Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)
1937-03-05 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:174, Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
1
Nr 174.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364); given Stockholms
slott den 5 mars 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, inhämta
riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändring
i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 174.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 174
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364).
Härigenom förordnas, dels att i byggnadsstadgan den 20 november 1931
skall införas en ny paragraf, betecknad 79 a §, med följande överskrift och
lydelse, dels ock att 80 och 128 §§ samma stadga skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:
Särskilda bestämmelser örn byggande inom stadsplan.
79 a §.
I fråga om byggande inom område, som ingår i stadsplan, skall, i den mån
ej annat föreskrives genom stadsplanebestämmelser, gälla ytterligare följande:
1.
Byggnad, som ej sammanbygges med byggnad å grannes fastighet, må
icke läggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar hälften
av den för byggnaden tillåtna största höjden, ej heller i något fall närmare
gränsen än 4.5 meter.
2. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomt må icke vara mindre
än som motsvarar den för byggnad vid gata eller förgård tillåtna största höjden;
byggnadsnämnden likväl obetaget att, där så finnes kunna ske utan
fara för sundhet och brandsäkerhet samt utan att ett lämpligt bebyggande
av kvarteret i dess helhet försvåras, för uthus eller annan gårdsbyggnad medgiva
mindre avstånd såväl till annan sådan byggnad som till huvudbyggnad,
dock ej under 4.5 meter.
3. Finnes uthus eller annan gårdsbyggnad med hänsyn till dess ringa
storlek och andra omständigheter utan olägenhet kunna uppföras i gräns
mot grannfastighet utan att sammanbyggas med byggnad å denna fastighet
eller på mindre avstånd från fastighetsgränsen än 4.5 meter, må byggnadsnämnden
efter grannens hörande sådant medgiva.
4. Framför fönster till bonings- eller arbetsrum mot gård skall lämnas
obebyggt ett område av minst 9 meters bredd ovan ett plan i jämnhöjd med
fönstrets underkant; dock må fönster anbringas mot gårdsdel av mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 174-
3
bredd ovan detta plan, därest rummets behov av dager är nöjaktigt tillgodosett
genom annat fönster.
5. Boningshus av trä må icke uppföras med flera än två våningar.
6. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än
2.5 meter; dock må byggnadsnämnden i särskilt fall medgiva avvikelse härifrån
för gårdsbyggnad, vars användning kräver större våningshöjd.
80 §.
I fråga örn byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, i den
mån ej annat föreskrives genom stomplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser,
gälla ytterligare följande:
1. Tomtplats, som---—• till jordbruksfastighet.
Angående uppförande av byggnad utmed allmän väg är för vissa fall stadgat
i lagen om allmänna vägar.
128 §.
Hava för —--av Konungen.
Intill dess sådana föreskrifter fastställts, skola nämnda paragrafer i byggnadsstadgan
den 8 maj 1874 jämte i anslutning därtill meddelade bestämmelser
i byggnadsordningen för staden eller samhället fortfarande gälla för området,
i den mån bestämmelser i ämnet ej meddelats i 79 a §.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om
vissa särskilda bestämmelser angående byggande inom stadsplan.
Föredraganden anför:
»Beträffande byggandet i städerna funnos före tillkomsten av den nu gällande
byggnadsstadgan den 20 november 1931 allmänna bestämmelser meddelade
i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, vilken i §§ 23,
25 och 28 innehöll noggranna föreskrifter angående gårdsutrymme samt
byggnads höjd och våningsantal.
Motsvarighet härtill saknas i 1931 års stadga. Erforderliga regler i nyss
angivna ämnen förutsättas i stället skola meddelas i form av särskilda stadsplanebestämmelser.
För övergångstiden, intill dess stadsplanebestämmelser
fastställts för det område varom fråga är, skola enligt 128 § sistnämnda
stadga provisoriska byggnadsföreskrifter meddelas samt, innan sådana hunnit
fastställas, de nämnda paragraferna i 1874 års stadga jämte i anslutning
därtill givna bestämmelser i vederbörande byggnadsordning fortfarande gälla
för området.
Medan den äldre byggnadsstadgan gällde endast för stadsplaneområde,
äger den nu gällande stadgan tillämpning jämväl å område utom stadsplan.
Även för sådant område kunna särskilda föreskrifter meddelas, nämligen i
form av stomplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser. Därutöver
upptager emellertid denna stadga i 80 § vissa allmänna regler för område
utom stadsplan, avseende samma ämnen som avhandlades i §§ 23, 25 och
28 i den äldre stadgan. Sistnämnda regler skola gälla endast där stomplaneeller
utomplansbestämmelser ej fastställts för området.
Under förarbetena till gällande byggnadsstadga var spörsmålet, huruvida
de nu ifrågavarande grundläggande reglerna för byggandet borde intagas i
stadgan eller meddelas i stadsplanebestämmelserna, föremål för delade me
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
5
ningar. Då stadgeförslaget anmäldes för Kungl. Maj:t, anförde chefen för
justitiedepartementet till motivering av sin anslutning till den sistnämnda
principen, bland annat1, att det icke syntes låta sig göra att på tillfredsställande
sätt meddela bestämmelser i förevarande ämnen för all bebyggelse
inom ett stadsplaneområde, men att genom bestämmelsernas intagande i
stadsplan dessa kunde på ett smidigare och naturligare sätt anpassas efter
förhållandena i varje särskilt fall. Tillika framhölls, att verkningarna av då
gällande lagstiftning i denna del icke torde ha varit gynnsamma, i det exempelvis
den i 1874 års stadga medgivna högsta hushöjden uppenbarligen icke
varit lämplig för all slags bebyggelse.
I skrivelse till Kungl. Majit den 28 januari 1936 har byggnadsstyrelsen,
under åberopande av en vid skrivelsen fogad promemoria, hemställt om införande
i byggnadsstadgan av vissa särskilda bestämmelser angående byggande
inom stadsplan, avseende byggnads läge å tomt, anbringande av fönster
till bonings- och arbetsrum ävensom högsta höjd samt våningsantal för boningshus
av trä och gårdsbyggnader. I promemorian framhölls, att någon
skarpt genomförd skillnad i sak mellan å ena sidan stadsplanelagen och de
på grund av denna fastställda stadsplanebestämmelserna samt å andra sidan
byggnadsstadgan och de med stöd av denna fastställda lokala byggnadsordningarna
icke gjorts och på grund av ämnets natur icke heller gärna kunde
genomföras; sålunda hade även i den nya byggnadsstadgan inkommit vissa
föreskrifter, som principiellt skolat kunna godkännas såsom stadsplanebestämmelser.
Vidare uttalades, att under den tid, som förflutit sedan 1931
års byggnadslagstiftning trätt i kraft, erfarenheten visat att det av rent praktiska
skäl varit välbetänkt, örn vissa ytterligare bestämmelser kommit att
medtagas i den nya stadgan, samt att en del av stadsplanebestämmelserna
visat sig vara av den art att de bleve i större eller mindre grad allmänt tilllämpliga
vid all samhällelig bebyggelse och därför lämpligen hörde hemma
i en allmän författning. En författningsändring i sådan riktning skulle innebära
en stor lättnad för vederbörande stadssamhällen, samtidigt som bestämmelsernas
överflyttande från stadsplanen till stadgan icke syntes kunna
innebära någon olägenhet vare sig för den enskilde markägaren eller för
det allmänna samt ej heller möta hinder av annan än rent formell art. Till
närmare utveckling av de framförda önskemålen anfördes i promemorian:
De bestämmelser, som här åsyftas, avse dels byggnads läge å tomt och
dels anbringande av fönster till bonings- och arbetsrum. I båda dessa avseenden
finnas föreskrifter i 23 § byggnadsstadgan för rikets städer. Beträffande
byggnads läge å tomt erfordras vissa generella minimimått å byggnads
avstånd till gräns mot granne samt inbördes avstånd mellan skilda byggnader
å samma tomt. Vidare erfordras bestämmelser angående högsta höjd
och minsta avstånd från granntomt för byggnader som uppföras av trä samt
för uthus och andra mindre gårdsbyggnader. Bestämmelser härom hava
tidigare i allmänhet funnits i städernas byggnadsordningar, men hava icke
ansetts höra hemma i de nya byggnadsordningarna.
Jfr pro|). 1931: 192 s. 43 f.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 174.
Alla dessa bestämmelser äro i mer eller mindre grad erforderliga, icke
endast för den egentliga kvartersmarken utan praktiskt taget för alla i en
stadsplan ingående områden, där bebyggelse kan ifrågakomma.
Då alltså dylika bestämmelser hittills förefunnits såsom generellt gällande
i den äldre byggnadsstadgan och i städernas byggnadsordningar, är det
ju icke heller underligt, om de nu lätt bliva bortglömda eller förbisedda vid
de för närvarande i hela landet pågående stadsplanerevideringarna. Så har
också visat sig vara förhållandet. Endast i få undantagsfall hava stadsplaneförslag,
som sedan nya byggnadsstadgans tillkomst underställts Kungl.
Majit för fastställelse, även innehållit fullständiga bestämmelser i berörda
ämnen. För att icke en sådan bristfällighet i och för sig skulle föranleda
ett fördröjande av fastställelsen å ett underställt stadsplaneförslag har på
tillrådan av byggnadsstyrelsen Kungl. Majit i allmänhet icke låtit dylika
ofullständigheter utgöra hinder för fastställelsen, dock alltid under den förutsättningen
att stadsplanen senare skulle kompletteras i dessa hänseenden.
Emellertid har det visat sig att vederbörande stadssamhällen alltför ofta
underlåta eller uppskjuta vidtagandet av sådana kompletteringar. Detta
icke därför att kompletteringarna ansetts obehövliga, utan fastmera med
hänsyn till de kostnader och arbete, som äro förknippade därmed. Särskilt
besvärande synes proceduren med ett förnyat utställningsförfarande
vara. Med hänsyn till de åsyftade bestämmelsernas generella natur äro de
i allmänhet tillämpliga och erforderliga beträffande samtliga för bebyggelse
avsedda fastigheter inom ett stadsplaneområde, och den obetydligaste bestämmelsekomplettering
nödvändiggör alltså förnyad utställning och personliga
kallelser till samtliga fastighetsägare.
Med hänsyn särskilt till sist omnämnda förhållande och den omständigheten
att här åsyftade bestämmelser äro mera allmänt erforderliga, vore
det enligt byggnadsstyrelsens mening synnerligen lämpligt och för alla parter
mest praktiskt, om de i stället kunde intagas i hithörande allmänna författning,
byggnadsstadgan, för att därigenom utan vidare bliva gällande för
städernas och de stadsliknande samhällenas stadsplanelagda områden. På
samma sätt som bestämmelserna angående bebyggelsen för icke planlagda
områden finnas intagna i 80 § i byggnadsstadgan, synas här åsyftade allmängiltiga
bestämmelser böra kunna intagas under en särskild paragraf i
byggnadsstadgan att såsom sagt gälla för stadssamhällenas planlagda områden.
Vid promemorian fanns fogat ett förslag till bestämmelser — enligt uppgift
överensstämmande såväl med de föreskrifter, vilka plägat fastställas
såsom stadsplanebestämmelser, som ock med motsvarande delar av normalförslaget
till provisoriska byggnadsföreskrifter1 — av följande lydelse:
Särskilda bestämmelser örn byggande inom stadsplan.
79 a §.
I fråga örn byggande inom område, som ingår i stadsplan, skall, i den mån
stadsplanebestämmelser ej fastställts, i övriga tillämpliga delar gälla ytterligare
följande:
1. Byggnad, som ej uppföres i gräns mot grannes fastighet, får ej läggas
närmare sådan gräns än att avståndet blir lika med hälften av den för bygg
-
1 Jfr st. off. utredn. 1932: 11.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
7
Haden tillåtna största höjden, dock ej närmare än 4.5 meter. Uppföres byggnad
av trä med två våningar jämte vindsvåning, får avståndet till gräns mot
grannfastighet ej understiga 6 meter.
2. Avståndet mellan skilda byggnader på samma tomt får ej göras mindre
än den för byggnad vid gata eller förgård medgivna största höjden. Beträffande
uthus och andra mindre gårdsbyggnader må byggnadsnämnden,
där sådant utan fara för sundhet och brandsäkerhet prövas kunna ske och
icke försvårar ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet, medgiva
mindre avstånd såväl inbördes som till huvudbyggnad, dock ej mindre än
4.5 meter.
3. Där så med hänsyn till byggnadens ringa storlek och andra inverkande
omständigheter utan olägenhet kan ske, må byggnadsnämnden efter grannens
hörande medgiva, att uthus eller annan dylik gårdsbyggnad uppföres
i gräns mot grannfastighet utan att sammanbyggas med byggnad å denna
fastighet eller på mindre avstånd från fastighetsgränsen än 4.5 meter.
4. Framför fönster till bonings- och arbetsrum skall lämnas obebyggt ett
område av minst 9 meters bredd. Dock må fönster jämväl anbringas mot
gårdsdel av mindre bredd, där rummets behov av dager är nöjaktigt tillgodosett
genom annat fönster.
5. Boningshus av trä må icke uppföras med flera än två våningar, dock
må, när särskilda skäl föreligga, vinden därjämte inredas, dock icke till mer
än en tredjedel av vindens yta.
6. Uthus eller annan dylik gårdsbyggnad må icke uppföras till större
höjd än 2.5 meter, dock må för särskilt fall större höjd medgivas för garage
eller annan gårdsbyggnad, vars användning kräver större våningshöjd.
Över byggnadsstyrelsens förslag ha efter remiss utlåtanden avgivits av
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Stockholms fastighetsägareförening,
Sveriges fastighetsägareförbund och föreningen Sveriges stadsarkitekter. Med
dessa utlåtanden ha tillika inkommit yttranden från länsarkitekterna samt
byggnadsnämnderna i Stockholm med flera städer.
Förslaget har på ett par undantag när i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i de avgivna utlåtandena. I en del av dessa lia emellertid vissa
erinringar eller önskemål framställts i fråga örn förslagets närmare utformning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat tvekan, huruvida förslaget borde
godtagas, enär gränsen mellan å ena sidan stadsplanen och å andra sidan
de allmänna författningar som reglera byggnadsverksamheten därigenom
syntes bliva alltför obestämd. Med hänsyn till den principiella skillnad, som
bestode mellan stadsplanebestämmelser och bestämmelser i byggnadsstadgan,
borde enligt länsstyrelsens mening ett överflyttande från stadsplan till
byggnadsstadga av vissa föreskrifter örn byggandet, med bibehållande i övrigt
av grunderna för gällande lagstiftning, icke ske utan att gränsen mellan
områdena för stadsplan och byggnadsstadga i motsvarande avseende
jämkades. —- Sveriges fastighetsägareförbund har avstyrkt förslagets genom!
örande. Såsom skäl härför har förbundet i huvudsak åberopat, att
de föreslagna stadgebestämmelserna skulle komma att motverka ett önskvärt
hänsynstagande till förhållandena i det särskilda fallet. Under utta
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
lande att förbundet närmast betraktat förslaget ur synpunkten, huruvida
de ifrågavarande bestämmelserna borde tillämpas å sådana områden som
redan bebyggts, har förbundet till utveckling av sin mening anfört bland
annat:
Det torde icke närmare behöva utvecklas, hurusom just vid stadsplaneverksamheten
å de redan bebyggda områdena det är av allra största vikt, att
de regler, som för verksamheten skola gälla, möjliggöra ett smidigt tillvägagångssätt.
Den hänsyn till markägares berättigade intressen, som stadsplanemyndigheterna
enligt byggnadsstadgans bestämmelser äro skyldiga att
iakttaga, blir givetvis lättare att omsätta i verklighet, om reglerna för stadsplaneverksamheten
icke äro stela och mekaniska. Bestämmelser av dylik
karaktär äro, såvitt nu närmast angår de redan bebyggda områdena, direkt
ägnade att motverka det syftemål, som ligger till grund för den i byggnadsstadgan
givna regeln, som dock skulle komma att kvarstå, nämligen att vid
uppgörande av stadsplanebestämmelser för förut bebyggd stadsdel ''nödig
hänsyn (skall) tagas till förefintlig bebyggelse’. Då denna ''nödiga hänsyn’
i fråga om bebyggda områden oftast måste taga sig det uttrycket, att
bebyggelsen får gestaltas på ett tämligen fritt och till de synnerligen skiftande
omständigheterna i de särskilda fallen anpassat sätt, på det att icke
betydande förluster för de enskilda markägarna skola uppkomma, är det
uppenbarligen av den största vikt, att i byggnadsstadgan icke intagas regler,
som kunna komma att få den följden, att stadsplanemyndigheterna bindas
på ett sätt, som kunde komma att göra eljest onödiga förluster för de enskilda
oundvikliga. — — •—-
Även örn bestämmelserna skola tillämpas allenast intill dess de ersättas
med stadsplanebestämmelser, torde dock bestämmelsernas införande i stadgan
kunna komma att medföra, att de bli helt mekaniskt tillämpade. Redan
det av byggnadsstyrelsen omnämnda förhållandet, att stadsplanemyndigheterna
lätt förbise reglerandet av sådana förhållanden, om vilka icke uttryckliga
bestämmelser finnas i stadgan, ger en anvisning om den bundenhet
till en författningstext, som sålunda utmärker myndigheternas åtgöranden.
Likaväl som man, uppenbarligen med förbiseende av åtskilliga praktiska
hänsyn, glömmer bort att reglera förhållanden, om vilka icke uttryckliga
bestämmelser finnas, lika väl kommer man enligt förbundets mening att
skatta åt benägenheten att, så snart regler inskrivits i byggnadsstadgan, tilllämpa
desamma utan nödig anpassning och varsamhet. Därmed är i själva
verket den av byggnadsförfattningarna åsyftade friheten att reglera bebyggelsen
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet försvunnen.
De erinringar, som framställts med avseende å förslagets avfattning, åsyfta
i allmänhet endast förtydliganden av vissa bestämmelser däri. Några sakliga
anmärkningar ha emellertid även förekommit. Sålunda har fastighetsägareförbundet
uttalat, att det skulle kunna lända till stort förfång vid kvarterssaneringar,
därest byggnad, som ej uppfördes i själva tomtgränsen, aldrig
finge läggas närmare denna än 4.5 meter. — 1 fråga örn det fria utrymmet
framför fönster till bonings- och arbetsrum ha erinringar framställts av föreningen
Sveriges stadsarkitekter med flera, huvudsakligen åsyftande visst
hänsynstagande till höjden av motstående byggnad. — Lämpligheten av den
föreslagna bestämmelsen angående våningsantalet för boningshus av trä har
varit föremål för delade meningar. Byggnadsnämnden i Göteborg, som ansett
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
9
ifrågavarande spörsmål böra lösas genom stadsplanebestämmelser, har förordat
stadgandets uteslutande. Stadsarkitektföreningen har hävdat en liknande
uppfattning med avseende å den särskilda föreskriften örn rätt att inreda
vind. Å andra sidan har länsstyrelsen i Norrbottens län, i anslutning
till ett uttalande av länsarkitekten därstädes, ansett de speciella förhållandena
i övre Norrland motivera tillåtelse att där uppföra även trähus med
större våningsantal än förslaget medgåve. — Från vissa håll har hemställts
örn en höjning av den föreslagna maximihöjden för gårdsbyggnader.
I flera yttranden har framhållits, att de ifrågasatta föreskrifterna påkallade
ändring av övergångsbestämmelserna i 128 § byggnadsstadgan. Jämväl
vissa andra ändringar i stadgan lia i detta sammanhang satts i fråga.
Den av byggnadsstyrelsen föreslagna anordningen synes ägnad att medföra
avsevärda praktiska fördelar. Genom densamma har man ej velat bryta med
den princip, varpå 1931 års byggnadsstadga i förevarande del vilar, eller
att de grundläggande reglerna för byggandet — föreskrifterna om byggnads
höjd och våningsantal samt gårdsutrymmes storlek — icke skola intagas i
stadgan utan meddelas i stadsplanebestämmelserna. Principen har emellertid
enligt förslaget så till vida modifierats, att i byggnadsstadgan upptagits vissa
föreskrifter av så allmängiltig natur att de äro tillämpliga i de allra flesta
fall. Dessa föreskrifter lära i praktiken få sin huvudsakliga betydelse för
den lägre gårdsbebyggelsen, vilken, enligt vad erfarenheten utvisar, oftast
förbises vid stadsplanerevideringarna. Ej ringa omgång och kostnad torde på
detta sätt kunna besparas samhällena. De av Sveriges fastighetsägareförbund
uttalade farhågorna, att förslagets genomförande skulle motverka ett smidigt
förfarande vid stadsplaneverksamheten och, i strid mot byggnadsförfattningarnas
syfte, binda stadsplanemyndigheterna, synas icke vara grundade
på en riktig uppfattning av förslagets innebörd. De ifrågasatta föreskrifterna
äro avsedda, icke att utgöra någon huvudsaklig ersättning för stadsplanebestämmelserna,
utan endast att komplettera dessa. I den mån avvikande regler
anses erforderliga böra samhällena låta sig angeläget vara att härutinnan
antaga särskilda stadsplanebestämmelser.
Jag finner mig alltså kunna i huvudsak giva min anslutning till byggnadsstyrelsens
förslag. Delvis med anledning av de avgivna yttrandena torde
emellertid några smärre ändringar böra vidtagas i de föreslagna bestämmelserna.
Sålunda bör ingressen till den nya 79 a § omredigeras, så att
därav på otvetydigt sätt framgår att paragrafens stadganden skola kunna
genom stadsplanebestämmelser sättas ur kraft ej endast i sin helhet utan
även till viss del. En motsvarande ändring synes i detta sammanhang böra
vidtagas i ingressen till 80 § byggnadsstadgan. — Vad beträffar de särskilda
bestämmelserna i 79 a § torde punkten 4 böra undergå jämkning i syfte att
utmärka att, på sätt framhållits av bland andra föreningen Sveriges stadsarkitekter,
ett fönsters värde ur belysningssynpunkt huvudsakligen beror
därav, att inga skymmande byggnadsdelar finnas ovanför det horisontalplan
varå fönstrets underkant befinner sig, men att lägre belägna byggnadsdelar
Bihang till riksdagens protokoll tolli. 1 sami. Nr 174. 2
Departe
ments
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
i detta avseende sakna betydelse. I fråga om punkten 5 synes, med hänsyn
till de önskemål som uttalats av nyssnämnda förening samt byggnadsnämnden
i Göteborg, medgivandet till inredning av vindsvåning i trähus med
två våningar böra uteslutas ur förslaget. Anses möjlighet till sådan inredning
böra beredas, sker detta lämpligast genom stadsplanebestämmelser. Av
den nu nämnda ändringen i punkten 5 följer, att det i punkten 1 föreslagna
särskilda stadgandet för byggnad med vindsvåning ock bör bortfalla. — Härutöver
torde vissa redaktionella jämkningar i paragrafen böra vidtagas.
De nya bestämmelserna lära därjämte nödvändiggöra en ändring av 128 §
byggnadsstadgan av innebörd att, i fall då varken stadsplanebestämmelser
eller provisoriska byggnadsföreskrifter hunnit fastställas, de förut omnämnda
bestämmelserna i 1874 års stadga samt vederbörande byggnadsordning
skola fortfarande gälla för området allenast i den mån bestämmelser i ämnet
ej meddelats i den nya 79 a §.
I anslutning till den nyss angivna ändringen i ingressen till 80 §
synes det slutligen lämpligt att, till förebyggande för framtiden av vissa enligt
uppgift ej sällan uppkommande missförstånd beträffande tillämpningen
av stadgandena i denna paragraf om byggnads avstånd till väg, där införa
en erinran örn att bestämmelser angående uppförande av byggnad utmed allmän
väg för vissa fall meddelats i lagen om allmänna vägar.
I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364).»
Föredraganden hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens
yttrande över förslaget.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Tage Evers.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
371213
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1937:353 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående slakt av husdjur. s. 4 i texten
- 1LU 1937:55 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 s. 1 i texten