Med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor m. ra
1937-03-05 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:173, Med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor m. ra
Dokumentets text
Kungl. Majas proposition nr 173.
1
Nr 173.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända
sjukkassor m. ra.; given Stockholms slott den 5 mars
1937.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor,
dels oclc bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1937,
1 sami. Nr 173.
438 37 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Förslag
till
Förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 2, 15, 18, 22, 26, 28 och 30 §§ förordningen den
26 juni 1931 om erkända sjukkassor skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
2 §■
Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den myndighet, under
vars tillsyn föreningen står enligt lagen örn understödsföreningar.
Med antagande —--- fastställda grunder.
15 §.
Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till
ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, skall han därmed anses utträda ur
den förra kassan samt, utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är stadgat och
utan erläggande av inträdesavgift, ingå såsom medlem i den senare kassan i
närmast motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning). Var medlemmen vid
flyttningen på grund av redan inträffad sjukdom berättigad till understöd,
skall dock, där ej annat överenskommits mellan kassorna, överflyttningen
anses ske först med utgången av den månad, under vilken han
blivit återställd eller löpande understödstid i kassa för den tidigare bosättningsorten
gått till ända. Vad i detta stycke stadgas äger icke tillämpning å
medlem, som är anställd i centralsjukkassas tjänst och som önskar att såsom
direkt ansluten medlem kvarstå i centralsjukkassan.
Sker överflyttning å annan tid under en månad än vid utgången av denna,
erlägge medlemmen, där ej annat överenskommits mellan kassorna, till varje
kassa avgift, som belöper på den del av månaden, under vilken han tillhört
kassan. Avgift, som efter överflyttningen erlagts till den kassa, från vars verksamhetsområde
flyttningen skett, må, där kassorna överenskommit därom,
räknas som avgift till den andra kassan.
Örn flyttning, varom ovan sägs, skall medlemmen dessförinnan göra anmälan
till den kassa, från vars verksamhetsområde flyttningen skall ske.
Göres anmälan senare än nu sagts, må understöd, som belöper på tid före
anmälan, icke utgivas av den kassa, till vars verksamhetsområde flyttningen
skett.
Har medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten
för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande sjukhjälp
än den, varmed han till följd av överflyttningen måste åtnöjas, och överflyttar
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare lian därvid
berättigad till inträde i sjukhjälpsklass, som närmast motsvarar den högre
klass, han sålunda förut tillhört.
Yad ovan i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl då
indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten medlem
av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken
lokalsjukkassa finnes.
Där överenskommelse i sådant hänseende av Konungen träffats med främmande
stat, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande
tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.
Flyttar medlem av erkänd sjukkassa till utlandet, skall han därmed anses
utträda ur kassan.
18 §.
Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter
den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas
till kassan eller, där han enligt 15 § överflyttat från annan kassa, till denna,
fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall han anses hava utträtt
ur förstnämnda kassa vid angivna tidpunkt, där ej vederbörande kassas styrelse
dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd med
betalningen.
Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur erkänd sjukkassa, inom tolv
månader efter utträdet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd
under tiden ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter
för den förflutna tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde),
oaktat de i 9 § tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.
22 §.
Sjukvårdsersättning skall---rådfrågade läkaren.
Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,
skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas ersättning
för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives av
staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller
å godkänt enskilt sjukhem, så ock för vård, som beredes den sjuke genom
pensionsstyrelsens försorg. I intet fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning
för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för
den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting
eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke är bosatt;
och skall därvid rese- och transportkostnad beräknas efter det billigaste
färdsätt, som, under hänsynstagande till den sjukes tillstånd, må komma till
användning.
Då särskilda ----och skäligt.
Erkänd sjukkassa---därtill föreligger.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
26 §.
Sjukpenning må ——— — från arbete.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må i sjukkassas stadgar föreskrivas,
att karenstid icke skall beräknas vid sjukdomsfall, som inträffar
inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits av erkänd
sjukkassa.
28 §.
Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än sjukhusvård,
utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems
barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest från
centralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda
ändamål samt för intagning å sjukvårdsanstalt, som avses i 22 § andra stycket,
för år räknat överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller, då fråga är
örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts jämväl åt medlems
barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som tillförsäkrats
sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma det
överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet den 31
december det år utgifterna avse.
Lämnar tillsynsmyndigheten ----- och centralsjukkassa.
30 §.
Medlem av---i kassan.
Lämnar erkänd--—- medlems barn.
Väntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning, som i 19 § sägs.
Har utfästelse av erkänd sjukkassa örn sjukvårdsersättning vid sjukdom,
som drabbar medlems barn under femton år, varit gällande de tolv närmaste
månaderna innan barnet fyllde femton år, må väntetid icke tillämpas, där
barnet på ansökan, som gjorts inom trettio dagar efter uppnåendet av nämnda
ålder, vinner inträde i kassan.
I intet fall må väntetid vara bestämd till längre tid än etthundratjugu
dagar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock skola, där medlem
av erkänd sjukkassa dessförinnan flyttat från kassans verksamhetsområde
till ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, i
fråga örn överflyttning, samt, där sjukdomsfall före nämnda dag inträffat, i
fråga örn utgifter för intagande å sjukvårdsanstalt och örn väntetid, äldre
bestämmelser fortfarande gälla.
Kungl. Majus proposition nr 173.
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
d Stockholms slott den 5 mars 1937.
/
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
Inom socialdepartementet föreligga för närvarande till prövning frågor
örn ändringar i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.
Förslag hava nämligen väckts rörande ändringar av bestämmelserna
örn överflyttning, om ersättning för intagande å sjukvårdsanstalt, örn karenstid
och örn väntetid, varjämte genomförandet av det förslag till vissa ändringar
i lagen örn understödsföreningar, som Kungl. Majit tidigare i dag beslutat
genom proposition förelägga riksdagen till antagande, påkallar viss
ändring i bestämmelserna örn antagande av erkända sjukkassor. Jag anhåller
nu att få anmäla dessa spörsmål.
Antagande av erkända sjukkassor.
Enligt 69 § understödsföreningslagen skall i lagen föreskriven registrering
och tillsyn å understödsföreningar handhavas av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet, och enligt 84 § meddelar Konungen närmare föreskrifter
om tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet. Jämlikt 2 § första
stycket sjukkasseförordningen antages understödsförening till erkänd sjukkassa
av den i 69 § understödsföreningslagen omförmälda tillsynsmyndigheten.
För möjliggörande av ifrågasatt uppdelning av tillsynen över understödsföreningarna
å socialstyrelsen och pensionsstyrelsen har i förut omnämnda
förslag till ändringar i understödsföreningslagen 69 § erhållit den lydelsen,
att i lagen föreskriven registrering och tillsyn å understödsföreningar handhaves
beträffande varje grupp av föreningar med likartad verksamhet av en
för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Med hänsyn härtill torde 2 §
första stycket sjukkasseförordningen lämpligen kunna erhålla den ändrade
lydelsen, att understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den myndighet,
under vars tillsyn föreningen står enligt understödsföreningslagen.
6
Kungl. Majlis proposition nr 173.
Överflyttning.
Till medlem av erkänd sjukkassa må enligt 9 § första stycket icke, utom
då fråga är örn inträde i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person,
antagas annan än den, som är bosatt inom kassans verksamhetsområde. Inträde
må vidare enligt 9 § tredje stycket, med vissa angivna undantag, beviljas
allenast den, som fyllt femton men icke femtio år, har god hälsa och
icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra
väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större
utsträckning.
Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till
ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äger han jämlikt
15 § första stycket, där ej senare i paragrafen annorlunda stadgas, kvarstå
i förstnämnda kassa allenast intill utgången av månaden näst efter den, under
vilken flyttningen skedde. Medlem, som är anställd i centralsjukkassas
tjänst, må dock såsom direkt ansluten medlem kvarstå i centralsjukkassan.
Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa,
är han enligt 15 § andra stycket berättigad att utan hinder av vad i
9 § tredje stycket är stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom
medlem i denna kassa i närmast motsvarande sjukhjälpsklass (överflytilling),
dock att anmälan örn inträdet skall göras före utgången av månaden
näst efter den, under vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för
tiden intill överflyttningen skola vara erlagda. överflyttning skall anses hava
ägt rum med utgången av den månad, under vilken anmälan örn inträde
gjordes. Var medlemmen då på grund av redan inträffad sjukdom eller
barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den
månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått till
ända. Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet
eller sjukkasseorganisation, skola enligt 15 § sista stycket bestämmelserna
angående överflyttning äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen
avsedd person. Sådan överenskommelse skall vara godkänd
av tillsynsmyndigheten.
I 18 § föreskrives, att örn medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av
andra månaden efter den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp
senast skolat betalas, fortfarande häftar för avgift eller belopp, som nu sagts,
skall han anses hava utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans
styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd
med betalningen. Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan,
inom tolv månader därefter till återinträde och har hans hälsotillstånd under
tiden ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för
den förflutna tiden erläggas, bevilja återinträde, oaktat de i 9 § tredje stycket
angivna förutsättningarna ej äro för handen.
I skrivelse den 22 februari 1937 har socialstyrelsen anfört i huvudsak följande.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Vid tillämpningen inom sjukkassorna av bestämmelserna örn överflyttning
ha, enligt vad styrelsen för svenska sjukkasseförbundet framhållit i skrivelse
till socialstyrelsen den 30 oktober 1936, vissa olägenheter kommit till synes,
förnämligast på grund därav, att skyldigheten att göra anmälan örn överflyttning
icke iakttages av medlemmarna. Dylik anmälningsförsummelse, som
vore vanlig framför allt vid flyttning mellan de större städerna och dessas
förorter, hade till följd, att från verksamhetsområdet avflyttade medlemmai
ofta kvarstode och betalade avgifter i månader eller till och med i åratal i den
gamla kassan, oaktat medlemskapet i kassan på grund av sjukkasseförordningens
bestämmelser i verkligheten redan upphört. Ofta bleve ett sådant
förhållande uppdagat och ändringen av bosättningsort bekant för vederbörande
kassor först när medlemmen träffats av sjukdom och på grund
därav inkommit med sjukanmälan. Skulle förordningen strängt följas, skulle
uppenbarligen i sådant fall sjukhjälp icke utgå. Emellertid torde kassorna
i stor utsträckning låta nåd gå före rätt; sjukhjälpen utbetalades, varefter
vederbörande, sedan han blivit återställd från sin sjukdom, överflyttades i
vanlig ordning. Med hänsyn till sålunda påpekade förhållanden har sjukkasseförbundet
hemställt, att socialstyrelsen måtte medverka till åstadkommande
av ändring av sjukkasseförordningens bestämmelser örn överflyttning.
I likhet med sjukkasseförbundet finner socialstyrelsen de av förbundet
påvisade olägenheterna vara av den natur, att en omarbetning av sjukkasseförordningens
överflyttningsbestämmelser bör ske. Det angelägna i en sådan
åtgärd torde framgå enbart därav, att sjukkassor i stor utsträckning »låta
nåd gå före rätt», d. v. s. till förmån för medlemmarna åsidosätta förordningens
tydliga bestämmelser.
För den enskilde sjukkassemedlemmen måste självfallet den gällande påföljden,
att uraktlåten anmälan örn överflyttning skall medföra ett upphävande
av delaktigheten i sjukförsäkringen, framstå såsom onödigt sträng,
särskilt örn försummelsen, som väl i allmänhet torde vara fallet, varit att
tillskriva obekantskap med sjukkasseförordningens bestämmelser. Har medlemmen
dessutom fortsatt att betala avgifter till sin gamla kassa, vilka denna
i ovetskap örn flyttningen mottagit, måste det för honom framstå såsom en
stor orättvisa att på rent formella grunder bli skild från försäkringen. Vad
åter det allmänna beträffar, så torde ur dess synpunkt vara lika litet tillfredsställande,
att sjukförsäkringen på anfört sätt förlorar medlemmar, som
att kassorna för att motverka en utveckling i sådan riktning tillämpa i sjukkasseförordningen
givna bestämmelser på ett oriktigt sätt.
Då det gäller att giva sjukkasseförordningens överflyttnings- och därmed
sammanhängande bestämmelser en för sjukkasseverksamheten mera lämplig
avfattning än de nuvarande, uppställer sig i första hand frågan, huruvida
den nu föreskrivna anmälningsskyldigheten skall helt borttagas, eller huruvida
och i vilken form denna skyldighet bör bibehållas. På grund av det
anförda synes utan vidare vara klart, att, örn man vill undgå flertalet olägenheter,
som äro förbundna med nu gällande överflyttningsförfarande, själva
rätten till överflyttning icke såsom hittills får vara beroende av att anmälan
om flyttning göres. Några principiella betänkligheter mot en sådan författningsändring
torde icke heller behöva förefinnas. Tvärtom torde kunna
sägas, att överflyttningsbestämmclserna skulle bättre än flir närvarande ansluta
sig till sjukkasseförordningens stadganden rörande sjukförsäkringens
organisation, därest anmälningsskyldigheten i sin nuvarande form borttoges,
och det sålunda bleve flyttningen och bosättningen på ort inom annan erkänd
sjukkassas verksamhetsområde, som ensamma konstituerade rätten till överflyttning
och därmed till medlemskap i den nya bosättningsortens kassa. Då
det för alla parter måste vara av vikt att så snart som möjligt få alla med
8
Kungl. Maj.is proposition nr 173.
en överflyttning sammanhängande angelägenheter ordnade, torde emellertid
förordningen alltjämt böra upptaga ett stadgande örn anmälan. Men denna
anmälan bör, såsom nämnts, icke utgöra ett villkor för överflyttningsrätt utan
allenast ha till syfte att underlätta och påskynda överflyttningsförfarandet,
med hänsyn vartill en viss påföljd även torde böra stadgas för medlem, som
underlåter att göra anmälan i vederbörlig ordning. Den normala gången för
överflyttningens genomförande bör därför vara, att den flyttande medlemmen,
innan flyttning sker, till sin gamla kassa gör anmälan örn den ändrade
bosättningen, i anledning varav kassan utfärdar flyttningsbevis med nödiga
uPP§i^er rörande medlemskapet ifråga, vilket bevis överlämnas till kassan
på den nya bosättningsorten av medlemmen själv eller av den gamla kassan.
Har medlem försummat att före bosättningen å den nya orten göra anmälan
till den gamla kassan, skall han visserligen icke av sådan anledning förlora
sin delaktighet i sjukförsäkringen utan ändock kunna anmäla den skedda
flyttningen till den gamla eller nya kassan, i vilket sistnämnda fall kassan
ifråga bör infordra vederbörligt överflyttningsbevis. Men då en fördröjd anmälan
uppenbarligen kan medföra en del olägenheter för kassorna, bör, såsom
redan antytts, en viss påföljd inträda för den försumlige. Vad denna
påföljd beträffar, så synes densamma böra innebära, att medlem, som gör
anmälan örn flyttning först sedan denna ägt rum, skall förlora rätten till
sjukhjälp för den del av ett efter flyttningen inträffat sjukdomsfall, som
ligger i tiden före anmälan. Rörande en sådan påföljd kan visserligen sägas,
att den icke medför någon mera betydande inskränkning i nu gällande sjukhjälpsrätt,
eftersom redan nu den ordningen gäller i princip, att sjukhjälp
icke utgår för tiden före sjukanmälan. Men såsom ifrågavarande föreskrift
i sjukkasseförordningen (26 §)_är avfattad, föreligger icke generellt förbud
för sjukkassa att utgiva sjukhjälp för tid före sjukanmälan, och dessutom
gäller stadgandet endast beträffande understöd i form av sjukpenning. Vid
försummad flyttningsanmälan skulle däremot inskränkningen i sjukhjälpsrätten
gälla utan möjlighet till jämkning och därjämte även omfatta sjukvårdsersättning
och moderskapshjälp. Givetvis kunde man, för att göra påföljden
strängare, även ifrågasätta att låta inskränkningen i sjukhjälpsrätten
sträcka sig icke bara till tiden före sjukanmälan utan till sjukdomsfallet i
dess helhet Att gå så långt torde dock vara onödigt strängt, helst som en
sådan påföljd i vissa fall skulle komma att verka på enahanda sätt som den
nu stadgade anmälningsskyldigheten, nämligen beträffande medlem, som
under den ifrågavarande mellantiden drabbats av obotlig sjukdom. Vad man
genom ett stadgande örn påföljd vill ernå är att giva visst eftertryck åt kravet
på att en flyttande medlem utan dröjsmål skall göra anmälan om flyttningen.
och för sådant ändamål torde nian kunna förutsätta, att den ifrågasatta påföljden
skall verka i önskad riktning. Genom stadgandet ifråga vinner man
emellertid därjämte, att vederbörande sjukkassa alltid blir befriad från sjukhjälpsansvaret
för tid, då kassan icke kunnat utöva någon sjukkontroll, därför
att sjukdomsfallet icke blivit för kassan bekantgjort.
Med avseende på flyttningsanmälan i den nu ifrågasatta formen må ytterligare
framhållas, att även om anmälan får företagas jämväl sedan flyttningen
ägt rum. den flyttade medlemmen dock icke får dröja härmed hur länge som
helst. Under alla förhållanden måste sålunda anmälan göras och förfallen
avgift erläggas före utgången av den för avgiftsbetalning stadgade respittiden.
Sker icke detta, måste medlemskapet upphöra i enlighet med stadgarnas
bestämmelser härom, varmed då också överflyttningsrätten förfaller
.. Införes stadgande örn ovillkorlig överflyttningsrätt, blir härav jämväl en
följd, att det i förordningen föreskrivna villkoret, att stadgade avgifter till
den gamla kassan skola vara erlagda för tiden före överflyttningen, icke
9
Kungl. Majus proposition nr 173.
längre behöver eller bör upprätthållas. Att bibehålla bestämmelsen ifråga
skulle i själva verket betyda en skärpning av avgiftsreglerna för vissa med
lemmar, nämligen dem som ändra bosättningsort. Det torde även i fråga örn
flyttande medlem få anses tillfyllest, att avgifterna erläggas inom gällande
respittid, vilken regelmässigt utgör två månader utöver förfallomånaden. För
att förebygga missbruk av de sålunda mildrade avgiftsbestämmelserna torde
emellertid böra föreskrivas skyldighet för den tillflyttade kassan att utesluta
medlem, som brister i betalningen av resterande avgifter till den gamla kassan.
För den nya kassan bör det icke möta någon större svårighet att kontrollera,
i vad mån avgiftsbetalningen fullgjorts till den gamla kassan, då uppgift örn
resterande avgifter givetvis skall finnas i överflyttningsbeviset.
Vidkommande därefter tidpunkten för överflyttningen synes ur olika synpunkter
riktigast, att denna föreskrives skola sammanfalla med tidpunkten
för ombytet av bosättningsort. Förutom att en sådan anordning bäst ansluter
sig till principen örn ovillkorlig överflyttningsrätt, gives därigenom
tillbörlig enkelhet åt överflyttningsbestämmelserna, varjämte i förekommande
fäll kontrollen av sjuka medlemmar underlättas. Såsom särskilt skäl
kan dessutom åberopas, vad styrelsen härom anfört i det efterföljande, då
frågan örn överflyttning till och från utlandet beröres. Att nu angivna ståndpunkt
icke intagits vid utformandet av de nuvarande föreskrifterna, som ju
icke medgiva överflyttning vid annan tidpunkt än månadsskifte, sammanhänger
givetvis med, bland annat, att avgifterna i kassorna i regel löpa per
månad, och att på den grund vissa fördelar i förvaltningshänseende uppkomma
genom den tillämpade anordningen, exempelvis såtillvida, att, då
flyttningen skett under loppet av en månad, fördelning mellan den frånflyttade
och den tillflyttade kassan icke behöver göras beträffande avgift,
som belöper på flyttningsmånaden. Emellertid synes denna och därmed sammanhängande
omständigheter icke böra få vara avgörande, helst som det
arbete med avräkningar kassorna emellan, som torde bli en följd av avgifternas
uppdelning, icke kan bli allt för betungande, då väl flertalet flyttningar
äga rum vid månadsskifte. Vissa avgifts- och andra redovisningar kassorna
emellan måste för övrigt förekomma i samband med överflyttningar, vilket
system man väljer, varför den här ifrågasatta uppdelningen av avgiften för
flyttningsmånaden i vart fall icke skulle betyda införande av någon ny förvaltningsuppgift.
För att emellertid icke helt bryta med nuvarande anordning
med avgiftsbetalning för hel månad, med vilken kassorna äro mest förtrogna,
skulle man jämsides med det nyssnämnda principiella stadgandet
kunna lämna öppet för kassorna att frivilligt överenskomma örn att den på
flyttningsmånaden belöpande avgiften skulle tillfalla den tillflyttade kassan.
Att denna kassa och icke den frånflyttade i så fäll bör tillgodoföras avgiften
ifråga kan motiveras bland annat därmed, att någon överföring av fondandelar
kassorna emellan icke förekommer vid överflyttning. Styrelsen vill
alltså föreslå sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser, att överflyttning
skall ske vid ombytet av bosättningsort, närmare bestämt vid den tidpunkt,
då bosättning på den nya orten äger rum, ävensom att beträffande avgiften
för flyttningsmånaden ett stadgande införes av nyssnämnda innebörd. För
det fall att medlemmen vid denna tidpunkt är berättigad till understöd på
grund av redan inträffad sjukdom, lior dock, liksom enligt nu gällande bestämmelser,
överflyttningen äga rum vid utgången av den månad, under
vilken han blivit återställd eller löpande understödst^ gått till ända. Någon
anledning att för dylika fall föreskriva annan tidpunkt än månadsskifte torde
icke finnas. Endast beträffande bestämmelsens ordalydelse vill styrelsen
föreslå ändring därhän, att uttrycket »löpande understödstid» förtydligas
genom tillägg av orden »i kassan jämte, i förekommande fall, vederbörande
centralsjukkassa».
10
Kungl. Majds proposition nr 173.
Vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser rörande överflyttning hava
olägenheter kommit till synes även till följd därav, att sjukkasseförordningens
stadgande i 18 § andra stycket örn beviljande av återinträde för medlem, som
genom avgiftsförsummelse förlorat medlemskapet, icke kan tillämpas i fråga
örn medlem, som i samband med flyttning till annan ort avgått ur sin gamla
kassa och på grund av försummad anmälan av flyttningen icke kommit att
bli överflyttad till kassan på den nya bosättningsorten. Därest, såsom nu
ifrågasattes, medlems flyttning och bosättning inom annan kassas verksamhetsområde
skola ensamt grunda rätt till medlemskap i sistnämnda kassa,
bliva också bestämmelserna örn återinträde, såsom de nu äro avfattade, tilllämpliga
på sådant sätt, att örn medlemmen icke inom laga tid erlägger förfallen
avgift och därigenom går sin delaktighet i försäkringen förlustig, han
äger få medlemskapet i den nya kassan återupplivat. Detta torde kunna få betydelse
särskilt i de förekommande fall, då medlem av ren okunnighet fortsätter
att betala avgift till den gamla kassan efter skedd avflyttning från verksamhetsområdet
och kassan ifråga i ovetskap örn flyttningen mottager avgifterna.
Vad beträffar fall av sistnämnda beskaffenhet, torde nog få förutsättas,
att sådana skola förekomma, även om de föreslagna bestämmelserna bli gällande.
Att genom lagbestämmelser helt råda bot på olägenheter, som ytterst
bero på vederbörandes bristande uppmärksamhet och okunnighet, lärer icke
vara möjligt. För att hindra uppkomsten av onödigt många dylika fall torde
bästa medlet vara en från kassornas sida bedriven effektiv upplysningsverksamhet
rörande överflyttningsbestämmelsernas innebörd ävensom en fortgående
kontroll beträffande medlemmarnas bosättningsort. En sådan kontrollskyldighet
åligger kassorna redan nu i första hand med hänsyn till statsbidragsförordningens
bestämmelser (§ 2). Men även tillämpandet av sjukkasseförordningens
överflyttningsbestämmelser medför en sådan kontrollskyldighet,
vilken kassorna icke kunna undandraga sig, eftersom de i sin
egenskap av erkända sjukkassor äro förbundna att på ett riktigt sätt tillämpa
alla för dem gällande bestämmelser.
Vad styrelsen i det föregående anfört har närmast haft syfte på överflyttning
av sjukkassemedlemmar inom riket. I detta sammanhang vill styrelsen
emellertid även beröra frågan om överflyttningar till och från sjukkassor i
utlandet. Härom stadgas i sjukkasseförordningen (15 § sista stycket), att där
överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller
sjukkasseorganisation, bestämmelserna om överflyttning skola äga motsvarande
tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person. Därjämte
föreskrives, att sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.
Med de ifrågavarande bestämmelserna synes lia avsetts, att på svensk sida
den avtalsslutande parten skulle vara en organisation, omfattande rikets
erkända sjukkassor. Någon myndighet, som skulle kunna ingå en dylik
överenskommelse, torde nämligen icke finnas. Emellertid ha vid gjorda
försök att få överenskommelse till stånd, i första hand med Danmark och
Norge, svårigheter yppat sig på grund därav, att lagstiftningen i nämnda
länder förutsätter formliga konventioner för frågans ordnande. En dylik
konvention angående överflyttning mellan nyssnämnda båda länder föreligger
också sedan år 1926. Med hänsyn till det ganska stora antalet flyttningar,
som förekomma mellan vissa delar av vårt land samt Danmark och Norge,
måste det anses synnerligen önskvärt, att ett ordnat överflyttningsförfarande
även mellan svenska och nämnda länders sjukkassor snarast möjligt kommer
till stånd. Styrelsen får därför föreslå, att sjukkasseförordningens överflyttningsbestämmelser
ändras jämväl därhän, att de i förevarande avseende
11
Kungl. Majus proposition nr 173.
komma att överensstämma med motsvarande för sjukkasseverksamheten i
Danmark respektive Norge gällande bestämmelser.
En annan svårighet för uppnående av åsyftad överenskommelse örn överflyttning
till och från utlandet har bestått däri, att den svenska sjukkasseförordningen
icke medgiver överflyttning vid annan tidpunkt än månadsskifte,
medan däremot, enligt i såväl Danmark som Norge tillämpade överflyttningsregler,
överflyttningen räknas från tidpunkten, då vederbörande
flyttande bosatt sig på den ort, till vilken han flyttat. Denna olikhet mellan
bestämmelserna skulle emellertid komma att utjämnas, därest styrelsens ovan
framförda förslag angående tiden för överflyttning komme till genomförande.
Upplysningsvis må meddelas, att spörsmålet om överenskommelser angående
överflyttning av sjukkassemedlemmar mellan Sverige och övriga
nordiska länder har varit föremål för överläggningar i utskottet för nordiska
sjukförsäkringsmöten men där bordlagts, närmast i avvaktan på eventuella
åtgärder, som från svensk sida kunde vara påkallade för frågans lösning.
För att ytterligare precisera innebörden av de författningsändringar, som
socialstyrelsen på grund av anförda förhållanden funnit påkallade, har styrelsen
i sin skrivelse intagit ett utkast till ändrad lydelse av 15 och 18 §§
sjukkasseförordningen. Utkastet torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende.
Vid sammanträde med styrelsen för svenska sjukkasseförbundet den 27
februari 1937 har styrelsen, som delgivits socialstyrelsens nu ifrågavarande
skrivelse, uttalat sin tillfredsställelse med det i skrivelsen framlagda förslaget.
Sjukkasseförordningen bygger på ett system av sjukkassor med lokalt begränsade
verksamhetsområden. Som regel gäller, att endast den, som är
bosatt inom en kassas verksamhetsområde, äger vara medlem av kassan. Medlemskapet
upphör därför vid flyttning till annan kassas verksamhetsområde.
Bestämmelserna härom skulle icke tarva någon komplettering, därest den
flyttande utan vidare ägde rätt att vinna medlemskap i erkänd sjukkassa å
den nya bosättningsorten. Så är dock icke alltid fallet. Enligt 9 § tredje
stycket må nämligen inträde i erkänd sjukkassa allenast beviljas den, som ickb
fyllt femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte av viss svårare beskaffenhet,
För att en sjukkassemedlem, som icke längre uppfyller dessa
fordringar för rätt till inträde, icke på grund därav skall vid flyttning till
annan ort nödgas gå miste om den statsunderstödda sjukförsäkringens förmåner,
hava bestämmelserna i 15 § örn överflyttning meddelats. Som förutsättning
för rätt till överflyttning gäller dock, bland annat, att anmälan om
inträde i erkänd sjukkassa å den nya bosättningsorten skall göras före utgången
av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde.
Denna föreskrift örn anmälningsskyldighet är givetvis, såsom sjukkasseförbundet
och socialstyrelsen framhållit, ägnad att medföra rättsförlust och
kan även sägas i viss mån bryta mot den princip örn en såvitt möjligt enhetlig
sjukkasseorganisation, åt vilken bestämmelsen örn överflyttning är avsedd
att ge uttryck. Socialstyrelsen har därför i stället föreslagit, att i och med
flyttningen även medlemskapet utan vidare skall överflyttas från kassan på
den gamla till kassan på don nya bosättningsorten. Givetvis skulle därmed i
åtskilliga fall de olägenheter undvikas, vilka liro förbundna med den nu gäl
-
Departement - chefen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
lande ordningen. Det synes mig dock, som örn genom styrelsens förslag den
föreliggande frågan icke skulle erhålla en fullt tillfredsställande lösning.
I flertalet av de fall, som påkallat sjukkasseförbundets uppmärksamhet
och föranlett förbundet att till socialstyrelsen göra framställning i ämnet,
skulle antagligen rättsförlust i en eller annan form fortfarande komma att inträda
för de försumliga eller örn författningsbestämmelserna okunniga medlemmarna.
Örn -— för att taga ett enligt vad sjukkasseförbundet uppgivit
särskilt vanligt fall — en sjukkassemedlem i en av våra större städer flyttar
ut till en av stadens förorter, skulle han enligt förslaget, förutsatt att han
var frisk vid flyttningen, omedelbart bliva medlem i förortens sjukkassa.
Underlåter han emellertid av någon anledning att göra anmälan härom, och
fortsätter han att betala avgifter till sin gamla kassa, så mister han efter den
i 18 § första stycket stadgade respittidens utgång på grund av underlåten avgiftsbetalning
till sin nya kassa medlemskapet i denna. Uppdagas sedan detta
förhållande först då han drabbas av sjukdom, har han ovillkorligen förlorat
rätten till understöd vid denna sjukdom. Möjlighet till återinträde föreligger
nämligen enligt 18 § andra stycket endast, då vederbörandes hälsotillstånd icke
efter utträdet försämrats. Icke heller äger han, därest han sedermera tillfrisknar
från sjukdomen, någon absolut rätt till återinträde enligt 18 § andra
stycket, utan är frågan härom beroende på kassans gottfinnande. Med hänsyn
till vad nu anförts vill jag förorda, att såsom tillägg till socialstyrelsens
förslag i 15 § införes en bestämmelse därom, att avgift, som efter överflyttningen
erlagts till den kassa, från vars verksamhetsområde flyttningen skett, må, där
kassorna överenskommit därom, räknas som avgift till den andra kassan. Äro
avgifterna i den nya kassan högre än i den gamla, kommer medlemmen jämväl
med tillämpning av en dylik bestämmelse att häfta för avgifter till den nya
kassan. Då emellertid de av medlemmen erlagda beloppen givetvis skola i
första hand räknas som avbetalning å de avgifter, som tidigast förfallit till
betalning, och då skillnaden mellan avgiftsbeloppen vanligen icke torde vara
alltför betydande, kommer vid tillämpning av bestämmelsen i ett sådant fall
respittidens utgång att avsevärt framflyttas. Jag håller för visst, att kassorna
allmänt skulle komma att träffa sådan överenskommelse, som i den av mig
förordade bestämmelsen angives, liksom jag håller för sannolikt, att, därest
bestämmelsen i fråga icke antages, kassorna i nu angivna fall ofta skulle
komma att, liksom hittills, »låta nåd gå före rätt».
Emot socialstyrelsens förslag, att överflyttningen skall, där medlemmen
vid flyttningen är frisk, anses äga rum samtidigt med flyttningen och icke
vid månadsskiftet närmast därefter, har jag ingen erinran att göra, därest
möjlighet beredes kassorna att träffa överenskommelse rörande den å flyttningsmånaden
belöpande medlemsavgiften. Enligt styrelsens förslag skola
också kassorna äga möjlighet överenskomma, att avgiften skall oavkortad
tillfalla den kassa, till vilken överflyttning skett. Med hänsyn till de obetydliga
belopp, varom här är fråga, vill jag emellertid förorda full frihet för
kassorna att träffa överenskommelse rörande fördelningen av flyttningsmånadens
avgift.
13
Kungl. Majus proposition nr 173.
Även vid införandet av ett system, enligt vilket själva flyttningen ensam
konstituerar rätt till medlemskap i den nya bosättningsortens kassa, torde,
såsom socialstyrelsen framhållit, ur ren ordningssynpunkt anmälningsskyldighet
rörande flyttningen alltjämt böra åvila den flyttande. I likhet med styrelsen
anser jag, att sådan anmälan bör redan före flyttningen göras till
kassan å den gamla bosättningsorten samt att, där anmälan göres senare, rätten
till understöd för tid mellan flyttningen och anmälan skall vara förfallen. Denna
påföljd av anmälningsförsummelse torde dock endast böra avse rätt till understöd
från kassan å den nya bosättningsorten. Är nämligen medlemmen vid
flyttningen på grund av sjukdom understödsberättigad, bibehålies tills vidare
medlemskapet i kassan å den tidigare bosättningsorten, och det synes då
obilligt, örn försummelsen skulle föranleda indragning av redan löpande
understöd.
Rätt till inträde i erkänd sjukkassa tillkommer i lika mån utländska som
svenska medborgare, bosatta inom kassans verksamhetsområde. Bestämmelserna
rörande överflyttning äro emellertid direkt tillämpliga endast vid flyttning
inom landet, icke vid inflyttning från utlandet. En svensk eller utländsk
medborgare, som inflyttar från utlandet och som därstädes tillhört någon
social sjukförsäkringsorganisation, äger således icke utan vidare komma i åtnjutande
av de förmåner, som överflyttningsbestämmelserna äro avsedda att
bereda. Till fullföljande av principen örn socialförsäkringens universalitet,
vilken princip kan sägas känneteckna de moderna strävandena på detta område,
har därför i 15 § sista stycket sjukkasseförordningen upptagits en bestämmelse,
som ger möjlighet under vissa förutsättningar att tillämpa ett överflyttningsförfarande
mellan utländska och svenska sjukkassor. Såsom framgår
av socialstyrelsens skrivelse har emellertid bestämmelsen i fråga visat
sig icke motsvara sitt syfte, huvudsakligen beroende därpå, att lagstiftningen
i våra grannländer Danmark och Norge förutsätter formliga konventioner för
frågans ordnande. Med hänsyn härtill vill jag förorda styrelsens förslag i
denna del, enligt vilket överflyttningsbestämmelsernas tillämplighet vid
inflyttning från utlandet göres beroende av överenskommelse mellan
Sverige och vederbörande utländska stat. En dylik överenskommelse torde
givetvis böra bygga på ömsesidighetsprincipen.
Såsom socialstyrelsen föreslagit, torde rätten till överflyttning icke heller
längre böra göras beroende av, örn stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen
äro erlagda. Vid sådant förhållande har jag ingen erinran att göra
mot den sakliga innebörden av styrelsens förslag till ändrad lydelse av 18 §
första stycket, enligt vilket förslag vid beräkningen av respittiden hänsyn även
skall tagas till oguldna dylika avgifter.
I formellt hänseende synas vissa jämkningar kunna göras i socialstyrelsens
förslag till ändrad lydelse av 15 och 18 §§. Vidare torde med hänsyn till
det förslag till ändrad lydelse av 32 §, som förelagts innevarande års riksdag
genom propositionen nr 38, orden »eller barnsbörd» i 15 § första stycket
böra utgå.
14
Kungl. Majus proposition nr 173.
Intagning å sjukvårdsinrättning.
Jämlikt 22 § andra stycket sjukkasseförordningen skall till sjukvårdsförsäkrad
medlem av erkänd sjukkassa, då enligt intyg av läkare vård å sjukvårdsanstalt
(sjukhusvård) är erforderlig, utgivas ersättning för den sjukes
intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting eller
kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller å godkänt enskilt sjukhem,
så ock för vård, som beredes den sjuke genom pensionsstyrelsens försorg.
Ersättning för sjukhusvård bekostas enligt 29 § under de första aderton
eller eventuellt nittio dagarna av ett sjukdomsfall av vederbörande lokalsjukkassa
och därefter av centralsjukkassan. Till skillnad från vad enligt 28 §
gäller beträffande lokalsjukkassas utgifter till annan sjukvård kan sådan kassa
icke för sina utgifter till sjukhusvård erhålla bidrag av centralsjukkassan.
För varje dag erkänd sjukkassa lämnat ersättning för sjukhusvård utgår
jämlikt § 4 kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt
sjukkassor statsbidrag med 50 öre. Däremot utgår icke statsbidrag för av
kassan utgiven ersättning för den sjukes intagande å sjukhuset.
I skrivelse den 9 december 1935 har övre Norrlands erkända centralsjukkassa
bland annat erinrat örn de ökade kostnader i skilda hänseenden, som
åvilade sjukkasseverksamheten inom övre Norrland på grund av de därvarande
stora avstånden och svåra kommunikationsförhållandena. Den största
och till sina verkningar mest framträdande skillnaden i utgifter för å ena
sidan sjukkassorna inom övre Norrland och å andra sidan sjukkassorna inom
övriga delar av landet läge i utgifterna för de sjukas intagande å sjukvårdsanstalt.
Fjällsocknarnas lokalkassor hade ofta endast omkring etthundra
medlemmar. För varje medlem, som inlades å lasarett, drabbades en dylik
kassa med en utgift av upp till en krona per medlem. Yad detta betydde
kunde man förstå, då genomsnittskostnaderna för hela riket »knappast torde
uppgå till en ringa bråkdel av detta belopp». I skrivelsen hemställdes, bland
annat, att de erkända sjukkassorna inom Norrbottens och Västerbottens län
måtte tillerkännas statsbidrag med hälften av de belopp, som dessa kassor
utgivit för intagning å sjukhus, samt att bestämmelsen härom måtte gälla
retroaktivt från det kassorna inregistrerats som erkända sjukkassor.
över skrivelsen har socialstyrelsen den 29 februari 1936 avgivit infordrat
utlåtande, vari styrelsen beträffande förslaget örn införande av statsbidrag för
av erkänd sjukkassa bekostad intagning å sjukvårdsanstalt anfört, att skäl
syntes föreligga härför men att bestämmelsen härom borde givas allmän
karaktär och således icke — såsom framställningen närmast avsåge — gälla
endast för ett visst centralsjukkasseområde. För områden, där avstånden vore
stora, kunde kassornas skyldighet att bestrida dylika intagningskostnader
otvivelaktigt bli betungande, i synnerhet för lokalsjukkassorna. Därjämte
funnes lika fog att tillerkänna statsbidrag för ifrågavarande utgifter som för
kostnaderna för läkares resa till sjuk medlem, för vilka statsbidrag utginge
enligt statsbidragskungörelsen. Styrelsen förordade därför, att frågan gjordes
till föremål för övervägande.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Sedermera har Kungl. Maj:t den 22 januari 1937 anbefallt socialstyrelsen
att inkomma med utredning och förslag rörande statsbidrag för av erkänd
sjukkassa bekostad intagning å sjukvårdsinrättning.
Till fullgörande av detta uppdrag har socialstyrelsen avlämnat en den 24
februari 1937 dagtecknad skrivelse, vari styrelsen såsom ytterligare skäl för
medgivande av statsbidrag för berörda intagningskostnader framhållit, att enligt
gällande bestämmelser erkänd sjukkassa ägde åtnjuta statsbidrag ej blott för
varje annat slag av understöd än det nu ifrågavarande, som det enligt sjukkasseförordningen
ålåge kassan att utgiva, utan även för frivilliga prestationer,
som kassan med tillsynsmyndighetens medgivande åtagit sig.
Med avseende å de författningsändringar, som äro påkallade med hänsyn
till det sålunda föreslagna statsbidraget, har styrelsen anfört följande.
Med sjukkasseförordningens åläggande för erkänd sjukkassa att utgiva
ersättning för den sjukes intagande å sjukvårdsanstalt har icke, såsom
exempelvis i kungörelsen den 22 april 1932 (nr 140) angående statsbidrag till
resor till och från statsunderstött kustsanatorium, förknippats något villkor
avseende det färdsätt, efter vilket ersättningen skall beräknas. Det torde
dock ligga i sakens natur, att sjukkassa endast är pliktig utgiva ersättning
efter det billigaste färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kan och
bör ifrågakomma. Huruvida intagning å sjukhus skall ersättas av sjukkassa
enligt de kostnader den sjukes resa verkligen betingat, eller örn ersättningen
skall nedsättas med hänsyn till att för resan använts onödigt dyrbart färdsätt,
torde sålunda ankomma på vederbörande kassa att pröva och avgöra,
därvid kassan, om så befinnes erforderligt, givetvis har att inhämta läkares
utlåtande. Därest statsbidrag nu skall medgivas för intagningskostnaderna,
synes emellertid lämpligt och riktigt, att en uttrycklig bestämmelse rörande
färdsättet upptages i sjukkasseförordningen. Att i likhet med vad som skett
i förenämncla kungörelse den 22 april 1932 och därmed jämförliga författningar
giva mera ingående föreskrifter rörande färdsättet synes dock knappast
lämpligt eller erforderligt. Vid intagning å sjukvårdsanstalt, varom här vanligen
är fråga, torde nämligen de omständigheter, som betinga färdsättet,
vara i hög grad växlande. Ofta kan sålunda den sjuke utan olägenhet använda
sig av de vanliga, jämförelsevis billiga, färdsätten — järnväg, båt eller buss
— medan i andra fall den sjukes tillstånd ofta kan göra det nödvändigt, att
intagandet sker genom dyrare men snabbare och bekvämare färdsätt, såsom
bil eller ambulans. Styrelsen får därför föreslå, att till 22 § i sjukkasseförordningen
fogas en bestämmelse av sådan innebörd, att ersättning för den
sjukes intagande å sjukvårdsanstalt skall beräknas efter det billigaste färdsätt,
som med hänsyn till den sjukes tillstånd kan ifrågakomma.
Såsom skäl för införande av statsbidrag för ifrågavarande ändamål har
bland annat anförts, att kassornas skyldighet att bestrida dylika intagningskostnader
kunde inom områden, där avstånden vore stora, bli, i synnerhet för
lokalsjukkassorna, ekonomiskt mycket betungande. Att beträffande lokalsjukkassor,
som utöva verksamhet inom särskilt vidsträckta och ödornarksbetonade
områden, såsom stora delar av Norrland, enbart genom utgivande av statsbidrag
undanröja dessa olägenheter torde dock knappast vara möjligt. Även
örn en sådan kassa komme i åtnjutande av statsbidrag motsvarande viss del
av dess intagningskostnader, skulle den kvarstående delen av kostnaderna
bliva så betydande, att dessa skulle kunna medföra rubbningar av kassans
ekonomiska ställning, beroende därpå, att kassorna ifråga till följd av den
glesa befolkningen ofta lia en ringa medlemsnumerär och svag ekonomisk
bärkraft. Vill man helt råda bot för dessa svårigheter, torde man i stället
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 173
vara hänvisad till att låta lokalsjukkassornas intagningskostnader ingå i det
utjämningsförfarande, som enligt 28 § i sjukkasseförordningen tillämpas i
fråga om andra sjukvårdsutgifter än sjukhusvård, vilket förfarande innebär,
att dessa utgifter skola, i den mån de sammanlagt överstiga visst belopp per
år, bestridas av vederbörande centralsjukkassa. Ett dylikt utjämningsförfalunde
synes jämväl ur risksynpunkt riktigare än nu gällande anordning,
enligt vilken intagningskostnaderna, såsom hörande till ersättningen för sjukhusvård,
i regel få helt bäras av lokalsjukkassorna, beroende därpå att intagningen
på sjukhus vanligen äger rum under första delen av sjukhjälpstiden,
för vilken lokalsjukkassa ju har att ersätta sjukhusvården. Styrelsen får därför
föreslå sådan ändring av 28 § i sjukkasseförordningen, att den där föreskrivna
riskfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa blir gällande
jämväl beträffande kostnader för intagning å sjukvårdsanstalt.
Vidkommande därefter grunderna för det ifrågasatta statsbidraget synas
de bestämmelser, som nu gälla i fråga örn statsbidrag för annan sjukvård än
sjukhusvård, böra vara normerande. Enligt § 5 i kungörelsen angående statsbidrag
åt sjukkassor utgår statsbidrag (sjukvårdsbidrag) för understöd, som
av erkänd sjukkassa meddelats i form av ersättning för medlems utgifter till
läkarvård, kostnaderna för läkares resa häri inräknade, läkemedel och andra
av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder med belopp motsvarande hälften
av det utgivna understödet. Förutsättning härför är dock, att understödet
från kassan motsvarat i fråga örn läkemedel högst hälften och i övrigt högst
två tredjedelar av kostnaderna för ändamålet. I de fall, då sjukvårdsbidrag
må utgå, ändå att nyssnämnda begränsning av understödet ej iakttagits, skall
bidraget beräknas till en tredjedel av det utgivna understödet.
Enligt de nämnda bestämmelserna utgör sålunda statsbidraget regelmässigt
en tredjedel av de kostnader, som sjukvården betingat. Därest samma
regel skulle komma till användning i fråga örn statsbidraget för intagningskostnader,
skulle detta bidrag tydligen komma att utgöra en tredjedel av den
utgivna ersättningen, eftersom ju kassans ersättning enligt sjukkasseförordningen
skall motsvara hela intagningskostnaden. Emellertid skulle ett på
detta sätt bestämt statsbidrag komma att medföra tillämpningssvårigheter i
avseende på fördelningen av kostnaderna för sjukvårdsersättning mellan lokaloch
centralsjukkassa. Då statsbidrag för ersättning för läkarvård, som erkänd
sjukkassa är skyldig meddela, motsvarar hälften av den av kassan utgivna
ersättningen, skulle dessutom, därest bidrag för intagningskostnader beräknades
till endast en tredjedel, statsbidraget för det utgiftsbelopp, som vid
berörda fördelning komme att stanna på lokalsjukkassan, ej kunna beräknas
utan särskild kompletterande regel rörande intagningskostnadernas fördelning
mellan lokal- och centralsjukkassa.
För undvikande av dylika svårigheter torde olika anordningar kunna ifrågakomma.
Sålunda kan man tänka sig möjligheten av att intagningskostnaderna
i sin helhet ersättas av centralsjukkassan och alltså helt ställas vid sidan örn
den i fråga örn annan sjukvård än sjukhusvård gällande riskfördelningen
mellan lokal- och centralsjukkassa. En sådan lösning synes emellertid, då det
i regel torde ankomma på vederbörande lokalsjukkassa att avgöra storleken
av den intagningskostnad, som i det enskilda fallet skall utgå, kunna medföra,
att kassan, som icke skulle lia något eget ekonomiskt intresse i frågan,
icke komme att ägna prövningen av ersättningsbeloppets storlek den omsorg,
som är nödvändig. Ett annat sätt vore att genomföra en sådan ändring av
sjukkasseförordningen, att sjukkassa bleve pliktig att, liksom i fråga örn
läkarvårdsersättning, ersätta allenast två tredjedelar av intagningskostnaderna.
En sådan ändring skulle emellertid innebära en sakligt icke motiverad
försämring av de förmåner, som erkänd sjukkassa för närvarande är skyldig
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majus proposition nr 173.
att meddela, och torde därför samt då den icke heller erfordras såsom korrektiv
emot obehörigt utnyttjande av understödet ifråga, knappast kunna anses
såsom lämplig. Under sådana förhållanden vill styrelsen i stället föreslå, att
statsbidraget för erkänd sjukkassas intagningskostnader bestämmes att utgöra
hälften i stället för en tredjedel av kassans kostnader härför. Härigenom
skulle uppenbarligen alla tillämpningssvårigheter av antytt slag bortfalla.
Styrelsen anser sig kunna göra detta förslag så mycket mer som den härav
betingade merkostnaden för statsverket, efter vad den följande kostnadsberäkningen
utvisar, skulle stanna vid ett jämförelsevis obetydligt belopp. För
övrigt skulle en sådan beräkningsgrund komma att helt ansluta sig till gällande
statsbidragsbestämmelser såtillvida, att statsbidrag i bägge fallen komme att
utgå med hälften av den ersättning, som erkänd sjukkassa författningsenligt
är pliktig att utgiva.
■Tärnlikt § 5 andra stycket i kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor
får sjukvårdsbidraget utgå med högst tre kronor eller, då sjukvårdsförsäkringen
omfattar jämväl medlems barn under femton år, högst fyra kronor
årligen för varje medlem, som tillförsäkrats understöd av angivet slag; dock
att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands och Jämtlands läns landstingsområde, berörda begränsning
skall utgöra fem, respektive sex kronor. Fråga uppstår nu, örn vid tillämpningen
av denna maximeringsregel hänsyn skall tagas jämväl till det för intagningskostnader
beräknade statsbidraget, eller om detta bidrag icke skall
medräknas vid maximeringen. Så länge sjukkassornas sjukvårdsutgifter, såsom
för närvarande är fallet, nästan genomgående hålla sig icke oväsentligt
under de utgiftsbelopp, som motsvara det stadgade maximibidraget, har
detta spörsmål visserligen ingen större praktisk betydelse, enär statsbidraget
för intagningskostnader i så fall i stort sett torde inrymmas inom den stadgade
maximigränsen och sålunda kommer att utgå. Men skulle sjukvårdsutgifterna
öka i framtiden, så att de komme att överstiga mot berörda bidragsmaximum
svarande utgifter, skulle förhållandet i stället bli, att trots bestämmelserna
härom något statsbidrag för intagningskostnaderna ej skulle
komma kassorna till del. På grund härav och då det torde kunna förutsättas,
att tillämpandet av den ifrågavarande maximeringsregeln skulle medföra ett
bortfallande av statsbidraget för intagningskostnader _ i första hand för
sådana kassor, som mest äro i behov av sådant bidrag, vill styrelsen jämväl
föreslå sådan ändring av § 5 i statsbidragskungörelsen, att kostnaderna för
intagning å sjukhus icke medräknas vid tillämpningen av den i paragrafen
stadgade maximeringsbestämmelsen.
För att närmare precisera innebörden av de sålunda föreslagna författningsändringarna
har styrelsen i skrivelsen intagit ett utkast till ändrad
lydelse av 22 och 28 §§ förordningen örn erkända sjukkassor samt § 5 kungörelsen
angående statsbidrag åt sjukkassor. Utkastet torde få såsom bilaga
(Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
I skrivelsen har styrelsen slutligen meddelat, att styrelsen för beräknande
av de kostnader, som införandet av det ifrågasatta statsbidraget skulle medföra
för statsverket, införskaffat uppgifter från centralsjukkassorna rörande
do belopp, vartill utgifterna för intagning å sjukvårdsanstalt uppgått inom
respektive centralsjukkasseområden under år 1936. För ett centrals jukkasseområde,
nämligen det som omfattade Östergötlands län, hade några uppgifter
ej kunnat erhållas, utan hade. för detta område räknats med det
belopp — i förhållande till medlemsnumcrären — vartill kostnaderna upp
Bihang
till riksdagens protokoll 1!)37. 1 sami. Nr h 3. is8 37 -f
18
Kungl. Majus proposition nr 173.
gått inom ett annat med hänsyn till befolkningstätheten nära jämförligt område.
De inkomna uppgifterna utvisade en sammanlagd intagningskostnad
för samtliga erkända sjukkassor av i runt tal 107,000 kronor. Då det torde få
antagas, att sjukvårdsutgifterna och därmed de ifrågavarande kostnaderna
under de närmaste åren komme att stegras utöver de nuvarande, borde man
emellertid här räkna med en något högre siffra. Att för den närmaste framtiden
uppskatta de årliga kostnaderna till högre belopp än 120,000 kronor
syntes dock icke vara påkallat. Mot sistangivna summa svarade, enligt de
ifrågasatta statsbidragsgrunderna, ett bidragsbelopp av 60,000 kronor, vilket
alltså utgjorde det ifrågavarande anslagsbehovet. Med avseende å detta
bidragsbelopp kunde särskilt framhållas, att en förhållandevis stor del därav
skulle — såsom också syntes särskilt önskvärt — komma de erkända sjukkassorna
inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands
län till godo. Sålunda skulle, enligt vad de infordrade uppgifterna givit vid
handen, ifrågavarande kassor, vilkas sammanlagda medlemsnumerär utgjorde
omkring 10 procent av hela landets medlemsnumerär, komma att tillgodoföras
ej mindre än omkring 30 procent av bidraget.
Styrelsen för svenska sjukkasseförbundet, som delgivits socialstyrelsens
nu ifrågavarande skrivelse, har vid sitt sammanträde den 27 februari 1937
uttalat tillfredsställelse över det i denna skrivelse framlagda förslaget.
Departements- De skäl, sorn socialstyrelsen anfört för sitt nu förevarande förslag, synas
chefen. mig • ajp. väSentligt fullt övertygande. Då därtill kommer, att ur statsfinansiell
synpunkt några starkare betänkligheter knappast kunna resas
mot ett genomförande av förslaget, vill jag förorda detsamma. Den av styrelsen
utan närmare motivering föreslagna nya lydelsen av § 5 första stycket
andra punkten statsbidragskungörelsen synes mig dock innebära en i viss
mån saklig ändring av gällande bidragsgrunder, vilken icke är erforderlig
för vinnande av syftet med den nu ifrågasatta reformen. Jag förordar därför,
att punkten i fråga bibehålies vid sin nuvarande lydelse och att följaktligen
icke heller någon ändring sker av tredje stycket i samma paragraf.
Några smärre formella jämkningar torde även lämpligen böra vidtagas i
styrelsens förslag.
Karenstid.
Sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa skall enligt 20 § första stycket
sjukkasseförordningen i regel omfatta dels ersättning för utgifter till sjukvård
(sjukvårdsersättning), dels ock ett understöd i penningar för varje dag
(sjukpenning). Där ej i förordningen annorlunda stadgas, skall jämlikt 23 §
första stycket sjukpenning utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust
av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig från arbete.
I 26 § stadgas bland annat, att sjukpenning ej må utgivas för de tre första
dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad
(karenstid), samt att i sjukkassans stadgar karenstiden må utsträckas
till högst sju dagar.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Slutligen må erinras, att i 29 § meddelas vissa bestämmelser rörande begränsning
av sjukhjälpstiden med avseende å sjukpenning samt att vid tilllämpning
av dessa bestämmelser sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits av erkänd sjukkassa,
skall räknas såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.
I skrivelse den 28 september 1936 har svenska sjukkasseförbundet erinrat,
att bestämmelsen om karenstid utgjort ett irritationsmoment under omorganisationsarbetet
inom de erkända sjukkassorna. Då emellertid en avgiftsökning
bleve påkallad, därest karenstiden borttoges, ville förbundet endast
hemställa örn en sådan mildring av bestämmelsen härom, att ingen ny karenstid
behövde beräknas för sjukdomsfall, som inträffade inom 8 eller alternativt
90 dagar efter den sista dag, för vilken sjukhjälp sist meddelades.
över skrivelsen har efter remiss yttrande den 14 november 1936 avgivits
av socialstyrelsen, som därvid anfört i huvudsak följande.
Av vilken anledning den karensfria uppehållstiden föreslagits till åtta
dagar framgår ej fullt tydligt av förbundets motivering, men torde väl förbundet
ha ansett det angelägnaste önskemålet vara att undgå karenstidsberäkning
vid rena återfall, d. v. s. sådana sjukdomsfall, där sjukkassemedlem
efter att ha friskskrivits ånyo efter endast några få dagars förlopp insjuknar
i samma sjukdom eller i annan sjukdom, som äger direkt samband med den
tidigare. Uppenbart är ju också, att särskilt i dylika fall sjukkassemedlemmarna
uppfatta det såsom en obillighet, att karenstid beräknas.
För egen del har styrelsen ingenting att erinra emot en ändring av sjukkasseförordningens
karenstidsbestämmelse, varigenom denna blir mindre
sträng än i sin nuvarande lydelse. Styrelsen vill emellertid beträffande den
av sjukkasseförbundet föreslagna ändringen framhålla, att denna knappast
skulle få någon mera avsevärd betydelse, enär de fall, som skulle beröras av
ändringen, måste vara mycket fåtaliga. Visserligen synes häremot tala erfarenheten
hittills i de erkända sjukkassorna, där de ifrågavarande återfallen
med ny karensberäkning torde varit jämförelsevis talrikt förekommande. Men
detta måste, såvitt styrelsen kan förstå, i främsta rummet bero därpå, att
sjukkasseförordningens karensbestämmelse av sjukkassorna tillämpas på ett
icke avsett sätt, då fråga är örn de rena återfallen i sjukdom. Sjukkassorna
synas sålunda räkna karenstiden i avseende på det senare sjukdomsfallet att
omfatta de tre första dagarna, under vilka medlemmen varit arbetsoförmögen
eller eljest enligt läkares föreskrift fullständigt avhållit sig från arbete, oavsett
örn dessa dagar föregåtts av sjukdagar, då medlemmen kunnat arbeta
eller icke. Då fråga är om återfall inom en så kort mellantid av friskskrivning
som åtta dagar, torde emellertid vara uppenbart, att i regel sjukdomssymptom
hela tiden varit för handen. I så fall skola i karenstiden inräknas
de mellanliggande dagar, då medlemmen utan att ännu ånyo lia blivit oförmögen
till arbete dock lidit av sjukdomen, vilket åter, där antalet sådana
dagar uppgått till tre eller mer, medför att medlemmen kan komma i åtnjutande
av sjukpenning redan från och med den första dag, då ny oförmåga
till arbete inträder. Med hänsyn därtill att sjukpenning överhuvud icke får
utgivas för annan tid, än då sjukdomen orsakar förlust av arbetsförmågan
(eller medlemmen eljest enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete) — härvid bortsett från kassor, som meddela s. k. nedsatt sjukpenning
— blir sålunda i nyssberörda oftast förekommande fall karensberäkningen
icke märkbar för medlemmen, därest bestämmelsen tillämpas på
rätt sätt.
20
Kungl. Majus proposition nr 173.
Om styrelsen sålunda måste anse, att den föreslagna ändringen bleve
utan större betydelse, finner styrelsen däremot åtskilliga skäl tala för det i
förbundets framställning i förbigående berörda förslaget att bestämma den
tilltänkta karensfria mellantiden till 90 dagar. Genom en sådan ändring skulle
i första hand ernås att syftet med ändringen verkligen uppnåddes, nämligen
att undanröja en del av de irritationsanledningar, som sammanhänga med
den förevarande lagbestämmelsen. Dessutom bomme i så fall karensbestämmelsen
att ansluta sig på ett naturligt sätt till de bestämmelser, sjukkasseförordningen
innehåller rörande sammanräkningen av sjukdomsfall under
vissa förhållanden. På grund av dessa bestämmelser, som tillkommit för att
förebygga missbruk av sjukhjälpsförmånerna, kommer vid tillfällen av upprepade
återfall i en och samma sjukdom eller eljest täta sjukdomsfall rätten
till understöd, förutsatt att intervallerna mellan de olika fallen aldrig överstiga
90 dagar, att upphöra så snart understöd utgått under en tidrymd av
två eller tre år, alltefter den i centralsjukkassan för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd
medgivna längsta understödstiden. Oaktat understödstiden
i dylika fall icke varit sammanhängande i bokstavlig mening, begränsas sålunda
enligt förordningen sjukhjälpsrätten i samma grad som örn sjukdomen
fortgått oavbrutet till dess maximitiden uppnåtts. Med hänsyn härtill framstår
såsom i viss mån oegentligt, att förordningen icke medgiver karensfrihet
vid sådana sjukdomsfall, som på grund av att de inträffa inom 90 dagar
efter tidigare sjukdomsfall skola betraktas såsom sammanhängande med
dessa. Styrelsen finner därför, att örn ändring av karensbestämmelsen nu
skall företagas, denna bör få sådan innebörd, att karensfrihet medgives vid
sjukdomsfall, som inträffa inom 90:de dagen efter den sista dag, för vilken
sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård meddelats
vid närmast föregående sjukdomsfall.
Emellertid får man i fråga örn detta mer långtgående förslag till karensfrihet
icke helt bortse från följderna i ekonomiskt avseende av förslagets
genomförande. Styrelsen har på den grund företagit en undersökning
rörande förekomsten av här avsedda återfall inom tvenne centralsjukkasseområden,
av vilken undersökning framgått, att utgiftsökningen för såväl sjukkassorna
i form av sjukpenning som statsverket i form av statsbidrag (sjukdagsbidrag)
sannolikt bomme att belöpa sig till omkring 1 procent av nuvarande
belopp, motsvarande för samtliga sjukkassor en årlig nettoutgiftsökning
(efter fråndrag av statsbidrag) av omkring 200,000 kronor och för
statsverket en ökning av statsbidraget (sjukdagsbidraget) med omkring
60,000 kronor per år. Den sålunda antagliga stegringen i statsbidragets sammanlagda
belopp, därest ändringen gjordes obligatorisk för kassorna, synes
dock icke vara av sådan storleksordning, att förslaget på den grund icke bör
komma till genomförande. Däremot kan man hysa betänkligheter emot att
genom en tvingande bestämmelse belasta sjukkassorna med en icke alldeles
oväsentlig årlig merutgift. Emot en dylik åtgärd torde även kunna göras
den mer principiella invändningen, att statsmakterna icke — i vart fall icke
innan den enligt 1931 års lagstiftning uppbyggda nya sjukkasseorganisationen
vunnit erforderlig utveckling och fasthet — böra skärpa fordringarna
på de erkända sjukkassornas understödsverksamhet. De förutsättningar i
prestationshänseende, under vilka kassorna författningsenligt förvärat erkännande
och därmed rätten att uppbära statsbidrag, synas i stället tills
vidare i stort sett böra lämnas orubbade. Styrelsen får med hänsyn härtill
såsom sin mening anföra, att den av styrelsen nu ifrågasatta författningsändringen
rörande införande av karensfrihet för tiden inom 90 dagar efter
upphört sjukdomsfall, därest den anses böra genomföras, icke bör få tvingande
karaktär utan medgivas kassorna såsom en frivillig sjukkjälpsprestation.
21
Kungl. Majus proposition nr 173.
Beträffande sjukdom, som jämlikt sjukkasseförordningen berättigar till
sjukhjälp, innehåller förordningen bestämmelser, enligt vilka sjukhjälpstiden,
då fråga är örn sjukhjälp i form av sjukpenning, i två olika hänseenden
kan underskrida den faktiska sjukdomstiden. Sålunda är sjukkassa förbjuden
att utgiva sjukpenning för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
och vidare må sjukhjälpstiden begränsas till två år för varje sjukdomsfall.
För viss tid såväl i början som i slutet av sjukdomstiden kan således
sjukpenning komma att förvägras sjukkassemedlem. Viss skillnad i tillämpningen
föreligger emellertid beträffande bestämmelserna örn karenstid i
början och örn begränsning'' av sjukhjälpstiden i slutet av ett sjukdomsfall.
Medan karenstid beräknas för varje särskilt sjukdomsfall, skola nämligen vid
beräkningen av högsta medgivna sjukhjälpstid två eller flera särskilda sjukdomsfall,
av vilka ett vart inträffat inom nittio dagar från det närmast föregående,
anses såsom ett enda sjukdomsfall. Där två eller flera sjukdomsfall
sålunda tillhopa gälla såsom ett enda, beräknas följaktligen dubbel eller
flerdubbel karenstid för detta enda sjukdomsfall, något som jag i likhet med
socialstyrelsen finner vara i viss mån oegentligt. Emellertid skulle en ändring
av förordningen, innebärande mer följdriktiga bestämmelser i detta hänseende,
medföra en icke oväsentlig ökning av såväl sjukkassornas egna som
statens sjukhjälpskostnader. Socialstyrelsen har beräknat denna ökning till
200,000 kronor örn året för sjukkassornas vidkommande och till 60,000 kronor
örn året vad statsbidraget angår. Visserligen finner jag, lika med socialstyrelsen,
en dylik ökning av statsbidraget icke vara av den storleksordning,
att den bör utgöra hinder för den ifrågasatta reformens genomförande. Jag är
dock jämväl därutinnan ense med styrelsen, att man icke, åtminstone för närvarande,
bör ålägga sjukkassorna en ökning av deras sjukhjälpsprestationer.
På grund härav vill jag förorda, att genom en tilläggsbestämmelse till 26 §
allenast möjlighet beredes sjukkassa att icke beräkna karenstid vid sjukdomsfall,
som inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning
utgivits av erkänd sjukkassa.
Väntetid.
T 9 § tredje stycket stadgas, att inträde i erkänd sjukkassa må beviljas
allenast den, som fyllt femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är
behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig
nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning.
Enligt 21 § må erkänd sjukkassa, lokalsjukkassa dock allenast med tillsynsmyndighetens
begivande, tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning
jämväl vid sjukdom, som drabbar medlems barn under femton år. Sjukpenning
däremot må icke tillförsäkras annan än den, vilken för erhållande
av sådant understöd är medlem av kassan.
I 30 § första stycket stadgas, att medlem av erkänd sjukkassa, för vilken
läkarintyg angående hälsotillståndet vid inträdet i kassan icke fordrats, icke
må tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffar under de första
sextio dagarna efter inträdet (väntetid). För medlem, vilken medgivits över
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
gång från mindre till mera omfattande sjukhjälp, skall under motsvarande
förutsättning, med visst angivet undantag, sjuklijälp vid sjukdom, som inträffar
under de första sextio dagarna efter övergången, utgå i den mindre
omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts
av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller efter övergången
till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga örn medlem,
vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan.
Enligt 30 § sista stycket må väntetid icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa
såsom indirekt ansluten medlem och ej heller vid överflyttning,
vid återinträde eller vid bildande av lokalsjukkaSsa av anledning, som i 19 §
sägs.
I sin förut omnämnda skrivelse har svenska sjukkasseförbundet uppgivit,
att flertalet erkända sjukkassor numera lämnade sjukvårdsersättning vid sjukdom,
som drabbade medlems barn under femton år. I dessa kassor hade bestämmelsen
örn väntetid vållat olägenhet, när barnen efter fyllda femton årsökte
inträde. Medlemmarna hade svårt att förstå, varför ett barn, som under
flera år haft förmånen av försäkringsskydd från kassan, skulle efter vunnet
medlemskap vara under viss tid undanhållet det stöd, man lärt sig sätta stort
värde på. Det vore därför, icke minst ur rekryteringssynpunkt, av stor betydelse,
att det bleve möjligt för dessa barn att erhålla understöd från vederbörande
kassa omedelbart efter inträdet. Förbundet hemställde därför örn
sådan ändring av sjukkasseförordningen, att för barn, som varit enbart sjukvårdsförsäkrade,
väntetid icke behövde tillämpas, när de vunno medlemskap
i erkänd sjukkassa.
Socialstyrelsen har rörande denna fråga anfört följande.
Genomförandet av svenska sjukkasseförbundets förslag skulle uppenbarligen
innebära ett avsteg från väntetidsregeln, som i ekonomiskt avseende
icke kan väntas uteslutande bli till fördel för kassorna. Det skulle nämligen,
även med den mest noggranna kontroll beträffande hälsotillståndet och eventuellt
förefintligt lyte vid inträdet, säkerligen icke kunna undvikas, att kassorna
tack vare slopandet av väntetiden finge vidkännas sjukhjälpsutgifter,
som de eljest skulle varit befriade ifrån. Särskild uppmärksamhet bör även
ägnas den omständigheten, att i och med barnets övergång till självständigt
medlemskap möjlighet — ifråga örn barn, som har eget förvärvsarbete, jämväl
skyldighet —- till övergång från enbart sjukvårdsförsäkring till försäkring
för både sjukvårdsersättning och sjukpenning samtidigt inträder. Av
mer principiell innebörd är den invändning, som kan göras mot förslaget på
grund därav, att vid dylik övergång från mindre till mera omfattande försäkring
den nuvarande väntetidsregeln skulle utan ändring tillämpas ifråga örn
äldre medlemmar, vilket skulle innebära att det skydd mot för kassan ekonomiskt
sett tyngande medlemskap, väntetiden är avsedd att utgöra, skulle
borttagas beträffande en viss grupp av medlemmar men bibehållas för andra.
Å andra sidan är det tydligt, att åtskilliga omständigheter bidraga till att
minska betänkligheterna mot ett bifall till förslaget. Den ålder — 15 år —
för vilken väntetidsbestämmelsen skulle upphävas, torde i sjuklighetshänseende
få betraktas såsom en av de gynnsammaste, varför sjukdomsfallen
under tiden närmast efter inträdet i 15-årsåldern bli jämförelsevis färre än
i högre åldrar och risken för ekonomiska påfrestningar för kassan genom
väntetidens borttagande följaktligen förhållandevis mindre. Den ingående
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
kännedom om de sjukvårdsförsäkrade barnens hälsotillstånd, en kassa bör
kunna förvärva under barnens minderårighetstid, ger dessutom kassan stora
möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt verkställa sovring bland de inträdessökande
15-åringarna. Såtillvida äro förhållandena uppenbarligen ur
kassans synpunkt avsevärt fördelaktigare ifråga örn 15-åringarna än för andra
inträdessökande. Den omständigheten, att väntetidsbestämmelsen skulle bibehållas
vid äldre medlemmars övergång från mindre till mera omfattande
försäkring, medan bestämmelsen däremot icke skulle tillämpas vid motsvarande
ändringar av försäkringens omfattning för 15-åringarna, synes icke
heller kunna anföras såsom iner bärande skäl mot förslaget. Det torde nämligen
få anses fullt befogat att ställa väsentligt större krav på väntetidsskydd
för kassan, då fråga är örn övergång till högre försäkring för en äldre medlem,
som själv kan välja tidpunkten för sin ansökan örn dylik övergång och vars
motiv för förvärvandet av den högre försäkringen kan tänkas vara, att hans
hälsotillstånd försämrats eller att han redan fått känning av en annalkande
sjukdom. För 15-åringarna däremot skulle ju något dylikt eget val icke ifrågakomma
utan tidpunkten för medlemskapets inträdande — i vart fall enligt
vad socialstyrelsen för sin del vill föreslå — vara bestämd till tiden för inträdet
i 15-årsåldern. I övrigt vill styrelsen understryka vad förbundet i sin
framställning anför rörande förslagets betydelse för de erkända sjukkassorna
ur rekryteringssynpunkt. Sedan barnförsäkringen numera fått avsevärd omfattning
i nämnda sjukkassor, är det av icke ringa intresse, att barnens sjukvårdsförsäkring
i kassorna kan bibehållas vid passerandet av 15-årsåldern utan
det avbrott i försäkringen, som väntetiden innebär.
Vid övervägande av vad sålunda anförts finner styrelsen sig kunna tillstyrka
genomförande av vad sjukkasseförbundet närmast synes ha avsett
med sitt förslag, nämligen borttagande av väntetiden i fråga örn sjukvårdsförsäkring
för barn vid uppnående av 15 års ålder. Styrelsen har emellertid
ingenting att invända emot en ytterligare mildring av väntetidsbestämmelsen
därhän, att väntetiden bortfaller även i fråga om den sjukpenningförsäkring,
barnet vid samma tillfälle i förekommande fall förvärvar. Den ökning i sjukhjälpsutgifterna
för sjukkassorna, som därav kan föranledas, torde nämligen
mer än uppvägas av de ekonomiska och andra fördelar, som äro förbundna
med att unga medlemmar tillföras kassorna i större antal än för närvarande
är fallet. I fråga örn alla medlemskap, som förvärvas att gälla från
en senare tidpunkt än den, då 15-årsåldern inträder (eller nästföljande
månadsskifte), förutsätter styrelsen däremot, såsom förut antytts, att väntetid
alltjämt skall tillämpas, oavsett örn medlemmens försäkring begränsas
att omfatta enbart sjukvårdsersättning eller icke.
I likhet med svenska sjukkasseförbundet och socialstyrelsen anser jag Departementsvägande
skäl tala för att bestämmelsen örn väntetid icke bör tillämpas i ett chefen.
sådant fall, då medlems barn, för vilket kassan tillförsäkrat medlemmen sjukvårdsersättning,
vid uppnådda femton år vinner eget medlemskap i kassan.
Jag vill därför förorda en undantagsbestämmelse av nu angiven innebörd.
Emellertid synes en dylik bestämmelse böra gälla endast under följande
förutsättningar, nämligen att barnet varit sjukvårdsförsäkrat under viss
minimitid, förslagsvis ett år, att försäkringen gällt intill dess barnet fyllt
femton år samt att ansökan örn medlemskap göres inom trettio dagar därefter.
24
Kungl. Majus proposition nr 173.
Ikraftträdande.
Den ändrade lydelsen av 2 § bör tydligen gälla från och nied den 1 januari
1938, då den föreslagna ändringen av 69 § understödsföreningslagen är avsedd
att träda i kraft. Jämväl övriga av mig förordade ändringar i sjukkasseförordningen
torde lämpligen kunna träda i kraft sagda dag. Har flyttning
skett eller sjukdomsfall inträffat dessförinnan, synas dock äldre bestämmelser
örn överflyttning eller om utgifter för intagande å sjukvårdsanstalt och örn
väntetid fortfarande böra gälla.
Anslagsfrågor.
Statsbidrag åt erkända sjukkassor beräknas enligt § 1 andra stycket statsbidragskungörelsen
för kalenderår och utbetalas i efterskott, dock att kassa
äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill 3U av det bidrag, som
skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. Enligt vad socialstyrelsen i annat
sammanhang uppgivit, kan utbetalningen av statsbidragen beräknas äga rum
kvartalsvis för 48 procent av bidragens sammanlagda belopp. I propositionen
den 15 januari 1937, nr 38, har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit
riksdagen, bland annat, att till Bidrag till sjukkassor för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 13,300,000 kronor. I detta belopp äro
icke inräknade de kostnader för statsverket, som skulle föranledas av genomförandet
av nu förevarande förslag. Med ledning av vad jag nyss anfört och
socialstyrelsens i detta ärende gjorda utredning kunna sagda kostnader, till den
del de skulle belöpa på utgifter för intagning å sjukvårdsanstalt under första
. , , <noo , , /60,000 • 3 • 48 \
kvartalet 1938, beräknas uppgå till omkring I—^ ^ —I 5,400 kronor.
Yad angår berörda kostnader, i vad de skulle föranledas av ändrade bestämmelser
rörande karenstid, kunna desamma icke för närvarande närmare beräknas,
enär bestämmelsernas tillämpning gjorts beroende av kassornas eget
gottfinnande. För första kvartalet 1938 torde man dock kunna räkna med,
att kostnaderna i fråga komma att uppgå till ett relativt obetydligt belopp.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes av mig nu förordade förslag
kunna genomföras inom den kostnadsram, som ligger till grund för tidigare
anslagsäskande.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen att
dels antaga ett i enlighet med det nu anförda inom socialdepartementet
upprättat förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erlända sjukkassor,
dels ock medgiva, att statsbidrag (sjukvårdsbidrag) för understöd, som
erkänd sjukkassa jämlikt förordningen örn erkända sjukkassor utgivit i form
av ersättning för den sjukes intagande å sjukvårdsanstalt, må från ingången
av år 1938 utgå med hälften av understödet.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
R. Vinell.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 173.
Bilaga A.
Utkast
till
ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen om erkända sjukkassor.
15 §.
Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde och
bosätter sig å ort inom annan erkänd sjukkassas verksamhetsområde, skall
han därmed och vid den tidpunkt, då bosättningen å den nya orten äger
rum, anses utträda ur den förra och inträda i den senare kassan (överflyttning).
Var medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom
eller barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses ske först med utgången
av den månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid
i kassan jämte i förekommande fall vederbörande centralsjukkassa gått
till ända. Vad här stadgas äger dock icke tillämpning å medlem, som är
anställd i centralsjukkassans tjänst och som önskar att såsom direkt ansluten
medlem kvarstå i centralsjukkassan.
Medlem, som överflyttar till annan kassa, ingår i denna, utan hinder av
vad i 9 § tredje stycket är stadgat och utan erläggande av inträdesavgift,
med rätt till försäkringsförmåner närmast motsvarande dem, han var tillförsäkrad
i den förra kassan.
Sker överflyttning å annan tid än utgången av månad, erlägge medlemmen
till varje kassa avgift som belöper på den del av månaden han tillhört
kassan, där ej överenskommelse kassorna emellan träffats, att avgiften skall
oavkortad tillfalla den kassa, vartill överflyttning skett.
Om ändring av bosättningsort, varom här är fråga, skall medlemmen
göra anmälan innan bosättningen å den nya orten äger rum. Sker anmälan
senare än nu sagts, må understöd, som belöper på tid, innan anmälan gjorts,
icke utgivas.
Har medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten
för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande sjukhjälp
än den, varmed han till följd av överflyttningen måst åtnöjas, och överflyttar
medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare han
därvid berättigad att tillförsäkras sjukhjälp, som närmast mosvarar den,
han sålunda förut varit tillförsäkrad.
Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller i tillämpliga delar jämväl då
indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten
medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för
vilken lokalsjukkassa finnes.
Där överenskommelse i sådant hänseende av Konungen träffats med
främmande stat, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande
tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.
Flyttar medlem av erkänd sjukkassa till utlandet, skall han anses utträda
ur kassan vid den tidpunkt, då bosättningen i Sverige upphör.
18 §.
Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden
efter den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast
27
Kungl. Majus proposition nr 173.
skolat betalas till kassan eller, där lian enligt 15 § överflyttat från annan
kassa till denna, fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall
lian anses hava utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej vederbörande
kassas styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare
anstånd med betalningen.
Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter
utträdet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd under tiden
ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den
förflutna tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 §
tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.
28
Kungl. Majus proposition nr 173.
Bilaga B.
Utkast
till
ändrad lydelse av 22 och 28 §§ förordningen om erkända sjukkassor
| samt § 5 kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor.
A. Förordningen om erkända sjukkassor.
22 §.
Sjukvårdsersättning skall — ---rådfrågade läkaren.
Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,
skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas
ersättning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives
av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller
å godkänt enskilt sjukhem, så ock för vård, som beredes den sjuke genom
pensionsstyrelsens försorg. I intet fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning
för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för
den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting
eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke
är bosatt; därvid rese- och transportkostnad beräknas efter det billigaste
färdsätt, som, under hänsynstagande till den sjukes tillstånd, må komma till
användning.
Då särskilda---därtill föreligger.
28 §.
Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än sjukhusvård,
utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems
barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest från centralsjukkassa.
I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda
ändamål samt för intagning å sjukvårdsanstalt, varom talas i 22 § andra
stycket, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller,
då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd, som nu sagts,
jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem,
som tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan
utbekomma det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas
efter förhållandet den 31 december det år utgifterna avse.
Lämnar tillsynsmyndigheten---och centralsjukkassa.
B. Kungörelsen angående statsbidrag åt. sjukkassor.
§5.
För understöd, som av erkänd sjukkassa under tid, då antagandet varit
gällande, jämlikt förordningen örn erkända sjukkassor meddelats i form av
ersättning för medlems utgifter för läkarvård, kostnaderna för läkares resa
häri inräknade, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder
ävensom för medlems intagande å sjukvårdsanstalt, utgår, under förutsättning
att understödet från kassan motsvarat i fråga örn läkemedel högst
hälften, i fråga örn kostnader för intagande å sjukvårdsanstalt hela och i
övrigt högst två tredjedelar av kostnaderna för ändamålet, statsbidrag [sjuk
-
29
Kungl. Majas proposition nr 173.
vårdsbidrag) med hälften av det utgivna understödet. Därest i visst fall
med hänsyn till understödets art större svårigheter möta för kassa att begränsa
understödet på sätt nyss sagts eller, därest annat skäl därtill föranleder,
äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå
att sådan begränsning av understödet ej iakttagits, och skall i dylikt fall
bidraget beräknas till samma belopp, som skulle hava utgått, därest ovannämnda
begränsning iakttagits.
Sjukvårdsbidrag må utgå med högst tre kronor eller, då vård som i första
stycket sägs lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra
kronor årligen för varje medlem, som tillförsäkrats understöd av angivet
slag; dock att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde, bidraget
må utgå med högst fem eller, då vård lämnats jämväl åt medlems
barn under femton år, högst ses kronor årligen. Där så med hänsyn till
sjukvårdskostnadernas storlek finnes erforderligt, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att sjukvårdsbidrag till viss eller vissa kassor må utgå med högre
belopp än enligt nyss angivna grunder. Vad i detta stycke stadgas gäller
icke i fråga örn sjukvårdsbidrag, som hänför sig till kassans utgifter för intagande
å sjukvårdsanstalt.
Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen
örn erkända sjukkassor lokalsjukkassa ensam skall svara för de
med bidraget avsedda kostnaderna, för varje centralsjukkasseområde till
centralsjukkassan. Denna har att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna
överlämna ett belopp, som hänför sig till de kostnader, som jämlikt
28 § i nämnda förordning stannat å kassan.
Har tillsynsmyndigheten---motsvarande tillämpning.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 s. 2 i texten