Sök i Ratio Lex

Angående gäldande av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg

1937-03-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:201, Angående gäldande av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gäldande

av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg;

given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande tili riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Majda

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg emten i

statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Forslund anför:

I skrivelse den 17 februari 1937 har Svenska järnvägsmannaförbundets

styrelse gjort framställning i syfte, att statens järnvägar måtte övertaga

betalningsansvaret för viss stationskarlen Nils Heribert Pettersson ådömd

skadeståndsskyldighet.

Börande grunden för nämnda skadeståndsskyldighet må till en början

anföras:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 201.

(I2S 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Den 12 september 1933 inträffade å bangården vid Vartofta station en

olycka, därvid banarbetaren B. Hallberg skadades så svårt genom inverkan

av elektrisk ström, att lian avled. Båsom ansvariga för olyckan ställdes

banarbetaren Gustaf Persson i Finnerödja oell förutnämnde Pettersson i

Vartofta under åtal vid Vartofta och Frökinds häradsrätt. Häradsrätten

fann genom utslag den 12 juli 1934 Persson och Pettersson hava genom

vårdslöshet och försummelse varit vållande till Hallbergs död och prövade

förty lagligt döma deni jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen att utgiva, Persson

sextio dagsböter ä 2 kronor och Pettersson fyrtio dagsböter ä 3 kronor. I

målet yrkade Hallbergs änka Buth Hallberg, som av riksförsäkringsanstalten

tillerkänts 245 kronor i begravningshjälp samt årlig livränta till belopp av

612 kronor 50 öre, därutöver ersättning av Persson och Pettersson med

dels 529 kronor 44 öre för begravningskostnader, dels 2,000 kronor för

visst lidande, som åsamkats henne i anledning av mannens frånfälle, dels

ock en årlig livränta av 1,387 kronor 50 öre. Buth Hallberg yrkade tillika

efter stämning å Kungl. Maj:t och kronan åläggande för statens järnvägar i

egenskap av arbetsgivare att såsom ansvariga för det vållande, som läge

Persson och Pettersson till last, solidariskt med Persson och Pettersson

utgiva de av Buth Hallberg yrkade ersättningarna. Järnvägsstyrelsen för

Kungl. Majit och kronan yrkade, att Persson och Pettersson måtte förpliktas

att solidariskt till Kungl. Majit och kronan återgälda vad i anledning av

Buth Hallbergs talan kunde komma att utgivas till henne. I sitt nyssberörda

utslag ogillade häradsrätten den mot Kungl. Majit och kronan förda

talan, enär den omständigheten, att i statens järnvägars tjänst anställda

arbetare vållat en annan där anställd arbetares död, icke i och för sig

föranledde skadeståndsskyldighet för Kungl. Majit och kronan samt i målet

icke ådagalagts något förhållande, som eljest kunde för Kungl. Majit och

kronan medföra sådan skadeståndsskyldighet. Persson och Pettersson

ålades att solidariskt till Buth Hallberg utgiva 305 kronor i ersättning för

begravningskostnader. Häradsrätten fann däremot Buth Hallberg icke hava

styrkt befogenheten av sitt yrkande örn livränta utöver vad hon i sådant

hänseende av riksförsäkringsanstalten tillerkänts eller örn ersättning för

lidande i samband med mannens frånfälle. Sedan Buth Hallberg hos Göta

hovrätt fullföljt sin ersättningstalan, fann hovrätten genom utslag den 21

januari 1935 icke skäl göra annan ändring i häradsrättens utslag, än att

hovrätten ålade Persson och Pettersson att ersätta Buth Hallberg för begravningskostnaderna

med yrkade 529 kronor 44 öre. Sedan Buth Hallberg

anfört besvär över hovrättens utslag, har Kungl. Majit genom, utslag den 14

november 1936 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Med bifall till Kungl. Majits i proposition nr 165 år 1935 framställda

förslag har riksdagen (skrivelse nr 136) medgivit, att Pettersson och Persson

finge befrias från den ersättningsskyldighet gentemot statens järnvägar, som

kunde åvila dem på grund av ifrågavarande den 12 september 1933 i Vartofta

inträffade olycksfall, samt att förenämda fordran hos Pettersson och

och Persson finge avskrivas ur statens järnvägars räkenskaper. Den fordran,

som härmed åsyftades, grundade sig på det förhållandet, att statens järnvägar

ägde regressrätt gentemot Pettersson och Persson med avseende å

såväl de belopp, som statens järnvägar jämlikt av riksförsäkringsanstalten

meddelat beslut dels då redan utgivit i begravningshjälp, dels ock hade att

erlägga i årlig livränta till Buth Hallberg, som de belopp, statens järnvägar,

därest Kungl. Majits utslag i målet skulle gå statens järnvägar emot, kunde

bliva dömda att erlägga till Buth Hallberg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 201. 3

I sin förutnämnda skrivelse har Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse

anfört i huvudsak:

Pettersson hade, efter det 1935 års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition

nr 165, varit av den uppfattningen, att han blivit befriad från samtliga

ådömda skadeståndsbelopp, dari inräknade de högre begravningskostnaderna

och rättegångskostnaderna jämte lösen för domstolarnas protokoll. Efter

Kungl. Maj:ts utslag hade emellertid landsfiskalen i Vartofta distrikt anmanat

Pettersson att till Ruth Hallberg inbetala dennas fordran på grund av utslaget

i målet, uppgående till sammanlagt 818 kronor 94 öre. Pettersson

ägde icke andra tillgångar än dem, som härflöte från hans anställning vid

statens järnvägar, jämte hälften av en till 3.500 kronor taxeringsvärderad

fastighet, vilken vore intecknad till halva värdet.

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 24 februari 1937 till en början

framhållit, att Pettersson och Persson genom vårdslöshet och försummelse

under arbete — Persson hade sålunda underlåtit att företaga vissa föreskrivna

säkerhetsåtgärder vid utförande av reparationsarbeten å elektriska

ledningar och Pettersson hade, i tro att han urkopplat strömmen, i stället

satt en elektrisk ledning under spänning — vållat ban- och byggnadsarbetaren

B. Hallbergs död. Därefter anför järnvägsstyrelsen:

Enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvar för skada i följd av järnvägs

drift § 2 är järnvägens innehavare pliktig att, ifall någon ljutit döden

eller lidit kroppslig skada i följd av järnvägs drift och vållande ligger järnvägens

förvaltning eller betjäning till last, utgiva skadestånd, som örn järnvägen

själv vållat skadan. I ifrågavarande mål yrkade också änkefru Hallberg,

att statens järnvägar skulle åläggas att solidariskt med Persson och

Pettersson utgiva ersättning till henne. Detta yrkande blev dock avslaget,

enär den omständigheten »att i statens järnvägars tjänst anställda arbetare

vållat annan där anställd arbetares död icke i och för sig föranleder skadeståndsskyldighet

för kronan samt i målet icke ådagalagts något förhållande,

som eljest kunde för kronan medföra sådan skyldighet». Statens järnvägar

voro dock skyldiga att såsom arbetsgivare till "den avlidnes hustru och eventuella

barn utgiva den livränta och begravningshjälp, som av riksförsäkringsanstalten

fastställts enligt olycksfallsförsäkriugslagens bestämmelser. Genom

riksdagens beslut har kronan avstått från att av Persson och Pettersson

kräva tillbaka vad som statens järnvägar erlägga i livränta och begravningshjälp

enligt riksförsiikringsanstaltens beslut. Motiveringen till att kronan

avstod från regresskrav mot Persson och Pettersson utgjorde, att, enligt

vad upplysts. Petterssons och Perssons ekonomiska ställning vore sådan,

att det ansåges bliva utan resultat, ifall statens järnvägar skulle kräva tillbaka

vad som av dem fått utgivas.

Enligt vad som framgår av den nu förevarande framställningen, skulle

Pettersson hava varit av den uppfattningen, att han genom riksdagens beslut

skulle ha blivit befriad från det ådömda ersättningsbeloppet, däri inräknade

rättegångskostnader.

I allmänhet, när på grund av olycka vid statens järnvägar någon av statens

järnvägars personal blir ålagd att utgiva ersättning till person utomstående

järnvägen, plägar statens järnvägar utbetala ersättningsbeloppet.

Kravet riktar sig i regel, förutom mot den vållande tjänstemannen, även mot

statens järnvägar, som enligt förenämnda lagbestämmelse i 1886 års lag är

skyldig att utgiva ersättning. I nu föreliggande fall hava, som förut påpekats,

statens järnvägar icke ansetts ersättningsskyldiga, enär olyckan vål
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

4 Kungl. Marits proposition nr 201.

lats av hos statens järnvägar anställda arbetare samt träffat annan arbetare

hos desamma. Enligt tidigare gjord utredning saknar Persson andra tillgångar

än sina inkomster från statens järnvägar, under det att Pettersson

äger hälften av en mindre fastighet, taxerad till 3,51)0 kronor, vilken dock

uppgives vara intecknad till sitt halva värde.

Som några utsikter icke syntes föreligga, fortsätter järnvägsstyrelsen, att

hos Persson utfå något belopp, hade Pettersson ensam blivit krävd på ifrågavarande

belopp. På grund av de särskilda omständigheterna vid olyckans

inträffande, som vore beroende på flera olika fristående åtgärder, för vilka

Persson och Pettersson ömsevis varit ansvariga, och sålunda icke enbart

på enderas försummelse, samt med hänsyn till de risker för olyckshändelser,

som alltid måste föreligga vid arbeten med elektriska starkströmsledningar,

och då styrelsen i allmänhet plägade få bära det ekonomiska ansvaret för

inträffade olyckshändelser genom sin personals förvållande, funne sig styrelsen

icke hava någon erinran mot bifall till den gjorda framställningen,

vilket skulle innebära, att styrelsen övertoge betalningsskyldigheten för

nämnda utdömda belopp, 818 kronor 94 öre, samt att styrelsens fordran

hos Persson och Pettersson i anledning av utbetalningen av beloppet avskreves

ur statens järnvägars räkenskaper.

I utlåtande den 27 februari 1937 har statskontoret anfört:

Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i ärendet anfört och med beaktande

av de skäl, som enligt vad som framgår av propositionen nr 165 till 1935

års riksdag föranlett riksdagen medgiva, att statens järnvägars fordringsanspråk

gent emot stationskarlen N. Pettersson och banarbetaren G. Persson

skulle efterskänkas, anser sig statskontoret kunna tillstyrka, att betalningsskyldigheten

beträffande ifrågavarande belopp av 818 kronor 94 öre — avseende

ersättning för vid olyckshändelse omkomne ban- och byggnadsarbetaren

B. Hallbergs begravning jämte vissa rättegångskostnader — övertages

av statens järnvägar. Det angivna beloppet torde böra ställas till förfogande

av statens järnvägars driftmedel.

Genom riksdagens förutnämnda beslut hava visserligen stationskarlen

N. H. Pettersson och banarbetaren G. Persson befriats från återbetalningsskyldighet

gentemot statens järnvägar av de ersättningsbelopp, som statens

järnvägar utgivit och alltjämt utgiva på grund av riksförsäkringsanstaltens

beslut i ärendet rörande ifrågavarande olyckshändelse. Emellertid häfta

nämnda personer alltjämt i skuld till Ruth Hallberg med ett efter deras

ekonomiska förhållanden avsevärt belopp, 818 kronor 94 öre. Ehuru denna

skuld grundar sig å Petterssons och Perssons vållande till olyckshändelsen,

vill jag, med hänsyn såväl till de särskilda omständigheter, varunder ifrågavarande

olycka under tjänsten inträffade, som till vad som upplysts rörande

Petterssons och Perssons ekonomiska förhållanden, i likhet med statskontoret

och järnvägsstyrelsen tillstyrka, att statens järnvägar må — utan återbetalningsskyldighet

för Pettersson och Persson — av drivmedel utbetala

till Ruth Hallberg dennas förutnämnda fordran hos Pettersson och Persson.

Härför torde emellertid riksdagens medgivande böra inhämtas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majds proposition nr 201.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att statens järnvägar må — utan återbetalningsskyldighet

för stationskarlen Nils Heribert Pettersson och banarbetaren

Gustaf Persson — av driftmedel gälda änkan Ruth Hallbergs

ifrågavarande fordran, 818 kronor 94 öre, hos förenämnda två

personer.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg. a1 i texten
  2. SU 1937:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg. s. 1 i texten