Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet m. m

86 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:169, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

1

Nr 169.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 251) örn kommunalstyrelse på landet m. m.; given

Stockholms slott den 29 januari 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om

kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om

församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting;

5) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm; och

6) lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 169.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 251) örn kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse

på landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

79 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom. avses;

eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Kommun äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,

upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt

belopp motsvarande en uttaxering av tre kronor för varje skattekrona,

å vilken enligt 67 § allmän kommunalskatt för löpande året skolat uttaxeras.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger kommun, utan att Konungens

fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd

summa motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en uttaxering av

det belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger, i kommun

som omhänderhar folkskoleväsendet tio och i annan kommun nio kronor,

dock högst tre kronor för varje skattekrona. Lån, som avses i detta stycke,

skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer än

ett år, att årligen avbetalas; dock må kommun vid förvärv av intecknad egendom

övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen intecknad gäld,

som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån

och återbetalas inom de betalningsterminer som gälla för det äldre lånet,

skall vid bedömande, huruvida underställning av beslutet erfordras, ej anses

utgöra nytt lån.

Nyttjar kommun jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från annan

kommunen tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp som

kommunen äger upplåna, skall kommunens lånerätt anses därigenom tagen

i anspråk; dock må kommun utan hinder av denna bestämmelse besluta att

använda sin lånerätt för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

1 Senaste lydelse av 79 §, se SFS 1936:283.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

3

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja kommun lån av statsmedel skall

anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda ordnings- och hushållningsangelägenheter

vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande dock av följande:

a) i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige och kommunalnämnd

träda inom municipalsamhälle municipalstämma, municipalfullmäktige

och municipalnämnd;

b) indelning i valkretsar för val av municipalfullmäktige skall icke i något

fall företagas;

c) beträffande rätt för municipalsamhälle att utan underställning upptaga

lån gäller i stället för stadgandena i 79 § 2 mom. första och andra styckena:
att

municipalsamhälle äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom

erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt den summa, som för

löpande året beslutits skola i samhället anskaffas genom uttaxering, dock

högst ett belopp motsvarande en uttaxering av en krona för varje skattekrona,

å vilken enligt denna lag allmän kommunalskatt till samhället för löpande

året skolat uttaxeras;

att, där synnerliga skäl äro, Konungen må på ansökan av municipalsamhälle

för ett eller flera, högst fem, år fastställa annan grund för beräkning av

samhällets underställningsfria lånerätt; samt

att lån, som municipalsamhälle utan Konungens särskilda tillstånd upptager,

skall vara ställt att återbetalas inom två år, municipalsamhälle obetaget

att vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även för sådan

i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Beträffande lån, som före lagens ikraftträdande upptagits utan Konungens

tillstånd, gäller vid tillämpning av 79 § 2 mom. att, örn lånen upptagits för

en tid överstigande ett år, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom.

andra stycket omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma mom.

första stycket medgivna lånerätten, samt att, örn lånen upptagits för kortare

tid, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom. första stycket omförmälda

lånerätten och i andra hand å den i samma mom. andra stycket medgivna

lånerätten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)

om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 74 § lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse

i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

74 §.

1 mom. För att —---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) nya eller — — — till Konungen.

2 mom. Stad äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,

upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt

belopp motsvarande för varje skattekrona, å vilken enligt 62 § allmän

kommunalskatt för löpande året skolat uttaxeras, en uttaxering av fyra kronor,

såvitt angår i landsting ej deltagande stad, och en uttaxering av tre kronor,

såvitt angår annan stad.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger stad, utan att Konungens

fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd summa

motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en uttaxering av det

belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger, i stad som omhänderhar

folkskoleväsendet tio och i annan stad nio kronor, dock högst tre

kronor för varje skattekrona. Lån, som avses i detta stycke, skall vara ställt

att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen

avbetalas; dock må stad vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar

även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att

betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån

och återbetalas inom de betalningsterminer som gälla för det äldre lånet, skall

vid bedömande, huruvida underställning av beslutet erfordras, ej anses utgöra

nytt lån.

Nyttjar stad jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från annan

staden tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp som staden äger

upplåna, skall stadens lånerätt anses därigenom tagen i anspråk; dock må

stad utan hinder av denna bestämmelse besluta att använda sin lånerätt för

att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 284.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tt> proposition nr 169.

5

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja stad lån av statsmedel skall an
ses

innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Beträffande lån, som före lagens ikraftträdande upptagits utan Konungens

tillstånd, gäller vid tillämpning av 74 § 2 mom. att, om lånen upptagits för

en tid överstigande ett år, de skola i första hand avräknas å den i sagda

mom. andra stycket omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma

mom. första stycket medgivna lånerätten, samt att, om lånen upptagits för

kortare tid, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom. första stycket

omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma mom. andra

stycket medgivna lånerätten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 Juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 66 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

66 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 mom. Församling äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom

erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt hälften av den summa,

som för det löpande kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas

genom uttaxering. Lån, som här avses, skall vara ställt att återbetalas

inom fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas;

dock må församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar

även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas

inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån

och återbetalas inom de betalningsterminer som gälla för det äldre lånet,

skall vid bedömande, huruvida underställning av beslutet erfordras, ej anses

utgöra nytt lån.

Nyttjar församling jämlikt lagen örn kommunal fondbildning medel från

annan församlingen tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp

som församlingen äger upplåna, skall församlingens lånerätt anses därigenom

tagen i anspråk; dock må församling utan hinder av denna bestämmelse

besluta att använda sin lånerätt för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja församling lån av statsmedel, skall

anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:285.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

7

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 20 juni 19241 om landsting skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

54 §.

Konungens godkännande — — — längre tid än fem år;

b) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, skolande

såsom upptagande av lån även anses ingående av borgen;

c) försäljning, pantförskrivning — — — av landstingsmän.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja landsting lån av statsmedel

skall anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Hurusom beslut — — — kommunal fondbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:286.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 15 juni 19351 om kommunalstyrelse

i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

63 §.

1 mom. För att —--sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) nya eller — — •— till Konungen.

2 mom. Staden äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,

upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt

belopp motsvarande en uttaxering av fyra kronor för varje skattekrona,

å vilken enligt 54 § allmän kommunalskatt för löpande året skolat

uttaxeras.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger staden, utan att Konungens

fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd

summa motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en uttaxering av

det belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger tio kronor,

dock högst tre kronor för varje skattekrona. Lån, som avses i detta stycke,

skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer

än ett år, att årligen avbetalas; dock må staden vid förvärv av intecknad

egendom övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen intecknad

gäld, som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån

och återbetalas inom de betalningsterminer som gälla för det äldre lånet,

skall vid bedömande, huruvida underställning av beslutet erfordras, ej anses

utgöra nytt lån.

Nyttjar staden jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från annan

staden tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp som staden

äger upplåna, skall stadens lånerätt anses därigenom tagen i anspråk; dock

må staden utan hinder av denna bestämmelse besluta att använda sin lånerätt

för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:287.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

9

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja staden lån av statsmedel skall

anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Beträffande lån, som före lagens ikraftträdande upptagits utan Konungens

tillstånd, gäller vid tillämpning av 63 § 2 mom. att, om lånen upptagits för

en tid överstigande ett år, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom.

andra stycket omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma mom.

första stycket medgivna lånerätten, samt att, om lånen upptagits för kortare

tid, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom. första stycket omförmälda

lånerätten och i andra hand å den i samma mom. andra stycket

medgivna lånerätten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 169.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)

om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 69 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse

i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

69 §.

1 mom. För att ----— sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 mom. Församling äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom

erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt hälften av den summa, som

för det löpande kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas genom

uttaxering. Lån, som här avses, skall vara ställt att återbetalas inom fem år

och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må församling

vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även

för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre

tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån

och återbetalas inom de betalningsterminer som gälla för det äldre lånet,

skall vid bedömande, huruvida underställning av beslutet erfordras, ej anses

utgöra nytt lån.

Nyttjar församling jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från

annan församlingen tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp

som församlingen äger upplåna, skall församlingens lånerätt anses därigenom

tagen i anspråk; dock må församling utan hinder av denna bestämmelse

besluta att använda sin lånerätt för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja församling lån av statsmedel skall

anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:288.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169■

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 januari

1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-bramstorp, Westman, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,

ecklesiastik- och jordbruksdepartementen anmäler t. f. chefen för finansdepartementet,

statsrådet Quensel, fråga örn ändring av bestämmelserna rörande

kommunernas underställningsfria lånerätt.

Härvid anför föredraganden:

För att vinna bindande kraft skola kommuns beslut angående upptagande av

lån i regel underställas Konungens prövning och fastställelse. Kommun äger

emellertid i viss utsträckning, som är olika bestämd i de olika kommunallagarna,

s. k. fri lånerätt, d. v. s. rätt att utan Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga

lån. Sedan rätt lång tid hava de i sådant avseende gällande bestämmelserna

varit föremål för anmärkningar. Särskilt har olikheten i regler för stads- och

landskommuner ansetts olämplig och föranlett 1932 ars riksdag att i skrivelse

(nr 42) hemställa örn utredning på vad sätt lands- och stadskommunernas

fria lånerätt borde bringas till överensstämmelse med varandra.

Enligt dem meddelat uppdrag hava kammarrättsrådet juris doktorn C.

,W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn E. Thomasson inom finansdepartementets

skatteberedning verkställt utredning i fragan samt den 31 juli 1936

avlämnat en promemoria angående ändring av bestämmelserna rörande kommunernas

underställningsfria lånerätt. Promemorian, vilken ingår i statens

offentliga utredningar (1936 nr 35), torde få fogas såsom bilaga till detta

protokoll.

Beträffande gällande bestämmelsers innebörd, frågans tidigare behandling

och lagstiftningen i övriga nordiska länder hänvisar jag till promemorian.

Utredningsmännens förslag kan sammanfattas i följande huvudpunkter:

Beträffande de borgerliga primärkommunerna föreslås — lika för landsoch

stadskommuner — en uppdelning av den fria lanerätten i en av utdebiteringen

oberoende del, närmast avsedd att tillgodose kommunernas behov

av kassaförlag, och en av utdebiteringen beroende del. För de städer, vilka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Departements
chefen.

icke deltaga i landsting, föreslås en något vidare fri lånerätt än för övriga

borgerliga primärkommuner. Förslaget innebär vidare, i nära anslutning till

vad som gäller för församlingarna, en reglering av municipalsamhällenas fria

lånerätt. Beträffande den tid, för vilken lån må av församling upptagas

utan underställning, föreslås viss begränsning. Vidkommande landstingen

ifrågasättes, att — liksom redan förut gäller för övriga kommunbildningar —

ingående av borgen skall likställas med upptagande av lån. Utredningsmännen

föreslå ytterligare att, därest Kungl. Majit beviljat kommun lån av

statsmedel, kommunen därigenom skall anses hava erhållit tillstånd att upptaga

lånet. Utredningsmännen behandla jämväl frågan örn kontroll över

bestämmelsernas iakttagande.

över promemorian hava utlåtanden infordrats från statskontoret, Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i samtliga län. Vid remissen anbefalldes

dels Överståthållarämbetet att före avlämnandet av sitt utlåtande bereda

Stockholms stadsfullmäktige och, i den utsträckning ämbetet funne lämpligt,

Stockholms församlingar tillfälle till yttrande, dels ock en var av länsstyrelserna

att före avlämnandet av sitt utlåtande bereda länets landsting

eller dess förvaltningsutskott samt, i den utsträckning länsstyrelsen funne

lämpligt, länets städer, landskommuner, församlingar och municipalsamhällen

tillfälle till yttrande. I anledning därav hava yttranden inkommit

från 69 städer, 95 landskommuner, 52 församlingar, 27 municipalsamhällen

och 20 landsting eller landstings förvaltningsutskott. Vidare hava svenska

stadsförbundet, — efter hörande av förbundets finansråd — svenska landskommunernas

förbund och svenska landstingsförbundet avgivit yttranden.

Slutligen hava bankinspektionen och sparbanksinspektionen avgivit yttranden,

den förra, efter hörande av styrelsen för svenska bankföreningen, över

förslaget i vad detta rör förhållandet mellan kommunerna och bankerna samt

den senare, efter hörande av styrelsen för svenska sparbanksföreningen, över

förslaget i vad detta rör förhållandet mellan kommunerna och sparbankerna.

Utredningsmännens förslag har avstyrkts av Stockholms stadsfullmäktige.

Statskontoret, bankinspektionen, sparbanksinspektionen, 15 länsstyrelser, 59

städer, 86 landskommuner, 37 församlingar, 16 municipalsamhälle!!, 18 landsting

eller landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet, svenska

bankföreningen och svenska sparbanksföreningen hava lämnat förslaget

helt utan erinran. Övriga myndigheter, kommuner och sammanslutningar

— Överståthållarämbetet, 9 länsstyrelser, 10 städer, 9 landskommuner, 15

församlingar, 11 municipalsamhällen, 2 landsting, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund — hava, utan att vända sig mot

förslagets allmänna grunder, på särskilda punkter framställt erinringar, i

vissa fall av enbart formell natur.

De överväganden, som motivera vissa ändringar i gällande bestämmelser

rörande den fria lånerätten, hava belysts i den föreliggande utredningspromemorian

liksom även i de remissyttranden som avgivits över denna. Bland

annat har framhållits, att fri lånerätt i viss utsträckning är önskvärd även

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

13

för de skattetyngda kommunerna. Vidare har påpekats önskvärdheten av

att den fria lånerätten för municipalsamhällena regleras under hänsynstagande

till de särskilda förhållanden, som råda för detta slag av kommunbildningar.

Som ett missförhållande har av riksdagen även betecknats, att landsoch

stadskommuner, vilka omhänderhava folkskoleväsendet, äro olika ställda

i avseende å rätten till fri upplåning. Att tillika principerna för den fria

lånerätten beträffande å ena sidan borgerliga kommuner och å andra

sidan församlingar förete en åtminstone skenbar motsägelse, i det de borgerliga

kommunernas fria lånerätt minskas men församlingarnas motsvarande

rätt ökas vid stigande utdebitering, är också en omständighet som givit anledning

till erinringar.

De huvudgrunder, efter vilka nu angivna spörsmål i den föreliggande promemorian

blivit lösta, hava i huvudsak rönt erkännande i remissvaren, och

några vägande anmärkningar mot desamma hava, såvitt jag kunnat finna,

ej framkommit. De framlagda förslagen förefalla mera enhetliga och följdriktiga

än nuvarande regler. Jag är därför beredd att tillstyrka förslag till

riksdagen i huvudsaklig anslutning till vad som i promemorian ifrågasättes;

vissa modifikationer, till vilka jag i det följande återkommer, synas mig emellertid

erforderliga.

Beträffande landskommuner och stadskommuner har i promemorian föreslagits,

att dessa kommuner skulle äga att utan Konungens tillstånd upptaga
a)

lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp

motsvarande tre gånger — städer utanför landsting fyra gånger — antalet

av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat

utgöras för sistförflutna året, och

b) lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas under högst fem

år, intill ett sammanlagt belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan,

i kommun som omhänderhaver folkskoleväsendet tio gånger och i annan

kommun nio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor och

skatteören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna året beslutits

skola i kommunen anskaffas genom uttaxering; upplåningen under

b) skulle dock icke få överstiga ett belopp motsvarande tre gånger antalet av

omförmälda skattekronor och skatteören.

Utredningsmännen hava tillika föreslagit förtydligande av nu gällande

stadgande om att ingående av borgen skall likställas med upptagande av lån.

Den under a) föreslagna fria lånerätten avser främst att tillgodose kommunernas

behov av kassaförlag och skulle gälla även för kommuner med

hög utdebitering. Begränsningen av lånetiden till högst ett år anses ägnad

att förekomma användning av denna lånerätt även för andra ändamål än

sådana för vilka den närmast är avsedd.

Den under b) föreslagna fria lånerätten ansluter sig nära till den nu gällande.

Den möjliggör för ekonomiskt jämförelsevis välställda kommuner att

utan underställning å högst fem år fördela kostnaderna för ett företag av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

viss varaktighet. Naturligtvis möter dock ej hinder att använda även denna

lånerätt till kassaförlagslån. Denna fria lånerätt skulle liksom den nu för

de borgerliga kommunerna gällande fria lånerätten minskas med stigande

utdebitering, då den kan anses innebära ett större riskmoment för kommunerna.

Likställighet mellan stad och land är enligt förslaget åvägabragt.

I avseende å utredningsmännens närmare motivering torde jag få hänvisa

till promemorian.

Ur remissyttrandena må här meddelas följande:

Såsom förut omnämnts hava stadsfullmäktige i Stockholm avstyrkt förslaget.

Därvid har såsom motivering åberopats ett av drätselnämnden i Stockholm

avgivet utlåtande, som har i huvudsak följande innehåll:

Såvitt drätselnämndens hittillsvarande erfarenhet givit vid handen, hava

de nuvarande bestämmelserna verkat fullt tillfredsställande. Nämnden vill

härvid särskilt framhålla, att erfarenheten bland annat från krigs- och krisåren

visat, att när särskilda omständigheter medfört, att en kommuns underställningsfria

lånerätt blivit otillräcklig för det föreliggande behovet, svårighet

icke mött att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd till tillfällig, kortfristig upplåning

utöver vad nämnda lånerätt skulle medgiva.

Drätselnämnden har givetvis intet att erinra mot en utvidgning av kommunernas

lånerätt i och för sig. Emellertid har det föreliggande förslaget

försett den utvidgade lånerätten med tvenne begränsningar, som synas drätselnämnden

opåkallade och åtminstone i ena fallet för kommunerna hinderliga.

I promemorian föreslås sålunda, att den sammanlagda upplåningen

— utom förlagslån — icke må överstiga ett belopp, motsvarande tre gånger

antalet skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat utgöras

för sistförflutna året. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse

synes ringa. Då den icke heller återfinnes i nuvarande kommunallagar, bör

den saklöst kunna undvaras. Vidare innehåller förslaget föreskrift om återbetalning

inom fem år av viss del av den underställningsfria upplåningen.

Med hänsyn till det i praktiken ofta förekommande fallet, att en kommun

vid förvärv av fastighet nödgas övertaga inteckningar, bundna på längre tid

än fem år, skulle en dylik bestämmelse komma att vålla betydande olägenheter.

Överståthållarämbetet anför:

»Utan att skapa avsedd ökad trygghet för sund ekonomisk förvaltning

torde för många kommuner i landet gällande bestämmelser om upptagande

av kommunala lån ofta verka avsevärt hinderliga. Genom de föreslagna

ändrade lagbestämmelserna avses att undanröja berörda olägenhet. Bestämmelserna

hava emellertid givits en avfattning, som väl i stort sett vidgar

den fria lånerätten men under vissa omständigheter leder till inskränkning

av densamma. Betydande men kan för den kommunala förvaltningen

därav uppkomma, såsom framgår av Stockholms stads drätselnämnds i

ärendet avgivna yttrande. För undvikande av sådan följd bör enligt ämbetets

förmenande lagbestämmelserna givas en lydelse, som icke i något avseende

beskär den nuvarande fria lånerätten. I övrigt har ämbetet ej ur

saklig synpunkt funnit anledning till erinran mot förslaget.»

Länsstyrelsen i Uppsala lån, vilken genom stickprov sökt utröna verkningarna

av förslaget i sex kommuner två olika år, yttrar:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

15

»Då de sakkunniga icke offentliggjort någon statistik, ser Eders Kungl.

Maj:ts befallningsliavande sig nödsakad att grunda sitt omdöme till en viss

grad på dessa stickprov.

Vad härvid först angår städerna synes det beträffande en stad med skattekrontal

av ungefär samma storlek som Uppsalas vara sannolikt att behovet

av kassaförlag knappast uppgår till 3 gånger skattekrontalet. Ett bestämt

omdöme härom måste grundas på närmare undersökning till exempel

angående betalningsterminerna för de affärsdrivande verkens prestationer,

angående de brukliga leveranskontrakten för vissa materialinköp, angående

stadens personalkostnad m. m.

För en sådan stad som Enköping förefaller det sannolikt, att kassaförlagsbehovet

ungefär svarar emot 3 gånger skattekrontalet. Dock är att märka,

att behovet av kassaförlag sannolikt icke följer skattekrontalets växlingar.

Beträffande övriga lånebehov av mera tillfällig karaktär i städerna må

såsom exempel nämnas köpeskilling för fastighetsförvärv. Då variationerna

i utdebiteringen i åtskilliga städer under senare år varit mycket starka

samt vissa städer under en följd av år haft så hög utdebitering, att den fria

upplåningen under 5 år enligt förslaget icke skulle kunna tillämpas, kommer

förslaget fortfarande att leda till att vissa regelbundna utgifter, vilkas

bestridande med lånemedel knappast kan göras till föremål för anmärkning,

fortfarande måste påkalla Eders Kungl. Maj:ts tillstånd.

Vad landskommunerna beträffar visa de antecknade stickproven ännu

större variation såsom också var att vänta. Ett visst behov av kassaförlag

förekommer säkerligen också i landskommunerna. Huruvida detta står i

direkt proportion till skattekrontalet förefaller åtminstone ovisst. Exemplen

visa också, att en stark höjning i utdebiteringen beror icke allenast på skattekrontalets

nedgång utan även på ökade kommunala behov.---- För att

ge ledning till ett slutligt omdöme i denna fråga hade det varit önskvärt, om

de sakkunniga presterat någon utredning angående den grad, vari den hittillsvarande

fria lånerätten utnyttjats, samt de ändamål, för vilket detta skett

under de senare för kommunerna påfrestande åren.

Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande har ansett sig kunna lämna ovanstående

bidrag till frågornas belysning och kan för egen del endast uttala,

att Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande i likhet med de sakkunniga anser

ett visst behov av kassaförlag föreligga, oberoende av utdebiteringens

höjd, samt att detta behov bör kunna tillgodoses genom en underställningsfri

upplåning. Att utöver det nyssnämnda behovet en viss fri upplåning bör

kunna tillerkännas kommunerna förefaller sannolikt. Beträffande måttet på

denna fria upplåning kan Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande icke för

närvarande uttala något bestämt omdöme. Den hittillsvarande fria upplåningen

har icke missbrukats, såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande

har sig bekant. Förslaget innefattar emellertid för de flesta kommuner en

ökning av den sammanlagda upplåningsrätten.

Beträffande de föreslagna tidsbegränsningarna ett år respektive fem år

har Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande icke någonting att erinra.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar, att enligt de föreslagna bestämmelserna

den fria lånerätten synes komma att bliva förhållandevis mindre

för kommuner, där folkskoleväsendet omhänderhaves av den borgerliga kommunen,

än där så icke är fallet; att länsstyrelsen därför anser, att större

skillnad än som föreslagits bör göras mellan kommuner, som handhava folkskoleväsendet,

och andra kommuner; samt att länsstyrelsen därvid ifråga
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 169-

sätter, huruvida icke den erforderliga differensen i viss mån kan åstadkommas

genom en förhöjning av den fria upplåningen för den förra gruppen.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna anföra bland annat, att förslaget synes inverka

till fördel för de städer, som äro i behov av upplåning för kassaförlag,

medan däremot de städer — hittills övervägande till antalet —, som icke äro i

behov därav, få sin fria lånerätt avsevärt beskuren. Stadsfullmäktige anse

även skillnaden mellan städer, som handhava folkskoleväsendet, och andra

städer för knappt tilltagen.

Drätselkammaren i Linköping gör följande uttalande:

»Även om det före fondbildningslagens tillkomst i kommuner med stark

fondbildning kan anses hava förelegat någon fara därför, att kommunen kunnat

frestas att med begagnande av sina fonder och sin underställningsfria

lånerätt samla förskott och skulder för låneanslag, så att svårigheter för deras

finansierande skulle kunna uppstå i tider med stegrade uttaxeringar och

därav föranledd minskning av den fria lånerätten, så borde dessa farhågor

hava bortfallit i och med fondbildningslagens ikraftträdande.

Det borde sålunda enligt drätselkammarens mening icke ligga någon fara

i att medgiva kommunerna rätt att för lån med längre återbetalningstid än

fem år begagna den del av den fria lånerätten, som kan vara beroende av

uttaxeringen. Fall kan inträffa, då det kan vara av vikt att kunna omedelbart

bringa ett stadsfullmäktigebeslut till verkställighet utan att avvakta fastställande

av beslutet efter skedd underställning.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser försiktighetsskäl tala därför, att den

föreslagna rätten att upptaga tillfälligt, till ett års återbetalningstid begränsat

lån i lagen anknytes till en uttrycklig föreskrift, dels att dylikt lån skall avse

tillfälligt kassaförlag och dels att i det kommunala lånebeslutet uttryckligen

skall angivas, att ändamålet med upplåningen är det sålunda angivna.

Stadsfullmäktige i Jönköping anse sig kunna ifrågasätta, örn icke syftemålet

med det föreliggande ändringsförslaget bleve bättre tillgodosett, örn den

av utdebiteringens storlek oberoende fria lånerätten bestämdes till fyra gånger

antalet skattekronor för stad, som deltager i landsting, och fem gånger för

stad, som icke deltager i landsting.

Stadsfullmäktige i Tranås göra enahanda uttalande som länsstyrelsen i länet

enligt vad nyss angivits.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

»Nu gällande regler för de borgerliga kommunernas fria lånerätt kunna

icke anses tillfredsställande, då en borgerlig primärkommun med en utdebitering

av tio kronor per skattekrona eller därutöver helt saknar möjlighet att

utan en omständlig procedur med underställning anskaffa erforderligt kassaförlag.

Dessa bestämmelser hava lett till att kommuner med hög utdebitering

ställts inför stora svårigheter att erhålla medel till oundgängligen nödvändiga

utgifter. Enligt uppgift i ortspressen har helt nyligen inträffat ett

fall, där ett fattigvårdssamhälle icke kunnat utbetala nödigt fattigvårdsunderstöd

på grund av att därför erforderliga medel icke funnits tillgängliga. I

andra fall hava kommuner måst anlita den mindre tilltalande formen att

uppdraga åt kommunalnämndens ledamöter eller någon annan kommunens

förtroendeman att i eget namn upptaga lån för kommunens behov. Förslaget

om viss fri lånerätt för samtliga kommuner har därför ute i bygderna en
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

bart hälsats med tillfredsställelse. Den föreslagna begränsningen av fri lånerätt

för ifrågavarande lån av tre kronor per skattekrona i kommunen synes

även vara väl avvägd; och då den lånerätt, varom här är fråga, närmast avser

att fylla tillfälligt kassaförlag, torde en återbetalningstid av ett år vara för

ändamålet tillräcklig.

Förutom nyssberörda lånerätt synes för de borgerliga kommunerna böra

bibehållas fri lånerätt i huvudsaklig överensstämmelse nied den nuvarande,

dock på sätt utredningsmännen föreslagit med maximering av lånerätten i

viss relation till skattekronornas antal och med begränsning av återbetalningstiden

till fem år.»

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

»Att kommunerna i länet, på ett fåtal undantag när, underlåtit att uttala sig

i den föreliggande, för varje kommun betydelsefulla frågan torde säkerligen

böra tolkas så, att de föreslagna bestämmelserna av dem ansetts ändamålsenliga.

De kommuner, som uttalat sig i frågan, ha icke haft något att erinra mot

promemorians innehåll. En granskning av detta torde också giva vid handen,

att promemorians författare lyckats framlägga ett med hänsyn till det kommunala

intresset och dess särskilda låneanspråk väl avvägt förslag, och länsstyrelsen

har fördenskull för sin del icke något att erinra mot, att förslaget

lägges till grund för lagstiftning i ämnet.»

Kommunalfullmäktige i Lösens kommun, Blekinge län, ifrågasätta, huruvida

icke jämväl kommuner med en utdebitering å 10 kronor eller högre belopp

borde äga rätt att utan underställning upptaga lån på högst fem år.

Stadsfullmäktige i Eslöv anse, att bestämmelserna rörande den av utdebiteringen

beroende fria lånerätten lämpligen böra hänföra sig endast till det

löpande årets utgifts- och inkomststat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

»Att de bestämmelser, som för närvarande gälla beträffande borgerliga

primärkommuners underställningsfria lånerätt, icke äro tillfredsställande,

lärer vara obestridligt, och särskilt för kommuner med hög uttaxering torde

de medföra icke ringa olägenhet genom svårigheten att tillgodose behovet av

kassaförlag. Enligt länsstyrelsens mening, vilken styrkes av de hit inkomna

yttrandena i ärendet, borde den föreslagna nya metoden för den underställningsfria

lånerättens beräknande vara väl ägnad att avhjälpa de för kommunerna

med nuvarande bestämmelser förknippade olägenheterna, samtidigt

som ändringarna synas erbjuda tillräckliga garantier niot den fria lånerättens

missbrukande. Mot de föreslagna siffrorna för lånerättens begränsning

saknar länsstyrelsen anledning till erinringar, och den skillnad, som härvidlag

iakttagits mellan kommun, som omhänderhar folkskoleväsendet, och annan

kommun samt mellan stad, som icke deltager i landsting, och annan

stad torde få anses lämplig.

I detta sammanhang må ett önskemal i rent redaktionellt hänseende framhållas.

Då genom den nya lagen örn kommunal fondbildning i den fria

lånerätten skall inräknas även användning av medel från kommunernas

egna fonder, torde av rent praktiska skäl i respektive kommunallagar

böra intagas hänvisningar till fondbildningslagens bestämmelser i

sådant hänseende. Frånvaron av en dylik hänvisning lärer . eljest ——

särskilt mot bakgrunden av det förhållande, att borgens likställighet med

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 109.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 169-

lån uttryckligen framhålles — lätteligen kunna medföra, att fondbildningslagens

ifrågavarande bestämmelser förbises. I allt fall skulle en sådan hänvisning

för vederbörande långivare innebära en värdefull påpekning om anledning

att även i fråga om fondmedlens nyttjande kräva utredning.»

Kommunalfullmäktige i Brastads kommun, Göteborgs och Bohus län, uttala,

att den föreslagna, utav utdebiteringens storlek oberoende fria lånerätten

må vara tillräcklig endast under den förutsättning, att vid tillfällen, då

kommunen är nödsakad bedriva någon verksamhet med statsbidrag, förskott

från statlig myndighet erhålles.

Kommunalfullmäktige i Fryksände kommun, Värmlands län, föreslå, att

beträffande kommuner, som omhänderhava folkskoleväsendet, siffran tio utbytes

mot siffran elva.

Länsstyrelsen i Örebro län håller före, att anledning icke föreligger att beträffande

den utav utdebiteringens storlek beroende fria lånerätten föreskriva

särskild maximering i förhållande till antalet skattekronor.

Stadsfullmäktige i Örebro anföra, att tillräckliga skäl icke synas vara anförda

att inom den ram, som för den på skatteunderlag och utdebitering

grundade lånerätten befunnits lämplig tillmäta, förmena kommunerna full

handlingsfrihet.

Kommunalfullmäktige i Hällefors kommun, Örebro län, göra enahanda

uttalande som länsstyrelsen i länet samt anföra, att de kommuner, som

skulle kunna utnyttja en större frihet beträffande den underställningsfria

lånerätten, i allmänhet hava sin ekonomi välordnad samt att ingen anledning

finnes för antagandet, att kommunalmännen i dessa kommuner skulle

ge sig in på äventyrligheter.

Stadsfullmäktige i Söderhamn anföra:

»I skattetyngda kommuner, där den femåriga lånerätten automatiskt bortfaller,

blir endast den ettåriga lånerätten tillgänglig för båda dessa ändamål.

Därigenom blir denna i ännu högre grad otillräcklig, särskilt i kommuner

där avsevärd arbetslöshet råder och större statskommunala reservarbeten

därför måste anordnas. Situationen blir i sådant fall den, att ju större

statsbidrag en kommun erhåller till dessa arbeten desto större kassaförlag

med därav följande behov av större underställningsfri lånerätt erfordras.

Anledningen därtill är givetvis, att det normalt går flera månader från den

tid då arbetet betalas och till dess statsbidraget inflyter till kommunens

kassa.

En bättre lösning torde vinnas örn den underställningsfria lånerätten

fixerades enbart efter de grunder som nu föreslås för den ettåriga lånerätten.

Även tillämpningen bleve vid sådant förhållande enklare. Vid bibehållande

av promemorians högsta föreslagna lånerätt för städer som deltaga

i landsting, nämligen sex gånger skattekronornas antal, synes det därjämte

lämpligt föreskriva, att ett belopp av förslagsvis fyra gånger skattekronorna

finge upplånas på högst ett år, och ett belopp av två gånger

skattekronorna på högst fem år.»

Stadsfullmäktige i Hudiksvall uttala såsom ett önskemål, att folkskoleutgifterna

i likhet med vad hittills varit fallet icke skola inräknas vid bestämmandet

av den utav utdebiteringen beroende fria lånerätten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

19

Kommunalnämnden i Sköns kommun, Västernorrlands län, anför:

»Med den omfattning, kommunernas verksamhet numera fått, samt det

förhållandet, att en mycket stor del av utgifterna äro sådana, som i sinom

tid skola återbetalas av stat, landsting, andra kommuner m. fl. — här i

Skön utgöra dylika utgifter 55 procent av kommunens hela utgiftsstat —

följer, att kommunerna hava behov av ett mycket stort rörelsekapital, enär

ifrågavarande inkomster till stor del inbetalas i efterskott, ofta flera månader,

ja, hela året efter sedan kommunen utbetalt desamma. Enligt en här

företagen statistisk undersökning, var kommunens behov av rörelsekapital

(= negativa saldot mellan inkomster och utgifter) under år 1935 högst

298.000 kronor. I år har behovet av rörelsemedel under en månad (juli)

uppgått till 226,000 kronor. För december beräknas det till 250,000 kronor.

En bestämmelse om kommunernas underställningsfria lånerätt, som icke

tillåter kommunerna att utan underställning upptaga kortfristiga lån, erforderliga

som kassaförlag eller rörelsekapital, anse vi olämplig. Det måste

vara onödigt att besvära Kungl. Maj:t med sådana låneärenden, som Kungl.

Maj:! inte kan avslå, örn kommunens legitima handhavande av sina uppgifter

inte skall förhindras. Ifall en ansökan om tillstånd att upptaga lån

till nödigt kassaförlag skulle avslås, kan ju kommunen icke verkställa de

utbetalningar till fattigvård, barnavård, skolväsen, arbetslöshetslindrande

åtgärder etc., som den enligt lag eller åtaganden är skyldig till, och skulle

kommunens verksamhet därigenom mycket försvåras eller delvis rent omöjliggöras.

Då Kungl. Majit alltså, enligt vårt förmenande, icke i något fall

torde anse det lämpligt eller ens möjligt att avslå en kommuns ansökan

om tillstånd att upptaga kortfristiga lån, nödvändiga som kassaförlag, synes

det oss inkonsekvent, örn kommunerna skola måst besvära Kungl. Majit

med dylika ansökningar. Lämpligast torde vara, örn lån för sådant ändamål

alltid vore underställningsfria.

Örn en bestämd maximigräns för dylika lån anses nödvändig, anse vi på

grund av ovan anförda skäl, att den bör sättas till minst 4 kronor per skattekrona.

Helst 5 kronor. Om nämnda lånegräns fastställes till 3 kronor

per skattekrona, skulle detta för Sköns kommuns vidkommande betyda, att

vi utan underställning skulle äga att upplåna cirka 183,000 kronor (antalet

skattekronor är 1935; 61,000) men när behovet tidvis uppgår tili mellan

250.000 och 300,000 kronor, skulle kommunen ändock bliva tvungen underställa

Kungl. Majit frågan örn upptagande av den del av lånet, som överskrider

nämnda 183,000 kronor. Nyttan av ett dylikt tillvägagångssätt

torde vara svårförståelig.

Beträffande vilka skulder som i övrigt skola medräknas vid fastställandet

av gränsen för den underställningsfria lånerätten, anse vi, av såväl praktiska

som reella skäl, att dessa böra begränsas att omfatta endast ''verkliga

lån’ eller med andra ord vad man brukar kalla kapitalskulder. Alltså icke

''rörliga skulder’, reservationer och egna fonder.

I övrigt hava vi inget alt erinra emot de föreslagna ändringarna av bestämmelserna

rörande kommunernas underställningsfria lånerätt.»

Kommunalfullmäktige i Timrå kommun, Västernorrlands län, anföra:

»Det förslag till ändring av bestämmelserna i ovannämnda paragraf synes

oss, omsatt i praktisk tillämpning, i stort sett icke innebära någon utvidgning

av den fria lånerätten.

Bestämmelsen i 2 mom. första stycket lämnar visserligen kommunerna

möjlighet till tillfällig upplåning utan underställning, men den svårighet,

som kan uppstå för kommunerna att inom ett år återbetala det upplånade

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 169-

beloppet, torde i många fall endast medföra ett kringgående av lagens bestämmelser

så till vida att kommunerna efter årets utgång, i stället för att

helt likvidera skulden, fatta ett nytt beslut om upplåning och därigenom

under flera år hava — visserligen ett för varje år nytt lån — men i realiteten

samma lån löpande.

Till förhindrande härav och för så vitt med lagändringen avses att verkligen

underlätta eller utvidga den fria lånerätten, synes det oss som örn

andra momentet i lagförslaget borde inkludera bestämmelsen örn fem års

återhetalningstid.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

»Det nu föreliggande förslaget synes---vara väl lämpat att läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. Förslaget synes erbjuda betydande fördelar

för kommunerna, särskilt för kommuner med hög utdebitering, vilka

enligt nu gällande bestämmelser varit i avsaknad av underställningsfri lånerätt.

Därtill kommer att förslaget torde medföra betydande praktiska fördelar

för kreditinrättningarna för bedömande av frågan om lånerätten överskridits

eller icke.

Den för tillgodoseende av kommunernas behov av kassaförlag föreslagna

bestämmelsen att kommunerna skulle äga upptaga lån intill ett sammanlagt

belopp motsvarande tre gånger antalet skattekronor och skatteören,

torde enligt länsstyrelsens uppfattning för flertalet kommuner kunna

anses tillräcklig och lämplig. I åtskilliga kommuner med hög utdebitering

torde emellertid berörda bestämmelse icke medgiva kommunerna möjlighet

att erhålla erforderliga medel för ifrågavarande ändamål. Vad Sköns kommun

i avgivet yttrande anfört beträffande detta spörsmål torde vara värt

särskilt beaktande. Enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat torde

även andra kommuner i länet icke kunna för närvarande tillgodose sitt behov

av kassaförlag med en underställningsfri lånerätt av tre kronor per

skattekrona. Länsstyrelsen finner sig därför böra ifrågasätta, huruvida

icke de borgerliga primärkommunerna borde få rätt att utan Konungens

tillstånd upptaga lån, ställda på högst ett års återhetalningstid, intill ett

sammanlagt belopp motsvarande fyra gånger antalet av de skattekronor

och skatteören, varefter kommunalutskylder skola utgöras för sistförflutna

året. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde en sådan utökning av lånerätten

icke medföra någon fara för kommunernas ekonomiska jämvikt eller

föranleda missbruk.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att utredningsmännens förslag

innebär en mera rationell anordning än den nu gällande och att, örn detsamma

icke kan anses i alla delar idealiskt, det dock måste i stort sett sägas

innebära givna förbättringar; önskvärt hade likväl varit, örn detsamma

kunnat göras mindre komplicerat och mera enhetligt; en utjämning av

skillnaden mellan de kommuner, vilka omhänderhava folkskoleväsendet,

och andra kommuner synes länsstyrelsen kunna utan olägenhet ske.

Stadsfullmäktige i Luleå anföra, att det kan ifrågasättas, örn icke i lagtexten

borde uttryckligen angivas, att den utav utdebiteringen oberoende

lånerätten endast finge begagnas för att tillgodose behovet av kassaförlag;

att visserligen till förhindrande av att denna lånerätt begagnades för annat

ändamål amorteringstiden maximerats till ett år, men att den föreslagna

formuleringen dock icke lägger hinder i vägen för en kommun att begagna

lånerätten till ändamål, för vilka tillstånd att upptaga lån skulle hava väg
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

21

rats, därest underställningsskyldighet förelegat; att Luleå stad icke torde

med den föreslagna fria lånerätten kunna under alla delar av året täcka

sitt behov av kassaförlag utan att enligt verkställda undersökningar för stadens

behov skulle hava erfordrats minst ett belopp motsvarande fyra gånger

antalet skattekronor; att i detta sammanhang måste ihågkommas, att fondbildningslagen

för många kommuner medfört en begränsning; samt att,

därest denna del av lånerätten -begränsades att avse anskaffning av kassaförlag,

det väl knappast funnes anledning att bestämma maximibeloppet

lägre än som motsvarade fem kronor per skattekrona.

Svenska stadsförbundet anför, bland annat:

»Den underställningsfria lånerätten är för närvarande så konstruerad, att

den automatiskt upphör, då uttaxeringsbehovet nått en viss omfattning.

Under de gångna krisåren hava därför städer, och i än större omfattning

iandskommuner, med försvagad skattekraft men ökade utgifter för arbetslöshet

och andra kristidens följder, nödgats anlita underställningsförfarandet

för varje nödvändig upplåning eller i vart fall så snart denna överskridit

en viss snäv gräns. Krav på en ökad underställningsfri lånerätt,

framför allt för tillgodoseende av behovet av kassaförlag, hava därför vid

upprepade tillfällen framförts från styrelsens sida. Större underställningsfri

lånerätt för städer utom landsting har styrelsen också funnit påkallad

med hänsyn till dessa städers kostnader för rena landstingsuppgifter. Redan

i sitt yttrande över förslaget till 1930 års revision av kommunallagstiftningen

gjorde sig styrelsen till tolk för behovet av klara bestämmelser angående

municipalsamhällenas lånerätt. Vid framförandet av nu nämnda

önskemål har styrelsen kunnat stödja sig på erfarenheter, som vunnits inom

förbundets finansråd vid dess prövning av städernas ansökningar om rätt

att upptaga lån.

Det torde också framgå av det redan anförda, att styrelsen principiellt

kan ansluta sig till de ändringsförslag, som framföras i promemorian, då

dessa söka avhjälpa av styrelsen redan tidigare påtalade brister i underställningsföreskrifterna.

Förbundets finansråd har efter tagen del av promemorians

innehåll icke heller haft något att erinra.

I avseende på den närmare utformningen må ett par påpekanden dock

göras. Det framhålles i promemorian, att själva avgränsningen av de underställningsfria

beloppen icke skett efter några statistiska utredningar. Det

förutsättes, att tillräckligt belysande statistik skall framkomma i yttranden

från kommunerna och ’deras sammanslutningar’. Av de yttranden, som

redan föreligga från ett betydande antal städer, synes framgå, att de föreslagna

reglerna skulle giva städerna en tillräckligt vid marginal. Farhågor

ur mera allmän synpunkt, att den underställningsfria lånerätten skulle visa

sig alltför rikligt tilltagen, torde emellertid icke heller behöva hysas, då ett

korrektiv därvidlag synes föreligga i bestämmelsen om lånetidens begränsning.

Såsom ovan framhållits har styrelsen tidigare motsatt sig långt gående och

i praktiken besvärliga bestämmelser om skärpt kontroll över upplåningen. I

promemorian föreslås vissa begränsningar i fråga om lånetiden för lån, upptagna

inom den underställningsfria lånerättens marginal. Styrelsen är icke

främmande för tanken, att föreskrifterna i något fall skulle kunna i praktiken

medföra olägenheter. Vissa från Stockholmsförvaltningen påtalade

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

svårigheter synas förtjäna beaktande. Styrelsen håller dock före, att det

skall visa sig möjligt att i detta avseende uppmjuka de föreslagna bestämmelserna.

Själva huvudregeln synes styrelsen däremot värdefull. Det synes

vara en fullt riktig och ur synpunkten av en sund kommunal hushållning

önskvärd grundsats, att kommunerna icke med hjälp av den underställningsfria

lanerätten skola kunna samla på sig skidder, som sedermera framtvinga

lånetillstånd för redan gjorda utgifter. Förbundets finansråd, som

särskilt övervägt denna detalj med hänsyn till sina erfarenheter, har för sin

del icke heller haft något att invända mot begränsningen ifråga.»

Svenska landskommunernas förbund anför:

»Mot de principer de sakkunniga följt i detta sitt förslag angående kommunernas

underställningsfria lånerätt har styrelsen ingen större erinran att göra.

Genom att tillförsäkra alla kommunerna en viss sådan lånerätt, utan hänsyn

till skattetrycket, har ett påtagligt behov hos de skattetyngda kommunerna

blivit tillgodosett. Visserligen torde det få anses, att kommunernas rätt

enligt fondbildningslagen att få upplägga kassaförlagsfonder i väsentlig grad

kommer att borteliminera behovet av mer tillfälliga kassalån. Denna omständighet

kan dock icke helt komma att borttaga behovet av tillfälliga

lån, alldenstund de skattetyngda kommunerna, som egentligen ha något gagn

av denna lånerätt, mer sällan kunna åstadkomma kassaförlagsfonder. I varje

fall är det enbart till fördel, att regler äro angivna för rent tillfälliga lånebehov,

och något missbruk av denna låneform kan icke gärna befaras, då

ju de upplånade medlen skola vara återbetalda inom ett år.

Lagtextens formulering i denna del synes kunna ge anledning till viss

erinran. Enligt förslaget till ändring i första stycket 2 mom. 79 § i lagen

om kommunalstyrelse på landet heter det: ''Kommunen äger utan Konungens

tillstånd upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalning’ etc. Härmed

avses uppenbarligen, att lånet skall vara återbetalt inom ett år. Fråga

är emellertid, örn inte detta borde komma till tydligare uttryck, än vad nu är

fallet.

Beträffande åter innehållet i ifrågavarande andra moments andra stycke

har förbundet i sak icke något att erinra mot förslagets innebörd. Att kommuner,

som icke ha att tillgodose skolväsendets behov, få nöja sig med något

mindre underställningsfri lånerätt än andra kommuner är fullt i sin ordning

och även om beräkningen av den kvotdel, som är normerande för lånebeloppets

storlek, sänkes från nuvarande tio gånger antalet skattekronor till

nio gånger, blir ju detta tillfullo kompenserat genom den rätt till lån kommunen

är tillförsäkrad genom bestämmelserna i momentets första stycke.

Aven om förbundet vill ge uttryck åt en viss betänksamhet att angiva en

bestämd tidsintervall för lan till dylika mer tillfälliga behov, så torde det

dock kunna anföras skäl, som tala för att en längsta tid för lånens återbetalning

utsattes till fem år. Det torde därför icke vara att befara, att kommunerna

låta förleda sig att laborera med korttidslån, då dessa i allmänhet

äro oförmånliga för låntagarna. En femårig återbetalningstid synes för övrigt

komma i god överensstämmelse med den rätt en kommun har att utan

länsstyrelses godkännande bevilja anslag, som skall uttaxeras under fem

ar. ^ Ett sådant anslag kan icke gärna beviljas att omedelbart tagas i ansprak

med mindre än att medlen först få upplånas för att sedermera successivt

återbetalas med för ändamålet under perioden utdebiterade medel.

Det torde för övrigt kunna anses att bestämmelsen, att lån skall vara ställt

att genom årliga avbetalningar återbetalas under högst fem år, skulle ha det

goda med sig, att kommunen verkligen kunde binda sig vid ett femårigt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 169-

23

amorteringslån till skillnad mot nuvarande förhållanden, då den icke underställda

lånesumman icke får överstiga det angivna maximibeloppet. Genom

de fluktuationer, som skatteunderlag och skattetryck ofta undergå, kunde

det hända, att den kommun, som ett år haft en relativt stor underställningsfri

lånerätt, vid årsskiftet förlorade denna rätt och följaktligen omedelbart

måste ordna sina icke underställda lån. Med hänsyn till de fördelar, som

ligga i ett väl ordnat kreditväsen, skulle det onekligen vara för kommunerna

förmånligt att lån, inom ramen av det belopp, som kommunen vid tidpunkten

för ett besluts fattande äger att utan underställning upplåna, finge bindas

vid fem års återbetalning, utan hänsyn till de förskjutningar, som under

tiden kunna uppkomma i kommunens fria lånerätt. Första delen av andra

stycket i ifrågavarande moment sådant de sakkunniga hava formulerat detsamma,

synes också ge kommunerna sådan möjlighet. Men sista satsen i

stycket ger onekligen anledning till viss villrådighet rörande innebörden av

stadgandet. Där bindes upplåningen vid belopp, som motsvara tre gånger

antalet skattekronor och skatteören i kommunen.

Är följaktligen avsikten att, på sätt första delen av stycket synes ge vid handen,

hålla det öppet för kommun att behålla de under den avtalade perioden

upptagna lånen, även om det underställningsfria lånebeloppet skulle komma

att överskridas på grund av ändring i kommunens skatteunderlag och

utdebitering, så bör lagtexten tydligare angiva detta.»

I de yttranden, som efter remiss avgivits över utredningspromemorian, Departementshar

det där framlagda förslaget till lösning av spörsmålet om de borgerliga «*«/«"•

primärkommunernas fria lånerätt vunnit allmän anslutning. Blott ett enda

avstyrkande, från Stockholms stadsfullmäktige, föreligger. Detta avstyrkande

tager emellertid ensidigt sikte på förhållandena i Stockholm och grundar

sig närmast därpå att ändring i nuvarande regler anses obehövlig för

staden, medan det ej gjorts gällande att, bortsett från en detalj till vilken

jag återkommer, de föreslagna reglerna skulle för Stockholms vidkommande

vara mindre lämpliga än de nu gällande.

Det förefaller mig lämpligt att, på sätt i utredningspromemorian skett, vid

prövning av frågan om lånerätten göra åtskillnad mellan å ena sidan den fria

upplåning som kan vara behövlig för kassaförlag, å andra sidan den fria

upplåning som i övrigt må kunna tillstädjas. I promemorian har hänsyn

tagits till denna skillnad genom att uppdela lånerätten under två skilda kategorier,

av vilka den ena är beroende av den kommunala utdebiteringens

höjd, den andra ej, och för vilka den högsta medgivna lånetiden bestämts på

olika sätt.

Avvägningen av å ena sidan den av utdebiteringens höjd oberoende fria

lånerätten, avseende lån på högst elt år, å andra sidan den fria lånerätt, som

i likhet med den nu gällande anknyter till utdebiteringen och som skulle avse

högst femårig upplåning, synes mig hava skett efter lämpliga grunder. Att

en del kommuner, där mera exceptionella ekonomiska förhållanden råda, icke

kunna få hela sitt behov av kassaförlag tillgodosett enligt dessa grunder, utgör

enligt mitt förmenande ej anledning till ytterligare utvidgning, då enhetliga

normer tydligen liro önskvärda och en sådan utvidgning skulle kunna

för andra kommuner, vilka funne sig böra använda lånerätten för annat än
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 169.

damål än kassaförlag, innebära vissa risker. För de normala förhållandena

torde den föreslagna lånerätten vara fullt tillräcklig, och möjlighet står ju

öppen för kommunerna att för ett eller annat år av Kungl. Majit erhålla

rätt till ytterligare upplåning för löpande utgifter.

Enstaka röster hava gjort sig hörda till förmån för en mindre snäv begränsning

även av den utav utdebiteringens höjd avhängiga lånerätten, vilken

ju kan avse lån på längre tid än den av utdebiteringen oberoende fria

lånerätten. Det torde dock ej vara önskvärt att kommunerna utan den

garanti, som ligger i underställningen, i större utsträckning än utredningsmännen

föreslagit binda sig vid upplåning på längre tid. En icke obetydlig

utvidgning av den fria lånerätten blir följden redan av bifall till förslaget,

men vid bedömande av denna förskjutning bör ihågkommas, dels att den

fria lånerätten efter de nu gällande bestämmelsernas tillkomst i de flesta

kommuner väsentligt minskats i följd av höjd utdebitering, dels ock att fondbildningslagens

regel att nyttjande av fondmedel jämställes med upplåning

innebär en viss inskränkning i den fria lånerätten. De föreslagna tidsbegränsningarna

lära minska faran för missbruk.

Såsom utredningsmännen funnit, torde det vara önskvärt att göra en

skillnad mellan kommuner, som handhava folkskoleväsendet, och andra

kommuner. Folkskoleväsendets inverkan på skattetrycket är ojämn, och

full hänsyn kan ej tagas till denna inverkan. Man måste eftersträva en enkel

regel, som ger ett i huvudsak riktigt utslag. Den i promemorian föreslagna,

i nästan alla remissvaren utan erinran lämnade regeln synes mig innebära

en tillfredsställande lösning.

Det kunde ifrågasättas, att, såsom i några yttranden påyrkats, användningen

av den utav utdebiteringens storlek oberoende fria lånerätten uttryckligen

begränsades till att gälla kassaförlag. Tillräckliga skäl till en sådan

inskränkning torde emellertid icke föreligga, utan tidsbegränsningen till

ett år samt vikten för kommunerna av att icke genom lånerättens användning

för andra ändamål beröva sig sin för kassaförlag erforderliga fria lånerätt

synas mig utgöra tillräckligt skydd mot en mindre lämplig användning.

Jag har jämväl övervägt, huruvida icke någon bestämmelse borde givas

till förhindrande av att kommuner med användande av sin utav utdebiteringen

beroende lånerätt upptaga fleråriga lån, som skola till allra största delen

återbetalas först det sista året av lånetiden, medan föregående års återbetalningar

avse blott obetydliga andelar av lånesummorna. Det är uppenbart

att en dylik upplåning icke vore överensstämmande med lagstiftningens anda.

Att kräva lika stora årliga avbetalningar vore å andra sidan för strängt —

vanliga annuitetslån innebära stigande kapitalavbetalningar. Det torde vara

svårt att finna en för alla fall lämplig regel för avbetalningarnas storlek, varför

man synes få nöja sig med ett allmänt stadgande att, om lånetiden är

mer än ett år, lånet skall vara ställt att årligen avbetalas. Det torde kunna

förväntas att en dylik regel skall lända till efterrättelse enligt sitt syfte. Skulle

missbruk uppkomma, lärer det emellertid bliva nödvändigt att återkomma

till frågan.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

25

Vad angår förhållandet mellan lands- och stadskommuner torde visserligen

ej kunna bestridas, att för de senare behovet av kassaförlag stundom

kan antagas vara något större än för de förra med hänsyn till deras mera

omfattande affärsverksamhet. Detta förhållande är emellertid ej allmängiltigt,

och det lärer vara önskvärt att, på sätt riksdagen i sin nämnda skrivelse

tänkt sig, likställighet åvägabringas mellan stads- och landskommuner.

Den föreslagna olikheten mellan städer, som deltaga i landsting, och övriga

städer synes jämväl vara avvägd efter skäliga grunder.

Vissa modifikationer i den föreslagna texten torde emellertid vara önskvärda.

Enligt såväl gällande lagstiftning som det i promemorian framlagda förslaget

anknyta reglerna örn den fria lånerätten till uttaxeringen för det sistförflutna

året. En dylik regel lärer vid stadgandets tillkomst hava varit påkallad

därav, att det kommunala beskattningsunderlaget i städerna fastställdes

först genom debiterings- och uppbördslängdens antagande under början

av löpande budgetår. Numera blir beskattningsunderlaget fastställt genom

själva taxeringen under föregående budgetår. Redan vid ett budgetårs början

äro därför alla de omständigheter kända, som under det året skola ligga

till grund för beräkningen av den fria lånerätten, även om denna anknytes

till uttaxeringen under det löpande året. Eftersom den fria lånerättens storlek

göres beroende av vissa ekonomiska förhållanden i kommunen, synes

det i och för sig riktigare att utgå från det löpande årets förhållanden än

att lägga föregående års förhållanden till grund för beräkningen. För kommunerna

torde det ock synas naturligare att taga hänsyn till det löpande

årets uttaxering. Jag anser alltså, att den nya lagstiftningen bör anknyta

till denna.

Såsom drätselnämnden i Stockholm påpekat, torde vid fastighetsförvärv

femårsgränsen kunna medföra vissa praktiska olägenheter. Det kan inträffa

att fastighet, som förvärvas av kommun, är belastad med inteckningslån

bundna för längre tid än fem år, och att det är omöjligt eller i varje fall ekonomiskt

olämpligt att frigöra fastigheten från lånen. Att i varje dylikt fall

kräva Kungl. Maj:ts tillstånd torde medföra onödig omgång och tidsspillan.

Vad nu sagts torde gälla icke blott fastigheter utan även annan egendom,

som kan vara föremål för inteckning. Följaktligen bör i lagen införas bestämmelse,

att det är kommun obetaget att vid förvärv av intecknad egendom

övertaga betalningsansvar för sådan i egendomen intecknad gäld, som är

ställd att betalas inom längre tid än fem år eller i annan ordning än genom

årliga avbetalningar. Det är emellertid att märka, att detta tilläggsstadgande

endast befriar från iakttagande av maximitiden och ordningen för betalningen,

men icke ökar storleken av den fria lånerätten. Vidare torde böra framhållas,

att undantaget hänför sig allenast till sådan intecknad gäld, som förefalla

vid avslutande av det avtal, genom vilket förvärvet sker; det blir

alltså icke tillåtet för kommun att utan Kungl. Maj:ts tillstånd likvidera

förvärvet genom att till överlåtaren utfärda i egendomen intecknade skuldebrev

ställda på längre återbetalningstid än fem år.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Än vidare förestår jag vissa formella jämkningar i syfte att förenkla och

förtydliga lagtexten. Bl. a. må i sådant avseende framhållas, att det bör vara

förhållandena vid tidpunkten för upplåningen som bliva avgörande för den

fria lånerättens omfattning och att således den omständigheten, att lånet i

följd av sedermera höjd utdebitering ej längre ligger inom lånerättens gränser,

icke medför skyldighet för kommunen att avveckla lånet eller begära

Kungl. Maj:ts tillstånd till dess bibehållande.

I anknytning till den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gjorda

erinran angående sambandet med bestämmelsen i 8 § fondbildningslagen

får jag framhålla följande.

I detta lagrum stadgas bland annat: att fonds medel skola vara på betryggande

sätt anbragta, kommunen obetaget att nyttja fondens medel i

stället för belopp, som kommunen jämlikt Konungens medgivande eller eljest

äger upplåna; att kassaförlagsfond må jämlikt sitt ändamål nyttjas utan

hinder av den angivna inskränkningen; att utöver vad sålunda sagts kommunen

må nyttja fonds medel allenast efter Konungens tillstånd; samt att

vid anbringande eller nyttjande av fonds medel skall tillses, att medlen vid

behov äro tillgängliga. Dessa regler innebära sålunda, att kommun äger

nyttja sina fondmedel i den mån den icke på annat sätt tagit sin lånerätt

i anspråk, och utgå från det naturliga betraktelsesättet, att kommun

hellre än att låna från utomstående må nyttja sina egna medel. Det är

emellertid att märka, att, såsom lagrummets ordalag giva vid handen, omfattningen

av kommunens rätt att nyttja fondmedel bestämmes med hänsyn

till förhållandena vid varje särskild tidpunkt och ej blott vid den tidpunkt

då nyttjandet begynner, samt att således en kommun, som ägt rätt att i viss

utsträckning nyttja fondmedel och även begagnat denna rätt, kan i följd

av t. ex. utdebiteringens höjning vid ett årsskifte bli ställd inför nödvändigheten

att antingen söka Konungens tillstånd till medlens fortsatta nyttjande

eller ock genast återbetala medlen till fonden. Vidare må framhållas, att

nyttjandet av fondmedel icke är till tiden på annat sätt begränsat än att föreskriften,

att medlen vid behov skola vara tillgängliga, skall lända till efterrättelse.

Syftet med det i promemorian framlagda förslaget lärer hava varit att vid

beräkningen av den kvarvarande lånerätten de fondmedel, som vid tiden för

upplåningen utan Konungens tillstånd nyttjades av kommunen, skulle —

med undantag för medel tillhörande kassaförlagsfond — jämställas med tån,

som upptagits utan Konungens tillstånd. Jag delar denna uppfattning. Uttryckliga

föreskrifter därom torde böra införas i kommunallagarna.

Det kan emellertid förekomma, att kommun upptager tån just för att

kunna återbetala nyttjade fondmedel. Så kan t. ex. bliva fallet, när kommun,

som avsatt medel för visst företag, nyttjat dessa medel för kassaförlag

men står i begrepp att förverkliga företaget. Rymmas då icke, när lånet beslutes,

både de nyttjade fondmedlen och det för dessa medels återbetalande

avsedda lånet inom den fria lånerätten, kan det i varje fall ifrågasättas, att

kommunen skulle vara tvungen att söka Konungens tillstånd till lånets upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

27

tagande, ehuru i verkligheten kommunen icke komme att samtidigt belastas

av både »lånet» från fonden och det utifrån upptagna lånet. Tillstånd i dylikt

fall torde icke vara erforderligt. Jag förordar därför, att till bestämmelsen

göres tillägg av det innehåll, att genom nyttjande av fondmedel lånerätten

ej skall anses tagen i anspråk i den mån lån enligt uttryckligt beslut skall användas

till att ersätta dem. Därest Kungl. Majit medgivit upptagande av

amorteringslån, anses kommunen äga inom ramen för detta medgivande utan

ny underställning besluta om upptagande av nytt lån för att återbetala på

grund av medgivandet upptaget lån, ehuru vid beslutets fattande och även

vid det nya lånets upptagande det gamla lånet vanligen kvarstår. Sammalunda

lärer vara förhållandet, därest beslut fattas, alt ett underställningsfritt lån

skall utbytas mot ett annat å samma eller lägre belopp inom den för det äldre

lånet gällande löptiden. Med hänsyn till de civilrättsliga verkningarna av en

brist i de lagstadgade förutsättningarna för giltigheten av ett ej underställt

lån — vilka, på sätt jag senare kommer att beröra, efter vissa avgöranden av

högsta domstolen nu kommit mera i förgrunden än tidigare — är det för både

kommuner och kreditgivare önskvärt att såvitt möjligt all osäkerhet i angivna

avseenden undanröjes. Ett stadgande synes därför böra meddelas som giver

uttryck åt vad sålunda kan antagas vara den gällande lagstiftningens innebörd.

En motsvarighet erbålles såmedelst till nyss berörda stadgande i fråga

om lån som avser att ersätta nyttjade fondmedel. Den omständigheten att vid

upplåning, som avser att ersätta äldre sådan, fråga skall vara örn en fortsättning

av den gamla upplåningen, medan det vid upplåning, som avser att

ersätta nyttjade fondmedel, ej är fråga om en dylik fortsättning, föranleder

emellertid en olika avfattning av de bestämmelser, som meddelas i dessa båda

avseenden. I

I fråga örn församlingarna hava utredningsmännen — frånsett den särskilda

regeln beträffande vissa statslån — föreslagit den ändring, att lånetiden

för icke underställda lån begränsas till två år.

Krav på omläggning av grunderna för församlingarnas fria lånerätt bar

icke framställts i yttrandena.

I åtskilliga yttranden har däremot invändning gjorts mot den föreslagna

begränsningen av lånetiden till två år. Ur dessa yttranden må här meddelas

några utdrag.

Kyrkofullmäktige i Danderyds församling, Stockholms län, anföra:

»Det skäl, som beträffande borgerliga kommuner anföres i promemorian

för bibehållande av nyssnämnda rätt, (att upptaga lån, ställda att genom årliga

avbetalningar återbetalas under högst fem år) har även giltighet för församlingarna.

Även för dem kan det vara av betydelse att kunna fördela

kostnaderna för finansiering av mera varaktiga tillgångar på en ej alltför

lång tidsperiod, örn utgiften ej är stor i förhållande till församlingens ekonomiska

bärkraft. Att i sådana fall, även om det endast är fråga om jämförelsevis

små belopp, kräva Kungl. Maj:ts godkännande av beslutet så snart utgiften

skall fördelas på längre tid än två år, synes knappast vara påkallat,

åtminstone ej om lånets återbetalningstid begränsas till vad som för liknande

fall föreslagits för borgerliga kommuner eller högst fem år. I likhet med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

vad i promemorian anföres i fråga om borgerliga kommuner synes det även

i fråga om församlingarnas upplåning vara ett naturligt betraktelsesätt, att

församlingarna även i sådant avseende få sköta sig själva, där ej bestämda

skäl tala däremot. Något skäl varför man vid begränsning av återbetalningstiden

för underställningsfria lån för ovan angivna ändamål skulle gå avsevärt

längre beträffande församlingarna än beträffande de borgerliga kommunerna

har icke anförts i promemorian.»

Kyrkofullmäktige i Tierps församling, Uppsala län, yttra:

»Enligt fullmäktiges uppfattning kan det icke innebära någon orätt mot

följande års skattskyldiga, om en större utgift för exempelvis anskaffande av

ny värmeledning till kyrka, ny orgel, prästgårds modernisering eller liknande

utgift finansieras så, att omkostnaden härför fördelas under tre år, örn

församling så önskar. Samtliga dessa angivna utgifter innebära ett ökande

av en tillgång inom församlingen, som kommer samtliga skattskyldiga under

icke endast tre år utan åratal framåt till godo. Utgiften kan samtidigt anses

av församlingen vara så ringa, att den finner det onödigt att fördela den på

fyra eller flera år, varvid Konungens medgivande skall inhämtas. Genom

utsträckning av tiden till tre år kan samtidigt undvikas, att kyrklig kommun

visserligen upptar lån på två år, vilket återbetalas under andra året, varefter

omedelbart nytt lån upptages för ett eller ytterligare två år. Så snart lånet

återbetalats, äger vederbörande församling utan underställning åter låna inom

den av lagförslaget föreskrivna marginalen, och vederbörande långivare finner

vid undersökning av församlingens ekonomi allt vara i sin ordning för

lånets beviljande. Den önskade kontrollen från statsmakternas sida över

kommuners lånerörelse skulle härmed kunna kringgås. Viljan till kringgående

av lagens föreskrift örn fri lånerätt torde icke vid någon utsträckning

av tiden härför vara i samma omfattning för handen. På denna grund finner

kyrkofullmäktige, att en förlängning av lånerätten för församling utan

underställning bör utsträckas till tre år.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida icke längsta återbetalningstiden

även för församlingarnas del bör sättas till fem år; församlingarna

torde nämligen mången gång vara i behov av underställningsfri upplåning

för att finansiera företag av en viss varaktighet och av sådan omfattning,

att kostnaderna för desamma icke lämpligen böra utdebiteras på så kort

tid som två år. För likställighet mellan borgerliga och kyrkliga kommuner

i förevarande avseende synes länsstyrelsen ytterligare tala den omständigheten,

att församlingarnas beslut liksom de borgerliga kommunernas beslut

om utgifter, som kräva uttaxering under en tid av högst fem år, icke

behöva underställas.

Kyrkofullmäktige i kyrkliga samfälligheten mellan Nyköpings västra församling

och S:t Nikolai församling, Södermanlands län, anse skäl till lagändring

ej föreligga och anföra, att erfarenheten inom pastoratet visat att behov

förefinnes av en fri lånerätt avseende en längre tidrymd än två år.

Kyrkofullmäktige i Västanfors församling, Västmanlands län, uttala:

»Den föreslagna fria tidsbegränsningen av högst två år synes vara allt för

snäv, särskilt vad beträffar lån ur egna fonder. Västanfors församling har

vid olika tillfällen på detta sätt disponerat egna fonder för att fördela en tillfällig

större utgift på ett mindre antal år, för att därigenom hålla uttaxeringen

någorlunda konstant år efter år. Så lia t. ex. fullmäktige vid fastställandet

av 1937 års utgifts- och inkomststat beviljat kr. 10,000 till elektrisk vär
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

29

meanordning i kyrkan att täckas genom lån ur en så kallad kyrkans staketfond,

att återbetalas under åren 1938—1940. Härigenom har uttaxeringen

kunnat hållas vid samma belopp som föregående år och beräknas kunna

hållas konstant, även de tre följande åren. Fullmäktige finna det vara ömkligt

att även för framtiden kunna förfara på liknande sätt. Någon särskild

olägenhet av de nuvarande bestämmelserna, då i varje fall den fria lånerätten

är begränsad till att gälla 5-åriga lån, finna fullmäktige ej föreligga.

Skall en begränsning dock bestämmas, anse fullmäktige på ovan anförda

skäl att den ej bör fastställas till kortare tid än tre år.»

Kyrkofullmäktige i Hudiksvall förorda tidsbegränsningens fastställande

till fem år i stället för föreslagna två år.

Kyrkorådet i Sandvikens församling, Gävleborgs län, ifrågasätter, huruvida

icke tidsbegränsningen borde utgå eller ändras så att återbetalningstiden bleve

längre än två år. Kyrkorådet anför, att det nämligen kan i vissa fall vara

av betydelse, att återbetalningstiden icke göres för kort; särskilt är detta förhållandet

i industribetonade församlingar, som äro särskilt känsliga för högoch

lågkonjunkturer, där det är mera förenligt med en sund ekonomisk förvaltning

att öppna möjlighet att kunna reglera amorteringen på en något

längre tidrymd alltefter de rådande ekonomiska förhållandena.

Kyrkorådet i Bollnäs församling, Gävleborgs län, anför, att för de församlingar,

vilka fortfarande handhava folkskoleväsendet, begränsningen komme

att förhindra den nu förefintliga mindre omständliga möjligheten att medels

kortfristiga lån finansiera skolhusbyggen.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån anför å andra sidan, att den till synes svagt

motiverade tvåårsperioden borde i enhetlighetens intresse möjligen göras ettårig.

Vad angår församlingarna synes det mig knappast behövligt att begränsaDepartementslånetiden

så starkt som till två år. Däremot torde en begränsning till fem år chelenvara

önskvärd. I likhet med vad jag föreslagit beträffande de borgerliga kommunerna

torde de utan underställning upptagna fleråriga lånen böra årligen

avbetalas.

Liksom för de borgerliga kommunerna synes böra gälla, att undantag från

femårsgränsen vid förvärv av intecknad egendom medgives, alt nyttjade fondmedel

betraktas såsom upplånade medel samt att vid lånerättens bestämmande

hänsyn tages till löpande och ej sistförflutna årets uttaxering. Vissa formella

ändringar i lagtexten hava vidtagits.

Vidkommande municipalsamhällena har i promemorian föreslagits, att den

fria lånerätten bestämmes till hälften av det uttaxerade beloppet, samt att

lånetiden begränsas till högst två år, d. v. s. samma norm som av utredningsmännen

ifrågasatts för församlingarna.

Behovet av en reglering av municipalsamhällenas fria lånerätt har allmänt

vitsordats i yttrandena. Av de 27 municipalsamhälle!!, vilka avgivit yttrande,

hava 11 ansett de i utredningspromemorian föreslagna bestämmelserna

för snäva.

Municipal/ullmäktige i Råsunda, Stockholms län, yttra, att municipal
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

samhälle bör i förevarande hänseende helt likställas med landskommun,

enär sådant samhälle har samma behov som en landskommun att upptaga

tillfälliga lån.

Municipal}ullmäktige i Sävsjö, Jönköpings län, anföra bland annat:

»Då utredningsmännen i sin utredning ej kunna anses hava anfört skäl,

som kunna motivera en så omfattande inskränkning i municipalsamhällenas

fria lånerätt, som av förslagets lagfästande skulle bliva följden, få municipalfullmäktige

för sin del föreslå, att de nu föreslagna bestämmelserna

ändras i syfte, att municipalsamhällena dels kunna erhålla en återbetalningstid

av fem år, dels ock att beloppet av municipalsamhällets utan underställning

skedda upplåning kan få uppgå till högst två gånger antalet av de skattekronor

och skatteören, varefter municipalutskylder skolat utgöras för sistförflutna

året. På grund av uttaxeringens växlande storlek synes det municipalfullmäktige

vara ändamålsenligast att antalet skattekronor och skatteören,

vilket jämförelsevis torde vara mera konstant, lägges till grund för

upplåningens storlek.

Såsom ytterligare motiv till de föreslagna ändringarna vilja municipalfullmäktige

vördsamt framhålla den omständigheten, att municipalsamhällen

i allmänhet äga affärsdrivande verk, såsom elektricitetsverk och vattenverk,

i långt större utsträckning än vanliga landskommuner, i följd varav de

jämväl komma i större behov av att utan tidsutdräkt och besvär kunna

erhålla lån till tillfälliga utgifter för verken, såsom likvid för kraftleverans

m. m., vartill medel sedermera inflyta i form av avgifter för verkens begagnande.

»

Municipalfullmäktige i Klippan, Kristianstads län, påyrka lånetidens utsträckning

till fem år och att lånesumman måtte få uppgå till hela det uttaxerade

beloppet.

Municipalfullmäktige i Älvsborg, Göteborgs och Bohus län, yttra:

»Enligt hittills tillämpad praxis har municipalsamhället haft samma underställningsfria

lånemöjlighet som motsvarande annan kommun med jämförlig

utdebitering. Det nu föreliggande förslaget inskränker denna rätt till

endast hälften av det för året uttaxerade beloppet vilket för municipalsamhällen

av Älvsborgs municipalsamhälles storlek med deras i många fall stora

utgifter, för reglering av byggnadsväsendet, utläggning av gator, avloppsoch

vattenledningar, anläggning och utvidgning av elektricitetsverk m. m.

innebär avsevärda olägenheter.

Municipalfullmäktige få därför hemställa att förslaget omarbetas därhän

att municipalsamhälles fria lånerätt ställes i lämpligare proportion till samhället

åvilande uppgifter.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»När lånerätten för municipalsamhällena föreslås ordnad efter samma

system som för församlingarna, må väl detta närmast räknas som ett experiment.

Anledning torde dock finnas till antagande, att den sålunda föreslagna

lösningen i allt fall skulle innebära betydande fördelar jämfört med nuvarande

förhållanden. Huruvida den för både församlingar och municipalsamhällen

föreslagna begränsningen av lånetiden till två är behövlig eller

överhuvud äger någon saklig betydelse, synes väl kunna ifrågasättas, men

den överensstämmelse, som genom densamma vinnes med väglagstiftningens

upplåningsregler, och den, enligt vad promemorian uppgiver, flerstädes

bibehållna uppfattningen av tvåårsperiodernas betydelse, må tala för förslaget

i denna del.»

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

31

Municipal fullmäktige i Götene, Skaraborgs län, anse lånerätten enligt förslaget

vara för mycket nedskuren.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

»Med hänsyn därtill att municipalsamhällsformen numera kommit till vidsträckt

användning och är av stor betydelse för åtgärderna till uppordnandet

av landsbygdens tättbefolkade områden synes det vara av vikt, att även

dessa samhällen beredas möjlighet till fri lånerätt icke allenast i den utsträckning,

som erfordras för tillgodoseende av deras behov av kassaförlag,

utan ock i skälig omfattning därutöver. Länsstyrelsen ifrågasätter alltså,

örn icke marginalen för municipalsamhälles underställningsfria lånerätt bör

utökas, eventuellt genom föreskrift om annan relation mellan upplåning och

uttaxering än den föreslagna.»

Municipalfullmäktige i Almby, Örebro län, önska stadgandet så utformat,

att samhällen med liten uttaxering och för övrigt god ekonomi hade rätt

att utan underställning upptaga större lån än enligt förslaget.

Municipalfullmäktige i Västanfors, Västmanlands län, hava ej annan

erinran, än att längre återbetalningstid än den föreslagna borde stadgas.

Municipalsttimman i Norberg, Västmanlands län, yrkar, att tillstånd till

upplåning icke skall erfordras, då lånet är ställt på en återbetalningstid av

högst två år och genom beslutet sammanlagda beloppet av municipalsamhällets

utan underställning under året skedda upplåning ej bringas att överstiga

hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits skola

i municipalsamhället anskaffas genom uttaxering.

Municipalfullmäktige i Skönsberg, Västernorrlands län, anföra:

»Genom nu ifrågasatt lagstiftning på detta område reduceras väsentligt

municipalsamhälles underställningsfria lånerätt. Det oaktat vilja vi icke avstyrka

antagandet av de nya bestämmelserna, då de synas oss väl grundade.

För Skönsbergs municipalsamhälle skulle emellertid övergången bliva ganska

svår, men vi förlita oss på att Kungl. Maj:t då ville meddela samhället särskilt

tillstånd till extra upplåning.»

Municipalfullmäktige i Teg, Västerbottens län, anföra:

»Municipalsamhället ha i regel relativt stora utgifter, särskilt under de

första åren, med ordnandet av stadsplan, brandväsende, vatten, avlopp m. m.

vilka utgifter vanligen måste läggas på längre tid. Även örn Kungl. Maj:ts

tillstånd då sökes för upptagande av ett större lån återstå en hel del organisations-

och andra utgifter som icke kunna täckas med de årliga uttaxeringarna.

De flesta municipalsamhällena se sig då nödsakade att upptaga

på kortare tids amortering ställda lån, som dock, örn icke utgifterna skola

bli betungande, måste beräknas att delas på flera år.

Municipalfullmäktige i Teg anse sålunda, att minst sex års längsta amorteringstid

kan fastställas, och att det underställningsfria högsta lånebeloppet

bör bestämmas till dubbla den summa, som för det sista kalenderåret beslutats

skola i municipalsamhällets stat anskaffas genom uttaxering.»

Municipal stämman i Arvidsjaur, Norrbottens län, yrkar, att lånetiden skulle

på länsstyrelsens medgivande kunna få utsträckas till fem år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att den till synes svagt motiverade

tvåårsperioden i enhetlighetens intresse möjligen borde göras ettårig.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Svenska stadsförbundet yttrar:

»En summarisk undersökning för ett tjugotal godtyckligt valda municipalsamhällen

har visat, att enligt den föreslagna regeln den underställningsfria

lånerätten vid början av 1935 i icke mindre än 14 fall skulle uppgått

till högst 5 °/o av den totala skuldsumman vid 1934 års slut, medan för ett

nästan lika stort antal städer med jämförligt invånarantal den lägsta motsvarande

procentsatsen var 6.4 för att i flertalet vara högst betydligt större.

Ett mindre samhälle, som 1935 beslöt upptaga ett lån (för tiden till nästa

uppbördsdag) på 4,000 kr. för gäldande av expropriationskostnader, skulle

enligt de nya reglerna haft en underställningsfri lånerätt av endast 3,441

kr. Med anförande av dessa få siffror har styrelsen endast velat framhålla

nödvändigheten av, att utformningen av bestämmelserna för municipalsamhällenas

del får lili beroende av en fullständig statistisk utredning och detta

oavsett om några invändningar mot regeln framkomma från samhällenas

sida i de antagligen mycket få utlåtanden, som komma^ att föreligga från

dylika samhällen. Då styrelsen på sin tid, efter finansrådets hörande, tillstyrkte

ett användande för dessa samhällens vidkommande av regeln för

församlingarnas underställningsfria lånerätt, framhölls det, att endast själva

metoden rekommenderades, men att relationen till det uttaxerade beloppet

måhända borde vara en annan. Styrelsen vill begagna tillfället att ytterligare

understryka detta uttalande.»

Departements■ Det är enligt min mening ofrånkomligt, att en reglering sker av municiche/en.

palsamhällenas fria lånerätt. Om gällande lagstiftnings innebörd i denna

punkt råda olika meningar, och i praxis har i vissa municipalsamhällen

förekommit en relativt sett mycket stor upplåning utan underställning.

Sättet för bestämmande av municipalsamhällenas fria lånerätt i utredningspromemorian,

d. v. s. att anknyta denna i huvudsak till de regler som

gälla för församlingarna, har i det väsentliga vunnit anslutning i remisssvaren.

Det förefaller mig dock att döma av en uppgjord sammanställning

av vissa statistiska uppgifter — vilken torde få såsom tabellbilaga fogas vid

dagens statsrådsprotokoll — som örn den fria lånerätten i promemorian

blivit väl knappt tillmätt. En lämpligare begränsning torde kunna vinnas

på det sätt, att den fria lånerätten får uppgå till den summa som för det löpande

året beslutits skola i municipalsamhället anskaffas genom uttaxering,

dock högst en krona för skattekrona. Att den fria lånerätten sålunda kan

för municipalsamhällena bliva jämförelsevis något större än för församlingarna

synes motiverat därav, att municipalsamhällena ofta hava en i förhållande

till uttaxeringens storlek betydande kassarörelse, särskilt där de, såsom

icke sällan är fallet, driva affärsverk. Municipalsamliällens affärsverksrörelser

kunna i själva verket vara av den betydenhet att en längre gående fri

lånerätt är motiverad. Att för samhällena i gemen medgiva en än större fri lånerätt

torde dock få anses betänkligt med hänsyn till att skattebetalarna i ett

municipalsamhälle jämväl hava att svara för moderkommunens skulder. Även

den omständigheten, att, enligt vad statistiken utvisar, en del municipalsamhällen

äro betungande av en i förhållande till skattekraften och tillgångarnas

värde stor skuldbörda, måste onekligen mana till försiktighet. Det förefaller

emellertid rimligt att giva Konungen befogenhet att, där synnerliga skäl

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

33

äro, för ett eller flera, högst fem, år på ansökan av municipalsamhälle fastställa

annan grund för beräkning av samhällets underställningsfria lånerätt.

Denna kan i dylikt fall lämpligen bestämmas till högre belopp för

skattekrona än det enligt lagen direkt medgivna. Redan nu kan Kungl.

Maj:t t. ex. till kassaförlag för viss tid medgiva kommun — liksom även municipalsamhälle

— upplåning intill visst belopp, vilken rätt kan utnyttjas

under den givna tiden. Dylik rätt kan dock befinnas otillräcklig och bör

lämpligen knappast medges annat än för jämförelsevis kort tid. En av

Kungl. Maj :t med hänsyn tili förhållandena i det särskilda fallet utmätt verklig

fri lånerätt torde därför vara av värde.

Från några håll har anmärkning framställts även mot tvåårsgränsen,

enär denna skulle vara för snäv. Som emellertid municipalsamhälles fria

lånerätt bör i huvudsak avse kassaförlag, synes en lånetid av två år tillräcklig.

Visserligen skulle, enligt vad jag förut anfört, lånetiden för församlingarna

utsträckas till fem år; då emellertid municipalsamhällenas fria lånerätt

skulle bliva förhållandevis mer omfattande än församlingarnas, motiveras

därav en större försiktighet i avseende å lånetiden, vartill kommer att

församlingarnas och municipalsamhällenas verksamhet är väsentligen olikartad.

I lagtexten angives den särskilda regeln för municipalsamhällenas fria

lånerätt skola träda i stället för bestämmelserna i 79 § 2 mom. första och

andra styckena. Härav följer, att vad som stadgas i de övriga styckena av

samma moment bliver tillämpligt å municipalsamhällena.

Beträffande landstingen har i utredningspromemorian föreslagits bibehållande

av den hittills gällande regeln för fri upplåning, dock att ingående

av borgen skulle uttryckligen jämställas med upptagande av lån.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att den nuvarande bestämmelsen i

landstingslagen oförändrad upptagits från 1862 års landstingsförordning, och

finner denna omständighet tyda på att bestämmelsen visat sig lämplig och väl

avvägd. Styrelsen kunde vitsorda utredningsmännens uppgift, att missbruk

av densamma icke förekommit, och ansåge att någon anledning att nu företaga

en ändring av bestämmelsen endast för att bringa den i överensstämmelse

med motsvarande stadganden för andra kommunenheter ej syntes föreligga.

Beträffande beslut örn ingående av borgen hade det, ehuru föreskrift

om underställning om sådana beslut saknats, varit vanligt, att besluten underställts

Kungl. Majit. Under sådana förhållanden och då det finge anses vara

i överensstämmelse med landstingslagens anda att underställning ägde rum,

finge det även enligt förbundets mening anses lämpligt, att uttrycklig bestämmelse

om underställning av borgensbeslut införes i lagen.

I intet yttrande har påyrkats ändring av bestämmelsen utöver vad utredningsmännen

föreslagit.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anser beträffande införandet

av underställning av borgensbeslut kunna mycket starkt ifrågasät
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 169. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Departements

thelen.

tas, om det kan finnas anledning att för en så pass obetydlig lagändring

vidtaga åtgärder, som måste leda till utgivande av en särskild författning;

man torde också kunna med bestämdhet påstå, att sammansättningen av

våra landsting vore sådan, att — örn en sådan lagändring ansåges nödvändig

— den borde kunna ske i ett större sammanhang, då landstingslagen

eventuellt kunde komma att bliva föremål för en översyn av större omfattning.

Erinran mot att underställning införes beträffande borgensbeslut har

icke framställts i något annat yttrande. I yttrandena hava härutinnan i

huvudsak åberopats de synpunkter, vilka landstingsförbundet anfört.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framställer en formell anmärkning

samt anför härvid:

Den föreslagna lagtexten i denna del torde kunna bliva föremål för olika

tolkningar. Med den avfattning, stadgandet erhållit i anslutning till bestämmelsen

om landstings rätt att upptaga lån på längre tid än fem år,

skulle man kunna tolka förslaget så, att det är tillåtet att ingå borgen, blott

dennas giltighet begränsas till fem år eller det lån, varför borgen ingås, är

ställt att återbetalas inom fem år. Huruvida förslagsställaren avsett att

medgiva rätt att utan underställning ingå en på dylikt sätt begränsad borgen

framgår ej av motiven, och det bör därför i lagtexten klarare angivas,

huru långt den underställningsfria rätten till ingående av borgen skall sträcka

sig eller huruvida beslut om ingående av all borgensförbindelse skall underställas.

Ej heller jag finner behov föreligga av en allmän omarbetning av landstingslagens

hithörande bestämmelse.

Vad angår frågan om underställning utav borgensbeslut torde det få

anses lämpligt att på denna punkt bringa landstingslagen i överensstämmelse

med de övriga kommunallagarna. När underställningsplikt förefinnes

för landstings beslut om upptagande av lån, lärer det vara följdriktigt,

att även borgensbeslut, vilka kunna för framtiden medföra samma ekonomiska

följder som lånebeslut, skola underställas.

I anledning av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskotts erinran

vill jag framhålla, att det måste vara avsett, att ingående av borgen i allo skall

jämställas med upptagande av lån, d. v. s. att underställning ej är erforderlig,

därest borgensansvaret är begränsat till högst fem år. För tydlighetens

skull torde viss jämkning av den föreslagna lagtexten böra vidtagas.

Beträffande lån, vilka Kungl. Maj:t beviljat kommun av statsmedel, har i

utredningspromemorian föreslagits, att Kungl. Maj :ts beviljande av lånet tilllika

skall anses innebära tillstånd att upptaga lånet.

Förslaget i denna del har icke väckt gensaga i något yttrande.

Statskontoret ansluter sig till förslaget under anförande, att den nuvarande

anordningen synes vara allt annat än tillfredsställande. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län tillstyrker förslaget på det livligaste. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län anser sig böra särskilt understryka angelägenheten av att varje

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

35

ärende av ifrågavarande slag kommer att, såsom utredningsmännen föreslagit,

handläggas ej blott av vederbörande fackdepartement utan även av finansdepartementet.

Kommunalfullmäktige i Norra Råda socken, Värmlands

län, förorda förslaget, enär därigenom ett dubbelförfarande borttages, som

verkat mycket meningslöst. Kommunalfullmäktige i Hällefors socken, Örebro

län, hälsa förslaget med tillfredsställelse; anordningen med två ansökningsförfaranden

skulle därigenom bortfalla samt tidsspillan och extra skriverier

undvikas. Kommunalfullmäktige i Valbo socken, Gävleborgs län, uttala,

att den föreslagna regeln skulle underlätta de kommunala myndigheternas

arbete. Länsstyrelsen i Jämtlands lån anför, att förslaget måste ur länsstyrelsens

synpunkt hälsas med tillfredsställelse. Länsstyrelsen i Norrbottens

län finner förslaget synnerligen välmotiverat. Styrelsen för svenska stadsförbundet

åberopar, att i samband med tillkomsten av statens bostadslån från

förbundets sida under hand framfördes upprepade önskemål om en smidigare

anordning av låneprövningen, när upplåningen avsåge lån av statsmedel; icke

minst under den senaste tiden med de ofta förekommande lånen av statsmedel

till beredskapsarbeten hade förbundets finansråd haft anledning konstatera

olägenheter med den dubbla prövningen först i social- och sedan i finansdepartementet.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför, att

förslaget kommer att hälsas med odelad tillfredsställelse. Förbundet anser,

att därigenom vinnes icke blott en arbetsbesparing för kommun och stat; ett

irritationsmoment, som så småningom uppkommit, sannolikt utan avsikt, på

grund av den alltmer utvecklade växelverkan mellan staten och kommunerna,

blir därigenom bortskaffat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställer om en utvidgning av den föreslagna

bestämmelsen och anför:

»Jämlikt 14 § polisreglementet den 26 september 1925 är polisman, på vilken

sådan handräckningsverksamhet ankommer, som avses i 1 § 2 mom.

andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, pliktig att för de av befattningshavaren

i tjänsten omliänderhavda medel ställa uppbördsborgen av

svensk försäkringsanstalt eller av kommun eller polisdistrikt till det belopp,

länsstyrelsen för varje särskilt fall bestämmer. Inom detta län har kommunal

borgen, varom här är fråga, i rätt stor utsträckning kommit till användning.

Dylik uppbördsborgen, som är underkastad prövning av länsstyrelsen,

brukar vara ingången utan begränsning i tiden och torde icke avse så stort

belopp, att den vid ett eventuellt infriande nämnvärt kan inverka på vederbörande

kommuns ekonomi. Det synes länsstyrelsen som beträffande dessa och

liknande borgensförbindelser länsstyrelsens prövning skulle vara tillräcklig.»

En undersökning inom statsdepartementen har givit vid handen, att svårigheter

icke torde möta mot en ordning för prövningen av ifrågavarande

låneärenden i huvudsaklig överensstämmelse med den av utredningsmännen

skisserade. Med hänsyn därtill samt på de i utredningspromemorian och i

yttrandena anförda skälen ansluter jag mig i sak till utredningsmännens förslag;

viss omformulering av den föreslagna bestämmelsen torde dock böra

ske. Ehuru den av länsstyrelsen i Jämtlands län påyrkade utvidgningen icke

Departements
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

torde vara av beskaffenhet att föranleda vådor för kommunernas ekonomi,

finner jag tillräckliga skäl för en så speciell undantagsbestämmelse som den

av länsstyrelsen ifrågasatta icke föreligga.

Utredningsmännen hava i sin promemoria berört frågan om betydelsen av

kommunallagarnas låneföreskrifter för låneavtalens giltighet, så ock frågan

örn ytterligare garantier mot missbruk av den fria lånerätten.

I en vid promemorian fogad bilaga angående den civilrättsliga giltigheten

i vissa fall av kommunala låneavtal har, med stöd av verkställd undersökning

av domstolspraxis, uttalats, att det med största sannolikhet kan antagas

vara den svenska rättens ståndpunkt, att ett om kommunalt lån träffat avtal,

som rätteligen skolat underställas Kungl. Maj :ts prövning men icke blivit

underställt, är giltigt, därest långivaren ej vetat om bristen och iakttagit tillbörlig

försiktighet samt därför haft anledning antaga, att underställning ej

behövts, medan däremot avtalet är ogiltigt, örn långivaren känt till bristen

eller åsidosatt tillbörlig försiktighet. Utredningsmännen anföra vidare, att

det uppgivits, att kreditinrättningar stundom till kommuner utlämnat lån,

vilka, ehuru de ostridigt ej innefattats i den underställningsfria lånerätten,

icke godkänts av Konungen, men försetts med säkerhet av inteckning. Utredningsmännen

göra gällande, att i dylikt fall såväl låneförbindelsen som pantsättningen

äro ogiltiga. Utredningsmännen förmena tillika, att pantsättning

som säkerhet för kommunala lån i allmänhet ej är förtjänt av statsmakternas

gillande. Det anföres, att de för ej underställda kommunlån viktigaste

kreditgivarnas organisationer, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen,

lära kunna förväntas vidtaga sådana åtgärder, som befinnas

behövliga och önskvärda för fortsatt normal kreditgivning. Beträffande frågan

om ytterligare garantier mot missbruk anföra utredningsmännen, att de

länge bedrivna strävandena att på frivillighetens väg lösa frågan småningom

givit resultat, samt att missbruk numera äro tämligen ovanliga, varför anledning

synes saknas att nu vidtaga särskilda åtgärder beträffande denna

fråga.

Av vad som på denna punkt anförts i remissyttrandena må här anföras:

Svenska stadsförbundet åberopar, att förbundet bestämt motsatt sig de tidigare

väckta, av utredningsmännen omförmälda förslagen beträffande skärpt

kontroll över kommunernas upplåning.

Statskontoret anför:

»Statskontoret har uppmärksammat, att i promemorian berörts frågan om

säkerhet för vissa lån i form av inteckning i kommunen tillhörig egendom.

Det har därvid gjorts gällande, att ett dylikt förfarande icke vore förenligt

med lagstiftningens anda. Då kommunernas lån i regel lämnas endast mot

revers och då säkerheten för reverserna bör utgöra vederbörande kommuns

samtliga tillgångar, vill statskontoret ifrågasätta, huruvida icke förbud bör

stadgas mot att för visst lån ställes särskild säkerhet. Genom ett dylikt förbud

torde samtliga långivares berättigade intressen bäst tillgodoses. Dock

får ej förbises, att exempelvis en kommun, som nödgats vid exekutiv auktion

eller eljest för bevakande av kommunens inteckningar i en fastighet inropa

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

37

densamma, kan behöva viss tid för att avveckla denna affär och därunder

måste hava inteckningar i fastigheten utelöpande.---------

Statskontoret vill i detta sammanhang även något beröra frågan om kontrollen

över kommunerna beträffande deras ekonomiska förhållanden, i den

mån en sådan kontroll finnes behövlig. I detta hänseende är statskontoret

av den uppfattningen, att en effektiv kontroll över kommunernas finanser

och efterlevnaden av gällande föreskrifter icke kan skapas utan en omläggning

av sättet för dessa ärendens behandling. Även örn det icke kan undvikas,

att en sådan omläggning kommer att medföra vissa ökade kostnader för

statsverket, bör å andra sidan uppmärksammas, att en verklig kontroll över

vissa kommuners finanser numera är i högre grad än tidigare av behovet påkallad

med hänsyn till den ständiga ökningen av den ekonomiska verksamheten

inom kommunerna och då staten i allt större utsträckning ställer statsmedel

till kommunernas förfogande i form av bidrag och lån för att genom

kommunernas medverkan lösa åtskilliga problem, som avse att skapa bättre

förhållanden för landets befolkning. Statskontoret vill framhålla önskvärdheten

av att uppsikten över kommunernas finanser framdeles mera centraliseras

och ordnas på ett enhetligare sätt än vad nu är fallet och gör därvid

gällande att samråd på detta område bör komma till stånd mellan statens

och kommunernas egna organ, något som måhända lämpligast kunde ske genom

ett mera fast organiserat samarbete efter mönster av svenska stadsförbundets

finansråd.»

Bank- och fondinspektionen har för sin del icke funnit anledning till erinran

mot förslaget. '' Svenska bankföreningen har funnit de föreslagna bestämmelserna

vara av beskaffenhet att icke böra från bankväsendets synpunkt

föranleda till någon erinran. Sparbanksinspektionen har intet att erinra

mot vad som föreslås i promemorian. Svenska sparbanksföreningen

meddelar, att promemorian ur sparbankernas synpunkt icke giver anledning

till någon anmärkning.

Den uppfattning, som i utredningspromemorian uttalats rörande den civil- Departementsrättsliga

innebörden av reglerna om underställning, har ej i remissvaren eA^en*

gjorts till föremål för gensaga och bör kunna antagas åtminstone i huvudsak

återgiva rådande rättsuppfattning. Detta innebär att en värdefull kontroll

över efterlevnaden av låneföreskrifterna bör vara att påräkna från

kreditgivarnas sida, utan att dessa dock bliva alltför betungade. Vid dylikt

förhållande synas några särskilda kontrollföreskrifter ej i detta avseende nu

böra stadgas. Ett uttryckligt förbud mot lån emot säkerhet är jag icke

beredd att nu förorda. I

I promemorian har anförts, att ändring icke ifrågasattes beträffande de nyligen

antagna, vid tiden för promemorians framläggande ännu ej ikraftträdda

reglerna för vugdistriktens fria upplåning; samt att, eftersom några närmare

bestämmelser för tingshusbgggnadsskgldigas ekonomiska förvaltning

ej funnes, bestämmelse nu ej borde införas beträffande deras låncrätt. Till vad

sålunda anförts ansluter jag mig; skulle framdeles för riksdagen framläggas

förslag till lag rörande tingshusbyggnadsdistrikt, bör frågan örn dessas fria

lånerält upptagas i det sammanhanget.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Vad angår de nya lagarnas ikraftträdande hava utredningsmännen föreslagit

tidpunkten därför till den 1 juli 1937. Lämpligare synes emellertid vara,

att den nya lagstiftningen träder i kraft med ingången av nytt kommunalt

budgetår. Med hänsyn härtill får jag förorda, att de nya lagarna skola träda

i kraft den 1 januari 1938.

I sakens natur ligger, att om kommun vid den nya lagstiftningens ikraftträdande

belastas av icke underställda lån dessa måste anses inkräkta på den

fria lånerätten enligt de nya reglerna. Med hänsyn därtill att de borgerliga

kommunernas lånerätt hädanefter skall inordnas under två skilda kategorier,

lärer det emellertid vara nödvändigt föreskriva, huru den äldre upplåningen

skall anses fördelad på vardera av dessa kategorier. Lån på högst ett år torde

böra avräknas å den av utdebiteringen oberoende lånerätten, medan lån

på längre tid böra avräknas å den av utdebiteringen beroende lånerätten. Till

förhindrande av att kommuner för framtiden komma att belastas av större

icke underställd gäld än lagen avser, torde tillika böra föreskrivas, att i den

mån den lånerätt, varå avräkning sålunda skall ske, icke därtill förslår, återstoden

av ifrågavarande lån skall avräknas å det andra slaget av lånerätt.

Föredragande t. f. departementschefen uppläser härefter förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn

kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn

församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting;

5) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm; och

6) lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm;

samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Sundén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tablå över vissa ekonomiska förhållanden hos municipalsamhällena år 1934. Tabellbilaga.

Utdrag ur sammanställning, verkställd inom statistiska centralbyrån.

Län

Municipalsamhälle

Utdebitering

Inkomster

Summa

till-

gångar

Skulder vid årets slut

Under året upp- tagna lån

Under året verk- ställd betalning å

lån, upptagna

Antal

skatte-

kronor

Summa

Utdeb.

per

skatte-

krona

Summa

debiterat

belopp

Summa

in-

komster

Därav

egentl.

munici-

palut-

skylder

Med

Kungl.

Maj:ts

tillstånd

upp- tagna lån

övriga

lån

Summa

skulder

med

utan

med

utan

Kungl. Maj:ts

tillstånd

Kungl. Maj:ts

tillstånd

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

Stockholms län.

Rimbo ................

4,383

1: —

4,383

34,229

4,347

66,345

52,275

6,000

58,275

—

6,000

3,888

—

Hagalund..............

65,374

0: 50

32,687

220,342

25,875

532,477

300,394

—

300,394

—

—

10,174

—

Nya Huvudsta ........

20,474

1: —

20,474

86,117

16,317

74,918

263,942

—

263,942

—

—

5,341

—

Lilla Alby ............

12,044

1:20

14,453

40,902

12,179

115,360

114,167

8,600

122,767

—

5,000

4,737

5,300

Råsunda ..............

63,234

0:40

25,294

44,206

23,105

268,311

183,186

60,722

243,908

—

10,000

4,884

—

Enebybergs villastad....

15,697

2: —

31,394

37,476

29,646

210,956

167,234

12,841

180,075

—

7,000

13,969

2,058

Täby..................

10,036

1: —

10,036

17,430

8,934

18,065

2,147

1,487

3,634

—

—

998

—

Norrviken ............

11,348

0: 50

5,674

6,882

5,574

4,140

27,000

—

27,000

—

—

1,044

—

Duvbo ................

22,842

1: 25

28,553

104,377

26,239

291,110

293,199

—

293,199

—

—

16,627

—

Bromsten..............

15,509

2: 70

41,874

123,724

34,166

569,205

392,537

199,974

592,511

150,000

25,000

15,404

9,307

Solhem................

25,575

1:85

47,317

102,523

42,926

333,040

489,468

11,343

500,811

—

—

17,690

—

Flysta ................

5,279

2:-

10,557

9,847

7,812

45,920

32,121

6,121

38,242

—

—

1,851

1,200

Stuvsta................

29,735

0: 60

17,834

106,365

13,877

332,442

307,186

6,413

313,599

145,200

—

14,601

—

Hörningsnäs villastad ..

2,134

1: —

2,134

2,403

2,255

2,746

2,800

150

2,950

2,800

—

—

2,862

Huddinge..............

7,969

1: —

7,955

9,115

7,327

103,052

115,932

1,119

117,051

100,000

60,000

1,160

61,250

Fullersta ..............

18,077

0:75

13,561

54,087

11,153

257,446

226,502

52,500

279,002

48,000

35,000

5,855

2,500

Snättringe ............

4,742

1: —

4,741

4,515

3,606

980

—

4,445

4,445

—

—

—

1,394

Segeltorp ..............

10,063

0:80-

8,051

7,705

6,470

15,175

1,791

12,008

13,799

—

5,000

1,123

932

Tumba................

7,974

1:25

9,968

15,806

8,672

69,082

21,099

15,000

36,099

—

—

1,163

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Län

Municipalsamhälle

Utdebitering

Inkomster

Summa

till-

gångar

Skulder vid årets slut

Under året upp- tagna lån

Under året verk- ställd betalning å

lån, upptagna

Antal

skatte-

kronor

Summa

Utdeb.

per

skatte-

krona

Summa

debiterat

belopp

Summa

in-

komster

Därav

egentl.

munici-

palut-

skylder

Med

Kungl.

Maj:ts

tillstånd

upp- tagna lån

övriga

lån

Summa

skulder

med

J utan

med

utan

Kungl. Maj:ts

tillstånd

Kungl. Maj:ts

tillstånd

1

2

3

4

6

6

7

8

9

10

11

12

13

1 14

Rönninge..............

10,423

1:30

13,550

18,658

12,861

84,755

30,471

18,000

48,471

1,602

Igelsta ................

4,071

1: —

4,071

8,879

3,815

36,770

42,067

2,000

44,067

_

2,000

1,499

_

Järna..................

4,320

1:25

5,401

23,105

5,213

64,346

37,546

8,058

45,604

—

_

2,725

_

Dalarö ................

4,381

1: 20

5,258

11,452

5,411

38,181

23,681

2,917

26,598

15,765

—

1,820

1,000

Uppsala län.

Grillby................

2,553

0:75

1,915

2,090

1,882

2,093

—

1,000

1,000

—

1,000

—

—

Södermanlands län.

Oxelösund ............

20,353

1:40

28,495

40,938

28,467

71,203

1,723

—

1,723

_

_

1,410

_

Gnesta ................

9,761

2:50

24,403

43,320

23,163

319,073

271,579

8,925

280,504

—

6,000

7,443

_

Sparreholm ............

4,185

1:34

5,608

16,043

5,477

22,230

22,201

2,032

24,233

—

_

3,082

_

Flen ..................

14,223

2: 50

35,558

192,242

36,413

571,219

546,390

152,258

698,648

25,500

_

22,731

103

Valla..................

5,192

1:70

8,827

15,354

8,845

31,840

17,622

9

17,631

—

_

1,079

_

Vingåker ..............

10,501

2: —

21,001

22,611

20,345

113,787

—

103,000

103,000

—

—

—

3,500

Östergötlands län.

Borgs villastad ........

18,551

1:80

33,391

75,931

33,430

205,627

187,900

7,367

195,267

176,200

_

170,700

_

Åtvidaberg ............

23,598

2: —

47,196

149,395

47,752

553,152

445,782

—

445,782

350,000

_

2,196

_

Borensberg ............

2,498

—

—

3,569

—

679

—

200

200

—

—

_

300

Ödeshög ..............

6,417

2: —

12,833

16,774

12,350

118,774

150,000

—

150,000

150,000

—

—

23,460

Boxholm ..............

2,509

0: 50

1,255

16,571

1,249

32,020

4,642

2

4,644

—

_

829

_

Kisa ..................

8,540

0:80

6,832

37,826

6,725

73,730

26,000

—

26,000

—

—

17,041

—

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jönköpings län.

Aneby ................

4,382

1: —

4,382

5,396

4,206

34,758

20,000

6,300

26,300

20,000

2,800

—

2,000

Forserum..............

3,877

2:75

10,663

14,180

10,436

17,871

14,600

—

14,600

—

—

1,800

—

Gislaved ..............

13,238

2:50

33,094

110,632

30,257

115,621

152,647

20,000

172,647

22,200

—

11,426

7,850

Skillingaryd............

4,763

1:25

5,952

8,935

5,889

32,909

—

—

—

—

—

—

—

Vaggeryd..............

5,861

2: —

11,722

53,675

11,525

119,989

128,061

11,250

139,311

—

—

8,169

1,500

Sävsjö ................

11,044

2:75

30,371

128,860

31,066

295,016

206,539

72,788

279,327

—

8,000

19,409

3,655

Kronobergs län.

Åseda ................

5,388

2: —

10,776

25,590

10,664

52,577

—

21,644

21,644

—

21,000

—

22,000

Hovmantorp ..........

4,286

1:50

6,430

7,152

6,381

17,384

—

10,304

10,304

—

10,000

—

4,800

Växjö Östregård........

11,440

1:50

17,159

24,200

16,970

50,033

36,415

34,500

70,915

—

10,000

3,231

2,000

Ryd ..................

3,399

1:60

5,438

9,956

5,472

36,733

8,750

1,400

10,150

—

—

1,250

400

Alvesta................

9,608

1:30

12,490

157,547

12,252

590,229

389,600

90,000

479,600

66,000

52,000

15,086

88,600

Vislanda ..............

3,138

1:40

4,393

7,940

4,129

49,955

35,264

3,500

38,764

—

3,500

1,100

—

Ljungby ..............

22,772

1: —

22,772

339,827

22,258

1,048,601

581,245

37,287

618,532

—

—

37,977

—

Lidhult................

1,320

1:70

2,244

3,099

2,183

2,414

—

1,050

1,050

-

—

—

350

Strömsnäs bruk........

8,815

1: —

8,815

51,405

9,186

175,156

117,671

37,836

155,507

—

—

3,293

5,048

Kalmar län.

6,122

1:80

11,020

64,072

8,793

341,223

87,306

92,500

179,806

_

2,075

11,600

Virserum..............

5,938

3: —

17,814

36,279

17,834

239,978

232,951

39,000

271,951

—

39,000

9,386

—

Bergkvara ............

2,531

1: —

2,531

12,132

1,897

199,072

—

195,000

195,000

—

195,000

—

—

Torsås ................

3,719

1: —

3,719

9,667

3,572

29,014

16,851

14,150

31,001

—

—

2,442

—

Gotlands län.

Hemse ................

3,303

0:10

330

2,028

332

11,341

—

—

—

-

—

—

—

Kristianstads län.

Brantevik..............

3,015

0:70

2,111

2,565

2,116

5,025

18,223

—

18,223

8,800

—

2,417

—

Baskemölla............

1,013

0: 53

537

663

533

249

—

—

—

—

—

—

—

Skillinge ..............

3,138

0:80

2,511

3,722

2,488

2,507

—

11,317

11,317

—

—

—

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 169■

opaginerad Kontrollera mot PDF

Län

Municipalsamhälle

Utdebitering

Inkomster

Summa

till-

gångar

Skulder vid årets slut

Under året upp- tagna lån

Under året verk- ställd betalning å

lån, upptagna

Antal

skatte-

kronor

Summa

Utdeb.

per

skatte-

krona

Summa

debiterat

belopp

Summa

in-

komster

Därav

egentl.

munici-

palut-

skylder

Med

Kungl.

Maj:ts

tillstånd

upp- tagna lån

Övriga

lån

Summa

skulder

med

utan

med

utan

Kungl. Maj:ts

tillstånd

Kungl. Maj-.ts

tillstånd

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

Löderup ..............

2,046

0:80

1,637

2,678

1,610

1,030

_

73

73

_

_

800

_

Smedstorp ............

1,219

0: 90

1,097

1,403

1,075

1,563

2,550

—

2,550

—

—

1,200

—

Kivik..................

2,007

0: 60

1,204

1,380

1,181

1,688

—

—

—

—

—

—

—

Vitemölla..............

989

0:40

396

617

344

2,269

—

—

—

—

—

—

—

Tollarp................

4,180

0: 20

836

2,938

882

23,276

—

26,650

26,650

—

26,650

—

—

Vilan..................

8,524

0:70

5,967

11,943

5,922

20,782

14,925

—

14,925

—

—

826

—

Knisslinge ............

8,012

0:50

4,006

4,141

3,200

829

—

—

—

—

—

—

—

Broby kyrkoby........

4,481

1:10

4,929

12,529

4,879

24,031

18,038

8,506

26,544

18,500

1,006

463

17,885

Glimåkra..............

4,450

1:30

5,785

8,556

5,611

8,988

39,000

3,850

42,850

40,000

—

1,000

700

Lönsboda ..............

2,508

1:50

3,762

8,441

1,919

2,530

—

15,425

15,425

—

—

—

—

Osby..................

11,654

1:10

12,819

129,685

12,503

225,174

63,585

65,127

128,712

—

45,000

11,815

61,450

Hästveda..............

1,779

1: —

1,779

3,051

1,619

6,708

—

5,380

5,380

—

880

—

1,380

Bj arnum ..............

5,335

1:-

5,335

10,870

5,260

132,695

85,700

26,000

111,700

85,700

—

—

600

Tyringe................

9,521

0: 50

4,760

8,445

4,703

2,975

—

42

42

—

—

—

—

Önnestad..............

2,249

0:50

1,125

1,743

1,096

712

—

3,010

3,010

—

3,000

—

2,000

Sösdala................

3,400

2: —

6,801

9,378

6,347

21,338

27,880

2,000

29,880

—

—

2,719

500

Örkelljunga............

5,978

0: 50

2,989

69,441

3,086

142,520

34,750

45,000

79,750

—

—

4,000

—

Klippan ..............

24,026

1:50

36,038

246,923

35,502

444,288

115,308

79,100

194,408

—

—

6,714

—

Kvidinge ..............

4,518

0:30

1,356

3,660

1,349

3,696

—

161

161

—

—

—

—

Åstorp ................

13,593

0:80

10,875

203,829

10,799

430,473

162,000

49,921

211,921

70,000

—

2,000

3,557

Malen ................

6,360

0: 50

3,181

3,963

3,003

3,074

2,000

2,000

—

—

—

1,000

Båstads köping ........

6,698

1:70

11,386

21,586

11,187

13,310

21,686

9,425

31,111

—

4,900

2,850

1,200

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

opaginerad Kontrollera mot PDF

Malmöhus län.

Mölle..................

4,588

0:80

3,670

28,817

3,600

90,347

44,333

5,000

49,333

—

—

3,167

—

Arild..................

2,306

0:90

2,075

4,636

2,073

1,602

—

300

300

—

—

—

200

Höganäs ..............

37,726

1:90

71,680

133,692

71,689

462,970

404,834

—

404,834

—

—

7,053

—

Viken ................

4,463

1:70

7,587

30,262

7,501

49,257

29,400

1,677

31,077

—

1,500

4,200

3,500

Bjuv..................

9,434

0:80

7,547

20,689

7,548

7,220

—

16,000

16,000

—

16,000

—

—

Teckomatorp ..........

8,021

0:80

6,417

43,760

6,370

77,962

73,694

—

73,694

—

—

3,003

—

Marieholm ............

6,446

0:20

1,289

21,676

1,270

53,097

33,887

1,500

35,387

—

—

2,722

600

Kävlinge ..............

19,400

1: —

19,400

136,377

18,893

333,994

167,462

—

167,462

—

—

10,712

12,500

Furulund..............

6,661

1: —

6,661

8,582

6,438

1,237

—

3,000

3,000

—

—

—

1,000

Veberöd ..............

3,628

1: —

3,628

9,691

3,755

26,464

34,522

6,000

40,522

—

—

1,218

1,500

Lomma................

17,648

0:90

15,883

107,012

16,592

129,223

49,172

223

49,395

—

—

1,879

—

Åkarp.................

10,869

0:80

8,695

14,093

8,782

24,054

—

—

—

—

—

—

—

Arlöv..................

29,917

1: —

29,917

54,039

29,402

210,363

33,439

—

33,439

—

—

620

—

Anderslöv..............

6,150

1: —

6,150

11,477

6,207

5,670

34,300

13,000

47,300

—

13,000

1,070

—

Vellinge ...............

8,417

1:10

9,259

15,081

9,445

14,651

—

15,000

15,000

—

—

—

—

Sjöbo..................

8,903

1: —

8,903

18,644

9,365

58,430

43,900

—

43,900

—

—

3,200

—

Löberöd ..............

3,483

1:50

5,225

9,703

5,180

16,985

—

12,100

12,100

—

—

—

2,000

Höör..................

9,169

0:50

4,584

111,094

4,557

209,506

99,167

—

99,167

—

—

2,492

—

Hallands län.

Oskarström............

13,620

1:30

17,706

35,720

16,887

155,965

145,399

17

145 416

35,500

—

10,126

—

Göteborgs och Bohus län.1

Jonsered ..............

12,621

—

—

494

—

602

—

—

—

—

—

—

—

Partille................

20,392

0:10

2,039

5,332

2,210

211

—

300

300

—

—

—

—

Sävedalen..............

17,728

0: 20

3,543

28,406

3,700

144,649

206,600

—

206,600

125,000

—

3,400

—

Älvsborg ..............

66,947

0:90

60,253

315879

54,027

521,174

367,488

263,703

631,191

—

—

14,997

15,315

Asperö ................

447

0:80

357

934

528

1,916

—

—

—

—

—

—

—

Donsö ................

2,372

0:85

2,014

2,058

1,974

8,054

—

3,533

3,533

—

—

—

700

Uppgifter för Styrsö saknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdebitering

Inkomster

Summa

till-

gångar

Skulder vid årets slut

Under året upp- tagna lån

Under året verk- ställd betalning å

lån, upptagna

Län

Municipalsamhälle

Antal

skatte-

kronor

Summa

Utdeb.

Summa

Summa

Därav

egentl.

munici-

palut-

skylder

Med

Kungl.

Övriga

lån

Summa

skulder

med

utan

med

utan

per

skatte-

krona

debiterat

belopp

in-

komster

Maj:ts

tillstånd

upp- tagna lån

Kungl. Maj:ts

tillstånd

Kungl. Maj:ts

tillstånd

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

U

12

13

14

Vrångö ................

1,204

_

1 350

653

350

403

_

_

_

_

Hälso..................

1,248

0:46

574

680

575

80

—

—

—

—

_

_

_

Kalvsund..............

537

0: 25

134

175

130

286

—

—

—

—

—

_

_

Källö-Knipplan ........

991

—

—

8,754

69

18,142

18,838

—

18,838

—

—

466

—

Hönö..................

6,366

0:33

2,101

5,624

1,972

10,002

—

7,000

7,000

—

7,000

—

—

Stenungsund ..........

1,257

0:50

628

1,508

607

4,097

—

—

—

—

—

_

—

Ellös..................

1,349

0: 60

810

1,652

801

7,096

—

—

—

—

—

_

1,000

Hälleviksstrand ........

730

7:10

5,154

6,389

4,758

50,300

18,000

9,447

27,447

—

—

1,200

2,336

Stocken................

269

1:12

301

216

201

57

—

—

—

—

—

_

_

Edshultshall ..........

291

1:50

439

398

398

845

—

—

—

_

_

__

_

Östersidan ............

1,829

0:30

549

594

549

355

—

—

—

—

_

_

_

Gullholmen............

1,396

0:45

1 789

1,030

769

300

—

2,450

2,450

—

1,000

—

400

Käringön..............

1,001

0:40

a 526

1,355

516

1,814

—

—

—

.-

—

—

584

Mollösund..............

1,570

1:72

2,700

2,758

2,695

376

2,600

1,500

4,100

—

—

350

500

Skärhamn..............

1,942

2:10

4,078

4,588

2,736

22,737

110

10,505

10,615

—

400

170

797

Bleket ................

202

0:50

101

98

98

922

—

—

—

—

—

_

—

Kyrkosund ............

326

—

—

—

—

21

—

—

—

—

—

—

Stora Dyrön ..........

245

—

1 368

6,423

368

3

8,500

—

8,500

13,500

—

5,000

—

Tjörnekalv ............

194

—

1 65

65

65

24

—

—

—

—

—

—

—

Åstol..................

771

—

—

5,871

—

33,316

—

28,301

28,301

—

—

—

4,863

Klädesholmen o. Kohol- men ................

1,690

1:75

2,958

3,858

3,035

3,304

—

—

—

_

_

_

_

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Flatholmen............

105

—

—

5

—

28

—

—

—

—

—

—

—

Malmön................

1,364

0: 95

1,296

2,228

1,283

1,497

—

850

850

—

—

—

—

Tången................

1,372

1:50

2,058

11,964

1,732

32,443

37,997

4,200

42,197

24,000

—

1,334

700

Gravarne o. Bäckevik ..

5,264

1:70

8,950

80,917

8,318

187,949

67,500

45,984

113,484

67,500

16,000

—

2,750

Smögen................

3,911

2:50

9,778

15,020

9,605

43,444

16,925

6,800

23,725

—

—

779

1,450

Hasselösund............

461

1: —

461

5,170

458

30,257

13,702

5,400

19,102

—

—

897

210

Väjem ................

625

2: 20

1,375

1,885

1,110

13,421

—

—

—

—

—

—

390

Högenäs Näs ..........

1,120

3:50

3,919

12,655

2,083

30,762

19,340

14,921

34,261

—

—

2,480

1,980

Bovallstrand ..........

1,268

2: —

2,536

4,696

2,216

22,790

15,460

—

15,460

—

—

1,135

—

Ulebergshamn..........

658

2:10

1,382

1,667

1,461

8,218

5,400

—

5,400

—

—

900

—

Hunnebostrand ........

4,945

4: —

19,782

43,570

12,451

91,318

43,641

43,270

86,911

—

22,739

1,315

200

Fjällbacka ............

2,218

2:50

5,545

12,711

3,992

38,853

24,050

—

24,050

19,400

—

11,700

—

Sannäs ................

477

0:60

286

830

279

8,175

—

5,000

5,000

—

—

—

Havstenssund..........

470

0:50

358

1,273

358

5,707

3,850

500

4,350

—

—

700

—

Björneröd o. Kroken....

2,586

0:18

466

921

422

837

—

—

—

—

—

—

—

Älvsborgs län.

Ed....................

3,396

0:90

3,056

6,906

2,329

1,057

24,000

2,900

26,900

24,000

—

—

25,400

Lilla Edet ............

15,168

2:-

30,337

139,507

30,801

347,855

134,522

30,050

164,572

—

—

7,619

1,217

Vårgårda..............

5,167

1:30

6,717

8,160

6,615

377

—

3,000

3,000

—

—

—

4,000

Herrljunga ............

7,022

1:50

10,533

20,713

10,356

100,984

59,000

10,800

69,800

59,000

—

—

2,000

Kinna ................

25,002

1: —

25,002

59,026

24,548

315,418

234,528

—

234,528

—

—

4,855

—

Skaraborgs län.

Nossebro ..............

3,177

1:-

3,177

4,148

3,074

9,495

—

2,702

2,702

—

—

—

1,100

Vedum................

1,460

1:30

1,898

3,506

1,885

1,423

—

4,200

4,200

—

—

—

500

Järpås ................

2,483

1: —

2,483

10,756

2,477

12,495

19,000

12,600

31,600

20,000

—

1,000

1,500

Lundsbrunn............

1,509

1:50

2,263

2,425

2,225

563

—

2,700

2,700

—

—

—

300

Götene ................

6,087

1:10

6,695

8,408

6,445

82,746

52,500

—

52,500

52,500

3,000

—

3,000

Kvänum ..............

1,216

1:35

1,642

3,008

1,632

8,895

—

1,400

1,400

—

1,400

—

587

1 Utdebitering verkställd efter särskilda grunder. — * Häri ingår viss personlig avgift.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 169

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdebitering

Inkomster

Summa

till-

gångar

Skulder vid årets slut

Under året upp- tagna lån

Under året verk- ställd betalning å

lån, upptagna

Län

Municipalsamhälle

Antal

Utdeb.

Summa

debiterat

belopp

Summa

in-

komster

Därav

egentl.

munici-

palut-

skylder

Med

Kungl.

Övriga

lån

Summa

skulder

med

utan

med

utan

skatte-

kronor

Summa

per

skatte-

krona

Maj:ts

tillstånd

upp- tagna lån

Kungl. Maj:ts

tillstånd

Kungl. Maj:ts

tillstånd

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

Floby ................

2,011

0:70

1,408

1,636

1,408

5,848

_

1,200

1,200

_

_

_

300

Stenstorp..............

2,937

1: —

2,937

5,135

2,896

17,509

—

10,000

10,000

—

—

—

—

Falköpings förstäder ....

5,456

0:50

2,728

7,877

2,720

83,327

84,179

837

85,016

—

—

3,087

—

Tibro..................

7,304

1:50

10,956

34,683

11,360

311,056

241,944

73

242,017

65,000

—

5,216

—

Värmlands län.

Forshaga ..............

15,808

1:75

27,663

56,167

26,997

385,034

298,952

11,442

310,394

—

—

14,054

—

Kil....................

5,568

0:50

2,784

56,455

2,684

240,090

66,349

60,581

126,930

19,425

—

1,884

—

Ålläng ................

5,976

0:50

2,988

6,065

2,941

10,880

—

—

—

—

—

—

—

Åmot..................

1,887

—

—

150

—

495

—

—

—

—

—

-*

—

Charlottenberg ........

6,840

0:50

3,420

3,963

3,325

12,137

—

—

—

—

—

—

—

Torsby................

5,924

1:80

10,663

26,852

10,694

255,682

143,186

33,212

176,398

—

2,533

3,064

3,771

Örebro län.

Almby................

25,067

1: —

25,067

28,982

23,628

82,162

—

25,000

25,000

—

25,000

—

—

Kumla ................

21,604

2: —

43,209

113,074

42,326

247,743

199,541

—

199,541

—

—

6,174

—

Fjugesta ..............

5,825

1: —

5,825

9,743

5,783

13,322

—

9,000

9,000

—

4,000

—

—

Jannelund ............

4,975

1: 80

8,955

15,468

9,218

97,904

68,400

2,531

70,931

—

—

3,600

—

Karlskoga..............

25,601

0: 50

12,801

143,956

12,211

400,733

119,877

800

120,677

—

—

5,253

—

Grythyttan............

4,290

1:20

5,148

7,305

3,562

3,840

—

2,500

2,500

—

1,000

-

—

Frövi..................

4,332

0:70

3,032

3,912

3,077

13,778

—

—

—

—

—

—

—

Fellingsbro ............

4,589

1:30

5,965

7,497

5,799

13,444

14,000

—

14,000

—

—

1,000

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

opaginerad Kontrollera mot PDF

Västmanlands län.

i Västanfors ............

8,881

0:75

6,661

14,870

6,992

31,093

5,250

36,000

41,250

—

35,000

300

2,000

Norberg ..............

6,878

1:50

10,317

24,953

9,841

88,536

12,981

49,189

62,170

—

7,000

488

—

Heby..................

7,091

0: 80

5,673

11,315

5,612

44,820

—

1,000

1,000

—

—

—

1,000

Kopparbergs län.

Vansbro ..............

9,064

1:20

10,877

23,763

10,079

204,867

145,359

18,000

163,359

—

—

2,918

2,000

Malung................

6,007

1:30

7,809

25,859

7,468

19,013

—

4,307

4,307

—

7,000

—

3,000

Leksands Noret........

12,814

1: —

12,814

91,456

13,526

287,328

102,878

26,521

129,399

—

20,175

3,791

20,250

Rättvik................

5,797

1: —

5,797

19,839

5,657

50,416

—

41,175

41,175

—

—

—

4,675

Orsa ..................

10,882

1:20

13,058

35,208

12,966

127,550

58,396

—

58,396

—

—

10,065

—

Gävleborgs län.

Arbrå ................

4,915

1:40

6,880

10,826

4,724

11,937

24,444

—

24,444

—

—

1,816

—

Västernorrlands län.

Alby..................

6,635

0: 40

2,654

3,531

1,618

23,935

—

—

—

—

—

—

—

Skönsmon ............

13,421

2:50

33,553

27,934

21,300

217,926

169,244

12,324

181,568

—

—

2,948

3,000

Skönsberg ............

21,385

1:80

38,493

91,433

34,835

541,531

461,294

74,924

536,218

—

—

10,202

—

Gångviken ............

1,758

0: 40

703

2,418

729

2,083

—

—

—

—

—

—

—

Kramfors..............

8,945

1:30

11,629

44,280

11,097

275,743

107,397

15,393

122,790

—

—

3,681

5,000

Nyland................

4,084

1:30

5,310

53,603

5,422

142,434

—

150,506

150,506

—

—

—

—

Bredbyn ..............

2,746

0: 50

1,373

3,948

1,357

3,034

—

10

10

—

—

-

—

Jämtlands län.

Bräcke................

6,205

1: 75

10,858

28,232

7,967

259,618

188,357

—

188,357

—

—

9,434

—

Strömsund ............

5,632

1: —

5,632

27,798

3,871

116,043

95,632

—

95,632

—

—

2,676

—

Järpen ................

3,211

1:75

5,621

8,787

7,061

15,745

—

2,086

2,086

—

—

—

2,000

Hornsbergs villastad____

8,306

—

115,808

40,043

8,821

337,635

158,423

241

158,664

—

—

7,270

—

Svegsmon..............

6,568

1:20

7,882

29,856

7,232

179,265

124,413

—

124,413

—

—

2,957

_

1 Utdebitering verkställd efter särskilda grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

opaginerad Kontrollera mot PDF

377158. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Län

Municipalsamhälle

Utdebitering

Inkomster

Summa

till-

gångar

Skulder vid årets slut

Under året upp- tagna lån

Under året verk- ställd betalning å

lån, upptagna

Antal

skatte-

kronor

Summa

Utdeb.

per

skatte-

krona

Summa

debiterat

belopp

Summa

in-

komster

Därav

egentl.

munici-

palut-

skylder

Med

Kungl.

Maj:ts

tillstånd

upp- tagna lån

övriga

lån

Summa

skulder

med

utan

med

utan

Kungl. Maj:ts

tillstånd

Kungl. Maj:ts

tillstånd

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

Västerbottens län.

Nordmaling............

2,892

0

60

1,735

4,618

1,670

27,196

—

5,550

5,550

—

—

—

50

Vindeln................

4,794

0

70

3,356

5,933

3,297

4,039

—

91

91

—

—

—

—

Teg ..................

7,212

0

70

5,048

5,826

5,032

14,569

—

9,025

9,025

—

9,500

—

1,975

Holmsund ............

17,371

1

—

17,371

16,376

16,362

19,113

18,200

9,000

27,200

18,200

—

—

3,000

Robertsfors............

3,864

0

60

2,318

10,537

2,309

1,705

—

4,000

4,000

—

1,000

—

2,200

Burträsk ..............

3,065

0

75

2,299

6,129

2,265

3,738

—

11,000

11,000

—

—

—

—

Bureå ................

7,981

—

—

1,071

—

836

—

—

—

—

—

—

—

Byske ................

5,012

1

—

5,012

9,948

4,985

3,070

—

—

—

—

—

—

—

Jörn ..................

4,154

1

—

4,154

42,525

3,168

19,370

36,384

400

36,784

—

—

2,483

200

Vilhelmina ............

5,146

1

70

8,748

19,071

6,128

57,430

22,164

10,000

32,164

—

—

3,487

—

Åsele..................

5,199

1

50

7,799

12,237

7,738

4,449

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens län.

Älvsby................

5,990

—

—

3,161

—

8,311

—

18,193

18,193

—

—

—

—

Arvidsjaurs kyrkostad ..

5,580

2

—

11,159

40,120

6,556

196,783

164,521

25,337

189,858

—

25,337

3,888

—

Gällivare > ____

9,920

2

—

19,839

106,669

12,127

397,886

223,756

8,631

232,387

—

—

8,128

—

Malmberget............

18,608

1

50

27,912

155,145

20,215

477,431

60,249

32,598

92,847

—

—

5,805

5,158

Kalix..................

7,562

1

30

9,831

16,593

5,888

68,541

—

35,906

35,906

—

451

—

18,758

Kiruna................

71,336

2

—

142,673

502,688

144,106

859,754

638,349

319,303

957,652

—

—

63,409

707

Kungl. Maj.ts proposition nr 169•

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga till proposition.

Promemoria

angående ändring av bestämmelserna rörande kommu

nernas underställningsfria lånerätt.

Gällande bestämmelser.

Kommuns beslut angående upptagande av lån skola i regel för att vinna

bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Kommun

äger dock i viss utsträckning rätt att utan Kungl. Maj :ts tillstånd upptaga lån.

Denna rätt brukar benämnas kommunernas fria lånerätt.

Den fria lånerätten är olika bestämd i de olika kommunallagarna.

Enligt 79 § lagen om kommunalstyrelse på landet erfordras icke underställning,

där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet av kommunens utan

underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan, å ena sidan,

ett belopp motsvarande tio gånger antalet av de skattekronor och skatteören,

varefter kommunalutskvlder skolat utgöras för sistförflutna året, och, å andra

sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i kommunen anskaffas

genom uttaxering. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 74 § lagen örn

kommunalstyrelse i stad och 63 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm

och hava i dessa lagar samma innehåll som i lagen örn kommunalstyrelse på

landet med det tillägg, att i den summa, som beslutits skola anskaffas genom

uttaxering, icke skola inräknas de belopp, som avse folkskoleväsendet. Lagarna

örn församlingsstyrelse, 66 §, och om församlingsstyrelse i Stockholm,

69 §, bestämma, att underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet

sammanlagda beloppet av församlingens utan underställning skedda upplåning

överstiger hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret

beslutits skola i församlingen anskaffas genom uttaxering. Enligt nu nämnda

fem lagar skall på grund av uttryckligt stadgande under upptagande av lån

inbegripas ingående av borgen. Enligt särskilda bestämmelser i samma lagar

skola beslut avseende utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än

fem år, underställas, jämlikt lagarna örn församlingsstyrelse och örn församlingsstyrelse

i Stockholm Kungl. Maj:ts samt jämlikt övriga tre lagar

länsstyrelsens resi), överståthållarämbetets prövning. Jämlikt 54 § lagen örn

landsting erfordras Kungl. Maj:ts godkännande för att giva bindande kraft

1—867474.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

åt beslut, som avse upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än

fem år, så ock beslut, som avse påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering

för längre tid än fem år.

Uttrycklig bestämmelse angående municipalsamhälles fria lånerätt saknas.

Det har stundom bestritts, att dylik rätt finnes, men högsta domstolen har i

rättsfall (se N. J. A. I: 1930 s. 403) ansett sådan rätt föreligga. Med hänsyn

till den allmänna hänvisningen i 88 § lagen om kommunalstyrelse på landet

torde samma regel gälla för municipalsamhällena som för landskommuner,

vilket, på grund av den genomgående lägre utdebiteringen i municipalsamhällena,

föranleder en avsevärt större fri lånerätt för municipalsamhällena

än för landskommunerna.

Enligt 22 § lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning må Kungl. Majit efter därom gjord framställning bestämma

beloppet av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan

underställning, intill dess de i 79 § lagen om kommunalstyrelse på landet och

74 § lagen om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade bestämmelser

kunna tillämpas.

Bestämmelser angående tingshusbyggnadsskyldiges lånerätt saknas, varför

beslut om upptagande av lån för tingslag icke tarva underställning.

Beträffande vägdistrikts lånerätt gäller enligt 62 § lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, att beslut örn upptagande

av lån, ställt på längre återbetalningstid än två år, skall underställas Kungl.

Majit. Denna bestämmelse har bibehållits i 60 § lagen den 7 juni 1934 örn

vägdistrikt, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1937. Tillägg har skett att

under upptagande av lån skall inbegripas ingående av borgen. Därjämte har

i 61 § lagen om vägdistrikt införts stadgande, att beslut avseende upptagande

av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, i andra fall än i 60 § avses

skall underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse, dock att underställning

icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet av

vägdistriktets utan underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan,

å ena sidan, ett belopp motsvarande tre gånger antalet av de skattekronor

och skatteören, varefter vägskatt skolat utgöras för sistförflutna året,

och, å andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i vägdistriktet

anskaffas genom uttaxering.

Därjämte bör anmärkas, att enligt bestämmelser i de särskilda kommunallagarna

beslut om beviljande av anslag tillika skall innefatta, huruvida anslaget

skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp uttaxeras eller

upplånas. Denna regel får icke givas den innebörd, att beslut örn anslag,

som skall bestridas av lånemedel, alltid skola innefatta beslut om upplåning,

och att, eftersom beslut av sistnämnda slag skola underställas Kungl. Majits

prövning, även beslut om anslag av lånemedel bliva underställningspliktiga.

Regeln innebär nämligen i de fall, då upplåning skall anlitas, icke skyldighet

för kommunerna att låta anslagsbeslutet innefatta mera än att medlen skola

anskaffas genom upplåning.

Enligt 2 § lagen örn kommunalförbund skall förbundsordningen —

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

vilken skall fastställas av länsstyrelsen — innehålla bestämmelse om den rätt

att upptaga lån, som finnes böra förbundet medgivas.

Jämlikt 8 § lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning gäller i fråga

örn medel tillhörande kommunala fonder — med undantag för kassaförlagsfonder

ävensom de i fondbildningslagen ej reglerade fonderna såsom

skogsaccisfonder, donationsjordsfonder m. fl. — att det är kommunen obetaget

att nyttja dessa medel i stället för belopp, som kommunen jämlikt Kungl.

Maj:ts medgivande eller eljest äger upplåna. Innebörden av detta stadgande

är alltså bland annat, att kommunen äger utan underställning »låna» från

fonderna i den mån kommunen icke på annat sätt utnyttjat sin fria lånerätt.

Ansökningar örn Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande av lån prövas efter

beredning å finansdepartementets kommunala lånebyrå.

Tillika må i detta sammanhang erinras, att kommunallagarna för beslut

örn kommunal upplåning kräva kvalificerad majoritet. I 23 § 2 mom. lagen

om kommunalstyrelse på landet stadgas, att för beslut erfordras två tredjedelar

av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser, bland annat,

beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning, eller

upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen,

eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande (motsvarande bestämmelse

i 27 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad, 20 § 2 mom. lagen

om församlingsstyrelse, 26 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm,

21 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse i Stockholm, 23 § lagen örn

vägdistrikt). Enligt lagen om landsting gäller motsvarande föreskrift (33 §

2 mom.) rörande beslut örn beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas

genom upplåning, eller upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid

än fem år, eller ingående av borgen.

Historik.

I de år 1859 av en kommitté avgivna betänkandena och förslagen till förordning

om kommunalstyrelse på landet m. m. uttalades, att vissa »på kommunens

framtid inverkande viktigare beslut» borde, för att vinna bindande

kraft, underställas högre prövning. I överensstämmelse därmed stadgades i

§ 73 förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet, att

kommunalstämmans beslut angående upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid

än två år, för att vinna bindande kraft skulle underställas Kungl.

Maj:ts prövning och fastställelse. Enahanda bestämmelser återfunnos i förordningarna

den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse i stad, § 74, om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd, § 40, och örn landsting, 58 §, så ock i

förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm, § 30, och

förordningen den 20 november 1863 örn kyrkostämma samt kyrkoråd och

skolråd i Stockholm, § 42; dock gällde skyldigheten att underställa enligt

förordningen örn landsting beslut angående upptagande av lån, ställt på längre

återbetalningstid än fem år, och jämlikt förordningen örn kommunalstyrelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

i Stockholm beslut angående upptagande av lån i utländskt mynt eller annat

på längre betalningstid än fem år ställt lån.

Bestämmelse om kvalificerad majoritet för upptagande av sådant lån, för

vilket Kungl. Maj:ts tillstånd erfordrades, infördes i förordningen örn kommunalstyrelse

på landet genom lag den 9 november 1900 i samband nied inskränkning

av den kommunala rösträtten för vissa skattskyldiga i kommunerna.

De nuvarande bestämmelserna om kvalificerad majoritet rörande låneärenden

och anslag av lånemedel infördes genom lagar den 26 maj 1909.

Föreskrifterna om underställning, med undantag av bestämmelsen i landstingsförordningen,

ändrades genom lagar den 10 juni 1910, vilka trädde i

kraft den 1 januari 1913. Föreskrifterna fingo härigenom i det väsentliga

det sakinnehåll de hava enligt nu gällande lagstiftning och för vilket redogjorts

i det föregående.

Skälen till 1910 års ändringar rörande gränserna för den fria upplåningsrätten

voro, att stadskommunernas korta lån, av vilka en väsentlig del placerats

i utlandet, befunnits uppgå till ett sammanlagt synnerligen högt belopp,

ävensom att de icke underställda lånen kunde genom upprepade omsättningar

bliva en kredit på lång tid samt användas till ändamål av bestående natur;

genom de två sista omständigheterna hade ett kringgående av bestämmelserna

om Kungl. Maj:ts prövningsrätt gjorts möjligt. De missförhållanden,

varom bär var fråga, hade påtalats av, bland andra, fullmäktige i riksbanken,

vilka i ett yttrande ansett rättelse kunna vinnas genom en snäv begränsning

av den fria upplåningsrätten på det sätt, att Kungl. Maj:ts prövningsrätt

skulle utsträckas att omfatta även de korta lånen, så snart de folie

utanför en bestämd gräns, samt att den fria upplåningsrätten skulle få användas

endast för löpande utgifter. I anslutning till vad fullmäktige sålunda

ifrågasatt utarbetades förslag av innehåll, att kommunens fria lånerätt skulle

begränsas till att för tillfälliga behov upptaga lån till sammanlagt högst ett belopp

motsvarande hälften av vad som för det sistförflutna året beslutats skola

i kommunen anskaffas genom uttaxering. Förslagen väckte vid remiss stark

opposition: dels vore de gränser, som bestämde den fria upplåningens belopp,

för snäva och dels borde kommunerna äga full frihet i fråga om användningen

av den fria upplåningsrätten. Under ärendets beredning framkommo

olika uppslag till frågans lösning. Den lagstiftning, som genomfördes, överensstämde

i huvudsak med ett av styrelsen för svenska stadsförbundet framställt

förslag, dock med vissa modifikationer, vilka ifrågasatts av reservanter

inom denna styrelse. Förslaget hade, enligt proposition i ämnet, av styrelsen

motiverats på i huvudsak följande sätt:

»Vid valet av mätare av hur stort upplånat rörelsekapital, varje samhälle

bör hava rättighet till, har styrelsen ansett det vara av vikt att finna det mest

tillförlitliga uttrycket för kommunernas ekonomiska bärkraft och förmåga att

fullgöra åtagna förpliktelser. Därvid har styrelsen anmärkt, att uttaxeringen

ger varken Kungl. Maj:t eller långivaren den bild av kommunens ekonomiska

bärkraft, som bör åskådliggöras, när det gäller att bestämma, huru

opaginerad Kontrollera mot PDF

mycket kommunen får låna. Uttaxeringens storlek beror av två faktorer, dels

hela det taxerade värde, varpå den kommunala beskattningen grundar sig,

d. v. s. bevillningen, och dels den utdebitering per bevillningskrona, som av

stadsfullmäktige för varje år beslutas. Den sistnämnda faktorn influeras i

hög grad av kommunens föregående kredithushållning och blir större, ju mer

kommunen skuldsätter sig. En mindre väl skött kredithushållning, som genom

omsättning av stora svävande lån i stället för fondering i god tid ådrager

kommunen högre skuldränta än behövligt, föranleder sålunda ökad utdebitering,

medan samhällets ekonomiska bärkraft härunder försvagas. Användes

uttaxeringen som måttstock, kan därför enligt styrelsens mening lagen

komma att medföra ett gynnande av finansiellt mindre väl skötta kommuner.

Städer, som äga betydande inkomstkällor av jordar, affärsverksamhet

och annat, skulle se sin korta kredit begränsad, i den mån de växande inkomsterna

möjliggöra en minskning av skattetungan.

Vill man hava ett uttryck för kommunens ekonomiska bärkraft, som fullt

motsvarar förhållandena, borde enligt styrelsens mening en noggrann beräkning

göras av hela dess förmögenhets värde och möjligheten att realisera densamma

samt av alla de inkomster, som tillflyta stadens kassa. Då man emellertid

av praktiska skäl för föreliggande fall måste nöja sig med en enklare

beräkningsgrund, anser styrelsen — särskilt med hänsyn därtill att måttet

på den fria upplåningsrätten bör stå i relation till de möjligheter, kommunen

äger att genom beskattning uttaga den summa, som motsvarar skuldbeloppet

— att den för fast egendom samt för inkomst av kapital och arbete påförda

bevillningen är att föredraga framför den i lagförslaget upptagna.

Rätten att upptaga lån utan Kungl. Majrts tillstånd borde därför enligt

styrelsens åsikt ställas i visst förhållande till bevillningen. Men dessutom

borde hänsyn tagas till i vad mån kommunens ekonomiska bärkraft blivit

ansträngd av för året utdebiterad beskattning, vilket lämpligast kunde ske,

örn det belopp, kommunen skulle berättigas upplåna, utgjorde skillnaden

mellan en viss i lagen bestämd multipel av bevillningskronornas antal och

den å detta verkställda utdebiteringen.

Enligt de remitterade lagförslagen skulle lån, för vilka underställning icke

erfordras, avse ''tillfälliga behov’. Mot detta uttryck hava från en mängd av

de i ärendet hörda kommunerna och myndigheterna framställts invändningar.

och stadsförbundets styrelse har också hemställt, att denna restriktion

måtte försvinna, varigenom skulle vinnas önskvärd reda och klarhet i hithörande

förhållanden. Städernas rätt att utan Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga

lån borde således enligt styrelsens åsikt göras beroende uteslutande av

den beräkningsgrund för deras fria lånerätt, som kunde befinnas lämplig.

Inom den sålunda tillmätta ramen borde kommunerna äga full handlingsfrihet.

Bestämmelser örn den tid, inom vilken dylikt lån skall inbetalas, eller

det ändamål, vartill lånemedlen skola användas, anser styrelsen icke erforderliga.

Först då samhällets lånebehov överskrider den fastställda gränsen,

skulle inträda skyldigheten att söka Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande

av lån.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Det i förordningarna om kommunalstyrelse i stad och örn kommunalstyrelse

i Stockholm införda tillägget, att i den summa, som betecknade gränsen

för den underställningsfria lånerätten, icke skulle inräknas de belopp, som

avsåge folkskoleväsendet, hade till syfte att förhindra en minskning av städernas

fria lånerätt därigenom att folkskoleväsendet och vad därmed sammanhängde

jämlikt lag den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa

städer skulle i stad, där stadsfullmäktige funnes och Konungen på framställning

av stadsfullmäktige eller kyrkostämma därom förordnat, från församlingen

överflyttas till den borgerliga kommunen.

Samtidigt med ikraftträdandet av 1910 års lagar överflyttades de kommunala

låneärendena från civil- och ecklesiastikdepartementen, varest de förut

handlagts, till finansdepartementet.

Chefen för finansdepartementet tillkallade år 1912 kommitterade att inom

departementet verkställa utredning rörande statens och kommunernas skuldsättning;

i fråga örn kommunernas skuldsättning hade de kommitterade att

undersöka, huruvida ökad kontroll från statens sida över densamma vore

av omständigheterna påkallad. De kommitterade uttalade (betänkande 1914)

att en ökad eller i varje fall strängare statskontroll över kommunernas upplåning

vore av omständigheterna påkallad, och framställde vissa önskemål

beträffande Kungl. Maj:ts prövning av de kommunala låneärendena. Däremot

anmärkte de kommitterade, att kravet på skärpt statskontroll icke syntes

böra föranleda någon ändring av de år 1910 antagna bestämmelserna

rörande den fria upplåningen. De framställda önskemålen torde sedermera

i väsentlig mån hava beaktats.

Den fria upplåningsrätten för landsting ändrades icke genom lagen den

20 juni 1924 om landsting. Vid lagens tillkomst ifrågasattes, att Kungl. Maj:ts

godkännande skulle fordras jämväl för beslut om ingående av borgen, men

blev dylikt stadgande ej medtaget i lagen.

I samband med antagandet av 1928 års kommunalskattelag undergingo

ifrågavarande bestämmelser i förordningarna om kommunalstyrelse på landet,

om kommunalstyrelse i stad och örn kommunalstyrelse i Stockholm vissa

mera formella jämkningar föranledda av de ändrade grunderna för beskattningsunderlagets

bestämmande.

I 1930 års lagar om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i

stad, om församlingsstyrelse och om församlingsstyrelse i Stockholm infördes

stadganden, som avsågo att under upptagande av lån skulle i underställningshänseende

inbegripas ingående av borgen.

I den samtidigt med de allmänna kommunallagarna utfärdade lagen om

skolstyrelse i vissa kommuner stadgas, att i lands- eller stadskommun, som

sammanfaller med skoldistrikt, skall, där kommunal- eller stadsfullmäktige

finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet utgöra en för kommunen gemensam

angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att vårda. Detta

stadgande innebär alltså, att skolväsendet även i flertalet av de större landskommunerna

överflyttats till den borgerliga kommunen. Härav föranleddes

opaginerad Kontrollera mot PDF

emellertid icke någon ändring av bestämmelsen rörande landskommunernas

fria lånerätt.

I 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm gjordes i regeln örn underställning

samma ändring som i 1930 års lag om kommunalstyrelse i stad.

I en vid 1932 års riksdag väckt motion, II: 148, påpekades att, ehuru skolväsendet

numera även på landet överflyttats till den borgerliga kommunen,

likväl ingen ändring företagits beträffande bestämmelserna angående landskommunernas

fria lånerätt, vilken lånerätt genom skolärendenas överförande

alltså måste minskas. I motionen uttalades, att något bärande skäl icke förelåge

för att behandla lands- och stadskommuner olika i detta avseende, och

föreslogs därför, att i lagen om kommunalstyrelse på landet skulle införas

ett liknande undantag beträffande utgifterna för folkskoleväsendet, som år

1910 införts för städernas del.

I anledning av motionen yttrade riksdagen i skrivelse nr 42: Riksdagen

ansåge att i fråga örn den fria lånerätten full likställighet borde råda mellan

samtliga kommuner och således även mellan stads- och landskommuner.

Riksdagen funne det alltså önskvärt, att bestämmelserna angående lands- och

stadskommunernas fria lånerätt snarast möjligt bringades i överensstämmelse

med varandra. Enär det emellertid ej utan vidare vore klart, huruledes denna

likställighet borde åvägabringas, och hänsyn torde få tagas till kommunernas

bärkraft och upplåningsbehov, funne riksdagen en närmare utredning

böra äga rum beträffande genomförandet av likställigheten. Med hänsyn

härtill funne riksdagen det för det dåvarande ej möjligt att för sin del

antaga någon ändring av lagen. På grund därav anhölle riksdagen, att

Kungl. Majit måtte låta skyndsamt verkställa utredning på vad sätt bestämmelserna

om lands- och stadskommunernas fria upplåningsrätt borde bringas

till överensstämmelse nied varandra samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen föranledde.

Kungl. Majit anbefallde Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga

län att inkomma med utlåtanden över riksdagens skrivelse, och skulle

länsstyrelserna därvid tillika avgiva yttranden rörande frågan örn municipalsamhällenas

fria lånerätt. Därjämte beredde Kungl. Maj:t svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund tillfälle att inkomma med utlåtanden

över riksdagens skrivelse, och ägde därvid svenska stadsförbundet

tillika avgiva yttrande i frågan örn municipalsamhällenas fria lånerätt. Sedan

förbunden avgivit yttranden i ärendet, förordnade Kungl. Majit, att dessa

yttranden i avskrift skulle överlämnas till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

för att tagas under övervägande vid avgivande av utlåtande över

riksdagens skrivelse. Vid sina utlåtanden fogade Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna till dem inkomna yttranden från ett stort antal kommuner.

I remissvaren framkom bland annat följande:

Allmänt uttalades, att likställighet borde råda mellan städer och landskommuner.

Huru denna likställighet borde åvägabringas var föremål för delade

meningar. Från några håll hävdades, att likställigheten enklast kunde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ernås därigenom att den för städerna gällande regeln infördes även för landskommunerna.

Från andra håll yrkades, att eftersom regeln om undantaget

för folkskolekostnaderna vore att betrakta såsom ett provisorium och det icke

ktinde anses lämpligt att vid den fria lånerättens beräkning underlåta att taga

hänsyn till vissa betydande utgifter, nya grunder borde fastställas. Från städerna

hävdades med skärpa, att likställigheten icke finge vinnas genom att

minska marginalen för den fria lånerätten, vilken i följd av stigande skattesatser

automatiskt begränsades. I en del av remissvaren föreslogs, att utdebiteringsgränsen

10 kronor per skattekrona borde i de borgerliga kommuner,

vilka omhänderhade folkskoleväsendet, höjas med ett tal, som ungefärligen

motsvarade kostnaderna för folkskoleväsendet. Av åtskilliga myndigheter

anfördes, att det icke vore möjligt att utan utredning taga ställning till frågan.

Med hänvisning till att enligt gällande bestämmelser ett stort antal kommuner

i följd av de stigande skattesatserna gått miste om all fri lånerätt

framhölls allmänt behovet av att kommunerna under alla förhållanden ägde

en viss fri lånerätt.

Nödvändigheten av fri lånerätt även för municipalsamhällen vitsordades

med styrka liksom även behovet av uttryckliga regler för municipalsamhällenas

del. Därest de för landskommunerna bestämda reglerna skulle tillämpas

även för municipalsamhällena, ansåges att dessa senare skulle få en för stor

fri lånerätt. Svenska stadsförbundet framkastade tanken, att beträffande den

fria lånerätten kommunen och municipalsamhället skulle betraktas såsom en

enhet, och att av den fria lånerätten en del finge disponeras av kommunen

och en del av municipalsamhället. För en sådan anordning talade enligt förbundets

mening, att de skattedragande inom samhället vore beroende av det

sätt, på vilket lånehushållningen sköttes både inom kommunen och i samhället;

mot anordningen talade bland annat, att municipalsamhällets fria lånerätt

bleve beroende av kommunens i enskilda fall fattade beslut, på vilka

municipalsamhällets medlemmar i olika fall hade mycket olika möjlighet att

inverka, samt att landskommunerna hittills haft möjlighet att bestämma sin

lånepolitik utan hänsyn till municipalsamhällena. Dessa svårigheter syntes

förbundet motivera sådana bestämmelser om municipalsamhällenas fria lånerätt,

att sambandet med kommunen brötes och att således samhällets fria

lånerätt fastställdes alldeles oberoende av moderkommunens, varvid de för

församlingarna gällande reglerna kunde tjäna såsom en viss förebild. Även

från åtskilliga andra håll föreslogs, att reglerna för municipalsamhällena

skulle anknyta till bestämmelserna för församlingarna. Utredning i frågan

påyrkades.

Av svenska stadsförbundet samt en del kommuner och myndigheter framhölls

att de städer, vilka icke deltogo i landsting, borde hava en något större

fri lånerätt än övriga städer; förbundet åberopade, att saken påpekats vid tillkomsten

av 1910 års lagändringar, att med hänsyn till förhållandena vid den

tiden man ansett gränsen för den fria lånerätten icke bliva för snävt utmätt,

men att numera skatteunderlaget även i de största städerna sjunkit i en sådan

omfattning, att förhållandena i förevarande fall läge till på ett helt annat

s. 9 Kontrollera mot PDF

0

9

sätt än 1910, varför det syntes särdeles befogat att i samband med den förestående

revisionen underkasta denna fråga ett förnyat övervägande.

Svenska landskommunernas förbund ifrågasatte en fri lånerätt, som hänförde

sig till storleken av det uttaxerade beloppet men som enligt en glidande

skala avtoge med utdebiteringens storlek, dock så att en viss fri lånerätt alltid

kvarstode; förbundet anförde härvid, att kommun måste åläggas större

försiktighet och betänksamhet, då skattebelastningen vore stor.

I en del yttranden påtalades en otydlighet i formuleringen i det att av lagen

icke klart framginge, huruvida i den »utan underställning skedda upplåningen»

också skulle inräknas ingångna borgensförbindelser eller icke. I de

flesta yttranden, vari denna fråga berördes, uttalades, att borgen borde jämställas

med lån.

Det må slutligen anmärkas, att i remissvaren krav icke framställts om

upphävande av Kungl. Maj:ts prövning i kommunala låneärenden.

I detta sammanhang må även nämnas, att vid tillkomsten av lagen om

kommunal fondbildning uttalades, att mot vad som föreslagits rörande kommunernas

rätt att nyttja sina fonders medel kunde anmärkas, att det bland

annat anknöte till bestämmelserna om tillfällig upplåning och att dessa för

närvarande vore delvis mindre rationella, att frågan om dessa bestämmelsers

omarbetande emellertid torde komma att göras till föremål för särskild utredning,

samt att vid sådant förhållande och då kommunen alltid hade möjlighet

att söka Kungl. Maj:ts tillstånd till ytterligare nyttjande, vad som för

närvarande kunde anmärkas mot reglerna för tillfällig upplåning icke borde

utgöra hinder mot en i och för sig naturlig anknytning av bestämmelserna

för fondmedels nyttjande till vad som gällde för upplåningen.

Här må ock bringas i erinran det viktigaste av vad som förekommit rörande

en fråga, som tidigare tillmätts stor vikt och som varit föremål för överväganden

och förslag inom olika departement och av olika utredningsmän.

Chefen för finansdepartementet utfärdade den 12 augusti 1915 jämlikt nådigt

uppdrag en cirkulärskrivelse till länsstyrelserna rörande kommunernas

upplåning. I skrivelsen erinrades samtliga kommuner i riket om angelägenheten

därav, att, enär de av världskriget framkallade extraordinära förhållandena

manade till sparsamhet även i kommunernas hushållning, den kommunala

upplåningen, frånsett behov som ägde samband med nämnda förhållanden,

begränsades till vad som måste anses vara oundgängligen nödvändigt.

Den 26 november 1918 utfärdade departementschefen en andra cirkulärskrivelse

till länsstyrelserna rörande hithörande frågor. I denna anfördes,

bland annat: Förhållandena på penningmarknaden påkallade en betydande

begränsning av kommunernas upplåning. Departementschefen kunde icke

under de då rådande förhållandena framgent tillstyrka Kungl. Maj:t att i

samma utsträckning som dittills plägat äga rum meddela fastställelse å kommunala

beslut att upptaga lån. Kommunerna hade ofta, innan låncbeslut

kommit under Kungl. Maj:ts prövning, vidtagit åtgärder, som på ett eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

%

10

annat sätt föregripit denna prövning. Då kommunerna icke kunde utgå ifrån,

att Kungl. Maj:t komme att efter samma grunder som dittills tillämpats medgiva

upptagandet av amorteringslån, läge det uppenbarligen i kommunernas

eget intresse att icke på egen risk binda sig vid sådana företag, vilkas realiserande

förutsatte upptagandet av amorteringslån. Departementschefen ville

därför på det allvarligaste tillråda kommunerna att icke annat än i undantagsfall

igångsätta eller förbinda sig till utförande av dylika företag, innan

Kungl. Maj:ts tillstånd till upplåningen inhämtats. Sådana undantagsfall

syntes kunna anses föreligga endast då omedelbar verkställighet av beslutet

vore oundgängligen nödvändig och det tillika kunde förutsättas, att Kungl.

Maj:ts medgivande skulle kunna utverkas.

Den 26 november 1920 utfärdade departementschefen ett tredje cirkulär

rörande kommunernas upplåning. Däri anförde departementschefen bland

annat: Den kommunala upplåningens begränsning framstode såsom ett nödtvång.

Det vore uppenbarligen nödvändigt, att från kommunernas sida noggrant

iakttoges, att kommunala företag, till vilka medel vore avsedda att

anskaffas genom upptagande av lån, som förutsatte Kungl. Maj:ts tillstånd,

icke på något sätt påbörjades eller avtalades, förrän tillstånd erhållits till

upplåning för ändamålet. Kungl. Maj:t torde i dåvarande läge vara förhindrad

att, då ansökning örn sådant tillstånd sedermera förelåge till Kungl. Maj :ts

prövning, taga hänsyn till vad kommunerna i berörda hänseende kunde hava

på egen risk företagit.

Dessa tre cirkulärskrivelser innefattade, bland annat, ett försök att utan

särskild lagstiftning komma till rätta med det missförhållandet, att Kungl.

Majit, när låneansökningar inkomme, ofta vore ställd inför ett fullbordat

faktum, som gjorde Kungl. Maj:ts prövning mer eller mindre illusorisk. De

strävanden att göra bestämmelserna örn underställning av kommunala lån

effektiva, som togo sig uttryck i cirkulären, understöddes av svenska stadsförbundets

finansråd, vilket i ett cirkulär till förbundets medlemmar gjorde

följande uttalande:

»Det råd, som i nyss omförmälda cirkulär meddelats kommunerna, att i

allmänhet uppskjuta verkställigheten av beslut, som förutsätter upptagande

av amorteringslån, till dess upplåningen av Kungl. Majit medgivits, förutsätter,

att tillfälle beredes kommunerna att få sådana beslut omedelbart och

snabbt prövade av Kungl. Majit i avseende å beslutade utgifters täckande

genom amorteringslån, även örn sådant lån är avsett att först framdeles upptagas.

Finansrådet har förvissat sig om, att Kungl. Majit ej vill undandraga

sig att upptaga till prövning underställda beslut av sålunda angiven innebörd.

Den lämpligaste formen synes härvid vara, att vederbörande kommunala

myndigheter redan vid behandlingen av staten för kommande år i största

möjliga utsträckning fatta beslut om de utgifter av natur att böra täckas genom

amorteringslån, som då kunna beräknas under det kommande året bliva

oundgängligen erforderliga, samt att dessa beslut, även om amorteringslån

då anses icke böra upptagas, omedelbart underställas Kungl. Majits prövning

i nyss berörda hänseende. Örn det sedermera under året visar sig, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

utgifter av ifrågavarande slag, vilka icke vid budgetbehandlingen kunnat

förutses, ytterligare måste göras, böra desamma omedelbart efter det de beslutats

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Likaledes torde dylik underställning ofördröjligen böra verkställas beträffande

sådana beslut om utgifter, avsedda att ingå i amorteringslån, vilka redan

nu må vara fattade.»

Vad sålunda förekommit ansågs emellertid ej medföra tillräcklig verkan.

Till en sakkunnig för revision av kommunallagarna, landshövdingen Hj.

L. Hammarskjöld, överlämnades därför en av kanslirådet Arvid Nordlindh

inom finansdepartementet utarbetad, den 25 juni 1926 dagtecknad promemoria

med utkast till vissa ändringar i kommunallagarna, avseende kommunernas

lånerätt. I promemorian anfördes, bland annat, följande: Av undersökning

rörande låneärendena under 1924 och 1925 framginge, att kommuner i

avsevärd utsträckning, innan Kungl. Maj:ts godkännande sökts och erhållits,

vidtagit åtgärder, genom vilka Kungl. Maj:ts prövning föregripits. I kommunalförfattningarna

borde införas bestämmelser, vilka gjorde rättigheten till

fri upplåning beroende av icke blott att dess belopp folie innanför den i gällande

lagstiftning föreskrivna marginalen, utan även att upplåningen avsåge

tillfälliga behov, varvid innebörden av sistnämnda bestämning borde närmare

angivas. Ytterligare erfordrades, att beslut om anslag, som skulle bestridas

med lånemedel, bleve beroende av Kungl. Maj :ts godkännande under enahanda

förutsättningar, som borde gälla i fråga om beslut att upptaga lån. I enlighet

med det nu sagda föreslogos vissa ändringar i kommunallagarna.

Hammarskjöld yttrade härom i sitt betänkande1:

»I promemorian erinras örn svåra olägenheter, som vållats därav, att kommunerna

begagnat den fria upplåningsrätten eller tillgängliga medel till bestridande

preliminärt av utgifter, vilka sedermera i samband med beslut örn

amorteringslån komma under Kungl. Maj:ts prövning, vadan uttryckliga bestämmelser

därom, att beslut, som föranleda upplåning, skola underställas

Kungl. Maj:ts prövning, vöre önskvärda. Om en viss av Kungl. Maj:ts prövning

oberoende upplåningsrätt skall i huvudsaklig överensstämmelse med vad

nu gäller bibehållas, torde emellertid den sålunda ifrågasatta vägen icke vara

framkomlig, eftersom gränsen för den fria upplåningen växlar från år till

år. Av samma skäl är det även svårt att föreskriva, att beslut örn en utgift,

vartill medel skola anskaffas genom upplåning, skall angiva, huruvida upplåningen

skall ske med eller utan inhämtande av Kungl. Maj:ts tillstånd.

Dessutom föreligger, såsom i promemorian antydes, den möjligheten, att ett

fullbordat faktum skapas och Kungl. Maj:ts prövning av ett beslut om upplåning

prejudicieras genom ett företags påbörjande nied medel, som anskaffas

på ett annat sätt.

Något medel att fullständigt förebygga de överklagade missförhållandena

är jag icke i tillfälle att anvisa. Jag har emellertid funnit mig böra i anslutning

till föreskriften om kvalificerad majoritet såsom förutsättning för beviljande

av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning — — —

1 St. oft. utr. 1928: 2 s. 24- 25.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

föreslå ett tillägg av innehåll, att sådana beslut även skola underställas länsstyrelsen,

vilken, där det efter inhämtade upplysningar om kommunens ekonomiska

ställning finnes uppenbart, att upplåningen ej kan ske utan Kungl.

Marits tillstånd, äger förbjuda beslutets verkställande, innan sådant tillstånd

erhållits.»

I flertalet av yttrandena över betänkandet påyrkades, att den sålunda föreslagna

bestämmelsen måtte utgå.

Vid anmälan av frågan örn avlåtande till 1930 års riksdag av propositionen

nr 99 med förslag till nya kommunallagar anförde chefen för socialdepartementet:
»Erfarenheten

har visat, att nu gällande bestämmelser rörande kommunernas

upplåning lämnar utrymme för vissa missförhållanden. Med användande

av den fria upplåningsrätten eller tillgängliga medel hava kommunerna i

vissa fall preliminärt bestritt utgifter, vilka först sedermera, genom underställande

av beslut om amorteringslån, kommit under Kungl. Maj:ts prövning.

Härigenom har Kungl. Majit ställts inför ett fullbordat faktum och prövningen

av lånefrågan i hög grad försvårats. Visserligen lära dessa missförhållanden

under senare år hava avtagit. Härtill torde i främsta rummet

hava bidragit den samverkan, som ägt rum mellan kommunerna och finansdepartementet,

samt det arbete, som utförts av de kommunala förbunden.

Det oaktat vore det emellertid önskvärt, att något medel kunde finnas, ägnat

att förhindra missförhållanden av den art, som nu berörts. Dock synes den

av den sakkunnige förordade utvägen icke lämplig. Till en början bör märkas,

att den föreslagna underställningen icke kan helt råda bot på de anmärkta

missförhållandena, då densamma dels avser endast beslut, vartill

medel skola anskaffas genom upplåning, dels ock begränsar länsstyrelsens

prövningsrätt till att bedöma, huruvida den beslutade upplåningen faller inom

området för den fria lånerätten. Därtill kommer, att denna underställning

är förenad med avsevärda olägenheter. Genom densamma skulle verkställigheten

av kommunala beslut i många fall komma att fördröjas och kommunerna

härigenom kunna tillskyndas ekonomisk förlust. Såsom i yttrandena

framhållits torde det nämligen i många fall vara ur ekonomisk synpunkt nödvändigt,

att ett fattat beslut omedelbart går i verkställighet. Därest samtliga

lånebeslut — även de som avse rent tillfällig upplåning — skola underställas,

kommer länsstyrelsernas arbetsbörda att avsevärt ökas, och viss risk föreligger

att prövningen kommer att nedsjunka till en formalitet. Vad städerna

angår föreligger redan skyldighet för magistraten eller stadsstyrelsen att tillse,

att vederbörlig underställning äger rum. Vid nu anförda förhållanden anser

jag mig icke kunna förorda den ifrågasatta inskränkningen i kommunernas

självbestämmanderätt.»

Vad sålunda förekommit föranledde intet särskilt uttalande av 1930 års

konstitutionsutskott eller samma års riksdag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bestämmelser i övriga nordiska länder.

I Danmark gäller beträffande kommunernas beslut örn upptagande av lån

i huvudsak följande. Sogneraadet (de primära landskommunernas beslutande

organ) kan icke utan samtycke av amtsraadet (de sekundära landskommunernas

beslutande organ, vilket även har viss uppsikt över primärkommunerna)

upptaga lån till större belopp eller på längre tid, än att det

kan återbetalas före utgången av nästa räkenskapsår, eller förnya sådana

lån eller besluta örn förlängning av den tid, varunder de skola återbetalas.

Före igångsättandet av något utav sogneraadet beslutat företag, som nödvändiggör

upptagandet av lån, vilket kräver amtsraadets samtycke, skall

amtsraadets samtycke till lånet vara inhämtat. Utan inrikesministerns samtycke

kan byraadet (stadens beslutande organ) icke upptaga eller övertaga

lån, fast eller tillfälligt, eller göra kommunen ansvarig genom ingående av

borgen eller annan ekonomisk garanti; sådant samtycke är även nödvändigt

för ändring av villkoren för kommunens lån och garantiförpliktelser. Företag,

som kräver upptagandet av lån, fast eller tillfälligt, får icke påbörjas

förrän samtycke till lånet förvärvats. Byraadet har dock rätt att utan inrikesministerns

samtycke upptaga och använda tillfälliga lån intill ett sammanlagt

belopp av 25 kronor per invånare i stadskommunen, därest anmälan

härom sker till inrikesministern.

I Finland erfordras beträffande städerna statsrådets samtycke till ingående

av borgen eller upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än två

år, samt vidkommande landsbygden landshövdingens samtycke till ingående

av borgen eller upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än

fem år. Då kommun enligt lag äger rätt att erhålla lån av statsmedel, behöver

dock icke kommunalfullmäktiges beslut örn lånets upptagande underställas

prövning.

I Norge erfordras underställning hos Konungen av beslut rörande 1) upptagande

av lån eller övertagande av garanti för lån, som icke återbetalas av

överskott eller uttaxering under de första fem åren; 2) användning av lånemedel,

som icke återbetalas genom uttaxering under kortare tid än sex år;

och 3) köp av egendom eller igångsättande av företag, som nödvändiggör

användning av lånemedel, som nämnts under 1) eller 2).

Betydelsen av kommunallagarnas låneföreskrifter för låneavtalens

giltighet.

När det nu gäller att finna normer för kommunernas fria lånerätt, måste

uppenbarligen tillses, att dessa få en utformning, som är väl lämpad både

för kommunerna och kreditinrättningarna. Möjligheterna för kommunerna

att erhålla kredit på gynnsamma villkor få ej försämras. Ur denna synpunkt

måste särskilt beaktas betydelsen av de avgöranden, i vilka högsta

domstolen år 1930 utgick ifrån alt underlåten underställning hos Kungl.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Majit av lånebeslut i fall, då sådan underställning bort ske, medför låneavtalens

ogiltighet. Det är tydligen av stor vikt både för kommuner och kreditinrättningar,

att gränsen för den underställningsfria lånerätten så bestämmes,

att beträffande ej underställda lån tvivel om giltigheten icke kommer

att föreligga. Såsom av en vid denna promemoria fogad bilaga framgår har

en särskild utredning verkställts rörande hithörande spörsmål, och det torde

få anses av denna utredning framgå, att, även där gränsen för den fria

lånerätten överskridits, låneavtalet ej blir ogiltigt, därest långivaren haft på

tillräcklig undersökning grundad anledning antaga, att avtalet läge inom

nämnda gräns. Denna rättens ståndpunkt synes ur de synpunkter, som vid

kommunallagstiftningen böra anläggas, tillfredsställande. Bestämmelserna

om underställning vore meningslösa, örn ej någorlunda säker garanti förelåge

att de efterlevdes. Kontroll från det allmännas sida i sådant avseende

saknas. Förslag om införande av statlig kontroll har föreslagits men icke

vunnit bifall, och det kan betvivlas, att en sådan kontroll skulle kunna göras

effektiv. Det torde föreligga rätt stor risk, att reglerna om underställning

av lånebeslut ofta skulle åsidosättas av kommunerna, om det ej också vore

ett kreditgivarnas intresse, att reglerna efterlevas. De synnerligen ingående

undersökningar, som vore erforderliga för erhållande av absolut visshet, att

den fria lånegränsen ej överskredes, kunna dock ej begäras av kreditinrättningarna;

sådana undersökningar skulle försvåras därav, att undersökningarna

väsentligen måste grunda sig på uppgifter från kommunernas egna

tjänstemän. Det kan befaras, att kx-editinrättningarna hellre skulle avstå

från utlåning, som krävde dylika ingående undersökningar. Vad som rimligen

kan och bör begäras är, att kreditgivarna förskaffa sig sådana uppgifter,

som giva dem skälig anledning antaga, att upplåningen täckes av den

fria lånerätten. Enligt vad som inhämtats är det redan nu sed hos flertalet

kreditinrättningar, att de, innan ej underställda lån beviljas, från kommunerna

införskaffa utredning rörande sådana omständigheter, som inverka

på den underställningsfria lånerätten. Det är önskvärt, att denna sed bibehålies

och göres till regel. Det torde ej möta större svårigheter för kreditinrättningarna

att följa vissa allmänna normer för dylika undersökningar.

De för ej underställda kommunlån viktigaste kreditgivarnas organisationer,

svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen, vilka i

anledning av prejudikaten meddelat sina medlemmar upplysningar till ledning

för beviljande av kommunlån, lära kunna förväntas vidtaga sådana åtgärder,

som befinnas behövliga och önskvärda för fortsatt normal kreditgivning.

Vad som med hänsyn till nu angivna synpunkter torde böra krävas av

reglerna om kommunernas underställningsfria lånerätt är, att de ej göras

mer invecklade än att en kreditgivare med någorlunda stor lätthet kan verkställa

den erforderliga normala undersökningen att sådan rätt föreligger.

Vid en dylik undersökning måste kreditgivaren beakta två olika sidor, nämligen

dels i vad mån kommunen överhuvud har underställningsfri lånerätt,

dels i vad mån denna lånerätt redan av kommunen utnyttjats. Det är den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

förra synpunkten, som här närmast är aktuell. Beträffande den senare frågan

må här allenast erinras, att enligt den i år antagna lagen om kommunal

1''ondbildning lånerätten skall anses tagen i anspråk även genom användande

av kommunala fonder, en omständighet som tydligen är förtjänt av kreditinrättningarnas

uppmärksamhet och bör föranleda infordrande av särskilda

uppgifter, när det gäller att meddela underställningsfria lån.

Det har uppgivits, att kreditinrättningar stundom till kommuner utlämnat

lån, vilka ostridigt ej innefattas i den underställningsfria lånerätten men

som försetts med säkerhet av inteckning. Uppenbarligen kan det ej anses,

att det vore förenligt med lagstiftningens anda, örn reglerna rörande underställning

skulle kunna bringas ur kraft genom ett dylikt förfarande. Av

den nyss omförmälda utredning, som bilagts denna promemoria, torde också

få anses framgå att förfarandet ej har stöd i lag, i det såväl låneförbindelsen

som pantsättningen äro ogiltiga, låt vara att kommunerna enligt allmänna

rättsregler kunna bliva förpliktade att återbetala vad som kommit

dem till godo.1

Behovet av fri lånerätt.

Vid en överarbetning av kommunallagarnas bestämmelser om fri upplåning

för vinnande av de syftemål, som varit anledning till 1934 års riksdagsskrivelse,

och för tillgodoseende av önskemål, som från olika håll framställts

i de i anledning av denna skrivelse avgivna yttrandena, är det önskvärt

att såvitt möjligt anknyta till redan gällande regler, efter vilka kommunerna

sedan lång tid tillbaka hunnit inrätta sig. Samtidigt bör dock en viss

enhetlighet beträffande de olika slagen av kommunbildningar eftersträvas, i

den mån sådan enhetlighet är sakligt motiverad. Det kan ej undgå att väcka

uppmärksamhet, att de nuvarande reglerna i de olika kommunallagarna

ej blott icke överensstämma med varandra utan rent av stå i viss motsättning

mot varandra. Framhållas må exempelvis, att för de borgerliga kom
-

1 I detta sammanhang torde lämpligen böra återgivas följande uttalande av svenska stadsförbundets

finansråd år 1920 (i samband med prövning av en låneansökan från staden Lund),

vilket uttalande torde utvisa, att pantsättning som säkerhet för kommunala lån i allmänhet

ej är förtjänt av statsmakternas gynnande:

>Den säkerhet, som de kommunala skuldförbindelserna erbjuda, utgöres dels av de i vederbörande

kommuns ägo befintliga fastigheter och lösegendom samt dels kommunens skattekraft.

Enligt i vårt land följd princip baseras den kommunala krediten alltid å båda dessa faktorer,

och prioritetsrätt lämnas icke någon långivare. För ett kreditviirdigt samhälle —- vare sig stat

eller kommun — som är i behov av lån, innebär en dylik anordning en obestridlig styrka.

Även örn samhället genom att särskilt pantförskriva vissa nyttigheter kan temporärt förskaffa

sig gynnsammare villkor för mindre lånebelopp, bliver samhällets lånekredit dock i längden

lidande genom en dylik åtgärd. Det måste ock anses utgöra ett viktigt allmänintresse att tillse,

att den ovan omförmälda principen i avseende å kommunernas lånepolitik upprätthålles, enär

den kommunala krediten skulle kunna lida skada, örn långivarna började räkna med den möjligheten,

att kommunerna med förmånsrätt tillgodosåge vissa fordringsägare.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

munerna den fria lånerätten är större ju lägre utdebiteringen är, medan för

församlingarna förhållandet är det motsatta. Denna motsättning förefaller

egendomlig. Det synes emellertid i verkligheten förhålla sig så, att de skäl,

som motivera en underställningsfri upplåning, äro av olikartad beskaffenhet

och jämväl kunna motivera regler av olika slag.

För närvarande användes den fria lånerätten företrädesvis i följande avseenden.

I första hand nyttjas den för att tillgodose kommunernas behov av kassaförlag.

Detta behov är icke obetydligt. Kommunalutskylder börja ej upptagas

förrän viss tid förflutit in på ett år, medan kommunerna hava att täcka

utgifter redan från årets början. Kommuner med industriell verksamhet

— gas-, elektricitets- och vattenverk m. m. — hava särskilt stort behov

av kassaförlag, enär dessa företag ofta hava stora utgifter för arbetslöner,

råvarulager m. m., medan avgifterna till företagen inflyta först i efterskott.

Men även i många andra fall kan kassaförlag erfordras, där fråga är örn

mera extraordinära behov.

Den fria lånerätten har emellertid också i viss utsträckning nyttjats för

att kunna utan underställning med fördelning av kostnaderna på några år

finansiera företag av en viss varaktighet. Ej sällan torde fråga vara örn

företag, vars kostnader rätteligen kunnat fördelas på en väsentligt längre

tidrymd men som kommunerna föredragit att betala på kortare tid. Kräver

företaget ej uttaxering under längre tid än fem år, kan även underställning

hos länsstyrelsen av utgiftsbeslutet undvikas.

Stundom förekommer, att en kommun utnyttjar sin fria lånerätt på ett

tredje sätt. Kommunen beslutar att uppföra en byggnad med lånemedel.

Omständigheterna äro sådana, att lånemedlen bort amorteras under t. ex.

25 år. Kommunen hade alltså bort hos Kungl. Majit söka tillstånd till lånets

upptagande, i vilket fall Kungl. Majits prövning skulle gällt icke blott

behovet överhuvudtaget att uppföra en byggnad för ifrågavarande ändamål

utan även huruvida byggnaden borde vara av ifrågasatt storlek och beskaffenhet.

Utan att genast söka dylikt tillstånd påbörjar kommunen byggnaden

med hjälp av medel, upplånade inom gränserna för dess fria lånerätt.

Först sedan byggnadsföretaget delvis verkställts, ingives ansökan om

tillstånd att upptaga lån. Försåvitt Kungl. Majit icke finner sig kunna genom

ett avslag framtvinga omedelbar uttaxering av ett belopp motsvarande

hela återstående lånebehovet, blir Kungl. Majit nödsakad att helt eller delvis

bifalla ansökningen, även om eljest fordrade förutsättningar för bifall

icke skulle föreligga.

Slutligen kan den fria lånerätten användas till att på de närmast följande

åren överskjuta kostnader, vilka rätteligen bort täckas genom omedelbar uttaxering.

Beträffande dessa olika fall av den underställningsfria lånerätten må nu

anföras följande.

Att en kommun använder underställningsfri upplåning för att anskaffa

kassaförlag är i sin ordning. Det är främst för detta fall som underställnings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

fri upplåning är motiverad. För varaktiga kassaförlag, som ofta torde vara

erforderliga för de kommunala affärsverken, torde det väl i vanliga fall vara

naturligast att uppsamla kassaförlagsfonder, vilka eventuellt kunna åstadkommas

genom upptagande av lån, som återbetalas under en längre tidsperiod.

För sådana lån av lämplig storlek lärer Kungl. Maj:ts godkännande

kunna påräknas. Å andra sidan torde intet vara att invända emot att kassaförlaget

anskaffas genom tillfälligt lån, vilket sedan successivt förnyas. Det

torde få anses praktiskt att en sådan förnyelse, om den håller sig inom ett

begränsat belopp, ej kräver underställning. Behovet av kassaförlag är vanligen

ej mindre i skattetyngda kommuner än i andra — snarare tvärtom.

Detta behov kan emellertid i skattetyngda kommuner ej enligt nu gällande

regler tillgodoses utan underställning, ehuru det ej torde behöva antagas, att

en begränsad underställningsfri lånerätt för dylika ändamål skulle utgöra en

fara för kommunens ekonomiska jämvikt eller föranleda missbruk.

Fri lånerätt för att kunna på en ej alltför lång tidsperiod fördela kostnaderna

för finansiering av mera varaktiga tillgångar är väl knappast i och för sig

nödvändig men ej heller förkastlig, därest kommunen har en stark ekonomi

och utgiften ej är för stor. För dylik upplåning lämpar sig väl den grundprincip,

som nu gäller för de borgerliga kommunerna. Om man på frågan

om kommunernas upplåning anlägger det naturliga betraktelsesättet, att kommunerna

även i sådant avseende få sköta sig själva, där ej bestämda skäl

tala däremot, bör följaktligen den nuvarande möjligheten härutinnan bibehållas.

Stridande mot kommunallagarnas anda är däremot en sådan användning

av den fria lånerätten, genom vilken kommunen på förhand binder Kungl.

Maj:t. Härigenom kränkes nämligen det intresse, som föranlett bestämmelserna

om underställning. Likaså innebär det ett missbruk av den fria lånerätten,

örn kommun på ett följande års skattskyldiga överskjuter vad årets

skattskyldiga bort betala. Till vad nu anförts bör tagas hänsyn i så måtto,

att bestämmelserna örn fri lånerätt såvitt ske kan utformas så, att de ej möjliggöra

dylika missbruk.

Riktlinjer för ändrad lagstiftning.

Med hänsyn till det nu sagda synes det naturligt att lösa frågan om den underställningsfria

lånerätten på det sätt, att särskilt beaktande ägnas dels den

upplåning, som avser anskaffande av kassaförlag, dels den som avser andra

ändamål, vilka böra innefattas under den fria lånerätten. Detta synes böra

ske på det sätt, att för de borgerliga primärkommunerna fastställes dels en

fri lånerätt gällande även för kommuner med hög utdebitering, dels en fri

lånerätt enligt ungefär samma grunder som de nu gällande. Eftersom det

kan antagas, att kommuner med hög utdebitering hava behov av ett större

kassaförlag per skattekrona än kommuner med låg utdebitering, kunde det

ifrågasättas att beträffande den för kassaförlag avsedda lånerätten antaga

2—367474.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

ungefär samma regel som den, vilken nu gäller för församlingarna, d. v. s.

ställa upplåningen i direkt förhållande till utdebiteringen per skattekrona.

Då det emellertid å andra sidan kan fastslås, att de med fri lånerätt förenade

riskerna äro större vid hög utdebitering, och då den nuvarande lånerätten

för de borgerliga kommunerna står i omvänt förhållande till utdebiteringen

och förutsättes i väsentlig del bibehållen, torde det ligga närmast till

hands att fastställa denna lånerätt till vad som motsvarar visst krontal per

skattekrona oberoende av utdebiteringen i kommunen. Vid bestämmande av

detta krontal måste beaktas, att det å ena sidan bör vara tillräckligt

stort men å andra sidan ej bör medföra några risker för att kommunerna

på grund av denna upplåning skola råka i svårigheter. När i

sådant avseende föreslås ett belopp av tre kronor per skattekrona i

kommunen, bör framhållas, att detta förslag ej är grundat på en fullständig

statistisk undersökning samt att det antages, att denna siffras tillräcklighet

och lämplighet komma att bedömas av kommunerna och deras

sammanslutningar vid remiss å denna promemoria. Att kunna bestämma en

avsevärd del av den underställningsfria lånerätten på ett så enkelt sätt som

detta måste innebära en betydande praktisk fördel, då kreditinrättningarnas

kontroll vid tillämpningen av en sådan regel måste bliva så enkel som möjligt.

Enär den lånerätt, varom här är fråga, närmast avser att fylla behovet

av tillfälligt kassaförlag, torde det vara på sin plats att begränsa den till lån

på kort tid, förslagsvis ett år, en anordning ägnad att förekomma missbruk

genom användande av ifrågavarande upplåningsmöjlighet för andra ändamål

än för vilka den är avsedd. En sådan tidsbegränsning innebär en försiktighetsåtgärd

av särskild betydelse för mera skattetyngda kommuner, då frågan

huruvida upplåningen ligger inom den fria gränsen måste årligen prövas

av såväl kommunen själv som kreditgivaren.

Oberoende av denna lånerätt bör för de borgerliga kommunerna fri lånerätt

väsentligen liknande den nuvarande bibehållas, dock att jämväl för landskommunernas

del beaktas skillnaden mellan de kommuner, vilka omhänderhava

folkskoleväsendet, och övriga kommuner. Vore det meningen att denna

lånerätt skulle bliva den enda — d. v. s. avsåge man ej att införa också en

sådan lånerätt som nyss omförmälts —- kunde anledning föreligga att något

höja den nuvarande 10-kronorsgränsen. Införes en särskild av utdebiteringen

oberoende fri lånerätt å tre kronor per skattekrona, fylles därmed en

avsevärd del av det behov av fri lånerätt, som för närvarande täckes enligt

de nu gällande reglerna. Skäl synes därför förefinnas för en viss sänkning

av den nuvarande gränsen. För de kommuner, vilka omhänderhava folkskoleväsendet,

torde gränsen böra bestämmas till tio kronor utan avräkning

för folkskoleutgifterna, medan gränsen för övriga kommuner sättes något

lägre. Hur mycket lägre gränsen bör dragas kan vara föremål för olika meningar.

Folkskolekostnaderna per skattekrona äro ganska skiftande i olika

kommuner. I samband med remissen av 1932 års riksdagsskrivelse verkställdes

en utredning, enligt vilken ifrågavarande kostnader i landskommunerna

genomsnittligt skulle uppgå till 2.31 kronor per skattekrona. Efter

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

denna tidpunkt har staten i ökad omfattning övertagit kostnader för folkskoleväsendet.

Det synes fördelaktigt att i lagen bestämma en viss gräns,

ehuru hänsyn därigenom blott kan tagas till genomsnittsförhållandena. Där

folkskoleväsendet omhänderhaves av församlingarna, äga dessa en fri lånerätt

svarande i stort sett mot hälften av kostnaden därför. På grund därav

och med beaktande jämväl att gränssiffran bör vara ett obrutet tal föreslås,

att i kommuner, vilka icke omhänderhava folkskoleväsendet, gränsen bestämmes

till nio kronor per skattekrona.

Med sålunda föreslagna bestämmelser vinnes den likställighet mellan stadsoch

landskommuner, vars ernående var ett av huvudmotiven till 1932 års riksdagsskrivelse.

Då det emellertid måste anses önskvärt, att en kommun ej med underställningsfria

lån finansierar alltför stor del av sina utgifter samt införandet utav

en av utdebiteringen oberoende fri lånerätt för flertalet kommuner medför

en stark utökning av den fria lånerätten, föreslås även maximering av den

lånerätt, som anknytes till nu gällande grunder. Fastställes även denna sistnämnda

rätt till högst tre kronor per skattekrona, kommer den fria lånerätten

att kunna uppgå till ej mindre än sex kronor per skattekrona, en siffra som

för närvarande torde uppnås endast i ett fåtal fall och genomgående kan antagas

vara fullt tillräcklig. Härvid måste dock beaktas, att jämlikt lagen örn

kommunal fondbildning i den fria lånerätten skall inräknas även användning

av medel från kommunernas egna fonder, en användning som, även om

den ej tekniskt är att hänföra till upplåning, likväl i verkligheten står upplåningen

nära. Även om denna maximisiffra gäller, att dess lämplighet kan

belysas vid besvarande av remiss å denna promemoria. Redan nu torde gälla,

att i det belopp, som den fria upplåningen avser, inräknas även borgen

som ingåtts utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Förtydligande av lagtexten för att

göra detta fullt klart synes önskvärt.

Beträffande den fria lånerätt, som på sätt förut sagts skulle bibehållas i

anslutning till den nu gällande, föreslås tillika att den skall begränsas till att

gälla lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas under högst fem

år. Enligt kommunallagarna skola beslut örn utgifter, vilka kräva uttaxering

under längre tid än fem år, vara underkastade länsstyrelsens fastställelse. Såsom

av den vid denna promemoria fogade utredningen framgår, är det ej

fullt klart, huruvida detta har den innebörden, att ett beslut örn upplåning

med mer än fem års återbetalningstid i och för sig kräver underställning. En

dylik oklarhet är ej önskvärd. Helt visst överensstämmer det med den nuvarande

kommunallagstiftningens andemening att aldrig under den fria lånerätten

inbegripa lån ställda på längre återbetalningstid än fem år, en gräns

som nu gäller för de eljest i avseende å den fria lånerätten särskilt gynnade

landstingen. Denna gräns måste också anses tillräcklig för att tillgodose de

ändamål med den fria lånerätten, som i det 1 öregående betecknats såsom

önskvärda eller berättigade. Lånetiden för ej underställda lån torde ock hava

i praxis i huvudsak begränsats till fem år.

Fråga har uppkommit, huruvida i kommunernas icke underställda gäld

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

borde inräknas jämväl den skuld, för vilken kommun häftade på grund av

underlåtenhet att erlägga betalning för varor eller arbetsprestationer. Såsom

skäl för att jämväl dylik skuld skulle på detta sätt medräknas kunde anföras,

att jämväl den är av betydelse vid bedömandet av kommunens ekonomiska

ställning. Emellertid torde sådan skuld ingenstädes vara så stor, att den kan

nämnvärt inverka på kommunens ekonomiska jämvikt. Härtill kommer,

att ett sådant beaktande av dylik skuld säkerligen skulle medföra åtskilliga

praktiska svårigheter. Vid nu anförda förhållanden har bestämmelse om

skuldens inräknande ej ansetts erforderlig. Utan uttryckligt stadgande torde

däremot vara klart, att såsom upplåning räknas exempelvis övertagande

av intecknad skuld i samband med fastighetsförvärv.

Det synes lämpligt och billigt, att de städer, som ej deltaga i landsting, erhålla

en något större fri lånerätt än övriga borgerliga kommuner, enär i deras

utgifter inräknas sådana, som för riket i övrigt tillkomma landstingen,

vilka ju själva äga viss fri lånerätt. Det föreslås, att för dessa städer den av

utdebiteringen oberoende lånerätten bestämmes till fyra i stället för eljest

föreslagna tre kronor per skattekrona.

I fråga om församlingarnas fria lånerätt torde anledning till större ändring

i vad nu gäller icke föreligga. Den nuvarande regeln är väl lämpad att tillgodose

de synpunkter, som i det ovanstående framlagts rörande behovet av

kassaförlag. Den lär hava befunnits smidig och har veterligen icke föranlett

några äventyrligheter. Då lånerätten för de borgerliga kommunerna emellertid

skulle begränsas till lån med en återbetalningstid av högst dels ett år

och dels fem år, ifrågasättes för församlingarnas fria lånerätt en begränsning

av lånetiden, vilken bör kunna utan olägenhet för församlingarna bestämmas

till två år. En sådan begränsning har viss hemul så till vida att den

gällde före 1910 års lagändringar; kommunlån lära alltjämt i ej ringa utsträckning

vara upptagna just för tvåårsperioder, en omständighet som delvis

torde få tillskrivas en alltjämt kvarlevande uppfattning, att tvåårsbegränsningen

har betydelse. I detta sammanhang må ock beaktas, att tvåårsgränsen

sedan gammalt gällt för vägdistrikten och bibehållits i den nya väglagstiftningen.

Beträffande municipalsamhällena har framkastats tanken att på något sätt

sammankoppla deras fria lånerätt med utdebiteringen i den landskommun,

inom vilken municipalsamhället är beläget. En sådan sammankoppling vöre

visserligen i så måtto befogad, att därigenom den sammanlagda beskattningen

för municipalsamhällenas skattebetalare kunde beaktas. En sammankoppling

skulle dock säkerligen medföra många förvecklingar och praktiska svårigheter,

detta även med hänsyn därtill att municipalsamhälle kan utgöra del av flera

kommuner. Enär municipalsamhällena äro av de mest olika storlekar och vitt

skilda slag i övrigt, torde annan allmängiltig regel för deras fria lånerätt svårligen

kunna givas än att denna rätt, i likhet med vad som gäller för församlingarna,

bestämmes till hälften av det uttaxerade beloppet, varjämte lånetiden

begränsas till högst två år. Att denna regel skulle vara mindre lämpad för municipalsamhällena

än för församlingarna torde ej böra antagas. Den torde å

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

ena sidan vara tillräcklig för att giva municipalsamhällena en ställning i

avseende å den fria lånerätten fullt motsvarande den som tillkommer övriga

kommunala bildningar men lärer å andra sidan ej medföra några risker,

helst som municipalsamhällenas utdebitering i förhållande till landskommunernas

är låg och alltså hälften av det uttaxerade beloppet torde vara en i

förhållande till kommunmedlemmarnas skattekraft icke alltför hög summa.

Även avvägningen av den nu föreslagna siffran torde komma att bliva underkastad

prövning vid avgivandet av remissvar å denna promemoria.

Beträffande samtliga nu angivna slag av kommunbildningar bör, såsom

nu ock gäller, ingående av borgen jämställas med upptagande av lån.

Den nu gällande bestämmelsen om landstingens fria lånerätt avviker från

såväl de nu i kraft varande som ock de föreslagna reglerna för övriga kommuner.

Ändring av bestämmelsen för landstingen skulle därför kunna ifrågasättas.

Bestämmelsen torde emellertid hava visat sig lämplig och missbruk

synas icke hava förekommit. Anledning till antagande att missbruk

skulle äga rum i framtiden torde ej finnas. Vid nu anförda förhållanden

synas tillräckliga skäl till ändring ej föreligga; dock lärer — i anslutning

till vad redan nu stundom antages gälla — ingående av borgen böra uttryckligen

jämställas med upptagande av lån.

Ändring ifrågasättes icke beträffande de nyligen antagna, ännu ej ikraftträdda

reglerna för vägdistriktens fria upplåning.

Som några närmare bestämmelser för tingshusbyggnadsskyldigas ekonomiska

förvaltning ej finnas, bör bestämmelse nu ej införas beträffande deras

lånerätt.

Fråga om ytterligare garantier mot missbruk av den fria lånerätten.

Vid uppgörande av förslag till bestämmelser om kommunernas fria lånerätt

bör, på sätt redan framhållits, tillses, att dessa i huvudsak ej komma

att missbrukas för olämplig finansiering av olika kommunala utgifter.

Det vore tilläventyrs möjligt att för att vinna garanti mot missbruk kringgärda

denna lånerätt med begränsande föreskrifter utöver dem som ovan föreslagits.

Emellertid måste å andra sidan beaktas riskerna i olika avseenden

av alltför komplicerade bestämmelser, den känsla av i många fall obehövligt

tvång som dessa lätt kunna medföra hos kommunalmännen, åstadkommande

av ovillighet hos kreditinrättningarna att lämna lån vilka kräva ingående

formprövning, möjligen också skapande av benägenhet att kringgå

bestämmelserna. Det måste anses innebära en bestämd fördel med möjligast

enkla bestämmelser, och det torde finnas anledning förvänta, att sådana

bestämmelser skola utom i undantagsfall tillämpas i enlighet med

sitt syfte. Det torde kunna antagas, att olägenheterna av sådana missbruk

skulle bliva mindre än de olägenheter, som enligt det nyss anförda skulle

kunna bliva en följd av alltför komplicerad lagstiftning.

Av den historiska redogörelsen framgår emellertid, att betydande upp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

märksamhet under en följd av år måst ägnas det missförhållandet, att kommuner

genom varjehanda åtgärder ställde sig själva i ett läge, vilket nödvändiggjorde

upplåning utanför den fria lånerätten, varigenom syftet med

kommunallagarnas lånebestämmelser åsidosattes och Kungl. Maj:ts låneprövning

föregrepes. Det framgår ock av sagda redogörelse, att man på

olika vägar sökt komma till rätta med detta missförhållande och att framkomna

förslag till reglerande lagföreskrifter visat sig ogenomförbara eller

olämpliga. Senare tiders erfarenheter lära däremot hava givit vid handen,

att de länge bedrivna strävandena att på frivillighetens väg lösa frågan

småningom givit resultat, samt att missbruk av det slag, varom fråga är,

numera äro tämligen ovanliga. Under dylika omständigheter synes anledning

saknas att nu vidtaga särskilda åtgärder beträffande denna fråga.

Borttagande av särskilt underställningstörfarande beträffande vissa lån av

statsmedel.

Kungl. Majit kan i vissa fall bevilja kommun lån av statsmedel1. Sådana

lånemedel skola antingen under bestämda villkor av kommunen i sin

tur utlånas -— kommunen är då närmast att betrakta såsom låneförmedlare

— eller ock skola de av kommunen användas till genomförandet av företag

av bestämt slag.

Beträffande dylika lån förfares nu i allmänhet på följande sätt: Kommunen

ingiver till Kungl. Majit ansökning att erhålla lån från staten. Denna

ansökning beredes i det departement, där ärenden rörande sådan verksamhet,

som lånet avser att främja, handläggas. I detta departement prövas i

första hand, huruvida det med hänsyn till statsintresset är önskvärt, att

kommunen genomför ett företag av ifrågavarande slag. Såsom en mera

sekundär faktor framstår härvid av naturliga skäl ett hänsynstagande även

till kommunens ekonomiska bärkraft, vilken dock givetvis beaktas. Vid

ärendets beredning sker stundom samarbete med finansdepartementet och

dettas kommunala lånebyrå; särskilt brukar yttrande angående lämplig tid

för lånets amortering inhämtas från finansdepartementet. Finnes låneansökningen

böra bifallas, beviljar Kungl. Maj :t lån i regel på villkor, att kommunen

erhåller Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga länet2. Kommunen har

därefter att till finansdepartementet ingiva ansökan örn dylikt tillstånd.

Ärendet handlägges där på lånebyrån. Prövningen i finansdepartementet

borde egentligen ske efter samma grunder, efter vilka ansökningar örn lånetillstånd

i allmänhet prövas, d. v. s. med beaktande av kommunens be
-

1 Se t. ex. ang. statens bostadslånefond SFS 1930:169; vattenkraftslånefonden SFS 1919: 787;

luftfartslånefonden SFS 1927:490; egnahemslåtieforiden j och jordförmedlingsfonden SFS 1928:

218 och 219; kommunskogslånefonden SFS 1930:272 och vedeldningslånefonden''SFS31934: 433.

2 Tillstånd att upptaga arbetarsmåbruksstatslån (SFS 1933:331) meddelas enligt praxis utan

särskild ansökan till finansdepartementet efter beredning i jordbruksdepartementet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

hov av det företag lånet avser att möjliggöra, detta företags beskaffenhet

samt, icke minst, kommunens ekonomiska bärkraft. I sakens natur ligger

emellertid, att Kungl. Maj:t i finansdepartementet näppeligen kan motsätta

sig upptagandet av ett lån, som Kungl. Maj:t i egenskap av statens representant

som kreditgivare beviljat efter prövning i annat departement.

Denna anordning med två ansökningsförfaranden måste anses otymplig

och onödig. För kommunerna åstadkommer den tidsspillan och extra skriverier.

Myndigheternas arbete blir större än som är nödvändigt. Anordningen

utgör ingen borgen för att de kommunalekonomiska synpunkterna

bliva bättre beaktade än som skulle vara fallet, örn blott ett enda beslut

meddelades.

Utan egentliga svårigheter torde det dubbla förfarandet kunna bortfalla

och det syfte, som rätteligen borde vinnas med detsamma, tillgodoses på det

sätt, att ärendet om lånets beviljande beredes av det departement, till vilket

ärendet med hänsyn till sin beskaffenhet hör, men att en granskning

jämväl ur de synpunkter, som finansdepartementet har att anlägga, sker under

samråd med detta departement. Därigenom skulle lånebyråns särskilda

sakkunskap i kommunalekonomiska ting kunna tillgodogöras redan vid

lånets beviljande. Samarbetet torde kunna genomföras utan ändring av departementsstadgan

och på det hela taget tämligen formlöst. Huru saken bäst

bör ordnas få väl kommande erfarenheter utvisa. Här må framhållas en

sådan möjlighet: I fackdepartementet frånskiljas de ansökningar, vilka

uppenbarligen böra avslås, övriga ansökningshandlingar överlämnas till

finansdepartementets lånebyrå, varest desamma prövas ur allmänna kommunalekonomiska

synpunkter efter sedvanliga grunder. Ärendena föredragas

i erforderliga delar inför finansministern; då fasta regler för låneärendenas

bedömande utbildats, torde föredragningen i de allra flesta fall kunna

bliva mycket summarisk. Handlingarna jämte besked om resultatet av

finansdepartementets granskning återlämnas därefter till fackdepartementet.

Sedan ärendena där ytterligare beretts, föredragas de inför fackministern.

Det torde kunna antagas, att finans- och fackministrarnas meningar

utom i rena undantagsfall komma att sammanfalla, varför gemensam överläggning

mycket sällan torde behöva äga rum.

Med hänsyn till det anförda föreslås, att till underställningslagrummen i

kommunallagarna göras tillägg av innehåll att, därest Kungl. Majit beviljat

kommun lån av statsmedel, kommunen därigenom anses hava erhållit tillstånd

att upptaga lånet. Stadgandets innebörd skulle alltså vara, att kommunen

icke behöver söka Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga lånet och att

vad kommunen på sådant sätt upplånat icke skall betraktas såsom upplanat

utan Kungl. Maj:ts tillstånd, varför det icke inkräktar på den fria lånerätten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Inverkan på föreskrifterna om fri lånerätt av en inskränkning av kommunernas

uppgifter.

Kungl. Majit har den 24 januari 1936 tillsatt en kommitté, kommunalskatteberedningen,

med uppgift, bland annat, att verkställa en omprövning

av fördelningen av samhället åliggande uppgifter mellan staten och kommuner

av olika slag. Därest beredningens arbete skulle föranleda överflyttning

av väsentliga uppgifter från primärkommunema till landstingen eller till staten,

skulle ock en avsevärd ändring ske av de genomsnittliga utdebiteringstalen,

varå de föreslagna bestämmelserna om den fria lånerätten delvis vila.

Emellertid torde med den i hög grad påkallade ändringen av bestämmelserna

örn fri lånerätt icke böra anstå i avvaktan på kommunalskatteberedningens

utredningar, även om dessa kunna tänkas föranleda ändring i vad som

nu må beslutas.

Ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning.

De nya bestämmelserna torde kunna träda i kraft den 1 juli 1937. Såsom

förut framhållits innebära de nya bestämmelserna i stort sett en utvidgning

av den fria lånerätten. Skulle i enstaka undantagsfall vid övergången svårighet

uppkomma för kommun, lärer Kungl. Majit vilja meddela särskilt

tillstånd till extra upplåning.

Erforderliga lagändringar.

I enlighet med vad nu anförts framläggas förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om

kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn

församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

örn landsting;

5) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm; och

6) lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn

församlingsstyrelse i Stockholm.

Stockholm den 31 juli 1936.

Carl W. U. Kuylenstierna.

E. Thomasson.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bilaga 1.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse

på landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

79 §.

1 mom. För att — — — sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Kommun äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställda på

högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp motsvarande tre

gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder

skolat utgöras för sistförflutna året.

Oavsett upplåningen enligt föregående stycke äger kommun utan Konungens

tillstånd upptaga lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas

under högst fem år, intill ett sammanlagt belopp motsvarande skillnaden

mellan, å ena sidan, i kommun som omhänderhaver folkskoleväsendet tio

gånger och i annan kommun nio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor

och skatteören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna

året beslutits skola i kommunen anskaffas genom uttaxering. Dock må ej

genom beslut, varom i detta stycke är fråga, upplåningen bringas att överstiga

ett belopp motsvarande tre gånger antalet av omförmälda skattekronor

och skatteören.

Vad i detta mom. sägs örn upptagande av lån gäller ock ingående av borgen;

och skall belopp, för vars återbetalning kommun iklätt sig borgen, räknas

såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat kommun lån av statsmedel, anses kommunen därigenom

hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda ordnings- och hushållningsangelägenheter

vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande dock av följande:

1 Senaste lydelse av 79 §, se SFS 1936: 283.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

a) i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige och kommunalnämnd

träda inom municipalsamhälle municipalstämma, municipalfullmäktige

och municipalnämnd;

b) indelning i valkretsar för val av municipalfullmäktige skall icke i något

fall företagas; och

c) beträffande rätt för municipalsamhälle att utan Konungens tillstånd

upptaga lån gäller i stället för stadgandena i 79 § 2 mom. första och andra

styckena, att sådant tillstånd icke erfordras, då lånet är ställt på en återbetalningstid

av högst två år och genom beslutet sammanlagda beloppet av

municipalsamhällets utan underställning skedda upplåning ej bringas att

överstiga hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits

skola i municipalsamhället anskaffas genom uttaxering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr

252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 74 § lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse

i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

74 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Stad äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställda på högst

ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp motsvarande, såvitt angår

stad, som ej deltager i landsting, fyra gånger och, beträffande annan

stad, tre gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder

skolat utgöras för sistförflutna året.

Oavsett upplåningen enligt föregående stycke äger stad utan Konungens

tillstånd upptaga lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas under

högst fem år, intill ett sammanlagt belopp utgörande skillnaden mellan,

å ena sidan, i stad som omhänderhaver folkskoleväsendet tio gånger och i

annan stad nio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor och skatte
-

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 284.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Ören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna året beslutits

skola i kommunen anskaffas genom uttaxering. Dock må ej genom beslut,

varom i detta stycke är fråga, upplåningen bringas att överstiga ett belopp

motsvarande tre gånger antalet av omförmälda skattekronor och skatteören.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av borgen;

och skall belopp, för vars återbetalning stad iklätt sig borgen, räknas

såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat stad lån av statsmedel, anses staden därigenom

hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 66 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

66 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 mom. Församling äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställt på

en återbetalningstid av högst två år, därest genom beslutet sammanlagda

beloppet av församlingens utan underställning skedda upplåning ej bringas

att överstiga hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret

beslutits skola i församlingen anskaffas genom uttaxering.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av borgen;

och skall belopp, för vars återbetalning församlingen iklätt sig borgen,

räknas såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat församlingen lån av statsmedel, anses församlingen

därigenom hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:285.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924

(nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 20 juni 19241 om landsting skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

54 §.

Konungens godkännande---längre tid än fem år;

b) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, skolande

i upptagande av lån inbegripas ingående av borgen;

c) försäljning, pantförskrivning — — — av landstingsman.

Har Konungen beviljat landsting lån av statsmedel, anses landstinget därigenom

hava erhållit tillstånd att upptaga lånet.

Hurusom beslut---kommunal fondbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936 : 286.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935

(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 15 juni 19351 om kommunalstyrelse

i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

63 §.

1 morn. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Staden äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställda på

högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp motsvarande

fyra gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder

skolat utgöras för sistförflutna året.

Oavsett upplåningen enligt föregående stycke äger staden utan Konungens

tillstånd upptaga lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas un
-

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 287.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

der högst fem år, intill ett sammanlagt belopp motsvarande skillnaden mellan,

å ena sidan, tio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor och

skatteören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna året beslutits

skola i staden anskaffas genom uttaxering. Dock må ej genom beslut,

varom i detta stycke är fråga, upplåningen bringas att överstiga ett

belopp motsvarande tre gånger antalet av omförmälda skattekronor och

skatteören.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av borgen,

och skall belopp, för vars återbetalning staden iklätt sig borgen, räknas

såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat staden lån av statsmedel, anses staden därigenom

hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930

(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 69 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse

i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

69 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.

avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 morn. Församling äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställt på

en återbetalningstid av högst två år, därest genom beslutet sammanlagda

beloppet av församlingens utan underställning skedda upplåning ej bringas

att överstiga hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret

beslutits skola i församlingen anskaffas genom uttaxering.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av

borgen; och skall belopp, för vars återbetalning församlingen iklätt sig borgen,

räknas såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat församlingen lån av statsmedel, anses församlingen

därigenom hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936 : 288.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bilaga 2.

P. M.

angående den civilrättsliga giltigheten i vissa fall av kommunala

låneavtal.

Av CARL W. U. KUYLENSTIERNA.

Såsom första föremål för undersökningen framstår frågan, huruvida och

i vad mån kommunallagarnas bestämmelser angående underställning, kvalificerad

majoritet etc. för kommunlån äga civilrättslig relevans eller ej.

Vad kravet på kvalificerad majoritet i vissa fall angår synes det ställt

utom allt tvivel, att en brist härutinnan betyder att en för låneavtalets giltighet

nödvändig förutsättning saknas. Kommunen får ej i annan ordning

än den föreskrivna besluta örn lånet. Bristen synes vara att hänföra till

frågan örn kommunens rättshandlingsförmåga (behörighet). Det förefaller

emellertid, som örn denna brist ej längre skulle föreligga utan avtalet

bliva giltigt, därest beslutet ej överklagas och det sålunda tager åt sig laga

kraft. Villkoret örn kvalificerad majoritet har tillkommit endast i kommunmedlemmarnas

eget intresse. Det är ej orimligt, om den omständigheten

att ingen av dem, som vid tiden för beslutet voro medlemmar av

kommunen, begagnar möjligheten att få beslutet undanröjt tillägges samma

betydelse som örn beslutet från början fattats med den kvalificerade majoriteten.

Om en kreditinrättning innan klagotiden gått till ända beviljar kommun

ett lån, som beslutats med endast enkel majoritet men som rätteligen

krävt två tredjedels majoritet, blir låneavtalet följaktligen ogiltigt, därest

beslutet efter överklagande undanröjes, men eljest ej (det förutsättes här

för enkelhetens skull, att lånet ej fordrar underställning hos myndighet).

Då den brist, varom här är fråga, hänför sig till själva behörigheten att

träffa avtalet, lärer på grund av allmänna rättsregler kunna antagas, att

medkontrahentens goda tro att behörighet förelegat ej kan ersätta bristen

(jfr nedan sid. 34), utan att avtalet under ovan angivna förutsättningar förblir

ogiltigt. Att betalningsskyldighet trots avtalets ogiltighet kan föreligga,

därest medlen komma kommunen till godo, är ett annat spörsmål. Det synes

ej nödvändigt att i avseende å kravet på kvalificerad majoritet gå närmare

in på dessa frågor, vilka vid det förhållande, att på denna grund i

och för sig ogiltiga avtal på sätt ovan sagts vanligen torde taga åt sig laga

kraft och bliva giltiga, lära äga ringa praktisk betydelse.

För beslut örn upplåning kräves emellertid också i åtskilliga fall underställning

hos och godkännande av Kungl. Majit.

Det intresse, som underställningen hos Kungl. Majit skall tjäna, torde endast

i mindre grad vara hänsyn till dem som äro medlemmar av kommunen,

när beslutet fattas. Med bestämmelserna örn underställning torde man

framför allt hava velat skydda de kommande generationer, vilka skola återbetala

lånet. Vidare lära vid de nuvarande principernas införande hava anlagts

nationalekonomiska synpunkter; Kungl. Majit kan vid sin prövning

taga hänsyn till kapitaltillgången i riket samt upplåningens betydelse för

den svenska och utländska lånemarknaden. Det är väl knappast att antaga,

att hänsyn till tredje mans intresse i detta sammanhang beaktats. Visserligen

är det ett allmänt intresse, att långivare få betalt för kommunlån ej

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

minst därför att eljest kommunernas kreditmöjligheter skulle lida skada.

Men långivaren förutsattes själv kunna bedöma, örn hans kreditgivning är

riskfylld eller ej. Så är f. ö. endast i sällsynta undantagsfall förhållandet.

Såsom säkerhet för lånet ligger kommunens hela beskattningsunderlag, och

det torde vara ytterst sällan en upplåning kan ifrågakomma, för vilken ej

denna säkerhet är tillräcklig.

På vilken väg kan då det intresse, som kommunallagstiftningen sålunda

velat skydda, bevakas, därest ifrågavarande formföreskrift åsidosättes?

Överklagande av en underlåten underställning kan ej ske. Statskontroll i

form av övervakning av myndighet med möjlighet att kunna göra en anmärkning

effektiv finnes ej heller. Det torde visserligen kunna antagas, att

den som i strid med lagens bestämmelser verkställer ett ej underställt lånebeslut

därigenom begår ett tjänstefel, som kan lagligen beivras, även örn

han handlar efter det beslutande organets direktiv. Upplåningen kan dock

ej på denna väg göras örn intet, och även i övrigt kan det väl knappast anses

att åtalsmöjligheten innebär ett tillräckligt verkande medel mot underlåtenhet

att underställa ett lånebeslut. överhuvud synes knappast inom

det offentligrättsliga förfarandet det skydd som åsyftas kunna ernås.

Vid sådant förhållande återstår att undersöka, huruvida bestämmelserna

om underställning hava civilrättslig betydelse, i det att deras uppfyllande är

cm förutsättning för avtalets giltighet. Är detta fallet, måste långivaren i

sitt eget intresse tillse, att han icke utlämnar lån till kommun, därest ej antingen

lånet ligger inom kommunens fria lånerätt eller ock kommunens beslut

örn lånets upptagande fastställts av Kungl. Majit. Blir kännedomen örn bestämmelsernas

betydelse härutinnan allmänt spridd bland kreditgivarna, är

det all anledning antaga, att denna av långivarna utövade kontroll blir effektiv.

Det kunde måhända ligga nära till hands att av ordalydelsen i de stadganden

i kommunallagarna, som reglera underställningen, draga slutsatser beträffande

bestämmelsernas betydelse för låneavtalens giltighet. I angivna fall

skola kommuns beslut »för att vinna bindande kraft» underställas Konungens

prövning och fastställelse, medan i andra fall länsstyrelsens godkännande

erfordras för att »giva gällande kraft» åt besluten. Vid tillkomsten av

1862 års kommunalförordningar, i vilka bestämmelserna om underställning

första gången infördes, gjordes inga uttalanden, av vilka säker ledning

kan hämtas rörande vad man velat inlägga i dessa bestämmelser.

Helt visst har man närmast tänkt sig, att bestämmelserna skulle innebära

förbud mot verkställighet av elt ej underställt beslut (kommunallagskommitténs

betänkande sid. XXX) och med största sannolikhet har man ej tänkt

på bestämmelsernas eventuella civilrättsliga verkan. Därmed kan emellertid

ingalunda anses uteslutet, att ett åsidosättande av stadgandena kan få

jämväl civilrättsliga följder; frågan härom torde få bedömas efter sakens

natur och allmänna rättsregler.

Det förefaller ej otroligt, att en rätt allmän uppfattning tidigare varit rådande,

att underlåten underställning eller bristande godkännande av Kungl.

Majit ej skulle anses hindra låneavtalets civilrättsliga giltighet. Bland annat

synas två avgöranden av regeringsrätten (R. 1916 E 125 och 1924 E 183), vilka

visserligen ej angått underställning av lånebeslut hos Kungl. Majit utan

underställning av beslut örn avlöning åt folkskolelärare (i förra fallet hos

Kungl. Majit och i senare hos länsstyrelsen), ej kunna tolkas annorlunda

än att underlåten underställning ej ansetts inverka på giltigheten av de avtal,

som slutits utan underställning. 1 det förstnämnda rättsfallet uttalas

direkt att den omständigheten, att församlingens ifrågavarande beslut ej

underställts Kungl. Majlis prövning och fastställelse, icke inverkade på ve
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

derbörandes rätt till visst lönetillägg. Det senare rättsfallet giver uttryck åt

samma princip.

Emellertid har nu högsta domstolen genom avgöranden den 22 augusti 1930

(N. J. A. I: 1930 ref. sid. 403 ff; jfr nedan) givit ett svar på frågan örn underställningens

civilrättsliga betydelse.

Av vad som förekommit i det sid. 403 ff. refererade målet torde här böra

framhållas följande.

Municipal!ullmäktige i Bromstens municipalsamhälle hade beslutat upptaga

ett tillfälligt lån å 10,000 kronor och uppdraga åt municipalnämndens

ordförande, skrädderiidkaren Unger, att söka lånet, underteckna nödiga

lånehandlingar och utkvittera lånesumman. Beslutet underställdes

icke Kungl. Majits prövning. Lånet upptogs av Unger hos Stockholms

läns sparbank. Penningarna behöllos emellertid av Unger, vilken sedermera

dömdes för förskingring av bl. a. detta belopp. Banken lagsökte

municipalsamhället, och länsstyrelsen i Stockholms län förpliktade genom

utslag, som vann laga kraft, samhället att till banken utgiva skuldbeloppet

10,000 kronor jämte ränta, däri ingick ett jämlikt skuldebrevet uträknat

belopp, och lagsökningskostnad. Samhället sökte genom stämning till

Stockholms rådhusrätt återvinning i lagsökningsmålet, men dess talan ogillades

av rådhusrätten. Samhället sökte ändring hos Svea hovrätt och framhöll

diir bl. a., att lånebeslutet i fråga rätteligen krävt underställning hos

Kungl. Majit. Banken gjorde häremot gällande, att innan banken beviljade

lån åt kommun, som ej erhållit Kungl. Majits tillstånd till lånets upptagande,

banken städse undersökte huruvida tillstånd vore erforderligt. Jämväl i förevarande

fall hade undersökning skett, och hade banken av kommunen

erhållit uppgifter för bedömande av frågan. I kommunens uppgifter om

förutvarande upplåning hade emellertid ej medtagits ett lån ur bostadslånefonden,

antagligen emedan detta ej ansetts upptaget för samhällets egen räkning,

då samhället haft ställning av allenast låneförmedlare. Samhället bestred,

att banken gjort undersökning i underställningsfrågan, samt erinrade

att, då samhället konsumerat sin underställningsfria lånerätt, förevarande

upplåning vore ogiltig såsom stridande mot lag. Hovrätten ansåg på grunder,

som sakna betydelse för här behandlade rättsfråga, att Unger saknat behörighet

att upptaga lånet, i följd varav och då banken icke ens påstått, att

de av Unger uppburna medlen kommit samhället till godo, hovrätten fann

samhället icke hava varit för lånets infriande ansvarigt och förpliktade banken

att bl. a. återbetala vad den utbekommit på grund av utslaget i lagsökningsmålet.

Sedan banken sökt ändring hos Kungl. Majit, hemställde nedre

justitierevisionen, med något ändrad motivering, om fastställelse av det slut,

vartill hovrätten kommit.

Högsta domstolens majoritet (tre ledamöter) yttrade, att av närmare angivna

skäl samhället icke kunde på grund av brist i Ungers behörighet undgå

betalningsskyldighet för lånet. Vidkommande därefter av samhället

gjord invändning att Kungl. Majits fastställelse av lånebeslutet erfordrats

för att detta skulle vinna bindande kraft så måste på grund av vad i målet

förekommit antagas, att banken vidtagit de åtgärder för vinnande av utredning

i nämnda fråga, som skäligen kunnat fordras, och därvid erhållit

sådana upplysningar, att banken haft berättigad anledning antaga, att samhället

ägt upptaga lånet utan att beslutet godkändes av Kungl. Majit. »Vid

angivna förhållande kan, även om samhället haft skyldighet inhämta godkännande,

saknaden därav icke inverka å samhällets betalningsskyldighet

mot banken.» Majoriteten fastställde därför det slut, vartill rådhusrätten

kommit i målet.

I målet voro två justitieråd skiljaktiga i avseende å motiveringen och an
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

förde beträffande den förevarande rättsfrågan: då även om, såsom samhället

gjort gällande, beslutet om lånet i saknad av Kungl. Majlis fastställelse

därå icke ägde gällande kraft oell försträckningsavtalet förty icke varit för

samhället bindande, samhället likväl varit skyldigt att till banken återgälda

vad samhället genom Unger på grund av avtalet uppburit av banken jämte

ränta därå, prövade justitieråden rättvist fastställa det slut, rådhusrättens

dom innehölle.

Vid bedömande av det nu relaterade rättsfallet må till en början beaktas,

att enligt samtliga i målets avgörande deltagande justitierådens mening någon

brist ej ansågs föreligga i avseende å vare sig Ungers behörighet eller

lians befogenhet att utöva samhällets rätt vid lånets upptagande. Den rätt,

som tillkom samhällets beslutande organ, tillkom också Unger1.

Det framgår vidare, att underlåtenhet att inhämta och erhålla Kungl.

Maj:ts godkännande enligt såväl majoritetens som minoritetens mening i och

för sig utgjorde en anledning till avtalets ogiltighet2.

Enligt majoritetens mening har återvinningsanspråket ogillats på den

grund att banken verkställt den utredning, som skäligen kunnat fordras, för

att förskaffa banken visshet om att upplåningen folie inom gränsen för den

underställningsfria lånerätten. Vid sådant förhållande kunde saknaden av

godkännande — örn sådant fordrades — icke inverka å samhällets betalningsskyldighet

mot banken.

Detta uttalande torde böra läsas i jämförelse med minoritetens votum.

Minoriteten har ej funnit skäl att åberopa den på viss undersökning grundade

goda tron hos långivaren såsom skäl för återvinningsanspråkets ogillande,

utan har nöjt sig med ett konstaterande, att samhället genom Unger

erhållit lånemedlen. Minoritetens tankegång synes hava varit att, om

Kungl. Maj :ts fastställelse fordrats, bristen härutinnan föranlett avtalets

ogiltighet, men att, om avtalet vore ogiltigt, det skulle återgå, samt att vid

återgång av avtalet samhället skulle återbära vad det genom Unger mottagit

jämte ränta. Att vid avtalets ogiltighet samhället skulle återgälda just det

belopp i ränta, som skolat utgå, därest avtalet varit giltigt, kan väl ej anses

ligga i sakens natur. Enligt allmänna rättsregler bör emellertid vid återgång

av ett låneavtal långivaren, om han är i god tro, utfå den avkastning,

som låntagaren erhållit då han disponerat över lånebeloppet. I förevarande

fall ansågs banken hava varit i god tro, och det kan med skäl ha förmenats,

att den i låneavtalet bestämda räntan utgjort skälig sådan avkastning.

I verkligheten torde samhället ej hava åtnjutit någon som helst avkastning,

eftersom medlen förskingrats av Unger, men denna omständighet berörde

allenast samhällets förhållande till Unger och borde ej inverka menligt på

bankens rätt. Det har sålunda varit nödvändigt att bestämma avkastningen

efter skälighetsgrunder. Härvidlag må ock framhållas, att under rättegången

ingendera parten synes hava närmare berört frågan örn räntans storlek.

Oavsett huruvida det nu anförda i detalj riktigt återgiver de båda skiljaktiga

justitierådens tankegång torde det få anses tydligt, att minoriteten

velat grunda samhällets betalningsskyldighet på annat skäl än avtalets giltighet.

1 I ett annat under samma nummer i N. J. A. refererat rättsfall (sid. 409) har Unger blott

beträffande visst belopp iigt behörighet att företräda samhället men i fråga örn återstående del

av upplånade summan saknat dylik behörighet. Beträffande sistnämnda delbelopp har kommunen

ansetts ej betalningsskyldig.

2 Huruvida denna brist i det föreliggande fallet förelåg, har av både majoriteten och minoriteten

lämnats i viss män öppet. De koncessiva bisatserna, som börja med »även örn», visa

detta. Omständigheterna voro emellertid sådana, att både majoriteten och minoriteten såsom

domskäl åberopade annan grund jin att sådan brist ej förelåg, ehuru det primära eljest bort vara

att konstatera, huruvida underställning varit erforderlig eller icke.

3—3(17474.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Majoriteten Ilai ej uttryckligen uttalat sig oni huruvida den omständigheten,

att banken iakttagit tillbörlig försiktighet, haft den verkan att avtalet

vöre giltigt; saknaden av godkännande skulle icke »inverka å samhällets

betalningsskyldighet mot banken». Sistnämnda uttryck synes visserligen

knappast kunna läsas annorlunda än att fråga vore örn bankens på avtalet

grundade betalningsskyldighet — någon annan betalningsskyldighet har

överhuvud ej förut berörts i domen. Då det emellertid ej uttryckligen utsäger

att fråga ar örn betalningsskyldighet på grund av avtalet, torde det med

hänsyn till frågans stora praktiska betydelse vara önskvärt att gå något närmare

in på dess bedömande med hänsyn till allmänna rättsregler. Märkas

bör, att det ej är blott förskingringsfall som här belysas utan frågan huruvida

i alla de fall, då underställning bort äga rum men underlåtits, iakttagandet

av tillbörlig försiktighet från långivarens sida har den betydelsen,

att avtalet blir giltigt, eller allenast den verkan, att betalningsskyldighet vid

sidan av avtalet trots dettas ogiltighet föreligger.

Det ligger nära till hands att därav, att i det lagsökningsärende, vars materiella

riktighet bedömdes av högsta domstolen, betalningsskyldighet ålagts

samhället för bl. a. ränta uträknad enligt avtalet, draga den slutsatsen att

högsta domstolen ansett betalningsskyldighet föreligga på grund av avtalet.

Såsom ett sannolikhetsskäl kan också denna omständighet åberopas men ej

såsom ett bindande skäl. Det må erinras att, på sätt nyss utretts, minoriteten

kommit till samma slut som majoriteten på en grund som ligger vid sidan av

avtalet.

Bedömandet av det föreliggande spörsmålet ställer sig delvis olika, om den

brist, varom fråga är, anses hänföra sig till den samhälleliga representationens

behörighet att ingå sådana avtal, varom här är fråga, eller det anses att

avtalet ingås av en i och för sig behörig part, men att avtalet, örn det slutits

utan Kungl. Maj:ts godkännande, är försett med ett lagstadgat suspensivt

villkor, nämligen att dylikt godkännade erhålles* 1.

Exempel på huru brist i behörigheten behandlas i svensk lagstiftning erbjuder

bl. a. förmynderskapsrätten. Örn en omyndig utan förmyndarens

tillstånd ingar avtal, är och förblir detta ogiltigt, såvida ej förmyndarens

godkännande i efterhand erhålles. Om en förmyndare för sin myndlings

räkning ingår ett avtal, som kräver överförmyndarens eller rättens tillstånd,

kan ej avtalet bliva giltigt, med mindre sådant tillstånd — eventuellt i efterhand

— erhålles. Här föreligger otvivelaktigt brist i behörigheten. Att i

dylikt sammanhang vissa rättsverkningar vid sidan av avtalet kunna uppstå,

är uttryckligen stadgat i gällande lag. Även den goda tron hos medkontrahenten

kan i sådant avseende äga betydelse men aldrig den betydelsen att

avtalet blir giltigt. Ur beskaffenheten av dessa rättsverkningar lära dock ej

några längre gående slutsatser kunna dragas angående rättens allmänna

ståndpunkt i andra likartade fall. Rättsreglerna i fråga äro givna allenast

med hänsyn till vad som ansetts lämpligt just beträffande förmynderskap

och få ej generaliseras.

Enligt allmänna rättsregler lärer en brist i behörigheten ej kunna ersättas

med den andra kontrahentens goda tro i avseende å sådana omständigheter,

som kunnat grundlägga behörighet, så att vid god tro hos medkontrahenten

att behörighet förelegat avtalet blir giltigt. Motiven till gällande förmynder
-

Det hade varit tänkbart, att i det föreliggande fallet betalningsskyldighet för kommunen

hade grundats på det förhållandet att bankens felaktiga uppfattning, att lånet läge inom gränsen

för den fria lånerätten, berodde på felaktiga uppgifter just från kommunens egna funktionärer.

En dylik ståndpunkt hävdades i målet av banken. Högsta domstolen åberopade emellertid ej

i domen detta förhållande vid avgörandet. — Huruvida i allmänhet en sådan grund för betalningsskyldighet

äger fog, har icke blivit utrett, och denna fråga kan här icke närmare behandlas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

skapslag utgöra exempel på ett dylikt regelrätt resonemang, enligt vilket det

ansetts ligga i sakens natur, att brist i behörigheten föranledde avtalets ogiltighet

och att rättsverkningar vid sidan av avtalet borde regleras genom uttryckliga

stadganden.

Gällande rätt erbjuder emellertid vissa exempel på positiva rättsregler, enligt

vilka visserligen ej beträffande frågan, huruvida rättshandlingsförmåga

överhuvud förelåge, men däremot beträffande frågan om gränsen för behörigheten

medkontrahentens goda tro kan få betydelse. Enligt 66 § aktiebolagslagen

må ej den, som äger företräda bolaget, ikläda bolaget förpliktelser

eller eljest förfoga över dess tillgångar i vidare mån än sådant enligt visst

annat lagrum är för bolagsstämman medgivet. Vad sålunda är stadgat må

dock ej åberopas mot tredje man, med mindre han insett eller bort inse, att

stadgandet ägt tillämpning. Fråga är här ej örn styrelsens befogenhet i förhållande

till bolagsstämman; även i det fall, att styrelsen handlar efter stämmans

direktiv, kan ett avtal, som styrelsen ingått utanför gränsen för stämmans

behörighet, vid god tro hos medkontrahenten bliva giltigt. Enligt 1 kap.

4 § lagen om boutredning och arvskifte skall vad tredje man i god tro slutit

med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, vara gällande,

ändå att flera delägare finnas. Endast samtliga dödsbodelägare äro i normala

fall behöriga att företräda dödsboet; men avtal ingånget med tredje

man blir sålunda giltigt trots brist i behörigheten, därest av uppgift i bouppteckningen

stödd god tro föreligger. Lagberedningen uttalade (sid. 140

i dess betänkande), under hänvisning till ett rättsfall (N. J. A. I: 1928 ref.

sid. 540), rörande detta stadgande, att den där innehållna regeln torde komma

att uppfattas såsom ett stadfästande av vad som motsvarade dåmera

rådande rättsuppfattning i ämnet. I det åberopade rättsfallet hade personer,

som på grund av testamente vörö dödsbodelägare, ej upptagits i bouppteckningen;

en utbetalning, som skett till de i bouppteckningen upptagna

arvingarna, förklarades behörigen gjord. Detta rättsfalls principiella innebörd

synes vara att, om ej god tro förelegat, utbetalningen i fråga ej varit

giltig, m. a. o. att behörighet saknats, men att denna brist avhjälpts genom

den goda tron hos medkontrahenten.

Eftersom i det föreliggande rättsfallet från år 1930 den på viss undersökning

grundade goda tron tillerkänts rättslig relevans, läge det måhända närmast

till hands att antaga, att om bristen ansetts hänförlig till behörigheten,

rättsfallet har den innebörden, att betalningsskyldigheten ej ansetts grunda

sig på att avtalet vore giltigt utan ansetts föreligga trots avtalets ogiltighet.

Det nyss relaterade rättsfallet angående behörighet för dödsbo synes emellertid

utvisa, att högsta domstolen, om mycket starka skäl föreligga, ej finner

det uteslutet att utan stöd av uttryckligt lagbud tillerkänna den goda tron

en supplerande betydelse, där fråga är om gränsen för behörigheten. Det

anförda synes tillräckligt motivera ett uttalande, att man, även örn bristen

i avseende å kommunala låneavtal vid underlåten underställning anses hänföra

sig till behörigheten, ej är nödsakad att av allmänna rättsregler draga

den slutsatsen, att högsta domstolens avgörande betyder betalningsskyldighet

vid sidan av avtalet.

Det finns infot hinder att i lag stadga att avtal av visst slag får ingås endast

under viss förutsättning. En sådan förutsättning kan vara, att avtalet godkännes

av viss myndighet. Fråga kan vara örn en omständighet, som ligger

helt utom parternas personliga rättshandlingsförmåga och sorn hänför sig

till tredje mans rätt. För att en kronoarrendator skall kunna överlåta sitt

arrendeavtal på annan fordras exempelvis myndighets godkännande, men

brist i behörigheten föreligger ej: myndighetens godkännande är ett villkor

för att avtalet blir gällande, vare sig detta villkor intagits i överlåtelseavtalet

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

eller ej. Det synes ej uteslutet att anlägga samma betraktelsesätt på ett kommunalt

låneavtal, för vilket kräves Kungl. Maj:ts godkännande. Sådant inhämtas

i regel innan avtalet träffas. Om detta emellertid ej skett, så torde

det utan föregående godkännande ingångna avtalet (i analogi med förhållandet

vid omyndigs avtal) bliva giltigt, om Kungl. Maj:ts godkännande erhålles

i efterhand. Emot en sådan konstruktion som den nu ifrågasatta talar måhända

främst analogien med det fall att rättens godkännande kräves för giltighet

av avtal om försäljning av omyndigs fasta egendom, ett fall i vilket

ostridigt brist i behörigheten enligt gällande lag föreligger. Emellertid torde

kunna göras gällande, att det ingalunda varit nödvändigt att konstruera lagstiftningen

beträffande rättens tillstånd till den omyndiges fasta egendom på

detta sätt, även örn det med hänsyn till beskaffenheten av de fall, som lagstiftningen

avsåg, låg nära till hands att reglera dem på det enhetliga sätt

som skett.

Formuleringen av högsta domstolens ifrågavarande dom kan ej anses hindra

anläggande av det nu senast relaterade betraktelsesättet. Med denna tolkning

torde det ligga nära till hands att tillerkänna den goda tron den betydelsen,

att avtalet tack vare densamma blir giltigt.

Det torde ej vara nödvändigt att här avgöra vilken av de båda hypotetiskt

framförda tolkningarna av det rättsfall, som utgjort huvudföremålet för undersökningarna,

är den riktiga. Framhållas må allenast, att formuleringen

av vederbörande stadganden i kommunallagarna knappast kan åberopas till

stöd för den ena eller andra tolkningen (då bestämmelsen om bindande eller

gällande kraft lärer hänföra sig till det offentligrältsliga förhållandet); det

synes dock ligga närmast till hands att hänföra bristen till behörigheten, då

stadgandets grund får anses vara, att den nuvarande kommunala representationen

ej kan förväntas tillräckligt tillgodose kommunens framtida intresse,

vars skyddande det gäller i sådana fall, då underställning kräves. Det viktiga

är, att enligt båda alternativen den av domens ordalydelse härledda naturliga

tolkningen av rättsfallet är möjlig, och att det följaktligen med största

sannolikhet kan antagas vara den svenska rättens ståndpunkt, att ett örn

kommunalt lån träffat avtal, som rätteligen skolat underställas Kungl. Maj:ts

prövning men icke blivit underställt, är giltigt, därest långivaren ej vetat örn

bristen och iakttagit tillbörlig försiktighet samt därför haft anledning antaga,

att underställning ej behövts, medan däremot avtalet är ogiltigt, örn långivaren

känt till bristen eller åsidosatt tillbörlig försiktighet.

Den här hävdade tolkningen torde kunna anses i hög grad praktisk. Det

är ur kommunallagstiftningens allmänna synpunkter av stor vikt, att kreditinrättningarna

äga intresse av en viss kontroll över att kommunallagarnas

formföreskrifter äro uppfyllda. Å andra sidan måste man erkänna svårigheten

att vid denna kontroll komma till ett fullkomligt säkert resultat. Att

kunna på öret ovedersägligt fastställa gränsen mellan kommunens under - ställningspliktiga och underställningsfria lånerätt torde stundom erbjuda

mycket stora svårigheter. Än mer blir detta fallet, då, på sätt i lagen örn

kommunal fondbildning bestämmes, även nyttjande av kommunens egna fonder

skall likställas med upplåning. Det är följaktligen ej lyckligt, örn denna

gräns skall under alla förhållanden bliva absolut avgörande för omfattningen

av låneavtalets giltighet, desto mindre som kreditinrättningarna måste

vara i huvudsak hänvisade till de uppgifter beträffande kommunens upplåning,

vilka erhållas från kommunens egna organ. Blir avtalet giltigt, om

medkontrahenten gjort vad som skäligen kan begäras för att konstatera att

behöriga former iakttagits, är detta ur kommunallagstiftningens synpunkt

tillräckligt och tillfredsställande. Detta gäller, såsom redan anförts, vare sig

medlen kommit kommunen till godo eller ej. Om medlen kommit kommu
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

nen till godo, lärer detta förhållande visserligen kunna föranleda anspråk pa

betalning. Detta innebär emellertid ej att avtalet blir giltigt och är således

ur allmänna kommunala och kreditsynpunkter ej tillfyllest. Varken hos en

kommun eller en kreditinrättning böra finnas lånehandlingar, som äro ogiltiga,

även om med dem är förenad viss betalningsskyldighet.

Det senast anförda synes giva vid handen, att den tolkning, som ovan betecknats

såsom principiellt möjlig och med hänsyn till den citerade domens

ordalydelse sannolik, också står i bästa överensstämmelse med de synpunkter,

som böra anläggas i fråga om den gällande kommunallagstiftningens

syfte och innebörd.

Från den dag, då högsta domstolens ovan refererade dom blev given, är att

anteckna ännu ett antal rättsfall, som angå kommunlån. Av dessa torde bär

böra omnämnas de under nr 110 i N. J. A. 1:1930 (sid. 391 ff.) återgivna, i vilka

betalningsskyldighet för kommun ansetts föreligga, enär medel på grund av

lån, vilka vederbörande kommunala representant ej ägt behörighet upptaga,

kommit kommunen tillgodo, i det de »använts till fullgörandet av kommunen

åliggande utbetalningar» eller dyl., medan beträffande medel, som icke visats

hava använts till kommunens nytta, betalningsskyldighet ansetts ej föreligga.

I dessa fall har kommunen alltså, ehuru den ej ansetts vara part i något avtal,

befunnits betalningspliktig. Att i dylika fall avtalens ogiltighet ej kan

avhjälpas, ligger i sakens natur men torde knappast vara en sådan omständighet,

som kan nämnvärt försämra kommunernas kreditmöjligheter i allmänhet.

Att betalningsskyldighet vid sidan av avtalet föreligger, är värt att

uppmärksamma.

Enligt kommunallagarna kräves i vissa fall för giltighet av kommunala

beslut länsstyrelsens fastställelse. Sålunda erfordras dylik fastställelse för

beslut, vilka avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än

fem år. Fråga är alltså här i och för sig ej om utgifter för ett kommunalt

ändamål utan om sättet för anskaffande av medel för sådana utgifter.

Å andra sidan innefattar ett lånebeslut jämväl ett beslut om hur återbetalningen

av lånet skall ske. Är fråga om ett mer än femårigt lån, innebär

alltså beslutet örn lånets upptagande också ett beslut om en utgift, som

erfordrar uttaxering under längre tid än fem år, och den slutsatsen ligger

nära till hands, att även om lånesumman ligger inom gränsen för den underställningsfria

lånerättens belopp, lånebeslutet ej blir bindande med mindre

länsstyrelsens fastställelse erhålles. Denna ståndpunkt är möjlig men ej

ovedersäglig. Det är nämligen tänkbart, att ifrågavarande stadganden i kommunallagarna

böra så tolkas, att fråga skall anses vara örn utgifter för kommunala

ändamål, direkt avseende budgetens utgiftssida. Med denna sistnämnda

ståndpunkt är ett avtal om kommunlån inom gränsen för den undcrställningsfria

lånerätten giltigt oavsett återbetalningstidens längd. Örn

däremot underställning av lånebeslutet anses erforderlig, där återbetalningen

kräver uttaxering under längre tid än fem år, har länsstyrelsens fastställelse

samma betydelse som Kungl. Majlis godkännande där gränsen för den under - ställningsfria lånerättens belopp överskrides, och det som ovan anförts beträffande

sistnämnda kategori av avtal blir gällande även i fråga om nu berörda

avtal.

Enligt det förslag, som framlägges i promemorian, skulle Kungl. Maj:ts

godkännande av beslut örn upptagande av mer än femåriga lån alltid erfordras.

Den här berörda frågan kommer därigenom att förlora praktisk betydelse.

4—367474.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Det torde i ej ringa utsträckning förekomma, att kreditinrättningar mot säkerhet

av inteckning försträcka penningmedel till kommuner i fall, där lånen

ligga utanför gränsen för kommunernas underställningsfria lånerätt men

underställning hos Kungl. Majit det oaktat ej ägt rum. Det lärer i dessa fall

hava antagits, att ett sådant förfarande vore i överensstämmelse med kommunallagarnas

föreskrifter. Denna uppfattning torde grundas därpå, att beslut

om pantförskrivning av andra fastigheter än donationsfastigheter icke

kräva underställning för att vinna bindande kraft. Huruvida man mera allmänt

hyser den uppfattningen, att själva låneavtalet skulle kunna vara giltigt

på grund av att det vore förenat med en i och för sig tillåten pantsättning,

må lämnas därhän. Att låneavtalet skulle på dylik grund bliva giltigt är

emellertid uteslutet.

I och för sig är det däremot ej uteslutet, att ett pantavtal kan vara giltigt,

ehuru huvudavtalet är ogiltigt. I vilken utsträckning detta skall anses vara

förhållandet är en omstridd fråga. Enighet torde emellertid råda därom, att

vid ogiltigt huvudavtal pantavtalet i varje fall aldrig bör tillerkännas giltighet,

med mindre ett berättigat intresse, som lagstiftaren antages vilja tillgodose,

gör det önskvärt. Ett sådant intresse kan i förevarande fall ej anses

föreligga. Att kommun äger utan underställning pantförskriva viss fastighet

kan icke rimligen medföra rätt för kommun att i strid med en uttrycklig bestämmelse

upptaga lån. Möjligt är att kommun äger utan särskilt tillstånd

lämna fastighetsinteckningar som pant för sina lån, men endast för tillåtna

lån, d. v. s. sådana som ligga inom den underställningsfria lånerätten eller

som upptagits med Kungl. Maj:ts tillstånd. Att medkontrahenten haft den

uppfattningen att pantförskrivningen varit giltig, har ej den påföljden att

den blir giltig. En annan sak är, att vid återgång av det ogiltiga avtalet kommunen

kan förpliktas återbära vad den bekommit m. m. Själva pantsättningen

såsom sådan synes emellertid sakna varje värde för kreditgivaren, då panten

får realiseras endast örn huvudavtalet är giltigt. Att huvudavtalet — och

följaktligen även pantavtalet — kan bliva giltigt på grund av på behörig undersökning

grundad tro hos medkontrahenten att lånet läge inom ramen för

den underställningsfria lånerätten, framgår av vad som i det föregående anförts.

3G7474. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin (2)

  1. Curt Riberdahl, Kommunallagens regler om ekonomisk förvaltning i historisk belysning, FT 1987 nr 5 s. 247, på s. 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Anders Olsson, Borgerlig primärkommuns lånerätt, FT 1975 nr 2 s. 61, på s. 64, 67, 73 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. KU 1937:22 Memorial angående arvoden dt kammarrättsrådet d:r C. W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn B. Hagström, vilka inom utskottet biträtt vid behandlingen av vis s. 1 i texten
  2. Rskr. 1937:233 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930 s. 1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 2 dokument.

  1. FT 1975 s. 61 Anders Olsson, Borgerlig primärkommuns lånerätt s. 64 · s. 67 · s. 73 i texten
  2. FT 1987 s. 247 Curt Riberdahl, Kommunallagens regler om ekonomisk förvaltning i historisk belysning s. 255 i texten