Kungl. Maj:ts proposition nr 211
1937-03-05 · 56 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 54 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:211, Kungl. Maj:ts proposition nr 211
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
1
Nr 211.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till
luftskyddslag; given Stockholms slott den 5 mars
1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till luftskyddslag.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Hihang till riksdagens protokoll Wiil. t sami. Nr Oll
-
as I 37 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Förslag
till
Luft skydd slag.
Härigenom förordnas som följer:
Om luftskyddets organisation.
1 §■
Med luftskydd avses i denna lag åtgärder av icke militär natur, vilka
åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna av sådant
anfall.
2 §''
Tillsyn a luftskyddet inom riket utövas av luftsky ddsinspektionen.
Närmare bestämmelser örn luftskyddsinspektionen meddelas av Konungen.
3§-
Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av luftskyddet.
4 §‘
Riket indelas i luftskyddsområden. Varje stad och landsfiskalsdistrikt utgör
ett luftskyddsomrade, där ej Konungen för visst fall annorlunda förordnar.
Ingå i luftskyddsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen,
till vilket län området i luftskyddshänseende skall anses höra.
5§-
Inom luftskyddsområde utövas den omedelbara ledningen av luftskyddet
av en luftskyddschef Luftskyddschef är för luftskyddsområde, som utgöres
av stad eller landsfiskalsdistrikt, vederbörande polischef; dock äger länsstyrelsen
för särskilt fall till luftskyddschef utse annan person. För annat
luftskyddsområde än nu nämnts utser länsstyrelsen luftskyddschef.
Länsstyrelsen äger för luftskyddsområde eller viss del därav utse ställföreträdare
för luftskyddschefen samt uppdraga åt honom att i de hänseenden
länsstyrelsen bestämmer fullgöra luftskyddschefs åligganden och utöva
dennes befogenheter.
Befattningshavare vid polisväsendet är skyldig mottaga uppdrag att vara
luftskyddschef eller ställföreträdare för luftskyddschef.
6 §‘
Kommun äger besluta, att luftskyddsnämnd skall tillsättas för att följa
luftskyddets planläggning och därvid företräda kommunens intresse.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Luftskyddsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva kommunens beslutanderätt,
samt består av tre eller fem med den kommunala förvaltningen
förtrogna personer. Jämte ledamöterna utses suppleanter till lika antal.
Därvid bestämmes tillika, i vilken ordning suppleanterna skola inkallas.
Med avseende å valbarhet, rätt att avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid,
fyllnadsval, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för besluts
fattande samt förande av protokoll skall i fråga örn luftskyddsnämnd i tilllämpliga
delar gälla vad som finnes stadgat angående byggnadsnämnd.
Länsstyrelsen äger kalla luftskyddsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen
eller dess representant. Luftskyddschef må ock kalla nämnden till
sammanträde. Kallelse sker genom ordföranden.
Om luftskyddets förberedande.
7 §•
Luftskyddsinspektionen verkar för att luftskyddets förberedande sker
ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt. För sådant ändamål utfärdar
inspektionen anvisningar till ledning för myndigheter, enskilda sammanslutningar,
vilka önska medverka vid luftskyddet, samt allmänheten.
8§-
Det åligger länsstyrelsen:
att med ledning av luftskyddsinspektionens anvisningar meddela erforderliga
bestämmelser om planläggningen av luftskyddet inom länets olika delar;
att granska de för varje luftskyddsområde uppgjorda planerna; samt
att i övrigt leda och övervaka förberedelsearbetet inom länet.
9 §•
Luftskyddschef uppgör plan för luftskyddet samt förbereder i övrigt dess
genomförande inom luftskyddsområdet.
10 §.
Det åligger kommun att lämna erforderligt biträde vid planläggningen
av luftskyddet inom kommunen.
Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan
egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare ock skyldig att
därvid lämna erforderligt biträde.
11 §•
Ägare eller innehavare av egendom, som i 10 § andra stycket sägs, vare
pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas
erforderlig för beredande av luftskydd och som för honom icke medför
kostnad eller olägenhet.
4
Kungl. Majlis proposition nr 211.
12 §.
I samband med luftskyddsövning äger länsstyrelsen meddela erforderliga
föreskrifter med avseende å anordnandet av belysning, signalering med ljudsignalapparater
samt allmän ordning och säkerhet i övrigt; dock ankommer
det på Konungen att förordna om undantag från bestämmelser i allmänna
författningar angående trafiken.
Luftskyddsövning, örn vars hållande Konungen ej förordnat, må, där allmänhetens
medverkan påkallas, icke anordnas utan tillstånd av länsstyrelsen.
Örn luftskyddstillstånd.
13 §.
Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att riket
eller del därav skall försättas i luftsky dds tillstånd och att planerna för luftskyddet
helt eller delvis skola verkställas.
Angående luftskyddstillstånd skall gälla vad därom framdeles kan bliva
bestämt.
Föreskrifter med avseende å lagens efterlevnad.
14 §.
Den som undandrager sig åliggande, varom stadgas i 10 §, eller motsätter
sig åtgärd, som han enligt 11 § är skyldig tåla, må av länsstyrelsen föreläggas
lämpligt vite.
15 §.
Bryter någon mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 § första
stycket, eller mot stadgandet i 12 § andra stycket, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff.
Den som under tid, då han är ställd under åtal för sådan förseelse,
fortsätter förseelsen, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres, fällas
till särskilt ansvar.
16 §.
Åtal för förseelse, som avses i denna lag, anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Särskilda bestämmelser.
17 §.
Vad i denna lag är stadgat örn länsstyrelse gäller i fråga om Stockholm
Överståthållarämbetet.
18 §.
I fråga örn fartyg samt kommunikationsverk och andra verk, företag
eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet äger
5
Kungl. Majus proposition nr 211.
Konungen, utan hinder av vad ovan är stadgat, meddela särskilda föreskrifter
angående luftskyddets organisation.
Vad i första stycket sägs skall ock gälla beträffande fästnings försvars
område eller krigsskådeplats.
19 §■
Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende a tillämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
6
Kungl. Majus proposition nr 211.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.
Närvarande :
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, försvars-, kommunikations-, finans- och
handelsdepartementen frågan om lagstiftning angående det civila luftskyddet
samt anför:
Inledning.
Den 30 april 1936 tillkallade dåvarande chefen för försvarsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande fem sakkunniga1
för att biträda inom försvarsdepartementet med utredning rörande planläggning
och organisation av det civila luftskyddet.
Till fullgörande av nämnda uppdrag hava de sakkunniga, vilka antagit
namnet civila luftskyddsutredningen, den 21 december 1936 avgivit betänkande
angående det civila luftskyddet (statens offentliga utredningar 1936: 57).
över betänkandet hava i anledning av remiss utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,
chefen för generalstaben och t. f. chefen för armén, de båda
sistnämnda gemensamt, marinförvaltningen efter hörande av marindistriktsbefälhavaren
för ostkustens marindistrikt ävensom befälhavande amiralen i
Karlskrona och kommendanten i Vaxholms fästning, chefen för marinstaben,
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, de båda sistnämnda gemensamt,
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten
såvitt angår ändring i skattelagstiftningen, riksräkenskapsverket, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, kommerskollegium efter hörande av
handelskamrarna i riket ävensom svenska hamnförbundet och Sveriges kemiska
industrikontor, statens provningsanstalt, Överståthållarämbetet efter hörande
av polismästaren i Stockholm, samtliga länsstyrelser, överstyrelsen för svenska
röda korset, styrelsen för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, Sveriges industriförbund, svenska brandkårernas riks
1
Landshövdingen E. A. Beskow, ordförande, generaldirektören J. A. Höjer, översten
friherre C. G. von Otter, ledamoten av första kammaren redaktören Johan Nilsson och bergsingenjören
P. S. Bydbeck.
7
Kungl. Majus proposition nr 211.
förbunds verkställande utskott samt svenska brandskyddsföreningen. Särskilda
yttranden hava vid utlåtandena fogats av länsstyrelsen i Gotlands län från
Gotlands luftskyddsförening, av länsstyrelsen i Blekinge län från magistraten,
polismästaren, drätselkammaren och luftskyddskommittén i Karlskrona,
magistraten, polischefen och drätselkammaren i Karlshamn samt Blekinge
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler ävensom av länsstyrelsen
i Gävleborgs län från drätselkammaren i Gävle och Sandvikens järnverks
aktiebolag.
Stadgandena örn luft skydde t i Sverige äro mycket knapphändiga.
Enligt i kommandoväg utfärdade bestämmelser åligger det vederbörande
arméfördelningschef eller motsvarande myndighet att inom arméfördelningsområdet
eller motsvarande område i fredstid planlägga erforderliga åtgärder
för skydd mot anfall från luften. Härvid har förutsatts viss medverkan av
civila myndigheter. Angående skyldighet att lämna medverkan i sådant hän
seende ha bestämmelser i fråga örn länsstyrelserna samt järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen och vissa andra myndigheter meddelats i ett den 18 december
1931 utfärdat cirkulär till samtliga länsstyrelser m. fl. angående försvarsberedskap.
Sålunda skall jämlikt mom. 16 i cirkuläret länsstyrelse efter anmodan
av arméfördelningschef (militärbefälhavare, marindistriktsbefälhavare,
som är territoriell myndighet, kommendant) biträda vid luftförsvarets organiserande.
I övrigt lärer skyldighet för civil myndighet att medverka vid luftförsvarets
ordnande och i samband därmed stående åtgärder icke föieligga
i vidare mån än sådan skyldighet kan anses innefattad i myndighetens allmänna
åligganden i fråga om samverkan med krigsmakten. Angående civila
myndigheters samverkan med krigsmakten äro bestämmelser givna i åtskilliga
författningar. Här må blott nämnas kungörelsen den 30 oktober 1914
(nr 362) angående vissa Kungl. Maj:ts befallningshavande och dem underlydande
myndigheter vid krig eller krigsfara tillkommande åligganden. Beträffande
kommuners och enskildas medverkan till åtgärder för skydd mot
anfall från luften föreligga icke några särskilda bestämmelser.
Efter att hava omnämnt hurusom Överståthållarämbetet och ett flertal
länsstyrelser i samråd med vederbörande militära myndigheter och med biträde
av militär arbetskraft, som ställts till förfogande, utfört ett betydande
arbete för luftskyddets planläggning inom sådana orter, som ansetts vara av
vikt ur luftskyddssynpunkt, anför civila luftskyddsutredningen:
Dessa planer representera otvivelaktigt ett värdefullt tillskott till försvarsberedskapen.
Avsaknaden av enhetliga normer för arbetets bedrivande och
den knappa tillgången å kvalificerad arbetskraft ha emellertid helt naturligt
medfört, att planläggningen blivit i viss mån ojämn samt — frånsett att på
många håll någon planläggning icke skett — ofullständig. Därtill kommer, att
det rättsliga underlaget för planernas genomförande i händelse av krig eller
krigsfara i stor utsträckning saknas. Den största bristen i fråga örn luitskyddets
förberedande i vårt land är emellertid, att planerna i praktiskt taget
fullständig brist på anslag för ändamålet icke kunnat motsvaras av anskaffandet
av sådan för luftskyddet oundgängligen nödvändig materiell, som icke
kan beräknas stå till buds i händelse av krig utan som måste åvagabnngas
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
redan i fredstid. Enligt utredningens mening måste det anses ofrånkomligt,
att sedan medel ställts till förfogande och klarhet vunnits i fråga om olika
rättssubjekts åligganden beträffande luftskyddet, de redan uppgjorda planerna
underkastas en grundlig revision.
I detta sammanhang har utredningen framhållit, att på senare tid åtskilliga
på fri villighetens väg bildade organisationer gjort till sin uppgift att främja
det civila luftskyddet. I främsta rummet gällde detta örn svenska röda korset,
som nedlagt ett betydande arbete på utbildning av personal i sjukvårds- och
sjuktransporttjänst i och för luftskyddet.
\issa förslag till luftskyddets ordnande ha tidigare
framkommit. Sålunda har luftförsvarsutredningen, som tillsattes jämlikt
Kungl. Majlis bemyndigande den 2 mars 1928, verkställt utredning beträffande
hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige
samt i betänkande den 11 december 1931 (statens offentliga utredningar
1932:3) framlagt resultatet därav. I betänkandet har till särskild behandling
upptagits frågan örn civila myndigheters, kommuners och enskilda personers
medverkan vid luftförsvaret. Betänkandet utmynnar, såvitt angår det
civila luftskyddet, i förslag dels till lag örn luftförsvarstillstånd och dels till
förordning örn planläggning av åtgärder till befolkningens skyddande vid
luftanfall.
I en den 18 juli 1933 avlåten framställning till Konungen rörande det civila
luftskyddet har chefen för generalstaben föreslagit, att i landshövdingeinstruktionen
och i ovannämnda kungörelse den 30 oktober 1914 skulle införas
vissa bestämmelser angående luftskyddets förberedande. Någon ändring
av dessa författningar i sådant hänseende har emellertid icke kommit till
stånd.
Försvarskommissionen har i sitt den 30 juli 1935 avgivna betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (statens offentliga utredningar
1935:39) lämnat en kortfattad redogörelse för läget beträffande det
civila luftskyddet i andra länder samt uppdragit de riktlinjer, som enligt
kommissionens förmenande borde följas för förberedandet och ordnandet av
luftskyddet i Sverige.
översikt av civila luftskyddsutredningens förslag.
(.ivila luftskyddsutredningen lämnar i sitt betänkande följande sammanfattande
översikt av sitt förslag
.f- händelse av fientligt anfall mot vårt land måste man räkna med
molKgheten av anfall fran luften även mot icke befästa orter. Endast
på ett mycket begränsat antal platser kan ett dylikt angrepp mötas med
ltär* försvar och ingenstädes kan dylikt försvar helt förhindra, att
civilbefolkningen utsättes för anfallets verkningar. Det civila luftskyddet
kan emellertid väsentligen minska dessa verkningar såväl med avseende å
person som egendom. I fråga örn större betydelsefulla anläggningar, såsom
kraftstationer, industrianläggningar m. m., kan emellertid enligt utredningens
mening tillfredsställande skydd för själva anläggningarna icke vinnas annorledes
än genom luftvärn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
>.)
Kungl. Majus proposition nr 211.
De åtgärder, suni erfordras för det civila luftskyddet, äro i stort sett sådana,
att de i händelse av fara ej alls eller endast bristfälligt kunna genomforas
utan att de blivit på förhand noggrant planlagda. Denna planläggning omfattar
utredning örn såväl förebyggande åtgärder som åtgärder i sylte att
mildra följderna av redan uppkomna skador. Planläggningsarbetet bor i
möjligaste män byggas på utnyttjande av samhällets redan befintliga organisationer
och inrättningar av olika slag. A''id detsamma måste hänsyn tågås
såväl till faran för brisansbomber och brandbomber som tdl risken tor användande
av giftgaser. o „.....
Genomförande av planlagda åtgärder bör i den män sa ar möjligt ansta
till dess omedelbar fara är förhanden nien måste delvis beträffande åtgärder,
som kräva längre förberedelse, ske i fredstid.
Det förslag till luftskyddslag, som av utredningen framlagges, innefattar
såväl föreskrifter örn luftskyddets organisation och förberedande i fredstid
som särskilda bestämmelser med avseende å krigsfara och krig (lujtskyaastillstånd).
I betänkandet behandlas särskilt för sig frågan örn de ändamål,
vartill anslag krävas i fredstid. ..
I avseende å organisationen har utredningen framhållit den stora vikten
av att för ledning av luftskyddet inom riket finnes ett centralt organ, i lagförslaget
föreslås i sådant syfte, afl, tillsynen å luftskyddet skall utövas av
luftskyddsinspektionen. Denna myndighet, som utredningen tänkt sig förlagd
under socialdepartementet, skulle bestå av en chef, tre ledamöter anställda
mot arvode och en byrådirektör jämte vissa andra tjänstemän. Inspektionen
skulle bland annat verka för att luftskyddets förberedande skedde ändamålsenligt,
planmässigt och enhetligt. Ledningen av luftskyddet inom varje Ian
skulle omhänderhavas av länsstyrelserna, och under dessa skulle i allmänhet
för varje stad och landsfiskalsdistrikt vederbörande polischef i egenskap av
luftskyddschef handhava det omedelbara arbetet med planernas upprättande.
Som biträde vid planläggningsarbetet skulle vidare för varje län stå till förfogande
den hos respektive länsstyrelse förordnade försvarsassistenten. J) olden
allmänna uppläggningen av planerna skulle luftskyddsinspektionen hava
tillgång till särskilda luftskyddskonsulentcr till ett antal av fyra. Kommun,
som så önskade, skulle äga utse en särskild luftskyddsnämnd for att tolja
planläggningen inom kommunen. , . ... „
Beträffande själva planläggnings ar o elei föreslås skyldighet för såval
kommuner som enskilda att därvid medverka, N issa riktlinjer för planlägguingsarbetet
framläggas i betänkandet, men anses luftskyddsinspektionen
böra utfärda närmare anvisningar beträffande detaljerna. Till ledning toi
planläggningsarbetet har i särskild hemlig bilaga upprättats förteckning
över de orter, beträffande vilka planer företrädesvis kunna antagas behöva
uppgöras. En preliminär gradering av orterna efter deras betydelse ur
luftskyddssynpunkt har jämväl verkställts. I enlighet härmed har planlagg
ningsarbetet, vars omfattning får bestämmas av ortens betydelse och dc
lokala förhållandena, beräknats komma att avse mellan 400 och 500 orter.
Förslaget förutsätter, att i händelse av luftskyddstillstånd möjlighet skall
beredas för länsstyrelserna eller luftskyddschef erna att taga i anspråk egendom
och annat, som behöv.>s för luftskyddets genomförande. En vidsträckt
medborgerlig skyldighet har föreslagits att i sådan händelse biträda med
skyddsåtgärdernas genomförande. Utredningen förordar även för tillgodoseende
av det civila luftskyddets intressen vissa ändringar i bestämmelserna
örn uppskov med krigstjänstgöring. . ..
Sorn förut nämnts föreslår utredningen vidtagande redan j fredstid av
vissa anskaffningar och andra åtgärder, vilka kräva längre tid för föibere
(leise. Härvid måste enligt utredningens mening hänsyn tagas tdl vad som
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
ar mest nödvändigt och som kan åvägabringas till överkomliga kostnader. I
avvaktan pa planlaggnmgsarbetets genomförande har kostnaden för dessa åtgärder
kunnat beraknas endast helt preliminärt.
1^'' ^ en början framhållit behovet av alarmeringsanordTZiZ,
rh 1 Sadrnt aTsee°de föreslagit, att för anskaffande av dylika genom
gtogsansUg”! Ä" “* lr*m“d“de'' -
nv ^forderbga anordningar för mörkläggning av vissa samhällen m. m. anses
ordningrin§?v varaav. sådan vikt, att de böra vidtagas i fredstid. Dessa annmgar,
vilka i allmänhet ej behöva draga större utgifter, anses ej böra be
fonierlhm
Irlfetenian forutsättas komma att i likhet med andra eventuellt erila
orfan.b Vld k°mmunala verk Vldtagas av vederbörande kommu
Anskaffning
av gasskyddsmateriell bör enligt utredningens mening äga rum
*nmgen föreslal'' s“a anskaffning på statens bröstnål
av gasmaskei och annan personlig gasskyddsutrustning för den personal som
• rd,h,''*“M1 ''d1" s- t »W™ personafenj ävensZ
.. rodikermgsmatenell och viss specialutrustning för hjälpplatser och be
?ttråSrsanslargeå öToOllf ” s“nlagt 5,000,000 kronor,Martill’kommer
materiell m m W ,w°p f°r for^.rin?- kontroll och underhåll av denna
gasmasker TTtrS •''i övrigt bör möjlighet beredas att inköpa
froil''öTer PdVve I?nmgen \ samband härmed bestämmelser örn kon
o
11 över. tiHverkning och försäljning av gasskyddsmateriell.
Utredningen framhåller angelagenheten av att anordningar planläggas för
sakerstaHande vid krigsfara eller krig av tillgången å sådan för luftskvddS
nödvändig materiell, som ej anskaffas i fredstid. ^
Dn synnerligen viktig fråga är utbildningsfrågan. Härutinnan anser utlec
ningen det bora ankomma på staten att anordna kurser för utbildning av
sadan personal som erfordras för luftskyddets ledning eller för att i elen
s rnp av instruktörer handhava det fortsatta utbildningsarbetet i gasskydd
kommågtillCstådndkt5 ?etta författa utbildningsarbete förutsättes väsentligen
e^lrdlf 11 meiSt l 8 f--r8'' På siukvål’dens område anses härvid
n % ardelin medverkan kunna påraknas av svenska röda korset Gasskydds
förrå
ie V-f°r utblldnn18sandamål skulle kunna tillhandahållas från statens
förråd. För närvarande begares ett statsanslag dels för avhållande av en
kurs för forsvarsassistenter m. fl., vilka skulle hava att biträda med Silva
organisationsarbetet, med 15,000 kronor, dels ock till svenska röda korset
kronorbddnmg &V perSOnal 1 sjuktransporttjänst och sjukvård med 20,000
iitredlllndSlSStdSap0rdninga/ fö\befolkningen i händelse av krig har
fiss omfaDnini bneha?d;in,g uPPta?d bland annat frågorna örn utrymning i
skyddsvärnAlfa Jamhallen anordnande av skyddsrum och
™d -b»
i s^?al?medaalfafnågTTfmma-dell”fÖr1 någ°n längre tid’ dels tillfälligtvis
i samband med anfall. Utrymning bor kunna tvångsvis genomföras i förra
fallet dock endast efter beslut av Kungl. Maj:t. genomioras, i torra
^ I fråga örn skyddsrum intager utredningen den ståndpunkten att det icke
ar praktiskt möjligt att genom sådana bereda skydd mot fullträffar av brisansbomber,
utan att man får nöja sig med att eftersträva skydd mot byggnaders
instörtande och mot splitter i följd av nedslag i skyddsrummets lä?-
5SeSsaiskinn0adgmellan dSrkm .f ?°“förandet. ^ byfgnadstekniska åtgärder
göles skillnad mellan dylika åtgärder, som kunna vidtagas i samband med
nybyggnads- och darmed jämförliga förändringsarbeten av fastigheter och
byggnadstekni ska skyddsåtgärder i redan befintliga fastigheter 8 ’
11
Kungl. Majus proposition nr 211.
I fråga om nybyggnader inom utsatta luftskyddsorter anser utredningen,
att föreskrifter i byggnadsförfattningarna böra meddelas i syfte dels att
åstadkomma sådan hållfasthet och sådana anordningar beträffande källarvåningarna,
att skydd av nyssnämnda beskaffenhet kan beredas i huset boende
personer, dels att minska faran för eldsvådor genom brandbomber. I
sådant hänseende förordas, att efter ytterligare utredning förslag till erforderliga
författningsändringar framlägges, och betonas i samband härmed vikten
av att luftskyddssynpunkterna övervägas vid stadsplaneläggningen.
I fråga örn inredning under fredstid av skyddsrum i befintliga hus anser
utredningen något åläggande härom ej böra stadgas. Planläggningen av
dylika skyddsrum, avsedda att inredas vid luftskyddstillstånd, anses i allmänhet
kunna begränsas till samhällen med mer än 5,000 invånare.
Utredningen förordar vidare dels att för inredning av skyddsrum för vissa
i statens fastigheter inrymda ämbetsverk anvisas ett anslag av 500,000 kronor,
dels ock att kommuner må kunna erhålla statsbidrag med 2/3 av kostnaden
för inrättande av centraler för den lokala luftskyddsledningen, skyddsrum
för annan aktiv personal, hjälpplatser och offentliga skyddsrum (avsedda för
allmänheten å platser med livlig trafik) samt att för ändamålet anvisas ett
anslag av 500,000 kronor. Något statsbidrag för anordnande av privata
skyddsrum anses ej böra ifrågakomma. Utredningen förordar emellertid, att
förslag utarbetas till sådan ändring i skattelagstiftningen, att fastighetsägare,
som vidkännes kostnad för inrättande av skyddsrum, må kunna vid
inkomsttaxeringen erhålla avdrag härför såsom för reparationskostnad.
I fråga om skyddsvärn framhålles bland annat, att de, frånsett gasfaran,
kunna bereda ett jämförelsevis betryggande skydd samt att möjlighet föreligger
att för ringa kostnad iordningställa sådana vid luftskyddstillstånd,
varför skyddsvärnen vid planläggningen böra tillmätas stor betydelse.
Pör att den frivilliga föreningsverksamheten skall beredas större effektivitet
uttalas önskvärdheten av att densamma koncentreras till en hela riket
omfattande organisation.
I samband med berörandet av frågan örn skydd för kraftstationer, industrier
och annan dylik egendom har utredningen framhållit såsom önskvärt,
att ett ståndpunktstagande från statsmakternas sida till frågan örn frivilligt
anordnande —- på sätt ifrågasatts — av luftvärn för vissa industrier med det
snaraste kommer till stånd.
Slutligen framhåller utredningen, att det framlagda betänkandet ej gör
anspråk på slutgiltig lösning av det civila luftskyddets många komplicerade
problem, utan att ytterligare utredningsarbeten måste ankomma på luftskyddsinspektionen.
Allmänna förutsättningar.
Föreliggande utredningar.
I fråga örn behovet av ett organiserat civilt luftskydd
må till en början framhållas, att i de flesta europeiska länder vidtagits mer
eller mindre omfattande åtgärder till civilbefolkningens skydd mot anfall
från luften. Beträffande dessa åtgärder, som i åtskilliga länder drivits mycket
långt, torde jag få hänvisa till civila luftskyddsutredningens redogörelse för
det civila luftskyddet i främmande länder (s. 19 ff. i betänkandet).
Utredningen förklarar sig hava under sitt arbete kommit till den bestämda
övertygelsen, att ett organiserat civilt luftskydd vore nödvändigt såsom komplement
till övriga försvarsanstalter och att det vore synnerligen angeläget, att
12
Kungl. Maj;ts ''proposition nr 211.
luftskyddsåtgärderna — i den mån de avsåges skola komma till utförande i
fredstid genomfördes så snart som förhållandena medgåve. Vidare har utred
ningen under hänvisning till den i betänkandet lämnade framställningen av luft
skyddsåtgärderna framhållit, att dessa åtgärder vore mycket komplicerade
och djupt ingripande i samhällslivet samt att de krävde en noggrann förberedelse
i fredstid. Uppenbarligen kunde det icke ifrågakomma — och
hade ej heller under det tidigare bedrivna utredningsarbetet på detta område
ifrågasatts — att helt eller ens huvudsakligen överlåta en samhällsuppgift av
sådan betydelse och omfattning åt det enskilda initiativet, utan syntes det
ofrånkomligt, att staten, vars måhända främsta uppgift vore att trygga medborgarnas
liv och hälsa, påtoge sig ledningen av luftskyddet och ansvaret för
dess genomförande.
Beträffande arton av de olika luftskyddsåtgä r d erna och omfattningen
i stort av 1 u f t s k y d d e t s förberedande i fredstid
torde jag få hänvisa till civila luftskyddsutredningens betänkande och den
förut återgivna sammanfattningen av utredningens förslag.
A^ad angår fördelningen av kostnaderna för luftskyddet
har i civila luftskyddsutredningens betänkande framhållits, att enligt tillgängliga
uppgifter från utlandet staten icke någonstädes syntes bekosta luftskyddet
i dess helhet. Kostnaderna för luftskyddets centrala ledning och
utbildningen torde dock flerstädes åvila staten. Kommunerna finge i ett fler
tal lauder bära en dryg del av utgifterna, i det att de bekostade icke blott
luftskyddet för kommunala byggnader och inrättningar utan även det allmänna
luftskyddet för kommunen, d. v. s. upprättandet av de olika luftskyddsavdelningarna,
inrättandet av offentliga skyddsrum, anordnandet av hjälp
platser m. m. Euftskyddet för industrier och andra större anläggningar bekostades
mångenstädes av anläggningens ägare och motsvarande gällde för
det luftskydd, som erfordrades för enskilda fastigheter.
Luftförsvarsutredningen har upptagit frågan örn fördelningen av kostua
derna för såväl det aktiva som det passiva luftförsvaret till ingående beham!
ling. I fråga örn det aktiva, d. v. s. med militära maktmedel besörjda, luftförsvaret
har luftförsvarsutredningen kommit till det resultatet, att detta försvar
måste tillgodoses av statens militära organ och därför också bekostas av statsmedel.
Beträffande det passiva luftförsvaret — luftskyddet — har luftförsvarsutredningen
i princip intagit samma ståndpunkt. Härom har utredningen
yttrat följande.
Ett mer eller mindre framgångsrikt luftanfall mot en ort, oavsett örn den
erhållit ^militärt skydd eller icke, medför vissa konsekvenser för dess befolkning.
Genom brandbomber förorsakas eldsvådor, andra bomber föranleda
husras, personer skadas av gaser eller på annat sätt. Under fredliga förhållanden
skulle tydligen i likartade fall — vid en brand, ett ras, ett sjukdoms-
eller olycksfall ■—- eldsläcknings-, polis- och sjukvårdsorganen hava
ingri rut till skadornas begränsande och de skadades räddning och vård. Dessa
förvaltningsgrenar måste fungera också vid ett krigsfall. Det kan icke komma
ifråga att låta kriget, som måste påkalla en anspänning av samhällets alla
krafter, medföra någon inskränkning i de uppgifter, som dittills tillhört kom
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
munens ordnings-, brand-, olycks- och sjukvårdsförvaltning. Att en eldsvåda
eller annan olycka förorsakas av ett luftanfall kan icke frikalla de lokala
organen från att utföra sitt vanliga arbete. Det är blott dettas omfattning'',
som ändras, icke dess art. Det kan heller icke vara lämpligt med tvenne så
att säga konkurrerande organisationer, den ena för normala olycks-. och sjukdomsfall,
den andra för olycks- och sjukdomsfall, orsakade av kriget. Man
måste i stället tänka sig en utvidgning av den bestående organisationen. I
den mån, denna är kommunal, bör den också sådan förbliva. Spörsmålet örn
kommunernas deltagande begränsas därigenom väsentligen till frågan, huru
kostnaderna för denna utvidgning skola bestridas.
Vid ett stort antal industriföretag finnas enskilda brandkårer. Liksom
kommunernas motsvarande organisationer böra dessa kunna påräknas fungera
jämväl under krig. Likaledes böra enskilda sjukvardsanstalter kunna fölväntas
fortsätta och ofta utvidga sin verksamhet under krigstid.och därigenom
avlasta det allmänna. Av röda korset och andra frivilliga organisationer kunna
väntas omfattande ingripanden till lättande av statens ^ och kommunernas
uppgifter. Dylik enskild verksamhet är givetvis en tillgång att räkna med.
Yad tidigare anförts angående statens skyldighet att svara för kostnaderna
för de militära maktmedlen måste i princip jämväl gälla beträffande nu ifråga
varande luftskyddsåtgärder; även behovet av dessa åtgärder är framkallat av
kriget. Dessa luftskyddsåtgärders ovan skisserade natur och deras i mycket
ofrånkomliga eller lämpliga anslutning till kommunala förvaltningsgrenar
eller enskildas intressen medför emellertid, att man på ifrågavarande område
icke kan genomföra en lika ovillkorlig befrielse för kommunerna och enskilda
att deltaga i skyddsåtgärderna. Befintliga kommunala och enskilda, anstalter
måste även i krigstid bestå och efter måttet av sina krafter bidraga till krigets
lyckliga genomförande. Organisatoriska hänsyn kunna ock nödvändiggöra, att
besörjandet av vidgade eller nya förvaltningsuppgifter måste ske genom förefintliga
kommunala eller enskilda organ. Men så långt principen örn de av
kriget föranledda kostnadernas bestridande av statsmedel ändamålsenligt, kan
genomföras, så långt bör den ock upprätthållas. Såsom regel kan uppställas,
att kommunerna och de enskilda skola ställa sina organisationer, och anstalter
lill luftskyddets disposition, men att staten måste i största möjliga utsträckning
bestrida de ökade kostnader, som föranledas av kriget.
Civila Ulf tskgddsut redningen har anfört:
Frågan örn den principiella fördelningen av kostnaderna för luftskyddet
kan visserligen lämna rum för åtskillig tvekan, men civila luftskyddsutredningen
finner dock icke tillräckliga skäl föreligga att frångå den av luftfölsvarsutredningen
intagna ståndpunkten, att dessa kostnader som allmän princip
böra bestridas av staten. Vissa icke oväsentliga avvikelser från denna
regel — förutom att kommunerna böra under krig bekosta redan befintliga
kommunala organs och personalstyrkors verksamhet i luftskyddets tjänst —
äro betingade såväl av lämplighetshänsyn som i betraktande av att ett fullständigt
genomförande av alla önskvärda luftskyddsåtgärder skulle medföra
kostnader vida överstigande de belopp, som i fredstid kunde avses för luftskyddet.
Det är med hänsyn härtill nödvändigt att noggrant skilja mellan de
luftskyddsåtgärder, vilkas genomförande måste anses oundgängligt redan i
fredstid, och sådana åtgärder, som, åtminstone i nödfall, kunna anstå till dess
1 uftskyddstillstånd inträder. Endast beträffande åtgärder av det förra slaget
har utredningen ansett sig kunna verkställa kostnadsberäkningar och framställa
förslag örn beviljande av anslag. Emellertid torde även i fråga örn dessa,
i fredstid nödvändiga åtgärder en gradering få ske, dels med hänsyn till be
hovet, sii att staten i torsta harid bekostar det, varav behovet är mest
14
Kungl. Majus proposition nr 211.
trängande, och dels med hänsyn till den av luftförsvarsutredningen framförda
synpunkten, att vissa kostnader på grund av det nära sambandet med kommunala
förvaltningsgrenar och enskildas intresse rimligen böra stanna på
kommuner och enskilda, j
Beträffande fördelningen av kostnaderna får jag hänvisa till den förut
återgivna sammanfattningen av civila luftskyddsutredningens förslag.
Yttranden.
Mot civila luftskyddsutredningens principiella uppfattning angående b ehovet
av ett genom statens försorg organiserat luftskydd har icke framställts
erinran i något av de över utredningens betänkande avgivna utlåtandena.
Utredningens uppfattning angående arten av de olika luftskyddsåtgärderna
har endast i ett par av utlåtandena föranlett erinringar.
Sålunda har länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrat, att det förefölle som om
utredningen — delvis i polemik med motsvarande danska utredning — vore
benägen att något överskatta anordnandet av kostsamma, men med hänsyn
till beskaffenheten av det skydd, som bereddes, och än mer med hänsyn till
den psykiska verkan å däri inneslutna,till värdet problematiska skyddsrum.
Denna länsstyrelsens uppfattning vore även föranledd av erhållen uppgift,
att man i Tyskland i praktiken ägnade relativt liten uppmärksamhet åt anordnandet
av skyddsrum.
Arméförvaltningen har ansett det kunna ifrågasättas, huruvida utredningen
icke tillerkänt skyddsvärnen en något för stor betydelse. Det borde nämligen
beaktas, att grundförhållandena i vårt land flerstädes vore sådana, att betydande
svårigheter förelåge att till angivet djup — två meter — anordna
skyddsvärn.
I flertalet yttranden har utredningens ståndpunkt beträffande omfattningen
i stort av luftskyddets förberedande i fredstid icke föranlett
någon erinran.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förmenat, att utredningen
något överskattat möjligheten att efter inträtt luftskyddstillstånd vidtaga åtgärder
för skyddsanordningarnas bringande i effektivt skick. Då man måste
räkna med att på detta stadium en ytterst knappt tillmätt tid komme att stå till
förfogande, syntes det länsstyrelsen angeläget, att redan i fredstid mer omfattande
förberedelser gjordes än i förslaget blivit förutsatt, detta både i
avseende å materialanskaffning och personalutbildning.
I samma riktning ha länsstyrelsen i Västmanlands län och handelskammaren
för örebro och Västmanlands län uttalat sig.
Befälhavande amil alen i Karlskrona och länsstyrelsen i Blekinge län m fl
myndigheter i Karlskrona ha framhållit, att i en fästningsstad såsom Karlskrona
mer omfattande åtgärder än de av utredningen i allmänhet föreslagna
måste anses nödvändiga.
Arméförvaltningen har påpekat, att de åtgärder, som vidtoges med avseende
å industriens krigsorganisation, icke kunde förväntas resultera i färdiga
15
Kungl. Majus proposition nr 211.
förnödenheter förrän en viss tid förflutit, efter det tillverkningen igångsatts.
Då behovet av för luftskyddet erforderlig materiell m. m. med all sannolikhet
komme att föreligga redan i det tidigaste skedet av eventuella fientligheter,
torde härav framgå vikten av att oundgängligen erforderlig materiell, i den
mån så kunde ske, anskaffades redan i fredstid.
Samma synpunkter ha framhållits av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
I flertalet av de över civila luftskyddsutredningens betänkande avgivna
utlåtandena har utredningens uppfattning örn kostnadernas fördelning
icke föranlett någon erinran. I en del yttranden lia emellertid från
utredningens ståndpunkt avvikande meningar kommit till uttryck.
I vissa utlåtanden har gjorts gällande, att kommunerna borde i högre grad
än som föreslagits bidraga till kostnaderna för luftskyddet.
Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län yttrat:
Kommunernas aktiva medverkan för luftskyddets ordnande synes hava blivit
väl starkt begränsad av utredningen. Upprättandet av effektivt luftskydd är i
många kommuner ett vitalt kommunalt intresse. Det synes angeläget att luftskyddets
befrämjande i möjligaste mån erhåller karaktären av en kommunal
angelägenhet, för vars ordnande kommunerna må bevilja anslag.
Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit följande.
Länsstyrelsen tillåter sig ifrågasätta, örn icke det kommunala intresset och
de kommunala myndigheterna kunnat med fördel inkopplas ännu fastare i
luftskyddets planläggning än som skett i civila lutfskyddsutredningens förslag.
Kommunerna kunna icke gärna antagas undandraga sig det ökade ansvar,
som kunde anses lämpligt. Särskilt i de mest utsatta orterna är det ett
kommunalt intresse i lika hög grad som ett statligt, att luftskyddet organiseras
på ett klokt och effektivt sätt. Ur den synpunkten kan det ock ifrågasättas,
om icke kommunernas ekonomiska offervilja kunnat tagas i anspråk i
något högre grad. Civila luftskyddsutredningen räknar t. ex. med att kostnaderna
för anskaffning av sirener och gasskyddsmateriell helt skola bäras av
staten. Det är dock för kommunernas räkning dylik luftskyddsmateriel anskaffas
och det ligger i deras intresse att så sker.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare har även föreslagit, att
kommunerna borde bekosta erforderliga alarmeringsanordningar och dessutom
skyddsrum för aktiv personal.
I vissa yttranden har gjorts gällande, att staten borde i högre grad bidraga
till kostnaderna vare sig för inrättande av skyddsrum eller för åtgärder, som
gjordes obligatoriska.
Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län anfört:
Länsstyrelsen får livligt tillstyrka utredningens förslag, att kommuner må
kunna erhålla statsbidrag med 2/ä av kostnaden för inrättande av centraler för
den lokala luftsky ddsledningen samt skyddsrum för annan aktiv personal
m. m. Enligt motiveringen till förslaget synes utredningen dock hava tänkt
sig, att sådant bidrag icke skulle utgå annat än vad angår äldre byggnader.
Denna mening kan länsstyrelsen ej dela, enär skyddsrum torde kunna inrättas
betydligt mera rationellt och mera ändamålsenligt i en nybyggnad än
i en äldre byggnad och det kan befaras att kommun det oaktat med hänsyn
till statsbidraget föredrar att anordna skyddsrum i en gammal byggnad. Då
16
Kungl. Majus proposition nr 211.
det icke torde kunna bli fråga om att i byggnadsförfattning föreskriva skyldighet
att utföra dylik central, får länsstyrelsen förorda, att statsbidrag för
merkostnaden för skyddsrum må kunna utgå jämväl vid nybyggnad.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har yttrat följande:
Beträffande vidtagande av de omfattande åtgärderna för åstadkommande
av skyddsrum i samband med nybyggnad har utredningen i sådant avseende
ansett sig utan betänklighet kunna föreslå, att de med anordningarna förenade
kostnadsökningarna skola stanna på den enskilde. Lämpligheten härav synes
länsstyrelsen kunna ifrågasättas, så mycket mer som den fördyring av byggnadsföretaget,
som blir en följd av de särskilda skyddsanordningarna, i sista
hand kommer att gå ut över hyresgästerna. Länsstyrelsen är sålunda av den
uppfattningen, att statsbidrag i skälig utsträckning bör utgå jämväl för merkostnader
vid nybyggen.
Magistraten, polismästaren, drätselkammaren och luftskyddskommittén i
Karlskrona hava även ifrågasatt statsbidrag i större omfattning för inrättande
av skyddsrum.
Länsstyrelsen i Blekinge län har, efter att hava berört innehållet i vissa
paragrafer av den av utredningen föreslagna luftskyddslagen, yttrat följande:
Beträffande betänkandets innehåll i övrigt vill länsstyrelsen hänvisa till vad
som anförts av de av länsstyrelsen hörda myndigheterna i Karlskrona stad, framför
allt beträffande anordnande av skyddsrum av olika slag och kostnaderna
därför. Länsstyrelsen måste på det kraftigaste betona, att när det gäller en
fästningsstad som Karlskrona med dess särskilt utsatta läge, det måste vara
statens plikt att på ett långt mera kraftigt sätt än på andra håll ekonomiskt
bispringa kommunen med ordnandet av dess civila luftskydd. Såväl omfattningen
av de erforderliga, skyddsåtgärderna som det försämrade finansiella
läge, i vilket staden blivit försatt genom de senaste försvarsreformernas
genomförande, alltså genom statsmakternas egna åtgöranden, gör en dylik
kraftig medverkan från statens sida ofrånkomlig, örn man verkligen skall kunna
förvänta uppnå några tillfredsställande resultat.
Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund lia anfört:
Utredningens uttalanden rörande åtgärderna till befrämjande av det passiva
luftskyddet lära icke i och för sig lämna utrymme för någon egentlig menings
skiljaktighet. Då fråga uppkommer örn fördelningen av kostnaderna för dylika
åtgärders vidtagande, vilja vi ansluta oss till den av utredningen hävdade
principiella uppfattningen, att dessa kostnader böra bestridas av staten. Yi
vilja dock icke förneka, att vissa avvikelser från berörda princip kunna vara
berättigade. En av de ur industriens synpunkt viktigaste av de föreslagna
avvikelserna gäller kostnaden för anordnandet av skyddsrum. Det synes oss
uppenbart, att åtminstone i de fall, där åtgärder av ifrågavarande slag ej äro
helt och hållet frivilliga — vilket utredningen förutsätter bliva i viss utsträckning
fallet i fråga örn nybyggander å en del orter — bör det enskilda industriföretaget
icke skäligen kunna betungas med att ensamt svara för de med åtgärden
förenade kostnaderna, och detta icke heller därest skyddsanordningarna,
taga sikte på något annat än industriens egen personal. Berörda kostnader
kunna antagas i många fall icke stanna inom de jämförelsevis snäva gränser,
som av utredningen (s. 103) angivits.
Handelskammaren i Göteborg har ansett, att kostnaden för åtgärder, vilka
tvångsvis genomfördes eller anbefalldes, alltid borde stanna å staten, under
det att frivilliga åtaganden borde bekostas av deli, sorn åtagit sig åtgärden.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
För uppmuntrandet av de i betänkandet angivna åtgärderna i syfte att i redan
uppförda byggnader införa skyddsanordningar torde den föreslagna skattelindringen
icke vara tillräcklig utan borde densamma suppleras av ett lämpligt
avvägt tillskott av statsmedel.
Departementschefen.
Sedan 1936 års riksdag beslutat rörande ordnandet av vårt militära försvar,
torde nu spörsmålet örn det civila luftskyddets ordnande böra upptagas till
närmare behandling. Körande behövligheten av dylikt luftskydd synas numera
knappast råda delade meningar. I likhet med civila luftskyddsutredningen
anser jag luftskyddet i främsta rummet vara en statens angelägenhet, ehuru,
såsom i det följande skall närmare beröras, medverkan från kommunernas
och enskildas sida icke kan undvaras. Såsom en betydelsefull omständighet
då det gäller att organisera luftskyddet i vårt land må framhållas, att
åsikterna i olika luftskyddsfrågor inom de i luftskyddshänseende ledande
staterna numera synas vara tämligen stabiliserade och att ett rikt erfarenhetsmaterial
från utlandet kan läggas till grund för luftskyddsarbetet i Sverige.
Civila luftskyddsutredningens förslag —- såväl i fråga örn organisationen
och lagförslagets utformning i övrigt som beträffande kostnaderna — bygger
på den uppfattning om luftskyddsåtgärdernas betydelse för svenska förhållanden,
som kommit till uttryck i betänkandet. Därvid synes utredningen,
som bland annat genom studiedelegationer gjort sig förtrogen med luftskyddet
i England, Frankrike och Tyskland, i stort sett hava följt riktlinjer,
som torde vara vedertagna i flertalet främmande länder. Att här i detalj taga
ståndpunkt till utredningens förslag i denna del kan icke komma ifråga.
Yad skyddsrummen beträffar, må dock gentemot vad länsstyrelsen i Älvsborgs
län anfört framhållas, att enligt vad utredningen i sitt betänkande
påvisat, det byggnadstekniska luftskyddet ägnas stor uppmärksamhet i Tyskland.
Att skyddsrum därstädes tillmätes mycket stor betydelse framgår än
mera av en vid utredningens betänkande fogad rapport rörande studier av
byggnadstekniskt luftskydd i Tyskland, vilken avgivits av en av nyssnämnda
studiedelegationer. Värdesättningen av skyddsvärnen torde emellertid i detta
sammanhang vara av mindre betydelse, då sådana föreslås skola komma till
utförande först vid krigsfara. I stort sett synes emellertid utredningen hava
anfört övertygande skäl för de föreslagna åtgärderna, och det torde kunna
antagas, att den bild, som utredningen lämnat av åtgärdernas betydelse för
svenska förhållanden, är i allt väsentligt riktig.
Av betydelse för bedömande av omfattningen av de luftskyddsåtgärder,
som böra vidtagas, är vårt lands läge ur luftförsvarssynpunkt samt tillgången
å flygstridskrafter och luftvärn. Av civila luftskyddsutredningens
redogörelse för Sveriges läge ur nyssnämnda synpunkt (betänkandet
s. 41 ff.) framgår, att detta rent geografiskt sett framträder såsom gynnsamt
samt att landets utsträckning och ringa befolkningstäthet få anses
i övervägande grad lända försvararen till fördel. Såvitt angår flygstridskrafter
och luftvärn kommer uppenbarligen den vid 1936 års riksdag beslutade för
Dihang
till riksdagens protokoll 11)31. 1 sami. Nr 211. 581 ;i7 2
18
Kungl. Majus proposition nr 211.
svarsreformen att stärka vårt försvar. Tillgången å luftvärn torde dock alltjämt,
enligt vad luftskyddsutredningen framhåller, komma att bliva alltför
knapp för att våra större städer samt våra viktigaste industrianläggningar och
kraftverk i allmänhet skulle kunna påräkna skydd av luftvärn. Sist anförda omständighet
talar för att luftskyddsåtgärderna, i allt fall då det gäller planläggningen
av desamma, icke allt för starkt begränsas. Å andra sidan bör självfallet
luftskyddet icke anordnas så, att samhället i fredstid undergår en mer eller
mindre fullständig militarisering eller kostnaden för skyddsåtgärderna komma
att utgöra en hämsko på den fredliga utvecklingen och de sociala framstegen. Ur
nu anförda synpunkter synes civila luftskyddsutredningens förslag i stort sett
innefatta en efter svenska förhållanden väl avvägd lösning av luftskyddsfrågan.
Jag kan sålunda icke biträda kravet på att redan i fredstid mera omfattande
åtgärder än utredningen föreslagit i allmänhet böra genomföras, vare
sig genom tvingande föreskrifter eller medelst bidrag av statsmedel. Yad särskilt
luftskyddet i Karlskrona beträffar, må framhållas, att Karlskrona är en
av de orter i riket, som kunna påräkna skydd av luftvärn. Den av arméförvaltningen
och rikskommissionen framhållna synpunkten i fråga örn industriens
krigsorganisation bör givetvis beaktas vid luftskyddets förberedande.
Emot den av luftförsvarsutredningen och civila luftskyddsutredningen intagna
ståndpunkten, att det i princip bör åligga staten att bestrida de med
luftskyddets genomförande förbundna kostnaderna, synes icke vara något
att invända. Såsom av de båda utredningarna påpekats, måste emellertid från
denna princip göras undantag, vilka i det av civila luftskyddsutredningen utformade
förslaget äro synnerligen vittgående. Dessa av praktiskt-organisatoriska
och statsfinansiella hänsyn föranledda modifikationer torde icke kunna
undgås, i varje fall örn ett effektivt luftskydd skall kunna åstadkommas inom
något så när rimlig tid. Däremot kan jag icke förorda en sådan utvidgning av
kommunernas bidragsplikt, att denna kommer att omfatta även bekostande
av alarmerings- och gasskyddsmateriell. Staten torde under alla omständigheter
böra omhänderha anskaffningen av dylik materiell och detsamma
gäller beträffande exempelvis uppsättande av alarmeringsanordningar, vilka
torde få anslutas till telegrafverkets ledningsnät. Att staten under sådana
omständigheter skulle av kommunerna förbehålla sig ersättning för materiellen
synes icke böra ifrågakomma. Spörsmålet örn statens bidrag till inrättande
av skyddsrum är väsentligen en fråga örn statens förmåga att lämna dylika
bidrag. Av statsfinansiella skäl torde det icke vara möjligt, att i detta avseende
gå längre än utredningen föreslagit. Yad särskilt angår kravet på
bidrag till skyddsrum inom nybyggnader, må framhållas, att kostnaden för
inrättande av dylika, såvitt framgår av utredningens betänkande, icke är
större än att det skäligen bör kunna förväntas, att vederbörande byggherrar
— vare sig skyddsrummen göras obligatoriska eller ej — inrätta sådana
där de anses behövliga. I allt fall torde detta gälla i fråga örn kommunala
^byggnader. Yid prövning av ansökning örn statsbidrag för inrättande av
skyddsrum i äldre byggnad synes hänsyn böra tagas till huruvida kommunen
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
i skälig utsträckning tillvaratagit möjligheterna att inrätta skyddsrum i samband
med kommunala nybyggnader.
Lagförslagets allmänna innebörd.
Civila luftskyddsutredningen.
Den av luftskyddsutredningen föreslagna luftskyddslagen, vilken torde få
såsom bilaga (Bilaga A) fogas till detta protokoll, består av tre huvudavdelningar,
innehållande dels stadganden örn luftskyddets organisation, dels allmänna
bestämmelser örn luftskyddets förberedande, närmast avsedda att
reglera förberedelserna i fredstid, och dels särskilda bestämmelser med avseende
å krig och krigsfara (»luftskyddstillstånd»). Härtill ansluta sig ansvarsbestämmelser
m. m. På sätt närmare framgår av lagförslaget och motiven
till detsamma äga bestämmelserna med avseende å luftskyddstillstånd nära
samband med den militära rekvisitionslagstiftningen och vissa förslag till förfoganderättslagar.
Örn rekvisitionsrätt för krigsmaktens behov stadgas i regeringsformen § 74.
Rekvisitionsrätten äger bestånd, på sätt närmare regleras i särskild lag, från
den dag, då, enligt beslut av Konungen i statsrådet och efter utfärdande av
riksdagskallelse, rikets krigsmakt eller någon del därav ställes på krigsfot, och
intill den dag, då krigsmakten skall återgå till fredsfot. Föremål för rekvisition
äro förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och
som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka
icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.
Med stöd av nämnda grund!agsstadgande hava utfärdats lagen den 24 maj
1895 (nr 43) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov och lagen den 27 april 1934 (nr 84) örn
anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästoch
fordonsanskaffningslag). Till båda dessa lagar ha utfärdats verkställighetsförordningar
(rekvisitionsförordningen samt häst- och fordonsanskaffningsförordningen).
Rekvisitionslagen och rekvisitionsförordningen ha inom rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap underkastats omarbetning, vilken resulterat
i att rikskommissionen den 2 november 1934 till Konungen avgivit förslag till
nya författningar i ämnet. Dessa förslag äro alltjämt föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.
Inom rikskommissionen lia ytterligare utarbetats vissa författningsförslag,
som äro avsedda att reglera hushållningen under krig. Bland dessa märkes
till en början förslag till en militär förfogandelag, avsedd att utgöra grundvalen
för vissa krigsförberedelser, innan mobilisering anbefallts och därigenom
förutsättning skapats för anlitande av rekvisitionsförfarande. Denna
lag är avsedd att träda i kraft redan i fredstid. Utbryter krig, erfordras emellertid
en mera vidsträckt förfoganderätt för statsmakterna, och med hänsyn härtill
har rikskommissionen, efter mönster från kristidslagstiftningen, utarbetat
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
förslag till en allmän förfogandelag, vilken är avsedd att framläggas först i
händelse av mobilisering. I och med utfärdandet av sistnämnda mera vidsträckta
förfogandelag skulle den militära förfogandelagen upphöra att gälla.
Efter att hava redogjort för rekvisitions- och förfoganderättslagstiftningen
har civila luftskyddsutredningen yttrat följande:
Det komplex av krigshushållningsförfattningar och förslag därtill, varför
nu redogjorts, tillgodse icke luftskyddets behov. Rekvisitionslagen och den
militära förfogandelagen avse endast krigsmaktens behov — alltså icke det
civila luftskyddet. Den allmänna förfoganderättslagen, som är avsedd att träda
i kraft först efter mobilisering, lämpar sig icke såsom grundval för luftskyddets
krigsförberedelser, vilka örn möjligt böra föregå mobiliseringen. Sistnämnda
lag kan däremot på ett senare stadium få stor betydelse i fråga örn tillverkning
och anskaffning av för luftskyddet erforderlig materiell m. m. Förslaget
till allmän förfogandelag innehåller vidare ett stadgande örn förfoganderätt
till byggnad för beredande av bostad åt husvilla, vilket även ur luftskyddssynpunkt
torde vara påkallat.
Sammanhanget mellan den föreslagna luftskyddslagen och rekvisitionsbestämmelserna
kommer i främsta rummet till synes däri, att luftskyddslagen
i fråga örn sättet för bestämmande och erläggande av ersättning för egendom,
som tages i anspråk för luftskyddsändamål, hänvisar till rekvisitionslagens
motsvarande stadganden.
Yttranden.
I sitt utlåtande över civila luftskyddsutredningens förslag har rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap framhållit följande:
Framläggandet av här omhandlade förslag till luftskyddslag med däri innefattade
rättigheter och möjligheter beträffande tillgodoseendet av det civila
luftskyddets behov synes aktualisera frågan om upptagande till slutlig behandling
av de utav rikskommissionen med underdånig skrivelse den 2 november
1934 till Kungl. Maj:t ingivna förslagen till ny rekvisitionslag, lag om skyldighet
i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens
behov samt militär förfogandelag. Alla dessa lagförslag äga ett
nära inbördes samband, och det skulle vara till väsentlig fördel, örn samtliga
kunde i ett sammanhang och i inbördes överensstämmande avfattning bringas
under riksdagens prövning. Med hänsyn till den utomordentliga vikten av
att det civila luftskyddets planläggning kan snarast påbörjas finner sig rikskommissionen
böra — även om lagkomplexet i sin helhet icke kan bliva
färdigt för samtidig riksdagsbehandling — förorda, att luftskyddslagen likväl
förelägges innevarande års riksdag och att i anslutning därtill för organisationens
ikraftträdande nödig medelsanvisning begäres.
Departementschefen.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan de i civila luftskyddsutredningens
förslag intagna bestämmelserna med avseende å luftskyddstillstånd,
å ena, samt rekvisitions- och förfoganderättslagstiftningen, å andra sidan, föreligga
starka skäl att upptaga förslagen till samtidig behandling. Efter vad jag
av chefen för justitiedepartementet inhämtat, torde det emellertid i följd av
sistnämnda lagstiftnings omfattande och invecklade beskaffenhet få anses uteslutet
att förelägga nu pågående riksdag förslag till rekvisitions- och förfoganderättslagar.
Då det måste anses synnerligen angeläget, att statsmak
-
21
Kungl. Majus proposition nr 211.
terna snarast möjligt taga ståndpunkt till frågan om luftskyddets organisation,
så att planläggningen kan påbörjas efter enhetliga linjer, synes det å
andra sidan icke böra ifrågakomma, att luftskyddslagstiftningen i sin helhet
uppskjutes. En möjlighet att tillgodose de olika önskemål, som här göra sig
gällande, har jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, funnit
kunna vinnas genom att ur den föreslagna luftskyddslagen utbryta de bestämmelser,
som äga avseende å luftskyddstillstånd. Stadganden i sistnämnda hänseende,
sammanförda till en särskild lag, synas lämpligen kunna föreläggas
riksdagen samtidigt med förslagen till rekvisitions- och förfoganderättslagar.
Mot den ifrågasatta anordningen kan möjligen invändas, att luftskyddets planläggning,
innan stadganden örn luftskyddstillstånd kommit till stand, saknar
erforderligt underlag i form av kännedom örn de befogenheter, som i händelse
av krig eller krigsfara tillkomma myndigheterna. Härtill må anmärkas, att man
vid planläggningsarbetet lär kunna förutsätta, att luftskyddet, därest det kan
behöva träda i funktion, bör anordnas i huvudsaklig anslutning till civila luftskyddsutredningens
förslag, vilket i det väsentliga tillstyrkts i de avgivna
utlåtandena. I enlighet med vad nu anförts finner jag mig böra förorda en
uppdelning av lagbestämmelserna örn luftskyddet på sätt här antytts.
Ehuru det i 12 § av civila luftskyddsutredningens lagförslag upptagna stadgandet
örn åläggande för kommuner eller enskilda att vidtaga vissa åtgärder
icke direkt sammanhänger med bestämmelserna örn luftskyddstillstånd, synes
det likväl lämpligt, att detta i den enskildes rättssfär mera ingripande stadgande
upptages i samband med de bestämmelser, som hava avseende a krig
och krigsfara.
Den allmänna luftskyddsorganisationen.
Föreliggande utredningar.
Av civila luftskyddsutredningens betänkande framgår, att i de främmande
länder, varest luftskydd förberetts, staten i regel förbehållit sig ledningen
av detsamma, vare sig frivillig verksamhet erhållit större eller mindre utrymme
i organisationen. Beträffande organisationen av luftskyddet i utlandet
kan man särskilja två olika huvudtyper, i det att i en del länder, såsom England,
Frankrike och Tyskland, planläggningen omhänderhaves av de ordinarie
myndigheterna — med eller utan biträde av särskilda nämnder — under det
att i andra länder, såsom Italien och Schweiz, särskilda kommissioner för
luftskyddets handhavande tillskapats. I några länder t. ex. Belgien, Italien
och Schweiz, lyder luftskyddsorganisationen under militära departement.
Bet vanliga är dock, att luftskyddsfrågorna lyda under inrikesministeriet
eller annat civilt departement.
Luftf''örsvarsutredningen anslöt sig i sitt förslag närmast till kommissionssystemet.
Förslaget byggde för planläggningen i fredstid på kommissioner
för landstingsområdena och lokala nämnder i mera betydelsefulla städer
under ordförandeskap av officerare. Såsom central myndighet föreslogs den
av luftförsvarsutredningen förordade inspektören och chefen för rikets fasta
22
Kungl. Majus proposition nr 211.
luftförsvar. Under »luftförsvarstillstånd» lades luftskyddet helt under den
territorielle militärbefälhavarens ledning.
Försvarskommissionen har i fråga om riktlinjerna för luftskyddet kommit
till ett resultat, som i förevarande avseende skiljer sig från luftförsvarsutredningens
ståndpunkt, i det att kommissionen förordat, att luftskyddsuppgifterna
företrädesvis skulle anförtros åt redan bestående civila myndigheter,
länsstyrelserna och polisen. Försvarskommissionen förutsatte dock,
att länsstyrelse skulle kunna förordna särskild myndighet att inom viss ort omhänderha
luftskyddet. Enligt försvarskommissionen borde den centrala ledningen
och planläggningen av luftskyddet närmast handhavas av en byrå
inom socialdepartementet, å vilken finge anställas erforderlig sakkunnig personal.
Civila luftskyddsutredningen har anslutit sig till de av försvarskommissionen
uppdragna riktlinjerna utom såvitt angår luftskyddets centrala ledning.
Utredningen har framhållit, att civilbefolkningens luftskydd borde handhavas
av de ordinarie civila förvaltningsmyndigheterna, där ej av särskilda
skäl undantag härifrån påkallades. Härigenom skapades erforderlig stadga
i organisationen och nödiga förutsättningar för ett effektivt arbete på luftskyddets
förberedande.
I anslutning till det sist anförda har utredningen beträffande frågan örn
luftskyddsärendenas handläggning inom Kungl. Maj:ts
kansli framhållit följande:
Med utredningens ståndpunkt synes det vara naturligast att, såsom jämväl
försvarskommissionen föreslagit, låta luftskyddsfrågorna sortera under
samma departement som de myndigheter, vilka företrädesvis skola handlägga
dessa frågor, d. v. s. under socialdepartementet. Vissa skäl kunna dock anföras
för att, såsom torde hava varit avsett av luftförsvarsutredningen, hänföra
luftskyddsfrågorna under försvarsdepartementet. Härför talar i främsta
rummet, att även luftskyddet kan sägas vara en form av försvar. I detta avseende
synas dock de praktiskt organisatoriska synpunkterna böra tillmätas
företräde, och utredningen har därför stannat för att föreslå, att luftskyddsorganisationen
hänföres under socialdepartementet.
Beträffande luftskyddets centrala ledning har civila luftskyddsutredningen
anfört bland annat följande: /
En brist, som under det hittills bedrivna planläggningsarbetet kommit
mycket starkt till synes, är avsaknaden av ett centralt organ för luftskyddet.
Luftskyddsfrågorna äro i stor utsträckning av teknisk natur, och det skulle
innebära ett alltför stort slöseri med arbetskraft, örn varje lokal myndighet
för sig skulle arbeta på lösandet av dessa problem. Även de mångfaldiga
organisatoriska frågor, som äro förknippade med luftskyddet, äro i största
utsträckning likartade för olika orter, och en behandling av dessa frågor efter
enhetliga riktlinjer måste anses ofrånkomlig. Luftskyddet kräver sålunda ett
arbetsdugligt centralt organ, utrustat med organisatorisk och teknisk sakkunskap.
Detta organ bör genom utarbetande av instruktioner och anvisningar,
meddelande av råd och upplysningar åt lokala myndigheter, anordnande
av undervisning och utbildning för dem, som skola leda luftskyddet
på olika orter, samt genom inspektionsverksamhet utöva ledningen av luftskyddet
i tekniskt hänseende. Det centrala organet torde även få verkställa
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
de utredningar, som sammanhänga med fördelning av anslag till luftskyddet.
Uppenbarligen kräves ett intimt samarbete mellan nämnda organ och de myndigheter,
vilkas verksamhetsområden beröra luftskyddet, såsom försvarsstaben
försvarsväsendets centrala kemiska anstalt, fortifikationsstyrelsen,
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, medicinalstyrelsen och
byggnadsstyrelsen. Vidare måste det centrala organet följa utvecklingen av
luftvapnet och luftskyddet i utlandet samt forskningen inom de områden, som
sammanhänga med luftskyddet. ... .. , .... ,
Civila luftskyddsutredningen har vid overvagande av det lämpligaste sattet
att anordna det centrala luftskyddsorganet kommit till det resultatet, att en
luftskyddsbyrå inom departementet icke i sådant avseende ar en tillfredsställande
organisationsform. Departementschefen skulle svårligen kunna medhinna
att ägna de många luftskyddsfrågorna den ingående handläggning,
som böra komma dem till del från den för besluten ansvarige chefens sida
Enligt utredningens mening bör den centrala luftsky ddsmyndigheten för att
rätt kunna fylla sin omfattande och maktpåliggande uppgift erhålla en högre
grad av självständighet än med en dylik anordning skulle bliva fallet. Utredningen
har stannat vid att förorda, att det centrala organet erhåller ställningen
av en fristående, kollegialt organiserad inspektionsmyndighet, förslagsvis
kallad luftskyddsinspektionen, en organisationsform, som redan
vunnit hävd inom åtskilliga grenar av förvaltningen. Härigenom skapas
bättre förutsättningar för en initiativkraftig ledning av luftskyddet Vidare
vinnes den fördelen, att man vid bestämmande av arvode for myndighetens
chef icke med nödvändighet behöver hålla sig inom ramen för en byråchefslön
utan kan tillmäta lönen med tanke på de särskilda kvalifikationer, som
fordras för befattningen.
Angående luftskyddets lokala organisation har i civila
luftskyddsutredningens betänkande framhållits följande:
Behov av lokala myndigheter för luftskyddet föreligger redan med hänsyn
till förberedelserna i fredstid. Arbetet med luftskyddets organisation
är nämligen så omfattande, att det i största utsträckning måste i enlighet med
o-ivna direktiv utföras i första hand av lokala organ för att därefter kontrolferas,
justeras och sammanfattas av vederbörande tjänsteman i länsstyrelsen.
Betraktar man förhållandena med hänsyn till krig eller krigsfara, framstäf
behovet av en lokal representant för luftskyddet såsom en nödvändighet.
Då ett samhälle vid krigsfara på kort tid skall sättas i beredskapstillstånd,
erfordras på platsen en person, som kan utöva ledningen av luftskyddsarbetet.
Denne måste vara förtrogen med luftskyddsplanerna samt utrustad
med en viss maktbefogenhet. Vid fientligt angrepp kräves en enhetlig ledning
av de avdelningar, som hava sig anförtrodda uppgifter i samband med
luftskyddet. I ali synnerhet gäller detta beträffande större samhällen. För
ett riktigt handhavande av de taktiska luftskyddsuppgifterna inom en ort
av betydenhet kräves särskild utbildning i denna gren av luftskyddstjanst.
Av det nu anförda torde framgå, att såväl i fredstid som i krigstid böra finnas
lokala ledare av luftskyddet. En dylik luftsky dds chef bör i främsta rummet
finnas för varje luftskyddsort, men då man aldrig med visshet kan på förhand
avgöra, örn en ort kommer att angripas, och för övrigt vissa luftskyddsåtgärder
såsom mörkläggning kunna vara erforderliga över stora delar av
landet, synes det lämpligast, att varje del av riket hänföres lindel någon
luftskyddsehefs befogenhetsområde. Sådant område torde lämpligen kunna
benämnas luftskyddsområde. ... , . .... ...
Av utredningens förut angivna principiella ståndpunkt betrattande vilka
myndigheter som skola handhava luftskyddet följer, att luftskyddsehefs
-
24
Kungl. Majus proposition nr 211.
befattningarna enligt utredningens mening företrädesvis böra anförtros åt
cheferna för den lokala polisen och att luftskyddsområdenas gränser örn möjligt
böra sammanfalla med gränserna för städer och landsfiskalsområden.
Från sistnämnda regel torde dock icke sällan påkallas undantag, så att särskilda
luftskyddsområden bildas dels av vissa städer med kringliggande förorter
och dels av sådana köpingar och municipalsamhällen, varest särskild
ledning av luftskyddet erfordras. Genom att i möjligaste mån ansluta sig
till bestående organisation vinner man den avsevärda fördelen, att man undviker
att tillskapa organ, som i visst avseende ingripa i polisens befogenhetsområde.
Det torde ej heller kunna bestridas, att luftskyddsfrågorna — därest
dessa icke skola handläggas av militära myndigheter — närmast höra till
polisen, som har att svara för ordning och säkerhet. Med sin ingående kännedom
örn lokala förhållanden torde polischeferna i allmänhet vara väl lämpade
att omhänderhava förberedelsearbetet under fredstid. Emellertid kunna fall
tänkas, då detta arbete av olika anledningar icke bör anförtros åt polischefen,
och redan med hänsyn härtill bör annan person kunna förordnas till
luftskyddschef. I fråga örn polischefernas lämplighet att under ett flyganfall
leda luftskyddet har man anledning att ställa sig mera tveksam än då det
gäller att handlägga luftskyddsfrågor under fredliga förhållanden. Polischefer
äro i de största städerna polismästare, vilka uteslutande ägna sig åt
polistjänst, i några medelstora städer polismästare, vilka tillika äro stadsfiskal!’,
i ett 40-tal städer borgmästaren eller annan ledamot av magistraten,
i likaledes ett 40-tal städer stadsfiskalen, i övriga städer kommunalborgmästaren
eller stadsstyrelsens ordförande samt å orter på landet landsfiskalen,
vare sig denne är bosatt inom orten eller ej. Meningen torde vara att chefskapet
över polisen i städer med egen jurisdiktion, varest särskild polismästare
ej erfordras, efter hand skall anförtros åt stadsfiskalen. Det stora
flertalet av de nu fungerande polischeferna i städerna saknar egentlig polisutbildning.
De torde som regel icke taga del i polisens ordinarie arbete utan
endast i adminstrativt hänseende utöva chefskap över polispersonalen. Ledningen
av det egentliga polisarbetet utövas vanligen av en poliskommissarie.
Att under pågående anfall utöva befäl över den aktiva luftskyddspersonalen
är en uppgift, för vilken flerstädes poliskommissarierna, som i allmänhet
innehaft anställning såsom befäl vid krigsmakten, torde vara mera lämpade
än polischeferna. Med hänsyn till det anförda torde befälsförhållandena
morn luftskyddet i städerna som regel kunna anordnas på det sättet, att
poliskommissarie!! i egenskap av ställföreträdande luftskyddschef instruktionsmässigt
erhåller befälet över den aktiva personalen och ansvaret för
dess användande. Däremot synes det lämpligt, att polischefen även vid krigstillstånd
handhar den administrativa ledningen av luftskyddet med vad därtill
hör, såsom utfärdande av ordningsföreskrifter, uttagande av personal,
rekvisition av förnödenheter o. s. v., i den mån dylika befogenheter tillkomma
honom. Med en sådan organisation torde det icke möta betänkligheter att
låta städernas polischefer även under krigsförhållanden tjänstgöra såsom
luftskyddschefer, under förutsättning likväl, att då omständigheterna påkalla
det, personer utom polisen kunna förordnas till luftskyddschef respektive
ställföreträdande luftskyddschef. — Vad ovan anförts angående arbetsfördelningen
mellan polischef och poliskommissarie har icke avseende å de
större städerna. För varje sådan stad torde luftskyddets ledning böra organiseras
med hänsyn till de särskilda organisations- och personalförhållandena
vid stadens polisväsende.
Beträffande landsfiskalerna lär även gälla, att vissa av dem kunna vara
mindre lämpade för den direkta befälsföringen över den aktiva luftskyddspersonalen
i krig. Härtill kommer, att luftskydd måste organiseras i många
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
samhällen, varest landsfiskal icke är bosatt. Även på landet torde därför en
motsvarande överflyttning av vissa göromål pa ställföreträdande luftskyddschefer
kunna vara påkallad. Såsom sådana torde kunna påräknas, förutom
polisbefäl, industrichefer, ingenjörer, jägmästare m. fl.
Uppdraget att vara luftskyddschef blir med den nu angivna organisationen
ett tjänsteåliggande för polispersonalen. Lagbestämmelserna angående luftskyddscheferna
torde kunna givas den formen, att det i lagen fastslås, att
luftskyddschef är för luftskyddsområde, som utgöres av stad, polischefen, och
för luftskyddsområde, som består av landsfiskalsdistrikt, landsfiskalen, dock
att länsstyrelsen för särskilt fall äger till luftskyddschef utse annan person.
För det fall att luftskyddsort utgöres av olika administrativa områden, bör
det anförtros åt länsstyrelsen att utse luftskyddschef. Särskilt förordnad luftskyddschef
synes lämpligen böra tillsättas för en tid av tre år. Uppenbarligen
bör förordnandet när som helst kunna aterkallas. Framhallas ina i detta sammanhang,
att även om landsfogdarna enligt förslaget ej ålagts några direkta
uppgifter i avseende å luftskyddet, detta ej bör utesluta, att de av länsstyrelserna
anlitas som biträde vid övervakning av arbetet härutinnan i dem
underlydande polisdistrikt.
Från regeln att länsstyrelserna och lokala luftskyddschef er skola handha
luftskyddet ha i civila luftskyddsutredningens förslag gjorts vissa undantag,
i det att särskilda bestämmelser förutsättas bliva erforderliga för statens
kommunikationsverk m. fl. verk, företag och inrättningar, fästningar m. m.
Yttranden.
Till sina huvuddrag har den av civila luftskyddsutredningen föreslagna
organisationen tillstyrkts i samtliga de över utredningens betänkande avgivna
utlåtanden, vilka avse utredningens förslag i dess helhet.
Beträffande behovet av en särskild central myndighet
har länsstyrelsen i Gotlands län anfört:
I avseende å organisationen är det givetvis av betydelse att för ledningen
av luftskyddet inom riket finnes ett centralt organ. Nödvändigheten av att
denna ledning erhåller ställningen av en fristående, kollegialt organiserad
inspektionsmyndighet undandrager sig länsstyrelsens bedömande. Troligt är
att de första åren av myndighetens verksamhet, då det grundläggande planläggningsarbetet
äger rum, arbetet kommer att bliva mera omfattande, än
vad sedermera blir fallet. Örn på grund därav en minskning i myndighetens
organisation i en framtid skulle kunna äga rum, förefaller det vara lättare att
verkställa denna förenkling, därest den centrala ledningen vore inordnad inom
socialdepartementet.
Rilcsräkenskapsverket har med hänsyn till att den centrala ledningen av
luftskyddet måste erhålla ställningen av en medelsförvaltande myndighet
ansett sig böra i förevarande avseende förorda utredningens förslag.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har uttalat, att det av betänkandet
syntes framgå, att de arbetsuppgifter, som skulle åvila den blivande luftskyddsinspektionen,
skulle bliva av sådan art och omfattning, att ifrågavarande
uppgifter icke lämpligen kunde anförtros någon redan existe
rande myndighet. Med hänsyn härtill syntes det vara motiverat, att i
enlighet med förslaget ett särskilt organ tillskapades för ändamålet.
I fråga örn luftskyddets lokala organisation hava i en del
utlåtanden framställts vissa detaljanmärkningar.
26
Kungl. Majus proposition nr 211.
Sålunda hava Överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm betonat
vikten av att Stockholm jämte vissa närbelägna städer och stadsliknande samhällen
i luftskyddshänseende komma att utgöra ett förvaltningsområde under
enhetlig ledning.
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:
Enär landsfiskalerna i regel torde vara alltför överhopade av annat arbete
för att i de fall planläggningen i fred av luftskyddet och ledningen därav vid
krig eller krigsfara skulle kräva avsevärd tid, kunna behörigen medhinna detta,
synes arbetet med luftskyddet i första hand böra åvila landsfiskalens ställföreträdare
såsom luftskyddschef ehuru under landsfiskalens överinseende.
För detta sitt arbete och därmed förenade kostnader torde ställföreträdaren
böra tillförsäkras skälig ersättning av staten.
länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att med hänsyn till det arbete,
som åvilade landsfiskal, denne borde befrias från skyldigheten att åtaga sig
uppdrag att vara luftskyddschef.
Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, huruvida anordningen, att polischefen
i stad skulle vara luftskyddschef vore fullt lycklig. Länsstyrelsen förmenade
nämligen, att polischefen i stad vid inträdande luftskyddstillstånd
med all sannolikhet komme att få en sådan mängd uppgifter, som sammanhängde
med krigstillståndet eller krigsfaran i övrigt, att han icke kunde medhinna
att skänka luftskyddet nödig uppmärksamhet. Länsstyrelsen ansåge
därför, att polischefens självskrivenhet till uppdraget borde bortfalla och
länsstyrelsen erhålla rätt att vid utseendet av luftskyddschef välja den person,
som med hänsyn till sina kvalifikationer vore fullt lämplig för uppdraget.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört:
Två särskilda orsaker till organisationens försvagande skulle tänkas kunna
uppstå, den ena därigenom, att de administrativa gränserna i fråga örn de
särskilda luftskyddsområdenas omfattning i allt för stor utsträckning inom
ett län frångås och särskilda luftskyddsområden utöver landsfiskalsdistrikten
respektive städerna bildas, den andra i den förutsättningen, att det kan finnas
polischefer i mindre städer och polisdistrikt, åt vilka förberedelserna i fred
icke lämpligen böra anförtros. Det torde därför bliva nödvändigt, att bestämmelser
utfärdas därom, att det endast skall vara på grund av tungt vägande
skäl, som utredningens huvudprincip i fråga örn luftskyddsområdenas indelning
och närmaste ledning skall frångås.
Länsstyrelsen i Uppsala län har yttrat:
I betänkandet framhålles, att även örn landsfogdarna enligt förslaget ej
ålagts några direkta uppgifter i avseende å luftskyddet, detta ej bör utesluta,
att de av länsstyrelserna anlitas som biträde vid övervakningen av arbetet
härutinnan i dem underlydande polisdistrikt. Denna övervakning lärer dock
enligt länsstyrelsens förmenande bliva av ringa värde, därest icke landsfogdarna
bliva i tillfälle att följa planläggningsarbetet vid länsstyrelserna,
vilket synes så mycket mer angeläget som detta avser åtgärder för allmän ordning
och säkerhet.
De sakkunniga hava icke uttalat sig örn möjligheten för länsstyrelse att
bereda ersättning åt luftskyddschef, som icke på grund av sin tjänsteställning
är skyldig att mottaga uppdrag att vara luftskyddschef. Det arbete, som
under nyorganisationen kommer att åvila sådan luftskyddschef, torde icke
bliva så obetydligt, även örn det huvudsakliga arbetet kommer att få utföras
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
av försvarsassistenten. Anledning finnes till antagande att det kan uppstå
svårighet att till luftskyddschef förvärva lämplig person, därest ersättning
för uppdraget ej kan beredas. På grund härav synes till overvagande bora
upptagas frågan om beredande av någon ersättning. (Jämför hästmönstringsnämnd.
)
Länsstyrelsen i örebro län har jämväl yppat farhågor för att svårighet
kunde uppstå att utanför polisen finna lämplig person, som vore villig att
utan ersättning ställa sig till förfogande såsom luftskyddschef.
Beträffande den föreslagna 1 u f t s k y d d s n ä m n d e n ha en del erinringar
framställts.
Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda ifrågasatt, huruvida ett särskilt
lagstadgande örn dylik nämnd erfordrades. Även utan sådant stadgande syntes
den kommunala representationen, framför allt örn genom en luftskyddslag
av föreslagen beskaffenhet kommunerna finge sig särskilda uppgifter ålagda
i luftskyddets tjänst, kunna utse kommittéer med samma uppgifter, som enligt
förslaget skulle tillkomma luftskyddsnämnd. Yidtoge kommun en sådan åtgärd,
torde säkerligen samarbete med länsstyrelse och luftskyddschef komma
till stånd utan särskilt stöd i lagstiftningen.
Länsstyrelsen i örebro län har ansett, att de uppgifter, som avses för de
föreslagna luftskyddsnämnderna, i fråga örn samhällen på landet med fördel
skulle kunna anförtros åt något redan befintligt organ (kommunalnämnden,
municipalnämnden).
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört:
Styrelsen anser det välbetänkt, att kommuner medgivits rätt att, där sådant
med hänsyn till kommunens intressen finnes påkallat, besluta, att luftskyddsnämnd
skall tillsättas. Genom att denna rätt gjorts fakultativ blir följaktligen
tillsättandet av sådan nämnd beroende på huruvida behov harav finnes
och på kommunens egen prövning. ....
Utredningen har emellertid föreslagit, att med avseende å valbarhet, ratt
att avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid, fyllnadsval, val av ordförande och
vice ordförande, ordning för besluts fattande samt förande av protokoll, skall
för luftskyddsnämnd i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående
^DeflörefäUer lämpligare, att i tillämpliga delar grunderna för valbarhet
etc. till luftskyddsnämnd för landet anslutas till vad som finnes föreskrivet
örn kommunalnämnd. De principiella skiljaktigheter, som i detta avseende
föreligga mellan byggnadsnämnd och kommunalnämnd, synas i huvudsak inskränka
sig till att ledamot av kommunalnämnd skall vara boende och röstberättigad
i kommunen, ett villkor, som icke förutsättes för ledamotskap i
byggnadsnämnd, samt att kommunens beslutande organ utser ordförande och
vice ordförande i kommunalnämnden, medan byggnadsnämnden utser dessa
inom sig. Dessa och övriga skiljaktigheter, som föreligga i detta avseende,
synas icke vara av sådan art, att de böra utgöra hinder för att på luftskyddsnämnd
i landskommun må tillämpas vad som i berörda avseende gäller for
kommunalnämnd.
Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit en bestämmelse av innehåll,
att Kungi. Maj:t eller länsstyrelsen skulle få förordna, att luftskyddsnämnd
skulle utses, där så befunnes nödvändigt för erhållande av erforderlig kontakt
28
Kungl. Majus proposition nr 211.
mellan luftskyddschefen och de kommunala inrättningarna. Den föreslagna
begränsningen av ledamöternas antal borde undvikas i en författning av lags
natur, då behov av större antal ledamöter icke vore helt otänkbart.
Västergötlands och norra Hallands handelskammare har ansett, att åläggande
borde stadgas för länsstyrelsen och luftskyddschefen att vid behandling
av frågor av större vikt kalla nämnden till rådplägning.
Kommerskollegium har i anslutning härtill erinrat:
Ett nära samarbete mellan länsstyrelserna, respektive luftskyddscheferna,
och de kommunala luftskyddsnämnderna, där sådana finnas tillsatta, är
enligt kollega mening av stort värde och torde kunna förutsättas bliva inlett,
utan att av utredningen föreslagna bestämmelser härom bliva skärpta. Att
föreskriva obligatoriskt hörande av luftskyddsnämnd synes knappast vara
lämpligt med hänsyn bland annat till det förhållandet, att det icke föreslagits
°n1 •• skyldighet för kommun att utse dylik nämnd. Att härom stadga
allmän skyldighet torde enligt kollegii mening heller icke vara erforderligt,
enär i fråga örn en rätt stor del av landets kommuner några mera ingripande
och omfattande civila luftskyddsanordningar tills vidare knappast torde vara
av behovet påkallade. Tänkbart vore, att länsstyrelse bemyndigades ålägga
kommun att tillsätta luftskyddsnämnd, örn så vore av behovet påkallat, men
kollegium finner ej skäl att framställa något yrkande härom.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anmärkt, att den ställning
utiedningen tillämna! luftskyddsnämnden i visst avseende synts länsstyrelsen
mindre lämplig. Det torde nämligen vara riktigare, att nämnden finge bistå
länsstyrelsen och luftskyddschefen med utredningar och upplysningar än med
»råd och upplysningar» såsom förslaget formulerats.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:
Förslaget synes närmast utgå ifrån, att länsstyrelse och luftskyddschef
skola hava möjligheter att utnyttja nämnden vid planläggningen. Den motsatta
synpunkten, att nämnden bör tillförsäkras gehör för de kommunala
önskemålen, synes mindre beaktad. Verklig initiativrätt synes böra lagligen
tillförsäkras nämnden. Denna borde få rätt att påkalla förhandlingar örn
uppkommande frågor av vikt för kommunerna, ej blott medgivas att till länsstyrelser
och andra myndigheter inkomma med framställningar.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att bestämmelse borde meddelas
därom, huru ersättning skulle utgå för inställelse till luftskyddsnämnds
sammanträde, som hölles utanför luftskyddsområdet. En anmärkning av liknande
innebörd har framställts av länsstyrelsen i Blekinge län.
Departementschefen.
Civila luftskyddsutredningens organisationsförslag ansluter sig, såsom
förut framhållits, i väsentliga avseenden till de av försvarskommissionen uppdragna
riktlinjerna för luftskyddets ordnande, enligt vilka luftskyddets handhavande
i främsta rummet borde åvila de myndigheter, som eljest hade ansvaret
för den civila säkerhetstjänsten. I fråga om luftskyddets centrala ledning
har emellertid utredningen gjort ett betydelsefullt avsteg från vad försvarskommissionen
föreslagit, i det att utredningen förordat, att ledningen
skulle handhavas av en särskild myndighet, luftskyddsinspektionen, i stället
för, såsom försvarskommissionen tänkt sig, socialdepartementet.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Tydligt är att statsmakterna, då det gäller att tillskapa en ny myndighet,
måste iakttaga den största varsamhet och noga pröva behovet av den föreslagna
organisationen. Därvid bör bland annat tillses, att för behov, som
kunna antagas vara övergående, icke anordnas organ av mera permanent natur.
Av den föreliggande utredningen synes emellertid framgå, att hela luftskyddsorganisationens
uppbyggande med nödvändighet förutsätter en självständig
och initiativkraftig "ledning med tillgång till erforderlig sakkunskap
på området. Någon tvekan om behovet av en särskild myndighet synes därför
endast kunna föreligga beträffande tiden efter det den grundläggande planläggningen
utförts. Även då torde emellertid inspekterande verksamhet vala
av behovet påkallad, om organisationens effektivitet icke skall äventyras.
Vidare kräves ett organ för vidmakthållandet av den centrala planläggningen,
för omhänderhavande av anslag till luftskyddet, för materiellens undeihåll
och förnyande, för ledande av utbildningen och upplysningsverksamheten samt
icke minst för följande av utvecklingen på luftskyddets område, vilken hittills
försiggått i ett mycket hastigt tempo. Luftskyddssynpunkternas egenskap att
göra sig gällande inom de mest skilda områden av samhällslivet gör det vidare
erforderligt, att luftskyddets intressen auktoritativt företrädas vid handläggningen
av en mängd frågor, som röra lagstiftning och adminstration. Förslaget
om inrättande av en särskild luftskyddsinspektion torde därför i princip
böra godtagas.
I fråga om lämpligheten av att låta länsstyrelserna handhava ledningen av
luftskyddet inom länen synes råda allmän enighet. Härför tala också vägande
skäl. Sålunda äro länsstyrelserna i besittning av en ingående ortskännedom.
Vidare torde länsstyrelserna vara de enda myndigheter, som med någon säkerhet
kunna överblicka behovet av personal inom hela den civila förvaltningsorganisationen
vid krig eller krigsfara och som kunna uttaga personal för
luftskyddet, utan att konflikter med andra av krigsorganisationen föranledda
personalbehov behöva befaras. Slutligen torde den sakkunskap, som star till
länsstyrelsernas förfogande genom landsfogde, förste provinsialläkare, länsarkitekt,
vägingenjör m. fl. länsstyrelserna underställda befattningshavare,
kunna bliva av värde vid luftskyddets organiserande.
Frågorna om luftskyddsinspektionens sammansättning och om anställande
av extra arbetskraft vid länsstyrelserna för bland annat luftskyddsärendenas
handläggning kommer jag att upptaga i annat sammanhang.
Vad beträffar luftskyddets lokala organisation, har civila luftskyddsutredningens
förslag att såvitt möjligt låta polischeferna — alltså på landet i allmänhet
landsfiskalerna — vara luftskyddschefer inom sina ordinarie distrikt rönt anslutning
i det stora flertalet utlåtanden, ehuru från några håll avvikande
meningar i vissa hänseenden kommit till uttryck. Beträffande till en början
indelningen i luftskyddsområden, synes genom utredningens förslag vara väl
sörjt för det av Överståthållarämbetet m. fl. särskilt understrukna behovet av
bestämmelser, som möjliggöra tillskapandet av särskilda luftskyddsområden
av större städer med förorter, och detta även för det fall, att förorten skulle
utgöras av en stad eller tillhöra ett annat län, såsom förhållandet är med vissa
förorter till Stockholm och Göteborg.
30
Kungl. Majus proposition nr 211.
De betänkligheter, som frän skilda håll uttalats mot att obligatoriskt anförtro
landsfiskaler och andra polischefer uppdraget såsom luftskyddschef,
synas förklarliga med hänsyn till omfattningen av de göromål, som redan
åligga dessa befattningshavare med avseende å krigsberedskapen. Det må
emellertid framhållas, att ifrågavarande uppdrag icke bör betraktas såsom
något personligt åliggande för polischefen vid sidan örn den egentliga tjänsten,
utan luftskyddsuppgifterna torde i själva verket komma att åvila polisen
såsom sådan. All polispersonal bör göras förtrogen med luftskyddet, och
inom de största poliskårerna torde viss personal direkt få specialisera sig på
hithörande frågor. Polischefen bör således kunna påräkna hjälp av sina underhavande
vid arbetets utförande. Vad särskilt beträffar polischefers arbetsbörda
vid krig eller krigsfara, torde det väsentligen vara beroende på arten
av förberedelserna i fredstid, huruvida dessa personer kunna rå med sina
uppgifter. Icke minst torde det vara av betydelse, att praktiska och överskådligt
uppställda handledningar utarbetas av vederbörande myndigheter.
I betraktande av de möjligheter att i särskilda fall förordna annan person
än polischef till luftskyddschef, som enligt civila luftskyddsutredningens förslag
skulle stå till buds, synes det i varje fall icke behöva möta några betänkligheter
att biträda förslaget örn polischef såsom luftskyddschef, vilket ur
organisatorisk synpunkt torde erbjuda avsevärda fördelar.
Från ett par länsstyrelser ha yppats farhågor för att svårighet stundom
skulle kunna uppsta att utanför polisen finna lämplig person, som vore villig
att utan ersättning ställa sig till förfogande såsom luftskyddschef. Härtill
må anmärkas, att även örn dessa farhågor någon gång skulle besannas, intresset
för luftskyddet likväl synes vara så stort, att lämpliga luftskyddschefer
i regel kunna antagas komma att sta till buds, även örn dessa befattningar få
karaktären av medborgerliga förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill synes
det icke böra ifrågakomma, åtminstone för närvarande, att införa arvode för
dessa uppdrag.
Behovet av de föreslagna luftskyddsnämnderna har från ett par håll ifrågasatts.
Det må vara riktigt, att särskilda nämnder för luftskyddet mången
gång kunna vara obehövliga, framför allt på landsbygden, men å andra sidan
torde de mångenstädes ha en uppgift att fylla. Då nämndernas tillsättande
gjorts beroende av kommunernas skön, torde man icke ha anledning att ställa
sig avvisande mot förslaget i och för sig. I fråga örn luftskyddsnämndens
uPPgi^er synes emellertid civila luftskyddsutredningens ståndpunkt icke hava
kommit till klart uttryck. Dessa uppgifter ha även i yttrandena över utredningens
förslag uppfattats på olika sätt. Att nämnden icke är avsedd att utgöra
något tekniskt sakkunnigt råd lär dock framgå därav, att kravet på ledamöternas
kompetens angivits sålunda, att dessa skola vara förtrogna med den
kommunala förvaltningen. I betänkandet framhålles, att nämnden i viss mån
får karaktären av ett kontrollerande organ, som äger möjlighet att bevaka
kommunens intressen genom framställningar till de myndigheter, som handhava
luftskyddet, i sista hand Kungl. Maj:t. Då nämndens uppgift i främsta
rummet synes vara att i samband med luftskyddets planläggning företräda
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
kommunens intresse, torde lagtexten böra avfattas så, att denna uppgift hattie
framhäves än som skett i utredningens förslag. Att särskilt angiva nämndens
rätt att göra framställningar till myndigheter lärer dock icke vara behövligt.
Därest man uppfattar nämndens ställning på det sätt, som här antytts, torde
anledning saknas att införa en särskild bestämmelse i syfte att framtvinga
nämndens tillsättande. Ej heller synes något stadgande om att nämnden skall
kallas till rådplägning vid behandling av frågor av större vikt vara erforderligt.
Såsom mönster för bestämmelserna örn nämndens sammansättning och
verksamhet har civila luftskyddsutredningen valt stadgandena örn byggnadsnämnd,
till vilka hänvisas i den föreslagna lagtexten. Härtill har styrelsen
för svenska landskommunernas förbund anmärkt, att beträffande landskommuner
en hänvisning till bestämmelserna örn kommunalnämnd syntes lämpligare.
Denna uppfattning synes mig knappast tillräckligt motiverad. De skiljaktigheter,
som förefinnas mellan de olika bestämmelserna om respektive
nämnder, torde i förevarande hänseende vara av relativt underordnad
betydelse. Däremot skulle en ordning med olika bestämmelser för stad och
land medföra vissa olägenheter. Anmärkning har även framställts mot att
medlemsantalet i nämnden begränsats till högst fem. Med hänsyn till vad
ovan anförts angående nämndens uppgift och i betraktande av att ett luftskyddsområde
mången gång kommer att bestå av två eller flera kommuner,
vilkas nämnder kunna antagas komma att sammanträda gemensamt, synes
den gjorda begränsningen icke giva fog för erinran. Beträffande eventuella
kostnader för luftskyddsnämnds sammanträde synes uppenbart, att dessa böra
gäldas av vederbörande kommun. Det torde följaktligen vara kommunens ensak
att träffa avgörande i sådant hänseende.
Vad slutligen angår luftskyddsärendenas hänförande under visst departement,
anser jag i likhet med civila luftskyddsutredningen övervägande skäl
tala för att dessa ärenden handläggas inom socialdepartementet.
Den frivilliga verksamheten för luftskydclets främjande.
Föreliggande utreda!ngar.
Av den redogörelse för de olika luftskyddsåtgärderna, som lämnats av
luftförsvarsutredningen, framgår, att nämnda utredning tänkt sig en vidsträckt
frivillig medverkan av organisationer och enskilda för luftskyddets
genomförande. Utredningen har även ansett lämpligt, att staten genom understödjande
av enskilda sammanslutningar eller genom anordnande av frivilliga
utbildningskurser i viss mån medverkar till att personal utbildas i tillräcklig
omfattning.
Försvarslcommissionen har anfört:
För luftskyddets genomförande synes även frivillig verksamhet böra tagas
i anspråk. För att åvägabringa enhetlighet i detta hänseende böra reglerande
bestämmelser utfärdas. Den frivilliga verksamhetens främsta uppgifter böra
vara att sprida kännedom örn luftskyddets betydelse och innebörd samt att
utbilda lokala instruktörer och planlägga övningar i luftskyddstjänst, avsedda
att komma till utförande huvudsakligen i händelse av krigsfara.
32
Kungl. Majus proposition nr 211.
Civila Ulf t skyddsmur erhling en har yttrat:
Frivillig verksamhet i luftskyddets tjänst tillmätes stor betydelse i främmande
länder. Ej heller i vårt land torde dylik verksamhet, som på andra
närliggande områden med framgång bedrives, kunna undvaras. I första hand
erfordras frivillig verksamhet med hänsyn till behovet av den aktiva luftskyddspersonalens
utbildning. Det torde nämligen icke vara lämpligt — åtminstone
under nuvarande förhållanden — att redan i fredstid införa obligatorisk
luftskyddstjänst i utbildningssyfte ens för flertalet av dem, som i
händelse av krig avses skola vara verksamma inom luftskyddstjänsten. Endast
beträffande fast anställd polis- och brandpersonal lär obligatorisk luftskyddsutbildning
kunna införas. Indirekt torde undervisning inom vissa av
luftskyddets specialgrenar kunna göras obligatorisk på det sätt, att luftskyddets
speciella problem beaktas vid meddelande av den ordinarie undervisningen
vid olika läroanstalter. Sålunda böra lämpligen blivande läkare och
sjuksköterskor undervisas i gassjukvård, kemister och apotekare i indikering,
arkitekter och byggnadsingenjörer i byggnadstekniskt luftskydd o. s. v. Beträffande
yrkesutövare av detta slag, som redan avslutat sin fackutbildning,
torde upplysning i luftskyddsfrågor i allmänhet kunna förmedlas genom de
föreningar, vari dylika yrkesutövare i regel äro sammanslutna. Sålunda torde
medverkan kunna påräknas av läkarföreningar vid anordnande av föredrag
och demonstrationer samt distribuerande av skriftliga meddelanden rörande
gassjukvård, av byggnadstekniska sammanslutningar vid meddelande av upplysning
på motsvarande sätt angående byggnadstekniskt luftskydd etc. För
utbildning av luftskyddschefer, instruktörer och aktiv luftskyddspersonal i allmänhet
erfordras kurser, innefattande såväl teoretisk utbildning som framför
allt övning i de olika tjänstegrenarna. Kurserna för utbildande av ledare och
instruktörer torde böra anordnas genom statens försorg. För anordnandet av
utbildningskurser för övrig personal torde av praktiska skäl staten i allmänhet
ej komma att sörja. Det torde vara till fördel för luftskyddet, om just med
hänsyn till detta område den frivilliga verksamheten kunde erhålla den fastare
form, som vinnes genom bildande av en för hela landet gemensam sammanslutning
för luftskyddets främjande. En dylik sammanslutning, som bör vara
grundad på en bred folklig basis, torde hava större möjligheter än myndigheterna
att väcka och vidmakthålla det intresse för luftskyddet, som erfordras
för att ett mera allmänt deltagande i luftskyddsövningar skall kunna ernås.
Det torde böra övervägas, örn icke ett riksförbund för luftskyddet borde som
bidrag till bestridande av de kostnader, som äro förenade med kurser och
övningar, erhålla statsanslag. Nödig gasskyddsmateriell för övningarna bör
kostnadsfritt tillhandahållas av staten. Den högsta ledningen av luftskyddsutbildningen
liksom av luftskyddet i allmänhet bör åvila de ansvariga myndigheterna.
För att trygga tillgodoseendet av det allmännas synpunkter härvidlag
och samtidigt bereda större auktoritet åt det frivilliga luftskyddsarbetet
föreslår utredningen, att luftskyddsföreningars stadgar skulle stadfästas av
Konungen. En dylik anordning, som tillämpas flerstädes i utlandet, kan visserligen
synas för svenska förhållanden främmande, men torde med hänsyn
till de betydelsefulla samhällsuppgifter, den frivilliga verksamheten på ifrågavarande
område skulle erhålla, vara motiverad.
Här må nämnas, att den 30 januari 1937 bildats en rikssammanslutning för
det civila luftskyddet, Sveriges centralförbund för civilt luftskydd.
Yttranden.
Vad civila luftskyddsutredningen anfört i fråga örn den frivilliga luftskyddsverksamheten
och de enskilda sammanslutningarnas ställning har icke för
-
33
Kungl. Majds proposition nr 211.
anlett någon kritik i yttrandena över utredningens betänkande. I vissa utlåtanden
har särskilt understrukits, att staten bör stödja den frivilliga verksamheten.
Länsstyrelsen i Orebro län har framhållit önskvärdheten av att normalstadgar
för luftskyddsföreningar bliva fastställda.
Departementschefen.
Yad civila luftskyddsutredningen anfört rörande den frivilliga verksamheten
för luftskyddets främjande kan jag i huvudsak biträda. Såsom ett sammanhållande
organ i fråga örn utbildnings- och upplysningsverksamhetens organiserande
torde luftskyddsinspektionen få en maktpåliggande uppgift att fylla.
Det torde böra ankomma på inspektionen att efter ytterligare utredning av
hithörande frågor framlägga mera detaljerade förslag.
Beträffande luftskyddsföreningarnas ställning har utredningen föreslagit j
ett stadgande (7 § i dess förslag till luftskyddslag) av innehåll, att Konungen
meddelar stadfästelse å stadgar för enskilda sammanslutningar, vilka hava till
syfte att främja luftskyddet. Då förslaget icke stadgar straff eller annan påföljd,
för den händelse någon sammanslutning, som icke erhållit stadfästelse,
är verksam inom luftskyddet, torde följden av att stadfästelse icke sökes eller
erhålles allenast bli, att myndigheterna avböja samarbete med en dylik förening.
Förslaget att giva luftskyddsföreningarna den fastare ställning i organisationen,
som vinnes genom stadfästelse av Kungl. Maj .t, synes mig förtjäna
att övervägas. Däremot torde det knappast vara erforderligt att i en
lag inrycka en upplysning örn att dylik stadfästelse kan erhållas. Det föreslagna
stadgandet synes därför, i den mån det befinnes erforderligt, lämpligen
böra erhålla sin plats i den tillämpningsförordning till luftskyddslagen, som
förutsättes komma att utfärdas.
Luftskyddets förberedande.
Civila luftskyddsutredningen.
Utredningens ståndpunkt i fråga örn myndigheternas åliggande
n i samband med luftskyddets förberedande torde i det väsentliga framgå
av det förut i fråga om organisationen anförda.
Medverkan av kommuner och enskilda vid luftskyddets
förberedande erfordras i främsta rummet för luftskyddsåtgärdernas genomförande
vid krig eller krigsfara. Då förslag i detta hänseende icke nu framlägges,
torde anledning saknas att närmare ingå härpå.
Redan med avseende å förhållandena i fredstid kan det emellertid vara nödvändigt
att stadga en viss skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande,
i främsta rummet vid planläggningen. Härom har utredningen
anfört:
Sådan skyldighet torde böra åläggas icke blott kommunerna utan aven enskildaägareyell?r
innehavare av anläggning, inrättning fastighet (!llc‘r;)nn“]
egendom, som beröres av planläggningen. Skyldigheten att medverka vid
planläggningen bör tydligen begränsas till åtgärder som beröra myndighete
eller egendomen i fråga. Medverkan bör däremot icke vara inskränkt till lam
-----
- ’ »t off 581 »7 il
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 211.
34
Kungl. Majus proposition nr 211.
ilande av upplysningar, utan bör innefatta skyldighet att efter luftskyddschefens
anvisningar uppgöra plan för luftskyddet med därtill hörande eventueila
ritningar och beräkningar, vilken plan sedan granskas av luftskyddscheten.
Någon ersättning för denna medverkan torde icke böra utgå även
örn vissa kostnader skulle föranledas därav. ’
I annat sammanhang har utredningen framhållit, att teknisk sakkunskap
kan vara erforderlig för planläggning av byggnadstekniska luftskyddsåtgarder
och att vederbörande samhällen för sådant ändamål torde få anlita
den sakkunskap, som representeras av stadsarkitekter, stadsingenjörer och
andra tekniskt förfarna kommunala tjänstemän. Emellertid har ytterligare
framhållits att det beträffande inredning av skyddsrum rör sig örn konstruktioner
av enkelt slag och att vederbörande arkitekters och ingenjörers medverkan
därför — i den mån den erfordras — i de flesta fall torde kunna inskränkas
till besvarande av förfrågningar samt granskning av vissa planer.
Enligt luftskyddsutredningens förslag skulle det även i vissa fall åligga
kommuner och enskilda att underkasta sig eller vidtaga vissa
åtgärder. Då bestämmelser angående skyldighet att vidtaga åtgärder enligt
vad förut anförts, icke nu framläggas, lämnas förslaget härutinnan åsido
I fråga örn skyldighet att underkasta sig åtgärder har luftskyddsutredningen
anfört följande.
Såsom framgår ay det föregående böra vissa luftskyddsåtgärder utföras
f!i1an 1 f*edstld- J?et ^an \ ex- ifrågakomma att uppställa sirener eller i allt
fall anordna uppställningsplatser och framdraga ledningar till desamma För
sadant ändamål bora kunna utväljas de härför mest lämpade byggnaderna
Örn såsom ay utredningen föreslagits sirenernas uppställande bekostas av
staten, torde i allmänhet någon olägenhet av åtgärden i fråga icke uppkomma
tor byggnadens ägare eller innehavare. Denne bör under sådana omständighetei
icke kunna förhindra sirenernas uppställande på den av luftskydds
i^sista
(jltlSedda fjagen'' Ett allmant stadgande av sådan syftning innefattas
Beträffande luftskyddsövningar ha även vissa bestämmelser föres
agits. Utredningen har framhållit, att det för genomförandet av en dylik
övning, vid vilken allmänheten medverkade, erfordrades föreskrifter av olika
slag, framför allt beträffande anordnandet av belysning och signalering med
ljudsignalapparater. Även föreskrifter med avseende å allmän ordning och
säkerhet i övrigt kunde vara erforderliga. Enligt utredningens förslag (13 S)
skulle det i allmänhet ankomma på länsstyrelsen att utfärda föreskrifter i
dessa hanseenden. Då det gällde att i fredstid stadga undantag från motorfordonsforordnmgen,
vägtrafikstadgan och andra allmänna stadganden örn
rafiken hade det dock ansetts riktigast att lägga avgörandet härom hos
Nungl. Majit. Då, såsom utredningen i annat sammanhang framhållit, den
hogsta ledningen av luftskyddsutbildningen, däri inbegripet allmänhetens
ovande, borde åvila de ansvariga myndigheterna, hade utredningen ansett
sig bora föreslå förbud för anordnande av luftskyddsövningar, vid vilka allmänhetens
medverkan påkallades, utan tillstånd av länsstyrelsen. Dylikt tillstand
borde dock icke erfordras, därest Konungen, t. ex. i samband med en
militär luftforsvarsövning, påbjudit luftskyddsövningens avhållande.
Kungl. Majds proposition nr 211.
35
Yttranden.
Av vad som yttrats i utlåtandena över civila luftskyddsutredningens betänkande
i vad rör skyldighet att medverka vid planläggningen
må anföras följande.
Två länsstyrelser synas hava utgått ifrån att frågan örn rätt till ersättning
för biträde med planläggningen lämnats öppen i utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:
Enligt motiven skall skyldigheten att »lämna erforderligt biträde» innefatta
icke blott att befintliga upplysningar skola lämnas, utan även att vederbörande
på egen bekostnad skola verkställa utredningar. För att stadgandet
skall kunna erhålla denna innebörd, varemot i och för sig icke något torde
vara att erinra, synes förtydligande böra ske och detta så mycket mera som
i slutet av paragrafen med avseende å annan förberedelseåtgärd föreskrives
den förutsättningen, att därigenom icke kostnad eller olägenhet skall uppstå.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett, att omfattningen av och
därmed kostnaderna för vissa obligatoriska åtgärder enligt 11 § i utredningens
förslag vid planläggningen av luftskyddet, i vad denna berör kommunen, icke
kunna bedömas med ledning av utredningens uttalanden.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande innehållet
i den av utredningen föreslagna 11 § yttrat:
Enligt detta stadgande skall kommun lämna erforderligt biträde vid planläggningen
av luftskyddet i vad denna berör kommunen. I saknad av varje
erfarenhet på området och beträffande omfattningen av åtgärder, som kunna
ifrågakomma, är varje omdöme, i vilken utsträckning kommuns biträde kan
tagas i anspråk härför och till vilka belopp kostnaderna för sådant biträde
kunna belöpa sig, uteslutet. Med den kännedom styrelsen har örn svårigheten
att få sådana kommunala anslag, som bli en följd av åtgärder myndigheter
vidtaga, ur kommunens synpunkt rätt avvägda, är styrelsen angelägen betona,
att varken länsstyrelsen eller luftskyddschef bör äga att ställa anspråk på
kommun att biträda med kostnader, som äro direkt följd av nämnda myndigheters
egna åtgöranden.
I övriga utlåtanden har icke framställts någon erinran möt förslaget i
denna del.
Ej heller mot det föreslagna stadgandet örn skyldighet att underkasta
sig luftskyddsåtgärd, som ej medför kostnad eller olägenhet,
har i allmänhet gjorts någon invändning.
Länsstyrelsen i Kalmar län har emellertid förordat en något vidgad skyldighet
för kommunerna att medverka vid luftskyddsförberedelserna. Kommunerna
borde sålunda, då staten ställde medel till förfogande för vissa åtgärders
utförande, äga skyldighet att vidtaga dessa.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett, att en innehavare av anläggning
eller annan egendom, som avses i 11 § andra stycket av utredningens förslag,
borde vara skyldig att för beredande av luftskydd underkasta sig åtminstone
mindre kostnad eller olägenhet.
I en vid det av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap avgivna
utlåtandet fogad promemoria, vilken upprättats inom rikskommissionens
kansli, har beträffande den föreslagna 11 § anförts följande:
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
De befogenheter, som enligt denna paragraf tillkomma vederbörande myndigheter,
synas alltför snävt begränsade. Väl kan av kostnadshänsyn möta
hinder att redan under fredstid utföra önskvärda skyddsåtgärder, men lagen
bor dock icke, därest nödiga medel finnas att tillgå, lägga hinder i vägen därför.
Med hänsyn härtill föreslås, att även sådan åtgärd för luftskydd, som
kan föranleda vissa kostnader eller olägenheter för enskilda, må kunna vidtagas.
I samma riktning har marinförvaltningen uttalat sig.
Beträffande sättet för ersättnings bestämmande i de fall, varom här är
fråga, ha inom rikskommissionens kansli föreslagits bestämmelser efter
mönster av lagen den 9 april 1926 örn skyldighet för vissa näringsidkare att
biträda vid arbetet med industriens krigsorganisation m. m. Såväl enligt
nämnda lag som enligt ett av rikskommissionen avgivet förslag till nya bestämmelser
i ämnet ankommer det pa skiljenämnd att avgöra ersättningsfrågan.
Mot de a\ utredningen med avseende a luftskyddsövningar föreslagna
bestämmelserna har i utlåtandena icke framställts någon erinran.
Marinförvaltningen och befälhavande amiralen i Karlskrona ha emellertid
i detta sammanhang föreslagit bestämmelser örn obligatoriskt deltagande i
luftskyddsövningar och annan luftskyddstjänst för fast anställd polis- och
brandpersonal.
Departementschefen.
Planläggningen av luftskyddet åvilar enligt utredningens förslag länsstyrelserna
och luftskyddscheferna. Angående deras befattning med planläggningen
hän\isas dels till det förut anförda och dels till specialmotiveringen
till lagförslaget.
Vid planläggningen kräves medverkan av kommuner och enskilda. Därav
föranledes mången gång tidsförlust och stundom även direkta kostnader. Vid
planläggningen av luftskyddsåtgärder, som beröra kommunala verk, industriföretag,
varuhus m. m., kan den kostnad, som planläggningsarbetet motsvarar
— vare sig detta utföres av företagets personal eller ej — uppgå till belopp,
som visserligen relativt sett äro små men i och för sig icke alldeles obetydliga.
I likhet med civila luftskyddsutredningen anser jag, att dessa kostnader
böra bestridas av vederbörande kommuner och enskilda företag eller personer.
Det skulle vara föga tilltalande om dessa, i vilkas intresse planläggningen
i allmänhet sker, skulle kunna påkalla ersättning av staten för densamma,
måhända med belopp, som vore svåra eller omöjliga att kontrollera.
jag salunda i denna del är i sak ense med civila luftskyddsutredningen,
finnér jag, i likhet med vad yttranden över förslaget giva vid
handen, den av utredningen föreslagna 11 § vara i behov av en förtydligande
omredigering. Sålunda torde vara lämpligt att i olika paragrafer
behandla dels skyldighet att biträda vid planläggningen och dels skyldighet
att underkasta sig vissa åtgärder. Därest lagen i förra hänseendet
uttryckligen ålägger en skyldighet men icke nämner någonting örn
ersättning, lär det vara uppenbart, att ersättning ej kommer i fråga.
Stadgandet om kommunens skyldighet att lämna biträde vid planlägg
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
ningen torde kunna förtydligas på det sätt, att skyldigheten hänföres till
planläggningen av luftskyddet inom kommunen. Därigenom kommer kommunen
att svara för erforderligt biträde, i den mån sådant icke kan erhållas
av enskilda, d. v. s. kommunen kommer att medverka vid planläggningen av
det luftskydd, som rör samhället i dess helhet (det s. k. allmänna luftskyddet).
Då denna medverkan i största utsträckning lär kunna ske genom den av kommunen
bekostade polisen, torde skyldigheten näppeligen kunna bli betungande.
.....
Den av luftskyddsutredningen föreslagna skyldigheten för ägare eller innehavare
av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beiöres
av luftskyddets planläggning, att underkasta sig utförandet av åtgärd förberedande
av luftskydd är begränsad till sådana åtgärder, som icke medföra
kostnad eller olägenhet för vederbörande. Såsom exempel på dylika åtgärder
nämnes uppställandet av sirener på statens bekostnad. Även örn man vid
stadgandets tillämpning icke tager i betraktande hur ringa olägenhet sorn
helst, kunna måhända de resultat, som med stadgandets hjälp kunna vinnas
utöver vad som genom frivillig överenskommelse kan uppnås, komma att visa
sig otillräckliga. En utvidgning av stadgandet, såsom fran fiel a håll ifragasatts,
kan därför tänkas bliva behövlig. Emellertid torde det, såsom förut
antytts, vara lämpligast, att frågan örn införande av mera ingripande skyldigheter
för kommuner och enskilda med avseende a luftskyddets förberedande
upptages till ytterligare övervägande i samband med bestämmelserna örn
luftskyddstillstånd, och jag finner mig därför under nuvarande omständigheter
icke böra i sak frångå, vad utredningen föreslagit.
Av utredningen föreslagna bestämmelser örn rätt för länsstyrelserna att
meddela vissa föreskrifter med avseende å luftskyddsövningar och örn förbud
mot anordnande utan tillstånd av dylika övningar, vid vilka allmänhetens
medverkan påkallas, synas behövliga och lämpliga. Däremot torde icke erfordras
någon lagbestämmelse örn skyldighet för polis- och brandpersonal att
deltaga i luftskyddsutbildning, utan torde dylik skyldighet kunna åläggas i
administrativ ordning.
Luftsky eidet inom statens kommunikations verk.
Civila luftskyddsutredningen.
I fråga örn den ställning, som i organisatoriskt hänseende
bör vid luftskyddets ordnande tillkomma statens kommunikationsverk, har
luftskyddsutredningen anfört följande:
Från regeln att länsstyrelserna och lokala luftskyddschefer skola handhava
luftskyddet torde erfordras vissa undantag. Till en början lar det vara
klart, att militära anläggningar böra undantagas från de civila myndigheternas
befogenhetsområde. Med hänsyn till den hela riket omfattande verksamhet,
som bedrives av statens kommunikationsverk, synes detsamma böra gälla ioi
dem. Enligt kungörelsen den 16 oktober 1915 (nr 415) angående föihindrande
av skadegörelse å järnvägarna i riket vid krig eller krigsfara m. m., sådan
denna kungörelse numera lyder (Sv. förf.-saml. 1926:465, 1934:511 och
1935:614) åligger det järnvägsstyrelsen att jämväl beträffande enskilda
38
Kungl. Majus proposition nr 211.
järnvägar utfärda de bestämmelser, som finnas nödiga till förhindrande därav
att skadegörelse föro vas genom fientligt flyganfall eller att å järnväg förövad
skadegörelse medför varaktigt driftsavbrott. Dessa bestämmelser synas böra
utvidgas så, att statens järnvägar erhåller uppsikt över de enskilda järnvägarnas
luftskydd över huvud. Även beträffande andra allmänna eller
enskilda foretag och inrättningar, t. ex. kraftverk, kan det tänkas vara lämp1
• ±0rf*a8en 1 luftskyddshänseende ställas direkt under vare sig luft
skyddsinspektionen
eller någon annan central myndighet. Med hänsyn till
det nu anförda torde bora överlåtas åt Kungl. Majit att för dessa och liknande
tall meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas påkallade.
o Vad angar kostnaderna för kommunikationsverkens luftskydd har,
såvitt angår statens järnvägar och statens vattenfallsverk, utredning angående
vissa luftskyddskostnader — huvudsakligen avseende åtgärder för driftens
upprätthållande verkställts av vissa av chefen för generalstaben samt av
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen utsedda sakkunniga, den s. k.
beredskapsutredningen. Några särskilda kostnadsberäkningar avseende statens
kommunikationsverk hava däremot ej framlagts av civila luftskyddsutrednmgen,
som endast i begränsad mån ingått på frågan, huruvida luftskyddskostnaderna
för dessa verk böra bestridas genom särskilda anslag eller
uppföras å vederbörande verks driftkostnadsstat. Beträffande kostnader för
alarmenngsanordningar och gasskyddsutrustning — vilka såsom förut framhållits
enligt civila luftskyddsutredningens förslag skulle bekostas av staten —
har utredningen sålunda icke uttalat sig i nyssnämnda hänseende.
Anmärkas må emellertid, att vid beräknandet av kostnader för anskaffande
av sirener icke medtagits orter nied under 3,000 invånare, varför eventuellt
behov av sirener vid järnvägsstationer och kraftverk i mindre samhällen i allt
fall icke lär kunna tillgodoses genom det beräknade anslaget för alarmeringsanordningar.
Vid beräknandet av industriluftskyddets behov av gasskyddsutrustning
för aktiv personal har utredningen nied utgångspunkt från 1931
års foretagsraknmg medtagit även järnvägs-, post-, telegraf- och telefonstationer,
vid vilka nämnda år voro anställda minst 50 personer. Gasskyddsutrustning
för tjänstgörande personal vid nyssnämnda verk har däremot över
huvud icke medtagits i utredningens beräkningar. Utredningen synes sålunda
icke hava haft för avsikt att i sina kostnadsberäkningar inbegripa
statens kommunikationsverk, ehuru på grund av den officiella statistikens
uppställning kommunikationsverkens personal i viss utsträckning medräknats.
Beträffande kostnaden för inrättande av skyddsrum i byggnader, som tillhöra
statens affärsdrivande verk, har utredningen förklarat, att likaväl som dessa
utgifter för enskilda företag böra anses såsom driftkostnader, torde statens
affärsverk — i den män nödiga byggnadstekniska luftskyddsåtgärder komma
till utförande få räkna kostnaderna härför som allmänna omkostnader för
driften.
Yttranden.
Mot utredningens förslag i vad avser organisationen har i de avgivna
utlåtandena icke framställts någon invändning.
Telegrafstyrelsen har uttalat det önskemålet, att de särskilda föreskrifter,
39
Kungl. Majus proposition nr 211.
vilka Konungen skulle äga utfärda för de affärsdrivande verken, bolde till
vinnande av likformighet beträffande telegrafverkets personal och anläggningar
avfattas så, att den befogenhet i luftskyddshänseende, som tillädes
länsstyrelse och luftskyddschef, begränsades till sådana ordningsföreskriftei,
som i allmänhet gåves av polismyndighet.
J ärnvägsstyrelsen har framhållit, att luftskyddsinspektionens verksamhet
i vad densamma avsåge åtgärder, som tangerade eller hade betydelse för
järnvägarnas luftskydd eller åtgärder, som innebure eller förutsatte anlitande
av järnvägarnas materiell, borde utövas i samråd med järnvägsstyrelsen.
Detta borde angivas i instruktionen för nämnda luftskyddsmyndighet. Luftskyddsinspektionen
underställda organ borde i blivande instruktioner åläggas
dylik samverkan med järnvägarnas linjebefäl (vari innefattades ledningen för
enskilda järnvägar).
Vattenfallsstyrelsen har anfört:
Utredningen ifrågasätter, att vissa allmänna eller enskilda företag och
inrättningar i och för organiserandet av det passiva luftförsvaret ställas direkt
under vare sig luftskyddsinspektionen eller någon annan central myndighet.
Yad de elektriska kraftanläggningarna beträffar erfordras för dessa vissa
speciella åtgärder för driftens tryggande. Dylika åtgärder hava redan delvis
prövats vid statens vattenfallsverk tillhöriga anläggningar, varför det synes
lämpligt, att de passiva luftförsvarsåtgärder, som kunna bliva anbefallda för
kraftverkens del, planläggas och utföras under ledning av vattenfallsstyrelsen.
Beträffande kostnaderna hava i utlåtandena över betänkandet från
kommunikationsverken olika uppfattningar kommit till synes.
Från generalpoststyrelsens sida har icke framställts någon anmärkning
mot utredningens förslag.
Telegrafstyrelsen har anfört:
Beträffande kostnaderna för de i utredningen föreslagna åtgärderna föreslås
att kostnaderna för skyddsrum, avseende telegrafverkets personal, bestridas
av telegrafverket, men att, i den mån skyddsrum ordnas för annan personal,
telegrafverket därför må erhålla ersättning,
att kostnaderna för lednings- och alarmeringscentraler, innefattande såval
telefontekniska som byggnadstekniska anordningar, ersättas telegrafverket
från särskilda anslag,
att kostnaderna för gasskyddsutrustning samt utbildning, avseende telegrafverkets
»passiva» tjänstgörande personal, bestridas av telegiafveiket, meli
för den aktiva personalen av särskilt anslag, samt
att utredningskostnaderna, i den mån de avse telegrafverkets egendom och
personal, bestridas av telegrafverket, men i annat fall ersättas verket.
Samtliga för luftskyddsändamål på telegrafverket belöpande kostnader böra
avföras på telegrafverkets driftkostnadsstat.
Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande lämnat en redogörelse för de åtgärder,
som av styrelsen vidtagits med avseende å luftskyddets planläggning,
samt därefter yttrat i huvudsak följande:
Såsom framgår av vad här ovan blivit anfört lia för järnvägarnas del föreskrifter
för planläggning och anvisningar om utförande av de flesta av de
åtgärder och anstalter, som behandlats i civila luftskyddsutredningens betänkande,
i stort sett givits. I vad mån planlagda eller eljest erforderliga åt
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
garder i fredstid skola kunna bringas till utförande beror på, om erforderliga
medel därtill ställas till förfogande.
^jjiejPer^ styrelsen frambålla, att den verkställda planläggningen av
skyddsåtgärder vid järnvägarna i enlighet med de föreskrifter, på vilka åt§a?$7eiIla
grun<Jats, endast omfattar åtgärder och anordningar, som avse
dnltens upprädfhåHande i möjligaste mån obehindrad. Särskilda åtgärder till
skydd tor trafikanter eller andra, som kunna komma att uppehålla sig inom
jarnvagarnas områden, äro sålunda ej planlagda. Styrelsen har i annat sammanhang
— i utlåtande på sin tid rörande luftförsvarsutredningens betänkande
~ tillfälle framhålla, att kungörelsen den 16 oktober 1915 icke anbefaller
åtgärder sona endast avse skydd för resande, och styrelsen vidbliver alltjämt
sm aa uttalade mening, att det icke bör ankomma på järnvägarna att vidtaga
dylika skyddsåtgärder. Ett eventuellt ordnande av skydd för allmänheten
mom järnvägarnas områden bör enligt styrelsens åsikt i stället anses såsom
en sådan allmänt samhällelig angelägenhet, som bör hänföras till ortsförsvaret.
Av det nyss anförda framgår, att järnvägarnas luftskydd måste komma att
1 avseenden tangera eller flyta samman med det allmänna civila luft
skyddet.
Harvid uppkomma en del spörsmål, som icke sjönas fullt klarlagda
genom civila luftskyddsutredningens betänkande.
1 i detta hänseende först angar luftvarningen så synes det ej framgå av
betänkandet, i vad män det beräknade behovet av sirene!'' avser dylika å
platser, där de komma till tjänst även för järnvägarnas luftskydd. Örn så
eventuellt icke skulle bliva fallet i fråga örn platser, varest omfattningen och
karaktären av järnvägarnas skyddsföremål kan motivera anbringande av
sirener, inställer sig frågan, huru kostnaderna för dessa skola bestridas. Då
i betankandet forutsatts, att staten skulle helt bekosta de för civilbefolkningens
varnande erforderliga sirenerna, synes man böra få räkna med, att
detsamma skulle gälla sirener, som enligt järnvägarnas planläggning kunna
bliva erforderliga för den egna skyddstjänsten och detta även beträffande
enskilda järnvägar. Storleken av den kostnadssumma staten i sådant fall
skulle åsamkas saknar styrelsen möjlighet beräkna, då det ej är för styrelsen
känt, i vad män järnvägarnas behov av varning medelst sirener blir fyllt
genom ortsförsvarets utrustande med sådana.
I fråga om kommunala skyddsrum och hjälpplatser förutsättes, att de bliva
tillräckliga även för järnvägarnas driftpersonal och i deras luftskydd medverkande
aktiv personal på vederbörlig ort.
I detta sammanhang får styrelsen med understrykande av sin ovan uttalade
uppfattning, att anordningar till skydd för järnvägarnas trafikanter böra
ankomma pa ortsförsvaret, rikta uppmärksamheten på att det rent kommunala
intiesset för järnvägstrafikanternas skyddande kan i mycket hög grad variera
å olika orter. Trafikförhållandena äro nämligen, som bekant, å skilda järnvägsstationer
av mycket olika art. Salunda förekommer å ett flertal järnvägsstationer,
ofta belägna inom mindre kommuner, en betydande övergångsfas.
vilken vissa tider på dygnet, då ett flertal tåg sammanträffa å platsen,
kan medföra stor anhopning av personer, som i det stora hela stå helt utanför
vederbörande kommuns intressesfär. I dylikt fall synes det förklarligt örn
respektive kommuner skulle vilja undslippa de kostnader, som vidtagande av
särskilda skyddsanordningar skulle medföra för dem. Även i det fall att
skyddsanordningar för personer inom järnvägens område å en dylik plats
skulle tänkas ha en särskild motivering i att å platsen finnes någon såsom
fientligt angreppsmål lockande anordning — t. ex. en kraftstation eller dylikt
voie en inställning som nyss sagts förståelig. Å andra orter däremot..
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
särskilt i större städer, faller allmänhetens vistande å järnvägsstationerna
mera direkt inom respektive kommuners intressesfär.
Järnvägsstyrelsen har, utan att anse sig kunna avgiva något särskilt förslag,
velat med det nu anförda framhålla, att omständigheter i vissa fall kunna
föreligga, som möjligen böra föranleda övervägande av avvikelser från de
regler rörande statsbidrag till genom kommunernas försorg utförda anordningar,
vilka kunna komma att bliva fastställda för de mera normala förhållandena.
Ehuru styrelsen saknar anledning förutsätta att vidtagande av skyddsanordningar
för allmänhet, som uppehåller sig inom järnvägens område, skulle i
strid mot den av styrelsen här ovan framförda meningen och i motsats till
vad för närvarande är fallet komma att åläggas järnvägsföretagen, får styrelsen
dock framhålla, att i sådant fall skulle påkallas fastställande av särskilda
normer och föreskrifter, åtminstone i fråga om stationer, där flera järnvägar
sammanlöpa, i syfte att klargöra de olika järnvägsföretagens skyldigheter med
avseende på kostnadernas bestridande.
Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig anse, att skyddsrumsanläggningar böra
utföras för driftpersonalen vid primär- och sekundärstationerna och att kostnaderna
härför må bestridas av driftmedel.
Departementschefen.
Det lämpliga i att Kungl. Majit genom särskilda bestämmelser beredes
möjlighet att giva statens kommunikationsverk en särställning inom luftskyddsorganisationen
har icke blivit ifrågasatt, och jag finner icke anledning
att därvidlag frångå utredningens förslag.
Frågan huru kostnaderna för kommunikations verkens luftskydd skola
gäldas äger ett visst, ehuru ingalunda nödvändigt, samband med frågan örn
vem som skall utföra luftskyddsåtgärderna eller anskaffa materiellen. Avgörande
i sistnämnda hänseende bör vara, vad som ur organisatorisk och allmänt
praktisk synpunkt är det lämpligaste. Därvid lär det icke böra förutsättas
— såsom statens järnvägar i sitt utlåtande gjort -— att genom vederbörande
kommuners försorg skyddsrum i allmänhet skola inrättas för järnvägarnas
driftpersonal och aktiva luftskyddspersonal. Skyddsrum för nämnda
personal torde ofta få anordnas inom eller i omedelbar närhet av järnvägsområdet,
under det att kommunala skyddsrum örn möjligt böra förläggas på
betryggande avstånd från de mera sannolika målen för bombanfall. I den
mån skyddsrum för järnvägstrafikanter kunna komma till utförande, lära även
dessa få förläggas inom eller invid stationsområdet. Det torde därför i allmänhet
vara mest rationellt, att statens järnvägar omhänderhar utförandet av
dylika skyddsanordningar. I fråga om alarmeringsanordningar synes det vara
lämpligast, att dessa anskaffas genom luftskyddsinspektionens försorg och
uppsättas av telegrafverket. Anskaffning av gasskyddsutrustning, däri inbegripet
indikeringsmateriell, torde även böra ske genom luftskyddsinspektionen.
Sådan materiell, som erfordras för reparationstjänstens fullgörande,
ävensom reservmateriell för driftens upprätthållande bör däremot självfallet
anskaffas av vederbörande verk.
I fråga örn åtgärdernas bekostande i fredstid skulle ett fullföljande av den
av civila luftskyddsutredningen åberopade analogien mellan ett statens affärs
-
42
Kungl. Majus proposition nr 211.
verk och ett enskilt industriföretag leda därtill, att kostnaden för alarmeringsock
gasskyddsmateriellen bestredes genom särskilda anslag, under det att
planläggningen samt reparations- och reservmateriell ävensom skyddsrum bekostades
med anlitande av verkets driftinkomster. En dylik ordning kunde
även synas rationell ur synpunkten av vem som borde ombesörja de olika
åtgärderna. Emellertid torde man icke kunna pålägga verken att av sina
driftmedel bestrida de sannolikt mycket avsevärda kostnader, vilka kunna
vara förbundna med anordnande av skyddsrum för den allmänhet, som verken
betjäna, utan torde verkens åliggande under fredstid i detta avseende få
inskränkas till den planläggning, som är möjlig. Å andra sidan synes det
rimligt, att verken i fråga örn anskaffande av gasskyddsmateriell, för vilken
kostnaden relativt taget icke lär uppgå till större belopp, erhålla den handlingsfrihet,
som kostnadens inräknande i driftbudgeten skulle innebära. Detsamma
torde kunna sägas örn anskaffande av sirener i sådana fall, då den anläggning,
för vilken alarmeringsanordningar erfordras, icke är belägen i ett samhälle,
varest dylika anordningar bekostas av staten. Kostnaderna för utbildning och
för underhåll av övningsmateriell — vilka jag icke förut i detta sammanhang
berört — synas jämväl böra bestridas av vederbörande verk själva.
Jag vill således, efter samråd med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen,
förorda såsom normer beträffande luftskyddskostnaderna för
statens kommunikationsverk, att genom särskilda anslag bestridas dels anskaffande
av sirener för verkens anläggningar inom orter, varest staten eljest
icke bekostar alarmeringsanordningar, och dels anordnande av skyddsrum för
allmänheten samt att kostnaderna i övrigt betraktas såsom driftkostnader.
Beträffande anordnande av skyddsrum för allmänheten må framhållas, att,
ehuru dylika måste anses i och för sig synnerligen önskvärda, det dock i
främsta rummet bör tillses, att de ur försvarssynpunkt mera betydelsefulla
beredskapsåtgärderna för driftens upprätthållande vidtagas.
För åstadkommande av önskvärd likformighet i fråga örn arten och omfattningen
av luftskyddsförberedelserna inom olika verk torde Kungl. Majit med
stöd av de föreslagna stadgandena kunna utfärda erforderliga föreskrifter.
Under beaktande av de av mig i det föregående framförda synpunkterna härinom
socialdepartementet på grundval av civila luftskyddsutredningens lagförslag
utarbetats ett nytt förslag till luftskyddslag, därvid uteslutits såväl 12 §
i förstnämnda förslag som de däri intagna särskilda bestämmelserna med
avseende å krig och krigsfara.
Specialmotivering.
1 §•
Enligt civila luftskyddsutredningens förslag skulle i lagen
med luftskydd avses åtgärder, vilka utan att hänföra sig till det militära försvaret
eller försvarsväsendet tillhörande anstalter, åsyftade att försvåra anfall
från luften eller begränsa verkningarna av sådant anfall.
Definitionen av luftskyddet har i vissa yttranden över betänkandet utsatts
för kritik.
Kungl. Majus proposition nr 211.
43
Länsstyrelsen i Stochholms län har funnit definitionen vara för vidsträckt
samt förordat en begränsning till åtgärder inom hembygden, hemorten eller
dylikt.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att det ville synas som om
definitionen, oavsett den gjorda begränsningen, mera toge sikte på luftvärnet
än på det civila luftskyddet.
Chefen för marinstaben har ansett, att ämbetshus, såsom marinstabens och
marinförvaltningens, samt skolbyggnader, vilka äro belägna utom egentligt
stationsområde, böra ingå i respektive städers luftskyddsorganisationer.
Samma åsikt har kommit till uttryck i marinförvaltningens utlåtande, däld
det framhållits, att luftskyddet med avseende å nyssnämnda ämbetshus synes
böra handhavas av ett centralt organ, förslagsvis byggnadsstyrelsen, som
härvid bör söka samarbete nied luftskyddsinspektionen.
Arméförvaltningen har erinrat därom, att med luftskydd enligt lagförslaget
avsåges åtgärder, som icke hänförde sig till det militära försvaret eller
försvarsväsendet tillhörande anstalter. Denna för utredningens konstruktion
av det civila luftskyddet nödvändiga förutsättning, till vilken arméförvaltningen
helt anslöte sig, finge dock icke givas en sådan tolkning, att det
civila luftskyddets organ för t. ex. brandsläckning, röjning etc. icke skulle
kunna tillgodogöras även för en militär anstalt inom en luftskyddsort. Det
måste fastmer förutsättas, att det civila luftskyddets samt försvarsväsendets
egen luftskyddsplanläggning för dess fabriker och övriga etablissement
skulle äga rum i nära samband med varandra.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen hava framhållit den stora betydelsen
av radiopejling såsom hjälpmedel vid luftnavigering och i anslutning
därtill uttalat ett önskemål om att under lagstiftningsärendets fortsatta
behandling måtte klargöras, att även restriktiva åtgärder för rundradioutsändning
vore att hänföra till luftskydd.
Departementschefen.
Den i civila luftskyddsutredningens förslag uppställda definitionen å luftskydd
-— vilken term lagförslaget använder för att beteckna det civila luftskyddet.
— synes icke helt tillfredsställande. En begränsning, på sätt ifrågasatts,
till lokala åtgärder torde dock icke vara motiverad, då vissa luftskyddsåtgärder,
t. ex. utrymning, kunna få en mera vidsträckt omfattning.
Ej heller torde bestämningen av luftskyddet vara oriktig såtillvida, att av
densamma icke skulle framgå, att åtgärder för reglering av radioutsändning
kunna bliva hänförliga under begreppet luftskydd. En tolkning av definitionen
såsom avseende i främsta rummet luftvärn — i sådant fall anordnat
genom civilas försorg — synes ligga mindre nära till hands men
kan måhända ej anses utesluten. Uttrycket militära anstalter torde däremot
vara något för vidsträckt, då däri, såsom av utlåtandena framgår, icke
böra inbegripas alla för militära ändamål avsedda byggnader. Det synes,
som om luftskydd lämpligare kunde bestämmas såsom åtgärder av icke
militär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften och begränsa
verkningarna av sådant anfall. En dylik bestämning torde giva en i
44
Kungl. Majus proposition nr ali.
det väsentliga riktig föreställning om vad som åsyftas och samtidigt möjliggöra
en anpassning efter praktiska hänsyn vid utfärdandet av tillämpningsföreskrifter.
Den gränsdragning mellan militärt och civilt luftskydd,
som nu föreslås skola komma till stånd, bör emellertid, såsom arméförvaltningen
framhållit, ingalunda utesluta samarbete såväl vid luftskyddsplanernas
uppgörande som vid åtgärdernas genomförande vid krig eller krigsfara. Föreskrifter
härom lära emellertid icke ha sin plats i luftskyddslagen.
2 §■
Andra stycket i den av utredningen föreslagna 8 § har i något jämkad avfattning
överförts till förevarande paragraf.
3 §■
Denna paragraf har oförändrad upptagits från utredningens förslag.
4 §•
I denna paragraf har företagits redaktionella jämkningar.
. 5 §.
Då det icke torde vara behövligt att i luftskyddslagen meddela bestämmelser
angående tid för förordnande av luftskyddschef, hava stadgandena
härom uteslutits ur paragrafens sista stycke. I paragrafen lia dessutom vidtagits
mindre jämkningar av redaktionell natur.
6§-
I denna paragraf har första stycket omredigerats i enlighet med vad som
tidigare anförts, varjämte i sista stycket gjorts ett tillägg av innebörd att
kallelse, för den händelse myndighet kallar luftskyddsnämnd till sammanträde,
skall ske genom nämndens ordförande.
7 §''
Denna paragraf, som motsvarar 8 § i utredningens förslag, har icke undergått
annan förändring än att, såsom nyss nämnts, andra stycket överflyttats
till 2 §.
8 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelser örn länsstyrelses medverkan vid
luftskyddets förberedande samt motsvarar 9 § i utredningens förslag. Enligt
detta skulle det åligga länsstyrelsen bland annat att med ledning av givna
föreskrifter och anvisningar bestämma den huvudsakliga omfattningen av
planläggningen inom länets olika delar. Då det torde vara självfallet, att
länsstyrelsen skall följa givna — d. v. s. av Kungl. Majit meddelade — föreskrifter,
har vid lagtextens överarbetning bestämmelsen härom uteslutits.
Därjämte har åt länsstyrelsens bestämmanderätt med avseende å planläggningen
givits en mera allmän innebörd.
Enligt civila luftskyddsutredningens förslag skulle det
vidare åligga länsstyrelserna att granska de för varje luftskyddsområde uppgjorda
planerna. Utredningen har härom anfört:
För vinnande av kontroll å planläggningen böra planerna för varje luftskyddsort
granskas inom länsstyrelsen. Den mera detaljerade granskning,
som därvid kan erfordras, torde få ankomma på försvarsassistenten. Det
torde icke vara erforderligt och synes med hänsyn till att planerna ständigt
45
Kungl. Majus proposition nr 211.
äro underkastade revidering för anpassning efter ändrade förhållanden ej
heller lämpligt, att granskningen utmynnar i en formlig fastställelse. Granskningen
torde emellertid — oavsett den kontroll densamma innebär — få en
viss betydelse, såväl med avseende å verkställigheten av de planerade åtgärderna
som beträffande bidrag av allmänna medel till utförande av planlagda
åtgärder. Bevis örn granskningen bör därför påtecknas planerna. Beviljandet
av statsbidrag torde i vissa fall böra föregås av granskning jämväl
inom luftskyddsinspektionen av planerade åtgärder, varom givetvis bestämmelser
kunna meddelas i samband med anslagens beviljande. Tydligen är
det icke nödvändigt, att planläggningen inom en ort helt slutföres, innan
granskningen vidtager; tvärtom bör granskningen av ett visst avsnitt av planläggningen,
t. ex. alarmeringsplanen eller planen för en viss industri, kunna
ske för sig.
I yttranden över förslaget hava marinförvaltningen, chefen för marinstaben,
kommendanten i Vaxholms fästning och länsstyrelsen i Norrbottens
län förordat, att de lokala luftskyddsplanerna skola av länsstyrelsen formligen
fastställas.
Chefen för marinstaben har förklarat, att han icke funne utredningens
motivering för att planerna ej borde fastställas bindande, samt vidare anfört:
Ifrågavarande luftskyddsplaner motsvara direkt planer och övriga mobiliseringshandlingar
för luftförsvarets båda övriga grenar, luftbevakningen och
luftvärnet. Även sistnämnda planer etc. måste med nödvändighet tid efter
annan revideras, men icke förty fastställas de efter varje ändring.
Att låta luftskyddsplanerna ständigt befinna sig under revidering kan jag
icke anse lämpligt, ty härigenom förminskas eller borttages möjligheten av
att kontrollera samstämmigheten olika luftskyddsplaner emellan samt överensstämmelsen
mellan dessa och planerna för luftvärn och luftbevakning. Ur
denna synpunkt framstår det snarare såsom behövligt, att ändringar i planerna
endast vidtagas vid vissa fixerade tidpunkter, t. ex. en å två gånger årligen.
Av rent praktiska skäl —- främst uppgörande av i lagförslaget nämnda
kostnadsberäkningar, uppläggning i förråd, respektive anskaffning vid krigsfara
av luftskyddsmateriell samt anordnande av övningar — synes det även
erforderligt, att de uppgjorda luftskyddsplanerna fastställas.
Kommendanten i Vaxholms fästning har såsom skäl för sin åsikt att planerna
borde fastställas anfört, att dessa enligt de föreslagna bestämmelserna
med avseende å krig och krigsfara i visst fall skulle ligga till grund för
kommuns förpliktelse.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har anfört:
Luftskyddsplanerna kunna vara av stor betydelse för enskild rätt. Att
lägga det huvudsakliga ansvaret för planerna å luftskyddscheferna synes fördenskull
kunna föranleda betänkligheter. Vidare komme det att medföra
större reda och ordning, därest luftskyddsplanerna fastställdes av länsstyrelserna,
så att man vid varje tidpunkt kunde konstatera vad i sådant hänseende
gäller. Att en föreskrift därom skulle medföra svårigheter för behövlig ändring
i en luftskyddsplan torde icke behöva förutsättas. I stället måste det
anses välbetänkt, att luftskyddschefen icke må på eget bevåg kunna ändra en
luftskyddsplan, som redan underställts länsstyrelsens översyn. Såsom framgår
av det anförda, tala starka skäl för en utökning av länsstyrelsernas ansvar
för ifrågavarande planer på det sätt, att de även fastställa desamma. Tills
vidare och intill dess närmare erfarenhet vunnits, anser sig rikskommissionen
emellertid icke böra påyrka ändring av förslaget.
46 Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
Departementschefen.
Frågan huruvida luftskyddsplanerna böra fastställas eller endast granskas
av länsstyrelsen synes mig icke hava någon större praktisk betydelse. Skillnaden
mellan fastställelse och ett granskningsförfarande i enlighet med utredningens
förslag lär nämligen icke vara stor. Det kommer härvidlag i själva
verket an på hur tillämpningsbestämmelserna utformas. Då den föreslagna
lydelsen av förevarande bestämmelse synes lämna tillräckligt utrymme för
en anpassning efter de praktiska erfarenheter, som kunna göras vid dess tilllämpning,
torde anledning saknas att avvika från utredningens förslag.
9 §•
I denna paragraf, som motsvarar 10 § i utredningens förslag, har gjorts en
ändring av väsentligen redaktionell art.
10 §.
I enlighet med vad förut anförts har innehållet i 11 § i utredningens förslag
uppdelats på två paragrafer, därvid stadgandena örn skyldighet att
biträda vid luftskyddets planläggning erhållit sin plats i förevarande paragraf.
Den ändrade avfattningen av första stycket har i det föregående motiverats.
11 §•
Här kvarstå bestämmelserna i 11 § av utredningens förslag örn skyldighet
att tåla vissa förberedelseåtgärder utan annan ändring i avfattningen, än att
åt länsstyrelsen förbehållits att ingå i den prövning av åtgärdernas behövlighet
m. m., som avses i paragrafen. Den sålunda gjorda begränsningen torde
icke tarva någon närmare motivering.
12 §.
Bestämmelserna om luftskyddsövning i förevarande paragraf, motsvarande
13 § i utredningens förslag, äro i sak oförändrade, men paragrafens innehåll
har givits en annan disposition.
I motiveringen till denna paragraf har utredningen framhållit såsom självfallet,
att länsstyrelse vid meddelande av föreskrift enligt densamma icke
ägde ingripa i annan myndighets befogenhetsområde, t. ex. genom meddelande
av bestämmelser rörande järnvägssignaler. Vidare har utredningen anfört:
Med »allmänheten» avses en större och mera obestämd krets av deltagare,
således icke medlemmarna av en viss kår eller förening. Då det rör sig örn
en större krets av personer, torde även dessas ställning i förhållande till
övningens anordnare böra tillmätas en viss betydelse. Om sålunda vid en
industri luftskyddsledaren anordnar en övning för personalen, torde icke vid
en dylik övning allmänhetens medverkan kunna sägas vara påkallad, vilket
däremot synes vara fallet, örn övningen anordnas av en utomstående person
eller sammanslutning.
13 §.
Denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningens förslag, innehåller en
hänvisning till de särskilda bestämmelser, som förutsättas skola komma att
utfärdas angående luftskyddstillstånd.
47
Kungl. Majus proposition nr 211.
Luftförsvarsutredningen, vars förslag tog sikte icke blott på luftskyddet
utan även på militärt försvar — alltså på luftförsvaret i dess helhet — använde
i konsekvens därmed termen »luftförsvarstillstånd». Då emellertid för olika
grader av militär krigsberedskap vissa benämningar redan äro fastställda, har
civila luftskyddsutredningen ansett termen luftskyddstillstånd vara att föredraga.
Angående innebörden av dylikt tillstånd har utredningen anfört:
Luftskyddstillstånd innebär enligt lagförslaget strängt taget endast det
rättsliga läge, som inträder i och med det att förordnande enligt 14 § meddelas
och varigenom de legala förutsättningarna skapas för snabba och effektiva
åtgärder till skydd mot luftanfall. Följaktligen innebär luftskyddstillstånd
icke i och för sig, att de för luftskyddet uppgjorda planerna skola förverkligas,
utan härom erfordras ett särskilt beslut av Konungen med närmare
angivande av i vilka hänseenden planerna skola bringas till utförande. Uppenbart
är emellertid, att luftskyddstillstånd icke anbefalles, såvida icke avsikten
är att åtminstone i avsevärd män utföra de planlagda åtgärderna.
14—16 §§.
Av dessa paragrafer, vilka innehålla föreskrifter med avseende å lagens
efterlevnad, saknar 14 § motsvarighet i civila luftskyddsutredningens förslag,
under det att 15 och 16 §§ motsvara 28 respektive 29 §§ i nämnda
föl-slag. Någon mot 30 § i utredningens förslag svarande bestämmelse har
icke medtagits i förevarande lagförslag. Sistnämnda paragraf, vari stadgas
viss rätt för myndighet att då föreläggande icke fullgöres vidtaga åtgärd på
den försumliges bekostnad, är nämligen motiverad huvudsakligen av hänsyn
till de bestämmelser, som nu uteslutits ur förslaget.
Enligt 14 § bemyndigas länsstyrelsen att förelägga vite för det fall att
någon —- vare sig kommun eller enskild — undandrager sig sin skyldighet
att biträda vid planläggningen av luftskyddet eller motsätter sig åtgärd, som
han enligt 11 § är skyldig tåla. Då förpliktelsens art för olika fall icke kan
klart angivas i lagen, har härvidlag vitesföreläggande ansetts vara att föredraga
framför en straffbestämmelse. Utdömande av försuttet vite synes
böra ankomma på domstol.
I 28 § av civila luftskyddsutredningens förslag stadgas straff dels för
överträdelse av vissa bestämmelser i den föreslagna lagen och dels för brott
mot föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen. Sedan ett flertal paragrafer
uteslutits ur förslaget och, såsom nyss nämnts, vitesbestämmelser upptagits
för vissa fall, har behov av ansvarsbestämmelser ansetts föreligga endast
med hänsyn till stadgandena örn luftskyddsövning i 12 §. I utredningens
förslag upptages såsom straff dagsböter eller fängelse. Då bestämmelserna
med avseende å krig och krigsfara i föreliggande förslag icke påkalla hänsyn
vid bestämmande av straffmaximum, har detta nedsatts till fängelse i sex
månader.
Avfattningen av 16 § har icke undergått annan ändring än som varit en
följd av införandet av stadgandet om vitesföreläggande.
17 §.
Denna paragraf återgiver i oförändrad lydelse 31 § i utredningens förslag.
48
Kungl. Majus proposition nr 211.
18 §.
Denria paragraf motsvarar 32 § i utredningens förslag.
Angående behovet av särskilda bestämmelser i avseende å luftskyddet vid
statens kommunikationsverk får jag hänvisa till det förut anförda. I samband
med vad som framhållits rörande luftskyddet inom nämnda verk har även
berörts civila luftskyddsutredningens förslag örn särskilda bestämmelser beträffande
luftskyddet vid andra verk, företag eller inrättningar av större omfattning
eller särskild beskaffenhet. Jämväl i sistnämnda del synes utredningens
förslag, som härutinnan icke mött någon erinran i utlåtandena, kunna
godtagas.
I ett fall Ilar emellertid i vissa yttranden förordats en utvidgning utöver
vad utredningen föreslagit av Konungens rätt att meddela särbestämmelser.
Sålunda har marinförvaltningen erinrat, att den för vissa verk m. m. i lagförslaget
upptagna bestämmelsen borde avse jämväl handelssjöfarten, samt
att de särskilda föreskrifterna med avseende å denna borde utarbetas av
chefen för marinstaben och kommerskollegium.
Jämväl chefen för marinstaben har föreslagit en utvidgning av den föreslagna
32 § till att avse handelssjöfarten.
Marindistriktsbefälhavaren för ostkustens marindistrikt och rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap hava givit uttryck åt samma åsikt
samt härutöver förordat särskilda bestämmelser för hamnar.
Kommerskollegium har anfört:
Kollegium har vid sin granskning av föreliggande lagförslag ansett sig
kunna utgå ifrån, att hamninrättningar falla under lagens tillämpningsområde,
samt sålunda bland annat även att Konungen med stöd av 32 § i den
föreslagna lagen skall äga beträffande dylika inrättningar meddela de särskilda
föreskrifter, som må vara erforderliga.
Beträffande luftskydd för fartyg lärer Konungen på grundval av 5 a § sjölagen
äga utfärda erforderliga föreskrifter i avseende å såväl fartygs utrustning
som deras nyttjande.
Den av kommerskollegium åberopade paragrafen i sjölagen innehåller allmänna
bestämmelser örn fartygs beskaffenhet, utrustning, bemanning m. m.
samt stadgar vidare, att närmare föreskrifter örn vad i dessa avseenden skall
iakttagas så ock särskilda bestämmelser rörande passagerarfartyg utfärdas
av Konungen.
Enligt andra stycket i den av civila luftskyddsutredningen föreslagna 32 §
skulle Konungen utan hinder av luftskyddslagens stadganden äga meddela
särskilda föreskrifter med avseende å luftskyddet jämväl inom krigsskådeplats
eller mobiliserad fästnings försvarsområde.
I vissa yttranden ha beträffande fästningsområden framförts avvikande
meningar.
Marinförvaltningen och kommendanten i Vaxholms fästning hava ansett,
att särskilda bestämmelser jämväl synas vara behövliga örn fästningen är
försatt i försvarsberedskap.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Befälhavande amiralen i Karlskrona har uttalat, att, enär luftskyddsplanerna
uppgjordes i fredstid och luftskyddstillstånd kunde anbefallas före
mobiliseringstillstånds inträdande, det vore nödvändigt att här ifrågavarande
lagbestämmelse gällde inom fästnings försvarsområde även i det fall, att
fästningen icke vore mobiliserad.
Magistraten och polismästaren i Karlskrona ha givit uttryck åt samma åsikt.
Departementschefen.
Yad först angår hamnar, lär behov av bestämmelser, som undantaga dem
från de lokala luftskyddsmyndigheternas befogenhetsområde, i regel icke
föreligga. Skulle det emellertid i något fall erfordras, att sådant undantag
göres, synes såsom kommerskollegium framhållit den av utredningen föreslagna
lydelsen bereda möjlighet härför. Beträffande fartyg torde det vara otvivelaktigt,
att dessa icke utan vidare kunna inordnas under något lokalt luftskyddsorgan.
Den åberopade bestämmelsen i sjölagen kan visserligen tjäna som
grundval för utfärdande av vissa säkerhetsföreskrifter för fartyg men har eljest
icke avseende å luftskyddets organisation. Med hänsyn härtill har ett tillägg
gjorts i förevarande paragraf angående fartyg, varjämte formuleringen i övrigt
undergått någon jämkning. Vid utarbetandet av särskilda bestämmelser för
fartyg och hamnar torde, förutom vederbörande marinmyndighet och kommerskollegium,
jämväl luftskyddsinspektionen böra medverka.
Med hänsyn till vad som i yttrandena anförts rörande behov av särskilda
bestämmelser för fästningar har jag funnit lämpligast, att Konungens rätt att
meddela dylika kommer att avse fästningar över huvud. Då sedermera bestämmelserna
i fråga utfärdas, kunna de givas den räckvidd, som i varje särskilt
fall befinnes önskvärd.
19 §.
Eldigt denna paragraf, som motsvarar 33 § i utredningens förslag, bemyndigas
Konungen att utfärda tillämpningsföreskrifter till luftskyddslagen.
Andra stycket i den av utredningen föreslagna 33 § innehåller en erinran
därom, att Konungen äger utfärda erforderliga föreskrifter örn tillverkning,
försäljning samt införsel till riket av luftskyddsmateriell. Då förslag till
dylika föreskrifter ansetts böra föreläggas riksdagen till antagande, har
nämnda stycke uteslutits ur förslaget.
Särskilda frågor.
Av den inledningsvis lämnade översikten av civila luftskyddsutredningens
betänkande framgår, att detta innefattar — förutom förevarande lagförslag
ävensom i samband därmed upptagna förslag till förordning angående tillverkning,
försäljning och införsel av gasskyddsmateriell och till anslag för
luftskyddet, varom särskilda propositioner torde komma att avlåtas — dels
förslag angående utredning genom särskilda sakkunniga av frågan örn vissa
i betänkandet förordade ändringar i stadsplane- och byggnadslagstiftningen,
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 211. ssi 87 4
50
Kuli yl. Majis proposition nr 211.
dels förordande av vissa ändringar i skattelagstiftningen, dels och förordande
av vissa ändringar i bestämmelserna örn uppskov med krigs tjänstgöring.
Därjämte har utredningen framhållit såsom önskvärt, dels att en undersökning
av möjligheterna för samarbete med Danmark rörande vissa luftskyddsåtgärder
måtte verkställas och dels att ett ståndpunktstagande från statsmakternas
sida till frågan örn frivilligt anordnande av luftvärn för vissa industrier med
det snaraste måtte komma till stånd.
Yad beträffar frågan örn ändring i bestämmelserna örn uppskov med krigstjänstgöring,
har jag inhämtat, att utredning härom pågår inom generalstaben.
För utredande av frågan örn frivilligt anordnande av luftvärn har chefen för
försvarsdepartementet denna dag bemyndigats tillkalla särskilda sakkunniga.
Till civila luftskyddsutredningens övriga förslag torde ståndpunkt först framdeles
böra tagas.
Departementschefens hem ställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förutnämnda
inom socialdepartementet utarbetade förslag till luftskyddslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Vinell.
Kungl. Majus proposition nr 211.
51
Bilaga A.
Förslag
till
Luft skyddslag.
Härigenom förorclnas som följer:
Om luftskyddets organisation.
1 §■
Med luftskydd avses i denna lag åtgärder, vilka utan att hänföra sig till
det militära försvaret eller försvarsväsendet tillhörande anstalter, åsyfta att
försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna av sådant anfall.
2 §■
Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas av luftsky ddsinspektionen.
3 §•
Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av luftskyddet.
4 §•
Varje stad och landsfiskalsdistrikt utgör ett luftskyddsområde, där ej
Konungen för visst luftskyddsområde fastställer annan omfattning. Ingår i
luftskyddsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen, till vilket län
området i luftskyddshänseende skall anses höra.
5 §•
Inom luftskyddsområde utövas den omedelbara ledningen av luftskyddet
under länsstyrelsens inseende av en luftskyddschef. Luftskyddschef är för
luftskyddsområde, som utgöres av stad, polischefen och för luftskyddsområde,
som består av landsfiskalsdistrikt, landsfiskalen; dock äger länsstyrelsen
för särskilt fall till luftskyddschef utse annan person. För annat
luftskyddsområde än nu nämnts utser länsstyrelsen luftskyddschef.
Länsstyrelsen äger för luftskyddsområde eller viss del därav utse ställföreträdare
för luftskyddschefen samt uppdraga åt denne att i de hänseenden
länsstyrelsen bestämmer fullgöra luftskyddschefs åligganden och utöva
dennes befogenhet.
Särskilt utsedd luftskyddschef samt ställföreträdare för luftskyddschef
förordnas för en tid av tre år. Förordnandet kan när som helst återkallas.
Befattningshavare vid polisväsendet är skyldig mottaga dylikt uppdrag.
6 §•
1 mom. Kommun äger, där sådant med hänsyn till kommunens intresse
finnes påkallat, besluta, att luftskyddsnämnd skall tillsättas för att följa luftskyddets
planläggning i vad det rör kommunen samt bistå länsstyrelsen och
luftskyddschefen med råd och upplysningar.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
2 mom. Luftskyddsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva kommunens
beslutanderätt, samt består av tre eller fem med den kommunala förvaltningen
förtrogna personer. Jämte ledamöterna utses suppleanter till lika
antal. Därvid bestämmes tillika, i vilken ordning suppleanterna skola inkallas.
Med avseende å valbarhet, rätt att avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid,
fyllnadsval, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för besluts
fattande samt förande av protokoll skall i fråga örn luftskyddsnämnd i tilllämpliga
delar gälla vad som finnes stadgat angående byggnadsnämnd.
3 mom. Länsstyrelsen äger kalla luftskyddsnämnd att sammanträda med
länsst}rrelsen eller dess representant. Luftskyddschef må ock kalla nämnden
till sammanträde.
7 §''
Konungen meddelar stadfästelse å stadgar för enskilda sammanslutningar,
vilka hava till syfte att främja luftskyddet.
Allmänna bestämmelser örn luftskyddets förberedande.
8 §•
Luftskyddsinspektionen verkar för att luftskyddets förberedande sker
ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt. För sådant ändamål utfärdar
inspektionen anvisningar till ledning för myndigheter, enskilda sammanslutningar,
vilka önska medverka vid luftskyddet, samt allmänheten.
Närmare bestämmelser örn luftskyddsinspektionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.
9 §•
Länsstyrelsen åligger med avseende å luftskyddets förberedande:
att med ledning av givna föreskrifter eller anvisningar bestämma den
huvudsakliga omfattningen av planläggningen inom länets olika delar;
att granska de för varje luftskyddsområde uppgjorda planerna;
samt att i övrigt leda och övervaka förberedelsearbetet inom länet.
10 §.
Luftskyddschef uppgör plan för luftskyddet och ansvarar i övrigt för dess
förberedande inom luftskyddsområdet.
11 §•
Det åligger kommun att lämna erforderligt biträde vid planläggningen av
luftskyddet i vad denna berör kommunen.
Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan
egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare ock skyldig att
därvid lämna erforderligt biträde ävensom att underkasta sig utförandet av
åtgärd för beredande av luftskydd, som för honom icke medför kostnad eller
olägenhet.
12>
Finnes åtgärd avseende driften vid kommunal eller enskild anläggning
eller inrättning vara av sådan vikt att med dess vidtagande icke utan äventyrande
av luftskyddet kan anstå, må Konungen ålägga ägaren eller innehavaren
av anläggningen eller inrättningen att vidtaga åtgärden, därest denna
icke för honom medför oskälig kostnad.
53
Kungl. Majus proposition nr 211.
13 §•
Luftsky ddsövning, om vars hållande Konungen ej förordnat, må, där allmänhetens
medverkan påkallas, icke anordnas utan tillstånd av länsstyrelsen,
som äger meddela de föreskrifter med avseende å belysnings anordnande,
signalering med ljudsignalapparater samt allmän ordning och säkerhet i
övrigt, vilka finnas påkallade.
Örn undantag från bestämmelser i allmänna författningar angående trafiken
förordnar Konungen.
Särskilda bestämmelser med avseende å krig och krigsfara.
14 §.
Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att riket
eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd och att uppgjorda planer
för..luftskyddet helt eller delvis skola verkställas.
Är sådant förordnande gällande, skall vad nedan i 15 26 §§ sägs äga
tillämpning.
Luftskyddstillstånd upphör, när Konungen bestämmer.
15 §.
Konungen äger ålägga inom viss ort boende personer, att intill dess annorledes
förordnas taga uppehåll utom sitt hemvist å plats, som anvisas
eller godkännes av den myndighet, Konungen förordnar. Den som erhållit
sådant åläggande eller eljest på myndighets uppmaning lämnat sitt hemvist,
må icke återflytta utan tillstånd av myndighet, som nyss nämnts.
16 §•
Kommun är pliktig att, i vad på densamma ankommer, ställa kommunala
kårer och annan hos kommunen anställd personal ävensom kommunen tillhörig
egendom till förfogande för luftskyddsändamål i den mån sådant är
avsett enligt planerna för luftskyddet; dock vare kommun icke skyldig att
för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då
luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår eller annan
mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens förvaltning.
17 §........
1 mom. Länsstyrelsen äger, då det prövas nödigt för luftskyddsändamål,
mot full ersättning av statsmedel åt vederbörande ägare eller innehavare
taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustning,
materialier och annat, som kräves för luftskyddets genomförande; dock
må utrustning och materialier, som någon innehar för beredande av luftskydd
åt sig och sin familj eller åt personer, som äro anställda hos honom,
eller för skyddande av egendom, som av honom inuehaves, icke tagas i anspråk
i vidare mån än utrustningen eller materialierna finnas vara obehövliga
för nämnda ändamål.
2 mom. Fast egendom och byggnader ävensom transportmedel, vilka
endast för särskilda tillfällen ställas till förfogande för luftskyddsändamål,
tagas i anspråk med nyttjanderätt. Förbrukningsartiklar och egendom, som
eljest kan antagas bliva förstörd eller komma att väsentligen minska i värde,
tagas i anspråk med äganderätt. Annan egendom tagea i anspråk med nyttjanderätt,
såvida icke upplåtaren påfordrar, att egendomen skall övertagas
med äganderätt.
54
Kungl. Majus proposition nr 211.
3 moni. Eramställes från såväl militär myndighet som från länsstyrelse
anspråk på egendom, som avses i denna paragraf, äger den militära myndigheten
företrädesrätt till egendomen. Ingår i behörigen granskad luftskyddsplan,
att egendomen skall tagas i anspråk för luftskyddsändamål,
skall dock länsstyrelsens anspråk i första liand tillgodoses, där ej Konungen
för visst fall annorlunda förordnar.
18 §.
1 morn. Anfordran att tillhandahålla egendom, som avses i 17 §, skall då
det begäres ske skriftligen. A det mottagna skall lämnas kvitto, vari tillika
skall angivas, huruvida upplåtelsen avser äganderätt eller nyttjanderätt.
2 mom. Löseskilling eller legoavgift för egendomen skall bestämmas så
snart ske. kan. Ändå att egendomen är avsedd att tagas i anspråk endast
vid särskilda tillfällen, må legoavgift för densamma fastställas en gång för
alla. Då egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, icke längre är
behövlig för luftskyddsändamål, skall bestämmas, vilken ytterligare ersättning,
som må tillkomma upplåtaren.
3 morn. Angående sättet för bestämmande och erläggande av löseskilling,
legoavgift eller annan ersättning, som omförmäles i 2 morn., skola stadgandena
i rekvisitionslagen äga motsvarande tillämpning.
19 §.
Länsstyrelsen äger ålägga envar att lämna upplysning huruvida och i
vilken myckenhet han innehar viss egendom av det slag, som avses i 17 §.
20 §.
1 morn. Ägare eller innehavare av egendom, som avses i 11 §, är skyldig
att därmed vidtaga de åtgärder, som anbefallas av länsstyrelsen. Innehavare
av nyttjanderätt till egendomen eller av rätt till servitut, till elektrisk kraft
eller till avkomst eller annan förmån, som beröres av åtgärden, är ock skyldig
att underkasta sig densamma.
2 mom. Medför åtgärd, som i 1 mom. sägs, avsevärd kostnad eller skada,
må vederbörande rättsägare tillerkännas ersättning efter ty prövas skäligt.
Beslut örn ersättning skall meddelas så snart ske kan, och må däri göras
förbehåll beträffande rätten till ytterligare ersättning. Ersättningen må, där
det befinnes lämpligt, bestämmas att utgå å särskilda tider. I fråga örn
sättet för ersättningens bestämmande och erläggande skola stadgandena i
rekvisition slagen äga motsvarande tillämpning.
21 §.
Med avseende å belysnings anordnande, signalering med ljudsignalapparater
samt allmän ordning och säkerhet i övrigt äger länsstyrelsen meddela
bestämmelser och föreskriva åtgärder, som äro erforderliga för luftskyddet.
22 §.
. Länsstyrelsen äger uttaga erforderlig personal för att så länge luftskyddstillståndet
varar fullgöra ordnings- och vakttjänst, brandtjänst, gasspaningsoch
saneringstjänst, röjnings- och reparationstjänst, sjukvårdstjänst samt
annan därmed jämförlig luftskyddstjänst. Därvid må icke uttagas krigstjänstskyldiga
eller personer, vilka på grund av avtal skola stå till krigsmaktens
förfogande i händelse av mobilisering, ej heller män under aderton
och över sextio år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänst
-
55
Kungl. Majits proposition nr 211.
göring, varom är fråga. Personer, som pa grund av annan civil tjänstgöring
än luftskyddstjänst äro jämlikt i särskild ordning givna bestämmelser bernttigade
till uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering,
eller vilka utföra sådant arbete, att de, därest de varit värnpliktiga, bort
erhålla dylikt uppskov, må icke uttagas till annan luftskyddstjänst an som
avser fastighet, verk eller anläggning, varest de hava sitt arbete. _
Vid uttagande av personal skall iakttagas, att i första hand uttagas frivilliga,
därest de äro lämpliga, och att i övrigt till varje slag av tjänst uttages
den personal, som anses lämpligast. .
Örn ersättning till uttagen personal gäller vad därom framdeles kan hilva
bestämt.
23 §.
För tillfälligt utförande av sådant arbete för luftskyddet, som är av synnerligen
brådskande art och ej består i tjänstgöring under eller omedelbart
efter fientligt angrepp, äger länsstyrelsen uttaga varje för sådant arbete
lämpad person, som icke inkallats till krigstjänstgöring eller eljest utför
arbete av betydelse för försvarsberedskapen.
Arbetet bör för den uttagna personalen ordnas så, att envar vid sidan av
luftskyddsarbetet nödtorftigt kan fullgöra sitt vanliga arbete.
Ägare och innehavare av fastigheter eller annan egendom, som upplåtits
till bostäder, samt personer, vilka i fråga örn tillsyn å egendomen företräda
ägaren eller innehavaren, ävensom arbetsgivare äro skyldiga att lämna biträde
vid sådan intagning av personal, som avses i denna paragraf.
24 §• .. .
Underlåter någon, som uttagits enligt 22 eller 23 §, att på vederbörlig
kallelse inställa sig till tjänstgöring eller arbete, som dar avses ma länsstyrelsen
förordna, att han omedelbart skall genom polismyndighetens försorg
hämtas.
25 §.
Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämpligt uppdraga åt
luftskyddschef att inom 1 liff skyddsområde utöva de befogenheter som enligt
17_24 §§ tillkomma länsstyrelsen. Sådant uppdrag skall meddelas skrift
ligen.
26 §.
Myndighets beslut, som avses i 15 §, 17 § 1 morn., 19 §, 20 § 1 mom.
samt 21—25 §§, må verkställas utan hinder av förd klagan.
27 §.
Anspråk på ersättning för åtgärd, som länsstyrelse eller luftskyddschef
vidtagit i samband med luftskyddstillstånd, må icke framstallas senare an
sex månader efter det luftskyddstillstandet upphört.
Ansvarsbestämmelser m. m.
28 §.
Den som åsidosätter bestämmelsen i 15 § andra punkten eller bryter mot
föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, eller i fall, som avses i
19 Ö mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift örn förhållande som dar
sågs straffes med dagsböter eller fängelse, där ej garningen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Den som under tid då lian är ställd under åtal för sådan överträdelse,
fortsätter förseelsen, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres, fällas
till särskilt ansvar.
29 §•
Åtal för förseelse, som avses i denna lag, anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
30 §.
Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som anbefallts med stöd av bestämmelse
i denna lag, äger den, som anbefallt åtgärden, utan hinder av förd
klagan ombesörja denna och må kostnaden härför i vederbörlig ordning uttagas
av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande i denna
lag eller eljest är berättigad till ersättning för åtgärden.
Särskilda bestämmelser,
31 §.
Yad här ovan är stadgat örn länsstyrelse gäller i fråga örn Stockholm
Överståthållarämbetet.
32 §.
I avseende å luftskyddet vid statens kommunikationsverk ävensom andra
verk, företag eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet
äger Konungen, utan hinder av vad ovan är stadgat, meddela särskilda
föreskrifter.
Lag samma vare angående luftskyddet inom krigsskådeplats eller mobiliserad
fästnings försvarsområde.
33 §.
Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen
av denna lag.
Konungen utfärdar erforderliga föreskrifter örn tillverkning, försäljning
samt införsel till riket av luftskyddsmateriel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
Stockholm 1037. K. L. Beckman» Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 1LU 1937:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till luftskyddslag. s. 1 i texten
- 1LU 1937:53 Betänkande angående det civila luftskyddet jämte förslag till luftskyddslag samt förordning angående tillverkning, försäljning och införsel av gasskyddsmateriel s. 2 i texten