Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor m. ra

1937-03-05 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:173, Med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor m. ra

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 173.

1

Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända

sjukkassor m. ra.; given Stockholms slott den 5 mars

1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändring i vissa

delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor,

dels oclc bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

1 sami. Nr 173.

438 37 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931

(nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 2, 15, 18, 22, 26, 28 och 30 §§ förordningen den

26 juni 1931 om erkända sjukkassor skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

2 §■

Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den myndighet, under

vars tillsyn föreningen står enligt lagen örn understödsföreningar.

Med antagande —--- fastställda grunder.

15 §.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till

ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, skall han därmed anses utträda ur

den förra kassan samt, utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är stadgat och

utan erläggande av inträdesavgift, ingå såsom medlem i den senare kassan i

närmast motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning). Var medlemmen vid

flyttningen på grund av redan inträffad sjukdom berättigad till understöd,

skall dock, där ej annat överenskommits mellan kassorna, överflyttningen

anses ske först med utgången av den månad, under vilken han

blivit återställd eller löpande understödstid i kassa för den tidigare bosättningsorten

gått till ända. Vad i detta stycke stadgas äger icke tillämpning å

medlem, som är anställd i centralsjukkassas tjänst och som önskar att såsom

direkt ansluten medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Sker överflyttning å annan tid under en månad än vid utgången av denna,

erlägge medlemmen, där ej annat överenskommits mellan kassorna, till varje

kassa avgift, som belöper på den del av månaden, under vilken han tillhört

kassan. Avgift, som efter överflyttningen erlagts till den kassa, från vars verksamhetsområde

flyttningen skett, må, där kassorna överenskommit därom,

räknas som avgift till den andra kassan.

Örn flyttning, varom ovan sägs, skall medlemmen dessförinnan göra anmälan

till den kassa, från vars verksamhetsområde flyttningen skall ske.

Göres anmälan senare än nu sagts, må understöd, som belöper på tid före

anmälan, icke utgivas av den kassa, till vars verksamhetsområde flyttningen

skett.

Har medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten

för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande sjukhjälp

än den, varmed han till följd av överflyttningen måste åtnöjas, och överflyttar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare lian därvid

berättigad till inträde i sjukhjälpsklass, som närmast motsvarar den högre

klass, han sålunda förut tillhört.

Yad ovan i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl då

indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten medlem

av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken

lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant hänseende av Konungen träffats med främmande

stat, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande

tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa till utlandet, skall han därmed anses

utträda ur kassan.

18 §.

Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter

den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas

till kassan eller, där han enligt 15 § överflyttat från annan kassa, till denna,

fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall han anses hava utträtt

ur förstnämnda kassa vid angivna tidpunkt, där ej vederbörande kassas styrelse

dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd med

betalningen.

Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur erkänd sjukkassa, inom tolv

månader efter utträdet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd

under tiden ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter

för den förflutna tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde),

oaktat de i 9 § tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall---rådfrågade läkaren.

Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,

skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas ersättning

för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives av

staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller

å godkänt enskilt sjukhem, så ock för vård, som beredes den sjuke genom

pensionsstyrelsens försorg. I intet fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning

för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för

den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting

eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke är bosatt;

och skall därvid rese- och transportkostnad beräknas efter det billigaste

färdsätt, som, under hänsynstagande till den sjukes tillstånd, må komma till

användning.

Då särskilda ----och skäligt.

Erkänd sjukkassa---därtill föreligger.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

26 §.

Sjukpenning må ——— — från arbete.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må i sjukkassas stadgar föreskrivas,

att karenstid icke skall beräknas vid sjukdomsfall, som inträffar

inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits av erkänd

sjukkassa.

28 §.

Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än sjukhusvård,

utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems

barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest från

centralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda

ändamål samt för intagning å sjukvårdsanstalt, som avses i 22 § andra stycket,

för år räknat överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller, då fråga är

örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts jämväl åt medlems

barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som tillförsäkrats

sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma det

överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet den 31

december det år utgifterna avse.

Lämnar tillsynsmyndigheten ----- och centralsjukkassa.

30 §.

Medlem av---i kassan.

Lämnar erkänd--—- medlems barn.

Väntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt

ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid

bildande av lokalsjukkassa av anledning, som i 19 § sägs.

Har utfästelse av erkänd sjukkassa örn sjukvårdsersättning vid sjukdom,

som drabbar medlems barn under femton år, varit gällande de tolv närmaste

månaderna innan barnet fyllde femton år, må väntetid icke tillämpas, där

barnet på ansökan, som gjorts inom trettio dagar efter uppnåendet av nämnda

ålder, vinner inträde i kassan.

I intet fall må väntetid vara bestämd till längre tid än etthundratjugu

dagar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock skola, där medlem

av erkänd sjukkassa dessförinnan flyttat från kassans verksamhetsområde

till ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, i

fråga örn överflyttning, samt, där sjukdomsfall före nämnda dag inträffat, i

fråga örn utgifter för intagande å sjukvårdsanstalt och örn väntetid, äldre

bestämmelser fortfarande gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 173.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

d Stockholms slott den 5 mars 1937.

/

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och finansdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Inom socialdepartementet föreligga för närvarande till prövning frågor

örn ändringar i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.

Förslag hava nämligen väckts rörande ändringar av bestämmelserna

örn överflyttning, om ersättning för intagande å sjukvårdsanstalt, örn karenstid

och örn väntetid, varjämte genomförandet av det förslag till vissa ändringar

i lagen örn understödsföreningar, som Kungl. Majit tidigare i dag beslutat

genom proposition förelägga riksdagen till antagande, påkallar viss

ändring i bestämmelserna örn antagande av erkända sjukkassor. Jag anhåller

nu att få anmäla dessa spörsmål.

Antagande av erkända sjukkassor.

Enligt 69 § understödsföreningslagen skall i lagen föreskriven registrering

och tillsyn å understödsföreningar handhavas av en för hela riket gemensam

tillsynsmyndighet, och enligt 84 § meddelar Konungen närmare föreskrifter

om tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet. Jämlikt 2 § första

stycket sjukkasseförordningen antages understödsförening till erkänd sjukkassa

av den i 69 § understödsföreningslagen omförmälda tillsynsmyndigheten.

För möjliggörande av ifrågasatt uppdelning av tillsynen över understödsföreningarna

å socialstyrelsen och pensionsstyrelsen har i förut omnämnda

förslag till ändringar i understödsföreningslagen 69 § erhållit den lydelsen,

att i lagen föreskriven registrering och tillsyn å understödsföreningar handhaves

beträffande varje grupp av föreningar med likartad verksamhet av en

för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Med hänsyn härtill torde 2 §

första stycket sjukkasseförordningen lämpligen kunna erhålla den ändrade

lydelsen, att understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den myndighet,

under vars tillsyn föreningen står enligt understödsföreningslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 173.

Överflyttning.

Till medlem av erkänd sjukkassa må enligt 9 § första stycket icke, utom

då fråga är örn inträde i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person,

antagas annan än den, som är bosatt inom kassans verksamhetsområde. Inträde

må vidare enligt 9 § tredje stycket, med vissa angivna undantag, beviljas

allenast den, som fyllt femton men icke femtio år, har god hälsa och

icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra

väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större

utsträckning.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till

ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äger han jämlikt

15 § första stycket, där ej senare i paragrafen annorlunda stadgas, kvarstå

i förstnämnda kassa allenast intill utgången av månaden näst efter den, under

vilken flyttningen skedde. Medlem, som är anställd i centralsjukkassas

tjänst, må dock såsom direkt ansluten medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa,

är han enligt 15 § andra stycket berättigad att utan hinder av vad i

9 § tredje stycket är stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom

medlem i denna kassa i närmast motsvarande sjukhjälpsklass (överflytilling),

dock att anmälan örn inträdet skall göras före utgången av månaden

näst efter den, under vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för

tiden intill överflyttningen skola vara erlagda. överflyttning skall anses hava

ägt rum med utgången av den månad, under vilken anmälan örn inträde

gjordes. Var medlemmen då på grund av redan inträffad sjukdom eller

barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits

mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den

månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått till

ända. Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet

eller sjukkasseorganisation, skola enligt 15 § sista stycket bestämmelserna

angående överflyttning äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen

avsedd person. Sådan överenskommelse skall vara godkänd

av tillsynsmyndigheten.

I 18 § föreskrives, att örn medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av

andra månaden efter den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp

senast skolat betalas, fortfarande häftar för avgift eller belopp, som nu sagts,

skall han anses hava utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans

styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd

med betalningen. Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan,

inom tolv månader därefter till återinträde och har hans hälsotillstånd under

tiden ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för

den förflutna tiden erläggas, bevilja återinträde, oaktat de i 9 § tredje stycket

angivna förutsättningarna ej äro för handen.

I skrivelse den 22 februari 1937 har socialstyrelsen anfört i huvudsak följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Vid tillämpningen inom sjukkassorna av bestämmelserna örn överflyttning

ha, enligt vad styrelsen för svenska sjukkasseförbundet framhållit i skrivelse

till socialstyrelsen den 30 oktober 1936, vissa olägenheter kommit till synes,

förnämligast på grund därav, att skyldigheten att göra anmälan örn överflyttning

icke iakttages av medlemmarna. Dylik anmälningsförsummelse, som

vore vanlig framför allt vid flyttning mellan de större städerna och dessas

förorter, hade till följd, att från verksamhetsområdet avflyttade medlemmai

ofta kvarstode och betalade avgifter i månader eller till och med i åratal i den

gamla kassan, oaktat medlemskapet i kassan på grund av sjukkasseförordningens

bestämmelser i verkligheten redan upphört. Ofta bleve ett sådant

förhållande uppdagat och ändringen av bosättningsort bekant för vederbörande

kassor först när medlemmen träffats av sjukdom och på grund

därav inkommit med sjukanmälan. Skulle förordningen strängt följas, skulle

uppenbarligen i sådant fall sjukhjälp icke utgå. Emellertid torde kassorna

i stor utsträckning låta nåd gå före rätt; sjukhjälpen utbetalades, varefter

vederbörande, sedan han blivit återställd från sin sjukdom, överflyttades i

vanlig ordning. Med hänsyn till sålunda påpekade förhållanden har sjukkasseförbundet

hemställt, att socialstyrelsen måtte medverka till åstadkommande

av ändring av sjukkasseförordningens bestämmelser örn överflyttning.

I likhet med sjukkasseförbundet finner socialstyrelsen de av förbundet

påvisade olägenheterna vara av den natur, att en omarbetning av sjukkasseförordningens

överflyttningsbestämmelser bör ske. Det angelägna i en sådan

åtgärd torde framgå enbart därav, att sjukkassor i stor utsträckning »låta

nåd gå före rätt», d. v. s. till förmån för medlemmarna åsidosätta förordningens

tydliga bestämmelser.

För den enskilde sjukkassemedlemmen måste självfallet den gällande påföljden,

att uraktlåten anmälan örn överflyttning skall medföra ett upphävande

av delaktigheten i sjukförsäkringen, framstå såsom onödigt sträng,

särskilt örn försummelsen, som väl i allmänhet torde vara fallet, varit att

tillskriva obekantskap med sjukkasseförordningens bestämmelser. Har medlemmen

dessutom fortsatt att betala avgifter till sin gamla kassa, vilka denna

i ovetskap örn flyttningen mottagit, måste det för honom framstå såsom en

stor orättvisa att på rent formella grunder bli skild från försäkringen. Vad

åter det allmänna beträffar, så torde ur dess synpunkt vara lika litet tillfredsställande,

att sjukförsäkringen på anfört sätt förlorar medlemmar, som

att kassorna för att motverka en utveckling i sådan riktning tillämpa i sjukkasseförordningen

givna bestämmelser på ett oriktigt sätt.

Då det gäller att giva sjukkasseförordningens överflyttnings- och därmed

sammanhängande bestämmelser en för sjukkasseverksamheten mera lämplig

avfattning än de nuvarande, uppställer sig i första hand frågan, huruvida

den nu föreskrivna anmälningsskyldigheten skall helt borttagas, eller huruvida

och i vilken form denna skyldighet bör bibehållas. På grund av det

anförda synes utan vidare vara klart, att, örn man vill undgå flertalet olägenheter,

som äro förbundna med nu gällande överflyttningsförfarande, själva

rätten till överflyttning icke såsom hittills får vara beroende av att anmälan

om flyttning göres. Några principiella betänkligheter mot en sådan författningsändring

torde icke heller behöva förefinnas. Tvärtom torde kunna

sägas, att överflyttningsbestämmclserna skulle bättre än flir närvarande ansluta

sig till sjukkasseförordningens stadganden rörande sjukförsäkringens

organisation, därest anmälningsskyldigheten i sin nuvarande form borttoges,

och det sålunda bleve flyttningen och bosättningen på ort inom annan erkänd

sjukkassas verksamhetsområde, som ensamma konstituerade rätten till överflyttning

och därmed till medlemskap i den nya bosättningsortens kassa. Då

det för alla parter måste vara av vikt att så snart som möjligt få alla med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.is proposition nr 173.

en överflyttning sammanhängande angelägenheter ordnade, torde emellertid

förordningen alltjämt böra upptaga ett stadgande örn anmälan. Men denna

anmälan bör, såsom nämnts, icke utgöra ett villkor för överflyttningsrätt utan

allenast ha till syfte att underlätta och påskynda överflyttningsförfarandet,

med hänsyn vartill en viss påföljd även torde böra stadgas för medlem, som

underlåter att göra anmälan i vederbörlig ordning. Den normala gången för

överflyttningens genomförande bör därför vara, att den flyttande medlemmen,

innan flyttning sker, till sin gamla kassa gör anmälan örn den ändrade

bosättningen, i anledning varav kassan utfärdar flyttningsbevis med nödiga

uPP§i^er rörande medlemskapet ifråga, vilket bevis överlämnas till kassan

på den nya bosättningsorten av medlemmen själv eller av den gamla kassan.

Har medlem försummat att före bosättningen å den nya orten göra anmälan

till den gamla kassan, skall han visserligen icke av sådan anledning förlora

sin delaktighet i sjukförsäkringen utan ändock kunna anmäla den skedda

flyttningen till den gamla eller nya kassan, i vilket sistnämnda fall kassan

ifråga bör infordra vederbörligt överflyttningsbevis. Men då en fördröjd anmälan

uppenbarligen kan medföra en del olägenheter för kassorna, bör, såsom

redan antytts, en viss påföljd inträda för den försumlige. Vad denna

påföljd beträffar, så synes densamma böra innebära, att medlem, som gör

anmälan örn flyttning först sedan denna ägt rum, skall förlora rätten till

sjukhjälp för den del av ett efter flyttningen inträffat sjukdomsfall, som

ligger i tiden före anmälan. Rörande en sådan påföljd kan visserligen sägas,

att den icke medför någon mera betydande inskränkning i nu gällande sjukhjälpsrätt,

eftersom redan nu den ordningen gäller i princip, att sjukhjälp

icke utgår för tiden före sjukanmälan. Men såsom ifrågavarande föreskrift

i sjukkasseförordningen (26 §)_är avfattad, föreligger icke generellt förbud

för sjukkassa att utgiva sjukhjälp för tid före sjukanmälan, och dessutom

gäller stadgandet endast beträffande understöd i form av sjukpenning. Vid

försummad flyttningsanmälan skulle däremot inskränkningen i sjukhjälpsrätten

gälla utan möjlighet till jämkning och därjämte även omfatta sjukvårdsersättning

och moderskapshjälp. Givetvis kunde man, för att göra påföljden

strängare, även ifrågasätta att låta inskränkningen i sjukhjälpsrätten

sträcka sig icke bara till tiden före sjukanmälan utan till sjukdomsfallet i

dess helhet Att gå så långt torde dock vara onödigt strängt, helst som en

sådan påföljd i vissa fall skulle komma att verka på enahanda sätt som den

nu stadgade anmälningsskyldigheten, nämligen beträffande medlem, som

under den ifrågavarande mellantiden drabbats av obotlig sjukdom. Vad man

genom ett stadgande örn påföljd vill ernå är att giva visst eftertryck åt kravet

på att en flyttande medlem utan dröjsmål skall göra anmälan om flyttningen.

och för sådant ändamål torde nian kunna förutsätta, att den ifrågasatta påföljden

skall verka i önskad riktning. Genom stadgandet ifråga vinner man

emellertid därjämte, att vederbörande sjukkassa alltid blir befriad från sjukhjälpsansvaret

för tid, då kassan icke kunnat utöva någon sjukkontroll, därför

att sjukdomsfallet icke blivit för kassan bekantgjort.

Med avseende på flyttningsanmälan i den nu ifrågasatta formen må ytterligare

framhållas, att även om anmälan får företagas jämväl sedan flyttningen

ägt rum. den flyttade medlemmen dock icke får dröja härmed hur länge som

helst. Under alla förhållanden måste sålunda anmälan göras och förfallen

avgift erläggas före utgången av den för avgiftsbetalning stadgade respittiden.

Sker icke detta, måste medlemskapet upphöra i enlighet med stadgarnas

bestämmelser härom, varmed då också överflyttningsrätten förfaller

.. Införes stadgande örn ovillkorlig överflyttningsrätt, blir härav jämväl en

följd, att det i förordningen föreskrivna villkoret, att stadgade avgifter till

den gamla kassan skola vara erlagda för tiden före överflyttningen, icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 173.

längre behöver eller bör upprätthållas. Att bibehålla bestämmelsen ifråga

skulle i själva verket betyda en skärpning av avgiftsreglerna för vissa med

lemmar, nämligen dem som ändra bosättningsort. Det torde även i fråga örn

flyttande medlem få anses tillfyllest, att avgifterna erläggas inom gällande

respittid, vilken regelmässigt utgör två månader utöver förfallomånaden. För

att förebygga missbruk av de sålunda mildrade avgiftsbestämmelserna torde

emellertid böra föreskrivas skyldighet för den tillflyttade kassan att utesluta

medlem, som brister i betalningen av resterande avgifter till den gamla kassan.

För den nya kassan bör det icke möta någon större svårighet att kontrollera,

i vad mån avgiftsbetalningen fullgjorts till den gamla kassan, då uppgift örn

resterande avgifter givetvis skall finnas i överflyttningsbeviset.

Vidkommande därefter tidpunkten för överflyttningen synes ur olika synpunkter

riktigast, att denna föreskrives skola sammanfalla med tidpunkten

för ombytet av bosättningsort. Förutom att en sådan anordning bäst ansluter

sig till principen örn ovillkorlig överflyttningsrätt, gives därigenom

tillbörlig enkelhet åt överflyttningsbestämmelserna, varjämte i förekommande

fäll kontrollen av sjuka medlemmar underlättas. Såsom särskilt skäl

kan dessutom åberopas, vad styrelsen härom anfört i det efterföljande, då

frågan örn överflyttning till och från utlandet beröres. Att nu angivna ståndpunkt

icke intagits vid utformandet av de nuvarande föreskrifterna, som ju

icke medgiva överflyttning vid annan tidpunkt än månadsskifte, sammanhänger

givetvis med, bland annat, att avgifterna i kassorna i regel löpa per

månad, och att på den grund vissa fördelar i förvaltningshänseende uppkomma

genom den tillämpade anordningen, exempelvis såtillvida, att, då

flyttningen skett under loppet av en månad, fördelning mellan den frånflyttade

och den tillflyttade kassan icke behöver göras beträffande avgift,

som belöper på flyttningsmånaden. Emellertid synes denna och därmed sammanhängande

omständigheter icke böra få vara avgörande, helst som det

arbete med avräkningar kassorna emellan, som torde bli en följd av avgifternas

uppdelning, icke kan bli allt för betungande, då väl flertalet flyttningar

äga rum vid månadsskifte. Vissa avgifts- och andra redovisningar kassorna

emellan måste för övrigt förekomma i samband med överflyttningar, vilket

system man väljer, varför den här ifrågasatta uppdelningen av avgiften för

flyttningsmånaden i vart fall icke skulle betyda införande av någon ny förvaltningsuppgift.

För att emellertid icke helt bryta med nuvarande anordning

med avgiftsbetalning för hel månad, med vilken kassorna äro mest förtrogna,

skulle man jämsides med det nyssnämnda principiella stadgandet

kunna lämna öppet för kassorna att frivilligt överenskomma örn att den på

flyttningsmånaden belöpande avgiften skulle tillfalla den tillflyttade kassan.

Att denna kassa och icke den frånflyttade i så fäll bör tillgodoföras avgiften

ifråga kan motiveras bland annat därmed, att någon överföring av fondandelar

kassorna emellan icke förekommer vid överflyttning. Styrelsen vill

alltså föreslå sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser, att överflyttning

skall ske vid ombytet av bosättningsort, närmare bestämt vid den tidpunkt,

då bosättning på den nya orten äger rum, ävensom att beträffande avgiften

för flyttningsmånaden ett stadgande införes av nyssnämnda innebörd. För

det fall att medlemmen vid denna tidpunkt är berättigad till understöd på

grund av redan inträffad sjukdom, lior dock, liksom enligt nu gällande bestämmelser,

överflyttningen äga rum vid utgången av den månad, under

vilken han blivit återställd eller löpande understödst^ gått till ända. Någon

anledning att för dylika fall föreskriva annan tidpunkt än månadsskifte torde

icke finnas. Endast beträffande bestämmelsens ordalydelse vill styrelsen

föreslå ändring därhän, att uttrycket »löpande understödstid» förtydligas

genom tillägg av orden »i kassan jämte, i förekommande fall, vederbörande

centralsjukkassa».

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majds proposition nr 173.

Vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser rörande överflyttning hava

olägenheter kommit till synes även till följd därav, att sjukkasseförordningens

stadgande i 18 § andra stycket örn beviljande av återinträde för medlem, som

genom avgiftsförsummelse förlorat medlemskapet, icke kan tillämpas i fråga

örn medlem, som i samband med flyttning till annan ort avgått ur sin gamla

kassa och på grund av försummad anmälan av flyttningen icke kommit att

bli överflyttad till kassan på den nya bosättningsorten. Därest, såsom nu

ifrågasattes, medlems flyttning och bosättning inom annan kassas verksamhetsområde

skola ensamt grunda rätt till medlemskap i sistnämnda kassa,

bliva också bestämmelserna örn återinträde, såsom de nu äro avfattade, tilllämpliga

på sådant sätt, att örn medlemmen icke inom laga tid erlägger förfallen

avgift och därigenom går sin delaktighet i försäkringen förlustig, han

äger få medlemskapet i den nya kassan återupplivat. Detta torde kunna få betydelse

särskilt i de förekommande fall, då medlem av ren okunnighet fortsätter

att betala avgift till den gamla kassan efter skedd avflyttning från verksamhetsområdet

och kassan ifråga i ovetskap örn flyttningen mottager avgifterna.

Vad beträffar fall av sistnämnda beskaffenhet, torde nog få förutsättas,

att sådana skola förekomma, även om de föreslagna bestämmelserna bli gällande.

Att genom lagbestämmelser helt råda bot på olägenheter, som ytterst

bero på vederbörandes bristande uppmärksamhet och okunnighet, lärer icke

vara möjligt. För att hindra uppkomsten av onödigt många dylika fall torde

bästa medlet vara en från kassornas sida bedriven effektiv upplysningsverksamhet

rörande överflyttningsbestämmelsernas innebörd ävensom en fortgående

kontroll beträffande medlemmarnas bosättningsort. En sådan kontrollskyldighet

åligger kassorna redan nu i första hand med hänsyn till statsbidragsförordningens

bestämmelser (§ 2). Men även tillämpandet av sjukkasseförordningens

överflyttningsbestämmelser medför en sådan kontrollskyldighet,

vilken kassorna icke kunna undandraga sig, eftersom de i sin

egenskap av erkända sjukkassor äro förbundna att på ett riktigt sätt tillämpa

alla för dem gällande bestämmelser.

Vad styrelsen i det föregående anfört har närmast haft syfte på överflyttning

av sjukkassemedlemmar inom riket. I detta sammanhang vill styrelsen

emellertid även beröra frågan om överflyttningar till och från sjukkassor i

utlandet. Härom stadgas i sjukkasseförordningen (15 § sista stycket), att där

överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller

sjukkasseorganisation, bestämmelserna om överflyttning skola äga motsvarande

tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person. Därjämte

föreskrives, att sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

Med de ifrågavarande bestämmelserna synes lia avsetts, att på svensk sida

den avtalsslutande parten skulle vara en organisation, omfattande rikets

erkända sjukkassor. Någon myndighet, som skulle kunna ingå en dylik

överenskommelse, torde nämligen icke finnas. Emellertid ha vid gjorda

försök att få överenskommelse till stånd, i första hand med Danmark och

Norge, svårigheter yppat sig på grund därav, att lagstiftningen i nämnda

länder förutsätter formliga konventioner för frågans ordnande. En dylik

konvention angående överflyttning mellan nyssnämnda båda länder föreligger

också sedan år 1926. Med hänsyn till det ganska stora antalet flyttningar,

som förekomma mellan vissa delar av vårt land samt Danmark och Norge,

måste det anses synnerligen önskvärt, att ett ordnat överflyttningsförfarande

även mellan svenska och nämnda länders sjukkassor snarast möjligt kommer

till stånd. Styrelsen får därför föreslå, att sjukkasseförordningens överflyttningsbestämmelser

ändras jämväl därhän, att de i förevarande avseende

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 173.

komma att överensstämma med motsvarande för sjukkasseverksamheten i

Danmark respektive Norge gällande bestämmelser.

En annan svårighet för uppnående av åsyftad överenskommelse örn överflyttning

till och från utlandet har bestått däri, att den svenska sjukkasseförordningen

icke medgiver överflyttning vid annan tidpunkt än månadsskifte,

medan däremot, enligt i såväl Danmark som Norge tillämpade överflyttningsregler,

överflyttningen räknas från tidpunkten, då vederbörande

flyttande bosatt sig på den ort, till vilken han flyttat. Denna olikhet mellan

bestämmelserna skulle emellertid komma att utjämnas, därest styrelsens ovan

framförda förslag angående tiden för överflyttning komme till genomförande.

Upplysningsvis må meddelas, att spörsmålet om överenskommelser angående

överflyttning av sjukkassemedlemmar mellan Sverige och övriga

nordiska länder har varit föremål för överläggningar i utskottet för nordiska

sjukförsäkringsmöten men där bordlagts, närmast i avvaktan på eventuella

åtgärder, som från svensk sida kunde vara påkallade för frågans lösning.

För att ytterligare precisera innebörden av de författningsändringar, som

socialstyrelsen på grund av anförda förhållanden funnit påkallade, har styrelsen

i sin skrivelse intagit ett utkast till ändrad lydelse av 15 och 18 §§

sjukkasseförordningen. Utkastet torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende.

Vid sammanträde med styrelsen för svenska sjukkasseförbundet den 27

februari 1937 har styrelsen, som delgivits socialstyrelsens nu ifrågavarande

skrivelse, uttalat sin tillfredsställelse med det i skrivelsen framlagda förslaget.

Sjukkasseförordningen bygger på ett system av sjukkassor med lokalt begränsade

verksamhetsområden. Som regel gäller, att endast den, som är

bosatt inom en kassas verksamhetsområde, äger vara medlem av kassan. Medlemskapet

upphör därför vid flyttning till annan kassas verksamhetsområde.

Bestämmelserna härom skulle icke tarva någon komplettering, därest den

flyttande utan vidare ägde rätt att vinna medlemskap i erkänd sjukkassa å

den nya bosättningsorten. Så är dock icke alltid fallet. Enligt 9 § tredje

stycket må nämligen inträde i erkänd sjukkassa allenast beviljas den, som ickb

fyllt femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte av viss svårare beskaffenhet,

För att en sjukkassemedlem, som icke längre uppfyller dessa

fordringar för rätt till inträde, icke på grund därav skall vid flyttning till

annan ort nödgas gå miste om den statsunderstödda sjukförsäkringens förmåner,

hava bestämmelserna i 15 § örn överflyttning meddelats. Som förutsättning

för rätt till överflyttning gäller dock, bland annat, att anmälan om

inträde i erkänd sjukkassa å den nya bosättningsorten skall göras före utgången

av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde.

Denna föreskrift örn anmälningsskyldighet är givetvis, såsom sjukkasseförbundet

och socialstyrelsen framhållit, ägnad att medföra rättsförlust och

kan även sägas i viss mån bryta mot den princip örn en såvitt möjligt enhetlig

sjukkasseorganisation, åt vilken bestämmelsen örn överflyttning är avsedd

att ge uttryck. Socialstyrelsen har därför i stället föreslagit, att i och med

flyttningen även medlemskapet utan vidare skall överflyttas från kassan på

den gamla till kassan på don nya bosättningsorten. Givetvis skulle därmed i

åtskilliga fall de olägenheter undvikas, vilka liro förbundna med den nu gäl
-

Departement - chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

lande ordningen. Det synes mig dock, som örn genom styrelsens förslag den

föreliggande frågan icke skulle erhålla en fullt tillfredsställande lösning.

I flertalet av de fall, som påkallat sjukkasseförbundets uppmärksamhet

och föranlett förbundet att till socialstyrelsen göra framställning i ämnet,

skulle antagligen rättsförlust i en eller annan form fortfarande komma att inträda

för de försumliga eller örn författningsbestämmelserna okunniga medlemmarna.

Örn -— för att taga ett enligt vad sjukkasseförbundet uppgivit

särskilt vanligt fall — en sjukkassemedlem i en av våra större städer flyttar

ut till en av stadens förorter, skulle han enligt förslaget, förutsatt att han

var frisk vid flyttningen, omedelbart bliva medlem i förortens sjukkassa.

Underlåter han emellertid av någon anledning att göra anmälan härom, och

fortsätter han att betala avgifter till sin gamla kassa, så mister han efter den

i 18 § första stycket stadgade respittidens utgång på grund av underlåten avgiftsbetalning

till sin nya kassa medlemskapet i denna. Uppdagas sedan detta

förhållande först då han drabbas av sjukdom, har han ovillkorligen förlorat

rätten till understöd vid denna sjukdom. Möjlighet till återinträde föreligger

nämligen enligt 18 § andra stycket endast, då vederbörandes hälsotillstånd icke

efter utträdet försämrats. Icke heller äger han, därest han sedermera tillfrisknar

från sjukdomen, någon absolut rätt till återinträde enligt 18 § andra

stycket, utan är frågan härom beroende på kassans gottfinnande. Med hänsyn

till vad nu anförts vill jag förorda, att såsom tillägg till socialstyrelsens

förslag i 15 § införes en bestämmelse därom, att avgift, som efter överflyttningen

erlagts till den kassa, från vars verksamhetsområde flyttningen skett, må, där

kassorna överenskommit därom, räknas som avgift till den andra kassan. Äro

avgifterna i den nya kassan högre än i den gamla, kommer medlemmen jämväl

med tillämpning av en dylik bestämmelse att häfta för avgifter till den nya

kassan. Då emellertid de av medlemmen erlagda beloppen givetvis skola i

första hand räknas som avbetalning å de avgifter, som tidigast förfallit till

betalning, och då skillnaden mellan avgiftsbeloppen vanligen icke torde vara

alltför betydande, kommer vid tillämpning av bestämmelsen i ett sådant fall

respittidens utgång att avsevärt framflyttas. Jag håller för visst, att kassorna

allmänt skulle komma att träffa sådan överenskommelse, som i den av mig

förordade bestämmelsen angives, liksom jag håller för sannolikt, att, därest

bestämmelsen i fråga icke antages, kassorna i nu angivna fall ofta skulle

komma att, liksom hittills, »låta nåd gå före rätt».

Emot socialstyrelsens förslag, att överflyttningen skall, där medlemmen

vid flyttningen är frisk, anses äga rum samtidigt med flyttningen och icke

vid månadsskiftet närmast därefter, har jag ingen erinran att göra, därest

möjlighet beredes kassorna att träffa överenskommelse rörande den å flyttningsmånaden

belöpande medlemsavgiften. Enligt styrelsens förslag skola

också kassorna äga möjlighet överenskomma, att avgiften skall oavkortad

tillfalla den kassa, till vilken överflyttning skett. Med hänsyn till de obetydliga

belopp, varom här är fråga, vill jag emellertid förorda full frihet för

kassorna att träffa överenskommelse rörande fördelningen av flyttningsmånadens

avgift.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 173.

Även vid införandet av ett system, enligt vilket själva flyttningen ensam

konstituerar rätt till medlemskap i den nya bosättningsortens kassa, torde,

såsom socialstyrelsen framhållit, ur ren ordningssynpunkt anmälningsskyldighet

rörande flyttningen alltjämt böra åvila den flyttande. I likhet med styrelsen

anser jag, att sådan anmälan bör redan före flyttningen göras till

kassan å den gamla bosättningsorten samt att, där anmälan göres senare, rätten

till understöd för tid mellan flyttningen och anmälan skall vara förfallen. Denna

påföljd av anmälningsförsummelse torde dock endast böra avse rätt till understöd

från kassan å den nya bosättningsorten. Är nämligen medlemmen vid

flyttningen på grund av sjukdom understödsberättigad, bibehålies tills vidare

medlemskapet i kassan å den tidigare bosättningsorten, och det synes då

obilligt, örn försummelsen skulle föranleda indragning av redan löpande

understöd.

Rätt till inträde i erkänd sjukkassa tillkommer i lika mån utländska som

svenska medborgare, bosatta inom kassans verksamhetsområde. Bestämmelserna

rörande överflyttning äro emellertid direkt tillämpliga endast vid flyttning

inom landet, icke vid inflyttning från utlandet. En svensk eller utländsk

medborgare, som inflyttar från utlandet och som därstädes tillhört någon

social sjukförsäkringsorganisation, äger således icke utan vidare komma i åtnjutande

av de förmåner, som överflyttningsbestämmelserna äro avsedda att

bereda. Till fullföljande av principen örn socialförsäkringens universalitet,

vilken princip kan sägas känneteckna de moderna strävandena på detta område,

har därför i 15 § sista stycket sjukkasseförordningen upptagits en bestämmelse,

som ger möjlighet under vissa förutsättningar att tillämpa ett överflyttningsförfarande

mellan utländska och svenska sjukkassor. Såsom framgår

av socialstyrelsens skrivelse har emellertid bestämmelsen i fråga visat

sig icke motsvara sitt syfte, huvudsakligen beroende därpå, att lagstiftningen

i våra grannländer Danmark och Norge förutsätter formliga konventioner för

frågans ordnande. Med hänsyn härtill vill jag förorda styrelsens förslag i

denna del, enligt vilket överflyttningsbestämmelsernas tillämplighet vid

inflyttning från utlandet göres beroende av överenskommelse mellan

Sverige och vederbörande utländska stat. En dylik överenskommelse torde

givetvis böra bygga på ömsesidighetsprincipen.

Såsom socialstyrelsen föreslagit, torde rätten till överflyttning icke heller

längre böra göras beroende av, örn stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen

äro erlagda. Vid sådant förhållande har jag ingen erinran att göra

mot den sakliga innebörden av styrelsens förslag till ändrad lydelse av 18 §

första stycket, enligt vilket förslag vid beräkningen av respittiden hänsyn även

skall tagas till oguldna dylika avgifter.

I formellt hänseende synas vissa jämkningar kunna göras i socialstyrelsens

förslag till ändrad lydelse av 15 och 18 §§. Vidare torde med hänsyn till

det förslag till ändrad lydelse av 32 §, som förelagts innevarande års riksdag

genom propositionen nr 38, orden »eller barnsbörd» i 15 § första stycket

böra utgå.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 173.

Intagning å sjukvårdsinrättning.

Jämlikt 22 § andra stycket sjukkasseförordningen skall till sjukvårdsförsäkrad

medlem av erkänd sjukkassa, då enligt intyg av läkare vård å sjukvårdsanstalt

(sjukhusvård) är erforderlig, utgivas ersättning för den sjukes

intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting eller

kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller å godkänt enskilt sjukhem,

så ock för vård, som beredes den sjuke genom pensionsstyrelsens försorg.

Ersättning för sjukhusvård bekostas enligt 29 § under de första aderton

eller eventuellt nittio dagarna av ett sjukdomsfall av vederbörande lokalsjukkassa

och därefter av centralsjukkassan. Till skillnad från vad enligt 28 §

gäller beträffande lokalsjukkassas utgifter till annan sjukvård kan sådan kassa

icke för sina utgifter till sjukhusvård erhålla bidrag av centralsjukkassan.

För varje dag erkänd sjukkassa lämnat ersättning för sjukhusvård utgår

jämlikt § 4 kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt

sjukkassor statsbidrag med 50 öre. Däremot utgår icke statsbidrag för av

kassan utgiven ersättning för den sjukes intagande å sjukhuset.

I skrivelse den 9 december 1935 har övre Norrlands erkända centralsjukkassa

bland annat erinrat örn de ökade kostnader i skilda hänseenden, som

åvilade sjukkasseverksamheten inom övre Norrland på grund av de därvarande

stora avstånden och svåra kommunikationsförhållandena. Den största

och till sina verkningar mest framträdande skillnaden i utgifter för å ena

sidan sjukkassorna inom övre Norrland och å andra sidan sjukkassorna inom

övriga delar av landet läge i utgifterna för de sjukas intagande å sjukvårdsanstalt.

Fjällsocknarnas lokalkassor hade ofta endast omkring etthundra

medlemmar. För varje medlem, som inlades å lasarett, drabbades en dylik

kassa med en utgift av upp till en krona per medlem. Yad detta betydde

kunde man förstå, då genomsnittskostnaderna för hela riket »knappast torde

uppgå till en ringa bråkdel av detta belopp». I skrivelsen hemställdes, bland

annat, att de erkända sjukkassorna inom Norrbottens och Västerbottens län

måtte tillerkännas statsbidrag med hälften av de belopp, som dessa kassor

utgivit för intagning å sjukhus, samt att bestämmelsen härom måtte gälla

retroaktivt från det kassorna inregistrerats som erkända sjukkassor.

över skrivelsen har socialstyrelsen den 29 februari 1936 avgivit infordrat

utlåtande, vari styrelsen beträffande förslaget örn införande av statsbidrag för

av erkänd sjukkassa bekostad intagning å sjukvårdsanstalt anfört, att skäl

syntes föreligga härför men att bestämmelsen härom borde givas allmän

karaktär och således icke — såsom framställningen närmast avsåge — gälla

endast för ett visst centralsjukkasseområde. För områden, där avstånden vore

stora, kunde kassornas skyldighet att bestrida dylika intagningskostnader

otvivelaktigt bli betungande, i synnerhet för lokalsjukkassorna. Därjämte

funnes lika fog att tillerkänna statsbidrag för ifrågavarande utgifter som för

kostnaderna för läkares resa till sjuk medlem, för vilka statsbidrag utginge

enligt statsbidragskungörelsen. Styrelsen förordade därför, att frågan gjordes

till föremål för övervägande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 22 januari 1937 anbefallt socialstyrelsen

att inkomma med utredning och förslag rörande statsbidrag för av erkänd

sjukkassa bekostad intagning å sjukvårdsinrättning.

Till fullgörande av detta uppdrag har socialstyrelsen avlämnat en den 24

februari 1937 dagtecknad skrivelse, vari styrelsen såsom ytterligare skäl för

medgivande av statsbidrag för berörda intagningskostnader framhållit, att enligt

gällande bestämmelser erkänd sjukkassa ägde åtnjuta statsbidrag ej blott för

varje annat slag av understöd än det nu ifrågavarande, som det enligt sjukkasseförordningen

ålåge kassan att utgiva, utan även för frivilliga prestationer,

som kassan med tillsynsmyndighetens medgivande åtagit sig.

Med avseende å de författningsändringar, som äro påkallade med hänsyn

till det sålunda föreslagna statsbidraget, har styrelsen anfört följande.

Med sjukkasseförordningens åläggande för erkänd sjukkassa att utgiva

ersättning för den sjukes intagande å sjukvårdsanstalt har icke, såsom

exempelvis i kungörelsen den 22 april 1932 (nr 140) angående statsbidrag till

resor till och från statsunderstött kustsanatorium, förknippats något villkor

avseende det färdsätt, efter vilket ersättningen skall beräknas. Det torde

dock ligga i sakens natur, att sjukkassa endast är pliktig utgiva ersättning

efter det billigaste färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kan och

bör ifrågakomma. Huruvida intagning å sjukhus skall ersättas av sjukkassa

enligt de kostnader den sjukes resa verkligen betingat, eller örn ersättningen

skall nedsättas med hänsyn till att för resan använts onödigt dyrbart färdsätt,

torde sålunda ankomma på vederbörande kassa att pröva och avgöra,

därvid kassan, om så befinnes erforderligt, givetvis har att inhämta läkares

utlåtande. Därest statsbidrag nu skall medgivas för intagningskostnaderna,

synes emellertid lämpligt och riktigt, att en uttrycklig bestämmelse rörande

färdsättet upptages i sjukkasseförordningen. Att i likhet med vad som skett

i förenämncla kungörelse den 22 april 1932 och därmed jämförliga författningar

giva mera ingående föreskrifter rörande färdsättet synes dock knappast

lämpligt eller erforderligt. Vid intagning å sjukvårdsanstalt, varom här vanligen

är fråga, torde nämligen de omständigheter, som betinga färdsättet,

vara i hög grad växlande. Ofta kan sålunda den sjuke utan olägenhet använda

sig av de vanliga, jämförelsevis billiga, färdsätten — järnväg, båt eller buss

— medan i andra fall den sjukes tillstånd ofta kan göra det nödvändigt, att

intagandet sker genom dyrare men snabbare och bekvämare färdsätt, såsom

bil eller ambulans. Styrelsen får därför föreslå, att till 22 § i sjukkasseförordningen

fogas en bestämmelse av sådan innebörd, att ersättning för den

sjukes intagande å sjukvårdsanstalt skall beräknas efter det billigaste färdsätt,

som med hänsyn till den sjukes tillstånd kan ifrågakomma.

Såsom skäl för införande av statsbidrag för ifrågavarande ändamål har

bland annat anförts, att kassornas skyldighet att bestrida dylika intagningskostnader

kunde inom områden, där avstånden vore stora, bli, i synnerhet för

lokalsjukkassorna, ekonomiskt mycket betungande. Att beträffande lokalsjukkassor,

som utöva verksamhet inom särskilt vidsträckta och ödornarksbetonade

områden, såsom stora delar av Norrland, enbart genom utgivande av statsbidrag

undanröja dessa olägenheter torde dock knappast vara möjligt. Även

örn en sådan kassa komme i åtnjutande av statsbidrag motsvarande viss del

av dess intagningskostnader, skulle den kvarstående delen av kostnaderna

bliva så betydande, att dessa skulle kunna medföra rubbningar av kassans

ekonomiska ställning, beroende därpå, att kassorna ifråga till följd av den

glesa befolkningen ofta lia en ringa medlemsnumerär och svag ekonomisk

bärkraft. Vill man helt råda bot för dessa svårigheter, torde man i stället

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 173

vara hänvisad till att låta lokalsjukkassornas intagningskostnader ingå i det

utjämningsförfarande, som enligt 28 § i sjukkasseförordningen tillämpas i

fråga om andra sjukvårdsutgifter än sjukhusvård, vilket förfarande innebär,

att dessa utgifter skola, i den mån de sammanlagt överstiga visst belopp per

år, bestridas av vederbörande centralsjukkassa. Ett dylikt utjämningsförfalunde

synes jämväl ur risksynpunkt riktigare än nu gällande anordning,

enligt vilken intagningskostnaderna, såsom hörande till ersättningen för sjukhusvård,

i regel få helt bäras av lokalsjukkassorna, beroende därpå att intagningen

på sjukhus vanligen äger rum under första delen av sjukhjälpstiden,

för vilken lokalsjukkassa ju har att ersätta sjukhusvården. Styrelsen får därför

föreslå sådan ändring av 28 § i sjukkasseförordningen, att den där föreskrivna

riskfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa blir gällande

jämväl beträffande kostnader för intagning å sjukvårdsanstalt.

Vidkommande därefter grunderna för det ifrågasatta statsbidraget synas

de bestämmelser, som nu gälla i fråga örn statsbidrag för annan sjukvård än

sjukhusvård, böra vara normerande. Enligt § 5 i kungörelsen angående statsbidrag

åt sjukkassor utgår statsbidrag (sjukvårdsbidrag) för understöd, som

av erkänd sjukkassa meddelats i form av ersättning för medlems utgifter till

läkarvård, kostnaderna för läkares resa häri inräknade, läkemedel och andra

av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder med belopp motsvarande hälften

av det utgivna understödet. Förutsättning härför är dock, att understödet

från kassan motsvarat i fråga örn läkemedel högst hälften och i övrigt högst

två tredjedelar av kostnaderna för ändamålet. I de fall, då sjukvårdsbidrag

må utgå, ändå att nyssnämnda begränsning av understödet ej iakttagits, skall

bidraget beräknas till en tredjedel av det utgivna understödet.

Enligt de nämnda bestämmelserna utgör sålunda statsbidraget regelmässigt

en tredjedel av de kostnader, som sjukvården betingat. Därest samma

regel skulle komma till användning i fråga örn statsbidraget för intagningskostnader,

skulle detta bidrag tydligen komma att utgöra en tredjedel av den

utgivna ersättningen, eftersom ju kassans ersättning enligt sjukkasseförordningen

skall motsvara hela intagningskostnaden. Emellertid skulle ett på

detta sätt bestämt statsbidrag komma att medföra tillämpningssvårigheter i

avseende på fördelningen av kostnaderna för sjukvårdsersättning mellan lokaloch

centralsjukkassa. Då statsbidrag för ersättning för läkarvård, som erkänd

sjukkassa är skyldig meddela, motsvarar hälften av den av kassan utgivna

ersättningen, skulle dessutom, därest bidrag för intagningskostnader beräknades

till endast en tredjedel, statsbidraget för det utgiftsbelopp, som vid

berörda fördelning komme att stanna på lokalsjukkassan, ej kunna beräknas

utan särskild kompletterande regel rörande intagningskostnadernas fördelning

mellan lokal- och centralsjukkassa.

För undvikande av dylika svårigheter torde olika anordningar kunna ifrågakomma.

Sålunda kan man tänka sig möjligheten av att intagningskostnaderna

i sin helhet ersättas av centralsjukkassan och alltså helt ställas vid sidan örn

den i fråga örn annan sjukvård än sjukhusvård gällande riskfördelningen

mellan lokal- och centralsjukkassa. En sådan lösning synes emellertid, då det

i regel torde ankomma på vederbörande lokalsjukkassa att avgöra storleken

av den intagningskostnad, som i det enskilda fallet skall utgå, kunna medföra,

att kassan, som icke skulle lia något eget ekonomiskt intresse i frågan,

icke komme att ägna prövningen av ersättningsbeloppets storlek den omsorg,

som är nödvändig. Ett annat sätt vore att genomföra en sådan ändring av

sjukkasseförordningen, att sjukkassa bleve pliktig att, liksom i fråga örn

läkarvårdsersättning, ersätta allenast två tredjedelar av intagningskostnaderna.

En sådan ändring skulle emellertid innebära en sakligt icke motiverad

försämring av de förmåner, som erkänd sjukkassa för närvarande är skyldig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 173.

att meddela, och torde därför samt då den icke heller erfordras såsom korrektiv

emot obehörigt utnyttjande av understödet ifråga, knappast kunna anses

såsom lämplig. Under sådana förhållanden vill styrelsen i stället föreslå, att

statsbidraget för erkänd sjukkassas intagningskostnader bestämmes att utgöra

hälften i stället för en tredjedel av kassans kostnader härför. Härigenom

skulle uppenbarligen alla tillämpningssvårigheter av antytt slag bortfalla.

Styrelsen anser sig kunna göra detta förslag så mycket mer som den härav

betingade merkostnaden för statsverket, efter vad den följande kostnadsberäkningen

utvisar, skulle stanna vid ett jämförelsevis obetydligt belopp. För

övrigt skulle en sådan beräkningsgrund komma att helt ansluta sig till gällande

statsbidragsbestämmelser såtillvida, att statsbidrag i bägge fallen komme att

utgå med hälften av den ersättning, som erkänd sjukkassa författningsenligt

är pliktig att utgiva.

■Tärnlikt § 5 andra stycket i kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor

får sjukvårdsbidraget utgå med högst tre kronor eller, då sjukvårdsförsäkringen

omfattar jämväl medlems barn under femton år, högst fyra kronor

årligen för varje medlem, som tillförsäkrats understöd av angivet slag; dock

att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands och Jämtlands läns landstingsområde, berörda begränsning

skall utgöra fem, respektive sex kronor. Fråga uppstår nu, örn vid tillämpningen

av denna maximeringsregel hänsyn skall tagas jämväl till det för intagningskostnader

beräknade statsbidraget, eller om detta bidrag icke skall

medräknas vid maximeringen. Så länge sjukkassornas sjukvårdsutgifter, såsom

för närvarande är fallet, nästan genomgående hålla sig icke oväsentligt

under de utgiftsbelopp, som motsvara det stadgade maximibidraget, har

detta spörsmål visserligen ingen större praktisk betydelse, enär statsbidraget

för intagningskostnader i så fall i stort sett torde inrymmas inom den stadgade

maximigränsen och sålunda kommer att utgå. Men skulle sjukvårdsutgifterna

öka i framtiden, så att de komme att överstiga mot berörda bidragsmaximum

svarande utgifter, skulle förhållandet i stället bli, att trots bestämmelserna

härom något statsbidrag för intagningskostnaderna ej skulle

komma kassorna till del. På grund härav och då det torde kunna förutsättas,

att tillämpandet av den ifrågavarande maximeringsregeln skulle medföra ett

bortfallande av statsbidraget för intagningskostnader _ i första hand för

sådana kassor, som mest äro i behov av sådant bidrag, vill styrelsen jämväl

föreslå sådan ändring av § 5 i statsbidragskungörelsen, att kostnaderna för

intagning å sjukhus icke medräknas vid tillämpningen av den i paragrafen

stadgade maximeringsbestämmelsen.

För att närmare precisera innebörden av de sålunda föreslagna författningsändringarna

har styrelsen i skrivelsen intagit ett utkast till ändrad

lydelse av 22 och 28 §§ förordningen örn erkända sjukkassor samt § 5 kungörelsen

angående statsbidrag åt sjukkassor. Utkastet torde få såsom bilaga

(Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

I skrivelsen har styrelsen slutligen meddelat, att styrelsen för beräknande

av de kostnader, som införandet av det ifrågasatta statsbidraget skulle medföra

för statsverket, införskaffat uppgifter från centralsjukkassorna rörande

do belopp, vartill utgifterna för intagning å sjukvårdsanstalt uppgått inom

respektive centralsjukkasseområden under år 1936. För ett centrals jukkasseområde,

nämligen det som omfattade Östergötlands län, hade några uppgifter

ej kunnat erhållas, utan hade. för detta område räknats med det

belopp — i förhållande till medlemsnumcrären — vartill kostnaderna upp
Bihang

till riksdagens protokoll 1!)37. 1 sami. Nr h 3. is8 37 -f

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 173.

gått inom ett annat med hänsyn till befolkningstätheten nära jämförligt område.

De inkomna uppgifterna utvisade en sammanlagd intagningskostnad

för samtliga erkända sjukkassor av i runt tal 107,000 kronor. Då det torde få

antagas, att sjukvårdsutgifterna och därmed de ifrågavarande kostnaderna

under de närmaste åren komme att stegras utöver de nuvarande, borde man

emellertid här räkna med en något högre siffra. Att för den närmaste framtiden

uppskatta de årliga kostnaderna till högre belopp än 120,000 kronor

syntes dock icke vara påkallat. Mot sistangivna summa svarade, enligt de

ifrågasatta statsbidragsgrunderna, ett bidragsbelopp av 60,000 kronor, vilket

alltså utgjorde det ifrågavarande anslagsbehovet. Med avseende å detta

bidragsbelopp kunde särskilt framhållas, att en förhållandevis stor del därav

skulle — såsom också syntes särskilt önskvärt — komma de erkända sjukkassorna

inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands

län till godo. Sålunda skulle, enligt vad de infordrade uppgifterna givit vid

handen, ifrågavarande kassor, vilkas sammanlagda medlemsnumerär utgjorde

omkring 10 procent av hela landets medlemsnumerär, komma att tillgodoföras

ej mindre än omkring 30 procent av bidraget.

Styrelsen för svenska sjukkasseförbundet, som delgivits socialstyrelsens

nu ifrågavarande skrivelse, har vid sitt sammanträde den 27 februari 1937

uttalat tillfredsställelse över det i denna skrivelse framlagda förslaget.

Departements- De skäl, sorn socialstyrelsen anfört för sitt nu förevarande förslag, synas

chefen. mig • ajp. väSentligt fullt övertygande. Då därtill kommer, att ur statsfinansiell

synpunkt några starkare betänkligheter knappast kunna resas

mot ett genomförande av förslaget, vill jag förorda detsamma. Den av styrelsen

utan närmare motivering föreslagna nya lydelsen av § 5 första stycket

andra punkten statsbidragskungörelsen synes mig dock innebära en i viss

mån saklig ändring av gällande bidragsgrunder, vilken icke är erforderlig

för vinnande av syftet med den nu ifrågasatta reformen. Jag förordar därför,

att punkten i fråga bibehålies vid sin nuvarande lydelse och att följaktligen

icke heller någon ändring sker av tredje stycket i samma paragraf.

Några smärre formella jämkningar torde även lämpligen böra vidtagas i

styrelsens förslag.

Karenstid.

Sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa skall enligt 20 § första stycket

sjukkasseförordningen i regel omfatta dels ersättning för utgifter till sjukvård

(sjukvårdsersättning), dels ock ett understöd i penningar för varje dag

(sjukpenning). Där ej i förordningen annorlunda stadgas, skall jämlikt 23 §

första stycket sjukpenning utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust

av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift

bör fullständigt avhålla sig från arbete.

I 26 § stadgas bland annat, att sjukpenning ej må utgivas för de tre första

dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad

(karenstid), samt att i sjukkassans stadgar karenstiden må utsträckas

till högst sju dagar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Slutligen må erinras, att i 29 § meddelas vissa bestämmelser rörande begränsning

av sjukhjälpstiden med avseende å sjukpenning samt att vid tilllämpning

av dessa bestämmelser sjukdomsfall, som inträffar inom nittio

dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits av erkänd sjukkassa,

skall räknas såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.

I skrivelse den 28 september 1936 har svenska sjukkasseförbundet erinrat,

att bestämmelsen om karenstid utgjort ett irritationsmoment under omorganisationsarbetet

inom de erkända sjukkassorna. Då emellertid en avgiftsökning

bleve påkallad, därest karenstiden borttoges, ville förbundet endast

hemställa örn en sådan mildring av bestämmelsen härom, att ingen ny karenstid

behövde beräknas för sjukdomsfall, som inträffade inom 8 eller alternativt

90 dagar efter den sista dag, för vilken sjukhjälp sist meddelades.

över skrivelsen har efter remiss yttrande den 14 november 1936 avgivits

av socialstyrelsen, som därvid anfört i huvudsak följande.

Av vilken anledning den karensfria uppehållstiden föreslagits till åtta

dagar framgår ej fullt tydligt av förbundets motivering, men torde väl förbundet

ha ansett det angelägnaste önskemålet vara att undgå karenstidsberäkning

vid rena återfall, d. v. s. sådana sjukdomsfall, där sjukkassemedlem

efter att ha friskskrivits ånyo efter endast några få dagars förlopp insjuknar

i samma sjukdom eller i annan sjukdom, som äger direkt samband med den

tidigare. Uppenbart är ju också, att särskilt i dylika fall sjukkassemedlemmarna

uppfatta det såsom en obillighet, att karenstid beräknas.

För egen del har styrelsen ingenting att erinra emot en ändring av sjukkasseförordningens

karenstidsbestämmelse, varigenom denna blir mindre

sträng än i sin nuvarande lydelse. Styrelsen vill emellertid beträffande den

av sjukkasseförbundet föreslagna ändringen framhålla, att denna knappast

skulle få någon mera avsevärd betydelse, enär de fall, som skulle beröras av

ändringen, måste vara mycket fåtaliga. Visserligen synes häremot tala erfarenheten

hittills i de erkända sjukkassorna, där de ifrågavarande återfallen

med ny karensberäkning torde varit jämförelsevis talrikt förekommande. Men

detta måste, såvitt styrelsen kan förstå, i främsta rummet bero därpå, att

sjukkasseförordningens karensbestämmelse av sjukkassorna tillämpas på ett

icke avsett sätt, då fråga är örn de rena återfallen i sjukdom. Sjukkassorna

synas sålunda räkna karenstiden i avseende på det senare sjukdomsfallet att

omfatta de tre första dagarna, under vilka medlemmen varit arbetsoförmögen

eller eljest enligt läkares föreskrift fullständigt avhållit sig från arbete, oavsett

örn dessa dagar föregåtts av sjukdagar, då medlemmen kunnat arbeta

eller icke. Då fråga är om återfall inom en så kort mellantid av friskskrivning

som åtta dagar, torde emellertid vara uppenbart, att i regel sjukdomssymptom

hela tiden varit för handen. I så fall skola i karenstiden inräknas

de mellanliggande dagar, då medlemmen utan att ännu ånyo lia blivit oförmögen

till arbete dock lidit av sjukdomen, vilket åter, där antalet sådana

dagar uppgått till tre eller mer, medför att medlemmen kan komma i åtnjutande

av sjukpenning redan från och med den första dag, då ny oförmåga

till arbete inträder. Med hänsyn därtill att sjukpenning överhuvud icke får

utgivas för annan tid, än då sjukdomen orsakar förlust av arbetsförmågan

(eller medlemmen eljest enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig

från arbete) — härvid bortsett från kassor, som meddela s. k. nedsatt sjukpenning

— blir sålunda i nyssberörda oftast förekommande fall karensberäkningen

icke märkbar för medlemmen, därest bestämmelsen tillämpas på

rätt sätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 173.

Om styrelsen sålunda måste anse, att den föreslagna ändringen bleve

utan större betydelse, finner styrelsen däremot åtskilliga skäl tala för det i

förbundets framställning i förbigående berörda förslaget att bestämma den

tilltänkta karensfria mellantiden till 90 dagar. Genom en sådan ändring skulle

i första hand ernås att syftet med ändringen verkligen uppnåddes, nämligen

att undanröja en del av de irritationsanledningar, som sammanhänga med

den förevarande lagbestämmelsen. Dessutom bomme i så fall karensbestämmelsen

att ansluta sig på ett naturligt sätt till de bestämmelser, sjukkasseförordningen

innehåller rörande sammanräkningen av sjukdomsfall under

vissa förhållanden. På grund av dessa bestämmelser, som tillkommit för att

förebygga missbruk av sjukhjälpsförmånerna, kommer vid tillfällen av upprepade

återfall i en och samma sjukdom eller eljest täta sjukdomsfall rätten

till understöd, förutsatt att intervallerna mellan de olika fallen aldrig överstiga

90 dagar, att upphöra så snart understöd utgått under en tidrymd av

två eller tre år, alltefter den i centralsjukkassan för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd

medgivna längsta understödstiden. Oaktat understödstiden

i dylika fall icke varit sammanhängande i bokstavlig mening, begränsas sålunda

enligt förordningen sjukhjälpsrätten i samma grad som örn sjukdomen

fortgått oavbrutet till dess maximitiden uppnåtts. Med hänsyn härtill framstår

såsom i viss mån oegentligt, att förordningen icke medgiver karensfrihet

vid sådana sjukdomsfall, som på grund av att de inträffa inom 90 dagar

efter tidigare sjukdomsfall skola betraktas såsom sammanhängande med

dessa. Styrelsen finner därför, att örn ändring av karensbestämmelsen nu

skall företagas, denna bör få sådan innebörd, att karensfrihet medgives vid

sjukdomsfall, som inträffa inom 90:de dagen efter den sista dag, för vilken

sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård meddelats

vid närmast föregående sjukdomsfall.

Emellertid får man i fråga örn detta mer långtgående förslag till karensfrihet

icke helt bortse från följderna i ekonomiskt avseende av förslagets

genomförande. Styrelsen har på den grund företagit en undersökning

rörande förekomsten av här avsedda återfall inom tvenne centralsjukkasseområden,

av vilken undersökning framgått, att utgiftsökningen för såväl sjukkassorna

i form av sjukpenning som statsverket i form av statsbidrag (sjukdagsbidrag)

sannolikt bomme att belöpa sig till omkring 1 procent av nuvarande

belopp, motsvarande för samtliga sjukkassor en årlig nettoutgiftsökning

(efter fråndrag av statsbidrag) av omkring 200,000 kronor och för

statsverket en ökning av statsbidraget (sjukdagsbidraget) med omkring

60,000 kronor per år. Den sålunda antagliga stegringen i statsbidragets sammanlagda

belopp, därest ändringen gjordes obligatorisk för kassorna, synes

dock icke vara av sådan storleksordning, att förslaget på den grund icke bör

komma till genomförande. Däremot kan man hysa betänkligheter emot att

genom en tvingande bestämmelse belasta sjukkassorna med en icke alldeles

oväsentlig årlig merutgift. Emot en dylik åtgärd torde även kunna göras

den mer principiella invändningen, att statsmakterna icke — i vart fall icke

innan den enligt 1931 års lagstiftning uppbyggda nya sjukkasseorganisationen

vunnit erforderlig utveckling och fasthet — böra skärpa fordringarna

på de erkända sjukkassornas understödsverksamhet. De förutsättningar i

prestationshänseende, under vilka kassorna författningsenligt förvärat erkännande

och därmed rätten att uppbära statsbidrag, synas i stället tills

vidare i stort sett böra lämnas orubbade. Styrelsen får med hänsyn härtill

såsom sin mening anföra, att den av styrelsen nu ifrågasatta författningsändringen

rörande införande av karensfrihet för tiden inom 90 dagar efter

upphört sjukdomsfall, därest den anses böra genomföras, icke bör få tvingande

karaktär utan medgivas kassorna såsom en frivillig sjukkjälpsprestation.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 173.

Beträffande sjukdom, som jämlikt sjukkasseförordningen berättigar till

sjukhjälp, innehåller förordningen bestämmelser, enligt vilka sjukhjälpstiden,

då fråga är örn sjukhjälp i form av sjukpenning, i två olika hänseenden

kan underskrida den faktiska sjukdomstiden. Sålunda är sjukkassa förbjuden

att utgiva sjukpenning för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,

och vidare må sjukhjälpstiden begränsas till två år för varje sjukdomsfall.

För viss tid såväl i början som i slutet av sjukdomstiden kan således

sjukpenning komma att förvägras sjukkassemedlem. Viss skillnad i tillämpningen

föreligger emellertid beträffande bestämmelserna örn karenstid i

början och örn begränsning'' av sjukhjälpstiden i slutet av ett sjukdomsfall.

Medan karenstid beräknas för varje särskilt sjukdomsfall, skola nämligen vid

beräkningen av högsta medgivna sjukhjälpstid två eller flera särskilda sjukdomsfall,

av vilka ett vart inträffat inom nittio dagar från det närmast föregående,

anses såsom ett enda sjukdomsfall. Där två eller flera sjukdomsfall

sålunda tillhopa gälla såsom ett enda, beräknas följaktligen dubbel eller

flerdubbel karenstid för detta enda sjukdomsfall, något som jag i likhet med

socialstyrelsen finner vara i viss mån oegentligt. Emellertid skulle en ändring

av förordningen, innebärande mer följdriktiga bestämmelser i detta hänseende,

medföra en icke oväsentlig ökning av såväl sjukkassornas egna som

statens sjukhjälpskostnader. Socialstyrelsen har beräknat denna ökning till

200,000 kronor örn året för sjukkassornas vidkommande och till 60,000 kronor

örn året vad statsbidraget angår. Visserligen finner jag, lika med socialstyrelsen,

en dylik ökning av statsbidraget icke vara av den storleksordning,

att den bör utgöra hinder för den ifrågasatta reformens genomförande. Jag är

dock jämväl därutinnan ense med styrelsen, att man icke, åtminstone för närvarande,

bör ålägga sjukkassorna en ökning av deras sjukhjälpsprestationer.

På grund härav vill jag förorda, att genom en tilläggsbestämmelse till 26 §

allenast möjlighet beredes sjukkassa att icke beräkna karenstid vid sjukdomsfall,

som inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning

utgivits av erkänd sjukkassa.

Väntetid.

T 9 § tredje stycket stadgas, att inträde i erkänd sjukkassa må beviljas

allenast den, som fyllt femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är

behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig

nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning.

Enligt 21 § må erkänd sjukkassa, lokalsjukkassa dock allenast med tillsynsmyndighetens

begivande, tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning

jämväl vid sjukdom, som drabbar medlems barn under femton år. Sjukpenning

däremot må icke tillförsäkras annan än den, vilken för erhållande

av sådant understöd är medlem av kassan.

I 30 § första stycket stadgas, att medlem av erkänd sjukkassa, för vilken

läkarintyg angående hälsotillståndet vid inträdet i kassan icke fordrats, icke

må tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffar under de första

sextio dagarna efter inträdet (väntetid). För medlem, vilken medgivits över
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

gång från mindre till mera omfattande sjukhjälp, skall under motsvarande

förutsättning, med visst angivet undantag, sjuklijälp vid sjukdom, som inträffar

under de första sextio dagarna efter övergången, utgå i den mindre

omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts

av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller efter övergången

till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga örn medlem,

vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan.

Enligt 30 § sista stycket må väntetid icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa

såsom indirekt ansluten medlem och ej heller vid överflyttning,

vid återinträde eller vid bildande av lokalsjukkaSsa av anledning, som i 19 §

sägs.

I sin förut omnämnda skrivelse har svenska sjukkasseförbundet uppgivit,

att flertalet erkända sjukkassor numera lämnade sjukvårdsersättning vid sjukdom,

som drabbade medlems barn under femton år. I dessa kassor hade bestämmelsen

örn väntetid vållat olägenhet, när barnen efter fyllda femton årsökte

inträde. Medlemmarna hade svårt att förstå, varför ett barn, som under

flera år haft förmånen av försäkringsskydd från kassan, skulle efter vunnet

medlemskap vara under viss tid undanhållet det stöd, man lärt sig sätta stort

värde på. Det vore därför, icke minst ur rekryteringssynpunkt, av stor betydelse,

att det bleve möjligt för dessa barn att erhålla understöd från vederbörande

kassa omedelbart efter inträdet. Förbundet hemställde därför örn

sådan ändring av sjukkasseförordningen, att för barn, som varit enbart sjukvårdsförsäkrade,

väntetid icke behövde tillämpas, när de vunno medlemskap

i erkänd sjukkassa.

Socialstyrelsen har rörande denna fråga anfört följande.

Genomförandet av svenska sjukkasseförbundets förslag skulle uppenbarligen

innebära ett avsteg från väntetidsregeln, som i ekonomiskt avseende

icke kan väntas uteslutande bli till fördel för kassorna. Det skulle nämligen,

även med den mest noggranna kontroll beträffande hälsotillståndet och eventuellt

förefintligt lyte vid inträdet, säkerligen icke kunna undvikas, att kassorna

tack vare slopandet av väntetiden finge vidkännas sjukhjälpsutgifter,

som de eljest skulle varit befriade ifrån. Särskild uppmärksamhet bör även

ägnas den omständigheten, att i och med barnets övergång till självständigt

medlemskap möjlighet — ifråga örn barn, som har eget förvärvsarbete, jämväl

skyldighet —- till övergång från enbart sjukvårdsförsäkring till försäkring

för både sjukvårdsersättning och sjukpenning samtidigt inträder. Av

mer principiell innebörd är den invändning, som kan göras mot förslaget på

grund därav, att vid dylik övergång från mindre till mera omfattande försäkring

den nuvarande väntetidsregeln skulle utan ändring tillämpas ifråga örn

äldre medlemmar, vilket skulle innebära att det skydd mot för kassan ekonomiskt

sett tyngande medlemskap, väntetiden är avsedd att utgöra, skulle

borttagas beträffande en viss grupp av medlemmar men bibehållas för andra.

Å andra sidan är det tydligt, att åtskilliga omständigheter bidraga till att

minska betänkligheterna mot ett bifall till förslaget. Den ålder — 15 år —

för vilken väntetidsbestämmelsen skulle upphävas, torde i sjuklighetshänseende

få betraktas såsom en av de gynnsammaste, varför sjukdomsfallen

under tiden närmast efter inträdet i 15-årsåldern bli jämförelsevis färre än

i högre åldrar och risken för ekonomiska påfrestningar för kassan genom

väntetidens borttagande följaktligen förhållandevis mindre. Den ingående

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

kännedom om de sjukvårdsförsäkrade barnens hälsotillstånd, en kassa bör

kunna förvärva under barnens minderårighetstid, ger dessutom kassan stora

möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt verkställa sovring bland de inträdessökande

15-åringarna. Såtillvida äro förhållandena uppenbarligen ur

kassans synpunkt avsevärt fördelaktigare ifråga örn 15-åringarna än för andra

inträdessökande. Den omständigheten, att väntetidsbestämmelsen skulle bibehållas

vid äldre medlemmars övergång från mindre till mera omfattande

försäkring, medan bestämmelsen däremot icke skulle tillämpas vid motsvarande

ändringar av försäkringens omfattning för 15-åringarna, synes icke

heller kunna anföras såsom iner bärande skäl mot förslaget. Det torde nämligen

få anses fullt befogat att ställa väsentligt större krav på väntetidsskydd

för kassan, då fråga är örn övergång till högre försäkring för en äldre medlem,

som själv kan välja tidpunkten för sin ansökan örn dylik övergång och vars

motiv för förvärvandet av den högre försäkringen kan tänkas vara, att hans

hälsotillstånd försämrats eller att han redan fått känning av en annalkande

sjukdom. För 15-åringarna däremot skulle ju något dylikt eget val icke ifrågakomma

utan tidpunkten för medlemskapets inträdande — i vart fall enligt

vad socialstyrelsen för sin del vill föreslå — vara bestämd till tiden för inträdet

i 15-årsåldern. I övrigt vill styrelsen understryka vad förbundet i sin

framställning anför rörande förslagets betydelse för de erkända sjukkassorna

ur rekryteringssynpunkt. Sedan barnförsäkringen numera fått avsevärd omfattning

i nämnda sjukkassor, är det av icke ringa intresse, att barnens sjukvårdsförsäkring

i kassorna kan bibehållas vid passerandet av 15-årsåldern utan

det avbrott i försäkringen, som väntetiden innebär.

Vid övervägande av vad sålunda anförts finner styrelsen sig kunna tillstyrka

genomförande av vad sjukkasseförbundet närmast synes ha avsett

med sitt förslag, nämligen borttagande av väntetiden i fråga örn sjukvårdsförsäkring

för barn vid uppnående av 15 års ålder. Styrelsen har emellertid

ingenting att invända emot en ytterligare mildring av väntetidsbestämmelsen

därhän, att väntetiden bortfaller även i fråga om den sjukpenningförsäkring,

barnet vid samma tillfälle i förekommande fall förvärvar. Den ökning i sjukhjälpsutgifterna

för sjukkassorna, som därav kan föranledas, torde nämligen

mer än uppvägas av de ekonomiska och andra fördelar, som äro förbundna

med att unga medlemmar tillföras kassorna i större antal än för närvarande

är fallet. I fråga örn alla medlemskap, som förvärvas att gälla från

en senare tidpunkt än den, då 15-årsåldern inträder (eller nästföljande

månadsskifte), förutsätter styrelsen däremot, såsom förut antytts, att väntetid

alltjämt skall tillämpas, oavsett örn medlemmens försäkring begränsas

att omfatta enbart sjukvårdsersättning eller icke.

I likhet med svenska sjukkasseförbundet och socialstyrelsen anser jag Departementsvägande

skäl tala för att bestämmelsen örn väntetid icke bör tillämpas i ett chefen.

sådant fall, då medlems barn, för vilket kassan tillförsäkrat medlemmen sjukvårdsersättning,

vid uppnådda femton år vinner eget medlemskap i kassan.

Jag vill därför förorda en undantagsbestämmelse av nu angiven innebörd.

Emellertid synes en dylik bestämmelse böra gälla endast under följande

förutsättningar, nämligen att barnet varit sjukvårdsförsäkrat under viss

minimitid, förslagsvis ett år, att försäkringen gällt intill dess barnet fyllt

femton år samt att ansökan örn medlemskap göres inom trettio dagar därefter.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 173.

Ikraftträdande.

Den ändrade lydelsen av 2 § bör tydligen gälla från och nied den 1 januari

1938, då den föreslagna ändringen av 69 § understödsföreningslagen är avsedd

att träda i kraft. Jämväl övriga av mig förordade ändringar i sjukkasseförordningen

torde lämpligen kunna träda i kraft sagda dag. Har flyttning

skett eller sjukdomsfall inträffat dessförinnan, synas dock äldre bestämmelser

örn överflyttning eller om utgifter för intagande å sjukvårdsanstalt och örn

väntetid fortfarande böra gälla.

Anslagsfrågor.

Statsbidrag åt erkända sjukkassor beräknas enligt § 1 andra stycket statsbidragskungörelsen

för kalenderår och utbetalas i efterskott, dock att kassa

äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill 3U av det bidrag, som

skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. Enligt vad socialstyrelsen i annat

sammanhang uppgivit, kan utbetalningen av statsbidragen beräknas äga rum

kvartalsvis för 48 procent av bidragens sammanlagda belopp. I propositionen

den 15 januari 1937, nr 38, har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit

riksdagen, bland annat, att till Bidrag till sjukkassor för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 13,300,000 kronor. I detta belopp äro

icke inräknade de kostnader för statsverket, som skulle föranledas av genomförandet

av nu förevarande förslag. Med ledning av vad jag nyss anfört och

socialstyrelsens i detta ärende gjorda utredning kunna sagda kostnader, till den

del de skulle belöpa på utgifter för intagning å sjukvårdsanstalt under första

. , , <noo , , /60,000 • 3 • 48 \

kvartalet 1938, beräknas uppgå till omkring I—^ ^ —I 5,400 kronor.

Yad angår berörda kostnader, i vad de skulle föranledas av ändrade bestämmelser

rörande karenstid, kunna desamma icke för närvarande närmare beräknas,

enär bestämmelsernas tillämpning gjorts beroende av kassornas eget

gottfinnande. För första kvartalet 1938 torde man dock kunna räkna med,

att kostnaderna i fråga komma att uppgå till ett relativt obetydligt belopp.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes av mig nu förordade förslag

kunna genomföras inom den kostnadsram, som ligger till grund för tidigare

anslagsäskande.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga ett i enlighet med det nu anförda inom socialdepartementet

upprättat förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 26 juni 1931 (nr 280) om erlända sjukkassor,

dels ock medgiva, att statsbidrag (sjukvårdsbidrag) för understöd, som

erkänd sjukkassa jämlikt förordningen örn erkända sjukkassor utgivit i form

av ersättning för den sjukes intagande å sjukvårdsanstalt, må från ingången

av år 1938 utgå med hälften av understödet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

R. Vinell.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Bilaga A.

Utkast

till

ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen om erkända sjukkassor.

15 §.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde och

bosätter sig å ort inom annan erkänd sjukkassas verksamhetsområde, skall

han därmed och vid den tidpunkt, då bosättningen å den nya orten äger

rum, anses utträda ur den förra och inträda i den senare kassan (överflyttning).

Var medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom

eller barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits

mellan kassorna, överflyttningen anses ske först med utgången

av den månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid

i kassan jämte i förekommande fall vederbörande centralsjukkassa gått

till ända. Vad här stadgas äger dock icke tillämpning å medlem, som är

anställd i centralsjukkassans tjänst och som önskar att såsom direkt ansluten

medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Medlem, som överflyttar till annan kassa, ingår i denna, utan hinder av

vad i 9 § tredje stycket är stadgat och utan erläggande av inträdesavgift,

med rätt till försäkringsförmåner närmast motsvarande dem, han var tillförsäkrad

i den förra kassan.

Sker överflyttning å annan tid än utgången av månad, erlägge medlemmen

till varje kassa avgift som belöper på den del av månaden han tillhört

kassan, där ej överenskommelse kassorna emellan träffats, att avgiften skall

oavkortad tillfalla den kassa, vartill överflyttning skett.

Om ändring av bosättningsort, varom här är fråga, skall medlemmen

göra anmälan innan bosättningen å den nya orten äger rum. Sker anmälan

senare än nu sagts, må understöd, som belöper på tid, innan anmälan gjorts,

icke utgivas.

Har medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten

för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande sjukhjälp

än den, varmed han till följd av överflyttningen måst åtnöjas, och överflyttar

medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare han

därvid berättigad att tillförsäkras sjukhjälp, som närmast mosvarar den,

han sålunda förut varit tillförsäkrad.

Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller i tillämpliga delar jämväl då

indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten

medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för

vilken lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant hänseende av Konungen träffats med

främmande stat, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande

tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa till utlandet, skall han anses utträda

ur kassan vid den tidpunkt, då bosättningen i Sverige upphör.

18 §.

Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden

efter den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 173.

skolat betalas till kassan eller, där lian enligt 15 § överflyttat från annan

kassa till denna, fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall

lian anses hava utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej vederbörande

kassas styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare

anstånd med betalningen.

Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter

utträdet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd under tiden

ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den

förflutna tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 §

tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 173.

Bilaga B.

Utkast

till

ändrad lydelse av 22 och 28 §§ förordningen om erkända sjukkassor

| samt § 5 kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor.

A. Förordningen om erkända sjukkassor.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall — ---rådfrågade läkaren.

Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,

skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas

ersättning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives

av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller

å godkänt enskilt sjukhem, så ock för vård, som beredes den sjuke genom

pensionsstyrelsens försorg. I intet fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning

för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för

den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting

eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke

är bosatt; därvid rese- och transportkostnad beräknas efter det billigaste

färdsätt, som, under hänsynstagande till den sjukes tillstånd, må komma till

användning.

Då särskilda---därtill föreligger.

28 §.

Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än sjukhusvård,

utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems

barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest från centralsjukkassa.

I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda

ändamål samt för intagning å sjukvårdsanstalt, varom talas i 22 § andra

stycket, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller,

då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd, som nu sagts,

jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem,

som tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan

utbekomma det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas

efter förhållandet den 31 december det år utgifterna avse.

Lämnar tillsynsmyndigheten---och centralsjukkassa.

B. Kungörelsen angående statsbidrag åt. sjukkassor.

§5.

För understöd, som av erkänd sjukkassa under tid, då antagandet varit

gällande, jämlikt förordningen örn erkända sjukkassor meddelats i form av

ersättning för medlems utgifter för läkarvård, kostnaderna för läkares resa

häri inräknade, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder

ävensom för medlems intagande å sjukvårdsanstalt, utgår, under förutsättning

att understödet från kassan motsvarat i fråga örn läkemedel högst

hälften, i fråga örn kostnader för intagande å sjukvårdsanstalt hela och i

övrigt högst två tredjedelar av kostnaderna för ändamålet, statsbidrag [sjuk
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majas proposition nr 173.

vårdsbidrag) med hälften av det utgivna understödet. Därest i visst fall

med hänsyn till understödets art större svårigheter möta för kassa att begränsa

understödet på sätt nyss sagts eller, därest annat skäl därtill föranleder,

äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå

att sådan begränsning av understödet ej iakttagits, och skall i dylikt fall

bidraget beräknas till samma belopp, som skulle hava utgått, därest ovannämnda

begränsning iakttagits.

Sjukvårdsbidrag må utgå med högst tre kronor eller, då vård som i första

stycket sägs lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra

kronor årligen för varje medlem, som tillförsäkrats understöd av angivet

slag; dock att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens,

Västerbottens, Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde, bidraget

må utgå med högst fem eller, då vård lämnats jämväl åt medlems

barn under femton år, högst ses kronor årligen. Där så med hänsyn till

sjukvårdskostnadernas storlek finnes erforderligt, äger tillsynsmyndigheten

medgiva, att sjukvårdsbidrag till viss eller vissa kassor må utgå med högre

belopp än enligt nyss angivna grunder. Vad i detta stycke stadgas gäller

icke i fråga örn sjukvårdsbidrag, som hänför sig till kassans utgifter för intagande

å sjukvårdsanstalt.

Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen

örn erkända sjukkassor lokalsjukkassa ensam skall svara för de

med bidraget avsedda kostnaderna, för varje centralsjukkasseområde till

centralsjukkassan. Denna har att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna

överlämna ett belopp, som hänför sig till de kostnader, som jämlikt

28 § i nämnda förordning stannat å kassan.

Har tillsynsmyndigheten---motsvarande tillämpning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 s. 2 i texten