Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september'' 1929 (nr 321)
14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:13, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september'' 1929 (nr 321)
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 13
1
Nr 13.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen
den 19 september'' 1929 (nr 321); given Stockholms
slott den 18 december 1936.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
1 sami.
Nr 13.
2280 56
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Förslag
tili
Lag
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).
Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september
1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2 §''
Vissa sinnessjukvården —--nämnd (sinnessjuknämnden).
Sinnessjuknämnden skall bestå av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen
är självskriven ledamot av nämnden. Övriga ledamöter ävensom •
en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utses av Konungen på
viss tid, högst fem år.
Av de---av domarämbete.
Utom chefen — — — i styrelsen.
Suppleant för---vara sinnessjukläkare.
Såsom sinnessjuknämndens--— i avgörandet.
Mot den — — — örn domare.
Mot nämndens---ej föras.
Konungen förordnar —--nämndens verksamhet.
5§-
Med polismyndighet avses i denna lag:
i stad, där polismästare finnes, polismästaren ävensom befattningshavare
vid polisväsendet i befälsställning, vilken enligt för honom gällande instruktion
eller på grund av honom av polismästaren meddelat uppdrag äger att
handla i dennes ställe, samt i annan stad stadsfiskalen eller, örn stadsfiskal
är befriad från all befattning med polisväsendet, den, som närmast
under polischefen har inseende över polisväsendet; samt
å landet polischefen i orten.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Majlis proposition nr 13.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 november 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
Fråga har väckts örn ändring av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321). Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende. De två
paragraferna behandlas därvid var för sig.
Ändring av 2 § sinnessjuklagen.
Enligt 2 § sinnessjuklagen skola vissa sjukvården rörande frågor, enligt
vad i lagen sägs, behandlas av en särskild nämnd, sinnessjuknämnden.
Nämnden skall bestå av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är
självskriven ledamot. Övriga ledamöter ävensom en eller flera suppleanter
för en var av ledamöterna utses av Konungen för en tid av fem kalenderår
i sänder. Avgår någon av de särskilt utsedda ledamöterna eller av suppleanterna,
skall ny ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden.
Enligt det förslag till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående
sinnesbeskaffenhet, som den 2 juni 1927 avgavs av 1926 års sinnessjuksakkunniga,
skulle för behandling av vissa sinnessjukvården rörande frågor
finnas en sinnessjuknämnd, som skulle bestå av fem ledamöter, utsedda av
Konungen för en tid av fem kalenderår i sänder (2 §). Det skulle också
ankomma på Konungen att för samma tid utse en eller flera särskilda suppleanter
för en var av ledamöterna.
I betänkandet i ämnet (statens offentliga utredningar 1927: 10) anförde de
sakkunniga såsom motiv till bestämmelserna i 2 §, bland annat (sid. 45):
Huruvida ledamot i nämnden bör tillsättas för tid, som av Kungl. Majit
vid varje särskilt förordnande bestämmes, eller för viss tid, torde icke vara
av större betydelse. Då nödig kontinuitet lärer vinnas även med det senare
systemet, vilket torde vara det för institutioner av förevarande typ vanliga,
hava de sakkunniga stannat för detsamma. Tydligt är, att om ledamot
i nämnden avgår under funktionsperioden, det av de sakkunniga valda
systemet innebär, att ny ledamot skall utses allenast för återstående del av
perioden.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Vad beträffar tillsättande av suppleanter, hålla de sakkunniga före, att i
allmänhet blott en sådan behöver utses för varje ledamot. I undantagsfall
kan emellertid under funktionsperiodens lopp inträffa, att såväl ledamoten
som suppleanten få förfall. För att ej nämnden, därest ett sådant fall
skulle uppkomma, skall utsättas för risken att ej kunna fungera, har möjlighet
beretts att för återstoden av femårsperioden förordna ytterligare
suppleant.
Förslag till sinnessjuklag förelädes 1929 års riksdag genom proposition
nr 87. Enligt 2 § i förslaget skulle fråga örn utskrivning eller skiljande
från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården,
av någon, som blivit intagen för vård eller observation, eller örn förhör
inför domstol angående sålunda intagen handläggas av medicinalstyrelsen.
Vid dess handläggning av sådan fråga skulle i avgörandet deltaga, bland
andra, två av konungen särskilt förordnade ledamöter, vilka skulle utses
för en tid av fem kalenderår i sänder. Örn någon av dem avginge, skulle
ny ledamot utses för den återstående tiden. För vardera ledamoten skulle
Konungen förordna en eller flera suppleanter. I motiveringen nämndes
intet rörande mandattiden.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen samt i anledning därav
väckta motioner, föreslog i utlåtande nr 35, att klagoinstansen beträffande
frågor örn intagning och kvarhållande å sinnessjukhus måtte organiseras
som en särskild nämnd, bestående av fem ledamöter, utsedda av Konungen
för en tid av fem kalenderår i sänder. Avginge någon av dem, skulle ny
ledamot utses för den återstående tiden. I reservation av sex ledamöter
av utskottet tillstyrktes härutinnan propositionens förslag. Sedan kamrarna
stannat i olika beslut, antog riksdagen ett av utskottet i memorial nr 43
framlagt sammanjämkningsförslag, innehållande den lydelse av 2 § som
gällande lag äger. Ej heller i nämnda riksdagshandlingar berördes frågan
örn mandattiden.
Departementschefen.
Då 1926 års sinnessjuksakkunniga hade att taga ställning till frågan,
huruvida ledamot i sinnessjuknämnden borde tillsättas för tid, som bestämdes
av Kungl. Majit vid varje särskilt förordnande, eller för viss tid,
stannade de sakkunniga för det senare systemet. De sakkunniga anförde,
att jämväl med sistnämnda system vunnes nödig kontinuitet, och att detsamma
syntes vara det för institutioner av förevarande typ vanliga. Emellertid
framhöllo de sakkunniga därjämte, att valet mellan de två systemen
icke vore av större betydelse.
Det förslag rörande mandattid för av Kungl. Majit utsedda ledamöter i
den särskilda nämnden, vilket framlagts av de sakkunniga, godtogs utan
diskussion av statsmakterna.
Ledamöter och suppleanter i sinnessjuknämnden utsågos första gången
år 1930 för tiden 1931 1935, varefter ledamöter och suppleanter i nämnden
utsetts för tiden till 1940 års utgång. Endast en av de fyra ledamöter,
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
sorn varit utsedda för åren 1931—1935, förordnades för åren 1936—1940.
Till ledamöter för sistnämnda tidsperiod utsagos därjämte en förutvarande
suppleant samt två andra personer. Av de åtta suppleanter, som varit utsedda
för åren 1931—1935, förordnades en till ordinarie ledamot, varjämte
tre utsågos även för nu löpande mandatperiod. För sistnämnda period förordnades
därutöver fyra andra personer.
Av de återgivna uppgifterna synes mig framgå, att den i förevarande avseende
gällande bestämmelsen är ägnad att försvåra upprätthållandet av en
tillfredsställande kontinuitet inom nämnden. Jag anser mig därför böra
föreslå sådan ändring av nämnda bestämmelse, att Kungl. Majit får i sin
hand att fastställa tiden för ledamots- och suppleantförordnandenas varaktighet.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har förslag upprättats till
ändring av 2 § sinnessjuklagen.
Ändring av 5 § sinnessjuklagen.
Polismyndighets åligganden enligt lagen.
I sinnessjuklagen finnas i åtskilliga paragrafer stadganden, enligt vilka
det anförtros åt polismyndighet att vidtaga i lagen föreskrivna åtgärder av
skilda slag.
Örn åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk icke vidtages
av förmyndare, god man, make eller annan, är — bland andra — polismyndigheten
i den ort, där den sjuke vistas, pliktig att föranstalta därom (6 §).
I enlighet därmed har polismyndighet tillagts befogenhet att göra ansökan,
att sinnessjuk för vård må intagas å sinnessjukhus (8 §). Då hos någon
förmärkes tecken på sinnessjukdom, äger polismyndighet föranstalta örn att
han för utrönande av huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger
varder undersökt av läkare (16 §). Örn det av någons uppträdande finnes
uppenbarligen framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv, och anledning finnes till antagande, att han är sinnessjuk, må polismyndighet
föranstalta örn hans intagande för observation å sinnessjukhus
av visst slag (28 §).
Att märka äro även föreskrifterna i lagens 7 kap. örn handräckning.
Därest sinnessjuk, för vilken plats beretts å sinnessjukhus, motsätter sig
att låta sig där intaga, är — bland andra — vederbörande polismyndighet
pliktig att på begäran av den, som gjort ansökningen örn intagning, lämna
den handräckning, som finnes vara av nöden (51 § första stycket). Undandrager
sig någon, som är tilltalad för brott eller föremål för förfarande,
som avser ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga,
vad enligt 43, 44 och 46 §§ åligger honom i fråga örn inställelse för undersökning
m. m., eller behöver läkare för verkställande av undersökning, varom
förmäles i nämnda paragrafer, skydd för sin personliga säkerhet, skall
också på vederbörande läkares begäran lämnas erforderlig handräckning
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
(51 § andra stycket första punkten). Detsamma gäller, där sådant fall prövas
föreligga, att undersökning enligt 16 § må äga rum, ock den, örn vilkens
undersökning är fråga, vägrar att underkasta sig densamma eller läkare
för verkställande av undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet
(51 § andra stycket andra punkten). Örn å sinnessjukhus intagen avviker
därifrån, eller örn den, som för vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, avviker, eller örn den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus
eller från sinnessjukavdelning vid fångvården, underlåter att, sedan
förordnande örn återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända,
på anmaning åter inställa sig där, skall handräckning lämnas av vederbörande
polismyndighet för den sjukes återförande till sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen, därest sjukvårdsläkaren eller fångvårdsmyndigheten
påkallar det (52 §).
Polismyndighet enligt sinnessjuklagen.
I sinnessjuklagen avses enligt 5 § med polismyndighet i stad polismästaren,
där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är befriad
från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen
har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.
I det av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivna betänkandet med förslag
till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet
m. m. fanns intagen en 5 §, likalydande med 5 § i gällande lag.
Som motivering till 5 § i förslaget anförde de sakkunniga (sid. 49):
Det viktigaste av de åligganden, som enligt de sakkunnigas förslag åvilade
polismyndighet, avsåge tillsynen över att sinnessjuka — närmast de, vilkas
uppträdande innefattade fara för allmän ordning och säkerhet eller som
vöre föremål för misshandel eller uppenbar vanvård — ävensom samhällsvådliga
personer, som kunde misstänkas för sinnessjukdom, för vård eller
observation intoges å sinnessjukhus. Åt vilken polismyndighet dessa funktioner
borde uppdragas, kunde måhända bliva föremål för olika meningar.
I de författningar, i vilka funktioner ålagts »polismyndighet», hade, huvudsakligen
med hänsyn till berörda funktioners art, olika bestämmelser meddelats
. örn vad som skulle förstås med polismyndighet (se t. ex. lagen den
30 juni 1913 örn behandling av alkoholister, 5 §, ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868, §§ 29—30, och lagen den 14 september 1914
angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, 17 §). I förevarande
fall torde det riktiga vara att överlämna polisfunktionerna åt den
polisman, som hade ledningen av det löpande polisarbetet å den ort, varom
fråga vore. Nämnda ledning tillkomme i stad polismästaren eller, där sådan
icke funnes, stadsfiskalen; dock att i stad, där stadsfiskalen vore befriad
från ali befattning med polisen, ledningen utövades av en särskild
polisman, i regel benämnd poliskommissarie. På landet tillkomme sådan
ledning den lokale polischefen, varmed för närvarande — rätt att meddela
bestämmelser i administrativ ordning vore Kungl. Majit förbehållen — förstodes
landsfiskalen utom i vissa köpingar, vilka i polisavseende vore utskilda
från landsfiskalsdistrikten, och i vilka en särskild polisman (polisuppsyningsman,
poliskommissarie) enligt förordnande av Kungl. Majit utövade
chefskapet. Då särskilt befogenheten att besluta örn tvångsintagning
7
Kungl. May.ts proposition nr 13.
lör observation vore av synnerligen grannlaga natur, torde man icke böra
efter mönstret av t. ex. lagen örn behandling av alkoholister medgiva länsstyrelse
att förordna underordnad polisman att för viss ort på landet vidtaga
de på polismyndighet ankommande åtgärderna. Till enahanda resultat
komrae man för övrigt genom att bygga på den med 1925 års lagstiftning
angående polisväsendet genomförda polisorganisationen på landsbygden,
varigenom polismännen i köpingar och municipalsamhällen med nyssnämnda
undantag uttryckligen underställts landsfiskalen såsom polischef.
I yttranden över betänkandet föreslogs av länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Kalmar och Örebro län — under åberopande av den grannlaga
naturen hos de på polismyndighets handläggning enligt förslaget ankommande
frågorna — att i stad, där polismästare ej funnes samt stadsfiskalen
vore befriad från all befattning med polisväsendet, med polismyndighet
borde få avses polischefen.
Propositionen nr 87 till 1929 års riksdag upptog 5 § med den lydelse de
sakkunniga föreslagit. Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck,
anförde härvid:
De städer, varom här vore fråga, vore för närvarande allenast sex, nämligen
Landskrona, Halmstad, Karlstad, Sundsvall, Umeå och Ängelholm. I
samtliga dessa städer funnes poliskommissarier, av vilka poliskommissarien
i Halmstad tillika innehade stadsfiskalstjänsten. Dessa kommissarier skulle
komma att fullgöra de polismyndighet enligt förslaget åvilande funktionerna.
Någon anledning att antaga, att nämnda kommissarier icke skulle vara i
stånd att omhänderhava ifrågavarande funktioner syntes icke föreligga, och
denna uppfattning vunne stöd av att ingen av länsstyrelserna i de län, där
omförmälda städer funnes, gjort anmärkning mot förevarande stadgande.
Därtill komme, dels att bland annat vid vittnesförhör rörande intagning för
observation en viss pliktkollission kunde uppstå, örn polischefen, vilken i
dessa städer vore ordförande i eller ledamot av rådstuvurätten, skulle övertaga
ifrågavarande polisfunktioner och dels att det — såsom redan vöre
fallet i Halmstad — väl kunde inträffa, att stadsfiskals- och poliskommisäarietjänsterna
förenades hos samma person, i vilket fall det givetvis skulle vara
skäligen onödigt att betunga polischefen med ifrågavarande arbete. Att
stadsfiskalen i några ytterligare städer skulle komma att befrias från all befattning
med polisväsendet vore väl, åtminstone under nuvarande processordning,
föga antagligt. Departementschefen komme sålunda lika med de
sakkunniga till det resultatet, att berörda polisfunktioner överallt borde anförtros
åt den befattningshavare, som hade ledningen av det löpande polisarbetet.
Den princip, som läge till grund för förslaget, torde för övrigt väl
överensstämma med 1925 års polisorganisation.
5 § i propositionens förslag blev (på hemställan av andra lagutskottet,
utlåtande nr 35) utan ändring antagen av riksdagen.
Justitieombudsmannens infordrande ar
överståthå Ilar ämbetets yttrande i fråga
otti förhållandena i Stochholm.
I skrivelse den lii mars 1935 till Överståthållarämbetet för polisärenden
anhöll dåvarande justieombudsmannen 11. Gyllenswärd, att Överståthållarämbetet
ville till honom inkomma med utlåtande beträffande frågan huruvida
bestämmelserna i sinnessjuklagen därom, att i stad där polismästare funnes
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
det vore denne som bade att fatta å polismyndighet ankommande beslut, i
vad rörde Stockholm kunde med hänsyn till rådande arbetsförhållanden
eller andra omständigheter vara i behov av jämkning i sådan riktning, att
beslutanderätt tillerkändes jämväl annan befattningshavare än polismästaren
eller den som för närvarande enligt särskilda bestämmelser ägde handlägga
polismästaren åvilande ärenden.
Beträffande anledningen till nämnda hänvändelse från justitieombudsmannen
till Överståthållarämbetet har i en av justitieombudsmannen till
Kungl. Majit ingiven framställning av den 22 maj 1935 angående bestämmelserna
i 5 § sinnessjuklagen anförts:
På grund av vad justitieombudsmannen iakttagit under utövningen av
sin verksamhet hade han funnit anledning antaga att beträffande Stockholm
ett noggrant iakttagande av bestämmelserna i 5 § sinnessjuklagen kunde
verka onödigt tyngande på arbetet inom polisverket. Väl torde lagrummet
icke lägga hinder i vägen för att de polismästaren därigenom ålagda funktionerna
i viss omfattning fullgjordes av honom underordnad befattningshavare.
Sålunda stadgades i 2 § av den utav Kungl. Majit fastställda instruktionen
för förste polisintendenten i Stockholm att denne skulle i poliskammaren
handlägga de mål och ärenden med vilka polismästaren ej själv
toge befattning. Denna bestämmelse syntes vara att jämställa exempelvis
med ett partiellt förordnande att fullgöra polismästarens tjänsteplikter. Och
förste ° polisintendenten torde på grund därav också på nu förevarande område
få anses i förekommande fall satt i polismästarens ställe.
Aven örn liknande föreskrift ej återfunnes i instruktionerna för de övriga
polisintendenterna i Stockholm, och man följaktligen beträffande dem blott
hade att hålla sig till den allmänna bestämmelse som upptagits i 1 § av
instruktionerna för saväl andre som tredje polisintendenten därom, att de
hade att tillhandagå polismästaren i hans ämbete, torde dock även vid dessa
tjänsters inrättande ha avsetts, att innehavarna skulle äga att vid behov
handla i polismästarens ställe. Att detta vad anginge fall enligt sinnessjuklagen
erhållit klart uttryck skulle emellertid, syntes det justitieombudsmannen,
lia varit önskvärt.
I detta sammanhang finge_ också framhållas, att 5 § sinnessjuklagen ej
torde lia avseende på de i 51 och 52 §§ omnämnda handräckningsfallen.
Då dessa paragrafer, till skillnad mot 6, 8, 16 och 28 §§, talade örn »vederbörande
s polismyndighet, torde därmed lia avsetts att befogenhetsfrågan
här skulle få bedömas efter de regler som i allmänhet gällde beträffande
handräckning av polismyndighet. Uppenbarligen kunde mången gång i hithörande
fall den skyndsamhet vara av nöden, att det skulle innebära en ren
orimlighet att kräva beslut av sådan myndighet, varom stadgades i 5 §.
Detta hindrade naturligtvis å andra sidan ej, att i det särskilda fallet prövning611
kunde vara av den grannlaga natur, att det av allmänna normer
följde, att den icke finge företagas av vilken underordnad befattningshavare
som helst.
Överståthållarämbetet förklarade sig i ett den 18 april 1935 avgivet utlåtande
åberopa vad polismästaren i infordrat yttrande i ärendet anfört.
Polismästaren anförde i nämnda yttrande:
Allt intill den 16 februari 1927 hade erforderlig intagning av sinnessjuk
a vårdanstalt alltid skett efter överståthållarämbetets remiss, i regel undertecknad
av förste polisintendenten. Från och med den 16 februari 1927
hade därutinnan vidtagits den ändringen, att intagningsförfarandet i regel
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
9
uppdragits åt poliskommissarie, en var inom sitt tjänstgöringsområde. Efter
ikraftträdandet av nu gällande sinnessjuklag hade föreskrifter örn intagningsförfarandet
lämnats i A-order den 23 december 1930. Sedermera hade
i ämnet ytterligare tre A-order utkommit. Under IV i A-ordern den 23
december 1930 omförmäldes att genom särskild order årligen kungjordes
den ordning, vari intagning skulle ske av de olika för Stockholm tillgängliga
vårdanstalterna för sinnessjuka. Den för år 1935 i sådant avseende
gällande ordern vore dagtecknad den 29 december 1934. Av A-ordern den
23 december 1930 framginge vidare, att åt i vissa fall tredje polisintendenten
men eljest åt vederbörande poliskommissarie uppdragits att å polismyndighetens
vägnar handla i enlighet med sinnessjuklagens bestämmelser,
men att i tveksamma fall kommissarie borde rådföra sig med vederbörande
polisintendent eller med polismästaren. Överståthållarämbetet handlade
emellertid självt i poliskammaren ärenden örn sådan handräckning, som omförmäles
i 52 § tredje stycket sinnessjuklagen. Anledningen till att ovannämnda
uppdrag givits kommissarierna hade varit den, att en koncentration
till polismästaren eller polisintendenterna av intagningsfrågorna, som ofta
uppkomme nattetid, skulle lia ålagt dem en orimlig arbetsbörda och i avsevärd
grad förhindrat dem att komma i åtnjutande av nattvila. Frågor av
förevarande art vore nämligen oftast av den brådskande natur, att beslut
måste fattas omedelbart och icke kunde uppskjutas från natt till påföljande
dag. Handläggningens fördelande på ett flertal händer möjliggjorde icke
blott den snabbhet i avgörandet, som vore erforderlig, utan även omsättandet
i det praktiska livet av sinnessjuklagens föreskrifter överhuvudtaget.
Det vore därför enligt polismästarens mening synnerligen önskvärt, att lagen
underkastades jämkning i sådan riktning, att beslutanderätt tillerkändes
jämväl annan befattningshavare än polismästaren eller den, som för närvarande
enligt särskilda bestämmelser ägde handlägga polismästaren åvilande
ärenden.
Jiistitieombudsmannens framställning
lill Kungl. Majit.
I sin ovan omförmälda framställning till Kungl. Majit av den 22 maj
1935 anförde justitieombudsmannen efter en redogörelse för vad tidigare i
ärendet förekommit:
Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att den ordning för här avsedda
ärendens behandling, vilken synes tillämpas vid polisverket i Stockholm,
åtminstone i vad anginge överlämnandet åt poliskommissarie att å
polismyndighetens vägnar fatta vissa beslut, icke vore väl förenlig med
stadgandet i 5 § sinnessjuklagen. Å andra sidan torde få anses tydligt att,
så som förhållandena utvecklat sig, en strikt tillämpning av lagens bestämmelser
ej utan avsevärda praktiska olägenheter läte sig genomföra. Det
syntes därför böra ifrågasättas, om det ej kunde vara lämpligt att bereda
den sålunda av ett praktiskt behov påkallade ordningen erforderlig grund.
Ur rättssäkerhetens synpunkt torde ej böra möta något hinder härför. Att
poliskommissarierna i Stockholm icke skulle besitta i detta hänseende nödiga
kvalifikationer torde näppeligen kunna med fog påstås. Erinras finge för
övrigt att rätt för poliskommissarie att besluta i frågor enligt sinnessjuklagen
på några håll redan nu följde av 5 §.
Huruvida det här angivna syftet kunde ernås utan jämkning av nyssnämnda
lagrum syntes tveksamt. Gällde frågan endast polisintendenterna
torde väl erforderliga bestämmelser kunna meddelas i administrativ ordning.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Bestämmelsen i 2 § instruktionen för förste polisintendenten kunde därvid
tjäna till mönster. Men att i dylik ordning stadga jämväl att, där polismästare
eller polisintendent ej själv toge befattning med ärende som avsåges
i sinnessjuklagen, vederbörande poliskommissarie skulle handlägga
detsamma, vore måhända ej alldeles lämpligt. Det vore ju då ej längre
fråga blott örn en befattningshavare, vilken från början tänkts som vikarie
för polismästaren.
På grund av det anförda anmälde justitieombudsmannen hos Kungl.
Majit det av honom i framställningen berörda spörsmålet för den åtgärd,
vartill framställningen kunde föranleda.
Yttrande över justitieombudsmannens
framställning.
Justitieombudsmannens framställning remitterades av Kungl. Majit till
medicinalstyrelsen, som i utlåtande den 29 februari 1936 anförde:
Den praxis, som kommit till tillämpning i Stockholm, hade enligt styrelsens
förmenande väl tillgodosett berättigade krav på smidighet utan att
rättssäkerheten på något sätt kunde sägas hava blivit lidande. De beslutande
myndigheterna hade visat den takt, som handläggningen av dessa
grannlaga ärenden oundgängligen krävde. På grund därav finge medicinalstyrelsen
tillstyrka, att sådan ändring av 5 § sinnessjuklagen måtte komma
till stånd, att nu i Stockholm tillämpad praxis i ifrågavarande hänseende
måtte bringas i full överensstämmelse med gällande lagtext.
Förfarandet i städer (utom Stockholm),
där polismästare finnas.
Enligt upplysningar, som av vederbörande polismästare lämnats till
socialdepartementet, omhänderhavas de uppgifter, vilka enligt sinnessjuklagen
anförtrotts åt polismyndighet, i Göteborg av förste polisintendenten
(enligt den för honom utfärdade instruktionen skall han i poliskammaren
handlägga de mål och ärenden, med vilka polismästaren ej själv tager befattning)
och endast vid förfall för förste polisintendenten av polismästaren.
Däremot handläggas förutnämnda uppgifter av polismästaren själv i övriga
städer, där polismästare finnas, nämligen Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Borås, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund. Dock
kan i Örebro enligt utfärdad polisorder (nr 47) åtgärd i visst trängande fall
vidtagas av tillgängligt polisbefäl. I Lund har förekommit, att poliskommissarien,
då polismästaren ej varit att omedelbart anträffa, undertecknat
remisser till sinnessjukhus, varefter ärendet snarast möjligt anmälts för
polismästaren. Detta förfarande har tillämpats för ärendenas snabba expedierande
enligt en gång för alla given order. I Eskilstuna har i något enstaka
fall, då sjuk person införts å polisstationen och efter läkares undersökning
befunnits med sannolikhet lida av sinnessjukdom, ifrågavarande person
medelst en kort rapport från poliskommissarien vid ordningspolisen överlämnats
till stadens sinnessjukanstalt.
I samband med att upplysningar i ovannämnda hänseende lämnats har
polismästaren i Göteborg gjort det uttalandet, att det syntes i hög grad
önskvärt, att polismyndighetens uppgifter enligt sinnessjuklagen även i Göte
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
11
borg kunde få överlämnas jämväl åt poliskommissarier. Polismästaren i
Lund har uttalat önskvärdheten av att även i polismästarstäder ifrågavarande
uppgifter finge handläggas av den, som närmast under polischefen har inseende
över polisväsendet.
Departementschefen.
Enligt sinnessjuklagen åligger det polismyndighet i främsta rummet att
tillse, att sinnessjuka ävensom samhällsvådliga personer, vilka kunna misstänkas
för sinnessjukdom, intagas å sinnessjukhus för vård eller observation.
Då dessa och övriga polismyndighet enligt lagen åliggande uppgifter
äro av grannlaga natur, ligger det vikt uppå, att den polismyndighet, som
har att fatta beslut i saken, besitter därför erforderliga kvalifikationer. Vad
städerna angår, tillkommer beslutanderätten för närvarande polismästaren,
där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är befriad
från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen
har inseende över polisväsendet. I det fåtal städer, där sistnämnda förhållande
föreligger, utövas polismyndighetens funktioner enligt sinnessjuklagen
av poliskommissarier.
Med hänsyn till den arbetsbörda, som i nu förevarande hänseende åvilat
polismästarna i Stockholm och Göteborg, hava därstädes polismyndighetens
funktioner åtminstone i viss utsträckning utövats, i Stockholm av förste
och tredje polisintendenterna ävensom av poliskommissarierna, envar inom
sitt tjänstgöringsområde, samt i Göteborg av förste polisintendenten. Den
praxis — vilken icke står i överensstämmelse med lagens bokstav —
som sålunda vunnit insteg i Stockholm och Göteborg, synes dock såvitt
angår polisintendenterna kunna stödas på bestämmelser i utfärdade instruktioner,
enligt vilka polisintendenterna i vissa fall äga handla i polismästarens
ställe. I fråga örn poliskommissarierna i Stockholm torde däremot
den under senare år tillämpade praxis icke vara förenlig med bestämmelserna
i 5 § sinnessjuklagen.
Justitieombudsmannen har i sin framställning av den 22 maj 1935 icke
ifrågasatt andra ändringar i gällande bestämmelser än sådana, som erfordras
för att bereda den i Stockholm av ett praktiskt behov påkallade ordningen
erforderlig laglig grund. Emellertid har polismästaren i Göteborg framhållit,
att det syntes i hög grad önskvärt, att de uppgifter, vilka enligt
sinnessjuklagen vilade å polismyndighet, även i Göteborg skulle kunna
få överlåtas å poliskommissarierna. Polismästaren i Lund har anfört, att
nyssnämnda uppgifter även i polismästarstäder borde få handläggas av den,
som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet. I detta sammanhang
må ånyo erinras därom, att i några medelstora städer ifrågavarande
uppgifter redan enligt gällande lag omhänderhavas av poliskommissarie!''.
Några olägenheter av den i Stockholm under snart tio år tillämpade
praxis hava icke försports. Ändring av 5 § sinnessjuklagen för att göra
denna praxis laglig synes mig böra vidtagas. Med hänsyn till arten av den
arbetsbörda, som åligger polismyndighet enligt sinnessjuklagen, synes möj
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
lighet böra beredas även polismästarna i andra städer att, därest så kan
visa sig erforderligt, bliva befriade från ifrågavarande arbetsuppgifter. Därvid
böra polisintendenter äga fullgöra polismästarens åligganden enligt sinnessjuklagen
lika väl som de i andra hänseenden enligt för dem utfärdade
instruktioner äga handla i polismästarens ställe. Anledning saknas att antaga,
att icke jämväl poliskommissarier i de större städer, där polismästare
finnas, skulle besitta tillräckliga kvalifikationer i det hänseende, varom nu
är fråga. Jag anser därför, att 5 § sinnessjuklagen bör undergå sådan ändring,
att hinder icke möter för att de uppgifter, som enligt paragrafens nuvarande
lydelse åligga polismästaren, få omhänderhavas även av polisintendenter
och poliskommissarier. Emellertid synas vissa undantagsfall kunna
förekomma, i vilka det vore lämpligt, att jämväl annan befattningshavare
vid polisverket i befälsställning kunde utöva de funktioner, varom nu är
fråga. För dylika fall borde polismästaren äga möjlighet att lämna även
sådan befattningshavare uppdrag därutinnan. Med hänsyn härtill synes
mig paragrafen böra givas det allmänna innehåll, att i stad, där polismästare
finnes, med polismyndighet enligt lagen skall anses ej blott polismästaren
utan även befattningshavare vid polisväsendet i befälsställning, vilken
enligt för honom gällande instruktion eller på grund av honom av polismästaren
meddelat uppdrag äger att handla i polismästarens ställe. I överensstämmelse
härmed har paragrafen omarbetats inom socialdepartementet.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det
inom socialdepartementet upprättade förslaget till Jag om ändrad lydelse av
2 och 5 §§ sinnessjlildagen den 19 september 1929 (nr 321), av den lydelse
bilaga x) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Viking Nilsson.
'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
14 december 1936.
Närvarande:
justi tierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström:.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 november 1936, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Sven Björkholm.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 december 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 december
1936 avgivna utlåtande över det den 20 november 1936 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuldag en den
19 september 1929 (nr 321) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Nordwall.
Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.
2280 36
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.