Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september'' 1929 (nr 321)

14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:13, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september'' 1929 (nr 321)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 13

1

Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen

den 19 september'' 1929 (nr 321); given Stockholms

slott den 18 december 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen

den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami.

Nr 13.

2280 56

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

tili

Lag

om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september

1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §''

Vissa sinnessjukvården —--nämnd (sinnessjuknämnden).

Sinnessjuknämnden skall bestå av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen

är självskriven ledamot av nämnden. Övriga ledamöter ävensom •

en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utses av Konungen på

viss tid, högst fem år.

Av de---av domarämbete.

Utom chefen — — — i styrelsen.

Suppleant för---vara sinnessjukläkare.

Såsom sinnessjuknämndens--— i avgörandet.

Mot den — — — örn domare.

Mot nämndens---ej föras.

Konungen förordnar —--nämndens verksamhet.

5§-

Med polismyndighet avses i denna lag:

i stad, där polismästare finnes, polismästaren ävensom befattningshavare

vid polisväsendet i befälsställning, vilken enligt för honom gällande instruktion

eller på grund av honom av polismästaren meddelat uppdrag äger att

handla i dennes ställe, samt i annan stad stadsfiskalen eller, örn stadsfiskal

är befriad från all befattning med polisväsendet, den, som närmast

under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

å landet polischefen i orten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 13.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 november 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Fråga har väckts örn ändring av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321). Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende. De två

paragraferna behandlas därvid var för sig.

Ändring av 2 § sinnessjuklagen.

Enligt 2 § sinnessjuklagen skola vissa sjukvården rörande frågor, enligt

vad i lagen sägs, behandlas av en särskild nämnd, sinnessjuknämnden.

Nämnden skall bestå av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är

självskriven ledamot. Övriga ledamöter ävensom en eller flera suppleanter

för en var av ledamöterna utses av Konungen för en tid av fem kalenderår

i sänder. Avgår någon av de särskilt utsedda ledamöterna eller av suppleanterna,

skall ny ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden.

Enligt det förslag till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående

sinnesbeskaffenhet, som den 2 juni 1927 avgavs av 1926 års sinnessjuksakkunniga,

skulle för behandling av vissa sinnessjukvården rörande frågor

finnas en sinnessjuknämnd, som skulle bestå av fem ledamöter, utsedda av

Konungen för en tid av fem kalenderår i sänder (2 §). Det skulle också

ankomma på Konungen att för samma tid utse en eller flera särskilda suppleanter

för en var av ledamöterna.

I betänkandet i ämnet (statens offentliga utredningar 1927: 10) anförde de

sakkunniga såsom motiv till bestämmelserna i 2 §, bland annat (sid. 45):

Huruvida ledamot i nämnden bör tillsättas för tid, som av Kungl. Majit

vid varje särskilt förordnande bestämmes, eller för viss tid, torde icke vara

av större betydelse. Då nödig kontinuitet lärer vinnas även med det senare

systemet, vilket torde vara det för institutioner av förevarande typ vanliga,

hava de sakkunniga stannat för detsamma. Tydligt är, att om ledamot

i nämnden avgår under funktionsperioden, det av de sakkunniga valda

systemet innebär, att ny ledamot skall utses allenast för återstående del av

perioden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Vad beträffar tillsättande av suppleanter, hålla de sakkunniga före, att i

allmänhet blott en sådan behöver utses för varje ledamot. I undantagsfall

kan emellertid under funktionsperiodens lopp inträffa, att såväl ledamoten

som suppleanten få förfall. För att ej nämnden, därest ett sådant fall

skulle uppkomma, skall utsättas för risken att ej kunna fungera, har möjlighet

beretts att för återstoden av femårsperioden förordna ytterligare

suppleant.

Förslag till sinnessjuklag förelädes 1929 års riksdag genom proposition

nr 87. Enligt 2 § i förslaget skulle fråga örn utskrivning eller skiljande

från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården,

av någon, som blivit intagen för vård eller observation, eller örn förhör

inför domstol angående sålunda intagen handläggas av medicinalstyrelsen.

Vid dess handläggning av sådan fråga skulle i avgörandet deltaga, bland

andra, två av konungen särskilt förordnade ledamöter, vilka skulle utses

för en tid av fem kalenderår i sänder. Örn någon av dem avginge, skulle

ny ledamot utses för den återstående tiden. För vardera ledamoten skulle

Konungen förordna en eller flera suppleanter. I motiveringen nämndes

intet rörande mandattiden.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen samt i anledning därav

väckta motioner, föreslog i utlåtande nr 35, att klagoinstansen beträffande

frågor örn intagning och kvarhållande å sinnessjukhus måtte organiseras

som en särskild nämnd, bestående av fem ledamöter, utsedda av Konungen

för en tid av fem kalenderår i sänder. Avginge någon av dem, skulle ny

ledamot utses för den återstående tiden. I reservation av sex ledamöter

av utskottet tillstyrktes härutinnan propositionens förslag. Sedan kamrarna

stannat i olika beslut, antog riksdagen ett av utskottet i memorial nr 43

framlagt sammanjämkningsförslag, innehållande den lydelse av 2 § som

gällande lag äger. Ej heller i nämnda riksdagshandlingar berördes frågan

örn mandattiden.

Departementschefen.

Då 1926 års sinnessjuksakkunniga hade att taga ställning till frågan,

huruvida ledamot i sinnessjuknämnden borde tillsättas för tid, som bestämdes

av Kungl. Majit vid varje särskilt förordnande, eller för viss tid,

stannade de sakkunniga för det senare systemet. De sakkunniga anförde,

att jämväl med sistnämnda system vunnes nödig kontinuitet, och att detsamma

syntes vara det för institutioner av förevarande typ vanliga. Emellertid

framhöllo de sakkunniga därjämte, att valet mellan de två systemen

icke vore av större betydelse.

Det förslag rörande mandattid för av Kungl. Majit utsedda ledamöter i

den särskilda nämnden, vilket framlagts av de sakkunniga, godtogs utan

diskussion av statsmakterna.

Ledamöter och suppleanter i sinnessjuknämnden utsågos första gången

år 1930 för tiden 1931 1935, varefter ledamöter och suppleanter i nämnden

utsetts för tiden till 1940 års utgång. Endast en av de fyra ledamöter,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

sorn varit utsedda för åren 1931—1935, förordnades för åren 1936—1940.

Till ledamöter för sistnämnda tidsperiod utsagos därjämte en förutvarande

suppleant samt två andra personer. Av de åtta suppleanter, som varit utsedda

för åren 1931—1935, förordnades en till ordinarie ledamot, varjämte

tre utsågos även för nu löpande mandatperiod. För sistnämnda period förordnades

därutöver fyra andra personer.

Av de återgivna uppgifterna synes mig framgå, att den i förevarande avseende

gällande bestämmelsen är ägnad att försvåra upprätthållandet av en

tillfredsställande kontinuitet inom nämnden. Jag anser mig därför böra

föreslå sådan ändring av nämnda bestämmelse, att Kungl. Majit får i sin

hand att fastställa tiden för ledamots- och suppleantförordnandenas varaktighet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har förslag upprättats till

ändring av 2 § sinnessjuklagen.

Ändring av 5 § sinnessjuklagen.

Polismyndighets åligganden enligt lagen.

I sinnessjuklagen finnas i åtskilliga paragrafer stadganden, enligt vilka

det anförtros åt polismyndighet att vidtaga i lagen föreskrivna åtgärder av

skilda slag.

Örn åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk icke vidtages

av förmyndare, god man, make eller annan, är — bland andra — polismyndigheten

i den ort, där den sjuke vistas, pliktig att föranstalta därom (6 §).

I enlighet därmed har polismyndighet tillagts befogenhet att göra ansökan,

att sinnessjuk för vård må intagas å sinnessjukhus (8 §). Då hos någon

förmärkes tecken på sinnessjukdom, äger polismyndighet föranstalta örn att

han för utrönande av huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger

varder undersökt av läkare (16 §). Örn det av någons uppträdande finnes

uppenbarligen framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv, och anledning finnes till antagande, att han är sinnessjuk, må polismyndighet

föranstalta örn hans intagande för observation å sinnessjukhus

av visst slag (28 §).

Att märka äro även föreskrifterna i lagens 7 kap. örn handräckning.

Därest sinnessjuk, för vilken plats beretts å sinnessjukhus, motsätter sig

att låta sig där intaga, är — bland andra — vederbörande polismyndighet

pliktig att på begäran av den, som gjort ansökningen örn intagning, lämna

den handräckning, som finnes vara av nöden (51 § första stycket). Undandrager

sig någon, som är tilltalad för brott eller föremål för förfarande,

som avser ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga,

vad enligt 43, 44 och 46 §§ åligger honom i fråga örn inställelse för undersökning

m. m., eller behöver läkare för verkställande av undersökning, varom

förmäles i nämnda paragrafer, skydd för sin personliga säkerhet, skall

också på vederbörande läkares begäran lämnas erforderlig handräckning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

(51 § andra stycket första punkten). Detsamma gäller, där sådant fall prövas

föreligga, att undersökning enligt 16 § må äga rum, ock den, örn vilkens

undersökning är fråga, vägrar att underkasta sig densamma eller läkare

för verkställande av undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet

(51 § andra stycket andra punkten). Örn å sinnessjukhus intagen avviker

därifrån, eller örn den, som för vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, avviker, eller örn den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus

eller från sinnessjukavdelning vid fångvården, underlåter att, sedan

förordnande örn återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända,

på anmaning åter inställa sig där, skall handräckning lämnas av vederbörande

polismyndighet för den sjukes återförande till sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen, därest sjukvårdsläkaren eller fångvårdsmyndigheten

påkallar det (52 §).

Polismyndighet enligt sinnessjuklagen.

I sinnessjuklagen avses enligt 5 § med polismyndighet i stad polismästaren,

där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är befriad

från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen

har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

I det av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivna betänkandet med förslag

till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet

m. m. fanns intagen en 5 §, likalydande med 5 § i gällande lag.

Som motivering till 5 § i förslaget anförde de sakkunniga (sid. 49):

Det viktigaste av de åligganden, som enligt de sakkunnigas förslag åvilade

polismyndighet, avsåge tillsynen över att sinnessjuka — närmast de, vilkas

uppträdande innefattade fara för allmän ordning och säkerhet eller som

vöre föremål för misshandel eller uppenbar vanvård — ävensom samhällsvådliga

personer, som kunde misstänkas för sinnessjukdom, för vård eller

observation intoges å sinnessjukhus. Åt vilken polismyndighet dessa funktioner

borde uppdragas, kunde måhända bliva föremål för olika meningar.

I de författningar, i vilka funktioner ålagts »polismyndighet», hade, huvudsakligen

med hänsyn till berörda funktioners art, olika bestämmelser meddelats

. örn vad som skulle förstås med polismyndighet (se t. ex. lagen den

30 juni 1913 örn behandling av alkoholister, 5 §, ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868, §§ 29—30, och lagen den 14 september 1914

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, 17 §). I förevarande

fall torde det riktiga vara att överlämna polisfunktionerna åt den

polisman, som hade ledningen av det löpande polisarbetet å den ort, varom

fråga vore. Nämnda ledning tillkomme i stad polismästaren eller, där sådan

icke funnes, stadsfiskalen; dock att i stad, där stadsfiskalen vore befriad

från ali befattning med polisen, ledningen utövades av en särskild

polisman, i regel benämnd poliskommissarie. På landet tillkomme sådan

ledning den lokale polischefen, varmed för närvarande — rätt att meddela

bestämmelser i administrativ ordning vore Kungl. Majit förbehållen — förstodes

landsfiskalen utom i vissa köpingar, vilka i polisavseende vore utskilda

från landsfiskalsdistrikten, och i vilka en särskild polisman (polisuppsyningsman,

poliskommissarie) enligt förordnande av Kungl. Majit utövade

chefskapet. Då särskilt befogenheten att besluta örn tvångsintagning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition nr 13.

lör observation vore av synnerligen grannlaga natur, torde man icke böra

efter mönstret av t. ex. lagen örn behandling av alkoholister medgiva länsstyrelse

att förordna underordnad polisman att för viss ort på landet vidtaga

de på polismyndighet ankommande åtgärderna. Till enahanda resultat

komrae man för övrigt genom att bygga på den med 1925 års lagstiftning

angående polisväsendet genomförda polisorganisationen på landsbygden,

varigenom polismännen i köpingar och municipalsamhällen med nyssnämnda

undantag uttryckligen underställts landsfiskalen såsom polischef.

I yttranden över betänkandet föreslogs av länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Kalmar och Örebro län — under åberopande av den grannlaga

naturen hos de på polismyndighets handläggning enligt förslaget ankommande

frågorna — att i stad, där polismästare ej funnes samt stadsfiskalen

vore befriad från all befattning med polisväsendet, med polismyndighet

borde få avses polischefen.

Propositionen nr 87 till 1929 års riksdag upptog 5 § med den lydelse de

sakkunniga föreslagit. Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck,

anförde härvid:

De städer, varom här vore fråga, vore för närvarande allenast sex, nämligen

Landskrona, Halmstad, Karlstad, Sundsvall, Umeå och Ängelholm. I

samtliga dessa städer funnes poliskommissarier, av vilka poliskommissarien

i Halmstad tillika innehade stadsfiskalstjänsten. Dessa kommissarier skulle

komma att fullgöra de polismyndighet enligt förslaget åvilande funktionerna.

Någon anledning att antaga, att nämnda kommissarier icke skulle vara i

stånd att omhänderhava ifrågavarande funktioner syntes icke föreligga, och

denna uppfattning vunne stöd av att ingen av länsstyrelserna i de län, där

omförmälda städer funnes, gjort anmärkning mot förevarande stadgande.

Därtill komme, dels att bland annat vid vittnesförhör rörande intagning för

observation en viss pliktkollission kunde uppstå, örn polischefen, vilken i

dessa städer vore ordförande i eller ledamot av rådstuvurätten, skulle övertaga

ifrågavarande polisfunktioner och dels att det — såsom redan vöre

fallet i Halmstad — väl kunde inträffa, att stadsfiskals- och poliskommisäarietjänsterna

förenades hos samma person, i vilket fall det givetvis skulle vara

skäligen onödigt att betunga polischefen med ifrågavarande arbete. Att

stadsfiskalen i några ytterligare städer skulle komma att befrias från all befattning

med polisväsendet vore väl, åtminstone under nuvarande processordning,

föga antagligt. Departementschefen komme sålunda lika med de

sakkunniga till det resultatet, att berörda polisfunktioner överallt borde anförtros

åt den befattningshavare, som hade ledningen av det löpande polisarbetet.

Den princip, som läge till grund för förslaget, torde för övrigt väl

överensstämma med 1925 års polisorganisation.

5 § i propositionens förslag blev (på hemställan av andra lagutskottet,

utlåtande nr 35) utan ändring antagen av riksdagen.

Justitieombudsmannens infordrande ar

överståthå Ilar ämbetets yttrande i fråga

otti förhållandena i Stochholm.

I skrivelse den lii mars 1935 till Överståthållarämbetet för polisärenden

anhöll dåvarande justieombudsmannen 11. Gyllenswärd, att Överståthållarämbetet

ville till honom inkomma med utlåtande beträffande frågan huruvida

bestämmelserna i sinnessjuklagen därom, att i stad där polismästare funnes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

det vore denne som bade att fatta å polismyndighet ankommande beslut, i

vad rörde Stockholm kunde med hänsyn till rådande arbetsförhållanden

eller andra omständigheter vara i behov av jämkning i sådan riktning, att

beslutanderätt tillerkändes jämväl annan befattningshavare än polismästaren

eller den som för närvarande enligt särskilda bestämmelser ägde handlägga

polismästaren åvilande ärenden.

Beträffande anledningen till nämnda hänvändelse från justitieombudsmannen

till Överståthållarämbetet har i en av justitieombudsmannen till

Kungl. Majit ingiven framställning av den 22 maj 1935 angående bestämmelserna

i 5 § sinnessjuklagen anförts:

På grund av vad justitieombudsmannen iakttagit under utövningen av

sin verksamhet hade han funnit anledning antaga att beträffande Stockholm

ett noggrant iakttagande av bestämmelserna i 5 § sinnessjuklagen kunde

verka onödigt tyngande på arbetet inom polisverket. Väl torde lagrummet

icke lägga hinder i vägen för att de polismästaren därigenom ålagda funktionerna

i viss omfattning fullgjordes av honom underordnad befattningshavare.

Sålunda stadgades i 2 § av den utav Kungl. Majit fastställda instruktionen

för förste polisintendenten i Stockholm att denne skulle i poliskammaren

handlägga de mål och ärenden med vilka polismästaren ej själv

toge befattning. Denna bestämmelse syntes vara att jämställa exempelvis

med ett partiellt förordnande att fullgöra polismästarens tjänsteplikter. Och

förste ° polisintendenten torde på grund därav också på nu förevarande område

få anses i förekommande fall satt i polismästarens ställe.

Aven örn liknande föreskrift ej återfunnes i instruktionerna för de övriga

polisintendenterna i Stockholm, och man följaktligen beträffande dem blott

hade att hålla sig till den allmänna bestämmelse som upptagits i 1 § av

instruktionerna för saväl andre som tredje polisintendenten därom, att de

hade att tillhandagå polismästaren i hans ämbete, torde dock även vid dessa

tjänsters inrättande ha avsetts, att innehavarna skulle äga att vid behov

handla i polismästarens ställe. Att detta vad anginge fall enligt sinnessjuklagen

erhållit klart uttryck skulle emellertid, syntes det justitieombudsmannen,

lia varit önskvärt.

I detta sammanhang finge_ också framhållas, att 5 § sinnessjuklagen ej

torde lia avseende på de i 51 och 52 §§ omnämnda handräckningsfallen.

Då dessa paragrafer, till skillnad mot 6, 8, 16 och 28 §§, talade örn »vederbörande

s polismyndighet, torde därmed lia avsetts att befogenhetsfrågan

här skulle få bedömas efter de regler som i allmänhet gällde beträffande

handräckning av polismyndighet. Uppenbarligen kunde mången gång i hithörande

fall den skyndsamhet vara av nöden, att det skulle innebära en ren

orimlighet att kräva beslut av sådan myndighet, varom stadgades i 5 §.

Detta hindrade naturligtvis å andra sidan ej, att i det särskilda fallet prövning611

kunde vara av den grannlaga natur, att det av allmänna normer

följde, att den icke finge företagas av vilken underordnad befattningshavare

som helst.

Överståthållarämbetet förklarade sig i ett den 18 april 1935 avgivet utlåtande

åberopa vad polismästaren i infordrat yttrande i ärendet anfört.

Polismästaren anförde i nämnda yttrande:

Allt intill den 16 februari 1927 hade erforderlig intagning av sinnessjuk

a vårdanstalt alltid skett efter överståthållarämbetets remiss, i regel undertecknad

av förste polisintendenten. Från och med den 16 februari 1927

hade därutinnan vidtagits den ändringen, att intagningsförfarandet i regel

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

9

uppdragits åt poliskommissarie, en var inom sitt tjänstgöringsområde. Efter

ikraftträdandet av nu gällande sinnessjuklag hade föreskrifter örn intagningsförfarandet

lämnats i A-order den 23 december 1930. Sedermera hade

i ämnet ytterligare tre A-order utkommit. Under IV i A-ordern den 23

december 1930 omförmäldes att genom särskild order årligen kungjordes

den ordning, vari intagning skulle ske av de olika för Stockholm tillgängliga

vårdanstalterna för sinnessjuka. Den för år 1935 i sådant avseende

gällande ordern vore dagtecknad den 29 december 1934. Av A-ordern den

23 december 1930 framginge vidare, att åt i vissa fall tredje polisintendenten

men eljest åt vederbörande poliskommissarie uppdragits att å polismyndighetens

vägnar handla i enlighet med sinnessjuklagens bestämmelser,

men att i tveksamma fall kommissarie borde rådföra sig med vederbörande

polisintendent eller med polismästaren. Överståthållarämbetet handlade

emellertid självt i poliskammaren ärenden örn sådan handräckning, som omförmäles

i 52 § tredje stycket sinnessjuklagen. Anledningen till att ovannämnda

uppdrag givits kommissarierna hade varit den, att en koncentration

till polismästaren eller polisintendenterna av intagningsfrågorna, som ofta

uppkomme nattetid, skulle lia ålagt dem en orimlig arbetsbörda och i avsevärd

grad förhindrat dem att komma i åtnjutande av nattvila. Frågor av

förevarande art vore nämligen oftast av den brådskande natur, att beslut

måste fattas omedelbart och icke kunde uppskjutas från natt till påföljande

dag. Handläggningens fördelande på ett flertal händer möjliggjorde icke

blott den snabbhet i avgörandet, som vore erforderlig, utan även omsättandet

i det praktiska livet av sinnessjuklagens föreskrifter överhuvudtaget.

Det vore därför enligt polismästarens mening synnerligen önskvärt, att lagen

underkastades jämkning i sådan riktning, att beslutanderätt tillerkändes

jämväl annan befattningshavare än polismästaren eller den, som för närvarande

enligt särskilda bestämmelser ägde handlägga polismästaren åvilande

ärenden.

Jiistitieombudsmannens framställning

lill Kungl. Majit.

I sin ovan omförmälda framställning till Kungl. Majit av den 22 maj

1935 anförde justitieombudsmannen efter en redogörelse för vad tidigare i

ärendet förekommit:

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att den ordning för här avsedda

ärendens behandling, vilken synes tillämpas vid polisverket i Stockholm,

åtminstone i vad anginge överlämnandet åt poliskommissarie att å

polismyndighetens vägnar fatta vissa beslut, icke vore väl förenlig med

stadgandet i 5 § sinnessjuklagen. Å andra sidan torde få anses tydligt att,

så som förhållandena utvecklat sig, en strikt tillämpning av lagens bestämmelser

ej utan avsevärda praktiska olägenheter läte sig genomföra. Det

syntes därför böra ifrågasättas, om det ej kunde vara lämpligt att bereda

den sålunda av ett praktiskt behov påkallade ordningen erforderlig grund.

Ur rättssäkerhetens synpunkt torde ej böra möta något hinder härför. Att

poliskommissarierna i Stockholm icke skulle besitta i detta hänseende nödiga

kvalifikationer torde näppeligen kunna med fog påstås. Erinras finge för

övrigt att rätt för poliskommissarie att besluta i frågor enligt sinnessjuklagen

på några håll redan nu följde av 5 §.

Huruvida det här angivna syftet kunde ernås utan jämkning av nyssnämnda

lagrum syntes tveksamt. Gällde frågan endast polisintendenterna

torde väl erforderliga bestämmelser kunna meddelas i administrativ ordning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Bestämmelsen i 2 § instruktionen för förste polisintendenten kunde därvid

tjäna till mönster. Men att i dylik ordning stadga jämväl att, där polismästare

eller polisintendent ej själv toge befattning med ärende som avsåges

i sinnessjuklagen, vederbörande poliskommissarie skulle handlägga

detsamma, vore måhända ej alldeles lämpligt. Det vore ju då ej längre

fråga blott örn en befattningshavare, vilken från början tänkts som vikarie

för polismästaren.

På grund av det anförda anmälde justitieombudsmannen hos Kungl.

Majit det av honom i framställningen berörda spörsmålet för den åtgärd,

vartill framställningen kunde föranleda.

Yttrande över justitieombudsmannens

framställning.

Justitieombudsmannens framställning remitterades av Kungl. Majit till

medicinalstyrelsen, som i utlåtande den 29 februari 1936 anförde:

Den praxis, som kommit till tillämpning i Stockholm, hade enligt styrelsens

förmenande väl tillgodosett berättigade krav på smidighet utan att

rättssäkerheten på något sätt kunde sägas hava blivit lidande. De beslutande

myndigheterna hade visat den takt, som handläggningen av dessa

grannlaga ärenden oundgängligen krävde. På grund därav finge medicinalstyrelsen

tillstyrka, att sådan ändring av 5 § sinnessjuklagen måtte komma

till stånd, att nu i Stockholm tillämpad praxis i ifrågavarande hänseende

måtte bringas i full överensstämmelse med gällande lagtext.

Förfarandet i städer (utom Stockholm),

där polismästare finnas.

Enligt upplysningar, som av vederbörande polismästare lämnats till

socialdepartementet, omhänderhavas de uppgifter, vilka enligt sinnessjuklagen

anförtrotts åt polismyndighet, i Göteborg av förste polisintendenten

(enligt den för honom utfärdade instruktionen skall han i poliskammaren

handlägga de mål och ärenden, med vilka polismästaren ej själv tager befattning)

och endast vid förfall för förste polisintendenten av polismästaren.

Däremot handläggas förutnämnda uppgifter av polismästaren själv i övriga

städer, där polismästare finnas, nämligen Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Borås, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund. Dock

kan i Örebro enligt utfärdad polisorder (nr 47) åtgärd i visst trängande fall

vidtagas av tillgängligt polisbefäl. I Lund har förekommit, att poliskommissarien,

då polismästaren ej varit att omedelbart anträffa, undertecknat

remisser till sinnessjukhus, varefter ärendet snarast möjligt anmälts för

polismästaren. Detta förfarande har tillämpats för ärendenas snabba expedierande

enligt en gång för alla given order. I Eskilstuna har i något enstaka

fall, då sjuk person införts å polisstationen och efter läkares undersökning

befunnits med sannolikhet lida av sinnessjukdom, ifrågavarande person

medelst en kort rapport från poliskommissarien vid ordningspolisen överlämnats

till stadens sinnessjukanstalt.

I samband med att upplysningar i ovannämnda hänseende lämnats har

polismästaren i Göteborg gjort det uttalandet, att det syntes i hög grad

önskvärt, att polismyndighetens uppgifter enligt sinnessjuklagen även i Göte
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

11

borg kunde få överlämnas jämväl åt poliskommissarier. Polismästaren i

Lund har uttalat önskvärdheten av att även i polismästarstäder ifrågavarande

uppgifter finge handläggas av den, som närmast under polischefen har inseende

över polisväsendet.

Departementschefen.

Enligt sinnessjuklagen åligger det polismyndighet i främsta rummet att

tillse, att sinnessjuka ävensom samhällsvådliga personer, vilka kunna misstänkas

för sinnessjukdom, intagas å sinnessjukhus för vård eller observation.

Då dessa och övriga polismyndighet enligt lagen åliggande uppgifter

äro av grannlaga natur, ligger det vikt uppå, att den polismyndighet, som

har att fatta beslut i saken, besitter därför erforderliga kvalifikationer. Vad

städerna angår, tillkommer beslutanderätten för närvarande polismästaren,

där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är befriad

från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen

har inseende över polisväsendet. I det fåtal städer, där sistnämnda förhållande

föreligger, utövas polismyndighetens funktioner enligt sinnessjuklagen

av poliskommissarier.

Med hänsyn till den arbetsbörda, som i nu förevarande hänseende åvilat

polismästarna i Stockholm och Göteborg, hava därstädes polismyndighetens

funktioner åtminstone i viss utsträckning utövats, i Stockholm av förste

och tredje polisintendenterna ävensom av poliskommissarierna, envar inom

sitt tjänstgöringsområde, samt i Göteborg av förste polisintendenten. Den

praxis — vilken icke står i överensstämmelse med lagens bokstav —

som sålunda vunnit insteg i Stockholm och Göteborg, synes dock såvitt

angår polisintendenterna kunna stödas på bestämmelser i utfärdade instruktioner,

enligt vilka polisintendenterna i vissa fall äga handla i polismästarens

ställe. I fråga örn poliskommissarierna i Stockholm torde däremot

den under senare år tillämpade praxis icke vara förenlig med bestämmelserna

i 5 § sinnessjuklagen.

Justitieombudsmannen har i sin framställning av den 22 maj 1935 icke

ifrågasatt andra ändringar i gällande bestämmelser än sådana, som erfordras

för att bereda den i Stockholm av ett praktiskt behov påkallade ordningen

erforderlig laglig grund. Emellertid har polismästaren i Göteborg framhållit,

att det syntes i hög grad önskvärt, att de uppgifter, vilka enligt

sinnessjuklagen vilade å polismyndighet, även i Göteborg skulle kunna

få överlåtas å poliskommissarierna. Polismästaren i Lund har anfört, att

nyssnämnda uppgifter även i polismästarstäder borde få handläggas av den,

som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet. I detta sammanhang

må ånyo erinras därom, att i några medelstora städer ifrågavarande

uppgifter redan enligt gällande lag omhänderhavas av poliskommissarie!''.

Några olägenheter av den i Stockholm under snart tio år tillämpade

praxis hava icke försports. Ändring av 5 § sinnessjuklagen för att göra

denna praxis laglig synes mig böra vidtagas. Med hänsyn till arten av den

arbetsbörda, som åligger polismyndighet enligt sinnessjuklagen, synes möj
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

lighet böra beredas även polismästarna i andra städer att, därest så kan

visa sig erforderligt, bliva befriade från ifrågavarande arbetsuppgifter. Därvid

böra polisintendenter äga fullgöra polismästarens åligganden enligt sinnessjuklagen

lika väl som de i andra hänseenden enligt för dem utfärdade

instruktioner äga handla i polismästarens ställe. Anledning saknas att antaga,

att icke jämväl poliskommissarier i de större städer, där polismästare

finnas, skulle besitta tillräckliga kvalifikationer i det hänseende, varom nu

är fråga. Jag anser därför, att 5 § sinnessjuklagen bör undergå sådan ändring,

att hinder icke möter för att de uppgifter, som enligt paragrafens nuvarande

lydelse åligga polismästaren, få omhänderhavas även av polisintendenter

och poliskommissarier. Emellertid synas vissa undantagsfall kunna

förekomma, i vilka det vore lämpligt, att jämväl annan befattningshavare

vid polisverket i befälsställning kunde utöva de funktioner, varom nu är

fråga. För dylika fall borde polismästaren äga möjlighet att lämna även

sådan befattningshavare uppdrag därutinnan. Med hänsyn härtill synes

mig paragrafen böra givas det allmänna innehåll, att i stad, där polismästare

finnes, med polismyndighet enligt lagen skall anses ej blott polismästaren

utan även befattningshavare vid polisväsendet i befälsställning, vilken

enligt för honom gällande instruktion eller på grund av honom av polismästaren

meddelat uppdrag äger att handla i polismästarens ställe. I överensstämmelse

härmed har paragrafen omarbetats inom socialdepartementet.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det

inom socialdepartementet upprättade förslaget till Jag om ändrad lydelse av

2 och 5 §§ sinnessjlildagen den 19 september 1929 (nr 321), av den lydelse

bilaga x) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Viking Nilsson.

'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

14 december 1936.

Närvarande:

justi tierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström:.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 november 1936, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 18 december 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 december

1936 avgivna utlåtande över det den 20 november 1936 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuldag en den

19 september 1929 (nr 321) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Nordwall.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.

2280 36

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.