Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid, m. m

1937-03-05 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:209, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68

s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn beräkning

av strafftid, m. m.; given Stockholms slott den 5 mars

1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) om

verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av

internering av återfallsförbrytare.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 209.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser

om beräkning av strafftid,1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

3 §•

Vållar den---strafftiden inräknas.

Skall, enligt vad därom särskilt stadgas, verkställighet av straffarbete eller

fängelsestraff anses avbruten under tid då fången undergår straff för ordningsförseelse,

må den tid, varunder sådant avbrott äger rum, ej heller inräknas

i strafftiden.

Har avbrott i verkställigheten av straffarbete eller fängelsestraff uppkommit

till följd därav att fången med vederbörligt tillstånd besökt närstående

under dennes sjukdom eller bevistat närståendes begravning, pröve fångvårdsstyrelsen,

huruvida tiden för avbrottet skall inräknas i strafftiden. Beslutet

skall gå i verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse se SFS 1929: 324.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 209.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90)

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

angående

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet

av straffarbete och fängelsestraff skall införas en ny paragraf, betecknad

11 a §, av följande innehåll, dels ock att 13 § samma lag skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

11 a §.

Enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, fångvårdsstyrelsen må tillstånd lämnas fånge att besöka

närstående, som är svårt sjuk, så ock att bevista närståendes begravning.

13 §.

Fånge, som---äger utfärda.

I fråga örn svårare ordningsförseelse, som begås under avtjänande av

straffarbete på viss tid eller fängelse, må Konungen ock förordna att straffarbetets

eller fängelsestraffets verkställighet skall, efter beslut av fångvårdsstyrelsen,

anses avbruten under tid då fången undergår straff för förseelsen,

dock högst fjorton dagar varje gång. Ej må på grund av vad sålunda stadgats

verkställighet av straff anses avbruten längre tid än som sammanlagt

motsvarar en tredjedel av strafftiden, ej heller i något fall mera än sammanlagt

tre månader.

Beslut av fångvårdsstyrelsen, varom i andra stycket sägs, skall gå i verkställighet

utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) örn

verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 april 1927 om verkställighet av

förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Angående rätt — — fängelsefånge stadgas.

Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes

stadgat örn tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjukdom

eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn

ändrade bestämmelser angående beräkning av strafftid m. m. samt anför:

»Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts den 20 april 1934 lämnade bemyndigande

chefen för justitiedepartementet genom beslut den 16 februari 1935 uppdragit

åt vissa sakkunniga att upprätta och inkomma med förslag till förordning

om fånges vård och behandling, ha dessa den 30 mars 1935 avlämnat av motiv

åtföljda förslag till förordning angående vård och behandling av personer,

intagna i statens fångvårdsanstalter, samt till lag om ändrad lydelse av

3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning

av strafftid.

Enligt förslaget till ändring i 1898 års lag skulle där upptagas dels en bestämmelse

att i strafftiden ej finge inräknas den tid fånge för disciplinär förseelse

hölies innesluten i straffcell, dels ett stadgande av innehåll, att om avbrott

i straffets verkställighet uppkomme därigenom att fånge med vederbörligt

tillstånd besökte anhörig eller annan närstående, som vore svårt sjuk, eller

bevistade anhörigs eller annan närståendes begravning, den tid varunder avbrottet

ägde rum skulle inräknas i strafftiden, därest fången inom föreskriven

tid återvände till straffanstalten. Tillstånd till sadant besök eller bevistande

av begravning skulle, enligt stadgande i förslaget till förordning, få

av fångvårdsstyrelsen meddelas fånge som tillhörde någon av vissa angivna

kategorier, dock endast såvida fara för missbruk syntes utesluten.

över de sakkunnigas förslag lia efter remiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,

svenska fångvårdssällskapet och Sveriges fångvårdsmannaförbund.

Såvitt de sakkunnigas förslag enligt vad förut angivits avse möjliggörande

av avbrott i straffverkställighet kräves för deras genomförande riksdagens

medverkan. Dessa delar av förslagen torde jag nu få upptaga till behandling.

Någon bestämmelse, åsyftande att för visst tint tille bereda fänge möjlighet

till permission från straffanstalten, förekommer ej i vår

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 209.

lagstiftning. Fångvårdsstyrelsen har emellertid ansett sig kunna lämna fånge

bistånd att under bevakning besöka en svårt sjuk nära anhörig eller bevista

en nära anhöngs begravning, när det kunnat ske utan att därför åtgått mera

an en dag. Har den anhörige varit bosatt å ort, långt avlägsen från den

straffanstalt där fången varit intagen men belägen i närheten av annan

straffanstalt, har styrelsen låtit förflytta fången till sistnämnda anstalt.

De sakkunniga uttalade såsom sin mening, att fångvårdsstyrelsen borde

erhålla utrycklig befogenhet att i vissa ömmande fall bevilja fånge permission

från fångvårdsanstalt, men att sådant medgivande finge lämnas endast

om fara for missbruk syntes utesluten. Till närmare motivering av den föreslagna

lagändringen i denna del anförde de sakkunniga:

Erforderliga anordningar måste givetvis träffas för tillsyn över fången under

permissionen. Permissionen bör ordnas så, att den icke medför avbrott

i verkställigheten av straffet, respektive förvaringen och interneringen. Det

kan emellertid inträffa, att dylikt avbrott måste äga rum. Återvänder fången

inom föreskriven tid till fångvårdsanstalten efter att hava besökt den anhörige

eller närstående eller bevistat den anhöriges eller närståendes begravning,

bör enligt de sakkunnigas åsikt den tid varunder avbrottet

ager rum inräknas i strafftiden. Missbrukar fången däremot det

honom givna förtroendet genom att icke använda permissionen för uppgivet

ändamål eller genom att icke inom föreskriven tid återkomma till anstalten,

bör tiden för avbrottet icke inräknas i strafftiden.___Beträf
fande

förvarad och internerad erfordras icke något särskilt lagstadgande härutinnan,

da jämlikt 7 § andra stycket förvaringslagen och 14 § interneringslagen

vad i 3 § lagen den 1 juli 1898 finnes stadgat angående verkan av avbrott

i straffverkställigheten skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

da det gäller att beräkna minimitid för förvaring samt interneringstid. Där

ändring i meddelat förordnande örn verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff

ådömts, skulle påkallas av avbrott i verkställigheten, synes böra

galla vad i sista stycket av kungörelsen den 10 december 1909 angående sådant

förordnande sägs.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag har fångvårdsstyrelsen förklalat

sig så mycket mindre lia något att i princip erinra däremot, som styrelsen

redan i enstaka fall utan uttrycklig författningsföreskrift sökt bereda möjlighet

till besök varom nu vöre fråga, därvid styrelsen dock aldrig kunnat medgiva

besök som skolat avbryta straffverkställigheten, d. v. s. räcka mer än

en dag. Styrelsen har emellertid anmärkt, att grunderna för den ifrågasatta

anordningen borde regleras genom införande av bestämmelser i lagen den

24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Även

beträffande de ifrågasatta bestämmelsernas närmare innehåll har styrelsen

framställt vissa erinringar. I dessa delar anföres i utlåtandet:

Enligt styrelsens uppfattning bör en anordning, som innebär avbrytande

av straffverkställighet, åtminstone till sina huvuddrag angivas i författning

av lags karaktär. I lag, här verkställighetslagen, bör således upptagas förutsättningarna

för medgivande av permission samt angivas den myndighet å vilken

det ankommer att medgiva sadan. Ett ytterligare skäl för anordningens

reglerande genom lag är, att enligt de sakkunnigas förslag dennas inflytande

pa strafftidsberäkningen skulle bestämmas i lagform, nändigen genom ett

tillägg till 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

beräkning av strafftid. Enligt de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av

nyssnämnda lagstadgande skulle, därest avbrott i straffets verkställighet uppkomme

genom avläggande av besök, varom nu är fråga, tiden för avbrottet

icke inräknas i strafftiden, därest fången inom föreskriven tid återvände till

straffanstalten. Härvid må erinras å ena sidan, att förhållandena kunna vara

sådana, att, ehuru fången återkommit först efter föreskriven tid, det skulle

innebära en onödig hårdhet att avbryta strafftidsberäkningen — exempelvis

om han kan visa laga förfall — samt å andra sidan att fånge, ehuru han

återkommit inom föreskriven tid, kan hava missbrukat permissionen sa, a 11

ett avbrytande av strafftidsberäkningen bör äga rum. Möjligen skulle spörsmålet

kunna lösas på det sätt, att fångvårdsstyrelsen Hnge för varje fall bestämma

örn permissionstiden skall inräknas i strafftiden eliel ej.

Svenska fångvårdssällskapet har funnit den föreslagna humana åtgäiden

till en början böra begränsas att gälla vid makes, barns eller föräldrars

sjukdom, då verkliga skäl och garantier mot missbruk förelåge. Sällskapet

har ock ifrågasatt, huruvida fånges närvaro vid begravning alltid vore önskvärd

för den besökande själv eller för andra som deltoge i begravningen,

detta i betraktande av det uppseende fången måhända kunde framkalla där.

Slutligen har understrukits, att bötesfångar med mycket kort strafftid ej borde

erhålla nu avsedd permission.

Anmärkas må, att i Norge befogenhet tillagts fångvårdschefen att giva permission

åt fånge, vars hälsotillstånd det påkallar eller som av andra viktiga

skäl anhåller om en kortare tids frihet. I Danmark äger fångvårdschefen

medgiva i ungdomsfängelse intagen fånge att avlägga tillfälligt besök hos

sin familj, om särskilda skäl därtill föreligga, eller hos annan, när detta

med hänsyn till fångens framtida sysselsättning anses lämpligt. I Finland

finns ej något stadgande om rätt för fångvårdsmyndighet att bevilja fånge

permission, men det lärer någon enstaka gång ha inträffat att fängelsedirektör

låtit fånge besöka nära anhörig på dödsbädden eller bevista sådan anhörigs

begravning.

Vidkommande härefter den av de sakkunniga behandlade frågan örn avbrott

i straffverkställigheten på grund av disciplinstraff erinras, att

den disciplinära bestraffningsordningen för fångar icke är i lag reglerad.

Enligt 13 § verkställighetslagen gäller i förevarande avseende allenast att

fånge, som bryter mot anbefalld ordning, straffas enligt bestämmelser som

Konungen äger utfärda utan hinder av stadgandena i nämnda lag.^ Sådana

administrativa bestämmelser återfinnas i 51 § instruktionen för fångvårdsstyrelsen

och fångvårdsstaten den 16 december 1910. Enligt vad där stadgas

må fånge, som bryter mot anbefalld ordning, tillrättavisas bland annat med

inneslutning i mörk cell under högst åtta dagar och må vid svårare förseelse

mot fängelseordningen manlig fånge, som undergår straffarbete, under vissa

förutsättningar kunna bestraffas med prygel eller lis.

De sakkunniga upptogo i sitt förslag varken mörkcells- eller prygelstraffet.

I stället föreslogs såsom straff för vägran att utföra förelagt arbete, brott

mot anbefalld ordning eller bristande i anständigt uppförande — förutom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vissa lindrigare strafformer — inneslutning i straffcell under högst fjorton

dagar. Detta disciplinstraff skulle vara avsett för den som underginge straffarbete

på viss tid eller fängelsestraff och som gjorde sig skyldig till svårare

forsedse mot fangelseordningen. Under den tid fången vore innesluten i

straffcell skulle verkställigheten av straffarbetet eller fängelsestraffet avbrytas;

dock finge användande av nämnda disciplinstraff ej medföra längre

avbrott i verkställigheten än sammanlagt tre månader. Närmare anförde

de sakkunniga i denna del:

IS°Cip inStr.? ha£,.silt sarmarke och sin stränga innebörd i frihetsforlusten

såsom sadan. För den som icke underkastar sig det honom tillfrihetsstraffet,

torde den förlängda frihetsförlust som straffets avbry
lhmen

rf°Va«a en.pafolJd som helt naturligt ansluter sig till behand
mgen.

Örn fangen gor sig skyldig till svårare förseelse mot fängelseordnmgen,

har han stadt sig utanför den vanliga fångbehandlingen och vållat

under , straffverkställigheten. Det kan därför aies S Skligd att E

ni å^ i?ar f0r overv!nnande av detta hinder icke inräknas i strafftiden

Jani bn0tt Si?.ln g°-res l stl''affverkställigheten får emellertid icke bliva för

långt. De sakkunniga hava darfor föreslagit en sådan begränsning, att användande

av detta disciplinstraff icke må medföra längre avbrott än sammanlagt

tre manader. Inneslutning i straffcell kan säges utgöra ett på sam
fö?

SJÄ rCh h\lmant disCiplinS‘raff- Det användbart ej minst

förgår sig kort före frigivningsdagen eller när han

eljest av hälsoskäl skulle ga relativt straffri. Danska fångvårdsmän hava

framhålla att detta straff är det verksammaste av alla disciplinmedel _

nnm rm and™g i meddeiat förordnande om verkställighet av utslag, varigeom

frihetsstraff adomts, skulle påkallas av inneslutning i straff cell synes

aSufKroVrd„Mde,aS|g?ket k,mg6relsen 10 009 angående

De sakkunniga uttalade slutligen att, med hänsyn till den frihetsförlust

som inneslutning i straffcell medförde, rätten att ådöma detta disciplinstraff

borde handhavas endast av fångvårdsstyrelsen. — De sålunda förordade

föreskrifterna funnos upptagna i förslaget till förordning. Enligt de sakkunnigas

mening måste emellertid ett disciplinstraff av ifrågavarande art

grundas på ett uttryckligt lagstadgande, vilket lämpligen syntes kunna anslutas

till 3 § lagen den 1 juli 1898.

I de avgivna yttrandena har någon erinran icke framställts mot förslaget

i sist omförmälda delar.

Den norska fångvårdslagen upptager bland disciplinstraffen insättande i

straffcell för en tid av intill fjorton dagar, sålunda att denna tid icke medräknas

i den ådömda strafftiden, ävensom förlängning av strafftiden med

intill en månad. Användandet av dessa disciplinstraff må sammanlagt ej

medföra förlängning av strafftiden utöver tre månader. Enligt den danska

strafflagen kan såsom disciplinstraff användas insättande i straffcell intill

sextio dagar eller för fångar, som undergå Tamgsel’, tre månader. Den genom

insättande i straffcell förorsakade förlängningen av strafftiden må icke

utan samtycke av justitieministern överstiga en tredjedel och aldrig överstiga

hälften av strafftiden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Såsom ett led i strävandena att humanisera fångbehandlingen har framförts

önskemålet att i vissa ömmande fall kunna bereda fånge tillfälle till

kortare avbrott i straffets avtjänande. I det yttrande till statsrådsprotokollet

den 20 april 1934, vari dåvarande chefen för justitiedepartementet motiverade

sin hemställan örn tillkallande av sakkunniga för utredning angående

reformer på bl. a. fångvårdens område, framhöll han bland de spörsmål

som här påkallade lösning öppnande av möjlighet för fånge att besöka anhörig

som vore allvarligt sjuk. Till det förslag till reglering av frågan örn

fånges permittering, som de sakkunniga framlagt, kan jag i huvudsak ansluta

mig. Befogenhet synes sålunda böra tilläggas fångvårdsstyrelsen att lämna

fånge, som undergår straffarbete eller fängelse eller förvaras i vårdanstalt

för förminskat tillräkneliga förbrytare eller är intagen i interneringsanstalt

för återfallsförbrytare, tillstånd att besöka anhörig eller annan närstående,

som är svårt sjuk, så ock att bevista anhörigs eller annan närståendes begravning.

Att, på sätt i ett yttrande över förslaget ifrågasatts, inskränka

möjligheten till permission att avse makes, barns eller föräldrars sjukdom

eller dödsfall synes icke vara att förorda, då det utan tvivel kan förekomma

att annan person står fången lika nära som nämnda anhöriga. Såsom

fångvårdsstyrelsen erinrat torde grunderna för den föreslagna anordningen

böra regleras i lag. I fråga örn straffångar och fängelsefångar, däri

inbegripet fångar som avtjäna förvandlingsstraff, kunna i sadant syfte behövliga

föreskrifter lämpligen införas i lagen angående verkställighet av

straffarbete och fängelsestraff. Då denna lag ej är utan vidare tillämplig å

förvarade och internerade, erfordras ock ett tillägg till den särskilda verkställighetslagen

den 22 april 1927 rörande fångar av dessa kategorier. Närmare

tillämpningsföreskrifter torde kunna utfärdas på administrativ väg.

De sakkunniga ha tillika föreslagit att, därest avbrott i straffverkställigheten

uppkommer till följd av fångens permittering, den tid varunder avbrottet

äger rum skall inräknas i strafftiden, örn fången inom föreskriven tid

återvänder till straffanstalten. Mot tanken att beviljad permission, där den

brukas på lojalt sätt, icke skall föranleda förlängning av strafftiden synes

intet vara att erinra. I likhet med fångvårdsstyrelsen finner jag det emellertid

ur olika synpunkter mindre riktigt att låta frågan, huruvida permissionstiden

skall inräknas i strafftiden eller ej, avgöras enbart med hänsyn till

tiden då fången återvänder. Lämpligare synes vara att lämna^ fångvårdsstyrelsen

diskretionär prövningsrätt i detta hänseende. — Nu ifrågasatta bestämmelser

torde böra få sin plats i lagen den 1 juli 1898. Såsom förut anmärkts

äga där stadgade grunder för beräkning av strafltid tillämpning jämväl

vid beräkning av minsta tid för förvaring och av interneringstid.

Fångvårdsstyrelsens beslut rörande Daga, huruvida permissionstid skall

inräknas i strafftiden, bör gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit

laga kraft. Klagan över beslutet lärer, med tillämpning av gällande bestämmelser

örn överklagande av fångvårdsstyrelsens beslut i allmänhet, fa

föras hos Kungl. Majit, i detta fall regeringsrätten. I administrativ ordning

torde det åläggas fångvårdsstyrelsen att, i lall då permissionstiden icke skall

Departe
ments
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

inräknas i strafftiden, därom underrätta den myndighet som har att förordna

örn straffets verkställighet. Denna myndighet lärer därefter ha att

förfara i enlighet med föreskrifterna i sista stycket av kungörelsen den 10

december 1909 angående förordnande om verkställighet av utslag, varigenom

frihetsstraff ådömts.

Vid tillkomsten av lagen om ungdomsfängelse berördes frågan örn införande

för särskilda undantagsfall av möjlighet till permission för personer

som undergå dylikt straff.1 Därvid uttalades bland annat att bestämmelser

i ämnet — med hänsyn till att strafftiden vore obestämd — syntes kunna

utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning. I enlighet med detta uttalande

torde de avsedda bestämmelserna beträffande permission vid ungdomsfängelse

böra meddelas i sammanhang med de övriga föreskrifter av

administrativ natur, som påkallas av lagstiftningen om ungdomsfängelse.

Av de disciplinstraff, som nu finnas upptagna i instruktionen för fångvårdsstyrelsen

och fångvårdsstaten, har prygelstraffet icke någon gång kommit

till användning under de senast förflutna tio åren och mörkcellsstraffet

under samma tid mycket sällan tillgripits. De sakkunniga ha — tillsynes

på goda skäl —- uteslutit båda dessa disciplinstraff. I stället har med tanke

på svårare förseelser föreslagits införande av bestraffningsformen inneslutning

i straffcell under viss tid, högst fjorton dagar varje gång, varunder

straffverkställigheten skulle anses avbruten så att strafftiden i motsvarande

mån förlängdes. En sådan anordning synes väl ägnad att fylla det avsedda

ändamålet och samtidigt på ett naturligt sätt ansluta sig till den moderna

fångbehandlingens princip, att sättet för behandlingen och i viss mån

även den tid valunder straffet verkställes skall bero av fången själv. Gör

fangen sig skyldig till svarare förseelse mot fängelseordningen, måste han

anses ha ställt sig utanför den vanliga fångbehandlingen och själv vållat

hinder i straffverkställigheten. Det synes därför följdriktigt, att den tid

som åtgår för detta hinders övervinnande ej inräknas i strafftiden, liksom

enligt gällande bestämmelser däri ej inräknas den tid varunder avbrott vållas

genom fångens rymning. Såsom de sakkunniga framhållit bör emellertid

tillses, att det avbrott som göres i verkställigheten icke blir för långt. De

sakkunniga lia i detta syfte föreslagit en maximering av avbrottstiden till

sammanlagt tre mannder. Da emellertid även med en sådan begränsning

alltför stränga resultat skulle kunna uppkomma i fall då strafftiden är jämförelsevis

kort, synes den tillåtna avbrottstiden även böra ställas i visst förhållande

till strafftidens längd, så att straffverkställigheten ej må anses avbruten

under längre sammanlagd tid än som motsvarar viss del, förslagsvis

en tredjedel, av strafftiden.

Det synes antagligt att den nu ifrågasatta anordningen, liksom på senare

tid fallet varit med prygel- och mörkcellsstraffen, skall få sin huvudsakliga

betydelse ur preventiv synpunkt. Då emellertid anordningen åtminstone

kan tänkas leda till en ej oväsentlig förlängning av det ådömda frihetsstraf
-

1 Jfr prop. 1935: 200 s. 46.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

fet, synes det riktiga vara att vissa grundläggande bestämmelser därom

meddelas ej blott i lagen angående beräkning av strafftid utan även i 1916

års verkställighetslag. Lämpligen torde åt dessa bestämmelser kunna givas

karaktären av ett bemyndigande för Kungl. Maj.t att i fråga örn svårare

ordningsförseelse, som begås under avtjänande av straffarbete på viss tid

eller fängelse, förordna att straffarbetets eller fängelsestraffets verkställighet

skall, efter beslut av fångvårdsstyrelsen, anses avbruten under tid då

fången undergår straff för förseelsen, dock med iakttagande av nyss angivna

begränsningar beträffande tiden. Något behov synes ej föreligga att göra

dessa föreskrifter tillämpliga å personer, som undergå ungdomsfängelse, eller

å förvarade och internerade, beträffande vilka tiden för anstaltsvistelsen ej

heller är på förhand bestämd.

I fråga örn verkställighet av sådant fångvårdsstyrelsens beslut som nyss

angivits, om klagan över beslutet, om åläggande för styrelsen att därom underrätta

den myndighet som förordnar rörande straffverkställigheten samt

örn sistnämnda myndighets åtgärder i anledning av beslutet torde vad nyss

nämnts beträffande fångvårdsstyrelsens beslut angående permissionstids inräknande

i strafftiden äga motsvarande giltighet.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109)

örn verkställighet av förvaring av förminskat tillråkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser

örn beräkning av strafftid,1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

3 §•

Vållar den---strafftiden inräknas.

Skall, enligt vad därom särskilt stadgas, verkställighet av straffarbete eller

fängelsestraff anses avbruten under tid då fången undergår straff för ordningsförseelse,

må den tid, varunder sådant avbrott äger rum, ej heller inräknas

i strafftiden.

Har avbrott i verkställigheten av straffarbete eller fängelsestraff uppkommit

till följd därav att fången med vederbörligt tillstånd besökt närstående

under dennes sjukdom eller bevistat närståendes begravning, pröve fångvårdsstyrelsen,

huruvida tiden för avbrottet skall inräknas i strafftiden. Beslutet

skall gå i verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet

av straffarbete och fängelsestraff skall införas en ny paragraf, betecknad

11 a §, av följande innehåll, dels ock att 13 § samma lag skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

lia §.

Enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen eller den

myndighet Konungen förordnar, må tillstånd lämnas fånge att besöka an
1

Senaste lydelse se SFS 1929: 324.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

13

horig eller annan närstående, som är svårt sjuk, så ock att bevista anhörigs

eller annan närståendes begravning.

13 §.

Fånge, som---äger utfärda.

I fråga om svårare ordningsförseelse, som begås under avtjänande av

straffarbete på viss tid eller fängelse, må Konungen ock förordna att straffarbetets

eller fängelsestraffets verkställighet skall, efter beslut av fångvårdsstyrelsen,

anses avbruten under tid då fången undergår straff för förseelsen,

dock högst fjorton dagar varje gång. Ej må på grund av vad sålunda stadgats

verkställighet av straff anses avbruten längre tid än som sammanlagt

motsvarar en tredjedel av strafftiden, ej heller i något fall mera än sammanlagt

tre månader.

Beslut av fångvårdsstyrelsen, varom i andra stycket sägs, skall gå i verkställighet

utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) om

verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 april 1927 örn verkställighet

av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av

återfallsförbrytare skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Angående rätt---fängelsefånge stadgas.

Angående tillstånd för den förvarade eller internerade att besöka närstående

under dennes sjukdom eller att bevista närståendes begravning skall vad

om de i första stycket omförmälda fångar finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 mars

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 27 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 19 februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 2b mars 1916 (nr 90) angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109)

örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Carl Romberg.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Lagrådet:

Med anledning av ett uttalande i remissprotokollet vill lagrådet erinra, att

i sitt den 12 oktober 1936 avgivna yttrande över förslag till lag om tvångsuppfostran

(7 §) lagrådet ansett bestämmelse om permission för den, som

undergår tvångsuppfostran, vara av natur att böra givas i lag, därvid lagrådet

dock icke funnit anledning hemställa om ändring i förslaget under annan

förutsättning än att motsvarande ändring komme att göras i lagen om

ungdomsfängelse. Att i fråga om nämnda påföljder av brott, vilkas varaktighet

är inom vissa gränser obestämd, bestämmelser om permission måste erhålla

i viss mån annat innehåll än dylika föreskrifter med avseende å den,

som undergår frihetsstraff, synes icke utgöra skäl för att låta de i förra hänseendet

erforderliga bestämmelserna utfärdas i administrativ ordning utan uttryckligt

stöd av stadgande i lag.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

De föreslagna bestämmelserna örn permission för fånge äro närmast föranledda

av en av särskilt tillkallade sakkunniga verkställd utredning avse
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ende, bland annat, humanisering av fångbehandlingen. Uppenbart är att en

sådan humanisering ej får drivas så långt, att frihetsstraffet mister den allvarliga

karaktär, det icke minst med hänsyn till sitt allmänpreventiva syfte

måste äga. Permission synes därför böra beviljas endast då skälen därtill äro

synnerligen starka. Jämväl hänsynen till fangens behandling lärer kräva

detta. Att skäl till permission kunna ligga däri att fånge önskar besöka honom

närstående, som är svårt sjuk, synes otvivelaktigt. Besöket hos en döende

nära anförvant kan också bliva fången en allvarlig maning till ett bättre

liv. Likaså torde den åstundan som den sjuke må hava att återse fången böra

beaktas. Däremot måste det dragas i tvivel, huruvida önskan att bevista närstående

persons begravning bör godtagas som tillräckligt skäl för permission.

I sistnämnda fall göra nämligen de humanitära skälen sig icke pa långt när

med samma styrka gällande, och såsom i ett av remissvaren framhållits måste

det många gånger framstå såsom föga önskvärt såväl för fången själv som för

andra deltagare att han är närvarande vid begravningsakten. Mot de anförda

synpunkterna kan icke med fog göras gällande att det i vissa fall förekommit

att permission för detta ändamål beviljats. Det är nämligen en väsentlig

skillnad mellan att sådan permission undantagsvis beviljas fånge och

det mera vanliga beviljandet därav som måste bliva en följd av en uttrycklig

bestämmelse i detta avseende.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa örn sådan jämkning av

II a § i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916

angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, att permission må

meddelas fånge allenast för att besöka honom närstående, som är svårt sjuk.

Därav föranledes motsvarande jämkning i den bestämmelse härom, vilken

skall ingå i lagen den 22 april 1927 om verkställighet av förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

Enligt det föreslagna tredje stycket av 3 § lagen den 1 juli 1898 innefattande

vissa bestämmelser om beräkning av strafftid skall fångvårdsstyrelsen

äga befogenhet att pröva huruvida tid, varunder verkställighet av straffarbete

eller fängelsestraff avbrutits till följd av permission, skall inräknas i

strafftiden. Enligt vår mening saknas skäl för att i något fall medgiva sådant

inräknande. Dessutom skulle vetskapen om att det vore möjligt att erhålla

permission under strafftiden, utan att denna i motsvarande utsträckning

förlängdes, säkerligen framkalla en mängd obefogade permissionsansökningar.

Godtages denna uppfattning, bör det föreslagna tredje stycket i 3 § nämnda

lag utgå samt erforderlig ändring ske av första stycket i samma paragraf.

Lagrådet:

Annan myndighet än fångvårdsstyrelsen lärer icke ifrågakomma till sådant

förordnande som avses i den föreslagna 11 a § i lagen angående verkställighet

av straffarbete och fängelsestraff. I enlighet härmed torde paragrafen

böra avfattas, varigenom för övrigt uppnås konsekvens med andra

stadganden i samma lag och med 7 § i lagen örn verkställighet av förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I det nya stadgandet i 4 § sistnämnda lag synes ej föreligga anledning att

föreskriva motsvarande tillämpning av bestämmelserna i första stycket, då

i fråga om permission icke åsyftas att i lag göra någon åtskillnad mellan

straffarbets- och fängelsefångar, samt de närmare föreskrifter, vilka härvid

kunna erfordras, torde, såsom beträffande dylika fångar, komma att utfärdas

i administrativ ordning (jfr 7 §). Stadgandet synes i stället böra upptaga

en hänvisning till vad lagen angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff i detta avseende innehåller.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över de den 19 februari 1937 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898

(nr 68 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid, lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet

av straffarbete och fängelsestraff samt lag angående ändrad lydelse

av 4 § lagen den 22 april 1927 (nr 109) örn verkställighet av förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Med anledning av vad lagrådet uttalat beträffande utfärdande i administrativ

ordning av erforderliga bestämmelser om permission vid tvångsuppfostran

och ungdomsfängelse vill jag erinra att Kungl. Maj:t tagit ställning

till denna fråga, i det att föreskrifter angående permission ansetts ej behöva

upptagas i det för riksdagen numera framlagda förslaget till lag örn tvangsuppfostran

liksom ej heller dylika bestämmelser föreslagits till införande i

lagen om ungdomsfängelse.

Mot de i remissförslagen upptagna bestämmelserna angående permission

ha vissa erinringar framställts inom lagrådet. Ingen av ledamöterna har i

princip motsatt sig införandet av möjlighet till permission från fångvårdsanstalt,

men två av dem ha ansett, dels att permission ej bör ‘få beviljas för

annat ändamål än besök hos närstående som är svårt sjuk alltså icke för

bevistande av närståendes begravning — dels ock att den tid varunder straffverkställighet

avbrutits till följd av permission icke i något fall bör inräknas i

strafftiden. Vad dessa ledamöter anfört bar ej givit mig anledning frångå

den ståndpunkt jag tidigare intagit i dessa hänseenden. Jag vill nu allenast

understryka, att det uppenbarligen i varje särskilt fall, då permission lfrågasättes,

måste företagas en noggrann prövning av alla omständigheter som

kunna inverka på frågans bedömande; permission må icke förekomma i an
1

Jfr prop. 1937: 27.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 209. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nät fall än då starka skäl föreligga samt fara för missbruk måste anses utesluten.

Garantier för en sådan tillämpning böra kunna beredas genom de

administrativa föreskrifter som skola utfärdas.

Vad lagrådet i formellt hänseende erinrat beträffande dels den föreslagna

11 a § i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, dels

det nya stadgandet i 4 § lagen om verkställighet av förvaring av förminskat

tillrakneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare har beaktats.

Därutöver har en redaktionell jämkning vidtagits i förstnämnda paragraf.

»

Föredraganden hemställer att de i enlighet med vad nu angivits ändrade

lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition förelaggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371045

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:195 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående en partiell, kompletterande revision av förmynderskapslagstiftningen. s. 4 i texten