Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående slakt av husdjur

1937-03-05 · 67 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:188, Med förslag till lag angående slakt av husdjur

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

1

Nr 188.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

slakt av husdjur; given Stockholms slott den 5

mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående slakt av husdjur.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

J# ¥** '' *

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 18S.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

angående slakt ay husdjur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.

Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas

därigenom att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon som icke fyllt aderton år verkställa bedövning, ej

heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under

uppsikt av någon äldre. Denne åligger tillse att de med avseende å slakten

gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §•

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,

må slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

4 §•

Verkställes slakt för annans räkning, åligger det den för vars räkning

slakten utföres eller, där han ej är tillstädes, den som därvid företräder honom

tillse att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är

skälig anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts

dock ej tillämpning.

5 §•

Förseelse mot denna lag straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer

straff enligt allmän strafflag.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.

7 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938; dock skall, såvitt angår slakt av

ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 188.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

I skrivelse den 7 april 1934, nr 125, har riksdagen, under åberopande av

första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34 i anledning av en

inom riksdagen väckt motion om ändring i 18 kap. 16 § strafflagen m. m.,

anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta återupptaga den i utskottets utlåtande

omförmälda utredningen rörande behovet av och möjligheterna för ett införande

i vårt land av bedövningstvång vid slakt av husdjur ävensom för

riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Jag

anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser.

Någon särskild lagstiftning angående tillvägagångssättet vid slakt finnes

icke i vårt land. En allmän bestämmelse rörande djurplågeri är upptagen i

strafflagen 18 kap. 16 §, vilken lyder:

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med böter.

Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest

synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Anmärkas bör i detta sammanhang jämväl lagen den 11 maj 1934 (nr

140) angående köttbesiktning och slakthus. Enligt 3 § i denna lag kan

för stad eller visst område därav beslutas slakthustvång, innefattande ett med

vissa undantag försett förbud att slakta nötkreatur, får, get, svin eller häst

annorledes än i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande

upplåtet offentligt slakthus, som skall stå under förvaltning av en särskild

styrelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Slaktmetoder.

Med ledning av ett utav veterinärhögskolans lärarekollegium år 1925 avgivet

yttrande i ärendet, får jag lämna följande redogörelse för brukliga

slaktmetoder.

Vid all slakt bör av humanitära skäl döden framkallas raskt och med undvikande

av onödiga plågor. De brukliga slaktmetoderna ha dessutom det ändamålet

att tillförsäkra köttet den största möjliga hållbarhet. Detta ernås

därigenom, att man genom att öppna de stora halskärlen eller de främre

bröstkärlen avtappar blodet så fullständigt som möjligt. Slaktmetoderna bruka

indelas i tre grupper:

1. Enkel förblödning genom halsstick, halssnitt, vartill även den s. k.

skåktningen räknas, bröststick eller hjärtstick.

2. Förblödning efter förutgången skada på förlängda märgen (nackstick

eller nackslag).

3. Förblödning efter förutgången bedövning med klubb- eller hammarslag

(pannslag), slagapparat eller sprintskjutapparat.

Bröststicket utföres på så sätt, att utan föregående bedövning de vid bröstingången

belägna stora kärlstammarna helt eller delvis genomskäras. Vid

halssticket genomstickes halsen på tvären för att genomskära de stora halskärlen

på båda sidor utan att skada strupen. Halssnittet eller skåktningen är

det vanliga avlivningssättet för slaktdjur hos judarna och mohammedanerna.

Härvid kastas storboskapen med tillhjälp av kasttyg eller vinschar, varefter

halsen med en skarp kniv raskt genomskäres ända in till halskotorna.

Hjärtstick är lapparnas urgamla metod för slakt av renar. Vid nacksticket

indrives en dolkliknande kniv med kraft mellan nackbenet och första halskotan,

varvid förlängda märgen, som är säte för livsviktiga funktioner, avskäres,

med påföljd att djuret störtar handlöst omkull. Samma effekt kan

ernås genom nackslaget, som antingen utföres med handen hos smådjur

(kanin) eller med klubba hos större djur. Pannslag med klubba utföres för

att åstadkomma en hjärnskakning och åtföljes ofta slaget av en skada på

pannbenet (krossning eller brott). Härigenom åstadkommes genom tryckverkan

på hjärnan eller sönderslitning av densamma en ögonblicklig förlamning

av känsel- och rörelsecentra i stora hjärnan. Genom erfarenhet från

människan är det bevisat, att en ögonblickligt förlamande hjärnskakning är

åtföljd av medvetslöshet. Vid användning av slagapparat eller sprintskjutapparat

indrives i förra fallet medelst en klubba, i senare medelst en explosiv

laddning en sprint i stora hjärnan, och då skjutapparat eller ett vanligt

skjutvapen begagnas för bedövning av slaktdjur, skjutes en kula in i dess

hjärna.

I Sverige användas vid slakt följande metoder för de olika husdjuren: För

häst i regel skjutmetoden med ''formatorapparat’, vidare skott med gevär

eller pistol, och stundom pannslag. Nackstick eller nackslag torde numera

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

5

hava kommit ur bruk. För nötkreatur användas skjutmetoden med formatorapparat,

pannslag, slagapparat (undantagsvis för smärre nötkreatur) och

skäktning, för kalvar pannslag, bröststick, halsstick och skäktning. För får

och get användas pannslag, bröststick, halsstick, undantagsvis nackslag för

gumsar och bockar, samt skäktning. Till svin användas formatorskjutapparat,

slagapparat, pannslag eller bröststick. På flera av exportslakterierna

betjänar man sig av den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken består däri

att svinen, utan föregående bedövning, vinschas upp i ena bakbenet och

därefter avlivas genom bröststick. Vid ett stort antal exportslakterier bedövas

numera svinen före bröststicket medelst elektrisk ström. Vid slakt av

renar hava lapparna sedan urminnes tider gått så till väga, att renen infångas

med lasso, kastas omkull, vanligen på höger sida, varefter en vanlig täljkniv

stickes in mellan två revben mitt för hjärtat på vänster sida. Stick från höger

sida begagnas av en del slaktare. Renen släppes därefter i regel upp

med kniven kvarsittande i hjärtat och får så förblöda, därvid blodet samlar

sig i brösthålan. Denna renslaktmetod skulle kunna betecknas såsom den

nordlapska till skillnad från det senare tillkomna sydlapska tillvägagångssättet.

I de sydligare rendistrikten plägar man nämligen först göra nackstick

och först därefter göres med samma eller med en liknande kniv sticket i

hjärtat. Under vissa omständigheter komma visserligen även skjutvapen till

användning och framför allt nedskjutas Vildrenar’ vilka icke låta sig infångas

med lasso, men i stort sett hava de båda nyss beskrivna slaktmetoderna

ända till för kort tid sedan varit de enda här i landet brukliga. Efter

lyckade försök i Norge vintern 1922—23 har man börjat införa en så hilvida

förbättrad metod, att vid det förutgående nacksticket användes en relativt

lång och i spetsen något böjd kniv, som genom nackhålet stickes ända

in i stora hjärnan, varvid den kan nå fram till pannbenets inre yta. Fjäderfä

och speciellt höns slaktas i hushållen i regel sålunda, att huvudet avhugges

med en yxa eller annat lämpligt skärande redskap (Väckning’). Vid

hönsslakt i större skala på salutorgen i en del städer har giljotin kommit

till användning. Då många husmödrar önska att på fågel huvudet är kvarsittande,

har Väckningen’ fått på åtskilliga håll vika för andra metoder, av

vilka följande böra närmare beröras: Vid gåsslakt går man i regel så till
väga,

att man med en pennkiv eller dylikt gör nackstick på vanligt sätt och

därefter låter blodet avrinna genom det uppkomna såret. Mindre brukligt

är att på halsens framsida avskära antingen samtliga halsådrorna eller ock

endast den på ena sidan, eller att sticka en kniv från gommen upp mot

skallbasen. I större hönserier tillgår slakten av höns numera vanligen sålunda,

att de stora halskärlen avskäras. Det förekommer även, att man

vrider fågelns huvud runt, ''vrider nacken av den’, varigenom ryggmärgen

skadas.

Vad halssticket, halssnittet och bröststicket samt skäktningen beträffar

utföras dessa ingrepp på djur med fullt medvetande och samtliga göra de

därför på åskådaren ett mer eller mindre motbjudande intryck. Nacksticket

oell nackslaget medföra däremot det minst oangenäma intrycket. Djuren

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

störta mycket hastigt och förbli liggande orörliga. Vid nacksticket förblir

medvetandet emellertid bibehållet, tills kvävning inträder eller genom blodavtappning

blodtomhet i hjärnan uppstår. Nacksticket är sålunda icke en

bedövningsmetod utan endast en metod att göra djuret orörligt.

I ett senare sammanhang komma närmare redogörelser att lämnas för förfaringssättet

vid svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden, vid skänning

och vid renslakt.

Historik.

Inledningsvis må framhållas att jag senare kommer att lämna särskilda

redogörelser för de frågor som röra den dansk-amerikanska svinslaktmetoden,

skäktningen och renslakten. Därvid komma utförligare upplysningar

att lämnas för vad som i dessa frågor förevarit.

Frågan om införande av bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur

vid slakt har tidigare upprepade gånger varit föremål för behandling inom

riksdagen.

Redan vid 1887 års riksdag föreslogs i sådant syfte i motion (II: 80) en

ändring i 18 kap. 16 § strafflagen. Nämnda motion blev, efter att hava avstyrkts

av lagutskottet (i utlåtande nr 10), av båda kamrarna avslagen. Ej

heller vid 189i och 1895 års riksdagar väckta motioner i ämnet vunno riksdagens

bifall.

Frågan upptogs ånyo genom en vid 1896 års riksdag väckt motion (I: 30).

Riksdagen beslöt att, med bifall till det i motionen framställda yrkandet, i

skrivelse till Kungl. Majit (nr 26) anhålla, att Kungl. Majit täcktes dels låta

utröna, om och till vilken utsträckning stadganden kunde meddelas, i syfte

att vid slakt av hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning

eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock, därest

utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning i ämnet.

Sedan i anledning av riksdagens nämnda skrivelse yttranden infordrats

från åtskilliga myndigheter, förklarade Kungl. Majit vid ärendets föredragning

den 1 februari 1901, att framställningen icke skulle till vidare åtgärd

föranleda.

Frågan var sedermera föremål för en inom andra kammaren vid 1903

års riksdag framställd interpellation.

Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet (1:50 och 11:194),

varvid de yrkanden, som framförts i 1896 års riksdagsskrivelse, återupprepades.

Motionerna tillstyrktes av vederbörande utskott (första kammarens

första tillfälliga utskott, utlåtande nr 10, och andra kammarens femte tillfälliga

utskott, utlåtande nr 7) och biföllos av båda kamrarna. I den skrivelse

till Konungen (nr 152), som blev en följd av kamrarnas nyssnämnda

beslut, anhöll riksdagen, som funne giltig anledning föreligga till ett förnyande

av den utav 1896 års riksdag i ämnet gjorda framställningen, att det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

täcktes Kungl. Maj:t dels låta utröna, om och till vilken utsträckning stadganden

kunde meddelas i syfte att vid slakt av husdjur minsta möjliga

lidande medelst förutgående bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt

tillfogades djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Med anledning av i riksdagen upprepade gånger uttalade önskemål örn

en utvidgning av begreppet straffbart djurplågeri, framlade Kungl. Maj:t

i proposition (nr 6) till 1921 års riksdag förslag till lag om ändrad lydelse av

18 kap. 16 § strafflagen. Enligt föredragande departementschefens i propositionen

uttalade mening borde såsom sådant anses varje handling, som kunde

betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling, som tillskyndade

djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och icke varit av

omständigheterna påkallad. Första lagutskottet, som behandlade propositionen,

framhöll i sitt utlåtande (nr 11) att det vore av vikt att tillse, att

varje sådan behandling av djur, som av den allmänna uppfattningen stämplades

såsom rättsstridig, komme att inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna

för djurplågeri. Prövostenen på en ny lag borde enligt utskottets

mening i första hand vara, om det genom densamma bleve lättare

att beivra sådana fall av otillbörlig behandling av djur, beträffande vilkas

hänförande till straffbart djurplågeri dittills tveksamhet möjligen kunnat

råda. I enlighet med nämnda grundsatser formulerades därefter den lydelse

av paragrafen i fråga, som sedermera godkändes av riksdagen och nu gäller.

Vid 1922 års riksdag hemställdes i motion (II: 139), att den s. k. skärningen

eller slakt enligt judisk ritual skulle i allmän lag förbjudas. I sitt

av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen (nr 7) hemställde

emellertid första lagutskottet, under anförande bland annat att frågan om en

särskild slaktlag vore under utredning, att motionen icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens justitieombudsman avlät den 18 december 1922 en framställning

till Kungl. Majit angående lag om slakt.

Vid 1925 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 26 och

II: 35), att riksdagen ville för sin del antaga ett inom de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund utarbetat, i motionerna återgivet förslag

till lag angående förfarandet vid slakt. På hemställan av första lagutskottet

(i utlåtande nr 6) anhöll riksdagen (i skrivelse nr 48), att Kungl.

Majit ville låta utröna, örn och till vilken utsträckning stadganden kunde

vara erforderliga i syfte att vid slakt av husdjur, genom föregående bedövning

eller på annat ändamålsenligt sätt, måtte förebyggas att onödigt lidande

tillfogades djuren, ävensom, därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

över riksdagens framställning avgåvos efter remiss utlåtanden från ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Medicinalstyrelsen yttrade att det icke syntes omöjligt att formulera stadganden

i syfte att förebygga onödigt lidande vid slakt av husdjur så, att

de åtminstone vid slakt å offentliga slakthus och exportslakterier erhölle med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dem avsedd verkan. Däremot ställde sig styrelsen något tveksam med avseende

på bestämmelsernas effektivitet beträffande den slakt, som ägde rum

utanför dessa inrättningar. Att fall av grymhet förekomme vid slakt kunde

naturligtvis icke förnekas, och ville styrelsen därvid särskilt fästa uppmärksamheten

på det s. k. dansk-amerikanska förfarandet, vilket tillämpades

vid flertalet exportslakterier. En lag, som kunde leda till undanröjandet

av sådan grymhet, syntes sålunda högst önsklig. Denna borde dock

taga sikte icke bara på de onödiga lidanden, som borde besparas djuren, utan

även i viss män på den råhet, som vissa, kanske i realiteten nog så humana,

slaktsätt på grund av det intryck, de gjorde, kunde alstra hos slaktens utövare

och åskådare.

I utlåtandet yttrade sig styrelsen ytterligare örn den dansk-amerikanska

svinslaktmetoden samt övergick därefter till skäktningsfrågan. Utlåtandet

i denna del återgives senare i samband med den särskilda redogörelsen för

denna fråga. Styrelsen förordade lagbestämmelser med förbud att slakta

husdjur utan föregående bedövning. Det syntes dock styrelsen skäligt, att undantag

gjordes beträffande skäktningen, därvid till undvikande av onödig

grymhet vid dess verkställande borde stadgas, att den finge verkställas allenast

på offentligt slakthus, samt att djuret omedelbart efter skäktsnittets utförande

skulle bedövas i enlighet med särskilda föreskrifter som meddelades

av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen.

På grundval av den sålunda föreliggande utredningen upprättades år 1926

inom justitiedepartementet ett förslag till lag angående slakt av husdjur.

Enligt 1 § i detta lagförslag skulle vid slakt av husdjur bedövning principiellt

föregå blodets avtappande. Denna regel gällde emellertid icke undantagslöst.

Sålunda stadgades undantag i 1 § beträffande slakt av fjäderfä

och kaniner, såframt avlivandet skedde genom att huvudet hastigt skildes

från kroppen, samt i 3 § i fråga örn s. k. nödslakt eller slakt av djur, som

till följd av sjukdom eller olycksfall utan uppskov nedslaktades. Enligt 4 §

finge vidare, när särskilda omständigheter därtill föranledde, med Konungens

tillstånd och enligt de föreskrifter Konungen meddelade, slakt vid viss

slakteriinrättning verkställas utan föregående bedövning. De arter av slakt

utan bedövning, som på grund därav skulle kunna medgivas, vore enligt uttalanden

i motiveringen i främsta rummet skäktning samt svinslakt enligt den

s. k. dansk-amerikanska metoden. I övergångsbestämmelserna till lagen

stadgades slutligen, att lagen, såvitt anginge slakt av ren, skulle tillämpas

först från den dag Konungen bestämde. Tills vidare skulle sålunda renslakt

kunna fortgå som dittills utan föregående bedövning. Förutom de bestämmelser,

för vilka nu redogjorts, innehöll lagförslaget i 2 § föreskrift, att den

som självständigt förrättade slakt skulle hava uppnått 18 års ålder, varjämte

5 § stadgade en viss tillsynsplikt, då slakt verkställdes för annans räkning.

6—8 §§ innehöllo ansvars- och åtalsbestämmelser. Lagen skulle träda i

kraft den 1 januari 1928. Förslaget remitterades till lagrådet den 11 januari

1927 och torde såsom bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet.

Vid remissen till lagrådet yttrade departementschefen angående behovet

av en slaktlagstiftning samt lagstiftningens omfattning följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18S.

9

I fråga om behovet av lagbestämmelser i detta ämne ansluter jag mig till den

uppfattning, som kommit till uttryck i riksdagens och justitieombudsmannens

framställningar och nu jämväl bestyrkts av det övervägande flertalet i

detta ärende avgivna yttranden från ämbetsmyndigheter och enskilda .sammanslutningar.

Väl står det utom varje tvekan, att den ihärdiga upplysningsverksamhet,

som sedan åratal bedrivits av frivilliga krafter i djurskyddsarbetets

tjänst, på de flesta håll i vårt land vunnit avgjord framgång. På

denna väg hava slaktsätt, som kännetecknats av grymhet och råhet, i stor

utsträckning undanträngts. I folkmedvetandet har förpliktelsen till god behandling

av djuren otvivelaktigt alltmer erhållit insteg; ett erkännande härav

ligger även i de tid efter annan skärpta straffbestämmelser mot djurplågeri,

vilka upptagits i vår lagstiftning. Men knappast synes det göra till fyllest

att härutinnan helt lita till verkan av fortsatt upplysning. Utredningen ger

efter min uppfattning tydligt vid handen, att mångenstädes ännu förekommer

slakt under former, vilka det måste vara angeläget att förhindra. Där

dylika slaktsätt icke innebär straffbart djurplågeri — och i allmänhet torde

en tillämpning av 18 kap. 16 § strafflagen vara utesluten — erbjuder gällande

lagstiftning icke något medel till deras beivrande.

Det torde ligga i sakens natur, att på en allmän sammanfattning av föreskrifter

örn förfarandet vid slakt icke kunna ställas alltför höga anspråk i

fråga om fullständighet eller utformning i detaljer. En långt genomförd reglering

skulle knappast heller vara önskvärd eller lämplig. För lantbefolkningen

kunde den lätteligen bliva oskäligt betungande, och, i den mån den tilläventyrs

komme i alltför skarp motsättning till rådande bruk och vanor,

skulle den svårligen kunna alltigenom upprätthållas. En begränsning är därför

nödvändig. De förslag och uttalanden, vilka tid efter annan förekommit

i fråga örn en lagstiftning i detta ämne, sammanstämma däri, att dess väsentliga

betydelse måste ligga i genomförandet av den allmänna regeln, att vid

slakt bedövning skall föregå djurets avlivande. Att en föreskrift av detta innehåll

jämte därtill anslutna bestämmelser om straff för överträdelse böra

meddelas i form av lag synes följa av deras samband med strafflagens stadganden

örn djurplågeri. Huruvida de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas

erforderliga, böra upptagas i en dylik lag eller lämpligare utfärdas i administrativ

ordning, lärer bliva beroende av den närmare prövningen av

dessa bestämmelsers innehåll och tillämplighet.

Örn en lagstiftning av nu antytt innehåll skall komma till stånd, möter

spörsmålet, huruvida den bör erhålla giltighet beträffande husdjursslakt i

allmänhet eller om den bör vinna tillämpning endast med viss begränsning. I

1909 års skrivelse uttalade riksdagen, att det syntes tveksamt örn den ifrågasatta

lagstiftningen borde omfatta även annan slakt av husdjur än sådan, förrätlad

av deni. vilka utövade slakteriyrket såsom näring eller eljest i mera

avsevärd omfattning tillhandaginge allmänheten nied förrättande av slakt.

För min del har jag emellertid av utredningen i ärendet funnit framgå, att lagens

syfte måste komma att väsentligen äventyras, därest dess tillämplighet

skulle på angivet sätt inskränkas. Vid avfattandet av lagens bestämmelser

bör tydligen dock tillses, att dessa icke bliva onödigt betungande nied hänsyn

till s. k. hemslakt.

Vid förslagets granskning i lagrådet föranledde förslaget i sin helhet intet

uttalande av tre utav lagrådets ledamöter. En ledamot avstyrkte lagstiftningsåtgärd

som vidingen i förslagets syfte och anförde härom:

Strafflagens djurplågeriparagraf avser enligt sin lydelse och mening all sådan

behandling av djur som innefattar uppenbar grymhet. Det är sålunda

ovivelaktigt, och förutsättes även i förslaget, att paragrafen sträcker sig järn
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr LSS.

väl till uppenbar grymhet vid slakt. Vad såsom sådant är att betrakta måste

tydligen vara beroende bl. a. av föreställningssättet hos gemene man i den ort

där slakten sker. Det straffbara djurplågeriets område vidgas utan lagändring,

i den mån känslan av att djuret bör vara fredat för allt onödigt lidande

blir mera utbredd och fördjupad. Att den allmänna uppfattningen alltjämt

gynnsamt påverkas i sådan riktning, genom djurskyddsföreningarnas i mycket

berömvärda strävanden och genom annan upplysningsverksamhet, bestyrkes

av utredningen. Vid dessa förhållanden måste man ställa sig betänksam mot

ett sådant ingripande i den naturliga utvecklingen som en strafflagstiftning

vid sidan av djurplågeriparagrafen innebär. Betänkligheterna okas, när man

ser till de principer varpå det nu remitterade förslaget är byggt. Kriminaliseringen

avser egentligen blott att inskärpa nödvändigheten av att djuret bedövas

omedelbart innan blodet avtappas. Sålunda lämnas därhän exempelvis

det synnerligen svåra lidande som, efter vad det säges, åsynen av pågående

slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande. Vad vidare

angår de tre mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan föregående

bedövning, så visar utredningen att skäktning smet oden numera utövas

blott under sådana former att någon anmärkning icke är att göra; renslakten

skill få fortgå som hittills; och även den dansk-amerikanska metoden för

svinslakt anses kunna vara förtjänt av att fortfarande få tillämpas. När härtill

kommer att, såsom detaljgranskningen torde giva vid handen, den närmare

utformningen av en lag enligt förslagets grunder icke är utan sina

vanskligheter, finner jag mig, under erkännande av förslagets ganska måttfulla

läggning, böra avstyrka att lagstiftningsåtgärd i dess syfte vidtages. Skulle

dock något anses böra göras, torde ett förtydligande av djurplågeriparagrafen

vara det lämpligaste.

Sedan det till lagrådet remitterade förslaget inom justitiedepartementet

undergått omarbetning beträffande vissa detaljer, föreslog Kungl. Majit genom

proposition tili 1927 års riksdag (nr 85) riksdagen att antaga det sålunda

omarbetade förslaget. Förslaget torde såsom bilaga B få fogas vid statsrådsprotokollet.

Därvid yttrade departementschefen till bemötande av vad som anförts av

en ledamot i lagrådet:

En av lagrådets ledamöter har funnit sig böra avstyrka, att lagstiftningsåtgärd

vidtages i det föreliggande förslagets syfte. Såvitt till stöd för denna

uppfattning åberopats, att för syftets vinnande särskild lagstiftning icke skulle

vara erforderlig, tillåter jag mig hänvisa till vad föredragande departementschefen

härutinnan anfört vid remissen till lagrådet. Då vidare såsom en anmärkning

mot förslagets principer framhållits, att ’i förslaget lämnas därhän

exempelvis det synnerligen svåra lidande som, efter vad det sägs, åsynen av

pågående slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande’,

torde häremot kunna göras gällande, att det sålunda åberopade förhållandet,

vilket även bland de å området särskilt sakkunniga lärer vara i hög grad

omtvistat, utgör en alltför oviss faktor för att kunna öva inflytande på frågan

örn en lagstiftning i ämnet. Förslagets ståndpunkt i fråga örn renslaklen

synes icke vara uttryckt allenast därmed att ''renslakten skall få fortgå som

hittills’. I princip innebär förslaget icke något undantag för denna slakt; det

har blott ansetts angeläget, att lagen härutinnan icke erhåller tillämpning tidigare

än sådant med hänsyn till de lokala förhållandena kan vara lämpligt.

Vad angår den dansk-amerikanska svinslaktmetoden torde av departementschefens

yttrande hava framgått, att den eftergift av bedövningstvånget, till

vilken lagen skulle lämna möjlighet, helt och hållet beror av de svårigheter

för fläskexporten, vilka antagits kunna följa av tvångets genomförande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

11

I anledning av propositionen väcktes vissa motioner. En av dessa innehöll

yrkande om att 4 § i lagförslaget måtte utgå och i dess ställe, eller såsom

tillägg till 1 §, införas en bestämmelse angående den judiska slaktmetoden

i huvudsaklig överensstämmelse med ett i propositionen omförmält, av

styrelsen för veterinärhögskolan framlagt förslag, enligt vilket i lagen borde

intagas föreskrift därom att slaktdjuret städse skulle bedövas omedelbart

efter skäktsnittets utförande.

Första lagutskottet yttrade (i utlåtande nr 31):

1925 års riksdags skrivelse åsyftade att vinna klarhet rörande kvarstående

missförhållanden vid slakt av husdjur samt de åtgärder, som för deras avhjälpande

kunde vara erforderliga. Departementschefen har funnit slakt

mångenstädes förekomma under former, vilka det måste vara angeläget att

förhindra, och för sådant ändamål föreslagit lagstiftningsåtgärder, som i

främsta rummet avse införande av bedövningstvång vid slakt. Utskottet har

emellertid för sin del icke känt sig övertygat därom, att för djuren plågsamma

slaktsätt alltjämt tillämpas i sådan omfattning, att för deras avskaffande

en lagstiftning av föreslagen art är nödvändig. Den upplysningsverksamhet

rörande lämpliga slaktmetoder, som bedrivits under en lång följd av år, har

obestridligen krönts med stor framgång, och det lärer finnas anledning antaga,

att de ur djurskyddssynpunkt mindre tilltalande slaktsätt, som ännu

på sina håll tillämpas, skola efter hand frivilligt uppgivas. Givetvis skulle

det vara av betydelse för påskyndandet av denna utveckling, därest en väl

avpassad lagstiftning å området läte sig genomföras. Emellertid möta betydande

svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lag reglera de motsatta

intressen, som här göra sig gällande, och det nu framlagda förslaget synes

utskottet bära ett tydligt vittnesbörd härom.

Sålunda skall förslagets huvudregel örn bedövningstvång icke gälla de tre

mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan bedövning, nämligen

renslakten, skäktningen och svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden.

Visserligen skulle renslakten blott tills vidare få fortgå som hittills och

de båda andra slaktmetoderna få utövas allenast vid viss slakteriinrättning

samt efter Konungens tillstånd och enligt de föreskrifter Konungen meddelar,

men även med dessa sålunda begränsade eftergifter måste dock enligt utskottets

mening lagens syfte väsentligen förfelas. Vidare synes det mindre tillfredsställande

och i viss mån inkonsekvent att medgiva slakt utan bedövning

i stor skala å slakteriinrättning men förbjuda en sådan metod vid hemslakt.

Ej heller torde det vara lämpligt att i Kungl. Majtts hand lägga avgörandet

om ett visst slaktsätt bör tillåtas eller ej.--------■ -— ---

Såsom allmänt är känt, har skäktningen sedan urminnes tider utövats av

judarna och äger för dem religiös innebörd. Ett förbud mot detta slaktsätt

skulle därför helt visst, såsom även i inkomna yttranden från ledande judiskt

håll erinrats, komma att utav en avsevärd del av de mosaiska trosbekännarna

inom landet uppfattas som ett upphävande av hittills åtnjutna rättigheter och

som en kränkning av deras på sekelgammal tradition grundade religiösa föreställningssätt.

Härmed vill utskottet givetvis icke hava sagt, att hänsynen till

en folkgrupps religiösa uppfattning bör drivas så långt, att staten uraktlåter

att inskrida mot en ritus, även örn den innebär en kränkning av landets lagar

eller för befolkningens stora flertal framstår såsom sårande för den sedliga

känslan. Allenast det vill utskottet framhålla, att, innan eli inskridande sker,

sådana omständigheter skola visas föreligga, all ett dröjsmål från statens sida

icke kan försvaras. Men på den utredning, som Dittills i detta ärende förebragts,

är ulskottet icke berett att föreslå ovillkorligt förbud mot den judiska

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

slaktmetoden. Det lärer för övrigt kunna tagas för givet, att judarna med hänsyn

till den uppmärksamhet, som skäktningen väckt under de senare åren,

skola låta sig angeläget vara att tillse, att några berättigade anmärkningar ej

kunna riktas mot skäktningen vare sig beträffande förberedelserna till slakten

eller själva avlivandet av djuret.

Ej heller finner utskottet sig kunna förorda det motionsvis framförda förslaget

att i lagen under visst villkor tillstädja skäktningen. Ett sådant medgivande

skulle enligt utskottets åsikt verka stötande, då därigenom legaliserades

en slaktmetod (blodavtappning utan föregående bedövning), som för

landets övriga medborgare vid äventyr av straff bleve förbjuden.

Beträffande frågan, huruvida den dansk-amerikanska svinslnktmetoden innebär

onödigt lidande för djuren, uttalas olika meningar i de i ärendet avgivna

yttrandena. Användningen av denna metod uppges bero därpå, att obligatorisk

bedövning av alla slaktdjur skulle förorsaka sådana tekniska eller

ekonomiska svårigheter för slakterierna, att en föreskrift därom bleve svår

att tillämpa, samt att fläsket efter obedövade djur vore mera hållbart och

vitare i utseendet än efter bedövande, vilka omständigheter vore av stor betydelse

för exporten på England. Beträffande dessa hinder för den danskamerikanska

melodens utbytande mot bedövningsslakt har departementschefen

yttrat, att utredningen knappast syntes giva vid handen, att ett dylikt utbytande

skulle för de slakteriinrättningar, där metoden vore i bruk, kunna i

och för sig medföra några mer avsevärda olägenheter av ekonomisk eller

teknisk art. Däremot torde det, enligt vad departementschefen vidare anfört,

icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas, huruvida ett förbud mot

metodens användande skulle, såsom det gjorts gällande, kunna medföra en

ogynnsam verkan med hänsyn till exporten av fläsk till England. Att härav

påkallades en viss varsamhet syntes departementschefen obestridligt, även

örn det icke torde kunna ifrågakomma att i lagen fastställa ett undantag för

dessa slakteriinrättningar. Vid nu angivna förhållanden kan utskottet icke

ansluta sig till införande av förbud mot denna slaktmetod.

Utskottet uttalade därefter, att utskottet såsom av det nu återgivna framginge

icke kunde tillstyrka lagförslaget. Efter det utskottet undersökt frågan

om lämpligheten att stödja strävandena efter mildare slaktmetoder genom

en ändring av den allmänna djurplågeriparagrafen, 18 kap. 16 § strafflagen,

förordade utskottet en ändring av denna paragraf av innehåll, att till de i

paragrafen angivna exemplen å djurplågerihandlingar fogades orden: ''sådant

förfarande vid slakt, att onödigt lidande tillfogas djuret’. Utskottet hemställde

sålunda, att propositionen måtte av riksdagen lämnas utan bifall samt

att riksdagen måtte för sin del antaga utskottets förslag till ändrad lydelse

av 18 kap. 16 § strafflagen.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade reservationer, nämligen dels av två

ledamöter med yrkande att propositionen måtte bifallas, dels av en ledamot

med yrkande att propositionen måtte bifallas med den ändring att lagförslagets

4 § (innefattande möjlighet till dispens från bedövningstvånget) måtte

uteslutas, dels ock av en ledamot utan angivet yrkande.

Vid frågans företagande till behandling i kamrarna, stannade dessa i olika

beslut, i det att första kammaren biföll propositionen i oförändrat skick under

det att andra kammaren biföll propositionen med den ändring, att 4 §

i lagförslaget uteslöts och vissa därav föranledda jämkningar i förslaget vidtogos.

Då sammanjämkning icke kom till stånd, förföll frågan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

13

Vid 1928 års riksdag väcktes fyra motioner (I: 36 samt II: 118, 195 och

293) med yrkanden av innebörd, att det av Kungl. Maj:t för 1927 års riksdag

framlagda förslaget till slaktlag måtte, med vissa ändringar, antagas av

riksdagen. I alla motionerna föreslogs den ändringen i Kungl. Maj:ts förslag,

att 4 §, innehållande regler örn dispens från bedövningstvånget, måtte

uteslutas och därav föranledda formella jämkningar vidtagas. Första lagutskottet

anförde i sitt utlåtande i anledning av motionerna (nr 12):

Enligt utskottets mening bör en slaktlag icke komma till stånd, så framt

icke huvudregeln i en dylik lag, nämligen örn skyldighet att bedöva slaktdjuren

före blodavtappningen, kan — frånsett fjäderfä och kaniner samt renslakten,

där särskilda förhållanden råda — göras undantagslös. I motionerna

har också föreslagits införande av bedövningstvång i den utsträckning,

som nu nämnts. Med den uppfattning, utskottet sålunda har angående

förutsättningen för en slaktlags införande, har utskottet i första hand

att taga ställning till frågan, om förbud nu kan stadgas mot de två mest

uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan bedövning, nämligen

skäktning samt svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden. Vid den

förnyade prövning, som utskottet ägnat denna fråga, har utskottet icke

kommit till annan uppfattning än den utskottet företrädde 1927. Utskottet

kan sålunda icke för närvarande förorda förbud vare sig mot skärningen

eller svinslakten enligt nyssnämnda metod utan anser det lämpligast att

avvakta en lägligare tidpunkt för ett dylikt förbud. Till stöd därför åberopar

utskottet de skäl, som av utskottet anfördes vid 1927 års riksdag.

I fortsättningen av sitt utlåtande yppade utskottet bland annat farhågor

för att ett förbud mot den dansk-amerikanska svinslaktmetoden skulle innebära

en allvarlig rubbning av avsättningsmöjligheterna för svenskt fläsk

samt anförde vidare:

Då utskottet intager nu angivna ståndpunkt till frågan om meddelande av

förbud mot skäktning och slakt enligt den dansk-amerikanska metoden, anser

utskottet sig emellertid böra framhålla, att förändrade förhållanden givetvis

kunna, måhända inom jämförelsevis kort tid, föranleda ett annat bedömande.

Utskottet syftar i främsta rummet på möjligheten av sådana tekniska

framsteg beträffande bedövningsmetoderna eller andra anordningar vid slakten,

att motståndet mot djurens bedövande ej skall framträda med sådan

styrka som nu. Uteslutet är väl ej heller, att det mindre stränga åskådningssätt

hos judarna, vartill tecken icke saknats, så småningom mera allmänt

skall göra sig gällande. Och även i England kan en förändring inträda

i den nu rådande uppfattningen angående fläsk, som härrör av djur,

vilka slaktats i bedövat tillstånd. Att märka vore ock, att frågan örn införande

i Sverige av förbud mot skäktning eller slakt enligt den dansk-amerikanska

metoden givetvis skulle komma i annat läge, därest i utländsk lagstiftning

dylikt förbud mera allmänt bleve infört.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att

motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservationer

anfördes av tre ledamöter till förmån för motionerna samt av en ledamot

med avseende å motiveringen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag framställdes inom andra kammaren en interpellation

i ämnet, vilken emellertid icke1 blev vid riksdagen besvarad.

1 en den 12 november 1930 dagtecknad skrivelse anhöllo nordiska djurskyddsföreningens

styrelse, djurvännernas nya förening och svenska all
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

manna kvinnoföreningen till djurens skydd hos Kungl. Majit om framläggande

för 1931 års riksdag av förslag till lag om ovillkorlig och fullständig

bedövning av slaktdjur före blodavtappningen.

Vid 1931 års riksdag väcktes en motion (11:44), i vilken hemställdes att

riksdagen måtte antaga ett förslag till slaktlag, i det avseendet avvikande

från det av Kungl. Majit vid 1927 års riksdag framlagda lagförslaget att 4 §

uteslutits och därav föranledda formella jämkningar vidtagits. Såväl skärningen

som den dansk-amerikanska svinslaktmetoden skulle alltså förbjudas.

I avgivet utlåtande (nr 6) i anledning av motionen anförde första lagutskottet,

bland annat:

Utskottet vore av den uppfattningen, att en slaktlag med bedövningstvång

svårligen kunde komma till stånd i vårt land, om lagen icke innebure

ovillkorligt förbud jämväl mot de båda mest uppmärksammade och brukliga

arterna av slakt utan bedövning, nämligen skärning samt svinslakt

enligt den dansk-amerikanska metoden. Kraven på en slaktlag vore åtminstone

numera huvudsakligen föranledda just av opinionen mot dessa slaktsätt

och det torde icke vara försvarligt att tillåta någondera av dessa metoder,

örn man för andra fall läte slakt utan bedövning drabbas av straff.

Emellertid kunde utskottet icke förorda ett omedelbart förbud mot nämnda

slaktsätt. I fråga örn svinslakten enligt den dansk-amerikanska metoden

ansåge utskottet ovisst, om icke ett förbud mot detta slaktsätt skulle kunna

skada var fläskexport till England, och funne utskottet denna ovisshet — i

all synnerhet under rådande tryckta tider för jordbruket — utgöra vägande

skäl mot att införa ett dylikt förbud. En på officiell väg föranstaltad opartisk

undersökning om slaktsättets betydelse för exporten syntes emellertid

vara av största intresse. Utskottet hade särskilt uppmärksammat, alt England

enligt uppgift importerade åtskilligt fläsk från Holland, i vilket land

bedövningstvång vid svinslakt vöre gällande. Spörsmålet huruvida fläskets

hållbarhet kunde röna inverkan av slaktsättet borde också vid en utredning

kunna på auktoritativt sätt besvaras. Vidare ville utskottet, särskilt i anledning

av det ofta framkomna påståendet att ett förbud i vårt land mot

detta slag av svinslakt skulle kunna av de danska fläskexportörerna utnyttjas

i konkurrenssyfte, uttala önskvärdheten av att vid en utredning av denna

fråga kontakt söktes med den danska regeringen. En utredning av ifrågavarande

slag borde tydligen omfatta icke blott nu berörda spörsmål. Vad

särskilt anginge skärningen påkallades ett förnyat övervägande av hithörande

frågor bland annat därav, att förbud mot detta slaktsätt nyligen införts

i Norge och Bajern, under det att sådant förbud enligt en i 1927 års

proposition lämnad uppgift då icke varit gällande i annat europeiskt land

än Schweiz. Det norska skäktningsförbudet hade enligt vad utskottet inhämtat

medfört en icke obetydlig export till Norge av skäktat kött från vissa

firmor i Sverige, som här dreve handel med dylikt kött. Ett närmare studium

av skäktningsförbudets verkningar i nämnda länder och av judarnas

ställning till dessa förbud bleve givetvis av stort intresse för vårt land. Först

sedan en allsidig utredning med beaktande bland annat av nu anförda synpunkter

kommit till stånd, syntes det möjligt att fatta definitiv ståndpunkt

till frågan om bedövningsvång vid slakt borde införas i vårt land.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Maj :t ville skyndsamt föranstalta om ytterligare utredning

rörande behovet av och möjligheterna för ett införande i Sverige av bedövningstvång

vid slakt av husdjur ävensom för riksdagen framlägga de förslag,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr ISS. 15

vartill utredningen kunde giva anledning. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Med föranledande härav anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen att

verkställa utredning angående de ekonomiska verkningarna av ett införande

i Sverige av bedövningstvång vid slakt av husdjur.

I avgivet yttrande den 28 september 1931 anförde lantbruksstyrelsen bland

annat:

Erfarenheten från Norge gåve vid handen, att införandet av lagbestämmelser,

som förhindrade den för judarna ritualenliga slaktmetoden (skäktningen),

kunde få till följd, att den judiska befolkning, som holle på sin

ritual, förläde slakt och därmed också inköp av kött till annat land. Bedövningstvångets

införande i Norge hade sålunda medfört, att ritualenlig slakt

för Norges räkning förlagts till Sverige. Detta åter hade ur ekonomisk synpunkt

medfört en ökad köttimport till Norge. Huru stor denna ökning vore,

hade det icke varit lantbruksstyrelsen möjligt att utröna. Om också nämnda

importökning icke syntes kunna uppskattas till mer än några tiotal ton kött

per år, saknade den dock icke under nuvarande tryckta avsättningsförhållanden

för kött sin betydelse. Skulle nu Sverige införa bestämmelser som omöjliggjorde

dylik ritualenlig siaktning, komme givetvis denna slakt för norsk

räkning att förläggas till annat land, där sådan siaktning vore tillåten. Av

större betydelse syntes emellertid vara, att erfarenheten från Norge gåve anledning

till förmodan, att den ritualtrogna judiska befolkningen i Sverige,

därest slakt enligt skäktningsmetoden förbjödes inom Sverige, komme att

förlägga sin slakt till andra länder, där sådan slakt vore tillåten. Den ekonomiska

betydelsen härav kunde givetvis icke siffermässigt belysas, men

med säkerhet torde kunna antagas, att importen av ritualenligt slaktat kött,

därest den finge obehindrat fortgå, komme att lända den svenska köttproduktionen

till skada.

Ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen hade att tillvarataga, syntes därför

eventuella åtgärder, som hindrade skäktning inom Sverige, böra föranleda

övervägande av samtidigt införande av importförbud för kött, som slaktats

enligt skäktningsmetoden. Sådant förbud syntes nämligen få anses innebära

en gärd av rättvisa mot svenska näringsutövare och betraktas som en naturlig

följd av bestämmelser örn införande av bedövningstvång vid slakt. Att

medgiva användning av skäktat kött men förbjuda själva slaktningssättet,

stöde i strid mot annars på näringsområdet tillämpade principer.

Lantbruksstyrelsen övergick därefter till frågan örn förbud mot svinslakt

utan bedövning. Efter att hava framlagt viss utredning till belysande av frågan

uttalade styrelsen, att det syntes styrelsen som örn med ett slutgiltigt

ställningstagande till frågan om införande av bedövningstvång vid slakt av

husdjur borde få anstå i avvaktan på dels resultatet av pågående försök med

bedövning av svin medelst elektricitet, dels ock närmare upplysningar angående

engelska baconimportörers ställning till nämnda bedövningsmetod.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 27 januari 1933 avskrevs därefter 1931

års riksdagsskrivelse från vidare behandling.

Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner i förevarande ämne. I den ena

motionen (I: 12) hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära lag

örn humanitära bestämmelser om slakt, inbegripet förbud mot den judiska

skäktningen. I den andra motionen (II: 1) hemställdes, i syfte att straffbe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

lägga den judiska skäktningen, att riksdagen måtte besluta att i 18 kap. 16 §

strafflagen, djurplågeriparagrafen, måtte bland exemplen på straffbelagt

djurplågeri upptagas ''sådant förfarande vid slakt, att onödigt lidande tillfogas

djuret’. *

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande i anledning av motionerna (nr

34), att frågan örn humanitära bestämmelser angående slakt torde få anses

ha, sedan lantbruksstyrelsen avgivit sitt nyssnämnda utlåtande, kommit i ett

i viss mån förändrat läge. Sålunda hade bland annat i England år 1934 trätt

i kraft en lag som i stor utsträckning stadgar bedövningstvång vid slakt av

husdjur, därvid dock vissa undantagsbestämmelser meddelats i fråga om den

judiska skäktningen. Enligt vad utskottet vidare inhämtat torde därjämte

den elektriska bedövningsmetod, som omnämnts av lantbruksstyrelsen, ha

utexperimenterats och i viss utsträckning kommit till praktisk användning

såväl i Sverige som Danmark. Utskottet, som i förevarande fråga hyste samma

uppfattning som det uttalat år 1931, hemställde på grund av vad som anförts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville låta återupptaga utredningen rörande behovet av och möjligheterna för

ett införande i vårt land av bedövningstvång vid slakt av husdjur ävensom

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Såsom inledningsvis redan nämnts, avlät därefter riksdagen skrivelse till

Kungl. Maj :t av nu angivna innehåll.

över riksdagens skrivelse avgåvos efter remiss utlåtanden av medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen. Med dessa utlåtanden överlämnades yttranden

av veterinärdirektören vid Malmö stads offentliga slakthus E. Osberg, Sveriges

slakteriförbund förening u. p. a., Sveriges fjäderfäavelsförening och

aktiebolaget Svenska kronkaniner.

I sitt yttrande hemställde medicinalstyrelsen — efter att hava lämnat vissa

upplysningar angående slakt med föregående elektrisk bedövning, för vilka

skall i andra sammanhang redogöras — att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder

för att lagbestämmelser angående förfarande vid slakt måtte utfärdas

i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen föreslagit i sitt tidigare

omnämnda utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse.

För det vid medicinalstyrelsens utlåtande över 1934 års riksdagsskrivelse

fogade yttrandet av veterinärdirektören vid Malmö stads offentliga slakthus

E. Osberg skall redogöras i det följande vid behandlingen av utredningen i

frågan om den dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Lantbruksstyrelsen anförde i sitt utlåtande över 1934 års riksdagsskrivelse,

att de synpunkter, som tidigare föranlett styrelsen att, oaktat styrelsens förståelse

för önskemålen om humanare slaktmetoder, ställa sig tveksam rörande

möjligheten av ett omedelbart genomförande av bedövningstvång vid slakt,

icke längre förelåge sedan erfarenheten lärt, att bedövning med numera förefintliga

metoder utan olägenhet kunde genomföras för såväl svin som fjäderfä

och kaniner. Ur de synpunkter styrelsen hade att företräda funne styrelsen

sig under sådana förhållanden icke hava något att erinra mot att bedövningstvång

infördes vid slakt av husdjur.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

17

Sveriges slakteriförbund yttrade att förbundet för sin del icke hade något

att erinra mot antagandet av en lag om bedövningstvång vid slakt, sedan numera

en metod för bedövning av svin medelst elektricitet blivit utexperimenterad

och befunnits vara praktiskt användbar.

Sveriges fjäderfäavelsförening hade intet att erinra mot antagandet av en

sådan lag, varom vöre fråga, under förutsättning att den numera vanligaste

slaktmetoden för fjäderfä — genom bedövande slag över hjässan — komme

att vara tillåten även efter genomförandet av lagen.

Aktiebolaget svenska kronkaniner framhöll att enligt den standardiserade

slaktmetoden för kaniner dessa djur redan nu bedövades före blodets avtappande.

Vidare yttrade bolaget att en lag, som föreskreve att huvudet skulle

skiljas från kroppen vid slakt av kaniner, skulle omöjliggöra export av dylikt

kött, då nämligen de utländska köparna allmänt krävde att kaninens huvud

kvarsutte vid kroppen.

I en den 15 januari 1935 till justitiedepartementet inkommen skrivelse hemställde

svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd, med instämmande

av nordiska djurskyddsföreningen, att Kungl. Majit täcktes föreslå

en lag angående slakt av husdjur i huvudsaklig överensstämmelse med det

av Kungl. Majit för 1927 års riksdag framlagda lagförslaget efter uteslutande

av dess 4 §.

Frågan örn införande av en särskild slaktlag var föremål för uppmärksamhet

jämväl vid 1935 drs riksdag. I utlåtande (nr 13) i anledning av motioner

angående djurplågeri, i vilket första lagutskottet hemställde om skrivelse till

Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet

i utlåtandet anfört föranstalta om utredning angående en särskild lag

om djurskydd och vad därmed ägde samband, uttalade nämligen utskottet,

att utskottet ville med styrka framhålla, att den utredning som utskottet

föreslagit icke borde fördröja framläggande av förslag till lag om slakt, vilket

torde kunna förväntas till nästföljande riksdag. Utskottets hemställan

bifölls av kamrarna, varefter skrivelse i ämnet (nr 61) avläts till Kungl.

Majit.

Sedan de i det föregående nämnda utlåtandena över 1934 års riksdagsskrivelse

inkommit, upprättades år 1935 inom justitiedepartementet ett utkast

till lag om slakt av husdjur, allenast så till vida avvikande från det av

Kungl. Majit för 1927 års riksdag framlagda lagförslaget, som 4 § i sistnämnda

förslag saknade motsvarighet i utkastet och därav föranledda formella

jämkningar vidtagits samt straffbestämmelsen jämkats med hänsyn till 1931

års lagstiftning om dagsböter. Efter remiss hava utlåtanden över utkastet avgivits

av styrelsen för vcterinärliögskolan med överlämnande av yttrande av

veterinärhögskolans lärarekollegium, statens jordbruksnämnd med överlämnande

av yttrande av Sveriges slakteri!örbund förening u. p. a., föreningen

svenska städers offentliga slakthus samt föreståndarna för mosaiska församlingarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö med överlämnande av yttrande

av rabbinerna vid nämnda församlingar ävensom, såvitt utkastet avser slakt

av ren, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 188. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

vilka bifogat yttranden av lappfogdarna i Jämtlands och Västerbottens län

samt länsveterinärerna i Västerbottens och Norrbottens län. Yttranden i ärendet

hava senare under åren 1935—1937 avgivits jämväl av de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund, styrelsen för svenska allmänna kvinnoföreningen

till djurens skydd, nordiska djurskyddsföreningen samt av rabbinerna

vid de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Lärarekollegiet vid veterinärhögskolan har tillstyrkt utkastet med uttalande

likvisst av ett önskemål beträffande renslakt, vilket skall omnämnas i det

följande vid redogörelsen för renslaktfrågan. Två ledamöter av kollegiet

hava anmält i viss mån avvikande mening, såsom närmare skall omtalas i

den följande redogörelsen beträffande skäktningsfrågan.

Styrelsen för veterinärhögskolan Ilar likaledes tillstyrkt lagutkastet, ehuru

med en erinran beträffande skärningen vilken skall beröras då i det följande

närmare redogöres för denna fråga. En ledamot av styrelsen har helt anslutit

sig till kollegiets mening.

Statens jordbruksnämnd har i sitt yttrande givit tillkänna, att med hänsyn

till de intressen nämnden hade att företräda anledning till erinran mot utkastet

icke syntes föreligga. I ett av nämnden infordrat yttrande har Sveriges slakteriförbund

förening u. p. a. meddelat, att utkastet icke föranledde någon

erinran från föreningens sida.

Föreningen svenska städers offentliga slakthus har intet att erinra angående

lagutkastet utan tillstyrker det livligt. En av föreningen samtidigt gjord

erinran omtalas i det följande vid redogörelsen för utredningen angående den

dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Utlåtandena av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län samt de vid dessa utlåtanden fogade yttrandena av lappfogdarna i Jämtlands

och Västerbottens län ävensom länsveterinärerna i Västerbottens och

Norrbottens län behandlas i det följande i samband med redogörelsen för renslaktfrågan.

Redogörelse för utlåtandena av rabbiner och föreståndare i mosaiska församlingar

lämnas i den följande redogörelsen för utredningen i skäktningsfrågan.

Där omtalas likaledes skrivelserna från de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund och styrelsen för svenska allmänna kvinnoföreningen

till djurens skydd; ett uttalande i den förstnämnda skrivelsen återgives

i samband med utredningen i renslaktfrågan.

Slutligen må anmärkas att chefen för justitiedepartementet vid 1936 års

riksdag besvarade en till honom inom andra kammaren framställd interpellation

i ämnet.

Utländsk rätt.

Här må lämnas en kort översikt över bestämmelser angående slakt, vilka

äro meddelade eller föreslagna i vissa främmande länder.

I Danmark saknas allmänna bestämmelser rörande förfarandet vid

slakt. Emellertid beröres slakten i ett par stadganden uti Lov örn Vrem

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ISS.

19

for Dyr den 17 maj 1916. Sålunda föreskrives däri, att den som gjort

sig skyldig till grov misshandel av djur kan för viss tid eller för alltid dömas

förlustig rätten att utföra slakt. Vidare stadgas, att föreskrifter angående

bland annat slakt av djur kunna meddelas av vederbörande regeringsdepartement

eller i polisförordningar. Överträdelse av sådana föreskrifter straffas

då på samma sätt som förseelse mot polisförordning, där ej gärningen förskyller

strängare straff. Regler angående slakt hava ock meddelats i avseende

å de flesta offentliga slakthus. För det offentliga slakthuset i Köpenhamn

gäller bland annat, att alla större slaktdjur, innan slakt äger rum.

skola av därför särskilt utbildade personer bedövas genom skott. Härifrån

kan undantag medgivas endast med magistratens tillåtelse. Kalvar och får

skola bedövas medelst en mindre klubba av viss beskaffenhet. Andra apparater

må användas endast efter särskilt medgivande. Slakt efter judisk ritual

får emellertid tillsvidare äga rum utan bedövning. Enligt uppgift innehålla

även för andra offentliga slakthus meddelade föreskrifter i huvudsak samma

regler.

I Finland utfärdades den 14 april 1934 en lag om djurskydd. Enligt denna

skall vid slakt av husdjur djuret bedövas omedelbart före blodets avtappande.

Där religiösa skäl sådant påkalla, är det likväl enligt lagen tillåtet

att i slaktinrättning, som godkänts av lantbruksministeriet, slakta även sålunda,

att djuret omedelbart efter blodkärlens hastiga avskärande bedövas,

varvid inrättningens djurläkare likväl bör personligen närvara och övervaka

siaktningen. Bedövning må, enligt lagen, ej heller krävas, då djur i anledning

av plötslig sjukdom eller olycksfall måste ofördröjligen avlivas och för bedövning

erforderliga medel ej finnas till hands. Något undantag från bedövningstvånget

göres icke för renslakt; någon effektiv kontroll över bestämmelsernas

efterlevande på denna punkt kan dock enligt uppgift ej ske. Närmare

bestämmelser angående tillämpning av lagen har lämnats i en särskild

förordning.

Denna förordning, som är utfärdad den 25 maj 1934, innehåller bland annat

följande. Slakt av husdjur verkställes så, att djuret ej i onödan åsamkas lidande.

Innan slakten vidtager, bär djuret bedövas genom slag i pannan

med lämpligt redskap eller medelst skott genom pannan i hjärnan eller

med användande av slaktmask eller av elektrisk bedövning på av lantbruksministeriets

veterinäravdelning godkänt sätt. Fjäderfä må avlivas genom

att halsen hastigt avskäres med ett vasst redskap eller, sedan djuret bedövats

medelst slag i huvudet, genom att endera halsådrorna öppnas eller kniven

drives genom gommen in i hjärnan och ådrorna bakom svalget därefter

öppnas.

Påkalla religiösa skäl speciellt slaktsätt, bör beaktas bland annat, att slakten

sker endast i slaktinrättning som godkänts av lantbruksministeriets veterinäravdelning

eller, i fråga om slakt av fjäderfä, i för ändamålet godkänd avdelning

av sådan slaktinrättning eller under uppsikt av hälsovårdsnämnden

i särskilt av nämnden godkänt rum, att då slakten sker i slaktinrättning eller

dess avdelning, inrättningens köttkontrollör är närvarande vid slakttillfället,

att djuret för kullkastning landes med hållbar mjuk rem eller med

rep, att kullkastningen sker skickligt och med skonsamhet på ett tillräckligt

stort mjukt underlag, varvid bör tillses, att djurets huvud ej slår mot golvet,

att för kullkastning av djuret jämväl kan användas av lantbruksministeriets

veterinäravdelning godkänd särskild anordning, att avskärandet av halsådrorna

verkställes av däri förfaren och av vederbörande andlig myndighet

godkänd person, som bör vara redo och tillstädes redan när djuret bindes,

att halsådrornas avskärande verkställes med så vasst redskap som möjligt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

och snabbt och genast efter det djuret kullkastats, samt att djuret omedelbart

efter det halsådrorna avskurits bedövas antingen nied skjutapparat eller

medelst slag i pannan eller, i fråga örn fjäderfä, i huvudet, eller ock genom

begagnande av för ändamålet godkänd elektrisk anordning. Slakt må utföras

endast av däri förfaren eller utlärd person, som uppnått minst 21 års

ålder. Dock må till slaktarlärling antagas person, som fyllt 18 år. Yrkesmässig

slakt skall, där ej djur i anledning av plötslig sjukdom eller olycksfall

måste pä ort och ställe nedslaktas, utföras i slaktinrättning eller i annat

avstängt rum, som av vederbörande hälsovårdsmyndighet för ändamålet godkänts.

Privat slakt bör verkställas på en för ändamålet lämplig avskild plats.

Under pågående slakt få husdjur icke hållas avvaktande på platsen för slakten

och obehöriga personer må ej närvara. Hund, katt ävensom pälsdjur,

som vårdas å sluten plats eller i koppel, må, där det ej medelst bedövningsmedel

bragts i medvetslöst tillstånd, dödas antingen medelst slag i huvudet

eller skott i hjärnan eller genom användande av hastigt dödande gift eller

elektrisk ström. För överträdelse av lagen och förordningen, vilka innehålla

bestämmelser även om annat än slakt, är straffet, där ej för brottet

annorstädes är stadgat strängare straff, böter eller vid synnerligen försvårande

omständigheter fängelse i högst sex månader.

Även den norska lagen örn avlivning av husdjur och tamren, utfärdad

den 21 juni 1929, stadgar principiellt bedövningstvång. Utan föregående

bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas genom att huvudet medelst

ett snabbt hugg skiljes från kroppen. Något undantag för den judiska slaktmetoden

göres icke. Vederbörande departement kan utfärda närmare bestämmelser

om det sätt, varpå bedövningen må äga rum. Slakten skall utföras

av vuxen person, vilken så vitt möjligt skall vara kunnig i slakt. Vid

slakten må så vitt möjligt andra husdjur samt barn under 14 år icke vara

tillstädes. Även vid nödslakt skall så vitt möjligt nu nämnda föreskrifter

iakttagas. Överträdelse av lagen straffas med böter.

Från lagens bestämmelser om bedövning har renslakt tidigare i viss utsträckning

varit undantagen; med ingången av år 1936 gäller bedövningstvånget

emellertid även sådan slakt.

I England gäller en slaktlag, den s. k. Slaughter of Animals Act av den 28

juni 1933. Lagen avser endast yrkesmässig slakt. Sådan slakt skall ske

antingen så att döden ögonblickligen inträder eller ock efter föregående bedövning,

som ögonblickligen åstadkommer okänslighet för smärta intill dess

döden inträder. Dock står det varje kommun fritt att i viss ordning och

inom viss tid från lagens ikraftträdande bestämma, huruvida inom kommunen

bedövningstvånget skall tillämpas vid slakt av får. Undantag från regeln

om bedövningstvång äger ock rum vid slakt av svin i slakthus, där elektrisk

energi icke står att erhålla för skälig kostnad. Även slakt enligt judisk

och mohammedansk ritual är undantagen från bestämmelsen om bedövning,

dock under villkor bland annat att intet onödigt lidande tillfogas

djuret och att slakten verkställes av någon som bemyndigats därtill. Regelmässigt

får yrkesmässig slakt verkställas endast av den, som av vederbörande

myndighet därtill erhållit licens. Sådan licens kan meddelas endast

den som uppnått 18 års ålder. Nödslakt faller icke under lagen, överträdelse

av lagen straffas första gången med böter, högst tio pund, andra

gången med böter, högst tjugu pund. Upprepas förseelsen, kan fängelse i

högst tre månader ådömas. Liknande bestämmelser äro införda i Skottland,

Irländska fristaten och Norra Irland.

I Tyskland har genom lag den 21 april 1933 all slakt av varmblodiga djur

utan föregående bedövning förbjudits; dock må nödslakt försiggå utan bedövning

av djuret.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

21

Jämväl i åtskilliga andra länder, såsom Nederländerna och Schweiz, gälla

lagar eller förordningar med bestämmelser angående slakt. I det sistnämnda

landet infördes förbud mot skäktning redan 1892.

I Tjeckoslovakien föreligger ett regeringsförslag till lag mot djurplågeri.

Enligt detta förslag anses som straffbart djurplågeri bland annat att vid dödande

av djur tillfoga djuret onödigt lidande, särskilt att för yrkesmässig

köttförsäljning slakta utan föregående bedövning. Från denna bestämmelse

kan emellertid regeringen medgiva undantag för slakt enligt konfessionella

föreskrifter.

Den dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Såsom av historiken framgår har under behandlingen av frågan om en

särskild slaktlag uppmärksamhet i synnerhet ägnats tre frågor, nämligen

frågorna om förbud mot den dansk-amerikanska svinslaktmetoden, mot

skäktningen och mot ett vid renslakt använt förfaringssätt. I det följande

skall redogöras för utredningens innehåll beträffande var och en av dessa

frågor för sig, och jag torde därvid få börja med den dansk-amerikanska

svinslaktmetoden.

I sitt utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse anförde veterinärhögs kolans

lårarekollegium rörande den dansk-amerikanska slaktmetoden.

Vad svinslakten beträffade, använde man ännu på flera av exportslakterierna

den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken bestode däri, att svinen,

utan föregående bedövning, vinschades upp i ena bakbenet, varefter avblodning

åstadkommes genom bröststick. Svinen befunne sig säkerligen ända

till kort före dödsögonblicket vid medvetande i motsats till vad förhållandet

vore, då slaktdjur bedövades genom ingrepp på stora hjärnan före blodavtappningen.

Det torde näppeligen kunna lämnas bevis för att vid avblodningen

blodtrycket i hjärnan sjönke så raskt, att omedelbar bedövning inträdde.

Den låga huvudställningen torde snarare i någon mån fördröja upphörandet

av de medvetna smärtförnimmelserna. Det funnes med andra ord

ingen garanti för smärtfrihet vid detta slaktsätt och vid en jämförelse med

de moderna bedövningsmetoderna komme exportslakteriernas metod ohjälpligt

till korta. Upplysningsvis hade från medicinalstyrelsen meddelats rörande

avblodningstiden hos svin, som slaktats enligt den dansk-amerikanska

metoden, att vid slakt av åtta stycken s. k. slakterisvin tiden från bröststicket,

till dess blodet slutat att rinna i ström, utgjort i medeltal 37.75 sekunder

och att tiden vid samma prov med en sugga varit 55 sekunder. Vid andelsslakteriernas

svinslakt förekomme vidare redan under förberedelserna före

blodavtappningen uppenbar grymhet genom misshandel. Järnkättingen, som

lades örn ena bakfoten, kunde skära in i och skada huden vid upphissandet

av djuret, det kunde bli ett mer eller mindre kraftigt ryck eller en slitning

i bakbenet, som kunde leda till smärtsamma tänjningar eller slitningar i huden

och muskulaturen m. m., så mycket påtagligare ju tyngre svinet vore. Det

hade visserligen sagts, att den för djuret ovana ställningen samt den starka

blodtillströmningen till huvudet skulle verka bedövande, men ett sådant påstående

folie på sin egen orimlighet och saknade allt stöd i fysiologien. Såsom

slutligt omdöme örn den dansk-amerikanska slaktmetoden kunde sägas,

alt själva bröststicket visserligen utfördes med stor rutin, men att uppvinschningen

och avblodningen dock loge tillräckligt lång tid i anspråk, för att

man icke skulle kunna frigöra sig från föreställningen, att slaktsättet vore

grymt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Kollegiet hemställde slutligen om lagbestämmelser av innebörd att vid all

slakt bedövning skulle ske innan djuret stuckes och avblodades.

Jämväl medicinalstyrelsen och direktören vid det offentliga slakthuset i

Stockholm uttalade i yttranden över 1925 års riksdagsskrivelse, att den ifrågavarande

slaktmetoden innebure grymhet mot djuren.

I andra av dessa yttranden bestreds, att slaktmetoden innebure djurplågeri.

Det uttalades även den åsikten, att kött efter bedövade djur vore

mindx-e hållbart än efter obedövade. Blodet antoges bliva fullständigare avtappat

om bedövning ej föreginge blodavtappningen. Fläsket bleve ock vid

sådan slakt vitare. Dessa omständigheter torde vara av stor betydelse vid

exporten på England, vilken skulle skadas om det svenska fläsket ansåges

underlägset annat, härrörande från djur som slaktats utan bedövning. Skyldighet

att vid slakten verkställa bedövning skulle vidare öka slaktkostnaden.

I propositionen till 1927 års riksdag anförde departementschefen:

Den utredning, som föreligger beträffande den s. k. dansk-amerikanska

svinslaktmetoden, synes knappast giva vid handen, att dess utbytande mot

bedövningsslakt skulle för de slakteriinrättningar, där metoden är i bruk,

kunna i och för sig medföra några mer avsevärda olägenheter av ekonomisk

eller teknisk art. Däremot lärer det icke för närvarande kunna med säkerhet

bedömas, huruvida ett förbud mot metodens användande skulle, såsom

det gjorts gällande, kunna medföra en ogynnsam verkan med hänsyn till

exporten av fläsk till England. Att härav påkallas en viss varsamhet synes

obestridligt, även om det icke lärer kunna ifrågakomma att i lagen fastställa

ett undantag för dessa slakteriinrättningar. Örn emellertid — närmast

av hänsyn till den judiska slaktmetoden — upptages en bestämmelse

om rätt för Kungl. Maj:t att meddela dispens från lagens föreskrifter, torde

denna ^bestämmelse lämpligen kunna erhålla sådan avfattning, att möjlighet

står öppen att med de kontrollföreskrifter, som prövas skäliga, medgiva

fortsatt användning i nödig utsträckning av nu ifrågavarande slaktmetod.

För lagutskottets utlåtande i anledning av propositionen har tidigare redogjorts.

I sitt med anledning av 1934 års riksdagsskrivelse avgivna yttrande har

medicinalstyrelsen förmält, att förhållandena numera torde vara sådana, att

ett allmänt genomfört bedövningstvång vid slakt icke behövde på något sätt

inverka menligt på vår export och att numera fullt utexperimenterade apparater

funnes för bedövning på elektrisk väg av svin. Därjämte har styrelsen

anfört:

Dylika apparater hava sedan ganska lång tid tillbaka med uteslutande gott

resultat prövats vid några baconslakterier, bland vilka ett par äro bland

våra största exportörer av bacon. Så vitt styrelsen kan bedöma saken, torde

man hava god anledning antaga att det icke torde dröja länge förrän de

flesta exportslakterierna, även utan lagstiftning i ämnet, komma att begagna

sig av den nya elektriska bedövningsmetoden vid svinslakten. Från exportslakterihåll

torde således icke numera några avsevärda hinder komma att

resas mot genomförandet av förbud mot slakt utan förutgången bedövning

av slaktdjuren.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

23

Styrelsen har vidare överlämnat ett av veterinärdirektören vid Malmö

stads offentliga slakthus E. Osberg till styrelsen avgivet yttrande med bilagor.

I yttrandet åberopar Osberg en av honom verkställd undersökning angående

användningen av bedövning vid slakt av husdjur med särskild hänsyn

till de häremot tidigare anförda betänkligheterna och till förhållandena

vid de svenska exportslakterierna. En redogörelse för den ifrågavarande

undersökningen hade av Osberg framlagts i ett föredrag vid de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbunds konferens i Stockholm i augusti 1933.

1 föredraget yttrade Osberg bl. a. följande:

Sedan någon tid har jag gjort försök med den elektriska bedövningsmetoden

vid slakthuset i Malmö. Bedövningen sker därigenom att man medelst

en särskild tång låter en pulserande ström av 50—60 volt passera genom djurets

hjärna. Härvid faller djuret i en medvetslöshet eller sömn, som mycket

påminner om den, som uppstår vid inandning av kloroform eller eter. Får

denna ström inverka under 10 å 15 sekunder, blir sömnen så djup, att blodavtappningen

(stickningen) kan ske utan att djuret vaknar upp. Om man å

andra sidan, sedan strömmen brutits, låter djuret ligga i fred, så skall man

finna, att det efter några minuter vaknar och gör försök att resa sig, för att

efter ytterligare några minuter vara fullt återställt. — -—- —- — ■—- — —

Frågan om bedövningens inverkan på slaktprodukten, särskilt fläsket, har

varit föremål för noggrann undersökning på olika håll. De resultat, som

jag i samband med det exportslakteri, som välvilligt lämnat material för

försöken, kom till i detta avseende, lämnade starkt stöd för den åsikten, att

bedövningen icke hade någon menlig inverkan på slaktprodukterna. Detta

resultat har bekräftats genom försök, som verkställts oberoende av varandra

i olika länder, och vad som härvidlag är mest betydelsefullt, även genom

undersökningar i själva England, landet par preference för framställning

och bedömning av bacon. Redan 1913 hade direktör Torell i Kalmar fått

intyg —- från auktoriteter i England — att man ej kunde finna någon skillnad

på bacon efter djur, som slaktats med eller utan bedövning.

Påståendet örn motsatsen har emellertid varit allt för bestämt, för att den

allmänna meningen och framför allt meningen hos våra exportörer skulle

rubbas.

Efter ett av våra första försök läto vi märka det bacon, som härrörde från

de elektriskt bedövade svinen, och anhöllo om meddelande från mottagaren

i England, huruvida något var att anmärka på detta bacon. I svaret säger

mottagaren, att han på vår begäran särskilt undersökt detta bacon i förhållande

till det vanliga och uttalar som sin åsikt ’att den yttre färgen, örn det

skulle vara något, är något mattare än det bacon, som härrör från svin, som

slaktats på vanligt sätt, ehuru vi måste säga, att skillnaden icke alls är

stor.---Vi stekte även något från vardera av dessa sidor och efter stek
ningen

var det omöjligt att iakttaga någon skillnad.’------ —---

I ''The Veterinary Record’ nr 14, 1932, publiceras en redogörelse för mycket

ingående försök, som gjorts av dr Anthony. Angående den elektriska

bedövningsmetodens inverkan på fläsket och övriga slaktprodukter skriver

han: ''Vissa prov lia genomgåtts spektroskopiskt i syfte att bestämma, huruvida

köttet efter djur, sorn bedövats med elektricitet, innehöll mera blodfärgämnen

lin köttet från djur, som stuckits utan föregående bedövning.

Resultatet av dessa undersökningar visa, att köttet från de förra innehöll

mindre blodfärgämne än det från de senare.’ Samma resultat har uppnåtts

av dr Elliot i Sheffield, lian skriver vidare: ''Beredd bacon är nu tillgänglig

för undersökning. Det finns inga blödningar; sanningen och färgen är

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts. proposition nr ISS.

fullt tillfredsställande och skiljer sig icke i något avseende från bacon framställt

av svin, vilkas blodavtappning skett utan bedövning. Detta bacon har

nu varit i handeln några veckor, men inga som helst anmärkningar lia gjorts

av kunderna beträffande någon skillnad vare sig i fråga om utseende eller

smak.’---- -—- •-------------------

Ännu äro vi ej vid målet, men den gjorda utredningen och försöken lia

visat, dels att den elektriska bedövningen icke i något avseende har någon

menlig inverkan på slaktprodukten, dels att den utan olägenhet går att passa

in i den dansk-amerikanska slaktmetoden och till slut också att driftkostnaderna

äro mycket obetydliga.

För att få fram de lämpligaste anordningarna för metodens anpassning till

driften äro emellertid ytterligare försök nödvändiga.

Vad som hittills uppnåtts äro resultat av principiell innebörd. Vad som

återstår är alt anpassa och pröva dem under längre tid i den dagliga driften.

Som en mycket stor moralisk tillgång måste härvid räknas det oförbehållsamma

intresse och de förhoppningar på en snar lösning av bedövningsfrågan,

som under försökens gång kommit till uttryck icke blott från ledningens

sida från mer än ett exportslakteri, utan även från arbetspersonalens sida.

Det är mycket, som tyder på att bedövningsfrågan skall kunna lösas i

bästa samförstånd med exportslakterierna. Örn så sker, torde det största

hindret för ett allmänt bedövningstvång vara borta.

I yttrandet till medicinalstyrelsen bar Osberg, såsom nämnts, hänvisat till

den sålunda lämnade redogörelsen samt därutöver anfört följande:

De vunna resultaten gåvo enligt mitt förmenande grundad anledning att

antaga, att den elektriska bedövningsmetoden, sådan den utformats av professor

Max Muller och överingenjören A. Wehrberger i Munchen, med vissa

modifikationer som nödvändiggjordes av det vid de svenska exportslakterierna

tillämpade slaktsättet samt av hänsyn till den svenska arbetsskyddslagstiftningen,

skulle lämpa sig för våra exportslakterier.

Dessa resultat borde emellertid prövas i daglig drift vid något eller några

av våra större exportslakterier. För att möjliggöra detta ställde Svenska Allmänna

Kvinnoföreningen till djurens skydd behövliga medel till förfogande.

Den 1 december 1933 installerades en fullständig anläggning för elektrisk

bedövning vid exportslakteriet i Långebro vid Kristianstad.

I slutet av februari månad 1934 installerades en liknande anläggning vid

exportslakteriet i Halmstad. Med anledning av de gynnsamma erfarenheterna

vid dessa båda slakterier beställde exportslakteriet i Visby en liknande

anläggning.

Denna togs i bruk i maj 1934 och helt nyligen har exportslakteriet i Varberg

följt exemplet. Slakteriet i Falkenberg får inom kort en liknande anläggning.

Från ytterligare ett par slakterier har enligt uppgift, som meddelats

av en utav de firmor som levererade dessa anläggningar, underhandlingar

inletts örn installerande av liknande anläggningar. Det stora intresse

från exportslakteriernas sida som denna utveckling visar torde bättre än

mångå ord ådagalägga, att de betänkligheter som tidigare kommit till uttryck

mot införande av bedövning vid exportslakterierna — och som i stort sett

hänförde sig till då befintliga bedövningsmetoder — genom tillkomsten av

den elektriska bedövningsmetoden övervunnits.

Av avgörande betydelse härför torde vara, att den praktiska erfarenheten

bekräftat, att blodavtappningen vid denna metod är minst lika fullständig

som vid slakt utan bedövning, och att således ingen anledning till farhågor

beträffande köttets kvalité eller hållbarhet finnes.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

25

Betydelsefull är också den omständigheten att denna metod icke kräver

förändringar av vare sig byggnader, inredning eller slaktsätt i övrigt, och ej

heller menligt inverkar på arbetstakten.

Osberg har vidare åberopat uttalanden av direktörerna vid slakterierna i

Långebro, Halmstad, Varberg och Visby angående den elektriska bedövningsmetoden,

vilka gingo i en för metoden gynnsam riktning.

Med stöd av det anförda har Osberg i sitt yttrande slutligen uttalat, att han

ansåge sig kunna hävda att de betänkligheter som tidigare funnits mot införande

av lag örn obligatorisk bedövning vid slakt numera saknade grund

och att en sådan lagstiftning nu torde kunna genomföras i bästa samförstånd

med exportslakterierna.

Att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande över 1934 års riksdagsskrivelse förklarat

att bedövning med numera förefintliga metoder utan olägenhet kunde

genomföras bland annat för svin och att styrelsen med hänsyn härtill icke

hade något att erinra mot att bedövningstvång infördes, har tidigare omnämnts.

I de yttranden — bland annat från Sveriges slakteriförbund förening u. p. a.

— som avgivits över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade lagutkastet

har ingen erinran gjorts mot införande av bedövningstvång vid svinslakt.

Föreningen svenska städers offentliga slakthus, vilken förklarar sig

icke hava något att erinra angående lagutkastet och livligt tillstyrker detsamma,

uttalar tillika att i och med införande vid slakt av bedövning förmedelst

elektricitet, kontroll av de apparater, som äro avsedda för denna bedövningsmetod,

kan vara påkallad för att därigenom förebygga olycksfall

bland dem, som begagna denna metod. Föreningen ville därför ifrågasätta,

huruvida icke i samband med lagens ikraftträdande borde utfärdas föreskrift

därom, att elektriska apparater avsedda att användas för bedövning

vid slakt skola hava godkänts av myndighet som Kungl. Majit bestämmer.

Slutligen må anmärkas att enligt uppgift elektrisk bedövning vid svinslakt

numera införts vid 28 av landets 42 exportslakterier, eller, såsom de numera

benämnas, kontrollslakterier. Vid ett kontrollslakteri tillämpas annan bedövningsmetod.

Av de 8 offentliga slakthusen tillämpa 2 elektrisk bedövning

vid svinslakt. De övriga 6 använda sig av annan bedövningsmetod vid sådan

slakt.

Skattning.

Skärningen, den judiska och mohammedanska slaktmetoden, användes

vid slakt av nötkreatur, får, getter, fjäderfä och kaniner. Rörande metodens religiösa

innebörd har uppgivits i ett av föreståndarna för de mosaiska församlingarna

i Stockholm och Malmö i utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse

åberopat yttrande av förstnämnda församlings överrabbin, professor M.

Elirenpreis, att de judiska reglerna örn skäktning härleddes ur en i 5 Mosebok

12: 21, 23 och 24 förekommande hänvisning till ett visst slaktsätt och till

förbudet att njuta blod, enär ’blodet är själen’. Härjämte innehölle 3 Mosebok

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11: 39 och 17: 15 nied flera ställen förhud att njuta kött av ett självdött eller

skadat djur. Vidare talade Talmuds äldre del, Mischna, om skäktmetoden såsom

en sedan länge bestående religiös tradition, varjämte en hel traktat i Talmud

ägnats åt detaljerade bestämmelser om den rituella skäktningen. Dessa

bestämmelser, vilka upptagits i senare judiska ritualkodifikalioner, utgjorde

grundvalen för de nuvarande skäktningsföreskrifterna. Enär djuret måste

slaktas i fullkomligt oskadat tillstånd, vore varje föregående bedövning genom

skott i huvudet eller dylikt rituellt förbjuden. Metoden hade dikterats

av den djurskyddsvänliga anda, som av ålder präglat den judiska religionen

och som framträdde i åtskilliga av dess bud. I Talmud förbjödes allt djurplågeri

på det strängaste och där inskärptes att undvika allt, som orsakade djur

smärtkänsla i onödan.

Av Ehrenpreis’ yttrande samt av en utav veterinärhögskolans dåvarande

rektor, professorn A. V. Sahlstedt, verkställd, med högskolestyrelsens utlåtande

över 1925 års riksdagsskrivelse överlämnad utredning, jämförda med

vissa andra yttranden, inhämtas rörande tillvägagångssättet vid skäktning

följande:

Vid skäktningen kunna två på varandra följande avdelningar urskiljas.

Först fängslas och nedlägges djuret såsom förberedelse till det s. k. skäktsnittet.

Dessa förberedelser, som endast avse att bringa djuret i det för snittets

utförande nödiga läget, höra icke till ritualen och utföras icke av den person,

vilken verkställer skäktsnittet. Något rituellt hinder att med avseende

å de nämnda förberedelserna använda den metod, som kan finnas ur djurskyddssynpunkt

lämplig, möter sålunda icke. Åtminstone å det offentliga

slakthuset i Stockholm äga dessa förberedelser rum i enlighet med vissa särskilt

meddelade föreskrifter sålunda att djuret fängslas med hällor om alla

fyra extremiteterna och dragés omkull med hjälp av en vinsch, varvid fallet

mildras genom en läderdyna. Däremot får skäktsnittet enligt ritualen verkställas

allenast av en utav vederbörande rabbin särskilt auktoriserad skäktförrättare.

Denne, vilken inom den judiska församlingen intager en högre

tjänstemans ställning, skall vara i religiös mening skriftkunnig, gudfruktig

och i alla hänseenden oklanderlig. Han måste hava uppnått aderton års ålder,

men får å andra sidan ej vara för gammal. Sedan djuret lagts omkull

samt huvudet och halsen vänts så, att undersidan kommit uppåt samt kraftigt

sträckts, utföres skäktsnittet sålunda, att halsen genomskäres ända till kotorna

medelst en ytterst skarp, vass och glatt kniv, som skall vara minst dubbelt

så lång som djurets hals. Snittet, som måste utföras i ett sammanhang,

lägges vinkelrätt mot halsens längdriktning några centimeter nedanför struphuvudet.

För dess utförande lärer enligt en uppgift åtgå ungefär en halv

sekund. Djuret avlider sedan på grund av den utav halsådrornas avskärande

föranledda förblödningen.

Frågan, huruvida skäktningen innebär djurplågeri, har ingående undersökts

av professor Sahlstedt. Från ett av honom hållet föredrag i detta ämne

å tredje nordiska veterinärmötet i Oslo 1928 må här återgivas följande.

Inför auditoriet vid en veterinärkongress är det icke behövligt att ingå

på frågan, huruvida förberedelserna till skäktningen, d. v. s. djurets fängsling

och nedläggning, kunna verkställas ulan sådana manipulationer som

kunna medföra plågor för djuret — det veta vi alla vara möjligt utan särdeles

vidlyftiga hjälpmedel. Huruvida förberedelserna medföra någon

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr LSS.

27

ångestkänsla hos djuret, är en sak sorn givetvis är helt undandragen objektiv

bedömning, och ett resonemang därom kan icke bli annat än ofruktbart.

Hur skäktsnittet omedelbart och sedan genom sina följder påverkar djuret,

är däremot förtjänt att diskuteras. Det utföres som bekant med en lång,

ytterst väl skärpt kniv förmedelst tre i omedelbar följd på varandra gjorda

fram- och återgående rörelser med densamma, varvid i regel samtliga mjukdelar

på halsens ventralsida ända intill kotpelaren raskt genomskäras. Från

erfarenheter, vunna örn förhållandena hos människan, vet man, att ett snitt,

utfört med skarp kniv på frisk, ej inflammatoriskt förändrad vävnad i allmänhet

ej är förenat med någon omedelbart inträdande smärta, eller endast

obetydlig sådan. Efter en viss tid infinner sig emellertid en allt efter de genomskurna

vävnadernas art starkare eller svagare smärtkänsla i snittsåret.

Någon omedelbart i samband med skäktsnittet uppkommande avsevärd

smärta behöver man således icke räkna med hos slaktdjuret, men väl kan

man tänka sig, att en starkare smärta kan utlösas en viss tid efter snittet

och förnimmas av djuret, under förutsättning n. b. att detta ej dessförinnan

genom hjärnanämi till följd av avblodningen fått de delar av stora hjärnan,

i vilka smärtförnimmelserna bliva medvetna, bragta ur funktionsdugligt

skick. Det kan här vara på sin plats att erinra örn att erfarenheten från

människan visar, att förmågan av smärtförnimmelse, t. ex. vid narkos, avtrubbas

tidigare än andra funktioner hos hjärnan. Inträder genom den på

snittet följande förblödningen medvetslöshet med bortfall av möjligheten till

smärtförnimmelser så raskt, alt dessförinnan inga sådana hinna utlösas från

såret, kan naturligtvis från djurskyddssynpunkt ingen befogad anmärkning

mot skäktningen göras. Går förblödningen däremot långsamt, så att medvetandet

hos djuret kan förutsättas kvarstå sedan smärtor från snittet infunnit

sig, då är man berättigad antaga, att slaktmetoden är, eller åtminstone

kan vara, plågsam för djuret. I fall av långsam förblödning kan man även

tänka sig, att kvävningskänsla som följd av den minskade cirkulationen för

någon kortare stund skulle kunna infinna sig.

Då djurens subjektiva uppfattning av smärtförnimmelserna icke tager sig

några för oss bedömbara uttryck, äro vi hänvisade till indirekta metoder

för att vinna någon klarhet örn möjligheten och sannolikheten för uppkomsten

av medvetna sådana.

Beträffande betingelserna för medvetandets kvarstående efter skäktsnittet

har man sökt draga slutsatser på olika vägar:

1. Man har diskuterat den som följd av snittet inträdande allmänna blodtryckssänkningens

inverkan på blodtrycket i hjärnan och på blodcirkulationen

därstädes, och av den hastighet, med vilken tryckändringen äger ruin,

dragit slutsatser angående den tid som förflyter innan medvetandet och därmed

smärtförnimmelserna utslockna.

2. Man har av djurets beteende efter snittets utförande, dess spontanta rörelser

i fängslat tillstånd eller efter avfängsling och utfallet av vissa reflexer,

speciellt cornealreflexen, sökt stöd för en uppfattning om förhandenvaron

eller frånvaron av medvetande.

De fysiologer, som uttalat sig örn skäktningen, ha allmänt varit av den

åsikten, att de stora halskärlens avskärande måste åtföljas nästan omedelbart

av så stark blodtryckssänkning i hjärnans kärl och blodtomhet i hjärnan,

att mycket kort tid efter skäktsnittet fullständig medvetslöshet skulle

inträda. Denna slutsats har nog i allmänhet dragits per analogiam av förhållandena

hos människan och utan tanke på, att hjärnans kärliörsörjning

hos idisslarna är olika människans.

Professor Sahlstedt redogjorde i fortsättningen för vissa försök och fortsatte

därefter:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr LSS.

Sammanställer man resultaten av samtliga relaterade försök, får man den

bestämda uppfattningen, att inom mycket kort tid efter skäktsnittet hjärnans

blodförsörjning blivit så ringa, att den med största sannolikhet torde

vara otillräcklig för medvetandets bibehållande och därmed även för smärtförnimmelsers

uppkomst; detta dock under förutsättning att avblodningen

försiggår normalt. Den, som bevittnat ett antal skäktningar, torde emellertid

haft tillfälle iakttaga, att detta icke alltid är fallet. Det händer nämligen

icke så sällan, att blödningen redan på ett tidigt stadium starkt minskas genom

koagulation i de mellan de avskurna ventrala halsmusklerna indragna

kärlstumparna. Detta förklaras dels genom nötblodets stora koagulationsbenägenhet,

dels genom att det utströmmande blodet har att passera färska

sårytor. I sådana fall bruka slaktarna framdraga kärlstumparna och avskära

dem ett stycke för att åter igångsätta blödningen. Det låter sig mycket

väl tänkas, att vid en fördröjd förblödning hjärnans blodtillförsel kan

under en relativt lång stund hållas uppe tillräckligt för medvetandets bibehållande

och även, fastän mindre sannolikt, att medvetandet, efter att ha

varit utslocknat, skulle genom ökad blodtillförsel till hjärnan kunna återväxa.

Detta är sålunda en komplikation, som man, trots att den hör till

undantagen, måste taga med i räkningen, även om man är övertygad att

vid regelrätt förlopp av skärningen djurets medvetande slocknar mycket

hastigt, och att slaktmetoden således då icke i och för sig kan anses innebära

några avsevärda plågor för djuret.

Beträffande de iakttagelser på djurets rörelser efter skäktning, varpå man

grundat omdömen om densamma, skall jag fatta mig kort, i det jag icke kan

finna några skäl för en annan tydning av dem än den som givits av de framstående

fysiologer, vilka uttalat sig i frågan (senast i ''Zur Frage der betäubenden

Wirkung des Schächtschnitts, Gutachten, erteilt 1927’, Berlin, med

utlåtanden av bl. a. Dusser de Barenne, Krogh och Magnus). De ofta mycket

våldsamma rörelser, som de skäktade djuren även vid normalt avblodningsförlopp

utföra, då de ligga fängslade, äro säkerligen icke smärtyttringar,

utan reflektoriska rörelser och av avblodningsasfyxien utlösta kramprörelser

och de resningslörsök, balans- och gångrörelser, djuren i större eller

mindre utsträckning utföra efter avfängsling omedelbart efter snittet, kräva

lika litet som foderupptagande, örn man räcker djuret en hötapp, impulser

från stora hjärnan för sitt utlösande och reglerande. Iakttagelser på

djur, på vilka man avlägsnat storhjärnans bark, lia visat detta. Av dessa

rörelser kan man alltså icke sluta sig till förhandenvaron av medvetande

hos djuren. Något annorlunda ställer det sig med sådana iakttagna fall

(K. Hoefnagel: TJnfall heim Schächten’. Zeitschr. f. Fiedeli- und Milchhygiene,

.Birg, XXXIV, pag. 73. 1924: andra fall beskrivna av Thurmann m.

fl.), där ett djur efter skäktsnittet rest sig, gått en längre sträcka och genom

uppsökande av en dörr, undvikande av hinder m. m. visat sig kunna

utföra rörelsekombinationer, som åtminstone i viss utsträckning fordra storhjärnans

medverkan. Om dessa fall äro riktigt iakttagna, vilket man väl

måste förutsätta, lär man icke kunna frånkomma, att djuren varit vid medvetande

och sannolikt även haft förmåga till smärtförnimmelser. Sådana

fall torde man få sätta i samband med en förlångsammad förblödning, orsakad

av att djuren haft tillfälle att på ett tidigt stadium av förblödningen

resa sig, varvid de avskurna halskärlen blivit mer eller mindre starkt tilltäppta

och blodtilloppet till hjärnan genom vertebralerna därigenom kunnat

underhållas i erforderlig grad. — ----_----—----.

Som av vad här sagts torde framgå, har jag kommit till den uppfattningen,

att skäktning icke behöver innebära något djurplågeri och i regel icke heller

vid utförande lego artis torde göra det. Detta medför emellertid icke nöd
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

29

vändigtvis, att jag anser, att i en eventuell slaktlag skäktning skall utan

vidare upptagas som tillåten slaktmetod. Vid bedömandet av en dylik fråga

är det flera omständigheter än dem, som beröras av en diskussion av densamma

ur fysiologisk synpunkt, att taga i betraktande. Det kan icke bestridas,

att skäktningen gör ett obehagligare, råare intryck på åskådaren

än bedövningsslakt, och en åtminstone i Sverige mycket stark och utbredd

opinion kräver därför dess förbjudande. Det kan ej heller förnekas, att

omständigheter kunna göra sig gällande vid skäktning, som medföra, att

djurens medvetande och smärtförnimmelser ibland, dock sannolikt mera

sällan, få anses kvarstå längre än vad som är förenligt med kraven på en i

nutida mening god slaktmetod. I mitt yttrande i veterinärhögskolans skrivelse

i slaktlagsfrågan 1925 gick jag av dessa orsaker den medelvägen, att

jag föreslog att, om det av religiösa eller andra skäl vore önskvärt, att judarnas

slaktmetod undantoges från bestämmelsen örn bedövning före blodavtappningen,

det borde föreskrivas att omedelbart efter skäktsnittet en bedövningsoperation

(skott eller sprintslag i pannan på djuret) skulle verkställas.

Det synes mig, att man härigenom vunne tillräcklig garanti mot

plågor för djuret för att även extremt djurskyddsintresserade kunde känna

sig tillfreds, och att även de rituellt konservativa judarna borde kunna finna

sig i anordningen, eftersom den religiöst betonade delen av deras slaktmetod

avslutas med snittets läggande.

Till upplysning angående den omfattning i vilken skäktning förekommer

må meddelas, att under år 1935 vid Stockholms stads slakthus skäktades 513

stycken storboskap, 850 kalvar och 100 får. En del härav exporterades till

Norge. Då de organiserade slakteriarbetarna vägrat taga befattning med

sådan slakt, verkställes densamma av oorganiserade arbetare.

Lärarekollegiet vid veterinärhögskolan anförde i sitt utlåtande över 1925

års riksdagsskrivelse i huvudsak följande:

Den allmänna uppmärksamhet, som skäktningen väckt på senare åren,

syntes hava lett därhän, att så avsevärda förbättringar åstadkommits, åtminstone

vad anginge de offentliga slakthusen, att inga berättigade anmärkningar

för närvarande kunde göras mot kullkastningen vid den under slakthusledningens

kontroll försiggående skäktningen. Likaledes hade kollegiet funnit,

att skäktsnittet skedde med ett så skarpslipat instrument, att^ sannolikt föga

nämnvärda smärtförnimmelser torde framkallas fran hudsaret vid själva

snittläggningen, men att därefter, under förutsättning att full medvetslöshet

ännu ej inträtt i och med uvblodningcn, smärtor torde utlösas flan de genomskurna

mjukdelarna. Huru det hos nötkreaturen förhölle sig med medvetandet

efter skäktsnittet, torde icke vara fullt utrett, men belystes till en viss

grad av en del nyare undersökningar, bland annat av professor Sahlstedts

utredning, till vilken hänvisades. Emellertid måste det erkännas, att de fenomen

som iakttogos under de närmaste minuterna efter skäktsnittet, vore

sådana, att varje åskådare, som ej kände sig fullt övertygad örn att snittet

lett till omedelbar medvetslöshet, måste få den föreställningen, att slaktsattet

innebure uppenbar grymhet, ja, vore rent av upprörande. Till försvar för

skäktningen hade anförts vissa religiösa motiv. Man hade sålunda fran judiskt

håll gjort gällande, att skäktningen skulle vara en religiös handling,

baserad på tradition och bibliska föreskrifter. I den mosaiska lagen funnes

dock inga direkta föreskrifter örn delta slaktsätt.

Såsom vid redogörelsen för den dansk-amerikanska svinslaktmetoden

omförmälts hemställde kollegiet slutligen örn lagbestämmelser av inne
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

börd att vid all slakt bedövning skulle ske innan djuret stuckes och avblodades.

Vid lärarekollegiets yttrande fanns bland annat fogat ett —- tidigare berört

— yttrande av professor Sahlstedt angående den judiska slaktmetoden.

Styrelsen för veterinärhögskolan yttrade i sitt utlåtande över 1925 års

riksdagsskrivelse:

Det kunde visserligen ej bestridas, att metoden kunde innebära en viss

grymhet. Härutinnan hänvisades till ett av professor Sahlstedt avgivet yttrande.

Å andra sidan finge dock ej förbises, att saken här komplicerades av

det förhållande att den judiska slaktmetoden för judarna hade religiös helgd.

Naturligtvis borde så vitt möjligt undvikas, att, då det gällde ett trossamfund,

som medgivits fri religionsutövning här i landet, genom lagstiftningen

ingripa hindrande i vad som för ett dylikt trossamfund utgjorde en integrerande

del av dess ritus. Styrelsen ansåge sig därför böra ifrågasätta, om ej

en modifikation borde göras till judarnas förmån; dock endast under förutsättning,

att saken omhändertoges av de judiska församlingarna. Det kunde

t. ex. till 1 § (i motionärernas lagförslag) fogas ett andra stycke av innebörd

att, om av religiösa skäl en mosaisk församling önskade för sina medlemmars

räkning anordna slakt utan att blodets avtappning föreginges av bedövning,

ansökning om tillstånd därtill skulle göllas hos Konungen, som,

därest ansökningen funnes böra beviljas, skulle äga föreskriva de närmare

villkor, under vilka slakten finge ske, såsom angående plats för densamma,

tillvägagångssättet därvid och uppsikt över slakten. Redan i själva lagen

syntes böra intagas föreskrift därom, att vid sådan slakt alltid skulle omedelbart

efter verkställandet av det för blodets avtappning avsedda snittet

företagas bedövning enligt lagens föreskrifter. De föreskrifter Konungen

hade att meddela angående tillvägagångssättet vid slakten skulle alltså förnämligast

komma att avse att förhindra för djuret onödigt pinsamma förberedelseåtgärder

och att sörja för att snittet verkställdes på det för blodavtappningens

påskyndande effektivaste sättet.

I särskilt yttrande anförde en av ledamöterna i styrelsen professor J. E. Johansson

bland annat följande:

Den judiska slaktmeloden hade spelat en betydande roll i diskussionen

om slaktförfarandet. Efter den omfattande utredning, professor Sahlstedt

lämnat, torde densamma, rituellt utförd, svårligen kunna betecknas som innebärande

grymhet mot djur, även om den framhävde ''dödandet av djuret’.

Då detta emellertid långt ifrån att bereda den ortodoxa judiska menigheten

något större obehag stöde i överensstämmelse med dess världsåskådning, så

bjöde den numera allmänt erkända hänsynen till en folkminoritet, att det

rituella förfarandet undantoges från att beröras av eventuella lagstämmelser

på ifrågavarande område. Man torde kunna förvänta, att vid sådant hänsynstagande

ingen invändning gjordes mot att slaktförfarandet i andra delar

än det rituella underkastades eventuella allmänna bestämmelser, särskilt

örn vederhäftiga representanter för den judiska menigheten hördes före bestämmelsernas

avfattande.

En annan ledamot av högskolans styrelse, godsägaren J. A. Scharp, yttrade,

att han i likhet med lärarekollegiet ansåge, att slakt av husdjur alltid

skulle ske medelst bedövning, innan djurets blod avtappades, och att något

undantag från denna regel icke borde ifrågakomma.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

31

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse,

under förmälan att skäktmetoden blivit demonstrerad för styrelsen, väsentligen

följande:

Styrelsen kunde icke finna, vare sig att de förberedelser, djuren underkastades

före slakten, behövde, örn de utfördes på lämpligt sätt, innebära någon

onödig grymhet mot djuren, eller att själva skäktsnittet kunde i och för sig

utlösa någon svårare smärtförnimmelse hos djuren, varemot det icke torde

få anses helt uteslutet, att djuren under det jämförelsevis långa dödsarbetet

efter skäktsnittets verkställande bibehölle ett visst mått av medvetande och

således därunder kunde beredas ett onödigt lidande. Detta skulle emellertid

besparas dem, om djuren omedelbart efter skäktsnittets verkställande bedövades

genom skjutning eller indrivning av en sprint i hjärnan. Likaledes

har den för närvarande i vissa fall tillämpade metoden att efter skäktsnittets

verkställande avskära förlängda märgen och därmed betaga djuren rörelseförmåga

av styrelsen utdömts. Härefter har styrelsen anfört, att enligt

vad dr Ehrenpreis under hand meddelat, för närvarande i vårt land funnes

omkring 10,000 judiska trosbekännare, av vilka cirka sextio procent eller

6,000 ansåges vara fullt ortodoxa. Därest skäktningen bleve förbjuden, skulle

enligt Ehrenpreis’ utsago dessa fullt ortodoxa judar anse sig förhindrade att

förtära kött från djur, som slaktats inom landet, varför införsel från utlandet

av för dem erforderligt kött skulle bliva nödvändigt. — På grund av det

anförda och med hänsyn till det kränkande av den religiösa känslan hos

judarna, som ett dylikt förbud skulle innebära, ansåge styrelsen synnerligen

tveksamt, huruvida nog starka skäl förelåge för att genom lag förbjuda

skäktning. Det syntes styrelsen därför skäligt, att undantag från den föreslagna

lagens allmänna bestämmelser meddelades beträffande skäktningen,

varvid dock till undvikande av onödig grymhet vid densammas verkställande

borde stadgas, att skäktningen finge verkställas allenast på offentligt slakthus

samt att djuret omedelbart efter skäktsnittets utförande bedövades och

slakten i övrigt utfördes i enlighet med de särskilda föreskrifter, som av Konungen

eller av medicinalstyrelsen meddelas.

I åtskilliga andra utlåtanden över 1925 års riksdagsskrivelse berördes särskilt

skäktningsfrågan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län fann frågan, huruvida skäktningen innebure

större lidande för djuren än slakt efter bedövning, vara omtvistlig,

medan länsstyrelsen i Hallands län ansåg sig icke böra bedöma, huruvida

skäktningen borde förbjudas, men tillika uttryckte den förvissningen, att

det ej torde vara omöjligt att så formulera den ifrågasatta lagen, att ett i

övrigt humaniserat slaktförfarande icke av sådan anledning förhindrades.

— Länsveterinären i Uppsala län förklarade, att mot den föreslagna bestämmelsen

örn bedövning före blodavtappningen icke torde kunna göras några

berättigade invändningar, även om därigenom ’det förfarande vid .slakt omöjliggöres,

som förcskrives av ett religiöst samfund’. — Länsveterinären i

Värmlands läns norra länsveterinärdistrikt framhöll, att då det vid skäktningen

utförda halssnittet skedde snabbt och .säkert av därtill .särskilt väl

utbildade personer och djuret genom avskärningen av halspulsådrorna och

därav följande blodlomhet i hjärnan hastigt bleve känslolöst, så kunde

denna slaktmetod i sig själv möjligen ej betraktas som djurplågeri. Förberedelserna

vid slakten vore dock sådana, alt de kunde rubriceras som onödigt

lidande. Någon undantagsställning borde därför ej inrymmas åt metoden.

— Direktören vid del offentliga slakthuset i Stockholm anförde, alt den

judiska slaktmetoden utgjorde exempel på, att ett slaktsätt, ulan alt i och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

för sig vara djurplågeri, likväl kunde så anses av en okunnig allmänhet.

Alla de vetenskapligt skolade fysiologers uttalanden, vilka han tagit del av,

utmynnade i förklaringen att genom den nästan ögonblickligen efter halssnittet

inträdande bloduttömningen i hjärnan fullständig medvetslöshet och

okänslighet måste anses inträda, och att denna varade till dess djuret dött.

Med stöd av dessa verkligt sakkunniga uttalanden hade han i tjänsteutlåtanden

tillstyrkt år 1905 slakthusstyrelsen i Göteborg samt år 1911 slakthusoch

saluhallsstyrelsen i Stockholm att medgiva dispens för sagda slaktmetod

från det i nämnda slakthus’ ordningsstadgar föreskrivna bedövningstvång.

Fortfarande hyste han den åsikten, att för slakt enligt mosaisk ritus

undantag borde medgivas från obligatorisk bedövning, till dess auktoritativa

vetenskapsmän intygat, att djurplågeri därvid förelåge. — Slakthus- och

saluhallsstyrelsen i Stockholm hänvisade till slakthusdirektörens yttrande

och uttalade, att styrelsen förutsatte, att frågan bleve föremål för särskild

inom Sverige utförd sakkunnig utredning.

De över 1925 års riksdagsskrivelse hörda föreståndarna för mosaiska församlingar

framhöllo, att en human behandling av djuren sedan urminnes

tider varit påbjuden av den judiska religionen och att ifrågavarande slaktmetod

just avsåge, att slakten, vilken jämväl förlänats karaktären av en religiös

akt, skulle utföras på det för djuret mest smärtfria sätt. Vidare anfördes

i huvudsak följande:

Införande av föreskrift om slakten föregående bedövning skulle faktiskt

förhindra utövande av den judiska slaktmetoden och sålunda ingripa i

många mosaiska trosbekännares religions- och samvetsfrihet samt eventuellt

tvinga dem att avstå från njutande av kött. I stor omfattning företagna,

vetenskapliga undersökningar hade visat, att metoden i avseende å humanitet

icke överträffades av någon annan slaktmetod samt ej innebure något

som helst djurplågeri. På grund därav hemställdes, att vid eventuellt utarbetande

av förslag till lag angående förfarande vid slakt måtte i förslaget

inrymmas medgivande att fortfarande förrätta slakt enligt den judiska metoden

utan föregående bedövning av slaktdjuret. Föreståndarna för den mosaiska

församlingen i Göteborg uttalade särskilt, att ett imponerande antal

icke judiska vetenskapsmän —■ fysiologer, anatomer och veterinärer

med flera — både inom Sverige och från så gott som alla andra europeiska

länder alltjämt hävdade, att av alla slaktmetoder den judiska vöre den mest

humana och för djuren minst plågsamma. Därjämte anmärktes, att, om

undantag ej komme att medgivas för judarnas skäktning, så skulle detta

utav en avsevärd del av de mosaiska trosbekännarna inom landet anses som

ett upphävande av hittills åtnjutna rättigheter och en kränkning av deras

på sekelgammal tradition grundade religiösa föreställningssätt. Föreståndarna

för församlingen i Malmö förklarade ytterligare, att vad denna församling

beträffade nästan samtliga medlemmar skulle beröras av ett skäktningsförbud

samt, därest de ej avstode från förtärande av kött, tvingas att med

stora svårigheter och offer skaffa sadant fran utlandet.

Vid föreståndarnas för den mosaiska församlingen i Stockholm yttrande

var fogad en redogörelse för åtskilliga hundratal uttalanden i en för skäktningsmetodens

bibehållande gynnsam riktning.

Av dessa uttalanden torde böra återgivas ett, som den 10 januari 1923 avgivits

av föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt, professor

Sven Wall, och vilket han genom därå den 11 september 1925 tecknad påskrift

förklarat sig fortfarande godkänna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kimot- Majlis proposition nr LSS.

33

Utlåtandet innehåller, att professor Wall förstnämnda dag på begäran av

Ehrenpreis och i närvaro av direktören vid det offentliga slakthuset i Stockholm

M. Sandeborg och förste besiktningsveterinären G. Hulphers å nämnda

slakthus personligen övervakat slakt enligt judisk ritual av en ko och två oxar

för att utröna huru länge efter halssnittet blödningen varade. Resultatet av

undersökningen var, att kon blödde intill G1/, minuter och de båda oxarna intill

5 minuter efter halssnittets utförande. Blödningen var ymnig den första

minuten och avtog sedan först hastigt och härefter så småningom för att slutligen

nästan omärkligt utslockna. 1 ett fall (vid slakt av den ena oxen) gjordes

icke nacksnitt efter halssnittet. Detta syntes icke lia någon betydelse för blödningen,

men iakttogs i detta fall en rytmisk och kraftig inspirationskramp,

framkallad av blodbristen i förlängda märgen. Krampen var rent automatisk.

Inga rörelser, som skulle kunna misstänkas utgå från medvetna viljeimpulser,

kunde iakttagas. Vid de båda andra fallen gjordes nacksnitt omedelbart

efter halssnittet. Härigenom uteblev den förut omnämnda inspirationskrampen,

som för många tedde sig som tecken på plågor, men som vöre ett

tecken på blodbrist i hjärnan med nedsatt eller upphört medvetande. Ett annat

tecken på att medvetandet vore nedsatt eller upphört iakttogs på ett av djuren,

då nässkiljeväggen c:a 1 minut efter halssnittets utförande genomskars, utan

alt djuret visade något som helst tecken till smärtförnimmelse. Samtidigt övervakades

vanlig slakt av två kor efter bedövning medelst skott genom huvudet.

Bröststicket utfördes i båda fallen V2 minut efter bedövningsskottet och blödningen

i bröststicket varade i båda fallen intill minuter efter bröststickets

utförande. Bedövningen syntes således ej lia något märkbart inflytande på

blödningen, som försiggick på samma sätt såväl utan som efter föregående

bedövning. Den kramp, som regelbundet följde bedövningsslakten, återfanns

även vid slakt enligt judisk ritual efter nacksnitt (förblödningskramp). Den

inspirationskramp, som förefanns vid slakt enligt judisk ritual, då nacksnitt

icke utförts, saknades fullständigt vid vanlig bedövningsslakt, eftersom vid

den vanliga bedövningen andcentrum i förlängda märgen skadats och delvis

eller fullständigt försatts ur funktion. Walls allmänna intryck nu som förut

örn slakt enligt judisk ritual vore, att efter halssnittets utförande omedelbart

inträdde ett nedsatt medvetande, som snart överginge i fullkomlig medvetslöshet

och i döden. Något djurplågeri torde man därför icke kunna tala örn.

Den judiska slaktmetoden såge iner brutal ut än den ur fysiologisk synpunkt

vore.

I propositionen till 1927 års riksdag anförde departementschefen:

Av den nu lämnade^ redogörelsen framgår, att frågan om den judiska

slaktmetoden såväl i vårt land som i andra länder intagit ett synnerligen

framträdande rum i de meningsutbyten, sorn förekommit rörande lagstiftningens

ställning till formerna för utövande av slakt. För de flesta torde

numera såsom ett allmänt intryck kvarstå, att denna långvariga och å ömse

sidor med stor iver förda diskussion icke alltid hållits inom gränserna för

ett objektivt och vederhäftigt bedömande. I varje fall synes det obestridligt,

att även i detta avseende den nutida tekniken medfört förändrade förhållanden.

Även om det obetingat må medgivas, att skäktningen, utövad

utan kontroll och i saknad av de anordningar det moderna slakthusväsendet

erbjuder, kan innebära ett för den allmänna känslan stötande slaktsätt, synes

det knappast antagligt, att den slakt, som enligt denna metod förekommer

å våra offentliga slakthus, skulle påkalla ett ovillkorligt förbud.

Med avseende å frågans principiella sida kan jag ansluta mig till det av

styrelsen för veterinärhögskolan gjorda uttalandet, vilket synts mig även

innefatta en lämplig anvisning för den praktiska lösningen. Något allmänt

Dilion!/ DII riksdagens protokoll Hilli. I sond. Nr 1S8. ,''i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

undantag från lagens tillämpning bör alltså enligt min uppfattning icke stadfästas

för den judiska slaktmetoden. På särskild prövning bör ankomma,

huruvida genom betryggande kontrollföreskrifter kan förebyggas, att detta

slaktsätt utövas under former, som måste antagas för djuren medföra

onödigt lidande. Denna prövning lärer böra tillkomma Kungl. Majit. Att

i själva lagen införa mer eller mindre detaljerade bestämmelser till ledning

för detta avgörande synes icke lämpligt eller nödigt, då en noggrann undersökning

av förhandenvarande förhållanden tydligen bör läggas till grund

för varje sådan dispens. Utan särskilt stadgande i lagen torde därvid beaktande

komma att ägnas de synpunkter, vilka innefattas i det av veterinärhögskolans

styrelse avgivna utlåtandet. Av vad nu anförts framgår vidare,

att jag såsom villkor för dispens förutsätter, att slakten enligt den judiska

metoden kommer att utövas å offentligt slakthus eller å annan slakteriinrättning,

som står under offentlig kontroll.

För lagutskottets utlåtande i anledning av propositionen och kamrarnas

skiljaktiga beslut har tidigare redogjorts.

I sitt yttrande i anledning av 1934 års riksdagsskrivelse anförde medicinalstyrelsen,

att elektrisk bedövning numera torde mycket väl kunna användas

vid slakt av större nötkreatur, kalvar och får, vilket i sin ordning torde underlätta

ett genomförande av förbud mot skäktning utan föregående bedövning.

Såsom i historiken meddelats utmynnade styrelsens yttrande i en

hemställan, att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att lagbestämmelser

angående förfarande vid slakt måtte utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad styrelsen föreslagit i sitt utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse.

I den från svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd med instämmande

av nordiska djurskyddsföreningen den 15 januari 1935 inkomna

framställningen anfördes i skäktningsfrågan bland annat:

Med avseende å skäktens bedömande från religiös aspekt, vill föreningen

först erinra därom, att de ofta åberopade gammaltestamentliga stadgandena

gälla offerkulten och icke den profana slakten. Frågan är därför i verkligheten,

enligt föreningens mening, icke en kultfråga utan en kulturfråga. Men

även örn den vore en kultfråga, borde detta icke få utgöra ett hinder för en

förändring till överensstämmelse med utvecklingens krav. Många exempel

finnas på att judarna under tidernas lopp frångått sådana det gamla testamentets

stadganden, som kommit att stå i strid med senare tiders rättsuppfattning,

varibland exempelvis nämnas stadgandet om blodsoffér, stadgandet om stenande

av personer som begått vissa brott, förbudet mot att taga ränta vid

lån, sabbatsföreskrifterna med flera. Meningarna örn skäkten oell örn vikten

av att fasthålla därvid äro mycket delade bland judarna och i de bildade judiska

kretsarna tillmätes denna fråga ringa betydelse. Föreningen är ock

förvissad örn att jämväl de, som nu vilja bibehålla skärningen, mycket snart

skulle finna sig i att denna förbjudes.

I yttrande över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade utkastet

till slaktlag, vilket, såsom förut nämnts, icke innehåller någon bestämmelse

örn möjlighet att undantaga skäktning från bedövningstvång, har lärarekollegiet

vid veterinärhögskolan uttalat, att utkastet i huvudsak motsvarade de

önskemål som kollegiet framfört i sitt yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse,

varför kollegiet tillstyrkte bifall till lagförslaget. En ledamot av kölle
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S8.

35

giet, professor Sahlstedt, har emellertid anmält en i viss mån avvikande mening

och, med instämmande av ledamoten professor Hulphers, anfört:

Det föreliggande lagförslaget innehåller icke någon undantagsbestämmelse

med avseende på den judiska slaktmetoden (skäktningen), vilket — åtminstone

huvudsakligen — synes grunda sig på förutsättningen, alt den elektriska

bedövningsmetoden skulle vara fullt användbar för nötkreatur och får,

och, såsom ett förfarande, vilket icke åstadkommer någon mekanisk läsion

på hjärnan, skulle kunna av judarna accepteras att användas före den rituella

skäktningen. I själva verket äro emellertid meningarna örn den elektriska

bedövningsmetodens (i dess hittills prövade utföranden) användbarhet för

nötkreatur ganska delade, och man kan icke säga, att den för dessa djurs

vidkommande ännu är till fullo utexperimenterad och genomprövad. Denna

metod synes mig därför icke utan vidare kunna anbefallas som bedövningsoperation

före skäktningen, och de vanligen nyttjade bedövningsmetoderna,

skott eller sprintslag hava, såsom åstadkommande skada på hjärnan, icke godtagits

av judarna till användning före skäktsnittet. Under sådana förhållanden

kommer en tillämpning av slaktlagen i den föreslagna lydelsen eventuellt att

innebära ett förbud att skäkta enligt judisk ritual. Huruvida tillräckligt starka

skäl tala för beredande alltjämt av möjligheter för de mosaiska trosbekännarna

här i landet att utöva sin rituella slaktmetod, är en fråga, som jag icke är

kompetent alt bedöma. Skulle emellertid sådana skäl anses föreligga, synes

mig saken, intill dess att en bedövningsmetod, lämplig att föregå skäktningen,

utformats, kunna så ordnas, att i lagförslagets tilläggsparagraf jämväl den

judiska slaktmetoden upptages, och att denna paragraf sålunda gives följande

lydelse: . . . dock skall, såvitt angår den judiska slaktmetoden (skäktningen)

och slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag, Konungen bestämmer.

— Den utredning rörande skäktningen ur djurskyddssynpunkt,

jag före lärarekollegiets avgivande av sitt yttrande i slaktlagsfrågan 1925

verkställde, och vilkens resultat dels finnas hilagda detta yttrande, dels i

utförligare form, intagna i förhandlingarna för 3. nordiska veterinärmötet i

Oslo 1928, gav enligt min uppfattning vid handen, att skäktningen, korrekt

utförd, icke i och för sig kan sägas innebära djurplågeri, och att, om den får

efterföljas av bedövningsoperation (skott eller sprintslag i pannan), full trygghet

även i sådana fall, i vilka komplikationer inträffat, härutinnan kan vinnas.

Därför är jag av den åsikten, att ett uppskov med bedövningstvångets

(d. v. s. bedövning före blodavtappningen) tillämpning beträffande skäktningen,

intill dess att en fullt lämplig och tillförlitlig metod härför blir utarbetad,

ej kan anses medföra någon allvarlig olägenhet. Då emellertid skäktningen

obestridligen på åskådaren gör ett obehagligare intryck än ''faedövningsslakt’

och en så stark opinion mot densamma synes förefinnas här i landet,

att den nog kan sägas höra till sådana handlingar, som väcka ''allmän förargelse’,

är det givetvis under alla förhållanden ett önskemål, att ett eventuellt

uppskov med tillämpningen av bedövningstvånget beträffande denna slaktmetod

blir så kortvarigt som möjligt.

Styrelsen för veterinärhögskolan har tillstyrkt lagutkastet under erinran

likväl, att grunden lill de betänkligheter styrelsen i fråga örn skäktningen uttalade

i sitt yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse ej syntes till fullo undanröjd.

En ledamot av styrelsen, professor Henschen, Ilar helt anslutit sig till

lärarekollegiets mening.

I ett utlåtande av rabbinerna vid Stockholms, Göteborgs och Medina mosaiska

församlingar, vilket av föreståndarna för mosaiska församlingen i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Stockholm bifogats deras yttrande över 1935 års lagutkast, hava dessa rabbiner

anfört:

De hittills använda bedövningsmetoderna, bestående av skott eller

sprintslag i huvudet, vilka förorsaka skada på hjärnan, kunna icke användas

vid skänning, enär denna blott kan utföras på ett fullkomligt

friskt och oskadat djur. De sedan en viss tid i olika länder pågående

experimenten med elektrisk (eller annan) bedövning synas, att döma av

hittills föreliggande resultat, peka på en möjligen framkomlig väg. Vi

avhålla oss från att här ingå på det teoretiska spörsmålet, huruvida denna

bedövning är humanare än det utan bedövning utförda skäktsnittet.

Å andra sidan kunna vi i detta sammanhang hänvisa på det faktum, att en

omedelbart efter skäktsnittet använd bedövningsform1 sedan årtionden

praktiseras i slakthusen i Stockholm och Göteborg, och att Malmö mosaiska

församling är beredd att framdeles införa densamma.

Vi tveka dock ej att här förklara följande:

Med hänsyn till regeringens avsikt nied föreliggande lagförslag och för att

möjligen kunna bringa ur världen detta tvistefrö i samförståndets tecken

anse vi det högeligen önskvärt om man genom fortsatta experiment kunde

nå fram till en bedövningsmetod, vare sig den elektriska eller annan, som

garanterar att djurets organ och funktioner förbli oskadade. I så fall kan

man utgå från, att en dylik genomprövad metod med stöd av en auktoritativ

rabbinsk opinion i olika länder kunde godtagas såsom överensstämmande

med den judiska ritualens krav.

Ingående personliga undersökningar, som undertecknad Ehrenpreis gjort

under en nyligen företagen utrikesresa, giva emellertid vid handen, att experimenten

med elektrisk bedövning av nötkreatur, som synbarligen äro på

god väg, i detta nu ännu icke äro avslutade. Uppfattningarna om den elektriska

bedövningens användbarhet på nötkreatur äro ännu delade. Vissa detaljer

beträffande fysiologiska och patologiska verkningar av den elektriska

strömmen äro ännu icke nöjaktigt klarlagda.---- — —----

För att så snart som möjligt skaffa klarhet i de ännu svävande punkterna

är det vår avsikt att med bistånd av professorer vid härvarande veterinärhögskola

och under medverkan av härvarande slakthus’ inspektor företaga

systematiska experiment med bedövning av nötkreatur, i anslutning till undersökningar,

som de senaste åren företagits i Holland (Utrecht, Breda), i

Tyskland (Offenbach, Frankfurt a/M, Berlin o. s. v.). Enligt nu föreliggande

dispositioner skola bemälda undersökningar, efter anskaffning och inmontering

av en för ändamålet i Munchen tillverkad apparat för elektrisk

bedövning, sättas i gång i början av december 1935. Hur lång tid dessa

försök, vilka möjligen skola försiggå parallellt med liknande experiment i

andra länder, komma att taga i anspråk, kan i förväg ej med full bestämdhet

angivas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hava rabbinerna hemställt, att

vidkommande den judiska skäktningen, såväl beträffande nötkreatur som

fjäderfä, det nuvarande tillståndet måtte genom dispensbestämmelse bibehållas.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Stockholm hava i sitt yttrande

över lagutkastet anfört:

1 Härmed lärer åsyftas en efter skäktsnittet verkställd avskärning av förlängda märgen

Såsom av det förut sagda framgår medför emellertid detta förfarande icke någon bedövning

utan endast ett upphörande av djurets rörelseförmåga.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

37

Av vår församling skulle det hälsas med stor tillfredsställelse, örn de bedövningsmetoder,

som nu utexperimenteras, visade sig uppfylla de krav, som

ur judisk rituell uppfattning skulle möjliggöra deras användning vid skäktning.

Dessa experiment hava emellertid ännu icke kommit till ett slutgiltigt

resultat och ett auktoritativt uttalande örn metodens användbarhet ur rituell

synpunkt kan sålunda ännu icke göras. Dock tyda, enligt de upplysningar

vi inhämtat, alla tecken på att experimenten skola leda till ett gynnsamt resultat.

Innan detta uppnåtts och innan sålunda ett auktoritativt stöd åt metodens

användning kunnat erhållas, skulle det för ett stort antal svenska

mosaiska trosbekännare innebära ett svårt ingrepp i deras religiösa sedvänjor,

om legala hinder uppställdes mot skäktning utan föregående bedövning.

Det synes oss därför vara förenligt med rättvisa och överensstämmande

med religions- och samvetsfrihetens princip, om i lagförslaget hänsyn toges

till ovannämnda förhållanden. Vi hemställa därför att i förslaget måtte införas

en dispensbestämmelse av den innebörd, att lagens bestämmelser om

bedövningstvång icke skulle komma till tillämpning beträffande den judiska

slakten, förrän ovannämnda undersökningar ha lett till ett — av oss livligt

åstundat — positivt resultat.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Göteborg ha i ett av dem särskilt

avgivet yttrande över lagutkastet anfört:

Det är med stort intresse som man inom judiska kretsar tagit del av de

experiment, som gjorts med den nya elektriska bedövningsmetoden. Dessa

experiment synas giva vid handen, att denna nya metod icke skulle skada

djuren, utan sålunda skulle kunna komma lill användning även vid siaktning

enligt de religiösa föreskrifterna. Om denna nya bedövningsmetod visar

sig hålla vad den lovar, finnes det grundad anledning antaga att även

de judiskt ortodoxa auktoriteterna skola komma att förklara densamma

tillfredsställande, och att sålunda religiösa hinder icke finnas för metodens

användande vid den rituella slakten.

För att säkert fastslå metodens värde komma nu omedelbart genom de

judiska församlingarnas försorg experiment i större skala att igångsättas

såväl i Stockholm som i utlandet. Resultaten av dessa experiment torde föreligga

inom loppet av ett halvår,1 troligen dessförinnan.

Vi äro övertygade örn att ifall en slaktlag, innehållande absolut förbud

för siaktning utan föregående bedövning, icke genomfördes, innan de ovannämnda

experimenten fullföljts, detta i hög grad skulle dämpa den oro, som

ovedersägligen förefinnes bland de svenska medborgare av mosaiska trosbekännelsen,

som hålla de religiösa föreskrifterna i fråga om siaktningen i

helgd.

Vi hemställa därför, att det föreliggande förslaget till ny slaktlag icke måtte

för riksdagen framläggas, förrän nyssomtalade experiment blivit slutförda,

eller, örn ett uppskov med framläggandet icke kan erhållas, att i förslaget

måtte införas en övergångsbestämmelse, varigenom medgivande under

viss lid lämnas för siaktning utan föregående bedövning.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Malmö, vilka i sitt yttrande

över lagutkastet omnämnt att undersökningar pågå till utrönande av huruvida

elektrisk eller möjligen annan bedövningsmetod skulle kunna vara förenlig

med de religiösa föreskrifterna för den rituella judiska slakten, lia anfört,

att det skulle av församlingen hälsas med stor tillfredsställelse om de

Yttrandet iir da^tecknat dea G november 1035.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

bedövningsmetoder som utexperimenterades visade sig uppfylla de rituella

kraven. Då experimenten icke kommit till slutgiltigt resultat, ehuru enligt

inhämtade upplysningar många tecken tydde på att de skulle leda till

gynnsamt resultat, skulle det för i det närmaste samtliga församlingsmedlemmarna

innebära ett svårt ingrepp i deras religiösa livsföring om legala

hinder uppställdes mot skäktning utan föregående bedövning. Församlingen

hemställde därför om en dispensbestämmelse av innebörd att bedövningstvång

icke skulle komma till tillämpning beträffande den judiska slakten

förrän undersökningarna lett till positivt resultat.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har i ett yttrande, dagtecknat

den 30 november 1935, bemött vad rabbinerna och föreståndarna förde

mosaiska församlingarna anfört. Förbundet har även anfört, att när första

lagutskottet vid 1931 års riksdag uttalat, att en slaktlag med bedövningstvång

svårligen kunde komma till stånd i vårt land örn den icke innebure

förbud mot skäktning och svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden

samt att det icke torde vara försvarligt att tillåta någon av dessa metoder, örn

man för andra fall läte slakt utan bedövning drabbas av straff, borde judarna

omedelbart hava satt i gång med de försök som de nu åberopade för att

få dispens. Då de icke använt den tid som stått till deras förfogande, syntes

ingen rimlig anledning att bevilja dem särskilt anstånd. Påståendet, att vissa

detaljer beträffande fysiologiska och patologiska verkningar av den elektriska

strömmen ännu icke vore nöjaktigt klarlagda, vöre icke riktigt i vad avser

den elektriska strömmen vid dess användning såsom bedövningsmedel vid

slakt. En undersökning i detta avseende verkställd genom försorg av Reichsgesundheitsamt

i Berlin torde i fråga örn grundlighet, auktoritativ pondus

och vunna resultat icke lämna något övrigt att önska. Till upplysning rörande

denna undersökning hänvisades till ett i svensk veterinärtidskrift, 1935

s. 202, infört referat.

Styrelsen för svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd tiar

i ett yttrande dagtecknat den 16 december 1935 jämväl hänvisat till den av

Iteichsgesundheitsamt i Berlin föranstaltade undersökningen. Ytterligare undersökningar

vore enligt styrelsen fullständigt onödiga, så mycket mer som

bedövning med elektricitet sedan länge vore i bruk flerstädes i Europa vid

skäktning. Något auktoritativt uttalande, att metoden med elektrisk bedövning

vore ur judisk rituell synpunkt oantastlig hade emellertid ej sett dagen

och komme enligt sakens natur förmodligen ej heller att göra det. Styrelsen

hemställde att under föreskrift om bedövningstvång vid slakt måtte inbegripas

även den judiska slakten.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet, dagtecknad den 1 december

1936, ha rabbinerna vid Stockholms, Göteborgs och Malmö mosaiska församlingar

lämnat en redogörelse för de av dem igångsatta undersökningarna

rörande den elektriska bedövningens inverkan på nötkreatur samt därvid

anfört:

Vid slakthuset i Enskede hava på vårt föranstaltande systematiska undersökningar

med elektrisk bedövning av nötkreatur ägt rum alltsedan mitten

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr lss.

av januari månad 1936. Dessa hava genomförts av rektorn vid veterinärhögskolan,

professor A. V. Sahlstedt, vilken handhaft den fysiologiska delen

av undersökningarna, professorn vid samma högskola Albert Hjärre, vilken

handhaft den patologisk-anatomiska delen av undersökningarna, samt professorn

vid samma högskola Gustav Hiilphers, vilken närmast hade uppsikt

över den hygieniska sidan av frågan. A id undersökningarna medverkade

jämväl slakthusinspektoren, överveterinären doktor Brandt. Ett biträde förde

protokoll över de gjorda undersökningarna. Experimenten utfördes med

en för ändamålet i Munchen tillverkad apparat för elektrisk bedövning, som

arbetar med den låga spänningen av 42 volt, vilken spänning understigei

den, som i allmänhet tidigare vid dylika experiment använts utomlands.

Undersökningarna hava med smärre avbrott fortgått till juni månad 1936,

varefter de med sommarens ingång tillsvidare avbrutits.

En officiell fullständig redogörelse för undersökningarna föreligger tdl

denna dag icke. Det har därför hittills icke varit möjligt för oss att taga

ställning till frågan. Lika litet kunde vi sätta oss i förbindelse med utländska

rabbiner för att uppnå det behövliga stödet av en auktoritativ rabbinsk

opinion — vilket ej lämpligen kan ske, förrän ett definitivt resultat av undersökningarna

föreligger. ...

Ehuru undersökningarna sålunda icke slutförts, hava professorerna Hjärre

och Sahlstedt på därom gjord anhållan tillställt undertecknad Ehrenpreis

provisoriska redogörelser, den förre med skrivelse av den 5 sistlidne september,

den senare med skrivelse av den 29 november.

Professor Hjärre hänvisar till, att ''fullständiga protokoll och mera utförlig

redogörelse för försöken komma att överlämnas senare’. Hans kortfattade

preliminära redogörelse’ avser de ''patologisk-anatomiska undersökningarna,

som utförts å ett antal efter föregående elektrisk bedövning^ skäktade

nötkreatur’. De mikroskopiska undersökningarna hava utförts a sammanlagt

29 nötkreatur, som skäktats efter föregående elektrisk bedövning.

Fortsatta undersökningar på ett större antal djur torde, efter vår uppfattning,

öka undersökningarnas vetenskapliga bevisvärde. Professor Hjärre avslutar

sitt brev sålunda: ''Sorn en sammanfattning av de hittills vunna re
sultaten

av de patologisk-anatomiska undersökningarna skulle jag slutligen

vilja anföra, att morfologiska förändringar av den art, att de kunnat tänkas

inverka på djurens livsduglighet icke påträffats hos något av de elektriskt

bedövade nötkreaturen.’

Professor Sahlstedt å sin sida hänvisar till, att ’en tillämpning av mera

exakt fysiologisk undersökningsmetodik vid försöken icke varit möjlig, delvis

på grund av att ''djuren — på ett pär undantag när — omedelbart skulle

gå till slakt’. Hans hittills gjorda iakttagelser bestyrka den av professor

Hjärre uttalade uppfattningen. Han skriver därom: ’A efter elektrisk be
dövning

slaktade djurs kroppar har jag icke kunnat iakttaga några sådana

förändringar, som kunna sättas i direkt samband med denna bedövning . . .

Därför menar jag, att den s. k. elektriska bedövningen icke kail anses medföra

sådana förändringar hos djuret, som enligt den ortodoxa judiska uppfattningen

betraktas som sjukliga tillstånd.’ Professor Sahlstedt avslutar sin

skrivelse på följande sätt:

''Närmare kan jag för närvarande icke yttra mig i frågan. Emellertid synes

det mig vara önskvärt, att försöken med den elektriska bedövningsmeloden

på nötkreatur återupptagas och fullföljas, speciellt för möjliggörande

av ytterligare en del observationer på efter sådan bedövning uppvaknade

djur. Härför vore det enligt min mening förmånligt, örn uppskov nied 1 i 11- lämpningen av ett eventuellt av nästkommande riksdag beslutat allmänt bedövningstvång

vid slakt kunde utverkas beträffande den judiska slaktmeto
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

den, intill dess att en fullständigare utredning rörande den elektriska bedövningsmetoden

kunde åstadkommas, än som hittills varit möjligt.’

Med hänsyn till det ovan anförda, för att få möjlighet

dels att ostört låta slutföra de under tydligen lovande omständigheter hittills

genomförda försöken med elektrisk bedövning,

dels att efter avslutade undersökningar kunna uppnå ett auktoritativt

rabbinsk! uttalande i frågan, vilket är nödvändigt för att förläna effektivitet

åt vårt ställningstagande, vilja vi vördsamt hemställa, att den judiska

skärningen tills vidare måtte dispenseras från föregående bedövningstvång.

Professor Ehrenpreis har i skrivelse den 26 januari 1937 upplyst att sedan

viss tid vid Köpenhamns slakthus pågingo försök med bedövning av nötkreatur

genom kväve. Dessa försök genomfördes under överinseende av nobelpristagaren

professor Krogh, vilken i ett preliminärt utlåtande yttrat sig

mycket uppmuntrande örn lämpligheten av denna bedövningsart, såväl från

djurskyddssynpunkt som med hänsyn till den judiska ritualens föreskrifter.

Sålunda inledda experiment skulle under den närmaste tiden fortsättas.

Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd har i skrivelse den

8 januari 1937 — under framhållande av att de här företagna experimenten

givit till resultat att de judiska kraven pa en av dem godtagbar bedövningsmetod

fullständigt uppfylldes av den elektriska bedövningen — anhållit, att

Kungl. Maj:t ville till 1937 års riksdag framlägga det inom justitiedepartementet

år 1935 utarbetade förslaget till lag angående slakt av husdjur.

Renslakt.

Tillvägagångssättet vid slakt av ren har varit föremål för undersökning av

framlidne professorn vid veterinärhögskolan Hj. Dahlström under en av honom

år 1913 företagen studieresa till Övre Soppero i Jukkasjärvi socken.

Av hans däröver avgivna berättelse, vilken år 1915 utgivits i svenska allmänna

djurskyddsföreningens skriftserie, inhämtas bland annat:

Redogörelsen avser den närmast i försäljningssyfte bedrivna masslakten.

Lapparna slakta emellertid även renar för eget behov, som för en medelstor

familj uppgives utgöra 25 till 30 renar om året.

Angående det i Övre Soppero tillämpade slaktsättet har professor Dahlström

i reseberättelsen meddelat:

Slaktrenarna drivas in i stora inhägnader eller fållor. Enstaka renar, som

vägra gå in i dessa, skjutas ned. En man går därefter in i fållan samt fångar

en ren med lasso. Genom ett raskt grepp kastas renen omkull, varefter en

person sticker in en vanlig finnkniv något till vänster om medellinjen mellan

bröstbenets främre och bakre ändar. Med några slag med en yxhammare

drives kniven in ända till skaftet samt får kvarsitta. Djuret släppes nu varvid

det vanligen springer upp. Under den första minuten springer det antingen

omkring, jagat av de övriga, eller blir stående på en fläck. Blicken blir

stin ande och ängslig, och djuret börjar gapa. Under den andra minuten

börjar djuret gå osäkert och vacklar eller ställer sig bredbent. När två minuter

gått, faller djuret vanligen omkull. Det dröjer likväl ännu en minut, innan

blodförlusten blivit så stor, att djuret av matthet faller på sidan. Andnoden

har ökat, men alltjämt befinner renen sig vid fullt medvetande. Då

fyra och en halv minuter gått, höras vanligen rosslande ljud. Först efter sju

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

41

minuter har andningen upphört. Känsligheten på hornhinnan är då alltjämt

för handen. När åtta minuter gått, synes livet lia flytt. Huvudsyftet

med metoden är, att djuret skall förblöda invärtes, så att det i buk- och

brösthålorna befintliga blodet vid den följande uppslaktningen må kunna

uppsamlas i våmmen. En dylik s. k. blodmage utgör ett viktigt födoämne

för såväl lapparna som de bofasta. -— Dahlström har ock redogjort för en

annan företrädesvis av lapparna i Karesuando använd slaktmetod. Därvid

verkställes före det nyss beskrivna hjärtsticket ett nackstick med därav förorsakad

skada å förlängda märgen, varigenom djuret berövas rörelseförmågan.

Metoden är emellertid förkastlig, emedan nacksticket icke berör den

del av hjärnan, som antages vara säte för medvetandet, men däremot inverkar

hämmande på blodavrinningen. Av samma skäl utdömes jämväl den

i vissa fall praktiserade metoden att före hjärtstickets verkställande tilldela

djuret ett slag i nacken.

Under år 1922 har professor Dahlström på anmodan av nyss omförmälda

djurskyddsförening och med bidrag av staten deltagit uti vissa i trakten av

Röros delvis med bidrag av norska staten verkställda undersökningar rörande

en där utförd storslakt å ren. För resultatet av dessa undersökningar har

Dahlström redogjort uti en i föreningens skriftserie för år 1923 ingående

broschyr.

Av denna berättelse framgår, att i huvudsak samma slaktsätt plägat här

tillämpas som det av Dahlström år 1913 i Övre Soppero iakttagna. Emellertid

verkställdes vid ifrågavarande tillfälle försök med bedövningsslakt genom

användande av olika skjut- och slagapparater. Därjämte prövades en

helt ny metod att åstadkomma bedövning. Nämnda metod kallas av professor

Dahlström ''hjärnsticket’ och beskrives sålunda, att en krökt kniv införes

i stora hjärnan genom håligheten mellan nackbenet och hjärnskålens

botten. Den sålunda åvägabragta hjärnskadan har till omedelbar följd medvetslöshet

hos djuret. Slakten fortsättes därefter med hjärtstick på vanligt

sätt. Dahlström redogör jämväl för vissa olägenheter, som enligt vad han

vid samma undersökningar iakttagit, måste vad angår ren anses förbundna

med de vanliga bedövningsmetoderna, medan han i avsende å det s. k. hjärnsticket

framhåller bland annat, att metoden, som icke medför dylika olägenheter,

är lätt att lära samt säkert verkande och sannolikt icke försämrar

blodavtappningen. Icke heller är därmed förenad kostnad av någon betydelse.

Slutligen påpekar han, att med hänsyn till lappbefolkningens kända

konservativa läggning denna metod, som i viss mån framstår som en förbättring

av det redan av lappar brukade nacksticket, torde vara lättare att

införa bland dem, än vad fallet skulle vara med någon annan metod. Emellertid

anmärker Dahlström, att, innan tvång att använda metoden låter sig

genomföras, den allmänna opinionen i vårt lands nordligaste delar måste

bearbetas ävensom undervisning meddelas.

I yttranden, som under åren 1936 och 1937 avgivits av länsveterinären i

Norrbottens län D. Grimfält och till vilka jag senare återkommer, lämnar

Grimfelt följande uppgifter rörande det sätt varpå renslakten för närvarande

bedrives i Norrbottens län:

Slakten av ren inom länet tillgår f. n. på så sätt, att antingen hjärtstick

göres utan varje bedövning (inom de norra delarna av lappmarken) eller

ock blodavtappningen föregås av s. k. nackstick (inom de södra delarna).

Nacksticket göres med kniv, sorn instickes i mellanrummet mellan nackbenet

oell första halskotan, varvid förlängda märgen avskäres och djuret

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

störtar omkull, till synes livlöst. Beträffande denna metod, som av lapparna

anses fullt tillfredsställande ur bedövningssynpunkt, måste emellertid

framhållas, att den, enligt vad framstående fysiologer konstaterat, icke kan

betraktas som någon bedövningsmetod i verklig mening, alldenstund den

lämnar stora hjärnan intakt och medvetandet alltså finnes kvar, fastän rörelseförmågan

är borta på grund av ledningsbanornas avskärande.

Renslakten försiggår i tvenne säsonger. Den första, som är helt kort —

c:a ett par veckor — äger rum i september (den s. k. barmarlcsslakten) och

måste vara avslutad före brunsttidens inträde omkring den 29 september.

Denna slakt är av jämförelsevis obetydlig omfattning, men försök göras att

upparbeta densamma, då renarna vid denna tid äro vid gott hull. Vinterslakten

börjar, så snart snö och kyla infunnit sig, alltså i slutet av oktober

eller början av november, varvid den till att börja med är av mindre omfattning,

kulminerar under december och januari samt är avslutad omkring

den 1 mars.

Vid slakten drivas renarna in uti de s. k. skiljningsgärdena, vanligen uppförda

av grövre eller smalare stockar, vilka tätt intill varandra neddrivits i

jorden och sammanhållas på lämpligt sätt. Efter skiljningen föres den till

slakt uttagna renen genom en öppning i gärdet antingen till en med detta

sammanbyggt s. k. kontor eller i fria skogen, varefter avlivning och uppslagning

sker, med renen liggande i snön. Slakten verkställes därvid av

uppköparna och deras biträden, vilka vanligen äro av svensk extraktion.

Efter slakten borttransporteras renkropparna, vanligen med lastbil, då skiljningsplatsen

oftast ligger nära landsväg.

I den s. k. lapputredningens år 1936 avgivna betänkande beräknas antalet

renar i de tre nordligaste länen för år 1934 till omkring 275,000, av vilka

mer än 2/3 äro hemmahörande i Norrbottens län. Antalet slaktade renar

uppskattas för samma år till omkring 55,000 med ett sammanlagt slaktvärde

av 1,335,000 kronor.

I sitt yttrande med anledning av 1925 års riksdagsskrivelse upptog veterinärhögskolans

lärarekollegium, i vars yttrande professor Dahlström deltog,

till en början vissa anmärkningar mot det i södra Lappland använda nacksticket,

varefter framhölls, att det icke från anhängarna av denna metod

avhörts några allvarliga farhågor, att den nyss omförmälta nya metoden,

hjärnsticket, skulle erbjuda några tekniska eller ekonomiska svårigheter av

beskaffenhet att utgöra hinder för metodens tillämpning även vid masslakt

av renar.

Styrelsen för veterinärhögskolan berörde i sitt yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse

icke särskilt renslakten, men en av styrelsens ledamöter, professor

J. E. Johansson, anförde härom:

Det kunde vara tveksamt, huruvida det ifrågakomna hjärnsticket vore att

anse som ett så betydande framsteg framför lapparnas av ålder tillämpade

hjärtstick, att det borde legaliseras, under det att det senare belädes med

böter eller fängelse. Man hade anfört, att hjärtsticket ej medförde ögonblicklig

bedövning, men väl dödsångest. Erfarenheten från krig, olycksfall

och överfall stödde icke ett sådant antagande, men gåve däremot vid handen,

att en människa efter en skada å hjärtat eller större kärl kunde fortfara

att röra sig flera minuter, t. o. m. timmar utan att visa särskilda tecken

till smärta eller ens veta örn skadan, innan hon folie medvetslös. Toge man

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188.

43

dessutom hänsyn till, att även hjärnsticket kunde misslyckas, så förefölle

det Johansson orimligt att straffbelägga lapparnas gamla slaktmetod.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt anförde i sitt yttrande med

anledning av 1925 års riksdagsskrivelse, att propaganda för införande av

humanare slaktmetoder måste bedrivas under ett flertal år, innan den ifrågasatta

lagen kunde träda i kraft, och att detta särskilt gällde i fråga om slakt

av ren. I yttrandet anfördes beträffande det brukliga tillvägagångssättet vid

dylik slakt.

Renarna slaktas i de allra flesta fall både av lappar och nybyggare utan

föregående bedövning. I vanliga fall dör renen av hjärtstick på 4 till 6 minuter,

men det händer också att döden inträder först efter längre tids förlopp

och ända till 15 minuter efter sticket. Huruvida hjärtsticket utan föregående

bedövning innebär ett så stort djurplågeri som från djurskyddsvänligt

håll framhålles, är jag ej alldeles viss om. Vid samtal, jag haft med

läkare om saken, har av läkarna framhållits, att hjärtsticket, väl utfört, medför

en rätt snabb och relativt smärtfri död. Läkarna, jag talat med, ha själva

ofta varit närvarande vid renslakt. I ogynnsamma fall, när hjärtat icke

träffas av kniven på rätt ställe, kan dock slakten på detta sätt bliva ett djurplågeri

och bliva mycket obehaglig att se på. Detta kan dock vara fallet,

vilken metod som än användes vid slakten. Det mesta talet om djurplågeri

vid slakt av renar har nog, tror jag, uppkommit av att känsliga människor

åsett slakten och funnit den grym. Härmed vill jag dock ej ha sagt att

ändring i metoden icke är önskvärd eller att åtminstone för känslan mera

tilltalande slaktmetoder även av renar finnas. Det hittills bästa sättet torde

den krokiga knivens införande i stora hjärnan vara. I detta fall torde bedövningen

bliva fullständig.

Jämväl i andra yttranden med anledning av 1925 års riksdagsskrivelse

berördes renslakten särskilt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde att de av professor Dahlström

omnämnda särskilt för renslakt konstruerade slaktknivarna visserligen försöksvis

kommit till användning, men, då det vore att förmoda, att avsevärd

tid komme att förflyta innan dessa knivar kommit till allmännare användning,

vore det önskligt, att beträffande renslakt övergångstiden för lagens

ikraftträdande ej gjordes alltför snäv. — Landsfiskalerna i Boteå och

Anundsjö distrikt av Västernorrlands län nämnde, i samband med att de

förklarade en lag angående slakt av husdjur vara av behovet påkallad, uttryckligen

slakt av ren. — Likaledes framhöll länsveterinären i Älvsborgs

län, som under förmälan att han tidigare tjänstgjort inom Jämtlands län

förordade det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget,

därvid bland annat slakt av ren.

I propositionen till 1927 års riksdag yttrade departementschefen till motivering

av förslaget att lagen, såvitt anginge slakt av ren, skulle tillämpas

först från den dag Kungl. Maj:t bestämde:

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att de vid slakt vanligen brukade

bedövningsmetoderna icke äro väl lämpade för slakt av ren. Utredningen

giver ock vid handen, att den av professor Dahlström förordade bedövningsmetoden

ännu icke vunnit sådan användning, att den redan nu skulle

kunna i lag påbjudas. Med hänsyn till de goda vitsord, som lämnats, lärer

dock få antagas, att härutinnan småningom en förändring skall kunna genomföras.

Jag har därför i fråga örn slakt av ren ansett mig böra föreslå,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188.

att åt Kungl. Majit överlämnas att bestämma tiden för lagens ikraftträdande.

Att härigenom tills vidare icke heller stadgandet i 2 § kommer att äga giltighet

med avseende å renslakten lärer särskilt med hänsyn till vad härutinnan

i vissa yttranden anförts icke vara ägnat att möta betänklighet.

I sitt yttrande över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade lagutkastet

har lärarekollegiet vid veterinärhögskolan såsom önskvärt framhållit,

att åtgärder snarast möjligt vidtoges till utarbetande av bedövningsmetoder

som vore lämpliga vid renslakt.

Länsveterinären i Norrbottens län D. Granfelt har till sitt yttrande till länsstyrelsen

med anledning av nämnda lagutkast fogat en promemoria angående

bedövningsmetoder vid slakt och deras användbarhet för renslakten. Grimfelt

har däri företagit en jämförelse mellan de olika bedövningsmetoder som

vid slakt av ren kunna ifrågakomma nämligen: 1) slag med klubba eller dylikt,

2) indrivning av sprint i stora hjärnan, vilket kail ske medelst a) slagsprint,

b) fjädersprint, då sprinten indrives med hjälp av en kraftig fjäder,

eller c) skjutsprint, 3) indrivning av en kula i hjärnan medelst skjutvapen,

med eller utan användning av slaktmask, samt 4) hjärnstick. Rörande sistnämnda

metod anför Grimfelt:

Metoden uppfyller de flesta av de principiella kraven på en god bedövningsmetod,

dock ej alla. Den viktiga förutsättningen att metoden skall

vara lätt att utföra och lära, uppfylles mycket dåligt, i det att det visat sig,

att det förutsätter en betydlig övning och säkerhet hos utövaren, för alt det

skall lyckas. Att utföra ett nackstick med en kort rak kniv är tämligen lätt,

men att göra hjärnstick med lång, krökt kniv är betydligt svårare, ja, för en

person, som aldrig gjort nackstick t. o. m. mycket svårt, så att det inläres

först efter många misslyckade försök. Metodens fördel är att kniven är billig

i anskaffning och icke kostar något i drift, vartill givetvis kommer att den

är ofarlig i användningen. Kniven måste efter införandet i hjärnan vridas

ett pär gånger; underlåtes detta, kommer sannolikt icke någon fullständig

bedövning till stånd. Härtill kommer, att förlängda märgen otvivelaktigt skadas

vid knivens införande genom nackhålet, även örn förlängda märgen

s. a. s. endast klyves på längden i stället för att avskäras såsom vid nacksticket.

Vid detta senare ligger djuret fullständigt förlamat och reagerar ej

för hjärtsticket; efter hjärnsticket åter synes en reflektorisk muskelrörelse

utlösas vid insticket i hjärtat, varjämte cornealreflexen ibland finnes kvar

efter hjärnstick. På lekmannen-åskådaren gör hjärnsticket alltså intrycket

av att giva en mindre fullständig bedövning än nacksticket. Även örn en

sådan synpunkt icke får tillmätas någon större betydelse vid bedömandet av

den föreliggande frågan, så måste det givetvis bliva svårt att övertyga åtminstone

lapparna om att en metod, som liknar deras eget nackstick men enligt

deras egen uppfattning ser ut att giva sämre bedövning, skall vara t. o. m.

bättre ur bedövningssynpunkt än det gamla nacksticket. Även ur kontrollsynpunkt

har metoden sina vanskligheter. Den dahlströmska kniven kan

givetvis även användas till enbart nackstick i ett obevakat ögonblick, för att

icke tala örn att en vanlig ’puukko’ (som ej ger bedövning, även om den

stickes in genom nackhålet) kan få komma till användning, örn ej hjärnstickkniven

finnes till hands.

Grimfelt anför i promemorian vidare:

Vilken eller vilka av ovanstående bedövningsmetoder, som skall givas

företräde i praktiken, är det givetvis omöjligt att avgöra utan fortsatta för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts. proposition nr 188.

45

sök. Under dessa experiment kan det hända, att nya hittills förbisedda faktorer

komma att göra sig gällande och ställa sig hindrande i vägen för godkännande

av en metod, som eljest kan förefalla någorlunda acceptabel. Vid

de nya försöken, som även böra omfatta undersökningar angående de olika

bedövningsmetodernas inverkan i praktiken på blodavtappningen, kvalitetsbedömning

av det genom olika metoder erhållna, uppslaktade köttet, bör

ordnas så, att till biträde kan erhållas någon med renslakt förtrogen, men ej

av slentrianen bunden person, som kan utnyttja de vunna resultaten och på

de olika slaktplatserna demonstrera fördelarna av en god bedövningsmetod

och ett rationellt uppslaktningsförfarande.

I sitt yttrande i ärendet till länsstyrelsen har Grimfelt anfört att med hänsyn

till att försöken att finna en lämplig metod för renslakt ännu icke givit

något definitivt resultat, en undantagsbestämmelse, sådan som den i lagutkastet

med avseende å renslakt införda, torde få anses tillrådlig. Detta uteslöte

icke, att •— därest utexperimenterandet av lämpliga bedövningsmetoder

för ren skulle under loppet av 1936 leda till resultat — lagen skulle kunna

tillämpas även beträffande renslakt från och med den 1 januari 1937, eventuellt

med en kortare övergångstid av högst två år. I fråga om utkastets närmare

utformning framhölls såsom önskvärt att tillämpningsföreskrifter utfärdades

angående sätten för bedövningens verkställande så att t. ex. nacksticket

uttryckligen förbjödes.

Med överlämnande av Grimfelts promemoria och yttrande har länsstyrelsen

i Norrbottens län tillstyrkt lagutkastet och tillika meddelat, att försöken

med olika bedövnings- och slaktmetoder väckt intresse såväl hos

lappar som hos renuppköpare; det vore de sistnämnda som vid den vanliga

upphandlingen av slaktrenar ombesörjde slakten. En både ur djurskyddsoch

köttbehandlingssynpunkt tillfredsställande bedövningsmetod syntes ligga

inom räckhåll och det syntes länsstyrelsen angeläget, att försöken finge fortsättas.

Lappfogden i Västerbottens län H. Cederborg har i sitt yttrande meddelat,

att såvitt han kände, endast två metoder för renslakt ginge fria från vissa

betydelsefulla anmärkningar, ehuruväl icke heller dessa slaktmetoder fyllde

kravet att bedövningsapparaten borde taga ringa utrymme i anspråk och

vara lätt att bära. Av dessa två metoder torde den av professor Dahlström utarbetade

s. k. hjärnsticksmetoden vara den bäst kända och lättast fullkomnade.

Cederborg hade under ett par års tid i samarbete med professor

Dahlström prövat metoden och funnit den tillfredsställande ur alla synpunkter

utom den att kniven vore ytterst otymplig att transportera. På förslag

av Cederborg hade vissa förbättringar av kniven vidtagits, men ännu återstode

rätt mycket att göra innan kniven kunde rekommenderas. Den andia

av Cederborg åsyftade metoden vore en i Norge konstruerad sprintapparat

om vilken han emellertid saknade närmare kännedom. Någon fullt tillförliltig

metod funnes emellertid för närvarande icke, varför ytterligare utredning

borde verkställas innan bedövningstvång fastställdes för renslakt.

Länsveterinären i Västerbottens län .1. Modig, som förklarat sig icke äga

personlig erfarenhet av renslakt, har som sin åsikt framhållit att ett ener
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.-ts. proposition nr 188.

giskt upplysningsarbete borde föregå införande av bedövningstvång vid renslakt.

Upplysningsarbetet borde kunna verkställas under en vinter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande anfört, att det icke

borde möta något hinder att göra den föreslagna slaktlagen tillämplig å renslakt

verkställd av uppköpare av slaktrenar genom av dem anställda slaktare.

Dessa vore i regel icke lappar. Däremot syntes det icke lämpligt att

göra lagen tillämplig å den renslakt som utfördes av lapparna, innan dessa

blivit fullt förtrogna med slaktmetoder som uppfyllde lagens föreskrifter och

vöre praktiskt användbara med hänsyn till lapparnas förhållanden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förmält sig ej hava någon erinran att

göra mot lagutkastet i vad det avser renslakt. Lappfogden i länet, W. Gardhem,

har i yttrande som bifogats länsstyrelsens utlåtande förklarat, att enligt

hans åsikt intet i lagutkastet vore till hinder för tillämpning vid renslakt,

sedan för sådan slakt praktiskt användbara bedövningsverktyg utexperimenterats

och på grund av ändamålsenlighet och prisbillighet fått

tillräckligt stor spridning bland lapparna.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har i sitt yttrande

framhållit att det skulle innebära en förbättring i jämförelse med lagutkastet

örn undantaget från bedövningstvång för renslakt, icke komme att omfatta

renslakt utförd av andra än lappar.

Den 24 april 1936 anbefallde Kungl. Majit medicinalstyrelsen att verkställa

utredning av frågan örn lämplig metod att vid renslakt bedöva djuret.

Medicinalstyrelsen uppdrog i anledning härav åt länsveterinären Grimfelt att

verkställa utredning i ärendet. Resultatet av Grimfelts utredning framlades

därefter av Grimfelt i två till medicinalstyrelsen avgivna promemorior,

dagtecknade den 30 juni och den 5 december 1936, varefter medicinalstyrelsen

den 12 december samma år avgav yttrande i ärendet.

I den senare av dessa promemorior anför Grimfelt bland annat:

Under de intill senaste tiden fortsatta försöken med utfinnande av lämplig

bedövningsmetod vid renslakt har det visat sig, att den utan jämförelse effektivaste,

smidigaste och ofarligaste metoden är medelst skjutsprintapparater.

Av dessa finnas ett flertal olika modeller i marknaden, de flesta av tysk tillverkning

(Schermer, Diem) men även av engelskt fabrikat (Cash). Under

sista året bär även utexperimenterats en svensk apparat (H.S.V.) för skjutsprint.

Vilken av dessa typer, som är den lämpligaste för renslakt, har visserligen

ännu icke slutgiltigt blivit bestämt, men under alla förhållanden kan

med absolut säkerhet påstås, att man med dessa apparater tekniskt kan lösa

problemet om lämplig bedövning vid renslakt. Nackdelen med desamma är

endast det relativt höga pris, som de ännu betinga (varierande för olika typer

mellan 56 och 104 kronor). Med en viss driftkostnad måste även räknas, i

det att ammunitionen betingar ett pris av 4V2 till 9 öre per skott.

Med hänsyn till de sistnämnda nackdelarna har jag även gjort försök att

konstruera en fjådersprintapparat, där alltså den drivande kraften utgöres av

en mycket kraftig fjäder, som spännes med en utväxling, varefter avlossning

av sprinten sker genom en utlösare. Försök med denna apparat lia givit viel

handen, att den synes bliva fullt användbar. Fortsatt arbete med densamma

är dock nödvändigt för att göra den mindre och lätthanterligare. Den borde

vid masstillverkning kunna göras billigare än de ovannämnda skjutsprintapparaterna,

varjämte driftkostnaderna bortfalla.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis, proposition nr 1S8.

47

Av övriga metoder kan möjligen även tillrådas användning av hjärnstick

med den av professor Dahlström konstruerade kniven, dock endast med en

viss tvekan, då denna metod är mycket svårlärd för personer, som aldrig

gjort det vanliga nacksticket på ren. Detta senare måste givetvis uttryckligen

förbjudas såsom bedövningsmetod, i den följdförfattning till slaktlagen, som

torde böra utgivas.

Användning av skott med slaktmask eller skjutvapen är givetvis effektiv

men alltför farlig för att komma till en allmännare användning vid renslaktplatserna,

varför särskilt tillstånd härför bör för varje fall inhämtas hos ve

derbörande länsstyrelse.

Övriga uti mina tidigare p. m. omnämnda metoder (slag med klubba, slagsprint

m. m.) kunna icke rekommenderas för bedövning av renar, av skäl,

som i dessa p. m. framhållas.

Ett genomförande av bedövningstvång vid renslakt kommer givetvis att

stöta på vissa praktiska svårigheter, dels på grund av yrkesutövarnas konservatism,

dels med hänsyn till de kostnader, som vid användning av skjutsprintapparater

komma att åsamkas renslaktens utövare. För att göra övergången

till bedövningsslakt så mjuk som möjligt torde det bliva nödvändigt

att stadga en övergångstid av förslagsvis två år efter den allmänna slaktlagens

ikraftträdande. Under denna tid bör givetvis en intensiv upplysningspropaganda

bedrivas till förmån för bedövningsslakt, med föredrag och demonstrationer.

För organiserande av denna upplysningsverksamhet kunna

lämpligen lappadministrationens olika tjänstemän och befattningshavare anlitas

(inom Norrbottens län två lappfogdar med biträden, 7 lapptillsyningsmän

samt 29 ordningsmän för lappbyarna). Genom denna verksamhet skulle man

först och främst söka påverka yrkesutövarna vid den kommersiella slakt,

som ovan skildrats. I fråga om lapparnas egen hemslakt äro givetvis möjligheterna

till kontroll mindre, på grund varav kan ifrågasättas antingen en

mycket lång övergångstid (t. ex. 10 år) eller ock helt undantag från bedövningstvång.

-v,4&

På grund av de relativt höga kostnader, som äro förbundna med anskaffning

av skjutsprintapparater kan det vidare anses önskvärt, att i samband

med lagens införande av statsmedel (eller från lappfonderna, vilka den 3%

1934 uppgingo till kr. 1,387,025: —) ställdes en summa av förslagsvis 10,000

kronor för inköp av lämpliga apparater av ovannämnd typ, vilka skulle ställas

till förfogande för lappväsendets befattningshavare, att av dem tillhandahållas

vederbörande yrkesutövare vid renslakten. _____

Grimfelt yttrar slutligen sammanfattningsvis att bedövningstvång vid renslakt

är möjligt att genomföra enligt nu uppdragna riktlinjer, men att i samband

med genomförandet av detsamma en summa av 10,000 kronor bör av

statsmedel eller lappfondsmedel anslås till inköp av bedövningsapparater.

I medicinalstyrelsens yttrande upplyses bland annat att statsinspektörcn

för köttkontrollen Hj. Hansson tillsammans med Grimfelt den 1 december

1936 närvarit vid en renslakt i Nattavara. Därom uppgives vidare:

Vid tillfället avprovades ett par olika av Grimfelt förut prövade skjutsprintapparater,

den ena av tyskt och den andra av engelskt fabrikat. Håda apparaterna

lämnade mycket gott resultat. Såsom var att vänta visade dock befolkningen

stor ovilja mot användande av dessa enligt dess mening onödiga

apparater i synnerhet innan nian fått klart för sig alt apparaterna voro ofarliga

(icke skott med lös kula utan med sprint, sorn icke kan lämna apparaten).

I samband med besöket i Nattavara för övervarande av rensliden bade

Hansson och Grimfelt tillfälle till ingående överläggningar angående olika,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts. proposition nr ISS.

hittills prövade bedövningsmetoder, varvid enighet rådde därom att tvångsbedövning

av ren före slakten numera är möjlig att genomföra.

Styrelsen anför därefter vidare:

För egen del håller styrelsen före att verkställda försök givit vid handen

att tiden nu kan anses vara inne att även för vårt land påbjuda tvångsbedövning

av ren före slakten. Något undantag för lapparnas husbehovsslakt

(= slakt av djur, vars kött är avsett att användas endast av ägaren och hans

familj) torde därvid icke vara erforderligt, alldenstund hinder icke torde

mota för att bedövningen vid dylik slakt verkställes medelst skott med de

gevär, som lapparna ändock medföra för att skydda sig mot varg. Risk för

olyckshändelse vid användandet av skott med lös kula torde man i detta fall

icke behöva räkna med i samma grad som vid renslakt å de större slaktplatserna

med där tillstädesvarande större mängd människor.

Att i lagen angiva de bedövningsmetoder, som skola anses tillåtna, finner

styrelsen icke lämpligt, utan torde eventuellt erforderliga bestämmelser härom

böra utfärdas av Kungl. Majit.

Såsom länsveterinär Grimfelt framhållit i sin skrivelse den 5 december 1936

kommer sannolikt ett genomförande av bedövningstvång vid renslakt att

stöta på vissa svårigheter dels på grund av lappbefolkningens och yrkesutövarnas

konservativa läggning och dels med hänsyn till kostnaden vid användandet

av de godtagbara bedövningsmetoder, som finnas för närvarande. För

att göra övergången till bedövningsslakt så mjuk som möjligt torde därför bestämmelsen

om tvångsbedövning icke böra träda i kraft förr än ett eller annat

år efter utfärdandet. I fråga örn den icke bofasta lappbefolkningens husbehovsslakt

torde övergångstiden icke böra göras kortare än tre år, vilken tid

då lämpligen bör gälla även beträffande uppköpares och den bofasta befolkningens

renslakt (= enahanda förfarande som i Norge).

Förutsättning för ett lyckligt genomförande av dylika bestämmelser synes

styrelsen vara att under övergångstiden befolkningen genom demonstrationer

av lämpliga bedövningsmetoder göres förtrogen med dessa och lär sig uppskatta

värdet av desammas användande. Dylika demonstrationer torde böra

förläggas till de olika slaktplatserna och där verkställas av lappväsendets befattningshavare

(tillsyningsman eller ordningsmän för lappbyarna). Enligt

styrelsens mening bör därvid icke demonstreras andra metoder än sådana, örn

vilka man vet att de vid prov i tillräcklig omfattning visat sig vara fullt tillfredsställande

och lätta att använda. Sålunda torde av skäl, som anföras i

länsveterinär Grimfelts utredning, det så kallade hjärnsticket knappast böra

ifrågakomma. Demonstrationerna torde tillsvidare endast böra utföras dels

med slagklubba av vid de offentliga slakthusen brukad eller annan lämplig

modell (denna dock icke användbar i fråga örn ren med större holmkrona)

och dels med en av de tvenne skjutsprintapparater, vilka avprovades bland

annat vid Nattavara den 1 december 1936.

Då emellertid ifrågavarande skjutsprintapparater betinga ett ganska högt

pris (65—100 kronor per styck) och även ammunitionen till desamma för

närvarande ställer sig dyrbar (5—8 kronor per 100 patroner), torde ett belopp

av omkring tiotusen (10,000) kronor böra ställas till förfogande för inköp

av bedövningsapparater och ammunition att vid demonstrationstillfällena

användas av lappväsendets befattningshavare eller av yrkesutövarna. Efter

demonstrationernas avslutande (efter 3 år) torde apparaterna böra överlåtas

till yrkesutövarna till billigt pris.

Under åberopande av det sålunda anförda har styrelsen slutligen föreslagit

att bestämmelser utfärdas om bedövningstvång vid slakt av ren under villkor

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188. 49

att ikraftträdandet av bestämmelserna äger rum cirka tre år efter utfärdandet;
att

ett belopp av förslagsvis 10,000 kronor ställes till förfogande för inköp

av skjutsprintapparater med därtill hörande ammunition;

att genom vederbörande länsstyrelses försorg uppdrag lämnas åt befattningshavare

vid lappväsendet att å renslaktplatserna demonstrera användandet

av lämpliga bedövningsmetoder vid slakt av ren.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

I fortsättningen kommer redogörelse att lämnas för de särskilda bestämmelser

som innehöllos i det för år 1927 års riksdag framlagda förslaget. Redogörelsen

härför synes emellertid lämpligen kunna begränsas till ett återgivande

av departementschefens anförande vid förslagets remitterande till

lagrådet, lagrådets yttrande över förslaget samt departementschefens yttrande

i statsrådet då beslut fattades örn avlåtande av proposition i ämnet.

Beträffande de yttranden som tidigare avgivits över nu ifrågavarande bestämmelser

får jag hänvisa till 1927 års proposition. Efter år 1927 har, såsom

framgår av historiken, någon diskussion icke förekommit rörande dessa

bestämmelser.

Lagens rubrik.

Beträffande lagens rubrik anförde departementschefen vid remissen till

lagrådet:

Såsom framgår av den föreslagna lagens rubrik, skall lagen äga tillämpning

endast i fråga örn slakt av husdjur. Någon närmare bestämning av uttrycket

husdjur har icke ansetts erforderlig, helst uttrycket redan tidigare

brukats i vissa författningar. Att, på sätt i ett yttrande blivit ifrågasatt,

från lagens tillämpning undantaga fjäderfä, har jag icke kunnat anse lämpligt,

särskilt med hänsyn till det i vissa orter brukliga tillvägagångssättet vid

slakt av gäss. De bestämmelser, vilka upptagits i lagförslaget, torde ej heller

äga det innehåll, att ett dylikt undantag kan anses nödvändigt.

I fråga om innebörden av uttrycket slakt — vilket icke heller ansetts behöva

närmare definieras — har i ett yttrande anmärkts, att då därmed torde

åsyftas endast dödande av djur för köttets användande såsom födoämne och

meningen icke kunde vara att förbjuda exempelvis avlivande av hundar och

katter medelst lämpliga gifter eller dylikt, detta möjligen borde komma till

uttryck i lagens avfattning. För min del har jag ansett det icke kunna vara

tvivelaktigt, att de anförda fallen ej innefattas under begreppet slakt. Med

slakt i egentlig mening torde nämligen förstås allenast ett husdjurs avlivande

för köttets användning till föda, varjämte uttrycket i överförd bemärkelse lärer

användas jämväl i fråga örn vissa därmed besläktade fall, såsom när ett

husdjur, vars kött under normala förhållanden användes till föda, skall avlivas,

men köttet — till följd av sjukdom hos djuret eller av annan orsak —

icke tillvaratagas.

I detta sammanhang må anmärkas, att till slakt av husdjur icke kan vara

att hänföra det fall, att ett sådant djur, som förvildats eller av annan orsak

ej kan infångas, dödas genom skjutning å avstånd eller på annat liknande

sätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 188.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts. proposition nr ISS.

1 §■

Vid remissen av förslaget till lagrådet anförde departementschefen bland

annat:

I denna paragraf har upptagits den redan angivna huvudregeln, att vid

slakt av husdjur bedövning skall föregå djurets avlivande. Stadgandet har

erhållit sådan avfattning, att, sedan bedövningen verkställts, blodavtappningen

icke må kunna fördröjas så länge, att djuret hinner återfå medvetandet,

innan till följd av densamma döden inträtt.

I enlighet med vad i åtskilliga yttranden förordats har i fråga om slakt av

fjäderfä och kaniner medgivits det undantag från huvudregeln, att avlivandet

må kunna ske utan föregående bedövning av djuret genom att huvudet hastigt

skiljes från kroppen. Det nu å vissa håll vid slakt av fjäderfä och stundom

även beträffande kaniner praktiserade förfarandet att utan föregående bedövning

avskära djurets huvud eller att endast öppna halsådrorna blir genom

nu berörda stadgande förbjudet. Likaledes må framhållas, att det nu brukliga

tillvägagångssättet att avliva gäss icke medelst huvudets avhuggande

utan genom blodavtappning kommer att vara tillåtet allenast om djuret förut

bedövats, exempelvis genom ett tillräckligt kraftigt slag å främre delen av

huvudet.

Det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda förslaget upptog vissa

föreskrifter angående det sätt, varpå bedövningen finge äga rum. Sålunda föreslogs,

att bedövningen skulle verkställas därigenom att i stora hjärnan indreves

en sprint eller skötes in en kula; dock att mindre djur kunde bedövas

genom slag i pannan.

För egen del vill jag ansluta mig till vad i vissa utlåtanden anförts mot intagande

i lagen av föreskrifter om ett visst förfarande vid bedövningens verkställande.

Att, såsom i ett par yttranden förordats, för varje fall påbjuda

användning av särskilt konstruerade bedövningsredskap, såsom skott- eller

slagapparater, anser jag för närvarande icke lämpligen kunna ske. Icke

heller kan jag finna riktigt att föreskriva ovillkorlig användning av de bedövningsmetoder,

vilka nu med avseende å de olika djurslagen vanligen begagnas.

Därigenom torde kunna förhindras den utveckling av ännu bättre

bedövningsmetoder, vilken alltjämt fortgår. Jag har därför stannat vid att

icke föreslå någon särskild bestämmelse i fråga örn sättet för bedövningens

åvägabringande. Av det tidigare återgivna yttrandet från veterinärhögskolans

lärarekollegium framgår för övrigt, att med nödig färdighet hos den, som

verkställer slakten, den ena bedövningsmetoden icke behöver giva sämre resultat

än den andra. På den, som verkställer slakt, lärer i allt fall lagen få

anses ställa den fordran att han begagnar sig av ett efter omständigheterna

lämpligt tillvägagångssätt för verkställande av bedövning.

Framhållas kan, hurusom lagen icke avser att förhindra det åtminstone

vid hästslakt stundom brukade, av veterinärhögskolans lärarekollegium omnämnda

förfarandet att medelst gevär eller pistol giva djuret ett skott i huvudet

samt därefter avtappa blodet. Visserligen lärer dylikt skott i regeln

föranleda en ögonblicklig död, vadan här egentligen icke kan sägas, att djuret

bedövas. Emellertid skall enligt uppgift motsvarande förhållande ofta,

särskilt i fråga om svin, inträffa jämväl där s. k. skjutapparat kommer till

användning. Anmärkningen träffar således även denna metod. Påpekas må

för övrigt, att i den finska förordningen skott ur skjutvapen nämnts bland

bedövningsmetoder vid sidan av bedövning medelst skjutapparat. Likaså i

vissa av de inkomna yttrandena.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S8.

51

En av lagrådets ledamöter anförde beträffande nu ifrågavarande paragraf:

Då man läser första punkten i dess samband med den andra, föranledes

man till den tolkning att ett avlivande utan föregående bedövning icke vöre

tillåtet utom i de fall andra punkten avser. Vad i remissprotokollet under 1 §

yttras om skjutning av hästar med gevär eller pistol visar dock att meningen

är en annan, nämligen att vid slakt av husdjur blodet ej må avtappas medan

djuret lever utan så är att bedövning omedelbart förut skett. Med en avfattning

som tydliggör detta torde andra punkten böra utgå.

Departementschefen anförde häremot:

Vad sålunda anmärkts har icke synts mig innefatta anledning att vidtaga

ändring i den föreslagna formuleringen. Det synes nämligen uppenbart, att

om ett djur utan särskilda åtgärder för bedövning avlivas genom skjutning

och djuret därvid omedelbart dör, ett sådant tillvägagående icke kommer i

strid med bestämmelsen i 1 §. Anmärkas må ock, att ett förbud mot att i

fråga om andra djur än fjäderfä och kaniner begagna ett sådant avlivningssätt,

som huvudets skiljande från kroppen utan föregående bedövning av djuret

icke torde komma till uttryck genom den avfattning denne ledamot velat

förorda.

2 §.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen bland annat:

För vinnande av det med lagen avsedda syftet, att slaktdjuren må besparas

onödigt lidande, finner jag det vara av vikt, att slakten till den del, den

försiggår medan djuret ännu lever, verkställes endast av därtill lämpliga personer.

Vilka betingelser i sådant hänseende böra uppställas, synes emellertid

tveksamt. Dock torde det vara klart, att för självständigt utförande av

nämnda del av slakten en viss ålder bör kunna fordras; och har jag därvid

ansett den av motionärerna vid 1925 års riksdag föreslagna minimiåldern,

aderton år, lämpligen kunna fastställas. Säkerligen skulle det för en stor del

av landsbygdens befolkning ställa sig olägligt, om en högre ålder bleve föreskriven.

Å andra sidan måste medgivas, att särskilt av hänsyn till yrkesutbildningen

möjlighet bör finnas även för den, som icke fyllt aderton år, att

på annans ansvar deltaga i slakt. Likaledes lära under enahanda förhållanden

smådjur, såsom fjäderfä och kaniner, utan olägenhet kunna avlivas av

underårig person. Jag har därför föreslagit ett stadgande av sådant innehåll,

att under uppsikt av någon, som fyllt aderton år, och på dennes ansvar

jämväl den, vilken icke uppnått nämnda ålder, må verkställa bedövning och

blodavtappning eller eljest avliva djuret. Av stadgandets avfattning framgår,

att den person, vilken sålunda har uppsikt över slakten, ensam bär ansvaret,

därest för slakten gällande föreskrifter icke iakttagas.

Vidkommande fordran å viss utbildning, torde det få anses uteslutet att gå

så långt som i vissa yttranden förordats, eller att kräva utbildning vid slakteriinrättning.

Med den betydande omfattning, vari å landsbygden hemslakt

ännu utövas, skulle en sådan föreskrift bliva oskäligt sträng. Icke heller synes

mig lämpligt att härutinnan skilja mellan yrkes- och hemslakt, helst en

sådan skillnad mången gång kunde bliva vansklig att genomföra. I vissa orter

torde nämligen ofta förekomma, att en och samma person, utan att sådant

är hans huvudsakliga näring, i stor omfattning anlitas av än den ene än den

andre djurägaren för verkställande av slakt. Beträffande slakteriinrättningar

kunde väl ett sådant villkor utan svårighet uppställas, men synes å andra

sidan i detta fall vara tämligen överflödigt. Påpekas må ock, att för vissa

slag av dylika inrättningar särskilda ordningsstadgar fastställts, däri även

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

upptagits föreskrifter i syfte att förhindra onödigt hård behandling av djuren.

Vad angår den av motionärerna föreslagna mindre omfattande bestämmelsen,

att den, som ville utföra slakt, skulle vara däri kunnig, finner jag riktigt vad

i vissa yttranden anmärkts, eller att en sådan bestämmelse är alltför obestämd.

Vid sådant förhållande har jag ansett lämpligast att icke i lagen införes

någon bestämmelse av detta innehåll. På sätt i ett yttrande erinrats,

ligger alltid något korrektiv däri, att det för den enskilde djurägaren icke saknar

betydelse, huruvida djuret vid slakten behandlas på tillfredsställande sätt,

enär motsatsen gärna inverkar ofördelaktigt å det uppslaktade köttets utseende

och beskaffenhet.

I detta sammanhang må anmärkas, att stundom ifrågasatts, örn icke, såsom

fallet är i den finska förordningen, stadgande bör meddelas, att slakt, där

sådant utan olägenhet kan ske, skall företagas utom synhåll för andra slaktdjur.

Härutinnan kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad motionärerna

vid 1925 års riksdag i denna fråga yttrat, eller att en sådan bestämmelse av

praktiska skäl ej låter sig genomföra, framför allt av den orsak att de offentliga

slakthusen äro så inrättade, att slakten försiggår i stora, öppna hallar.

En effektiv kontroll är ej heller möjlig åstadkomma, om slakten skall ske i

tillstängda mindre rum. i

Tre ledamöter av lagrådet hänvisade rörande slutstadgandet i paragrafen

till deras vid 5 § framställda erinran.

En av nu ifrågavarande ledamöter anförde ytterligare:

Enligt motionen i ämnet vid 1925 års riksdag skulle slakt få utföras endast

av däri kunnig person, som uppnått 18 års ålder. Föredragande departementschefen

har funnit en sådan bestämmelse, i vad den avser att den som

vill utföra slakt skall vara däri kunnig, vara allt för obestämd. Det vill emellertid

synas som om förslaget självt endast skenbart är befriat från samma

obestämdhet. Då nämligen det heter att slakt skall ske under uppsikt av

viss annan, lärer denna fordran ej vara uppfylld redan därigenom att denne

andre är tillstädes och ger sina råd vid slakten. Det bör krävas att han verkligen

är i stånd att utöva en uppsikt av värde. Förhållandena kunna vara

sådana att den som är under 18 år har full kompetens för slakten, medan

den äldre saknar all förfarenhet däri.

För min del är jag ense med föredragande departementschefen örn obehövligheten

att i lagen stipulera sakkunskap för den som verkställer slakt.

Men jag kan ej finna det vara mera behövligt att genom laghud inskärpa den

naturliga regeln att den allt för unge ej bör syssla med slakt på egen hand.

Jag hemställer alltså att paragrafen måtte utgå. Bibehålies den, torde frasen

''annan vilken uppnått nämnda ålder’ böra, såsom vilseledande, utbytas mot

''någon äldre’; och den som fyllt 15 år borde kanske få utan annans uppsikt

avliva fjäderfä och kaniner.

Rent redaktionellt må erinras att då bedövning ej är ett avlivande, någon

jämkning av ordalagen synes önsklig, samt att uttrycket ’i ty fall’ lärer böra

utgå.

Den fjärde ledamoten i lagrådet anförde:

Det kan ifrågasättas, om icke av hänsyn till förhållanden, som kunna

förekomma i en del hushåll, ett undantag från förbudet i denna paragraf för

minderårig att självständigt verkställa slakt borde göras i fråga om sådan

slakt, som omförmäles i andra punkten av 1 §. En lägsta åldersgräns av 15

år torde för sådana fall vara lämplig.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

53

Samme ledamot förklarade vidare att han i fråga om paragrafens redaktionella

avfattning vore ense med den ledamot, vars yttrande senast återgivits.

En förbättring vore även, om slutstadgandet något jämkades, så att

icke ansvaret för att slakten försigginge i vederbörlig ordning så uteslutande

lades på den uppsiktsutövande.

Departementschefen yttrade med anledning av vad sålunda anförts:

Beträffande 2 § har en ledamot av lagrådet hemställt, att paragrafen

måtte utgå. De skäl, vilka kunnat åberopas för en lagbestämmelse av innebörd,

att person under aderton år icke utan tillsyn av en äldre skall äga verkställa

slakt, hava emellertid synts mig äga den betydelse, att jag icke ansett

mig böra tillstyrka någon saklig avvikelse från det remitterade förslaget i

denna del. Mot den något ändrade redaktion, vilken förordats av två ledamöter

av lagrådet, torde icke något vara att invända.

Att, på sätt inom lagrådet blivit ifrågasatt, i lagen lämna medgivande för

den, som icke uppnått aderton års ålder, att utan äldres tillsyn verkställa

slakt av fjäderfä och kaniner, skulle efter min uppfattning innebära ett försvagande

av en i sig riktig och naturlig regel. Då något mera avsevärt praktiskt

behov näppeligen lärer kunna påvisas såsom grund för en dylik eftergift,

har jag ansett mig icke böra biträda denna hemställan.

Med anledning av vad inom lagrådet anförts i fråga om den i 2 § upptagna

bestämmelsen om ansvar har jag ansett förslaget böra undergå ändring så till

vida, att ansvaret icke lägges uteslutande å den, som vid slakten övar tillsyn.

Efter omständigheterna blir alltså att bedöma, huruvida straff bör inträda

både för den, som verkställt slakten och därvid åsidosatt gällande föreskrifter,

och för den, vilken övat uppsikt och därvid gjort sig skyldig till någon

försummelse. Att den sistnämnde är underkastad straffansvar synes utgöra

en nödvändig förutsättning för att stadgandet om uppsikt skall kunna effektivt

upprätthållas.

3 §■

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen, bland annat:

I denna paragraf meddelas bestämmelse örn undantag från den allmänna

regeln örn bedövning för det fall, att ett djur, som angripits av sjukdom eller

råkat ut för någon olycka, bör utan omgång eller uppskov nedslaktas. Motionärernas

förslag avsåg i denna del, att undantaget borde gälla allenast i fråga

örn det föreskrivna sättet för verkställande av slakt. Undantag finge således

icke ske jämväl från föreskriften örn viss minimiålder för den, som

verkställde slakten. I anslutning till en i två yttranden gjord erinran har

jag ansett denna paragraf böra erhålla sådan avfattning, att ifrågavarande

s. k. nödslakt må kunna, där omständigheterna det påkalla, verkställas utan

iakttagande av bestämmelserna i vare sig 1 eller 2 §.

Lagrådet anförde:

För undvikande av omgång, som ej förorsakar tidsutdräkt, bör ett åsidosättande

av bestämmelserna i 1 och 2 §§ ej vara mera tillåtet då djuret bör

utan uppskov avlivas än i andra fall. Orden ''eller omgång’ torde följaktligen

böra utgå.

Det kan ej vara meningen, att stadgandena i 1 och 2 §§ få lämnas å sido

i vidare mån än sådant är nödigt för undvikande av uppskov. Kanske borde

detta uttryckas så, att slakt må ske utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs,

örn sjukt eller skadat djur bör avlivas utan uppskov och sådant eljes skulle

vållas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Andra stycket i paragrafen innehåller en sats, vars giltighet ingalunda

bör vara begränsad till ''fall varom i första stycket sågs’. Efter lagrådets

mening bör satsen antingen utgå ur förslaget eller ock sättas som dess allra

första grundläggande bestämmelse. Bibehålies den på sin nuvarande plats,

torde den lämpligen böra sammanslås med första stycket på det sätt att de

nyss citerade orden utbytas mot ’ty fall’.

Departementschefen yttrade i anledning av lagrådets anmärkningar:

Regeln att slakt bör verkställas på det sätt, som med hänsyn till omständigheterna

kan antagas för djuret medföra minsta lidande, motsvarar tydligen

så nära själva syftet med denna lag, att regeln knappast torde behöva

allmängiltigt angivas i lagen. Att den införts i samband med den speciella

bestämmelsen om nödslakt har haft sin orsak däri, att beträffande dylik

slakt ställts utom tillämpning de föreskrifter i lagen, vilka anvisa det vanliga

tillvägagåendet vid slakt. Då emellertid regeln utan uttryckligt stadgande

lärer äga sin giltighet även vid fall av nödslakt, har jag ansett hinder

icke möta för dess uteslutande.

4 §■

Under 4 §, vilken innehöll bestämmelsen örn dispens från bedövningstvånget,

upptog departementschefen vid remissen till lagrådet till behandling

vissa speciella spörsmål. Härom anfördes bland annat:

I det av enskilda motionärer vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget

stadgades dels att det ställe, å vilket slakt ägde rum, skulle, med undantag

för fall av nödslakt, vara så beläget, att slakten icke kunde åses från gata,

allmän väg eller allmän plats, dels ock att barn under femton år ej finge närvara

vid slakt.

De anmärkningar, vilka framställts mot motionärernas förslag i nu berörda

del, hava synts mig beaktansvärda och några motsvarande bestämmelser

hava därför icke upptagits i det förslag jag nu framlägger.

Visserligen finner jag önskvärt, att såvitt möjligt slakt utföres endast å så

beläget ställe, som motionärerna åsyftat. Ett allmänt stadgande av denna

innebörd skulle emellertid säkerligen lända åtskilliga djurägare till ganska

betydande olägenhet. Omöjligt vöre måhända icke att giva stadgandet sådan

avfattning, att det komme att gälla endast för fall, där det kunde utan

större svårighet efterföljas. Värdet av en dylik bestämmelse har dock synts

mig synnerligen tvivelaktigt, helst som det i allt fall torde bliva svårt att

därtill anknyta någon straffbestämmelse. Med avseende å sådana orter, där

ordningsstadgan för rikets städer tillämpas, lärer för övrigt viss möjlighet

finnas att i den ordning 20 § i stadgan omförmäler meddela bestämmelser i

nu förevarande syfte. Oavsett detta gälla i fråga örn exportslakterier och

andra under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar enligt särskilda

författningar åtskilliga föreskrifter, vilka indirekt tjäna samma ändamål.

Beträffande det ifrågasatta förbudet för barn under femton år att närvara

vid slakt finner jag likaledes vissa skäl tala till förmån därför. I anslutning

till vad som anförts i åtskilliga yttranden har jag dock icke kunnat undgå att

färna en dylik föreskrift bliva alltför starkt ingripande i de på landsbygden

rådande förhållandena. I varje fall har jag funnit, att åldergränsen måste

sänkas. Vid övervägande av denna fråga har jag ansett, å ena sidan, att

även en gräns av fjorton år skulle kunna medföra praktiska olägenheter,

samt, å andra sidan, att en bestämmelse, som fastställde en lägre åldersgräns

—- i ett yttrande har t. o. m. uttalats, att man icke kunde sträcka sig utöver

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

55

tioårsåldern —, skulle vara av föga verklig betydelse. Jag har fördenskull

stannat vid att icke föreslå någon föreskrift i detta hänseende.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i det förslag som nu framlägges.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen bland annat:

I förenämnda motionärers förslag var upptaget ett stadgande av innehåll,

att för överträdelse av bland annat de bestämmelser, vilka motsvara 1 och

2 §§ i det förslag jag nu framlägger — däremot icke bestämmelserna rörande

nödslakt — skulle ansvara, förutom den eller de personer, som utfört slakten,

vid hemslakt djurets ägare samt vid yrkesslakt slakteriets innehavare och

dess föreståndare. Stadgandet motiverades med att lagen därigenom skulle

vinna i effektivitet. Emellertid har förslaget givit anledning till åtskilliga

erinringar. Sålunda har styrelsen för veterinärhögskolan anfört, att ett så

vidsträckt ansvar för andras handlingar i allmänhet syntes föga tilltalande

och bleve det ännu mindre i detta fall, där överträdelsen skulle kunna komma

att medföra till och med fängelsestraff. En djurägare t. ex. som reste

bort, men före sin avresa givit order om slakt, skulle ju under sin bortovaro

genom dens förvållande, som verkställde slakten, kunna komma att se

sig ställd inför ett allvarligt straffhot, och saken bleve ännu mer komplicerad

därigenom, att vissa överträdelser av lagen torde komma att innebära

straffbart djurplågeri. Det torde nämligen vara otvivelaktigt, att, om vissa

tillvägagångssätt vid slakt just för de moment av onödigt lidande de innebure

för djuren förbjödes av lagstiftningen, det efter lagens ikraftträdande

bleve att straffa även som djurplågeri, om dylika slaktsätt mot lagens förbud

komme till tillämpning. Härmed vore emellertid ej sagt, att alla bestämmelser

uti ifrågavarande riktning borde saknas. Det torde blott böra tillses,

att ansvar endast kunde ifrågakomma, då någon skuld läge vederbörande till

last. Så t. ex. vöre det ju ej annat än rimligt att, om slakt skulle verkställas

för annans räkning än dens, som utförde själva slakten, den, för vars räkning

slakten skulle utföras, eller hans representant gjordes ansvarig för att ej obehörig

person finge utföra slakten. Ej heller torde det vara annat än lämpligt,

att det i lagen stadgades skyldighet för den, för vars räkning slakt skulle

verkställas, eller hans representant att, i den mån omständigheterna sådant

medgåve, söka förekomma, att vid slakten bestämmelserna i 1—4 och 6 §§

(dessa §§ innehålla bl. a. bestämmelser, motsvarande dem, som i departementsförslaget

upptagits under 1 och 3 §§) bleve åsidosatta, och att försummelse

härutinnan belädes med ansvar. Men därutöver syntes något ansvar,

som hänförde sig till andras gärningar, icke böra stadgas i lagen.

Ifrågavarande paragraf har jag ansett böra avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad styrelsen för veterinärhögskolan tillstyrkt, och får jag

alltså i fråga om grunderna för detta stadgande hänvisa till styrelsens uttalande.

Tre ledamöter av lagrådet yttrade:

Paragrafens avfattning lägger den tolkning nära alt djurägare eller förvallare,

som låtit föra husdjur till slakthus eller yrkcsslaktare att för ägarens

räkning slaktas, bleve jämte slaktens verkställare ansvarig för att lagens föreskrifter

iakttagas. Meningen lärer emellertid blott vara att göra husbonde

eller annan arbetsgivare —- eller hans ställföreträdare — ansvarig för huru

slakt verkställes av underordnad i hans tjänst eller på hans tillfälliga uppdrag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Även om denna stadgandets innebörd bleve mera tillfredsställande uttryckt,

mota dock starka betänkligheter mot en lagreglering i denna punkt. Att en

viss tillsynsplikt åligger arbetsgivaren är utan vidare klart, och ett lagstadgande

härom är ägnat att ingiva den föreställningen att det avsetts att åt

denna plikt i förevarande fall giva ett annat innehåll än som följer av ställningen

som arbetsgivare och arbetsledare. Denna ställning kan å andra sidan

enligt sakens natur i vissa fall böra föranleda att ansvaret för åsidosättande

av lagens föreskrifter ligger å arbetsgivaren ensam, icke den som efter

hans anvisningar verkställer slakten. Under vilka omständigheter ansvar bör

drabba den ene eller den andre eller båda är ett spörsmål, som bör överlämnas

åt rättstillämpningen att bedöma. Alldeles samma spörsmål uppstår ju

i talrika jämförliga fall, bland dem ett så närstående som i fråga om ansvar

för djurplågeri enligt allmänna strafflagen; men lagstiftaren bär — såsom

det synes på goda grunder — icke ansett det vara sin uppgift att giva regler

för dess lösning. Det lärer icke vara lämpligt att för detta speciella fall frångå

denna ståndpunkt.

Får, enligt vad alltså hemställes, paragrafen utgå ur förslaget, lärer redan

av denna anledning en jämkning böra företagas i slutstadgandet i 2 §,

så att däri icke direkt angives vem ansvaret drabbar för de av minderårig

under annans uppsikt verkställda åtgärderna. Därmed kunde även vinnas

den fördel att det icke under alla omständigheter bleve uteslutet att ansvar

drabbade den minderårige för vad han, låt vara i äldres närvaro, låtit komma

sig till last.

Den fjärde ledamoten i lagrådet anförde:

Vad som avses med stadgandet i förevarande paragraf, nämligen att utan

åsidosättande av billighetens fordringar inskärpa en även utöver den vanliga

aktsamhetsplikten sig sträckande uppsiktsskyldighet, torde komma till klarare

uttryck, om paragrafen finge utsäga, att den, för vars räkning slakt verkställes

av annan, eller, om han ej är tillstädes på platsen, den, som där företräder

honom, skall noga tillse, att de med avseende å slakten gällande föreskrifterna

bliva iakttagna.

Departementschefen yttrade:

För lagens effektivitet är det påtagligen av icke ringa betydelse, att den,

för vars räkning slakt verkställes av annan, icke är frikallad från allt ansvar

med avseende å sättet för slaktens utförande. Även om det icke är uteslutet,

att under vissa omständigheter sådant ansvar kan inträda oberoende av ett

stadgande i denna lag, synas dock de allmänna rättsgrundsatser, vilka härvid

skulle vinna tillämpning, knappast tillräckligt vägledande för att det särskilda

syftet med den föreslagna bestämmelsen kan antagas bliva tillgodosett.

Då en speciell tillsynsplikt i enlighet med vad här föreslagits icke saknar

motstycke i andra författningar, kan jag icke finna hinder för att ett sådant

stadgande upplages även i denna lag. Med avseende å dess avfattning

kan jag i det väsentliga ansluta mig till det förslag, som framställts i särskilt

yttrande av en ledamot av lagrådet. Till förebyggande av de ej åsyftade konsekvenser,

vilka antytts i de inom lagrådet avgivna yttrandena, har tillagts

en bestämmelse av innebörd, att skyldigheten att öva tillsyn icke gäller för

det fall, att skälig anledning föreligger till antagande, att sådan tillsyn icke

är erforderlig. Därmed lärer vara uteslutet, att ansvar träffar den, som för

slakt låtit föra husdjur lill slakthus eller sådan yrkesslaktare, till vars skicklighet

att utföra uppdraget han kan sätta förtroende. För övriga fall synes

icke genom den förslagna tillsynsplikten ställas något oskäligt anspråk på

djurägaren.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

57

Frågan om införande av en särskild lagstiftning angående slakt av hus- Departédjur

har, såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen, länge varit före- mef^*ie"

mål för statsmakternas uppmärksamhet. De förslag till slaktlag, som förelagts

riksdagen av Kungl. Maj:t och av enskilda motionärer, lia icke innehållit

någon fullständig reglering av förfarandet vid slakt utan desamma

lia i huvudsak åsyftat att införa skyldighet att vid slakt av husdjur bedöva

djuret före blodets avtappande. 1934 års riksdagsskrivelse i frågan avser

ock ett återupptagande av utredningen rörande behovet av och möjligheterna

för ett införande i vårt land av ett sådant bedövningstvång. Denna begränsning

av den ifrågasatta slaktlagstiftningens innehåll synes även mig

lämplig. Härvidlag kan jag hänvisa till vad som av chefen för justitiedepartementet

i denna fråga anfördes i propositionen till 1927 års riksdag.

Att lagstiftning av innebörd att vid slakt bedövning skall föregå djurets

avlivande icke redan blivit genomförd har, såsom av den tidigare redogörelsen

framgår, sin grund däri att man på skilda håll ansett att vissa intressen

bland annat av ekonomisk eller ideell natur talade mot att en sådan bestämmelse

bleve tillämplig å alla former av slakt. Under åberopande av dylika

intressen har sålunda gjorts gällande att undantag från bedövningstvånget

borde stadgas såväl vid svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden

som ock vid skäktning. I propositionen till 1927 års riksdag föreslogs också

en undantagsbestämmelse av innehåll att, då särskilda omständigheter därtill

föranledde, slakt finge med Kungl. Maj:ts tillstånd och enligt de föreskrifter

Kungl. Majit meddelade verkställas vid viss slakteriinrättning utan föregående

bedövning. Såsom framgår av propositionen var denna dispensmöjlighet

införd i lagförslaget för att lagen icke skulle omöjliggöra svinslakt i exportslakterierna

enligt den dansk-amerikanska metoden eller den judiska skärningen.

Beträffande renslakt gjordes i lagförslaget ett undantag från bedövningstvånget

på det sältet, att lagen i vad anginge sådan slakt förklarades

skola tillämpas först från den dag Kungl. Majit bestämde. De undantag från

bedövningstvånget, som sålunda innehöllos i 1927 års lagförslag, föranledde,

att förslaget föll i andra kammaren. Då frågan vid 1928 års riksdag ånyo

var före, uttalade första lagutskottet att en slaktlag icke borde komma till

stånd såframt icke bedövningstvånget kunde göras undantagslöst — frånsett

fjäderfä och kaniner samt renslakten beträffande vilken särskilda förhållanden

rådde. Denna åsikt har första lagutskottet vidblivit vid de senare

tillfällen — 1931 och 1934 — då utskottet behandlat slaktlagsfrågan.

Av det sagda framgår att svaret på spörsmålet rörande ''behovet av och

möjligheten för ett införande i vårt land av bedövningstvång vid slakt av

husdjur’ i hög grad är beroende av vilken ställning man intar till frågorna

huruvida svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden samt skäktning

böra tillåtas. Dessa två frågor skola nu var för sig upptagas till närmare

granskning.

Frågan örn förbud alt slakta svin utan bedövning före blodavtappningen

har på senare tid kommit i ett annat läge än då statsmakterna tidigare haft

att taga ställning till frågan. Det har vid dessa tidigare tillfällen hänvisats —

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

förutom till att skyldighet att vid slakten verkställa bedövning skulle öka

slaktkostnaden — till det förhållandet att enligt en spridd uppfattning bedövning

före avtappandet av blodet skulle göra blodavtappningen mindre

fullständig och därigenom menligt påverka fläskets kvalitet, vilket skulle

lända till förfång för den svenska fläskexporten till England. Vidare har

framhållits att även om denna uppfattning skulle vara ogrundad, man i

allt fall måste taga hänsyn till att de engelska importörerna fäste avseende

vid om djuret varit bedövat före slakten eller icke.

Den numera föreliggande utredningen torde visa att farhågorna för menliga

verkningar av bedövningstvång vid svinslakt icke längre kunna anses

grundade. Sedan någon tid tillbaka tillämpas vid ungefär två tredjedelar

av våra kontrollslakterier en metod, enligt vilken svinet omedelbart före det

dödande bröststicket bedövas med elektrisk ström. Det har från flera håll

vitsordats, att svinslakt med bedövning enligt denna metod medför lika fullständig

blodavtappning som slakt utan bedövning, och metoden har även ur

andra synpunkter befunnits tillfredsställande. Anmärkningar från England

mot fläsk efter djur, som slaktats med användande av denna metod, ha icke

försports. I nämnda land har för övrigt genom en år 1933 antagen slaktlag

införts förbud mot att yrkesmässigt slakta svin utan föregående bedövning.

Undantag har stadgats endast för det fall att elektrisk energi icke står att erhålla

för skälig kostnad. Hänsynen till den svenska svinexporten lärer alltså

icke längre utgöra hinder för genomförande av ett allmänt bedövningstvång.

Då det gäller att avgöra om skäktning utan föregående bedövning bör vara

tillåten har man uppenbarligen i första hand att taga ställning till frågan

vilken grad av lidande som vid denna slaktmetod tillfogas djuret. Såsom av

det förut anförda framgår kunna vid skäktning särskiljas tre olika moment:

förberedelsen till skärningen, d. v. s. djurets fängslande och kullkastande,

skäktsnittets utförande samt förblödningen. Vad förberedelsen beträffar synes

man kunna utgå ifrån, att densamma med de resurser, som stå till buds

vid slakthusen, i varje fall kan utföras utan att djuret tillfogas något lidande,

om ock möjligheten kvarstår att djuret därunder erfar ångestkänslor. Vad

därefter angår de ögonblickliga verkningarna av själva skäktsnittet, vilket utföres

med en lång ytterst väl skärpt kniv, torde enighet råda om att man icke

behöver räkna med någon omedelbart i samband med snittet uppkommande

avsevärd smärta. Däremot synes frågan örn det lidande som djuret kan

erfara under förblödningen, vilken vid skäktning av nötkreatur uppgives räcka

under en tidrymd av 5 å 7 eller högst 8 minuter, vara mera oviss. Svaret

härpå synes vara beroende av hur lång tid efter skäktsnittet som de delar av

stora hjärnan, i vilka smärtförnimmelserna äro lokaliserade, genom avblodningen

bringas ur funktion. Beträffande denna fråga har från sakkunnigt

håll anförts att inom mycket kort tid efter skäktsnittet hjärnans blodförsörjning

bleve så ringa att den nied största sannolikhet torde vara otillräcklig för

medvetandets bibehållande och därmed även för smärtförnimmelsers uppkomst;

detta dock under förutsättning att avblodningen försigginge normalt.

Detta vore emellertid icke alltid fallet. Det hände nämligen icke så sällan

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

59

att blödningen på ett tidigt stadium starkt minskades. Ginge förblödningen

långsamt, så att medvetandet hos djuret kunde förutsättas kvarstå sedan

smärtor från snittet infunnit sig, då vöre man berättigad antaga, att slaktmetoden

vore, eller åtminstone kunde vara, plågsam för djuret. I fall av

långsam förblödning kunde man även tänka sig, att kvävningskänsla

som följd av den minskade cirkulationen för någon kortare stund infunne

sig. En fördröjd förblödning vore således en komplikation, som

man, trots att den hörde till undantagen, måste taga med i räkningen,

även örn man vore övertygad att vid regelrätt förlopp av skärningen

djurets medvetande slocknade mycket hastigt, och att slaktmetoden

således då icke i och för sig kunde anses innebära några avsevärda plågor för

djuret. Av det nu anförda synes framgå att vid en jämförelse mellan den

vanliga bedövningsslakten och skäktningsförfarandet i dess olika moment bedövningsslakten

i varje fall framstår som en humanare slaktmetod

Oavsett hur det förhåller sig med graden av det lidande som vid skärning

tillfogas djuret, föreligga även andra omständigheter som tala för ett skäktningsförbud.

Man kan således icke bortse ifrån att skäktningen gör ett mera

motbjudande och ett råare intryck på åskådaren än bedövningsslakten.

Symptomatiskt härför är att de flesta slakteriarbetare vägra taga befattning

med sådan slakt. Vidare måste beaktas, att det otvivelaktigt för stora delar

av vårt folk framstår såsom stötande, att en sådan slaktmetod är lagligen

tillåten, och att en kraftig opinion kräver att skäktningen förbjudes.

Av det sålunda anförda lärer framgå att enligt min mening vägande skäl

av olika natur kunna åberopas till stöd för att ett förbud mot skäktning utan

föregående bedövning införes. Emellertid måste man uppenbarligen mot dessa

skäl väga de intressen som tala mot införandet av ett sådant förbud.

Av dessa intressen torde man kunna bortse från de ekonomiska verkningarna

av ett skäktningsförbud. Ett sådant förbud skulle visserligen medföra

att någon export av skäktat kött icke längre kunde påräknas till Norge, där

skäktning är förbjuden. Vidare är det möjligt att i stället en viss import av

sådant kött skulle komma att äga rum — att redan nu överväga ett förbud

mot sådan import torde nämligen icke vara påkallat — även om en sådan

konsekvens, av skäl som av det följande kommer att framgå, knappast

synes trolig. De ekonomiska verkningarna torde emellertid i vart fall icke

vara av den betydelse att de böra få spela någon avgörande roll.

Större vikt måste däremot tillerkännas den invändning, som framställts

från judiskt håll, nämligen att reglerna om skäktning för de mosaiska trosbekännarna

hade religiös karaktär och att föreskrifter som omöjliggjorde

denna slaktform därför skulle utgöra ett ingrepp i den religions- och samvetsfrihet

som råder i Sverige. Enligt min mening bör man — hur främmande

det än må vara för det allmänna föreställningssättet i vårt land att tillmäta

religiös betydelse åt elt förfaringssätt vid slakt — i möjligaste mån taga hänsyn

till att utav de mosaiska trosbekännarna bär i landet, vilkas antal kan

beräknas till 8 å 9,000, en betydande del faktiskt hysa nyssnämnda uppfattning.

Å andra sidan är det enligt min mening uppenbart afl intresset av att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

någon störning icke äger rum i ett numerärt ringa antal medborgares religiösa

sedvänjor av dylikt innehåll icke får väga över det etiska intresse, som

uppbäres av en mycket betydande del av befolkningen och som kräver att

djuren skyddas mot onödigt lidande, samt intresset av att undanröja förekomsten

av en slaktmetod som i vida kretsar framstår såsom stötande eller

förargelseväckande.

Emellertid synes frågan om förbud mot skäktning utan föregående bedövning

på sista tiden ha kommit i nytt läge på grund av de resultat som vunnits

i avseende på den elektriska bedövningsmetoden. De hittills använda

bedövningsmetoderna, bestående av skott eller sprintslag i huvudet, varigenom

hjärnan skadas, ha såsom av det föregående framgår icke godtagits av

judarna, enär skäktningen ritualenligt endast får utföras på ett fullkomligt

friskt och oskadat djur. Därest emellertid den elektriska bedövningsmetoden

icke förorsakar någon skada å djurets organ eller funktioner, skulle densammas

användande icke strida mot den judiska ritualens krav. Man skulle

alltså kunna samtidigt tillgodose såväl djurskyddsintresset som de mosaiska

trosbekännarnas önskemål. Medicinalstyrelsen uttalade redan i september

1934 i sitt yttrande i anledning av 1934 års riksdagsskrivelse att elektrisk bedövning

numera mycket väl torde kunna användas vid slakt av större nötkreatur,

kalvar och får, vilket enligt styrelsens mening i sin ordning torde

underlätta ett genomförande av förbud mot skäktning utan föregående bedövning.

I januari 1936 igångsattes i Stockholm på föranstaltande av överrabbinen

vid mosaiska församlingen därstädes, professor M. Ehrenpreis undersökningar

med elektrisk bedövning å nötkreatur. Försöken ledas av professorerna

vid veterinärhögskolan A. V. Sahlstedt, G. Hulphers samt A. Hjärre.

Vid undersökningarna medverkar jämväl överveterinären vid Stockholms

stads offentliga slakthus J. O. Brandt. Dessa undersökningar ha visserligen

ännu icke slutförts, men vid de hittills företagna undersökningarna synes intet

hava framkommit som ger något stöd för ett antagande att bedövningen

skulle medföra sådana förändringar hos djuret att densamma skulle strida mot

den judiska ritualen. De experiment som företagits utomlands synas peka

i samma riktning. Emellertid ha rabbinerna vid de mosaiska församlingarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, för att få möjlighet dels att ostört

låta slutföra försöken med elektrisk bedövning dels ock att efter avslutade

undersökningar kunna uppnå ett auktoritativt rabbinsk uttalande i frågan,

vilket vore nödvändigt för att förläna effektivitet åt de svenska rabbinernas

ställningstagande, hemställt att skäktningen tillsvidare måtte dispenseras från

föregående bedövningstvång. För min del kan jag icke förorda en sådan

undantagsbestämmelse, enär skäktningen i dess nuvarande form därigenom

skulle komma att äga rum under obestämd tid framåt. Däremot synes det

skäligt att de judiska önskemålen på det sätt tillgodoses att lagens ikraftträdande

framskjutes något år. Då ett sådant uppskov synes motiverat även

med hänsyn till önskemålet att bereda de kontrollslakterier, vilka ännu icke

låtit installera elektriska bedövningsapparater nödigt rådrum härtill, synes

med ikraftträdandet av den föreslagna lagstiftningen i dess helhet böra anstå.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

61

Jag hemställer alltså att den föreslagna lagen — med visst undantag vartill

jag strax återkommer — skall träda i kraft den 1 juli 1938.

Jag har förvissat mig om att statens elektriska inspektion har sin uppmärksamhet

fäst vid det av Föreningen svenska städers offentliga slakthus i dess

yttrande anmärkta behovet av kontroll över apparater för elektrisk bedövning

av slaktdjur.

Beträffande slakt av ren hade, såsom nyss omförmälts, i propositionen till

1927 års riksdag föreslagits att lagen, såvitt anginge sådan slakt, först skulle

träda i kraft den dag Kungl. Majit bestämde. Denna undantagsbestämmelse

föranleddes av att vid nämnda tidpunkt någon lämplig bedövningsmetod för

sådan slakt ej förelåg. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att

under den tid som förflutit, sedan nämnda lagförslag framlades, förhållandena

härutinnan i viss mån ändrats. De experiment som företagits beträffande

en lämplig bedövningsmetod vid renslakt ha numera hunnit så långt

att man är på det klara med att det finnes för sådan slakt lämpliga bedövningsmetoder,

även örn ytterligare experiment erfordras för klarläggande av

vilka apparattyper som äro mest ändamålsenliga.

Medicinalstyrelsen, som haft i uppdrag att verkställa utredning rörande

frågan om lämplig bedövningsmetod vid renslakt, har i sitt med anledning

därav avgivna yttrande uttalat att verkställda försök givit vid handen att

tiden nu kunde anses vara inne att även för vårt land -— såsom nyligen

skett i Norge och Finland —- påbjuda tvångsbedövning av ren före slakten.

Emellertid har styrelsen under åberopande av att ett genomförande av

sådant bedövningstvång skulle stöta på vissa svårigheter dels på grund av

lappbefolkningens och yrkesutövarnas konservativa läggning och dels med

hänsyn till kostnaden vid användandet av de godtagbara bedövningsmetoder

som för närvarande finnas, hemställt att ikraftträdandet av bestämmelserna

örn bedövningstvång vid slakt av ren först skulle äga rum omkring tre

år efter slaktlagens utfärdande. Styrelsen har vidare för att underlätta övergången

till bedövningsslakt hemställt dels att ett belopp av förslagsvis tiotusen

kronor skulle ställas till förfogande för inköp av skjutsprintapparater

med därtill hörande ammunition och dels att genom vederbörande länsstyrelses

försorg uppdrag skulle lämnas åt befattningshavare vid lappväsendet

att å renslaktplatserna demonstrera användandet av lämpliga bedövningsmetoder.

I likhet med medicinalstyrelsen finner jag att förbudet mot slakt utan

föregående bedövning bör gälla även vid renslakt och detta även då fråga

är om den slakt som av lapparna företages för att tillgodose deras eget behov

av renkött. Likaledes finner jag att lagens bestämmelser, då fråga är

örn sådan slakt, icke böra träda i kraft förrän efter en viss övergångstid,

så att såväl yrkesslaktarna som lappbefolkningen genom demonstrationer

av lämpliga bedövningsmetoder hinna att bliva förtrogna med sådan bedövning.

Full klarhet synes ännu icke föreligga beträffande vilka apparater

som äro mest ändamålsenliga. Härtill kommer att nu godtagbara apparater

äro relativt dyrbara i användningen. Det lärer icke nu kunna över
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 188.

blickas hur lång övergångstiden bör vara, och försiktigheten synes bjuda att

tidpunkten för lagens ikraftträdande lägges i Kungl. Maj:ts hand såvitt angår

slakt varom nu är fråga. Enär det vid renslakt torde vara erforderligt

att giva föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som skola få ifrågakomma,

synas bestämmelser härom böra meddelas i administrativ ordning då

lagen i nu ifrågavarande avseende träder i kraft. Frågan örn meddelande av

anslag för inköp av lämpliga apparater lärer komma att i annat sammanhang

upptagas.

Den väsentliga bestämmelsen i förevarande lagförslag, nämligen att vid

slakt bedövning skall föregå djurets avlivande har upptagits i förslagets 1 §.

Förslaget innehåller därjämte åtskilliga bestämmelser av mera speciell natur.

Sålunda göres i 1 § ett undantag från huvudregeln då fråga är om slakt av

fjäderfä eller kaniner. 2 § innehåller bestämmelse om viss ålder för utförande

av slakt. I 3 § uppställes ett undantag från den allmänna regeln om

bedövning och om viss ålder hos den som utför slakten vid s. k. nödslakt,

4 § reglerar frågan örn vem som har att svara för slakts lagenliga utförande,

då slakt verkställes för annans räkning. 5 § innehåller straffbestämmelse

samt 6 och 7 §§ stadganden rörande åtal m. m. Nu angivna särskilda bestämmelser

överensstämma i allo med stadgandena i den år 1927 framlagda

propositionen med det undantag att straffbestämmelsen i 5 § jämkats med

hänsyn till 1931 års lagstiftning örn dagsböter samt att vissa redaktionella

jämkningar företagits i 2, 4, 6 och 7 §§. Beträffande de särskilda bestämmelserna

kan jag alltså hänvisa till vad örn desamma förekommer i berörda

proposition.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande förslag

till lag angående slakt av husdjur, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar,1 måtte i vad det skiljer sig från det vid Kungl. Maj :ts proposition

nr 85 vid 1927 års riksdag fogade förslaget i ämnet, för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Förslaget, som frånsett en obetydlig redaktionell jämkning i 2 § är lika lydande med det

vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

63

Bilaga A.

Förslag till lag angående slakt av husdjur,

remitterat till lagrådet den 11 januari 1927.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.

Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas

därigenom att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning eller

blodavtappning, ej heller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt

av annan, vilken uppnått nämnda ålder; och ligge i ty fall å denne ansvaret

för att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §•

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov eller omgång

nedslaktas, må slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 och 2 §§ är

stadgat.

I fall, varom i första stycket sägs, skall slakten verkställas på det sätt, som

med hänsyn till omständigheterna kan antagas för djuret medföra minsta

lidande.

4 §•

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må i de fall Konungen bestämmer

vid viss slakteriinrättning slakt kunna verkställas utan iakttagande

av vad i 1 § första punkten är stadgat. Med avseende å dylik slakt gäde de

föreskrifter Konungen meddelar.

5 §•

Verkställes slakt för annans räkning, åligger likväl den, för vars räkning

slakten utföres, eller, där han ej själv vidtagit åtgärd för dess verkställande,

den som handlar å hans vägnar, tillse att de med avseende å slakten gällande

föreskrifter bliva iakttagna.

6 §■

överträdelse av bestämmelse i denna lag eller med stöd av 4 § utfärdad

föreskrift straffes med böter, högst femhundra kronor, där ej å förseelsen

följer straff enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.

8 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår

slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga B.

Förslag till lag angående slakt av husdjur,

förelagt 1927 års riksdag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret bedövas.

Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas därigenom

att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2 §•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning, ej

heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under

uppsikt av någon äldre; och åligger denne tillse att de med avseende å slakten

gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §.

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas, må

slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

4 §.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må med Konungens tillstånd

och enligt de föreskrifter Konungen meddelar vid viss slakteriinrättning

slakt verkställas utan iakttagande av vad i 1 § är stadgat.

5 §•

Verkställes slakt för annans räkning, åligger den, för vars räkning slakten

utföres, eller, där han ej är tillstädes, den, som därvid företräder honom, tillse

att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är skälig

anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts dock ej

tillämpning.

6 §•

överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av föreskrift, som utfärdats

jämlikt 4 §, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor,

där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.

8 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår

slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

65

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 2 mars 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsenltegenten

i statsrådet den 19 februari 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående slakt av husdjur, i

vad det skiljer sig från det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 85 vid 1927 års

riksdag fogade förslaget i ämnet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn M.

Heuman.

Justitieråden Afzelius och Sandström yttrade:

Judarnas rituella slaktsätt, skärningen, har hittills fått obehindrat användas

på grund av den rätt till fri religionsövning, vilken här i landet länge

varit dem tillerkänd. Då det lärer vara berättigat att utgå från att skäktning

numera icke äger rum under andra betingelser än som i Kungl. Maj:ts proposition

till 1927 års riksdag angåvos såsom förutsättningar för dispens från

det föreslagna bedövningstvånget vid slakt, föreligga enligt vår uppfattning

icke sådana förhållanden som skulle innefatta giltig anledning till ovillkorligt

förbud emot detta av judarna fortfarande upprätthållna religionsbruk.

Enligt vad i remissprotokollet upplyses finnes för närvarande utsikt till att

skärningen medelst nya men ännu icke till fullo prövade tekniska metoder

skall kunna så anordnas, att den icke kommer i strid med bedövningstvånget.

Med hänsyn härtill har departementschefen, för att så långt det synts honom

möjligt tillgodose de judiska önskemålen, föreslagit att lagens ikraftträdande

skall uppskjutas till den 1 juli 1938. Då emellertid säkerhet ej kan föreligga

för att de åsyftade försöken inom denna tid lett till sådant resultat alt en

lösning får anses vunnen på denna väg, måste vi tydligen, med den här uttalade

uppfattningen i huvudfrågan, i stället förorda, att i lagens slutstad
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 188.

ö

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 188,

gande intages föreskrift att såvitt angår det rituella judiska slaktsättet lagen

skall tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg lämnade förslaget i förevarande

del utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

-■

vs i ''o £• .r v • j -. v- ’ t * ■

''

. i

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

67

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

samma dag avgivna utlåtande över det den 19 februari 1937 till lagrådet remitterade’förslaget

till lag angående slakt av husdjur.

Under förmälan att förslaget lämnats utan erinran av två utav lagrådets

ledamöter, medan två ledamöter förordat att i lagens slutstadgande föreskrift

intoges att såvitt anginge det rituella judiska slaktsättet lagen skulle tillämpas

först från den dag Konungen bestämde, anför föredraganden, att vad

sålunda inom lagrådet uttalats icke föranlett honom att frånträda sin härutinnan

tidigare intagna ståndpunkt; och hemställer föredraganden att förslaget,

efter viss jämkning av redaktionell natur, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:352 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående slakt av husdjur. a1 i texten
  2. 1LU 1937:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående slakt av husdjur. s. 1 i texten