Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m

1937-03-05 · 152 sidor, varav 144 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 144 av 152 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:187, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.; given Stockholms

slott den 5 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap, 1—3 §§, 18 kap. 4 och 5 §§ samt 20

kap. 9 § 2 mom. strafflagen skola upphöra att gälla dels att 5 kap. 10 och

12 §§, 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap. 1 §, 14 kap. 9, 13, 36, 37 och 45 §§,

15 kap. 12 och 16 §§, 18 kap. 1—3 och 6—9 §§, 19 kap. 11 §, 20 kap. 3 och

7 §§, 22 kap. 1 och 11 §§, 23 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap. 12 § strafflagen1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att i 15 och 18

kap. skola införas nya paragrafer, en i 15 kap. betecknad såsom 15 a § samt

två i 18 kap. betecknade såsom 2 a § och 8 a § av nedan angivna innehåll:

5 KAP.

10 §.

Nu har någon: i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande

av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person

eller egendom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olovligen

inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som vägrat

att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva: var det våld ej större

än nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den

skada som av angreppet var att befara; då skall han från straff frias. Finnes

han hava gjort svårare våld än nu är sagt, vare lag som i 9 § stadgas.

12 §.

För händelse---straff dömas.

Förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gärning

får viss kroppsskada eller död, må ej heller ådömas, där sådan utgång

timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen

insikt örn faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja

denna verkan. Vad nu är sagt skall dock ej äga tillämpning i de fall varom

i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 kap. 10 § samt 12 kap. 1, 2 och 4 §§ 1890 : 33 s. 1, beträffande

14 kap. 9 § 1931: 327, 36 § 1921: 288, 37 § 1917: 382 och 45 § 1924: 369, beträffande

15 kap. 12 § 1921: 288, beträffande 18 kap. 1 § 1890 : 33 s. 1, 6 § 1917:\382 samt 7-9 §§ 1918:

459, beträffande 19 kap. 11 § 1931: 327, beträffande 20 kap. 3 § 1902: 71 s. 8 och 7 § 1890:

33 s. 1, beträffande 22 kap. 1 och 11 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 23 kap. 1 och 3 §§ 1921:

229 samt beträffande 25 kap. 12 § 1918: 312.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

12 KAP.

3

1 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, genom tilllägg,

utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols

eller annan offentlig myndighets dombok elier huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker

eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän

nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och

med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgiven i Konungens

namn, eller i Rikets ständers eller deras avdelningars, eller i domstols,

Konungens befallningshavandes eller annan offentlig myndighets, eller

i särskild ämbets- eller tjänstemans uti ärende, som till hans ämbete eller

tjänst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift

eller besegling, varmed sken av allmän handling däråt beredes; och

har han av den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att därmed

skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må

tiden för straffarbetet till två månader nedsättas.

4 §•

Den, som falskeligen i annan persons namn skriver köpebrev, testamente,

kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, handelsbok

eller annan enskild handling, som till bevis örn rättighet eller befrielse från

förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller

annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift,

varmed sken av gällande handling däråt beredes; varde, där han den

handling, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar,

dömd till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse i högst sex månader.

13 KAP.

1 §•

Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest avgivit

falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför

domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för

mened, till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader

nedsättas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

14 KAP.

9 §•

Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

vållande till annans död; dömes till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna

äro mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter.

Var vållandet---två år dömas.

13 §.

För uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, vare straffet

böter eller fängelse i högst ett år.

36 §.

Begår någon---försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande

led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omständigheterna

försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på livstid,

om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till

två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel

å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda; varde den

omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot skyldeman i rätt uppstigande

led; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år.

Sker sådan förbrytelse mot annan av de personer, som i 36 § äro nämnda;

varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att deli skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap.

9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel

varom i 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän åklagare.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott---till åtal.

Har brott---åtal angives.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

15 KAP.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar otukt,

eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande fara; varde

dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år

nedsättas. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete

på livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen

till straffarbete på livstid.

15 a §.

Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig

gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon

för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda

namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till

straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete

i högst fyra år.

16 §.

Brott, som i 12, 13, 14, 15 eller 15 a § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där ej kvinnan av brottet död ljutit, eller det av henne eller hennes

målsman till sådant åtal angivet varder. Ej heller må sådant åtal anställas

sedan sex månader förflutit efter det brottet skedde, där ej laga förfall visas

eller så är, att döden genom brottet blivit kvinnan tillskyndad.

18 KAP.

1 §•

öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra; dömes

den äldre till straffarbete från och med ett til! och med sex år samt

den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Har släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt femton

år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt missbruk

av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han

dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

2 §■

övas otukt mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den

andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led; dömes till straffarbete i

högst två år eller fängelse. Var äktenskapet upplöst, må till böter dömas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i

1 § 2 mom. angivna övat otukt med styvbarn eller styvbarns avkomling, dömes

till straffarbete från och med ett till och med sex år.

2 a §.

Ej må den som genom grovt missbruk av beroende ställning förmåtts till

otukt, varom i 1 eller 2 § sägs, till straff dömas; ej heller i något fall den som

vid otuktens övande var under aderton år.

3 §•

öva syskon otukt med varandra; varde dömda till straffarbete i högst två

år eller fängelse.

6 §•

öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med

ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det adoptivföräldrar

med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller förmyndare

med myndling; varde dömda till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffarbete i högst sex

år dömas.

övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman

eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus

eller annan sådan inrättning, otukt med kvinna, som där intagen är; dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

7 §•

övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete

från och med fyra till och med åtta år; dock må, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick kvinnan

av gärningen svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden; dömes till

straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid.

8 §•

Övar någon, i annat fall än i 7 § sägs, otukt med barn, som ej fyllt femton

år; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra

år eller fängelse i minst sex månader.

8 a §.

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, genom grovt missbruk av

överordnad ställning kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt; straffes med

fängelse.

9 §.

övar man otukt med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö; dömes tilli

fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

7

19 KAP.

11 §•

Var som —--tio dagsböter.

Fick annan svår kroppsskada eller död, dömes gärningsmannen, i förra

fallet till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid,

och i senare fallet till straffarbete på livstid. Åstadkoms allmänt farlig översvämning,

varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra

till och med åtta år.

20 KAP.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolv år, eller från

avvita;

2. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder

elektrisk ström från elektrisk anläggning.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år;

dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i

högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet

straffarbete i högst fyra år.

Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i högst

fyra år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst

fem år.

Inbrott utan----sagt är.

Samma lag —--straffas skall.

22 KAP.

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom

annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust

därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes här nedan stadgas, till

fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två ar. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år

höjas: äro de synnerligen mildrande; må till böter döinas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar

annans gods, det man i besittning haver; straffes högst med straffarbete

i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för

straffarbetet till fyra år höjas.

23 KAP.

1 §■

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot

sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna

ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom

från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt

eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit elier

vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas

bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen

förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och

med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas.

Samma lag---3) sägs.

3 §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar

vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på

spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren tillfällighet,

eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser

förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans

ställning eller tillgångar;

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom

avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller ock

i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs såsom

i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av ansökningen

örn inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit penningar,

borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas

bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det

han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

9

underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller gynnat

någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller annan säkerhet

för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid ej varit

utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja

utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller

varor upplånat;

dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst två år; i fall varom under 3) sägs må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, dömas till böter, dock ej under trettio

dagsböter.

Samma lag---4) sägs.

25 KAP.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böcker

sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller upptagit

dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke

skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett

veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri; dömes,

ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför ställer, till

avsättning och straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader

nedsättas.

Denna lag träder i kraft, beträffande 20 kap. 7 § och 9 § 2 mom. den dag

Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 juli 1937.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § giftermålsbalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

8 §•

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han eljest otukt med

annan, havé andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit

delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom

sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år,

sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11

Förslag

till

angående

Lag

ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om behörighet

att utöva läkarkonsten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

3 §•

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §,

15 kap. 9, 14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas

såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han

förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från

befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda

låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga,

eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år, eller

för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit av Konungen

eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen

ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare

dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §•

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9,

14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen till fängelse eller till

ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare av sådan

läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på

viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag

i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med

gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till

att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka märkligen

överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig

ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal örn annat än försträckning

eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse eller

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas.

Lag samma---skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga angående

ändrade bestämmelser örn nödvärnsrått m. m.

Föredraganden anför:

»Yrkanden om en omarbetning av gällande stadganden rörande nödvärns - rätten hava under de senaste årtiondena framställts från skilda håll. Med anledning

härav tillkallade jag jämlikt nådigt bemyndigande den 11 maj 1934

tre sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet biträda med utredning

rörande revision av gällande lagbestämmelser om nödvärnsrått. De sakkunniga

avgåvo den 22 december 1934 betänkande i ämnet jämte förslag

till lag om ändring i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen (statens off.

utredn. 1934: 56). Sedan numera yttranden över detta betänkande inkommit

från hörda myndigheter och sammanslutningar samt frågan varit föremål

för överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga

densamma till behandling.

Gällande rätt.

Nu gällande bestämmelser angående nödvärnsrått återfinnas i 5 kap. 7 och

9—11 §§ strafflagen. Nödvärn föreligger enligt dessa stadganden då någon

till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp

å något av de intressen som omförmälas i 7 eller 10 § är nödgad att

göra intrång i något angriparens eljest rättsligt skyddade intresse.

De angrepp som få avvärjas genom nödvärn kunna vara riktade antingen

mot person eller mot hemfrid och dylikt eller mot egendom. Angreppen äro

med hänsyn till sin svårhetsgrad och i avseende på omfattningen av det

nödvärn som får utövas uppdelade på två grupper. Den ena gruppen, vid

vilken nödvärnsbefogenheten principiellt är större, behandlas i 7 §, den

andra i 10 §.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

15

Nödvärnsrätt enligt 7 § föreligger i första hand, då någon

varder av annan överfallen med våld eller hot som innebär trängande fara.

Uttrycket överfallen plägar i detta sammanhang tolkas såsom innefattande

krav på att den angripne ej själv vid tillfället i fråga givit anledning till angreppet

eller med andra ord att den angripne icke själv varit den från början

anfallande. Våldet respektive hotet skall för den angripne utgöra trängande

fara. Detta anses innebära att det skall vara* fråga dels om en överhängande

fara eller med andra ord örn ett omedelbart förestående våld, dels

ock om en fara för ett svårt våld å person.

Vidare föreligger nödvärnsrätt enligt 7 §, då någon begår inbrott eller

eljest tränger sig olovligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid.

Inträngandet måste ske olovligen. Nödvärnsrätt föreligger däremot icke, då

någon vägrar att efter tillsägelse avlägsna sig från en lokalitet dit han lovligen

inkommit. Inträngandet måste vidare vara påbörjat, och det är således

icke tillräckligt att det är omedelbart förestående. Det är icke nödvändigt

att den lokalitet i vilken inträngandet ägt rum utgör annans hemvist. Nödvärnsrätt

kan alltså föreligga även då inträngandet icke innebär hemfridsbrott

och då angreppet således icke är straffbart.

Slutligen föreligger nödvärnsrätt enligt 7 §, då vid ett angrepp å egendom

den angripne söker värja sig samt angriparen därvid sätter sig till motvärn,

ävensom då någon, efter det angreppet lett till besittningstagande, vill ’å bär

gärning’ återtaga det tillgripna.

Rätt till nödvärn enligt 10 § föreligger i första hand vid ett

påbörjat eller omedelbart förestående angrepp å person sorn. icke går in under

7 §. Hit höra i främsta rummet sådana angrepp där våldet eller hotet icke

innebär trängande fara samt sådana fall då det väl föreligger trängande fara

men då den angripne icke kan anses ''överfallen’, enär han själv givit anledning

till angreppet. Under ''angrepp å person’ anses även ingå angrepp medelst

s. k. realinjurier, d. v. s. sådana angrepp å ära som innefatta en fysisk

påverkan av den angripne (kroppsliga förnärmelser, t. ex. oanständig beröring,

spottande å någon). Ett ofredande medelst injurier av annat slag (t. ex.

muntliga förolämpningar eller skvmfliga åtbörder) anses däremot enligt den

i rättspraxis härskande uppfattningen ej utgöra ''angrepp å person’.

Såsom nyss nämnts förutsättes i samtliga dessa fall att angreppet är påbörjat

eller omedelbart förestående. Därav följer att nödvärn icke hur lång

tid som helst i förväg får övas mot ett angrepp som är att befara.

Nödvärnsrätt enligt 10 § föreligger vidare vid sådant — påbörjat — olovligt

inträngande i annans rum, hus, gård eller fartyg, som ej sker nattetid.

Slutligen föreligger nödvärnsrätt enligt nyssnämnda paragraf vid ett påbörjat

eller omedelbart förestående ''angrepp å egendom’, där sådant motvärn

från angriparens sida varom i 7 § sägs icke föreligger.

För att nödvärnsrätt skall vara för handen erfordras såväl enligt 7 som

10 §§ att handlingen företages för att avvärja angreppet. Detta får således

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ej vaxa överståndet. Man är t. ex. icke berättigad till nödvärn mot en person

som, efter att ha överfallit och misshandlat någon, håller på att avlägsna

sig. Vid olovligt inträngande är angreppet att anse som överståndet så snart

angriparen fått vederbörandes frivilliga samtycke till att kvarstanna. Men

har sådant lov ej givits, innebär ett kvarstannande efter olovligt inträngande

att angreppet är att anse såsom pågående, och nödvärnsrätt föreligger. Vid

angrepp å egendom är angreppet överståndet då besittning uppstått för angriparen.

Endast i ett fall föreligger nödvärnsrätt även efter det angreppet är

överståndet, nämligen vid sådant återtagande å bar gärning varom förmäles

i 7 §•

Nödvärns handlingen får icke riktas mot någon annan än angriparen.

Beträffande frågan om hur nödvärnshandlingen skall vara beskaffad

gäller vid nödvärn både enligt 7 och 10 §§ att våldet ej får vara ''större än

nöden krävde’. Detta innebär att man är skyldig att välja den försvarsåtgärd

som tillfogar angriparen minst skada. Om den angripne med säkerhet

kan hindra angreppet genom ett skott i angriparens hand eller fot, får han

alltså icke rikta sitt vapen mot hans huvud.

Är fråga om en nödvärnssituation enligt 7 §, finnes ingen annan begränsning

av nödvärnsrätten än den nu sagda, att man får göra det våld som är

nödvändigt för angreppets avvärjande. Vid ifrågavarande fall får man

alltså, om det är erforderligt, taga angriparens liv. Är åter fråga örn en

nödvärnssituation enligt 10 §, gäller utöver kravet på att våldet skall vara

nödvändigt för angreppets avvärjande den ytterligare begränsningen att

det använda våldet icke får stå ''i uppenbart missförhållande till den skada,

som av angreppet var att befara’. Det skall alltså föreligga en viss proportionalitet

mellan angrepp och försvar, mellan den skada som avvärjes och

den skada som göres. I den uppställda begränsningen ligger icke att den

angripne är betagen rätten att i dessa fall tillfoga den angripne ett svårare

våld än det varmed angriparen hotar, exempelvis att tillfoga svår kroppsskada

för att avvärja en mindre svår sådan därest detta är nödvändigt för

angreppets avvärjande. Allenast den begränsningen gäller att det tillfogade

våldet icke får framstå såsom obetingat otillbörligt vid jämförelse med

den skada som hotat.

Därest någon i en nödvärnssituation gjort större våld än han enligt 7

eller 10 § var berättigad till, föreligger s. k. nödvärnsexcess. En nödvärnsexcess

är naturligen alltid en objektivt sett brottslig gärning. Men

det kan hända att den icke kan subjektivt tillräknas och därför enligt allmänna

rättsgrundsatser blir straffri. Sålunda skall straff icke inträda för

den som på grund av ursäktlig villfarelse rörande de faktiska förhållandena

trott sig befogad till åtgärden i fråga (han har t. ex. tyckt sig se angriparen

använda ett livsfarligt tillhygge och av denna grund ansett sig

äga en större nödvärnsrätt än han i verkligheten hade) eller för den som

varken uppsåtligen eller genom oaktsamhet gjort större våld än han varit

berättigad till. För det fall att den som gjort sig skyldig till nödvärnsex
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

17

cess handlat på grund av en icke ursäktlig villfarelse om de faktiska förhållandena

eller eljest icke med vilja utan endast genom oaktsamhet gjort

större våld än han varit berättigad till, kan han icke straffas för uppsåtligt

brott utan allenast, därest excessen innefattar en kränkning i fråga om vilken

oaktsamhet överhuvud är straffbar, för oaktsamhetsbrott.

Den som gör sig skyldig till nödvärnsexcess blir således på grund av det

anförda ofta helt straffri eller straffad endast enligt de för oaktsamhetsbrott

gällande lägre straffskalorna. Bortsett från vad sålunda följer av

allmänna rättsregler uppställas emellertid i 9 § särskilda mildare bestraffningsregler

vid nödvärnsexcess. Där stadgas sålunda beträffande nödvärnsexcess

dels att domstolen efter omständigheterna skall pröva örn och

i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa

bort och dels att, därest omständigheterna varit sådana att gärningsmannen

svårligen kunnat sig besinna, han ej må dömas till straff. Vad först

angår stadgandet örn straffrihet gäller att ej blott den förhandenvarande

farans storlek eller överhängande beskaffenhet utan även andra föreliggande

omständigheter, såsom att angreppet skett på ett för den angripne

plötsligt eller oväntat sätt, kunna komma i betraktande vid avgörandet av

frågan om straffrihet. Icke blott sådana omständigheter som äro ägnade

att hos den angripne utlösa s. k. asteniska affekter (bestörtning, fruktan,

rädsla) utan även sådana omständigheter som äro ägnade att utlösa s. k.

steniska affekter (vrede, harm) torde böra tagas i betraktande. Om stadgandets

avfattning även lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till

rent subjektiva och individuella egendomligheter hos den som utövat nödvärnet

eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av

frågan om gärningsmannen kunnat besinna sig, är däremot föremål för delade

meningar. Vad därefter angår stadgandet örn straffminskning får domstolen

vid straffets utmätande gå ned under det minimum som eljest är uppställt

i den tillämpliga straffskalan. Gränsen nedåt utgöres av det allmänna

legala straffminimum (för närvarande en dagsbot, dock minst fem kronor).

I detta sammanhang måste straffbestämmelserna vid vissa fall av s. k.

objektiva överskott, särskilt enligt 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen,

beröras. I nämnda lagrum stadgas att om någon genom uppsåtlig misshandel

dödat annan och misshandeln skedde utan avsikt att dräpa, gärningsmannen

skall dömas, om misshandeln skedde med berått mod, till straffarbete

på livstid eller från och med åtta till och med tio år men, om misshandeln

skedde av hastigt mod, till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra

fallet till straffarbete i fyra år och i senare fallet till straffarbete i två år. För

tillämpning av dessa paragrafer erfordras alltså, att döden orsakats av det

förövade misshandelsbrottet och vidare att gärningsmannen ej haft uppsåt

att döda. Föreligga dessa förutsättningar, inträder emellertid straff icke

blott då gärningsmannen kan anses lia varit vållande till döden utan även

då misshandeln av våda lett till den misshandlades död (den misshandlade

knuffas t. ex. omkull i mörkret, slår huvudet i en spetsig sten och ljuter

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 1S7.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

därav döden). Ifrågavarande båda lagrum kunna uppenbarligen bliva tilllämpliga

vid uppsåtlig nödvärnsexcess, d. v. s. då den angripne uppsåtligen

gjort större våld (varvid bortses från den dödliga utgången) än han varit

berättigad till och sedan döden följer. Ehuru bestämmelserna i 5 kap. 9 §

om straffrihet respektive straffminskning vid nödvärnsexcess uppenbarligen

äro tillämpliga även då nödvärnsexcessen blir straffbar enligt något av nu

nämnda lagrum, kan dock, särskilt med hänsyn till straffskalornas maximum,

i dessa fall ofta inträda ett i förhållande till gärningens beskaffenhet

för hårt straff. Det nu sagda gäller även beträffande vissa andra straffbestämmelser

vid objektiva överskott, t. ex. 14 kap. 11 § strafflagen.

I 5 kap. 11 § givas regler om s. k. nödvärnshjälp. Enligt dessa har

icke blott den angripne själv utan även vem som helst annan rätt att genom

nödvärnshandling avvärja angrepp varom nu är fråga. Rätten till nödvärnshjälp

har alldeles samma omfång som den angripnes egen rätt till nödvärn.

Lagens bestämmelser om nödvärnsexcess äro naturligen tillämpliga

även på den som utövar nödvärnshjälp.

Vad angår de av domstolarna tillämpade bevis reglerna i fråga örn

nödvärn är det numera i svensk rättstillämpning fullt erkänt — i enlighet

med vad som gäller i all modern straffprocessrätt — att en tilltalads uppgift att

han handlat i nödvärn tages för god såvida den icke måste anses vederlagd

av omständigheterna i målet. Likaså är det allmänt erkänt att

därest en tilltalads uppgift i sådant hänseende icke blivit vederlagd, han ej

heller är i någon mån bevisskyldig för att han icke överskridit gränserna

för nödvärnsbefogenlieten i det givna fallet.

Historik.

Sin nuvarande lydelse erhöllo bestämmelserna örn nödvärnsrätt genom lagen

den 20 juni 1890 angående ändring i vissa delar av strafflagen. Fråga

örn en ändring av dessa bestämmelser bragtes under statsmakternas prövning

redan genom en motion (II: 32) vid 1901 års riksdag. I motionen

hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utarbetande

och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring av 5 kap.

7—11 §§ strafflagen, att bestämmelserna rörande rätten till nödvärn dels

gjordes mera betryggande för den som utövat nödvärn, dels ock förtydligades

i syfte som i motionen närmare angåves.

Lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 20) motionen. Genom skiljaktiga

beslut i kamrarna förföll frågan.

I motion (11:128) vid första riksdagen år 1914 yrkades att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit oberoende

av pågående utredning rörande revision av strafflagen snarast möjligt

måtte för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i strafflagen att

nödvärnsrätten uttryckligen erkändes.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Motionen blev på grund av riksdagens upplösning icke föremål för något

riksdagens beslut.

I ett av särskilda sakkunniga år 1921 avgivet betänkande

med förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan framhölls

att det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida ej annan ärekränkning än

realinjurie borde berättiga till nödvärn, när den ägde karaktären av personligt

ofredande.

Strafflagskommissionen upptog i sitt år 1 9 2 3 avlämnade förslag

till strafflag, allmänna delen, följande bestämmelser angående nödvärn

uti 3 och 5 §§ i 4 kap., vilket handlade ''örn yttre grunder, som utesluta eller

minska gärnings brottslighet’:

3 §•

Emot ett omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat

straffbart angrepp å enskild rätt bave såväl den angripne som en var

annan rätt till nödvärn.

Innebär angreppet svår fara för person eller tränger sig angriparen nattetid

olovligen in i annans hemvist eller sätter han sig medelst våld å person

eller hot örn sådant våld till motvärn, evad det är dag eller natt, emot den,

som vill värja eller å bar gärning återtaga sin egen eller annans egendom; då

havé man rätt att till försvar göra allt det våld, som nöden kräver. Vid nödvärn

i annat fall må ej större våld göras, än att det icke står i uppenbart

missförhållande till angreppets beskaffenhet.

5 §•

Finnes någon i fall, som i 2, 3 eller 4 §* omtalas, hava gjort större våld

eller svårare skada än i varje fall är sagt, pröve domstolen efter omständigheterna,

örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet

bort följa å gärningen.

Nu har någon utan sannolika skäl trott sådan fara vara å färde, som i

något av de i första stycket nämnda lagrum sägs: gjorde han skada och är

gärningen belagd med straff, då den begås av oaktsamhet; varde dömd till

det straff.

Voro förhållandena sådana, att han svårligen kunnat besinna sig, må han

ej dömas till straff.

De i dessa paragrafer föreslagna nödvärnsbestämmelserna skilja sig till

formen ganska mycket från de i strafflagen 5 kap. 7, 10 och 11 §§ i ämnet

meddelade stadganden, men i sak innehålla de endast några få avvikelser

från dessa. De väsentligaste skiljaktigheterna äro följande. Nödvärnsområdet

har i den föreslagna 3 § utsträckts från att omfatta endast angrepp å

vissa enskilda intressen till att omfatta angrepp mot varje enskild rätt. Nödvärnsrätt

skulle således hl. a. komma att föreligga även vid annan ärekränkning

än sådan som sker medelst realinjurier samt vid sådant hem- 1

1 2 § upptog ett stadgande motsvarande nuvarande 5 kap. 8 § strafflagen; uti 4 § reglerades

nödinstitutet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fridsbrott där den som lovligen inkommit i den angripnes hemvist vägrar att

efter tillsägelse avlägsna sig. Genom bestämmelsen i samma paragraf att

angreppet skall vara straffbart bär den tveksamma frågan om nödvärnsrätt

föreligger gentemot en angripare som är otillräknelig eller handlar i

misstag blivit i lagen reglerad. Genom uppställandet av berörda förutsättning

sker emellertid en inskränkning av det nuvarande nödvärnsområdet på

det sätt att nödvärnsrätt uteslutes vid olovligt inträngande i annans rum,

hus, gård eller fartyg som ej utgör hemvist (då alltså något hemfridsbrott

ej är för handen). Slutligen må anmärkas att det för den större

nödvärnsrätten vid angrepp å person enligt förslaget icke fordras att den

angripne är ''överfallen’. På grund härav skulle det större nödvärnet icke

såsom nu vara uteslutet i de fall då den angripne själv från början varit den

anfallande.

Vid 1929 års riksdag framställdes i andra kammaren av herr Lundstedt

— under åberopande av vad som tilldragit sig i det s. k. marsjömålet

(refererat i N. J. A. 1929 s. 130) — en interpellation till justitieministern med

fråga bl. a. huruvida denne ansåge, att den svenska nödvärns- och bevisrätten

fungerade på tillfredsställande sätt. I sitt anförande förklarade interpellanten

bl. a. att man vid en förnuftigt anordnad nödvärnsrätt icke kunde

behöva tåla något som helst fientligt angrepp mot sin kropp utan borde

kunna använda vilka medel som helst som vore nödvändiga för att avvärja

angreppet, till och med om det blott vore förestående och ännu icke påbörjats.

Om gränsen för det nödvändiga våldet överskridits eller icke, finge

naturligtvis icke bedömas uteslutande från skrivbordet, utan det gällde att

sätta sig in i den anfallnes situation. Gällande bevisrätt vid nödvärn vore

så osund och farlig för den personliga tryggheten att man icke kunde tveka

att karakterisera densamma såsom oförenlig med rättskulturen i ett civiliserat

samhälle.

Vid besvarandet av interpellationen förklarade departementschefen, statsrådet

Bissmark, sedan han bemött interpellantens kritik av gällande nödvärnsrätt

och därvid tillämpade bevisregler, att han icke ansåg sig böra förorda

ändring i gällande bestämmelser örn nödvärnsrätten eller i omedelbart

sammanhang därmed stående processuella frågor.

I motion (11:284) vid 1 9 3 4 års riksdag hemställde herrar Hingård

och Thorell att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning

dels rörande ändring av bestämmelserna om rätt till nödvärn i ändamål

att ernå en utvidgning av denna rätt, dels ock rörande sänkning av

straffminimum i 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen vid uppsåtlig misshandel

varav döden följt eller begränsning av dessa lagrums tillämplighet till sådana

fall då vållande till den dödliga utgången läge gärningsmannen till last,

samt framläggande för riksdagen av de förslag vartill utredningen kunde

föranleda.

Beträffande nödvärnsrätten ifrågasatte motionärerna följande utvidgningar:

d e 1 s en något mindre sträng formulering av bestämmelsen att det

våld som brukades för att avvärja angreppet icke finge vara större än nöden

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 187.

21

krävde, förslagsvis så att strafallet borde inträda därest nödvärnsutövaren

icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde, dels en sådan förskjutning

av gränsen mellan de båda nödvärnsområdena att den s. k. större nödvärnsrätten

utsträcktes att gälla vid överfall med våld eller hot såvida det ej

vore uppenbart att allvarlig fara icke varit för handen (således ej blott då

överfallet inneburit trängande fara), dels ock en utvidgning av det angreppsområde

som överhuvud berättigade till nödvärn så att nödvärnsrätt —

i enlighet med strafflagskommissionens förslag — skulle föreligga vid varje

aktuellt straffbart angrepp å enskild rätt och i vart fall vid ärekränkning

och vid andra former av hemfridsbrott än då nödvärnsrätt nu vore medgiven.

I utlåtande (nr 29) i anledning av motionen hemställde första lagutskottet

efter att ingående ha bemött motionärerna att motionen icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av fem ledamöter vilka

hemställde att riksdagen måtte i anledning av motionen hos Kungl. Majit

anhålla örn utredning dels angående sådan utvidgning av nödvärnsrätten

att därunder folie jämväl angrepp i form av ärekränkning annorledes än

genom kroppslig beröring, dels angående nedsättning av straffminimum i

14 kap. 5 § strafflagen.

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll första kammaren vad utskottet

i sitt utlåtande hemställt, under det att andra kammaren med avslag å utskottets

hemställan biföll reservationen.

Sedan till svenska kriminalistföreningen för yttrande remitterats

en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående

fullföljande av arbetet på revision av strafflagen, anförde föreningens styrelse

i skrivelse till Kungl. Majit den 11 maj 1 9 3 4 bl. a. följande:

Rätten till nödvärn bör göras mer effektiv. Även örn man icke beträder

de vägar, som i sådant hänseende påyrkats vid innevarande års riksdag,

lärer ett väsentligt steg i sådan riktning kunna nås därigenom att å

lämpligt ställe i strafflagens allmänna del, exempelvis såsom ett nytt stycke

i 5 kap. 12 § strafflagen, införes den i modern strafflagstiftning allmänt

upptagna regeln, att i lagen stadgade straffskärpningar vid s. k. objektivt

överskott icke få tillämpas i andra fall än då den handlande insett möjligheten

av den ifrågavarande effektens inträde eller underlåtit att efter förmåga

förebygga den sedan han blivit uppmärksam på faran för dess inträde.

En sådan regel, redan i och för sig särdeles rimlig, skulle särskilt för de fall

då angriparens död orsakats genom en i nödvärn företagen åtgärd förebygga

en nu ej sällan förekommande onödig stränghet i behandlingen av den nödvärnsberätligade

för dylika fall.

Samma dag tillkallades professorn vid Stockholms högskola Nils Stjernberg

samt borgmästaren Jakob Pettersson och advokaten friherre Georg

Stjernstedt att såsom sakkunniga inom departementet biträda med förut omförmälda

utredning rörande revision av gällande bestämmelser örn nödvärn.

Till sekreterare bos de sakkunniga förordnades sedermera hovrättsassessorn

Gunnar Lindskog. Den igångsatta utredningen bar, såsom nämnts,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nu slutförts, i det att betänkande i ämnet jämte förslag till lag om ändring

i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen framlagts den 22 december 1934.

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Malmöhus län och Göteborgs och

Bohus län, varjämte tillfälle till yttrande beretts Sveriges advokatsamfund.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och från advokatsamfundet.

Myndigheterna lia bifogat av dem infordrade yttranden från

underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl. Sålunda hava yttranden

avgivits av landsfogdarna i de nämnda länen, polismästaren och tredje

polisintendenten i Stockholm, poliskamrarna i Göteborg och Malmö samt vissa

underåklagare.

Lagförslagets räckvidd.

De sakkunniga utgingo ifrån att en genomgripande omarbetning av nödvärnsinstitutet

icke i detta sammanhang borde komma till stånd. Till stöd

härför åberopades dels att den kritik som riktats mot de gällande nödvärnsreglerna

knappast torde lia åsyftat ändring i huvudgrunderna för nödvärnsinstitutets

utformning och dels olämpligheten av att i det läge vari reformarbetet

på straffrättens område för närvarande befunne sig bryta ut ett

område av stor allmänstraffrättslig betydelse, vars reglering ägde nära samband

med andra allmänstraffrättsliga frågor. De sakkunniga begränsade

sig därför till att med beaktande av de positiva uppslagen i den framkomna

kritiken undersöka i vad mån nödvärnsrätten genom lagändringar som icke

åstadkommo väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll

och utformning kunde göras mera effektiv.

Vad angår de olika punkter beträffande vilka en reformering av nödvärnsrätten

ifrågasatts, förklarade de sakkunniga till en början att sedan

utvecklingen hos oss omsider nått fram till ett godtagande av de i all modern

straffprocessrätt i fråga om nödvärn gällande bevisgrundsatserna, nödvärnsreglernas

sätt att verka ej längre i bevisningshänseende kunde anses hemfalla

under den kritik som härutinnan tidigare blivit framställd. Tanken att

i lagen fixera de numera i praxis antagna bevisreglerna avvisades och till

stöd härför anfördes att dessa bevisregler för nödvärnets del ej utsade annat

eller mera än vad redan enligt allmänna straffprocessuella bevisgrundsatser

borde anses gälla. Det vore snarast att riskera att ett upptagande av

ifrågavarande regler i strafflagen — där bevisregler för övrigt principiellt

ej hörde hemma — skulle kunna giva anledning till felaktiga slutsatser

e contrario rörande bevisbördan i andra fall. De sakkunniga togo vidare

avstånd från det i motionen vid 1934 års riksdag framställda yrkandet att

en nödvärnshandling alltid borde vara straffa så snart nödvärnsutövaren

icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde. I detta avseende åberopades

bl. a. strafflagskommissionens yttrande 1923, att det läge i sakens

natur att den skada som tillfogades angriparen icke finge vara större än

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

som fordrades för att tvinga honom att upphöra med angreppet eller eljest

komma detsamma att misslyckas; något annat kunde icke härledas ur nödvärnsrättens

grund, endast handlingar i försvarssyfte finge ifrågakomma.

Från nu angivna utgångspunkter inskränktes reformförslagen i betänkandet

till frågorna om nödvärnsområdets omfattning, om reglerna för nödvärnsexcessens

bestraffning samt örn beskaffenheten av vissa utav de bestraffningsregler

som i sådant hänseende äro att tillämpa. Härutinnan

föreslogos följande ändringar:

1) Nödvärnsrätt enligt 10 § skulle medgivas även vid viss annan ärekränkning

än s. k. realinjurier.

2) Nödvärnsrätt enligt nyssnämnda paragraf skulle föreligga även vid hemfridsbrott

bestående i att någon som lovligen inkommit i annans hemvist

vägrade att efter tillsägelse begiva sig därifrån.

3) Vissa av de subjektiva förutsättningar, som enligt allmänstraffrättsliga

regler måste vara för handen för att vid nödvärnsexcess straff skall inträda

för uppsåtligt brott, skulle uttryckligen angivas i 9 §. Stadgandet i samma

paragraf örn straffrihet vid nödvärnsexcess skulle undergå viss ändring.

4) 1 5 kap. 12 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i lagen stadgade

straffskärpningar vid fall av död eller kroppsskada såsom s. k. objektivt

överskott i regel ej skulle få tillämpas när berörda olyckliga utgång timat

mera av våda än av vållande. I samband därmed skulle vissa ändringar

genomföras i 14 kap. 13 § och 19 kap. 11 § andra stycket strafflagen.

Beträffande den allmänna inställningen till förslaget i de

avgivna yttrandena har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarat

att den icke har något att erinra mot förslaget. Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt Sveriges advokatsamfund

ha i det stora hela tillstyrkt förslaget. Betänkligheter ha dock i

flertalet av dessa yttranden framförts mot den föreslagna utvidgade nödvärnsrätten

vid ärekränkning. I övrigt lia endast detaljanmärkningar framställts.

Vad beträffar de yttranden som förut nämnda myndigheter bifogat

från underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl., har i några av dessa

anmärkning framställts beträffande nödvärnsrätten vid ärekränkning, men

har i övrigt förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Icke i något yttrande har riktats någon invändning mot att de sakkunniga

avstått ifrån en genomgripande omarbetning av nödvärnsreglerna och

inskränkt sig till att endast föreslå sådana lagändringar som icke medförde

någon väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och utformning.

Allenast i ett yttrande — av advokatsamfundet — har ifrågasatts

en ändring på någon annan punkt än de sakkunniga föreslagit. Samfundet,

som riktat en allmän kritik mot de gällande nödvärnsreglerna och

i viss må även mot deras tillämpning av åklagare och domstolar, har yttrat

att lagen, då fråga är örn nödvärn enligt 10 §, ej med önskvärd tydlighet

framhåller att under nödvärn förövat våld är en rättsenlig och tillåten

handling och ej ett brott som av skonsamhet undgår bestraffning. Stadgan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

det innehölle icke ens ordet nödvärn och dess plats omedelbart efter 9 §

som handlade om nödvärnsexcess vore ägnad att främja nyssnämnda oriktiga

uppfattning. En uppflyttning av stadgandet i 10 § närmast efter 7 §

och en omformulering varav framginge att i där angivna fall rätt till nödvärn

förelåge syntes därför enligt samfundets mening böra övervägas.

Lagförslagets särskilda bestämmelser.

” Nödvärn vid ärekränkning.

Såsom förut nämnts anses enligt gällande lag nödvärnsrätt föreligga vid

ärekränkning allenast då ett angrepp å äran tillika innefattar en fysisk påverkan

(kroppslig förnärmelse) av den angripne (realinjurier). En ärekränkning

medelst injurier av annat slag, t. ex. genom muntliga förolämpningar

eller skymfliga åtbörder, får däremot ej avvärjas genom nödvärnshandling.

I betänkandet föreslogs att vid ärekränkning nödvärnsrätt jämlikt

10 § skulle inträda då någon blivit av annan överfallen med smädliga

yttranden, hotelser eller andra missfirmliga gärningar ändå att angrepp å

person ej var för handen (i sådana fall då ärekränkningen kan betecknas som

angrepp å person, realinjurier, förefinnes ju redan nödvärnsrätt). Det föreslagna

stadgandet skulle intagas i ett nytt andra stycke i 10 §.

I betänkandet anfördes härom bl. a. följande:

Det kunde icke förnekas att ett vässt behov av nödvärnsrättens utsträckande

till att gälla även försvar mot angrepp medelst annan ärekränkning

än realinjurier gjort sig gällande. Å andra sidan torde emellertid uppställande

av en allmän rätt till nödvärn vid ärekränkning möta betänkligheter

särskilt med hänsyn till att en sådan rätt lätteligen skulle kunna leda till

missbruk. Klart syntes vara att det för närvarande endast kunde bliva fråga

om nödvärnsrätt mot sådan ärekränkning som ägde karaktären av ett

personligt ofredande. Men fråga vore om icke en ytterligare begränsning

borde göras. Det förefölle som örn man vid övervägande av i vad mån en

utvidgning av nödvärnsrätten å detta område borde äga rum skulle kunna

hämta vägledning från de synpunkter som tidigare behärskat svensk rättsutveckling

på nödvärnsrättens område. Ända fram till 1890 års lagändring

hade nödvärnsrätten vid angrepp medelst våld å person varit inskränkt till

sådana fall då den angripne varit ''överfallen’. Först genom nämnda lagändring

hade nödvärnsrätt medgivits även mot sådana våldsamma angrepp

å person vid vilka ett ''överfall'' icke kunde anses föreligga. Det förefölle då

ganska naturligt att i enlighet härmed vid nödvärnsrättens utsträckning till

att gälla även försvar mot andra missfirmliga gärningar än realjurier åtminstone

till en början begränsa sig till sådana situationer då vederbörande

kunde anses vara av annan ''överfallen''. Motionärerna vid 1934 års riksdag

hade ock företrädesvis framhållit just sådana fall då någon ''av annan

överfalles med en ström av okvädinsord eller med de grövsta beskyllningar’•

— I uttrycket ''överfallen'' hade man att inlägga — förutom kravet

på att angreppet skulle äga karaktären av ett personligt ofredande — jämväl

eb krav på att den angripne icke givit anledning till angreppet genom att

själv vid tillfället i fråga på dylikt sätt ofreda angriparen eller genom att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 25

eljest mot denne vidtaga en åtgärd av beskaffenhet att grunda nödvärnsrätt.

Därest man på ovan angivet sätt uppfattade uttrycket ''överfallen’ i det

föreslagna nya nödvärnsstadgandet i 10 §, hade man vunnit en begränsning

av detsamma som vore ägnad att i väsentlig grad avtrubba de betänkligheter

mot att utsträcka nödvärnsrätten till att även gälla angrepp å ära,

vilka uttalats inom Högsta domstolen vid granskningen av det förslag som

legat till grund för gällande nödvärnsregler.1 Den därvid framförda anmärkningen

att vålds användande mot den som angrepe med en ärekränkning

syntes oftare vara ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande

eller upprepande av densamma varför en sådan nödvärnshandling i allmänhet

förfelade sitt ändamål, förlorade väsentligen i bärkraft, därest fråga

allenast vore örn sådana fall då någon blivit av annan med missfirmlig gärning

''överfallen’. Att vidhålla det anförda betraktelsesättet även för dessa

fall skulle ju i verkligheten innebära en privilegiering av andras oförsynthet.

Ej heller kunde för nu angivna fall något större berättigande tillerkännas

den andra anmärkningen inom Högsta domstolen, att det i de flesta

fall vore omöjligt att avgöra huruvida en dylik våldsgärning verkligen hade

karaktären av nödvärn mot ett befarat fortsättande eller upprepande av

ärekränkningen eller örn den icke snarare förövades av hämnd för den redan

skedda förolämpningen. En dylik svårighet förelåge ju nämligen i

större eller mindre grad även vid andra nödvärnssituationer, och det kunde

svårligen anses riktigt att av hänsyn därtill ej medgiva nödvärnsrätt i

fall då sådan otvivelaktigt vöre påkallad. Och de vanskligheter i bevisningshänseende

som kunde föreligga med hänsyn till frågan huruvida förutsättningar

för nödvärnsrättens utövning skulle anses föreligga gjorde sig givetvis

med samma styrka gällande även i fråga örn andra fall av nödvärn.

Det läge i sakens natur, att ett ingripande med våld mot överfall med

allenast injurier åtminstone som regel måste vara tämligen lindrigt för att

icke stå i ''uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var

att befara’. Att i sådant fall i försvarssyfte tillfoga angriparen svår kroppsskada

torde väl sålunda under inga förhållanden kunna anses tillåtet.

Givetvis måste i dessa såväl som i andra nödvärnsfall den förutsättningen

noggrant fasthållas att nödvärnsåtgärden varit nödvändig till angreppets avvärjande.

I sådant hänseende komme tydligen i de fall varom nu vore fråga

en alldeles särskild betydelse att tilläggas den omständigheten huruvida vederbörande

först blivit tillsagd att upphöra med angreppet men det oaktat

fortsatt detsamma. Att i lagen uppställa krav på en sådan tillsägelse som

formell förutsättning för nödvärnsrättens förhandenvaro blott för dessa fall

syntes dock ej riktigt.

Genom intagande av ett stadgande att våld må övas ''till sådant angrepps

avvärjande’ inskärptes för nu förevarande fall, liksom i 7 § 1 morn., den allmänna

förutsättningen för nödvärnsrätt att angreppet icke finge vara överståndet.

Huruvida så kunde anses vara förhållandet måste, liksom vid

andra nödvärnssituationer, avgöras på grund av omständigheterna i det enskilda

fallet.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia såsom förut

nämnts rått delade meningar örn den föreslagna nödvärnsrätten vid äre
1

Berörda förslag medgav nödvärnsrätt vid ärekränkning överhuvud.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kränkning. Förutom av dem som tillstyrka de sakkunnigas förslag i dess

helhet eller som lämna detsamma utan erinran har förslaget i nu ifrågavarande

del tillstyrkts av advokatsamfundet. Länsstyrelsen i Östergötlands

län har förklarat att det föreslagna stadgandet om nödvärnsrätt vid injurier

icke vore påkallat av något starkare behov och att det möjligen kunde bliva

till en uppmuntran för sådana som vid gräl gärna överginge från ord till

handling. Emellertid ville länsstyrelsen med hänsyn till den varsamma tilllämpning

av stadgandet som kunde förväntas av domstolarna icke bestämt

avstyrka förslaget i denna del.

En avvisande hållning till förslaget har intagits av länsstyrelsen i Malmöhus

län, polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm samt en landsfiskal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Länsstyrelsen hyser för sin del betänkligheter i fråga om en utsträckning

av nödvärnsrätten enligt föreslagna stadgandet i andra stycket av 10 §. Det

kan ej förnekas att fall finnas, där sådan utsträckning står väl i överensstämmelse

med den allmänna rättsuppfattningen, men otvivelaktigt torde

vara att i rättstillämpningen betydande svårigheter skola uppstå. De flesta

slagsmål börja med mer eller mindre ärekränkande yttranden, i följd varav

nödvärnsrätten kan antagas ofta bliva åberopad av den som begått misshandeln.

Den kroppsligen starke synes bliva i hög grad gynnad genom den

föreslagna lagändringen. Ett förfluget ord från den kroppsligen underlägsne

komme lätt att utlösa våldshandling av den andra parten, vilken i

fråga örn bevisningen av ärekränkningen befinner sig i den gynnsamma situation

som karakteriserats i motiven till lagförslaget sålunda, ’att därest en

tilltalads uppgift i sådant hänseende (= handlande i nödvärn) icke blivit vederlagd,

han ej heller är i någon män bevisskyldig för att han icke överskridit

gränserna för nödvärnsbefogenheten i det givna fallet’.

Länsstyrelsen har —- för det fall att nödvärnsrätt vid ärekränkning likväl

skulle medgivas —- ifrågasatt en utvidgning av nödvärnsrättens innehåll.

Länsstyrelsen har nämligen framhållit att om den med ärekränkning angripne

är den kroppsligt svagare, han torde vara tvungen att använda våld

av annan art och med kraftigare verkan än en med angriparen kroppsligt

mera jämställd person, såvida han skall ha någon utsikt att avvärja angreppet.

I en dylik situation skulle det måhända för den kroppsligt svagare vara

till fördel om nödvärnsexcess förklarades inträda först sedan han gjort väsentligt

svårare våld än nöden krävde.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm lia yttrat:

Mot förslaget om en utvidgning av nödvärnsområdet, så att rätt till nödvärn

medgives även vid viss annan ärekränkning än s. k. realinjurier måste

emellertid mycket starka betänkligheter resas.----De sakkunniga synas

ha tagit sikte framför allt på de fall, då man å öppen gata av annan överfalles

med skymfliga tillmålen. Hur gärna man än såge att för sådana fall

en möjlighet tillskapades för den angripne att på ett eftertryckligt sätt visa

angriparen från sig, skulle dock ett legaliserande av våldet från den angripnes

sida i praxis få betänkliga konsekvenser. Temperament och sinnesstämning

hos den angripne kunna växla högst avsevärt. Vet man med sig att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

27

man skyddas av lagen för den händelse man med knytnäven ''täpper till munnen’

på sin vedersakare, är det fara värt att detta sätt att freda sig blir det,

som i första hand kommer till användning när det gäller en hel del människor.

Och från tillrättavisningen i denna form är steget icke långt till det

regelrätta slagsmålet. Den i betänkandet omnämnda invändningen från en

av Högsta domstolens ledamöter vid granskningen av 1890 års förslag synes

fortfarande ha allt fog för sig.

Härutöver tillkomma andra omständigheter som göra betänkligheterna

ännu större. En utvidgning av nödvärnsområdet till att omfatta jämväl s. k.

formalinjurier skulle nämligen leda till uppkomsten av bl. a. följande situationer.

En äkta man blir i hemmet överfallen av sin hustru med okvädinsord och

skymfliga tillmälen. Då hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, tillgriper

mannen utvägen att med våld i en eller annan form få henne att tiga.

Detta kallas ju i vanliga fall hustrumisshandel, bestraffas strängare än vanlig

misshandel och förekommer tyvärr redan nu i så stor utsträckning att det

knappast går en dag utan att kriminalavdelningen i Stockholm får ett eller

flera fall av sådan misshandel under behandling. I ett annat fall blir sonen

i huset av sin far eller mor ''överfallen'' med tillvitelser av olika slag. Sonen

anser sig icke kunna få vara i fred på annat sätt än att han handgripligen

tillrättavisar fadern eller modern. Detta kallas för misshandel av föräldrar,

faller i nu gällande lagstiftning under allmänt åtal och förskyller ett minimistraff

av två månaders straffarbete. I ett tredje fall sammanbor en man med

en kvinna och samma händelseförlopp utspelas. I ett fjärde fall blir en kafégäst

överfallen av en annan med ärekränkande tillmälen, kanske endast på

den grund att han hyser en annan åsikt i en vardaglig fråga. Med den rätt

den förfördelade har söker han handgripligen tillrättavisa sin motståndare

och det hela slutar med slagsmål.

Man kan alltså på goda grunder antaga att den sålunda ifrågasatta utvidgningen

av nödvärnsområdet kommer att medföra komplikationer av svåraste

slag. Inför denna utsikt synes man hellre böra stanna vid vad som nu

gäller på detta område, nämligen att den förorättade får finna sig i att draga

sig tillbaka och med hjälp av strafflagens 16 kap. söka upprättelse.

I sist berörda yttrande har slutligen framhållits att örn man godtoge de

sakkunnigas förslag, enligt vilket nödvärnsrätt medgåves emot den som vägrat

att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva, åstadkomme man härmed

en rätt till nödvärn å sådan plats från vilken den angripne icke rimligen

kunde draga sig undan oell där han hade all rätt att få vara i fred vare

sig det gällde angrepp på person eller ära.

En landsfiskal har förklarat sig avstyrka förslaget i förevarande del samt

har till stöd härför anfört:

Man måste ställa sig mycket tveksam mot den föreslagna bestämmelsen

att nödvärnsrätt äger rum, där någon blivit av annan överfallen med smädliga

yttranden med mera. Det kan väl härvidlag starkt ifrågasättas, huruvida

man icke härigenom gör ont värre. Den som har någon erfarenhet av

tjänstgöring vid ordningspolisen vet blott alltför väl, att de flesta slagsmål

å allmänna platser uppstå just vid tillämpning av ett nu otillåtet självhämndsförfarande,

som de sakkunniga vilja legalisera. Visserligen skall det

medgivas, att det icke är särdeles tilltalande, att en person utan annat även
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

tyr än ett avlägset ärekränkningsåtal — som för honom kanske saknar all

betydelse — får smäda och smutskasta en oförvitlig person. Men å andra

sidan måste det anses än mindre tilltalande, att tillfälle skall lämnas vederbörande

att i lagens hägn åstadkomma ''uppgörelse’, som i viss mån skulle

innebära en återgång till nävrätten. Härtill komma därjämte icke önskvärda

situationer i ordningshänseende.

I två av de yttranden däri en utvidgning av nödvärnsområdet vid ärekränkning

tillstyrkts, har förordats att detsamma på visst sätt begränsades

i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit.

Överståthållarämbetet har sålunda förordat de sakkunnigas förslag att

nödvärnsrätt skulle medgivas även vid vissa fall av ärekränkning vilka icke

nu medförde sådan rätt men förklarat att det föreslagna stadgandet borde

begränsas till att avse sådana fall, då ärekränkningen ägde rum på allmän

plats. Ämbetet har härutinnan anfört följande:

Det är enligt överståthållarämbetets förmenande obestridligt, att fall förekommit

och förekomma, då avsaknaden av nödvärnsrätt vid ärekränkning

framstått i särskilt stötande dager. Dessa fall torde emellertid huvudsakligen,

för att icke säga uteslutande, hava varit sådana, då en person antastats

med missfirmelse å allmän plats. Om man förty i sistberörda fall kan vitsorda

behovet av en begränsad nödvärnsrätt, måste däremot, på sätt polismästaren

och tredje polisintendenten framhålla, betänkligheter uppstå mot

att medgiva denna nödvärnsrätts utsträckande till privatlivets område. Tillräckligt

skydd mot angrepp från en utomståendes sida synes härvidlag vara

berett genom den föreslagna och av Överståthållarämbetet förordade rätten

att med våld avlägsna den, som icke på tillsägelse lämnar annans hemvist.

Poliskammaren i Malmö har uttalat sig för att nödvärnsrätt vid ärekränkning

av det slag varom nu är fråga begränsades till de fall där ärekränkningen

vore av svårare beskaffenhet och någon beivran av densamma icke

syntes kunna vinnas på annat sätt. Poliskammaren har till stöd härför anfört

följande:

I betänkandet har anförts, att en ledamot av Högsta domstolen vid tidigare

framlagt förslag rörande nödvärn vid ärekränkning framhållit, att användande

av våld mot den som angriper med en ärekränkning oftare vore

ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller ett upprepande av

densamma, varjämte en dylik våldshandling många gånger kunde komma

att förövas mera av hämnd än i nödvärn. Poliskammaren håller före, att

den nu anförda uppfattningen rörande följderna av en utsträckt lagstiftning

i angivet syfte är riktig. Vid nödvärn har ju godtagits den bevisregeln, att

en persons uppgift att han förövat våld i nödvärn tages för god, därest denna

uppgift icke kan anses vederlagd av omständigheterna. Man kan då tänka

sig det fallet, att en person utan giltigt skäl våldför sig å en annan. Den

våldförde anmäler härefter våldet, men den som förövat detsamma invänder,

att den våldförde överfallit honom med ärekränkning och att han därför

endast utövat laga nödvärn. Resultatet skulle då kunna bliva, att den

våldförde blir bevisningsskyldig för att han icke överfallit den andre med

injurier av antytt slag. Många gånger skulle säkerligen också slagskämpar

begagna sig av obetydliga anledningar, oskyldigt skämt o. s. v., för att skaffa

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

29

sig en till synes giltig anledning för förövande av misshandel. Numera avhålla

sig många från utförande av misshandel, enär det allmänt torde bland

allmänheten råda den åsikten, att den som i ett slagsmål utdelar första slaget

i första hand ådrager sig straff. Denna spärrhake skulle bortfalla, örn

vederbörande till sitt fredande endast behövde uppgiva, alt hans våldshandling

föranletts av ärekränkning från den andres sida. Att situationer emellertid

kunna förekomma, där en person bör hava rätt att med våld freda sig

mot ärekränkning, är givet. Emellertid torde i första hand andra medel

böra tillgripas. Står det vederbörande öppet att till exempel tillkalla polis

eller att genom ojäviga vittnen få fastslaget vem angriparen är och ärekränkningens

art, så torde denna utväg i första hand böra tillgripas. Det

synes därför vara lämpligt, att nödvärnsrätten i här angivet fall något begränsades

dels till att avse svårare ärekränkning och dels till att omfatta endast

sådana fall, där beivran av ärekränkningsbrottet icke synts kunna vinnas

på annat sätt, utan den överfallne ansett sig nödsakad att tillgripa våld till

sitt fredande.

Nödvärn vid hemfridsbrott.

Rätt till nödvärn äger, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt,

icke rum vid sådana i 11 kap. 10 § strafflagen omförmälda hemfridsbrott

där någon som lovligen inkommit i annans hemvist vägrar att efter tillsägelse

begiva sig därifrån eller därstädes gömmer sig undan utan att kunna

visa skälig anledning därtill. Nödvärnsrätt föreligger ej heller vid de i 12 §

av samma kapitel upptagna hemfridsbrotten — fönster slås in i annans hus;

sten eller annat kastas in i annans gård, hus eller fartyg; stenkastning, bultande

eller annat våld sker å annans hus; oljud eller oväsende åstadkommes

i annans gård eller trädgård. I betänkandet föreslogs att nödvärnsrätt enligt

5 kap. 10 § skulle inträda mot den som vägrat att från annans hemvist efter

tillsägelse sig begiva. Stadgande härom skulle intagas i första stycket av berörda

paragraf. Till stöd för vad som sålunda föreslagits anfördes i betänkandet

bl. a. följande:

Att märka är att flertalet av de i 11 kap. 12 § strafflagen uppräknade formerna

av hemfridsbrott jämte kränkning av hemfrid innefatta angrepp å

egendom och på sådan grund kunna föranleda rätt till nödvärn för den vars

hemfrid kränkes, samt att, därest den som åstadkommer oljud eller oväsende

i annans gård eller trädgård dessförinnan olovligen dit inträngt, ett nödvärnsingripande

på denna grund kan vara tillåtet gentemot honom. Det enda

slag av hemfridsbrott, vid vilket saknaden av nödvärnsrätt kan anses innebära

en påtaglig praktisk olägenhet, är det i 11 kap. 10 § upptagna, att någon

som på lovligt sätt inkommit i annans hemvist vägrar att efter tillsägelse

avlägsna sig därifrån. Visserligen kan med en vägran att efter lovligt

inkommande begiva sig från annans hemvist vara förenat ett sådant hot

örn våld, som grundar rätt till nödvärn, men så är givetvis långt ifrån alltid

fallet. —---Lagens ståndpunkt att i detta fall icke medgiva rätt till nöd
värn

står otvivelaktigt ock i strid med en naturlig rättskänslas krav, och i

själva verket torde det bland allmänheten vara en utbredd uppfattning att

nödvärnsrätt här föreligger.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar lia tillstyrkt eller lämnat

utan erinran de sakkunnigas förslag på denna punkt. Överståthållarämbetet

har sålunda förklarat att förslaget syntes lämpligt och ägnat att

tillgodose hemvistinnehavarens berättigade intresse. Polismästaren och

tredje polisintendenten i Stockholm ha yttrat att förslaget vore välgrundat

icke minst med tanke på de praktiska erfarenheterna. Det hände nämligen

alltför ofta att en person inför en påträngande fridstörare icke hade

annat val än att handgripligen söka avlägsna vederbörande. Man kunde utan

tvekan betrakta som en brist i gällande lagstiftning att sådan rätt ännu icke

funnes till skydd för hemfriden. Advokatsamfundet har likaledes förklarat

att det funne den föreslagna utvidgningen av nödvärnsrätten vid hemfridsbrott

väl motiverad.

Poliskammaren i Malmö har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget i

denna del men likväl tillstyrkt detsamma. Kammaren har sålunda anfört:

Det är troligt, att en utvidgad lagstiftning i detta stycke kommer att i

många fall missbrukas sålunda, att en person, som vill våldföra sig å annan,

kommer att begagna sig av dennes besök för att genomföra det planerade

våldet och därefter förklara, att hans handlingssätt förestavats av att den

förre vägrat avlägsna sig från hans bostad. Särskilt torde detta bliva fallet i

större hyreskaserner, där redan nu våldshandlingar ej sällan förekomma mellan

grannarna och där dessa ofta stå i spänt förhållande till varandra, många

gånger beroende på gräl eller bråk mellan barnen. Emellertid är hemfridens

bevarande av sådan betydelse, att poliskammaren, trots det att vissa

olägenheter kunna tänkas uppkomma av en utvidgad lagstiftning å detta område,

icke tvekar att tillstyrka det föreslagna tillägget.

Straffbarhet vid nöd värn sexcess.

En nödvärn sutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess kan på grund

av allmänstraffrättsliga regler icke straffas för uppsåtligt brott, örn han saknat

uppsåt att göra våld som inneburit ett överskridande av nödvärnsrätten.

Detsamma gäller örn nödvärnsutövaren på grund av ett ursäktligt eller

oursäktligt misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att sådan

fara var å färde att han var befogad till åtgärden i fråga. I dessa fall blir

han antingen straffri eller möjligen straffad för oaktsamhetsbrott. Strafffrihet

inträder — förutom då gärningen icke är straffbelagd såsom oaktsamhetsbrott

-— då densamma tillkommit av våda eller då ett ursäktligt

misstag rörande de faktiska omständigheterna förelegat.

De sakkunniga föreslogo att de nyss angivna subjektiva förutsättningarna

för att straff för uppsåtligt brott skall kunna inträda vid nödvärnsexcess

skulle — till undvikande av oriktig lagtillämpning — uttryckligen angivas

i lagtexten genom att i 9 § efter bestämmelsen om straffnedsättning vid

nödvärnsexcess intogs ett stadgande härom. Detta skulle hava följande

lydelse: Ville han ej sådant våld göra, eller trodde han på grund av om
ständigheterna

sådan fara å färde vara, att han ägde det våld öva, må

straff för uppsåtlig gärning ej ådömas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

31

Till motivering av det sålunda föreslagna förtydligande tillägget i 9 § anfördes

i betänkandet i huvudsak följande:

I den avfattning det nuvarande stadgandet i 9 § hade före tillkomsten av

1890 års lag hade åt domaren givits en anvisning att pröva, huruvida den

som gjort sig skyldig till nödvärnsexcess ''för uppsåtlig gärning eller blott såsom

för vållande straffas bör’. Detta stadgande hade uteslutits på grund av

hemställan från lagutskottet vid 1890 års riksdag med den motivering bl. a.,

att en nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’. Denna

uppfattning kunde emellertid icke anses överensstämma med den nu

allmänt härskande uppfattningen av imputationsreglernas innebörd, enligt

vilken, såsom lagutskottet vid 1934 års riksdag anmärkt, ansvar för uppsåtlig

gärning ej kunde ådömas med mindre den angripne ''vid nödvärnshandlingen

insett att han gjort större våld än nöden krävde’. Det kunde ej

betvivlas alt förenämnda uttalande av 1890 års lagutskott icke saknat betydelse

för en tillämpning i mindre lycklig riktning av bestraffningsreglerna

vid nödvärnsexcess.

Redan nu angivna förhållanden syntes utgöra ett bestämt skäl för att i

lagens text för ifrågavarande fall giva tydligt uttryck åt den i nutida straffrätt

allmänt erkända grundsatsen, att en för brottslig gärning tilltalad, som

på grund av omständigheterna, örn ock aldrig så oursäktligt, antagit att

han ägt laglig befogenhet till den ifrågavarande gärningens företagande, icke

kan straffas för uppsåtlig gärning. En sådan grundsats kunde i förevarande

fall lämpligen så uttryckas, att straff för uppsåtlig gärning ej finge ådömas

den, som på grund av omständigheterna trott ''sådan fara å färde vara, att

han ägde det våld öva’. Därmed vore ock givet att en excesshandling icke

kunde ens såsom kulpös tillräknas den som ursäktligt hyst en dylik uppfattning
Med

hänsyn till den oklarhet eller ofullständighet som ej sällan vidlådde

domsmotiveringarna då fråga vore örn tillämpning av 14 kap. 4 och 5 §§

respektive 14 kap. 11 och 12 §§ vid fall av nödvärnsexcess, hade de sakkunniga

vidare ansett i lagtexten böra givas tydligt uttryck jämväl åt den grundsatsen,

att det för en tillämpning av dessa lagrum i sådana fall icke vore nog

att vederbörande haft uppsåt att göra intrång i annans kroppsliga integritet,

utan att därutöver jämväl krävdes att uppsåt förelegat just att göra sådant

våld som innebure ett överskridande av nödvärnsrättens gränser. Detta

krav syntes lämpligen kunna i lagtexten uttryckas med orden: ''Ville han ej

sådant våld göra’. Att nämnda krav även utan särskilt lagstadgande måste

uppställas framginge visserligen vid ett noggrannare inträngande i lagens

stadganden i ämnet, då ju 14 kap. 4 och 5 §§ enligt sin lydelse krävde att

vederbörande skulle ha tillfogat annan döden genom ''uppsåtlig misshandel’,

och under uttrycket ''misshandel’ icke torde kunna hänföras intrång i annans

kroppsliga integritet som vore rättsligen tillåtet, det ville för detta fall säga:

icke överskrede nödvärnsgränsen. Men såväl med hänsyn till ovan anförda

förhållanden inom rättspraxis som ock med hänsyn till nödvärnsreglernas

särskilda betydelse för de enskilda medborgarnas känsla av rättssäkerhet

torde likvisst skäl föreligga att bringa även nu nämnda krav till tydligt uttryck

i lagen.

De sakkunniga ingingo i detta sammanhang på en med spörsmålet örn

straffbarheten vid nödvärnsexcess närbesläktad fråga, nämligen den örn man

i lagen borde angiva de subjektiva förutsättningarna för att straff skall kun
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

na inträda för uppsåtlig! brott respektive för oaktsamhetsbrott, då någon på

grund av misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att det förelegat

en nödvärnssituation och handlat därefter. De sakkunniga avvisade

emellertid denna tanke samt anförde härom:

Huruvida i lagen borde införas jämväl ett stadgande, motsvarande det av

strafflagskommissionen i 4 kap. 5 § föreslagna, har ock varit föremål för

övervägande. Visserligen kunde det framstå såsom önskligt att i lagen tydligt

utsädes att den, som i oursäktlig villfarelse angående något faktiskt förhållande

trott sig vara försatt i en nödvärnssituation och handlat därefter,

ej får dömas till ansvar för uppsåtlig gärning utan endast för vållande till

den skada, han i sådant fall må ha åstadkommit. De sakkunniga ha emellertid

låtit tanken på ett stadgande av denna innebörd falla, särskilt som ett

sådant måste erhålla praktiskt taget samma innehåll som det till införande

i 9 § föreslagna, samt ett analogislut från detta för fall av nu angivna karaktär

måste anses ofrånkomligt. Att den, som ursäktligt trott de faktiska

förhållandena vara sådana, att han befann sig i en nödvärnssituation, icke

kan straffas ens för vållande till den skada, han åstadkommit, är lika tydligt

som i fråga örn motsvarande fall vid nödvärnsexcess.

Det föreslagna tillägget i 9 § rörande de subjektiva förutsättningarna för

ådömande av straff för uppsåtligt brott vid nödvärnsexcess har i samtliga

yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Överståthållarämbetet har anfört:

Domstolarna hava i icke obetydlig utsträckning på ett stundom icke riktigt

sätt bedömt de subjektiva kraven för straffbestämmandet vid nödvärnsexcess

samt härigenom kommit att utmäta straff för brott, som ur berörda

synpunkt måhända icke bort anses vara för handen.---Vad de sak
kunniga

föreslagit i syfte att ernå en riktigare tolkning av de subjektiva kraven

vid nödvärnsexcess kan Överståthållarämbetet, å nyss anförda skäl, endast

hälsa med tillfredsställelse.

Poliskammaren i Malmö har yttrat:

I 5 kap. 9 § strafflagen, som handlar örn nödvärnsexcess, angivas icke

gränserna för tillåtet nödvärn på sådant sätt, att allmänheten kan förstå

vad som är tillåtet och vad som eventuellt kan vara straffbart. Väl ha i

lagtillämpningen gränserna blivit tämligen klart angivna, så att, såsom lagutskottet

år 1934 framhållit, därest fråga uppstår om överskridande av nödvärnsrätten,

en person icke kan dömas för uppsåtlig förbrytelse med mindre

han vid nödvärnshandlingen insett att han gjort större våld än nöden krävde.

I lagtexten är detta däremot icke direkt utsagt.

Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 9 § skulle med hänsyn till

omnämnda lagtillämpning kanske icke behövas, men, såsom de sakkunniga

anfört, torde det å andra sidan med hänsyn till de enskilda medborgarnas

känsla av rättssäkerhet vara av betydelse att förutsättningarna för straffbarhet

för uppsåtligt brott erhåller tydligt uttryck i lagen. Att lagtextens

innehåll så tydligt som möjligt sammanfaller med lagtillämpningen torde

vara till fördel såväl för domstolarna som för allmänheten. Poliskammaren

tillstyrker därför för sin del det av de sakkunniga föreslagna tillägget

till 9 §.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma[:ts proposition nr 187.

33

Advokatsamfundet har i en utförlig motivering tillstyrkt det föreslagna

tillägget men har, i syfte att förebygga ett felaktigt motsatsslut, förordat

att i lagtexten intoges jämväl en erinran örn vissa subjektiva förutsättningar

för att straff för oaktsamhetsbrott skall kunna inträda dels vid nödvärnsexcess

och dels då någon på grund av villfarelse rörande de faktiska

förhållandena trott att nödvärnssituation förelegat och handlat därefter. I

nu angivna avseenden har samfundet bland annat anfört:

Samfundet finner det välbetänkt, att de sakkunnige så starkt framhävt

vikten av att straff för nödvärnsexcess icke ådömes med mindre de subjektiva

förutsättningarna äro för handen. Vid övervägande av bestämmelser,

ägnade att trygga straffrihet i fall där sådan bör inträda, har inom samfundet

uttalats sympati för den tanke, som framförts i en vid 1934 års riksdag

väckt motion, innebärande en utvidgning av den objektiva nödvärnsgränsen

på det sätt, att straffrihet alltid skulle inträda, där nödvärnsutövaren

ej gjort avsevärt större våld än nöden krävde. Då härmed emellertid

skulle beträdas en väg, som styrelsen veterlig! icke försökts i något annat

lands lagstiftning, och då vidare, på sätt de sakkunnige framhållit, en mera

genomgripande omarbetning av den svenska rättens nödvärnsregler i detta

sammanhang knappast kan ifrågakomma, har samfundet ansett sig böra

förorda den utväg de sakkunnige anvisat. —--För den praktiska bety
delsen

av det föreslagna stadgandet är det av synnerlig vikt, att nödvärnsutövaren

icke — vad ordalydelsen dock synes inbjuda till — anses bevisskyldig

för att han ej ville sådant våld göra eller för att han trodde omständigheterna

vara sådana som i stadgandet sägs.

Genom den föreslagna ändringen i 9 § dragés det subjektiva momentet

fram i ljuset och den omständigheten, att lagtexten såsom icke extraordinärt

behandlar det fall, att väl objektivt sett en nödvärnsexcess begåtts

men att den handlande likväl på grund av en, låt vara oursäktlig, missuppfattning

av situationen är fri från uppsåtlig brottslighet, synes ägnad att

motverka tendensen att utan vidare som osannolika avvisa en tilltalads uppgifter

i sådan riktning.

Av motiven framgår, att tillägget i § 9 åsyftar det fall, att nödvärnsutövaren

oursäktligt trott faran lia angiven omfattning; han må då likväl ej

dömas till straff för uppsåtlig gärning. Då stadgandet emellertid ej på något

sätt antyder, att det avser oursäktlig felbedömning av situationen, finnes

anledning befara, att det på sina håll kan komma att få en sådan tolkning,

att straff för culpa ådömes i större utsträckning än avsett (straff för

uppsåtlig gärning må ej ådömas, alltså dömes för vållande). Motiven angiva

visserligen, att vid ursäktlig felbedömning intet som helst straff skall

ådömas, ej ens för vållande. Men till förekommande av ett oriktigt contrarieslut

synes i lagen böra uttryckligen stadgas, att den som ursäktligt

trott nödvärnssituation föreligga eller ursäktligt trott faran vara sådan, att

till dess avvärjande krävdes det våld han övat, skall vara straffri. Väl kan

det sägas vara utan vidare klart, att den som ursäktligt missuppfattat läget

icke bör kunna dömas teir oaktsamhet. Men detsamma kan sägas därom,

att den som trodde, låt vara oursäktligt, faran vara större än den var, icke

bör kunna dömas för uppsåt. Det ena som det andra är en följd av allmänna

imputationsregler men då erfarenheten ådagalagt ett behov av att

i lagtexten erinra örn de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, torde

sådan erinran böra intagas beträffande båda fallen.

niliang till riksdagens protokoll 19,''I7. 1 sand. Nr 1S7. .''!

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Därest det skulle anses principiellt olämpligt eller med hänsyn till befarade

contrarieslut betänkligt att i lagtexten för ett särskilt fall införa ovan

berörda, i sig självklara föreskrift rörande det subjektiva rekvisitet, må till

övervägande framföras, huruvida möjligen samma mål skulle kunna vinnas

genom en sådan omredigering av lagrummet, att första punkten begränsas

till att avse det fall, att uppsåtligt förövats större våld än nöden krävde,

samt att därefter i en ny andra punkt regleras det fall, då någon på grund

av oursäktlig felbedömning av läget eller eljest gjort sig skyldig till ansvar

för vållande. En sådan uppställning av lagtexten skulle, örn den i övrigt

befinnes lämplig, göra det fullt tydligt, att vid ursäktlig felbedömning strafffrihet

skall inträda.

I sista punkten av 9 § stadgas att den som gjort sig skyldig till nödvärnsexcess

icke må till straff dömas, därest omständigheterna voro sådana, att

han svårligen kunnat sig besinna. Såsom i framställningen rörande gällande

rätt anmärkts är det föremål för delade meningar om stadgandets avfattning

lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till rent subjektiva

och individuella egendomligheter hos den som utövat nödvärnet eller

om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av frågan om gärningsmannen

kunnat besinna sig. De sakkunniga ansågo att hänsyn borde

få tagas till nyssnämnda subjektiva och individuella egendomligheter och

föreslogo för att på ett mera otvivelaktigt sätt i lagen giva uttryck åt denna

uppfattning, att sista punkten i 9 § skulle erhålla följande lydelse: Kunde

han vid gärningen svårligen sig besinna; då må han ej till straff dömas.

Till stöd för vad sålunda föreslagits anförde de sakkunniga följande:

Det synes ingalunda opåkallat att, i överensstämmelse med vad i åtskilliga

främmande lagar åtminstone delvis är fallet, rent personliga egenskaper

hos den angripne vid avgörande av frågan örn straffrihet vinna beaktande.

Därest det mildare bedömandet av nödvärnsexcessen har sin grund

särskilt däri, att nödvärnsåtgärden riktar sig just mot den, som genom sitt

angrepp framkallat den föreliggande situationen, är det ganska rimligt, att

denne senare ock till en viss grad får bära risken av de psykiska affekter,

som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom hans

häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas.

I samtliga yttranden har ifrågavarande ändringsförslag tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Straffbarhet vid s. k. objektiva överskott.

I strafflagen förekommer ofta en bestämmelse av innehåll att örn en —

vanligen uppsåtlig — brottslig gärning medför en särskild i lagen angiven

sekundär effekt, ett förhöjt straff skall inträda oberoende av om oaktsamhet

med avseende å den sekundära effekten kan läggas gärningsmannen till last

eller om densamma åstadkommits av våda (s. k. objektiva överskott). I framställningen

rörande gällande rätt har anmärkts att vissa av dessa straffbestämmelser,

särskilt 14 kap. 4 och 5 §§, kunna medföra att en uppsåtlig

nödvärnsexcess ådrager nödvärnsutövaren ett straff som icke synes stå

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 187.

35

i proportion till gärningens beskaffenhet. Vid kritiken av de gällande nödvärnsreglerna

ha därför, såsom av den lämnade historiken framgår, framställts

yrkanden av innebörd antingen att straffminimum skulle nedsättas

i nyss nämnda lagrum eller att lagrummens tillämplighet skulle begränsas

till sådana fall, då vållande till den sekundära effekten, döden, läge

gärningsmannen till last. Förutom den kritik, som i samband med diskussionen

om nödvärnsreglerna riktats mot vissa av de lagrum som stadga straff

för objektiva överskott, ha principiella invändningar framställts mot den

straffrättsliga behandlingen av de objektiva överskotten överhuvud. Det har

sålunda framhållits att det icke stöde väl överens med den moderna straffrättsåskådningen,

vilken ju lägger väsentlig vikt vid det subjektiva, att straffa

gärningsmannen för andra verkningar av hans handling än sådana, som på

något sätt kunna läggas honom till last. Straffbarheten vid objektiva överskott

borde förty inskränkas till att avse endast sådana verkningar.

Med utgångspunkt härifrån avvisade de sakkunniga tanken att företaga

en ändring endast av bestämmelserna i 14 kap. 4 och 5 §§ och föreslogo

en reformering av bestraffningsreglerna vid objektiva överskott. De hemställde

sålunda att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt andra stycke intagas

ett stadgande av innehåll att där lagen utsätter förhöjt straff för det fall

att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, sådant straff ej

må ådömas, där utgången timot mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen

efter vunnen insikt örn faran underlåtit att göra vad i hans

förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Bestämmelsen skulle dock ej

äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap. 7, 8 och 14 §§.

Till stöd för vad sålunda föreslagits och till närmare utveckling av stadgandets

innebörd anförde de sakkunniga i huvudsak följande:

Beträffande yrkandena om en nedsättning av straffminima i 14 kap. 4 och

5 §§ syntes en sådan åtgärd icke vara att förorda. En dylik straffnedsättning

skulle komma att avse även sådana fall då vid uppsåtlig misshandel

dödens inträde kunde läggas gärningsmannen till last. Visserligen framstode

dessa straffbestämmelser såsom särdeles stränga vid jämförelse med

andra fall av vållande till annans död för vilka den ordinära straffskalan

vöre böter eller fängelse i högst sex månader. Men härvid finge ej förbises,

att de i jämförelse med moderna lagar låga straff som vår strafflag uppställde

för vållande till annans död, kunde tänkas lia sin grund bland annat

i förefintligheten av de väsentligt strängare straffbestämmelserna i 14 kap.

4 och 5 §§ för mera kvalificerade fall av sådant vållande. Dessutom torde

en dylik straffnedsättning icke rimligen kunna vidtagas utan att en motsvarande

straffminskning stadgades i fråga örn de i 14 kap. 11 § avsedda fall

då svår kropsskada timat såsom kulpös eller kasuell följd av en tillfogad

uppsåtlig misshandel.

Beträffande åter yrkandet på en begränsning av tillämpligheten av 14 kap.

4 och 5 §§ till sådana fall då vållande lill den dödliga utgången läge gärningsmannen

till last, hade lagutskottet vid 1934 års riksdag med allt skäl

uttalat att det knappast vöre lämpligt att utbryta nu ifrågavarande två lagrum

till särskild behandling. Det vore av skäl som redan här ovan anförts

föga rimligt att därvid förbigå stadgandet i 14 kap. 11 §. Det hade därför

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

synts de sakkunniga angeläget att i förevarande sammanhang söka inom ramen

för nu gällande strafflag åstadkomma en lösning av spörsmålet på ett

mera allsidigt sätt.

Äldre strafflagar, däribland ock den svenska, stadgade i stor utsträckning

ett förhöjt straff för det fall att en — vanligen uppsåtlig -—- brottslig gärning

medförde en särskild i lagen angiven effekt, oberoende av om oaktsamhet

med avseende å densamma kunde läggas gärningsmannen till last eller densamma

timat av våda (s. k. objektiva överskott). Det vore numera allmänt

erkänt att det icke kunde anses inför rättskänslan försvarligt att tillämpa dylika

straffbestämmelser i fråga om rent kasuella effekter. Nyare strafflagar

och strafflagsförslag inskränkte ock i enlighet härmed gärningsmannens

ansvar till att huvudsakligen avse allenast sådana effekter i förhållande till

vilka culpa förelegat å hans sida. Strafflagskommissionen hade ock i 3 kap.

4 § av sitt förslag till strafflag, allmänna delen, (1923) upptagit ett stadgande

härom. _ *-''i&

Vid övervägande av på vad sätt en sådan regel skulle kunna införlivas med

vår nu gällande strafflag hade de sakkunniga först och främst ansett att

regeln borde begränsas till de fall då lagen utsatte förhöjt straff därest någon

av brottslig gärning finge viss kroppsskada eller död. Genom en dylik

formulering medtoges ej blott de fall då sådan förhöjning skedde till följd

av svår kroppsskada eller död utan även de fall som avsåges i 14 kap. 12 §

och 14 kap. 21 §. Utanför stadgandets räckvidd komme däremot att falla

straffbestämmelserna i 10 kap. 8, 9 och 13 §§; 13 kap. 2 §; 14 kap. 29 §; 15

kap. 9 §; 16 kap. 3 §; 19 kap. 17 § 2 mom. och 20 § samt 25 kap. 2 §.

Med en dylik begränsning uppnådde man att den nya regeln komme att

avse allenast sådana fall som vore av en någorlunda ensartad natur. Och

detta torde vid en partiell strafflagsändring vara att bestämt förorda. Utsträckte

man regeln därutöver, riskerade man att gripa om fall vid vilka

jämväl andra hänsyn kunde ha medverkat vid bestraffningsreglernas utformning

i det hela inom respektive brottsområden. Och att göra en rubbning

härutinnan ginge utöver syftet med ifrågavarande lagändring. De lagrum

å vilka det föreslagna stadgandet skulle äga tillämpning bleve alltså följande:

8 kap. 27 §; 9 kap. 4 och 7 §§; 14 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 18 §

1 morn., 19—21, 23, 28, 30—33 §§, 34 § 2 mom. och 38 §; 15 kap. 5 och

12—15 §§; 18 kap. 7 §; 19 kap. 1, 3, 4, 6—8, 10, 11 och 18 §§; 21 kap.

6 och 8 §§ samt 22 kap. 3 och 4 §§.

Enligt den avfattning den ifrågavarande regeln erhållit i strafflagskommissionens

förslag skulle de stadgade strafförhöjningarna äga tillämpning

då gärningsmannen av oaktsamhet åstadkommit den ifrågavarande verkan,

men även då han efter handlingens företagande insett, att sådan verkan var

att befara, och ej, medan tid var, efter förmåga sökt avvärja den. De

sakkunniga hade ansett sig i förevarande avseenden helt kunna följa

sträfflagskommissionens förslag, ehuru de, då fråga vore örn en partiell

ändring av strafflagen, funnit stadgandets avfattning böra så nära som möjligt

ansluta sig till strafflagens språkbruk.

Den av de sakkunniga föreslagna bestraffningsregeln stöde icke väl tillsammans

med de regler som uppställts i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ för sådana

fall då flera deltagit i misshandel varav någon fått döden eller viss kroppsskada.

Men de sakkunniga hade icke ansett lämpligt att i samband med den

nu föreslagna lagändringen föreslå någon rubbning i dessa regler. Visserligen

avsåge de i 7 § och i 14 § 1 mom. givna reglerna för ansvarets fördel
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mafcts proposition nr 187.

37

ning i dylika fall allenast att göra modifikationer i eljest gällande kausalitetsregler.

Men tydligt vore att den använda metoden för ansvarets fördelning,

såväl enligt dessa stadganden som enligt stadgandena i 8 § och 14 §

2 morn., vore uppbyggda på den förutsättningen alt ansvar skulle inträda

även för kasuell skada. Och att för dessa fall föreslå någon ändring i grunderna

för ansvarets fördelning borde i detta sammanhang så mycket mindre

komma i fråga som det icke vore så särdeles lätt att avgöra vilka regler som

vid en ny lagstiftning lämpligen borde sättas i stället. På nu angivna grunder

hade de sakkunniga till det föreslagna stadgandet fogat ett tillägg enligt

vilket dess bestämmelser ej skulle äga tillämpning i de fall varom i 14 kap. 7,

8 och 14 §§ stadgas.

De sakkunniga föreslogo vidare en ändring i en av de paragrafer, som

innehålla stadganden om objektiva överskott, nämligen 19 kap. 11 §

strafflagen. I första stycket av ifrågavarande paragraf uppställas straffbestämmelser

för uppsåtligt förstörande av vissa trafikinrättningar ävensom för

vidtagande av sådana åtgärder att fara eller olycka vid inrättningarnas begagnande

eller allmänt farlig översvämning därav uppkomma kan. I andra

stycket givas regler örn förhöjt straff vid objektiva överskott, bestående bland

annat av svår kroppsskada eller död, och därvid gälla olika straffskalor allteftersom

gärningsmannen bort eller icke bort kunna inse att den inträdda

effekten var att befara. De sakkunniga föreslogo såsom en nödvändig konsekvens

av det ifrågasatta nya stadgandet i 5 kap. 12 § ett borttagande av

bestämmelsen om förhöjt straff för det fall att gärningsmannen icke bort

kunna inse att effekten var att befara samt att straffbestämmelsen i övrigt

skulle undergå viss formell ändring i det att orden: ’och var den brottsliges

handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav

var att befara’ skulle utgå.

I betänkandet föreslogs slutligen att straffbestämmelsen i 14 kap. 1 3 §

strafflagen för uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt,

skulle undergå den ändring att det nuvarande maximum, sex månaders fängelse,

skulle vid försvårande omständigheter höjas till fängelse i högst ett

år. Till motivering härav anförde de sakkunniga:

Även i en strafflag, som är uppbyggd enligt moderna rättsprinciper, måste

den verkan, som utan att lia varit föremål för gärningsmannens uppsåt följer

av ett brott, för straffmätningen tillerkännas en stor betydelse. Denna

omständighet måste tydligen vid en partiell lagändring av förevarande slag

beaktas. Efter genomförandet av densamma komma nämligen ett flertal

fall, som hittills bestraffats enligt 14 kap. 4 och 5 §§ respektive 14 kap. 11

och 12 §§, att bestraffas allenast i den mån de innefatta uppsåtlig misshandel.

I allmänhet äro väl de straffskalor, som i vår lag uppställas för uppsåtlig

misshandel, tillräckliga för beaktande även av sådana fall, då död

eller svår kroppsskada inträtt såsom kasuell följd av den uppsåtliga misshandeln.

Så kan emellertid svårligen anses vara förhållandet i fråga om

den i 14 kap. 13 § uppställda straffskalan för uppsåtlig misshandel: böter

eller fängelse i högst sex månader. Denna straffskala har redan under nuvarande

förhållanden ofta ansetts vara alldeles för otillräcklig för beaktande

av alla de försvårande omständigheter, som även vid sådan misshandel

kunna föreligga och som i moderna strafflagar även för dylika fall i vid
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sträckt mån beaktas vid bestraffningsreglernas uppställande. Svenska kriminalistföreningens

styrelse har i sin ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t

särskilt riktat uppmärksamheten på sådana fall, då misshandeln övas mot

saklös person. De sakkunniga ha på nu angivna grunder ansett sig böra

föreslå, att en straffskärpning genomföres i detta lagrum. En sådan synes,

utan att medföra någon väsentlig rubbning i förhållandet till andra närliggande

straffskalor i strafflagen, kunna uppnås därigenom, att i detta lagrum

göres ett tillägg, enligt vilket straffet, där omständigheterna äro försvårande,

må kunna höjas till fängelse i ett år.

De sakkunnigas förslag rörande straffbarheten vid objektiva överskott

har i samtliga yttranden i princip tillstyrks eller lämnats utan erinran.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha förklarat att

förslaget om visst tillägg till 5 kap. 12 § syntes vara väl motiverat. Någon

ändring av 14 kap. 4 eller 5 § syftande till en nedsättning av där stadgade

straff syntes icke påkallad. Med de av de sakkunniga föreslagna tilläggen

till 5 kap. 9 och 12 §§ torde faran för en onödig stränghet i fråga om behandlingen

av den nödvärnsberättigade vara till stor del undanröjd.

Advokatsamfundet har uttalat sin tillfredsställelse över att frågan örn

straffskärpningen vid de objektiva överskotten upptagits till behandling.

Samfundet hade ingen erinran att framställa vare sig mot den av de sakkunniga

föreslagna lösningen av detta spörsmål eller mot de övriga därmed

sammanhängande ändringsförslagen.

Överståthållarämbetet har förklarat att ämbetet i huvudsak kunde ansluta

sig till vad de sakkunniga föreslagit beträffande förutsättningarna för

straffskärpnings inträdande vid objektivt överskott. Ämbetet har emellertid

till förekommande av en icke önskvärd konsekvens av den föreslagna

lagändringen hemställt örn viss ändring av åtalsreglerna vid misshandel

samt har härom anfört:

Den föreslagna nya bestämmelsen synes åtminstone stundom kunna medföra

icke avsedda och ej heller önskvärda konsekvenser. Örn misshandel

enligt 12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under

sådana omständigheter i övrigt, att brottet endast får åtalas efter angivelse

av målsägande, samt misshandeln, ehuru mera av våda än vållande, föranlett

den misshandlades död, kan tänkas, att behörig målsägande därefter

saknas. Därmed skulle emellertid, just å den grund att döden följt av misshandeln,

straffrihet faktiskt komma att inträda för gärningsmannen. Ett

dylikt resultat — låt vara att detsamma kanske blott sällan uppkommer —

måste betecknas såsom föga tilltalande och till förekommande därav torde

sådan ändring böra ske beträffande åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen, att

i fall av angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken.

Mot den föreslagna höjningen av maximum vid misshandel enligt 14

kap. 13 § har ej heller någon erinran gjorts.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha härom anfört:

Erfarenheten har givit talrika exempel på behovet och nödvändigheten av

en sådan straffskärpning. Fall kunna åberopas där vederbörande våldsverkare

gjort sig skyldig till synnerligen grov misshandel, men där alle
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Metias proposition nr 187.

nast lyckliga omständigheter eller den anfallnes starka fysik bidragit till

att något allvarligare men icke drabbat honom. Med kännedom örn domstolarnas

obenägenhet att tillgripa straffmaximum synes den föreslagna

straffskärpningen för övrigt vara ännu mera motiverad.

Av det anförda framgår att i åtskilliga avseenden kritik riktats mot gällande

lagbestämmelser om nödvärn. Denna kritik har gällt — förutom bestämmelsernas

avfattning — nödvärnsområdets avgränsning, särskilt vid ärekränknings-

och hemfridsbrott, samt nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. frågan

örn vilket våld som får utövas. Anmärkning har vidare framställts mot domstolarnas

uppfattning angående bevisbördans fördelning då fråga uppkommer

huruvida nödvärnsrätt överhuvud förelegat eller örn dess gränser överskridits

genom s. k. nödvärnsexcess. Slutligen har kritiken riktat sig mot

det förhållandet att på grund av stadgandena om förhöjt straff vid vissa

s. k. objektiva överskott alltför stränga straff ofta komma att drabba en

nödvärnsutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess.

De sakkunnigas betänkande och däröver avgivna yttranden synas ådagalägga

att berörda kritik i vissa avseenden är berättigad. I likhet med

de sakkunniga finner jag emellertid att en genomgripande omreglering av

nödvärnsinstitutet lämpligen bör äga rum först i samband med en mera omfattande

straff lagsreform. Såsom de sakkunniga funnit, bör därför för närvarande

allenast ifrågasättas alt, genom lagändringar som icke åstadkomma

väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och utformning,

göra nödvärnsrätten mera effektiv.

Vid en sådan begränsad omarbetning inställer sig till en början frågan

huruvida kritiken mot domstolarnas uppfattning rörande bevisbördans

fördelning i mål rörande nödvärnsrätt bör föranleda någon ändring i

de lagrum som reglera nödvärnsrätten. Då i svensk rättstillämpning en

tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn respektive att han icke överskridit

gränserna för sin nödvärnsbefogenhet numera tages för god, såvida

den icke blivit vederlagd av omständigheterna i målet, finner jag liksom

de sakkunniga att ett intagande bland nödvärnsreglerna av nu nämnda, med

allmänna straffprocessuella bevisgrundsatser överensstämmande regel icke bör

ske. I detta sammanhang må framhållas att den pågående reformeringen

av åklagarväsendet kan förväntas medföra att en invändning om nödvärnsrätt

kommer att i större utsträckning än hittills vinna beaktande redan vid

övervägande av åtalsfrågan. Även beträffande frågan huruvida en reformering

av nödvärnsrättens innehåll är påkallad synes den avvisande

hållning som de sakkunniga härutinnan intagit vara befogad. Till

denna fråga återkommer jag i samband med behandlingen av de sakkunnigas

förslag örn straffbarhet vid nödvärnsexcess.

Härefter återstår till övervägande nödvärnsområdets omfattning vid ärekränknings-

och hemfridsbrott, reglerna för nödvärnsexcessens bestraffning

samt vissa bestraffningsregler som vid nödvärnsexcess ofta bliva tillämpliga

(straffbarheten vid objektiva överskott). Att begränsa reformen till dessa

frågor har vunnit gillande i de avgivna yttrandena

Departe
ments
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Mot en utvidgning av nödvärnsrätten vid ärekränkning_för närva
rande

begränsad till s. k. realinjurie^ d. v. s. kroppsliga förnärmelser — kan

knappast riktas någon invändning av principiell natur. Då nödvärnsrätt föreligger

mot den som förövar en obetydlig misshandel eller mot den som rycker

eller sliter i annans kläder, synes det föga konsekvent att icke medgiva den

som av annan överfalles med förolämpningar och smädelser rätt att med

våld freda sig mot ett fortsatt angrepp. Principiellt sett kan det svårligen

törklaras varför den angripne i de förra fallen skall få avvärja angreppet

men i det senare vara nödsakad att finna sig i den fortsatta kränkningen.

Den allmänna opinionen i vårt land, även bland dem som principiellt ogilla

att en angripen fredar sig med våld, reagerar ock, enligt vad erfarenheten

givd vid handen, ofta starkt, då någon dömes till straff för att han på sådant

sätt sökt avvärja fortsättandet eller upprepandet av en ärekränkning. Alla

modernare lagar och senare lagförslag medgiva också generellt nödvärnsrätt

mot olovliga angrepp å enskild rätt utan att undantag göres för ärekränkning.

Särskilt må erinras om att enligt strafflagskommissionens förslag av

år 1923 nödvärnsrätt skulle föreligga vid varje straffbart angrepp å enskild

rätt, således alltid vid ärekränkning.

Emellertid har mot en utvidgning av nödvärnsrätten i ifrågavarande avseende

framställts vissa invändningar med hänsyn till de praktiska konsekvenserna

därav. I sådant hänseende har i de avgivna yttrandena anförts

att en nödvärnshandling vid ärekränkning i allmänhet skulle förfela sitt ändamål,

enär användande av våld mot den som angriper med ärekränkning mer

kan vara ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller upprepande

av angreppet. Vidare har anmärkts att en utvidgning av nödvärnsrätten i

praktiken skulle lämna en med ärekränkning angripen tillfälle icke blott att

avvärja ett fortsättande av ärekränkningen utan också att i lagens hägn hämnas

för en liden förolämpning. I rättstillämpningen skulle det nämligen i de

flesta fall bliva omöjligt att avgöra huruvida en våldsgärning haft karaktären

av nödvärn mot ett befarat fortsättande eller upprepande av ärekränkningen

eller örn den icke snarare förövats av hämnd för den redan skedda förolämpningen.

Den som utövat våldshandlingen befunne sig ju i den gynnsamma

situationen att han icke vore bevisskyldig för att han handlat i nödvärn.

De sålunda gjorda invändningarna synas emellertid ej övertygande. Det

torde visserligen vara riktigt att användande av våld mot den som angriper

med en ärekränkning ofta icke leder till målet att hindra angreppets fullföljande.

Men alldeles samma resonemang kan tillämpas på det fall då någon

söker avvärja en påbörjad misshandel genom våld. Även mot invändningen

att medgivande av nödvärnsrätt vid ärekränkning i praktiken kan öppna

möjlighet för den ärekränkte att utöva våld allenast i hämndsyfte kan anföras

att uppställandet av nödvärnsrätt vid angrepp medelst misshandel kan

medföra alldeles samma möjlighet till missbruk. Några olägenheter av nu

angivet slag synas emellertid icke ha gjort sig gällande i praktiken. Någon

större risk för att den som övat våld allenast för att hämnas för en ärekränkning

eller utan att någon ärekränkning förelegat skall undgå straff

genom att åberopa att han handlat i nödvärn torde knappast föreligga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 187.

41

De sakkunniga ha föreslagit den begränsningen att nödvärnsrätt (bortsett

från angrepp medelst realinjurier) skulle föreligga allenast då den angripne

blivit ’överfallen’ med smädliga yttranden, hotelser eller andra missfirmliga

gärningar. Genom en dylik begränsning av nödvärnsområdet synas de risker

för missbruk som alltid äro förbundna med medgivande av nödvärnsrätt

vid angrepp av mindre allvarlig beskaffenhet ha i görligaste mån förminskats.

Med uppställandet av kravet på att den angripne skall ha blivit ''överfallen’

ha de sakkunniga avsett att inskränka nödvärnsrätten till sådana fall då angreppet

ägt karaktären av ett personligt ofredande samt den angripne tillika

icke givit anledning till angreppet genom att själv vid tillfället i fråga ofreda

angriparen genom ärekränkning varom nu är fråga eller genom annan åtgärd

av beskaffenhet att grunda nödvärnsrätt. Enligt min mening inskränkes

genom rekvisitet ''överfallen’ rätten till nödvärn mot ärekränkning ännu

något mera än de sakkunniga förutsatt. Man synes sålunda överhuvud icke

kunna tala om ett ''överfall'' med ärekränkning när den ärekränkte själv

genom klandervärt uppträdande givit angriparen skälig anledning till angreppet.

Detta gäller i synnerhet i de fall där angriparen och den ärekränkte

stå i ett visst personligt förhållande till varandra. Om därvid

den ene kritiserar den andres olämpliga uppförande i ordalag som i strängt

juridisk mening innefatta ärekränkning, torde den senare dock icke på

grund härav kunna sägas hava blivit ''överfallen'' med smädliga yttranden.

Det har i ett av de utlåtanden i vilka den föreslagna utvidgningen av nödvärnsrätten

avstyrkts gjorts gällande, att enligt förslaget nödvärnsrätt skulle

föreligga bland annat då en äkta man blir i hemmet ''överfallen'' av sin hustru

med okvädinsord och hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, eller

då en son i hemmet ''överfalles'' av sin får eller mor med tillvitelser av olika

slag. Det synes uppenbart att i intetdera av dessa fall bör föreligga nödvärnsrätt,

och med den nu angivna tolkningen av uttrycket ''överfallen'' kan

en sådan rätt ej heller anses vara medgiven enligt den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen. Det torde för övrigt icke vara någon risk för att

domstolarna, som hittills med så stor försiktighet tillämpat nödvärnsreglerna,

skulle ådagalägga någon benägenhet att godkänna påståenden om

nödvärnsrätt mot ärekränkning i sådana fall då detta skulle vara för rättskänslan

stötande.

I ett yttrande har yrkats att den föreslagna utvidgade nödvärnsrätten vid

ärekränkning borde begränsas till att avse sådana fall då ärekränkningen ägde

rum på allmän plats, enär de fall då avsaknaden av nödvärnsrätt vid ärekränkning

framstått i särskilt stötande dager huvudsakligen för att icke säga

uteslutande varit sådana då en person antastats med missfirmelse å sådan

plats. Vad sålunda yrkats kan möjligen vara befogat om man endast tar

sikte på förhållandena i städer och tättbebyggda områden. Den föreslagna

inskränkningen skulle emellertid för landsbygdens vidkommande innebära

en alltför långt gående och föga rationell begränsning.

Slutligen har i ett yttrande förordats en annan inskränkning av den föreslagna

nödvärnsrätten vid ärekränkning, av innebörd att nödvärnsrätten

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skulle begränsas till de fall där ärekränkningen vore av svårare beskaffenhet

och någon beivran av densamma icke syntes kunna vinnas på annat sätt.

Den tanke som ligger bakom yrkandet på att begränsa nödvärnsrätten vid

annan ärekränkning än realinjurier till vissa svårare angrepp synes riktig.

En tämligen obetydlig ärekränkning som icke består i kroppslig förnärmelse

bör icke föranleda nödvärnsrätt, utan den angripne bör i sådant fall, även

örn angreppet fortsättes, vara hänvisad till att söka vinna upprättelse genom

anställande av åtal för ärekränkning. Det torde kunna ifrågasättas om icke

nödvärnsrätt vid ringare angrepp i viss omfattning är utesluten redan genom

det i förslaget uppställda kravet att den angripne skall vara överfallen. För

att ett överfall skall föreligga torde nämligen angreppet icke få vara av alltför

obetydlig beskaffenhet. Då det emellertid synes erforderligt att i lagen

giva ett fullt otvetydigt uttryck åt kravet på att ärekränkningen skall ha varit

av viss svårhetsgrad, bör lagtexten på denna punkt förtydligas. En lämplig

formulering synes vara att föreskriva, att nödvärnsrätt skall föreligga då någon

av annan överfallits med grov ärekränkning. Vad åter angår förslaget

att för nödvärnsrätt skulle fordras att beivran av ärekränkningsbrottet icke

synts kunna vinnas på annat sätt, d. v. s. i rättslig väg, strider detsamma alldeles

mot nödvärnsrättens begrepp.

De sakkunnigas förslag om nödvärnsrätt vid ärekränkning torde alltså —

med nyss omförmälda ändring -— böra godkännas. Den föreslagna bestämmelsen

synes emellertid även böra undergå den formella jämkning, att orden

''ändå att angrepp å person ej var för handen’, vilka icke lära vara erforderliga,

uteslutas.

Förslaget örn utvidgning av nödvärnsrätten vid hemfridsbrott till att

gälla även det fall, då någon (som lovligen inkommit) vägrar att från annans

hemvist efter tillsägelse sig begiva, har tillstyrkts i samtliga avgivna

yttranden. Då principiella skäl synas tala för medgivandet av nödvärnsrätt

i dessa fall, och då, såsom polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm

i sitt yttrande vitsordat, de praktiska erfarenheterna ådagalägga att behov

av nödvärnsrätt i förevarande fall föreligger, ansluter jag mig även härutinnan

till de sakkunnigas förslag.

Om en nödvärnsutövare gjort sig skyldig till nödvärnsexcess, d. v. s.

gjort större våld än han var berättigad till, blir han på grund av allmänstraffrättsliga

regler icke alltid straffad för uppsåtligt brott. Örn han saknade uppsåt

att göra våld som innebar ett överskridande av nödvärnsrätten eller om han

på grund av ett — ursäktligt eller oursäktligt — misstag rörande de faktiska

omständigheterna trodde att sådan fara var å färde att han var befogad till åtgärden

i fråga, blir han på grund av allmänstraffrättsliga regler om de subjektiva

förutsättningarna för straffbarhet antingen straffri eller straffad allenast

för oaktsamhetsbrott. Härom hänvisas till den föregående framställningen.

Berörda allmänstraffrättsliga grundsatser ha icke kommit till uttryck

i nu gällande bestämmelser. De sakkunniga ha emellertid funnit sig

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

43

böra föreslå att i 9 §, som reglerar straffbarheten vid nödvärnsexcess, skall

givas uttryck åt nämnda grundsatser genom införande av ett tillägg till paragrafen

av följande innehåll: Ville han ej sådant våld göra (d. v. s. våld som

innebar ett överskridande av nödvärnsrättens gränser), eller trodde han på

grund av omständigheterna sådan fara å färde vara, att han ägde det våld

öva, må straff för uppsåtlig gärning ej ådömas. Till stöd för intagandet i lagen

av nämnda tillägg ha de sakkunniga åberopat att bestraffningsreglerna

vid nödvärnsexcess i viss utsträckning tillämpats i mindre lycklig riktning,

vilket i någon mån vore att tillskriva ett — mot gällande allmänstraffrättsliga

regler stridande — uttalande av lagutskottet vid 1890 års riksdag, att en

nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’.

Det lär icke kunna förnekas att det, såsom ock i vissa yttranden gjorts gällande,

rått någon oklarhet rörande betydelsen av de subjektiva omständigheterna

vid nödvärnsexcess och att i följd härav en oriktig lagtillämpning i

ifrågavarande avseende stundom förekommit. Onekligen kunna på grund

härav skäl föreligga för intagande av ett förtydligande tillägg i lagtexten.

Emellertid synes det som om dessa skäl i icke oväsentlig grad förlorat i betydelse

sedan genom de sakkunnigas betänkande och det uttalande som gjorts

av första lagutskottet vid 1934 års riksdag blivit fullt klarlagt vilken inverkan

de subjektiva omständigheterna ha på straffbarheten vid nödvärnsexcess.

Därtill kommer att vägande omständigheter kunna åberopas mot ett

intagande i lagen av den föreslagna bestämmelsen. Det är överhuvud föga

tilltalande att i strafflagen för särskilt fall angiva en regel som utan uttryckligt

stadgande äger allmän giltighet. Härtill kommer att regelns införande

just i nu ifrågavarande lagrum möter särskilda betänkligheter.

Lagrummet innehåller nämligen i sin nuvarade lydelse tvenne regler av

undantagsnatur om straffrihet och örn straffnedsättning vid nödvärnsexcess.

Redan det föreslagna tillägget skulle därför göra lagrummet tämligen

svåröverskådligt. Men icke nog härmed. För undvikande av feltolkning

av tillägget skulle vara nödvändigt att ytterligare tillägg till paragrafen

gjordes. I tillägget utsäges allenast när straff för uppsåtligt brott skall vara

uteslutet, men det angives däremot ej när straff för oaktsamhetsbrott icke

kan ifrågakomma och excessen således skall vara straffri. Med den föreslagna

formuleringen föreligger det därför, såsom advokatsamfundet framhållit,

anledning befara att paragrafen genom ett oriktigt motsatsslut kan

komma att tolkas så som örn straff för oaktsamhetsbrott skulle ådömas vid

nödvärnsexcess så snart straff för uppsåtlig gärning är uteslutet, alltså även

örn straffrihet rätteligen skall inträda därför att nödvärnsutövaren ursäktligt

trott faran vara sådan att till dess avvärjande krävdes det våld han övat. Ett

tillägg till eller en omarbetning av lagtexten så att av densamma framgår

även när straff för oaktsamhetsbrott är uteslutet — vilket för visst fall påyrkats

av advokatsamfundet — torde alltså vara erforderligt. Detta kan emellertid

knappast företagas utan att lagrummet tekniskt sett blir ytterst oformligt.

Ännu mera skulle detta bliva fallet örn man i likhet med advokatsamfundet

anser att i lagen jämväl böra intagas stadganden örn de subjektiva

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förutsättningarna för straffbarhet för uppsåtligt brott respektive för oaktsamhetsbrott,

då någon på grund av villfarelse rörande de faktiska omständigheterna

trott att nödvärnssituation förelegat och handlat därefter.

Av det sålunda anförda framgår att det numera icke lärer vara av behovet

påkallat att i lagen intaga en bestämmelse av det innehåll de sakkunniga

föreslagit och att mot införandet i lagen av en sådan bestämmelse kunna

anföras såväl principiella som praktiska betänkligheter vilka synas böra

tillerkännas avgörande betydelse.

I nu förevarande lagrum gives, såsom nyss antytts, en speciell bestämmelse

om straffrihet vid nödvärnsexcess av innehåll att den som gjort sig skyldig

till en excesshandling icke må till straff dömas, därest omständigheterna

voro sådana, att han svårligen kunnat sig besinna. Rörande innebörden av

detta stadgande råder i ett avseende delade meningar, nämligen beträffande

frågan om stadgandets avfattning lämnar domstolarna befogenhet att taga

hänsyn till rent subjektiva och individuella egendomligheler hos den som

utövat nödvärnet eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet

av om gärningsmannen kunnat besinna sig. De sakkunniga, som ansett

det rimligt att angriparen till en viss grad får bära risken av de psykiska

affekter som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom

hans häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas, ha

för att få denna ståndpunkt i lagen fastslagen hemställt att nuvarande avfattning

''voro omständigheterna sådana att han svårligen kunnat sig besinna’

utbytes mot orden ''kunde han vid gärningen svårligen sig besinna''.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i samtliga avgivna yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. För egen del finner jag förslaget på

denna punkt välgrundat.

Av det nu anförda framgår att en person som gör sig skyldig till nödvärnsexcess

på grund av allmänstraffrättsliga regler ofta blir straffad endast

för oaktsamhetsbrott eller blir helt sträf fri. Bortsett härifrån har lagen emellertid

privilegierat excesshandlingen dels genom den nyss behandlade strafffrihetsregeln

för fall då omständigheterna voro sådana att gärningsmannen

svårligen kunnat sig besinna och dels genom en straffnedsättningsbestämmelse

av innehåll att domstolen efter omständigheterna skall pröva om och

i vad mån straffet (för uppsåtligt brott respektive för oaktsamhetsbrott)

må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Att nödvärnsexcessen

föranleder ett mildare bedömande har såsom de sakkunniga

framhållit sin grund dels objektivt sett däri, att vederbörande verkligen

varit befogad att öva visst våld, varför gärningen endast till den del den

åstadkommit en effekt som överskjuter nämnda kvantum innebär en rättskränkning,

dels subjektivt sett däri, att den situation i vilken gärningen företagits

i sig innefattar en synnerligen stark frestelse till den rättsstridiga gärningens

företagande. Ytterligare tillkommer den omständigheten att gärningen

tillika är riktad just mot den person som genom sitt angrepp framkallat

den föreliggande situationen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Då den som gör sig skyldig till en excesshandling således synnerligen ofta

frias från straff eller erhåller ett nedsatt straff, kunde man ifrågasätta om det

icke vore lämpligt att företaga en utvidgning av nödvärnsrättens

innehåll, exempelvis så att nödvärnshandlingen förklarades rättsenlig

så snart nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde.

Härigenom skulle det område inom vilket nödvärnsexcess kan uppkomma

i motsvarande mån inskränkas. Genom en sådan utvidgning, vilken föreslagits

i en vid 1934 års riksdag väckt motion, vunne man att nödvärnsutövarens

straffrihet icke skulle bliva beroende av domstolens prövning av de alltid

svårbedömda subjektiva omständigheterna, utan straffrihet skulle inträda

redan på grund av att handlingen objektivt sett vore rättsenlig. Någon ändring

i praktiken av det straffbara området skulle genom en sådan lagändring

knappast komma till stånd, enär nödvärnsutövaren, såsom första lagutskottet

i sitt utlåtande över motionen anfört, redan nu torde böra på subjektiva

grunder frias från straff i så gott som alla fall då det icke är uppenbart

att han använt avsevärt större våld än nöden krävde. Lagutskottet avstyrkte

emellertid detta ändringsförslag av principiella skäl och jämväl de sakkunniga

ha avvisat den sålunda ifrågasatta utvidgningen av nödvärnsrättens innehåll.

Även om vissa praktiska synpunkter kunna åberopas till stöd för en

utvidgning av nödvärnsrättens innehåll, torde dock, med hänsyn till den avvisande

hållning som intagits av de instanser som hittills behandlat frågan,

med densammas upptagande till förnyat skärskådande böra anstå till dess

en mer omfattande reformering av nödvärnsrätten kommer till stånd.

Såsom i annat sammanhang omnämnts förekommer i strafflagen ofta en

bestämmelse av innehåll att, om en — vanligen uppsåtlig — brottslig gärning

medför en särskild i lagen angiven sekundär effekt, ett förhöjt straff

skall inträda oberoende av om den sekundära effekten uppstått av oaktsamhet

eller av våda, s. k. objektiva överskott. Då vissa av dessa

straffbestämmelser, särskilt de i 14 kap. 4 och 5 §§ omförmälda — vilka

stadga förhöjt straff då döden inträder som sekundär följd av en misshandel

— kunna föranleda att häktning företages i större utsträckning än som är

motiverat samt att ett straff som icke står i proportion till gärningens beskaffenhet

kan komma att inträda bland annat för en nödvärnsutövare

som gjort sig skyldig till uppsåtlig nödvärnsexcess, har vid kritiken av gällande

nödvärnsregler yrkats antingen att straffminimum i nämnda lagrum

skulle nedsättas eller att lagrummens tillämplighet skulle begränsas till sådana

fall då vållande till den sekundära effekten, döden, läge gärningsmannen

till last. De sakkunniga ha emellertid, liksom 1934 års riksdag i anledning

av förut berörda motion, avvisat denna lösning. I stället har föreslagits

en reformering av bestraffningsreglerna vid sådana objektiva överskott

där den sekundära följden utgöres av viss kroppsskada eller död. I betänkandet

har sålunda hemställts att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt

andra stycke intagas ett stadgande av innehåll att, då lagen utsätter förhöjt

straff för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

död, sådant straff ej må ådömas, där utgången timat mera av våda än av

vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen insikt om faran underlåtit

att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Bestämmelsen

skulle dock ej äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap.

7, 8 och 14 §§. Nämnda paragrafer innehålla speciella regler för fall då

flera personer deltagit i en misshandel som lett till döden eller till viss svårare

kroppsskada. De sakkunnigas nu nämnda förslag har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i samtliga avgivna yttranden.

I likhet med de sakkunniga finner jag att i detta sammanhang en reformering

av de erkänt otillfredsställande straffbestämmelserna om objektiva

överskott bör komma till stånd, varemot fristående ändringar av straffbestämmelserna

i 14 kap. 4 och 5 §§ icke böra ifrågakomma. Även det sätt

på vilket lagändringen genom det föreslagna stadgandet i 5 kap. 12 § strafflagen

begränsats synes under förhandenvarande omständigheter välbetänkt.

Mot den lagändring som de sakkunniga, såsom en nödvändig konsekvens

av den uppställda regeln, föreslagit i 19 kap. 11 § andra stycket måste på

en punkt erinran göras. Enligt den formulering av sistnämnda lagrum som

de sakkunniga föreslagit skulle bestämmelsen om förhöjt straff, då allmänt

farlig översvämning åstadkommes genom handling varom i första stycket av

samma paragraf sägs, bortfalla. Då en sådan ändring uppenbarligen icke

varit av de sakkunniga åsyftad, bör den föreslagna lagtexten med hänsyn härtill

jämkas.

Därest strafflagens bestämmelser om förhöjt straff då någon av misshandel

erhållit viss kroppsskada eller död ej längre skola tillämpas när effekten

inträffat av våda, synes det — såsom de sakkunniga funnit — vara

påkallat att i gengäld företaga en höjning av maximistraffet

för sådan uppsåtlig misshandel varom förmäles i 14 kap. 13 § strafflagen.

Då döden eller svår kroppsskada inträffat som en vådaföljd av misshandel,

skulle nämligen med hänsyn till den nya bestämmelsen om objektiva

överskott framdeles straffet kunna komma att utmätas enligt straffskalan

i 13 §. Därtill kommer att, såsom de sakkunniga funnit, denna straffskala

redan under nuvarande förhållanden ofta befunnits otillräcklig för

beaktande av alla de försvarande omständigheter som även vid misshandel

enligt berörda lagrum kunna föreligga. Emellertid synes det knappast befogat

att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, låta höjningen av maximum

från sex månader till ett år inträda allenast vid försvårande omständigheter,

utan synes det lämpligt att maximum även för normala fall bestämmes till

fängelse i ett år.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande framhållit, att örn misshandel enligt

12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under sådana

omständigheter i övrigt att brottet endast får åtalas efter angivelse av

målsägande samt misshandeln av våda föranlett den misshandlades död, det

kan tänkas att behörig målsägande skulle komma att saknas och att sålunda

straffrihet skulle komma att inträda för gärningsmannen just på den grund

att döden följt av misshandeln. Till förekommande av en sådan konsekvens

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

av ändringen av straffbarheten vid objektiva överskott har ämbetet hemställt

örn den ändring av åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen att i fall av

angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken. Med hänsyn till vad ämbetet

sålunda yrkat böra åtalsreglerna i 45 § av nyssnämnda kapitel underkastas

ändring i berörda avseende.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med

det anförda utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, H och 19

kap. strafflagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 5, 11 och 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 9, 10 och 12 §§, 14 kap. 13 och 45 §§

samt 19 kap. 11 § strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

5 KAP.

9 §•

Finnes någon i fall som i 7 eller 8 § sagt är hava gjort större våld än

nöden krävde, pröve domstolen efter omständigheterna, örn och i vad mån

straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Kunde

han vid gärningen svårligen sig besinna, må han ej till straff dömas.

10 §.

Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande

av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person

eller egendom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olovligen

inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som vägrat

att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva; var det våld ej större

än nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den

skada som av angreppet var att befara, skall han från straff frias.

Lag samma vare, där någon som av annan överfallits med grov ärekränkning

brukat våld till sådant angrepps avvärjande.

Har någon gjort svårare våld än nu är sagt, vare lag som i 9 § stadgas.

12 §.

För händelse---straff dömas.

Förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gärning

får viss kroppsskada eller död, må ej heller ådömas, där sådan utgång

timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen

insikt om faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja

denna verkan. Vad nu är sagt skall dock ej äga tillämpning i de fall varom

i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

49

14 KAP.

13 §.

För uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, vare straffet

böter eller fängelse i högst ett år.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap.

9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel

varom i 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän åklagare.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott---till åtal.

Har brott---åtal angives.

19 KAP.

11 §•

Var som---tio dagsböter.

Fick annan svår kroppsskada eller död, dömes gärningsmannen, i förra

fallet till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid,

och i senare fallet till straffarbete på livstid. Åstadkoms allmänt farlig översvämning,

varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra

till och med åtta år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag uv protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 november 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående

ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott

m. m.

Föredraganden anför:

»Såsom ett led i den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december

1932 igångsatta utredningen angående partiella reformer på strafflagstiftningens

område uppdrog chefen för justitiedepartementet den 15 juni

1935 åt professorn Ragnar Bergendal och hovrättsassessorn Gunnar Lindskog

att utarbeta förslag till ändringar i strafflagens speciella del i syfte att

bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brottens

svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning. Den 6 december 1935 anmodades

överläkaren docenten Torsten Sondén — med vilken Bergendal

och Lindskog tidigare under utredningen samrått — att deltaga i densamma

såvitt anginge 18 kap. strafflagen. Såsom resultat av utredningen avgåvo

de sakkunniga den 31 december 1935 en promemoria angående ändringar

i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. (statens

off. utredn. 1935: 68). över promemorian ha yttranden avgivits av

justitiekanslersämbetet, medicinalstyrelsen, såvitt angår 18 kap. strafflagen

och lagen om behörighet att utöva läkarkonsten, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet,

tredje polisintendenten i Stockholm, en stadsfiskal i Stockholm,

polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö,

Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, förste polisintendenten

i Göteborg, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelserna för föreningarna

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler

och Sveriges stadsfiskaler ävensom av fyra häradshövdingar och aderton

rådhusrätter. Tillfälle till yttrande hade beretts samtliga domhavande och

rådhusrätter samt, utöver förut angivna föreningsstyrelser, styrelserna för föreningen

Sveriges häradshövdingar och svenska kriminalistföreningen. Sedan

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

51

frågan med ledning av de avgivna yttrandena varit föremål för ytterligare

överväganden, anhåller jag att få upptaga densamma till behandling.

Lagförslagens räckvidd.

1 promemorian lia de sakkunniga till en början fastslagit, att de vid full

görande av sitt uppdrag att bringa strafflatituderna för olika brott i bättre

överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning

bade att utgå från den uppfattning, som finge anses komma till uttryck i

strafflagens nuvarande lydelse såväl beträffande det straff som i genomsnitt

borde svara mot den ena eller andra svårhetsgraden hos en brottslig

gärning som beträffande det principiella tillämpningsområdet för de särskilda

straffarterna i förhållande till varandra. Vidare har framhållits att

med hänsyn till den förestående allmänna strafflagsrevisionen de föreslagna

ändringarna i straffskalorna måste betraktas såsom i viss mån provisoriska.

Redan av hänsyn härtill lia de sakkunniga ansett att ändringarnas antal ej

borde bliva alltför stort. Den erforderliga begränsningen har vunnits därigenom

att i regel endast sådana straffbestämmelser upptagits till granskning,

beträffande vilka tillämpningsfrekvensen varit så pass stor att ett praktiskt

behov av lagändring gjort sig gällande. Av dessa skäl ha i förslaget

lämnats orubbade vissa stadganden i bl. a. 8, 9 och 15 kap. strafflagen,

oaktat de, enligt de sakkunniga, upptaga straffsatser som för nutida uppfattning

väl kunna synas alltför stränga. Ytterligare har den begränsningen

iakttagits, att då ett stadgande om visst brott synts upptaga lämpliga

högsta och lägsta straff, detsamma i regel lämnats orubbat, även om straffskalans

närmare utbyggnad, t. ex. i fråga örn vilken straffart som nämnes

först, ansetts kunna lämna rum för erinran.

De sakkunniga ha vidare ansett sig böra lämna å sido vissa lagrum, som

i annat sammanhang äro föremål för utredning, nämligen 14 kap. 26—28 §§

(fosterfördrivning), 18 kap. 13 § 2 mom. (den s. k. preventivlagen) samt 22

kap. 19 § (bittegodsdeliktet). Med hänsyn till det tillägg, som föreslagits

till 5 kap. 12 § i ett år 1934 avgivet betänkande med förslag till revision av

gällande bestämmelser örn nödvärnsrätt m. m., ha de sakkunniga ansett

sig kunna avstå från att föreslå vissa nedsättningar av straffminima vid s. k.

objektiva överskott, vilka eljest torde varit erforderliga.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit att det, i fråga örn de brott som

sålunda varit föremål för de sakkunnigas närmare överväganden, visat sig,

att en för nutida förhållanden tillfredsställande reglering icke kunde uppnås

blott genom en förändring av straffsatserna utan att det vore nödvändigt att

vidtaga icke obetydliga ändringar av gränserna mellan det straffbelagda och

det straffria området och att i samband därmed inom det förra området genomföra

en ny uppdelning av de brottsliga gärningarna på särskilda straffbestämmelser.

Dessa svårigheter bade i synnerhet gjort sig gällande i fråga

örn förmögenhetsbrotten (20—24 kap.) och otuktsförbrytelserna (18 kap.

1—10 §§). Vad angår de förra hade de sakkunniga därför nödgats in
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skränka sig till att föreslå ett fåtal ändringar i straffbestämmelserna, vilka

synts vara särskilt trängande och möjliga att genomföra utan avbidan å den

mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande kapitel, som vore förestående.

Beträffande otuktsförbrytelsernas jämförelsevis mera begränsade

område hade däremot en omarbetning även av brottsbegreppen, låt vara i

viss mån av provisorisk karaktär, synts kunna i detta sammanhang åstadkommas

och de sakkunnigas förslag innefattade en sådan. Den innebure såväl

upphävande, helt eller delvis, av vissa av de nuvarande straffbestämmelserna

som straffbeläggande av vissa förut strafflösa gärningar. Jämväl

i 15 kap. hade föreslagits någon utvidgning av det straffbara området.

I fråga örn straffskalorna innebär förslaget dels nedsättningar, särskilt av

minima, eller införande av nedsatt straff för fall av mildrande omständigheter,

dels ock skärpningar, bl. a. vid vållande till annans död, vid bedrägeri

samt vid vissa fall av förskingring och trolöshet mot huvudman.

De sakkunnigas utredning utmynnar i första hand i ett förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen. De föreslagna ändringarna avse följande

lagrum: 12 kap. 1, 2, 4 och 21 §§ (förfalskning av vissa allmänna och

enskilda handlingar), 13 kap. 1 § (mened), 14 kap. 9, 36 och 37 §§ (vållande

till annans död, misshandel å maka m. m.), 15 kap. 12—15 §§ (våldtäkt

m. m.), 17 kap. 1—-3 §§ (upphävande av straffbestämmelserna för hor), 18

kap. 1—10 §§ (vissa otuktsbrott: blodskam, otukt med missbruk av auktoritet,

otukt med minderårig, otukt med sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, homosexuell

otukt och otukt med djur), 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom.

(kvalificerad stöld; återfall), 22 kap. 1, 11 och 14 §§ (bedrägeri; förskingring;

trolöshet mot huvudman), 23 kap. 1 och 3 §§ (bedrägeri och vårdslöshet mot

borgenärer) samt 25 kap. 12 och 20 §§ (ämbetsmans förskingring; avsättning

såsom påföljd). Därjämte framlägga de sakkunniga dels såsom en konsekvens

av ändringen i 17 kap. ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap.

8 § giftermålsbalken dels ock ett förslag till lag angående ändrad lydelse

av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva

läkarkonsten.

Beträffande den närmare motiveringen för lagförslagen får jag hänvisa

till de sakkunnigas promemoria.

Frågan huruvida med den förevarande reformen bör anstå i

avbidan på den allmänna straff lagsrevisionen upptages

till behandling i några yttranden.

Polismästaren i Örebro är tveksam örn nödvändigheten att skapa en provisorisk

lagstiftning, som måhända efter något år ånyo kan komma att bliva

föremål för ändringar, men finner å andra sidan att det dock måste medgivas

att åtskilliga företeelser inom gällande strafflagstiftning äro av den beskaffenhet

att ett skyndsamt ingripande är av nöden. I yttranden av fångvårdsstyrelsen,

Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren

i Eskilstuna förordas mera positivt att en reform bör genomföras utan avbidan

på den allmänna strafflagsrevisionen. Fångvårdsstyrelsen yttrar så
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

53

lunda att, ehuru provisoriska ändringar i strafflagen principiellt äro mindre

tilltalande, de av de sakkunniga påvisade bristerna dock äro så stora att de

mer än väl motivera en partiell reform. Polismästaren och rådhusrätten i

Eskilstuna anföra:

Ehuru vi hysa den uppfattningen, att dylika provisoriska ändringar icke

utan tungt vägande skäl böra genomföras, hava vi intet att erinra mot att

straffsatserna redan nu bringas i närmare överensstämmelse med nu rådande

rättsuppfattning och förhållanden. De påtalade bristerna i fråga örn

straffsatsernas avvägning äro enligt vårt förmenande så påtagliga och betydande,

att de mer än väi uppväga betänkligheterna av en provisorisk reform

på detta område. Då därjämte en dylik reform under alla förhållanden torde

bliva bestående under åtminstone ett flertal år framåt, torde skälen mot

en reform redan nu och utan samband med den tilltänkta strafflagsreformen

icke kunna tillmätas alltför stor vikt.

I några yttranden upptages frågan örn den omfattning i vilken

en ändring av strafflatituderna bör komma till stånd.

J ustitiekansler sämb etet anför härom:

Förslaget berör icke något större antal straffstadganden. Säkerligen kunna

efter nutida åskådning mindre väl avvägda straffsatser påvisas i åtskilliga

fall som icke omfattas av förslaget. I avbidan på en allmän strafflagsrevision

är dock en viss återhållsamhet tillrådlig, och mot de grunder, efter

vilka förslaget begränsats, synes intet vara att erinra.

Sveriges advokatsamfund yttrar:

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget innebär huvudsakligen endast,

att inom gällande strafflags ram vissa som provisoriska betecknade jämkningar

göras beträffande strafflatituderna för vissa brott. Ehuru det enligt

styrelsens förmenande varit önskvärt att en mer djupgående överarbetning

av de i strafflagens speciella del upptagna straffsatserna kunnat ske, måste

styrelsen dock finna de skäl för begränsningen, som av de sakkunniga anförts,

beaktansvärda.

Frågan örn lämpligheten av en nedsättning utav straffminima

med hänsyn till domstolarnas benägenhet att vid straffmätningen

hålla sig vid eller i närheten av minimigränsen upptages av föreningen

Sveriges landsfogdar i dess yttrande. Föreningen anför därom bl. a.:

Föreningen vill till en början göra det uttalandet, att landsfogdarna i sin

verksamhet som allmänna åklagare vunnit den erfarenheten, att många domstolar

vid sin straffmätning i regel hålla sig vid eller i närheten av minimigränsen

i den för respektive brott stadgade normala straffskalan. Med hänsyn

till denna mildhetstendens med avseende å straffmätningen anser föreningen

det nödvändigt att framgå med största försiktighet, då det gäller

nedsättning av minimigränsen i den normala straffskalan för de olika brotten.

För tillgodoseende av mildhetskravet i vissa fall är det därför enligt

föreningens mening bättre att bibehålla nuvarande minimigräns i den normala

skalan, men tillfoga en särskild straffskala med lägre minimum fbifall

av synnerligen förmildrande omständigheter. Det synes föreningen, som

örn de sakkunniga även i viss omfattning delat denna uppfattning. Å andra

sidan vill föreningen gärna vitsorda, att det finnes några strafflagrum, vilka

innehålla straffminima, vilka även i fråga örn den normala straffskalan äro

alltför höga. Som typiska exempel härå må anföras 15 kap. 12 § och 25 kap.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Departements
chefen.

12 §. Det måste därför även ur åklagaresynpunkt hälsas med tillfredsställelse,

att vissa abnormt höga minimigränser nedsättas. Och anser föreningen

att de sakkunniga härutinnan utvalt de lagrum, som även enligt åklagareerfarenhet

äro just de, som närmast böra komma i fråga.

Beträffande de avhörda myndigheternas och sammanslutningarnas a 1 tmanna

inställning till förslaget tillstyrkes eller lämnas detsamma

utan erinran av polismästarna i Hälsingborg, Borås och Gävle, föreningen

Sveriges stadsdomare, en häradshövding (Linköpings domsaga) och

sju rådhusrätter (Malmö, Laholm, Uddevalla, Vänersborg, Borås, Skellefteå

och Luleå).

I övriga yttranden framställas anmärkningar allenast mot enstaka punkter

i förslaget. Redogörelse härför kommer att lämnas vid behandlingen av

förslagets särskilda bestämmelser.

Under det senaste årtiondet lia, jämsides med arbetet på förberedandet av

en allmän strafflagsreform, företagits vissa partiella nydaningar på det straffrättsliga

området. Lagstiftningsåtgärder lia sålunda kommit till stånd bland

annat angående preskription i brottmål (1926), angående förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare (1927),

angående dagsbotssystem (1931), angående sterilisering av vissa sinnessjuka,

sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet (1934), angående

utpressning (samma år), angående ungdomsfängelse (1935) samt angående

avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra straffpåföljder

(1936). Beträffande åtskilliga andra partiella strafflagsreformer

föreligga utarbetade förslag eller pågå utredningar. Såsom skäl för det vid

sidan av arbetet på den allmänna strafflagsrevisionen bedrivna partiella reformarbetet

har framför allt åberopats, att den gällande straffrätten i vissa

punkter vore så otillfredsställande att en förändring därav icke borde uppskjutas

längre än nödigt. Detta skäl synes i hög grad tala för genomförandet

av en partiell reform som har till syfte att bringa strafflatituderna för

olika brott i bättre överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu

rådande uppfattning. Med tiden förändras den allmänna rättsuppfattningen

då det gäller frågan örn vilken grad av samhällsfarlighet, som en viss i strafflagen

upptagen handling kan anses ådagalägga, ävensom frågan huruvida en

handling är av sådan natur att samhället bör emot densamma reagera med

straff. Det är redan på grund härav i och för sig uppenbart att en så gammal

strafflag som vår måste innehålla icke så få straffbestämmelser som äro

stridande mot nu rådande uppfattning. Ehuru en snar reform i angivet avseende

sålunda är av behovet påkallad, kan man naturligen mot denna, liksom

mot varje annan partiell och därmed också provisorisk reform som föregriper

den allmänna strafflagsrevisionen, rikta vissa principiella invändningar.

Då emellertid dessa invändningar endast i mindre grad göra sig gällande

beträffande en reform, som i huvudsak tar sikte på en ändring allenast av

straffsatserna, synes en förestående allmän strafflagsrevision icke böra utgöra

hinder för den förevarande partiella reformens genomförande. I de

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

avgivna yttrandena har icke heller påyrkats något uppskov nied frågans

lösning.

Beträffande den omfattning, i vilken en ändring av strafflatituderna bör

komma till stånd, synas de sakkunniga ha på ett lämpligt sätt begränsat

sitt uppdrag. De lagrum, som varit föremål för de sakkunnigas närmare

överväganden härutinnan, böra alltså enligt min mening undergå ändringar.

Det framlagda förslaget omfattar emellertid på vissa punkter mer än en

förändring av straffsatserna i de särskilda lagrummen. Särskilt beträffande

otuktsförbrytelserna har sålunda föreslagits en tämligen vittgående

omarbetning av brottsbegreppen jämte en ändring av gränserna mellan det

straffbelagda och det straffria området. De sakkunniga ha motiverat denna

utvidgning av uppgiften därmed, att en för nutida förhållanden tillfredsställande

reglering av detta brottsområde icke kunde uppnås blott genom en förändring

av straffsatserna. Den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit

synes befogad, även örn jag på en punkt, varpå jag senare kommer att ingå,

icke kunnat ansluta mig till förslaget. Såsom de sakkunniga antytt synes

en omarbetning av brottsbegreppen för ifrågavarande slag av brott kunna

äga rum utan att rubbningar därigenom föranledas inom andra brottsområden.

De särskilda bestämmelserna i förslagen.

12 kap. strafflagen.

1, 2 och A §§.

Enligt 12 kap. 1 § utgör straffet för förfalskning av sådana allmänna

handlingar som pläga betecknas arkivhandlingar straffarbete från och med

2 till och med 8 år. De sakkunniga föreslå ett tillägg till paragrafen av innehåll,

att om omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

må nedsättas till 6 månader.

2 § innehåller straffbestämmelse mot förfalskning av vissa utav de allmänna

handlingar som bruka kallas expeditionshandlingar. Straffet utgöres

av straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De sakkunniga

föreslå att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter må kunna nedsättas

till straffarbete i 2 månader.

I 4 § givas straffbestämmelser mot förfalskning av enskilda handlingar

av dispositiv natur (''enskild handling, som till bevis örn rättighet eller befrielse

från förbindelse tjänar’). Straffet är straffarbete från och med 6 månader

till och med 4 år, varjämte vid synnerligen mildrande omständigheter

tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 månader eller ock till fängelse dömas.

De sakkunniga föreslå att skalan för de normala fallen skall utgöra

straffarbete i högst 4 år; minimum skulle alltså sänkas från 6 till 2 månaders

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbete. Vid synnerligen mildrande omständigheter föreslås att straffet

skall utgöras av fängelse i högst 6 månader.

De sakkunniga ha även föreslagit ändring i 21 §, som innehåller bestämmelser

om ådömande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Då denna paragraf

enligt lagen den 5 juni 1936 (nr 244) om ändring i vissa delar av

strafflagen skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1937, har

emellertid frågan om ändring i paragrafen förfallit.

De föreslagna straffnedsättningarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran i

flertalet yttranden. Polismästaren i Malmö anför sålunda beträffande straffet

för förfalskning av allmänna handlingar i 1 och 2 §§:

Då gränserna mellan offentlig och enskild affärsverksamhet i våra dagar

blivit allt mer flytande, till en del beroende på den växande utvidgningen av

de offentliga organens verksamhet, har följden blivit, att en handlings egenskap

att vara offentlig i ett stort antal fall icke framträder med önskvärd tydlighet,

varför straffen för förfalskning icke sällan komma att verka allt för

stränga. De sakkunnigas förslag till straffnedsältningsmöjlighet vid förmildrande

omständigheter måste därför anses passa för nutida samhällsförhållanden.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför beträffande straffnedsättningarna

i 4 §, att erfarenheten visat, att domstolarna — tydligen för att öppna utväg

för tillämpande av lagen om villkorlig straffdom — på senare tid i allt

större utsträckning ansett förmildrande omständigheter föreligga och därigenom

de facto sänkt normalstraffet under sexmånadersgränsen.

Polismästaren i Örebro, som ansluter sig till de föreslagna straffnedsättningarna,

anser att en sänkning av straffminimum även i 5 § bör tagas under

övervägande.

I tre yttranden, avgivna av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm

och rådhusrätten i Trosa, avstyrkas de föreslagna straffnedsättningarna.

Överståthållarämbetet anför:

Även om åtskilliga skäl tala för dessa straffnedsättningar, synes dock med

dem vara förbunden den allvarliga faran, att ifrågavarande slag av förfalskningsbrott

i rättsskipningen kunna komma att regelmässigt bestraffas vida

lindrigare än nu. Med hänsyn till det stora intresse, som samhället måste ha

däri, att handlingar, vilka i olika avseenden skola tjäna till bevismedel, äro

i åtnjutande av ett kraftigt straffskydd, anser ämbetet försiktigheten bjuda

att icke föreskriva generella straffnedsättningar i den utsträckning förslaget

upptager. Det behov av nedsättning av straffet i 1 och 2 §§, som någon enstaka

gång måhända föreligger, torde kunna tillgodoses på annat sätt än som

föreslås, till exempel genom en i lagen intagen föreskrift, att viss straffnedsättning

må äga rum, där förfalskningsåtgärden berört endast någon mindre

väsentlig del av en handling, eller genom annan föreskrift, som tvingar rättsskipningen

till stark begränsning av straffnedsättningens användande.

Stadsfiskalen i Stockholm har yttrat, att en förfalskning knappast kunde

betecknas som en överilad handling, då den alltid krävde åtminstone någon

teknisk förberedelse. I de fall då fråga vore om offentliga handlingar och

då således förfalskningen innebure ett angrepp på statens auktoritet, syntes

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

57

det särskilt betänkligt att gå in för en sänkning av straffet. De offentliga

handlingarna vore onekligen och komnie vid en utvidgning av statens verksamhet

att än mer bliva hörnstenar i rättslivet.

Till stöd för de föreslagna straffnedsättningarna vid förfalskning av all - Departementsmänna

handlingar enligt 1 och 2 §§ lia de sakkunniga anfört, att beträffande

den statliga affärsverksamheten samt åtskilliga grenar av den kommunala

förvaltningen gällde, att det offentligträttsliga momentet i manga fall vore

föga framträdande. En förfalskningsåtgärd, som hänförde sig till ett sådant

fall, vore till sin innebörd nära jämförlig med förfalskning av åtskilliga enskilda

handlingar. Även bortsett härifrån kunde det tänkas förekomma och

hade förekommit, att förfalskningsåtgärden berörde endast någon mindre

väsentlig del av en handling och måhända samtidigt till sitt syfte ej vore särdeles

förgriplig. Vad de sakkunniga sålunda åberopat synes mig riktigt. Mot

de föreslagna straffnedsättningarna har huvudsakligen invänts att härmed

vore förbunden den allvarliga faran att förfalskningsbrotten i rättsskipningen

kunde komma att regelmässigt bestraffas vida lindrigare än nu. Denna

invändning kan måhända icke frånkännas allt berättigande. Då emellertid

strafflindringen skulle begränsas till sådana fall som kunna betecknas såsom

synnerligen mildrande, torde den i angivna avseende uttalade farhågan

icke böra tillmätas den betydelse att möjligheten till strafflindring avvisas för

de fall, där en sådan verkligen är befogad. Naturligen kunde det tänkas att

man, såsom Överståthållarämbetet i sitt yttrande föreslagit, sökte undgå den

befarade konsekvensen genom att i lagtexten närmare angiva, under vilka

förutsättningar en straffnedsättning skulle kunna få äga rum. Då emellertid

med en sådan begränsning, vilken för övrigt knappast skulle stå i överensstämmelse

med de nuvarande strafflagsbestämmelsernas tekniska utformning,

möjlighet till strafflindring icke lärer kunna vinnas i alla de fall, där

en sådan är påkallad, synes den sålunda förordade lösningen icke böra

ifrågakomma.

Beträffande den föreslagna nedsättningen av normalskalans minimum i

4 § lia de sakkunniga framhållit, att även i fall där denna skala bleve tillämplig,

brottsligheten kunde framstå såsom ganska lindrig, t. ex. om en växel

eller annan värdehandling avsåge endast ett mindre belopp eller om förfalskningsåtgärden

varit klumpigt utförd och faran för vilseledande följaktligen

ej varit stor. Den ifrågavarande straffbestämmelsen hade därför ej

sällan berett domstolarna svårighet att undvika ett alltför strängt straff.

Mot den föreslagna nedsättningen har huvudsakligen riktats samma invändning

som mot de sakkunnigas förslag örn strafflindringar i 1 och 2 §§, nämligen

att straffet även vid normala brott av ifrågavarande slag skulle komma

att sättas alltför lågt. Såsom jag till bemötande av invändningen mot

de föreslagna straffnedsättningarna i 1 och 2 §§ anfört bör emellertid denna

omständighet icke utgöra hinder för genomförandet av ifrågavarande,

enligt min mening befogade strafflindring. Vad slutligen angår den föreslagna

ändringen att straffskalan vid synnerligen förmildrande omständig
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

heter skall utgöras av fängelse i högst 6 månader, synes någon befogad invändning

häremot icke kunna framställas.

I ett yttrande har föreslagits att en nedsättning av straffminimum borde

företagas även i 5 §, så att för däri avsedd förfalskning även bötesstraff skulle

kunna ådömas. Det torde visserligen icke vara uteslutet att sådana fall av

förfalskning kunna tänkas, mot vilka ett bötesstraff utgör en fullt tillräcklig

reaktion. I våra grannländer ingår ju ock bötesstraff i skalan för förfalskningsbrott.

Emellertid synes försiktigheten bjuda att man vid förevarande

partiella reform icke bryter mot den nu gällande principen att ett förfalskningsbrott

alltid skall vara belagt med frihetsstraff. I de sällsynta fall, där

undergåendet av ett sådant straff synes alltför hårt, torde man såsom regel

kunna använda sig av villkorlig dom.

13 kap. strafflagen.

1 §■

Straffet för mened utgör enligt förevarande paragraf straffarbete från och

med 2 till och med 6 år. De sakkunniga föreslå dels en sänkning av minimum

till ett år, dels ock att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter

skall kunna nedsättas till straffarbete i 6 månader.

De sålunda föreslagna ändringarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran

i flertalet yttranden. Tredje polisintendenten i Stockholm samt polismästaren

i Malmö framhålla sålunda, att sänkningen av minimum möjliggör för åklagarmyndigheterna

att utan tillgripande av häktning bringa tveksamma fall

under domstolarnas prövning. Polismästaren i Örebro förklarar, att det är

uppenbart att nu gällande straff för mened är för strängt samt att följden

härav blivit den, att en åklagare icke anser sig kunna åtala i andra fall än

dem som äro uppenbara. I yttrandet förordas vidare att, såsom av professor

Thyrén i hans förberedande utkast till strafflag föreslagits, straffskalan skall

omfatta även fängelse. Rådhusrätten i Arboga, som jämväl förordar de föreslagna

straffnedsättningarna, hemställer att obetänksamhet uttryckligen

jämställes med synnerligen mildrande omständigheter.

De föreslagna straffnedsättningarna avstyrkas i de yttranden som avgivits

av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm och föreningen Sveriges

landsfiskaler. Överståthållarämbetet uttalar i likhet med stadsfiskalen i Stockholm

farhåga för att en straffnedsättning skulle verka undergrävande på

känslan av ansvar för sanningsenligheten av de uppgifter, som lämnas efter

avlagd ed, samt förklarar att en uppmjukning av uppfattningen av edens

helgd kunde förväntas uppstå. Ämbetet framhåller vidare gentemot ett uttalande

i de sakkunnigas motivering, att det är synnerligen betydelsefullt att

den föreställningen icke vinner insteg, att mened i mål som röra exempelvis

olovlig befattning med brännvin är mindre brottslig än mened i mål som

äro av väsentligare betydelse.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

59

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför:

Så länge vårt rättssystem fäster avgörande betydelse vid vittnesutsagorna

såsom bevismedel är det av stor vikt att största möjliga garantier skapas för

att vittnena verkligen lämna riktiga uppgifter. Erfarenheten ger tyvärr belägg

för den uppfattningen, att allmänhetens känsla för vittnesedens betydelse

ej längre är densamma som förr. En missriktad solidaritetskänsla för

någon av parterna väger stundom tyngre hos vittnet än dess plikt att omtala

sina iakttagelser. Mot denna tendens till vittnesmålens minskade trovärdighet

lärer intet annat medel finnas än ett avskräckande straffhot. Det synes

därför föga välbetänkt att nu sänka straffsatsen för menedsbrottet. En sådan

åtgärd kan dessutom lätt uppfattas som en eftergift från samhällets sida

i kravet på ovillkorlig sanningsplikt.

De sakkunniga lia uttalat att det i vårt land torde vara en allmänt omfat-Departement

tad mening att det nuvarande minimistraffet för mened, 2 års .straffarbete, chetenvore

alltför högt i förhållande till brottets normala svårhetsgrad och att

domstolarna på grund därav i viss utsträckning föranletts att frikänna för

mened tilltalade personer. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas av

den utredning som de sakkunniga förebragt rörande domstolspraxis beträffande

ifrågavarande brott. Att berörda minimum enligt nutida rättsuppfattning

är alltför högt synes även bestyrkas av den ställning, som i de avgivna

yttrandena intagits till förevarande förslag, ävensom av det utav de sakkunniga

åberopade förhållandet, att om minimistraffet sänktes på sätt som föreslagits,

detsamma ändock komme att ligga högre än i närmast jämförliga

straffbestämmelser i åtskilliga andra närbesläktade länder. För en sänkning

kan, såsom skett i några yttranden, även åberopas den omständigheten

att häktning efter den föreslagna nedsätlningen av straffet icke längre

skulle vara obligatorisk. Uppenbarligen måste det ur skilda synpunkter vara

högst ogynnsamt att häktning ovillkorligen måste äga rum vid ett brott sådant

som mened, där frågan huruvida åtalet kommer att bifallas med hänsyn

till de särskilda bevisningsvårigheterna ofta måste vara tämligen osäker.

Det måste alltid framstå såsom mindre lyckligt att en person, som frikännes

för ett brott, varit häktad i målet, och detta förhållande måste i sin tur göra

åklagarna mindre benägna att åtala i andra fall än dem som förefalla fullt

klara.

I några yttranden har emellertid framhållits, att känslan för vittnesedens

helgd icke är densamma nu som tidigare och att personer som åberopas såsom

vittnen i en rättegång i icke obetydlig utsträckning utsättas för stark

press från partens eller parten närståendes sida i syfte att förmå vittnet att

avgiva en för parten förmånlig utsaga. Det senare förhållandet har ock beaktats

i lagstiftningen genom den vid 1934 års riksdag genomförda ändringen

i 11 kap. 8 § strafflagen, varigenom utvidgat straffskydd bereus vittne.

Naturligen ligger det vikt uppå att icke företaga någon lagstiftningsåtgärd,

varigenom det utomordenligt betydelsefulla samhällsintresset av sanningspliktens

upprätthållande vid avgivande av vittnesmål -— och detta oberoende

av den betydelse som det mål, vari utsagan avgives, i och för sig äger —

kan äventyras. Emellertid torde knappast någon risk föreligga alt straff
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Rlaj.ts proposition nr 187.

nedsättningen skall verka i sådan riktning med hänsyn till det stränga

minimistraff som alltjämt skulle gälla. I allt fall gör sig emellertid en annan

synpunkt gällande i motsatt riktning, som synes böra tillmätas det största beaktande.

Det har ofta vitsordats, att ett sträffbuds allmänpreventiva verkan

i hög grad är beroende av att detsammas överträdande verkligen blir i icke

alltför ringa utsträckning beivrat, under det att straffets storlek har en jämrelsevis

mindre betydelse. Nu lärer man emellertid med största visshet kunna

antaga att den föreslagna straffnedsättningens genomförande skall visa sig

ägnat att stärka ifrågavarande straffbestämmelses allmänpreventiva verkan.

Det synes som om fördelen härav skulle mer än väl uppväga den nyss berörda

risken för att straffnedsättningen skulle kunna komma att uppfattas

som en eftergift från samhällets sida beträffande sanningspliktens upprätthållande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl

tala för att i detta sammanhang upptaga förslaget om en nedsättning av minimistraffet

för mened.

I fråga om det närmare bestämmandet av minimistraffets storlek synes

det för närvarande icke tillrådligt att såsom professor Thyrén föreslagit inrymma

fängelsestraff i skalan. De av de sakkunniga föreslagna minimistraffen

— för normala fall ett års straffarbete och vid synnerligen mildrande

omständigheter straffarbete i 6 månader — torde böra godtagas.

14 kap. strafflagen.

9, 36 och 37 §§.

Enligt 9 § första stycket av förevarande kapitel är straffet för vållande

till annans död böter, dock ej under 10 dagsböter, eller fängelse i högst 6

månader. Om vållandet var synnerligen grovt, kan jämlikt andra stycket

1 paragrafen dömas till straffarbete i högst 2 år. De sakkunniga föreslå nu

att straffet för ordinära fäll bestämmes till fängelse i högst ett år samt att

till böter skall få dömas endast där omständigheterna äro mildrande. Någon

ändring i lagrummets andra stycke föreslås ej.

I 36 § andra stycket första punkten stadgas, att vid annan misshandel

å skyldeman i rätt uppstigande led än dråp straffet ej må sättas lägre än

2 månaders straffarbete; under försvårande omständigheter må straffet på

visst sätt höjas utöver eljest för misshandeln gällande straffmaximum. I

denna punkt föreslå de sakkunniga ingen ändring. I sista punkten av samma

stycke stadgas att om annan misshandel än dråp sker å maka, styv- eller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller

annan, under vars lydnad gärningsmannen står, denna omständighet skall

anses såsom synnerligen försvårande samt att i sådana fall ej skall få dömas

till lindrigare straff än fängelse. Beträffande denna punkt hemställa de sakkunniga,

alt förefintligheten av någon utav dessa relationer skall beaktas

endast såsom en synnerligen försvårande omständighet. Satsen ''och må ej

till lindrigare straff än fängelse dömas’ skulle alltså utgå ur lagrummet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

Enligt 37 § skall straffet i 14 kap. 15 § strafflagen för resande av livsfarligt

vapen, i de fall där skada ej uppstår, utgöra fängelse i högst ett år, då

förbrytelsen äger rum mot någon av de i 36 § nämnda personerna. De

sakkunniga föreslå ingen ändring i detta stadgande, såvitt brottet företagits

mot skyldeman i rätt uppstigande led. Om däremot gärningen förövats

mot någon av de övriga i 36 § nämnda personerna — maka, styv- eller svärföräldrar,

adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan,

under vars lydnad nian står — föreslås att detta förhållande vid tilllämpning

av 14 kap. 15 § blott skall beaktas såsom en synnerligen försvårande

omständighet.

Den föreslagna ändringen i 9 § rörande straffet för vållande till annans

död tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm samt polismästaren i Örebro.

I flertalet övriga yttranden lämnas förslaget utan anmärkning.

Polismästaren i Norrköping och rådhusrätten därstädes hemställa att normallatituden

skall omfatta även böter med ett tämligen högt dagsbotsantal

såsom minimum. Rådhusrätten åberopar till stöd härför, att det ofta är

svårt att vid vårdslöshetsförbrytelser finna mildrande omständigheter, men

att även om sådana omständigheter icke äro för handen, bötesstraff understundom

kan vara en fullt tillräcklig reaktion. Rådhusrätten föreslår därför

att bötesstraffet bibehålies i normallatituden med 50 dagsböter såsom minimum.

I båda yttrandena framhålles, att borttagandet av bötesstraffet

ur normallatituden kan medföra att domstolarna för att undgå att döma

till frihetsstraff alltför ofta komma att anse förmildrande omständigheter

föreligga.

I några yttranden föreslås ändringar i skärpande riktning i andra stycket

av paragrafen. Rådhusrätten i Norrköping hemställer sålunda att skalan i

andra stycket göres tillämplig så snart det föreligger grovt vållande. Ordet

''synnerligen’ skulle alltså utgå ur nämnda stycke. Polismästaren i Malmö,

som finner skärpandet av det normala straffet för vållande till annans död

med hänsyn till den under senare åren väsentligt stegrade brottsfrekvensen

på detta område vara av behovet påkallat, ifrågasätter om icke även straffet

för synnerligen grovt vållande samtidigt bör höjas samt anför härom:

Då efter 4 och 5 §§ straffminima för uppsåtlig misshandel i berått eller

hastigt mod med dödlig utgång utgöra respektive 8 och 4 års straffarbete

synes det icke konsekvent, att även ett synnerligen grovt vallande icke straffas

med mera än 2 års straffarbete. Gärningsmännen kunna i senare fallet

befinna sig på olika stadier från rent vållande till eventuellt uppsåt och således

komma ganska nära det uppsåtliga brottet, under det att brottsligt

uppsåt beträffande själva dödandet enligt 4 och 5 §§ helt saknas. Maximistraffet

för ett synnerligen grovt vållande borde därför lämpligen höjas till

minimistraffct för det normala brottet enligt 5 § eller till 4 års straffarbete.

Polismästaren i örebro ifrågasätter huruvida det icke är nödvändigt att

efter införande av lagen den 7 juni 1934 angående straff för vissa brott vid

förande av motorfordon ändra straffskalan i 17 § i 14 kap. för vallande

till sådan kroppsskada som omförmäles uti 10 § i samma kap. så att ska
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

ian, med bibehållande av nuvarande minimum, täcker maximum i 2 § i

förenämnda lag, nämligen straffarbete i ett år. Tillika ifrågasättes, örn ej

brottet i 17 §, åtminstone då det begås under förande av motorfordon, bör

läggas under allmänt åtal.

De föreslagna straffnedsättningarna i 36 och 37 §§ lämnas i flertalet yttranden

utan anmärkning. Ändringarna tillstyrkas positivt av en stadsfiskal

i Stockholm och polismästaren i Örebro. Jämväl justitiekanslersämbetet och

polismästaren i Göteborg ansluta sig till de föreslagna nedsättningarna men

hemställa om ändringar jämväl i andra delar av 36 §.

Justitiekanslersämbetet anför sålunda:

Ämbetet,, som intet har att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna

ändringen i 36 §, anser vad de sakkunniga anfört giva skäl jämväl för en

jämkning i stadgandet i vad det avser misshandel mot skyldeman i rätt uppstigande

led. Det är näppeligen rimligt att en, örn än aldrig så ringa misshandel,

som i vanliga fall skolat sonas med ett lågt bötesstraff, icke må i

förevarande fall bedömas lindrigare än med straffarbete i 2 månader, exempelvis

där en berusad hustyranns brutala uppträdande mot hustrun gett sonen

impulsen till en överilad handling. Det må här uppmärksammas att

även lindrigare misshandel är under allmänt åtal, när den riktas mot skyldeman

i rätt uppstigande led.

Polismästaren i Göteborg har ifrågasatt huruvida icke i sammanhang med

de föreslagna ändringarna av 36 och 37 §§ en mildring av straffet jämväl

för den, som misshandlat skyldeman i rätt uppstigande led, borde för undantagsfall

möjliggöras. Det nuvarande läget torde göra ascendenten synnerligen

betänksam att påkalla polisskydd mot hotfulla avkomlingar, då

han därigenom kunde ådraga dessa ett frihetsstraff, som han ville göra

allt för att skydda dem för. Det syntes tveksamt huruvida misshandel av

nu ifrågavarande slag borde vara underkastad allmänt åtal med mindre

straffminimum sänktes.

I några yttranden hemställes att i detta sammanhang ändringar företagas

även beträffande misshandelsbrotten i övrigt. Rådhusrätten och polismästaren

i Eskilstuna ha sålunda yttrat, att det måhända kunde anses befogat

att en omarbetning skett även av bestämmelserna örn misshandelsbrotten.

Den betydande vikt, som fortfarande vid straffmätningen

tillmättes den skada som skett av misshandeln, syntes något betänklig och

föga i överensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning. Rådhusrätten

i Västerås ifrågasätter, om ej straffsatsen i 14 kap. 13 § strafflagen bör

skärpas, antingen så att straffmaximum höjes till fängelse i högst ett år

eller ock så att straffarbete införes i straffskalan.

• Till stöd för den föreslagna straffhöjningen i 9 § lia de sakkunniga åberopat,

dels att den nu gällande straffskalan för vållande till annans död framstode

såsom anmärkningsvärt låg i jämförelse med de straff som för motsvarande

fall uppställdes i åtskilliga oss närstående länders strafflagar, dels

ock den sedan omkring år 1920 ständigt fortgående stegringen av de hithörande

brottens antal. De sakkunniga ha ock hänvisat till att straffen för

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

63

vissa brott vid förande av motorfordon blivit genom lag av den 7 juni 1934

skärpta, i allmänhet till fängelse i högst ett år, samt framhållit, att då grunden

för straffbarheten av de i nyssnämnda lag angivna brotten huvudsakligen

vore den därigenom framkallade faran för andra människors liv, det ej

kunde anses rimligt att den straffbestämmelse, som i första hand bleve att

tillämpa då faran förverkligats, skulle vara avsevärt lindrigare.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att en höjning av straffskalan för

de normala fallen av vållande till annans död är påkallad. Beträffande skalans

avvägning synes den av de sakkunniga föreslagna höjningen av maximistraffet

från 6 månaders till ett års fängelse lämplig. Någon anmärkning mot

förslaget härutinnan har ej heller framställts i de avgivna yttrandena. Vad

minimistraffet beträffar synas två möjligheter kunna ifrågakomma. Antingen

kan man i likhet med de sakkunniga bestämma minimum för normalfallen

till en månads fängelse samt förbehålla bötesstraffet för sådana fall, då

omständigheterna äro mildrande, eller ock kan man, såsom i två yttranden

föreslås, låta skalan för normalfallen omfatta även bötesstraff, därvid man

dock naturligen måste stadga ett tämligen högt dagsbotsantal såsom minimum.

Då emellertid enligt min mening vållande till annans död alltid bör föranleda

frihetsstraff, såframt ej mildrande omständigheter föreligga, och då en

sådan rättstillämpning icke lärer kunna vinnas på annat sätt än genom att

bötesstraff icke upptages i skalan för normalfallen, ansluter jag mig till det

av de sakkunniga förordade alternativet.

I ett yttrande har, med hänvisning särskilt till de i 4 och 5 §§ stadgade höga

straffminima för uppsåtlig misshandel med dödlig utgång, förordats en höjning

av maximistraffet i andra stycket av 9 § vid synnerligen grovt vållande

till annans död. Uppenbarligen kan det tänkas att förhållandena vid detta

brott äro sådana att straffet i förevarande lagrum framstår såsom väl lågt.

Framför allt gäller detta om fallet ligger så till att man har anledning

misstänka att gärningsmannen handlat i uppsåt att döda. Då emellertid

de fall, där det kan ifrågakomma att utdöma ett högre straff än 2 års

straffarbete, i praktiken torde vara ganska sällsynta, finner jag i likhet med

de sakkunniga att en ändring i skärpande riktning nu icke är oundgängligen

erforderlig. Beträffande den i yttrandet gjorda hänvisningen till straffsatserna

i 4 och 5 §§ må för övrigt framhållas, att skillnaden mellan maximum i

förevarande lagrum och minima i 4 och 5 §§ kommer att framstå såsom

mindre stötande, därest det för närvarande till lagrådet remitterade förslaget

till ändring i, bland annat, 5 kap. 12 § strafflagen — enligt vilket tilllämpningen

av förstnämnda båda lagrum skulle bli utesluten, då döden inträtt

av våda — kommer att genomföras. Det i ett yttrande framställda förslaget

att skalan i andra stycket av 9 § skulle göras tillämplig så snart vållandet

vore grovt — även om det icke kunde betecknas såsom ''synnerligen’ grovt —

anser jag mig icke böra förorda.

En höjning av straffmaximum i 17 § från 6 månaders fängelse till ett års

straffarbete för vållande till den svåraste graden av kroppsskada har, under

åberopande av straffsatserna i nyssberörda lag den 7 juni 1934 örn straff

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för vissa brott vid förande av motorfordon, föreslagits i ett yttrande. Ehuru

enligt min mening vissa skäl kunna åberopas för en höjning av straffmaximum,

lärer dock en ändring i detta sammanhang icke vara erforderlig.

Beträffande det i samma yttrande framställda förslaget att lägga förevarande

brott under allmänt åtal, åtminstone då det begåtts under förande av

motorfordon, må framhållas att brottet under sist angivna förutsättning

redan nu jämlikt 19 § 2. i strafflagens promulgationsförordning lärer ligga

under sådant åtal. För övriga fall synes det icke föreligga tillräcklig anledning

att göra brottet till åklagarbrott.

Mot de föreslagna strafflindringarna i 36 och 37 §§ vid misshandel av

den ringaste graden samt vid resande av livsfarligt vapen, såvitt brotten förövas

mot make, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar,

förmyndare, husbonde eller annan under vars lydnad gärningsmannen står,

har någon anmärkning icke framställts i de avgivna yttrandena. Ehuru det

i och för sig är mindre tilltalande att företaga en sänkning i straffsatserna

för misshandelsbrott — de låga straffen för sådana brott lia ju ofta påtalats

— synes det dock vara alltför hårt att brott av nu ifrågavarande slag

aldrig skulle kunna sonas med lägre straff än fängelse. I likhet med de

sakkunniga finner jag alltså att den särskilda kvalifikation, som ligger i

relationen mellan gärningsmannen och den angripne, blir tillfredsställande

beaktad genom att den förklaras utgöra en synnerligen försvårande omständighet.

I två yttranden har hemställts om nedsättning av minimum i 36 § även

för det fall att misshandeln förövats å skyldeman i rätt uppstigande led.

Till denna mening kan jag ej ansluta mig. Misshandel å sådan skyldeman

torde, även i jämförelse med misshandel å någon av de nyss nämnda personerna,

för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom en så allvarlig

handling att någon straffnedsättning icke i detta sammanhang är påkallad.

För sådana säkerligen mycket sällsynta undantagsfall, då undergående av

det nu gällande minimistraffet, 2 månaders straffarbete, framstår såsom alltför

hårt, torde villkorlig dom kunna ifrågakomma. Någon ändring av åtalsreglerna

för förevarande brott synes ej heller erforderlig. Att i detta sammanhang

vidtaga den i ett yttrande berörda omredigeringen av lagrummet

synes ej böra ske.

Till det i ett annat yttrande framställda förslaget att nu verkställa en omarbetning

av straffbestämmelserna för misshandelsbrotten kan jag icke ansluta

mig. En sådan omarbetning, för vilken visserligen skäl kunna anföras,

skulle kräva en mycket omfattande utredning och faller dessutom utanför

ramen för ifrågavarande partiella reform Det i ett yttrande framställda

förslaget om höjning av straffminimum för sådan ringare misshandel,

varom förmäles i 13 §, har upptagits i sammanhang med förut berörda,

till lagrådet remitterade förslag rörande ändring i vissa delar av

strafflagen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

65

15 kap. strafflagen.

12—15 §§.

Straffet för våldtäkt utgör enligt 12 § straffarbete från och med 6 till och

med 10 år. Därjämte uppställas i paragrafen strängare straffskalor för

det fall att kvinnan av gärningen får svår kroppsskada eller ljuter döden.

I 13 § stadgas samma straff som i 12 § för det fall att någon övar otukt med

kvinna, vilken han genom dövande eller annat medel uppsåtligen försatt i

yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit

ur stånd att sig värja. 14 § innehåller straffbestämmelser för försök till

brott enligt 12 eller 13 §. I 15 § straffbelägges otukt, som övas med kvinna

vilken utan gärningsmannens åtgörande befinner sig i det uti 13 §

omförmälda motståndslösa tillståndet.

De sakkunniga föreslå nu en nedsättning av minimum för våldtäkt och

för brott enligt 13 § från 6 till 4 år, varjämte föreslås, att då omständigheterna

äro synnerligen mildrande straffet skall få nedsättas till 2 års straffarbete.

Vidare skall enligt de sakkunnigas förslag i lagen införas en ny straffbestämmelse

av följande lydelse:

Har man förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig

gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för

brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn

och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i

högst fyra år.

Nu nämnda straffbestämmelse föreslås skola intagas såsom 15 §. För

att erhålla plats åt denna nya paragraf ha i 15 kap. vissa redaktionella jämkningar

företagits. Sålunda har nuvarande 13 § införts som ett andra stycke

i 12 §, till vars straffbestämmelser den redan nu hänvisar, och i anslutning

Härtill ha nuvarande 14 och 15 §§ betecknats som respektive 13 § och 14 §

samt hänvisningen i nuvarande 14 § till 12 och 13 §§ ändrats till att avse

endast 12 §.

De föreslagna straffnedsättningarna i nuvarande 12 och 13 §§ tillstyrkas av

Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm samt styrelsen för föreningen

Sveriges landsfogdar. I övriga yttranden lämnas ändringarna utan

erinran. Rådhusrätten i Gävle anser emellertid att det med hänsyn till den

föreslagna nya 15 § torde vara erforderligt att angiva att med våld i 12 §

avses s. k. absolut våld.

Den föreslagna nya 15 § tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet

avgivna yttranden. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar framhåller

sålunda, att paragrafen kommer att fylla en lucka i strafflagen som förut

ofta gjort sig påmind samt tillägger att straffbudet säkerligen kommer att

i praktiken visa sig vara av stort värde.

Fallang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. • 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Mcij:ts proposition nr 1S7.

Departementschefen.

I två yttranden hemställes att endast vissa av de i nämnda lagrum upptagna

handlingsformerna skola straffbeläggas. Tredje polisintendenten i

Stockholm anser sålunda att kriminaliseringen bör omfatta endast de fall

då tvångsmedlet utgöres av annat våld eller hot örn brottslig gärning än i

12 § avses, under det att rådhusrätten i Norrköping vill straffbelägga gärningen

endast vid fullbordat brott men ej vid försök.

Tredje polisintendenten anför:

I förslagets 15 § straffbelägges till en början användande av lindrigare

former av våld och hot örn brottslig gärning, än i 12—14 §§ angivits, för att

förmå kvinna till otukt. Mot införande av härför föreslagna straff, vilket

bildar en övergång mellan det för vissa hithörande fall alltför lindriga straffet

i 15 kap. 22 § och straffet i 12—14 §§ i samma kapitel, är intet att invända.

Genom innehållet i övrigt i den föreslagna 15 § straffbeläggas vissa

slag av gärningar, varigenom man förmår kvinna till otukt och vilka hittills

ej varit kriminaliserade. Utsträckandet av straffbarheten till det angivna

förfarandet må väl ur teoretiska synpunkter vara berättigat; något

praktiskt behov därav torde däremot, att döma av hittills av polismyndigheten

i Stockholm gjorda erfarenheter, ej föreligga. På grund härav och

då en utvidgning av det straffbara området just i hithörande fall, såsom de

sakkunniga även antytt, lätt kan locka till utpressningsförsök och trakasserier

av hämndlystnad eller liknande motiv, torde värdet av den föreslagna

utvidgningen av straffbarheten kunna diskuteras.

Rådhusrätten i Norrköping yttrar:

Första stycket av den föreslagna 15 § torde fylla ett behov. Vidkommande

andra stycket åter ställer sig rådhusrätten tveksam med hänsyn till den

synnerligen begränsade omfattning, i vilken försöket i övrigt straffbelägges i

svensk rätt. Rådhusrätten håller före, att med införandet av dessa bestämmelser

torde böra anstå, till dess vid en allmän revision av strafflagen försöksstraffet

gives en större plats i systemet.

En stadsfiskal i Stockholm hemställer om vidtagande av den formella

jämkning i den föreslagna lagtexten att ordet :man’ i § 15 utbytes mot

"någon’ för att undvika den feltolkningen att lagrummet icke skulle vara

tillämpligt då tvånget utövas av kvinna.

Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen i sitt yttrande förordar

obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av personer, åtalade för våldtäkt

eller försök därtill.

Vad först angår de föreslagna straffnedsättningarna i 12 och 13 §§ lia de

sakkunniga härom anfört, att våldtäktsbrotten visserligen utgjorde en brottskategori

som i sin typiska form ådagalade grov asocialitet och krävde sträng

bestraffning av allmänpreventiva skäl, men att det höga minimum av 6 års

straffarbete omöjliggjorde en önskvärd differentiering mellan svårare och

lindrigare fall samt en för åtskilliga lindrigare fall obetingat påkallad mildare

straffmätning. Vidare har framhållits att domstolarna därför ej sällan,

då mildrande omständigheter synts vara för handen (exempel: kvinnan

för notoriskt ett sedeslöst liv och har kanske tidigare tillåtit gärningsmannen

könsumgänge, hon har tidigare under längre tid statt i könsförhallande

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

67

till honom, eller hon har vid brottstillfället frivilligt inlåtit sig ganska nära

med honom, dock utan att vilja tillåta könsumgänge) i stället för att tilllämpa

15 kap. 12 §, såsom rätteligen bort ske, för att kunna ådöma ett

mot gärningens svårhetsgrad mera passande straff tillämpat 15 kap. 14 §

(törsöksparagrafen) eller 15 kap. 22 § första stycket (den allmänna tvångsparagrafen).

Slutligen har ytterligare åberopats att vårt land med avseende

å minimas stränghet intoge en fullständig särställning samt att professor

Thyrén i ett efterlämnat lagutkast, omfattande bl. a. brott mot familj eller

sedlighet, för 12 och 13 paragrafernas fall upptagit en straffskala av fängelse

i 2 till 3 år eller tukthus i 6 till 8 år med stadgande tillika, att där

omständigheterna vore synnerligen mildrande, straffet skulle kunna nedsättas

till fängelse i 6 månader. Vad de sakkunniga sålunda anfört till

stöd för en nedsättning av straffskalorna synes övertygande, och de föreslagna

minima förefalla väl avvägda. Någon erinran i sak har ej heller

gjorts mot förslaget på denna punkt.

Vad sedan angår den föreslagna nya straffbestämmelsen i 15 § lärer

enighet råda därom, att nu gällande lag icke i tillräcklig omfattning stadgar

straff för den som genom tvång förmår en kvinna till otukt. Örn såsom

tvångsmedel varken brukats s. k. absolut våld eller hot som innebär trängande

fara samt därför 15 kap. 12 § ej kan komma till användning, kan för

närvarande straff för fullbordad gärning inträda allenast enligt den allmänna

tvångsbestämmelsen i 15 kap. 22 § första stycket, i fråga om hot dock endast

örn hotet avsett något rättsstridigt; har angreppet i nu angivna fall

stannat vid försök, kan det överhuvud icke straffas. Framtvingande av

könsumgänge med en kvinna och försök därtill är således i viss omfattning

straffritt, och där straff jämlikt den allmänna tvångsbestämmelsen kan

ifrågakomma torde skalan mången gång vara alltför lindrig. Frågan gäller

alltså huru det tvång skall vara beskaffat, som skall kunna föranleda straff

i nu ifrågavarande hänseende. De sakkunniga lia stannat för att bestämma

tvångsmedlet så, att samtliga de former av tvång som jämlikt 21 kap. 10 §

strafflagen kunna giva upphov till ett utpressningsbrott även skola kunna

konstituera ett brott enligt förevarande paragraf (såvida icke tvånget är av

den svårhetsgrad att handlingen blir straffbar redan såsom våldtäkt enligt

15 kap. 12 §). Straff skall sålunda inträda, då kvinna förmås till otukt 1)

genom annat våld eller hot örn brottslig gärning än i 12 § avses, 2) genom

hot örn åtal eller angivelse av henne eller annan för brott, eller slutligen

3) genom hot att meddelande skall lämnas som är menligt för hennes eller

annans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller

fortkomst. Straff skall även inträda, då gärningen stannat vid försök.

Att den först omnämnda formen av tvång ''annat våld eller hot om

brottslig gärning än i 12 § avses’ bör upptagas, därom lärer enighet råda

Mera tveksamt är, örn de under 2) och 3) angivna formerna av tvång böra

kunna giva upphov lill sådant brott varom nu är fråga. I ett yttrande har

förordats att desamma borde uteslutas ur den föreslagna paragrafen. Till

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 1S7.

stöd härför har åberopats att något praktiskt behov av dessa falls kriminalisering

ej förelåge samt att deras straffbeläggande kunde locka till utpressningsförsök

eller trakasserier av hämndlystnad eller liknande motiv.

Beträffande förevarande spörsmål må till en början framhållas att önskemålet

att vinna överensstämmelse med straffbestämmelsen för utpressning

i och för sig icke synes böra tillmätas avgörande betydelse. Det typiska

utpressningsbrotlet förövas nämligen just genom användande av sådant psykiskt

tvång varom nu är fråga, under det att en rättskapabel kvinnas könsliga

integritet i regel angripes genom våld å person av grövre eller ringare

slag. Emellertid torde det likvisst föreligga starka skäl för att, då en viss

utvidgning av det brottsliga området nu allmänt anses böra företagas, medtaga

även sådana angrepp, där tvångsmedlet icke utgjorts av våld eller hot

örn brottslig gärning. Dessa angrepp, vilka ju alltid måste företagas i berått

mod, torde utvisa en lika samhällsfarlig vilja som ett angrepp medelst ringare

våld eller hot, vilket väl oftast företages i hastigt mod och kanske under

inflytande av alkohol. Den i förut anförda yttrande åberopade omständigheten,

att något praktiskt behov av en kriminalisering av de nu ifrågavarande

fallen ej förelåge, synes ej böra tillerkännes någon väsentlig betydelse,

då såväl de omständigheter under vilka tilltvingandet sker som ock

det förhållandet att gärningen för närvarande är straffri naturligen leder

till, att den endast undantagsvis kommer till polismyndighetens eller allmänhetens

kännedom. Att sådana handlingar icke så sällan förekomma,

låt vara i mindre utsträckning än de till den förstnämnda gruppen hörande,

lärer icke kunna betvivlas. Och beträffande invändningen att en kriminalisering

lätteligen kan ge upphov till utpressning, finner jag, i likhet med de

sakkunniga, farhågorna i detta avseende överdrivna, sedan straff för utpressning

och försök därtill numera införts. Av vad sålunda anförts framgår,

att tvångsmedlet synes mig lämpligen böra bestämmas på sätt de sakkunniga

föreslagit.

I likhet med de sakkunniga finner jag ock att de sålunda i 15 § upptagna

angreppen mot kvinnans könsliga integritet böra straffas även på försöksstadiet.

Då bland de sällsynta försöksbestämmelserna i nu gällande strafflag

även upptagits försök till våldtäkt, synes det vara ali anledning att också

straffa försök alt förmå en kvinna till otukt genom användande av annat

våld eller hot om brottslig gärning än i våldtäktsparagrafen avses. Och

örn tvångsmedlet består av hot örn åtal eller angivelse för brott eller av hot

om att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn och

medborgerliga ansende, yrke, näring eller fortkomst, är det av minst lika

stor vikt att handlingen kan straffas redan på försöksstadiet. För de fall

då tvånget lett till åsyftat resultat torde nämligen av skäl, som icke närmare

behöva utvecklas, kvinnan ofta nog vara föga benägen att söka få till stånd

något ingripande mot gärningsmannen. Men då kvinnan ännu icke givit

vika för det framställda hotet, kan saken ej så sällan ligga annorlunda till.

Och framför allt är att beakta, att blotta vetskapen örn att straff kan kom
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

69

ma att inträda redan på grund av framställande av hot i nu ifrågavarande

syfte torde vara ägnad att verka avhållande på den, som eljest kunde vara

sinnad att på angivet sätt söka förmå en kvinna till otukt. Straffbestämmelsen

kommer med ali sannolikhet att få sin största betydelse just genom

denna sin avhållande verkan.

Vad angår de föreslagna straffskalorna i 15 § synas desamma väl avvägda.

Den särskilda straffskalan vid försök, där synnerligen försvårande omständigheter

föreligga, synes dock ge anledning till viss tvekan. De sakkunniga

ha föreslagit att för detta fall straffet skall kunna höjas, från maximum

för de normala försöksfallen -—- 2 års straffarbete — till straffarbete

i högst 4 år. Samma straffskalor gälla enligt 21 kap. 10 § andra stycket

vid försök till utpressning. Då vid försök till utpressning på förslag av

kriminalistföreningen en särskild skala infördes för synnerligen försvårande

omständigheter — det ursprungliga inom departementet utarbetade förslaget

upptog icke någon särskild skala för sådana fall, utan maximum för

försök till utpressning utgjorde straffarbete i 2 år — torde man närmast

haft i sikte den kategori av utpressare som yrkes- eller vanemässigt ägnar

sig åt utpressning. Någon motsvarande kategori av brottslingar lärer emellertid

icke förekomma vid ifrågavarande brottstyp. Med hänsyn till att vid

försök till detta brott liksom vid egentlig våldtäkt s. k. objektiva överskott

eller andra synnerligen försvårande omständigheter kunna föreligga (kvinnan

berövar sig t. ex. livet för att icke behöva foga sig i mannens önskan)

har jag emellertid funnit mig böra godtaga de sakkunnigas förslag även på

denna punkt.

I formellt hänseende har i ett yttrande anmärkts att uttrycket ’har man

förmått kvinna till otukt’ kunde ge anledning till tvekan huruvida straffbestämmelsen

vore tillämplig, då tvånget utövats av kvinna. I yttrandet har

därför hemställts att ordet ''man’ Skulle utbytas mot ''någon’. Ehuru enligt

min mening någon tvekan knappast synes kunna uppstå därom att paragrafen

skall vara tillämplig även då den som utövar tvånget är kvinna, synes

dock för undvikande av varje missförstånd lämpligt att vid beskrivningen

av brottssubjektet ordet ''man’ utbytes mot ''någon’.

Till medicinalstyrelsens förslag örn obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning

vid våldtäktsförbrytelser återkommer jag i samband med behandlingen

av ändringsförslagen i 18 kap.

17 kap. strafflagen.

1—3 §§.

Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser örn straff för hor. Enligt

1 § utgör straffet för enkelt hor, för den gifte fängelse i högst 6 månader eller

böter samt för den ogifte böter. Straffet för dubbelt hor är enligt 2 §

fängelse från och med 0 månader till och med 2 år. Enligt 3 § får hors
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

brott ej åtalas av allmän åklagare, där ej den oskyldiga makan angivit brottet

till åtal eller, under åberopande av horsbrottet, sökt skillnad i äktenskapet

eller mannen ålagts att utgiva underhåll till barn, som avlats i hordom, eller

ock brottet eljest hör under allmänt åtal. De sakkunniga föreslå att straffet

för hor helt upphäves, i följd varav nämnda paragrafer skulle utgå ur strafflagen.

Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må

erinras, att hor fortfarande är kriminaliserat i Finland, Holland och Tyskland

under det att gärningen ej bestraffas i Danmark, Norge och England.

I Norge avskaffades straffbestämmelsen 1927. I regeringspropositionen härom

framhölls huvudsakligen, att även örn man icke helt kunde dela den meningen,

att frågan örn den äktenskapliga troheten vore en privatsak, så måste det

dock erkännas vara ''lite smakelig’ att söka främja denna trohet genom straffbud,

samt att det i varje fall vore bättre att icke lia någon straffbestämmelse

alls än en bestämmelse, som i praxis så gott som uteslutande missbrukades.

Lagstiftningens ogillande av brott mot den äktenskapliga troheten hade dessutom

fått ett naturligare uttryck på annat sätt, nämligen i den rätt, som medgivits

den förorättade maken att kräva upplösning av äktenskapet. — I Danmark

upphävdes straffbestämmelsen genom 1930 års strafflag. I det kommittébetänkande

som låg till grund för berörda strafflag anfördes såsom skäl

härför, att straff ej vore något lämpligt värn för äktenskapets renhet samt

att begäran om åtal oftast framställdes i fall, då förutsättningarna för äktenskapligt

samliv redan brustit och förseelsen därför varit mera ursäktlig, vartill

komme, att bevekelsegrunderna för en sådan begäran i regel vore mindre

tilltalande.

De sakkunnigas förslag att upphäva straffbestämmelserna för horsbrott

tillstyrkes av tredje polisintendenten samt cn stadsfiskal i Stockholm, polismästarna

i Karlskrona och Malmö, styrelsen för Sveriges advokatsamfund

ävensom häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga. Polismästaren i

Malmö förklarar sålunda, att borttagande av dessa straffbestämmelser synes

överensstämma med nutida åskådningssätt, och advokatsamfundet yttrar, att

enligt dess mening tvekan icke kan råda därom att ifrågavarande handlingar

böra vara straffria.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför:

Åtal för horsbrott hava under senare tid i Stockholm väckts av allmän

åklagare endast i de fall, då angivelse av enskild part skett. Dylika angivelser

hava med tiden blivit allt sällsyntare och torde under de senaste

åren icke hava uppgått till mer än två å tre per år. I regel hava de utgått från

en make, som legat i skilsmässa, och skälig anledning har funnits till antagande,

att angivelsen skett av hämndlystnad eller i syfte att bereda den angivande

maken större ekonomiska fördelar i skilsmässoprocessen. Av de verkställda

åtalen hava minst hälften ogillats. För fällande utslag i de fall, då

vederbörande nekat, synes hava erfordrats mer än vanligt stark bevisning,

vilket tyder på obenägenhet från de dömande myndigheternas sida att utkräva

ansvar för ifrågavarande slags brott. De erfarenheter, polismvndighe
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ten i Stockholm erhållit på ifrågavarande område, giva icke anledning motsätta

sig avskaffande av straffet för horsbrolt.

Stadsfiskalen i Stockholm har förklarat att det torde vara ställt utom allt

tvivel att straffet för horsbrott vore moget för avskaffande. Stralfet tjänade

numera icke något vare sig moraliskt eller socialt ändamål utan vöre i själva

verket endast, enligt vad erfarenheten visade, ett av staten tillhandahållet påtryckningsmedel,

som enskild person kunde använda i privatekonomiskt

syfte. Polismästaren i Karlskrona har yttrat att skilda meningar givetvis

kunde råda örn lämpligheten av att alldeles borttaga straffet för horsbrott.

Obestridligt torde emellertid vara, att angivelse för dylikt brott i de allra

flesta fall vore dikterad av hämndlystnad eller önskan att skandalisera eller

tvinga den skyldige att vid äktenskapsskillnad utgiva ersättningar, som eljest

icke kunde komma i fråga, och med hänsyn härtill vore måhända ett avkriminaliserande

av horsbrottet befogat.

Polismästaren i Lund uttalar däremot betänkligheter mot straffets avskaffande

samt anför härom:

Även om jag tillfullo måste medgiva riktigheten av de skäl, som anförts

för den föreslagna åtgärden, synes mig dock straffhotets bortfallande giva

rum för allvarliga betänkligheter. Enligt min mening kan det icke rada

tvekan om att handlingens karaktär av brottslig gärning på ett helt annat

sätt än civila lagbestämmelser understryker samhällets ogillande av handlingen

och därmed också i många fall bidrager att verka återhållande.

Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga avstyrker straffets fullständiga

borttagande och vill endast förorda att straffrihet införes för ogift

part.

I några yttranden, vari straffets borttagande förordas, hemställes att även

vissa andra straffbestämmelser underkastas ändring eller helt upphävas.

Tredje polisintendenten i Stockholm anser sålunda att det bör tagas undei

omprövning, huruvida icke de gällande straffen för tvegifte äro väl stränga,

särskilt i betraktande därav, att de torde drabba även vissa kulpösa förfaranden,

under det att häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga uttalar

att stadgandet i 15 kap. 20 § om straff för enlevering av hustru med

hennes vilja i uppsåt att henne till otukt förmå bör upphävas. I

I sin motivering för borttagande av straffet för hor ha de sakkunniga framhållit,

att tillgänglig statistik med tydlighet utvisade att horsbrott sedan lång

tid tillbaka av allmän åklagare ej beivrats på långt när i den utsträckning

sorn lagens stadganden bjöde samt att det torde vara en allmän erfarenhet

att åtal för sådant brott i flertalet fall anhängiggjordes av enskild målsägande

och att de motiv som föranlett dessa åtal i regel varit hämndlystnad eller

önskan att utöva press på motparten i ekonomiska mellanvaranden i sammanhang

med äktenskapets upplösning. Gentemot den synpunkt, som ofta

åberopas till stöd för straffets bibehållande, nämligen att staten genom kriminaliseringen

ger uttryck åt sin principiella inställning till äktenskapsinstitulionen

såsom en av samhällets grundvalar, ha de sakkunniga aldort att upp
-

Departement schefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

rättliållandet till skydd för äktenskapets helgd av straffbestämmelser, som i

praxis nästan alltid missbrukades, knappast kunde anses annat än som en

opåkallad eftergift för en uppfattning, som alltjämt till men för strafflagens

allmänna auktoritet ville tilldela strafflagen omöjliga uppgifter på det moraliska

planet. Samhällets moraliska ogillande av horsbrottet komme enligt

de sakkunniga tillräckligt och på sin rätta plats till synes i äktenskapslagstiftningens

föreskrifter om rätt för den oskyldige maken att vinna äktenskapsskillnad

på grund av andra makens horsbrott samt att erhålla skadestånd

då förhållandet inneburit en grov kränkning av honom eller henne.

Enligt min mening är det väl ett samhiilleligt intresse av största betydelse

att troheten inom äktenskapet hålles i helgd. Emellertid torde detta

intresse icke tillgodoses genom bibehållandet av straffbestämmelser, vilka

enligt vad erfarenheten ger vid handen endast i enstaka fall bringas i tilllämpning

och då så gott som undantagslöst av enskild part, som drives avhämndlystnad

eller av önskan att bereda sig obehöriga fördelar av ekonomisk

natur eller med avseende å vårdnaden av barnen. Tvärtom synes

en straffbestämmelse, som i sin praktiska tillämpning gestaltar sig på nu

angivet sätt, snarare ägnad att motverka än att befordra det syfte som

man genom kriminaliseringen vill uppnå liksom den naturligen ock, såsom

varje annan straffbestämmelse vilken endast tillämpas i enstaka fall

och som drabbar ojämnt och kanske också orättvist, kan leda till skada

för strafflagens allmänna auktoritet. Det finnes även andra, och icke så

få, handlingar, vilka framstå icke blott såsom omoraliska utan även såsom

samhällsskadliga, men beträffande vilka samhället likväl funnit sig

böra avstå från att straffa, antingen därför att straffet visat sig odugligt

såsom medel att bekämpa handlingen i fråga eller därför att straffet visat

sig vara förbundet med kriminalpolitiska eller andra olägenheter av betydande

grad. På nu anförda skäl finner jag mig böra förorda att, såsom

nyligen skett i Danmark och Norge och till överensstämmelse med den praxis

som i England tillämpas, straffet för äktenskapsbrott avskaffas. Förslaget

härom har ju ock vunnit gillande eller lämnats utan erinran i de allra flesta

yttrandena. Samhällets ogillande av äktenskapsbrottet kommer även att

i framtiden få sitt uttryck i lagstiftningen genom att lagen till äktenskapsbrottet

knyter rättsverkningar av civil natur, bestående i rätt för den oskyldige

maken att vinna äktenskapsskillnad samt i vissa fall erhålla skadestånd.

Yrkandena om en ändring beträffande tvegiftesbrottets bestraffning och

om upphävande av bestämmelsen i 15 kap. 20 § strafflagen synas icke böra

upptagas i detta sammanhang.

18 kap. strafflagen.

§§■

1—5 §§ i 18 kap. innehålla straffbestämmelser beträffande blodskamsbrott.

Enligt 1 §, som avser otukt mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande

led (mellan ascendent och descendent), straffas ascendenten med

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.

73

straffarbete på livstid eller från och med 8 till och med 10 år, under det

att descendenten ådömes straffarbete i högst 4 år. Vid otukt mellan personer

i rätt upp- och nedstigande svågerlag (den ene är eller har varit gift

med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led) utgör straffe*

enligt 2 § för parten i det uppstigande svågerlaget straffarbete från och med

6 månader till och med 4 år och för parten i det nedstigande svågerlaget

fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Enligt 3 § bestraffas

otukt mellan syskon med straffarbete från och med 2 till och med 6 år.

4 § innehåller straffbestämmelser för otukt mellan ett syskon och det andras

avkomling. Båda parterna straffas högst med straffarbete i 2 år. Enligt

5 § slutligen straffas med böter otukt mellan personer, som äro med varandra

besvågrade genom enderas äktenskap med den andras syskon eller syskons

avkomling eller med någon från vilkens syskon den andra härstammar.

De sakkunniga föreslå till en början den inskränkningen av det straffbara

området att de i 5 § upptagna fallen uteslutas från blodskamsbrotten. I

övrigt föreslås vittgående jämkningar i straffsatserna huvudsakligen i mildrande

men även i skärpande riktning, varjämte för vissa fall straffrihet

skall inträda.

1 § i de sakkunnigas förslag innehåller straffbestämmelser för otukt mellan

ascendent och descendent. Straffet skall utgöra enligt paragrafens första

stycke för den äldre straffarbete från och med ett till och med 6 år samt

för den yngre straffarbete i högst 2 år eller fängelse. I andra stycket stadgas,

att örn en manlig ascendent övat otukt med kvinna, som ej fyllt femton

år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest med grovt missbruk

av kvinnas beroende ställning förmått henne till otukt, straffet skall utgöra

straffarbete från och med 4 till och med 10 år. I 2 § första stycket

upptagas straffbestämmelser för otukt mellan personer i rätt lipp- och nedstigande

svågerlag. Straffet skall för båda parterna utgöra straffarbete i

högst 2 år eller fängelse. Var det svågerlagsgrundande äktenskapet upplöst,

må till böter dömas. I andra stycket av paragrafen stadgas, att om styvfader

övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under omständigheter

svarande mot de i andra stycket av 1 § angivna, styvfadern skall dömas till

straffarbete från och med 1 till och med 6 år. I 3 § föreslås att straffrihet

i fall som omförmälas i 1 och 2 §§ under vissa omständigheter skall inträda.

Kvinna, som genom grovt missbruk av hennes beroende ställning förmåtts

till otukt varom i nyssnämnda paragrafer sägs, må sålunda icke dömas

lill straff. Detsamma skall gälla kvinna eller man, som vid gärningens förövande

var under aderton år. 4 § upptager straffbestämmelser för otukt

mellan syskon. Straffet föreslås skola utgöra straffarbete i högst 2 år eller

fängelse. I 5 § slutligen givas straffbestämmelser för otukt mellan ett

syskon och det andras avkomling. Skalan föreslås skola upptaga böter eller

fängelse i högst 6 månader.

De föreslagna ändringarna i fråga örn blodskamsbrottens bestraffning tillstyrkas

eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Invändningar mot

förslaget riktas allenast mot vissa punkter.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Vad först beträffar det område, inom vilket sexuella förbindelser böra bestraffas

såsom blodskamsbrott, framställes icke någon invändning mot förslaget

att från straff utesluta de i den nuvarande 5 § upptagna fallen.

En ytterligare inskränkning av det straffbara området föreslås av medicinalstyrelsen

och rådhusrätten i Västerås, vilka förorda, att även otukt

mellan ett syskon och det andras avkomling bör vara straffri.

Medicinalstyrelsen anför härom:

Könsförbindelser av detta slag beivras för närvarande endast i undantagsfall.

Enligt styrelsens förmenande synes ock det allmänna rättsmedvetandet

kunna reagera mot det nuvarande förhållandet, att könsförbindelser av

ifrågavarande slag straffbeläggas, samtidigt som kännedom finnes om möjlighet

för kontrahenterna att ingå äktenskap efter tillstånd av Konungen enligt

giftermålsbalkens 2 kap. 8 §. Styrelsen vill därför hävda den uppfattningen,

att bestämmelsen om straff för otukt mellan ett syskon och det andras

avkomling numera bör uteslutas ur strafflagen, eller om detta icke anses

kunna genomföras, högre straff än böter för detta slag av brott i varje

fall icke måtte komma i fråga.

Rådhusrätten i Västerås yttrar:

Det torde redan hava ingått i allmänna medvetandet, att absolut hinder

ej föreligger för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling,

och att giva straffrättslig sanktion åt ett dispensabelt äktenskapshinder måste

ur flera synpunkter anses mindre tilltalande. Enligt rådhusrättens mening

synes tiden vara inne att upphäva detta straffbud.

I några yttranden föreslås vissa inskränkningar av det straffbara området

även såvitt angår otukt mellan personer i rätt upp- och nedstigande svågerlag.

Rådhusrätten samt polismästaren i Eskilstuna förorda sålunda att

straffet skall inskränkas till de fall, då det svågerlagsgrundande äktenskapet

består vid tidpunkten för otuktens övande.

Även mot övriga ändringsförslag framställas vissa anmärkningar. Beträffande

de föreslagna straffbestämmelserna i 1 och 2 §§ avstyrker rådhusrätten

i Trälleberg sänkningen av straffmaxima. Rådhusrätten anför härom:
Beträffande

de brott, som avses i 1 och 2 §§, kunna onekligen mildrande

omständigheter sägas föreligga i fall, då brotten väsentligen framkallats av

vissa yttre miljöförhållanden, särskilt trångboddhet. Med hänsyn härtill

finner rådhusrätten skäl finnas till nedsättning av straffminima i den utsträckning,

som föreslagits i promemorian. Emellertid finnes en särskilt

svårartad kategori brottslingar. ’Det är’, för att citera promemorian, ''hustruplågarna

och familjetyrannerna, som under åratal sexuellt utnyttja sina

döttrar och genom misshandel och hot hålla familjen i ständig skräck och

dödsångest.’ I betraktande av den synnerligen upprörande karaktären av

deras förbrytelser betvivlar rådhusrätten starkt, att en straffminskning för

dem skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning. På grund härav avstyrker

rådhusrätten de föreslagna sänkningarna av straffmaxima i förevarande

paragrafer. Däremot tillstyrker rådhusrätten sänkningarna av samma

lagrums straffminima.

Polismästaren i Malmö ifrågasätter om icke de i andra stycket av 1 och

2 §§ föreslagna straffskärpningarna för manlig släkting böra drabba jämväl

kvinnlig släkting som övat otukt med gosse under 15 år.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

75

Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen i 2 § andra stycket för

otukt i vissa kvalificerade fall mellan styvfader och styvdotter eller styvbarns

dotter ifrågasätter Stockholms rådhusrätt huruvida icke straffminimum

är alltför lågt, då motsvarande straff enligt 1 § ansetts böra sättas til!

straffarbete i 4 år.

Den föreslagna bestämmelsen i 3 § örn strafallet i vissa fall tillstyrkes

av polismästaren i Malmö, som förklarar att det länge med full rätt ansetts

såsom en orimlighet, att den som vid blodskamsbrott utan tvivel varit den

Jörförde eller för den största skadan utsatte ovillkorligen skall straffas.

Beträffande de föreslagna nedsättningarna i 4 och 5 §§ anföres, att desamma

äro väl motiverade, enär otukt mellan vuxna personer i här avsedda

skyldskapsförhållanden, ehuru förkastlig från moralisk synpunkt, måste

framstå som relativt ofarlig för rättsordningen.

Rådhusrätten i Arboga har yttrat att formuleringen i 4 och 5 §§ gåve vid

handen att även otukt mellan syskon av samma kön vore straffbar enligt

dessa paragrafer. Då sådana fall borde bestraffas enligt 10 §, vore en förtydligande

ändring i angivet avseende erforderlig. En liknande invändning

har framställts av domhavanden i Kinds och Redvägs domsaga i avseende

på 7 §.

Beträffande det område inom vilket sexuella förbindelser böra vara straffbelagda

såsom blodskam anser jag i likhet med de sakkunniga att de i den

nuvarande 5 § upptagna fallen böra utgå ur strafflagen. Mot denna ändring

har ej heller i något yttrande invändning framställts. Vad därefter an

går otukt mellan ett syskon och det andras avkomling lia de sakkunniga

med viss tvekan förordat att sådana förbindelser fortfarande skola vara

straffbelagda men föreslagit en nedsättning av straffet till böter eller fängelse

i högst 6 månader. Till stöd för straffets bibehållande har åberopats

att ett fullständigt upphävande av straffbarheten i detta hänseende säkerligen

i mångas ögon skulle innebära ett väl kraftigt avsteg från vad för

närvarande gällde och att det alltjämt bestående äktenskapshindret enligt

2 kap. 8 § giftermålsbalk^! syntes erfordra en straffrättslig sanktion. Dessa

skäl synas icke bärande. Det torde med fog kunna ifrågasättas örn detta

straffbud uppbäres av någon allmän opinion. Säkerligen råder det t. o. m.

på många håll, varom även rättspraxis lämnar vittnesbörd, okunnighet örn

att könsförbindelser av detta slag överhuvud äro straffbara. För den

som bar vetskap örn alt äktenskap, låt vara först efter erhållen dispens, kan

komma till stånd mellan personer som äro nied varandra besläktade på nu

angivet sätt måste det framstå såsom egendomligt att en utomäktenskaplig

förbindelse mellan sådana personer under alla förhållanden är straffbelagd.

Vad därefter beträffar det senare av de sakkunniga åberopade skälet förefaller

det icke erforderligt att genom kriminalisering söka upprätthålla ett

dispensabelt äktenskapshinder. Enligt mili mening bör alltså även detta

.straffbud utgå ur strafflagen. Då härigenom 5 § i de sakkunnigas förslag

skulle utgå, torde av redaktionella skäl nuvarande första stycket i 6 § er

Departementschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<6 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

hålla paragrafnummer 5, varefter andra stycket i G § ensamt kommer att

utgöra 6 §.

I några yttranden har förordats att vid otukt mellan personer i rätt uppoch

nedstigande svågerlag straff skulle inträda endast, därest det svågerlagsgrundaude

äktenskapet bestode vid tidpunkten för otuktens övande.

Ehuru vissa skäl kunna tala för att från straff utesluta de fall där det svågerlagsgrundande

äktenskapet icke längre består, synes dock rådligast att

icke i detta sammanhang företaga en så långt gående ändring i förhållande

till gällande rätt. För närvarande lärer man alltså böra begränsa sig tili

den ändring de sakkunniga förordat, innebärande att straffet i dessa fall,

därest ej i övrigt kvalificerande omständigheter föreligga, skall kunna nedsättas

till böter.

Av den utredning som de sakkunniga förebragt rörande blodskamsbrotten

i Sverige framgår, att blodskamsförbrytelse enligt 1 §, d. v. s. otukt mellan

personer i rätt upp- och nedstigande släktskap (i praktiken nästan alltid

mellan fader och dotter) kan vara av högst olikartad beskaffenhet. I

det övervägande antalet fall har brottet karaktären av ett sexuellt övergrepp

mot en minderårig, psykiskt defekt eller eljest skyddslös kvinna, och

den brottsliga förbindelsen har kommit till stånd därigenom att fadern genom

våld, hot eller ekonomiskt tvång eller genom bruk av sin maktställning

som husfader förmått henne till otukt och sedan, ofta under utnyttjande av

det över henne vilande straffhotet, tvingat henne att fortsätta förbindelsen.

Denna har därför i regel för dottern inneburit ett långvarigt och svårt lidande.

Ibland har brottet, ehuru det riktar sig mot en kvinna i nu angivna

skyddslösa läge, dock allenast karaktären av en tillfällig förlöpning. I

andra mera sparsamt förekommande fall åter är det fråga om en fullt

frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna och fullmyndiga dotter.

Med utgångspunkt från förhandenvaron av dessa vitt skilda brottstyper

ha de sakkunniga uppställt två olika skalor, en strängare för manlig

ascendent vilken antingen övat otukt med kvinna, som ej fyllt 15 år eller

som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller ock med grovt missbruk av kvinnas

beroende ställning förmått henne till otukt, samt en lindrigare skala avsedd

för manlig eller kvinnlig ascendent i övriga fall. Därjämte har liksom hittills

uppställts en särskild mildare skala för descendenten. Mot de föreslagna

skalorna, för vilka tidigare närmare redogjorts, har allenast i ett

yttrande framställts en invändning, av innebörd att en straffmildring för de

svårare fallen icke skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning, i följd

varav en sänkning av maximum för dessa fall icke borde äga rum. Då

enligt min mening den föreslagna sänkningen från livstids straffarbete till

10 års straffarbete ur humanitär synpunkt torde vara befogad och ur allmänpreventiv

synpunkt ej lärer medföra några vådor samt avvägningen av skalorna

även i övrigt synes lämplig med hänsyn till den kunskap som numera

vunnits rörande blodskamsbrotten, ansluter jag mig till de av de sakkunniga

föreslagna straffsatserna, dock att enligt min mening den strängare skalan

bör kunna bliva tillämplig även i sådana fall då ascendenten är kvinna och

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

descendenten man. Även om dessa fall i praktiken endast sällan förekomma,

synes det icke tilltalande att på grund härav uppdraga någon gränslinje

med hänsyn till ascendentens kön.

Beträffande det i 2 § upptagna brottet — otukt mellan personer i rätt uppoch

nedstigande svågerlag (i praktiken nästan alltid otukt mellan styvfader

och styvdotter) — ger de sakkunnigas utredning vid handen, att detta brott

uppvisar brottstyper som nära motsvara dem som förekomma vid otukt mellan

ascendent och descendent, ehuru frivilligt ingangna förbindelser i nu

förevarande fall äro vanligare än mellan fäder och döttrar. De sakkunniga

ha därför även här uppställt två olika skalor, en strängare för de fall då

styvfader övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under de kvalificerande

omständigheter som angivas i andra stycket av den föreslagna

nva 1 § och en lindrigare avsedd för övriga fall. I den lindrigare skalan

har såsom förut antytts upptagits ett särskilt minimum av böter för fall då

det svågerlagsgrundande äktenskapet var upplöst. Någon särskild skala för

parten i det nedstigande svågerlaget (styvbarnet m. fl.) har ej uppställts,

utan på denna part är den lindrigare skalan tillämplig (försåvitt icke strafffrihet

enligt 3 § inträder). Beträffande den föreslagna straffsatsen för

de kvalificerade fallen har i ett yttrande ifrågasatts huruvida icke det föreslagna

minimum, straffarbete i ett år, vore alltför lågt i jämförelse med

motsvarande minimum i 1 §, 4 år. Denna mening synes ha ett visst fog

för sig. Då emellertid i dessa fall icke förekommer något blodsband

mellan parterna och det för blodskamsbrottet speciellt utmärkande momentet

att handlingen utgör ’en borgerlig ordning och goda seder synnerligen

kränkande gärning’ kan vara ganska förtunnat, finner jag mig dock

böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag rörande minimistraffets storlek.

Beträffande den i ett annat yttrande framställda anmärkningen mot

maximum i nu ifrågavarande skala må framhållas att enligt förslaget maximum

i själva verket skulle undergå en höjning från 4 till 6 års straffarbete.

Denna skala lärer möjliggöra utdömande av ett mot brottets svårhetsgrad

svarande straff, även då synnerligen försvårande omständigheter föreligga.

.lag ansluter mig alltså till de sakkunnigas förslag i avseende på de kvalificerade

fallen; dock bör denna bestämmelse kunna bliva tillämplig även

på styvmoder. Jämväl de föreslagna straffsatserna för de icke kvalificerade

fallen, mot vilka någon anmärkning ej framställts, finner jag lämpligt avvägda.

Mot de sakkunnigas i 3 § upptagna förslag om straffrihet för kvinna, som

genom grovt missbruk av hennes beroende ställning förmatts till otukt valmu

i 1 eller 2 § sägs, så ock för man eller kvinna, som vid sådan otukts förövande

var under aderton år, har någon invändning ej gjorts. För min

del finner jag det riktigt att den som befinner sig i nu angivet läge undgår

åtal och straff. Införande av straffrihet i dessa fall medför ock såsom dc

sakkunniga framhållit den fördelen att den äldre förhindras att utnyttja det

över den yngre vilande straffhotet till alt förmå denne alt hemlighålla och

fortsätta en förbindelse från vilken denne gjort ansatser att befria sig. Straff
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Mcij:ts proposition nr 187.

friheten bör emellertid, såsom konsekvens av de utav mig i 1 och 2 §§ föreslagna

ändringarna, utsträckas även till man, som genom grovt missbruk av

hans beroende ställning förmåtts till otukt. Paragrafen har därjämte i redaktionellt

hänseende underkastats jämkning.

I fråga örn den i 4 § för otukt mellan syskon föreslagna nedsättningen av

straffet, varemot någon anmärkning i sak icke blivit framställd, ansluter

jag mig till de sakkunniga. Vad beträffar den i ett yttrande gjorda anmärkningen

att formuleringen i 4 § syntes ge vid handen att även homosexuell

otukt skulle falla under denna paragraf, må framhållas, att denna invändning,

vilken gäller även paragrafernas nuvarande lydelse och som med

samma berättigande skulle kunna framställas mot vissa andra lagrum i

förevarande kapitel, icke synes behöva föranleda några omformuleringar

i kapitlet med hänsyn till att det enligt nuvarande praxis är ställt utom allt

tvivel att övande av homosexuell otukt aldrig är hänförlig under annan bestämmelse

i 18 kap. än 10 §.

5 och 6 §§.

Den nuvarande 6 § innehåller bestämmelser örn straff för övande av otukt,

som innebär missbruk av auktoritet. Första stycket stadgar sålunda straff

för religions- och skollärare, uppfostrare och läromästare, vilka öva otukt

med ungdom, som de hava till undervisning eller uppfostran, samt vidare

för adoptivföräldrar, fosterföräldrar och förmyndare, vilka öva otukt med

adoptivbarn, fosterbarn eller myndling. Straffet utgör straffarbete från och

med 6 månader till och med 4 år eller fängelse. Andra stycket föreskriver

att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman

eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller

annan sådan inrättning, vilken .ovar otukt med kvinnsperson, som där är

intagen, skall dömas till straffarbete i högst 2 år eller fängelse i högst 6 månader.

Enligt båda lagrummen inträder straff endast för den av parterna i

förbindelsen som innehar den nu angivna vårdnadsställningen; den andra

parten är straffri.

De sakkunniga föreslå nu att minimum i första stycket, såvitt fråga är

om straffarbete, nedsättes till den lägsta straffarbetstiden — 2 månader.

Maximum — 4 års straffarbete — bibehålies för normala fall, men de sakkunniga

föreslå en tilläggsbestämmelse av innehåll att vid synnerligen försvårande

omständigheter straffet må höjas till straffarbete i högst 6 år. 1

andra stycket föreslås — förutom en redaktionell jämkning — den ändringen

att vid tillämpning av fängelsestraff sådant straff skall kunna ådömas

upp till den för denna straffart gällande högsta strafftiden 2 år.

Mot de sålunda föreslagna straffsatserna framställes allenast på en punkt

anmärkning. Föreningen Sveriges landsfogdar anser sålunda att de i 6 §

föreslagna normala straff skalorna såtillvida äro för milda, som de innehålla

fängelse. De brott, som falla under detta lagrum äro enligt föreningens

åsikt så samhällsfarliga, att de icke böra förskylla lindrigare straff än

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 79

straffarbete; åtminstone bör fängelsestraff ej vara medgivet annat än i fall

av synnerligen förmildrande omständigheter.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna, av vilka höjningen av maxi- Dep^^ntl''

mum vid synnerligen försvårande omständigheter i första stycket — vilket

lagrum enligt vad förut anförts bör upptagas såsom 5 § — huvudsakligen

avser att möjliggöra en tillbörlig straffreaktion för fall då fosterfader eller

adoptivfader övar otukt med fosterdotter eller adoptivdotter under omständigheter

svarande mot dem som avses i 2 § första stycket vid styvfaders

otukt med styvdotter, synas väl motiverade. Vad beträffar invändningen att

lindrigare straff än straffarbete icke borde kunna ådömas — åtminstone icke

i andra fall än då synnerligen förmildrande omständigheter förelåge — må

framhållas, att stadgandena i förevarande lagrum äro tillämpliga även örn

i det förhandenvarande fallet icke kan anses föreligga något missbruk av

den personliga ställningen, ja t. o. m. örn den straffria parten varit den förledande.

Lägre straff än straffarbete måste på grund härav ingå i skalan.

Då de senast avsedda fallen uppenbarligen måste rubriceras såsom synnerligen

förmildrande, kunde man naturligen tänka sig att fängelsestraff upptoges

i skalan allenast för de fall då sådana omständigheter förelåge. Som

det emellertid synes önskvärt att i möjligaste mån undvika att för samma

brott uppställa tre olika skalor, finner jag ej anledning att frångå vad de

sakkunniga föreslagit.

7 och 8 §§.

Nu ifrågavarande paragrafer innehålla straffbestämmelser för otukt med

minderårig kvinna. I 7 § stadgas sålunda, att man som övar otukt nied kvinna,

som ej fyllt tolv år, skall dömas till straffarbete från och med 4 till och med

8 år och, örn hon av gärningen fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete

från och med 8 till och med 10 år eller på livstid. Övar man otukt med

kvinna, som fyllt tolv men ej femton år, dömes han enligt 8 § till straffarbete

i högst 2 år eller fängelse i högst 6 månader.

De sakkunniga, som sammanföra straffbestämmelserna för otukt varom

nu är fråga i en paragraf (7 §), föreslå dels den lindring av straffet för otukt

med kvinna som ej fyllt tolv år, att där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 år, dels ock en skärpning

av straffet för otukt med kvinna som fyllt tolv men ej femton år, så att

detsamma skall utgöra straffarbete från och med fi månader till och

med 4 år eller fängelse i minst 0 månader. Bestämmelserna örn otukt

med kvinna under tolv år upptagas i första stycket av 7 § och stadgandet

örn otukt nied kvinna mellan tolv och femton ar i andra stycket av

samma paragraf. De sakkunnig^ föreslå därjämte vissa utvidgningar av det

straffbara området för otukt nied minderårig. Straffskyddet föreslås sålunda

skola utsträckas att avse även gossar under femton år och för detta brott

skall gälla samma straffskala som för otukt med kvinna mellan tolv och

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

femton år. Ändringen genomföres på så sätt att andra stycket i 7 § (motsvarande

nuvarande 8 §) göres tillämplig beträffande all otukt med barn under

femton år, i andra fall än som avses i 7 § första stycket (nuvarande 7 §).

Ytterligare föreslås den utvidgningen av det straffbara området att i särskilda

fall straffskydd beredes även kvinna som fyllt femton men ej aderton år.

De sakkunniga föreslå nämligen en ny straffbestämmelse, som skulle intagas

såsom 8 §, av följande lydelse:

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, till otukt kvinna, som ej fyllt

aderton år, under grovt missbruk av överordnad ställning eller eljest av en

på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet; straffes med fängelse.

Brottet må ej åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman

det till sådant åtal angiver.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna i 7 § lämnas i flertalet yttranden

utan erinran. Polismästaren i Malmö och rådhusrätten i Träleborg ställa

sig emellertid tveksamma till den föreslagna nedsättningen av minimum vid

otukt med kvinna under tolv år där omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Rådhusrätten anför härom bl. a.:

Även om otukt förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon

fysisk skada icke orsakats av densamma, kan rådhusrätten dock icke, såsom

de sakkunniga, finna dessa omständigheter synnerligen mildrande och förtjänta

av en lindrigare straffskala. Därtill är brottet i sig självt av alltför

djupt asocial karaktär. Det allmänna rättsmedvetandet torde näppeligen

vara böjt för att med särskild mildhet omfatta dylika fall eller att sålunda

godtaga en nedsättning av nuvarande straffminimum för ifrågavarande

brott.

Förslaget att utsträcka straffskyddet till att avse även gossar under femton

år beröres allenast i ett yttrande av en stadsfiskal i Stockholm, som

förklarar sig vilja understryka önskvärdheten av införande av sådant straffskydd.

Den till införande i 8 § föreslagna bestämmelsen om utsträckning av

straffskyddet till att för särskilda fall avse även kvinnor mellan femton

och aderton år tillstyrkes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som

förklarar att den föreslagna utvidgningen synes tillrådlig, samt av polismästaren

i Malmö, som yttrar att man med rätta måste anse, att den

unga kvinnan såsom samhällsförhållandena numera gestaltat sig bör tillförsäkras

ett särskilt skydd till förhindrande av att hon på grund av sin

ungdom och bristande erfarenhet förledes till otukt, som måhända kan

medföra ödesdigra verkningar för hennes framtida liv. Ett skyddande av.

den unga kvinnan vid hennes utträde i livet måste framstå såsom ett samhällsintresse

av stor betydelse, och bestämmelsen, rätt tillämpad, torde därför

hava en synnerligen viktig uppgift att fylla.

Rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna vilja däremot icke förorda

den nya straffbestämmelsen och anföra härom:

Mot det föreslagna nya straffbudet i 18 kap. 8 § strafflagen ställa vi oss

tveksamma. En utsträckning av de nu befintliga hithörande straffbestämmelserna

torde, åtminstone i detta sammanhang, vara ägnad att väcka be
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

81

tänkligheter, så mycket mera som man här rör sig på ett område, där man

bör gå fram med en viss försiktighet. Men härtill kommer, att bestämmelsen

knappast kan i den föreslagna formen komma till användning. Redan inskränkningen

i åtalsrätten torde motivera denna uppfattning. För det säkerligen

synnerligen ringa antal fall, då kvinnan eller hennes målsman ville

draga brottet under domstolens behandling, skulle bevisningen komma att

stöta på mycket stora svårigheter. Den praktiska nyttan av straffbudet torde

vid nu angivna förhållanden bliva mycket ringa, och straffbudet torde därför

utan skada kunna utgå. Det torde för övrigt icke kunna anses helt uteslutet,

att ett dylikt straffbud kunde användas för att utöva obehörig påtryckning

på män, som av en eller annan anledning inlåtit sig i förbindelser med

kvinnor i ifrågakommen ålder.

I ett flertal yttranden avstyrkes eller ifrågasättes lämpligheten av det nya

straffbudet, såvitt angår övande av otukt under grovt missbruk av en på

ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet, varjämte i ett av dessa yttranden

förordas, att i vart fall bestämmelsen i andra stycket att brottet

endast får åtalas efter angivelse bör utgå.

Överståthållarämbetet förklarar sålunda, att uttrycket ’en på ålder och erfarenhet

grundad överlägsenhet’ torde giva möjlighet till en utvidgning av

brottsbegreppet utöver vad som kan anses behövligt och lämpligt, och tredje

polisintendenten i Stockholm ifrågasätter huruvida icke ifrågavarande brottsbeskrivning

är alltför vagt formulerad. Häradshövdingen i Kinds och Redvägs

domsaga yttrar att lämpligheten av brottsbeskrivningen torde kunna

starkt ifrågasättas. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler förklarar

att ett på detta vaga sätt formulerat stadgande måste vid tillämpningen komma

att bereda så avsevärda svårigheter i bevisningshänseende att det praktiskt

taget förblir en tom bokstav. Stockholms rådhusrätt har i princip intet att

erinra mot den föreslagna kriminaliseringen, men ifrågasätter örn det från

dansk rätt hämtade rekvisitet (under grovt missbruk av) ’en på ålder och erfarenhet

grundad överlägsenhet’ bör bibehållas. Säkerligen, yttrar rådhusrätten,

kommer detta stadgande att i praktiken mycket sällan kunna tillämpas,

ej minst med hänsyn till bevisningssvårigheter; även de valda ordalagen förefalla

något främmande för svenskt lagspråk.

Rådhusrätten i Västerås anför:

Det föreslagna stadgandet måste i och för sig anses väl befogat, men det

torde icke kunna bestridas, att det använda uttrycket ’på ålder och erfarenhet

grundad överlägsenhet’ såsom rekvisit för straffbarhet är synnerligen vagt

och i praktiken kan giva anledning till en mycket osäker och ojämn lagtillämpning.

Då här är fråga om ett nytt straffbud, torde det vara lämpligt

att gå försiktigt fram, och starka skäl torde föreligga att för närvarande stanna

vid att bestraffa endast det grova missbruket av överordnad ställning, särskilt

som redan därmed det stora flertalet av de fall, som avses, torde drabbas

av straffhot.

En stadsfiskal i Stockholm yttrar:

Bestämmelsen att brottet icke må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan

eller hennes målsman det till sådant åtal angiver, synes icke lycklig och kunna

ge anledning till konflikter. 1 de tyvärr ingalunda sällan förekommande

fall, då en kvinna på lö å 17 år flyttar ihop med en man, kan genom det före
Bihang

lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

slagna stadgandet t. o. m. skapas samma situation som i fråga om de nu till

avskaffande föreslagna straffen för horsbrott med det tillägg, att det vapen,

som åtalshotet onekligen är, här även sättes i målsmans hand. Då det emellertid,

på sätt de sakkunniga framhållit, av flera skäl är önskligt att skydda

kvinnlig ungdom upp till 18 års ålder samt det i paragrafen upptagna andra

fallet ’av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet’ är så vagt formulerat,

att det säkerligen ytterst sällan kommer att kunna föranleda ådömande

av straff men kanske stundom ett åtal, anser jag, att det ovan citerade

ledet i paragrafen bör utgå, samt att, för förhindrande av köpslående om åtal

åtminstone i de fall, som blivit för åtalsmyndigheten kända, det föreslagna

andra stycket slopas.

Till stöd för den föreslagna ändringen av straffsatserna för otukt med minderårig

kvinna ha de sakkunniga åberopat att den nu förefintliga betydande

luckan mellan straffminimum för otukt med kvinna under tolv år och straffmaximum

för otukt med kvinna mellan tolv och femton år ur rent principiella

synpunkter vore olämplig och att skalorna rimligen borde åtminstone

gränsa intill varandra eller, bättre, gripa över i varandra. Såsom skäl för

den föreslagna strafflindringen i den nuvarande 7 § har särskilt åberopats,

att paragrafens minimum vore alltför högt, åtminstone för de fall där otukt

förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon fysisk skada icke

orsakats av densamma, under det att till stöd för straffskärpningen i nuvarande

8 § hänvisats till den mycket påtagliga fortgående stegring av årliga

antalet brott mot denna paragraf, vilken ägt rum under tiden till och med

år 1929.

Mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande avseende har invändning

framställts allenast såvitt angår den föreslagna strafflindringen vid otukt med

kvinna under tolv år. Denna invändning synes dock icke befogad. Vid

otukts övande med kvinna under tolv år torde omständigheterna kunna vara

sådana, att gärningen bör bedömas mildare än ett otuktsbrott mot kvinna

som uppnått denna ålder, särskilt med hänsyn till att fullbordat brott kan

föreligga utan att samlag kommit till stånd. Det nuvarande minimum — 4

års straffarbete — lär därför kunna i särskilda fall framstå såsom alltför

strängt. Jag ansluter mig alltså till den av de sakkunniga föreslagna strafflindringen

i den nuvarande 7 §. Även den föreslagna straffskärpningen i den

nuvarande 8 § synes befogad.

De sakkunnigas förslag att utsträcka straffskyddet även till gossar har. icke

i något yttrande mött motstånd. Då erfarenheten visat att även i fråga örn

dem alltför tidiga sexuella upplevelser kunna vara skadliga och då det ej

sällan lärer förekomma att gossar av vuxna kvinnor förledas till otukt, finner

jag det angeläget att, i likhet med vad som skett i alla modernare lagar

och i enlighet med den mening som redan för ett kvartssekel sedan uttalats

av reglementeringskommittén, en kriminalisering på denna punkt kommer

till stånd. Den föreslagna åldersgränsen femton år synes mig riktig och straffsatserna

lämpligt avvägda.

I modern lagstiftning föreligger en tydlig tendens att utsträcka straffskyddet

för unga kvinnor utöver femtonårsgränsen. Denna tendens torde

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

83

företrädesvis vara betingad av den omständigheten att unga kvinnor numera,

på grund av ändrade sociala förhållanden, i större utsträckning än

förr redan i de första ungdomsåren lämna föräldrahemmet för att på egen

hand skaffa sig sin försörjning. Då de under tiden närmast efter femtonårsåldern

ofta äro i kroppsligt avseende utvecklade utan att de vunnit motsvarande

psykiska mognad och självständighet, kunna de lätt — undandragna

det stöd som familjegemenskapen skulle berett dem — bliva i

sexuellt avseende utnyttjade. Detta kan, särskilt örn de därvid råka i

graviditet, lätt komma att medföra djupt olyckliga verkningar. Det sålunda

erforderliga straffskyddet för unga kvinnor som uppnått femtonårsgränsen

synes kunna komma till stånd antingen genom en generell höjning

av straffbarhetsgränsen, t. ex. till sexton år, eller genom att man, utan

alt företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadgar straff för den

som övar otukt med kvinnlig ungdom över femton år. De sakkunniga ha,

som det vill synas på goda skäl, avvisat den förra lösningen. En generell

höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga

framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även sådana

fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del

utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer

det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta

initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med

något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke

kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall inträda,

där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet

av en sådan x-egel lärer av flera skäl vara olämpligt. Den lösning som de

sakkunniga föreslagit, nämligen att endast för särskilda fall kriminalisera

otukt med kvinna under aderton år, synes således böra tillerkännas företräde.

Av de två till kriminalisering föreslagna förfarandena avser det ena

att den unga kvinnan förmås till otukt genom grovt missbruk av överordnad

ställning och det andra att hon förmås därtill under grovt missbruk av

en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet. Båda de föreslagna

straffbestämmelserna lia avstyrkts i ett yttrande under hänvisning dels till

att den praktiska nyttan av stadgandet med hänsyn till bevisningssvårigheterna

skulle bliva mycket ringa, och dels till att det icke vore uteslutet att

straffbudet kunde användas för att utöva obehörig påtryckning på män, som

inlåtit sig med kvinnor som ej fyllt aderton år. I ett flertal yttranden, där

den förstnämnda bestämmelsen lämnas utan anmärkning, avstyrkes eller

ifrågasättes lämpligheten av det senare stadgandet. Därvid åberopas dels de

två nyss förut omförmälda skälen att på grund av svårigheterna att förebringa

bindande bevisning en fällande dom endast sällan skulle kunna komma

till stånd samt att kriminaliseringen skulle kunna ge upphov till ulpressningsåtgärder

mot förföraren, dels ock att stadgandet vore vagt formulerat

samt att på grund därav en osäker och ojämn rättstillämpning vore att befara.

Den sålunda framställda kritiken synes knappast grundad i den mån den

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements

chefen.

riktar sig mot den först angivna kriminaliseringen, under det att kritiken

mot den senare kriminaliseringen synes ha mera fog för sig. Det lärer sålunda

icke kunna förnekas att begreppet ''grovt missbruk av en på ålder oell

erfarenhet grundad överlägsenhet’ är tämligen svävande till sin innebörd

och att detsamma kan komma att vålla svårigheter i rättstillämpningen, örn

det överhuvud med hänsyn till bevisningssvårigheterna kommer att få någon

praktisk betydelse. Och det lärer ej heller vara uteslutet att stadgandet

kan ge upphov till utpressningsförsök och måhända ock till obefogade

åtal. På grund härav kan jag endast förorda ett upptagande av den första

utav de av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av det straffbara området

vid otukt med kvinna under aderton år. Den föreslagna straffskalan,

mot vilken någon anmärkning icke blivit framställd, finner jag lämplig.

Det i andra stycket av paragrafen upptagna stadgandet att ifrågavarande

brott ej må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman

brottet till sådant åtal angiver, synes mindre lyckligt. Såsom av en stadsfiskal

i Stockholm framhållits torde nämligen detta stadgande öka möjligheterna

för kvinnan och hennes målsman att under utnyttjande av åtalshotet

skaffa sig mer eller mindre obehöriga ekonomiska förmåner av ''förföraren''.

Å andra sidan synes önskemålet att tillse att kvinnan icke tillfogas

lidande genom att hennes sak mot hennes vilja genom en rättegång

framdrages i ljuset icke kräva att brottet göres till angivelsebrott. Det torde

nämligen ligga i sakens natur att ifrågavarande brott knappast kan komma

att föranleda åtal utan att kvinnan eller hennes målsman tar initiativet därtill.

Av dessa skäl har det föreslagna andra stycket ansetts icke böra upptagas.

9 §.

Nuvarande 9 § stadgar straff för övande av otukt med avvita kvinna.

Straffet utgör straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De

sakkunniga föreslå nu dels en utvidgning av det straffbara området till

att omfatta övande av otukt med kvinna som är sinnessjuk eller sinnesslö,

dels ock den mildring av straffskalan att straffet skall utgöras av fängelse

eller straffarbete i högst 4 år.

De föreslagna ändringarna lämnas i flertalet yttranden utan erinran. Medicinalstyrelsen,

som tillstyrker förslaget, uttalar att ett ersättande av begreppet

''avvita'' med ''sinnessjuk eller sinnesslö’ innebär en fördel, och att den

ändrade straffsatsen kan, såsom de sakkunniga framhållit, giva stadgandet

betydligt ökad effektivitet.

Allenast i ett yttrande, avgivet av Stockholms rådhusrätt, göres en invändning

mot förslaget. Rådhusrätten anser det nämligen tveksamt om i

straffskalan bör ingå även fängelse. Det förefaller rådhusrätten som örn

ett straffminimum av 2 månaders straffarbete vöre att föredraga.

De sakkunniga lia i sin motivering framhållit att uttrycket ''avvita'', som

i äldre tid betecknade alla höggradiga och tydliga fall av sinnessjukdom och

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

85

sinnesslöhet, så småningom erhållit en begränsad och speciell innebörd samt

att det för närvarande både på juridiskt och medicinskt håll torde råda osäkerhet

om vad som menades därmed. På grund därav och då tillika straffskalan

förefallit alltför sträng att vinna tillämpning annat än i mycket svårartade

fall, syntes man numera i stor utsträckning undvika att tillämpa bestämmelsen.

De sakkunniga ha nu föreslagit att straffbarheten skall knytas

till begreppet sinnessjuk eller sinnesslö, varigenom överensstämmelse

skulle vinnas med det i giftermålsbalken uppställda förbudet mot äktenskap

för sinnessjuka och sinnesslöa. Såsom motivering för denna utvidgning av

det straffbara området lia de sakkunniga framhållit, dels att det måste anses

synnerligen otillfredsställande att sinnessjukdom och sinnesslöhet utgjorde

indispensabel! äktenskapshinder medan samtidigt en man kunde utan straffpåföljd

öppet underhålla sexuell förbindelse och avla barn med en notoriskt

sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, såvida hon icke kunde betecknas såsom

avvita, dels ock det förhållandet att särskilt på landsbygden boende psykiskt

defekta kvinnor nu ej sällan systematiskt utnyttjades till otukt utan att någon

möjlighet funnes att ingripa mot mannen. Beträffande den föreslagna

bestämmelsens tillämpning lia de sakkunniga framhållit, att på grund av de

subjektiva förutsättningarna för straffbarhet straff skulle inträda allenast, då

det gällde notoriskt sinnessjuka eller sinnesslöa kvinnor eller då mannen

eljest erfarit eller måste lia insett, att den kvinna han inlåtit sig med var

sinnessjuk eller sinnesslö. Vad angår straffsatsen har den föreslagna mildringen

av skalan, vilken redan tidigare ansetts såsom väl sträng, motiverats

med utvidgningen av lagrummets tillämpningsområde.

Den sålunda föreslagna utvidgningen av straffbudet synes väl motiverad.

Den nu gällande bestämmelsen torde sakna praktisk betydelse då det gäller

att förhindra otukt med psykiskt defekta kvinnor, vilket bäst framgår

av att lagrummet endast kommer till tillämpning i några få fall om året.

Genom den år 1934 genomförda steriliseringslagstiftningen har viss möjlighet

öppnats att förebygga följderna av sådana förbindelser. Men uppenbarligen

ligger det i samhällets intresse att kraftigt inskrida redan mot att dylika förbindelser

överhuvud uppstå. Även den förordade mildringen av straffskalan

finner jag befogad. Att såsom i ett yttrande föreslagits icke låta fängelse ingå

i skalan synes icke stå väl samman med de i vissa andia lagrum av detta

kapitel uppställda straffsatserna. Med hänsyn till att kvinnor varom nu är

fråga — särskilt de sinnesslöa — ofta i sexuellt avseende äro synnerligen aktiva,

kan mången gång straffarbete för den manliga kontrahenten framstå

såsom ett alltför strängt straff.

Såsom av det föregående framgår fordras för tillämpligheten av nu berörda

lagrum i 18 kap. icke att samlag mellan parterna kommit till stånd utan

för brottets fullbordan kräves allenast att otukt mellan parterna övats. I ett

yttrande av rådhusrätten i Hälsingborg ifrågasättes, huruvida icke, såsom

av professor Thyrén föreslagits och såsom skett i åtskilliga utländska straff
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lagar, skillnad bör göras mellan samlag och annan otukt, i vilket fall olika

straffskalor skulle kunna uppställas. Även om vissa skäl kunna åberopas

för en sådan lösning och densamma vid en blivande strafflagsreform bör

övervägas, lärer det i allt fall icke kunna ifrågakomma alt vid nu förevarande

partiella reform företaga en ändring av angivet slag, vilken skulle

förutsätta en alltför genomgripande omläggning av 18 kap.

Homosexuell otukt.

I 18 kap. 10 § stadgas straff för den som med annan person övar

otukt som emot naturen är. Straffet utgör straffarbete i högst 2 år. Enligt

rättspraxis faller under stadgandet allenast otukt mellan personer av

samma kön, s. k. homosexuell otukt. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda

parterna äro män som då båda äro kvinnor, men i praxis torde tilllämpning

av lagrummet ytterst sällan örn ens någonsin lia påkallats, då fråga

varit örn otukt mellan kvinnor. Såsom förut framhållits utesluter detta

lagrum samtidig tillämpning av annan paragraf i 18 kap.

De sakkunniga föreslå att otukt varom nu är fråga skall bestraffas allenast

då den övats med person under tjugu år samt då styresman, föreståndare

eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt vid inrättning,

som avses i nuvarande 6 § andra stycket, övar sådan otukt med där intagen

person, även om den, med vilken otukten övades, fyllt tjugu år. Straffet

utgör i det förra fallet fängelse eller straffarbete i högst två år. Om otukten

övades med barn under femton år, må tiden för straffarbetet höjas till 4 år.

Och vid otukt mellan dem, som i ålder och utveckling voro nära jämställda,

skall där omständigheterna vörö synnerligen mildrande kunna från straff

frias. Härmed avses enligt de sakunnigas motivering icke blott att domstolen

i sådana fall skall kunna fria från straff utan jämväl att åklagaren skall

vara berättigad att underlåta åtal. Vad därefter beträffar det senare fallet,

då homosexuell otukt med person över tjugu år kommit till stånd under missbruk

av viss tjänsteställning, utgör straffet liksom enligt huvudbestämmelsen

fängelse eller straffarbete i högst 2 år. Straffrihet kan i dessa fall ej inträda.

Innan redogörelse lämnas för de sakkunnigas motivering och de över ifrågavarande

förslag avgivna yttrandena må erinras om att Kungl. Maj:t med

anledning av en vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 1) örn upphävande av

18 kap. 10 § strafflagen m. m. anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande

i ämnet. Sådant utlåtande avgavs den 24 oktober 1935. Styrelsen

anförde däri rörande homosexualitetens väsen bl. a.:

Samtliga människor hava, utom de organ och organkaraktärer, som bestämma

deras egenskap av fnan eller kvinna, rudimentära anlag till det andra

könets organ. Det är mycket sannolikt att motsvarande dubbelhet i organanläggningen

förefinnes även beträffande vissa för människans erotiska

uppträdande viktiga centra i centrala nervsystemet. Man har därför anledning

att antaga, att varje människa i fråga om sina anlag bär på en större

eller mindre grad av bisexualitet. I en viss ålder, innan ännu sexualiteten

mognat, kan den dubbla anlagstypen taga sig normalt uttryck i en psykisk

dragning till personer av samma kön, vilken ofta måste betecknas såsom i

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kanyl. Maj:ts proposition nr 187.

viss män erotisk. I och med mognaden fixeras den erotiska dragningen i

flertalet fall till personer av motsatt kön. I vissa fall uteblir denna utveckling

och ersättes med en utveckling, som blir mer eller mindre utprägla^ homosexuell.

Vid denna från det vanliga avvikande utveckling torde i många

kanske i flertalet fall biologiska moment vara utslagsgivande, och dessa kunna

ibland antagas vara ärftligt betingade. I många andra fall åter spela miljöfaktorer

en bestämmande roll, och särskilt gäller detta yttre påverkan i

genombrottsåldern. Just den rudimentära bisexualiteten, som hos många visar

sig vara en potentiell homosexualitet, gör det nödvändigt att skydda den

mognande ungdomen för vanor, som kunna hindra dess känslolivs utveckling

till heterosexualitet.

Medicinalstyrelsen upptog därefter till behandling frågan örn samhällets

reaktion mot homosexuella handlingar och anförde därom hl. a..

Homosexualiteten kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt

betingad men ändock socialt anormal företeelse. Med denna var ändrade

uppfattning blir det enligt styrelsens mening berättigat eller rättare framstår

det såsom det enda försvarliga att inskränka samhällets ingripande till sådana

fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till skada för andra

personer. Detta ingripande bör därför endast avse behövligt skydd för barn

och ungdom. Skyddet bör icke ske i form av straff för handlingar, som hos

vederbörande äro uttryck för hans fysiska eller psykiska skapnad, utan av

samma åtgärd, som samhället vidtager mot andra på det psykiska området

anormala, för andras säkerhet, liv eller hälsa farliga personer, d. v. s. omhändertagande,

läkarbehandling och skyddsförvaring i de fall, för den tid

och på det sätt, där detta befinnes vara erforderligt.

Då könsdriftens slutliga differentiering ofta inträffar först efter den ålder,

intill vilken kvinnans sexuella integritet är skyddad av strafflagen, är det

emellertid befogat tillämpa en högre skyddsålder gentemot homosexuella genitalaggressioner.

Åldersgränsen kan diskuteras och blir i viss mån villkorlig.

Styrelsen har ansett sig böra sätta gränsen till tjugu år.

Styrelsen har sålunda gjort sig till tolk för den uppfattningen, alt samhällets

reaktion emot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke bör vara

ett kriminaliserande utan ett omhändertagande med skyddsförvaring. Ett

rättsligt förfarande med åtal borde nämligen enligt styrelsens förmenande i

varje fall av homosexualitet, som tagit sig nämnda uttryck, föranleda en undersökning

av den tilltalades sinnesbeskaffenhet enligt 41 § sinnessjuklagen

och med "den uppfattning, som numera råder angående homosexualitetens

väsen, leda till att den åtalade på grund av psykisk abnormitet bomme att

förklaras från ansvar fri och med hänsyn till recidivrisken vara i behov av

vård å sinnessjukhus. Då sålunda samhällets reaktion i varje här åsyftat

fall rätteligen bolde komma att följas av vård å sinnessjukhus, synes det

styrelsen som om den rationella åtgärden bleve ett omedelbart omhändertagande

å sinnessjukhus under betryggande former men utan föregående åtal

inför domstol. Genom ett sådant förfarande hade samhället även vunnit,

att den asociale homosexuelle säkert bomme i åtnjutande av den specialbehandling,

som i vissa fall dock visat sig kunna giva något resultat.

Med avseende på sättet för reglerande av den samhällets åtgärd, som i fall

av denna art blir av nöden, synes det styrelsen möjligt att genom vissa ändringar

i sinnessjuklagen ernå de erforderliga lagbestämmelserna.

Homosexualiteten är enligt ovan hävdade uppfattning beroende på en såväl

somatiskt sorn psykiskt betingad abnormitet, ett avvikande från typen,

som med hänsyn lill sina yttringar under de här avsedda förhållandena torde

böra jämställas med sinnessjukdom, vilket betraktelsesätt ligger så mycket

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

närmare lill hands som sinnessjuklagen av förklarliga skäl icke innehåller

någon definition av begreppet sinnessjuk.

De av styrelsen föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen utgjordes dels

av ett tillägg till 6 §, enligt vilket den skyldighet att bereda vård åt sinnessjuk

som åligger vissa personer och myndigheter skulle utsträckas att gälla

omhändertagande av den, som förövat otukt med person under tjugu år

av samma kön, och dels av en ändring i 18 § av innebörd, att utskrivning

av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle, i likhet med

vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga sinnessjuka,

få ske endast efter beslut av sinnessjuknämnden.

Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomfördes

i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits, straffbestämmelsen

om otukt mot naturen enligt 18 kap. 10 § strafflagen borde

därur utgå.

De sakkunniga anförde till stöd för sitt nyssberörda förslag i huvudsak följande:
De

senaste årtiondenas medicinska forskningar ha uppvisat, att den egentliga

homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser

från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda

för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella

handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet härmed

det nuvarande straffbudet ej •— även om det kunde effektivt genomföras

— kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så

till vida är ändamålslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat

endast av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses

medföra. Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläggande

av dessa handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl däremot.

Homosexuella handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga personer,

äro i regel socialt oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus

giver däremot näring åt sensationslystnad och skandalhunger och kan därigenom

medföra en viss smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt

erfarenhetens vittnesbörd, i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt genomföra;

straff drabbar, slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homosexuella

handlingar, som ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för

rättskänslan och i viss mån skadligt för strafflagens allmänna auktoritet.

A andra sidan innebär det hot om straff och därmed i många fall om ekonomisk

och social ruin, som vilar över homosexuella, eljest socialt välanpassade

människor, ofta en avsevärd ökning av det svåra personliga lidande,

som redan medvetandet örn deras abnormitet medför, och gör dem

ej sällan till offer för utpressning eller annan brottslighet.

Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de

emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i

sådana fall måste samhället ingripa med repressiva åtgärder. Styrelsen har

gjort sig till tolk för uppfattningen att samhällets reaktion mot homosexuella

delikter riktade mot ungdom icke borde vara ett kriminaliserande utan ett

omhändertagande å sinnessjukhus. De sakkunniga få såsom sin mening uttala,

att medicinalstyrelsens uppfattning — vilken ej lärer representera någon

övervägande läkaropinion — i vart fall för närvarande ej torde böra läggas

till grund för lagstiftning. Det skulle innebära ett alltför starkt brott

mot hittills tillämpade rättspsykiatriska principer att föreskriva att homo
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

89

sexuell böjelse städse skulle, i fråga om förevarande gärningar, föranleda

att gärningsmannen hänfördes under 5 kap. 5 § strafflagen eller behandlades

såsom jämställd nied därunder hänförliga personer. Härvid måste ytterligare

uppmärksammas, att homosexuella gärningar ju även i viss utsträckning

förövas av personer, vilka ej ens äro homosexuella utan lia normal

könsdrift. Och det måste möta betydande praktiska betänkligheter

alt till vård å sinnessjukhusen hänvisa ett — förmodligen ganska stort -—

antal personer, vilka ej uppvisa annan avvikelse från det normala än att

de förövat otillåtna homosexuella handlingar. De sakkunniga hålla sålunda

före att homosexuell otukt nied barn eller ungdom alltjämt bör vara belagd

med straff.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av rådhusrätten i Arboga, som förklarar

att det synes fullt följdriktigt att på sätt de sakkunniga föreslagit enligt 10 §

bestraffa endast de fall av homosexuell otukt, som riktas mot barn samt

icke fullt utvuxen och mognad ungdom.

I några yttranden, som i princip ansluta sig till förslaget, uttalas vissa betänkligheter

mot detsamma eller framställas anmärkningar på enskilda punkter.

Detta gäller de yttranden som avgivits av justitiekanslersämbetet, Överståthållarämbetet,

en stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Uppsala och

Norrköping, styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrätten

i Hälsingborg.

Överståthållarämbetet och polismästaren i Norrköping framhålla sålunda,

att den principiella straffriheten dels kan befaras medföra ett mera ohöljt

ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av

homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manliga

prostitutionen. Överståthållarämbetet anför härom:

Införande i strafflagstiftningen av principiell strafflöshet för homosexuella

handlingar kan befaras medföra uppkomsten av åtskilliga i den allmänna

meningen synnerligen stötande företeelser, såsom ett mer ohöljt utbjudande

till otukt från vuxna mäns sida eller ett mer öppet inledande av förbindelser

mellan vuxna män i otuktigt syfte. Dessutom kan strafflösheten inbjuda

till ett öppet manifesterande av homosexuella böjelser, även om detta äger

rum under former, som i och för sig icke kunna anses vara anstötliga. Dylika

företeelser kunna väl även nu förekomma, men det nuvarande straffhotet

i 10 § är dock ägnat att hålla dessa företeelser tillbaka. Visserligen anföres

i motiven, att gent emot manlig prostitution skall såsom hitintills kunna ingripas

med stöd av lösdrivarlagen, ävensom att sådana yttringar av homosexuella

böjelser, som såra den yttre anständigheten, alltjämt böra kunna

åtkommas jämlikt 18 kap. 13 § 1 mom. Varken nämnda lagstiftning eller

straffbestämmelse torde emellertid innebära samma korrektiv mot sagda

företeelser, som nuvarande straffbestämmelsen i 10 §. Även örn emellertid

Överståthållarämbetet icke avstyrker förslaget i förevarande del, enär åtskilliga

i motiven anförda skäl tala för detsamma, anser ämbetet likväl nödvändigt,

att antydda följder av den föreslagna straffriheten och särskilt sådant

manifesterande av homosexuella böjelser, som ovan omförmälts, i möjligaste

mån förhindras genom lagstiftning.

Även i det av polismästaren i Uppsala avgivna yttrandet tages sikte på att

möjligheten att bekämpa den manliga prostitutionen måste bevaras. I nämnda

yttrande förordas sålunda alt straff skall inträda för homosexuell otukt för

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

person under tjugu år som för att därmed bereda sig vinning låter bruka sig

till sådan otukt. Härom anföres bl. a. följande:

Visserligen har man vid fall av dylik karaktär möjlighet att ingripa mot

vederbörande med stöd av barnavårdslagen, men omständigheterna kunna

vara sådana, att denna utväg på grund av vederbörandes karaktär och utveckling

icke framstår såsom den riktiga. Jag anser det i viss mån betänkligt

att inordna dessa fall under icke straffbar otukt. Icke sällan lärer det

väl förhålla sig så, att ungdomar i åldern under tjugu år utan böjelse i och

för sig till homosexuell otukt mot betalning låta bruka sig därtill. Därest

det överhuvudtaget anses nödvändigt att under några förhållanden straffbelägga

homosexuell otukt, synes det kunna ifrågasättas, örn man icke här

har ett område, där ett dylikt intresse gör sig gällande.

Rådhusrätten i Hälsingborg anför:

Att helt borttaga straff för homosexuella gärningar mellan personer över

tjugu år synes betänkligt. Icke ens yrkesmässigt bedrivande av sådana gärningar

skulle då vara strafflagda, ej heller alla fall av missbruk av nödläge

eller beroende.

Justitiekanslersämbetet avstyrker den föreslagna bestämmelsen, att från

straff må frias då homosexuell otukt övats mellan dem som äro i ålder och

utveckling nära jämställda samt omständigheterna äro synnerligen mildrande,

och anför härom:

Under viss angiven förutsättning hava de sakkunniga ansett önskvärt att

åtal icke skall behöva anställas. Enligt ämbetets mening föreligger här ett

typiskt fält för en reglerad åtalseftergift. Ämbetet betraktar införandet av

möjlighet att eftergiva åtal och ett generellt reglerande av de former under

vilka en sådan befogenhet må utövas såsom en angelägen uppgift för lagstiftningen.

Därvid träder i förgrunden spörsmålet om vilka garantier böra

uppställas mot godtycklig tillämpning. Innan ämnet blivit närmare övervägt

efter vidare linjer, ställer sig ämbetet betänksamt mot att, såsom här

föreslagits, för ett specialfall införa åtalseftergift.

En stadsfiskal i Stockholm och styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler

framställa anmärkningar mot den föreslagna tjuguårsgränsen. Sålunda

ifrågasätter stadsfiskalen lämpligheten av att införa ytterligare en åldersgräns

inom sedlighetsbrottens område samt förordar en utsträckning av

ungdomsskyddet till tjuguett år, under det att föreningen anser att straffbarhetsgränsen

lämpligen bör sänkas till aderton år.

Den föreslagna principiella straffriheten för homosexuell otukt avstyrkes

i två yttranden, avgivna av häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och

rådhusrätten i Trosa. I förstnämnda yttrande anföres sålunda:

Att helt upphäva straffbestämmelser för homosexuella handlingar, när

objektet uppnått en ålder av tjugu år, synes mig vara att gå allt för långt.

Visserligen torde enligt numera gällande uppfattning sådana handlingar vara

beroende av en viss abnormitet hos gärningsmannen, en abnormitet, som må

kallas sjukdom, men därmed är icke sagt, att denna sjukdom är till sin intensitet

så utpräglad att den icke kan behärskas. Är det riktigt att abnormiteten

beror på att den i övrigt normala könsdriften allenast så till vida är abnorm

att den riktar sig mot personer av samma kön i stället för mot personer

av det andra könet, följer ingalunda därav, att denna förvända drift är

så stark att den icke skall kunna behärskas. Det föreligger många fall, då

den normala könsdriften måste behärskas och då underlåtenheten att så göra

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

91

innebär en klandervärd, omoralisk eller straffbar handling (fall av venerisk

sjukdom). I fråga om homosexuella handlingar föreligga för en i övrigt normalt

tänkande och kännande så många omständigheter, som utgöra avhållande

motiv och vars övervinnande utgöra tecken på en omoralisk eller brottslig

vilja, att den homosexuelle bör lättare kunna avhålla sig från sådana

handlingar än den icke homosexuelle från att på ett normalt sätt tillfredsställa

sin könsdrift. Utredningen i saken giver icke något som helst stöd för att

den homosexuelles vilja icke skulle vara påverkbar för hotet av ett straff

eller för ett straff. Han begår icke sina gärningar i blind yra, utan han vidtager

antagligen i förväg diverse förberedande åtgärder för att realisera sitt

uppsåt, under vilken tid han har tillfälle att reflektera på sitt uppsåts rätta

innebörd. Ingen har påstått, att han skulle vara omedveten örn sin abnormitet.

Även vid begående av sådana handlingar emot personer, som uppnått

en ålder av tjugu år, är han att betrakta såsom en smittospridare i moraliskt

avseende. Det förkastliga och socialt farliga i ifrågavarande handlingar framstår

i så mycket bjärtare färg, när gärningsmannen i samhället intager en

mera framskjuten ställning. Man tänke sig t. ex. en präst. Exemplet är

valt ur verkligheten. Att en sådan, utan reaktion från samhället, skall kunna

mot tjuguåringar och äldre begå sådana handlingar, är väl varken lämpligt

eller riktigt. Sådana handlingar måste anses utgöra ett straffbart socialt

ont.

Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen under hänvisning till sitt

förut berörda utlåtande förordar att den homosexuelle skall omhändertagas

på sinnessjukhus i de fall då någon reaktion från det allmännas sida är behövlig.

Av det förut anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexua- Departementsliteten

såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktio- chef<™- nen mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer

det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa fall

kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den omständigheten

att homosexualiteten under vissa tider och bland vissa folk nått en

särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även

sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt

min mening bör alltså spörsmålet om den samhälleliga reaktionen mot homosexuella

handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde

även andra synpunkter böra komma under beaktande.

De sakkunniga ha till stöd för den av dem föreslagna principiella strafffriheten

främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vuxna

och ansvariga personer i regel vore socialt oskadliga. Erfarenheten synes

emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan

medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även örn den

äger rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykologiska

verkningar för håda parterna eller endera av dem, liksom den även

kan innebära en fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homosexuella

ofta för att tillfredsställa sin drift förmå heterosexuella personer

att, mot vederlag i en eller annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur

samhällelig synpunkt vara likgiltigt. Av det nu sagda framgår att jag icke

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

kan förorda att en inskränkning av tillämpningsområdet för ifrågavarande

lagrum företages utan att man samtidigt tillser, att samhället erhåller möjlighet

att bekämpa sådana yttringar av homosexualiteten, vilka ur olika

synpunkter framstå såsom samhällsfarliga. De sakkunnigas förslag torde

emellertid icke tillgodose detta krav. I ett flertal yttranden framhålles sålunda,

att borttagandet av straffet dels kan befaras medföra ett mera ohöljt

ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av

homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manliga

prostitutionen. Överståthållarämbetet finner det nödvändigt att sådana följder

av straffriheten förhindras genom lagstiftning. De sålunda framförda

invändningarna synas värda beaktande. De sakkunniga framhålla visserligen

att sådana yttringar av homosexuella böjelser, som såra den yttre anständigheten,

kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 § första stycket strafflagen, vari stadgas

straff för gärning som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse därav kommer, ävensom att emot den manliga

prostitutionen kan såsom hittills i svårare fall ingripas med stöd av lösdrivarlagstiftningen.

Emellertid torde det, under förutsättning att principiell strafflrihet

för homosexuella handlingar införes, uppstå betydande risker för att

homosexuella förbindelser komma att ingås eller anbud därom framställas

under former, som påkalla särskilda lagstiftningsåtgärder. Erinras må att

redan reglementeringskommittén i sitt år 1910 avgivna betänkande föreslog

att straff intill sex månaders fängelse skulle stadgas för den som genom ord,

tecken eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,

uppfordrar eller inbjuder till otukt. Vad därefter angår bekämpandet

av den manliga prostitutionen må framhållas att gällande lösdrivarlagstiftning

icke möjliggör ett ingripande i andra fall än då fråga är om helyrkesprostituerade.

De personer — ofta icke själva homosexuella — som mot ersättning

i en eller annan form låta bruka sig till homosexuell otukt torde

emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda kategori. Det kan vidare

ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella handlingar lämnas straffria

utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att kriminalisera även försök

att förleda ungdom till homosexuell otukt. Slutligen må framhållas att ett

borttagande av straffet i föreslagen omfattning synes kräva att möjlighet beredes

att, där förhållandena det påkalla, från tjänstgöring avstänga eller vidtaga

andra lämpliga åtgärder mot personer, vilka ha till uppgift att uppfostra

eller undervisa ungdom och som ådagalagt homosexuella böjelser, även örn

dessa tagit sig uttryck endast i sådana handlingar som enligt den nya lagstiftningen

skulle lämnas straffria.

Ett genomförande av principiell straffrihet för homosexuell otukt kräver

alltså enligt min mening — utöver de av de sakkunniga föreslagna kriminaliseringarna

— ändringar inom andra områden av lagstiftningen. Då vissa

av dessa ändringar, såsom framgår av de förslag till vanartslag som under

det sista årtiondet framlagts, ha mycket nära samband med den större

frågan om ingripandet mot personer som äro hemfallna åt sedeslöst levnadssätt

av samhällsskadlig art, vilken fråga alltjämt väntar på sin lösning, torde

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

93

desamma icke nu kunna genomföras. Frågan örn den homosexuella otuktens

straffrättsliga behandling är alltså enligt min mening icke så färdigberedd

att jag kan förorda att den nu bör bringas till avgörande.

Otukt med djur.

I 18 kap. 10 § upptages även en straffbestämmelse för den som övar

otukt med djur, s. k. tidelag. Straffet utgör, liksom vid homosexuell otukt,

straffarbete i högst 2 år. Enligt de sakkunnigas förslag skall denna bestämmelse

utgå ur strafflagen.

Medicinalstyrelsen har i sitt förut berörda, den 24 oktober 1935 avgivna

utlåtande rörande de frågor, som avsågos i den tidigare omtalade motionen

vid 1933 års riksdag, uttalat sig för bestämmelsens upphävande. Till stöd

härför anförde styrelsen att tidelag i och för sig enligt rådande rättsuppfattning

icke längre syntes böra straffas samt att de fall därav, mot vilka samhället

kunde ha skäl reagera därest 18 kap. 10 § i denna del skulle upphävas,

antingen torde vara att hänföra till sådan i 18 kap. 13 § åsyftad gärning,

som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för annans

förförelse därav kommer, eller till sådan uppenbar grymhet mot djur, som

avses i 18 kap. 16 §, vadan möjlighet till erforderlig rättsreaktion alltjämt

skulle föreligga. Styrelsen tilläde, att erfarenheten för övrigt visat, att de

straffmyndiga personer som åtalades för tidelag praktiskt taget alltid vore

så psykiskt abnorma, att de måste lämnas straffria och omhändertagas på

annat sätt.

De sakkunniga ha till stöd för den föreslagna straffriheten åberopat att

straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synnerhet

som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psykiskt

defekta. Vidare har framhållits, att dylika handlingar i allmänhet företoges

i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bliva upptäckt, ett

straffrättsligt förfarande, genom den uppmärksamhet som därigenom påkallades,

ofta nog torde göra mera skada än nytta. Slutligen har ock erinrats

örn att för de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskridande

mot otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfattning

kunde anses föreligga, såsom medicinalstyrelsen framhållit, andra straffbestämmelser

i 18 kap. (13 § första stycket och 16 §) torde erbjuda möjligheter

till erforderlig reaktion.

Förslaget örn borttagande av straffet för otukt med djur tillstyrkes förutom

av medicinalstyrelsen, som hänvisar till sitt nyss omnämnda utlåtande, jämväl

av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som yttrar att enligt styrelsens

förmenande tvekan icke kan råda örn att straffet för tidelag bör upphävas.

Även styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar förklarar sig icke i och för

sig hava någon erinran mot straffets borttagande, men erinrar örn att

straffriheten kommer att försvåra möjligheterna för en husbonde att få en

tjänare, som gjort sig skyldig till sådan otukt, skild från tjänsten.

Den föreslagna straffriheten har avstyrkts allenast av polismästaren i Karls
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements
chefen.

Departementschefen.

krona, som förklarat att otukt med djur fortfarande borde vara belagd med

straff dels på grund av brottets avskyvärda beskaffenhet och dels enär strafffrihet

kunde misstänkas medföra icke önskvärda moraliska konsekvenser. Visserligen

vore det sant, att personer som beginge dylika handlingar i de flesta

fall vore psykiskt undermåliga och därför i alla fall borde omhändertagas,

men detta omhändertagande möjliggjordes bäst genom att åtal komme till

stånd.

Då av förut angivna skäl någon ändring icke föreslagits beträffande det

stadgande i paragrafen som avser homosexuell otukt, lärer någon ändring

i detta sammanhang icke heller böra företagas beträffande paragrafen i

övrigt.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande hemställt att frågan om obligatorisk

rättspsykiatrisk undersökning av sedlighetsförbrytare

ånyo skulle upptagas till prövning, varjämte styrelsen framhållit,

att undersökning av för våldtäkt eller försök därtill åtalade jämväl

borde göras obligatorisk. Styrelsen påpekar att kravet på obligatorisk

undersökning av våldtäktsförbrytare hävdades redan av 1926 års sinnessjuksakkunniga

i deras ar 1927 framlagda betänkande, ehuru nu gällande

sinnessjuklag icke kom att innehålla bestämmelser härom.

Från rättspsykiatriskt håll har under de senare åren ofta gjorts gällande

att domstolarna visat en viss obenägenhet att förordna om undersökning av

tilltalads sinnesbeskaffenhet. Sålunda skulle ej sällan ha inträffat, att en

undersökning, som kommit till stand först efter det en person upprepade

gånger straffats, visat att denne redan vid åtalade gärningarnas begående

varit psykiskt defekt. För min del finner jag det vara ett önskemål att undersökning

av tilltalads sinnesbeskaffenhet kommer att företagas i större

utsträckning än hittills, i all synnerhet då fråga är örn sedlighets- och våldtäktsbrott,

där man ofta har anledning räkna med att den tilltalade varit av

sådan sinnesbeskaffenhet som utesluter eller minskar straffbarheten. Att, såsom

medicinalstyrelsen förordar, i delta sammanhang föreskriva obligatorisk

rättspsykiatrisk undersökning av sedlighets- och våldtäktsförbrytare lärer

emellertid vara uteslutet redan på den grund att den nuvarande organisationen

icke möjliggör att undersökningar företagas i den utsträckning som ett

sådant stadgande skulle föranleda. De här framlagda ändringsförslagen i 15

och 18 kap. torde ej heller för sitt genomförande kräva någon omedelbar

ändring av sinnessjuklagens stadganden om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

95

20 kap. strafflagen.

U, 7 och 9 §§.

Enligt 4 § i förevarande kapitel utgör straffet för kvalificerad stöld — vanligast

inbrottsstöld och fickstöld, men även ett antal andra, mindre ofta

förekommande former — straffarbete i högst 4 år. 7 § innehåller bestämmelser

om straff för återfall i tjuvnadsbrott. Straffet utgör för vanlig stöld:

andra resan, straffarbete i högst 3 år, dock att, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, må dömas till fängelse i högst 6 månader; tredje

resan, straffarbete i högst 4 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete

från och med 6 månader till och med 6 år. För kvalificerad stöld enligt

4 § utgör straffet för andra resan, straffarbete i högst 5 år; tredje resan,

straffarbete i högst 6 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete från och

med ett till och med 10 år.

I 9 § första stycket stadgas att, där någon å särskilda ställen eller tider

begått stöld och härför lagföres på en gång, ett gemensamt straff skall utmätas

på sätt i 4 kap. 3 § är stadgat för fortsatt förbrytelse, därvid emellertid

straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste

fallet bestämda högsta strafftiden. Enligt andra stycket i samma paragraf

må dock genom sådan förhöjning högsta strafftiden i intet fall överskrida

10 år.

De sakkunniga föreslå nu att straffmaxima i 4 och 7 §§ nedsättas på följande

sätt: för tredje eller högre resan vanlig stöld till straffarbete i 4 år; för

första resan kvalificerad stöld till straffarbete i 3 år, för andra resan sådan

stöld till straffarbete i 4 år samt för tredje eller högre resan kvalificerad

stöld till straffarbete i 5 år. Dessutom föreslås att den särskilda regeln i

9 § andra stycket angående begränsning av den i samma paragraf stadgade

straffhöjningen till 10 års straffarbete skall utgå, enär denna regel med

hänsyn till de föreslagna straffnedsättningarna i 7 § blir överflödig.

De sålunda föreslagna ändringarna ha tillstyrkts av rådhusrätten och

polismästaren i Eskilstuna, vilka framhållit att stöldbrotten i förhållande

till framför allt bedrägeri och förskingring vore alltför strängt straffbelagda,

då bedrägeri och förskingring numera torde ur samhällets synpunkt vara

långt farligare än flertalet enkla stöldbrott. Den ändring av dessa förhållanden,

som i förslaget skett, vore därför ägnad att väcka tillfredsställelse. I

ifrågavarande yttranden har emellertid vidare framhållits att det kunde anses

tvivelaktigt, om man med de föreslagna ändringarna nått fram till en

riktig och slutgiltig avvägning mellan de nu ifrågakomna brottstyperna. Då

emellertid detta spörsmål syntes böra erhålla sin definitiva lösning i samband

med en mera vittgående strafflagsreform, torde de sakkunnigas förslag i denna

del för närvarande kunna godtagas.

I några yttranden göres gällande att de föreslagna nedsättningarna av

maxima vid återfall i tjuvnadsbrott böra föranleda en ändring av den bestämmelse

i lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departementschefen.

vilken för internering första gången kräver att vederbörande undergått straffarbete

i sammanlagt minst 10 år. Därest denna tid icke sänkes, skulle efter

nedsättningen av straffmaxima för återfall i tjuvnad de fall där internering

skulle kunna komma till användning bli än färre än för närvarande. Denna

mening uttalas av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal och tredje polisintendenten

i Stockholm, polismästaren i Örebro, styrelsen för föreningen Sveriges

landsfogdar, häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och rådhusrätten i

Göteborg. I vissa av dessa yttranden framhålles, att de av de sakkunniga

föreslagna straffnedsättningarna överhuvud icke böra genomföras förrän

ändring skett i interneringslagen.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av att även sådana allvarliga

brott, som avses i 4 § 5 och 6 inom., omfattas av den straffnedsättning

som föreslås i 4 §.

Betänkligheter mot de föreslagna straffnedsättningarna uttalas av styrelsen

för föreningen Sveriges landsfogdar och rådhusrätten i Trosa. Föreningen

förklarar sålunda att de sakkunniga knappast förebragt några bärande

skäl för de föreslagna sänkningarna och framhåller att desamma torde komma

att medföra en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för

dessa de vanligaste av alla grövre brott.

I ett yttrande framkastas tanken på vidtagandet av en ändring även beträffande

straffet för enkel tjuvnad. Rådhusrätten i Hälsingborg ifrågasätter

sålunda huruvida icke normalslraffet för detta brott bör sättas till

fängelse.

De sakkunniga lia i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningarna

erinrat att de mycket höga straff som vore stadgade för stöld hade sin historiska

förklaring däri, att brottet av ålder ansetts synnerligen nesligt, ävensom

att en mera rationell grund för en sträng bestraffning av itererad tjuvnad

varit att finna i behovet av att kunna effektivt oskadliggöra de oförbätterliga

återfallsförbrytare, som förekomme oftare vid detta brott än vid

något annat. Emellertid lia de sakkunniga framhållit att dessa skäl numera

ej ägde någon avgörande betydelse samt ha till stöd härför åberopat, dels

att sedan förmögenhetsbrott av annat slag än tjuvnad nu blivit vanligare och

på grund av sina ofta i vidare kretsar kännbara ekonomiska verkningar påkallat

en allt större uppmärksamhet, ett tjuvnadsbrott av genomsnittlig svårhetsgrad

för den allmänna uppfattningen knappast torde framstå såsom mera

straffvärt än andra lukrativa förmögenhetsbrott av sådan beskaffenhet, dels

ock att behovet av effektiv reaktion mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat

kroniska tjuvar numera i vår, liksom i annan modern strafflagstiftning, vore

tillgodosett genom bestämmelser om internering såsom skyddsåtgärd. Hinder

förelåge alltså ej för en anpassning av tjuvnadsstraffen efter nuvarande uppfattning

om brottets svårhetsgrad. De sakkunniga ha därefter företagit en

jämförelse mellan tjuvnads- och förskingringsbrottens svårhetsgrad och

ha därvid kommit till det resultatet att i fråga om straffmaxima likställighet

borde råda mellan tjuvnad och förskingring och att detta borde uppnås ge
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

97

nom en sänkning av straffet för det förra brottet och en höjning av straffet

för det senare. Härvid ha de sakkunniga ansett det riktigast att inställa

bedömandet ej på straffet för ett enstaka brott utan på straffet för flera

sammanträffande brott. Med hänsyn tagen jämväl till de straffmaxima, som

äro stadgade i 22 kap. 1 § för bedrägeri och i 23 kap. 1 § för konkursbedrägeri

(i vilket sistnämnda fall sammanträffande av den art, som avses i 4

kap. 2 §, är av mycket ringa betydelse), ha de sakkunniga antagit, att det

sammanlagda straffet för såväl flera tjuvnadsbrott som flera förskingringsbrott

borde i svåraste fall sättas till straffarbete i 6 år.

Vid det närmare genomförandet av denna ståndpunkt lia de sakkunniga

bibehållit den nuvarande uppdelningen av tjuvnadsbrotten i 20 kap., dock med

det undantag att någon särskild ytterligare straffhöjning för återfall utöver

tredje resan ej vidare skall äga rum. De synpunkter som på sin tid kunnat

åberopas till stöd för en sådan förhöjning borde nämligen enligt de sakkunniga

numera helt tillgodoses genom interneringslagstiftningen.

Med utgångspunkt från att tredje eller högre resan kvalificerad stöld på

särskilda tider eller ställen skall hemfalla under ett straffmaximum av 6 års

straffarbete och med beaktande av den i 9 § stadgade straffskärpningen av

ett år har i 7 § maximum för en enstaka stöld av den angivna beskaffenheten

föreslagits till 5 år, varav följt ett straffmaximum för kvalificerad stöld vid

andra resan av 4 år och vid första resan av 3 år. Beträffande den enkla stölden

har med utgångspunkt från att särskild ytterligare straffhöjning för återfall

utöver tredje resan ej vidare borde äga rum föreslagits, att straffet för

fjärde eller högre resan, vilket nu utgör straffarbete från och med 6 månader

till och med 6 år, skall vara lika med straffet för tredje resan sådan stöld

d. v. s. straffarbete i högst 4 år.

De skäl som av de sakkunniga sålunda åberopats för en sänkning av straffen

vid återfall i tjuvnad och vid första resan kvalificerad stöld synas riktiga.

De föreslagna straffnedsättningarna ha ock i flertalet yttranden vunnit gillande.

Emellertid har i några yttranden framhållits att en sträffnedsättning

ovillkorligen krävde att förutsättningarna för tillgripande av internering mildrades.

Denna synpunkt synes värd beaktande. Då enligt nu gällande

regler internering första gången icke kan ådömas förrän den tilltalade

undergått sammanlagt 10 års straffarbete, är det uppenbart att de föreslagna

straffnedsättningarna skulle i hög grad inskränka den redan nu tämligen

begränsade möjligheten att använda den mest rationella och effektiva

reaktionen mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat kroniska tjuvar, nämligen

internering. Jag kan alltså icke förorda att de föreslagna sänkningarna genomföras

förrän interneringslagen undergått sådan omarbetning, att straffncdsättningarna

icke försvåra tillgripandet av nämnda skyddsåtgärd. För

närvarande är inom departementet under utarbetande ett förslag lill ny interneringslag,

enligt vilket förutsättningarna för ådömande av internering i

högst betydande grad skulle mildras. Då det icke med säkerhet kan beräknas

att delta förslag kan föreläggas 1937 års riksdag, men det å andra sidan

synes angeläget alt riksdagen i allt fall får taga ställning lill de föreslagna

nedsättningarna i 20 kap. i samband med övriga ändringsförslag beträffande

Mimny till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 137. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förmögenhetsbrotten, synes den lämpligaste lösningen vara den, att ändringarna

i 20 kap. nu vidtagas, men att deras ikraftträdande uppskjutes till den

dag — efter en ny interneringslags antagande — som Kungl. Maj:t förordnar.

I detta sammanhang må därjämte framhållas, att då det i ett yttrande göres

gällande att de föreslagna nedsättningarna av maxima komma att medföra

en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för ifrågavarande brott,

en sådan sänkning enligt min mening icke blott låter sig väl förena med den

nutida uppfattningen om brottets svårhetsgrad utan även framstår såsom

önskvärd därför att den kan förväntas öka domstolarnas benägenhet att, då

fråga är om kroniska förbrytare, inskrida mot deras samhällsfarlighet icke

med ett långvarigt frihetsstraff, som med hänsyn till det konkreta brottets

ringhet kanske framstår såsom stötande, utan med internering. Erinras må

att man i den nya danska strafflagen väsentligt nedsatt maximistraffen för

tjuvnadsbrott just för att förmå domstolarna till att i större utsträckning använda

frihetsberövande på relativt obestämd tid mot återfallsförbrytare.

Örn sålunda en nedsättning i vissa fall av straffmaxima för tjuvnadsbrott

får anses erforderlig, uppstår fråga huruvida man samtidigt härmed bör övergå

till ett nytt system för tjuvnadsbrottens uppdelning på olika svårhetsgrader

i enlighet med de principer som göra sig gällande i modern strafflagstiftning.

Man skulle då bl. a. ha att taga i övervägande, dels att införa en unifiering

av straffen för de grundläggande enkla förmögenhetsbrotten, tjuvnad,

bedrägeri, förskingring och trolöshet, dels att ersätta de nuvarande tjuvnadskvalifikationerna

för vissa speciella fall med en generell kvalifikation vid

’grov tjuvnad", dels ock att möjliggöra straffskärpning vid återfall inom en

större grupp av förmögenhetsbrott än nu gällande lag medger. Med hänsyn

till de omfattande utredningar även beträffande andra förmögenhetsbrott än

tjuvnadsbrotten, som erfordras för en sådan omarbetning, lärer frågan härom

böra anstå till en blivande allmän strafflagsreform. Då emellertid med de tekniskt

synnerligen enkla ändringar, som av de sakkunniga föreslagits, avsevärda

kriminalpolitiska fördelar synas vara att vinna, lärer den omständigheten

att dessa ändringar kunna beräknas bliva relativt provisoriska icke

böra utgöra hinder för deras genomförande.

Även i fråga om den närmare avvägningen av straffsatserna ansluter jag

mig till de sakkunnigas förslag. Det i ett yttrande framställda förslaget att

även straffskalan för enkel tjuvnad skulle undergå ändring och att normalstraffet

för detta brott skulle utgöras av fängelse bör enligt min mening icke

i detta sammanhang tagas under övervägande.

Till en av mig i 3 § av detta kapitel föreslagen ändring återkommer jag i

samband med behandlingen av ändringen i 22 kap. 11 §.

22 kap. 1 § strafflagen.

Enligt förevarande paragraf utgör normalstraffet för bedrägeri böter eller

fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Vid synnerligen

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

99

försvårande omständigheter må tiden för straffarbetet höjas till 4 år. De

sakkunniga föreslå att bötesstraff icke längre skall ingå i normalskalan;

endast när omständigheterna äro synnerligen mildrande får enligt förslaget

dömas till böter. På grund av hänvisning kommer en sådan ändring att

vinna tillämpning jämväl för de brott, som omförmälas i 2 och 5 §§ av förevarande

kapitel.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm,

Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna.

Stadsfiskalen yttrar att en straffskärpning synes vara synnerligen väl motiverad

och länge varit av behovet påkallad. Stockholms rådhusrätt förklarar

sig icke vilja yrka på någon ändring av de föreslagna straffsatserna men vill,

med stöd av den erfarenhet som vunnits inom rådhusrätten, understryka den

av de sakkunniga uttalade åsikten örn lämpligheten av en höjning även av

maximistraffet.

Rådhusrätten i Norrköping avstyrker den föreslagna ändringen under förklaring

att, om densamma genomföres, straffet måhända kan bliva alltför

hårt för en tilltalad, för vilken annan mildrande omständighet än beloppets

ringhet icke kan påvisas. I allt fall torde enligt rådhusrättens mening med

bötesstraffets borttagande ur normallatituden böra anstå till dess nya bestämmelser

införts angående sammanträffande av brott.

De sakkunniga ha i sin motivering, sedan de erinrat om att antalet för be- Departementsdrägeri

dömda i det närmaste fördubblats under tiden från år 1923 till år chefen1932,

framhållit att rättsskipningens reaktion mot bedrägeribrotten ofta vore

alltför lindrig i förhållande till brottets beskaffenhet och att erfarenheten

bestyrkt att en mer energisk bestraffning vore av nöden. De sakkunniga ha

därefter i första hand till prövning upptagit frågan om en höjning av maximistraffet

för de svåraste fallen av bedrägeri och förklara att starka skäl kunde

anses tala härför. Då en sådan höjning emellertid skulle erfordra dels en

mera djupgående omarbetning av brottsbegreppet och dels en omarbetning i

viss utsträckning av reglerna örn sammanträffande av brott, avvisas tanken

på att för närvarande företaga en höjning av maximistraffet. De sakkunniga

ha emellertid ansett det angeläget att i detta sammanhang råda bot

på det nuvarande missförhållandet att straffen utmätas allt för lågt inom de

gällande straffbestämmelsernas ram och finna att detta ej kan ske annorledes

än genom en höjning av minimistraffet. Då det emellertid synts de sakkunniga

nödvändigt att bibehålla nuvarande minimum av lägsta bötesstraff för

de lindrigaste fallen, lia de sakkunniga förordat den lösningen, att bötesstraff

skall kunna ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande

och att minimum för normalfallen alltså skall utgöras av lägsta frihetsstraff.

De sakkunniga utgå ifrån, att denna ändring ej blott skall medföra en höjning

av stral imedium utan även leda lill alt domstolarna komma att anse omständigheterna

vara synnerligen försvårande i ett större antal fall än för närvarande.

Till vad de sakkunniga sålunda anfört kan jag ansluta mig. I ett yttrande

opaginerad Kontrollera mot PDF

leo

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

har framställts den invändningen, att med bötesstraffets borttagande ur normallatituden

borde anstå till dess andra bestämmelser införts angående sammanträffande

av brott. Därmed lärer åsyftas det förhållandet, att domstolarna

stundom, då en person begått ett stort antal bedrägeribrott, för att

undvika ådömande av ett enligt domstolens mening väl långt frihetsstraff,

döma till böter, ehuru det enskilda brottet i och för sig med en riktig lagtillämpning

bort föranleda frihetsstraff. Vad sålunda anförts synes mig

emellertid knappast vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med

den föreslagna straffskärpningen. I detta sammanhang må erinras att bland

annat med hänsyn till de mindre tillfredsställande resultat i avseende på

straffmätningen, som gällande regler om brottskonkurrens understundom

kunna giva upphov till, inom departementet igångsatts utredning angående

en reform av stadgandena rörande sammanträffande av brott.

22 kap. 11 § samt 20 kap. 3 § strafflagen.

I 22 kap. 11 § straffbelägges förskingring. Straffet härför utgör högst

straffarbete i 2 år; straffskalan inrymmer alltså böter, fängelse i högst 2 år

och straffarbete i högst 2 år. I 14 § stadgas straff för trolöshet mot huvudman.

Beträffande straffskalan hänvisas härvid till 11 §. De sakkunniga

hemställa nu örn införande av en särskild kvalifikation med högre straffskala

vid ifrågavarande brott. Det föreslås sålunda att i 11 § ett nytt stycke införes

av innehåll, att där någon förskingrar gods till högre värde än 5,000 kronor,

som han på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffet skall vara

straffarbete i lägst 2 månader och högst 4 år. Ett i sak överensstämmande

stadgande rörande trolöshet mot huvudman föreslås i 14 §.

Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må

erinras om att i motioner vid 1933 års riksdag (I: 127 och II: 240) hemställdes

om införande i 22 kap. 11 § av en andra punkt med följande lydelse:

''Har därav kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest

med synnerligen försvårande omständigheter förenad, må tiden för straffarbetet

till fyra år höjas’. Motionerna vunno ej riksdagens bifall men föranledde

skrivelse (nr 85), vari riksdagen anhöll att Kungl. Maj:t ville snarast

framlägga förslag till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen, innebärande

höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott.

I samtliga yttranden över det nu remitterade förslaget, vilka ingå på frågan

om en ändring av straffen för berörda brott, har man visserligen tillstyrkt

eller lämnat utan erinran förslaget om en straffskärpning men samtidigt

uttalat betänkligheter mot den föreslagna kvalifikationsgrunden, särskilt

i avseende på 5,000-kronorsgränsen, samt förordat att skärpningsbestämmelsen

konstruerades på annat sätt. I nu angiven riktning uttala sig

fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet, tredje polisintendenten och en

stadsfiskal i Stockholm, polismästaren i örebro, styrelserna för föreningarna

Sveriges advokatsamfund, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler

samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

101

Mot den föreslagna kvalifikationen, såvitt densamma innefattar krav på

visst till beloppet bestämt förmögenhetsresultat, anför sålunda fångvårdsstyrelsen

att det är olämpligt att en för alla bär avsedda fall gemensam gräns för

straffskärpnings användande fastställes genom bestämmelse, att skärpning

är tillåten endast örn det förskingrade överstiger ett visst värde. En dylik

generell gräns måste nämligen alltid bliva godtycklig. Överståthållarämbetet

anser den tanken riktig som kommit till uttryck i de föreslagna ändringarna

i 22 kap. 11 och 14 §§, men ställer sig tveksam till, huruvida den föreslagna

avfattningen av lagbuden med deras bundenhet vid visst penningbelopp är

lämplig. Polismästaren i örebro har förklarat att den av de sakkunniga

föreslagna kvalifikationsgrunden icke syntes taga tillbörlig hänsyn till effekten.

Att enbart kvalificera förskingring av gods till högre värde än 5,000

kronor, som man på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, syntes icke

tillfredsställande. En förskingring av en advokat av 5,100 kronor från en

rik man, som av denna förlust ej på något sätt rubbades i sin ekonomiska

ställning, syntes ingalunda så kvalificerad som exempelvis enkel förskingring

av ett vida mindre belopp från en person, som därigenom råkade i nöd.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt liknande synpunkter

och förklarat att en sådan kvalifikationsgrund av flera skäl vore ägnad att

väcka allvarliga betänkligheter, då skadeeffekten uppenbarligen måste vara

den yttersta grunden för varje bedömande av ett förmögenhetsbrotts svårhetsgrad.

Denna effekt kunde emellertid icke, såsom av de sakkunniga föreslagits,

generaliseras utan måste prövas från fall till fall med hänsyn tagen

till den större eller mindre verkan, som brottet åstadkommit på målsägarens

förmögenhetsförhållanden.

Stadsfiskal^! i Slockholm anför beträffande 5,000-kronorsgränsen:

Visserligen finnes en likartad konstruktion i fråga om tjuvnadsbrotten, där

ju skillnaden mellan snatteri och stöld gjorts beroende av det tillgripnas

värde, men detta motiverar knappast nu införande av en likartad bestämmelse

i fråga örn förskingrings- och trolöshetsbrotten, i all synnerhet som en allmän

strafflagsrevision åtminstone delvis torde komma att lägga andra synpunkter

på hithörande problem, örn förslaget i denna del upphöjes till lag,

komma i åtskilliga gränsfall domstolarna säkerligen att mången gång just

för värdets bestämmande få svårigheter att bemästra. Jag får även fästa

uppmärksamheten på stadgandet i 2 kap. 14 § strafflagen, att om straff är

beroende av värdet å viss egendom, det värde gäller, egendomen hade å den

tid, brottet förövades. Det är således nödvändigt, enligt de föreslagna bestämmelserna,

att fastslå, när ett förskingrings- eller trolöshetsbrott är fullbordat,

vilket uppenbarligen i dessa fall är mycket svårare än vid tillgreppsbrotten

och i vissa fall även föranlett domstolsutslag i olika riktningar.

Framhållas må i detta sammanhang också att ett brotts svårhet även influeras

av den brottsliga viljans intensitet, ej uteslutande av den brottsliga effekten,

samt att allmänheten troligen får svårt att acceptera den föreslagna

gränslinjen särskilt vid jämförelse med tjuvnadsbrotten. Av anförda skäl

anser jag icke lämpligt att i förskingrings- och trolöshetsparagraferna ^införa

en efter värdet graderad straffskala.

Emellertid framföres i yttrandena, såsom nyss omnämnts, icke endast

kritik mot de sakkunnigas förslag till kvalifikation, utan andra förslag i detta

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

avseende framläggas även. Polismästaren i örebro och styrelsen för föreningen

Sveriges landsfogdar förorda att den av de sakkunniga föreslagna

kvalifikationen upptages men att densamma på visst sätt kompletteras. Polismästaren

hemställer sålunda att kvalifikationsgrunden omarbetas att omfatta

jämväl fall, varav kommit synnerlig förlust eller olägenhet. Föreningen

anför å sin sida:

Det synes som om straffskärpningen icke borde uteslutande anknytas till

värdet av förmögenhetsskadan. Även andra synpunkter torde vinna beaktande

såsom att vederbörande vid genomförandet av brottet visat upprörande

missbruk av givet förtroende, gjort bruk av intellektuell handlingsförfalskning

och dylikt. Lämpligen borde därför i fråga om straffskärpningsfallen

tilläggas ''eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande’

etc. samt överlämnas åt domstolarna att in casu bedöma denna fråga.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar att såsom kvalifikationsgrund

skall upptagas allenast yrke eller tjänst, samt anför närmare härom:

Intet synes vara att erinra mot det moment i villkoren för straffskärpning,

som angives med att förskingringen avsett gods vilket vederbörande på

grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott eller att den trolösa handlingen

skett i utövningen av yrke eller tjänst. Däremot hyser styrelsen betänkligheter

mot att som förutsättning för straffskärpning föreskrives, att den genom

brottet förorsakade skadan uppgår till visst värde. Enligt styrelsens

uppfattning torde det ej vara praktiskt erforderligt eller önskvärt att uppställa

ett dylikt villkor. Som hittills bör åt domstolen kunna överlämnas att

vid straffmätningen taga hänsyn även till den skada som genom brottet

uppstått, varigenom den fördelen vinnes, att straffmätningen icke göres beroende

av en yttre omständighet, utan att hänsyn kan tagas till förhållandena

i det särskilda fallet. Då emellertid, som de sakkunniga framhållit, även vid

förskingring eller trolöshet i yrke eller tjänst relativt lindriga fall kunna förekomma,

bör den i första stycket angivna straffskalan tillämpas, där omständigheterna

äro mildrande. Utsträckningen i preskriptionstid även för de

lindriga fallen synes icke böra tillmätas större vikt. Den längre preskriptionstiden

gäller ju även för lindriga fall enligt 22 kap. 1 §.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrätten och polismästaren

i Eskilstuna hemställa att kvalifikationen bestämmes i enlighet

med det förslag som framlades i motionerna vid 1933 års riksdag. Stadsfiskal

i Stockholm uttalar sig i liknande riktning, i det att han förordar

ett stadgande av innehåll att straffskärpning skall inträda, därest omständigheterna

äro synnerligen försvårande eller den uppkomna skadan av större

omfattning.

Fångvårdsstyrelsen uttalar sig för en allmänt avfattad kvalifikation. Styrelsen

yttrar sålunda, att det bör överlämnas åt domstolen att i varje särskilt

fall efter föreliggande omständigheter pröva, huruvida skärpt bestraffning

är påkallad.

Överståthållarämbetet föreslår slutligen den metoden att man ökar den

normala skalans maximum och stadgar ett lägre maximum för vissa lindrigare

fall. Ämbetet anför härom:

Måhända skulle syftet med lagändringen kunna uppnås på det sättet, att

straffet i 11 § bestämdes till att utgöra högst straffarbete i 4 år med tillägg

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

103

att om brottet vore ringa eller det icke vore fråga om gods, som man på

grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffmaximum skulle utgöra

straffarbete i 2 år. Motsvarande föreskrift skulle i så fall intagas i 14 §.

Visserligen synes en sådan avfattning av lagbuden icke hava varit främmande

för förslagsställarna men av dem icke befunnits lämplig. Skälen härför synas

dock icke övertygande.

Såsom de sakkunniga anfört torde det ej råda mer än en mening därom Departementsatt

straffen för grövre förskingringsbrott böra höjas. En sådan skärpning chelenframstår

såsom påkallad såväl med hänsyn till dylika brotts svårhetsgrad i

förhållande till andra förmögenhetsbrott som ock på grund av att förskingringsbrottens

frekvens hos oss är anmärkningsvärt hög i jämförelse med

vissa andra länder och även visar tendens till fortsatt stegring. Mot en höjning

av maximum för de svårare fallen till 4 års straffarbete, som de sakkunniga

föreslagit, synes alltså någon befogad invändning icke kunna framställas.

Å andra sidan lärer det ock råda enighet därom att någon höjning av

straffen för de lindrigare förskingringsfallen icke bör komma till stånd.

Det synes alltså icke råda någon meningsskiljaktighet om i vilken riktning

straffbestämmelserna för förskingring böra ändras. Meningarna äro däremot,

såsom av det tidigare anförda framgår, delade om hur man lagtekniskt

bör gå till väga för att uppnå att strängare straff komma att utmätas

för de mera svårartade fallen utan att detta medför en höjning av

straffen även för de lindrigare förskingringsbrotten. För uppnående av

detta syfte kunna såsom de sakkunniga framhållit olika metoder användas.

Den väg, som ligger närmast till hands — och på vilken de sakkunniga

även inslagit — synes vara den att i lagen noggrant angiva vid vilka fall

av förskingring det strängare straffet skall inträda. Med denna väg är

uppenbarligen den fördelen förbunden att det av lagen klart framgår när

ett förskingringsfall icke får föranleda en strängare bestraffning, liksom man

å andra sidan genom uppställandet av ett högre minimum för de i lagen angivna

svårare fallen vinner att dessa fall verkligen bli hårdare bestraffade.

A andra sidan har denna metod vissa påtagliga nackdelar. Det är sålunda

till en början klart, att det icke gärna är möjligt att i lagen uppräkna alla

de fall som böra medföra ett strängare straff, utan man måste nöja sig med

att under straffskärpningen indraga allenast de mest typiska av de grova

förskingringsfallen. Vidare är att beakta, att om man vill giva en noggrann

avgränsning av kvalilikationsfallen, detta medför även den konsekvensen

att gränsen mellan de kvalificerade och icke kvalificerade fallen lätteligen

blir irrationell. De sakkunnigas förslag synes lämna exempel härpå,

då däri såsom kvalifikationsgrund upptagits, tillsammans med det förhållandet

att den brottslige fått sig det förskingrade anförtrott på grund av yrke

eller tjänst, den omständigheten att det förskingrade godsets värde överstigit

ä,000 kronor. Såsom i ett flertal yttranden framhållits kan en sådan absolut

värdegräns ibland leda till otillfredsställande resultat. Slutligen kan mot den

nu ifrågavarande metoden anmärkas, att det knappast är i överensstämmelse

med modern lagstiftningsteknik att i lagen uppräkna kvalilikationsfallen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

En rakt motsatt metod, vilken förordats i ett yttrande, vore att i stället

angiva vilka fall som skulle omfattas av den lindrigare skalan. Mot denna

metod synas samma invändningar kunna riktas som mot den förut behandlade.

Men därtill kommer, att det lagtekniskt sett torde vara mycket svårt

att någorlunda tillfredsställande angiva vilka fall som skulle komma under

en sådan lägre skala.

En annan möjlighet vore att ange de viktigaste kvalifikationsgrunderna,

vilka skulle föranleda ett högre straff, samt att därjämte stadga att den högre

straffskalan skulle bli tillämplig även när eljest synnerligen försvårande omständigheter

förelåge. Mot denna lösning kan invändas, att en sådan uppräkning

av de viktigaste straffskärpande omständigheterna knappast fyller

något praktiskt behov. Även utan uttryckligt angivande i lagtexten torde det

nämligen stå fullt klart att vissa förhållanden, såsom att brottsobjektets

värde uppgått till ett högt belopp, att av brottet eljest följt synnerlig förlust

eller olägenhet, att brottet begåtts i utövning av yrke eller tjänst, att brottslingen

sökt dölja brottet genom missbruk av bevismedel (jfr 25 kap. 12 §

strafflagen) m. m., böra utgöra synnerligen försvårande omständigheter och

alltså föra in brottet under en strängare skala.

Det återstår slutligen metoden att införa en allmänt avfattad kvalifikation

eller med andra ord att stadga skärpt straff för de fall, då omständigheterna

äro synnerligen försvårande. Mot denna metod har av de sakkunniga i första

hand invänts att den allmänpreventiva effekten av en sådan avgränsad straffskärpning

torde försvagas av den hos de hithörande brottslingarna mycket

vanliga benägenheten att betrakta just det egna brottet såsom en jämförelsevis

lindrig oegentlighet. Denna invändning synes icke böra tillmätas allt för

stor betydelse. Den allmänpreventiva verkan av en straffbestämmelse torde,

såsom ofta framhållits, mindre bero på skalans uppbyggnad, varom brottslingen

i regel är okunnig, än på svårhetsgraden av de straff som utdömas.

De sakkunniga lia vidare invänt, att ifrågavarande metod skulle medföra

att även för mycket lindriga förskingringsfall preskriptionstiden enligt

5 kap. 14 § skulle komma att förlängas från 5 till 10 år. Naturligen kan det

icke bestridas att denna konsekvens är teoretiskt sett föga tilltalande, även om

samma förhållande redan nu gäller i avseende på bedrägeribrotten. Nämnda

olägenhet torde emellertid i praktiken vara av ytterst ringa betydelse. Möjligen

kunde mot nu ifrågavarande metod även invändas att man med densamma

icke bereder tillräcklig garanti mot att icke en höjning av straffen

även för lindrigare förskingringsfall kan komma att inträffa. En sådan farhåga

torde emellertid med hänsyn till den straffmätning inom de uppställda

skalorna, vilken domstolarna pläga tillämpa, sakna grund. Enligt min mening

kan någon vägande invändning alltså icke framställas mot den lösningen av

den föreliggande frågan, att man vid synnerligen försvårande omständigheter

stadgar ett maximum av 4 års straffarbete. Härigenom beredes domstolarna

möjlighet att, oberoende av de försvårande omständigheternas art, utdöma

ett tillräckligt långt frihetsstraff.

Enligt 20 kap. 3 § 1—4 mom. skola vissa fall av förskingring bestraf
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

105

fas såsom tjuvnad. För dessa förskingringsfall kommer på grund härav att

gälla ett strängare minimistraff än för vanlig förskingring enligt nu gällande

straffskala. Dessutom bliva å dessa fall reglerna i 20 kap. örn skärpt bestraffning

vid återfall tillämpliga. De sakkunniga lia, ehuru med viss tvekan, förordat

att nu ifrågavarande lagrum bibehållas vid sidan av den utav dem föreslagna

särskilda förskingringskvalifikationen. Till stöd härför har åberopats

att särskilt beträffande underordnade anställda vore den egna besittningen

av det objekt som förskingrades så föga utpräglad, att förskingringen för den

allmänna åskådningen torde vara nära jämställd med tjuvnad; i dessa fall

hade ock 20 kapitlets regler örn skärpt bestraffning vid återfall en uppgift

att fylla. Beträffande sådana självständiga företagare, som avsåges i 20

kap. 3 §, ägde möjligen dessa förhållanden endast i mindre grad tillämpning,

och skäl kunde anföras för att å sådana brottslingar bringa till användning

den föreslagna straffskärpningen i 22 kap. 11 §. Då emellertid, på grund av

den uppställda värdegränsen för det förskingrade, denna skärpning endast

mycket sällan skulle kunna komma till användning å de fall, som avsåges i

20 kap. 3 §, ha de sakkunniga ansett att sistnämnda lagrum åtminstone för

närvarande kunde lämnas oförändrat.

Därest den av de sakkunniga föreslagna särskilda kvalifikationen vid förskingring

ersättes med en kvalifikation av generell natur, synes frågan om

bibehållandet av nyssnämnda stadganden i 20 kap. 3 § komma i ett annat

läge. Det är sålunda att märka att då fråga är om förskingring av någon av

de självständiga företagare som nämnas i sist berörda lagrum, det ej sällan

torde kunna inträffa att omständigheterna äro synnerligen försvårande. Men

det vore uppenbart orimligt, om enbart den omständigheten att brottssubjektet

tillhör den kategori som omnämnes i 20 kap. 3 § skulle medföra att

han bomme att straffas lindrigare än en i motsvarande förhållanden varande

person, vars brott komme in under förskingring. Vidare må erinras

att den omständigheten att, vid upphävande av 20 kap. 3 § 1—4 mom. återfallsbestämmelserna

icke längre skulle bliva tillämpliga på sådana brott, icke

torde innebära någon nämnvärd olägenhet med hänsyn till att ett återfall i

förskingring väl ofta skulle bringa brottet under den nu föreslagna allmänna

kvalifikationen vid förskingring. Däremot kan det icke bestridas att då upphävandet

av nyssnämnda lagrum skulle medföra att vid där angivna fall det

för förskingringsbrotten i jämförelse med tjuvnadsbrotten stadgade lägre

minimum bleve tillämpligt, detta möjligen skulle kunna föranleda domstolarna

att utmäta lägre straff än som för närvarande vid sådana brottsfall utdömas.

Vid övervägande av nu angivna synpunkter synas emellertid de

skäl avgörande som tala för ett upphävande av stadgandena i 20 kap. 3 §

1—4 mom.

Dc skäl, som tidigare åberopats till stöd för att i 11 § införes en bestämmelse

örn att straffet vid synnerligen försvårande omständigheter må höjas

till straffarbete i högst 4 år, lära lia giltighet även i avseende på trolöslietsbrottet

i 14 §. Med hänsyn till alt i denna paragraf hänvisas till straffskalan

i 11 § erfordras emellertid icke någon ändring i 14 §.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

23 kap. strafflagen.

Departements
chefen.

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn konkursgäldenärs bedrägeri

mot borgenärer. Straffet utgör straffarbete från och med 2 till och med 6

år. Vid synnerligen mildrande omständigheter må straffet nedsättas till

straffarbete i 6 månader. De sakkunniga föreslå nu att straffminimum för

normalfallen skall nedsättas från 2 till ett års straffarbete.

Ifrågavarande ändringsförslag behandlas allenast i ett yttrande, avgivet av

en stadsfiskal i Stockholm. Däri anföres följande:

För den i § 1 föreslagna sänkningen av straff minimum tala kanske en del

skäl, men det bör icke förbises, att sänkningen kommer att medföra att häktningstvång

vid de svåraste konkursbrotten icke vidare kommer att föreligga.

Denna verkan av den föreslagna ändringen anser jag betänklig, enär vederbörande

i händelse av en lagändring kunna befaras som regel underlåta häktning,

vilket enligt min mening är olämpligt i fråga om de grövre konkursbrotten,

vilka, enligt vad erfarenheten utvisar, i icke obetydlig omfattning

begås av personer med större försänkningar och resurser i allmänhet och

mången gång även i högre social samhällsställning än de personer, som

eljest komma i kontakt med strafflagen. Häri ligga vissa risker, t. ex. för

rymning, undanröjande av bevis o. s. v. Även risken för självmord kanske

härvidlag icke bör förbises. I detta sista fall innebär en häktning ju till och

med ett skydd för den brottslige själv. På grund av det anförda får jag avstyrka

den i § 1 föreslagna ändringen.

Såsom skäl för den föreslagna strafflindringen ha de sakkunniga åberopat

att den stora skillnad i bestraffningen som för närvarande bestode mellan

förevarande brott och det vanliga bedrägeriet icke alltid vore tillräckligt motiverad.

Erfarenheten visade ock att domstolarna nödgats att för ifrågavarande

brott utmäta straff som varit oskäligt stränga. Vidare har framhållits

att den i åtskilliga hänseenden mycket osäkra gränsdragningen mot bedrägeribrottet

kommit att för straffbarhetens grad erhålla en icke önskvärd

betydelse; på grund därav torde det enligt de sakkunniga icke vara överdrivet

att påstå, att straffmåttet för bedrägligt förfarande av en konkursgäldenär

kommit att i åtskilliga fall röna inflytande av det sätt varpå åtal utförts eller

på andra tillfälligheter av processuell natur.

Den av de sakkunniga föreslagna strafflindringen synes mig lämplig. Det

nuvarande minimum för normalfallen gör att i jämförelse med främmande

rätt ifrågavarande stadgande framstår som ett av de hårdaste i strafflagen.

Beträffande den invändning som i ett yttrande riktats mot förslaget, nämligen

att häktningstvång icke längre skulle komma att föreligga, må framhållas

att, med hänsyn lill att vid synnerligen förmildrande omständigheter

straffet kan understiga 2 års straffarbete, häktning redan nu icke lärer vara

obligatorisk.

3 §■

I denna paragraf upptagas straffbestämmelser för vissa förfaranden, som

innebära uppenbar vårdslöshet av konkursgäldenär mot borgenärer. Sträf
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

107

fet utgör fängelse, varför straffskalan alltså omfattar sådant straff från och

med en månad till och med 2 år. De sakkunniga föreslå att, om omständigheterna

äro synnerligen försvårande, straffet må utgöra straffarbete i högst

2 år.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av polismästarna i Norrköping

och Lund samt Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten förklarar sålunda

att den till fullo delar de sakkunnigas mening att straffmaximum vid synnerligen

försvårande omständigheter bör höjas till straffarbete i 2 år.

Mot ifrågavarande straffskärpning 1''ramställes anmärkning allenast i det

av rådhusrätten i Träleborg avgivna yttrandet. Anmärkningen tar närmast

sikte på sådana fall av uppenbar vårdslöshet mot borgenärer som avses i

3 morn. av paragrafen, d. v. s. då vårdslösheten består i att konkursgäldenärens

bokföringsskyldighet icke blivit ordentligt fullgjord. Rådhusrätten förklarar

sålunda att någon skärpning av straffskalan icke bör ifrågakomma

förrän kunnighet i bokföring kräves såsom villkor för rättighet att idka sådan

rörelse för vilken bokföringsskyldighet föreligger. Därjämte uttalar rådhusrätten

den meningen att såsom förutsättning för att oordentlig bokföring

överhuvud skall straffas vid konkurs bör uppställas att den oordentliga bokföringen

varit en, väl icke avgörande, men åtminstone medverkande orsak

till konkursgäldenärens obestånd.

I de yttranden som avgivits av polismästarna i Norrköping och Lund, styrelsen

för Sveriges advokatsamfund, Stockholms rådhusrätt samt radhusrätterna

i Norrköping och Gävle förordas, att möjlighet öppnas att då omständigheterna

äro synnerligen mildrande eller vårdslösheten i allt fall är av

lindrigare beskaffenhet döma allenast till böter. Advokatsamfundet antör sålunda

bl. a.:

Mot införande av bötesstraff i straffskalan i detta lagrum torde endast teoretiska

skäl kunna anföras, nämligen att det får anses oriktigt ådöma böter,

då den brottslige a priori måste antagas sakna tillgång till deras gäldande.

Denna invändning torde icke böra tillerkännas avgörande betydelse. Särskilt

må erinras om att straff för brott mot 23 kap. 3 § kan enligt 4 i? samma

kap. ådömas personer, vilka icke äro i konkurstillstånd. Hinder anses ej heller

föreligga att för annat brott ådöma en konkursgäldenär bötesstraff. Med

hänsyn härtill synes avgörande vikt böra tillmätas frågan örn nuvarande minimum

— en månads fängelse — utgör en lämpligt avvägd reaktion mot de

i nu åsyftade lagrum angivna brottsliga handlingarna. Detta torde icke vara

fallet. Erfarenheten giver vid handen, att under nuvarande förhållanden de

oftast förekommande brotten till sin natur äro synnerligen lindriga. Det får

med hänsyn härtill anses stötande att, såsom nu ofta sker, dessa förseelser av

någon borgenär, vilken törhända bevakat endast en obetydlig fordran i honkursen,

skola kunna utnyttjas i illvilligt syfte och föranleda att gäldenären

ovillkorligen berövas friheten. Med hänsyn till stadgandet i 6 §, att konkursgäldenären

frias från ansvar enligt 3 §, örn han inför rätten styrker, att borgenärerna

i konkursen blivit till fullo förnöjda, förekommer ej sällan, alt åtal

eller hot örn åtal för vårdslöshet användes som påtryckning för att förmå

gäldenären uppbringa medel hos anhöriga eller andra närstående.

Rådhusrätten i Gävle, som anlägger ungefär liknande synpunkter, anför:

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Alaj-.ts proposition nr 187.

Departements

chejen.

Fall pläga förekomma då gäldenär, som icke ordentligen fullgjort sin bokföringsskyldighet,

måste ådömas urbota bestraffning, ehuru skadan varit

ingen eller ringa, och den brottsliga handlingen till övervägande del varit beroende

på bristande insikt i bokföring. En bestämmelse om bötesstraff synes

även vara tillämplig pa de styrelseledamöter i aktiebolags- eller föreningskonkurser,

som icke haft ställningen av ledare utav bolagets eller föreningens

angelägenheter, och knappast haft anledning att mera ingående följa

bokiöringen inom företaget. Enligt gällande lagstiftning kunna dylika styrelseledamöter

drabbas av fängelsestraff på grund av att bokföringen icke

blivit ordentligen fullgjord, om angivelse till åtal sker av någon borgenär, och

det betänkliga härvidlag är, att borgenärer ej sällan begagna sin rätt till angivelse

för att av styrelseledamöterna söka utkräva ekonomiska förmåner

eller eljest på otillbörligt sätt. Väl lia domstolarna alltmer övergått till att

allenast fälla vederbörande ledare till ansvar i fall av nu ifrågavarande art,

men detta, som näppeligen står i överensstämmelse med lagens bokstav, ådagalägger,

att föreskriften örn fängelse såsom minimistraff i många fall ansetts

vara onödigt hård. Om bötesstraff kunde ifrågakomma för under synnerligen

mildrande omständigheter begångna brott mot denna paragraf eller

åtminstone mot 3 mom. i paragrafen, skulle den betänkliga press, som nu

kan utövas, av borgenär mot styrelseledamöter i aktiebolag och föreningar,

som råkat i konkurs, till väsentlig del bortfalla.

Stockholms rådhusrätt har yttrat att fall lia förekommit, då domstolen endast

genom tillämpning av lagen örn villkorlig straffdom kunnat undgå att

komma till resultat, som synts mindre tillfredsställande. Härvid avsåge rådhusrätten

huvudsakligen en del relativt oskyldiga fall av bokföringsförsummelse;

och kunde ett för undantagsfall avsett bötesstraff lämpligen begränsas

till dylika försummelser.

Till stöd för den föreslagna straffskärpningen ha de sakkunniga åberopat

att i flera av de i paragrafen upptagna fallen brottet skulle i visst hänseende

vara uppsåtlig! och att, även bortsett härifrån, vårdslösheten kunde

vara så grov, att den gåve rum för stark misstanke örn sådant bedrägligt

uppsåt, som, om det vore fullt styrkt, borde föranleda gärningens hänförande

under 1 §. Även med hänsyn till den ej sällan förekommande situationen

att gäldenären gjort sig skyldig till flera otillbörliga åtgärder som

för borgenärerna föranlett betydande förlust, syntes det de sakkunniga oriktigt,

att strängare straff än fängelse ej skulle stå till buds. Slutligen har framhållits

att upptagande av straffarbete i skalan torde medverka till en ofta

välbehövlig skärpning av bedömandet av hithörande brott.

Vad de sakkunniga sålunda anfört finner jag riktigt. Redan den svävande

och ovissa gränsen på vissa punkter mellan de särskilda handlingstyper

som ingå under bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer synes, för undvikande

av stötande ojämnheter i rättstillämpningen, nödvändiggöra att åt

straffskalan gives en ökad spännvidd uppåt. Och även om i praktiken

straffarbete ytterst sällan skulle komma att ådömas, är dock bestämmelsen,

såsom de sakkunniga anmärkt, ägnad att motverka utdömandet av lägsta

möjliga frihetsstraff i fall där förhållandena betinga strängare straff.

Från flera håll ha yrkanden framställts om att vid lindrigare fall av vårds
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

109

löshet mot borgenärer böter borde kunna utdömas. Till stöd härför har

åberopats att fängelsestraff under vissa omständigheter framstode såsom

obilligt, exempelvis vid lindriga fall av oordentlig bokföring eller då konkursgäldenären

saknat tillräckliga insikter i bokföring eller då fråga vore

om sådana styrelseledamöter i bolag vilka icke själva vore ansvariga för bokföringen.

Det nu gällande stränga minimum hade medfört att domstolarna

blivit benägna att antingen tillämpa villkorlig dom i större utsträckning än

som bort förekomma eller att helt fria från straff. Vidare har framhållits,

att den omständigheten att man nu icke har möjlighet att döma till lägre

straff än frihetsstraff kunde av borgenär i konkursen — utan vars initiativ

åtal för nu ifrågavarande brott icke kan komma till stånd — användas

såsom påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att uppbringa medel hos

anhöriga eller andra närstående eller ock att vid bolags konkurs förmå styrelseledamöter

till utbetalningar.

Mot att för vissa undantagsfall medgiva en nedsättning av minimum till

böter kan i första hand riktas den principiella invändningen, att det strider

mot bötesstraffets syfte att använda detsamma mot personer som regelmässigt

äro urståndsätta att med egna medel gälda böterna. Och den omständigheten

att straffbestämmelsen i förevarande paragraf i undantagsfall

kan bli tillämplig på personer som icke själva befinna sig i konkurs,

t. ex. vid bolags konkurs på dess styrelseledamöter, synes icke nämnvärt

förringa betydelsen av detta skäl. För övrigt må märkas att bestämmelsens

införande skulle i praktiken medföra ogynnsamma och oberäkneliga verkningar

av skilda slag samt vid sin tillämpning vålla svårigheter bl. a. beträffande

dagsbotens bestämmande. Beträffande det till stöd för den förordade

sträffnedsättningen åberopade skälet, att fängelsestraff vid dessa

brott ibland framstode såsom alltför hårt, må understrykas att straffbestämmelsen

är tillämplig allenast då det föreligger uppenbar vårdslöshet mot

borgenärerna. För sådana fall synes ett fängelsestraff icke obilligt. Av nu

anförda skäl finner jag mig icke böra upptaga någon bestämmelse om bötesstraff

för ifrågavarande brott.

25 kap. strafflagen.

12 §.

I förevarande paragraf stadgas straff för förskingring av ämbetsman

i vissa fall, nämligen då han genom falska räkenskaper eller böcker

sökt dölja sitt tillgrepp eller då han till bristens döljande undanskaffat handlingar,

företett veterligen oriktiga verifikationer eller förövat annat sådant

bedrägeri. Straffet utgör straffarbete från och med 2 år 6 månader till och

med 10 år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet

nedsättas till ett år. Dessutom skall dömas till avsättning. De sakkunniga

föreslå att, med bibehållande av avsättningsstraffet, maximum för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbetet sättes till 6 år samt minimum till ett år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till 6 månader.

Ifrågavarande ändringsförslag har särskilt behandlats allenast av polismästaren

i Malmö, som i sitt yttrande förklarat att det icke torde kunna bestridas

att de nuvarande straffsatserna i 12 § ofta bomme att verka med

orimlig stränghet särskilt i jämförelse med straffet för andra icke kvalificerade

förskingringsbrott. Då den skyldige i dessa fall dessutom drabbades

av synnerligen kännbara påföljdsstraff, syntes den föreslagna sänkningen

väl motsvaras av dessa förbrytelsers i många fall ganska ringa svårhetsgrad.

Departements- De sakkunniga ha i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningarna

till en början anfört att skillnaden mellan straffen för ämbetsmans förskingringsbrott

och för sådant brott av annan måste betecknas såsom helt

orimlig. Även efter den fördubbling av straffmaximum i 22 kap. 11 § för

förskingring, som de sakkunniga för vissa fall föreslagit, måste ett bibehållande

av straffskalan i nu förevarande paragraf framstå såsom orättvist, då i

själva verket de båda arterna av förskingring i fråga om svårhetsgraden ej

behövde avvika från varandra synnerligen mycket. Den offentligträttsliga

innebörden hos nu ifrågavarande brott vunne i icke ringa mån beaktande genom

det ovillkorliga avsättningsstraffet och vore för övrigt mången gång

föga framträdande. I det senare avseendet har särskilt erinrats örn att

den offentliga verksamheten numera i sina mera periferiska delar ej

alltför mycket skilde sig från den enskilda verksamheten. 1 enlighet

härmed vore de som drabbades av straff enligt förevarande paragraf (jämförd

med 22 § första stycket) mycket ofta befattningshavare inom statens

affärsverksamhet, t. ex. poststationsföreståndare, eller inom den kommunala

förvaltningen; bland de sistnämnda märktes talrika innehavare av oavlönade

förtroendeuppdrag (kommunalnämndsordförande o. dyl.). Även i fråga örn

den mera centrala statsförvaltningen gällde, att de som dömdes till ansvar

enligt förevarande lagrum i allmänhet icke vore ämbetsmän i egentlig mening

(10 kap. 1 § andra stycket) utan oftast ganska underordnade befattningshavare,

t. ex. inom uppbördsväsendet. Att straffskalan uppfattats såsom

oskäligt sträng komme till uttryck bl. a. däri, att domstolarna ibland syntes

på alltför svaga grunder anse omständigheterna vara synnerligen mildrande.

De skäl som de sakkunniga sålunda åberopat för en nedsättning av straffminima

synas övertygande och de föreslagna skalorna lämpligt avvägda. Erinran

har ej heller från något håll framställts mot de sakkunnigas förslag. Möjligen

kunde mot en strafflindring åberopas, att de hithörande oredlighetsbrotten

snarare synas öka än minska. Såsom de sakkunniga framhållit torde

emellertid ökningen av antalet åtal och fällande domar främst bero på den

offentliga förvaltningens oavlåtligt vidgade omfattning och av en större

stränghet i befordrande till åtal av förekommande förskingringar. I vart

fall torde den föreslagna sänkningen icke förminska straffbestämmelsens

allmänpreventiva verkan. Såsom ofta framhållits, torde det nämligen för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

lil

hålla sig så, alt det för varje brott finnes en viss gräns utöver vilken en

skärpning av straffet icke leder till någon nämnvärd ökning av straffets avskräckande

verkan. Även med de nu föreslagna straffskalorna torde denna

gräns icke vara underskriden. Nu berörda förhållande bör alltså enligt min

mening icke stå i vägen för en sänkning av straffskalorna, vilken med hänsyn

till brottets svårhetsgrad synes starkt motiverad.

20 §.

Den ändring som av de sakkunniga i denna paragraf förordats har föranletts

av de sakkunnigas förslag i 18 kap. 10 § om ändrade bestämmelser rörande

bestraffningen av homosexuell otukt. Då detta förslag icke upptagits,

blir den i förevarande paragraf förordade ändringen ej erforderlig. Med

hänsyn till uppdelningen av nuvarande 6 § i 18 kap. på 5 och 6 §§ måste

emellertid paragrafen undergå viss redaktionell jämkning.

11 kap. 8 § giftermålsbalken.

I denna paragraf föreslås i enlighet med de sakkunnigas förslag viss redaktionell

jämkning, vilken föranletts av att hor icke längre skall utgöra en

straffbelagd gärning.

3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva

läkarkonsten.

De sakkunniga ha i dessa paragrafer föreslagit vissa ändringar dels av

saklig och dels av redaktionell natur. Rörande den närmare innebörden av

desamma får jag hänvisa till de sakkunnigas promemoria. Mot dessa ändringar,

beträffande vilka jag samrått med chefen för socialdepartementet,

har någon anmärkning icke framställts och desamma synas befogade. På

grund av att de sakkunnigas förslag rörande bestraffningen av homosexuell

otukt icke upptagits, skola emellertid de i förevarande paragrafer föreslagna

hänvisningarna till 18 kap. 10 § strafflagen utgå. Uppdelningen av 6 § i samma

kap. föranleder viss redaktionell jämkning i nu ifrågavarande paragrafer.

Förslag

rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

Vid övervägande inom departementet av det förut behandlade sakkunnigförslaget

och de däröver avgivna yttrandena har fråga uppkommit huruvida

icke i samband med de föreslagna ändringarna i straffsatserna för vissa förmögenhetsbrott

— stöld, bedrägeri, förskingring, trolöshet mot huvudman,

bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer — ändring borde företagas jämväl

beträffande straffsatserna för ytterligare ett förmögenhetsbrott, nämligen

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ocker. Med anledning härav har inom departementet utarbetats en promemoria

rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker. I berörda

promemoria har bl. a. anförts:

Jämlikt 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker utgör straffet för detta

brott böter från och med 25 till och med 1,000 kronor (d. v. s. numera dagsböter)

eller fängelse i högst ett år, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt. Den sålunda gällande skalan torde vara alltför låg i förhållande

till detta brotts ofta mycket allvarliga karaktär. En lämpligare avvägning

av skalan synes vara att bestämma straffet för normala fall till fängelse

eller böter samt, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst 2 år. Det kunde naturligen ifrågasättas om icke i

detta sammanhang jämväl en omarbetning av själva brottsbegreppet borde

komma till stånd. Då en sådan omarbetning, vilken faller utanför ramen för

de i de sakkunnigas promemoria föreslagna ändringarna, emellertid icke

synes vara så trängande som en höjning av straffskalan och då den skulle

kräva en jämförelsevis omfattande utredning, torde frågan härom icke i detta

sammanhang böra upptagas. I överensstämmelse med vad nu anförts har

inom departementet upprättats bifogade utkast till ändrad lydelse av 1 §

lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

Utkastet var av följande lydelse:

1 §•

Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med

gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne

till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka

märkligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig

ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal om annat än

försträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse

eller böter, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år

dömas.

Lag samma---skall utgå.

över berörda promemoria ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Överståthållarämbetet, polismästaren i Stockholm och en stadsfiskal därstädes,

polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö,

Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, Stockholms rådhusrätt

samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, styrelsen för Sveriges advokatsamfund

ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges

stadsfiskaler.

Förslaget tillstyrkes utan erinran av polismästarna i Uppsala, Norrköping,

Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås och Gävle, Stockholms

rådhusrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ävensom av

styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,

Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Även justitiekanslersämbetet tillstyrker den föreslagna straffskärpningen,

men hemställer alt orden ''där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt’ böra utgå.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.

113

Polismästarna i Eskilstuna och örebro påyrka en ytterligare skärpning av

straffet utöver den i promemorian föreslagna. Polismästaren i Eskilstuna

anser sålunda att straffarbete bör kunna tillgripas icke endast då synnerligen

försvårande omständigheter föreligga, utan att straffarbete bör ingå i den

normala skalan. I båda yttrandena bar förordats fängelsestraff såsom det

normala straffet för ocker samt att böter följaktligen skulle kunna ådömas

endast då omständigheterna vore mildrande. Polismästaren i örebro anför

till stöd för sin mening:

Det lider intet tvivel om att gällande straff är för lågt, särskilt efter införande

av dagsbotssystemet. Man torde nämligen kunna utgå ifrån att en

person, som ådagalägger sådant karaktärslyte som en ockrare, icke kan antagas

samvetsgrant och riktigt uppgiva sina inkomster för taxeringsmyndigheterna.

Ett utdömt dagsbotsbelopp, baserat på taxerad inkomst, kan sålunda

icke antagas svara mot den bötfälldes verkliga ekonomiska förhållanden.

Det är sålunda anledning antaga att samhällets reaktion mot brottet i form

av utdömda dagsböter för ockraren icke är annat än en bagatell. Den i promemorian

föreslagna straffskärpningen synes visserligen vara ett steg i rätt

riktning men torde ändock kunna giva utrymme för felaktigheter, därest domstolarna,

vilket är anledning att förmoda, komma att i övervägande fall tilllämpa

bötesstraffet. Det synes därför ur anförda synpunkt vara riktigast att

lagen får en sådan formulering att fängelsestraffet blir huvudstraff och bötesstraff

endast må användas då förmildrande omständigheter föreligga.

En stadsfiskal i Stockholm förordar, under åberopande av att visst samband

torde förefinnas mellan ocker och trolöshetsbrott, att straffskalan för

ocker göres lika med skalan för trolöshetsbrott.

I några yttranden har man, utan att avstyrka en straffskärpning, uttalat

den meningen att en omarbetning av ockerbegreppet vore av större betydelse

än en skärpning av straffet. I denna riktning ha Överståthållarämbetet, en

stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Stockholm och Eskilstuna samt styrelsen

för Sveriges advokatsamfund yttrat sig.

Överståthållarämbetet anför sålunda:

Ämbetet har, i likhet med polismästaren och stadsfiskalen, den uppfattningen,

att det för åvägabringande av tillräcklig effektivitet åt ockerlagstiftningen

är angelägnare att brottsbegreppet närmare klarlägges och i erforderlig

utsträckning utvidgas än att straffet höjes. Då det emellertid, på sätt polismästaren

framhållit, är möjligt, att även en skärpning av straffskalan och

särskilt då införande däri av straffarbetsstraff kan medverka till höjande av

lagens effektivitet, tillstyrker ämbetet även ur nu ifrågakomna synpunkt den

föreslagna straffskärpningens genomförande.

Polismästaren i Stockholm yttrar att en skyndsam omarbetning av brottsbegreppet

torde vara lika mycket av behovet påkallad som en straffskärpning,

under det att stadsfiskalen därstädes förklarar att det måste anses vara

angelägnare att genom en omarbetning av ockerlagens definition å ocker med

beaktande av 31 § avtalslagen bringa brottsbegreppet i bättre överensstämmelse

med nu allmänt rådande uppfattning än att skärpa straffet.

Polismästaren i Eskilstuna yttrar bl. a.:

Att enbart tillgripa en straffskärpning torde säkerligen icke komma att

åstadkomma den verkan, som med lagändringen avses. Ehuru, enligt vad i

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. / sami. Nr 1S7. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

promemorian angives, en omarbetning nu icke kan låta sig göra, torde ändå

kunna ifrågasättas, om icke en mindre jämkning i brottsrekvisitet kunde

verkställas, så att det synnerligen osympatiska och ofta i tysthet förekommande

ockerbrottet något lättare än vad som nu är fallet bleve åtkomligt. En

relativt enkel väg synes vara, örn brottsrekvisitet något utvidgades, så att

ordet ''märkligen’ uteslötes ur lagtexten.

Sveriges advokatsamfund anför:

Erfarenheten visar, att den nuvarande lagstiftningen om straffrättsligt

ocker icke fyller sitt ändamål. Enligt styrelsens uppfattning får orsaken

härtill sökas närmast i det förhållandet, att lagen den 14 juni 1901 angående

ocker bestämmer ockerbegreppet att omfatta endast kreditocker. 1

detta avseende torde det vara tillräckligt att erinra därom, att ett visst förfarande

kan bliva straffritt, ehuru det enligt 31 § avtalslagen måste karakteriseras

såsom civilrättsligt ocker. Styrelsen, som saknar anledning att i

detta sammanhang närmare ingå på frågan, i vilken utsträckning civilrättsligt

ocker jämväl bör straffbeläggas, anser sig dock böra uttala, att en reform

av det straffrättsliga ockerinstitutet bör syfta till att uppnå en större

överensstämmelse med motsvarande civilrättsliga begrepp. En dylik reform

bör enligt styrelsens förmenande med det snaraste genomföras. Styrelsen

förutsätter härvidlag, att såväl det civilrättsliga som i synnerhet det straffrättsliga

ockerbegreppet göres till föremål för en inträngande analys i syfte

att närmare söka klarlägga begreppets innebörd. Det torde nämligen icke

kunna förnekas, att de nuvarande lagbestämmelserna i sin generella och

därför obestämda avfattning kunna giva anledning till alltför skiftande tolk

ningar.

Under nu angivna förhållanden torde man kunna ifrågasätta lämpligheten

av en partiell reform, som endast åsyftar att med bibehållande av den nuvarande

brottsbeskrivningen höja straffsatserna för ett särskilt slag av ocker,

kreditockret. Vid den förutsatta omarbetningen av det straffrättsliga ockerbegreppet

torde nämligen de nu föreslagna straffsatserna icke kunna bibehållas

oförändrade. Den nu föreslagna reformen kan förty efter all sannolikhet

icke beräknas få mer än några års livslängd.

Ehuru styrelsen sålunda för sin del anser en genomgripande omarbetning

av själva brottsbeskrivningen omedelbart böra ske och på denna grund av

ovan anförda skäl nödgas giva uttryck för en viss tvekan om den ifrågasatta

reformens lämplighet, finner den sig dock icke böra avstyrka förslagets

upphöjande till lag.

Det torde, såsom ock av de avgivna yttrandena framgår, icke råda mer

än en mening därom att de nu gällande straffbestämmelserna för ocker icke

möjliggöra ett effektivt ingripande mot gärningar av ifrågavarande slag. För

att sådant skall kunna ske lärer det vara erforderligt icke blott att höja straffet

utan även att verkställa en omarbetning av själva brottsbegreppet så att

åt detsamma gives en vidare utsträckning och så att brottsbeskrivningen erhåller

en klarare avfattning. Såsom redan i den inom departementet utarbetade

promemorian anmärkts, kan emellertid en omarbetning i detta sammanhang

icke företagas, enär den skulle erfordra en jämförelsevis omfattande

utredning. Hur svårlöst detta spörsmål är framgår bl. a. av det utlåtande

som år 1928 avgivits av första lagutskottet i anledning av en i ärendet väckt

motion samt av de yttranden som inhämtats över den skrivelse till Kungl.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

115

Maj:t som av riksdagen beslutats i anledning av motionen. Örn en omarbetning

av brottsbegreppet alltså icke nu kan företagas, uppstår frågan örn

man på grund härav bör avstå även från att genomföra en skärpning av

straffet. Enligt min mening saknar en sådan skärpning, även om brottsbegreppet

lämnas oförändrat, icke betydelse. Den enda invändning som med

visst fog synes kunna riktas mot en höjning av straffet, nämligen att de nya

straffsatserna icke kunna förväntas bliva bestående efter omarbetningen av

brottsbegreppet och att i följd därav den föreslagna reformen icke kan beräknas

få någon längre livslängd, synes icke böra tillmätas någon avgörande

betydelse. Att vid denna omarbetning straffsatserna komma att höjas åtminstone

till i promemorian föreslagen nivå synes, i betraktande av de i

modernare lagar och lagförslag förekommande straffsaterna, icke kunna betvivlas.

Beträffande frågan i vilken grad straffet bör skärpas ha de i promemorian

föreslagna skalorna vunnit gillande i flertalet yttranden. I några utlåtanden

har emellertid en ytterligare skärpning förordats. Därvid har yrkats dels

att straffarbete borde kunna utdömas även då omständigheterna icke vore

synnerligen försvårande, dels ock att böter skulle få ådömas endast då omständigheterna

vore mildrande. Vad förstnämnda förslag angår bör det enligt

min mening icke ifrågakomma att utan samband med omarbetning av

brottsbegreppet företaga en så långt gående skärpning av straffet för de

normala fallen. Vad åter det senare förslaget angår synes det i sak riktigt

att normalfallen av ocker böra sonas med frihetsstraff och att böter således

böra ådömas endast då omständigheterna äro mildrande. Att åt den i promemorian

föreslagna lagtexten bör givas en sådan tolkning torde emellertid

framgå av den omständigheten att i normalskalan fängelse utan någon tidsbegränsning

nämnts såsom första straffart vilken bör ifrågakomma. Naturligen

skulle en bestämmelse att böter må ådömas endast då omständigheterna

äro mildrande utgöra en än säkrare garanti för att frihetsstraff

komme alt ådömas i normalfallen. Då man emellertid torde böra undvika

att uppställa icke mindre än tre skalor för ett brott, vars straffmaximum

ligger vid 2 års straffarbete, synas straffskalorna böra erhålla den i promemorian

föreslagna utformningen; dock bör i paragrafen angivas att bötesstraffet

skall utgöras av dagsböter.

Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande hemställt att den från paragrafens

nuvarande avfattning bibehållna regeln att straff enligt lagrummet i

fråga endast bör ådömas, ’där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt’, skulle utgå, och att alltså, då handlingen ingår såväl under

ockerbestämmelsen som under något i strafflagen upptaget lagrum, konkurrenslärans

allmänna regler skulle vara tillämpliga. Då detta med hänsyn till

den föreslagna straffskärpningen synes principiellt riktigt, lärer paragrafen

böra avfattas i enlighet med vad ämbetet sålunda förordat. I

I enlighet med vad i det föregående anförts lia upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Vid upprättande av förslaget till förstnämnda lag har hänsyn tagits till

lagstiftningen angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen

jämte vissa andra straffpåföljder, vilken lagstiftning träder i kraft den 1

januari 1937.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

117

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 1—3 §§ samt 20 kap. 9 § 2 mom.

strafflagen skola upphöra att gälla dels ock att 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap.

1 §, 14 kap. 9, 36 och 37 §§, 15 kap. 12—15 §§, 18 kap. 1—9 §§, 20 kap. 3,

4 och 7 §§, 22 kap. 1 och 11 §§, 23 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap. 12 och

20 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 KAP.

1 §•

Den sorn, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, genom tilllägg,

utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols

eller annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker

eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän

nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och

med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §.

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgiven i Konungens

namn, eller i Rikets ständers eller deras avdelningars, eller i domstols,

Konungens befallningshavandes eller annan offentlig myndighets, eller

i särskild ämbets- eller tjänstemans uti ärende, som till hans ämbete eller

tjänst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift

eller besegling, varmed sken av allmän handling däråt beredes; och

har han av den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att därmed

skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må

tiden för straffarbetet till två månader nedsättas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 12 kap. 1, 2 och 4 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 14 kap. 9 §

1931: 327, 36 § 1921: 288 och 37 § 1917: 382, beträffande 15 kap. 12 § 1921: 288, beträffande

18 kap. 1 § 1890: 33 s. 1, 5 § 1872: 27 s. 8, 6 § 1917: 382 samt 7—9 §§ 1918: 459, beträffande

20 kap. 3 § 1902: 71 s. 8, 4 § 1918: 268 och 7 § 1890: 33 s. 1, beträffande 22 kap. 1 och 11 §§

1890: 33 s. 1, beträffande 23 kap. 1 och 3 §§ 1921: 229 samt beträffande 25 kap. 12 § 1918: 312

och 20 § 1936: 244.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

4 §■

Den, som falskeligen i annan persons namn skriver köpebrev, testamente,

kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, handelsbok

eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från

förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller

annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift,

varmed sken av gällande handling däråt beredes; varde, där han den

handling, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar,

dömd till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse i högst sex månader.

13 KAP.

1 §•

Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest avgivit

falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför

domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för

mened, till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader

nedsättas.

14 KAP.

9§.

Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

vållande till annans död; dömes till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna

äro mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter.

Var vållandet---två år dömas.

36 §.

Begår någon----försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande

led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omständigheterna

försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på livstid,

örn högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till

två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel

å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda; varde den

omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot skyldeman i rätt uppstigande

led; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år.

Sker sådan förbrytelse mot annan av de personer, som i 36 § äro nämnda;

varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

119

15 KAP.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne ovar otukt,

eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande fara; varde

dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år

nedsättas. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete

på livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen

till straffarbete på livstid.

Har någon, genom dövande eller annat medel, uppsåtligen försatt kvinna

i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit

ur stånd att sig värja, och har han med henne i den belägenhet otukt övat;

vare lag som i 1 mom. stadgas.

13 §.

Har någon, i uppsåt, som i 12 § omtalas, våld, hot eller list, som där

sägs, emot kvinna brukat, utan att uppsåtet fullbordat blev; varde till straffarbete

i högst sex år eller fängelse dömd. Fick kvinnan av den gärning

svår kroppsskada; då skall till straffarbete från och med fyra till och med

tio år dömas: ljöt hon därav döden; dömes till straffarbete på livstid eller

från och med åtta till och med tio år.

14 §.

Har någon övat otukt med kvinna, den där, honom veterligen, befanns

i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknade bruket av fri vilja eller

var ur stånd att sig värja, och hade han ej i det tillstånd henne försatt;

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Fick kvinnan

svår kroppsskada; dömes gärningsmannen till straffarbete från och med

sex till och med tio år: ljöt hon därav döden; då skall till straffarbete på

livstid eller i tio år dömas.

15 §.

Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot örn brottslig

gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon

för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda

namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till

straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete

i högst fyra år.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

18 KAP.

1 §•

öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra; dömes

den äldre till straffarbete från och med ett till och med sex år samt

den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Ilar släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt femton

år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt missbruk

av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han

dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

2 §‘

övas otukt mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den

andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led; dömes till straffarbete i

högst två år eller fängelse. Var äktenskapet upplöst, må till böter dömas.

Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i

1 § 2 mom. angivna övat otukt med styvbarn eller styvbarns barn, dömes till

straffarbete från och med ett till och med sex år.

3 §.

Ej må den som genom grovt missbruk av beroende ställning förmåtts till

otukt, varom i 1 eller 2 § sägs, till straff dömas; ej heller i något fall den som

vid otuktens övande var under aderton år.

4§-

öva syskon otukt med varandra; varde dömda till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

5 §•

Öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med

ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det

adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller förmyndare

med myndling; varde dömda till straffarbete i högst fyra år eller

fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffarbete

i högst sex år dömas.

6 §•

övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman

eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus

eller annan sådan inrättning, otukt med kvinna, som där intagen är; dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

7 §•

Övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete

från och med fyra till och med åtta år; dock må, där omständigheterna

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

121

äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick

kvinnan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden; dömes

till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid.

övar någon eljest otukt med barn, som ej fyllt femton år; dömes till

straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse

i minst sex månader.

8 §.

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, genom grovt missbruk av överordnad

ställning kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt; straffes med

fängelse.

9 §.

övar man otukt med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö; dömes till

fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

20 KAP.

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolv år, eller från

avvita;

2. örn man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder

elektrisk ström från elektrisk anläggning.

4 §•

Till straffarbete i högst tre år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller av andra där

i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrott

är, evad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur förseglat brev, som ej åt allmänna posten förtrott är,

eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets förövande,

bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller

annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel

tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebott är, och gärningsmannen olovligen,

dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig undangömt;

6. om gärningsmannen för stöldens förövande sig med vapen inställt eller

använt ringare skräckmedel eller hot, än att gärningen till rån hänföras

kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. örn man stjäl av fartyg, som strandat eller eljest förolyckat är eller

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utan folk i sjö driver, eller, under bärgning, vad till dylikt fartyg hörer

eller därå fört var;

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,

skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är

satt ur stånd att sin egendom värja; eller

10. om man stjäl gift eller sprängämne i uppsåt att därmed skada annan

till liv eller hälsa eller förstöra eller skada annans egendom.

Går i---månader dömas.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år;

dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i

högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet

straffarbete i högst fyra år.

Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i

högst fyra år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i

högst fem år.

Inbrott utan — — — sagt är.

Samma lag---straffas skall.

22 KAP,

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom

annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust

därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes här nedan stadgas, till

fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra

år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till böter dömas.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar

annans gods, det man i besittning haver; straffes högst med straffarbete

i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för

straffarbetet till fyra år höjas.

23 KAP.

1 §■

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot

sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna

ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom

från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt

eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

123

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit eller

vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas

bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen

förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och

med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas.

Samma lag---3) sägs.

3 §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar

vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på

spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren tillfällighet,

eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser

förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till

hans ställning eller tillgångar;

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom

avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller

ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs

såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av

ansökningen om inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit

penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför

visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas

bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det

han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart

underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller

gynnat någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller

annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid

ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar

avsikt att fördröja utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder

penningar eller varor upplånat;

dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst två år.

Samma lag---4) sägs.

25 KAP.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böcker

sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som

icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,

företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri;

dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför

ställer, till avsättning och straffarbete från och med ett till och med

sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet

till sex månader nedsättas.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra

ungdom, enligt 18 kap. 5 § dömd till fängelse för otukt med ungdom, som

han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran,

eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet

sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom;

skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid dömas.

Denna lag träder i kraft, beträffande 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom.

den dag Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 juli 1937.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § giftermålsbalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han eljest otukt med

annan, bave andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit

delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom

sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år,

sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 örn behörighet

att utöva läkarkonsten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §,

15 kap. 9, 13 eller 15 § eller ^18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § strafflagen

till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas

såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han

förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från

befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda

låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör

äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år,

eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit

av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen

ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där

dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9,

13 eller 15 § eller 18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § strafflagen till

fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare

av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

127

av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning

därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll

och utslag i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med

gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till

att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka märkligen

överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig

ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal örn annat än försträckning

eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse eller

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas.

Lag samma---skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

129

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den A januari

1937.

Närvarande:

justi tierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justi tieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 22 maj 1936 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 31 januari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, 1A och 19 kap. strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gunnar Lindskog.

Lagrådet fann förslaget ej föranleda erinran i andra hänseenden än som

framgå av efterföljande uttalanden.

5 kap. 9 §.

Enligt nuvarande lydelse av andra punkten i förevarande lagrum är straff

uteslutet vid nödvärnsexcess, där omständigheterna voro sådana att den, som

handlade i nödvärn, svårligen kunnat sig besinna. De sakkunnigas förslag,

till vilket föredragande departementschefen anslutit sig, innebär allenast den

ändring att förutsättningen för strafflöshet angives med orden »kunde han

vid gärningen svårligen sig besinna». Betydelsen av en sålunda ändrad avfattning

är enligt de sakkunnigas uttalande den, att därigenom skulle på ett

mera otvivelaktigt sätt komma till uttryck i lagen, att vissa rent individuella

egenskaper hos den angripne — såsom exempelvis häftigt lynne och lättskrämdhet

— böra vinna beaktande vid bedömandet av nödvärnsexcess.

Att till »omständigheter», vilka enligt ifrågavarande lagbestämmelse böra

komma i betraktande vid dess tillämpning, är att räkna även skälig hänsyn till

sådana förhållanden, som här åsyftas av de sakkunniga, kan efter lagrådets

uppfattning knappast vara föremål för tvekan. Uppenbart är nämligen, att

reaktionen emot ett orättmätigt angrepp blir i hög grad beroende av de personliga

egenskaperna hos den, som utsättes för rättskränkningen; vad den

ene förmår att bedöma med lugn och måtta kan hos den andre framkalla en

ögonblicklig, kanske helt onödig eller överdriven våldshandling. Med den

utveckling nödvärnsreglerna numera äga hos oss står helt visst i god över
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ensslämmelse, att omständigheter av dylikt slag få gälla till förmån för den,

som dragés till ansvar för en nödvärnsexcess. Ett godkännande härav utesluter

dock icke, att även i detta avseende måste åt domaren bevaras frihet

vid prövningen. Ej heller den, som till sitt försvar vill åberopa att hans

sinnesart i utpräglad mån gör honom benägen till våld och överilning, kan,

där han över huvud är tillräknelig för sina gärningar, vara fritagen från skyldighet

att i varje läge iakttaga åtminstone något mått av självbehärskning

och förnuftigt omdöme. Att ett sådant anspråk upprätthålles även när fråga

är om nödvärnsexcess, kräves av omsorg för rättssäkerheten. Härav följer

emellertid icke, att till grund för avgörandet skall läggas en abstrakt beräkning

av den grad av aktsamhet eller eftertanke som i dylika fall regelmässigt

bort kunna påfordras. Fastmera lärer det ingå i domarens uppgift att undersöka,

huru med hänsyn till den angripnes personliga förutsättningar den föreliggande

situationen måste hava tett sig för honom, och att därefter bedöma

huruvida han rättvisligen bör befrias från straff. Åt en lagregel i detta

ämne torde icke böra givas annat innehåll än som lämnar fullt utrymme åt

domarens fria prövning av de omständigheter, vilka tjäna till att belysa nödvärnsfrågan.

Om stadgandets innebörd anses vara den här återgivna, lärer någon anmärkning

icke kunna riktas emot lagtextens nuvarande avfattning. Ej heller

torde de sakkunniga hava funnit en ändring vara i och för sig påkallad; orsaken

till framläggandet av deras förslag är att söka i ett uttalande under lagens

förarbeten, vilket synts kunna göra tolkningen i någon mån oviss. Av

ett uttryck i motiven till Nya lagberedningens för femtio år sedan avgivna

förslag i detta ämne skulle nämligen, såsom de sakkunniga framhållit, kunna

slutas, att »meningen med stadgandet varit att föreskriva anläggandet av en

objektiv måttstock på frågan, huruvida de föreliggande omständigheterna utgöra

grund för straffrihet eller icke». Lagrådet har för sin del icke kunnat

tillägga detta förhållande sådan betydelse att det bör leda till en lagändring.

Att ett uttalande sadant som det nu asyftade, vilket icke i någon form återgår

i lagtexten, ej kan vara bindande för rättstillämpningen, är överflödigt

att här utveckla. Huruvida det verkligen under någon tid övat ett mer väsentligt

inflytande på domstolarnas praxis, lärer knappast med säkerhet kunna

bedömas. Någon bestämd slutsats i detta avseende kan — naturligt nog i

fråga om ett spörsmål av denna art — icke dragas av tillgängliga rättsfallsreferat,

och till stöd för ändringsförslaget har ej heller åberopats något avgörande,

som skulle utvisa att den anmärkta uppfattningen varit eller är den

förhärskande. I varje fall synes det mindre antagligt att, även örn en sådan

åsikt en gång vunnit insteg, den allt fortfarande skulle göra sig gällande, och

den med lagrummets ordalydelse väl förenliga tolkning, som här angivits,

torde numera vara obestridd. Såsom redan antytts, äger den nämligen väsentliga

beröringspunkter med den friare uppfattning i fråga om nödvärnsreglernas

tillämpning, som efter hand blivit den allmänna.

I en ny lydelse av lagrummet i enlighet med förslaget skulle efter lagrådets

mening icke rätteligen kunna inläggas annan innebörd än som bör anses följa

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

131

av den nuvarande avfattningen. I val mellan dessa texter måste åt den sistnämnda

givas företräde, då den tydligare framhåller domstolens frihet vid

prövningen av föreliggande omständigheter. Med erinran om vad i det föregående

anförts kan ej heller förbises, att under dessa förhållanden en lagändring

tilläventyrs skulle kunna oriktigt uppfattas såsom avsedd att i nskränka

denna frihet i vad den hänför sig till en även efter rättssäkerhetens

krav lämpad värdesättning av de individuella egenskapernas betydelse

för nödvärnsexcessen.

Av dessa skäl hemställer lagrådet, att förevarande lagrum bibehålies vid

den gällande lydelsen.

5 kap. 10 §.

Till grund för stadgandet i det föreslagna andra stycket ligger den uppfattning

att, då rätt till nödvärn enligt gällande lag är i det stora hela utesluten

vid ärekränkningsbrott, häri röjer sig en brist hos vår lagstiftning, vilken

nu bör avhjälpas. Denna fråga var i samband med de nu snart femtioåriga

nödvärnsreglernas tillkomst föremål för övervägande men har i senare

meningsutbyten örn dessa regler intagit ett föga framträdande rum. Kritiken

har i allmänhet riktat sig mot andra punkter, och först på sistone har,

vid sidan av starkare betonade reformkrav i ämnet, ånyo framförts tanken

på denna utvidgning av nödvärnsrätten. Att en sådan lagstiftningsåtgärd

skulle uppbäras av något mer utbrett intresse i landet synes knappast antagligt.

Den betydelse, som bör fästas vid detta spörsmål, hänför sig näppeligen i

främsta rummet till själva utvidgningen av området för nödvärnsrätten. Någon

större förändring genomföres på denna väg i verkligheten icke. Nödvärnsrätt

kan ej avse annat än avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart

förestående angrepp, och häri ligger en begränsning, som måste utesluta dess

användning vid flertalet ärekränkningsbrott. Det säger sig självt, att de fall

måste bliva ytterligt sällsynta, om ens några, då våld skulle kunna brukas

till skydd emot en »förestående» ärekränkning. Ej heller lärer annat än

under särskilda omständigheter så kunna ske vid »påbörjad» ärekränkning,

enär för att anlitandet av våld skall kunna vara lovligt såsom nödvärn måste

förutsättas att ärekränkningen ännu icke var avslutad. I huvudsak synas de

situationer, i vilka det föreslagna stadgandet skulle kunna vinna tillämpning,

ganska väl åskådliggöras genom det stundom anförda exemplet att någon

vill »tysta munnen» på den som gör sig skyldig till ofredande med »en ström

av okvädinsord», oanständiga tillmålen eller liknande. Även örn ytterligare

några fall skulle kunna påvisas, där en ärekränkning försiggår i sådan form

att den kan tänkas bliva hejdad innan den hunnit fullbordas, torde dessa fall

i praktiken dock vara föga avsevärda, över huvud erhåller stadgandet alltså

en starkt begränsad räckvidd; det kommer att medgiva ett ingripande med

våld mot vissa ärekränkningsbrott, vilka väl kunna ådagalägga råhet och

oförsynthet men knappast äro av den allvarligare beskaffenhet att de innefatta

fara eller skada för den angripne. Från dessa utgångspunkter måste

det synas naturligt, att när en representant för den svenska straffrättsveten
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skapen å 1881 års nordiska juristmöte uttalade sig för en genomgripande reformering

av dåtidens i hög grad föråldrade svenska nödvärnsregler och därvid

förordade nödvärnsrätt även vid angrepp å äran, han i sistnämnda hänseende

fann sig böra anmärka, »att hela denna fråga icke vore av synnerligen

stor praktisk betydelse».

Vad här framhållits till belysning av den föreslagna lagändringens innebörd

avser det rättsliga bedömande, som blir en följd av att befogenhet

till ingripande med våld emot ärekränkning sammanställes med nödvärnsrätt.

En annan fråga är, huru långt det allmänna föreställningssättet skall kunna

tillägna sig en riktig och klar insikt i detta avseende. För populär uppfattning

kan, såsom det vill synas, i nödvärnsrätt vid ärekränkning lätteligen

inläggas ett allmännare medgivande att med måttligt våld omedelbart

besvara en sådan förgripelse, och stundom synes jämväl en förväxling med

sådant ofredande, som närmast blir att beteckna såsom förargelseväckande

beteende, ligga tämligen nära. I senare avseendet gives icke någon nödvärnsrätt,

och om brukande av våld vid sådan förnärmelse, som ostridig!

innebär ärekränkning, gäller att, örn därvid icke strängt fasthålles vid nödvärnsrättens

nyss antydda kännetecken, en sådan handling blir liktydig med

en tuktan och därför icke kommer att falla inom ramen för det tillåtna.

Huruvida i dylika fall eftergift av straff skulle under vissa betingelser kunna

vara på sin plats, är ett spörsmål som icke föreligger bär och därför kan

lämnas åsido. Allenast må anmärkas, att lagändringen ej osannolikt kan

hava till följd att den, som vid utdelandet av en dylik handgriplig tillrättavisning

menat sig vara i sin goda rätt, skall finna sig vara hemfallen under

ansvar för misshandel.

Emot införande av nödvärnsrätt vid ärekränkning anfördes redan under

förberedelserna till den gällande lagstiftningen skäl, vilka såväl då som alltsedan

fått vara de avgörande. Dessa skäl äro återgivna av de sakkunniga

och behöva icke här upprepas. Enligt lagrådets uppfattning äga de fortfarande

sitt berättigande. Av utredningen i detta ärende har framgått att de

betänkligheter, som sålunda redan under ett tidigare skede gjorde sig gällande,

ännu kvarstå på många håll. Bland annat gäller detta det föreslagna

stadgandets väl oförnekliga verkan att kunna leda till våldsam uppgörelse av

eljest ganska oväsentliga tvister och trätor. Beaktansvärda äro i detta avseende

vissa uttalanden av myndigheter som företräda ordningsmakten.

De möjligheter till misstag och missbruk, som påtagligen inneslutas i rätten

till nödvärn vid ärekränkning, hava såväl av de sakkunniga som av departementschefen

funnits böra leda till vissa förbehåll och inskränkningar

vid lagfästandet av sådan rätt. Sålunda har bland annat i bestämningen

»överfallen» inlagts en särskild betydelse i olika riktningar. Även om härmed

anses vara på nöjaktigt sätt angivet, att den för ärekränkning utsatte,

vilken tillgriper våld, icke äger åberopa nödvärnsrätt, därest han vid tillfället

själv förgått sig eller, såsom det heter i remissprotokollet, »givit skälig

anledning till angreppet», måste dock ifrågasättas huruvida av det nämnda

uttrycket kan hämtas ledning i det säkerligen icke ovanliga fall att en

träta, där det ena ordet ger det andra, övergått till handgemäng; att där av
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

133

göra vem av de båda som först »överföll» den andre med smädelse, lärer ofta

vara ogörligt, vid lugnare besinning till och med för dem själva. Ej heller

är det alldeles sällsynt att en »kritik», som den ene finner avfattad i väl

valda och fullt tillständiga ordalag, av den andre betecknas just såsom

»överfall» med grov ärekränkning. Att såsom enligt det remitterade förslaget

skulle ske, överlämna åt delomännens avgörande huruvida en ärekränkning

är »grov» eller icke, torde knappast vara ägnat att avstyra våldsamheter

under nödvärnsrättens hägn; mindre troligt är att de vid ett sådant tillfälle

skola hava samma uppfattning om ordens valör och med hänsyn härtill

var å sin sida dämpa sitt uppträdande.

Med avseende å de nu berörda och även andra under förarbetena ifrågasatta

restriktiva bestämmelser synes gälla, att även örn dessa så till vida äro

erkännansvärda som de åsyfta ett förebyggande av blott alltför närliggande

missbruk och missuppfattningar, de dock från annan synpunkt äro mindre

ändamålsenliga. På nödvärnsregler synes i särskild grad böra ställas anspråk

på enkelhet, klarhet och lättfattlighet; de måste över huvud vara så anordnade

att de utan svårighet upptagas i det folkliga medvetandet. Ju flera

och ju finare de distinktioner äro som fästas vid en sådan regel, desto mer

lärer den förlora sin verkan i lägen, där det gäller omedelbar handling. I

allt för hög grad kan ett giltigt bruk av nödvärnsrätten icke göras beroende

av lagkunskap. Att dylika lagbestämmelser otvivelaktigt kunna erbjuda fullgod

ledning för domstolen, när den efteråt har att skipa rättvisa, utesluter

icke att de likväl måste anses hava förfelat sitt främsta ändamål, därest de

få antagas icke kunna utöva ett tillbörligt inflytande i handlingens ögonblick.

Visserligen har gjorts gällande, att i huvudsak här icke skulle föreligga

andra förhållanden än som kunna vara för handen även i fråga örn den

hos oss redan erkända nödvärnsrätten och att således nu berörda svårigheter

icke vore obekanta i vår lagstiftning. Det måste dock betvivlas att en sådan

jämförelse mellan att sätta våld mot våld och att sätta våld mot ärekränkning

skall i verkligheten visa sig i allo hållbar. Ett angrepp, som innebär

omedelbar fara för liv och lem, för hemfrid eller egendomsskada, är på helt

annat sätt verkande och långt mer ägnat att framkalla en naturlig och efter

förhållandena lämpad försvarsåtgärd än vad en ärekränkning är, helst örn

därvid nödvärnsrätten är förbunden med förbehåll, vilka icke kunna vara

för en och var helt självfallna. Någon verklig motsvarighet till den fara,

som i det förra fallet avgör motvärnets berättigande, föreligger ej i det senare.

Av största betydelse för tillämpningen av de hos oss gällande reglerna om

nödvärn är obestritt den numera i domstolspraxis fullt genomförda principen

att en tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn tages för god, såvida den

icke måste anses vederlagd av omständigheterna i målet. Det synes kunna

ifrågasättas huruvida det skall visa sig möjligt att i vanlig utsträckning låta

denna viktiga grundsats gälla även till förmån för den, som till sitt fredande

från ansvar för misshandel kan åberopa allenast en enkel uppgift att han

handlat i nödvärn mot ärekränkning. Genom att grundlöst framkomma med

ett dylikt påstående skulle nämligen under vissa omständigheter den tillta
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lade alltför lätt kunna undandraga sig straff. Om härav skulle framtvingas

en särskild varsamhet i regelns tillämpning, är dock av vikt att detta icke

får återverka på bedömandet av andra nödvärnsfrågor och medföra ett återupplivande

av en äldre, numera övergiven uppfattning örn bevisskyldighet i

dylika fall.

Beträffande det våld, som skulle vara medgivet vid nödvärn mot ärekränkning,

hava de sakkunniga anfört att detta måste vara lindrigt och att tillfogande

av svår kroppsskada väl under inga förhållanden skulle kunna anses

tillåtet. Då i de fall, där laga förutsättning för nödvärnsrätt skulle kunna

vara för handen, »skadan» väl mestadels icke kan bestå i annat än obehaget

att tåla några sannolikt tämligen vettlösa smädelser, måste varje överskridande

av lindrigt våld regelmässigt bliva att bedöma såsom nödvärnsexcess.

Om man därvid skulle utgå från att vid rättens utövning en sådan återhållsamhet

genomgående kommer att iakttagas, lärer emellertid kunna befaras

att ett dylikt antagande ej sällan skall visa sig hava varit en illusion.

Såsom ett verksamt argument för lämpligheten att även i vårt land införa

nödvärnsrätt vid ärekränkning har kunnat åberopas, att denna ståndpunkt i

stor utsträckning vunnit godkännande i modern främmande rätt. I vissa

kulturländer är den dock icke antagen. Vidare är att märka, att de åberopade

utländska nödvärnsreglerna ofta äro av annan typ än våra, i det att

de vanligen hava formen av ett generellt medgivande av nödvärnsrätt vid

orättmätigt angrepp å enskild rätt. Att i en dylik abstrakt hållen regel icke

undantaga angrepp å äran synes vara ej oväsentligen skilt från att i en lag,

sådan som den svenska, bland kasuistiskt avfattade, till vissa speciella slag

av angrepp hänförliga nödvärnsregler positivt fastställa ett nytt

sådant område för nödvärnsrätt. Genom att den nu ifrågavarande rätten,

såsom i senare fallet sker, ställes i jämbredd med annan, efter sin natur vidsträcktare

och på olikartat sätt verkande nödvärnsrätt, gives däråt en större

och självständigare betydelse än om den blott härledes från en allmän formel

av nyss nämnda slag. För att avgöra huruvida utlandets föredöme kan

mana till efterföljd hos oss vore därför av större värde att vinna upplysning

om den erfarenhet som där föreligger rörande behovet och den faktiska tilllämpningen

av den, teoretiskt sett, obegränsade regeln örn rätt till nödvärn

vid ärekränkning.

Lagrådet avstyrker föreslagen ändring i förevarande lagrum så vitt angår

nödvärnsrätt vid ärekränkning. Skulle lagstiftningsåtgärd i detta avseende

ändock finnas påkallad, bör enligt lagrådets uppfattning åt de sakkunnigas

förslag givas företräde framför det remitterade förslaget. Med avseende å

den räckvidd en dylik bestämmelse kan erhålla synes nämligen dess innebörd

bättre komma till uttryck enligt det förra förslaget, och i fråga örn den

i det remitterade förslaget brukade men för 16 kap. strafflagen okända beteckningen

»grov ärekränkning» hänvisas till vad därutinnan anmärkts i

det föregående.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

135

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 18 januari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 20 november 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gunnar Lindskog.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen

föranledde följande yttranden.

13 kap. 1 §.

Lagrådet:

Det har ofta anmärkts att de svenska domstolarna vid sin straffmätning i

allt för ringa grad låta sig bestämmas av den samhällsfara som brottslighet

i ett visst avseende utgör och den reaktion som därav må påkallas. Straffet

kommer ofta att framgå ur en tämligen schematisk uppskattning av det

straff som det typiska fallet inom brottsarten anses normalt förskylla. Detta

normalstraff förlägges i allmänhet ganska nära straffminimum, och vid mer

väsentliga avvikelser från typfallet sker jämkning uppåt eller nedåt. Till detta

förhållande måste tagas hänsyn, när fråga uppkommer örn sänkning av straffskalornas

minima. En sådan sänkning kommer att innebära ej blott ökad

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

möjlighet för domaren att avpassa straffmåttet efter en lindrigare grad av

brottslighet utan jämväl att normalstraffet kommer att sänkas. Även där en

sådan lagändring kan i det förra avseendet mottagas med tillfredsställelse,

kan den i det senare hänseendet vara ägnad att väcka betänklighet.

Åt de synpunkter vilka nu antytts måste enligt lagrådets mening givas särskild

uppmärksamhet vid den föreslagna sänkningen av straffminimum för

menedsbrottet. Det kan väl icke förnekas att i vissa fall av mened ett straff

av två års straffarbete måste anses hårt. Lämpligheten av en allmän

sänkning av normalstraffet kan dock med fog sättas i fråga redan därför,

att eden såsom garanti för sanningsplikten i rättegång numera hos många

icke äger samma religiösa helgd som den tidigare haft. Hänsyn måste vidare

tagas till att, såsom i ett yttrande över sakkunnigförslaget anförts, en missriktad

solidaritetskänsla — vare sig den gäller en enskild individ eller en

samhällsgrupp — hos ett vittne stundom väger tyngre än plikten mot samhället.

I betraktande härav kommer värnandet örn det för rättssamhället så

betydelsefulla edsinstitutet att i mycket bero av den straffrättsliga reaktion

som riktas mot missbruk av eden. Ur denna synpunkt kan det förefalla

tvivelaktigt örn under nuvarande förhållanden en allmän straffsänkning bör

genomföras, då därmed kan framkallas den föreställningen att en mindre

sträng uppfattning gör sig gällande i avseende å menedsbrottet.

Gentemot sådana farhågor har anförts bland annat, att det med största

visshet kan antagas att den föreslagna straffnedsättningen skall visa sig ägnad

att stärka denna straffbestämmelses allmänpreventiva verkan. Det göres

sålunda gällande, att domstolarna på grund av minimistraffets storlek

i förhållande till brottets normala svårhetsgrad skulle hava föranletts att i

viss utsträckning frikänna för mened tilltalade personer. På grund av den

med hänsyn till nuvarande minimistraff ovillkorliga skyldigheten att vid

menedsbrott företaga häktning skulle åklagarna i sin tur vara mindre benägna

att åtala i andra fall än sådana, som synas fullt klara. Vid en sänkning

av minimum skulle, menar man tydligen, dessa återhållande moment bortfalla,

och den större utsträckning i vilken menedsbrott skulle bliva beivrade

måste i hög grad öka straffets allmänpreventiva verkan.

De antaganden, på vilka detta betraktelsesätt grundar sig, äro emelleitid

knappast riktiga och kunna i viss mån vara ägnade att framkalla missförstånd.

Åklagarnas försiktighet vid anställande av åtal för menedsbrott

och det relativt stora antal friande domar som meddelats i anledning av sådana

åtal torde säkerligen uteslutande hava sin grund i de beträffande detta

brott speciella bevissvårigheterna. Med den föreslagna sänkningen av straffminimum

ändras ingenting häri, och det synes därför föga sannolikt att fällande

dom skall komma att meddelas i en högre proportion än nu. Därest

efter den nya straffskalans införande åtal skulle följa i ett större antal fall

utan att häktning företages, kunna dessutom bevissvårigheterna därigenom

ökas, och under sådana förhållanden lärer även av denna grund icke vara att

vänta ett sakfällande i större utsträckning.

Vid bedömande av den föreslagna sänkningen av straffminimum synes

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

icke böra förbises att straffbudets allmänpreventiva verkan i någon mån

kan komma att nedsättas, och frågan gäller huruvida trots detta nämnda

verkan kan antagas bliva tillräckligt stor. Hur naturliga de nu antydda

farhågorna än må förefalla, torde frågan likväl icke behöva besvaras nekande.

Då det nuvarande minimum sannolikt uppfattats såsom väl högt, kan

nämligen därav hava föranletts att normalstraffet kommit att sättas ännu

närmare minimum än eljest skulle hava varit fallet. Vid en sänkning av

minimum finnes anledning att förutsätta ett i viss man motsatt förhållande.

Nedsättningen i normalstraffet torde alltså ej komma att motsvara skillnaden

mellan det gamla och det nya straffminimum. Med en nedsättning av straffminimum

kan vidare förväntas att domstolarna skola i högre grad än måhända

hittills skett beakta angelägenheten av sådan differentiering i straffmätningen,

som ifrågavarande brotts allmänfarliga beskaffenhet påkallar.

Slutligen bör, såsom i remissprotokollet anmärkes, även det föreslagna straffminimum

kunna öva en kraftig verkan i allmänpreventiv riktning. Vid dessa

förhållanden har lagrådet ansett sig kunna lämna förslaget i förevarande

del utan erinran.

14 kap. 9 §.

Lagrådet:

I fråga om straff för den, som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsiktighet

eller försummelse varit vållande till annans död, innebär förslaget i förhållande

till gällande lag en betydande skärpning, i det att den för de ordinära

brottsfallen avsedda straffskalan upptager allenast fängelse med förhöjning

av dess maximum, nu sex månader, till ett år. Blott där brottet är

begånget under omständigheter som kunna anses mildrande skall straffet få

stanna vid böter. Den nuvarande särskilda skalan vid synnerligen grovt

vållande skall kvarstå oförändrad.

Erfarenheten från domstolarna torde bestyrka, att under den ofta tillämpade

straffbestämmelsen i första stycket inrymmas fall av vitt skilda brottslighetsgrader.

Härav synes följa, att straffskalan bör vara tillräckligt vidsträckt

för att medgiva en icke alltför bunden straffmätning. Från denna

synpunkt och med beaktande jämväl av de skäl, som åberopats för att straffskalan

bör ombildas i skärpande riktning, är intet att erinra emot att möjlighet

beredes till ådömande av strängare straff än den nuvarande skalan

tillstädjer. Däremot synes icke nödvändigt att i en ny skala för ordinära

fall utesluta böter, därest av stadgandets avfattning framgår att denna straffart

skall ifrågakomma först i andra hand. Varken i gällande lag eller i det

av Thyrén framlagda strafflagsutkastet är ett lindrigare bedömande än

det regelmässiga knutet till förutsättningen av mildrande omständighetei

utan avses kunna ske genom straffets utmätande inom den enhetligt angivna

skalan. Ej heller kan under alla förhållanden rättskänslan kräva, att när en

oförvitlig person varit nog olycklig att genom en icke alltför oförlåtlig oaktsamhet

eller obetänksamhet hava bragt en medmänniska — kanske en anhörig

eller en vän — örn livet, hans börda skall ökas genom ett efter omständigheterna

särskilt tungt verkande straff. Även örn ett frihetsstraff måhända

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kan komma att villkorligt eftergivas, drabbar det likväl i här åsyftade fall

med ojämförligt större hårdhet än ett bötesstraff. För att även detta senare

under alla förhållanden skall bliva allvarligt nog kan sörjas genom att i lagen

fastställes ett lämpligt minimum. Anvisar lagen ej annat straff än fängelse för

samtliga de växlande fall, vilka rätteligen bliva att hänföra under en ordinär

straffskala, kan därav framkallas en benägenhet att i bedömandet gå vid

sidan om lagen genom att låtä omständigheterna gälla såsom mildrande även

där detta med riktig tillämpning av vanliga straffrättsliga grunder ej skulle

vara befogat.

Den skärpning, som i fråga om första stycket är påkallad främst av allmänpreventiva

hänsyn, kan enligt lagrådets uppfattning med tillräcklig verkan

och utan att lägga hinder för skäligt bedömande i enskilda fall genomlöras

på det sätt, att i straffskalan upptages först fängelse med det i förslaget

angivna maximum och därefter böter, dock ej under tjugu dagsböter.

Emot att andra stycket bibehalles vid nu gällande lydelse har lagrådet icke

något att erinra.

15 kap.

Lagrådet:

För att icke försvåra användningen av de viktiga hjälpmedel, som referat

från domstolspraxis och vetenskaplig litteratur erbjuda för strafflagstolkningen,

är i allmänhet önskvärt att vid partiella reformer strafflagens uppställning

och paragrafföljd så långt sig göra låter lämnas orubbade. Av liknande

hänsyn har numera inom lagstiftningen flerstädes anlitats utvägen

att införa nya stadganden under beteckning av a-paragrafer. Även i strafflagen

har en sådan metod blivit begagnad (jfr 8, 10 och 11 kap.). Med avseende

a de ändringar, som nu föreslås i 15 kap., synes hinder ej möta för

att gå tillväga på samma sätt. Härav skulle följa, att det i förslaget såsom

andra stycke i 12 § upptagna stadgandet fortfarande betecknas 13 §,

att gällande lags 14 och 15 §§ bibehållas vid oförändrad paragrafbeteckning,

samt att det nya stadgandet i förslagets 15 § erhåller beteckningen

15 a §.

18 kap.

Lagrådet:

Under hänvisning till sitt yttrande vid 15 kap. tillstyrker lagrådet att den

föreslagna paragrafindelningen i 18 kap. sålunda ändras, a 11 3 § erhåller

beteckningen 2a §, att 4§ betecknas 3 §, a 11 5 och 6 §§ sammanföras

under beteckningen 6 §, att andra stycket i 7 § — med en av omflyttningen

föranledd jämkning av ordalagen — betecknas 8 §, samt att det nya

stadgandet i 8 § upptages i lagen såsom 8 a §.

18 kap. 1 och 2 §§.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

För blodskamsbrott av släktingar i rätt upp- och nedstigande led innehåller

förevarande paragraf, såvitt angår ascendenten, tvenne straffskalor, av

vilka den ena, stadgande straffarbete från och med ett till och med sex år,

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

139

närmast avser de lindrigare fall, då otukt övas med en vuxen och psykiskt

fullmålig dotter, eller därmed likartade fall, och den andra, stadgande straffarbete

från och med fyra till och med tio år, uttryckligen angivits tillämplig

i de svårare fall, då otukt övas med den som ej fyllt 15 år eller som är sinnessjuk

eller sinnesslö eller ock där brottet eljest sker med grovt missbruk

av den yngres beroende ställning. De båda straffskalorna förekomma i förslaget

i nu nämnd ordning, varför i rent yttre avseende den lindrigare framträder

såsom den normala skalan och den strängare såsom en skala för undantagsfall.

Den redogörelse, som i de sakkunnigas promemoria lämnats angående förekomsten

av blodskamsförbrytelser, visar att redan på grund av den åldersbestämmelse,

som är upptagen i den strängare skalan, mer än 60 % av

ifrågavarande slags förbrytelser direkt komma att falla under denna skala.

Huru många de andra fall äro, på vilka samma skala är omedelbart tilllämplig,

kan naturligtvis icke bliva föremål för någon exakt beräkning. I

de sakkunnigas redogörelse förekommer emellertid det uttalandet att, när

fråga är om vuxna kvinnor, kan man nästan säga det vara regel att de äro

mer eller mindre imbecilla. Vad återigen angår grovt missbruk av den yngres

beroende ställning lärer för vanligt betraktelsesätt ett sådant missbruk i

regel få anses föreligga jämväl då den yngre — vanligen en dotter —fyllt 15

år. Ascendentens ålder i förening med hans ställning som fostrare och familjens

överhuvud måste ställa den yngre under ett mycket starkt inflytande

från hans sida. Ävenledes kan, särskilt i de fall då ascendenten brukar betecknas

såsom hustruplågare och familjetyrann, det grova missbruket vara

ytterligare kvalificerat.

Allt sammantaget synes man böra utgå från att de fall då den mildare skalan

kommer till användning bliva tämligen få. Redan på grund härav måste

sättas i fråga huruvida förslagets uppdelning av fallen på skilda skalor

är lämplig.

Mot förslagets ståndpunkt kunna emellertid riktas anmärkningar även från

andra synpunkter. Sålunda är att märka, att varje åldersgräns sådan som den i

den strängare skalan förekommande måste bliva mer eller mindre artificiell.

Otukt med dotter, som väl fyllt femton år men befinner sig jämförelsevis

nära denna åldersgräns, kan i verkligheten icke bedömas väsentligt annorlunda

än otukt med dotter som befinner sig något under gränsen. I fråga örn

dotter i åren närmast över 15-årsåldern tillkomma dessutom som försvårande

moment för ascendenten den då särskilt stora faran i avseende å dotterns

moraliska utveckling samt utsikten att hon kommer i grossess. I ett betydande

antal fall, där den lindrigare skalan formellt sett skulle kunna tänkas

bliva tillämpad, bör således den strängare skalan indirekt öva ett mycket

starkt inflytande på straffmätningen i höjande riktning, så att straffet ofta

kommer att närma sig den strängare skalans minimum. Frågans betydelse

framgår av det förhållandet att incestbrotten mot flickor i åldern 15—17 år

utgöra 25 % av samtliga fallen. Det synes ej osannolikt att det sammanhang,

som sålunda förefinnes mellan dessa brottsfall, många gånger icke kommer

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. May.ts proposition nr 187.

att beaktas. Därigenom skulle i lagrummets tillämpning lätteligen uppkomma

en viss ojämnhet och brist på följdriktighet.

En annan anmärkning mot förslagets ståndpunkt föranledes av den för

tillämpningen av den strängare skalan uppställda förutsättningen att ascendenten

»eljest genom grovt missbruk av den yngres beroende ställning förmått

denne till otukt». Såsom redan framhållits kan sådant missbruk i ett

mycket stort antal fall presumeras, även då det gäller döttrar som fyllt 15 år.

Då emellertid förhållandet angivits såsom förutsättning för tillämpningen av

en straffskala med avsevärt förhöjt minimum, kan många gånger komma att

utkrävas en bevisning, som är svår att åstadkomma. Den missuppfattningen

är väl icke heller helt utesluten att för skalans tillämpning skulle fordras sådan

ytterligare kvalifikation av det gröva missbruket varom förut talats. En

dylik restriktiv tolkning i fråga om tillämpligheten skulle kanske i och för

sig icke innebära någon allvarligare olägenhet, särskilt som straffet enligt den

lindrigare skalan kan bliva jämförelsevis högt. Bedömandet måste mellerud

bliva ett annat då sambandet med 3 § beaktas. Såsom de sakkunniga framhållit,

är den yngres intresse icke tillgodosett därigenom att villkorlig dom kan

erhållas. Varje inskränkning i den möjlighet till åtals- och straffrihet, som

öppnas genom 3 §, måste framstå såsom betänklig.

Med hänsyn till de allvarliga olägenheter, vilka sålunda äro förenade med

förslagets dubbla straffskalor för ascendenten, synes en omarbetning vara att

föroida. Förhållandenas natur torde såsom den närmast liggande utvägen

anvisa, att den strängare skalan göres till normalskala samt att straffnedsättning

ned till ett års straffarbete medgives för det fall att den yngre fyllt 15

år samt omständigheterna i övrigt äro synnerligen mildrande. Med dessa

fordringar torde med tillräcklig tydlighet komma till uttryck, att de fall

som närmast åsyftas för ett lindrigare bedömande äro de, då fråga är om

frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna psykiskt fullmåliga dotter.

Vid bifall till denna hemställan bör den föreslagna 2 § i förevarande kapitel

i enlighet härmed omarbetas, och torde därvid anledning saknas att utbyta

gällande lags »styvbarns avkomling» mot »styvbarns barn».

20 kap. 3 §.

Lagrådet:

De sakkunniga hade i samband med frågan örn skärpning av straffet för

vissa fall av förskingringsbrott till behandling upptagit spörsmålet huruvida

ej de fyra första momenten i förevarande paragraf enligt dess nuvarande

lydelse borde upphävas. Anledning härtill förelåge däri, att eljest ej å de

där angivna brotten, vilka i själva verket utgjorde förskingringsbrott, den i

fråga om sådant brott i 22 kap. 11 § föreslagna straffskärpningen kunde vinna

tillämpning. De sakkunniga funno emellertid lagrummet åtminstone för

närvarande icke behöva undergå ändring och anförde därvid såsom skäl

bland annat, att för nämnda skärpning förutsatts ett visst högre värde av det

förskingrade och att den med hänsyn till detta värde endast mycket sällan

kunde komma till användning uti de i förevarande paragraf avsedda fallen.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

141

I det remitterade förslaget har straffskärpningen i 22 kap. 11 § genomförts

efter andra linjer än de av de sakkunniga föreslagna. Värdegränsen har borttagits

och såsom förutsättning för det strängare straffet hava endast angivits

synnerligen försvårande omständigheter. Därmed anses, enligt vad remissprotokollet

ger vid handen, frågan om bibehållandet av nyssnämnda moment

i här förevarande paragraf hava kommit i ett annat läge, och i det remitterade

förslaget föreslås deras upphävande.

Att vid en allmän strafflagsreform även förevarande lagrum bör bliva föremål

för omarbetning torde vara otvivelaktigt. Däremot kan sättas i fråga

huruvida tillräckliga skäl anförts för att företaga en sådan omarbetning, åtminstone

i den omfattning som föreslagits, i samband med förevarande i huvudsak

till ändring av vissa straffskalor inskränkta reform. Sålunda är att

märka att beträffande de viktigaste av ifrågavarande fall, nämligen de i

första momentet upptagna, den föreslagna ändringen i allmänhet skulle hava

till följd, ej blott att straffminimum och på grund därav normalstraffet komme

att väsentligt sänkas samt att återfallsbestämmelserna i 20 kap. ej bleve

tillämpliga, utan därjämte att tillgrepp uti ifrågavarande tjänsteförhållanden, i

stället för att såsom nu vara underlagt en enhetlig behandling, skulle bliva föremål

för en differentiering, vilken säkerligen i åtskilliga fall måste för den allmänna

uppfattningen te sig svårförklarlig. Tillgrepp under dessa omständigheter

skulle nämligen komma att behandlas såsom förskingring endast då

de i momentet omnämnda brottssubjekten erhållit ensambesittning av det

som lämnats i deras vård, varemot då sambesittning förelåge tillgreppet alltjämt

enligt allmänna straffrättsgrunder komme att anses såsom tjuvnad.

Även då ensambesittning uppnåtts är emellertid, såsom de sakkunniga framhållit,

särskilt beträffande underordnade anställda denna besittning så föga

utpräglad att förskingringen för den allmänna åskådningen torde vara nära

jämställd med tjuvnad. De praktiska olägenheter, som sålunda måste anses

åtfölja upphävandet av ifrågavarande moment, väga otvivelaktigt tyngre än

den vinst som i systematiskt avseende kan ernås. Då härtill kommer, att i

fall av denna beskaffenhet den för förskingringsbrott föreslagna straffskärpningen

endast i sällsynta undantagsfall torde medföra att straffet komme att

sättas högre än de för tjuvnadsbrotten stadgade maxima, synes utan olägenhet

med prövningen av frågan angående omarbetning av förevarande lagrum

kunna anstå till en mera genomgripande strafflagsreform. Lagrådet avstyrker

fördenskull att ändring nu vidtages i förevarande paragraf.

20 kap. 4, 7 och 9 §§.

Lagrådet:

Beträffande de här ifrågasatta ändringarna i straffskalorna bör uppmärksammas

att, då det gäller maxima, de svenska domstolarna visat sig ytterst

obenägna att begagna dessa eller att ens närma sig dem. Denna obenägenhet

är självfallet mera framträdande ju vidare straffskalan och ju högre

dess maximum är. Ej heller såvitt tjuvnadsbrotten angår jävas dessa iakttagelser

av brottmålsstatistiken. Under tjuguårsperioden 1913—1932 bär straff
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

arbete över sex år — strafftidens längd är ej närmare angiven — ådömts i

två fall av tredje resan kvalificerad stöld och i nio fall av fjärde eller högre

resa kvalificerad stöld, därav två fall efter den 1 januari 1928 eller den dag

då lagen om internering av återfallsförbrytare trädde i kraft. De fall då en

strafftid av över fyra till sex års straffarbete kommit till användning ha varit

71 för fjärde eller högre resa kvalificerad stöld, därav 18 fall efter den 1 januari

1928, 21 fall för sådan resa okvalificerad stöld, därav 2 fall efter den 1

januari 1928, 9 fall för tredje resan kvalificerad stöld, därav ett fall efter den

1 januari 1928, ett fall 1929 för tredje resan okvalificerad stöld, 10 fall förandra

resan kvalificerad stöld, därav ett efter den 1 januari 1928, och 8 fall

för första resan kvalificerad stöld, därav tre efter sistnämnda dag. För att

belysa straffmätningen kan för övrigt nämnas att i ett mycket uppmärksammat

fall, som inträffade för några år sedan, en person, vilken genom inbrott

under omständigheter utvisande den största förslagenhet och hänsynslöshet

tillgrep närmare en halv miljon kronor skattemedel, blev dömd till tre års

straffarbete,

Det måste betvivlas att vid fastställandet av de nu föreslagna straffskalorna

en lämplig metod blivit använd, då såsom utgångspunkt och norm

valts det högsta straff, som vid återfall och sammanträffande av brott må

utdömas. Pa detta sätt har det straff, som har den minsta användningen

och dessutom otvivelaktigt är svårast att a priori fastställa, blivit bestämmande

för de praktiskt betydelsefullare och lättare fastställbara lägre maxima.

Olägenheten av den använda metoden blir så mycket påtagligare som

utgångspunkten bestämts genom en jämförelse med det svåraste straff som

vid sammanträffande av brott kan ådömas för förskingring. En sådan jämförelse

måste anses föga naturlig. Den tager icke tillräcklig hänsyn till brottstypernas

egenart och icke heller till den speciella verkan av återfall i fråga

om tjuvnadsbrotten, vilken alltjämt skall kvarstå. Utgångspunkten kan därför

betecknas såsom tämligen godtycklig. En jämförelse skulle snarare kunna

tänkas i fråga om fall av mindre komplicerad natur, hämtade från de

båda brottsgrupperna. Därvid måste t. ex. det maximistraff, som enligt förslaget

skall gälla för första resan kvalificerad stöld, tre år, framstå såsom för

lågt i förhållande till maximistraffet för förskingring, fyra år.

En riktigare metod för prövning av maximistraffen i 20 kapitlets straffskalor

synes emellertid ligga i en undersökning huruvida det lägsta av de

maximistraff, beträffande vilka en ändring kan ifrågakomma, är för högt.

Detta straff synes vara det i 4 § för kvalificerad stöld bestämda, vilket utgör

straffarbete i fyra år. En sådan granskning lärer emellertid ej giva vid handen

att straffet i och för sig kan anses vara för högt. Det synes ej vara

lämpligt att ett fall som det nyss särskilt omnämnda skulle bliva föremål för

ett mildare bedömande, något som säkerligen bleve förhållandet, därest förslagets

maximum för 4 §, tre år, bleve antaget. Vidare är att märka att 4 §

omfattar jämväl sådana svåra fall som inbrottsstöld nattetid i bebott hus samt

stöld, där »gärningsmannen för stöldens förövande sig med vapen inställt eller

använt ringare skräckmedel eller hot än att gärningen till rån hänföras

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

143

kan». De sakkunniga hava själva anfört att det föreslagna straffmaximum

för kvalificerad stöld möjligen kan synas väl lågt, men de ha ansett det försvarligt

bland annat av hänsyn därtill att avgränsningen av de kvalificerade

fallen i 4 § är ganska godtycklig för nutida förhållanden; vissa ungefär

lika svåra fall vore hänförliga allenast under 1 §. De lindrigare kvalifikationsfall,

som inbegripas under paragrafen, lia alltså i sista hand fått bliva

utslagsgivande. Jämväl med hänsyn till vad som anmärkts angående våra

domstolars tillvägagående vid straffmätningen synes det emellertid vara

naturligare att låta straffmaximum bestämmas av de svårare kvalifikationsfallen.

Örn sålunda nuvarande straffmaximum i 4 § icke i och för sig kan anses

för högt, synas några befogade anmärkningar icke heller kunna göras mot

maxima i de skalor, som äro angivna i 7 och 9 §§, så långt som tredje resan

stöld är i fråga. Det svåraste straff som skulle kunna ådömas för sådan

resa kvalificerad stöld är sju års straffarbete. Ett sådant straff synes knappast

ens från de sakkunnigas egna utgångspunkter kunna te sig såsom alltför

strängt.

Med den uppfattning varåt nu givits uttryck kvarstår för här behandlade

straffskalors del endast frågan angående straffmaximum för fjärde och

högre resa stöld. På grund av det samband detta spörsmål äger med en

revision av interneringslagstiftningen synes det icke böra erhålla sin lösning,

förrän denna revision genomförts och därmed vunnits en fastare

grund för en omläggning av dessa skalor. Med hänsyn till de siffror, som inledningsvis

återgivits från brottmålsstatistiken, kan ett sådant dröjsmål icke

ingiva betänklighet.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att förevarande paragrafer

för närvarande lämnas oförändrade. Godkännes denna hemställan,

föranledes därav ändrad avfattning av slutstadgandet.

23 kap. 3 §.

Lagrådet:

Alltsedan strafflagens tillkomst har straffet för de olika förbrytelser, vilka

i förevarande lagrum sammanfattas under beteckningen uppenbar vårdslöshet

mot konkursborgenärer, varit bestämt till fängelse. Bland här avsedda

brottsliga förfaranden ingår även underlåtenhet å gäldenärens sida att ordentligen

fullgöra honom åliggande bokföringsskyldighet. Beträffande detta

särskilda slag av brottslighet i dess lindrigaste yttringar har redan tidigt

framträtt den uppfattning, att möjlighet borde erbjudas att under vissa förhållanden

låta straffet stanna vid böter. I sådan riktning uttalade sig vid

granskningen av det förslag, som ledde till 1890 års strafflagsändringar, två

ledamöter av Högsta domstolen (jfr Kungl. Maj:ts proposition 1890 nr 21).

Att samma betraktelsesätt numera är ganska utbrett bland dem, vilka äga erfarenhet

om stadgandets praktiska verkningar, framgår av yttranden, som avgivits

över det föreliggande sakkunnigförslaget. De skäl, vilka därvid åbe
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ropats till stöd för att vid synnerligen mildrande omständigheter medgiva

användning av bötesstraff, synas påkalla ett allvarligt beaktande.

I fråga om den utsträckning, vari bokföringsskyldighet gäller för idkare

av handel eller annan näring, må allenast erinras, att även verksamhet, som

drives i enkla former och med obetydlig omsättning, kan vara inbegripen

under dylik skyldighet. De krav lagen ställer på bokföringens beskaffenhet

måste tydligen vara sådana, att de näppeligen kunna helt uppfyllas utan att

hos den ansvarige finnes åtminstone ett visst mått av insikt och utbildning

eller ock att hans ställning tillåter honom att anlita ett kunnigt biträde. Ofta

saknas dessa förutsättningar, och näringslagstiftningen har icke gjort dem till

villkor för rätten att utöva verksamhet, med vilken följer bokföringsplikt.

I sådana fall kommer därför ej sällan, när konkurs inträffar, straffskyldighet

att föreligga på grund av försummad eller eljest bristfällig bokföring i ett

eller annat avseende. Helt naturligt kan icke ifrågakomma att under några

förhållanden stadga straffrihet, och i allmänhet bör fortfarande gälla att

straffet skall vara urbota. Men såsom omständigheter, vilka borde komma

i betraktande för ett något mildare bedömande i form av ett icke alltför obetydligt

bötesstraff, skulle kunna nämnas, att bristerna i bokföringen äro enstaka

eller att de icke och i varje fall endast i oväsentlig mån försvåra översikten

av konkursboets ställning; att de påtagligen äro att tillskriva oförstånd

eller okunnighet och tillkommit utan avsikt att vilseleda; samt att, där bokföringen

handhafts av annan än den ansvarige själv, denne senare efter förhållandena

får anses hava gjort vad av honom skäligen kunnat fordras för

att skyldigheten skulle bliva nöjaktigt fullgjord.

En omständighet, som måste anses häntyda på att den nuvarande straffskalan

stundom framstår såsom alltför trång, ligger däri, att domstolarna i

anmärkningsvärt talrika fall vid straffets bestämmande stanna vid skalans

minimum, en månads fängelse. Samma iakttagelse göres, då åtskilliga underrätter

— enligt mångas mening oegentligt när det gäller detta slag av

brott — vid ådömande av straff för nu ifrågavarande konkursförbrytelse

tillämpa lagen örn villkorlig dom. Från allmänpreventionens synpunkt måste

förvisso användning av villkorlig dom här möta betänklighet. Men likartade

skäl torde knappast kunna anföras emot att i särskilda undantagsfall, kännetecknade

av att omständigheterna skola vara synnerligen mildrande, låta

straffet utgöras av böter. Enligt de grunder som här antytts skulle nämligen

denna mildring icke utövas i andra fall än där straffhotet måste sakna egentligt

inflytande på brottsligheten.

I remissprotokollet har — såsom ock skedde i samband med 1890 års strafflagsändringar

— framhållits, att straffskyldighet inträder allenast när bokföringens

brister kunna anses ådagalägga uppenbar vårdslöshet och att

i denna bestämning alltså skulle ligga ett skydd emot en alltför vidsträckt

tillämpning av straffbestämmelsen. Härvid må endast anmärkas, att i domstolspraxis

blott sällan torde förekomma, att åtal ogillas av den sålunda angivna

grunden; fortfarande dömes till straff i många fall, vilka här framhållits

såsom förtjänta av uppmärksamhet i samband med övervägande örn en

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 187.

145

vidgad straffskala. Det synes ej heller kunna förnekas, att i åtskilliga av

dessa fall vårdslöshet väl kail vara »uppenbar» och av beskaffenhet att böra

beivras, ehuru den icke med nödvändighet kan anses påkalla ådömande av

frihetsstraff. Den tolkningsgrund, vilken sålunda bragts i erinran, innebär

följaktligen icke något skäl för att ej genomföra den strafflindring som här

förordas.

Emot upptagande av böter i straffskalan har stundom och nu även av departementschefen

åberopats, att från principiell synpunkt det vore oegentligt

att stadga sådant straff för den, vars insolvens blivit ådagalagd genom konkursen.

Det är dock ingalunda ovanligt, att bötesstraff måste ådömas även

personer, vilkas betalningsoförmåga är notorisk, och den som är eller varit

i konkurstillstånd befinner sig härutinnan näppeligen i ett särskilt läge. I

varje fall torde efter den reform av bötesstraffet, vilken nu synes förestå, varken

den nämnda invändningen eller vad i övrigt anförts örn svårigheter vid

straffets utmätande bliva av betydelse.

Av nu anförda skäl finner sig lagrådet böra tillstyrka, att i fråga om brott,

som avses i förevarande lagrum under 3), straffet må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, bestämmas till böter, dock ej under trettio dagsböter,

Den ändring av lagrummet vilken innefattas i det remitterade förslaget

föranleder icke någon lagrådets erinran.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Hiliana tdi riksdagens protokoll 1937

1 saini

Nr 1S7.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 4 januari 1937 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 31 januari

1936 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av 5, lb och 19

kap. strafflagen samt anför:

»Enligt det remitterade förslaget skulle andra punkten i 5 kap. 9 § strafflagen

undergå viss ändring för att på ett mera otvetydigt sätt i lagen skulle

bringas till uttryck att även vissa rent individuella egenskaper lios den angripne

— såsom häftigt lynne eller lättskrämdhet — borde vinna beaktande

vid bedömandet av nödvärnsexcess. I sin utförliga redogörelse för innebörden

av ifrågavarande lagbestämmelse har lagrådet utvecklat, att redan den

nuvarande lydelsen måste anses giva domstolarna både möjlighet och anvisning

att tillbörligen beakta nyssnämnda särskilda omständigheter. På

grund härav och då den ifrågasatta lagändringen till äventyrs skulle kunna

oriktigt uppfattas såsom avsedd att inskränka domstolarnas frihet vid värdesättningen

av de individuella egenskapernas betydelse för nödvärnsexcessen,

har lagrådet hemställt att lagrummet måtte bibehållas vid sin nuvarande lydelse.

Med hänsyn till den tolkning som lagrådet sålunda ansett böra givas

åt det nu gällande stadgandet har jag funnit mig icke böra framlägga något

ändringsförslag i denna del.

Vidare har lagrådet avstyrkt föreslagen ändring i 5 kap. 10 § strafflagen

såvitt angår nödvärnsrätt vid ärekränkning. Efter att inledningsvis ha anfört

att det knappast syntes antagligt att den ifrågavarande lagstiftningsåtgärden

uppbures av något mer utbrett intresse i landet har lagrådet, med

framhållande av lagändringens begränsade räckvidd och risken för att det

allmänna föreställningssättet ej skulle kunna tillägna sig en riktig och klar

insikt om lagens innebörd, uttalat, att de skäl emot införande av nödvärnsrätt

vid ärekränkning, som anfördes redan under förberedelserna till den

gällande lagstiftningen, fortfarande ägde sitt berättigande. Vad lagrådet i nu

angivna hänseenden närmare anfört synes mig om än beaktansvärt dock icke

innefatta avgörande skäl mot förslaget. Vid frågans övervägande har jag

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

147

emellertid icke kunnat undgå att särskilt taga intryck av vad lagrådet i fortsättningen

av sitt utlåtande uttalat angående det inflytande lagändringen kan

komma att utöva å tillämpningen av grundsatsen att en tilltalads uppgift att

han handlat i nödvärn skall tagas för god, där den icke måste anses vederlagd

av omständigheterna i målet. Lagrådet har härutinnan framhållit, att det

syntes kunna ifrågasättas huruvida det skulle visa sig möjligt att i vanlig utsträckning

låta denna grundsats gälla även till förmån för den, som till sitt

fredande från ansvar för misshandel kunde åberopa allenast en enkel uppgift

att han handlat i nödvärn mot ärekränkning. Ett undantagslöst fasthållande

vid nämnda grundsats är enligt min mening av synnerlig betydelse

för nödvärnsreglernas verkningssätt, och skulle avsteg från densamma behöva

ske då fråga är om nödvärn mot ärekränkning, måste man, vilket även

lagrådet antytt, räkna med möjligheten av återverkningar vid bedömandet av

andra praktiskt mera betydelsefulla nödvärnsfall. Med hänsyn härtill och

då denna lagstiftningsfråga ej torde vara av trängande beskaffenhet lärer

med densamma böra anstå i avvaktan på en mera allmän reform. Vid sådant

förhållande saknar jag anledning föreslå annan ändring i 5 kap. 10 § än

att satsen ''eller emot den som vägrat att från annans hemvist efter tillsägelse

sig begiva’ infogas i lagrummets första punkt.»

Föredraganden anmäler vidare lagrådets den 26 februari 1937 avgivna utlåtande

över de den 20 november 1936 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av sträf flogen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september

1915 (nr 362) örn behörighet att utöva låkarkonsten; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.

Föredraganden anför:

»Enligt det remitterade förslaget skall det ordinära straffet i 14 kap. 9 §

första stycket strafflagen för vållande till annans död skärpas, i det att straffskalan

skall upptaga allenast fängelse med förhöjning av dess maximum

från 6 månader till ett år. Blott vid mildrande omständigheter skall straffet

få stanna vid böter. En sådan skärpning av straffskalan ansågs särskilt motiverad

av stegringen i antalet fall, där vårdslöshet vid förande av motorfordon

lett till dödlig utgång. Lagrådet har ansett att det icke vore nödvändigt

att i en ny skala för ordinära fall utesluta böter, därest av stadgandets avfattning

framginge att böter skulle ifrågakomma först i andra hand samt

ett lämpligt minimum för bötesstraffet fastställdes, och har förordat att i

straffskalan skulle upptagas först fängelse med det i förslaget angivna maximum

och därefter böter, dock ej under 20 dagsböter. Lagrådets utlåtande

ger vid handen, att lagrådet ansett bötesstraff böra kunna inträda även då

omständigheterna icke kunna anses mildrande. Då jag, såsom av mitt yttrande

vid remissen till lagrådet framgår, icke kan dela denna mening, och då

risk synes föreligga för att vid genomförande av lagrådets förslag den straff

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

skärpning, som även av lagrådet anses påkallad, i praktiken skulle utebliva,

har jag icke ansett mig böra frångå det remitterade förslaget. Jag kan icke

underlåta att i detta sammanhang erinra om att den norska strafflagen medgiver

bötesstraff för ifrågavarande brott allenast då omständigheterna äro

synnerligen mildrande.

Vid 18 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ha tre av lagrådets ledamöter framhållit

att redan på grund av det tämligen ringa antalet av de fall, då den mildare

skalan i 1 § skulle komma till användning, man måste sätta i fråga, huruvida

förslagets uppdelning på skilda skalor vore lämplig. Mot uppdelningen

kunde vidare anmärkas att det ej vore osannolikt att i rättstillämpningen

många gånger ej komme att beaktas det sammanhang, som förefunnes mellan

brottsfall å ömse sidor örn den uppställda, ofrånkomligt artificiella åldersgränsen

av 15 år och som talade för att i ett betydande antal fall, där den

lindrigare skalan formellt sett skulle kunna tänkas bliva tillämpad, den strängare

skalan borde indirekt öva ett mycket starkt inflytande på straffmätningen

i höjande riktning. Därigenom skulle i lagrummets tillämpning lätteligen

uppkomma en viss ojämnhet och brist på följdriktighet. En annan anmärkning

mot förslagets ståndpunkt innefattade att den för tillämpning av den

strängare skalan uppställda förutsättningen att ascendenten ''genom grovt

missbruk av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt’ kunde

komma att föranleda utkrävande av en bevisning, som vore svår att åstadkomma,

eller möjligen missuppfattas därhän att viss ytterligare kvalifikation

av det grova missbruket skulle fordras. En dylik restriktiv tolkning

kunde leda till en betänklig inskränkning av den åtals- och straffrihet som

öppnades genom 3 §. Med hänsyn till de allvarliga olägenheter, vilka sålunda

vore förenade med förslagets dubbla straffskalor, har förordats att den

strängare skalan gjordes till normalskala och att straffnedsättning ned till

ett års straffarbete medgåves för det fall att den yngre fyllt 15 år samt omständigheterna

i övrigt vore synnerligen mildrande. Därest så skedde, borde

2 § i enlighet härmed omarbetas.

Att jag trots att de fall, då den mildare skalan i 1 § skulle kunna komma

till användning, säkerligen måste bliva långt färre än de fall, beträffande

vilka andra stycket i paragrafen skulle erhålla tillämplighet, i det remitterade

förslaget behållit de sakkunnigas uppställning av paragrafen har sin grund

främst däri, att jag funnit det vara av vikt att i möjligaste mån säkerställa

tillbörligt beaktande av de för ifrågavarande brott karakteristiska kvalificerande

omständigheterna genom att dessa uttryckligen angåves i lagtexten. Ett

sådant uttryckligt angivande synes vara av betydelse även indirekt så till vida,

att domstolarna därigenom erhålla anvisning att då omständigheterna väl

icke kunna till fullo motivera tillämpning av den strängare skalan men dock

äro försvårande — det föreligger måhända icke ''grovt missbruk’ men väl

''missbruk'' av den yngres beroende ställning — utmäta straffet för ascendenten

inom den övre delen av den mildare skalan, som ju griper över i den strängare.

Den anmärkning, som grundats huvudsakligen å sambandet mellan den

kvalificerande omständigheten att den yngre förmåtts till otukt genom grovt

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 1S7.

149

missbruk av beroende ställning samt det däremot svarande straffrihetsstadgandet

i 3 §, kan jag ej heller tillmäta avgörande betydelse. Väl är det sant

att frågan örn ascendenten bör ådömas straff enligt den strängare eller den

mildare skalan kan komma att inverka på frågan örn straffrihet för descendenten.

Det bör emellertid erinras att enligt förslaget straffrihet alltid skall

inträda då descendenten ej fyllt 18 år. Skulle domstolen, då descendenten

uppnått denna ålder, icke finna tillräcklig grund för antagande att grovt

missbruk av dennes beroende ställning varit för handen, torde skäl föreligga

för ådömande av straff. Den straffskala, som därvid blir att tillämpa, möjliggör

ådömande av ett lågt straff och eventuellt villkorlig dom, därest förhållandena

så påkalla.

Till vad som anförts med avseende å 1 § kommer, att en omarbetning av

2 § i enlighet med den beträffande 1 § föreslagna omredigeringen synes förbunden

med särskilda olägenheter. Bortsett från att det möter betydande

svårigheter att uppnå en fullt tillfredsställande avfattning av lagrummet,

måste avsevärd vikt fästas vid att en omläggning av lagrummets straffskalor,

enligt vilken straffarbete från och med ett till och med 6 år bleve normalskola

i varje fall vid styvfaders och styvmoders otukt med styvbarn, skulle komma

att innebära en icke önskvärd skärpning av straffet för åtskilliga av dessa

fall. Av en sådan omläggning skulle i vart fall lätteligen kunna föranledas

en alltför sträng lagtillämpning.

På skäl som nu angivits finner jag ej anledning upptaga ifrågavarande

ändringsförslag. En inom lagrådet framställd anmärkning beträffande avfattningen

av 2 § har iakttagits.

Det i sammanhang med skärpningsförslaget beträffande 22 kap. 11 § strafflagen

framställda förslaget örn upphävande av 20 kap. 3 § 1—4 morn., enligt

vilka lagrum vissa förskingringsfall för närvarande äro underkastade en

strängare behandling genom att hänföras till tjuvnad, har avstyrkts av lagrådet,

som funnit att prövningen av denna fråga utan olägenhet kunde anstå

till en mera genomgripande strafflagsreform. Som skäl härför har lagrådet

beträffande de viktigaste av ifrågavarande fall, nämligen de i 3 § 1 mom. upptagna

tillgreppen uti vissa tjänsteförhållanden, anfört, att den föreslagna ändringen

i allmänhet skulle lia till följd, ej blott att straffminimum och på grund

därav normalstraffet komme att väsentligt sänkas samt att återfallsbestämmelserna

i 20 kap. ej bleve tillämpliga, utan även att ifrågavarande tillgrepp

i stället för att såsom nu vara underlagda en enhetlig behandling skulle bliva

föremål för en differentiering, vilken säkerligen i åtskilliga fall måste för

den allmänna uppfattningen te sig svårförklarlig. Gärningen skulle nämligen

komma att behandlas sorn förskingring endast då den brottslige erhållit ensambesittning

till det som lämnats i hans vård, varemot då sambesittning

förelåge tillgreppet alltjämt komme att anses som tjuvnad.

Gentemot vad lagrådet sålunda framhållit må, utöver vad i remissprotokollet

blivit anfört, erinras örn att vid det långt övervägande flertalet

fall av tillgrepp i tjänsteförhållanden sambesittning måste antagas vara för

handen och gärningen därför, även örn 3 § 1 moni. upphäves, alltjämt bliva att

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hänföra till tjuvnad. Lagrådets anmärkning om olägenheterna av straffnedsältning

och bortfall av återfallsbestämmelserna vid förslagets genomförande

kan således avse endast ett mycket begränsat antal fall. Att dessa erhålla en

annan behandling än huvudparten av fallen och bestraffas såsom förskingring

är emellertid enligt min mening sakligt befogat. Även för den allmänna

uppfattningen torde det ej vara främmande att betrakta den enskilde tjänare

som tillgriper en sak, vartill han har ensambesiltning, på annat sätt än den

som tillgriper en sak som befinner sig i jämväl husbondens besittning. Jag

har därför vid frågans förnyade övervägande ej funnit skäl frångå det remitterade

förslaget. Av lagrådets ullåtande synes för övrigt framgå, att lagrådet

icke räknar med att särbestämmelserna i 3 § 1—4 mom. vid en blivande

reform komma att bibehållas.

I 20 kap. strafflagen skola enligt det remitterade förslaget straffsatserna

för första resan kvalificerad stöld och för återfall i tjuvnad sänkas. Maximum

vid första resan kvalificerad stöld föreslås sålunda sänkt från 4 till 3

års straffarbete och maximum vid andra resan kvalificerad stöld från 5 till

4 års straffarbete. Straffmaximum vid tredje eller högre resa kvalificerad

stöld nedsättes från 6 respektive 10 års straffarbete till 5 års straffarbete,

varjämte minimum för fjärde och högre resa nedsättes från ett år till 2 månaders

straffarbete. Beträffande den enkla stölden föreslås att straffet för

fjärde eller högre resa — för närvarande straffarbete från och med 6 månader

till och med 6 år — skall vara lika med straffet för tredje resan sådan

stöld, d. v. s. straffarbete i högst 4 år.

Under erinran om att de svenska domstolarna visat sig ytterst obenägna att

begagna maxima i straffskalorna eller ens närma sig dem har lagrådet uttalat

att det nuvarande maximistraffet för första resan kvalificerad stöld icke

kunde anses för högt. Några befogade anmärkningar syntes icke heller kunna

göras mot maxima vid återfall så långt som tredje resan stöld vore i fråga.

Vad slutligen anginge straff maximum för fjärde och högre resa stöld har

lagrådet ansett att spörsmålet härom med hänsyn till sambandet med en

revision av interneringslagstiftningen icke syntes böra erhålla sin lösning

förrän denna revision genomförts och därmed vunnits en fastare grund för

en omläggning av dessa skalor. Med stöd av vad sålunda anförts har lagrådet

hemställt att nu ifrågavarande lagrum för närvarande lämnades oförändrade.

Med de föreslagna nedsättningarna av maximistraffen har åsyftats att ernå

en allmän sänkning av straffen för de tjuvnadsbrott som beröras av ändringarna.

På skäl som i remissprotokollet angivits finner jag alltjämt en sådan

sänkning önskvärd. Även med den nedsättning av maximistraffen som

föreslagits lärer möjlighet finnas till erforderlig straffreaktion mot de grövsta

tjuvnadsfallen. Med hänsyn till vad lagrådet anfört mot den föreslagna sänkningen

av maximistraffet i 4 § för första resan kvalificerad stöld anser jag

emellertid detta straff lämpligen böra bibehållas vid 4 års straffarbete. Att

härigenom samma maximistraff skulle komma att gälla för första och andra

resan kvalificerad stöld synes icke böra tillmätas betydelse, enär den även

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

151

vid andra resan tillämpliga skalan dock lärer möjliggöra att behörig hänsyn

tages till att gärningsmannen tidigare undergått straff'' för stöld.

Vad beträffar lagrådets hänvisning till det samband som föreligger mellan

nedsättningen av straffskalorna för tjuvnadsbrott och revisionen av interneringslagstiftningen

må erinras om att enligt det remitterade förslaget ändringarna

i 20 kap. skola träda i kraft först efter nämnda lagstiftnings genomförande.

Vidare må framhållas att efter remissen till lagrådet av nu förevarande

förslag arbetet på en revision av interneringslagstiftningen framskridit

så långt att de sakkunniga framlagt ett betänkande med förslag till

revision av förvarings- och interneringslagarna. Med hänsyn till nämnda

förslag och de yttranden som däröver avgivits lärer man kunna utgå ifrån

att frågan örn de nu föreslagna sänkningarna i straffskalorna för tjuvnadsbrotten

icke kommer att påverkas av interneringslagstiftningens utformning.

På grund av vad sålunda anförts finner jag att — bortsett från straffbestämmelsen

för första resan kvalificerad stöld — tillräckliga skäl icke föreligga

att avstå från att nu genomföra en nedsättning av de alltför stränga

straffen för tjuvnadsbrott.

Enligt det remitterade förslaget skall för de i 23 kap. 3 § strafflagen upptagna

förbrytelser, vilka sammanfattas under beteckningen uppenbar vårdslöshet

mot konkursborgenärer, kunna dömas till straffarbete i högst två år

om omständigheterna äro synnerligen försvårande. Liksom enligt gällande

rätt skall icke kunna dömas till lägre straff än fängelse. Mot den föreslagna

straffskärpningen vid synnerligen försvårande omständigheter har lagrådet

icke framställt någon erinran. Däremot har lagrådet hemställt att i fråga om

brott som avses i förevarande lagrum under 3) — d. v. s. underlåtenhet av

gäldenären att ordentligen fullgöra honom åliggande bokföringsskyldighet

— straffet skulle kunna, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

bestämmas till böter, dock ej under 30 dagsböter. I lagrådets utlåtande ha

angivits vissa fall vilka borde komma i betraktande för ett sådant mildare

bedömande. Till bestyrkande av att den nuvarande straffskalan stundom

framstode såsom alltför trång har lagrådet åberopat att domstolarna i anmärkningsvärt

talrika fall vid straffets bestämmande stannade vid skalans

minimum ävensom att åtskilliga underrätter tillämpade lagen örn villkorlig

straffdom. Från allmänpreventionens synpunkt måste enligt lagrådets mening

användande av villkorlig dom här möta betänkligheter, under det att likartade

skäl knappast torde kunna anföras emot att i särskilda undantagsfall låta

straffet utgöras av böter, enär denna mildring icke skulle utövas i andra fall

äp, där straffhotet måste sakna egentligt inflytande på brottsligheten.

Av lagrådets utlåtande framgår att sådana fall av oordentlig bokföring någon

gång kunna förekomma, där man måste beteckna vårdslösheten såsom

uppenbar men där fängelsestraff dock framstår såsom alltför strängt. Särskilt

synes detta kunna inträffa då fråga är örn en mindre företagare utan

tillgång till sakkunnigt biträde i sin rörelse och bristerna i bokföringen äro

att tillskriva oförstånd eller okunnighet. På grund härav finner jag mig

böra frånträda den i det remitterade lörslagct härutinnan intagna stånd
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

punkten trots de betänkligheter som bland annat ur allmänpreventiv synpunkt

möta mot bötesstraff vid brottsfall av detta slag. Jag ansluter mig alltså

till lagrådets förslag att vid underlåtenhet av gäldenär att ordentligen fullgöra

honom åliggande bokföringsskyldighet straffet skall kunna, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, bestämmas till böter, dock ej under 30

dagsböter.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 15 och 18 kap. strafflagen i fråga

om paragrafbeteckningarna lia iakttagits. Härav har bland annat föranletts

att jämkning måst ske i 15 kap. 16 §, att 18 kap. 4 och 5 §§ föreslagits till

upphävande, att någon ändring av 25 kap. 20 § ej behöver ifrågakomma

ävensom att jämkningar måst företagas i förslaget till lag angående ändrad

lydelse av lagen örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen

samt förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen ha sammanförts

till ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående

ocker.»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

365588

Doktrin (1)

  1. Dan Frände, Claes Lernestedt, Nödvärn i Sverige och Finland — några utsnitt, SvJT 2021 s. 767, på s. 799 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1937:66 Första lagutskottets memorial Nr 66 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1937:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta motioner s. 3 i texten
  3. 1LU 1937:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m. dels ock väckta motioner angående ef s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2021 s. 767 Dan Frände, Claes Lernestedt, Nödvärn i Sverige och Finland — några utsnitt s. 799 i texten