Sök i Ratio Lex

Angående försäljning av viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen

1937-03-05 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:218, Angående försäljning av viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning

av viss del av Abisko nationalpark till svenska

turistföreningen; given Stockholms slott den 5 mars

1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 5 mars 1937.

N är var ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson,

Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för socialdepartementet och

jordbruksdepartementet anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Engberg:

I en den 6 december 1935 dagtecknad skrift har svenska turistföreningen

anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder

för att de områden, som föreningen för närvarande nyttjade för turistBihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 318. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

stationsanläggningen vid Abisko i Jukkasjärvi socken, finge av föreningen

förvärvas nied äganderätt.

Ifrågavarande områden äro belägna inom Abisko nationalpark, som

tillkom enligt beslut av 1909 års riksdag. Gränserna för nationalparken

hava fastställts i Kungl. Maj:ts skrivelse den 21 januari 1910 (nr

30/1910).

Turistföreningen disponerar för närvarande vid Abisko två intill varandra

belägna områden,! det ena omfattande 5,33 hektar, det andra

38,06 hektar. Det mindre området, beläget utmed järnvägen Gällivare—

Riksgränsen och nordost örn densamma, uppläts till turistföreningen för

avgiftsfritt nyttjande genom kammarkollegiets utslag den 15 oktober

1907. Efter upplåtelsetidens utgång år 1932 har upplåtelsen ännu icke

förnyats. Det större området, beläget mellan det nyssnämnda, mindre

området och Torneträsk, uppläts till turistföreningen genom beslut av

Kungl. Majit den 4 november 1910 på 25 år, räknat från den 14 mars

1907, mot en årlig avgift av 50 kronor till Abisko nationalparks kassa.

Sistnämnda upplåtelse har genom beslut av Kungl. Majit den 31 mars

1932 förnyats på ytterligare 25 år.

Båda nu förevarande områden begränsas i nordväst av Abiskoälven

(Abiskojokk). Ett område örn 25 meters bredd längs ovannämnda järnväg

ingår icke i de av turistföreningen disponerade områdena liksom ej

heller ett område invid Abisko kraftstation, belägen vid den punkt, där

järnvägen korsar Abiskoälven. De områden, varom nu är fråga, finnas

återgivna å en handlingarna i ärendet bifogad kopia av en i september

år 1913 av distriktslantmätaren Ernst Leander upprättad karta.

Vid den genom kammarkollegiets utslag den 15 oktober 1907 medgivna

upplåtelsen stadgades som villkor, bland annat, att genom upplåtelsen

inskränkning icke skedde i lapparnas renbetesrätt eller hinder icke finge

uppstå för deras flyttningar.

Vid de av Kungl. Majit medgivna upplåtelserna föreskrevs såsom villkor,

bland annat, att turistföreningen skulle vara underkastad stadgandena

i lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker ävensom de

ytterligare bestämmelser, som för nationalparker vore eller kunde varda

i behörig ordning meddelade. Genom nämnda lag har föreskrivits bland

annat, att ett områdes egenskap av nationalpark icke skall leda till inskränkning

i enskild rätt, som kan vara uppkommen, då området avsättes

till nationalpark, eller i de rättigheter till bete, skogsfång, jakt

och fiske, som äro lapparna medgivna.

Lapparnas rätt till renbete i Sverige är för närvarande reglerad genom

lag den 18 juli 1928 (nr 309). Enligt 2 § 1 mom. nämnda lag äro

lappar, som bedriva fjällrenskötsel (fjällappar), berättigade att under

varje tid av året uppehålla sig med sina renar bland annat inom Norr
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Marits proposition Nr 218.

bottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. Enligt

1 § 2 mom. innefattar rätt till renskötsel befogenhet för lapp att å de

trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land

och vatten till underhåll för sig och renarna.

Av det nu anförda torde framgå, att den rätt, som i princip tillkommer

renskötande lappar beträffande lappmarkerna, icke lidit intrång

genom de upplåtelser, varom nu är fråga, eller genom avsättandet av

en nationalpark vid Abisko.

Till stöd för sin framställning har turistföreningen anfört i huvudsak

följande:

Bland turistföreningens många olika verksamhetsgrenar hade en av

de äldsta varit att söka underlätta färder i den stora svenska ödemarken,

fjället. Föreningens åtgärder i detta syfte hade varit anlagda på

att för besökaren möjliggöra vandringar eller skidfärder och uppehåll

till så låga kostnader som möjligt. För sådant ändamål dreve föreningen

bland annat 12 turiststationer i Lappland, Jämtland och Härjedalen,

däribland den i Abisko.

Fjäll verksamheten i allmänhet och särskilt turiststationerna hade för

föreningen inneburit högst betydande ekonomiska uppoffringar. Enbart

turiststationerna hade i anläggningskostnader medfört utgifter av föreningens

egna medel överstigande en miljon kronor. Brandförsäkringsvärdet

utgjorde för närvarande 1,095,000 kronor. Då driften vid anläggningarna

städse omhänderhafts med det syftemålet för ögonen, att

det gällde att skapa möjligheter till fjällfärder också för den, som icke

besutte så stora ekonomiska resurser, samt följaktligen anordningar och

priser fått lov att anpassas med hänsyn härtill, hade föreningen icke

kunnat påräkna något överskott, som ens kunnat förränta det i anläggningarna

nedlagda kapitalet, och föreningen hade sålunda än mindre

kunnat göra någon vinst.

Under hela sin tillvaro hade turistföreningen varit hänvisad till att

finansiera all sin verksamhet från de inkomster, som inflöte genom medlemmarnas

avgifter. Något understöd från det allmänna hade föreningen

icke åtnjutit, bortsett från några mindre anslag för speciella ändamål.

Föreningen hade icke heller hittills behövt beträda lånevägen annat än

tillfälligtvis i avbidan på uppbörden av ledamotsavgifterna. Föreningen

hade sålunda för närvarande icke några stående skulder. Vid utgången

av år 1935 syntes föreningen kunna beräkna att hava 142,000 medlemmar.

Det oaktat hade föreningens ekonomiska ställning under de senare

åren i viss män kommit i ett annat läge. Den utomordentliga utvecklingen

på alla områden, som också i hög grad berörde reselivet, ställde

ständigt nya och stora krav på föreningen. Samtidigt hade föreningen

själv ansett det erforderligt att i allt högre grad inrikta sin verksamhet

dels på en mera socialt betonad verksamhet, åsyftande att främja de

mindre väl situerade samhällsgruppernas färder, och dels på ett starkare

betonande av kulturbygden. Denna utveckling medförde, att turistföreningen

trots stegrade inkomster genom fortgående medlemsökning finge

allt svårare att ekonomiskt tillgodose verksamheten i fjällen. Även på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

detta område stöde föreningen emellertid inför nödvändigheten att göra

nya, högst betydande insatser. De flesta turiststationerna syntes inom

en nära framtid komma att kräva kostsamma ombyggnader, men även

högst betydande utvidgningar vöre nödvändiga, vilket gällde icke blott

turiststationerna utan även de vanliga fjällstugorna.

Örn turistföreningen skulle kunna möta de stora krav, som sålunda

ställdes på dess verksamhet i fjällen, kunde föreningen icke undgå att

beträda lånevägen. Men härför mötte ett oöverstigligt hinder. Föreningen

kunde nämligen icke genom inteckning ställa sina anläggningar

såsom säkerhet, eftersom samtliga dessa läge på ofri grund, nämligen

krono- eller kyrkojord. Det hade därför för föreningen framstått såsom

ett intresse av allra största vikt att söka få av kronan förvärva äganderätten

till de markområden, varå turiststationerna och vissa andra anläggningar

vore belägna.

Såvitt föreningen kunde förstå, skulle detta icke för kronan innebära

något egentligt men. Icke någon av de platser, varå de åsyftade anläggningarna

vore belägna, vore lämpad att utnyttjas för annat än

turiststationsrörelse, och de olägenheter för kronans intressen, som till

äventyrs skulle kunna härflyta av en dylik rörelse, förelåge ju redan

nu. Praktiskt sett syntes sålunda icke ur det allmännas synpunkt finnas

skäl till invändning mot det ifrågasatta markförvärvet, även örn

turistföreningen framdeles skulle anse det lämpligt att till annan överlåta

någon anläggning, där utvecklingen medfört, att den verksamhet,

som föreningen genom sitt pionjärarbete börjat och utvecklat, med större

fördel kunde fullföljas under andra former.

Föreningen hade för sina anläggningar fått markupplåtelse på jord av

olika kameral natur, såsom renbetesland, kronoöverloppsmark, nationalpark,

kronohemman och kyrkojord. Föreningen sökte nu samtidigt i

fem särskilda framställningar medgivande att få förvärva markområden

för turiststationsanläggningar. Föreliggande framställning gällde turiststationen

vid Abisko.

Från att ursprungligen hava anlagts såsom en replipunkt för härdade

turister och vana bergsbestigare, hade Abisko under åren alltmera utvecklats

till ett synnerligen betydelsefullt allmänt centrum för det nordlappländska

resell vet. Av egna medel hade föreningen under åren 1916

—1917 utfört en omfattande örn- och tillbyggnad av turiststationen och

några år senare hade anläggningen iordningställts även för vinterbruk.

I turiststationen inginge numera ett tjugutal byggnader och stationen

kunde numera mottaga omkring 130 gäster sommartid och 110 vintertid.

Sammanlagt hade föreningens kostnader för alla anläggningarna vid Abisko

uppgått till över 360,000 kronor och anläggningarna vore för närvarande

brandförsäkrade till ett värde av 272,000 kronor. Sedan flera år hyste

föreningen planer på att företaga en av tiden betingad, omfattande förbättring,

modernisering och utvidgning av Abiskoanläggningen, vilka

planer emellertid fått vila i avvaktan på lösning av finansieringsproblemet.

Turistföreningen vore fullt medveten örn de invändningar, vilka kunde

resas mot dess förevarande framställning. Ett tillmötesgående av framställningen

syntes nödvändiggöra ifrågavarande områdes utbrytning ur

nationalparken. Det syntes emellertid som om avgörande betänkligheter

icke borde behöva möta ur denna synpunkt. Genom att förenin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

gens område genom järnvägslinjen vore avskilt från nationalparkenshuvuddel,

måste områdets utbrytande framstå såsom mindre ingripande.

Det kunde visserligen erinras, att området sträckte sig fram till en

särskilt ömtålig punkt i nationalparken, nämligen Abiskojokks berömda

kanjon, som under alla omständigheter måste bevaras i orört skick.

Emellertid syntes såväl detta som andra eventuella spörsmål ifråga örn

naturskyddet inom området kunna lösas genom att detta eller delar

därav efter utbrytningen gjordes till föremål för fridlysning såsom naturminnesmärke.

Över turistföreningens nu föreliggande framställning hava utlåtanden

avgivits den 22 januari 1936 av vetenskapsakademien, den 26 november

1936 av länsstyrelsen i Norrbottens län, efter hörande av vederbörande

lappfogde, den 14 januari 1937 av kammarkollegiet och den 26 januari

1937 av statskontoret.

Vetenskapsakademien har åberopat ett av dess naturskyddskommitté

införskaffat yttrande av särskild sakkunnig, professorn T. Lagerberg,

som rörande vegetationens beskaffenhet inom ifrågavarande områden

anfört:

Det ifrågavarande området vore till övervägande del bevuxet med

subalpin björkskog. Floran i denna skog vore i det hela torftig och

utan större intresse. Den myrsträckning, som sköte in i områdets södra

del, hyste icke heller en i något avseende märklig vegetation. En betydligt

rikare, kalkgynnad flora förekomme emellertid på den lilla myr,

som läge omedelbart norr örn turistföreningens anläggningar, samt å en

sträcka öster om denna mellan Abiskojokk och den väg, som ginge i

nordostlig riktning ej långt från älven. Vegetationen på myren vore

dock till stor del sekundär och tillkommen genom invandring. Närmast

öster örn myren förekomme en ängsmark med viss vegetationstyp,

som dock icke innehölle några sällsyntheter.

En särställning i botaniskt hänseende intoge emellertid Abiskojokks

östra kanjonbrant norr om järnvägen. Här hade nämligen ett stort

antal av de mera exklusiva fjällväxterna funnit en fristad och bland

dem flera sällsynta. Det syntes därför högeligen önskvärt, att denna

märkliga brant fortfarande finge tillhöra nationalparken. Nordgränsen

för det område, som turistföreningen nu önskade förvärva, borde sålunda

dragas längs kan jonbrantens övre kant, och först där kanjonbildningen

på den ifrågavarande sidan av älven upphörde, föras ned till

vattendraget. Örn detta undantag gjordes, något som för turistföreningens

del knappast syntes innebära någon olägenhet, kunde enligt Lagerbergs

mening icke ur naturskyddssynpunkt andragas några skäl mot ett

tillmötesgående av turistföreningens anhållan. Det kunde även anmärkas,

att just denna del av nationalparken under årens lopp påverkats

på ett sådant sätt av den livliga turisttrafiken, att dess frånskiljande

från nationalparken av principiella skäl måste förordas.

Naturskyddskommittén har förklarat sig helt instämma i Lagerbergs

förslag till begränsning av det till försäljning ifrågasatta området. Då

kommittén emellertid ur synpunkten av nationalparkens skydd hyste

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

starka betänkligheter mot att fri äganderätt medgåves, har kommittén

för sin del tillstyrkt den gjorda ansökningen med förbehåll, dels att

västgränsen för det till förvärv med äganderätt avsedda området droges

på sätt Lagerberg föreslagit, dels ock att detta område eller del

därav icke finge av föreningen försäljas eller upplåtas utan Kungl. Maj:ts

tillstånd i varje särskilt fall.

Vetenskapsakademien har instämt i naturskyddskommitténs yttrande.

Lappfogden i Norrbottens norra distrikt har avstyrkt bifall till ifrågavarande

ansökning under hänvisning till vad han och lappfogden i

Norrbottens södra distrikt gemensamt anfört dels i en handlingarna i

ärendet bifogad promemoria angående frågor om försäljning till enskilda

av kronomark ovan odlingsgränsen, dels ock i ett yttrande över tre

med den föreliggande ansökningen likartade framställningar från turistföreningen.

I princip vore trakterna ovan odlingsgränsen reserverade för lapparnas

uteslutande disposition. Äganderättsupplåtelser till enskilda vore

därför ur lappväsendets synpunkt icke önskvärda. Det syntes för statsmakterna

böra vara angeläget att fasthålla vid rätten att öva tillsyn

över verksamhet av enskilda inom de till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade trakterna ovan odlingsgränsen. Det borde sålunda för

myndigheterna vara möjligt att ingripa emot olämpligheter, som kunde

förekomma vid nyttjande av rättigheter inom renskötselområdena. Det

kunde på olika sätt bliva till olägenhet, örn upplåtelser med äganderätt

skulle medgivas, genom vilka man från statens sida frånsade sig varje

inflytande i fråga örn förvaltningen av de försålda områdena. Man

skulle ej heller äga säkerhet för att dessa för framtiden komme att

omhänderhavas av lämpliga ägare. De principer beträffande nyttjande

av kronojord ovan odlingsgränsen, vilka erhållit uttryck i den hittillsvarande

lagstiftningen i ämnet, vore för lappväsendets vidkommande

av utomordentlig betydelse och borde alltjämt hållas vid makt.

Vad särskilt Abiskoområdet beträffade, syntes turistföreningen knappast

kunna komma att erhålla åstundad nytta av ett markförvärv inom

nationalparken, om därvid skulle förknippas sådana villkor, som av

vetenskapsakademien föreslagits. Ur inteckningssynpunkt syntes värdet

av egendomen icke kunna bliva synnerligen högt.

Länsstyrelsen har tillstyrkt framställningen på vissa villkor och därvid

anfört:

Av framställningen att döma skulle turistföreningen önska förvärva

hela det av föreningen nu disponerade området av omkring 43 hektar.

Enligt vad länsstyrelsen emellertid under hand erfarit av vederbörande

lappfogde, vore föreningen närmast intresserad av ett område, som å

den handlingarna bilagda kartan ungefärligen begränsats med röda

linjer.

Upplåtelser av markområden i fjälltrakterna medförde i allmänhet

olägenheter för renskötseln och den nomadiserande lappbefolkningen.

För att i görligaste mån tillvarataga lapparnas intressen av ostörd till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 218.

gång på betesmarker och andra nyttigheter hade man genom lagstiftningsåtgärder

sökt kringskära möjligheterna till fast bosättning i dessa

trakter. Det vore för länsstyrelsen angeläget framhålla, hurusom enligt

länsstyrelsens mening upplåtelser av områden mot nyttjande- eller

äganderätt endast borde ske i särskilda fall. Merendels nödgades länsstyrelsen

ställa sig avvisande mot ansökningar, vilkas bifallande skulle

medföra, att markområden undandroges lapparnas disposition.

Beträffande nu föreliggande ansökan kunde väl mot ett bifall till densamma

göras vissa invändningar. Möjligheterna för myndigheterna att

ingripa mot ett olämpligt handhavande av turistväsendet och därmed

åtföljande störningar för renskötseln bleve, örn upplåtelse finge ske med

äganderätt, mycket små. Hittills hade emellertid icke försports några

egentliga olägenheter av den turistföreningen medgivna nyttjanderättsupplåtelsen

till det mindre området; detta finge åtminstone delvis anses

bero på dess närhet till järnvägen, varigenom detsamma faktiskt icke

längre kunnat utnyttjas av lapparna. Då emellertid för deras vidkommande

någon större ändring i rådande förhållanden icke skulle komma

att äga rum, om ansökningen bifölles, funne länsstyrelsen för sin del de

av vederbörande lappfogde i ärendet gjorda invändningarna icke vara

av sådan beskaffenhet, att de borde stå hindrande i vägen för den gjorda

ansökningen. Länsstyrelsen ville emellertid uttryckligen betona, att denna

länsstyrelsens ståndpunkt grundade sig på den omständigheten, att det

markområde, varom här vore fråga, genom sin närbelägenhet till järnvägen

icke kunde utnyttjas av lapparna och därför för dem måste anses

vara av mindre betydelse. Det större området däremot begagnades

fortfarande av lapparna; deras flyttningsvägar korsade detta område,

vilket därför allt fortfarande borde vara i kronans ägo.

Vad vetenskapsakademien anfört syntes värt beaktande. Det föreslagna

villkoret, att de försålda områdena eller del därav icke finge försäljas

eller upplåtas utan tillstånd i varje särskilt fall, kunde även hava

betydelse ur lappväsendets synpunkt. Ett sådant villkor syntes kunna

uppställas enligt lagen örn återköpsrätt till fast egendom.

Länsstyrelsen föresloge vidare, att köpeskillingen beräknades efter 50

kronor per hektar att t.illgodoföras Norrbottens lappfond. Avstyckningsoch

lagfartskostnader borde gäldas av köparen.

Det må i detta sammanhang framhållas, att det av länsstyrelsen till

försäljning föreslagna, å kartkopian med röda begränsningslinjer utmärkta

området i areal synes omfatta omkring 7,41 hektar.

Turistjöreningen har i anledning av vad länsstyrelsen anfört i påminnelser

yttrat i huvudsak följande:

Föreningen hade icke något att invända mot att dess blivande äganderätt

inskränktes till att omfatta allenast ifrågavarande mindre område.

Härvid förutsatte föreningen, att hinder från myndigheternas sida icke

mötte mot att föreningen fortfarande finge med nyttjanderätt innehava

det nu av föreningen disponerade större området. Icke heller hade föreningen

något att erinra mot att köpeskillingen beräknades efter 50

kronor per hektar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

Beträffande den av vetenskapsakademien föreslagna klausulen om förbud

mot försäljning utan Kungl. Maj:ts tillstånd uttalade turistföreningen

den största betänksamhet. Föreningens framställning vore helt

föranledd av behovet att kunna genom inteckning ställa turistanläggningen

såsom säkerhet för penninglån, avsett för anläggningens förbättrande.

Äganderättsupplåtelsen vöre för föreningen utan betydelse, om

den skedde under villkor, som förhindrade eller väsentligen försvårade

tillgodoseendet av nämnda syfte. Från denna synpunkt syntes villkoret,

sådant det av vetenskapsakademien formulerats, vara för föreningen

oantagligt. Ett sådant villkor saknade veterligen motsvarighet inom det

praktiska livet, och dess rättsliga konsekvenser vöre höljda i dunkel såväl

beträffande möjligheten över huvud att inteckna fastigheten som

även ifråga örn eventuell inteckningshavares ställning.

Skulle villkoret ske i form av förbehåll örn återköpsrätt, vore däremot

rättsläget fullt klart. Föreningen ansåge sig emellertid böra betona, att

ifrågavarande lagstiftning kommit till användning i så begränsad utsträckning,

att man icke hade tillräcklig erfarenhet rörande återköpsvillkorets

och det därmed förbundna ändamålsvillkorets återverkan på

kreditvärdigheten. Särskilt gällde detta, när lån — såsom i detta fall —

måste sökas hos kreditinstitut, som icke vore specialiserade på socialt

betonade låneformer. En omständighet, som också förtjänade att beaktas,

vore att en turistanläggning i fjälltrakterna naturligen icke i och

för sig vore något särskilt eftersträvat kreditobjekt, varför varje villkor,

som vore ägnat att verka avskräckande på kreditgivare, kunde göra

turistanläggningen värdelös ur belåningssynpunkt.

Bärande motivering hade för övrigt icke lämnats för en begränsning

av föreningens dispositionsrätt i händelse försäljning komme till stånd.

Både från naturskyddssynpunkt och med hänsyn till lapparnas intresse

vore det till försäljning föreslagna områdets nuvarande användning avgörande.

Den skada, som en turistanläggning kunde vara ägnad att

medföra för naturen, hade i så fall redan skett under den följd av år

anläggningen varit i bruk. Vidare syntes lapparna icke kunna hava

någon glädje av att kronan framdeles förvärvade det mindre, utmed

järnvägen belägna området.

Skulle emellertid statsmakterna icke anse sig kunna medgiva en försäljning

annat än med villkor örn återköpsrätt för kronan, ville föreningen

betona vikten av att det villkor rörande fastighetens användning,

som i sådant fall måste uppställas, icke bleve alltför snävt formulerat.

Visserligen saknades för närvarande anledning antaga annat, än att

fastigheten även för framtiden komme att användas för turiststation

eller turisthotell. En förskjutning av turistintresset till andra trakter

kunde ju emellertid tänkas, och i sådant fall kunde det för föreningen

vara av betydelse att icke vara förhindrad att använda anläggningen

för andra ändamål, som vore någorlunda likartade, såsom för vilohem,

sanatorium eller annan sjukvårdande verksamhet. Skulle mot förmodan

en tendens visa sig till utveckling av industriell rörelse och fast bebyggelse

på denna plats, hade föreningen däremot icke någon anledning

eller önskan att draga fördel därav, och örn ett villkor för användningen

skulle uppställas, borde det väl i första hand taga sikte på att giva

kronan bestämmanderätten ifråga om en sådan utveckling.

Föreningen hemställde sålunda i första hand att inskränkning i dispo
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 318.

sitionsrätten icke måtte föreskrivas och i andra hand att inskränkningen

i varje fall icke måtte stipuleras i annan form än såsom villkor om

återköpsrätt, därvid tillika hemställdes, att åt villkoret icke måtte givas

en icke alltför snäv avfattning.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande anfört bland annat:

Emot upplåtelse till föreningen av ett område av den ungefärliga omfattning

länsstyrelsen föreslagit hade kollegiet för sin del intet att invända.

Områdets definitiva avgränsning syntes vid blivande avstyckning

böra ske efter samråd med föreningen och lappfogden och med

aktgivande på, att gränsen icke å någon punkt nådde kanten ay Abiskojokks

kan jon och att med området icke följde någon rätt till vatten

eller grund i älven.

I och för sig skulle knappast större hinder anses behova mota tor ett

överlåtande till föreningen med full äganderätt av berörda område. Den

skada för det allmänna, som en upplåtelse kunde tänkas föranleda, skulle,

såvitt nu kunde bedömas, vara i huvudsak ökad olägenhet för den renskötsel,

som i trakten bedreves av lapparna, samt, eventuellt, ingrepp

eller anordningar å området, som verkade störande i naturen.

Redan sedan mångå! år tillbaka hade nomadernas utövning av

sin näring därstädes lidit intrång dels genom riksgränsbanans framdragning

och dels genom förläggandet dit av turistföreningens stora

turiststation. Gent emot dessa olägenheter för några jämförelsevis få

individer finge emellertid vägas den allmänna betydelse i ideellt

och socialt hänseende samt i den möjlighet till härdande friluftsliv,

som följde av turistföreningens omfattande och betydelsefulla verksamhet.

Den omständigheten, att föreningen med full äganderätt förvärvade

det begränsade område, varå turiststationernas byggnader vöre

uppförda, behövde väl icke i och för sig komma att medföra en ökning

i den skada, som i förevarande avseenden redan uppkommit. Under den

tid föreningen själv dreve rörelsen å turiststationen syntes med innebörden

av turistföreningens hela verksamhet överensstämma, att det

tillsåges, att intrånget för lapparna och i naturen gjordes så ringa som

möjligt. Några ytterligare vådor i sådant hänseende syntes näppeligen

vara att befara. Frågan om områdesupplåtelsen måste emellertid ses på

lång sikt. Det skulle kunna inträffa, att området av en eller annan anledning

— exempelvis en sådan förändring av föreningens verksamhet,

att den överläte åt särskilt bolag att driva dess nuvarande hotellverksamhet

— i framtiden bomme i sådan ägares hand, som i främsta rummet

tänkte på områdets ekonomiska utnyttjande.

Förhållandena syntes påkalla, att i ämnet förfores med försiktighet.

Härför talade jämväl den prejudicerande betydelse ifrågavarande upplåtelse

kunde få med avseende å andra liknande upplåtelser i fjälltrakterna.

. .

Kammarkollegiet ville på grund härav icke motsätta sig länsstyrelsens

förslag, att upplåtelsen skedde under kronan förbehållen rätt

att jämlikt lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn återköpsrätt till fast

egendom förvärva området åter, därest det skulle användas för andra

ändamål än vid upplåtelsen avsetts. Kollegiet hade hos sakkunnig hort

sig för rörande den inverkan ett dylikt vid upplåtelsen förbundet villkor

om återköpsrätt kunde hava på värdet av fastigheten såsom kredit
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 218. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 118.

objekt. Det hade därvid upplysts, att såsom regel vid fastighets försäljning

ett dylikt villkor syntes minska intresset för fastighetens förvärvande

i händelse av försäljning samt fördenskull även verka nedsättande

å fastighetens kreditvärde. Beträffande nu förevarande särskilda

fall hade emellertid, under förutsättning att turistföreningen bleve ägare

av området, ansetts föreligga sådana särskilda förhållanden, att ett villkor

örn återköp ej syntes menligt inverka vid långivning med fastigheten

såsom säkerhet.

Vad anginge de övriga särskilda villkor, som borde förbindas med en

upplåtelse av området med äganderätt, erinrades örn de olägenheter —

i praktiken visserligen av mindre betydelse — vilka för renskötseln

skulle uppstå därigenom, att lapparnas nuvarande rättigheter att förfoga

över området skulle i vissa avseenden inskränkas. Enligt renbeteslagen

vore å sådan kronans mark ovan odlingsgränsen i Norrbottens lappmark,

varom här vöre fråga, lapparnas rätt att använda marken för sin

näring synnerligen vidsträckt. Medgåves det av turistföreningen begärda

förvärvet av omhandlade området, komme, vad anginge lapparnas rätt

att utnyttja detsamma, att gälla lagens bestämmelser beträffande enskild

tillhörig mark, vilka innebure en i viss mån begränsad disposition. Sålunda

skulle föreningen bliva berättigad att i viss utsträckning utkräva

ersättning av^ lapparna för skada, som deras renar kunde komma att

föröva å området (27 § renbeteslagen), varjämte lapparna tillkommande

rätt att taga virke i skogen å området till bränsle och annat eget behov

skulle i någon mån inskränkas (jfr 46 § renbeteslagen). På grund

av upplåtelseområdets jämförelsevis mindre storlek och sistberörda begränsnings^

obetydliga omfattning syntes i detta sammanhang kunna

bortses från lapparnas förlust beträffande begränsad skogsfångst å området.

Detsamma gällde inskränkningen av jakträtten.

Däremot syntes böra förebyggas möjligheten, att skadestånd skulle

kunna uttagas av lapparna för renskada. Omfattningen av lapparnas

skadeståndsskyldighet framginge av 27 § renbeteslagen. 1 mom. 3:dje

stycket av nämnda lagrum förutsatte emellertid, att vid upplåtelse av

område inom ifrågavarande trakter kunde, lapparna till förmån, meddelas

undantag från skadeståndsreglerna. Det stadgades sålunda, att

ersättningsskyldighet ej ägde rum för skada, som innehavaren av den

fastighet, där skadan skett, enligt vid upplåtelsen meddelade bestämmelser

själv skulle stå. Förbehåll i förevarande hänseende borde intagas

i upplåtelseavtalet. Ett dylikt förbehåll syntes på grund av nyssnämnda

lagbestämmelse i och för sig vara tillfyllest att för framtiden

skydda lapparnas rätt. Lämpligt syntes emellertid vara att, till vinnande

av större publicitet beträffande förbehållet, med stöd av samma

lagbestämmelse i samband med avstyckning av området förbehållet upptog^

såsom ett därå vilande servitut. Skulle eventuellt denna form

icke anses tillämplig, kunde ifrågasättas intagande i avtalet av medgivande

för kronan att, nied förmånsrätt före annan inteckning, vinna

inteckning i den försålda fastigheten till säkerhet för befrielse för renägare

att utgiva ersättning för av renar å området förorsakad skada i

annat fall än då skadan skett i syfte att tillskynda förlust.

Emot den föreslagna köpeskillingen, 50 kronor för hektar, hade kollegiet

intet^ att erinra. Genom de skedda upplåtelserna med nyttjanderätt

av ifrågavarande område från nationalparken kunde området anses

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

redan hava avskilts därifrån, vadan genom områdets försäljning skada

knappast kunde sägas tillfogas nationalparken. Större olägenhet komme

däremot, i anslutning till vad ovan anförts, att orsakas lapparna. I överensstämmelse

med grunden för 5 § 2 st. renbeteslagen syntes därför

ersättningen för området böra disponeras till förmån för lapparna. Med

hänsyn till det jämförelsevis obetydliga köpeskillingsbeloppet syntes

knappast böra ifrågakomma att fondera detta för att sedan tillgodogöra

lapparna räntan. Jämlikt länsstyrelsens förslag syntes beloppet lämpligen

kunna tillgodoföras Norrbottens lappfond.

Statskontoret har med hänsyn till arten av turistföreningens verksamhet

ansett, att staten borde visa tillmötesgående mot den nu förevarande

framställningen, och tillstyrkt bifall till densamma under de

villkor, som angivits i kammarkollegiets yttrande. Likaledes har statskontoret

tillstyrkt, att köpeskillingen bestämmes efter 50 kronor för

hektar. I betraktande av den ringa köpesumman synes ämbetsverket

någon erinran icke böra framställas mot att köpeskillingen tillgodoföres

Norrbottens lappfond.

Ehuru mot en försäljning, även i den begränsade omfattning, länsstyrelsen

föreslagit, principiella erinringar väl kunna göras, anser jag

dock, att statsmakterna, med hänsyn till turistföreningens betydelsefulla

allmännyttiga uppgift och verksamhet, böra i detta fall visa föreningen

tillmötesgående. Jag vill därför förorda medgivande av försäljning

till turistföreningen av det markområde, varå turiststationen i

Abisko är belägen. Detta område synes böra begränsas på sätt länsstyrelsen

föreslagit. Av skäl, som av de hörda myndigheterna framhållits,

torde vid försäljningen böra knytas villkor av i huvudsak det innehåll,

kammarkollegiet tillstyrkt. Det torde få ankomma på Kungl. Majit

att framdeles träffa avgörande angående de antydda ^ villkorens närmare

utformning.

Anledning till erinran mot den ifrågasatta köpeskillingen eller mot

förslaget, att köpeskillingen tillgodoföres Norrbottens lappfond, har icke

ansetts föreligga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att ovanberörda, av mig angivna markområde

av omkring 7,41 hektar inom Abisko nationalpark

må försäljas till svenska turistföreningen på i huvudsak

de villkor, som av mig tillstyrkts, ävensom att

köpeskillingen må tillgodoföras Norrbottens lappfond.

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

Stockholm 1937, Ivar Haeggström^ Boktryckeri A. B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:168 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen. s. 1 i texten
  2. JoU 1937:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen. a1 i texten