligt, att i samband med införandet av

en ny ordning i förhållandet mellan myndigheter och tjänstemän framhålla

det betydelsefulla i dessa förhandlingar och att de, åtminstone i viktigare

frågor, äro av den karaktären, att verkschefen personligen bör deltaga. Lämpligheten

av alt så sker har tydligt framgått av de vid de affärsdrivande verken

hittills förda formlösa förhandlingarna.

Vilka organisationer böra äga förhandlingsrätt?

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall rätten till formbundna förhandlingar

i enlighet med författningen endast gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.

Icke organiserade grupper av tjänstemän skola sålunda även efter

genomförandet av förhandlingsordningen vara hänvisade till att föra formlösa

förhandlingar med myndigheterna i den hittills tillämpade ordningen.

De sakkunniga diskutera utförligt frågan, om alla av tjänstemännen bildade

föreningar skola erhålla förhandlingsrätt enligt författningen eller örn

någon form av erkännande eller registrering bör krävas såsom villkor för

förhandlingsrättens utövande.

De sakkunniga erinra örn de system, som i förevarande avseende tillämpas

i Danmark och Norge. Enligt den danska lagstiftningen tillkommer förhandlingsrätt

endast de av vederbörande minister erkända tjänstemannaorganisationerna.

Erkännande kan endast lämnas till två organisationer inom

varje myndighets verksamhetsområde, nämligen vn organisation för tjänstemän

av högre och en organisation för tjänstemän av lägre grad. Jämväl

enligt den norska lagstiftningen kunna endast av Konungen erkända organisationer

erhålla förhandlingsrätt. Erkännande kan dock i motsats till det

danska systemet lämnas åt ett flertal organisationer inom samma förvaltningsgren.

Även i England är föreskrivet, att endast erkända organisationer

äga förhandlingsrätt.

Härefter anföra de sakkunniga:

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Vid övervägande av frågan, om särskilda villkor skola uppställas för att

en tjänstemannaorganisation skall erhålla förhandlingsrätt, måste hänsyn

tagas till att en allmän föreningslagstiftning saknas i vårt land. Örn en sådan

lagstiftning, innefattande registreringsskyldighet, hade funnits, skulle det

hava varit naturligt med en bestämmelse, att endast registrerade föreningar

tillerkänts förhandlingsrätt. Då en allmän registreringsskyldighet för fackliga

organisationer emellertid icke förefinnes, torde det enligt de sakkunnigas

mening icke vara lämpligt att i samband med förhandlingsordningens genomförande

föreskriva registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationerna.

Hur lindrigt man än formulerar en registreringsplikt för sådana

organisationer, måste man dock taga ställning till föreningsrättsliga spörsmål

och uppställa därav föranledda olika bestämmelser. Örn man därför bortser

från tanken på att endast registrerade organisationer skola tillerkännas förhandlingsrätt,

återstår som alternativ, att förhandlingsrätt skall medgivas i

särskild ordning erkända organisationer eller organisationer, vilka uppfylla

krav på viss representativitet i förhållande till samtliga tjänstemän inom organisationens

verksamhetsområde, eller slutligen att medgiva förhandlingsrätt

åt samtliga av tjänstemännen bildade organisationer utan att uppställa

krav på vissa kvalifikationer. Örn erkännande skulle krävas, borde detta

lämnas dels av Konungen beträffande riksorganisationer av tjänstemän och

sådana organisationer, vilkas verksamhetsområden omfatta flera förvaltningsgrenar,

och dels av de särskilda myndigheterna beträffande övriga organisationer.

De sakkunniga vilja framhålla, att det danska systemet, enligt vilket erkännande

kan lämnas åt allenast tvenne organisationer inom varje förvaltningsgren,

icke torde kunna anses såsom lämpligt för våra förhållanden.

Det synes nämligen utgöra en främmande tanke för svensk lagstiftning, att

man skulle öva tvång för att i en förening sammansluta olika grupper av

tjänstemän, vilka icke organiskt höra ihop och ej heller känna någon samhörighet.

Ej heller torde det norska systemet böra förordas. Även detta

system innebär faktiskt ett tvång på det fria föreningsbildandet, som måste

sägas vara främmande teir oss. En sådan reglering skulle säkerligen medföra

stora svårigheter för minoriteter av tjänstemän att göra sig gällande. De sakkunniga

vilja till närmare utvecklande av sin ståndpunkt anföra följande.

Det torde icke kunna förnekas, att fördelar i olika avseenden äro förenade

med ett system, där för förhandlingsrätt kräves särskilt erkännande av organisationerna.

Därigenom erhålles från början ordnade förhållanden i fråga

om tjänstemännens organiserande. Myndigheterna kunna på förhand känna

till de organisationer, nied vilka förhandlingar kunna komma att föras. Myndigheterna

måste även anse det vara fördelaktigt, att samtliga av en viss fråga

berörda tjänstemän bliva på en gång företrädda vid förhandlingar. Genom

krav på erkännande förhindras effektivt alla tendenser till decentralisation av

tjänstemännens organisationer eller alltså en splittring på ett flertal smärre

med varandra konkurrerande organisationer. Det är onekligen av vikt att

motverka en sådan splittring. Som skäl för att förhandlingsrätt endast skulle

tillerkännas de stora organisationer, som skulle kunna tänkas erhålla erkännande,

har även framhållits, att det torde vara onödigt, att smärre grupper av

tjänstemän uppehålla myndigheterna med förhandlingar, då de stora organisationerna

ändock självfallet skulle taga skälig hänsyn till de olika intressen,

som kunna förefinnas bland tjänstemännen inom organisationen. Vidare

aniöres. att man saknar anledning att låta smärre grupper av missnöjda tjänstemän

framträda till de ordnade förhandlingarna.

En del olägenheter kunna visserligen vara förenade med att en myndighet

måste föra förhandlingar örn samma fråga med flera organisationer.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

59

Dessa olägenheter bliva givetvis större, i den mån myndigheten måste vid

olika tillfällen föra förhandlingar örn samma fråga med skilda organisationer.

Det måste emellertid förutsättas, att en myndighet, örn förhandlingar

beträffande viss fråga påkallas av en organisation, som endast

representerar en mindre grupp av de av frågan berörda tjänstemännen, bereder

även övriga av ifrågavarande tjänstemän bildade organisationer tillfälle

att komma tillstädes vid förhandlingarna. Endast genom ett dylikt

förfaringssätt kan myndigheten erhålla full klarhet örn tjänstemännens ställning

till frågan. Ett sådant förfaringssätt tillämpas vid arbetsdomstolen

med veterligen gott resultat. Besväret för en myndighet att, innan förhandlingarna

äga rum, inkalla jämväl övriga organisationer torde ej heller vara

stort.

De sakkunniga äro för övrigt av den uppfattningen, att man torde kunna

bortse från faran av ett söndersplittrande av organisationerna för den händelse

erkännande ej kräves som villkor för förhandlingsrätt. Alla tjänstemän

torde inse, att de kunna ernå bättre resultat vid förhandlingar med

myndigheterna, örn de uppträda samlade. Tendensen har också otvivelaktigt

gått emot större organisationer. Ehuru det särskilt ur praktisk synpunkt

måste anses vara lyckligare med få och stora organisationer, böra dessa dock

ej genom författningsbestämmelser tvingas fram, utan de böra få växa sig

starka på ett organiskt sätt. Man måste nämligen rent principiellt sett hävda

friheten på förevarande område. Tjänstemännens förhandlande organ bör

giva ett uttryck åt kårens normala liv. De sakkunniga anse alltså, att man

genom att införa ett för oss främmande tvång i föreningsrättsligt hänseende

skulle köpa från början ordnade förhållanden i organisationshänseende för

dyrt.

Som alternativ till kravet på att endast erkänd organisation må tillerkännas

förhandlingsrätt kan tänkas ett villkor om viss representativitet för organisationen

i förhållande till samtliga tjänstemän inom dess verksamhetsområde.

Så har från olika håll föreslagits, att en organisation för att få

rätt till förhandlingar borde styrka, att den omfattar mer än hälften eller

eventuellt två tredjedelar av de av frågan berörda tjänstemännen.

Vad nyss anförts emot tanken på särskilt erkännande gör sig icke med

samma styrka gällande emot ett krav på viss representativitet. De sakkunniga

kunna dock ej heller godtaga ett sådant system. För att man skall

kunna vinna säkerhet för att en knapp majoritet ej förtrycker en minoritet,

kan säkerligen något annat system icke tänkas, än att varje av tjänstemännen

bildad organisation tillerkännes förhandlingsrätt. Ej heller torde det vara

lämpligt att, såsom socialstyrelsen föreslog, ställa krav på att organisationen

för förhandlingsrätt skall omfatta visst antal tjänstemän. Detta måste anses

vara olämpligt redan på grund av svårigheten att med hänsyn till de .skiftande

förhållandena inom olika verksamhetsgrenar fastställa något visst tal.

Vid en förhandlingsordning av den innebörd, som här förordas, kan det för

övrigt ej sägas vara nödvändigt att uppställa särskilda kvalifikationer för

förhandlingsrätt.

De sakkunniga anse det i och för sig ej vara olämpligt, alt olika grupper

av tjänstemän få tillfälle att tala ut inför myndigheten och (hilvid också erhålla

möjlighet att få del av de skill, som myndigheten kan åberopa till stöd

för sin ståndpunkt. Det måste sägas vara en av förhandlingsordningens fördelar,

att genom ordnade förhandlingar skilda önskemål från personalen

kunna läggas fram inför myndigheten. Det kan dock tydligen icke vara

lämpligt, örn smärre grupper av tjänstemän mycket ofta besvära en myndighet

med förhandlingar, även örn verkliga skäl därtill icke förefinnas. Därigenom

störes arbetets lugna gång inom myndigheten, och förhandlingsord
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

ningens anseende skadas. Skulle en tendens i nu antydd riktning komma

att göra sig gällande, kan en omprövning av frågan örn erkännande eller ej

som villkor för förhandlingsrätt bliva erforderlig. Det torde dock ej vara

troligt, att förhandlingsordningen skall komma att missbrukas från tjänstemannahåll.

Myndigheten har ju enligt förslaget möjlighet att när som helst

avsluta såväl skriftliga som muntliga förhandlingar.

De sakkunniga förorda alltså, att för rätt för en tjänstemannaorganisation

att påkalla förhandlingar med myndighet icke skall uppställas något krav

på vare sig erkännande, registrering, viss representativitet eller visst antal

tjänstemän i organisationen.

Beträffande frågan örn vilka organisationer som en myndighet skall bereda

tillfälle till yttrande, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer

nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förorda

de sakkunniga en föreskrift örn att anmälan till myndigheten skall göras av

de föreningar, som vilja bliva beredda tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor. Härmed avses dock icke

något slag av registrering av föreningen. Avsikten är endast, att föreningen

skall så att säga presentera sig för myndigheten. Någon diskretionär

rätt för myndigheten att pröva, örn inkomna anmälningar skola beaktas

eller ej, förefinnes alltså ej enligt förslaget. Vissa i 5 § i sakkunnigförslaget

angivna uppgifter skola till kännedom för myndigheten fogas vid anmälningen.

De sakkunniga hava ej funnit det vara nödvändigt att uppställa ett krav

på att alla medlemmar i en organisation, för att denna skall erhålla förhandlingsrätt,

skola vara statstjänstemän. I motiveringen erinras örn att

en mycket stor del av medlemmarna i den största tjänstemannaorganisationen,

nämligen svenska järnvägsmannaförbundet, är anställd hos de enskilda

järnvägarna. Det anföres, att nämnda förbund torde vara den organisation,

som hittills i de flesta fall fört förhandlingar med myndighet. Inga

olägenheter hade försports av att förbundets medlemmar icke uteslutande

vore statstjänstemän.

Enligt förslaget äger en tjänstemannaförening utöva förhandlingsrätt icke

blott genom sin centrala styrelse utan även genom sina avdelningar. Likaledes

är en topporganisation förhandlingsberättigad även genom de anslutna

primärföreningarna. De sakkunniga uttala, att tjänstemännen själva

böra utan inblandning från myndighet eller annat statligt organ få sörja för

sin representation vid förhandlingar.

Yttrandena.

I de yttranden, som närmare ingå på förevarande spörsmål, framhålles,

med undantag endast för socialstyrelsen, statsbanornas stationsmästare- och

kontoristförbund samt de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, att

en begränsning borde vidtagas med hänsyn till de organisationer, som skulle

erhålla förhandlingsrätt.

Socialstyrelsen anför, att fara måhända kunde anses föreligga för att

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

61

alltför många små och föga representativa föreningar genom att påkalla

förhandlingar komme att taga myndigheternas tid i anspråk. I betänkandet

syntes emellertid hava anförts övertygande skäl mot införandet av någon

form av erkännande eller registrering såsom villkor för förhandlingsrättens

utövande. Ej heller kunde det synas ändamålsenligt att just på

detta område skrida till en närmare reglering av föreningsväsendet. Styrelsen

ifrågasatte emellertid, om ej 2 § i sakkunnigförslaget borde till sin

avfattning närmare anslutas till stadgandet i 2 § första stycket i lagen om

förenings- och förhandlingsrätt, varest uttryckligen föreskreves, att föreningen

skulle enligt stadgarna hava att tillvarataga medlemmarnas intressen

rörande anställningsvillkor o. d.

Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund framhåller, att centraliseringsarbetet

hos organisationerna påginge i lugnt tempo. Ingen anledning

funnes att befara, att ett bifall till förslaget i denna del skulle medföra

några särskilda besvärligheter. De kvinnliga kårsammanslutningarnas

centralråd finner det vara tillfredsställande, att bestämmelserna icke tvingade

fram en förändring av de olika kårernas nuvarande organisation samt

att topporganisation kunde förhandla även om en del av medlemmarna utgjordes

av i enskild tjänst anställda personer.

Järnvägsstgrelsen anför, att det med hänsyn till mängden av föreningar

vid statens järnvägar, omkring ett tjugutal, icke gärna vore möjligt att föra

förhandlingar med samtliga föreningar örn olika frågor. Det vore därför

angeläget att begränsa förhandlingsrätten till vissa större organisationer.

Även riksförsäkringsanstalten anser önskvärt, att en begränsning i någon

form äger rum. Enligt fångvårdsstgrelsens mening borde förening, som

uppenbarligen företrädde endast ett fåtal av till viss grupp hörande tjänstemän,

icke medgivas förhandlingsrätt. En sådan förening borde få åtnöjas

med möjligheten att erhålla formlösa förhandlingar. Arméförvaltningen

önskar, att förhandlingsrätt endast skulle medgivas riks- eller huvudorganisation

jämte till dem anslutna föreningar samt fristående lokala

föreningar; de senare dock endast i fråga, som berörde de egna medlemmarna.

Ämbetsverket ifrågasätter vidare en prövningsrätt för myndighet

i fråga örn vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Kammarkollegiet

anser, att bestämmelserna från början borde avfattas så, att myndighets

ställning mot missnöjd personal stärktes och att alltså icke först eventuellt

framdeles inträffade missbruk skulle framtvinga en ändring. Statskontoret,

vilket, såsom tidigare framhållits, önskar begränsa förhandlingsrätten

lill organisation av hos myndigheten anställda tjänstemän, förklarar,

att organisation för erhållande av förhandlingsrätt vidare borde omfatta en

avsevärd del av de befattningshavare, som berördes av frågan. I samma

riktning går mynt- och justeringsverkets utlåtande. Ämbetsverket anser

nämligen, att myndighet holde berättigas att avböja förhandlingar i de fall,

då förening endast omfattade en liten del av de av frågan berörda tjänstemännen.

Kammarrätten anser, att den i 5 § föreskrivna anmälningen borde

utsträckas att omfatta alla föreningar, som önskade begagna sig av för
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

handlingsrätten. Generaltullstyrelsen förklarar, att för förhandlingsrätt

borde krävas erkännande. Statistiska centralbyrån vill hava en viss begränsning

och föreslår i sådant hänseende, att myndighet skulle erhålla

rätt att pröva, vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Riksräkenskapsverket

anser, att man visserligen borde undvika tvång, men vissa begränsande

åtgärder borde dock vidtagas för att förebygga missbruk. Föreskrifter

borde alltså intagas i kungörelsen angående vissa kvalifikationer

å föreningarna. Skolöverstyrelsen anför, att ett bifall till förslaget örn allmän

förhandlingsrätt för alla organisationer kunde medföra onödig omgång

och ökning av ämbetsverkens arbetsbörda. För förhandlingsrätt borde

krävas, att förening skidle företräda en ej alltför liten andel av vederbörande

tjänstemän. Kvottalet borde bestämmas så, att möjlighet funnes för en

minoritet att göra sina anspråk gällande. Länsstyrelsen i Stockholms län

finner det icke vara lämpligt, att en avdelning av en förening ägde förhandla

örn en fråga, som berörde föreningens alla medlemmar. Ej heller

borde en primärförening få förhandla om en fråga, som berörde även andra

i en huvudorganisation sammanslutna föreningar. I 2 § borde därför införas

en bestämmelse örn att, där centralorganisation funnes, endast denna

skulle hava förhandlingsrätt. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att garantier

borde skapas för att de organisationer, som förde tjänstemännens talan,

vore representativa för dem samt att det vore fråga örn i verklig mening

organiserade föreningar. Detta borde prövas genom en på lämpligt sätt

ordnad registrering av föreningarna. Närmare utredning härom borde ske.

Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar, att myndigheterna borde beredas

möjlighet att till förhindrande av tidsutdräkt begränsa antalet organisationer,

som ville förhandla med dem. Länsstyrelsen i Hallands län finner behov

föreligga av restriktiva bestämmelser, som begränsade rätten att förhandla

till sådana organisationer, som verkligen vore representativa för

vederbörande tjänstemannakårer. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att

även förening, där andra än statstjänstemän vore medlemmar, enligt de

sakkunnigas mening skulle äga förhandlingsrätt. Med hänsyn härtill kunde

ordet tjänstemän i författningen alltså ej blott betyda statstjänsteman.

Länsstyrelsen uttalar, att en sådan lagskrivning ej borde få förekomma.

Till undvikande av denna svårighet borde ett dispensförfarande införas för

de organisationer, som bland sina medlemmar jämväl hade personer, vilka

icke vore statstjänstemän. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att krav

på viss representativitet borde uppställas för förhandlingsrätt. Länsstyrelsen

ifrågasätter vidare, om ej också godkännande eller erkännande av förening

borde krävas. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att myndighet

måhända borde få prövningsrätt i fråga om vilka föreningar som skulle

erhålla förhandlingsrätt. Eljest kunde förhandlingsproceduren alltför mycket

svälla ut. Lönenämnden för riksdagens verk finner starka skäl tala

för att förhandlingsrätt medgåves minsta möjliga antal godkända organisationer.

Det borde icke vara omöjligt att framställa vissa minimikrav, som

utan att inskränka på förhandlingsrätten lämnade garantier mot missbruk.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

63

Svenska järnvägsmannaförbundet finnér det av de sakkunniga föreslagna

systemet vara ur demokratiska synpunkter tilltalande men anser, att det ur

praktiska synpunkter skulle möta oöverkomliga svårigheter. Vid statens

järnvägar funnes över 20 tjänstemannaorganisationer. Den föreskrivna restriktionen

i fråga om representation i tjänstgöringsnämnden hade icke varit

till skada för verket eller tjänstemännen. En oinskränkt förhandlingsrätt för

alla organisationer kunde vålla reaktion från myndigheterna. Man kunde

därigenom riskera hela reformen. Sveriges lokomotivmannaförbund framhåller,

att nära nog vilken löslig organisation som helst kunde få förhandlingsrätt.

Detta komme att medföra besvär och ökade göromål för myndigheterna.

Det funnes påtagliga möjligheter för bildande av organisationer av

tillfälligt missnöjda tjänstemän. En viss prövning borde företagas av att organisation

ur numerär synpunkt och stabilitetssynpunkt representerade

tjänstemännen. Erkännande av organisation borde lämnas av Kungl. Maj:t.

Svenska postmannaförblindet finner, att förslagets bestämmelser skulle bliva

onödigt betungande för myndigheterna. Statsmakterna hade förut insett

det olämpliga i att göra förhandlingsrätten för vidsträckt. En begränsning

lill de största organisationerna hade sålunda vidtagits i fråga örn representationen

i lönenämnder m. fl. institutioner. Endast i verklig mening representativa

föreningar borde få förhandlingsrätt. Sveriges statstjänstemannanämnd

anser en viss registrering vara erforderlig. Skillnad borde göras mellan

riks- och huvudorganisation å ena samt de mera fack- eller mera lokalbetonade

mindre föreningarna å andra sidan. För de förra organisationerna

borde för förhandlingsrätt krävas erkännande av Kungl. Majit. De övriga

föreningarna borde få förhandlingsrätt endast beträffande frågor, som uteslutande

eller i något specifikt hänseende rörde föreningens egna medlemmar.

Södra Kalmar läns statstjänstemannaförening vill icke påfordra, att en

förening för att äga förhandlingsrätt skulle vara godkänd av eller inregistrerad

hos myndighet eller representera det övervägande antalet tjänstemän,

som berördes av förhandlingarna, men föreningen ansåge dock, att en förening

för att äga förhandlingsrätt borde representera åtminstone en icke alltför

knapp minoritet av vederbörande tjänstemän, exempelvis minst tio procent

av dessa. Trafiktjänstemännens riksförbund anför, att från förbundets

sida intet vore att erinra mot införande av regler, syftande att från förhandlingsrätt

undantaga mindre, ej representativa organisationer. Statstjänarnas

centralorganisation anser, att förhandlingsrätt icke borde medgivas ett förbund,

om dess medlemmar genom inträde i befintlig större organisation kunde

på det sättet erhålla förhandlingsrätt.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de sakkunniga ansett sig böra Departementstillerkänna

förhandlingsrätt åt värjo av tjänstemän bildad förening och att cAe/en"

alltså som villkor för förhandlingsrätt icke uppställts krav på vare sig registrering,

erkännande eller viss representativitet. Att de sakkunniga, då de

ansett sig kunna framlägga förslag örn en så vidsträckt förhandlingsrätt, icke

bortsett från att en tendens till decentralisation av tjänstemännens organi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

sationer därigenom skulle kunna främjas och att svårigheter skulle kunna

beredas myndigheterna i deras arbete framgår tydligt av den i betänkandet

på denna punkt förda diskussionen. De sakkunniga hava dock funnit önskvärdheten

av att icke förvägra någon tjänstemannagrupp rätt till förhandlingar

väga tyngre än farhågorna för dessa följder av förslaget. Dé hava

därför ansett, att man borde se tiden an, innan restriktioner beträffande förhandlingsrätten

för smärre föreningar av tjänstemän föreskreves. Samtidigt

härmed uttalas en förhoppning, att förhandlingsordningen icjce skall missbrukas

från tjänstemannahåll. De sakkunniga framhålla emellertid uttryckligen,

att en omprövning av frågan kunde visa sig vara nödvändig att företaga,

om smärre grupper av tjänstemän mycket ofta skulle besvära myndigheterna

med förhandlingar, även örn verkliga skäl därtill icke förefunnes.

Starka skäl måste onekligen anses tala för den av de sakkunniga intagna

ståndpunkten, att förhandlingsrätt bör medgivas varje av tjänstemännen bildad

förening. Med en förhandlingsordnings anda är det nämligen mest överensstämmande,

att några restriktioner icke sättas för tjänstemännens möjligheter

att få överlägga med myndigheterna örn de frågor, som nära beröra

dem. Jag skulle med hänsyn härtill hava varit benägen att förorda de sakkunnigas

förslag om att ett försök i varje fall borde göras med att införa en

allmän förhandlingsrätt för alla tjänstemannaföreningar. Av redogörelsen

för yttrandena framgår emellertid, alt allvarliga betänkligheter mot förslaget

uttalats av ett flertal av de myndigheter, som skulle hava att tillämpa de givna

bestämmelserna. Även från tjänstemannahåll hava farhågor anförts om

att en förhandlingsrätt med den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga

förorda, skulle komma att bliva så betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens

idé skulle komma i vanrykte och att man därigenom

skulle kunna riskera hela reformen. Vid sådana förhållanden har jag icke ansett

mig böra motsätta mig, att en begränsning av förhandlingsrätten vidtages

i sådant hänseende, att endast de större och mera representativa föreningarna

erhålla rätt att förhandla med myndigheterna i den ordning, författningen

föreskriver. Såsom de sakkunniga framhållit, ernås även därigenom

beaktansvärda fördelar i form av ordnade förhållanden i fråga örn tjänstemännens

organiserande. Att en begränsning i vissa fall kan vara nödvändig

att genomföra har för övrigt tydligt visat sig, då det gällde att bedöma frågan

om vilka tjänstemannaföreningar som skulle tillerkännas rätt att upptaga

förhandlingar med 1936 års lönekommitté. Jag vill även erinra om att man

såväl i Danmark som i Norge ansett sig vid införandet av förhandlingsrätt

för statstjänstemännen böra föreskriva, att endast erkända organisationer

skulle erhålla rätt att förhandla med myndigheterna.

Om det sålunda torde vara ofrånkomligt att begränsa förhandlingsrätten

till att gälla endast för vissa tjänstemannaorganisationer, återstår det att avgöra,

vilken väg som därvid lämpligen bör väljas. Jag önskar då till en början

framhålla, att jag i likhet med de sakkunniga icke anser det vara lämpligt

att i detta sammanhang föreskriva registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationer.

Med hänsyn till att någon allmän lagstiftning angåen
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

65

de föreningar med fackligt syfte icke finnes genomförd i vårt land, kan det

nämligen icke anses vara lämpligt att nu på ett specialområde föreskriva vissa

föreningsrättsliga bestämmelser. Icke heller kan jag förorda en föreskrift

om att förhandlingsrätt blott skall tillerkännas sådana föreningar, som uppfylla

vissa krav på ett fixerat medlemsantal eller på en angiven representativitet.

Förhållandena äro säkerligen så olika inom skilda förvaltningsområden,

att man, var gränsen än droges, skulle riskera att icke nå det resultat,

som vore önskvärt. Därtill kommer den olämpliga följden av en bestämmelse

om krav på visst medlemsantal eller viss representativitet såsom villkor

för förhandlingsrätt, att en organisation den ena månaden skulle kunna vara

förhandlingsberättigad för att den nästa kanske hava förlorat denna rätt på

grund av utträde av medlemmar. En framkomlig väg till begränsning av

förhandlingsrätten synes mig däremot vara att föreskriva, att rätt till förhandlingar

enligt författningen skall tillkomma endast i särskild ordning

erkända organisationer.

Man kan härvid välja mellan två olika system. Enligt det ena tillerkännes

de olika myndigheterna rätt att envar för sitt förvaltningsområde bedöma,

vilka organisationer som skola äga förhandla med myndigheten. Den andra

vägen är, att erkännande centralt lämnas av Kungl. Maj :t.

Beträffande det förstnämnda av de båda systemen, eller alltså att erkännande

lämnas av de särskilda myndigheterna, kan det rent principiellt framhållas,

att det icke är överensstämmande med en förhandlingsordnings anda

att åt den ena parten överlåta en rätt att själv avgöra, med vilka motparter

som förhandlingar skola föras. Om man emellertid överlåter den formella

beslutanderätten åt myndigheterna, vinner man omedelbart den praktiska

fördelen, att förhandlingsrätten för en förening begränsas till att avse blott

den eller de myndigheter, hos vilka föreningens medlemmar äro anställda,

önskvärdheten härav har jag i annat sammanhang tidigare framhållit. Även

sådana större organisationer, som skulle kunna betecknas såsom riksorganisationer,

böra i fråga om förhandlingsrätten vara begränsade till de myndigheter,

hos vilka deras medlemmar äro anställda. Systemet med erkännande,

som lämnas av de särskilda myndigheterna, kan slutligen icke sägas

vara mindre förmånligt eller erbjuda mindre säkra garantier för tjänstemännen

än systemet med erkännande av Kungl. Maj:t. En förening, som hos

viss myndighet gjort framställning om att erhålla förhandlingsrätt i förhållande

till myndigheten och fått denna framställning avslagen, skulle nämligen

äga rätt att besvärsvägen draga frågan under Kungl. Maj:ts prövning.

Systemet med erkännande centralt av Kungl. Maj:t måste väl sägas innebära

en i viss mån besvärlig omgång. Det är nämligen här fråga om ett

mycket stort antal myndigheter och styrelser av olika slag, i förhållande till

vilka förhandlingsrätten skall utskiftas för ett betydande antal tjänstemannaorganisationer.

A andra sidan vinnes med detta system likformighet vid

bedömandet. Man undgår alltså den olägenheten, att ett verk kan godkänna

och ett annat verk avslå en framställning örn erkännande under likartade

förhållanden.

Bihang lill riksdagens protokoll 7. 1 sami. Nr 12S.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Jag har i förevarande spörsmål överlagt med cheferna för kommunikationsverken,

under vilka de största personalstaterna sortera. Dessa verkschefer

hava därvid bestämt förklarat, att de ansåge det vara olämpligt, om

det skulle uppdragas åt de särskilda myndigheterna att avgöra frågan om

förhandlingsrätt för tjänstemannaorganisationerna. De hava i stället tillstyrkt,

att avgörandet skulle ske centralt genom beslut av Kungl. Maj:t. Representanter

för de största personalorganisationerna hava jämväl för mig

uttalat, att de helst såge, att beslutanderätten i frågan förbehölles Kungl.

Maj :t.

Under sådana förhållanden och med beaktande särskilt av de principiella

betänkligheterna mot systemet med erkännande av de särskilda myndigheterna

förordar jag, att den önskade begränsningen av förhandlingsrätten

genomföres på sådant sätt, att i författningen intages en bestämmelse om att

förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast skall tillkomma

tjänstemannaförening, som av Kungl. Maj:t tillerkänts sådan rätt. För att

på smidigaste sätt säkerställa enhetligheten i bedömandet torde fråga om

förhandlingsrätt böra avgöras på föredragning av chefen för kommunikationsdepartementet,

även om ansökan avser förhandlingsrätt i förhållande

till myndighet, som sorterar under annat departement, i sistnämnda fall

dock efter gemensam beredning med vederbörande departementschef.

I detta sammanhang vill jag icke underlåta att uttala en förhoppning om

att tjänstemännen själva skola underlätta det genom förhandlingsordningens

införande uppkommande arbetet för myndigheterna genom att skapa stora

och enhetliga organisationer. Detta måste ur många synpunkter vara fördelaktigast

även för tjänstemännen.

Till underlättande av arbetet såväl för myndigheter som för tjänstemännen

torde vidare en förening, som fått sig tillerkänd förhandlingsrätt, böra få

utöva denna jämväl genom en avdelning eller en särskild till föreningen ansluten

förening. Detta överensstämmer helt med tankegången örn att tjänstemännen

själva böra få utan inblandning från myndighets eller annat statligt organs

sida sörja för sin representation vid förhandlingar. Det är emellertid

givet, att en avdelning av en förening endast bör få framträda vid förhandlingar

gentemot myndighets underlydande organ, och alltså ej gentemot myndigheten

själv. Vid sistnämnda förhandlingar bör föreningens huvudstyrelse

alltid företräda. Då fråga är örn en topporganisation, som bildats genom sammanslagning

av ett flertal föreningar, böra motsvarande regler gälla beträffande

de anslutna föreningarna. Det kan emellertid i ett dylikt fall väl tänkas,

att förhandlingsrätt tillerkänts ej blott topporganisationen utan även en

ansluten förening. Som exempel kan jag nämna, att förhandlingsrätt i förhållande

till generalpoststyrelsen kan tänkas bliva tillerkänd både trafiktjänstemännens

riksförbund och posttjänstemännens förening, som är ansluten

till riksförbundet. I sådant fall böra föreningarna själva få avgöra,

vilken organisation som skall inställa sig vid förhandlingar med myndigheten

själv. Givetvis bör dock myndigheten, örn så anses önskvärt, kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

G7

na påkalla, att jämväl den andra organisationen skall låta representera sig.

Slutligen vill jag framhålla, att det icke torde vara erforderligt att föreskriva

skyldighet för tjänstemannaförening, som har för avsikt att låta en

avdelning eller ansluten förening utöva förhandlingsrätt i förhållande till

ett underlydande organ till myndighet, att därom översända särskilt

meddelande till motparten på samma sätt, som föreslagits för det fall,

att ett underlydande organ till myndighet skall få rätt att förhandla örn

viss fråga.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört om att en avdelning

av en förening icke borde äga förhandla om en fråga, som berörde

föreningens alla medlemmar, vill jag framhålla, att så i regel icke bör ske.

Någon uttrycklig bestämmelse härom har jag dock icke ansett lämpligt att

införa i författningen. Förutsättningen för att en avdelning skall få förhandla

beträffande viss fråga är för övrigt, att myndighet delegerat förhandlingsrätt

beträffande sådan fråga till ett underlydande organ, enär ju enligt

mitt förslag en avdelning endast skulle äga förhandla med underlydande organ

till en myndighet.

Vid bifall till förslaget om att förhandlingsrätt endast skall tillkomma erkända

organisationer bör i författningen föreskrivas, att skyldighet för myndighet

att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor endast skall föreligga

gentemot de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,

som frågan kan anses röra.

Jag har icke något att erinra mot att förhandlingsrätt tillerkännes organisation,

som bland sina medlemmar även räknar andra personer än statstjänstemän.

Några särskilda bestämmelser härom synas icke vara erforderliga.

Vad länsstyrelsen i Älvsborgs län anfört därom, att ordet tjänsteman i författningen

till följd härav ej blott skulle betyda statstjänsteman, föranleder

intet annat uttalande från min sida än att författningen självfallet åsyftar

endast de medlemmar i en dylik organisation, som äro statstjänstemän.

Frågor örn vilka förhandlingar skola kunna föras.

De sakkunniga.

Förhandlingar skola enligt de sakkunnigas förslag kunna förås örn tjänstemännens

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Under detta

uttryck hänföra de sakkunniga sådana frågor, som röra rekrytering och

utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper, indragning eller

utökning av tjänster, tjänstemännens avlöning och tjänstevillkor samt

arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden samt för dem grundläggande

bestämmelser. Vid de affärsdrivande verken skulle förhandlingsrätten

ytterligare omfatta frågor örn klassifikation av trafikanstalter och

dylikt.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Någon skillnad skall enligt förslaget icke göras mellan frågor, i vilka beslutanderätten

tillkommer de särskilda myndigheterna, och sådana frågor,

som avgöras av Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam. En

inskränkning av förhandlingsrätten till att endast avse den förstnämnda

gruppen av frågor skulle enligt de sakkunnigas uppfattning på ett kännbart

sätt minska förhandlingsrättens betydelse för tjänstemännen. De sakkunniga

anföra, att de icke heller kunde finna, att principiella skäl talade

för en sådan inskränkning. Förhandlingar mellan en myndighet och en

tjänstemannaförening om frågor, i vilka beslutanderätten tillkomme Kungl.

Majit och riksdagen, kunde nämligen endast bliva av förberedande och

utredande art och vara till ledning för myndigheten vid avgivande av förslag

eller yttrande i ämnet. Något ingrepp kunde därigenom icke tänkas ske

i statsmakternas beslutanderätt.

De sakkunniga anse sig icke kunna tillstyrka, att myndigheterna skulle tillerkännas

rätt att diskretionärt pröva av tjänstemannaförening gjord framställning

örn förhandlingar beträffande viss fråga. De sakkunniga anföra,

att själva rätten till förhandlingar skulle berövas tjänstemännen, om en

sådan prövningsrätt tillerkändes myndigheterna, och förhandlingsordningens

genomförande skulle i dylikt fall i stort sett icke innebära någon förändring

i de nuvarande förhållandena. Ej ens om tjänstemannaförening erhölle

rätt att hos Konungen anföra besvär över ett beslut av myndighet att vägra

ingå i förhandlingar i visst fall, syntes tjänstemännens berättigade intressen

bliva tillgodosedda.

En viss begränsning av förhandlingsrätten föreslås däremot beträffande de

frågor, i vilka det skulle åligga myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle

att yttra sig, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer nya

eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. De sakkunniga

förorda nämligen, att ifrågavarande skyldighet för myndigheterna skall föreligga

endast då ett ärende är av principiell eller eljest större betydelse för

tjänstemännen. I motiveringen framhålles, att en inskränkning i myndigheternas

skyldighet att bereda personalen tillfälle till yttrande före fastställandet

av olika bestämmelser, i vad det gällde mindre betydelsefulla ärenden,

icke kunde medföra större olägenhet för personalen, då den ju när som

helst före eller efter fastställandet av bestämmelserna kunde påkalla förhandlingar

i frågan. De sakkunniga understryka emellertid, att myndighet,

om tveksamhet kunde anses råda, huruvida viss bestämmelse vore av

principiell eller eljest allmän betydelse, hellre borde bereda tjänstemännen

tillfälle att yttra sig än utan tjänstemännens hörande meddela fastställelse

på villkoren.

Förhandlingsrätten skall enligt de sakkunnigas förslag även omfatta frågor

örn tillämpningen av allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,

dock endast i de fall då tvistefrågan rullat upp den allmänna principen

för tolkningen av viss bestämmelse. De sakkunniga framhålla, att resultatet

av förhandlingar mellan en myndighet och en tjänstemannaförening om nå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 128.

G9

gon tolkningsfråga endast kunde bliva, att myndigheten förklarade sig hava

för avsikt att för framtiden tolka viss bestämmelse på angivet sätt. Förhandlingarna

tjänade därvidlag till att klarlägga själva tvistefrågan och

parternas uppfattning om den rätta tolkningen av tillämpliga bestämmelser.

Olika orsaker till missförstånd kunde även bortrensas genom förhandlingarna.

En dylik behandling av tolkningsfrågor måste sägas vara av

särskild betydelse med hänsyn till att den snabba utvecklingen numera

ständigt medförde sådana fall, som icke tidigare kunnat förutses. Att »bud

och motbud» icke kunde förekomma vid överläggningar om huru en viss

bestämmelse borde tolkas, ansåge de sakkunniga vara självfallet. En myndighet

kunde nämligen icke förhandla bort vad som myndigheten ansåge

vara rätt i en tvistefråga. Det torde vara ganska vanligt för närvarande, att

överläggningar förekomme mellan myndigheter och tjänstemannaorganisationer

angående den rätta tillämpningen av olika bestämmelser, utan att

någon olägenhet därav försports.

Däremot anse de sakkunniga det ej vara lämpligt att medgiva förhandlingar

enligt den föreslagna författningen angående frågor, som uteslutande

beröra viss enskild tjänsteman, exempelvis beträffande enskild tjänstemans

förflyttning, befordran, avsked för sjukdom, bestraffning m. m. De sakkunniga

betona emellertid, att en mellan myndighet och enskild tjänsteman

uppkommen tvistefråga angående den rätta tolkningen av viss bestämmelse

borde kunna göras till föremål för förhandlingar enligt den föreslagna

författningen, så snart avgörandet av frågan hade betydelse jämväl för

ett flertal andra tjänstemän eller, med andra ord, då tvistefrågan rullade

upp en allmän princip. Även efter genomförandet av en lagfästad förhandlingsordning,

som icke medgåve förandet av förhandlingar enligt fastställda

former rörande frågor, vilka uteslutande berörde viss tjänsteman, skulle

givetvis liksom hittills överläggningar i icke formbunden karaktär kunna

äga rum om dylika frågor mellan en myndighet och representanter för tjänstemännens

organisationer. Dessa uppträdde därvid såsom ombud för de

av frågan berörda tjänstemännen.

S. k. tekniska frågor kunna enligt förslaget bliva föremål för förhandlingar.

Sådana frågor äro enligt de sakkunniga frågor om huru ett visst

arbete skall utföras, exempelvis hur sorteringen av brev skall ordnas med

hänsyn till tekniska hjälpmedel. Vidare torde till tekniska frågor böra

hänföras sådana, vilkas avgörande beror på ingenjörsmässig,- läkarvetenskaplig

eller liknande sakkunskap. Över huvud torde till de tekniska frågorna

böra föras spörsmål om hur ett arbete praktiskt skall ordnas. Gränsen

mellan tekniska frågor och vad som i övrigt kan sägas ingå under beteckningen

allmänna arbetsvillkor torde vara svår att uppdraga och lärer

säkerligen avgöras på olika sätt inom skilda verksamhetsområden. En teknisk

omläggning torde sålunda mycket ofta föranleda ändring i tjänstemännens

arbetsförhållanden. De sakkunniga anse, att de tekniska frågorna

kunna hänföras under uttrycket »tjänstemännens allmänna arbetsvillkor».

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

Som motivering beträffande förslaget om förhandlingsrättens utsträckande

till de tekniska frågorna anföra de sakkunniga:

Redan svårigheten av en gränsdragning mellan vad som i övrigt är hänförligt

till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor måste medföra betänksamhet

mot ett utfärdande av särskilda föreskrifter med avseende å de frågor, som

här sammanfattats under benämningen tekniska frågor. Detta uttryck kan

i och för sig icke anses vara sådant, att det kan förordas till användande vid

reglering av förhandlingsordningens omfattning. Även bortsett från svårigheten

med en gränsdragning, som nu sagts, anse sig de sakkunniga emellertid

icke böra tillstyrka utfärdandet av särskilda undantagsbestämmelser för de

tekniska frågorna. Tillräckliga skäl härför synas icke hava anförts. Sålunda

torde de farhågor, som uttalats för att en förhandlingsrätt med avseende

å tekniska frågor skulle verka hämmande på myndigheternas arbete,

vara överdrivna. Åtminstone behöva sådana farhågor icke hysas, då det gäller

förhandlingsrätt i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket innebär direkta

förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän och alltså icke inför

en särskild förhandlingsnämnd. Säkerligen komma förhandlingar med ombud,

som av Konungen utses, icke heller att äga rum angående tekniska frågor.

Av vad som förekommit vid överläggningar med representanter för

olika personalorganisationer hava de sakkunniga vidare kommit till den uppfattningen,

att förhandlingar beträffande tekniska frågor icke torde bliva allmänt

förekommande. Därest förhandlingar örn tekniska frågor skulle komma

att äga rum, skulle detta emellertid kunna vara till fördel för myndigheterna,

som därigenom kunde erhålla goda uppslag från personalens sida.

Det måste även betraktas såsom lämpligt, att en myndighet hör personalen

om ordnandet av dess arbetsuppgifter.

I Danmark kunna förhandlingar i viss utsträckning äga rum örn tekniska

spörsmål. Därvid hava dock undantagits frågor om arbetsledning

eller som väsentligen bero på ingenjörsmässig, läkarvetenskaplig eller liknande

sakkunskap. Vad beträffar frågor örn den direkta ledningen av arbetet,

kunna dessa möjligen sägas vara av teknisk natur, men de äro enligt

de sakkunnigas mening icke hänförliga till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor.

Med hänsyn härtill kunna förhandlingar angående frågor örn

arbetsledning icke äga rum enligt de sakkunnigas förslag. Däremot föreligger

intet hinder mot att förhandlingar skulle kunna äga rum beträffande frågor

om personaluppsättning. Om de övriga nyssnämnda undantagen i den

danska lagstiftningen vilja de sakkunniga fälla samma omdöme, som nyss

gjorts beträffande tekniska frågor i allmänhet, eller alltså att förhandlingar

därom kunna vara till nytta och åtminstone icke medföra någon skada.

I samband med förslaget örn att förhandlingar skola kunna föras om tolkningsfrågor,

redogöra de sakkunniga för den nu gällande ordningen för avgörandet

av dessa frågor genom kammarrätten såsom sista instans. Det framhålles,

att stort missnöje vore rådande å tjänstemannahåll med den nuvarande

långa väntetiden örn två å tre år, innan tolkningsmål avgjordes i kammarrätten.

Härefter anföra de sakkunniga:

Att stora olägenheter för såväl tjänstemännen som myndigheterna äro förenade

med den nuvarande tidsutdräkten för behandlingen i kammarrätten av

tolkningsmålen torde emellertid icke kunna förnekas. En bättre ordning

härvidlag är uppenbarligen av behovet påkallad. En sådan förbättring torde

kunna vinnas på olika vägar. Det skulle naturligtvis ligga närmast till hands

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

71

att utöka kammarrättens arbetskrafter i avsikt att möjliggöra ett snabbt nedbringande

av den förefintliga balansen. En annan väg är att tillskapa en

särskild domstol för handläggning av de tolkningsmål, som för närvarande

i sista instans avgöras av kammarrätten. Domstolar av denna typ, i allmänhet

benämnda tjänstemannadomstolar, finnas i åtskilliga länder och hava

visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt. Innan ställning tages till frågan

örn införande av en tjänstemannadomstol i vårt land, måste emellertid

självfallet en ingående utredning i frågan verkställas.

De sakkunniga förorda, att en utredning kommer till stånd till klargörande

av lämpligaste sättet för behandling av tolkningsmål, som röra statstjänstemännen.

Slutligen framhålles av de sakkunniga, alt behovet av förberedande förhandlingar

mellan en myndighet och tjänstemannaförening angående uppkomna

tolkningsfrågor bleve förstärkt, örn en tjänstemannadomstol skulle

komma att inrättas. Genom sådana förhandlingar skulle säkerligen antalet

mål inför domstolen förminskas och domstolsbehandlingen av kvarstående

tvistefrågor avsevärt underlättas.

Yttrandena.

En del myndigheter anse, att den i de sakkunnigas författningsförslag använda

formuleringen av de frågor, om vilka förhandlingar skola kunna föras,

är alltför allmänt hållen. Detta gäller bland annat telegrafstyrelsen och

järnvägsstyrelsen, såsom närmare framgår av dessa myndigheters av mig tidigare

återgivna yttranden.

Generalpoststyrelsen föreslår, att verksstyrelserna med hänsyn till den allmänna

formuleringen i författningen skulle erhålla diskretionär prövningsrätt,

huruvida förhandlingar skulle föras i det särskilda fallet eller ej. Styrelsen

anför härom:

I den speciella delen av motiveringen till sitt förslag hava sakkunniga själva

framhållit, att de frågor, örn vilka förhandlingar skola kunna föras, beskrivits

så allmänt som möjligt. I från postdirektörerna inkomna uttalanden

hava också anmärkningar gjorts emot denna allmänna form, och uttalats

farhågor av innehåll, att frånvaron av en närmare begränsning av de ärenden,

som må av personalen framföras till förhandling, kan komma att göra

förhandlingsinstitutet för myndigheterna i hög grad tidsödande, betungande

och besvärligt ulan någon däremot svarande nytta. Generalpoststyrelsen

anser denna anmärkning riktig, helst som en mångårig erfarenhet ger vid

handen, att personalens benägenhet att önska förhandlingar eller överläggningar

ständigt växer att omfatta allt flera och därmed också allt mindre betydande

frågor. En sådan utveckling torde också vara fullt naturlig med avseende

å det tryck nedifrån, för vilket personalorganisationernas ledningar

måste vara utsatta.

Sakkunniga säga i fråga örn den av socialstyrelsen föreslagna och av sakkunniga

upptagna formuleringen, »att förhandlingsrätten skulle avse tjänstemännens

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor», att detta uttryck

synes väl täcka de frågor, vilka kunna göras till föremål för förhandlingar

enligt den föreslagna författningen. Helt visst är detta sakkunnigas

uttalande riktigt. Anmärkningen är också den, att det ifrågavarande ut
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

trycket täcker betydligt mycket mer än de frågor, som rimligtvis böra komma

till förhandling enligt den föreslagna författningen. Det är åtminstone

vad postverket angår alldeles säkert, att inom den angivna ramen faller en

mängd obetydligare frågor, för vilkas dryftande det får anses tillräckligt med

mera formfria överläggningar av hittillsvarande beskaffenhet. De sakkunniga

giva i fortsättningen uttryck åt den uppfattningen, att därest myndigheten

erhölle en diskretionär prövningsrätt på denna punkt, därigenom själva

rätten till förhandlingar berövades tjänstemännen. Generalpoststyrelsen

är å sin sida övertygad om, att ingen verksledning i närvarande tid kan vara

benägen att söka så utnyttja en sådan diskretionär prövningsrätt, att det

syfte, som är i överensstämmelse med lagens anda, neutraliseras. Sakkunniga

synas vara av den åsikt, att tjänstemännens berättigade intressen i fråga

om rätt till förhandling icke bliva kränkta, därest Kungl. Majit i fråga

om förhandling inför av Konungen utsett ombud tillägges en motsvarande

diskretionär prövningsrätt. Generalpoststyrelsen kan då icke heller finna,

att det vid besvärsrätt för personalen i händelse av en myndighets vägran att

upptaga viss fråga till förhandling kan kränka dess förhandlingsrätt, att även

i det fallet avgörandet lägges hos Kungl. Majit. Man kan säga, att de av generalpoststyrelsen

sålunda framförda farhågorna äro överdrivna, i det personalen

själv helt visst i mindre viktiga frågor endast önskar mera formfria

överläggningar; men det kan anses för tämligen säkert, att personalen i de

fall, där den finner utgången av dylika överläggningar mindre tillfredsställande,

icke låter sig åtnöjas utan driver saken vidare till formliga förhandlingar

och fullföljer dem så långt detta låter sig göra.

Då det dessutom icke lärer vara möjligt att i en författning, vilken skall

som den nu ifrågasatta äga tillämpning för hela statsförvaltningen i alla dess

skiftande former, åstadkomma en formulering, som ger den begränsning,

vilken är den för varje fall riktiga, anser generalpoststyrelsen det vara både

riktigt och lämpligt, att verksstyrelserna här lämnas en diskretionär prövningsrätt.

Skulle det anses behövligt att härvid i författningen särskilt utsäges,

att tjänstemännens besvärsrätt gäller även i ett dylikt fall, så bör detta

naturligen ske.

Generaltullstyrelsen förklarar, att skilda meningar väl torde kunna råda

därom, huruvida icke myndigheterna borde under vissa förhållanden äga befogenhet

att underlåta anordnande av förhandlingar. På grund av den hittills

inom styrelsen vunna erfarenheten hade dock styrelsen för sin del icke

anledning ifrågasätta någon sådan begränsning i förhandlingsrätten.

Statskontoret anför, att det till undvikande av missbruk av överläggningsrätten

syntes vara angeläget att bereda myndighet möjlighet att avvisa begäran

om överläggning i fråga, som myndigheten funne falla utom de spörsmål,

varom överläggning finge ske. Över myndighetens beslut att icke medgiva

överläggning borde föreningen i så fall kunna i vanlig ordning anföra

besvär.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om icke i 3 § i sakkunnigförslaget en närmare

precisering av förhandlingrättens räckvidd borde meddelas. Styrelsen anför

härefter:

Det väsentliga intresset för tjänstemännen av en i författning tryggad förhandlingsrätt

torde få anses ligga däri, att de tillförsäkras rätt att genom sin

organisation komma till tals med den myndighet, hos vilken de äro anställda,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

73

beträffande dem berörande viktigare frågor. Detta intresse bör givetvis tillgodoses

i en författning av här ifrågavarande art. I vissa fall kan det, såsom

förut berörts, ankomma på en myndighet, t. ex. byggnadsstyrelsen, att slutligt

avgöra fråga av betydelse för tjänstemän, anställda hos en annan myndighet.

Även i sådant fall synes ett legitimt intresse måhända kunna anses vara förhanden

för nu åsyftade tjänstemän att få genom sin organisation förhandla

med förstnämnda myndighet. Att en sådan förhandlingsrätt skulle få utövas

liven gentemot den myndighet, kammarrätten, som i administrativ-rättslig

ordning har att slutgiltigt avgöra frågor om tolkning och tillämpning av gällande

bestämmelser, synes däremot knappast rimligt. Genom precisering av

förhandlingsrättens räckvidd borde väl även förebyggas, att en tjänstemannaorganisation

i en dess medlemmar berörande fråga skulle kunna genom att

påkalla förhandling med olika myndigheter bevaka ett ärendes behandling i

alla olika remissinstanser, exempelvis hos statskontoret. Tjänstemannaorganisationerna

hava emellertid uppenbarligen betydelsefulla intressen att bevaka

jämväl i vissa sådana fall, då en myndighet har att avgiva förslag i en

fråga av central betydelse för tjänstemännen i gemen. Såsom exempel må

hänvisas till socialstyrelsens befattning med utarbetandet av förslag till dyrortsgruppering.

Även intressena i sådana frågor synas måhända förtjäna beaktande,

om också samtidigt tillbörlig hänsyn torde böra tagas till den ifrågavarande

myndighetens möjligheter att tillmöteskomma eventuellt från ett

flertal håll framkommande krav på förhandling. Sådana frågor torde också

i regel vara av den natur, att den ifrågavarande myndighetens uppgift närmast

är jämställd med den, en särskilt tillsatt kommitté för fullgörande av

visst sakkunniguppdrag har att fylla, och enligt betänkandet lärer näppeligen

hava förutsatts, att förhandling i enlighet med författningsförslaget skall

kunna äga rum med en dylik kommitté. Här berörda frågor av mera generell

betydelse för tjänstemännen torde snarare vara lämpade för behandling

icke vid en med den enskilda myndigheten förd förhandling utan i den ordning,

som författningsförslagets 11 § anvisar. Då det emellertid ej synes uteslutet,

att en myndighet i vissa fall genom förhandlingen skulle kunna erhålla

ett för ärendets behandling värdefullt material, kan det måhända synas

ändamålsenligt alt åt myndighetens eget avgörande överlåta, huruvida förhandling

med densamma i här berörda frågor ina äga rum eller ej.

I enlighet med nu anförda synpunkter torde förhandlingsrättens räckvidd

böra begränsas till, förslagsvis, följande omfattning.

Förhandling med myndighet skulle kunna äga rum beträffande dess tjänstemäns

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande

tillämpningen av sådana villkor. Härifrån borde undantag göras beträffande

fråga, som uteslutande berörde viss tjänsteman.

Jämväl skulle förhandling rörande nyssnämnda villkor kunna äga rum med

myndighet, som hade att träffa slutligt avgörande ifråga om dylika villkor,

avseende under annan myndighet lydande tjänstemän. Härifrån borde undantag

göras beträffande fråga, som berörde tillämpningen av gällande bestämmelser

örn sådana villkor.

Örn till myndighet, sorn hade att avgiva förslag till nya eller ändrade anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor att gälla för statens tjänstemän över

huvud eller för tjänstemän hos flera myndigheter, framställning skulle göras

om förhandling i sådan fråga, skulle myndigheten, allt efter omständigheterna,

kunna inga i förhandlingen eller avböja densamma eller till Kungl. Majit

hänskjuta, huruvida förhandling rörande frågan finge tiga rum jämlikt 11 §.

Vad angår spörsmålet örn de frågor, rörande vilka förhandlingar må kunna

ilga rum, har i författningsförslaget intagits i stort sett samma ståndpunkt

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

som den, från vilken styrelsens år 1920 avgivna förslag utgick. Styrelsen anser

sig också kunna i stort sett ansluta sig till förslaget i detta avseende.

Kommerskollegium anser, att författningens ordalydelse borde jämkas, så

att det klart framginge, att förhandlingar med viss myndighet allenast skulle

kunna avse frågor, som rörde befattningshavare hos denna myndighet eller

hos myndigheten underställda organ. För att värdet av förhandlingsrätten

ur tjänstemännens synpunkt ej skulle te sig såsom mer eller mindre illusorisk,

borde enligt kollegii mening förhandlingsrätten såvitt möjligt ej kringgärdas

med inskränkningar beträffande de frågor, som kunde göras till föremål

för förhandling.

Frågan om rätten att påkalla förhandlingar med viss myndighet borde begränsas

till de ärenden, som folie inom myndighetens egen beslutanderätt

eller vore speciella för denna myndighet, är föremål för diskussion i en del

yttranden.

Sålunda framhåller lantbruksstyrelsen, att det måste vara otaktiskt och

även olämpligt, att tidsödande och arbetskrävande förhandlingar skulle runt

om i verken -— sannolikt till ingen nytta — kunna komma att föras mellan

viss institution och speciell sammanslutning bland dess personal eller underavdelning

inom denna av större organisation om löneplaner, dyrortsgruppering,

sjukavdrag eller andra över hela statsförvaltningen gällande allmänna

anställningsvillkor, som vore fastställda av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Styrelsen fortsätter härefter:

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör rätten att påkalla förhandling hos

viss statsmyndighet begränsas till sådana löne- och andra anställningsfrågor,

som falla inom myndighetens egen beslutanderätt, samt sådana anställningsvillkor,

beträffande vilka beslutanderätten visserligen ligger hos Kungl. Maj:t

ensam eller hos Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, men som äro speciella

för ifrågakommande statsinstitution. Till dylika speciella anställningsvillkor

räknar lantbruksstyrelsen befattningshavarens placering i lönegrad,

särskilda bestämmelser om arbetstid och tjänstefrihet för viss befattningshavaregrupp

m. m. I sistnämnda slag av anställningsfrågor kunna förhandlingarna

mellan vederbörande myndighet och dess befattningshavare givetvis

icke resultera i något definitivt avgörande utan endast i förslag till Kungl.

Maj: t.

Därest fråga åter är om mera allmänt gällande anställningsvillkor böra

förhandlingarna redan från början föras ut på ett vidare plan och förhandling

kunna påkallas antingen direkt hos Kungl. Majit, varvid en förhandlingsform

liknande den av de sakkunniga föreslagna ombudsinstitutionen

kunde komma till användning, eller eventuellt — något som styrelsen för sin

del skulle anse lämpligare — hos lönenämnderna, vilka för sådant ändamål

skulle utrustas med särskild befogenhet av Kungl. Majit. I fråga om rätten

till förhandling beträffande dylika allmänna anställningsvillkor synes skäligen

även en begränsning såtillvida böra äga rum, att ovillkorlig rätt i sådant

hänseende skulle tillkomma endast huvudorganisation, sammanslutning av

befattningshavare omfattande ett flertal statsinstitutioner eller i allt fall representerande

ett mera betydande antal tjänstemän.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande skulle genom införande av en på

angivna sätt differentierad förhandlingsordning en hel del onödiga och resultatlösa

förhandlingar undvikas, varjämte, i de fall, då förhandling kommer

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

75

till stund, definitiva avgöranden — vare sig med positivt eller negativt resultat

— fortare och lättare ernås och förliandlingsförandet därigenom bliva mera

effektivt. Styrelsen anser sig kunna vara med på ett genomförande av föreliggande

förslag, endast försåvitt en ändring däri vidtages i ovan angivna riktning.

Även länsstyrelsen i Örebro län anser, att förhandlingar inför myndighet

icke borde gälla andra förhållanden än sådana, varom myndigheten själv

ägde besluta.

Däremot förklarar lotsstyrelsen, att styrelsen för sin del i likhet med de

sakkunniga icke ville förorda en sådan begränsning av förhandlingsrätten,

att densamma skulle omfatta allenast de frågor, som avgjordes av den särskilda

myndigheten. Förhandlingsrättens innehåll torde dock böra gestaltas

olika för olika fall. Vad de sakkunniga uttalat om att förhandlingar

mellan en myndighet och tjänstemannaförening endast kunde bliva av förberedande

och utredande art, då förhandlingar fördes om frågor, i vilka beslutanderätten

tillkomme Kungl. Majit och riksdagen, borde enligt styrelsens

uppfattning gälla alla frågor, i vilka beslutanderätten icke tillkomme

den förhandlande myndigheten, oavsett om sagda beslutanderätt tillhörde

Kungl. Majit och riksdagen gemensamt eller Kungl. Majit ensam eller måhända

ytterligare annan myndighet än den, som förde förhandlingarna.

Med anledning av att i betänkandet intet anföres beträffande frågan, örn

förhandlingar skulle kunna påkallas angående remisser, påyrkas av riksräkenskapsverket

och länsstyrelsen i Kronobergs län, att förhandlingar i dylika

fall helt skola uteslutas. Riksförsäkringsanstcilten påpekar, att svårigheter

kunde med hänsyn till bestämmelserna i 4, 7 och 9 §§ i sakkunnigförslaget

uppstå, då det gällde att inom viss tid till Kungl. Majit avlåta en framställning

eller besvara en remiss, såvida myndigheten dessförinnan skulle

höra flera organisationer. Socialstyrelsen anser, att formuleringen av 4 och

5 §§ i sakkunnigförslaget möjliggjorde förhandlingar även om utlåtanden,

exempelvis för styrelsens vidkommande om dyrortsgruppering.

I den nu berörda frågan anför statskontoret:

Såvitt statskontoret kunde finna, skulle enligt do sakkunnigas förslag

exempelvis hinder icke möta för en tjänstemannaorganisation att påkalla

överläggningar med en myndighet rörande fråga, vilken av Kungl. Majit

remitterats till myndigheten för yttrande. Vad en dylik ordning skulle

kunna innebära för ett ämbetsverk sådant som statskontoret, till vilket ett

stort antal löne-, organisations- och petitaärenden pläga remitteras, torde

icke närmare behöva utvecklas. Att märka är även, att någon diskretionär

prövningsrätt för myndigheten i fråga om de spörsmål, varom överläggning

skulle kunna påkallas, icke skulle tillkomma myndigheten och att sålunda,

såvitt statskontoret rätt bedömt innebörden av förslaget, avgörande i tveksamma

fall helt skulle komma att ligga i tjänstemannaorganisationernas

hand. Likaså må uppmärksammas, att den tjänstemännen representerande

organisationen icke ens till större delen skulle behöva bestå av statstjänstemän

och ej heller bland sina medlemmar synes behöva räkna befattningshavare

vid den myndighet, med vilken överläggning påkallades.

Beträffande den i 4 8 i sakkunnigförslaget behandlade frågan örn skyldighet

för myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande

utkast till ändrade tjänstevillkor anför socialstyrelsen:

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

Det kan ifrågasättas, om ej orden »allmän betydelse för tjänstemännen»

borde utbytas mot »allmän betydelse för dess tjänstemän». En sådan begränsning

av stadgandet synes nämligen vara påkallad för att hålla den en

myndighet påvilande förhandlingsskyldigheten inom rimliga gränser. Befaras

kunde eljest att exempelvis socialstyrelsen genom sin befattning med

frågor rörande dyrortsgruppering m. m. kunde få mottaga »presentation»

av ett synnerligen stort antal tjänstemannaorganisationer och därmed bliva

förpliktad att underrätta dem om förefintliga utkast i dithörande frågor, en

plikt för vars fyllande i vissa fall måhända skulle påkallas annonsering i

tidningspressen. Frågor av nu berörd art, nämligen sådana som hava betydelse

för statens tjänstemän överhuvud eller tjänstemän vid ett flertal

verk, torde för övrigt i regel vara så observerade, att någon svårighet för

tjänstemannaorganisationerna att följa deras behandling knappast behöver

befaras. Anmärkas må vidare, att petitionsrätten och jämväl rätten att påkalla

förhandling i dylika frågor skulle hållas öppen.

Riksräkenskapsverket anser, att som en allmän förutsättning för den avsedda

delgivningsplikten borde gälla, att fråga vore om ett förslag, som myndigheten

på eget initiativ låtit utarbeta, medan däremot förslag, som tillkommit

på grund av något myndigheten lämnat uppdrag eller i form av utlåtande

i anledning av remiss, borde falla utanför paragrafens tillämplighetsområde.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att 4 § i sakkunnigförslaget

endast borde hava avseende å fall, då inom myndighet väckts fråga örn

nya villkor av den avsedda beskaffenheten.

Länsstyrelsen i Hallands län anför härom:

Den föreslagna kungörelsen lägger vidare initiativet hos myndigheten, vilken

så snart det gäller förhållanden av principiell eller eljest allmän betydelse

för tjänstemännen, skall på lämpligt sätt bereda de tjänstemannaföreningar,

som frågan anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till nya anställnings- eller avlöningsvillkor. Mot detta är väl intet

att erinra så länge det gäller en myndighet med ett begränsat antal underställda

tjänstemannagrupper. Men hur skall en dylik bestämmelse bringas

i verkställighet av t. ex. de centrala ämbetsverken, vilka kunna lia att förbereda

förslag av betydelse för ett mycket stort antal på olika håll inom statsförvaltningen

befintliga tjänstemannakårer? Det synes knappast lämpligt

att i sådana fall obligatoriskt pålägga ämbetsverket i fråga att av sig självt

fråga varje av saken berörd sammanslutning, vilket måste leda till synnerligen

besvärande arbetsförhållanden och svårigheter av olika slag. Med den

publicitet, som numera gives åt allt som sker, torde man utan risk för att en

viktigare sak förblir obeaktad, kunna överlämna initiativet till tjänstemannasammanslutningarna,

vilka skulle äga att, så snart de därtill funne anledning,

påkalla förhandling rörande frågor, som mera allmänt anginge deras

medlemmar. Veta de ledande inom en sammanslutning, att det är deras sak

att passa på vad som förberedes hos myndigheten, skulle de säkerligen också

veta att låta sammanslutningen göra sig påmint, när medlemmarnas intressen

så påfordra.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, alt den kategoriska skyldigheten

för myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av ändrade

tjänstevillkor borde borttagas.

Försvarsväsendets lönenämnd anför, att det vöre tveksamt, när en fråga

vore av allmän eller principiell betydelse. Bestämmelserna härom borde

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

77

förtydligas, vilket för den militära personalen kunde ske i samband med utfärdandet

av bestämmelser enligt 14 §.

Beträffande förslaget om att förhandlingar skulle kunna äga rum i tolkningsfrågor

anföres i yttrandena följande.

Järnvägsstyrelsen vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt, att förhandlingar

icke lämpligen borde föras om tolkningsfrågor. Styrelsen anför att,

då en författningsföreskrift skulle tolkas efter sin lydelse och innebörd, sedd

mot bakgrunden av andra föreskrifter och den motivering som kunde förefinnas

i ämnet, samt det finge förutsättas, att dessa omständigheter väl beaktats

av den beslutande myndigheten, det väl endast i undantagsfall torde

kunna tänkas, att myndigheten genom en förhandling skulle bringas att

ändra sin uppfattning i frågan, vid vilket förhållande en förhandling i praktiken

komme att bliva till föga nytta. Dessa frågor kunde icke göras till

föremål för bud och motbud samt vöre över huvud taget icke ägnade för

förhandling.

Pensionsstyrelsen anser, att frågor örn tolkning av i allmän författning

givna föreskrifter måste undantagas från förhandlingar. En myndighet

kunde i dessa fall ej, såsom de sakkunniga anfört, förklara sig hava för avsikt

att för framtiden tolka viss bestämmelse på angivet sätt. En dylik

förklaring torde kunna komma till stånd, om bestämmelsen vore meddelad

av myndigheten själv, men vore uppenbart utesluten, örn bestämmelsen tillkommit

i författningsväg.

Statskontoret förklarar sig anse, att vad generalpoststyrelsen i sitt utlåtande

över socialstyrelsens förslag anfört beträffande olämpligheten av förhandlingar

om tolkningsfrågor innebure tillräckligt skäl att ej medgiva förhandlingsrätt

i sådana frågor. -—- Med anledning av vad statskontoret sålunda

anfört, torde det böra särskilt anmärkas, att generalpoststyrelsen i sitt nu

avgivna yttrande icke uttalat sig angående spörsmålet om förhandlingar i

tolkningsfrågor.

Kammarrätten anser icke de tidigare anförda betänkligheterna mot förhandlingar

i tolkningsfrågor vara undanröjda genom vad de sakkunniga i

betänkandet anför. Ämbetsverket yttrar vidare:

När det gäller att fastställa bestämmelser, som röra tjänstemännens anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor, är intet att invända mot att ett nytt

sätt för tjänstemännens hörande tillskapas, under förutsättning att detta sätt

i och för sig synes vara lämpligt. Annorlunda är förhållandet, då det gäller

tolkningen av vissa sådana bestämmelser i tvivelaktiga fall. Denna tolkning

sker beträffande avlöningsfrågor enligt ett särskilt, noggrant utformat

system; den är med andra ord föremål för administrativ process. Vill man

nu förläna statstjänstemännen förbättrade möjligheter att hävda sina intressen

i dylika tolkningsfrågor, synes den rätta vägen vara att ändra de regler,

som gälla för den administrativa processen. Att lagfästa ett nytt förfarande

vid sidan örn denna process torde däremot icke vara tillrådligt och kan väl

ej heller tänkas leda till åsyftat resultat. De sakkunniga hava tänkt sig, att

en förhandling i en tolkningsfråga skall utmynna i en förklaring från myndigheten,

att denna kommer att för framtiden tolka en bestämmelse på visst

sätt. Det torde häremot böra påpekas, att en myndighet knappast kan av
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 12''s.

giva en sådan förklaring, förrän frågan blivit slutligen prövad i sista instans.

I annat fall måste myndigheten utsätta sig för risken, att dess tolkning i

sinom tid kommer att underkännas, vare sig detta sker såsom följd av en

revisionsanmärkning eller på talan av enskild statstjänsteman. Under sådana

omständigheter synes det lämpligast, att frågor örn tillämpning av avlöningsvillkor

icke göras till föremål för förhandlingar. Kammarrätten får därför

hemställa, att omredigering i sådant syfte av 3 § i förslaget vidtages.

En ledamot av kammarrätten förklarade sig anse, att en ovillkorlig förhandlingsrätt

i tolkningsfrågor icke borde förefinnas men att det borde ankomma

på vederbörande myndighet att avgöra, huruvida förhandlingar i det särskilda

fallet lämpligen borde ske.

Lotsstyrelsen anser, att förhandlingar av utredande art borde kunna föras

jämväl i sådana fall, då fråga vore örn tolkning av en av myndigheten utfärdad

föreskrift. Styrelsen anför härefter:

Förhandlingen bör vara av utredande art. Beskedet om myndighetens

uppfattning i en tolkningsfråga bör givas i ett, efter det förhandlingarna avslutats,

meddelat förvaltningsbeslut. Tolkning av andra frågor än sådana

som härröra av föreskrifter utfärdade av myndigheten själv torde enligt styrelsens

uppfattning icke i den ordning, som i betänkandet avses, böra bliva

föremål för förhandling mellan myndigheten och förening av tjänstemän.

Medgivandet av en dylik förhandlingsrätt skulle öppna vägen för en omgestaltning

av formerna för handläggningen av vissa grupper av administrativa

mål. En dylik omgestaltning bör emellertid föregås av en närmare utredning,

som i varje fall omfattar sättet för handläggning av sådana administrativa

besvärsmål, vilka ha avseende å anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor

för statens befattningshavare. Styrelsen vill för sin del förorda att en sådan

utredning kommer till stånd.

Domänstyrelsen förklarar, att det kunde giva upphov till en oenhetlig lagtillämpning,

därest förhandlingar inom olika förvaltningsområden även skulle

avse tolkningsfrågor.

Med anledning av de sakkunnigas förslag att förhandlingar icke skulle få

föras angående fråga, som berörde enskild tjänsteman, såframt icke tvistefrågan

rullat upp en allmän princip, anför järnvägsstyrelsen, att detta uttryck

tilläte förhandlingar rörande snart sagt vilken fråga som helst berörande enskild

tjänsteman, exempelvis en befordringsfråga, där till och med bedömandet

av förtjänst och skicklighet kunde anses som ett principiellt spörsmål.

Även marinförvaltningen, riksräkenskapsverket och lönenämnden för riksdagens

verk anse det vara vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, vad som

skall uteslutande beröra enskild tjänsteman. Riksräkenskapsverket uttalar

vidare, att det av de sakkunniga avsedda syftet bättre skulle vinnas, om man

i 3 § endast talade örn förhandlingar angående de allmänna tjänstevillkoren.

Kommerskollegium anser det ur olika synpunkter vara tämligen uppenbart,

att undantag måste göras beträffande vissa tillämpningsfrågor, som rörde enskild

tjänsteman. Det vore önskvärt, att gränsdragningen här gjordes skarpare

än i sakkunnigförslaget. Kollegium ville för sin del ifrågasätta, huruvida

det icke även sakligt sett vore att föredraga att formulera undantagsbestämmelsen,

att den avsåge »fråga som rör allenast viss eller vissa personer».

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

79

Lönenämnden för riksdagens verk förklarar sig anse, att den föreslagna inskränkningen

i förhandlingsrätten beträffande enskild tjänstemans fråga

kunde komma att medföra svårigheter i tillämpningen, då det icke alltid vore

möjligt att uppdraga någon bestämd gräns mellan nyssnämnda frågor och

sådana spörsmål, beträffande vilka förhandlingar skulle äga rum. Erfarenheten

hade visat, att en fråga rörande enskild tjänsteman kunde aktualisera

en principfråga av allmän betydelse för hela tjänstemannagrupper. Med hänsyn

härtill och då det icke funnes skälig anledning befara, att de förhandlande

tjänstemannaorganisationerna komme att påfordra förhandlingar för att

oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner av det ena eller

andra slaget, ville det synas lönenämnden, som örn frågor, vilka berörde enskild

tjänsteman, icke borde undantagas från förhandling i de former, förslaget

avsåge. Härtill komme, att enligt de sakkunnigas förslag vederbörande

myndighet hade möjlighet att, därest så befunnes påkallat, avsluta förhandlingarna.

Även åtskilliga av de hörda organisationerna understryka betydelsen av

att förhandlingar finge föras även örn frågor, som uteslutande berörde enskild

tjänsteman.

Sålunda anför landsorganisationen, att det vore betydelsefullt, att förhandlingar

skulle kunna föras även beträfffande enskilda fall, då ju detta vöre

av betydelse för och inneslutet i de allmänna villkorens tillämpning. Förhandlingar

om allmänna tjänstevillkor och örn tillämpningen av dessa i de

enskilda fallen måste anses vara förbundna med varandra. Även andra

skäl funnes till anmärkning mot den begränsning, som de sakkunniga i

detta hänseende föreslagit. En förhandlingsberättigad organisation ägde i regel

rätt att bevaka varje enskild medlems intressen inom ramen för träffade

överenskommelser och allmänna villkor. Detta vore av betydelse icke

endast för den enskilde medlemmen utan jämväl för organisationen, varför

det syntes vara naturligt, att även för tjänstemännens sammanslutningar

medgåves rätten att i likhet med organisationer för anställda på den privata

arbetsmarknaden förhandla örn frågor, som berörde enskild medlem.

Svenska järnvägsmannaförbundet hemställer, att förhandlingar måtte få

äga rum även beträffande fråga, som uteslutande berörde enskild tjänsteman.

Förbundet anför härom:

Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet är av den art, att den av oss

icke kan godkännas, enär det redan nu genom utbildad praxis icke mött

hinder att med järnvägsstyrelsen överlägga beträffande sådan enskild befattningshavare

berörande fråga, som ansetts vara av den ari, att rättelse

av redan av underordnad myndighet fattat beslut ansetts vara sakligt berättigat.

Dessutom förtjänar framhållas, att det givetvis möter rätt så stora

svårigheter att avgöra vad som är att förstå med fråga som uteslutande berör

viss tjänsteman, då det näppeligen i varje fall kan avgöras huruvida en

uppkommen tvist och dess lösning samt verkningarna härav endast kommer

att beröra allenast den befattningshavare tvisten från början ensam berört.

Det föreligger alltså rätt stora svårigheter att på förhand kunna avgränsa

de fall, som förmenas endast beröra cn enda befattningshavare, vid

vilket förhållande vi förmena, att den föreslagna bestämmelsen kan giva

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

upphov till tvister på denna punkt. Dessutom, och framför allt, kan icke

en organisation avsäga sig rätten att föra den enskilde medlemmens talan.

Den enskilde medlemmen tillhör sammanslutningen —- organisationen —

för att han genom det kollektiva uppträdandet skall få skydd för de intressen,

som sammanhänga med hans avlönings-, anställnings- och arbetsvillkor.

Det är uteslutet, att arbetare med kollektivavtalsrätt skulle kunna uteslutas

från rätten att få tvist, som endast anses beröra en person, prövad

genom förhandling och avgjord genom stämning hos arbetsdomstolen. Vad

som sålunda gäller på andra arbetsområden, bör väl också med samma rätt

gälla å ett annat, även om detta arbetsområde skulle beröra staten såsom

företagare.

Sveriges lokomotivmannaförbund anser förslaget på denna punkt innebära

en direkt försämring av vad som nu gällde. För organisationen skulle förslaget

medföra stort avbräck. Som exempel framhålles att, örn icke organisationen

skött ärenden angående läkarundersökning, en stor mängd medlemmar

måst företaga resa till Stockholm. Statsbanornas stationsmästareoch

kontoristförbund framhåller, att vanan hos den enskilde att föra sin talan

icke vore så utbredd. Frågorna skulle därför vinna på att få förhandlas

via organisationen. Så skedde även för närvarande. Även svenska postmannaförbundel

reagerar mot förslaget i denna del. Förbundet framhåller,

att generalpoststyrelsen för närvarande icke lade några hinder i vägen för

dylika förhandlingar. Skulle en organisation avsäga sig rätten att bevaka

den enskilde tjänstemannens intresse, skulle detta strida mot organisationstanken.

Svenska underofficersförbundet anser, att inskränkningen i förhandlingsrätten

borde liksom i Danmark blott avse frågor rörande tjänstemans

anställning, befordran och avsked. Däremot borde förhandling få

föras exempelvis örn fråga angående tjänstebostadsersättning för enskild

tjänsteman. Statstjänarnas centralorganisation uttalar, att det av de sakkunniga

föreslagna undantaget beträffande enskild tjänstemans fråga vore

onödigt och borde utgå.

Flera myndigheter avstyrka de sakkunnigas förslag örn att förhandlingar

skulle få föras angående tekniska frågor. I samband därmed diskuteras,

huruvida frågor örn arbetets organisation och ledning skulle kunna anses

hänförliga till de allmänna arbetsvillkoren och alltså få bliva föremål

för förhandlingar.

Järnvägsstyrelsen anför, att de mot förhandlingar örn tekniska frågor tidigare

gjorda invändningarna icke blivit vederlagda genom vad de sakkunniga

i detta hänseende anfört. Farhågorna för dylika förhandlingar hade

alltjämt bibehållit sin aktualitet. Tekniska frågor, inklusive frågor om arbetsledning

och personaluppsättning, ansåge styrelsen därför ovillkorligen

böra utmönstras från dem, rörande vilka förhandlingar skulle få föras. Patent-

och registreringsverket anser, att tekniska frågor i görligaste mån borde

ställas utanför förhandlingsordningen. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län

förklarar, att specialspörsmål av teknisk art icke borde få göras till föremål

för förhandlingar.

Pensionsstyrelsen anser de sakkunnigas position i förevarande avseende

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128-

81

vara varken motiverad eller hållbar. Ett tekniskt anordnande av ett arbete

vore att betrakta såsom ett visst moment i uppgiften att leda och fördela

arbetet. Arbetsgivarens ensambestämmanderätt härutinnan vore en fundamental

och hävdvunnen princip, fastslagen i arbetsavtalen inom näringslivet.

På grund härav funne sig styrelsen böra yrka, att tekniska frågor undantoges

från den föreslagna kungörelsens tillämpning.

Socialstyrelsen anför beträffande detta spörsmål:

Enligt betänkandet äro frågor angående arbetets ledning icke hänförliga

till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor och kunna därför icke bliva föremål

för förhandling. Men däremot skulle detta bliva fallet nied alla andra

frågor angående arbetets fördelning och anordnande, även frågor örn personaluppsättning

och vissa rena fackfrågor. Så exempelvis skulle förhandlingar

kunna föras med anledning av en inom statens arbetslöshetskommission

till följd av skedd konjunkturförbättring uppkommen fråga örn minskning

av den arbetsledande eller den på kansliet sysselsatta personalen, med

anledning av socialstyrelsens beslut om förhyrning eller inköp av maskinell

utrustning för statistik bearbetning, eller med anledning av skrivelse från

styrelsen med framställning om anslag till och med plan för en socialstatistisk

specialutredning, så vitt härav berördes personalbehovet för densamma.

Visserligen göres i författningsförslagets 1 § förbehåll för den myndigheten

tillkommande beslutanderätten, vilken dock i 9 § vad viss kortare tid

beträffar inskränkts. Den i 3 § medgivna omfattande förhandlingsrätten

torde sålunda onekligen kunna på ett betänkligt sätt förlama myndigheternas

initiativ och handlingsfrihet i frågor rörande arbetets tekniska anordnande.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att frågor om arbetets organisation och

ledning ej kunde särskiljas och alt de uttryckligen borde undantagas i författningen.

Marinförvaltningen anför, att frågor rörande tillämpning i de

enskilda fallen av disciplinära bestämmelser liksom även frågor rörande arbetets

ledning under inga förhållanden borde fa bliva föremal för förhandlingar.

Kammarkollegiet finner det vara tveksamt, huruvida frågor angående

arbetets fördelning samt tjänstemännens tjänstgöring eller förflyttning

skulle kunna bliva föremål för förhandlingar. Detta borde enligt ämbetsverkets

mening icke få förekomma. Tydliga föreskrifter härom erfordrades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig anse det vara tveksamt,

huruvida allt som vöre att hänföra till allmänna arbetsvillkor lämpligen borde

bliva föremål för förhandlingar. Detta gällde i synnerhet frågor rörande

fördelning av arbetet. Myndigheternas motiv för sina dispositioner härvidlag

borde icke ingående diskuteras med tjänstemännen.

Å andra sidan anför personalföreningen vid statens vattenfallsverk, att

ett samarbete mellan myndighet och personal i tekniska frågor icke kunde

vara annat än till fördel. Goda uppslag kunde erhållas från personalen.

Det vore angeläget, att tekniska frågor finge bliva föremål för förhandlingar.

Följande myndigheter tillstyrka uttryckligen de sakkunnigas förslag örn

anordnande av särskild utredning angående behandlingen av tolkningsmål,

nämligen marinförvaltningen, skolöverstyrelsen, lotsstyrelsen, länsstyrelserna

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 128. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

i Jönköpings och Gotlands län, kommunikationsverkens lönenämnd samt

lönenämnden för riksdagens verk.

Riksräkenskapsvcrket tillstyrker, att en klargörande utredning kommer

till stånd, samt anför:

Frågan örn tolkningsmålens handläggning sammanhänger intimt med

spörsmålet örn det processuella förfarandet beträffande sådana anmärkningsmål,

som uppkomma vid fullgörandet av den reviderande verksamhet, som

åvilar riksräkenskapsvcrket och de för vissa förvaltningsområden inrättade

specialrevisionerna. Sistnämnda spörsmål har tidigare i olika sammanhang

varit föremål för övervägande. Här må allenast erinras om ett av regeringsrådet

J. Ernberg den 22 december 1914 avlämnat betänkande om särskild instansordning

för mål angående avlöningsförmåner och pension m. m. samt

ett av hovrättsrådet E. Geijer den 17 december 1921 avgivet förslag till lag

domstol och rättegången i vissa mål angående avlöning samt annan

förmån och ersättning av allmänna medel m. m. Den i dessa utredningar

ifrågasatta lagstiftningens ursprungliga och främsta ändamål var att »förebygga,

att tvister, vilka prövats av en högsta domstol, sedermera må kunna

av annan domstol upptagas till förnyat skärskådande». Slutligen böra bemärkas

de åtgärder, vilka vid 1924 års riksdag (proposition nr 121) genomfördes

i syfte att åstadkomma en förenklad behandling av vissa besvärs- och

anmärkningsmål och som resulterat i kungörelsen den 12 december 1924 (nr

528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål.

Därest — utan äventyrande av rättssäkerheten — ytterligare

förenkling och tidsbesparing kunde stå att vinna i fråga om behandlingen av

här avsedda mål, skulle detta givetvis icke minst av riksräkenskapsverket hälsas

med tillfredsställelse.

Framhållas må dessutom, hurusom frågan om ändrad instansordning i vissa

besvär- och anmärkningsmål ytterligare aktualiseras om, på sätt föreslagits,

den kommunalanställda lärarepersonalen erhåller lönereglering efter det

för statens nyreglerade verk genomförda systemet. För närvarande fullföljas

tvister, som röra denna personals avlöning, dels till kammarrätten såsom högsta

instans, såvitt angår dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring,

dels till regeringsrätten, såvitt angår frågor rörande samma lärares avlöning

i övrigt samt statsbidrag härtill. Beträffande statens egna tjänstemän avgöras

avlöningsmålen av kammarrätten såsom högsta instans. En dylik dualism

i fråga om handläggningen av ensartade mål kan i längden icke utan olägenhet

upprätthållas, i vart fall icke efter de kommunala lärarnas inordnande

i samma lönesystem, som gäller för statens tjänstemän i allmänhet.

Däremot förklarar statskontoret, att vad de sakkunniga anfört angående

utredning om behandlingen av tolkningsmål på intet vis övertygat statskontoret

om att sådan utredning borde komma till stånd. Ämbetsverket avstyrkte

de sakkunnigas förslag därom. Länsstgrelsen i Uppsala län finner inrättandet

av en tjänstemannadomstol icke vara tillrådligt, då det förutsatte lagstiftning

angående tjänstemännens sammanslutning i föreningar och dessas

organisation, vilket för närvarande icke vore erforderligt eller lämpligt.

Landsorganisationen anser det vara välbetänkt, att en förhandlingsordning

anknytes till möjligheten att under tidsenliga former få tvistefrågor prövade

av en snabbt arbetande och med nödig expertis försedd särskild instans. Svenska

järnvägsmannaförbundet understryker med styrka kravet på en förändring

i behandlingen av tolkningsmålen samt påyrkar utredning härom utan

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 128.

83

tidsutdräkt. Även Sveriges lokmcinnaförbund instämmer i kravet på utredning.

Svenska post mannoförbundet riktar i sitt yttrande kritik mot kammarrätten

såsom forum för tolkningsmål.

Den av de sakkunniga använda formuleringen vid bestämmandet av de Depariementsallmänna

frågor, om vilka förhandlingar skola få föras, måste enligt min upp- cA«/enfattning

anses vara lämplig, då den väl täcker de frågor, beträffande vilka det

för tjänstemännen kan vara av behovet påkallat att få förhandla. Mot den i

betänkandet lämnade exemplifieringen av dessa frågor har jag icke heller något

att erinra. Ur det allmännas synpunkter torde det ej heller kunna invändas,

att förhandlingar om sådana frågor ej skulle kunna föras mellan myndigheter

och tjänstemän. Med hänsyn till den av mig föreslagna begränsningen

av förhandlingsrätten till av Kungl. Maj :t erkända organisationer torde även

en i övrigt vidsträckt förhandlingsrätt icke kunna sägas bliva för betungande

för myndigheterna i deras arbete.

Självfallet är, att jag med den uppfattning angående förhandlingsrättens

innebörd, varåt jag tidigare givit uttryck, ej kan tillstyrka en föreskrift i enlighet

med vad generalpoststyrelsen föreslagit angående rätt för myndigheterna

att i varje särskilt fall diskretionärt pröva, huruvida förhandlingar skola

äga rum. Med anledning av vad statskontoret anfört om rätt för myndighet

att avvisa begäran om överläggning i frågor, som myndigheten funne falla

utom de spörsmål, varom överläggning finge ske, vill jag framhålla, att en

myndighet givetvis äger en sådan rätt. En klok verksledning lärer emellertid

ej komma att förvägra tjänstemännen förhandlingar på sådan grund annat

än då så är oundgängligen nödvändigt.

I likhet med de sakkunniga kan jag ej finna, att några principiella skäl tala

för att man skulle inskränka tjänstemännens förhandlingsrätt gentemot myndigheterna

till att blott avse sådana frågor, vari beslutanderätten tillkommer

myndigheterna. Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän om frågor,

i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen, kunna emellertid,

såsom även de sakkunniga framhållit, endast bliva av förberedande

och utredande karaktär. Det torde dock säkerligen komma att visa sig, att de

större frågor, som beröra tjänstemän vid flera myndigheter, redan från början

komma att upptagas till förhandlingar mellan tjänstemännen och ombud,

som av Konungen utses. Någon bestämd föreskrift härom synes dock icke

vara lämpligt att införa i författningen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att förhandlingsrättens räckvidd

skulle preciseras i olika avseenden. Styrelsen framhåller till en början,

alt förhandlingsplikt om de i betänkandet nämnda allmänna tjänstevillkoren

skulle föreligga för myndighet gentemot organisation, som bildats av dess

egna tjänstemän. Häremot bar jag självfallet icke något att erinra. Styrelsen

anser emellertid vidare, att förhandlingsplikt jämväl skulle föreligga

för myndighet, som hade att slutligt avgöra ärenden, berörande tjänstemän,

anställda hos annan myndighet. Undantag borde härvid göras för fråga,

som berörde tillämpning av gällande bestämmelser. Till styrelsens förslag

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

härom kan jag icke ansluta mig. Jag kan nämligen icke anse det vara rimligt,

att exempelvis byggnadsstyrelsen skulle behöva ingå i förhandlingar

med tjänstemän vid andia verk angående det lämpligaste anordnandet av

tjänstelokaler. Örn sådana frågor böra tjänstemännen i stället vid fall av

behov förhandla med den egna myndigheten, varefter verksledningen får hos

byggnadsstyrelsen göra den framställning i ärendet, som kan anses erforderlig.

Jag anser alltså, att förhandlingsskyldighet ej bör föreligga för en

myndighet, som har att slutligt avgöra fråga rörande tjänstemän vid annan

myndighet. Socialstyrelsen har slutligen föreslagit, att myndighet, som hade

att avgiva förslag i frågor, som berörde tjänstemän hos flera myndigheter,

borde äga att fritt pröva, huruvida myndigheten ville ingå i förhandlingar

eller ej eller ville till Kungl. Majit hänskjuta frågan om förhandling enligt

11 §. Enligt min uppfattning bör emellertid någon förhandlingsrätt för

tjänstemännen gentemot myndigheten ej alls föreligga beträffande sådana

frågor. Att förhandlingsrätt principiellt endast bör förefinnas gentemot den

egna myndigheten har jag tidigare framhållit. Men någon anledning att i

ett sådant fall som det nu berörda ställa myndighetens egna tjänstemän i

någon förtursrätt synes mig icke föreligga. Därest tjänstemannaorganisation

önskar förhandla beträffande en fråga, som berör tjänstemännen vid flera

verk och varom viss myndighet har att avgiva förslag, böra förhandlingar upptagas

centralt med av Konungen utsedda ombud. Vad jag nu senast anfört

strider ingalunda mot vad jag tidigare yttrat örn att tjänstemännen skulle

äga rätt att förhandla med den egna myndigheten om frågor, beträffande

vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit. Förhandlingsrätt föreligger

alltså i sådana frågor, örn tjänstemännen önska överlägga örn möjlighet att

få en ändring till stånd, men däremot ej örn myndighet erhållit uppdrag att

utarbeta visst förslag, berörande tjänstemän vid flera verk.

Förhandlingsrättens precisering på sätt jag nu anfört har kommit till uttryck

i det inom departementet utarbetade författningsförslaget genom bestämmelser,

dels om att myndighet endast är pliktig att upptaga förhandlingar

med organisationer, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande

till myndigheten, och dels om att skyldighet för myndighet enligt

5 § att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast till

ändrade tjänstevillkor endast förefinnes, om frågan är av betydelse uteslutande

för dess tjänstemän.

I detta sammanhang vill jag även beröra vad i yttrandena anförts angående

förhandlingar örn remisser. I enlighet med vad jag nyss yttrat, bör

förhandlingsrätt gentemot viss myndighet angående en till myndigheten remitterad

fråga endast föreligga, om remissen innebär uppdrag att utarbeta

förslag till bestämmelser uteslutande för myndighetens egna tjänstemän. I

(ivrigt böra förhandlingar ej alls få föras i anledning av en till viss myndighet

gjord remiss. Detta gäller även beträffande myndighetens egna tjänstemän.

Denna begränsning av förhandlingsrätten synes mig vara starkt motiverad

redan genom ett påpekande av att en remiss i allmänhet endast innebär

ett inhämtande av myndighets uppfattning i den remitterade frågan.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

85

Gäller remissen utarbetandet av förslag till bestämmelser för tjänstemännen

vid flera verk, kunna samma skäl åberopas för en begränsning av förhandlingsrätten,

som jag nyss anfört i anledning av socialstyrelsens förslag om

förhandlingsrättens precisering. Efter avslutat remissförfarande kunna däremot

de av frågan berörda tjänstemannaföreningarna göra framställning om

förhandlingar hos Konungen.

I fråga om den i 4 § i sakkunnigförslaget upptagna skyldigheten för myndighet

att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast

till nya eller ändrade tjänstevillkor har jag i princip icke någon erinran att

göra. Enligt departementsförslaget föreligger skyldigheten emellertid endast

gentemot tjänstemannaföreningar, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt

i förhållande till myndigheten. I övrigt torde min uppfattning angående

avgränsningen av delgivningsskyldigheten tillfyllest framgå av vad

jag förut anfört angående förhandlingsrättens precisering.

Beträffande spörsmålet örn förhandlingar skola få föras angående tolkningsfrågor,

är jag i likhet med de sakkunniga övertygad om lämpligheten

av alt tjänstemännens förhandlingsrätt skall få omfatta även dessa frågor.

De skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för förslaget i denna del, äro

enligt min uppfattning bärande. Jag vill även påpeka, att det övervägande

flertalet myndigheter tydligen icke heller ansett sig hava någon erinran att

göra på denna punkt. Även om en myndighet måhända icke kan avgiva en

bindande förklaring om att en omtvistad bestämmelse för framtiden skall

tolkas på visst sätt, äro förhandlingar i tolkningsfrågor av stort värde för

tjänstemännen. De bidraga framför allt till att klarlägga själva tvistefrågan

och undanröja missförstånd.

Jag vill i detta sammanhang meddela, att frågan om en utredning, på

sätt de sakkunniga föreslagit, skall komma till stånd till klarläggande av det

lämpligaste sättet för behandlingen av tolkningsmål, som beröra statstjänstemännen,

för närvarande är föremål för övervägande inom finansdepartementet.

Därest en tjänstemannadomstol skulle komma att inrättas, förstärkes

uppenbarligen behovet av att förhandlingar få äga rum i tolkningsfrågor.

Erfarenheterna från arbetsdomstolen giva tydligt vid handen, att en ovillkorlig

förutsättning för en snabb och effektiv domstolsbehandling är, att förhandlingar

mellan parterna ägt rum. Då fråga är örn rättsförhållandet

mellan privata arbetsgivare och anställda, kunna förhandlingarna visserligen

bland annat avse att förmå motparten att göra eftergifter i honom

eljest tillkommande rätt. Men berör en uppkommen tvist fråga örn den

riktiga tolkningen av en given bestämmelse, äro kollektivavtalets rättsförhållanden

fullständigt likartade med dem, som föreligga i en tolkningstvist

mellan myndighet och tjänstemän. Även i tolkningsfrågor ske ständigt

till klarläggande av tvisten förhandlingar mellan parterna före domstolsbehandlingen.

Jag vill slutligen understryka, att jag anser det vara klokt att medgiva

förhandlingar örn tolkningsfrågor, även örn en tjänstemannadomstol icke

skulle komma att inrättas.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

Till de sakkunnigas förslag, att förhandlingar enligt författningen icke

skulle få föras om frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman, kan

jag ej ansluta mig. Förhandlingar i sådana frågor förekomma redan nu i

stor utsträckning vid de affärsdrivande verken. De sakkunniga hava ej heller

haft något att erinra mot att förhandlingar i icke formbunden ordning

fortfarande skulle kunna föras i frågor, berörande enskild tjänsteman. Någon

anledning att under sådana omständigheter utesluta dessa frågor från

förhandlingar enligt författningen kan jag icke finna. Örn förhandlingsrätt

införes jämväl beträffande enskild tjänstemans frågor, försvinna helt de säkerligen

mycket stora svårigheter, som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag

på denna punkt skulle uppkomma vid avgörandet i de särskilda fallen,

cm frågan har betydelse jämväl för andra tjänstemän eller alltså om tvistefrågan

kan sägas rulla upp en allmän princip. Såsom järnvägsstyrelsen anfört,

torde detta kunna sägas ske i de flesta fall. Den praktiska skillnaden

mellan sakkunnigförslaget och vad jag förordar i detta avseende är därför

måhända icke så stor.

Av de stora tjänstemannaorganisationernas yttranden framgår också klart,

att organisationerna själva sätta stort värde på rätten att få företräda sina

enskilda medlemmars intressen. Detta måste också sägas ligga i själva organiserandets

idé. I denna tid, då organisationsväsendet är så utvecklat, kan

man helt enkelt icke motsätta sig, att en organisation skulle få förhandla om

sina egna medlemmars förhållanden. Statsmakterna hava för övrigt redan

accepterat denna tankegång i och med lagstiftningen om arbetsdomstolen. En

enskild medlem av en kollektivavtalsslutande organisation är nämligen

icke berättigad att föra talan angående avtalsbrott från motparten, såframt

han ej kan visa, att hans organisation undandragit sig att föra talan för

honom. De bestämmelser, som sålunda införts för det privata avtalsförhållandet,

torde, då nu förhållandet mellan myndigheterna och deras tjänstemän

skall regleras, böra medföra, att förhandlingsrätten utsträckes till att

gälla jämväl frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Skulle en

tjänstemannadomstol komma att inrättas, måste det anses ännu mera självklart,

att förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening skola

kunna äga rum före domstolsbehandlingen även av ärende, som endast berör

viss tjänsteman. I likhet med lönenämnden för riksdagens verk är jag

också av den bestämda uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning

befara, att tjänstemannaorganisationerna skola komma att påfordra förhandlingar

för att oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner

av det ena eller andra slaget.

Beträffande spörsmålet om förhandlingar enligt författningen skola få äga

rum i tekniska frågor är jag ense med de sakkunniga om att så bör kunna

ske. Vad i betänkandet yttras därom, att förhandlingar angående dylika

frågor kunna vara till nytta för såväl myndigheterna som tjänstemännen och

i varje fall icke medföra någon skada, anser jag vara riktigt. De farhågor,

som järnvägsstyrelsen anfört mot förslaget i denna del, kan jag icke anse

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

87

vara berättigade. Man torde nämligen få förutsätta att såväl myndigheter

som tjänstemän från praktiska utgångspunkter komma till en relativt enhetlig

uppfattning om vilka frågor som lämpligen böra göras till föremål för

förhandlingar. Att i en författning göra en gränsdragning mellan sådana tekniska

frågor, om vilka förhandlingar ej skulle få föras, och övriga arbetsvillkor,

skulle säkerligen bjuda på mycket stora svårigheter. Det bör

även observeras, att en förening, som i enlighet med departementsförslaget

fått sig tillerkänd förhandlingsrätt av Konungen, icke torde vara hågad

att förspilla sitt anseende för måttfullt uppträdande genom att i onödan

påkalla förhandlingar. Skulle emellertid några särskilda svårigheter uppkomma

på grund av förhandlingsrättens utsträckande till tekniska frågor,

lärer en justering av bestämmelserna kunna vidtagas.

Vad särskilt beträffar järnvägsstyrelsens önskemål om att frågor angående

personaluppsättning icke skulle kunna bliva föremål för förhandlingar,

vill jag framhålla, att exempelvis inom postverket förhandlingar örn sådana

frågor årligen forts, utan att veterligen några olägenheter därav uppkommit.

Särskilt för tjänstemännen vid de affärsdrivande verken måste det

sägas vara av stor betydelse att erhålla befogenhet att överlägga med verksledningen

örn frågor angående personaluppsättning. Däremot torde det komma

att visa sig, att dylika förhandlingar ytterst sällan komma att föras inom

den civila förvaltningen i övrigt.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att frågor angående arbetets

ledning icke kunde anses falla under uttrycket allmänna arbetsvillkor och

att därför förhandlingar angående sådana spörsmål icke skulle kunna äga

rum. I anslutning härtill anföres i en del yttranden, att frågor angående arbetets

organisation och ledning icke borde få föras. Särskilt anföres av

länsstyrelsen i Malmöhus län, att myndigheternas motiv för sina dispositioner

härvidlag icke borde ingående diskuteras med tjänstemännen.

Jag vill med anledning härav anföra, att de sakkunniga, då de ansett sig

böra från förhandling utesluta frågor angående arbetets ledning, därmed

säkerligen icke avsett, att man ej skulle kunna få förhandla angående innehållet

i den för viss tjänst upprättade instruktionen. I dylika instruktioner,

som för tjänstemännen äro av det allra största intresse, är åtminstone vid

de affärsdrivande verken praktiskt taget arbetets hela organisation reglerad.

Med hänsyn härtill lära förhållandena på detta område ej kunna helt jämställas

med vad som tillämpas inom det privata näringslivet. Jag är därför

av den uppfattningen, att förhandlingar böra av statstjänstemännen få föras

angående upprättande av instruktioner och angående tjänstemännens allmänna

åligganden, exempelvis vad det tillkommer en arbetsledare i viss ställning

att utföra. Eljest bleve förhandlingsrätten om tjänstemännens allmänna

arbetsvillkor skäligen illusorisk. Inom den civila förvaltningen torde däremot

något behov av att föra förhandlingar angående frågor av nu nämnd

beskaffenhet näppeligen komma att framträda.

Jag vill icke förneka, att fall kunna förekomma, då en myndighet icke

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

lämpligen bör med sina tjänstemän diskutera motiveringen för dispositionerna

i fråga om arbetets organisation. Detta kan emellertid framhållas för

tjänstemännen redan vid ett förberedande samtal angående upptagandet av

förhandlingar eller vid ett skriftligt besvarande av gjord framställning om

förhandlingar. Skulle tjänstemännen ändock påfordra förhandlingar i frågan,

ligger det inom myndighetens befogenhet att när som helst förklara

förhandlingarna avslutade. Även med hänsyn till vad jag nu anfört, kan

jag icke finna, att några särskilda farhågor behöva hysas för att giva förhandlingsrätten

den omfattning, som jag nyss antytt.

Förhandlingar med ombud, som av Konungen utses.

De sakkunniga.

I socialstyrelsens år 1920 avgivna förslag till lag angående förhandling

mellan staten och dess tjänstemän upptogs som en betydelsefull punkt skapandet

av en central och permanent förhandlingsnämnd, inför vilken de

muntliga förhandlingarna mellan en myndighet och tjänstemännen i allmänhet

skulle äga rum. Detta organ skulle, såsom socialstyrelsen sammanfattande

anfört i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag, som en av sina viktigaste

uppgifter hava att sörja för att parterna, när förhandling påkallats,

bleve företrädda på ett sätt, som i det särskilda föreliggande fallet vore bäst

ägnat att tillförsäkra dem en tillfredsställande representation. Genom nämnden

åsyftades vidare att trygga enhetlighet i förhandlingsförfarandet och att

bereda skydd mot att förhandlingarna utsträcktes till att omfatta allehanda

mindre väsentliga detaljspörsmål ävensom att skapa garanti för att även de

numerärt svaga föreningarnas och de oorganiserade tjänstemännens intressen

skulle komma under omprövning vid förhandlingarna.

Bland annat med hänsyn till den efter tidpunkten för framläggandet av

socialstyrelsens förslag skedda utvecklingen i fråga om tjänstemännens organisationsförhållanden

hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att i

sitt förslag upptaga bestämmelser om en central förhandlingsnämnd. De

sakkunniga uttala emellertid, att de ansåge starka skäl tala för att en förhandlingsordning

icke inskränktes till att blott avse förhandlingar mellan

en myndighet eller dess underlydande organ samt representanter för en tjänstemannaförening.

Det erfordrades nämligen en form för ett vidareförande

av viktigare frågor, beträffande vilka de direkta förhandlingarna mellan

myndigheten och tjänstemännen antingen endast varit av förberedande natur

eller icke medfört samförstånd mellan parterna. Att skapa en möjlighet

till ett dylikt vidareförande torde vara så mycket mera av behovet påkallat,

som förhandlingsordningen även skulle omfatta sådana frågor, i vilka

beslutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit

ensam. Därtill komme, att dessa frågor vore de för tjänstemännen viktigaste

och troligen komme att bliva de, som i de flesta fall skulle föranleda upptagandet

av förhandlingar.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

89

I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att möjlighet skulle öppnas till

förhandlingar mellan en tjänstemannaförening och ombud, som i det särskilda

fallet av Konungen utses.

Beträffande sitt nämnda förslag anföra de sakkunniga:

Väsentliga fördelar synas vara förenade med sistnämnda väg till lösande

av spörsmålet. Tjänstemännen erbjudas därigenom en säkerhet för att överläggningar

i erforderlig utsträckning komma till stånd beträffande de för

dem viktiga frågorna och att därvid deras synpunkter på ett auktoritativt

sätt komma till statsmakternas kännedom. Förhandlingar mellan en tjänstemannaförening

och av Konungen utsedda ombud skulle komma att bilda

slutpunkten i en instansordning, som i sina lägre stadier upptager förhandlingar

mellan en myndighets underlydande organ och tjänstemännen samt

därefter mellan dessa och myndigheten själv. De med en permanent förhandlingsnämnd

förenade olägenheterna undvikas helt vid denna form för

vidareförande av frågor efter de direkta förhandlingarna mellan myndighet

och tjänstemannaförening.

De nu avsedda förhandlingarna mellan särskilt utsedda ombud för statsmakterna

och tjänstemännen skulle därjämte kunna komma till stånd även

utan att förhandlingar i vidkommande frågor förts mellan en myndighet och

tjänstemännen. I sådana fall skulle förhandlingarna antingen bestå av förberedande

överläggningar eller utgöra en form för en närmare utredning av

viss fråga.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida någon inskränkning behöver vidtagas

med avseende å de frågor, som skulle kunna göras till föremål för förhandlingar

i den nu berörda ordningen. De sakkunniga anse härvidlag, att

alla de tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,

som kunna göras till föremål för förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening,

också skola kunna föras vidare till förhandlingar av nu

avsett slag, och detta evad beslutanderätten i frågan tillkommer statsmakterna

eller viss myndighet. Om beslutanderätten tillkommer myndighet, torde

det dock få anses vara olämpligt med förhandlingar mellan tjänstemannaförening

och av Konungen utsedda ombud, därest icke förhandlingar tidigare

förts mellan tjänstemännen och myndigheten. Det torde vidare knappast

vara lämpligt att i förevarande ordning föra förhandlingar beträffande

tolkningsfrågor eller vad som kan hänföras under benämningen tekniska frågor.

Några särskilda bestämmelser, som i nu nämnda avseenden inskränka

möjligheten till förhandlingar, erfordras dock icke. Detta sammanhänger

med att tjänstemännen icke skulle tillerkännas en ovillkorlig rätt till förhandlingar

med ombud, som av Konungen utses. Sådana förhandlingar

skulle av självfallna orsaker uteslutande vara beroende på Konungens prövning

av lämpligheten i varje särskilt fall. Även av denna anledning torde

några olägenheter av förslaget icke behöva befaras. Emellertid fylla dessa

förhandlingar en viktig uppgift i utredande och klarläggande syfte. Det är

därför önskvärt, att dylika förhandlingar komma till stånd i de fall, då tjänstemännen

kunna anföra fullgoda skäl för en framställning därom.

Då någon ovillkorlig ridt icke föreskrives lill nu avsedda förhandlingar, erfordras

icke heller särskilda föreskrifter örn vissa kvalifikationer hos de tjänstemannaorganisationer,

som skola få deltaga i förhandlingarna. Det måste

emellertid förutsättas, att endast riksorganisationer och de för tjänstemännen

i verklig mening representativa föreningarna få deltaga i dessa förhandlingar.

Givetvis böra tjänstemännen själva få utse sina representanter vid

förhandlingarna.

Konungen har alt fritt bedöma, huru många och vilka ombud som från

opaginerad Kontrollera mot PDF

9° Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

statens sida skola utses för deltagande i förhandlingar angående viss

fråga.

Ett spörsmål återstår att beröra i förevarande sammanhang. Detta gäller,

huruvida den eller de myndigheter, vilkas tjänstemän viss fråga berör, skola

vara representerade vid förhandlingar mellan tjänstemannaförening och av

Konungen utsedda ombud. Det torde knappast vara möjligt att lämna ett allmängiltigt

svar å detta spörsmål. Självfallet är, att Konungen kan förordna

härom i samband med utseendet av statens ombud. Dessa ombud torde även

böra äga befogenhet att hos myndigheten anhålla, att denna ville låta representera

sig vid förhandlingarna. Detta torde vara särskilt lämpligt i de fall,

då förhandlingar beträffande samma fråga tidigare förts mellan myndigheten

och tjänstemännen.

Beträffande formen för och arbetssättet vid dessa förhandlingar förordnar

Konungen. Likaledes torde Konungen böra förordna ett av statens ombud

att vara ordförande vid förhandlingarna, varjämte särskild sekreterare bör

utses att föra protokoll. I övrigt torde förhandlingarna komma att gestalta

sig på olika sätt beroende på om de avse utredning av viss fråga eller örn

de äga rum såsom en form för bringande av viss fråga under Konungens

prövning.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag om öppnandet av möjlighet till förhandlingar mellan

tjänstemannaorganisation och av Konungen utsedda ombud behandlas

i åtskilliga av myndigheternas yttranden.

Kommunikationsverkens lönenämnd anför att, då dylika förhandlingar

kunde beräknas bliva vanliga, reglerande bestämmelser därom bort inflyta i

författningen. Försvarsväsendets lönenämnd anser, att 11 § i sakkunnigförslaget

bort kompletteras med en föreskrift om de frågor, som skulle kunna

bliva föremål för förhandling med av Konungen utsedda ombud.

Vissa myndigheter anse, att ett omnämnande i kungörelsen av att möjlighet

förefunnes att erhålla förhandlingar med av Konungen utsedda ombud

vore onödigt, då berörda förhållande vore självfallet. I denna riktning hava

järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet och statskontoret uttalat sig.

En del myndigheter anse det vara lämpligt, att förhandlingar skulle kunna

upptagas med av Konungen utsedda ombud, så snart det gällde en fråga,

som vore av allmän betydelse för tjänstemän vid flera verk, medan de däremot

bestämt motsätta sig, att dessa förhandlingar finge ingå såsom ett led i

en särskild instansordning.

Sålunda anför socialstyrelsen i sin principiella översikt över förslaget:

Det ifrågavarande förhandlingsinstitutets uppgift och funktion äro i betänkandet

ej fullt klart angivna. Det uttalas, att en tjänstemannaförening

icke har någon ovillkorlig rätt till förhandlingar med sådana ombud och att

stadgandet under 11 § intagits i författningsförslaget allenast såsom en lämplig

erinran, att sådana förhandlingar äro avsedda att kunna föras. I annat

sammanhang uttalas, att dessa förhandlingar ingå såsom en viktig del i förslaget

och kunna anses bilda slutstenen i detsamma. De äro avsedda att utgöra

en form dels för bringande av frågor örn tjänstevillkor under Konungens

omprövning och dels för verkställande av utredningar i viktigare frågor,

som beröra tjänstemännen.

Avsikten med intagandet i författningsutkastet av ifrågavarande »erinran»

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128

91

måste emellertid tydligen vara den, att man ansett Kungl. Maj:t böra göra

veterligt, att förhandling med ombud vore ett förfarande, som relativt normalt

kunde ifrågakomma.

Det ifrågavarande förhandlingsinstitutets uppgifter framgå icke närmare

av den föreslagna författningens text, men att döma av de i betänkandet angivna

upplysningarna synas de kunna uppdelas i två ärtskida funktioner,

nämligen dels att vara ett slags överinstans i sådana viktigare frågor, beträffande

vilka förhandlingar redan ägt rum mellan vederbörande myndighet

och tjänstemannaorganisationen utan att en utjämning av intressemotsättningarna

därvid kommit till stånd, och dels att vara ett forum för överläggningar

i sådana betydelsefulla frågor —- särskilt rörande normer för avlöning

samt anställningsformen — vilka beröra tjänstemännen över huvud

eller större grupper av dem och alltså icke äro begränsade till att avse endast

viss myndighet.

Vad den första gruppen av nu åsyftade frågor beträffar kan man tveka,

om tillräckliga skäl föreligga att såsom en regelrätt anordning förutse en överinstans

för fortsatta förhandlingar, sedan de direkta förhandlingarna mellan

en myndighet och tjänstemanna organisation en avslutats. Ombuden lära lika

litet som vederbörande myndighet kunna slutgiltigt acceptera ett förhandlingsresultat

annat än ad referendum i sådana frågor, beträffande vilka avgörandet

tillkommer statsmakterna, och där beslutanderätten tillkommer

myndigheten, torde förhandling med ombuden få anses föga motiverad.

Några omständigheter, som skulle kunna anses ådagalägga något mera påtagligt

behov av en sådan överinstans, hava ej heller, såvitt styrelsen har sig

bekant, förekommit. För övrigt visar erfarenheten från förhandlingsväsendet

å andra områden, att redan möjligheten av att förhandlingsfrågan kan

föras inför en högre medlingsinstans utgör en omständighet, som ej sällan

gör parterna mindre benägna att vid direkta förhandlingar jämka sina ursprungligen

intagna ståndpunkter.

Beträffande däremot den senare gruppen av frågor synes en viss betydelse

kunna vara att tillmäta förhandlingar med av Kungl. Majit utsedda ombud.

En författningsföreskrift av här berörd art synes nämligen för tjänstemännen

kunna vara av värde såsom innebärande en garanti för att deras synpunkter

i en till utredning upptagen fråga av mera central betydelse skulle på

ett representativ! sätt bliva framförda till statsmakterna.

Då socialstyrelsen vid sin specialgranskning av den föreslagna författningen

behandlar bestämmelserna i 11 §, redogör styrelsen till en början för

vad de sakkunniga anfört angående de olika frågor, som skulle kunna bliva

föremål för förhandlingar med av Konungen utsedda ombud. Styrelsen fortsätter

härefter:

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det i 11 § avsedda förhandlingsinstitutet

väsentligen avsetts såsom en överinstans i förhandlingsfrågor. Styrelsen

vill starkt ifrågasätta, huruvida en sådan anordning kan anses stå i

god överensstämmelse med de principer, som ligga till grund för den svenska

statsförvaltningen och enligt vilka varje särskild myndighet har att inom

ramen för vad lag och författning och dess instruktion stadga samt beviljade

anslag medgiva självständigt och under ämbetsansvar besluta. Anordningen

synes ej heller särdeles väl överensstämma med den i författningsförslagets

1 § fastslagna grundsatsen örn upprätthållandet av den myndigheten tillkommande

beslutanderätten.

Befaras kan, att ifrågavarande förhandlingsinstitut icke skulle hållas fritt

från ovidkommande politiska inflytelser och alt detsamma i praktiken skulle

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

kunna erhålla betydelse allenast genom utövandet av moraliskt tryck på vederbörande

myndighet att frånfalla en under ämbetsansvar intagen ståndpunkt.

Tillfälle att prestera all den sakliga utredning i och belysning av förhandlingsfrågan,

som ur tjänstemannaorganisationens synpunkt kan anses

påkallad, har förelegat vid den med myndigheten förda direkta förhandlingen,

vilken ju skall vara en verklig i sakfrågan inträngande förhandling. Skulle

myndigheten därvid visat förhandlingsovillighet eller intagit en därmed

jämförbar orimlig ståndpunkt i sakfrågan, torde möjlighet icke saknas för organisationen

att påtala förhållandet, exempelvis genom anmälan till justitiekanslern.

I allt fall föreligger ju den allmänna klago- och petitionsrätten.

I betraktande av det nu anförda synas starka skäl tala emot att ifrågavarande

förhandlingsanordning anlitas såsom en överinstans beträffande de

mellan myndigheterna och organisationerna förda förhandlingarna.

I betänkandet har emellertid detta förhandlingsinstitut avsetts skola komma

till användning jämväl beträffande sådana frågor, i vilka beslutanderätten

tillkommer Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam, d. v. s. beträffande

de för tjänstemännen i allmänhet viktigaste frågorna. I sådant

sammanhang har i betänkandet givits uttryck för den uppfattningen, att representanter

för tjänstemannaorganisationerna i större utsträckning än hittills

varit fallet böra beredas tillfälle att medverka vid utredningar i viktigare

frågor, som beröra tjänstemännen. Dessutom förordas, att utredning i sådana

frågor må kunna äga rum på sätt, som författningsförslagets 11 § anvisar,

nämligen under formen av förhandlingar mellan av Kungl. Majit utsedda

ombud och tjänstemannaorganisationer.

Såsom styrelsen redan vid sin allmänna behandling av det remitterade förslaget

framhållit, kan det icke förnekas, att dylika förhandlingar rörande viktigare

frågor, särskilt där de beröra statstjänstemännen överhuvud eller större

grupper av dem, måste tillmätas ett visst värde; därvid skulle tillfälle yppas

för framförande på auktoritativt sätt av stämningar och uppfattningar

bland tjänstemännen i betydelsefullare, aktuella frågor samt för utjämning av

intressemotsättningar.

För att en förhandling av här berörd art skall fylla det därmed avsedda

syftet erfordras givetvis, såsom i betänkandet påpekats, att endast riksorganisationer

och för tjänstemännen i verklig mening representativa föreningar

deltaga i desamma. Angeläget synes emellertid därvid vara, att olika grupper

av de tjänstemän, frågan må anses beröra, bliva genom sina organisationer

företrädda.

Med hänsyn till vad ovan framhållits och under erinran tillika om vad

i samband med behandlingen av 3 § anförts, får styrelsen ifrågasätta, om ej

förevarande paragraf borde givas ungefär följande innehåll.

Om en fråga angående nya eller ändrade anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor

skulle beröra statens tjänstemän överhuvud eller tjänstemän hos

flera myndigheter, skulle på därom av myndighet eller tjänstemannaförening

gjord framställning, därest Kungl. Majit så prövade skäligt, muntlig förhandling

kunna äga rum mellan ombud, som av Kungl. Majit utses, och de

av frågan berörda tjänstemännens föreningar.

Generalpoststyrelsen anser, att förhandlingar med av Konungen utsedda

ombud borde ifrågakomma endast när det gällde frågor, vilkas avgörande tillkomme

Kungl. Majit och riksdagen gemensamt eller Kungl. Majit ensam.

Styrelsen anför härom:

Generalpoststyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av

att frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit och riksdagen

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

93

eller Kungl. Maj:t ensam, må upptagas till förhandling med av Konungen utsedda

ombud, men kan icke dela de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten

av att frågor, vilkas avgörande konstitutionellt är förbehållet verksledningen,

få i förhandlingsväg hänsk.jutås till Kungl. Ma.j:t. Det lider inte tvivel

om att, även om Kungl. Majit för vart särskilt fall förbehålles rätten att avgöra,

huruvida förhandling av detta slag må förekomma eller ej, genom

en sådan ordning kan öppnas en väg, som leder till ett undergrävande av

verksledningens och statens — i den mån den är representerad av verksledningen

— auktoritet. När det gäller frågor, i vilka beslutanderätten nu ligger

hos verksledningen, synes icke heller något verkligt behov föreligga av

deras vidareförande förhandlingsvägen. De sakkunniga säga själva å sidan

116 nederst och sidan 117 överst: »Förhandlingar isamma fråga mellan tjänstemannaföreningen

och av Konungen utsedda ombud kunna närmast betecknas

som ett utflöde av dea allmänna klago- och petitionsrätten.» Härmed synes

förhandlingsrätten i dylika fall vara avsedd att vara ett komplement till

den allmänna klago- och petitionsrätten. Emellertid torde det icke föreligga

något behov av ett dylikt komplement. Den väg, som nu är anvisad tjänstemännen,

därest de vilja söka ändring i en verksstyrelses beslut, nämligen besvärsvägen,

har veterligen hittills icke lett till att icke deras rätt blivit tillgodosedd.

Skulle det anses behövligt, bör naturligen här på samma sätt som generalpoststyrelsen

ifrågasatt under 3 § här ovan tjänstemännen uttryckligen

anvisas att i förekommande fall anlita besvärsvägen.

De sakkunniga lia, såsom framgår av deras nyss citerade uttalande, delat

upp de frågor, som kunde komma att förhandlas med av Konungen utsedda

ombud, i två grupper, nämligen: ärenden, där förhandlingarna varit av förberedande

natur, samt ärenden, där förhandlingarna icke medfört samförstånd

mellan parterna. Den förra gruppen torde omfatta ärenden, där avgörandet

tillkommer Kungl. Majit och riksdag eller Kungl. Majit ensam; den senare

gruppen ärenden, där beslutanderätten är förbehållen verksledningen. I

fråga örn dessa ärenden beteckna de sakkunniga själva myndigheten och tjänstemännen

såsom två mot varandra stående parter, av vilka dock endast den

ena parten skulle lia ovillkorlig rätt att bliva representerad vid förhandlingarna

nied av Konungen utsedda ombud. Visserligen kan Kungl. Majit tillkalla

representant även för myndigheten, men förhandlingarna torde då också

få karaktär mera av förhandlingar inför Konungens ombud än med ombuden.

Man befinner sig då i ett läge, som i sak icke mycket avviker från

det inför en förhandlingsnämnd, och örn vilket man dock är överens, att det

kan undergräva statens-myndighetens auktoritet.

Telegrafstyrelsen anför beträffande förevarande fråga:

Den i §§ 2 och lf omförmälda möjligheten att förhandla nied ombud, som

av Konungen utses, förefaller styrelsen ganska snarlik vad som skulle uppstått

genom den av socialstyrelsen år 1920 ifrågasatta förhandlingsnämnden. Den

väsentligaste skillnaden torde väl vara, att den nu föreslagna förhandlingsdelegationen

icke tillerkänts befogenhet såsom skiljenämnd i tolkningsfrågor, och

att en för varje förhandlingstillfälle konstituerad förhandlingsdelegation, som

dock av praktiska skäl torde komma att få en viss permanens, föreslagits i

stället flir socialstyrelsens nermanenta förhandlingsnämnd.

1 clegral styrelsen fann den år 1920 ifrågasatta förhandlingsnämnden

olämplig, och omdömet blir detsamma beträffande motsvarande delar av

det nu framlagda förslaget. Styrelsen anser nämligen att de olägenheter,

-sorn tämligen samstämmigt ansågos vidlåda det äldre förslaget, väsentligen

kvarstå även i de sakkunnigas förslag. Styrelsen har sig heller icke bekant,

att förhållandena för tjänstemännen inom den svenska statsförvaltningen

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

på något håll skulle vara sådana, att deras berättigade intressen icke skulle

vinna vederbörligt beaktande genom klagorätten hos Kungl. Majit över myndighets

efter förhandlingar fattade beslut.

För frågor, som avgöras av myndighet, är den föreslagna nya förhandlingsinstansen

dessutom onödig. Dylika frågor bliva säkerligen allsidigt belysta

under förhandlingarna med myndigheten, och de fakta för och emot

myndighets ståndpunkt, som kunna vara av intresse för Kungl. Majit i samband

med en eventuell överklagning, förutsättas ju i förslaget vara nedskrivna

i protokollen från dessa förhandlingar.

Då det gäller fråga, vars avgörande ankommer på Konungen eller riksdagen,

synes däremot en informatorisk överläggning av ifrågasatt slag i vissa

fall lämplig och väl överensstämmande med hittills gällande praxis. Mot

den föreslagna bestämmelsens tillämpning i dylika fall har telegrafstyrelsen

ingenting att erinra.

Kammarrätten yttrar beträffande nu förevarande spörsmål:

Det är givetvis riktigt, att för förhandlingar i nu berörda ordning tillstånd

av Konungen bör erfordras. Däremot kan det ej anses lämpligt, att överhuvud

taget möjlighet gives att under Konungens prövning draga alla slag

av tvistefrågor rörande statstjänstemän. Vissa grupper av frågor äro av

den beskaffenhet, att förhandlingar rörande desamma icke böra i nu ifrågasatt

ordning föras. Till desamma torde i första hand böra räknas sådana

frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer viss myndighet, och detta oavsett

örn förhandlingar tidigare förts i frågan mellan tjänstemännen och myndigheten.

Det måste i varje fall anses ur olika synpunkter betänkligt att

»under omprövning hos Kungl. Majit» bringa frågor, som i laga ordning

av vederbörande myndighet slutgiltigt avgjorts. Även en annan grupp av

frågor, tolkningsfrågorna, måste obetingat anses vara av den beskaffenhet

att de icke böra bliva föremål för förhandlingar i nu föreslagen ordning.

För dessa frågors eventuellt fortsatta prövning genom högre myndighet halden

allmänna besvärsrätten införts. Därest emellertid, beträffande sistnämnda

två grupper av frågor, tjänstemannaförening önskar ändring i de bestämmelser,

som kunna hava legat till grund för det ifrågakomna beslutet,

bör föreningen äga rätt att hos Konungen göra framställning örn förhandlingar

för sådant ändamål. Kammarrätten anser därför, att i 11 § av de

sakkunnigas förslag bör i allmänna ordalag angivas vilka grupper av frågor,

som kunna dragas under Konungens prövning, och föreslår kammarrätten,

att nämnda paragraf gives följande ändrade lydelse: På därom av myndig
het

eller statstjänstemannaförening gjord framställning må, därest Konungen

prövar skäligt, i de frågor av principiell eller eljest allmän betydelse

för tjänstemännen, i vilka beslutanderätten tillkommer Konung och riksdag

eller Konungen ensam, muntlig förhandling äga rum mellan ombud, som

av Konungen utses, och statstjänstemannaförening.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att de för landsstatstjänstemännen

gemensamma frågorna ej lämpligen kunde upptagas till förhandlingar

vid de olika länsstyrelserna. Det vore därför önskvärt, att möjlighet

till för hela riket gemensamma förhandlingar stadgades. Föreningen Sveriges

landsfiskaler anför härom, att tjänstemän, som ej sorterade under de

centrala ämbetsverken eller kommunikationsverken, borde erhålla en obligatorisk

rätt till förhandlingar med departementschefen eller av Konungen

utsedda ombud.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Flygförvaltningen anser, att till de föreslagna bestämmelserna borde göras

ett tillägg örn att, när framställning örn förhandlingar enligt 11 § gjorts, vidare

förhandlingar enligt 1 § om samma fråga skulle vara uteslutna, intill

dess Konungen annorlunda förordnat.

Riksförsäkringsanstalten förutsätter, att av viss fråga berörd myndighet

skulle beredas tillfälle att vara representerad vid förhandlingar med av Konungen

utsedda ombud.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att förhandlingar enligt 11 § ej finge bliva

en permanent institution, som sköte verksstyrelserna åt sidan. Om en av

Kungl. Majit utsedd kommitté för utredning av viss fråga skulle förhandla

med tjänstemannaorganisationerna, borde icke tjänstemännen men väl myndigheterna

vara representerade i kommittén. Med hänsyn härtill borde det

icke få förekomma, att en lönenämnd, som innehölle personalrepresentanter,

fungerade såsom ombud för Kungl. Majit vid förhandlingar med tjänstemannaföreningar.

Riksräkenskapsverket anser, att förhandlingsförfarandet enligt 11 § vore

väl lösligt skisserat. Ett förtydligande härutinnan vore önskvärt. Skäl talade

för att ett förhandlingsorgan för staten inrättades med mera fast

sammansättning. En permament förhandlingsnämnd vore kanske ej behövlig

för de affärsdrivande verken men väl för de centrala ämbetsverken.

Länsstyrelsen i Hallands län anför, att det tidigare framförda förslaget

örn en statens förhandlingsnämnd syntes vara en god utväg för de verkligt

omfattande frågor, som berörde myndigheter och tjänstemän av olika

slag. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida frågan om statstjänstemännens

förhandlingsrätt kunde praktiskt lösas utan en dylik nämnd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att den av de sakkunniga genom den

ena dörren utmotade förhandlingsnämnden komme in genom den andra. Man

kunde förutse en obenägenhet hos Konungen att avvisa en vädjan om förhandlingar,

därest den sökande vore en större organisation. Därvid vore man

i själva verket framme vid samma förfarande som inom en förhandlingsnämnd.

11 § borde därför utgå ur förslaget. En instansordning skulle stimulera

till klagomål och halvt negligerande av förhandlingarna med myndigheterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser icke, att förhandlingar med ombud,

på sätt i 11 § förutsattes, hade fog för sig. Länsstyrelsen anför, att det

förefölle, som örn de sakkunniga härvidlag frångått den eljest konsekvent

vidhållna principen, att myndigheternas beslutanderätt ej på något sätt skulle

vara bunden genom resultatet av förhandlingarna. Därest förhandlingarna

mellan ett av Konungen utsett ombud och en tjänstemannaorganisation i regel

skulle fortgå, till dess enighet vunnes, torde resultatet i de flesta fall bliva

en kompromiss, därvid ombudet således kunde förutsättas hava fått göra eftergifter.

Otvivelaktigt komme den myndighet, som på basis av förhandlingarna

skulle fatta beslut, att känna sig föregripen i detta genom av ombudet

gjorda medgivanden.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag att öppna möjlighet till förhandlingar mellan

tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen för varje särskild fråga

utses, anser jag mig böra understödja. Därigenom skapas en form för förhandlingar

med tjänstemännen om de stora och centrala frågorna, såsom

exempelvis viktigare ändringar i avlöningsreglementena, i vilka frågor det

icke torde vara ändamålsenligt att först upptaga förhandlingar med de särskilda

myndigheterna. Det är även min uppfattning, att denna form av förhandlingar

skall visa sig vara lämplig att använda för närmare utredningar

i viktigare frågor, som beröra tjänstemännen.

Socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och kammarrätten

hava uttalat, att förhandlingar med av Konungen utsedda ombud under inga

förhållanden borde få ingå såsom ett led i en särskild instansordning. Det

såväl av de sakkunniga som av nämnda myndigheter använda ordet instansordning

måste emellertid såtillvida anses vara felaktigt, som tjänstemännen

icke skulle tillerkännas en rätt att erhålla förhandlingar av nu avsett

slag. Upptagandet av förhandlingar med särskilda av Konungen förordnade

ombud skulle nämligen i varje enskilt fall vara beroende på av Konungen

lämnat medgivande. Där i ett på viss myndighet ankommande ärende, som

icke besvärsvägen bragts inför Konungen, medgivande skulle lämnas till

dylika förhandlingar, efter det de direkta förhandlingarna mellan myndigheten

och tjänstemannaförening avslutats utan samförstånd, skulle förhandlingarna

uppenbarligen bliva allenast av utrednings natur. Vid dessa förhållanden

synas mig de från något håll uttalade farhågorna, att upptagandet

av dylika förhandlingar skulle leda till undergrävande av myndigheternas

och statens auktoritet, föga grundade.

Mot vad de sakkunniga anfört angående det ifrågasatta förhandlingsförfarandets

utformande och de därav föranledda bestämmelserna i författningsförslaget

har jag icke något att erinra. Jag vill särskilt framhålla, att

det icke torde vara lämpligt att redan vid förhandlingsordningens införande

genom utförliga bestämmelser klavbinda detta förhandlingsförfarande eller

närmare föreskriva, i vilka frågor sådana förhandlingar skola kunna föras.

Det torde vara lämpligt, att Konungen för varje särskilt fall meddelar de erforderliga

bestämmelserna. Utvecklingen torde böra avvaktas, innan man

kan avgöra, om några allmänna bestämmelser om ifrågavarande förhandlingar

skola kunna utkristalliseras.

Det av mig förordade förslaget innebär, att tjänstemannaförening för att

äga förhandlingsrätt gentemot viss myndighet måste tillerkännas sådan rätt

av Konungen. Till förekommande av misstag vill jag här nämna, att de erkända

organisationerna icke böra anse det vara självfallet, att de på därom

gjord framställning skola berättigas att föra förhandlingar med av Konungen

utsedda ombud. Fråga om förhandlingar enligt 11 § kommer i det särskilda

fallet att prövas med hänsyn till ärendets räckvidd och den sökande föreningens

representativitet, oberoende av att densamma erhållit förhandlingsrätt

enligt 2 §.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

97

Förhandlingsrätten för den militära personalen.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den militära personalen principiellt

inbegripas under förhandlingsordningen. Även den genom personliga kontrakt

anställda personalen av manskaps eller underbefäls grad, de s. k. stamanställda,

tillerkännes förhandlingsrätt enligt förslaget. Det betonas, att en

förhandlingsordning för den militära personalen givetvis ej skulle få tillämpas

vid krigstillfalle, liksom ej heller då allmän mobilisering påbjudits.

Till stöd för sitt förslag anföra de sakkunniga:

De sakkunniga vilja för sin del framhålla vikten av att den militära personalen

ej sättes i någon undantagsställning i samhället i förhållande till de

civila tjänstemännen. Endast om så anses vara oundgängligen nödvändigt,

bör den militära personalen därför uteslutas från rätten att föra förhandlingar

med myndigheterna. De sakkunniga kunna emellertid ej finna, att

något intrång skulle behöva ske i det disciplinära förhållandet, om en på

lämpligt sätt begränsad förhandlingsordning införes på det militära området.

Ej heller synes en sådan ordning i och för sig vara oförenlig med

det militära subordinationsförhållandet. Den omständigheten, att en särskild

ansvarighetslag är gällande för den militära personalen, torde icke

heller kunna åberopas som skäl mot införandet av en förhandlingsordning.

Det kan erinras örn att den militära personalen i Danmark är tillerkänd

förhandlingsrätt, utan att veterligen några olägenheter därav uppkommit.

Att en lönenämnd finnes inrättad för den militära personalen synes

lika litet som för de civila tjänstemännen böra inverka på frågan om

införandet av en förhandlingsordning. Det bör vidare ihågkommas, att det hide

av tjänstemännen bildade organisationerna, som framträda vid förhandlingar

med myndigheterna, och alltså ej de enskilda tjänstemännen. Av vad som

inför de sakkunniga anförts från såväl de militära förvaltningsmyndigheterna

som tjänstemannaorganisationerna framgår därjämte tydligt, att förhandlingar

på det militära området praktiskt taget blott skulle komma att föras

centralt mellan tjänstemännens huvudorganisationer och de förvaltande ämbetsverken

eller truppslagscheferna. Vidare skulle förhandlingar givetvis

kunna föras med ombud, som av Konungen utsetts. Behovet av en förhandlingsordning

för den militära personalen synes för övrigt nästan vara större

just tack vare subordinationsförhållandet, vilket i viss mån torde medföra

en inskränkning i de överläggningar, som eljest i fria former förekomma vid

de civila verken. Lämpligheten av en förhandlingsordning för den militära

personalen torde vara helt beroende av förhandlingsordningens innebörd och

vidare av de frågor, örn vilka förhandlingar skulle få föras. Den förhandlingsordning,

som nu föreslås till införande, torde rent principiellt sett icke behöva

ingiva några farhågor för missbruk. Åtminstone i frågor örn behandlingen

av avlöningsbestämmelser saknas varje anledning att ställa den militära

personalen i en särställning. Vad som i den allmänna motiveringen

framhållits örn fördelarna för staten av att införa en lagfästad förhandlingsordning

synes vara tillämpligt liven beträffande den militära personalen.

Vad nu anförts är tillämpligt åtminstone beträffande militär personal i

sådan tjänstemannaställning, som lill sin art motsvarar de civila tjänstemännens

ställning, eller med andra ord beträffande officerare och underofficerare

samt med dem likställda. Samma förhållande gäller för personal,

som avgått från aktiv stat och kvarstår i arvodesbefattning eller som erhållit

sin första anställning vid krigsmakten i reserven. Härutöver finnes en

Bihang lill riksdagens prolokoll I!)■''>"/. 1 sami. Nr 128. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

mycket stor grupp militära befattningshavare, nämligen den stamanställda

personalen av manskaps eller underbefäls grad. Denna personal är anställd

genom personliga kontrakt med i allmänhet vid första anställningen tre års

och sedermera ett års tjänstetid. Sammanlagda tjänstetiden kan i vissa fall

bliva tämligen lång och uppgå till omkring 15 år eller något därutöver. Endast

omkring 5 procent av de stamanställda torde dock kunna påräkna befordran

till underofficers beställning. Tveksamhet torde visserligen kunna

råda, om den stamanställda personalen skall anses hava tjänstemannaställning.

I varje fall kan denna personal dock icke hänföras till arbetarna.

Med hänsyn till ordalydelsen av 1 § i lagen om förenings- och förhandlingsrätt

faller den stamanställda militära personalen ej under denna lag, då

ifrågavarande personal är underkastad ämbetsmannaansvar enligt krigslagarna.

Det kan dock icke anses vara tillfredsställande, att de stamanställda

militärerna skola ställas utanför båda lagstiftningarna örn förhandlingsrätt;

särskilt blir detta fallet, örn övrig militär personal inbegripes under lagstiftningen

om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. De stamanställda utgöra

en stor grupp befattningshavare med fast organisation. Då icke heller i övrigt

skäl synas föreligga för att utesluta dem från den nu föreslagna förhandlingsordningens

omfattning, vilja de sakkunniga för sin del förorda, att

de inbegripas under denna lagstiftning. Det torde dock ej vara erforderligt

att med hänsyn därtill vidtaga någon jämkning av ordalydelsen i 1 § i

den föreslagna författningen.

I betänkandet redogöres för överläggningar, som de sakkunniga fört med

representanter för de militära förvaltningsmyndigheterna och tjänstemannaorganisationerna.

Det framgår av den lämnade redogörelsen, att såväl myndigheterna

som organisationerna ansett, att förhandlingar på det militära

området borde förås centralt och att vissa inskränkningar vore erforderliga

med hänsyn till de frågor, varom förhandlingar skulle få föras.

Beträffande sättet för förhandlingsrättens utövande på det militära området

anföra de sakkunniga:

Från de militära myndigheternas och organisationernas sida har inför de

sakkunniga uttalats, att förhandlingar rörande militära frågor endast böra

föras centralt mellan de förvaltande myndigheterna eller truppslagscheferna

samt representanter, som utses av huvudorganisationerna för tjänstemännen.

Detta spörsmål torde nära sammanhänga med den omfattning,

i vilken förhandlingsrätt beträffande olika frågor tillerkännes den militära

personalen. Om förhandlingsrätt medgives endast beträffande de allmänna

avlöningsvillkoren, synes det vara rimligt, att förhandlingar endast föras

mellan representanter för tjänstemännens huvudorganisationer samt de centrala

militära myndigheterna. Därjämte skulle givetvis förhandlingar kunna

föras med ombud som utses av Konungen. Anses det däremot vara möjligt

att tillerkänna dessa tjänstemän förhandlingsrätt även beträffande vissa

frågor örn tjänstgöring eller utbildning, torde hinder icke böra läggas

för förhandlingar mellan en truppförbandschef samt lokalavdelning av en

tjänstemannaorganisation. Närmare bestämmelser angående förhandlingsrättens

utövande för de militära befattningshavarna torde efter hörande av

de militära myndigheterna och tjänstemannaorganisationerna böra utfärdas

av Konungen.

Beträffande de erforderliga inskränkningarna med avseende å de frågor,

om vilka förhandlingar på det militära området borde få föras, anföra de

sakkunniga:

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

99

Då det gäller behandlingen av de militära tjänstemännens allmänna avlöningsvillkor

kunna dessa tjänstemän helt jämställas med statens civila

personal. Härvidlag erfordras alltså ej några inskränkningar beträffande

förhandlingsrätten. Ej heller synes detta vara nödvändigt i fråga örn behandlingen

av den militära personalens allmänna anställningsvillkor. Så är

däremot tydligen fallet, så snart man kommer in på området för den militära

personalens utbildning och arbetsvillkor. De sakkunniga anse sig emellertid

icke kunna närmare ingå på ett bedömande av frågan om vilka inskränkningar

i förhandlingsrätten som lämpligen böra föreskrivas härvidlag.

Förslag härom torde i stället böra infordras från de militära myndigheterna.

I enlighet med grundtankarna i förhandlingsordningen böra personalorganisationerna

beredas tillfälle att yttra sig i frågan, innan erforderliga

bestämmelser utfärdas av Konungen.

Yttrandena.

Samtliga de militära myndigheter och tjänstemannaorganisationer, som

inkommit med yttranden över betänkandet, tillstyrka, att en förhandlingsordning

införes och att den militära personalen därvid inbegripes. I likhet

med de sakkunniga anses allmänt, att vissa begränsningar i förhandlingsrätten

måste vidtagas för den militära personalen. Först och främst måste

sålunda bestämmelserna om förhandlingsrätt träda ur funktion vid mobilisering

eller krigstillfälle. I allmänhet anses förhandlingsrätten böra utövas

centralt och endast av de stora militära tjänstemannaorganisationerna.

Härvidlag uttalas dock av svenska undero f ficersförbundet att förbundet

ansåge det vara motiverat jämväl nied lokala förhandlingar. Samtliga myndigheter

och organisationer förklara vidare, att förhandlingsrätten måste inskränkas

med hänsyn till vissa frågor, som berörde den militära utbildningen

och tjänsten i övrigt. Åtskilliga yttranden ingå på en närmare

diskussion om huru ifrågavarande begränsningar i förhandlingsrätten borde

närmare utformas. T. f. chefen för armén uttalar härom endast, att han

förutsatte, att försvarsgrenscheferna i sinom tid borde anbefallas att inkomma

med förslag till inskränkningar. Marinförvaltningen förklarar, att

de inskränkande bestämmelserna borde utarbetas, innan förhandlingsordningen

fastställdes samt eventuellt även gälla vid försvarsverken anställd civil

personal. Svenska of ficersförbundet anser, att de inskränkande bestämmelserna

för den militära personalen snarast borde utarbetas. Militären

borde icke heller i avseende å tidpunkten för genomförandet av en förhandlingsordning

ställas i någon undantagsställning i förhållande till de

civila statstjänstemännen. Förbundet framlägger positiva förslag till inskränkande

bestämmelser. Svenska linderot ficersförbundet anser, att de

sakkunniga borde hava utarbetat de erforderliga särbestämmelserna. I vart

fall borde de militära organisationerna få tillfälle att yttra sig, innan de

inskränkande bestämmelserna fastställdes. Försvarsväsendets underbefälsförbund

hemställer, att allenast sådana inskränkningar måtte fastställas att

gälla för personalen vid krigsmakten, som betingades av rent militära förhållanden.

Ingen erinran göres mot att de sakkunniga utsträckt förhandlingsordnin

gen att omfatta jämväl det fast anställda manskapet vid krigsmakten.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Efter denna sammanfattande redogörelse för de av militära myndigheter

och tjänstemannaorganisationer avgivna yttrandena torde jag få ur dessa

yttranden återgiva följande.

Tjf. chefen för marinstaben: Särskilda bestämmelser synas erforderliga:

dels beträffande vilka myndigheter och personalorganisationer, som skola

givas förhandlingsrätt (§§ 2 och 5),

dels beträffande vilka frågor, som skola kunna göras till föremål för förhandling

(§ 3), och

dels slutligen beträffande förhandlingsrättens tillämpning vid krig eller

mobilisering.

Det synes ur alla synpunkter lämpligast, att förhandlingsrätten för militärpersonalen

centraliseras till att omfatta å ena sidan de centrala myndigheterna

och å andra sidan personalens huvudorganisationer. Någon självständig

förhandlingsrätt bör sålunda icke tillerkännas vare sig myndigheternas

underlydande organ eller personalförbundens specialorganisationer. Lokala

frågor synas, i den mån de kunna tänkas få någon större räckvidd,

kunna göras till föremål för förhandling genom de stora organisationernas

försorg.

En förutsättning för förhandlingsordningens genomförande inom försvarsväsendet

torde sålunda vara, att de olika, mindre personalgrupperna inordna

sig i de större organisationerna.

Det centraliserade förhandlingsförfarandet ansluter sig emellertid icke till

ordalydelsen i den föreslagna författningen. Ehuru ett sådaut förfarande säkerligen

ur många synpunkter kommer att framstå såsom nödvändigt, synas

för försvarsväsendet särskilda bestämmelser härutinnan erforderliga.

Beträffande de frågor, som skola kunna göras till föremål för förhandling,

synas inga inskränkningar erforderliga beträffande militärpersonalens rätt att

förhandla om allmänna anställnings- och avlöningsvillkor. Däremot måste

det anses olämpligt att medgiva förhandlingsrätt beträffande rent militära

frågor, vare sig av disciplinär natur eller berörande det militära utbildningsarbetet

eller den militära tjänsten i övrigt. Visserligen kunna vissa tjänstefrågor

vara av den natur, att t. ex. villkorlig förhandling, efter myndighetens

bedömande, skulle kunna föras, men svårigheten att draga gränsen mellan

olika frågor gör, att förhandlingsrätten synes böra inskränkas till att omfatta

endast ovan nämnda anställnings- och avlöningsfrågor. Härjämte synes förhandling

dock kunna medgivas rörande utbildningen för civilanställning.

I detta sammanhang bör dock erinras om, att myndighet, jämlikt § 4 i den

föreslagna författningen, skall bereda personalförbunden tillfälle att taga del

av och yttra sig örn frågor av principiell betydelse. Förbunden lia alltså

möjlighet att i viss mån påverka även tjänstgörings- och utbildningsfrågor.

Längre torde man ur militär synpunkt icke kunna sträcka sig.

Särskilda bestämmelser i anslutning till ovan anförda synpunkter synas erforderliga.

Slutligen må anföras, att all förhandlingsrätt för militär personal givetvis

bör upphöra vid krigstillfälle eller då allmän mobilisering påbjudits. Även

härför erfordras särskilda bestämmelser.

Under förutsättning av, att inskränkningar i förhandlingsrätten för militärpersonalen

sedermera fastställas i huvudsaklig överensstämmelse med ovan

antydda synpunkter, synes intet väsentligt vara att invända mot den föreslagna

förhandlingsordningen, varför densamma tillstyrkes.

Förslag till sålunda erforderliga kompletterande bestämmelser för marinens

personal torde böra uppgöras och framläggas i annat sammanhang.

Chefen för flygvapnet: I betänkandet framhålles, att det är första gången,

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 128.

101

sedan frågan örn en förhandlingsordning för statstjänstemän uppkom, som

den militära personalen anses böra inbegripas i en dylik.

Att så nu sker motiveras med bl. a. att den militära personalen icke bör

sättas i någon undantagsställning i samhället i förhållande till de civila statstjänstemännen.

I princip delar jag denna uppfattning. Emellertid är den

militära personalens ställning gentemot staten i flera hänseenden olika de

civila statstjänstemännens. Detta betingar vissa inskränkningar i deras eventuella

förhandlingsrätt, vilket för övrigt även förutsättes i kungörelseförslaget.

De frågor, som skulle kunna bliva föremål för förhandling, angivas i 3 §

av förslaget vara »allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom

tillämpningen av sådana villkor». Vilka inskränkningar, som skulle göras

i dessa frågor, angives icke, utan föreslå de sakkunniga att detta skulle

bliva föremål för särskild utredning. Då det torde möta avsevärda svårigheter

att i detalj bestämma, vilka ärenden, som icke finge göras till föremål för

förhandling, eller att bestämma vilka ärenden, som finge upptagas till behandling,

kunde frågan möjligen lösas på det sätt, att Kungl. Majit, på framställning

från vederbörande myndighet eller tjänstemannaförening, för varje

särskilt fall avgjorde, huruvida förhandling skulle äga rum eller icke. Under

alla förhållanden bör från förhandling undantagas frågor rörande utnämningar

och förordnanden, frågor rörande utbildning och arbetsvillkor samt

frågor av disciplinär natur. Under mobilisering och krig bör förhandling

icke medgivas.

Beträffande de parter, mellan vilka förhandlingar skulle äga rum, stadgas

i 2 §.

F. n. finnas inom försvarsväsendet vissa större personalsammanslutningar,

bland vilka främst märkas svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet

och försvarsväsendets underbefälsförbund. Under dessa organisationer

sortera lokala föreningar. Enligt förslaget skulle dylik lokal förening

kunna förhandla med lokala myndigheter, d. v. s. i detta fall truppförbandschefen.

Ur disciplinär synpunkt anser jag detta icke lämpligt. För den militära

personalens vidkommande bör förhandlingsrätt tillerkännas endast de

centrala organisationerna.

På grund av vad jag ovan anfört får jag föreslå,

att, därest förhandlingsförordning varder fastställd för statstjänstemän,

denna kommer att omfatta även den militära personalen,

att vissa inskränkningar göras i denna personals förhandlingsrätt, omfattande

i stort sett:

1. upphävd förhandlingsrätt vid krig eller mobilisering;

2. uteslutande av frågor rörande utnämningar och förordnanden samt frågor

rörande utbildnings-, tjänstgörings- och disciplinära förhållanden, samt

att förhandlingar må äga rum allenast mellan försvarsväsendets centrala

myndigheter eller av Kungl. Majit utsedda ombud och de militära centrala

personalsammanslutningarna.

Arméförvaltningen: Vad angår förhandlingsrätten för militär personal och

likställda, torde blivande bestämmelser örn vissa inskränkningar i nämnda

personals rätt all förhandla lämpligen kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder, som angivas i motiveringen till betänkandet.

Marinförvaltningen: Vad avser den militära personalen, anser ämbetsverket,

i likhet med de sakkunniga, att denna personal i princip icke bör sättas i

någon undantagsställning i samhället i förhållande till den civila personalen

och att den militära personalen därför även bör erhålla nu ifrågavarande

förmån.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

De sakkunniga hava ifrågasatt, huruvida den stamanställda militära personalen

kunde anses hava tjänstemannaställning, då de äro anställda medelst

personliga kontrakt. Att det sätt, på vilket de äro anställda, skulle utgöra

något hinder för deras inrangerande såsom statstjänstemän, kan marinförvaltningen

emellertid lika litet som de sakkunniga själva finna.

Ur militär synpunkt synes i förslaget det väsentligaste vara de inskränkningar

i förhandlingsrätten, som de sakkunniga enligt § 14 förutsätta skola

gälla lör militär personal och likställda. För förslagets genomförbarhet äro

emellertid dessa inskränkningar av sådan betydelse, att ämbetsverket anser

att undantagsbestämmelserna för den militära personalen borde utarbetas och

underställas vederbörande för yttrande, innan förslaget örn förhandlingsordning

blir fastställt.

Ämbetsverket anser sig icke nu kunna avgiva några förslag till ifrågavarande

inskränkande bestämmelser, men synas sådana vara erforderliga, dels

beträffande vilka myndigheter och personalorganisationer, som skola givas

förhandlingsrätt, dels beträffande vilka frågor, som skola kunna göras till

föremål för förhandling, dels ock slutligen beträffande förhandlingsrättens tilllämpning

vid krig och mobilisering.

Beträffande de inskränkande bestämmelser, som sålunda må komma att

fastställas ifrågasätter marinförvaltningen, huruvida dessa icke helt eller delvis

även borde gälla den civila personal, som är anställd vid försvarsverken.

Ämbetsverket förutsätter emellertid att framdeles bliva satt i tillfälle att yttra

sig örn dessa frågor.

De inskränkande bestämmelser, som sålunda skulle gälla den militära

personalen och likställda, förutsätter marinförvaltningen vidare komma att

intagas i särskild nådig kungörelse.

Flygförvaltningen: I princip anser flygförvaltningen riktigt, att en blivande

förhandlingsordning för statstjänstemän skall vara tillämplig i fred även

för krigsmaktens personal.

Rörande den föreslagna kungörelsens tillämpningsområde vid försvarsväsendet

får till en början erinras, att enligt betänkandet all den personal skulle

vara inbegripen under kungörelsen, som ej omfattas av lagen om förenings-

och förhandlingsrätt, eller alltså med begagnande av nyssnämnda

lags uttryck, alla arbetstagare i försvarets tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar

(ansvar enligt 25 kap. S. L. resp. krigslagarna). Till

»tjänstemän» i kungörelsens mening bör således räknas, utom stammen,

även reservpersonal, men icke värnpliktiga, vidare civila ordinarie och e. o.

tjänstemän ävensom jämförlig icke ordinarie personal. Mot en så fattad

avgränsning av tillämpningsområdet för kungörelsen synes flygförvaltningen

intet vara att erinra.

Vid granskning av kungörelsens särskilda stadganden hava följande anmärkningar

framkommit.

I 2 och 11 §§ omförmäles ett slag av förhandling, som enligt betänkandet

är avsett att utgöra slutstenen eller sista instansen i förhandlingsordningen,

nämligen förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, och tjänstemannaförening.

Flygförvaltningen anser nödigt, att vid sistnämnda § fogas

ett tillägg av den innebörd, att när framställning gjorts örn tillämpning av

denna §, vidare förhandling enligt 1 § av kungörelsen skall vara utesluten

beträffande den fråga, som framställningen avser, intill dess Konungen annorlunda

förordnar. Denna ämbetsverkets uppfattning föranledes av följande

skäl. I en fråga om förslag till ändring av en bestämmelse, som är gemensam

exempelvis för de tre försvarsgrenarna, eller om tillämpning av en

sådan bestämmelse vore det icke lämpligt, att separata förhandlingar fördes

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

vid dessa. Olägenheterna skulle icke minskas av att motparten vid dessa

skilda förhandlingar tilläventyrs vore en och samma förening. Det bör för

myndigheten finnas utväg att exempelvis redan före^ avgivandet av infordrat

förslag i dylikt ämne hänskjuta förhandling, om sådan begärts, till Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Vid sista satsen i 3 § förutsätter flygförvaltningen, att utnämningar (befordringar)

äro helt undandragna förhandling.

I 14 § synes uttryckligen böra utsättas, att kungörelsen träder ur tillämpning

för personal vid försvarsväsendet, sedan order örn mobilisering utfärdats,

till dess krigsmakten åter ställts på fredsfot. Det i förslaget begagnade

begreppet »militär personal och likställda» synes vara för obestämt och i

allt fall i nyss berörda avseende för snävt. Även de inskränkningar i förhandlingsrätten,

som Kungl. Maj :t med stöd av denna § skulle stadga i övrigt,

synas av praktiska skäl böra kunna vidtagas enhetligt för all personal

vid försvarsväsendet.

Beträffande sist avsedda inskränkningar får flygförvaltningen vidare anföra

följande.

Såvitt ämbetsverket kan finna, vore det för militär uppfattning stötande,

att en militär order (beslut av kommandomals natur) skulle kunna föregås

av förhandling. Örn sådana beslut, som meddelas genom order, bör icke

förhandlas. Detsamma bör då även gälla beträffande förslag till dylika

beslut och tolkningen därav.

Med hänsyn härtill, och då lokala förhandlingar vid försvarsväsendet etter

vad i betänkandet antydes icke varit avsedda, synes en lämplig begränsning

av förhandlingsrätten kunna åstadkommas genom en föreskrift därom,

att förhandling vid försvarsväsendet enligt 1 § i kungörelsen finge ske allenast

i ärenden under de centrala förvaltningsmyndigheternas handläggning.

Parterna vid sådan förhandling skulle i enlighet härmed bliva den centrala

förvaltningsmyndigheten, å ena sidan, och tjänstemannaförening, å andra

sidan.

Försvorsväsendets lönenämnd: Vad först angar fragan huruvida en lagstadgad

förhandlingsordning överhuvud taget bör införas vid försvarsväsendet,

bär lönenämnden sig bekant, att förhandlingar mellan representanter

för’ staten, å ena, och för militära personalorganisationer, å andra sidan,

ofta förekommit, utan att de radande militära subordinationsförhallandena

därigenom blivit lidande. Detta har även konstaterats saväl av de sakkunniga

som av representanter för militära personalsammanslutningar. Jämväl

försvarskommissionen har ansett det lämpligt att rörande vissa frågor

samråda med representanter för dylika sammanslutningar. Att sådana överläggningar

varit till gagn icke blott för personalen utan även för försvarsväsendet,

torde ingen vilja bestrida. Uteblivandet av en lagfästad förhandlingsordning

skulle dessutom på många håll medföra misstämning och oro.

Lönenämnden har därför i princip ej något alt erinra mot genomförande av

det framlagda förslaget. Emellertid intager försvarsväsendet i förevarande

avseende en ställning, som i flera avseenden väsentligt skiljer sig från statsförvaltningen

i övrigt. De sakkunniga hava även beaktat detta och i överensstämmelse

härmed i sitt betänkande utgått lian att vissa inskränkningar

i förhandlingsrätten skulle gälla för den militära personalen. Förslag i detta

avseende har förutsatts skola infordras från de militära myndigheterna, varefter

yttrande häröver skulle infordras från personalorganisationerna. Då

något sådant förslag nu icke föreligger, torde lönenämnden här kunna inskränka

sig lill ett uttalande, att något principiellt hinder för införande av

en förhandlingsordning enligt de sakkunnigas förslag även för försvarsväsen
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

dets personal icke synes föreligga, men att, innan en blivande förhandlingsordning

kommer till användning i fråga örn nämnda personal, genom särskild

föreskrift bör angivas de områden, vilka med hänsyn till de speciella

militära förhållandena böra vara uteslutna från förhandlingsrätt.

Svenska officcrsförbundet: Det synes främst böra framhållas, hurusom

^[bundet äi av den uppfattningen, att den förhandlingsordning, som skall

tillämpas i fråga örn den militära personalen icke får vara av den art, att

den kan befaras rubba eller menligt inverka på den auktoritet, som måste

tillerkännas militär myndighet i alla instanser, eller den militära ordningen

och disciplinen, i allmänhet inom försvarsväsendet. Ur denna synpunkt har

det sy lits förbundet riktigt att vid utarbetandet av nedan framlagda förslag

hellre göra eftergifter i avseende på vissa önskemål ur personalsynpunkt

an att åsidosätta oeftergivliga krav på cn ur militär synpunkt tillfredsställande

tillämpning av ifrågavarande förhandlingsrätt.

Tre huvudfrågor synas härvid vara värda särskilt beaktande, nämligen

dels formerna för förhandlingsrättens utövande;

dels förhandlingsrättens omfattning;

dels förhandlingsrättens tillämpning vid krig och mobilisering.

\ ad först beträffar formerna för förhandlingsrättens utövande kunna enligt

den föreslagna förhandlingsordningen förhandlingar komma till stånd

i tie olika instanser, nämligen dels mellan ombud, som av Konungen utses,

och tjänstemannaförening — detta dock endast därest Konungen prövar så

skäligt — dels mellan tjänstemannaförening och myndighet, dels mellan

avdelning av tjänstemannaförening och ett myndighet underlydande organ.

Den sålunda föreslagna instansordningen betecknar icke blott ett system

med olika förhandlingsformer efter vederbörliga frågors större eller mindre

räckvidd. De sakkunniga framhålla nämligen, att förhandlingarna mellan

en tjänstemannaförening och av Konungen utsedda ombud komma att bilda

slutpunkten i en instansordning, som i sina lägre stadier upptager förhandlingar

mellan en myndighets underlydande organ och tjänstemännen samt

därefter mellan dessa och myndigheten själv. Förslaget kan sålunda karakteriseras

såsom ett system för successiva förhandlingar i tre instanser eller

ett organiserat klago- och besvärssystem. Omsättes det ifrågasatta systemet

på militära förhållanden skulle detta få till följd i en första instans

förhandlingar mellan t. ex. en regementschef och en lokalförening, därefter,

sedan regementschefen fattat sitt beslut, eventuellt nya förhandlingar mellan

högre militär myndighet och personalförbunden samt slutligen eventuell

begäran om slutförhandlingar med av Kungl. Majit utsedda ombud. Med

beaktande av ovan anförda allmänna synpunkter angående en förhandlingsordning

för militär personal är det tydligt, att ett så ordnat system icke står

i överensstämmelse med god militär uppfattning. I känsla härav torde även

det uttalande av samtliga militära personalorganisationer hava tillkommit,

sorn anföres i betänkandet, att det för vinnande av erforderlig fasthet i förhandlingsförfarandet

vore nödvändigt att för de militära befattningshavarna

begränsa förhandlingsrätten till styrelserna för riksorganisationerna, samt

att dessas lokalavdelningar icke borde tillerkännas förhandlingsrätt, utan

även lokala frågor beaktas genom nämnda styrelsers försorg. Därigenom

skulle förhandlingssystemet begränsas till två instanser. Genom att vidare

rätten till förhandlingar i högsta instans enligt förslaget är ställd i beroende

av Kungl. Majlis prövning, skulle de ovan angivna olägenheterna till

en viss grad avlägsnas. De skäl, som av de sakkunniga anförts för införandet

av sistnämnda förhandlingsform såsom en högre instans i ett förhandlingssystem,

synas emellertid icke vara ur militär synpunkt överty
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

105

Sande. Det tolide därför böra tagas under övervägande, om icke en bättre

ordning skulle ernås genom att, i stället för att enligt förslaget i allmänna

föreskrifter stadga olika instanser för förhandlingar i fråga örn militär personal

och likställda, fordra att framställning i varje särskilt fall skall göras

hos Kungl. Majit angående den form för förhandlingar, som lämpligen bör

tillämpas i ifrågavarande fall. Framställningsrätten skulle i så fall begränsas

till vederbörlig riksorganisation och i framställningen förslag framställas

med vilken myndighet förhandling önskas eller örn förhandling önskas

med av Kungl. Majit utsett ombud, ävensom meddelande lämnas angående

den fråga, förhandlingarna avse. De ovan berörda olägenheterna

med det av de sakkunniga föreslagna förhandlingssystemet skulle härigenom

helt avlägsnas. Det finnes heller icke anledning befara, att icke den

militära personalens alltjämt obeskurna rätt till förhandlingar i likhet med

övriga statstjänstemän skulle respekteras i all den utsträckning, som den militära

personalens särställning tillåter. Samtidigt vinnes — såsom nedan

närmare beröres —■ större säkerhet för att icke med stöd av vissa allmänna

bestämmelser angående förhandlingsrättens omfattning andra frågor göras

till föremål för förhandling, än de särskilda förhållandena göra möjligt eller

lämpligt.

Vad beträffar förhandlingsrättens omfattning angiver förslaget, att förhandling

må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor. I avseende på förslagets tillämpning på den

militära personalen framhålla emellertid de sakkunniga behovet av vissa

inskränkningar, så snart man kommer in på området för denna personals

utbildning och arbetsvillkor, dock utan ett närmare angivande av arten

eller omfattningen av berörda inskränkningar. Det är också förenat med

synnerligen stora svårigheter att genom allmänt avfattade bestämmelser

erhålla klara begränsningslinjer härutinnan. Det är förbundets uppfattning,

att frågor rörande avlönings- och därmed jämförliga anställningsvillkor

i huvudsak skola kunna göras till föremål för förhandlingar. Härmed

förstås sålunda icke blott avlöningsvillkor i egentlig mening utan även därmed

sammanhängande frågor, såsom angående förmåner under sjukdom,

tjänstebostäder, rättighet till inköp av proviantartiklar och bränsle ur kronans

förråd, befordringsprinciper o. s. v. I princip hyser förbundet även

den meningen, alt förhandlingsrätt icke kan medgivas beträffande rent militära

frågor, som beröra utbildningsarbetet, eller den militära tjänsten i övrigt

eller äro av disciplinär natur. Det är dock tydligt, att även dessa frågor,

för de civila statstjänstemännen sammanförda under benämningen arbetsvillkor,

i sig innehålla ett flertal ärenden, vilkas handläggning skulle

befordras, därest personalen bereddes tillfälle att under form av förhandlingar

framföra sina synpunkter. Vid de utredningar, som förbundet lålil

verkställa, har del visat sig, att det icke torde vara möjligt att genom särskilda

stadgande!! uppdraga bestämda och för alla fall gällande gränser för

förhandlingsrättens omfattning. Det är åter ur försvarets synpunkt av största

vikt, att bestämmelserna ifråga icke pä grund av sin allmänna avfattning

giva anledning till olika tolkningar. Som ovan framhållits, har därför

förbundet kommit lill den uppfattningen, att det i varje särskilt fall må göras

beroende av Kungl. Maj:ts beslut, huruvida vederbörlig fråga på därom

gjord framställning må göras till föremål för förhandlingar.

I överensstämmelse härmed bör även den i 4 8 stadgade skyldigheten för

myndighet att i vissa fall bereda tjänstemännen tillfälle att taga kännedom

om föreliggande utkast lill nya eller ändrade villkor i berörda avseende betraktas

såsom en orientering lill vederbörande tjänstemannaförening för vidtagande

av erforderliga åtgärder.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Vad slutligen angår förhandlingsrättens tillämpning vid krigstillfålle och

vid mobilisering synes det förbundet uppenbart, att vid dessa tillfällen förhandlingsordningens

bestämmelser icke böra äga giltighet.

Förslaget uppställer vidare icke några särskilda krav på registrering eller

erkännande av organisationerna såsom villkor för förhandlingsrätt enligt

författningsförslaget utan endast viss anmälningsskyldighet i särskilt angivna

lall. I det föregående har ur militär synpunkt eftersträvats att giva

en fast ram för förhandlingsrättens utövning och omfattning ifråga om den

militära personalen. Ur samma synpunkt torde böra tagas under övervägande,

huruvida icke förhandlingsrätten bör begränsas till av Kungl. Majit

erkända riksorganisationer. Officersförbundet håller för sin del före, att en

så begränsad förhandlingsrätt icke blott ur förbundets synpunkt utan även

och i främsta rummet ur försvarets synpunkt skulle vara förenad med väsentliga

fördelar.

På grund av vad ovan anförts får förbundet anhålla, att det till förbundet

remitterade förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän fastställes att gälla även för den militära personalen och likställda

med nedan angivna avvikelser:

1) Förhandlingsrätt nredgives endast av Kungl. Majit erkända riksorganisationer

av militär personal.

2) Den i 3 § angivna omfattningen av förhandlingsrätten begränsas till i

huvudsak avlönings- och därmed jämförliga anställningsvillkor.

3) Förhandlingar må äga rum mellan försvarsväsendets myndigheter eller

av Kungl. Majit utsedda ombud å ena sidan samt ovan under p. 1 nämnda

riksorganisationer å andra sidan, dock endast efter därom hos Kungl. Majit

i varje särskilt fall av nämnda riksorganisationer gjord framställning.

Svenska underofficersförbiindet: Förbundet anser att icke allenast de militära

tjänstemännen utan även de militära myndigheterna och cheferna samt

försvarsväsendet i sin helhet har långt mer att vinna på en förtroendefull förhandlingsform

mellan de militära myndigheterna och de militära tjänstemännen,

än örn de senare skola ställas i en långt gående särklass i jämförelse

med statens övriga tjänstemän. Meningsriktningar och åsikter i de

frågor, vilka förhandlingsordningen eljest avser, kunna nämligen icke förkvävas

genom deras avstängande från rätten till förhandling utan de taga

sig då uttryck på annat sätt och på andra vägar än det förtroendefulla samarbetets.

Förbundet väntar sig heller ingen rubbning i de grundvalar, på

vilka disciplin och krigstukt inom den militära tjänsten måste vila, genom

förhandlingsrättens införande. I de sakkunnigas förslag är nämligen på ett

fullt betryggande sätt sörjt för den fullt riktiga principen, att beslut och avgörande

i en förhandlingsfråga är lagt i myndigheternas eller chefernas händer.

Men genom förhandling vinnes emellertid så mycket att respektive parter

få en inblick i varandras synpunkter, skäl och motiv, vilket icke sällan

har större betydelse för den part, som vill förhandla, nämligen personalen, än

för myndigheterna och cheferna även om dessa sistnämndas erfarenheter

vidgas genom den inblick de vid en förhandling erhålla i personalens förhållanden.

Förbundet vill icke bestrida att inskränkningar i förhandlingsrätten för

den militära personalen kunna vara erforderliga men förbundet skulle gärna

ha sett, att dessa inskränkningsförslag framlagts av de sakkunniga, eventuellt

efter de militära myndigheternas avgivna yttranden och förslag. Därigenom

skulle enligt förbundets mening dessa inskränkningsförslag i förhandlingsrätten

för militära personalen framstått såsom fullt opartiska och

sakkunnigt prövade. I varje fall vill förbundet helt och hållet instämma i

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

107

de sakkunnigas uttalade åsikt, att tillfälle bör beredas för de militära personalorganisationerna

att yttra sig i frågan om särbestämmelserna, innan

dessa fastställas av Kungl. Majit.

I motiveringen till förslaget örn inskränkning i förhandlingsrätten för den

militära personalen anföra de sakkunniga att en dylik inskränkning bland

annat bör gälla sådana frågor, som sammanhänga med den militära tjänstgöringen

och utbildningen. Förbundet förutsätter i anledning härav, att de

sakkunniga, när de vilja undantaga »utbildningen» från rätten till förhandling,

sett denna i det sammanhang den kan hava med begreppet »militära

övningar». Örn detta är fallet delar förbundet de sakkunnigas uppfattning

om att utbildningen i ett sådant sammanhang bör vara undantagen från förhandling.

Gäller det däremot utbildningens sammanhang med organisationen

av skolor, kurser och utbildningsanstalter, på vilka den militära personalens

ställning i allmänhet vilar, ej minst med hänsyn till en på denna utbildning

byggd löneställning eller ställning inom statsförvaltningen jämfört

med andra statstjänstemannagrupper, så anser förbundet förhandlingsrätten

i dylikt sammanhang vara av största betydelse, även för den militära personalen.

Förhandlingsförbud i den form sakkunniga föreslå i utbildningsfrågorna,

anser förbundet alltför generellt för att kunna godtagas. I sådana

utbildningsspörsmål, vilka icke beröras av disciplinära förhållanden eller

ilga något samband med övningarna i det dagliga utbildningsarbetet vid

trupp, böra förhandlingar kunna äga rum. Förbundet får i detta hänseende

erinra örn de många framställningar och åtgärder i övrigt, vilka faktiskt icke

sällan haft förhandlingskaraktär, som ägt rum i en så speciell utbildningsfråga

som den örn underofficersutbildningen i underofficersskolorna inom

de olika försvarsgrenarna, och vilka torde få sägas hava fått stor betydelse för

såväl personalen som försvarsväsendet.

Representanter för stålens civila personalorganisationer hava inför förhandlingssakkunniga

framhållit, att det nu föreliggande förslaget till förhandlingsordning

i sak föga avviker från den form för fri förhandling mellan

myndigheterna och personalen inom vissa verk, som redan inletts och

tillämpas. Såsom de sakkunniga framhålla existerar icke någon sådan form

för fri förhandlingsordning inom försvarsväsendet även örn möjligheterna

till överläggningar mellan de militära myndigheterna och cheferna å ena

samt personalen å andra sidan numera äro avsevärt mycket större än tidigare.

Införandet av lagstadgad förhandlingsordning får följaktligen en mera

påtaglig och omedelbar verkan inom militära verk och för de militära myndigheterna

vid själva genomförandet än vid de verk, där den fria förhandlingsrätten

redan tillämpats. Uet är emellertid förbundets uppfattning,

att efter förvärvandet av erforderlig rutin och vana vid förhandlingars förande

skola heller inga olägenheter av desamma visa sig för försvarsväsendets

del.

I avgivna yttranden till förbundsstyrelsen hava till förbundet anslutna lokalavdelningar

givit uttryck för den vikt de tillmäta förhandlingars förande

i tjänstebostadsfrågor. De hava därvid erinrat örn den föreliggande olika

formuleringen i gällande civila och militära avlöningsreglementen för tjänstebostadsersättningens

fastställande såsom bevis för alt den militära personalen

icke bör sättas i en särställning i jämförelse med den civila även i sådana

frågor, vilka icke hava något som helst samband med krigstukt och disciplin,

utan äro rena löne- eller därmed jämförliga intressefrågor för personalen.

Förbundet får ävenledes erinra örn den för militärpersonalen i Danmark

gällande förhandlingsrätten, i vilken denna personal inbegreps vid införandet

i tjänstemannalagen örn förhandlings- och skiljcdomsrätt för den övriga statsanställda

personalen i Danmark. För den militära personalen därstädes gillia

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

ävenledes särbestämmelser men dessa synas endast obetydligt avvika från

vad som finnes medgivet för övriga statsanställda tjänstemän.

Förbundet får härmed sammanfatta sina synpunkter på förslaget örn den

militära personalens särställning i förhandlingsrätten så, att därest en viss

inskränkning i nämnda rätt anses påkallad, synes denna inskränkning icke

behöva förlänas någon mera väsentligt avvikande karaktär från den förhandlingsrätt,

vilken föreslås skola komma att gälla för statens civila tjänstemän.

Förbundet anser, att ju större likställigheten kan göras, till desto större fördel

skall detta i tillämpningen visa sig bliva för försvarsväsendets del.

I motiveringen till förhandlingsförslaget uppgiva de sakkunniga, att representanter

för de militära organisationerna ansett att det för vinnande av erforderlig

fasthet i förhandlingsförfarandet vore nödvändigt att begränsa förhandlingsrätten

till de tre stora militära huvudorganisationernas styrelser.

Förhandlingssakkunniga hava emellertid icke föreslagit någon sådan begränsning

i förhandlingsrätten till huvudorganisationerna för statens övriga befattningshavare

och förbundet anser att detta ej heller är erforderligt för de militära

organisationernas del. Behovet av lokala förhandlingar av intern natur

anser förbundet nämligen vara så stort, att det mer än väl motiverar förandet

av lokala förhandlingar utan anlitande av topporganisationernas .styrelser.

För övrigt sker därigenom ej heller någon avvikelse från hittills gällande

praxis i den mån en form för förhandlingar i vissa fall och på vissa förläggningsorter

förekommit tidigare. Så lia exempelvis de stora lokala personalorganisationer,

sorn representeras av sjöunderofficerssällskapen i Karlskrona

och Stockholm, själva inför sina militära chefer och myndigheter avhandlat

spörsmål av intern natur och det vore givetvis inte lämpligt, att härvidlag

göra avvikelse från praxis. Kungörelseförslagets 12 paragraf föreskriver,

att genom kungörelsen göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande

rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn

anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. Ett tillägg till förevarande paragraf,

angivande att kungörelsen ej heller avser någon ändring i gällande

praxis för tjänstemännens rätt att tillvarataga sina intressen, skulle vara ägnat

att styrka behörigheten av att tillämpa en dylik praxis vid förhandlingar. De

militära myndigheterna och cheferna torde även vara benägna att hellre förhandla

med dem närmast underställd personal i frågor av lokal och intern natur

än att överlämna dem för förhandling med huvudorganisationerna. Annat

blir givetvis förhållandet så snart förhandlingarna gälla spörsmål av

större allmän räckvidd och av för organisationerna i dess helhet principiell

natur. Därvid bör givetvis förhandling med huvudorganisationerna inledas.

Det kan även ur rent praktiska synpunkter visa sig lämpligt att vid förandet

av vissa lokala förhandlingar en eller flera representanter ur huvudorganisationernas

styrelser deltaga i dessa, varvid de kunna göra sina synpunkter örn

frågornas sammanhang med organisationen i sin helhet gällande.

Kungörelseförslaget angiver, att förhandling icke må äga rum i fråga, som

uteslutande berör viss tjänteman (kung. § 3). Danska förhandlingsordningen

för hären föreskriver i detta hänseende intet annat förbud mot förandet av

förhandling rörande enskild man än då fråga är örn dennes anställning, befordran

eller avsked. Det ifrågasättes från förbundets sida huruvida icke en

liknande bestämmelse bort föreskrivas jämväl i de sakkunnigas förslag i detta

hänseende. Fastställandet av exempelvis en tjänstebostadsersättning gällande

en enskild tjänstebostadsinnehavare kan denne önska hänskjuten till förhandling

med myndigheten som fastställt ersättningen i fråga. Med den lydelse

kungörelseförslaget nu har synes vederbörande myndighet kunna vägra förhandlingar

med honom, därvid åberopande sig på bestämmelserna i § 3.

Detta torde väl de sakkunniga ändå ej hava avsett. Här synes en närmare

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

109

definiering av frågan om i vilket hänseende förhandling med enskild tjänsteman

icke må äga rum, vara påkallad.

Förbundet vill uttala sin tillfredsställelse över den möjlighet det föreliggande

förhandlingsförslaget lämnar för tjänstemännen att deltaga i förhandlingar

rörande tolkningsfrågor eller som det i kungörelseförslagets paragraf

3 angives, »beträffande tillämpningen av allmänna anställnings-, arbets-

och avlöningsvillkor». Härigenom torde det kunna förväntas, att en snabbare

lösning skall kunna vinnas i åtskilliga frågor för tjänstemännen, vilkas

prövning på administrativ väg nu kräver en alltför lång tid.

Försvarsväsendets underbefälsförbund: Enligt förslaget till kungörelse angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän skola enligt § 1 statens tjänstemän

äga rätt att beträffande vissa i § 3 närmare angivna frågor förhandla

med vederbörande myndigheter. Lydelsen av ifrågavarande paragraf synes

tyda därpå, att vid en formell prövning av frågan örn det fast anställda manskapet

vid försvarsväsendet skall äga rätt till förhandlingar, denna personalgrupp

skulle kunna komma att uteslutas. De sakkunniga hava emellertid

enligt i motiveringen uttalad uppfattning ansett, att det fast anställda manskapet

skall hänföras till den personal, för vilken förhandlingsrätten skall

bliva gällande. Att så sker synes förbundet så mycket mera nödvändigt

som det fast anställda manskapet eljest icke skulle få någon som helst förhandlingsrätt,

ty den under innevarande år införda förenings- och förhandlingsrätten

är icke tillämplig å det fast anställda manskapet. Om det fast

anställda manskapet icke inbegripes i den nu föreslagna förhandlingsordningen

för statstjänstemän skulle densamma i fråga om militär personal endast

vara tillämplig å officerare och underofficerare. Även örn det fast anställda

manskapet icke innehar tjänstemannaställning synes skäl icke föreligga

att av den militära personalen utesluta denna grupp av beställningshavare;

kan den ena gruppen av principiella skäl medgivas förhandlingsrätt

torde principen också böra gälla övriga grupper. Det torde därvid främst

böra beaktas, att förhandlingsrätten säkerligen får större betydelse för den

lägre personalen, även örn såsom de sakkunniga föreslagit viss inskränkning

i förhandlingsrätten skall gälla för den militära personalen. Någon anledning

att med hänsyn allenast till de militära subordinationsförhållandena

utesluta den lägsta men också största gruppen av befattningshavare inom den

militära statstjänsten synes icke föreligga.

I kungörelseförslagets § 2 angives, att förhandling må äga rum mellan

myndighet eller dess underlydande organ, å ena, samt förening av tjänstemän

eller avdelning av sådan förening, å andra sidan. Lämpligheten av att

avdelning av tjänstemannaförening skall äga rätt att påkalla förhandlingar

har diskuterats, men för den militära personalen är denna fråga av underordnad

betydelse, då förbundet liksom övriga militära personalorganisationer

med hänsyn till arten av de frågor, som lämpligen böra bliva föremål

för förhandling, förutsätter, att förhandlingar under alla förhållanden skola

föras mellan myndigheten och representanter för förbundsledningen. Då de

sakkunniga förutsatt, att inskränkningarna i förhandlingsrätten för den militära

personalens del skola bestämmas av Kungl. Majit, torde den här berörda

frågan först vid senare tidpunkt bliva aktuell.

I § 3 stadgas, att förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tilllämpningen

av sådana villkor, dock ej angående fråga, som uteslutande berör

viss tjänsteman. För den militära personalen blir stadgandet i denna

paragraf i avsevärd utsträckning beroende på vilka inskränkningar i fråga

om förhandlingsrätten, som jämlikt § 14 kunna komma att föreskrivas. De

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

sakkunniga hava upptagit detta spörsmål till en närmare prövning i sin motivering.

De framhålla därvid, att vid behandlingen av de militära tjänstemännens

allmänna avlöningsvillkor dessa statstjänstemän kunna likställas

med statens civila personal, varför några inskränkningar beträffande förhandlingsrätten

härvidlag ej erfordras. Detta synes ej heller nödvändigt

i fråga om behandlingen av den militära personalens allmänna anställningsvillkor,

men däremot då man kommer in på frågan örn tjänstgöringstidens

användning för den militära personalens utbildning, arbetsvillkor och dylikt,

d. v. s. vad som vid t. ex. kommunikationsverken motsvaras av turlistor

o. dyl. för personalen. De sakkunniga hava emellertid icke ansett lämpligt att

ingå på en närmare prövning av frågan, örn vilka inskränkningar i förhandlingsrätten,

som lämpligen böra föreskrivas härvidlag, utan anse, att förslag

härom böra infordras från de militära myndigheterna, över vilka förslag

personalen i enlighet med grundtanken i förslaget böra beredas tillfälle att

yttra sig. Även om de sakkunniga sålunda icke ansett sig kunna bestämt

förorda förhandlingsrätt i andra frågor än sådana, som röra avlöningsvillkoren,

hava de dock framhållit möjligheten av, att även andra frågor bliva

föremål för förhandling. Förbundet hävdar bestämt, att — i enlighet med

de sakkunnigas uppfattning — militärpersonalen icke får ställas i större undantagsställning

i förhållande till statstjänstemännen i övrigt än som betingas

av de speciella militära tjänstgöringsförhållandena. I sitt den 19 november

1935 till de sakkunniga avgivna förslag rörande förhandlingsordning

har förbundet anfört vissa synpunkter också på vilka frågor, som, enligt

förbundets uppfattning, böra kunna göras till föremål för förhandling.

För förbundets vidkommande är det av stor betydelse att också frågan örn

det fast anställda manskapets utbildning kan göras till föremål för förhandlingar.

Med hänsyn till det fast anställda manskapets anställningsförhållanden

— huvuddelen måste senast vid uppnådda 34 eller 35 års ålder lämna

sin militära anställning — är det nödvändigt, att utbildningen i skolor

och kurser lägges på ett sådant sätt, att undervisning meddelas också i ämnen,

som hava betydelse vid den enskildes övergång till civil verksamhet.

Även om statsmakterna och de militära myndigheterna äro medvetna härom,

anser sig förbundet dock hava mycket betydelsefulla intressen att tillvarataga

beträffande utbildningsfrågorna. Det torde också vara obestridligt,

att personalförbundet, som ansett frågan örn ordnandet av avgåendes

civilanställning vara en organisationens huvudfråga, har sådan erfarenhet

i hithörande frågor, att densamma i försvarets och statens eget intresse bör

tillgodogöras.

Även om de förslag, förbundet i detta sammanhang framlagt, om vilka

frågor som skola kunna för militärpersonalens vidkommande bliva föremål

för förhandling, vinna beaktande, synes stadgandet i kungörelseförslagets

§ 4 ang. myndighetens skyldighet att på lämpligt sätt bereda tjänstemannaföreningarna

tillfälle taga del av föreliggande utkast till nya anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor under alla förhållanden böra obeskuret gälla

också för militärpersonalen. Hittills har förbundet icke annat än i rena undantagsfall

underrättats då förslag framlagts till förändrade villkor för personalen.

Förbundet har sålunda icke alltid haft tillfälle att före utfärdandet

av många gånger för personalen betydelsefulla bestämmelser taga del

av desamma och framhålla sin uppfattning örn bestämmelsernas lämplighet

ur personalsynpunkt. Genom att det här omnämnda stadgandet blir tilllämpligt

också å försvarsväsendets personal torde förbundet för framtiden

i varje fall få taga del av sådana utkast, som de sakkunniga i sitt stadgande

avsett, även om några direkta förhandlingar med anledning härav icke komma

att föras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

lil

Liksom de sakkunniga och samtliga de hörda militära myndigheterna och Departemenutjänstemannaorganisationerna

anser jag, att förhandlingsordningen princi- chefen.

piellt sett bör utsträckas till att gälla även den militära personalen, däri inbegripet

jämväl det fast anställda manskapet. Att med hänsyn till de rent

militära förhållandena vissa inskränkningar för personalen vid krigsmakten

måste vidtagas i den för statens civila tjänstemän föreslagna förhandlingsrätten,

anser även jag vara erforderligt. Jag är emellertid icke beredd

att nu framlägga ett utarbetat förslag härom. I stället anser jag det vara

lämpligast att låta anstå därmed, intill det visat sig, huruvida riksdagen har

något att erinra mot principerna för den föreslagna förhandlingsordningen

eller dess tillämpning på det militära området. Därest riksdagen icke anför

någon erinran häremot, torde förslag till särbestämmelser för personalen vid

krigsmakten böra infordras från de militära myndigheterna, över avgivet

förslag torde de militära tjänstemannaorganisationerna böra beredas tillfälle

att yttra sig. Då jag har för avsikt att föreslå, att kungörelsen angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän skall träda i kraft först den 1 januari

1938, torde tillräcklig tid föreligga, för att särbestämmelser för den militära

personalen skola kunna fastställas att gälla från samma tidpunkt.

Förhållandet mellan förhandlingsordningen saint lönenämnderna in. fl.

institutioner.

De sakkunniga.

I betänkandet lämnas en redogörelse för de uppgifter, som tillkomma de

särskilda lönenämnderna, nämligen kommunikationsverkens, allmänna civilförvaltningens

och försvarsväsendets lönenämnder och lönenämnden för

riksdagens verk, samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna vid

de olika kommunikationsverken och tullverket samt de vid statens järnvägar

och postverket införda förordsfullmäktige. Med hänsyn till den samstämmiga

uppfattning angående förhållandet mellan förhandlingsordningen

och dessa institutioner, som visat sig föreligga hos de sakkunniga samt de

särskilda lönenämnderna och bostadsnämnden, tillåter jag mig att här allenast

hänvisa till den redogörelse för ifrågavarande institutioner, som lämnats

i betänkandet å sid. 41—51.

De sakkunniga anföra i förevarande fråga:

Det torde vara uppenbart, att verksamhetsområdena för den av de sakkunniga

föreslagna förhandlingsordningen och lönenämnderna delvis sammanfalla.

Såsom nämndernas arbete under den förflutna tiden gestaltat sig,

torde detta emellertid huvudsakligen kunna sägas beröra en annan sida av

lönefrågorna än som i allmänhet skulle bliva föremål för förhandlingar enligt

den föreslagna ordningen. Nämnderna hava nämligen utbildat sig till

att bliva sakkunniga institutioner, vilka i lönetekniska frågor verka som utredande

och rådgivande organ åt Kungl. Majit. Med hänsyn härtill lärer

utrymme förefinnas för lönenämnderna vid sidan av förhandlingsordningen.

Genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle troligen icke för lönenämnderna

‘innebära någon annan förändring än att nämndernas tekniska uppgift

bleve mera betonad. I varje fall torde det få anses vara lämpligt att av
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

vakta förhandlingsordningens utveckling, innan någon ändring genomföres

beträffande lönenämndernas kompetensområden eller arbetsuppgifter.

Det måste vid förevarande frågas bedömande observeras, att förhållandet

mellan förhandlingsordningen och lönenämnderna kommer att ställa sig annorlunda

enligt de sakkunnigas än enligt socialstyrelsens förslag. Den viktigaste

punkten i socialstyrelsens förslag till förhandling utgjordes av ett centralt

förhandlingsorgan, som skulle söka frambringa enighet mellan parterna

och i annat fall avgiva rekommendationer till lösande av uppkomna tvistefrågor.

Vid sådant förhållande kunde givetvis situationer uppkomma, som

kunde rubba lönenämndernas ställning. Enligt de sakkunnigas förslag kommer

emellertid någon central förhandlingsnämnd icke att upprättas. Såsom

tidigare framhållits, innebär förslaget i själva verket en kodifiering av en

redan nu på sina håll tillämpad ordning. Representanter för lönenämnderna

hava vid överläggningar med de sakkunniga betygat, att de mellan myndigheter

och tjänstemän hittills förda förhandlingarna icke vållat några olägenheter

i lönenämndernas arbete.

Med hänsyn till vad nu anförts anse de sakkunniga det icke vara erforderligt

att, såsom lönenämnderna i yttrandet över socialstyrelsens betänkande

föreslagit, vidtaga en särskild utredning till närmare belysande av frågan om

förhållandet mellan förhandlingsordningen och lönenämnderna.

Vad statens bostadsnämnd beträffar, vilja de sakkunniga erinra om att

denna nämnd är tillerkänd rätt att fatta bindande beslut i frågor om ersättning

för upplåtandet av tjänstebostäder. Någon anledning att i samband med

förhandlingsordningens genomförande föreslå någon ändring i bostadsnämndens

arbetsuppgifter synes icke föreligga. Den enda förändring, som man

kan ha anledning att förvänta för bostadsnämnden, är en minskning i antalet

ärenden pä grund av att förhandlingar örn hyresbelopp kunna komma att

föregå myndigheternas beslut därom, varvid olika anledningar till missförstånd

på ett tidigare stadium kunna bliva undanröjda.

Aven efter genomförandet av en förhandlingsordning synes möjligheten

till förhandlingar inför bostadsnämnden böra bibehållas.

De vid vissa verk för behandling av arbetstidsspörsmål inrättade tjänstgöringsnämnderna

synas hava anlitats i mycket olika omfattning. Den vid statens

järnvägar inrättade tjänstgöringsnämnden torde sålunda årligen sammanträda

omkring 100 dagar, medan motsvarande nämnd vid telegrafstyrelsen

över huvud taget icke sammankallats. Goda omdömen hava givits om

tjänstgöringsnämndernas arbete. Genom dessa nämnder har personalen upp

till i allmänhet 12:e lönegraden fått en faktisk förhandlingsrätt, som utövas

i fasta former.

Tjänstgöringsnämndens arbetsuppgifter äro i stor utsträckning av fortlöpande

natur. De bestå sålunda bl. a. av att granska upprättade förslag till

turlistor för personalen. Nämndernas uppgifter synas därför ej rätt väl kunna

lösas genom den nu föreslagna förhandlingsordningen, varför de i oförändrat

skick torde böra få fortsätta sin verksamhet
Vad

slutligen angår de vid statens järnvägar och postverket inrättade förordsfullmäktige,

beröra deras arbetsuppgifter i utpräglad grad enskilda tjänstemäns

förhållande!!. Fullmäktige skola nämligen avgiva yttranden vid frågor

örn enskild tjänstemans befordran, aftagning till utbildningskurs eller

förflyttning till annan ort m. m. Dessa frågor falla helt utanför den lagfästade

förhandlingsordningens verksamhetsområde.

De sakkunniga anföra sammanfattningsvis, att det givna uppdraget avsåge

skapandet av en väg för överläggningar mellan myndigheter och tjänstemän.

Det torde vara svårt att i förväg på ett exakt sätt kunna säga, vilken inver
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

113

kan förhandlingsordningen kunde komma att få på de nu berörda nämndernas

arbetsuppgifter. Det torde vara lämpligast att låta utvecklingen visa, i

vad mån nämnderna kunde få sina arbetsuppgifter förminskade eller förändrade

genom förhandlingsordningen. I varje fall förelåge ingen fara för konflikter

mellan nämnderna och en förhandlingsordning sådan som de sakkunniga

föresloge. Den enda olägenheten torde vara, att i vissa fall en dubbelbehandling

kunde tänkas äga rum av lönespörsmål.

Yttrandena.

Järnvägsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke de spörsmål, som för närvarande

behandlades av löne-, tjänstgörings- och bostadsnämnder, lämpligen

borde, eventuellt efter ändrade grunder för sammansättningen av dessa

nämnder, undantagas från förhandling för undvikande av dubbelbehandling

av samma frågor. Styrelsen utginge härvid från att detta icke skulle

medföra någon ändring i nuvarande praxis rörande formlösa förhandlingar

i hithörande ärenden.

Generaltullstyrelsen anför, att hinder enligt det remitterade förslaget icke

skulle föreligga att påkalla förhandling i ärende, i vilket tjänstgöringsnämnden

yttrat sig och vilket sålunda redan varit föremål för förhandling med

representanter för personalen. Styrelsen skulle enligt 4 § i sakkunnigförslaget

till och med icke äga befogenhet att för den personal, varom nu vore

fråga, fastställa av personalrepresentanterna inom tjänstgöringsnämnden tillstyrkta

föreskrifter örn arbetstiden, med mindre förnyad förhandling ägt

rum mellan representanter för styrelsen och vederbörande förening. Nu berörda

föreskrifter syntes styrelsen knappast vara med varandra förenliga.

Under förutsättning att tjänstgöringsnämnden bibehölles, hemställde styrelsen

därför, att i den föreslagna kungörelsen skulle intagas stadgande om att

kungörelsen icke skulle äga tillämpning i fråga om sådant ärende, i vilket

tjänstgöringsnämnd jämlikt av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift hade att

avgiva utlåtande.

Samtliga lönenämnder och statens bostadsnämnd instämma i vad de sakkunniga

anfört rörande förhållandet mellan förhandlingsordningen och de

särskilda nämnderna.

Kommunikationsverkens löne nämnd anför härom:

En reglering i författningsväg av den praxis, som utbildat sig vid kommunikationsverken,

torde, såvitt lönenämnden kan bedöma, icke kunna i avsevärd

grad påverka lönenämndens arbete. 1 vad mån de i 11 § av förslaget

berörda förhandlingarna mellan ombud, utsedda av Konungen, och tjänstemannaförening

kan komma att beröra lönenämndens verksamhet, blir beroende

av hur denna förhandlingsform kommer att utveckla sig i praktiken.

Såsom de sakkunniga framhållit, hava lönenämnderna utbildat sig lill att

bliva institutioner, vilka i lönetekniska frågor verka som utredande och rådgivande

organ åt Kungl. Majit. I likhet med de sakkunniga håller lönenämnden

för sannolikt, att genomförandet av det föreliggande förslaget icke skulle,

i varje fall icke omedelbart, medföra någon mera betydande förändring med

avseende å lönenämndernas verksamhet. För den händelse förhandlingsord
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 12S. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departements
chefen.

ning införes, bör i allt fall den vidare utvecklingen avvaktas, innan definitiv

ställning tages till frågan örn ändring av lönenämndernas kompetensområden

eller arbetsuppgifter.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför att, då huvudvikten enligt

förslaget vore lagd på de direkta förhandlingarna och alltså ej på förhandlingar

inför en förhandlingsnämnd, lagstiftningen icke torde komma att medföra

någon avsevärd förändring av nämndens arbetsuppgifter. I vart fall

vore det nödvändigt att avvakta tillämpningen av förhandlingsordningen.

Försvarsväsendets lönenämnd förklarar sig helt instämma i vad de sakkunniga

uttalat angående förhållandet mellan förhandlingsordningen och

lönenämnderna. Nämnden anför vidare, att det stora flertalet av de ärenden,

som nämnden under sin verksamhet haft att behandla, avsåge spörsmål,

som berörde viss tjänsteman och alltså enligt förslaget icke skulle kunna

bliva föremål för prövning enligt den ifrågasatta förhandlingsordningen.

Nämnden ansåge följaktligen i likhet med de sakkunniga frågan om en eventuell

ändring av nämndens verksamhetsområde icke för närvarande böra

bliva föremål för närmare undersökning.

Lönenämnden för riksdagens verk anför, att nämnden delade de sakkunnigas

uppfattning, att den föreslagna förhandlingsordningen icke skulle medföra

någon mera betydande förändring i fråga om lönenämndernas verksamhet.

Såsom de sakkunniga antytt, torde det i varje fall vara lämpligt att låta

utvecklingen visa, i vad mån förhandlingsordningen komme att inskränka

nämndernas arbetsuppgifter.

Statens bostadsnämnd har icke något att erinra mot förslaget men förklarar,

att någon nämnvärd minskning av ärenden hos nämnden icke torde

vara att förvänta Snarare kunde en ökning tänkas bliva fallet genom att

de förberedande förhandlingarna utsträckts att omfatta personalens organisationer.

Jag delar den av de sakkunniga och samtliga lönenämnder uttalade uppfattningen,

att någon nämnvärd förändring av dessa nämnders arbetsuppgifter

icke är att förvänta genom införandet av förhandlingsordningen. I

varje fall torde det vara klokt att, såsom de sakkunniga och nämnderna föreslagit,

avvakta utvecklingen, innan några särskilda åtgärder vidtagas beträffande

nämndernas sammansättning eller arbetsuppgifter. Vad jag nu anfört

gäller enligt mitt förmenande även förhållandet mellan förhandlingsordningen

samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna och förordsfullmäktige.

Då försvarsväsendets lönenämnd särskilt anfört, att nämndens arbetsuppgifter

till stor del avsåge spörsmål, som berörde enskild tjänsteman och vilka

alltså enligt sakkunnigförslaget icke skulle kunna bliva föremål för förhandlingar,

vill jag framhålla, att den omständigheten, att förhandlingar enligt

mitt förslag kunna äga rum jämväl om enskild tjänstemans frågor, icke lärer

kunna medföra någon större inverkan på nämndens arbete. Detta beror

bland annat på att särskilda inskränkningar komma att föreskrivas beträf
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 128.

115

fande förhandlingsrätten för den militära personalen. I övrigt vill jag påpeka,

att lönenämnden för riksdagens verk, som förklarat sig dela de sakkunnigas

uppfattning om att förhandlingsordningen icke skulle medföra

några mera betydelsefulla förändringar i fråga om lönenämndernas verksamhet,

hemställt, att enskild tjänstemans frågor skulle få bliva föremål för förhandlingar.

Generaltullstyrelsen har anfört, att styrelsen enligt 4 § i sakkunnigförslaget

icke skulle äga befogenhet att fastställa av personalrepresentanterna i

tjänstgöringsnämnden tillstyrkta föreskrifter om arbetstiden, med mindre förnyade

förhandlingar ägt rum mellan representanter för styrelsen och vederbörande

förening. Med anledning härav vill jag påpeka, att delgivningsskyldigheten

enligt 5 § i departementsförslaget endast föreligger gentemot

förhandlingsberättigad förening. I den mån en sådan, av uppkommen fråga

berörd förening varit representerad i tjänstgöringsnämnden, har föreningen

redan vid nämndens behandling av ärendet varit i tillfälle att anföra sina

synpunkter. Någon delgivningsskyldighet enligt 5 § från styrelsens sida

gentemot sådan förening bör därför uppenbarligen icke föreligga. Detta

måste sägas ligga i sakens natur och lärer icke behöva föranleda någon särskild

bestämmelse i författningen. Om en förening däremot icke varit representerad

i tjänstgöringsnämnden men likväl är berörd av frågan, har styrelsen,

därest föreningen är förhandlingsberättigad, skyldighet enligt 5 §

att före besluts fattande bereda föreningen tillfälle att taga del av förslaget.

Ett sådant förhållande som det nu behandlade lärer icke kunna uppkomma

gentemot lönenämnderna. Någon remissrätt från de särskilda myndigheterna

till lönenämnderna föreligger nämligen icke. Först sedan ett förslag

slutgiltigt utarbetats, remitteras detta av Kungl. Maj:t till vederbörande

lönenämnd för yttrande. Vad särskilt statens bostadsnämnd beträffar, torde

det vara tillräckligt att erinra örn att denna nämnd själv äger beslutanderätt

i frågor angående ersättning för tjänstebostäder.

Specialmotivering.

Författningens rubrik.

De sakkunniga föreslå, att den för genomförande av förhandlingsordningen

erforderliga författningen utfärdas i form av en kungörelse. Till

motivering härför erinra de sakkunniga om att de bestämmelser, som reglera

statstjänstemännens avlöningsvillkor, rätt till semester, sjukledighet och

dylikt, äro meddelade i administrativ väg. Med hänsyn härtill och till karaktären

av den föreslagna förhandlingsordningen anse de sakkunniga något

hinder icke föreligga mot utfärdande i administrativ väg av erforderliga bestämmelser

även i nu förevarande avseende, och detta även örn riksdagen

anses böra höras i ärendet.

I yttrandena ifrågasätter kommunikationsverkens lönenämnd, örn

icke i betraktande av lagstiftningens vikt och med hänsyn till formen för

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

Departements
chefen.

lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt den föreslagna författningen

borde erhålla karaktären av lag. Även försvarsvcisendets lönenämnd

anser, att grundprinciperna för förhandlingsordningen borde med hänsyn till

dess genomgripande betydelse fastslås i lag.

Föreliggande förslag avser att i viss mån införa en ny ordning i förhållandet

mellan myndigheterna och tjänstemännen. Med hänsyn härtill anser

jag det vara självfallet, att riksdagen skall beredas tillfälle att uttala sin

uppfattning i frågan.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de erforderliga bestämmelserna

böra utfärdas i administrativ ordning i form av en kungörelse. En sådan

ordning har använts vid utfärdandet av samtliga för statens tjänstemän gällande

avlöningsbestämmelser, liksom även då det gällde att fastställa de

för dem erforderliga arbetstidsreglerande föreskrifterna.

1 §•

Förevarande paragraf har i sakkunnigförslaget följande lydelse:

Statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 3 § nämnda frågor förhandla

med vederbörande myndighet (styrelse), dock utan att inskränkning

därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt.

Som motivering till stadgandet anföra de sakkunniga:

I denna paragraf uttalas den allmänna principen, att statens tjänstemän

äga rätt att beträffande dem berörande frågor förhandla med vederbörande

myndighet. Med myndighet jämställes styrelse för sådan statlig institution,

som icke kan betecknas såsom myndighet. Detta har i paragrafen angivits

genom att ordet »styrelse» satts inom parentes invid ordet »myndighet».

Då i efterföljande paragrafer myndighet nämnes, avses därmed jämväl styrelse

för statlig institution.

Tjänstemannaförening äger icke ovillkorlig rätt att erhålla förhandlingar

med ombud, spm av Konungen utses. Detta har emellertid icke utsagts i

paragrafen, då den däri medgivna förhandlingsrätten endast avser myndighet

och Konungen rent språkligt icke kan betecknas som en myndighet.

Det har icke synts erforderligt att i denna författning giva någon närmare

definition å begreppet tjänsteman. De sakkunniga utgå emellertid från att

avgränsningen gentemot de i statens tjänst anställda arbetarna skall ske i

enlighet med de i 25 kap. strafflagen givna bestämmelserna. Som tjänsteman

enligt förevarande författning skall alltså räknas den arbetstagare i

statens tjänst, som är underkastad ämbetsmannaansvar. Ingen skillnad

göres härvidlag mellan civila och militära befattningshavare eller mellan

befattningshavare med kontraktsanställning och övriga tjänstemän.

Enligt de sakkunnigas mening måste det anses vara lämpligt, att det i en

författning om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttryckligen angives,

att därigenom icke sker någon ändring i den beslutanderätt, som eljest tillkommer

statsmakterna eller de särskilda myndigheterna. En sådan bestämmelse

torde klargöra arten av den förhandlingsrätt, som genom författningen

ti berkön nes tjänstemännen. Man torde i detta sammanhang kunna bortse

från den tidsbestämda inskränkning i myndighets beslutanderätt, som föranledes

av bestämmelserna i 9 §.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

117

I yttrandena anföres beträffande detta stadgande följande.

Vattenfallsstyrelsen anser, att kungörelsen borde kompletteras med ett

stadgande om att föreskrifterna i densamma ej behövde tillämpas, i den mån

parterna vore ense örn annat tillvägagångssätt. Även länsstyrelsen i Blekinge

län anser, att i författningen uttryckligen borde nämnas, att formlösa förhandlingar

skulle kunna äga rum.

Marinförvaltningen anser, att det redan i 1 § borde utsägas, att förhandlingsrätten

för tjänstemännen vore beroende på bildandet av en förening.

Ämbetsverket anför vidare, att det inom parentes i paragrafen angivna ordet

»styrelse» syntes böra utgå. I stället borde till paragrafen läggas ett

stycke av innehåll, att med myndighet i denna kungörelse jämställdes styrelse

för sådan statlig institution, vilken icke vore att betrakta som myndighet.

I den allmänna motiveringen till förslaget har jag haft tillfälle att uttala,

att införandet av en lagfästad förhandlingsrätt icke avser att göra någon

ändring i den möjlighet till formlösa överläggningar mellan myndigheter och

tjänstemän, som för närvarande finnes. Detta måste också anses ligga i

sakens natur, och jag kan därför ej finna det vara lämpligt att intaga någon

erinran därom i författningen. Denna bör uteslutande behandla de formbundna

förhandlingarna.

Såsom jag tidigare anfört, har i departementsförslaget utsagts, vad de sakkunniga

enligt motiveringen utgått från, eller att med statens tjänstemän i

denna författning avses sådana befattningshavare, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar.

Jag har vidare vidtagit den formella jämkningen i sakkunnigförslaget, att

i ett särskilt stycke av förevarande paragraf utsagts, att med myndighet jämställes

styrelse för sådan institution, som icke kan betecknas såsom myndighet.

Att såsom marinförvaltningen påyrkar redan i 1 § utsäga, att förhandlingsrätten

är beroende på bildandet av en förening, synes mig icke vara erforderligt,

då detta förhållande tydligt framgår av bestämmelserna i 2 §.

2 §•

Denna paragraf har följande lydelse i sakkunnigförslaget:

Förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ,

å ena, samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å

andra sidan.

Beträffande förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, samt

tjänstemannaförening stadgas ilig.

De sakkunniga anföra beträffande denna paragraf:

I paragrafen meddelas bestämmelser örn de parter, mellan vilka de i författningen

reglerade förhandlingarna må föras. En erinran har jämväl gjorts

örn att förhandlingar kunna tänkas äga rum mellan tjänstemannaförening

och ombud, som av Konungen utses.

Departements

chefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departement

chefen.

Beträffande rätten för en myndighets underlydande organ att självständigt

föra förhandlingar böra, såsom tidigare angivits, bestämmelser meddelas

i instruktionen för verket.

Det torde icke vara erforderligt att i författningen uttryckligen angiva,

att vardera parten självständigt äger utse sina representanter vid förhandlingar.

I yttrandena framhålles av telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen och kommunikationsverkens lönenämnd, att begreppet

myndighet blivit mångtydigt i sakkunnigförslaget. Medan i 2 § skildes mellan

myndighet och dess underlydande organ, hade denna skillnad borttappats

i de följande paragraferna.

Föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att förhandlingar med en förenings

avdelningar borde inskränkas till de fall, då föreningen bevisligen

uppdragit åt avdelningen atf föra förhandlingar.

De i denna paragraf vidtagna ändringarna gentemot sakkunnigförslaget

framgå i huvudsak av vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Sålunda

hava i paragrafen införts bestämmelser örn att förhandlingsrätt endast tillkommer

förening, som av Konungen tillerkänts sådan rätt i förhållande till

viss myndighet, samt att myndighet äger uppdraga åt underlydande organ

och förening åt avdelning att förhandla. Att en avdelning av en förening

skulle, såsom föreningen Sveriges landsfiskaler föreslagit, behöva föra särskild

bevisning örn att föreningen uppdragit åt avdelningen att föra förhandlingar,

kan jag icke anse vara lämpligt.

Jag har ansett det vara självfallet, att en topporganisation eller alltså en

förening, som bildats genom sammanslutning av olika tjänstemannaföreningar,

skall behandlas på samma sätt som en förening av tjänstemän. Detta

förhållande har liksom i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt föranlett

en särskild bestämmelse i paragrafen.

Då i vissa yttranden anförts, att de sakkunniga i författningsförslaget icke

hållit begreppet myndighet och dess underlydande organ klart åtskilda, vill

jag framhålla, att detta säkerligen skett medvetet, då ju även en myndighets

underlydande organ gentemot tjänstemännen måste betecknas såsom en myndighet.

Emellertid vill jag påpeka, att med den av mig förordade bestämmelsen

om rätt för myndighet att uppdraga åt underlydande organ att förhandla

å myndighetens vägnar varje anledning till missförstånd försvunnit.

3 §■

Enligt sakkunnigförslaget skulle varje av tjänstemän bildad förening äga

förhandlingsrätt. Förevarande paragraf, som bland annat innehåller bestämmelser

angående ansökan om förhandlingsrätt, saknar därför motsvarighet

i de sakkunnigas förslag. Detta innehöll emellertid föreskrift om att skyldigheten

för myndighet att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga del

av ett utarbetat förslag till ändrade tjänstevillkor endast skulle gälla gentemot

sådan förening, som på föreskrivet sätt för myndigheten anmält, att

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

föreningen önskade begagna sig av den lagfästade förhandlingsrätten. Bestämmelserna

härom hava intagits i 5 § i de sakkunnigas förslag, vilken paragraf

har följande lydelse:

Vad i 4 § föreskrivits gäller endast-beträffande förening, som hos myndigheten

gjort anmälan om att föreningen önskar begagna sig av den i denna

kungörelse stadgade förhandlingsrätten.

Dylik anmälan skall vara åtföljd av:

1) föreningens stadgar;

2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller

som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt

3) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen, vilka äro

anställda hos myndigheten.

Sker ändring beträffande föreningens verksamhetsområde eller i förhållande,

som under 2) sägs, eller undergår medlemsantalet större förändringar,

skall anmälan därom göras hos myndigheten.

Beträffande detta stadgande anföra de sakkunniga bland annat:

Förhandlingsrätt tillkommer enligt förslaget såväl en primärförening av

tjänstemän som en huvudsammanslutning, vilken bildats av ett flertal primärföreningar.

Anmälan enligt förevarande paragraf kan därför göras av

båda de nu nämnda slagen av föreningar. Däremot torde anmälan icke böra

göras av en förenings avdelningar, vare sig dessa äro avgränsade lokalt eller

med hänsyn till medlemmarnas tjänsteställning. I stället torde det vara

lämpligt, att föreningen vid sin anmälan fogar en förteckning över avdelningarna

och dessas adresser. Vid sådant förhållande kan ett underlydande

organ till myndigheten, om så befinnes lämpligt, korrespondera direkt med

vederbörande avdelning av föreningen.

Vid den av en organisation till myndighet gjorda anmälan torde böra

fogas vissa uppgifter till kännedom för myndigheten. Främst gäller detta

organisationens stadgar, av vilka alltid framgår organisationens verksamhetsområde

med avseende å olika tjänstemannagrupper. Vidare bör uppgift

lämnas å ledamöterna i organisationens styrelse för att bereda myndigheten

kännedom om vilka som äga företräda organisationen. Slutligen torde

också uppgift böra lämnas örn antalet av sådana organisationens medlemmar,

som äro anställda hos myndigheten. Härigenom erhålles en uppfattning

om den grad, i vilken organisationen företräder tjänstemännen, och

myndigheten kan effektivt särskilja de organisationer, vilka icke kunna sägas

vara representativa för tjänstemännen. Det skulle kunna tänkas vara

lämpligt att uppställa krav på anmälan av antalet medlemmar i organisationen,

fördelade efter de huvudgrupper av tjänstemän, som äro berättigade

till medlemskap. Med tanke på de svårigheter för de största tjänstemannaorganisationerna,

som en sådan anmälningsplikt skulle medföra, hava de

sakkunniga dock icke ansett sig böra förorda en sådan noggrann anmälningsplikt

beträffande medlemmarnas fördelning. Det förutsättes dock, att

organisationerna så långt sig göra låter besvara av myndighet framställda

förfrågningar i nu nämnt hänseende. Då avsikten icke är att giva anmälningen

hos myndighet någon föreningsrättslig karaktär, torde skäl ej föreligga

att uppställa föreskrift örn att organisationen vid sin anmälan skall

foga protokollsutdrag angående antagande av stadgar och val av styrelse.

Föreskrift torde böra meddelas örn att anmälningar fortlöpande skola göras

örn viktigare förändringar i de förhållanden, varom uppgift skall fogas vid

den först gjorda anmälningen.

Sistnämnda skyldighet är att betrakta som ett rent ordningsstadgande. Någon

påföljd har därför icke knutits till bestämmelsens iakttagande.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departements

chefen.

Departements
chefen.

I yttrandena anför telegrafstyrelsen, att styrelsen ansåge det vara

oundgängligen nödvändigt, att vid anmälan av förening jämlikt paragrafen

uppgift jämväl skulle bifogas om de grupper av tjänstemän, som föreningen

företrädde.

De uppgifter, som en tjänstemannaförening enligt de sakkunnigas förslag

skulle foga vid anmälan till myndighet om att föreningen önskade begagna

sig av den lagfästade förhandlingsrätten, synas mig innehålla allt, som man

skäligen kan kräva, att förening skall foga vid ansökan om förhandlingsrätt

enligt förevarande förslag. Jag vill särskilt framhålla, att jag i likhet med

de sakkunniga anser, att man icke kan föreskriva skyldighet för förening att

uppgiva antalet medlemmar i föreningen, uppdelade efter de huvudgrupper

av tjänstemän, som äro berättigade till medlemskap. Örn specialiseringskravet

skulle drivas långt, kunde detta för de större föreningarnas del åstadkomma

verkliga svårigheter. Jag vill emellertid understryka de sakkunnigas

uttalande om att förening bör söka alt i möjligaste mån efterkomma uttalade

önskemål om specialuppgifter angående medlemsantalet.

Som de sakkunniga framhållit, torde en förening, i synnerhet örn den har

för avsikt att i förekommande fall låta en avdelning eller en ansluten förening

föra förhandlingar, vid ansökan om förhandlingsrätt böra foga en förteckning

å avdelningarna eller de anslutna föreningarna och dessas adresser.

Av praktiska skäl torde ansökningsförfarandet böra ordnas så, att ansökan

om förhandlingsrätt ingives till den myndighet, i förhållande till vilken

sådan rätt önskas. Inkomna ansökningshandlingar böra av myndigheten

tillika med eget yttrande översändas till kommunikationsdepartementet.

Ske viktigare förändringar i de förhållanden, varom uppgift skall fogas vid

ansökan örn förhandlingsrätt, bör föreningen givetvis vara skyldig att därom

underrätta vederbörande myndighet. Däremot synes det icke vara erforderligt,

att dylika förändringar fortlöpande bringas till Konungens kännedom.

Uppkommer med hänsyn till större förändringar av medlemsantalet eller

av annan anledning fråga om återkallande av lämnat erkännande, har vederbörande

myndighet att underställa Konungen ärendet för prövning.

4 §•

Denna paragraf motsvaras i sakkunnigförslaget av 3 §, vilken har följande

lydelse:

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av

sådana villkor, dock ej angående fråga som uteslutande berör viss tjänsteman.

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf må hänvisas till vad därom

anförts i den allmänna motiveringen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 128.

121

5 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget, vilken paragraf har

följande lydelse:

Innan myndighet avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan

är av principiell eller eljest allmän betydelse för tjänstemännen, på lämpligt

sätt bereda de tjänstemannaföreningar, som frågan må anses röra, tillfälle

att taga kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor.

Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom

lämnas inom skälig tid.

De sakkunniga anföra härom, förutom vad som återgivits i den allmänna

motiveringen:

Myndighet är enligt bestämmelsen i första stycket av denna paragraf skyldig

att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till ändrade tjänstevillkor, då frågan är av större betydelse. Av

bestämmelsens formulering, jämförd med stadgandet i paragrafens andra

stycke, lärer framgå, att myndighet icke äger avgiva förslag om eller fastställa

ändrade tjänstevillkor, förrän tjänstemannaförening efter erhållen kännedom

om förslaget haft skälig tid att påkalla förhandling i frågan. Komma

förhandlingar till stånd, är myndigheten vidare skyldig att iakttaga vad som

stadgas i 9 §, innan förslaget avgives eller villkoren fastställas.

Några särskilda föreskrifter hava icke meddelats angående det sätt, varpå

myndighet skall underrätta tjänstemannaförening om att fråga föreligger om

ändring i tjänstevillkoren. Det stadgas endast, att underrättelsen skall lämnas

på lämpligt sätt. Såsom exempel torde kunna nämnas skriftligt meddelande

eller telefonpåringning till den som äger företräda föreningen, anslag

å bestämd plats i verkets lokaler etc. Formen för delgivningen är alltså

likgiltig; vad som är viktigt är endast, att underrättelsen verkligen kommer

till vederbörandes kännedom.

Utöver vad som tidigare återgivits av yttrandena må här nämnas, att

pensionsstyrelsen anfört, att skyldighet för myndighet att bereda tjänstemännen

tillfälle att taga del av föreliggande förslag enligt paragrafen skulle föreligga,

då frågan vore av principiell eller eljest allmän betydelse för tjänstemännen.

I enlighet med den av de sakkunniga anförda motiveringen borde i lagtexten

här jämväl insättas orden »och bestående». Länsstyrelsen i Kronobergs län

påpekar, att det skulle vara av större värde, örn föreningarnas mening inhämtades,

innan myndighets förslag förelåge. I enlighet härmed borde

sista punkten i första stycket av paragrafen omformuleras till att lyda »tillfälle

att i densamma avgiva yttrande».

De i förhållande till sakkunnigförslaget vidtagna ändringarna i paragrafen Departements

framgå av den allmänna motiveringen. chefen.

Jag har icke ansett det vara nödvändigt att med anledning av vad pensionsstyrelsen

anfört vidtaga någon jämkning av bestämmelserna. Av uttrycket

»principiell eller eljest allmän betydelse» torde nämligen framgå, att

delgivningsskyldighet i allmänhet endast föreligger, då fråga är örn tjänstevillkor,

som äro av bestående natur.

Huruvida delgivning bör ske före eller efter det ett fullt utarbetat utkast till

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departementa■

chefen.

nya eller ändrade tjänstevillkor föreligger torde i det särskilda fallet få avgöras

efter myndighetens beprövande.

Jag har icke något att erinra mot vad de sakkunniga anfört angående sättet

för delgivning.

Därest förening i anledning av delgivning påkallar förhandlingar, skall

meddelande härom enligt sakkunnigförslaget lämnas inom skälig tid. Det

torde emellertid vara lämpligt att föreskriva en viss längsta tid efter delfående!,

inom vilken förhandlingar skola påkallas. Denna tid torde böra bestämmas

till en vecka.

6 §•

Paragrafen är likalydande med 6 § i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga framhålla, att den muntliga förhandlingen vore att

betrakta såsom förhandlingsrättens väsentligaste innehåll. Vare sig skrivelser

växlats mellan parterna eller ej, förelåge alltid rätt att påkalla muntliga förhandlingar.

I yttrandena anför socialstyrelsen, att det måste anses vara påkallat

att närmare angiva vad som menades med förhandlingar, exempelvis att skälen

från ömse sidor borde angivas för intagen ståndpunkt. Sedan förhandlingar

rörande viss fråga avslutats, borde nya förhandlingar om samma fråga

ej få ånyo påkallas, om icke nya omständigheter tillkommit.

Riksräkenskapsverket anser, att påkallande av förhandlingar alltid borde

ske skriftligt. Samma förslag framställdes av kommunikationsverkens lönenåmnd,

som därjämte påpekar, att en sådan framställning om förhandlingar

borde innehålla närmare uppgift örn den fråga, varom förhandlingar skulle

föras. Lönenämnden anför vidare, att myndighets rätt att kalla sina tjänstemän

till överläggningar folie utanför författningen. Orden »från endera

sidan» borde därför utgå.

Jag anser det icke vara lämpligt att, såsom socialstyrelsen föreslår, i författningen

intaga en bestämmelse om vad som menas med förhandlingar.

Beträffande min uppfattning härom må hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen.

Det måste anses ligga i sakens natur, att nya förhandlingar icke upptagas

om en fråga, varom förhandlingar tidigare förts, såframt icke nya omständigheter

av något slag tillkommit. Att meddela en uttrycklig föreskrift härom

kan jag dock icke anse vara tillrådligt. I så fall kunde tvister lätteligen

uppkomma vid avgörandet av vad som skulle anses vara en ny omständighet.

I och för sig måste nämligen exempelvis en ändring i det ekonomiska

läget anses som en ny omständighet, berättigande till att påkalla förnyade

förhandlingar i en avlöningsfråga.

Troligen torde förhandlingarna i de flesta fall komma att inledas med en

skriftväxling mellan förening och myndighet, vari parternas ståndpunkter

och önskemål angivas. Det synes emellertid icke vara lämpligt att i författningen

införa en direkt föreskrift örn att förhandlingar alltid skola påkallas

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

123

skriftligt. Något hinder bör nämligen icke läggas mot att parterna vid ett

sammanträffande överenskomma örn att muntliga förhandlingar skola äga

rum vid angiven tidpunkt.

Med anledning av vad kommunikationsverkens lönenämnd anfört om att

myndighets rätt att kalla sina tjänstemän till överläggningar folie utanför

författningen, varför orden »från endera sidan» borde utgå, vill jag påpeka,

att författningen reglerar förhållandet mellan myndighet och av dess tjänstemän

bildade föreningar, däremot ej förhållandet mellan myndighet och dess

enskilda tjänstemän.

7 §.

Denna paragraf har följande lydelse i sakkunnigförslaget:

Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan

oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. Påkallas icke därvid muntlig förhandling,

böra skälen anföras för den ståndpunkt, som intages i svarsskrivelsen.

Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då myndigheten så

prövar skäligt.

Beträffande stadgandet i förevarande förslag anföra de sakkunniga:

Självfallet är, att förhandlingar icke böra dragas ut längre på tiden än

oundgängligt är. I denna paragraf föreskrives därför skyldighet för parterna

att utan oskäligt dröjsmål besvara varje skrivelse i ärendet. En svarsskrivelse

bör icke endast innehålla ett formellt erkännande av ingången skrivelse

utan däri böra om möjligt skälen för intagen ståndpunkt utvecklas.

Detta behöver dock icke ske, därest i svarsskrivelsen muntlig förhandling

påkallas. Vid sådana förhandlingar gives nämligen alltid möjlighet att anföra

närmare motivering för en ståndpunkt.

Till förhindrande av att en tjänstemannaförening skulle låta förhandlingar

oskäligt draga ut på tiden även efter det båda parternas ståndpunkt blivit

till fullo utvecklad och klarlagd har myndighet tillagts rätt att, då myndigheten

så prövar skäligt, förklara skriftlig förhandling avslutad. De sakkunniga

utgå emellertid från att förhandlingar icke komma att förklaras avslutade,

förrän den därvid berörda frågan blivit i erforderlig utsträckning

klarlagd. Av 6 § framgår, att tjänstemannaförening, även efter det myndighet

förklarat skriftliga förhandlingar avslutade, äger påkalla muntliga förhandlingar.

I yttrandena förklarar riksräkenskapsverket, att sammanhanget mellan

de båda punkterna i första stycket vore oklart, varför en omarbetning

förordades.

Mot vad de sakkunniga anfört angående bestämmelserna i denna paragraf Departementshar

jag icke något att erinra. chefen.

Jag har låtit vidtaga en redaktionell jämkning av bestämmelserna i andra

punkten av första stycket.

8 §.

Motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget har följande lydelse:

Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av myndigheten. Därvid

skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar sekreterare

att föra protokoll.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,

varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet angivas.

Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant för

varje i förhandlingen deltagande tjänstemannaförening.

Protokollet utgives avgiftsfritt samt tillställes myndigheten och föreningen.

De sakkunniga anföra härom:

Ur olika synpunkter torde det vara lämpligt, att myndighet tillerkännes

rätt att bestämma tid och plats för muntlig förhandling och att utse ordförande

och sekreterare. Det förutsattes emellertid, att en av myndighetens

representanter i allmänhet utses till ordförande, liksom även att en tjänsteman

hos myndigheten utses till sekreterare. Om myndighet så prövar skäligt,

bör dock en utomstående person kunna tillkallas såsom ordförande eller

sekreterare. I dylika fall torde samråd först böra äga rum mellan myndigheten

och tjänstemannaföreningen.

Då protokollet är avsett att biläggas akten vid ärendets vidareförande till

annan myndighet eller till Konungen, bör protokollet utvisa framlagda förslag

och avgivna förklaringar jämte därför anförda skäl. Det kan däremot

icke anses nödvändigt, att ett fullständigt diskussionprotokoll upprättas.

Protokoll skall utgivas avgiftsfritt. Då här icke är fråga om myndighets

egen expedition, synes bestämmelsen om protokollets avgiftsfrihet icke behöva

föranleda någon ändring i gällande författningar angående stämpelavgiften

eller angående expeditionslösen.

Det har icke ansetts nödvändigt att i paragrafen särskilt angiva, att den

av myndigheten utsedde ordföranden äger förklara de muntliga förhandlingarna

avslutade, då han finner den fråga, varom förhandlingarna föras,

vara allsidigt belyst.

I yttrandena anföres beträffande bestämmelserna i denna paragraf

följande.

Kammarkollegiet anser, att bestämmelserna i 8 § äro uppbyggda på principen

om verklig förhandling, alltså ej endast överläggningar. Även länsstyrelsen

i Skaraborgs län finner, att innebörden i paragrafens bestämmelser

är en förhandling mellan reellt likaberättigade parter. Bestämmelserna borde

givas en lydelse, som tydligt angåve karaktären av överläggning.

Personalföreningen vid statens vattenfallsverk anser det vara lämpligast,

att ordförande vid de muntliga förhandlingarna utses av båda parterna gemensamt.

Generaltullstyrelsen påpekar, att föreskriften om att myndighet

skall utse ordförande ej fullt överensstämde med de sakkunnigas motivering,

vari det framhölles, att myndighetens chef borde deltaga i förhandlingarna.

Socialstyrelsen anför, att det muntliga förhandlingsinstitutet principiellt konstruerats

såsom en vid sidan av myndigheten fallande anordning. Ordförandens

och även sekreterarens ställning till myndigheten bleve vid sådant förhållande

tämligen oklar. Styrelsen påpekar vidare behovet av en föreskrift

om att protokollet borde justeras jämväl av representant för myndigheten.

Flera myndigheter påpeka, att en särskild föreskrift erfordrades i författningen

angående rätt att förklara muntliga förhandlingar avslutade. Kommunikationsverkens

lönenämnd anför sålunda, att den omständigheten, att

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

125

ordförande kunde vara myndighetens representant, gjorde det önskvärt, att

bestämmelser om ordförandens rätt att förklara förhandlingar avslutade inflöte

i författningen. Riksräkenskapsverket önskar en uttrycklig befogenhet

för myndighet eller av myndighet utsedd förhandlingsordförande att förklara

muntliga förhandlingar avslutade. Även riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen

föreslå införandet av en föreskrift örn rätt för myndighet att förklara

muntliga förhandlingar avslutade. Järnvägsstyrelsen åtnöjer sig med

att påpeka behovet av en särskild föreskrift på området.

Lotsstyrelsen anser det vara önskvärt med en föreskrift örn viss begränsning

av antalet i förhandlingar deltagande tjänstemannarepresentanter. För

lotsverkets del kunde det anses vara lämpligt att föreskriva högst fem representanter

per organisation.

Generaltullstyrelsen finner det erforderligt, att ändring vidtages i stämpelförordningen,

därest det i sista stycket avsedda ändamålet skulle vinnas.

Därest styrelsen utsåge ledamot i styrelsen eller annan hos styrelsen anställd

tjänsteman till ordförande vid förhandling, torde nämligen denne få anses

jämlikt 16 § i den för styrelsen gällande instruktionen utöva styrelsens befogenhet.

Socialstyrelsen ingår i en diskussion beträffande frågan, huruvida ett justerat

protokoll från muntliga förhandlingar skulle jämlikt lagen örn kollektivavtal

kunna anses såsom ett dylikt avtal. Styrelsen anför härom:

Enligt lagen örn kollektivavtal räknas såsom sådant avtal mellan arbetsgivare

och arbetstagarorganisation slutet skriftligt avtal om villkor, som

skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller om förhållandet

i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Vad formen angår kan ett

kollektivavtal konstitueras genom ett justerat protokoll, och oväsentligt är,

i vad mån avtalet berör viss detaljfråga eller reglerar anställningsförhållandets

huvudmoment. Viss tveksamhet torde råda, i vad mån en från en arbetsgivare

gjord ensidig utfästelse i fråga om arbetsvillkor, därest densamma

protokollfästs och godkänts av arbetstagarorganisationen, kan vara att

räkna såsom kollektivavtal i lagens mening. Med hänsyn till rådande rättsuppfattning

beträffande förhållandet mellan staten och dess tjänstemän torde

det emellertid få anses ligga i sakens natur, att genom sådant protokoll,

varom i förevarande paragraf stadgas, icke konstitueras något kollektivavtalsförhållande

mellan myndigheten och vederbörande tjänstemannaorganisation.

Med anledning av vad i vissa yttranden anförts örn att bestämmelserna örn Departementsmuntliga

förhandlingar konstruerats så, att fråga ej vore örn allenast över- chefen.

läggningar mellan myndighet och tjänstemannaförening, vill jag hänvisa till

vad jag i den allmänna motiveringen yttrat angående innebörden av den nu

föreslagna förhandlingsordningen. .lag finner icke anledning att vidtaga någon

ändring i de av de sakkunniga föreslagna grundläggande bestämmelserna

örn de muntliga förhandlingarna.

Såsom de sakkunniga anfört, torde befogenhet att utse ordförande att leda

förhandling principiellt böra tillkomma myndighet. I övervägande antalet

fall torde en av myndighetens representanter böra utses till ordförande. Vid

vissa ömtåliga frågor torde det emellertid visa sig vara lämpligt att förordna

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

en utomstående opartisk person till ordförande. Det bör kännas som en plikt

för myndighet att i förekommande fall överlägga med motparten angående

valet av ordförande, så att en sådan situation ej må komma till stånd, att

den utsedde ordföranden mötes med misstro av tjänstemännen.

Det av socialstyrelsen använda uttrycket om det muntliga förhandlingsinstitutet,

att detsamma principiellt konstruerats såsom en vid sidan örn myndigheten

fallande anordning, kan i viss mån anses giva en riktig bild av vad

som åsyftats med bestämmelserna. Att härmed skulle följa någon oklarhet

med hänsyn till ordförandens och sekreterarens ställning till myndigheten,

kan jag dock icke finna. Ordföranden och sekreteraren utföra sina uppgifter

enligt uppdrag av myndigheten och, örn de äro tjänstemän hos myndigheten,

utan särskild ersättning. Att ordföranden, örn han är en av myndighetens

representanter, samtidigt med de uppgifter, som åvila honom såsom ordförande,

har att föra myndighetens talan överensstämmer helt med vad som

praktiseras vid förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden, innan en

opartisk ordförande utses. Med hänsyn till att de muntliga förhandlingarna

så att säga föras vid sidan om myndigheten, blir protokollet, även om det

föres av en tjänsteman hos myndigheten och utskrives på myndighetens bekostnad,

icke att betrakta som en myndighetens expedition utan är i stället

parternas gemensamma egendom. På grund härav delar jag de sakkunnigas

uppfattning örn att någon ändring i stämpelförordningen icke erfordras för

att förhindra, att protokollet stämpelbelägges, utan det synes vara tillräckligt

med en föreskrift i förevarande författning om att detsamma skall utgivas

avgiftsfritt till båda parterna.

Befogenhet att förklara muntlig förhandling avslutad bör tillkomma ordföranden,

vare sig han är en representant för myndigheten eller en särskilt

utsedd opartisk person. Bestämmelse härom har införts i paragrafen.

Då ordföranden kan vara en utom myndigheten stående person, har i paragrafen

införts en bestämmelse om att jämväl en av myndighetens representanter

skall justera protokollet.

Jag kan icke dela den av lotsstyrelsen uttalade uppfattningen, att en begränsning

borde föreskrivas av antalet i förhandling deltagande tjänstemannarepresentanter.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört angående frågan, örn ett justerat

protokoll från muntlig förhandling mellan myndighet och tjänstemannaförening

skulle kunna betraktas som ett kollektivavtal, vill jag framhålla, att

någon bundenhet icke kan tänkas uppkomma, förrän myndigheten efter förhandlingarnas

avslutande fattat sitt beslut. Myndighet äger därjämte frihet

att, då så finnes påkallat, vidtaga ändring i ett efter förda förhandlingar

fattat beslut, därvid dock tjänstemännen i enlighet med bestämmelserna i 5 §

först skola beredas tillfälle att ånyo yttra sig. Med hänsyn till att någon

rubbning alltså icke sker i myndighetens uteslutande beslutanderätt, kan något

kollektivavtalsförhållande icke tänkas uppkomma genom ett justerat protokoll,

däri viss uppfattning uttalats av myndighetens representanter. Till

detta resultat har ju även socialstyrelsen kommit.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

127

9 §•

Paragrafen är med undantag för en mindre jämkning likalydande med 9 §

i sakkunnigförslaget.

Angående detta stadgande anföra de sakkunniga:

För att det med förhandlingar avsedda syftemålet skall ernås, bör myndighet

icke äga till slutlig behandling upptaga fråga, som varit föremål för

förhandlingar, förrän dessa avslutats och myndigheten kunnat taga del av

vad som därvid förekommit. För att bereda tjänstemannaförening tillfälle

att efter avslutade skriftliga förhandlingar påkalla muntliga sådana har en

tidsfrist av en vecka föreskrivits, inom vilken myndigheten icke må till slutlig

handläggning upntaga ärendet. Självfallet är emellertid, att myndigheten

måste äga rätt att, där förhållandena så påkalla, utfärda provisoriska bestämmelser

i ärendet att gälla tills slutligt beslut meddelas.

I de avgivna yttrandena framhåller socialstyrelsen, att myndighet borde

lämnas möjlighet att, där särskilda omständigheter så påkallade, avgöra

fråga slutligt utan att avvakta den i paragrafen föreskrivna tidsfristens utlöpande.

Vad längden av denna tidsfrist beträffar, anför fyrpersonalens förening, att

tiden för fyrpersonalens vidkommande vore för kort. Tidrymden borde bestämmas

till 14 dagar från det förslaget blivit känt av tjänstemännens förhandlingsombud.

Lotsstyrelsen framhåller, att nyssnämnda förening och

därjämte tre lotskaptener ansett tidrymden vara väl knapp. Detta kunde vitsordas

av styrelsen, som dock ej ville enbart med hänsyn till förhållandena

inom lotsverket hemställa örn en längre tidrymd.

Mot de av de sakkunniga på denna punkt föreslagna bestämmelserna har Departementsjag

icke något att erinra. Att, såsom socialstyrelsen föreslagit, myndighet cflefenskulle

berättigas att, där särskilda omständigheter så påkallade, avgöra ärendet

utan att_ avvakta den föreskrivna tidsfristens utgång, kan jag ej anse vara

erforderligt, då möjlighet finnes att meddela interimistiskt beslut.

Även om den angivna tidsfristen av en vecka i något fall skulle visa sig

vara för kort, anser jag dock ej skäl föreligga att därför vidtaga någon ändring

i författningen. I varje särskilt fall kan myndighet nämligen taga hänsyn

till av tjänstemännen framförda önskemål angående en längre tidsfrist.

10 §.

Beträffande denna paragraf, som är likalydande med 10 § i sakkunnigförslaget,

anför järnvägsstyrelsen, att orden »eller till Konungen» borde såsom

onödiga utgå.

Då Konungen rent språkligt sett icke kan betecknas som en myndighet, Departementstorde

någon ändring av ordalydelsen icke böra vidtagas. chefen.

11 §■

Denna paragraf är, med bortseende från en mindre jämkning, likalydande

med motsvarande paragraf i dc sakkunnigas förslag.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

12 §.

Paragrafen är likalydande nied motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga anföra härom:

Ehuru måhända icke av behovet påkallat, har det likväl synts lämpligt

att i författningen intaga en föreskrift örn att genom förhandlingsordningens

införande någon ändring icke sker i tjänstemännens rätt att genom anförande

av besvär, ingivande av framställningar eller anhängiggörande av rättegång

tillvarataga sina intressen i fråga om tjänstevillkoren.

I yttrandena anför järnvägsstyrelsen, att hela paragrafen borde såsom

onödig utgå. Samma förslag göres av kommunikationsverkens löneliämnd

och svenska postmannaförbundet, vilka emellertid därjämte föreslå,

att i paragrafen i stället skulle intagas en hänvisning till förhandlingsinstitutet

närstående anordningar, exempelvis beträffande tjänstgöringsnämnder,

förordsfullmäktige eller dylikt samt den enskilda förhandlingsordningen för

lant- och lådbrevbärare.

Svenska underofficersförbundet och statstjänarnas centralorganisation

föreslå, att paragrafen måtte utökas med en hänvisning till att ändring ej

avsåges i gällande praxis för tjänstemännen att tillvarataga sina intressen.

Den föreslagna bestämmelsen är måhända icke nödvändig men innehåller

dock ett påpekande, som kan vara värdefullt för läsaren av författningen.

Jag har icke funnit skäl att, med anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena,

vidtaga någon ändring av paragrafens innehåll.

13 §.

Även denna paragraf är med undantag för en formell jämkning likalydande

med motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga anföra härom:

Beträffande kostnaderna för förhandlingar synes det vara lämpligast att

stadga, att vardera parten bestrider sina utgifter. Erfordras undantagsvis,

att särskild lokal förhyres för förhandlingarna, synes kostnaden härför böra

delas mellan parterna. Har, såsom i allmänhet torde komma att ske, till

sekreteraren vid sammanträde förordnats en hos vederbörande myndighet

anställd tjänsteman, bör i förhandlingarna deltagande förening ej belastas

med några kostnader härför. Jämväl kostnaderna för protokollets avfattande

och utskrivande torde i dylikt fall böra stanna å statsverket. Ilar däremot

utom verket stående person förordnats till ordförande eller sekreterare,

böra de härav föranledda utgifterna delas mellan parterna.

Det ligger i sakens natur, att tjänsteman icke bör förvägras ledighet för

deltagande i förhandlingar. Han måste emellertid därvid i enlighet med gällande

bestämmelser vidkännas avdrag å lönen.

I yttrandena anför generaltullstyrelsen, att särskilda bestämmelser

vore erforderliga angående tjänstledighetsavdrag för tjänstemännen. Kommendanten

i Vaxholm påpekar, att avdraget för officerare och underoffice
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

rare skulle uppgå till liela lönen. Ändring borde vidtagas i avlöningsreglementet,

så att avdraget icke bleve större än tjänstledighetsavdraget.

Kommunikationsverkens lönenämnd och svenska postmannaförbundet

önska, att bestämmelserna i andra stycket om att tjänsteman icke finge förvägras

ledighet för deltagande i muntlig förhandling skulle utsträckas att

gälla även beträffande skriftlig förhandling. Ordet »muntlig» borde därför

utgå. Personalföreningen vid vattenfallsverket anser, att tjänsteman icke

borde förvägras ledighet för deltagande i organisationens egna överläggningar.

_ ^ likhet med de sakkunniga anser jag, att vardera parten bör vidkännas Departementssina

kostnader för förhandlingar samt att de genom tillkallande av opartisk cAe/enordförande

eller sekreterare eller genom förhyrande av särskild lokal uppkomna

kostnaderna böra delas lika mellan parterna.

Givet är, att en myndighet icke bör förvägra tjänsteman ledighet för deltagande

i muntliga förhandlingar. Om så är nödvändigt, bör en tjänsteman

jämväl kunna beviljas ledighet för förberedande arbeten för föreningen,

men det kan dock icke anses lämpligt att införa en särskild bestämmelse

härom i kungörelsen.

Fi agan, huruvida ändring i något avseende bör vidtagas beträffande gällande

bestämmelser om tjänstledighetsavdrag, synes mig icke böra upptagas

till behandling i detta sammanhang.

14 §.

Beträffande förevarande paragraf, som är likalydande, med 14 § i de sakkunnigas

förslag, anför flggförvaltningen, att det borde uttryckligen utsägas

i paragrafen, att kungörelsen för personalen vid försvarsverken skulle träda

ur tillämpning, sedan order om mobilisering utfärdats, till dess krigsmakten

åter ställdes på fredsfot.

Den av flygförvaltningen föreslagna bestämmelsen, mot vilken jag i och för Departementssig

icke har något att erinra, synes mig böra införas bland de särbestämmel- ch*len''

ser för den militära personalen, som äro avsedda att utfärdas.

Ikraftträdandet.

Innan kungörelsen träder i kraft, torde tjänstemannaföreningarna böra

beredas tillfälle och erforderlig tid att göra framställning örn förhandlingsrätt

enligt författningen. Beslut angående tillerkännande av förhandlingsrätt

torde även böra kunna fattas före dagen för kungörelsens ikraftträdande.

Vidare böra såsom jag tidigare haft tillfälle att anföra, vissa särbestämmelser

för den militära personalen före denna författnings ikraftträdande av

Kungl. Majit utfärdas. Med hänsyn härtill föreslår jag, att tidpunkten för

ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1938. I den mån så erfordras

för kungörelsens tillämpning från och nied nämnda dag, böra bestämmelserna

i 2 och 3 §§ jämväl dessförinnan lända till efterrättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 128. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departementschefens hemställan.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t matte besluta inhämta riksdagens yttrande

över förevarande författningsförslag med förklarande därvid, att Kungl.

Maj:t vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen

av samma förslag och förordna örn författnings utfärdande i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

131

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen........................................................ 1

Förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 februari 1937 ........................ 5

Historik........................................................... g

1911 års riksdag, sid. 5; 1912 års riksdag, sid. 6; 1913 års riksdag, sid. 6; förslag år

1920 av socialstyrelsen, sid. 7; anmälan Inför Kungl. Majit av socialstyrelsens förslag,

sid. 9; 1929 års riksdag, sid. 10; 1932 års riksdag, sid. 11; 1934 års riksdag,

sid. 11.

Sakkunniga rörande förhandlingsordning för statstjänstemän.............. 12

De sakkunnigas direktiv, sid. 12; de sakkunnigas förslag, sid. 13; yttranden över de

sakkunnigas förslag, sid. 16.

Departementsförslaget............................................... 18

Allmän motivering............................. .................. 18

Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för statstjänstemännen?... 18

De sakkunniga, sid. 18; yttrandena, sid. 24; departementschefen, sid. 40.

Förhandlingsordningens omfattning beträffande olika grupper av tjänstemän

........................................................ 44

De sakkunniga, sid. 44; yttrandena, sid. 46; departementschefen, sid. 48.

Med vilken myndighet skola förhandlingar föras?................... 50

De sakkunniga, sid. 50; yttrandena, sid. 50; departementschefen, sid. 54.

Vilka organisationer böra äga förhandlingsrätt?..................... 57

De sakkunniga, sid. 57; yttrandena, sid. 60; departementschefen, sid. 63.

Frågor om vilka förhandlingar skola kunna föras................... 67

De sakkunniga, sid. 67; yttrandena, sid. 71; departementschefen, sid. 83.

Förhandlingar med ombud, som av Konungen utses................. 88

De sakkunniga, sid. 88; yttrandena, sid. 90; departementschefen, sid. 96.

Förhandlingsrätten för den militära personalen...................... 97

De sakkunniga, sid. 97; yttrandena, sid. 99; departementschefen, sid. lil.

Förhållandet mellan förhandlingsordningen samt lönenämnderna m. fl. institutioner

................................................... lil

De sakkunniga, sid. lil; yttrandena, sid. 113; departementschefen, sid. 114.

Specialmotivering................................................. 115

Departementschefens hemställan..................................... 130

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.