Sök i Ratio Lex

Angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer

1937-02-19 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:157, Angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 157.

1

Nr 157.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående beredande

av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer;

given Stockholms slott den 19 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch

handelsdepartementen anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Engberg:

Under punkten 63 i 1937 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen att, i avbidan på den proposition angående beredande av

vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer, som kunde varda riksdagen

förelagd, för budgetåret 1937/1938 beräkna till konstrådet ett anslag av

9,000 kronor.

Sedan denna fråga numera inom ecklesiastikdepartementet färdigberetts,

tillåter jag mig ånyo anmäla densamma för Kungl. Majit.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 157.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 157.

Inledning. Genom beslut den 21 februari 193(i bemyndigade Kungl.

Majit chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga

för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag

i fråga örn beredande av ökade arbetstillfällen för svenska konstnärer genom

utsmyckning av offentliga byggnader.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed jag anmälde berörda

ärende, erinrade jag bland annat om de understöd, som staten, särskilt

under de två sistförfluten ekonomiska kriserna, berett utövarna av bildande

konst genom beviljande av lotterier eller genom anslag av lotterimedel.

Gentemot denna form för hjälpåtgärder kunde i första hand åberopas,

att den avsåge ett mera tillfälligt stöd. Mot en sålunda anordnad

hjälpverksamhet syntes ock den erinran kunna göras, att den lätteligen

komme att vidlådas av en viss planlöshet och dessutom hade en alltför

markerad karaktär av nödhjälp.

Genom de nyssnämnda hjälpåtgärderna, framhöll jag vidare, hade de

ekonomiska svårigheterna för en del av våra konstnärer visserligen för

någon tid lättat, men någon varaktig förbättring hade givetvis ej genom

dessa mera sporadiska ingripanden kunnat uppnås. Det aktuella läget syntes

därför icke heller kunna betecknas såsom mycket ljusare än under de

första efterkrigsåren.

Det vore ett känt förhållande, att skaran av yrkesmässigt arbetande

konstutövare här i landet vore relativt talrik, något som för visso bidroge

till försörjningssvårigheterna. Örn åtskilliga av dessa människor gällde, att

deras prestationer icke vore av den kvaliteten, att de borde av det allmänna

uppmuntras att fortsätta sin verksamhet. Helt annorlunda ställde det sig

i fråga örn dem, vilkas arbete hade ett fullviktigt konstnärligt värde. Här

hade staten i mitt tycke ett betydande intresse av att tillse, att ej det

konstnärliga skapandet hämmades genom hårt ekonomiskt betryck och

brist på arbetstillfällen. Konstnärskårens misär kunde eljest även bliva

konstens.

Jag framhöll ock den kvalificerade konstens alltmera stegrade betydelse

såsom kulturfaktor. Den tid läge redan långt tillbaka, då intresset för och

förmågan att förstå konst ansågs vara privilegiet för ett fatal. I våra dagar

vore både intresset och förståelsen för konst i god växt. Konsten vore pa

väg att bliva allas egendom. Såväl i offentliga byggnader och samlingslokaler

som på arbetsplatserna, i fabrikerna och på kontoren, hade ett konstnärligt

inslag vunnit allt högre uppskattning. Denna utveckling borde pa

allt sätt understödjas. Härigenom skapades ock de naturliga förutsättningarna

för att konstens arbetare skulle erhålla gynnsammare ekonomiska

villkor.

Från denna utgångspunkt syntes ett -övervägande böra ske, under vilka

former staten nu borde på ett verksamt och varaktigt sätt ingripa till förbättrande

av konstnärernas villkor och arbetsmöjligheter.

Jag påpekade därvid, att då det gällde att söka skapa ökade arbetstillfällen

för de goda konstnärerna, erbjöde våra offentliga byggnader rika

möjligheter. Det syntes mig böra tagas under övervägande, huruvida icke,

då fråga vore örn uppförandet av nya byggnader för statens räkning, sådana

anordningar kunde träffas, att det bleve obligatoriskt att för konständamål

beräkna visst kostnadsbelopp, ingående såsom en del för sig i

kostnadsberäkningarna för det planerade bygget. De konstalster, som här

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

skulle komma i fråga, borde givetvis uteslutande utgöras av arbeten av

levande svenska konstnärer. Jag fann det vidare angeläget att påpeka, att

till den verksamhet, som här avsåges, borde kunna ifrågakomma ej endast

monumentalkonst utan även konstalster av en mera intim karaktär, såsom

mindre skulpturer, tavlor för rummens prydande, etsningar, teckningar

o. s. v.

Det syntes mig slutligen vara av vikt, att det jämväl undersöktes, huruvida

och i vad mån från statens sida åtgärder kunde och borde vidtagas i

syfte att anordningar till främjande av konsten av det slag som sålunda

skisserats, kunde komma till användning jämväl i fråga om kommunala

och andra icke-statliga offentliga byggnader. Även frågan örn möjligheterna

att på liknande sätt stödja konstnärlig verksamhet, då det gällde offentliga

öppna platsers prydande med konstverk, syntes i detta sammanhang vara

förtjänt att uppmärksammas.

Föreliggande spörsmål syntes vara av den beskaffenhet, att dess närmare

utredande borde anförtros åt särskilda sakkunniga.

Den 2 mars 1936 tillkallade jag såsom sakkunniga för berörda ändamål

nuvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman,

ledamoten och byråchefen i byggnadsstyrelsen, byggnadsrådet P. G. Hedqvist,

skulptören I. V. Johnsson, redaktören, ledamoten av riksdagens

andra kammare P. C. Jonsson och konstnären E. Schwab, varjämte åt

Westman uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

De sakkunniga hava med skrivelse den 1 december 1936 till chefen för

ecklesiastikdepartementet överlämnat betänkande och förslag angående

beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer (statens

offentliga utredningar 1936: 50).

I ärendet hava utlåtanden avgivits den 18 december 1936 av byggnadsstyrelsen,

den 31 december 1936 av akademien för de fria konsterna, samma

dag av skolöverstyrelsen, den 8 januari 1937 av statskontoret och den 15

januari 1937 av chefen för nationalmuseet, varjämte yttranden inkommit

från föreningen Färg och form, föreningen Svenska konstnärinnor, Konstnärsklubbens

styrelse, Svenska slöjdföreningens styrelse ävensom styrelserna

för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund.

Jag har för avsikt att här nedan i korthet redogöra för de av de sakkunniga

föreslagna åtgärderna samt yttrandena häröver. I övrigt ber jag få

hänvisa till betänkandet samt handlingarna i ärendet.

Behovet av statsingripande. De sakkunniga hava i anslutning till de synpunkter,

som anförts i berörda departementschefsyttrande uttalat bland

annat följande:

Enligt de sakkunnigas mening vore det ett samhällsintresse, att avsättningen

av god konst ökades högst avsevärt. Att god konst vore en kultur
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157.

faktor av den största betydelse finge anses oomtvistligt. Konsten fyllde en

verklig uppgift i samhället och finge icke betraktas som en lyxvara, förbehållen

ett penningstarkt fåtal. Det vore därför beklagligt att nödgas konstatera,

att varken målarkonst eller skulptural konst för närvarande intoge

den ställning i vårt land, som rätteligen tillkomma dem.

Enligt de sakkunnigas mening borde staten stödja den konstfrämjande

verksamhet, som måste anses vara av behovet påkallad.

I sådant avseende vöre att märka, att vid planerandet av offentliga

byggnader i allmänhet alltför liten uppmärksamhet ägnats frågan om dessa

byggnaders yttre och inre konstnärliga utsmyckning. Detta hade till stor

del berott därpå, att största möjliga sparsamhet städse måst iakttagas vid

äskandet av anslag till sådana byggnader. Ehuru en byggnads estetiska

och konstnärliga värde i övervägande grad vore beroende av halten av det

arkitektoniska och tekniska arbetet beträffande planläggning, uppbyggnad

och materialbehandling, kunde konstnärlig utsmyckning otvivelaktigt förhöja

och berika en byggnads estetiska värde. En sådan utsmyckning borde

enligt de sakkunnigas mening äga rum i väsentligt större utsträckning än

vad hittills varit fallet i fråga om statliga och kommunala byggnader. Med

hänsyn till konstens stora folkuppfostrande betydelse vore bristen på konstnärlig

utsmyckning i synnerhet beklaglig i fråga örn byggnader, som i större

utsträckning besöktes av ungdom eller en mera talrik allmänhet, såsom

exempelvis skolor och sjukhus. I de flesta undervisningsanstalter rådde brist

på goda konstverk. Det hade ofta och med fog framhållits, att det i skolorna

gjordes alltför litet i syfte att bringa ungdomen i kontakt med den

bildande konsten. Detta förhållande vore desto mera beklagligt, som ungdomens

intryck och upplevelser hade ett avgörande inflytande på den

vuxna människans livsuppfattning. Även våra sjukhus vore som regel vanlottade

i fråga om konstnärlig utsmyckning. Bland sjukhuslokaler, som

borde komma i åtnjutande av konst, kunde nämnas väntrum, i vilka de

flesta poliklinikpatienter finge tillbringa en relativt lång tid, samt sjuksalar

och dagrum. De sakkunniga ville emellertid framhålla, att särskilt

under de sista årtiondena ett antal statliga och kommunala byggnader blivit

föremål för konstnärlig utsmyckning, bekostad av byggnadsanslag eller

av medel, som ur donationsfonder eller av enskilda mecenater ställts till

förfogande.

Beträffande önskvärdheten av ett statsingripande på ifrågavarande område

äro samtliga de i ärendet hörda myndigheterna m. fl. ense med de sakkunniga.

Formerna för ett statsingripande. De sakkunniga hava med utgångspunkt

från den uppfattning om konstens sociala och kulturella betydelse,

åt vilken de sakkunniga givit uttryck, förklarat sig anse det vara helt

naturligt, att det stöd, som borde lämnas det konstnärliga arbetet, icke

finge karaktären av nödhjälpsåtgärder. Inköp av konst skulle i första hand

föranledas av samhällets behov och vid valet borde inom ramen för tillgängliga

medel den konstnärliga kvaliteten tillmätas avgörande betydelse.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna kunna sammanfattas på följande

sätt:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

1. Vid planerandet av nybyggnader för statens räkning borde som regel

särskilda kostnadsbelopp avses för konstnärlig utsmyckning. Dessa belopp

borde i enlighet med vad som i direktiven för de sakkunnigas uppdrag

ifrågasatts användas för förvärv av monumentalkonst samt konstalster av

mera intim karaktär såsom mindre skulpturer, tavlor, etsningar, teckningar

m. m.

2. Av lotterimedel borde tillskapas en fond, kallad Fonden för främjande

av bildande konst. Avkastningen av denna fond samt under en följd

av år även särskilda anslag av lotterimedel borde få tagas i anspråk för

statliga och kommunala byggnaders samt offentliga öppna platsers prydande

med konstverk. Även enskilda sammanslutningar med ideell verksamhet

borde under vissa förutsättningar kunna tillerkännas bidrag av

lotterimedpl för konstnärliga ändamål.

3. S. k. tipsmedel borde disponeras för anskaffande av konst för idrottsanläggningar.

4. Ledningen av den statliga konstfrämjande verksamhet, som de sakkunniga

sålunda förordat, borde anförtros ett för ändamålet inrättat organ,

benämnt statens konstråd.

5. Slutligen hava de sakkunniga gjort vissa uttalanden av principiell

innebörd beträffande nöjesskattemedlens användning samt statens bidrag

till folkskoleväsendet.

De ökade arbetstillfällen för konstnärer, som genom de ifrågasatta åtgärderna

skulle skapas, syntes enligt de sakkunnigas mening komma att på ett

naturligt och stadigvarande sätt främja den bildande konsten.

De sakkunnigas förslag syftade emellertid ej allenast till att öka statens

omsorger för konsten. De avsåge också att på olika sätt väcka och ge stöd

åt kommunernas intresse för bildande konst. Det vore enligt de sakkunnigas

mening önskvärt, att även kommunerna vid planerandet av offentliga

byggnader räknade med kostnader för byggnadernas prydande med konstverk.

En ökad uppskattning av det konstnärliga arbetet från statens och

kommunernas sida syntes vidare vara ägnad att öka allmänhetens intresse

för konst och därigenom bereda konstnärerna vidgade arbetsuppgifter.

De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava i sina

yttranden i stort sett givit sin anslutning åt de riktlinjer för ett statsingripande,

som sålunda angivits av de sakkunniga. Några av dessa yttranden

må här beröras.

Skolöverstyrelsen har sålunda anfört bland annat:

Redan i departementschefens ovanberörda anförande mötte man två

olika, varandra stödjande tankegångar, representerande var sin synpunkt

på det föreliggande problemkomplexet.

Å ena sidan betonades nämligen där, liksom sedermera även i de sakkunnigas

betänkande, konstnärernas särskilda svårigheter under ekonomiska

krisperioder. Konstens volym och värde vore väl till en del oberoende av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

yttre omständigheter, men konstens avsättningsmöjligheter vore i hög grad

konjunkturkänsliga, och det kunde därför icke vara helt oberättigat att

på konstskapandet liksom på så många andra av samhällslivets normala

och nödvändiga funktioner anlägga även arbetslöshetssynpunkter. De av

departementschefen skisserade åtgärderna framträdde då såsom ett led i

de allmänna strävandena att öka samhällslivets stabilitet gentemot konjunkturernas

växlingar.

Å andra sidan finge man ej förlora ur sikte, att konsten framför allt vore

ett självständigt, av alla konjunkturväxlingar oberoende samhällsvärde och

i denna egenskap ej mindre än andra samhällsvärden fordrade omvårdnad

från det allmännas sida. Varaktiga, av konjunkturerna oberoende stödåtgärder

vore därför icke mindre än de krisbetonade av samhällets egna

behov påkallade.

Det vore väl sannolikt, att vare sig man nalkades spörsmålet från den

ena eller andra utgångspunkten, de praktiska åtgärderna till en del kunde

sammanfalla. Helt kunde detta dock icke bliva fallet. Ville man angripa

frågan blott som ett arbetslöshetsproblem, skulle man närmast stå inför

uppgiften att skapa organisatoriska anordningar, som så smidigt som möjligt

kunde följa det konjunkturbetonade behovet av stimulerande statsingripanden

på området. Uppgiften kunde då icke bliva ett anknytande till

statens ordinära byggnadsbehov utan till de extraordinära anläggningar

och byggnadsföretag, som under kristiderna utfördes med mer eller mindre

betonad karaktär av välfärdsanordningar. Åsyftade man däremot främst

att varaktigt bereda konsten en mera gynnad plats i samhället, hade man

att söka anknytning till samhällets av konjunkturerna oberoende utvidgnings-

och förnyelsebehov. Naturligtvis kunde även åtgärder av sistberörda

art till en tid undanröja de utövande konstnärernas aktuella svårigheter,

men huruvida de i längden bleve till fyllest, vore svårare att bedöma. Det

vore väl åtminstone sannolikt, att ökade avsättningsmöjligheter för konst

också måste stimulera tillströmningen till konstnärskårerna, och att därför

hädanefter som hittills en ganska manstark grupp av konstutövare komme

att finnas, som i de goda tiderna på samma vägar som för närvarande funne

nöjaktig avsättning för sin konstnärliga produktion men under lågkonjunkturerna

knappast kunde förvärva nöjaktig försörjning.

De sakkunniga hade icke gjort något försök att utreda, i vad män de av

dem föreslagna åtgärderna i det långa loppet kunde tänkas frigöra den bildande

konstens utövare från konjunkturernas tryck, eller i vad mån de

fastmera vore ägnade att locka ett ökat antal unga människor att söka sin

utkomst genom konstnärlig verksamhet.

Jämväl statskontoret har i sitt utlåtande framhållit det dubbla syftet

med de ifrågasatta åtgärderna. Ämbetsverket har sålunda yttrat bland

annat:

Det framlagda förslaget innebure, att medel skulle i större utsträckning

än hittills skett ställas till förfogande för åstadkommande av yttre och inre

konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader. Under förutsättning att

i ekonomiskt hänseende nödig begränsning iakttoges, hade statskontoret

intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i detta hänseende. Den ökade

efterfrågan å god konst, som skulle bliva en följd av förslagets förverkligande,

borde naturligen även medföra förbättrade utkomstmöjligheter

för konstens utövare, ett förhållande som i och för sig vore att hälsa med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 7

tillfredsställelse. Statskontoret kunde dock icke underlåta att framhålla,

att den ledande principen vid övervägandet av åtgärder på förevarande

område enligt ämbetsverkets mening måste vara att stöd gåves åt konsten

med hänsyn till dess betydelse för samhället och medborgarna, och att

sålunda en statlig aktion för konstlivets främjande icke finge givas innebörden

av understödsverksamhet till förmån för hjälpbehövande konstnärer.

Härav följde, att de verk, som borde komma i fråga för offentlig

konstnärlig utsmyckning, icke på förhand finge begränsas till arbeten av

levande svenska konstnärer. Avgörandet vid urvalet av konstnärligt arbete

för utsmyckning av en offentlig byggnad borde — inom ramen av tillgängliga

medel — uteslutande vara arbetets konstnärliga kvalitet och den hänsyn,

som borde tagas till karaktären av den byggnad eller lokal, det gällde.

Én annan sak vore, att, då det konstnärliga arbete, varom här kunde bliva

fråga, till väsentlig del syntes vara att hänföra till själva byggnaden,

exempelvis fasta skulpturer, väggmålningar och dylikt, kostnaderna för

utsmyckningen med nödvändighet i regel komme levande konstnärer till

godo.

Gentemot detta principuttalande anfördes inom statskontoret reservation

av statskommissarien Spilhammar.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna, anför reservanten, syftade

även till att bereda konstnärerna ökade arbetsmöjligheter och förbättrade

ekonomiska förhållanden. Förslaget förutsatte därför enligt _ reservantens

mening självfallet, att de konstalster, som skulle komma ifråga, skulle

uteslutande utgöras av arbeten av levande svenska konstnärer. Majoritetens

uttalande på denna punkt kunde reservanten därför icke biträda.

En fråga, som i viss män sammanhänger med det principiella problem,

som här berörts, är, i vad mån de föreslagna konstfrämjande åtgärderna

borde utsträckas till att avse jämväl konsthantverket. Detta spörsmål har

i ett par yttranden upptagits till diskussion.

Svenska slöjdföreningen har sålunda anfört i huvudsak följande:

I vårt land sysselsattes numera ett icke obetydligt antal svenska konstnärer

inom konstindustrien och konsthantverket, som tack vare dessa

konstnärers insatser upplevat en blomstring som aldrig tidigare efter industrialismens

genombrott. Man kunde dock knappast påstå, att denna produktion

rönt den allmänna uppskattning hos alla lager av vårt folk, som

den gjort sig förtjänt av, och konstindustrier och konsthantverkare arbetade

därför i de flesta fall under starkt ekonomiskt tryck.

Det syntes naturligt och i hög grad önskvärt att, då staten igångsatte

en omfattande verksamhet till konstens främjande, konstindustrien icke

åsidosattes.

I samband med den fasta inredningen av offentliga byggnader kunde vid

sidan av monumentalkonst och dylikt mycket väl tänkas en utsmyckning

bestående exempelvis av paneler och väggdekorationer i träskulptur och

intarsia, målade, blästrade eller graverade fönster, samt dekorativa arbeten

i järnsmide och gjutjärn. Den lösa utsmyckningen kunde också jämte

alster av fri konst med fördel utgöras av vävda tapeter, bonader och andra

textilier, armatur samt produkter av våra högtstående glas- och keramikindustrier.

Den obligatoriska lösa inredningen av mattor, gardiner och möb
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition Nr 157.

ler kunde även, genom att medel ansloges till konstnärlig utsmyckning,

givas en högre kvalitet och större konstnärligt värde än vad nu i allmänhet

brukade vara fallet.

Jämväl nationalmuseets chef har berört frågan om, vilka konstalster,

som borde bliva föremål för den ifrågasatta verksamheten, och i ett ingående

yttrande framhållit det vara ett allmänt intresse, att även konsthantverket

finge ett verksamt och välbehövligt stöd vid den planerade aktionen.

Beträffande detaljerna i de sakkunnigas utredning och förslag samt myndigheternas

m. fl. däröver avgivna yttranden må anföras följande.

1. Konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader.

I anslutning till sitt härutinnan framlagda förslag hava de sakkunniga

företagit en utredning för utrönande av den statliga byggnadsverksamhetens

omfattning.

Av riksräkenskapsverkets budgetredovisningar för budgetåren 1930/1935

framginge att, när byggnadsarbeten för hovstaten, militära ändamål och de

affärsdrivande verken samt underhålls- och reparationsarbeten undantagits,

de verkliga utgifterna för byggnadsväsendet skulle hava varit

1930/1931 omkring

1931/1932 »

1932/1933 »

1933/1934 »

1934/1935

...... 13,260,000 kronor

...... 12,595,000

...... 6,990,000 »

...... 6,305,000 »

...... 9,565,000

Summa 48,715,000 kronor

eller i medeltal 9,71$,000 kronor per budgetår.

Enligt en av byggnadsstyrelsen utarbetad plan för de byggnadsarbeten,

som under budgetåren 1937/1942 kunde väntas bliva erforderliga, skulle

utgifterna för statens byggnadsverksamhet, sedan byggnadsarbeten för

nyssnämnda ändamål undantagits, i avrundade tal bliva

1937/1938 omkring

1938/1939 »

1939/1940

1940/1941 »

1941/1942

...... 3,750,000 kronor

...... 12,800,000

...... 14,400,000

...... 10,550,000

...... 5,400,000 »

Summa 46,900,000 kronor

eller i medeltal 9,380,000 kronor per budgetår.

Till dessa ändamål komme dessutom de affärsdrivande verkens nybyggnader

ävensom byggnadsarbeten för militära ändamål. Under den kommande

femårsperioden planerades sålunda uppförandet av bland annat ett

nytt postgirohus i Stockholm för en kostnad av omkring 1,400,000 kronor.

För militära ändamål beräknades för de närmaste budgetåren byggnadsarbeten

till ett sammanlagt belopp av 37,812,000 kronor.

De sakkunniga hava såsom exempel på fall, då större byggnader kommit

i åtnjutande av konstnärlig utsmyckning, sammanställt en tabell, intagen

å sid. 29 i betänkandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Marits ''proposition Nr 157.

Beträffande frågan om vilka slag av byggnader, som borde ifrågakomma

till konstnärlig utsmyckning, hava de sakkunniga erinrat örn bestämmelserna

i den av Kungl. Majit den 26 november 1936 fastställda s. k. arkitekttaxan.

Där förekomme följande uppräkning av olika grupper av byggnadsföretag:
Grupp

1: lagerskjul, redskapsbodar och liknande byggnader av enkel

beskaffenhet, enklare förrådshus och uthusbyggnader av olika slag.

Grupp 2: magasin och förrådshus av bättre slag, garage, hangarer, stalloch

ladugårdsbyggnader samt enklare ekonomibyggnader.

Grupp 3: stall- och ladugårdsbyggnader av bättre slag samt enklare slag

av bostäder, marketenterier, ridhus, samlingslokaler, gymnastik- och sportlokaler.

Grupp Jf.: förplägnadsanstalter, manskapskaserner, verkstads- och

fabriksbyggnader, gymnastik- och sportlokaler av bättre slag samt enklare

boställshus.

Grupp 5: arbetshem och uppfostringsanstalter, enklare folkskolehus,

fängelser, lantmäterikontor, tjänstemannabostäder och villabyggnader samt

enklare slag av post- och telegraf hus, stationsbyggnader och tullhus.

Grupp 6: post- och telegrafhus, stationsbyggnader, tullhus, riksbankshus,

enklare arkiv- och ämbetsbyggnader, landstatshus, folk- och elementarskolor,

seminarier, vård- och undervisningsanstalter för sinnesslöa, hospital,

enklare sjukhusbyggnader, samlingslokaler av bättre slag samt mera påkostade

bostadshus.

Grupp 7: arkiv- och ämbetsbyggnader, administrations-, kansli- och kontorsbyggnader,

enklare domstolsbyggnader, sjukhusbyggnader av bättre

slag, sanatoriebyggnader, laboratoriebyggnader samt köks-, tvätt- och badinrättningar.

Grupp 8: domstols- och förvaltningsbyggnader, bibliotek, församlingshus

och liknande byggnader, högskolor och museer.

Grupperna 9 och 10: byggnader med stora fordringar på konstnärlighet,

monumentalitet och teknisk fulländning, såsom teatrar, konsertlokaler, kyrkor,

vissa domstols- och förvaltningsbyggnader, vissa högskolor och museer,

bank- och börsbyggnader m. fl.

Det övervägande flertalet av de i grupperna 6—10 i arkitekttaxan omnämnda

byggnaderna borde enligt de sakkunnigas mening som regel komma

i fråga för konstnärlig utsmyckning. I åtskilliga fall syntes jämväl

vissa av de i grupperna 4 och 5 upptagna byggnaderna, såsom exempelvis

manskapskaserner, gymnastik- och sportlokaler samt uppfostringsanstalter,

utgöra lämpliga objekt för prydande med konst.

Enligt de sakkunnigas mening borde principerna vid konstnärlig utsmyckning

av statliga nybyggnader vara följande:

Kostnaden för sådan utsmyckning borde bestämmas efter kalkyl för varje

särskilt fall under hänsynstagande till byggnadernas arkitektur, ändamål

och belägenhet. Att generellt i byggnadskostnaden inräkna viss procent

(exempelvis 2 procent) för konständamål vore en metod, som icke toge tillbörlig

hänsyn till det skiftande behovet av konst och som de sakkunniga

till följd härav ansåge sig icke kunna förorda. Därest en byggnad i fråga - komme för konstnärlig utsmyckning, borde enligt de sakkunnigas mening

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

kostnaden härför endast undantagsvis sättas så lågt som till 1 procent av

byggnadskostnaden.

Vid planerandet av en offentlig byggnad borde byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

medicinalstyrelsen elier annan myndighet, som närmast

vöre att betrakta som byggherre, efter samråd med konstrådet utarbeta

en preliminär plan rörande utsmyckningen av byggnaden samt kostnaden

därför. Sedan statsmakterna ställt medel till förfogande för byggnadsföretaget,

utarbetades planen för utsmyckningen närmare av byggherren efter

samråd med konstrådet. I händelse av skiljaktiga meningar underställdes

frågan Kungl. Maj:ts prövning.

För konstnärliga arbeten av viss storleksordning i fråga örn kostnaderna,

förslagsvis för arbeten dragande en kostnad av minst 10,000 kronor, borde

anordnas allmänna tävlingar. Beträffande andra konstnärliga arbeten borde

anordnas tävlingar för inbjudna konstnärer, göras beställningar eller företagas

direkta inköp.

Vid tävlingar borde på föranstaltande av konstrådet tillsättas en jury

med viss närmare angiven sammansättning. Juryn borde uppgöra programmet

för tävlingen, vilket skulle underställas konstrådet för godkännande,

varigenom en enhetlig och för de intresserade parterna betryggande praxis

kunde åstadkommas.

Tävlingsarbetena borde granskas av juryn, som hade att avgöra tävlingen

och till konstrådet avgiva förslag rörande arbetenas utförande. Konstrådet

bleve genom juryns tävlingsutlåtande samt genom sin representant i juryn

väl underrättat örn juryns synpunkter på tävlingsarbetena. Konstrådet och

byggherren skulle i samråd besluta, huruvida något förslag skulle utföras.

Hade byggherren och konstrådet olika meningar i frågan, underställdes densamma

Kungl. Maj:t. Byggherren tecknade eventuella kontrakt med vederbörande

förslagsställare efter konstrådets hörande. Konstrådet utsåge inom

eller utom sin krets en representant att jämte byggherren övervaka planens

konstnärliga och ekonomiska genomförande. Som regel syntes någon medlem

av juryn komma i fråga för sådant uppdrag.

I de fall, då tävlingar ej anordnades, borde det ankomma på konstrådet att

efter byggherrens hörande verkställa inköp eller göra beställningar.

Konstrådet borde givetvis ägna konstutställningar stor uppmärksamhet.

Personer, som deltagit i tävlingar med förtjänstfulla arbeten utan att få

dessa antagna till utförande, syntes böra komma ifråga vid inköp eller beställningar.

De över de sakkunnigas förslag hörda myndigheterna och sammanslutningarna

hava i stort sett tillstyrkt förslaget i nu förevarande avseende.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig finna förslaget välbetänkt men samtidigt

framhållit, att genom dessa åtgärder i själva verket ganska litet vore

att vinna för de läroanstalter, som stöde under överstyrelsens överinseende.

I det vida övervägande antalet fall vore nämligen skolbyggnader av olika

slag kommunernas egendom; blott i ett fåtal fall, av vilka seminarierna vore

det viktigaste, ålåge byggnadsskyldigheten staten. Större betydelse syntes

man däremot kunna tillmäta de sakkunnigas förslag att för konstfrämjande

verksamhet taga lotterimedel i anspråk (se nedan).

Statskontoret har framhållit, att då statsmakterna vid ett genomförande

av de sakkunnigas förslag i denna del skulle få tillfälle att med beaktande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

av rådande statsfinansiella läge och de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena

bedöma, om och i vilken utsträckning kostnader lämpligen

borde nedläggas på konstnärlig utsmyckning, anordningen syntes statskontoret

ändamålsenlig. I likhet med de sakkunniga kunde statskontoret således

icke förorda, att någon allmän regel fastställdes, innebärande att viss

procent av byggnadskostnaden skulle avses för konständamål. Möjligheterna

till önskvärd anpassning skulle därigenom äventyras. I detta sammanhang

ville ämbetsverket framhålla angelägenheten av att byggnadens

praktiska utrustning och planering icke bleve lidande genom de konstnärliga

intressenas tillgodoseende.

Nationalmuseets elie] har uttalat, att enligt hans mening en utredningbort

göras beträffande storleken av den summa, som årligen skulle erfordras

för att i skälig utsträckning bereda arbetsmöjligheter åt kvalificerade

svenska konstnärer. För att utröna storleken av denna summa syntes åter

en uppskattning hava bort verkställas angående tillgången på verkligt

kompetenta konstnärliga arbetskrafter inom vårt land, varvid jämväl bort

angivas det genomsnittliga belopp per år, som beräknades belöpa å envar

av dessa konstnärer.

Örn man satte antalet av de kvalificerade konstnärer, som för närvarande

skulle kunna tänkas komma i fråga för dekorativa uppgifter av det slag

sorn avsåges i förslaget till omkring 00 (museichefen förutsåge, att många

skulle anse siffran alltför hög, andra orättvist låg) och beräknade, att

arbetsmöjligheter med anlitande av medlen för konstnärlig utsmyckningav

statliga byggnader varje år bomme att beredas 15 konstnärer med ett

belopp av i genomsnitt 15,000 kronor per uppgift, skulle man komma till

en summa av 225,000 kronor, som årligen skulle krävas för att tanken med

den framlagda planen skulle bliva den hävstång och hjälp för hela den

svenska konstnärskåren, som därmed avsetts.

En annan viktig punkt, där utredningen ej vore tillfyllest, vore beträffande

storleken av de medel, som kunde beräknas bliva ställda till förfogande

för den tänkta utsmyckningen, d. v. s. huru stor del av byggnadskostnaden,

som borde tagas i anspråk härför. De sakkunniga hade allenast

anfört, att det synts dem olämpligt att generellt i byggnadskostnaden inräkna

en viss procent (exempelvis 2 procent) för ifrågavarande ändamål,

ävensom att kostnaden för utsmyckningen endast undantagsvis borde sättas

så lågt som till 1 procent av byggnadskostnaden. Däremot hade de sakkunniga

uttalat, att det synts dem uppenbart, att en högskola eller ett museum

som regel krävde en mera omfattande konstnärlig utsmyckning än

exempelvis en för samma kostnad uppförd kontorsbyggnad.

Nämnda uttalande gåve uttryck för en inställning till den förelagda uppgiften,

som för museichefen vore helt främmande. En högskola kunde med

fördel prydas med konstverk, men så vore också och i lika hög grad fallet

med en kontorsbyggnad. T sistnämnda avseende syntes en konstnärlig utsmyckning

hava en kanske ännu större social betydelse. Men däremot syntes

den konstnärliga utsmyckningen böra reduceras till minsta möjliga

mått. i ett museum. Från ett konstmuseum borde den helt bannlysas, i ett

kulturhistoriskt vara så sparsam som möjligt. Toge man hänsyn till att en

kontorsbyggnad i do flesta fall utfördes med största möjliga prisbillighet,

borde man just här beakta, att en konstnärlig utsmyckning skulle skänka

detta arbetshem för många människor något av den skönhetsglädje, till

vilken alla hade rätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157.

Om man antoge, att i genomsnitt 2 procent av byggnadskostnaderna

korinne att få disponeras för konstnärlig utsmyckning, komme, under förutsättning

att de årliga sammanlagda byggnadskostnaderna holle sig till

i genomsnitt 10,000,000 kronor, ett belopp av omkring 200,000 kronor att

årligen vara att tillgå för nyuppförda statliga byggnaders konstnärliga

utsmyckning. Denna summa stämde väl överens med det belopp örn

225,000 kronor årligen, som museichefen ansett erforderlig för att bereda

arbetsmöjligheter åt de mera kvalificerade konstnärerna. Det felande beloppet

av 25,000 kronor syntes utan större svårigheter kunna fyllas genom

uppdrag från kommunerna för prydande av skolor, sjukhus och dylikt.

Byggnadsstyrelsen ville för sin del vitsorda, att av sparsamhetskäl i allmänhet

ägnats alltför liten uppmärksamhet åt frågan örn offentliga byggnaders

konstnärliga utsmyckning. I den män de av de sakkunniga föreslagna

åtgärderna bleve förverkligade, komme visserligen en ändring till

det bättre att äga rum beträffande byggnadens utsmyckning med särskilda

konstalster. Men vid uppförandet av en offentlig byggnad, synnerligast örn

den hade karaktär av monumentalbyggnad, borde alltid eftersträvas att,

såvitt byggnadens art och ändamål det medgåve, förläna den det egna

estetiska och arkitektoniska värde, varigenom byggnadsverket självt kunde

komma att framstå såsom ett konstnärligt betonat verk. Även örn vinnandet

av detta syfte ytterst vore en fråga örn teknisk skicklighet och konstnärlig

förmåga, måste dock helt naturligt resultatet bliva i hög grad beroende

av den ekonomiska ram, som fastställts för byggnadsföretaget. Om

man sålunda, som under senare årtionden icke sällan skett, av sparsamhetsskäl

alltför kraftigt inskränkte på exempelvis materialens kvalitet och

utseende eller med hänsyn till höga markvärden ställde upp alltför stränga

villkor rörande markområdets utnyttjande vid planerandet av en byggnad,

försvårades skapandet av byggnadsverk, som med ändamålsenlighet

förenade arkitektoniska skönhetsvärden. Byggnadsstyrelsen ville därför

uttala den förhoppningen, att ökad förståelse och ökade anslag skulle vara

att påräkna icke endast då det gällde byggnadens förseende med konstverk

utan även för att möjliggöra att byggnaden själv bleve vad den i förekommande

fall kunde bliva, nämligen ett värdefullt tillskott till de konstverk,

som vore avsedda att vara allas egendom. Det föreslagna förfarandet funne

byggnadsstyrelsen i stort sett ändamålsenligt. I de fall då byggnadsstyrelsen

vöre »byggherre» komme byggnadsstyrelsen vid uppgörandet i samråd

med konstrådet av plan för den konstnärliga utsmyckningen givetvis för sin

del att samråda även med den institution eller myndighet, för vars räkning

byggnaden uppfördes, liksom ock med byggnadens arkitekt.

Den av de sakkunniga föreslagna tävlingsproceduren syntes emellertid

icke böra göras strängt obligatorisk, utan borde konstrådet och byggherren

äga att, när de därom vore ense och särskilda skäl förelåge, utan anordnande

av tävling verkställa inköp eller göra beställning av sådana arbeten,

som här avsåges.

Då det i fall, då tävlingar ej anordnades, gällde en byggnads prydande

med till formatet mindre konstverk, syntes skäligt utrymme böra lämnas

för den personliga smaken hos dem, som skulle vistas och arbeta i tjänsterummen.

Det förtjänade därför enligt byggnadsstyrelsens mening övervägas,

huruvida icke även den myndighet eller institution, som skulle taga

byggnaden i anspråk, borde få efter hörande av konstrådet, som borde vara

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157. 13

utrustat med vetorätt, göra beställningar och inköp, när arbetets värde ej

överstege en viss summa.

2. Användande av lotteri medel till konständamål.

De sakkunnigas förslag örn ökade bidrag av lotterimedel till konstnärliga

ändamål torde i detta sammanhang påkalla uppmärksamhet allenast i den

snan det har inverkan på det ifrågasatta konstrådets verksamhet. Ledningen

av den konstfrämjande verksamhet, som här avses, skulle omhänderhavas

av nämnda institution, som skulle fördela de från ovanberörda

fond för främjande av bildande konst härflytande medlen ävensom andra

för ändamålet disponibla lotterimedel — inalles 200,000 kronor per år.

De sakkunniga tänkte sig, att kommuner, framför allt sådana med mindre

god ekonomi, skulle kunna erhålla bidrag för dylika byggnaders samt

för offentliga öppna platsers prydande med konstverk. Anslag skulle emellertid

som regel tilldelas kommuner endast under den förutsättning, att

kommunerna själva svarade för en del, förslagsvis minst en tredjedel, av

kostnaden för den utsmyckning, varom vore fråga. Aven enskilda sammanslutningar

med samhällsgagnande verksamhet såsom kulturella och sociala

föreningar av olika slag (teater-, orkester-, musei-, hembygds-, föreläsningsföreningar

m. fl.) skulle efter ansökan kunna tillerkännas anslag för anskaffande

av konst till byggnad eller lokal, som disponerades av vederbörande

sammanslutning. Lotterimedel syntes även böra få tagas i anspråk

för inköp av konstverk för redan uppförda eller påbörjade statliga byggnader.

Endast undantagsvis syntes däremot bidrag böra lämnas även för

planerade statliga nybyggnaders prydande med konstverk, exempelvis för

inköp av stafflikonst. I fråga om sådana nybyggnader utginge nämligen de

sakkunniga från att i själva byggnadsanslaget upptoges lämpliga belopp

för konstnärlig utsmyckning (jfr ovan).

Fördelningen av tillgängliga medel borde verkställas av

konstrådet. Utdelning av anslag från fonden borde äga rum i regel en gång

om året. Ansökning örn sådant anslag borde inlämnas till konstrådet. Vid

anslagens fördelning borde konstrådet äga fullständig frihet inom ramen för

de tillgängliga medlen och äga bestämma villkor för åtnjutande av beviljat

anslag. Vederbörande borde sålunda kunna förklaras skyldiga att underkasta

sig den kontroll över arbetenas utförande, som konstrådet kunde komma

att föreskriva. Rådets beslut om utdelning av anslag skulle icke få överklagas.

Rådet borde äga besluta, att viss del av de under året för utdelning

tillgängliga medlen finge reserveras till en följande utdelning.

Av de yttranden över sistberörda förslag, i vilka detsamma på någon

punkt blivit föremål för kritik eller diskussion, inhämtas följande. Härvid

bortses från vissa i yttrandena anförda skäl mot att en särskild fond skulle

uppläggas för ändamålet.

Styrelsen för landskommunernas förbund framhåller, att de sakkunniga

icke syntes hava tillräckligt beaktat landskommunernas intressen. Utvägen

att söka bidrag av lotterimedel syntes icke komma att giva något egentligt

resultat, då en sådan utväg med den därmed förknippade omständliga

proceduren inte gärna komme att tillgripas, då det gällde inköp av några

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

konstalster för prydande av en skola eller ett ålderdomshem. Landsbygdens

behov av konst syntes forst kunna tillgodoses genom att kommunerna finge

rätt till statsbidrag till konstnärlig utsmyckning i exempelvis samma omfattning,

de själva beviljade anslag för ändamålet. Samma grunder syntes

därvid böra gälla som beträffande statsbidragen till folkbiblioteks- och

folkbildningsrörelsen. I varje fall borde icke vid beviljande av lotterimedel

till konstinköp ovillkorligen uppställas villkor, att dessa konstalster skulle

vara framställda av nu levande konstnärer. Det saknades icke värdefull

konst av äldre datum, som i original eller reproduktion väl skulle fylla sitt

ändamål som kulturfaktor ute i kommunala och andra lokaler.

Skolöverstyrelsen har uttalat en viss tvekan angående effektiviteten av

de föreslagna åtgärderna ur synpunkten av de intressen, överstyrelsen hade

att bevaka. Redan den föreslagna kommundelen av kostnaderna syntes i

många fall komma att verka avskräckande. Måhända kunde man likväl

beräkna, att vid rena nybyggnader för skoländamål den konstnärliga utsmyckningen

icke alltid skulle åsidosättas.

De typiska nybyggnaderna vore emellertid förhållandevis få. Under sistförflutna

sexårsperiod, under vilken likväl byggnadsföretagen för de nya

högre allmänna läroverken för flickor infallit, hade nybyggnaderna för de

allmänna läroverken i genomsnitt icke uppgått till tre örn året, och detta

oaktat lärjungetillströmningen till dessa skolor under perioden på ett rekordartat

sätt tillvuxit. För redan fullt organiserade läroanstalter med

någorlunda konstant lärjungenumerär förnyades byggnadsbeståndet långsamt.

Väcktes nu fråga örn prydande av redan färdiga skolbyggnader med

konstverk, måste man räkna med, att ett sådant ändamål hade att uthärda

konkurrens örn de nödiga anslagen på två fronter. Dels vore det ingalunda

självfallet, att kommunerna främst skulle hava skolan i åtanke, örn det

gällde att placera konst i offentliga byggnader eller å öppna platser. Dels

måste man också räkna med, att den lokala skolledningen även kunde hava

andra, av undervisningens krav ofta starkt motiverade önskemål i fråga

om lokalernas förbättring eller utvidgning; inom skolans ledning måste

i sådana fall en förklarlig tvekan uppstå om lämpligheten att vid sidan av

dessa även göra kraven på lokalernas konstnärliga utsmyckning gällande,

ifall anledning funnes att befara, att detta skulle försvåra eller försena tillgodoseendet

av dessa andra behov.

Ville man trygga konstens plats i skolan, måste man befria skolan från

denna yttre och inre konkurrens örn anslagen. Den mest tilltalande utvägen

vore, örn det befunnes möjligt att i riksstaten upptaga ett särskilt

anslag för skolornas prydande med konst, på samma sätt som nu ett sådant

anslag utginge för bokinköp och bokbindning för biblioteken vid de allmänna

läroverken. Anslaget kunde väl näppeligen erhålla sådan storlek,

att årliga anslag därur kunde utgå ens till alla högre skolor. Det naturligaste

vore, örn konstrådet erhölle uppgiften att årligen inköpa och i samråd

med skolöverstyrelsen å de särskilda läroanstalterna fördela de konstförvärv,

som genom anslaget möjliggjordes. Givetvis måste vid inköpen

i stort sett samma synpunkter göra sig gällande som vid de övriga inköp

och beställningar, som skulle ankomma på konstrådet. Under alla omständigheter

måste det sålunda tillses, att inköpen bleve till direkt gagn för nu

levande svenska konstnärer. Från skolans synpunkt vore det emellertid

önskvärt, örn konstförvärven även finge utsträckas till att omfatta goda

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

reproduktioner av äldre konstverk. I vad mån även annan konstnärlig produktion

än originalkonst borde ifrågakomma, måste dock givetvis bedömas

efter stundens situation och särskilt med hänsyn till originalkonstens aktuella

avsättningsmöjligheter. Avvägningen mot varandra av dessa olika

synpunkter syntes lämpligen böra helt ankomma på konstrådet.

För den händelse den angivna vägen icke befunnes framkomlig, syntes

hinder icke möta att för utdelningen av lotterimedel för konstfrämjande

ändamål fastställa sådana bestämmelser, att tilldelningen av konstverk till

skolorna icke bleve beroende av kommunernas bidrag för ändamålet. En

viss del av det belopp, som årligen ställdes till konstrådets förfogande, skulle

då uttryckligen reserveras för skolorna, och det skulle ankomma på de lokala

skolstyrelserna att hos konstrådet göra framställning örn tilldelning

av konstverk.

Oavsett vilken form för medelsanskaffningen, som kunde komma att väljas,

syntes det vara uppenbart, att icke blott de allmänna läroverken utan

även andra statliga eller kommunala läroanstalter borde kunna komma i

åtanke. Konstverkets egenart och lärjungarnas åldersutveckling borde vid

sidan av vissa rent estetiska synpunkter främst bliva bestämmande.

Nationalmuseets chef har framhållit, att om ock de mest kvalificerade

och för större dekorativa uppgifter lämpade konstnärerna kunde, på sätt

museichefen enligt det ovanstående framhållit, antagas bliva i ändamålsenlig

utsträckning tagna i anspråk för konstnärlig utsmyckning av statliga

och delvis även kommunala nybyggnader, så funnes likväl bland Sveriges

återstående konstnärer flera, som vore förtjänta av ett stöd från statens

sida i form av inköp av deras verk till prydande av offentliga byggnader.

Här skulle enligt museichefens mening lotterimedel lämpligen kunna komma

till användning, förslagsvis till en summa av 100,000 kronor per år.

Satte man antalet konstnärer, som här skulle komma i åtanke, till 200

(museichefen vore medveten om, att denna siffra vore tilltagen i överkant),

och tänkte man sig, att inköp av dessa konstnärer skulle företagas varje

år för genomsnittligt 500 kronor, skulle nämligen behövas ett årligt anslag

av 100,000 kronor. Önskade man av kvalitetsskäl begränsa antalet konstnärer

till hälften — en åtgärd som helt visst skulle kunna ha fog för sig

— skulle, med bibehållande av samma anslagsumma, det genomsnittliga

inköpsanslaget per år för varje enskild konstnär stiga till 1,000 kronor,

detta alltså utöver vad som de mest betydande av dessa konstnärer skulle

erhålla genom de ovan behandlade anslagen för nybyggnaders prydande

med konstverk. Museichefen förutsatte, när han förordade ett anslag av

100,000 kronor ur lotterimedel för ovan anförda ändamål, att detta ej på

något sätt finge minska det stöd, som nationalmuseet och andra konstvårdande

institutioner och sammanslutningar eller deras hjälpföreningar hittills

åtnjutit.

Byggnadsstyrelsen har givit sin anslutning till de sakkunnigas förslag

i denna del under framhållande, att även kyrkor borde ingå bland det slag

av byggnader, för vilkas konstnärliga utsmyckning bidrag kunde ifrågakomma.

Statskontoret slutligen har ansett bidrag ur fonden böra, i överensstämmelse

med vad som gällde ifråga örn fonden för idrottens främjande, beviljas

av Kungl. Maj:t.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

3. Användande av s. k. tipsmedel för konstnärlig

utsmyckning av idrottsanläggningar. Det må erinras, att

Kungl. Majit med stöd av förordningen den 7 juni 1934 (nr 237) angående

vadhållning i samband med tävlingar medgivit ett bolag, aktiebolaget

tipstjänst, att anordna dylik vadhållning. Bolagets behållna överskottsmedel

inlevereras till statsverket. Sålunda är i riksstaten för innevarande

budgetår under titeln diverse inkomster: inkomst av vadhållning vid

idrottstävlingar upptaget ett belopp av 2,250,000 kronor. Motsvarande post

är i riksstatförslaget för nästkommande budgetår upptagen till 6,000,000

kronor. Av nämnda inkomst, de s. k. tipsmedlen, tagas 1,000,000 kronor

årligen i anspråk för budgetära ändamål. Återstoden anvisas under tionde

huvudtiteln såsom avsättning till fonden för idrottens främjande. Medlen

äro avsedda huvudsakligen till idrottens främjande.

De sakkunniga hava nu, under erinran örn att de s. k. tipsmedlen uppginge

till betydande belopp, och under framhållande att staten jämväl i

fortsättningen syntes kunna räkna med väsentliga intäkter från tippningsväsendet,

anfört följande:

Det syntes sannolikt, att under en följd av år tipsmedel i betydande utsträckning

komme att tagas i anspråk för idrottsanläggningar. Det vore

givetvis av stor vikt, att dessa anläggningar, vilka årligen komme att besökas

av stora människomassor, motsvarade de anspråk, man hade rätt

att ställa på dem ur sportsliga och ekonomiska synpunkter. Enligt de sakkunnigas

mening borde permanenta idrottsanläggningar även från estetiska

utgångspunkter fylla högt ställda krav. Vissa idrottsanläggningar såsom

exempelvis fotbollsstadion, simhallar, tennishallar m. fl. vore ofta i behov

av konstnärlig utsmyckning. De sakkunniga förmenade, att tipsmedel i viss

utsträckning borde få disponeras för våra idrottsanläggningars prydande

med konstverk. Spörsmålet, huruvida en viss anläggning borde komma i

åtnjutande av konst, borde enligt de sakkunnigas mening oberoende av ansökning

kunna bliva föremål för övervägande i samband med prövning av

fråga om bidrag för själva idrottsanläggningen. Framställning till Kungl.

Majit med begäran örn understöd från fonden för idrottens främjande för

idrottsanläggningar syntes av Kungl. Majit, därest riksidrottsförbundet

tillstyrkt framställningen, böra remitteras till statens konstråd för yttrande.

Konstrådet föresloge då eventuell utsmyckning av visst slag. Om så skedde,

syntes vederbörande sökande och eventuellt riksidrottsförbundet böra beredas

tillfälle att yttra sig över konstrådets förslag. Därest Kungl. Majit

ansåge anläggningen böra komma till stånd samt konstnärlig utsmyckning

äga rum, borde Kungl. Majit, i samband med att understöd beviljades för

själva idrottsanläggningen, anslå visst belopp för utsmyckning, vilket belopp

borde till sin storlek avpassas så, att vederbörande sökande som regel

hade att svara för en del av kostnaden. Detta belopp borde av statskontoret

utbetalas till konstrådet, som sedan närmare utarbetade planen rörande

anläggningens prydande och därefter beredde vederbörande tillfälle att

komma med erinringar. Konstrådet skulle tillhandahålla vederbörande det

anslagna beloppet, varvid såsom villkor för bidragets åtnjutande borde

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Marits proposition Nr 157.

angivas, att bidraget skulle användas på sätt konstrådet bestämde samt att

vederbörande skulle vara pliktig att underkasta sig den kontroll över det

konstnärliga arbetets utförande och medlens användning, som konstrådet

kunde komma att föreskriva. Om en framställning avsåge enbart konstnärlig

utsmyckning av en idrottsanläggning,'' syntes förfarandet böra gestalta

sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan angivits, dock syntes

riksidrottsförbundets hörande i allmänhet icke vara erforderligt. De sakkunniga

förutsatte, att tävlingar rörande utsmyckning av idrottsanläggningar

komme att anordnas i de fall, sådana skolat äga rum, om anläggningen

varit statlig, samt att tävlings juryn erhölle motsvarande sammansättning

som vid tävlingar om statliga nybyggnaders prydande med konstverk.

Statskontoret har funnit starka skäl tala för att ifrågavarande medel

i viss omfattning användas för idrottsanläggningars prydande med konstverk.

Aven i vissa andra yttranden hava uttalats sympatier för de sakkunnigas

berörda förslag.

4. Konstrådet. Såsom redan av det sagda framgår, skulle enligt de

sakkunnigas förslag ledningen av den statliga konstfrämjande verksamheten

anförtros åt ett för ändamålet inrättat organ, benämnt statens konstråd,

vilket skulle erhålla i stort sett följande uppgifter:

Vid nybyggnader för statens räkning, där konstnärlig utsmyckning kunde

ifrågakomma, skulle konstrådet samråda med den myndighet, under \*hrs

regi byggnadsföretaget skulle utföras, byggherren, vid uppgörandet av den

preliminära planen för utsmyckningen. Sedan anslag beviljats för ändamålet,

skulle den definitiva planen utarbetas av byggherren och konstrådet

i samråd. I de fall, då tävlingsförfarande skulle äga rum, skulle konstrådet

hava att föranstalta om tillsättande av tävlingsjuryn, att godkänna det av

juryn uppgjorda programmet, samt att efter tävlingens avgörande i samråd

med byggherren bestämma huruvida något tävlingsförslag skall komma

till utförande. Konstrådet skulle därjämte vara representerat i juryn samt

utse en representant att jämte byggherren övervaka utförandet av ett beslutat

tävlingsförslag. I fall, då tävlingar icke anordnades, skulle det ankomma

på konstrådet att verkställa inköp och beställningar.

Vid användandet av lotterimedel till konständamål skulle enligt förslaget

fördelningen av tillgängliga medel verkställas av konstrådet, som därjämte

skulle hava att förvalta den tilltänkta fonden.

Vid begagnande slutligen av tipsmedel för konstnärlig utsmyckning av

idrottsanläggningar skulle konstrådet hava att yttra sig över förekommande

ansökningar, framlägga förslag i ämnet och i sinom tid utarbeta

plan för utsmyckningen ävensom tillhandahålla anslagna medel och handhava

kontrollen över utförandet av den uppgjorda planen.

De sakkunniga hava funnit fördelarna med ett centralt organ för ledningen

av statens konstfrämjande verksamhet ligga i öppen dag. Endast

härigenom syntes denna verksamhet planmässigt kunna utvecklas och

nödig kontroll (iver densamma upprätthållas.

Vad konstrådets sammansättning beträffar, må ur de sakkunnigas betänkande

anföras följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 157. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Konstrådet måste givetvis vara väl kvalificerat för sina uppgifter och

följaktligen äga en ingående kännedom örn landets konstliv. Det måste

anses vara av synnerlig vikt, att konstrådet uppbures av förtroende från

konstnärernas sida. De sakkunniga hade ingående dryftat frågan örn den

lämpligaste sammansättningen av konstrådet. Enligt de sakkunnigas mening

borde konstrådet bestå av sju ledamöter, varav sex skulle tillsättas

av Kungl. Majit och den sjunde väljas av de sålunda utsedde.

Ordföranden, som skall utses av Kungl. Majit, borde vara en person med

intresse för bildande konst och helst även hava förutsättningar att främja

lösningen av de ekonomiska frågor, som berörde konstrådets verksamhetsområde.

De övriga av Kungl. Majit utsedda ledamöterna borde utgöras av

en representant för byggnadsstyrelsen (arkitekt) samt av två målare och

två skulptörer. Akademien för de fria konsterna samt en representativ sammanslutning

av konstnärer borde beredas tillfälle att vardera föreslå minst

två målare och minst två skulptörer, lämpliga att vara ledamöter av rådet.

Avgåves dylika förslag, hade Kungl. Majit att av de föreslagna personerna

utse en målare och en skulptör för vardera förslagsställaren. En förutsättning

för detta förslag vore givetvis, att det bildades en organisation av landets

konstnärer, som utgjorde en ur kvalitativ synpunkt tillfredsställande

representation och i sig inneslöte beaktansvärda riktningar inom konstlivet.

Den sjunde ledamoten, som borde utses av nyssnämnda av Kungl. Majit

tillsatta ledamöter, borde vara en person, som, ehuru icke konstnär, gjort

förtjänstfulla insatser i konstlivet. Nämnda ledamöter skulle härigenom få

möjlighet att komplettera sig med en museiman, en konstkritiker eller

annan lämplig person.

Konstrådets ledamöter borde utses för tre år i sänder. För att möjliggöra

en kontinuerlig förnyelse av rådet syntes dock till en början vissa ledamöter

böra tillsättas för kortare tid än tre år. I syfte att öka möjligheterna för

representanter för olika konstarter och konstriktningar att vinna inträde

i rådet syntes böra föreskrivas, att avgående ledamot, som vore målare

eller skulptör (ledamöterna under 3)—6) ovan), icke omedelbart kunde på

nytt utses till ledamot av rådet.

Sekreterare åt rådet borde förordnas av Kungl. Majit, som därtill kunde

utse någon av ledamöterna. Då sekreteraren borde ha till uppgift, bland

annat, att bereda och föredraga å rådets prövning ankommande ärenden,

syntes det vara av synnerlig vikt, att till sekreterare utsåges en person, som

vore väl förtrogen med den nutida svenska konsten.

Behovet av ett organ av den av de sakkunniga föreslagna arten har i allmänhet

vitsordats i de i ärendet avgivna yttrandena. Frågan om konstrådets

lämpliga sammansättning har i yttrandena i allmänhet ägnats stor

uppmärksamhet.

Svenska landstingsjörbundets styrelse framhåller, att konstrådet skulle få

en synnerligen ansvarsfull uppgift. Dess föreslagna sammansättning syntes

emellertid icke garantera det opartiska urval, som ur alla synpunkter vore

önskvärt, och det kunde därför starkt ifrågasättas, om icke lekmännen

borde beredas ökad representation inom rådet. I varje fall borde erforderligt

utrymme beredas för de lokala organen vid bestämmandet av den

konstnärliga utsmyckningen av deras respektive byggnader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition Nr 157.

Svenska stadsförbundets styrelse har såsom sin mening uttalat, att så

länge man icke kände den närmare utformningen av det organ, som skulle

äga föreslå representanter bland målare och skulptörer, vore det svårt att

få ett verkligt begrepp om lämpligheten av rådets sammansättning. För

att stimulera kommunernas åtgärder syntes det vara önskvärt, att lokalintresset

icke tillmättes alltför snävt utrymme. Konstrådet finge icke bliva

utrustat med en alltför diktatorisk myndighet och ej heller företräda några

ytterlighetsriktningar inom konsten, örn intresset skulle hållas uppe. Helst

skulle styrelsen se, att det verkliga avgörandet förbehölles lekmännen, medan

konstnärernas medverkan finge inskränka sig till avgivande av yttranden

i de föreliggande frågorna.

Föreningen svenska konstnärinna ifrågasätter, att de två medlemmar av

konstrådet, som skulle utses av en representativ sammanslutning av konstnärer,

i stället skulle väljas av ett lämpligt antal elektorer, utsedda genom

allmänna och direkta val av medlemmar tillhörande inregistrerade sammanslutningar

av bildande konstnärer, enär faran för ensidig moderiktning

därigenom skulle minskas.

Föreningen Färg och form har understrukit, att lämpligheten av ett permanent

konstråd givetvis måste ses i förhållande till omfattningen av statens

konstnärliga uppdrag. Proportionerna mellan konstnärer och lekmän

i konstrådet syntes i förslaget hava blivit lämpligt avvägda. Frågan om

lämpligheten av att uppdraga åt en särskild riksorganisation för konstnärer

att föreslå ledamöter i konstrådet kunde däremot dock diskuteras. I frågor,

som anginge konstnärers gemensamma praktiska eller juridiska spörsmål

förefölle tanken på en sådan organisation motiverad under förutsättning

av att den ägde en ledning som i det offentliga framträdandet markerade en

saklig och balanserad position och som uppbure allmän aktning i sin gärning.

I fråga örn konstnärsrepresentanter i ett statens konstråd måste fordringarna

ställas ändå högre. Ledamöterna borde uttagas bland framstående

konstnärer på olika områden (målning, skulptur, grafik), som gjort betydande

insatser i den svenska konsten och vilkas åldersgräns förslagsvis ej

borde understiga 30 år.

Möjligheten av att åstadkomma en kvalitativ k ons tn ärsre present;) t i on

på basen av en förening, som skulle omfatta alla de, som med någon

habilitet kunde hantera pensel, modellerpinne eller grafstickel, syntes ej

erfarenheten kunna motivera. I konst gällde mer än på de flesta områden

kravet på urval, utgående både från formella förutsättningar och skapande

förmåga. Behovet hos konstnären av att vid sidan av utvecklingen av de

formella förutsättningarna giva uttryck för ett personligt känsloliv och en

tillkämpad skönhetsvärld hade både i Sverige och andra länder fört samman

konstnärer i mindre grupper, där de ideella synpunkterna varit av

avgörande betydelse.

I anslutning till det anförda ville styrelsen föreslå en form för tillsättande

av konstrådet med utgångspunkt i de sakkunnigas förslag. De av konstakademien

föreslagna kandidaterna borde till halva antalet vara utanför

akademien stående. De övriga två konstnärerna i rådet syntes lämpligen

kunna tillsättas av Kungl. Majit efter hörande av representativa konstnärer,

vilka gjort en betydande insats i det svenska konst livet, alltså med

samma kvalitetsfordringar på dem som föresloge kandidater som på kandidaterna

själva. Representativa konstnärssammanslutningar borde även

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition Nr 157.

höras. Sammanslutningar av i främsta rummet sällskaplig art kunde i detta

fall ej anses vara rätt forum.

Konstakademien har i den nu föreliggande frågan yttrat i huvudsak följande:
Enligt

de sakkunnigas förslag komine konstrådet att få en icke ringa betydelse

för vårt konstliv. I bestämmelserna för dess sammansättning och

verksamhet hade med fullt fog betonats såväl den konstnärliga sakkunskapens

rätt till starkt inflytande på ärendenas handläggning som betydelsen

av att rådet bomme i åtnjutande av förtroende från de svenska

konstnärerna landet runt. I detta senare avseende bomme mycket att bero

på förhållandet till den konstnärernas riksorganisation, som skulle jämte

akademien upprätta förslag till ledamöter av rådet. Det vore enligt akademiens

mening välbetänkt, örn organisationen bomme att utöva denna sin

funktion genom ett förtroenderåd, eventuellt valt av utsedda elektorer.

Rekryteringen av konstrådet finge icke bli beroende av slumpvis skiftande

anslutning vid valtillfällena.

Byggnadsstyrelsen säger sig i huvudsak intet hava att invända mot den

föreslagna organisationen. Styrelsen funne sålunda upprättandet av ett

konstråd vara erforderligt för ledande och övervakande av de statliga konstinköpen

och för fördelning av bidragen till kommuner och sammanslutningar.

Det föreslagna förfarandet ifråga örn samverkan mellan konstrådet

och övriga statliga institutioner och myndigheter funne styrelsen likaledes

i stort sett ändamålsenligt.

Chefen för nationalmuseet har beträffande frågan örn konstrådets sammansättning

anfört bland annat följande:

En förutsättning för genomförandet av de sakkunnigas förslag vore, att

det bildades en organisation av landets konstnärer, som utgjorde en ur

kvalitativ synpunkt tillfredsställande representation och i sig inneslöte beaktansvärda

riktningar inom konstlivet. Någon sådan sammanslutning av

landets hela konstnärskår existerade som bekant för närvarande icke. Skulle

så lyckligt vara, att en dylik sammanslutning i sammanhang med det nu

framlagda förslaget kunde komma till stånd, skulle detta innebära, att de

av denna valda representanterna genom det förtroende, som landets konstnärer

givit dem och genom det ansvar de måste känna gentemot vår konstnärskår,

skulle i denna fråga kunna fylla en mycket värdefull funktion.

Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke —- därest ifrågavarande sammanslutning

skapades — det vore tillfyllest, att denna organisation ensam avgåve

förslag till sagda representanter i rådet, då i organisationen komme

att ingå jämväl konstakademiens ledamöter.

En enligt museichefens uppfattning mycket allvarlig brist vidlådde förslaget

örn konstrådets sammansättning i övrigt, i det att nationalmuseet

icke erhållit representation i rådet. Nationalmuseet borde givetvis genom

antingen sin chef eller genom en av honom utsedd tjänsteman vid museet

vara representerat i rådet. En dylik anordning måste nämligen vara mer

ändamålsenlig såväl ur rådets som museets och överhuvudtaget konstens

intresse, då den vore ägnad att å ena sidan tillföra rådet den sakkunskap

och erfarenhet, som funnes representerad inom nationalmuseet, och å andra

sidan förskaffa museet ökad kontakt med den levande svenska konsten.

Det rikliga konstnärliga material, som konstrådet finge under sin behand
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition Nr 157.

ling, skulle nämligen säkerligen vid många tillfällen på ett synnerligen betydelsefullt

sätt komplettera och förklara den bild av konstnärerna, som

eljest endast kunde fås på utställningar och där så vore möjligt vid ateljébesök.

Dessutom och kanske viktigast vore dock det förhållandet, att härigenom

en fastare organisation av konstrådet skulle kunna erhållas, i det

att valet av sjunde ledamot icke, såsom av de sakkunniga föreslagits, skulle

vara beroende av den mening majoriteten av de övriga sex ledamöterna

kunde komma att omfatta. Genom att dessa bestämde över valet av sjunde

ledamot komme den majoritet, som till äventyrs kunde finnas inom konstrådet,

endast att ytterligare förstärkas. Det torde väl ej heller vara uteslutet,

att genom ett dylikt valförfarande den sjunde ledamoten redan från början

skulle finna sig i en beroende ställning gentemot den inom rådet härskande

majoriteten.

Statskontoret slutligen har i likhet med de sakkunniga förklarat sig vara

av den uppfattningen, att särskilda anordningar vore önskvärda för åstadkommande

av en planmässig ledning av statens konstfrämjande verksamhet,

men har ifrågasatt, örn icke statens permanenta, på respektive områden

verksamma myndigheter borde i första hand utnyttjas.

I den mån det gällde utsmyckning av statliga byggnader ville det sålunda

förefalla statskontoret, som örn det läge nära till hands att förlägga ledningen

till byggnadsstyrelsen, som hade att svara för den övervägande

delen av det statliga byggnadsväsendet. Vidgad konstnärlig sakkunskap

syntes böra tillförsäkras styrelsen genom organiserad samverkan med konstakademien

och nationalmuseet, liksom ock genom inrättandet av ett särskilt

konstråd, som dock enligt statskontorets mening borde hava allenast

rådgivande karaktär. Beträffande rådets sammansättning syntes det vara

av vikt, att ensidighet undvekes, och att skilda riktningar och intressen

inom konstlivet bättre tillgodosåges än enligt de sakkunnigas förslag.

I särskilda uttalanden, fogade vid statskontorets yttrande, hava statskommissarierna

Spilhammar och Örtengren anfört följande:

Spilhammar: Det sätt, de sakkunniga föreslagit för ett förverkligande av

det med utredningen avsedda syftet, syntes ur olika synpunkter vara att

föredraga framför den anordning, som av statskontorets majoritet ifrågasatts.

Sammansättningen av det föreslagna konstrådet kunde måhända diskuteras.

Möjligen skulle det kunna befinnas lämpligt, att antalet ledamöter

i rådet utom konstnärernas krets utökades med ytterligare en ledamot.

Örtengren: För sin del anslöte Örtengren sig till de sakkunnigas mening

att ledningen av statens konstbefrännande verksamhet borde handhavas

av ett konstråd. Någon i alla hänseenden tillfredsställande lösning av frågan

örn rådets sammansättning syntes knappast möjlig att ernå. Avgörande för

rådets funktionsduglighet syntes ytterst bliva personvalet. Det syntes naturligt

att konstnärernas medverkan i ansvarig ställning såsom ledamöter

av rådet toges i anspråk. Örtengren anslöte sig därför även ifråga om rådets

sammansättning till sakkunnigförslaget.

Frågan örn konstrådets sammansättning har även bland myndigheterna

i övrigt m. fl., såsom av handlingarna i ärendet närmare framgår, varit

föremål för delade meningar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Marits proposition Nr 157.

Vad kostnaderna för konstrådets verksamhet beträffar, hava de sakkunniga

yttrat följande:

Enligt de sakkunnigas mening borde konstrådets ledamöter och sekreterare

åtnjuta årligt arvode för sitt arbete. Det stötte givetvis på stora svårigheter

att i förväg bilda sig en uppfattning om rådets arbetsbörda. Denna

syntes komma att växla högst avsevärt under olika år. De av de sakkunniga

nedan föreslagna ersättningarna åt rådets ledamöter och sekreterare kunde

därför efter en tids erfarenhet av rådets verksamhet visa sig mindre väl

avvägda och böra bliva föremål för jämkning. Det årliga arvodet till rådets

ledamöter syntes till en början böra bestämmes till 1,000 kronor för ordföranden

och 500 kronor för annan ledamot. Konstrådets sekreterare syntes

få ägna avsevärd tid åt de ärenden, som ankomme på rådet. De sakkunniga

förutsatte emellertid, att han skulle kunna förena sitt arbete i rådet med

annan avlönad sysselsättning. Framtiden finge visa, huruvida sekreterarens

arbetsuppgifter i rådet bleve så omfattande, att han borde vara helavlönad.

Enligt de sakkunnigas mening borde sekreterarens årsarvode till en början

lämpligen kunna bestämmas till 3,000 kronor.

De sakkunniga ansåge sig icke behöva räkna med lokalkostnader för

konstrådet, som för sina sammanträden syntes kunna få disponera rum i

departement eller ämbetsverk.

Till konstrådets förfogande borde ställas ett reservationsanslag å 2,000

kronor för expenser, resor och dagtraktamenten. Konstrådet borde berättigas

att självt företaga eller åt någon av sina ledamöter eller åt sekreteraren

uppdraga att göra resa, som betingades av rådets verksamhet, varvid

resekostnadsersättning borde utgå av de till rådets förfogande ställda

medlen.

De samfällda årliga utgifterna för konstrådet skulle alltså enligt de sakkunnigas

förslag bliva:

Arvode åt ordföranden............................kronor 1,000

Arvode åt övriga sex ledamöter, tillhopa.............. » 3,000

Arvode åt sekreteraren............................ » 3,000

Expenser, resor och traktamenten (reservationsanslag).... » 2,000

Summa kronor 9,000

Konstrådet borde givetvis lyda under ecklesiastikdepartementet.

I detta sammanhang må framhållas, att nationalmuseichefen i sitt yttrande

berört spörsmålet om den framtida vården av de konstverk, som

väntades tillkomma vid det föreliggande förslagets genomförande, och därvid

framhållit, att — därest ifrågavarande uppgift skulle anförtros nationalmuseet,

som ju vore den enda statsinstitution, som ägde de fackmässiga

förutsättningarna härför — museet icke med den nu till buds stående personalen

syntes vara rustat att påtaga sig densamma, utan torde vid sådant

förhållande en personalförstärkning bliva erforderlig.

5. Övriga frågor. De sakkunniga hava erinrat, att nöjesskattemedlen

årligen stege till högst betydande belopp, särskilt i

städerna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Beträffande de senare inginge skatten enligt uppgift i flertalet städer i sin

helhet direkt till stadskassan utan att reserveras för särskilda anslag. Pa

några håll inginge skatten visserligen också direkt till stadskassan, men

användningen av densamma vore helt eller delvis begränsad till vissa ändamål

av social eller kulturell natur.

Vidare erinras, att riksdagen i skrivelsen nr 301/1933 hemställt örn utredning

angående revision av nöjesskatteförordningen.

Enligt de sakkunnigas mening talade starka skäl för att åtminstone en

betydande del av nöjesskattemedlen disponerades för kulturella eller konstnärliga

ändamål. Av de sakkunnigas utredning framginge emellertid, att

i flertalet städer nöjesskatten i sin helhet inginge i stadskassan utan att reserveras

för särskilda anslag. De sakkunniga ville i förevarande sammanhang

framhålla lämpligheten av att anslag lämnades av nöjesskattemedel

för offentliga öppna platsers prydande med konstverk samt för konstnärlig

utsmyckning av kommunala byggnader av mera monumental karaktär, såsom

rådhus, sjukhus, skolor m. fl., vilka för närvarande i stor utsträckning

vore i avsaknad av konstnärlig utsmyckning. Det syntes även de sakkunniga

rimligt, att konst- och museiföreningar understöddes med nöjesskattemedel.

Även på annat sätt syntes nöjesskattemedel böra disponeras i

konstfrämjande syfte. Därest, såsom riksdagen förväntade, en utredning

komme till stånd rörande revision av nöjesskatteförordningens bestämmelscr,

syntes vid. denna undersökning trugan om nöjesskattemedlens användning

bliva föremål för övervägande. De sakkunniga ansåge sig därför icke

böra för närvarande göra något ytterligare uttalande i ämnet.

Svenska stadsförbundets styrelse har i sitt yttrande berört de sakkunnigas

uttalande i förevarande fråga.

Mot själva tanken, att nöjesskatten komme till användning för tillgodoseende

av kommunala konstintressen, när vederbörande kommuns ekonomi

det medgåve, syntes ingen invändning vara att göra. Det hade redan visat

sig, att kommunerna icke vore främmande för en sådan användning. Men

styrelsen ville redan i detta sammanhang uttala sig mot den tanke, som

framskymtade i betänkandet, att kommunerna genom lagstiftning skulle

åläggas skyldighet att låta någon viss del av skatten gå till konstnärliga

ändamål. Nöjesskatten hade år 1919 gjorts till en kommunal skatt för att

bereda kommunerna en möjlighet att förbättra sina inkomster. Den kunde,

i vart fall i ett annat ekonomiskt läge än det nuvarande, ännu en gång visa

sig högeligen nödvändig för detta syfte. Finge kommunerna på föreslaget

sätt lotteri- och tipsmedel att användas för konstnärlig utsmyckning av sina

offentliga byggnader, syntes detta komma att stimulera intresset^för nöjesskattens

tillgripande för den kommunala andelen i kostnaderna. En tvångslagstiftning

ville styrelsen däremot bestämt motsätta sig.

Statskontoret har framhållit, att ämbetsverket av principiella skäl icke

kunde biträda de sakkunnigas uppfattning, att nöjesskattemedlen helt eller

delvis borde reserveras för tillgodoseende av visst på förhand bestämt ändamål.

Enligt ämbetsverkets mening borde intäkten av denna skatt inga bland

kommunernas övriga inkomster för att tillsammans med dessa disponeras

för tillgodoseende av kommunernas utgiftsändamål.

Beträffande statens bidrag till folkskoleväsendet hava

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

de sakkunniga erinrat om bestämmelserna i kungörelsen den 6 mars 1936

angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

Såsom de sakkunniga förut framhållit, vore skolbyggnader som regel i

behov av konstnärlig utsmyckning. Enligt vad som framginge av nämnda

kungörelse länmade staten betydande bidrag till kommunernas kostnader

för folkskoleväsendet. Statsmakterna hade ansett, att detta statliga bidrag

borde avse endast de kostnadskategorier, som kunde sägas hava omedelbart

samband^ med folkskoleväsendet. De sakkunniga hade icke ansett sig

böra föreslå sådan ändring i kungörelsen, att i bidragsunderlaget skulle inräknas

kostnad för folkskolebyggnadernas konstnärliga utsmyckning. Enligt

de sakkunnigas mening syntes emellertid Kungl. Maj:t och länsstyrelserna

inom ramen för gällande kungörelse kunna visa tillmötesgående i fråga

om sådan utsmyckning, som inginge som en fast del av själva byggnaden.

De sakkunniga vågade antaga, att, därest staten i ökad utsträckning anlitade

konstnärer för statliga byggnaders prydande med konstverk, många

kommuner komme att känna sig manade att följa exemplet och i kostnadskalkylen

för folkskolebyggnader upptaga belopp för konstnärliga ändamål.

De sakkunniga hade tidigare föreslagit, att lotterimedel skulle få tagas

i anspråk för konstnärlig utsmyckning av kommunala byggnader, varför

kommunerna i denna ordning hade möjlighet att erhålla bidrag till kostnaderna

för förvärv av konst till folkskolebyggnader.

Skolöverstyrelsen har uttalat sin anslutning till de sakkunnigas mening,

att tillräckliga skäl icke förelåge att i detta sammanhang föreslå ändring av

nuvarande bestämmelser i fråga om statens bidrag till folkskoleväsendet

liksom ock till deras uttalande, att en viss smidighet vid tillämpningen av

berörda bestämmelser med hänsyn till såväl konstens som skolans behov

syntes böra eftersträvas.

I nu förevarande sammanhang ber jag att få erinra, att på grund av framställningar

från intresserat konstnärshåll fråga uppkommit örn ändrade bestämmelser

rörande inlösen för statens räkning av levande

svenska konstnärers arbeten. I detta hänseende gäller nu,

att förslag till inköp för medel från det å nationalmuseets stat uppförda reservationsanslaget

till inlösen av svenska konstnärers arbeten skall upprättas

av chefen för nationalmuseet efter samråd med vederbörande intendent,

som äger att till protokoll anteckna avvikande mening. Å förslaget må ej

uppföras arbete av konstnär, vars död inträffat för längre tid tillbaka än

fem ar, räknat från dagen för förslagets upprättande. Museichefens förslag

skall jämte vederbörligt protokollsutdrag insändas till Kungl. Maj:t

för prövning.

Ovannämnda sakkunniga hava i ett särskilt utlåtande i ämnet ifrågasatt,

huruvida icke konstrådet, därest det komme till stånd, borde beredas tillfälle

att yttra sig över museichefens förslag till inköp av levande svenska

konstnärers arbeten. En annan möjlighet hava de sakkunniga angivit vara

att lata inköpen beslutas av ett kollegium, bestående av två representanter

för vartdera av nationalmuseet och konstrådet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157.

Det kan givetvis icke bliva fråga om att här till godkännande framlägga

ett fullständigt program för ett planmässigt främjande av bildande konst.

Min avsikt är endast att föreslå anvisande av medel till inrättande av ett

konstråd med i huvudsak sådan uppgift, som de sakkunniga tänkt sig. För

att erhålla en bakgrund till detta förslag lärer det emellertid vara erforderligt

att till betraktande upptaga vissa av de huvudsynpunkter, som kommit

till uttryck i den föreliggande utredningen.

Det torde härvid ej vara nödvändigt att ånyo ingå på de skäl, som tala

för åtgärder på förevarande område. I detta hänseende erinrar jag om vad

jag enligt det ovanstående anförde till statsrådsprotokollet för den 21

februari 1936. Den uppfattning, för vilken jag i berörda sammanhang

gjorde mig till tolk, har vunnit anslutning i de i ärendet avgivna yttrandena

och torde icke behöva ytterligare utvecklas. Jag begränsar mig därför

till att konstatera, att allmän enighet synes råda örn att staten bör ingripa

med åtgärder, som kunna bliva till verksamt och varaktigt stöd för den bildande

konsten och dess utövare.

Innan jag övergår till de sakkunnigas förslag till stödåtgärder, vill jag

klarlägga min ståndpunkt till ett par spörsmål av principiell betydelse, som

gälla räckvidden av dessa åtgärder.

Statskontoret har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande framhållit,

att den ledande principen vid övervägandet av åtgärder på förevarande

område måste vara, att stöd gåves åt konsten med hänsyn till dess

betydelse för samhället och medborgarna, varav följde, att de verk, som

borde komma ifråga för offentlig konstnärlig utsmyckning, icke på förhand

finge begränsas till arbeten av levande svenska konstnärer. Detta äger

givetvis sin riktighet, när det gäller statens konstfrämjande verksamhet,

sedd i stort. De åtgärder, varom nu närmast är fråga, hava emellertid vid

sidan av det av statskontoret understrukna syftet även ett annat, nämligen

att, i överensstämmelse med den bildande konstens ställning såsom en ur

samhällelig synpunkt viktig kulturfaktor, i görligaste mån bereda möjligheter

till drägligare existensvillkor för dess utövare. I den mån de

två syftena sammanfalla — och så synes i själva verket till stor del vara

fallet — komma båda att främjas genom de föreslagna åtgärderna. Enligt

min mening synes därför icke någon befogad invändning kunna resas mot

att de ifrågasatta åtgärderna som regel förutsättas endast böra komma

levande svenska konstnärer tillgodo. Vad beträffar egentlig, fast monumentalkonst,

lämpad för nybyggnadsföretag, är det väl utan vidare klart, att

i allmänhet endast verk av levande konstnärer kunna ifrågakomma. I detta

sammanhang må även framhållas, att de föreslagna åtgärderna jämväl hava

till ändamål att stimulera allmänhetens konstintresse och lust att för egen

del inköpa konst. I den mån så sker, vidgas marknaden för all konst.

Det andra principiella spörsmål, jag här vill beröra, är frågan örn och i

Departe
mentschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Marits ''proposition Nr 157.

vilken utsträckning konsthantverket må inbegripas i de stödåtgärder, varom

här kan bliva fråga. Givetvis skulle det föra för långt att utsträcka dessa

till att avse även det mera industrimässigt bedrivna konsthantverket. Däremot

anser jag, att för särskilda fall konsthantverket i mera inskränkt bemärkelse

bör kunna bliva delaktigt i de planerade stödåtgärderna. Gränsen

mellan konst och konsthantverk är flytande. Helt naturligt kan icke materialets

beskaffenhet få bliva avgörande för en gränsdragning. Till konstverk

i egentlig mening kan ofta räknas t. ex. ett träsnideri, en glas- eller

keramikpjäs, en textilvara, en intarsia etc. Konstnärer tagas mer och mer

i anspråk inom hemslöjd och konsthantverk, en tendens, väl värd att uppmuntra.

Ett särskilt skäl för att icke utesluta konsthantverket synes mig

även ligga i det förhållandet, att dess utövande i skilda former ofta är hänförbart

till vissa provinsiellt begränsade områden. Det bör enligt min mening

kunna ifrågakomma, att, då det gäller konstnärlig utsmyckning av

en offentlig byggnad inom en sådan landsända, konsthantverket får konkurrera

med den egentliga s. k. bildande konsten om utsmyckningen.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit såsom en möjlighet, att

ett förverkligande av de föreslagna åtgärderna skulle locka ett ökat antal

unga människor att söka sin utkomst genom konstnärlig verksamhet, varigenom

huvudsyftet med åtgärderna skulle äventyras. Jag bortser icke

från möjligheten, kanske sannolikheten av att tillströmningen till konstnärsyrket,

om det blir ekonomiskt mera givande än nu, kan komma att

ökas. I den mån konsten själv därigenom skulle berikas, vore en sådan utveckling

enligt min mening icke i och för sig att beteckna såsom betänklig.

Det blir emellertid en av konstrådets ansvarsfullaste uppgifter att tillse, att

endast den goda konsten kommer i åtnjutande av den stimulans, som ökade

statsbeställningar och statsinköp utan tvivel komma att innebära. Jag vill

tillägga, att den stegring i allmänhetens intresse för konst, som kan förväntas

bliva en följd av ett ökat statligt stöd, torde komma att taga sig uttryck

i en vidgad köplust beträffande konstalster.

De sakkunniga hava vid sina undersökningar rörande möjligheterna att

bereda vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer utgått ifrån, att våra

offentliga byggnader och öppna platser i allmänhet borde i ökad utsträckning

prydas med konstalster. Denna tanke, som anknyter till vad jag till

ovannämnda statsrådsprotokoll yttrade, har ock enstämmigt understötts av

de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna. Det torde icke kunna

bestridas, att i allmänhet vid planerandet av offentliga byggnadsföretag ett

alltför snävt utrymme beretts åt de rent estetiska synpunkterna. Naturliga

sparsamhetsskäl hava gjort, att de anslagsbeviljande myndigheterna låtit

byggnadens egentliga ändamål i alltför hög grad undantränga skönhetskravet.

Det är klart, att även för framtiden de ekonomiska och praktiska

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

intressena måste komma att spela en dominerande roll, men önskvärt synes

vara, att de konstnärliga kraven få göra sig mera gällande och tillmätas

större betydelse än hittills.

De sakkunniga hava tänkt sig tre olika huvudvägar för befrämjande av

det här avsedda syftet. Den första och tillika den enda, som — bortsett

från inrättande av ett konstråd — direkt kräver riksdagens medverkan, är

det av de sakkunniga närmare utformade förslaget att vid beviljande av

anslag till statliga nyby g gnadsf öretag regelmässigt i anslaget inbegripa ett

icke alltför ringa belopp, i allmänhet icke understigande en procent av

byggnadskostnaderna, till konstnärlig utsmyckning, givetvis under förutsättning,

att sådan utsmyckning med hänsyn till byggnadens art och belägenhet

lämpligen bör äga rum. Storleken av den del av byggnadskostnaderna,

som avsåges för konstnärlig utsmyckning, har synts de sakkunniga

icke böra generellt fastlåsas vid visst procenttal utan bestämmas från fall

till fall.

Jag finner i likhet med de hörda myndigheterna och korporationerna

starka skäl tala för att de sakkunnigas förslag på denna punkt förverkligas.

Jag förutsätter, att de anslagsäskande myndigheterna vid framläggande av

sina önskemål ifråga om byggnadsanslag tillbörligen beakta de möjligheter

till konstnärlig utsmyckning, som i varje särskilt fall må förefinnas.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att närmare utforma detaljerna

i det föreslagna förfaringssättet vid planerande och utförande av konstnärlig

utsmyckning av statliga nybyggnader. Jag håller i likhet med de sakkunniga

före, att vid företag av större räckvidd bör anordnas ett tävlingsförfarande

under ledning av en för ändamålet tillsatt jury.

Den andra huvudpunkten i de sakkunnigas förslag åsyftar ett ökat och

mera planmässigt anvisande av lotterimedel för konstnärliga ändamål. Ett

realiserande av detta förslag skulle otvivelaktigt främja de därmed avsedda

syftena. Särskilt synes landsbygdens behov av god konst kunna på detta

sätt bliva i ej ringa grad tillgodosett. Då emellertid frågan örn ett statligt

penninglotteri för närvarande är beroende på Kungl. Majits prövning, torde

det icke vara möjligt att nu närmare ingå på förevarande spörsmål. Vid

prövningen av frågan örn lotteriväsendets framtida anordning lärer emellertid

de sakkunnigas förslag på denna punkt böra beaktas.

Vad slutligen angår den föreslagna tredje huvudformen för statliga konstfrämjande

åtgärder, användande av s. k. tipsmedel för konstnärlig utsmyckning

av idrottsplatser, har de sakkunnigas förslag icke givit anledning till

någon väsentligare erinran. Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att

i varje särskilt fall efter vederbörandes hörande träffa avgörande rörande

tipsmedels disposition för ifrågavarande ändamål.

Även om det sålunda ytterst kommer att bero på framtida avgöranden,

huruvida och i vilken omfattning medel för konstfrämjande ändamål på nu

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition Nr 157.

antydda vägar komma att ställas till förfogande, lärer det likväl vara berättigat

att hysa förhoppningar om avsevärt tillmötesgående härutinnan

från de anslagsbeviljande myndigheternas sida. En förutsättning härför

synes dock vara, att möjligheter skapas för en planmässig och central ledning

av den konstfrämjande verksamhet, som här avses. De sakkunniga

hava med avseende härå föreslagit inrättandet av ett permanent konstråd.

Det har ifrågasatts, huruvida icke de uppgifter, som skulle ankomma på

denna institution, lämpligen skulle kunna anförtros åt redan existerande

statsmyndigheter, exempelvis byggnadsstyrelsen i samverkan med konstakademien

och nationalmuseet. Även örn en sådan anordning i åtskilliga

fall, särskilt då det gäller konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader,

skulle kunna tänkas vara tillfyllest, skulle anordningen dock enligt min

mening redan på grund av mångfalden av de uppgifter, som i samband med

de planerade konstfrämjande åtgärderna komma att kräva sin lösning, snart

visa sig förenad med betydande olägenheter. A andra sidan synas fördelarna

med ett särskilt organ för ändamålet uppenbara. Enhetlighet och planmässighet

skulle befrämjas. Genom sin sammansättning skulle konstrådet komma

att stå i oavbruten och levande kontakt med de skapande konstnärerna,

något som synes mig vara en förutsättning för att tillfredsställande resultat

skola kunna ernås på förevarande område. Samtidigt skulle vinnas större

smidighet och snabbhet vid ärendenas handläggning. Jag är sålunda för

egen del övertygad om nödvändigheten av att skapa ett centralt organ av

åsyftat slag. Kostnaderna för denna institution synas bliva jämförelsevis

små.

Beträffande konstrådets befogenheter synes, när det gäller att slutligen

bestämma om inköp av konstföremål eller utförande av fast utsmyckning

för statliga byggnader, ett avgörande inflytande böra tillerkännas konstrådet

och byggnadsstyrelsen samt i sista hand, i fall av meningsskiljaktigheter,

Kungl. Majit. I övrigt synes mig vad de sakkunniga föreslagit i avseende

å konstrådets arbetsuppgifter kunna i huvudsak godtagas, även örn

vissa skäl tala för de av statskontoret framförda betänkligheterna mot att

låta konstrådet övertaga förvaltningen av fonden för främjande av bildande

konst, därest en sådan kommer till stånd, samt mot att låta konstrådet få

fördelningen av tillgängliga lotterimedel örn hand. Emellertid är jag icke nu

beredd att taga definitiv ställning till dessa frågor, utan torde desamma få

avgöras av Kungl. Majit i samband med prövningen av frågan, huruvida

och i vad mån lotterimedel böra disponeras för ifrågavarande ändamål.

Såsom i det föregående antytts, hava vissa erinringar anförts mot de sakkunnigas

förslag ifråga om konstrådets sammansättning. Dessa erinringar

hava emellertid i allmänhet icke avsett antalet ledamöter i rådet, som föreslagits

till sju. Även jag anser, att det ifrågasatta antalet ledamöter är

lämpligt. Erinringarna hava huvudsakligen gällt proportionen mellan lek
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

manna- och konstnärsrepresentanter i rådet samt proceduren för ledamöternas

utväljande. Några mera vägande invändningar härutinnan mot de

sakkunnigas förslag synas mig icke hava framkommit. Jag anser mig därför

kunna i stort sett ansluta mig till detta förslag, dock vill jag tillfoga, att, då

befogenheten att utse sex ledamöter skulle tillkomma Kungl. Majit, det

synes vara i sin ordning, att Kungl. Majit icke är bunden av framställt förslag

till ledamot utan må kunna, där så prövas lämpligt, fritt välja utom

förslaget. De i samband härmed stående övriga detaljfrågorna lärer Kungl.

Majit i sinom tid böra taga under närmare omprövning. Den största vikten

kommer under alla förhållanden att ligga på personvalet vid utseendet av

konstrådets ledamöter. Det eftersträvansvärda måste härvidlag vara, att

rådets sammansättning blir sådan, att det åtnjuter fullt förtroende av såväl

statsmakterna som de kvalificerade konstnärerna.

Rörande de för konstrådet och dess verksamhet i övrigt erforderliga närmare

föreskrifterna torde Kungl. Majit böra framdeles fatta beslut. Därvid

synes anledning föreligga att överväga frågan, huruvida icke åt konstrådet

bör tillerkännas någon funktion i avseende å inlösen av levande svenska

konstnärers arbeten för nationalmuseets räkning.

Vad därefter angår kostnaderna för konstrådet, hava de sakkunniga beräknat

desamma till 9,000 kronor örn året. Beräkningen vilar på förutsättningen,

att ledamöterna och sekreteraren böra tillerkännas följande arvoden,

nämligen ordföranden 1,000 kronor, envar av de övriga ledamöterna

500 kronor och sekreteraren 3,000 kronor, samt att konstrådet bör få disponera

en summa av 2,000 kronor till expenser, resor och dagtraktamenten.

Jag har icke funnit anledning till erinran mot denna beräkning. För nästkommande

budgetår torde för konstrådet böra anvisas ett obetecknat anslag

av 9,000 kronor. Jag förutsätter emellertid, att, sedan närmare erfarenhet

vunnits rörande kostnaderna, frågan därom kan kräva förnyad prövning.

Vad de sakkunniga anfört angående nöjesskattemedlens användning anser

jag mig icke böra i detta sammanhang närmare ingå på. Beträffande den

av de sakkunniga berörda frågan om folkskolebyggnaders konstnärliga utsmyckning

vill jag såsom min mening uttala, att en ändring av gällande

statsbidragsbestämmelser, som möjliggjorde inräknande i bidragsunderlaget

av kostnader för konstnärlig utsmyckning, även annan än fast sådan, sannolikt

skulle visa sig utgöra ett särskilt verksamt medel att främja här avsedda

syften. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig böra framställa något

förslag härom. Vid sådant förhållande finner jag mig icke nu kunna ifrågasätta

en ändring av statsbidragsgrunderna i denna riktning, men jag anser,

att tanken härpå icke bör släppas utan efter ytterligare övervägande ånyo

vid lämpligt tillfälle framdeles komma under omprövning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

att till Konstrådet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett

anslag av.............................. kronor 9,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

870784

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:312 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. a1 i texten