Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter, m. m

1937-02-26 · 15 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:234, Med förslag till förordning angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka

utgående avgifter, m. m.; given Stockholms

slott den 26 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående upphörande

av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj its

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 234.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Förslag

till

förordning angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående

avgifter.

Med upphävande av häremot stridande bestämmelser förordnas som

följer:

1 §•

Kronotionde, som erlägges till Lunds domkyrka för fastighet, till vilken

domkyrkan ej har äganderätt, skall upphöra att utgå för tid efter år 1937

mot ersättning till domkyrkan av statsmedel.

Ersättningen skall utgå med tjugufem gånger utskyldens årliga belopp,

därvid värdet av spannmål vari utskylden utgöres skall beräknas efter 1937

ars tioåriga medelmarkegångspris litt. C med tillagd forsellönsersättning av 8

öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för havre.

2 §.

Domkyrkans rätt till städjeavgift vid åboombyten å domkyrkan förut tillhöriga

fastigheter skall upphöra mot ersättning till domkyrkan av statsmedel

med ett belopp av 3,140 kronor.

3 §.

Innehavare av i stad belägen fastighet, för vilken jordskyld utgår till domkyrkan,

äger friköpa sig fran skyldigheten att utgöra sådan avgift mot erläggande

till domkyrkan av ett belopp motsvarande tjugufem gånger avgiftens

årliga belopp.

4 §.

Ersättningsbelopp, varom i 1, 2 och 3 §§ sägs, skola, där ej Kungl. Majit

annorlunda förordnar, fonderas, och skall avkastningen användas till domkyrkans

behov.

5 §.

Ränta, äcke- och dagsverkskorn samt kronotionde, som utgå till domkyrkan

för fastighet vilken är för domkyrkans räkning utarrenderad, skola

upphöra att utgå så snart det, med hänsyn till bestämmelse i gällande arrendekontrakt

om skyldighet för arrendator att utgöra dylika avgifter, kan ske

utan förlust för domkyrkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

6 §.

3

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av • denna förordning meddelas

av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen fråga

om upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter.

Föredraganden anför:

»I skrivelse den 24 maj 1933, nr 240, har riksdagen gjort framställning

därom, att Kungl. Majit måtte verkställa utredning, huruvida till Lunds domkyrka

utgående avgifter av fastigheter, vartill äganderätten icke tillkomme

domkyrkan, måtte kunna bringas att upphöra, samt att därvid ock toges i

övervägande, huruvida och på vad sätt ränta och tiondespannmål av domkyrkans

egna fastigheter ävensom domkyrkan tillkommande lösningsrätt vid

försäljning utom börd måtte kunna upphöra, samt att Kungl. Maj :t måtte för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av bland annat riksdagens förevarande framställning tillkallade

chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december

1933 lämnade bemyndigande numera kammarrådet H. Skoglund såsom

sakkunnig att inom finansdepartementet biträda med utredning örn

upphörande av vissa å jorden vilande pålagor m. m., och har Skoglund med

skrivelse den 31 mars 1936 överlämnat en promemoria, innefattande utredning

jämte förslag till förordning angående upphörande av vissa fastighetsavgifter

till Lunds domkyrka samt till lag angående ändring av 20 § lagen den

8 november 1912 (nr 277) örn avlösning av vissa frålseråntor.

över nämnda författningsförslag med promemoria hava yttranden avgivits

av domkyrkorådet, domkapitlet och stiftsnämnden i Lund samt av länsstyrelserna

i Kristianstads och Malmöhus län ävensom av kammarkollegiet.

Innan jag ingår på en redogörelse för förslaget torde först få beröras ett

spörsmål, vilket omfattas av utredningen men som icke nu torde kunna

bringas till lösning. Härvid syftas på frågan huruvida domkyrkan har rätt

att vid överlåtelser enskilda emellan av vissa fastigheter, vilka tidigare till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts. proposition nr 234.

hort domkyrkan, utav köparen uppbära en avgift, så kallad erkänsla. Med

avseende å denna avgift förhåller sig i korthet på följande sätt. Domkyrkan

grundar sin befogenhet att uttaga avgiften, som beräknas till en procent av

köpeskillingen, å två kungl, brev av den 27 augusti 1817 och den 26 oktober

1827 Avgiften anses utgöra en ekvivalent för den lösningsrätt, som

på grund av stadgande i 4 kap. 5 § jordabalken tillkommer domkyrkan till

utom börd försålda hemman, varav domkyrkan äger uppbara frälseränta.

Avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av domkyrkan tillhörig frälseränta

inverkar, enligt uttryckligt stadgande i nämnda lags 20 §, icke pa den

rätt som domkyrkan kan äga till dylik avgift. _

Beträffande innebörden av domkyrkans ifrågavarande rätt hava emellertid

olika meningar gjort sig gällande. Den sakkunnige har sålunda, med

hänvisning till ett av Kungl. Maj:t år 1842 i särskilt mål gjort uttalande,

ansett domkyrkans befogenhet att uttaga avgiften vara beroende av överenskommelse

med vederbörande köpare i varje särskilt fall örn avstående av

lösningsrätten, under det domkyrkorådet, under åberopande av bland annat

några under senare tid meddelade domstolsavgöranden, ansett domkyrkan

hava en ovillkorlig rätt till avgiften. Kammarkollegiet har i sitt yttrande

närmast anslutit sig till den sakkunniges mening men med hänsyn till berörda

domstolsavgöranden funnit frågan vara i viss mån oklar. Med den

ståndpunkt den sakkunnige intagit har annan åtgärd till avgiftens upphörande

av honom icke ansetts erforderlig än upphävande av stadgandet i förutnämnda

20 § i 1912 års lag, såvitt domkyrkan angår. I ett par av de avgivna

yttrandena — av domkapitlet och en skiljaktig ledamot i kammarkollegiet

— har framhållits, att frågan örn upphörande av dessa avgifter

borde upptagas till behandling först sedan domkyrkans rätt härutinnan

blivit prövad av domstol i högsta instans.

På grund av vad i ärendet förekommit, rörande domkyrkans rätt i ifrågavarande

hänseende torde frågan huruvida och på vad sätt avgifterna skola

bringas att upphöra icke lämpligen böra företagas till avgörande, innan

ytterligare utredning kunnat förebringas rörande innebörden av denna rätt.

Jag anser fördenskull, att förslaget i denna del icke kan upptagas i detta

sammanhang.

Jag övergår nu till behandling av övriga i förslaget berörda avgifter.

Avgifternas uppkomst och beskaffenhet.

Enligt domkyrkans jordebok utgå av de från domkyrkan försålda egendomarna

följande årliga avgifter:

a) ordinarie ränta,

b) landgillespannmål,

c) äcke- och dagsverkskorn samt

d) kronotiondespannmål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.-ts. proposition nr 234.

I domkyrkans stat upptagas bland domkyrkans inkomster av fastigheter

tillika bland annat:

e) städjeavgifter vid åboombyten, och

f) jordsky ldsmedel, sistnämnda avgift utgående — på ett undantag när_

av stadsfastigheter.

Av domkyrkans utarrenderade egendomar utgå enligt jordeboken — förutom

arrende ordinarie ränta, äcke- och dagsverkskorn samt kronotiondespannmål.

Rörande tillkomsten av Lunds domkyrkas jordegendomar må här anmärkas,

att den första donationen av jordagods till domkyrkan ägde rum redan

på 1000-talet och att domkyrkans fastighetsbestånd efter hand utökats genom

gåvor dels av de danska konungarna och dels av enskilda. De domkyrkan

tillhöriga egendomarna voro enligt åtskilliga under medeltiden utfärdade

kungl, brev frikallade från utskylder till konungen. Vidare efterskänkte

ärkebiskopen i Lund år 1156 den andel av den från domkyrkans hemman

utgående tionde, som tillkom biskopen.

Reduktionen av kyrkligt gods i Danmark, som icke avsåg kyrkornas jordar,

berörde icke heller Lunds domkyrkas egendomar. Domkyrkan synes i

nyare tid i stort sett hava bibehållit sin frihet från skatter, och domkyrkans

hemman likställdes i sådant avseende med adelns egendomar. Även av

domkyrkans hemman utgående biskopstionde fick domkyrkan behålla; övrig

biskopstionde indrogs däremot till kronan. Vid Skånes med flera landskaps

införlivning med Sverige bekräftade svenska kronan de friheter och

Privilegier, som tillkommit de andliga och värdsliga ständerna i landskapen.

Efter föreningen med Sverige beviljades i Skåne en skatt, kallad termin - skatt, motsvarande de i gamla Sverige i hemmantalsräntan ingående gärder

m. m. Terminskatten utgjorde för frälsehemman allenast hälften av det för

skatte- och kronohemman bestämda beloppet. I överensstämmelse med vad

som gällde för frälsehemman behöll domkyrkan av sina hemman halva

terminskatten.

Domkyrkans lantegendomar upplätos tidigare till brukande av landbor

emot en summa penningar, städsmålet, vilket utgick vid varje ombyte av

landbo, samt mot skyldighet därjämte att till domkyrkan årligen utgöra landgille

och andra prestationer, såsom äckor (körslor) och dagsverken. Dessutom

ålåg det aborna att till domkyrkan erlägga den halva terminskatt som åtnjöts

av domkyrkan såsom frälseägare ävensom den tionde som enligt vad

nyss anförts anslagits till domkyrkan. Dessa avgifter utgjorde i huvudsak

domkyrkans inkomst av hemmanen.

Genom kungl, brev den 30 april 1766 medgavs att domkyrkans fastigheter

finge försäljas till skatte. Vid skatteköpen skulle gälla bland annat följande

villkor. I stället för städja (städsmål) skulle för hemmanen vid åboombyten

erläggas ett års, respektive för vissa slags hemman två års räntor. För äckor

och dagsverken skulle, när de icke utkrävdes in natura, till domkyrkan utgå

kontant ersättning, som för helt hemman beräknades till 9 daler små.

Ehuru så icke uttryckligen stadgades, förutsattes att av hemmanen utgåen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts. proposition nr 234.

7

de landgillen och övriga avgifter även efter skatteköpen skulle utgöras

till domkyrkan. I skatteköpebreven intogos även förbehåll om rätt för

domkyrkan att lösa till sig hemmanen, då de såldes utom börd. Med

tillämpning av berörda medgivande blevo hemman örn tillhopa 853/s mantal

samt sju stycken lägenheter försålda till skatte. Sedan skatteköp förbjudits

genom kungl, brev den 28 oktober 1773, hava ytterligare skatteköp

av domkyrkohemman ej ägt rum; dock hava på grund av särskilda kungl,

brev i ett par fall försäljning av domkyrkohemman på 1840-talet ägt rum

i annan ordning, därvid jämväl förbehåll skett örn utgörande av ränta och

andra avgifter till domkyrkan. Då domkyrkan ägde sina hemman under

frälsemannarätt och således innehade både jord- och ränteäganderätt till

hemmanen, kom domkyrkan genom hemmanens försäljning, därvid ränta

förbehölls domkyrkan, att gentemot hemmansinnehavarna intaga en frälseränteägares

rätt. Domkyrkans frälserätt har i särskilt mål bekräftats genom

Kungl. Maj:ts dom den 9 maj 1843 (Schmidts jur. arkiv XIV s. 524).

Beträffande härefter de särskilda från de försålda egendomarna utgående

avgifterna torde ytterligare följande upplysningar böra lämnas. Vad först

angår ordinarie ränta och landgillespannmål ma anmärkas,

att landgillet ursprungligen bestämdes efter uppskattning av den nytta och

fördel eller den nettoinkomst, egendomen kunde giva sin brukare, och åsattes

dels i penningar, dels i persedlar. Landgillet började sa småningom betraktas

såsom en i det hela fast avgift, vilken med angivande av de särskilda naturapersedlarna

infördes i domkyrkans jordeböcker. Sedan slutet av 1600- talet löstes den av domkyrkohemmanen utgående landgillespannmålen efter

den årliga markegången, medan däremot de övriga i landgillet ingående persedlarna,

vilka icke förekommo i markegångstaxa!!, betalades efter ett fixt

pris, det så kallade kronovärdet. Från och med år 1860 löses landgillespannmålen

efter 10-årigt medelmarkegångspris. Den del av landgillet som

var åsatt i penningar eller betalades efter kronovärdet motsvaras i domkyrkans

räkenskaper av ordinarie ränta. I den ordinarie räntan ingår

även den domkyrkan tillkommande halva terminskatten, beträffande vars

uppkomst hänvisas till vad tidigare anförts.

Såsom förut nämnts ålåg det domkyrkans åbor att till domkyrkan utgöra

äckor och dagsverken eller ersättning därför. Denna skyldighet har sedermera

enligt särskilda kungl, brev i början på 1800-talet ersatts med en årlig

avgift, som beräknas efter 1 Va tunna korn för helt mantal att lösas med

penningar efter årlig markegång (äcke- och dagsverkskorn).

Domkyrkans rätt till kronotiondespannmål grundar sig på ett

kungl, brev av år 1557, varigenom domkyrkan förunnades den del av domkyrkohemmanen

åvilande tionde, som eljest skulle hava indragits till kronan

från biskopen. Denna avgift löses numera efter tioårigt medelmarkegångspris.

Ehuru domkyrkan, såsom nämnts, innehade sina fastigheter med frälsemannarätt,

blevo till domkyrkan utgående ränta och kronotionde debiterade

i kronans jordeböcker och räkenskaper saint avförda under anordningstiteln

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.

''kyrkors underhåll’, till dess med föranledande av förordningen angående

förändring av grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869 ändring vidlogs

härutinnan. I nämnda förordning, enligt vilken räntor och kronotionde

skulle indragas till statsverket mot ersättning medelst statsanslag i

penningar, stadgades att förordningen icke inverkade på beskaffenheten eller

utgörandet av de räntor som ägdes med frälserätt eller av sådan tionde som

innehades under enskild äganderätt. Sedan fråga uppstått om tillämpning av

nämnda förordning på domkyrkans räntor och kronotionde, förklarade kam
-

markollegiet genom beslut den 26 oktober 1874, att — enär domkyrkans rätt

till sagda räntor och kronotionde grundade sig på hemmanens och lägenheternas

av ålder åtnjutna frihet från utskylder till kronan och således vore att

anse, räntorna lika med frälseräntor eller kyrkolandgillen, vilka senare enligt

vad i allmänhet föreskrivits borde endast inom kolumn i jordeboken upptagas,

samt kronotionden såsom sådan tionde, vilken under enskild äganderätt innehades

och varpå stadgandena i samma förordning icke vöre tillämpliga —

ifrågavarande räntor och kronotionde icke skulle indragas till statsverket

utan endast kvarstå inom kolumn i jordeboken.

Enligt år 1925 upprättad jordebok för Lunds domkyrka utgå av de försålda

fastigheterna årliga avgifter, vilka, därest spannmålen beräknas efter

1935 års markegångstaxa, uppgå till följande belopp:

Ordinarie ränta ........................................ kr. 842:96

Landgille spannmål (löses efter 10-årigt medelmarkegångspris)

Malmöhus län:

16.6473 hl. råg å 11:86 .................... kr. 197:44

90.6444 » korna 10:31.................... » 934:54

31.4059 » havre å 6: 42.................... » 201:63

Kristianstads län:

10.9914 hl. korn å 10: 01.................... » 110:02 » 1,443:63

Åcke- och dagsverkskorn (löses efter årlig markegång)

Malmöhus län:

173.0888 hl. korn å 9: 60 .................. kr. 1,661:65

Kristianstads län:

34.3119 hl. korn å 9: 10 .................. » 312:24 » 1,973:89

Kronotionde spannmål (löses efter 10-årigt medelmarkegångspris)
Malmöhus

län:

68.1366 hl. råg å 11:86 .................. kr. 808:10

137.7563 » korn å 10:31 ................ » 1,420:27

64.5989 » havre å 6:42 .................. » 414: 72

Kristianstads län:

14.0143 hl. råg å 11: 58

24.8674 » korna 10:01

7.1448 » havre å 6: 48

» 162:29

* 248:92

8 46:30 » 3,100:60.

Summa kronor 7,361: 08.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.

9

Såsom förut nämnts förbehölls domkyrkan vid skatteköpen rätt till

städja vid åboombyten med ett å två års räntor. Enligt av domkyrkokamrerarkontoret

lämnad uppgift har under åren 1926—1935 städja debiterats

med ett sammanlagt belopp av 1,256 kronor 32 öre eller sålunda i medeltal

för varje år 125 kronor 63 öre.

Vidkommande av stadsfastigheter utgående jordskyldsmedel till

domkyrkan uppgå dessa enligt domkyrkans räkenskaper till ett sammanlagt

belopp av endast 25 kronor 24 öre och utgöras från icke mindre än 31 stycken

fastigheter. Tidigare uppgingo jordskyldsmedlen till högre belopp men

de hava under årens lopp på grund av avkortningar för obefintliga fastigheter

och andra orsaker nedgått. Domkyrkans ifrågavarande inkomst torde

grunda sig å vissa på 1500-talet emellan Lunds domkapitel, å ena sidan,

samt borgmästare och råd i de skånska städerna, å den andra, ingangna,

av konungen stadfästa kontrakt, enligt vilka domkyrkans gårdar i städerna

skulle utlegas till städernas borgare för evärdlig tid med villkor, att legotagarna

skulle bebygga och väl vidmakthålla gårdarna samt giva till domkyrkan

skäligt landgille. Tomtinnehavarna, vilka i allmänhet erhållit lagfart

å sina tomter å sådan tid, att de för fredande mot klander från domkyrkans

sida kunna åberopa förordningen den 22 augusti 1881 om tjuguårig hävd

(jfr N. J. A. 1910 s. 49), anses numera innehava tomterna med full äganderätt.

Vad härefter angår avgifterna av de utarrenderade domkgrkohemmanen,

vilka avgifter såsom nämnts redovisas såsom ordinarie ränta, äckeoch

dagsverkskorn samt kronotiondespannmål, torde

beträffande deras uppkomst och sättet för deras utgörande få hänvisas till

den tidigare lämnade redogörelsen. Sedan domkyrkans hemman numera icke

bortstädjas utan utarrenderas i vanlig ordning, utgår av hemmanen varken

städja eller landgillespannmål, vilken sistnämnda avgift torde hava uppgått

i det i spannmål jämväl utgående arrendet. Enligt den ännu gällande 1859

års stadga angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och hennes

egendom skall vid utarrendering arrendatorn åläggas att utan avkortning

å arrendet utgöra alla fastighetens onera, utskylder och åligganden av vad

namn de vara må. Till följd härav torde det åligga arrendatorerna av ifrågavarande

fastigheter att erlägga, förutom arrendeavgiften, fastigheten av

gammalt åliggande ränta, tionde samt äcke- och dagsverkskorn.

Den sakkunniges förslag och däröver avgivna yttranden.

Beträffande först av de försålda egendomarna utgående ordinarie

ränta, landgillespannmål samt äcke- och dagsverkskorn

har den sakkunnige funnit, att dessa avgifter vore att betrakta såsom

frälseskatteräntor och att lagen den 8 november 1912 örn avlösning av

vissa frälseräntor förty vore å dessa avgifter tillämplig. Någon ny lagstiftning

för att bringa dem att upphöra vore således icke erforderlig utöver vad till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.

befordrande av en fullständig avlösning av frälseskatteräntorna i allmänhet

kunde befinnas påkallat.

Mot den sålunda uttalade meningen har erinran ej framställts i något yttrande.

Vad härefter angar kronotiondespannmålen har den sakkunnige

föreslagit, att densamma skall upphöra att utgå för tid efter år 1937

emot ersättning till domkyrkan av statsmedel, vilken ersättning skall bestämmas

till 25 gånger utskyldens årliga belopp, därvid värdet av spannmålen

skall beräknas efter senast fastställda eller 1937 års tioåriga medelina!

kegangspris litt. C med tillagd forsellönsersättning. Till motivering av

detta förslag har anförts:

I sammanhang med beslutet om grundskatternas avskrivning medgavs

genom förordningen den 11 september 1885 (nr 55) angående inlösen av

skattefrälseräntor m. m. bland annat, att kronotionde, vilken åtföljde patronaträtt

inom vissa församlingar eller innehades under annan enskild äganderätt

och^ utginge av jord till vilken tiondetagaren ej innehade äganderätt,

finge, i man som vederbörande ägare (tiondetagare) därom framställde anbud^

för statsverkets räkning inlösas. Anbud om inlösen skulle göras inom

ett år från dagen för förordningens utfärdande. Denna tid förlängdes sedermera

upprepade gånger, sista gången beträffande kronotionde genom

kungörelsen den 7 juni 1901 (nr 32 s. 4) till utgången av år 1903. Efter

inlösningen skulle utskylden i kronans hand behandlas såsom vanlig grundskatt.

Bestämmelserna om grundskatternas avskrivning blevo förty å sådan

inlöst kronotionde tillämpliga.

Till domkyrkan utgående kronotionde av de försalda eller eljest icke

av domkyrkan ägda hemmanen torde vara av beskaffenhet att hava

kunnat inlösas enligt 1885 års förordning, därest tiden för anbud därom numera

icke gått till ända. De sakliga förutsättningarna för inlösen av nämnda

tionde för statsverkets räkning torde emellertid föreligga, och den omständigheten

att preklusionstiden utgått torde icke böra hindra en sådan inlösen,

varigenom avgifterna skulle upphöra att utgå.

Enligt nämnda förordning skulle vid bestämmande av inlösensumman

medeltalet av markegångsprisen för åren 1874—1883 läggas till grund för

beräknande av värdet å utskylderna med tillagd forsellönsersättning av 8

öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för havre. För

skattefrälseräntornas del, beträffande vilkas inlösen enahanda bestämmelser

gällt som för inlösen av kronotionde, har en för ränteägarna förmånligare

beräkningsgrund numera införts. Enligt kungörelsen den 8 april 1927

(nr 96) angående inlösningspriset å till statsverket hembjudna skattefrälseräntor

och lagen den 12 april 1935 om inlösen av vissa frälseräntor skall

medeltalet av markegångsprisen för de sist förflutna tio åren läggas till

grund. Då emellertid domkyrkans tionde löses efter 10-årigt medelmarkegångspris

synes detta pris böra läggas till grund för inlösningssummans

beräknande.

Enär full klarhet råder om vilka fastigheter under annans äganderätt än

domkyrkans äro tiondeskyldiga till domkyrkan synes hinder icke möta att

föreskriva att avgiftsskyldigheten skall upphöra vid en viss, för alla fastigheter

gällande tidpunkt, vilken, under antagande att författningsbestämmelser

i ämnet bliva utfärdade under år 1937, torde kunna bestämmas till

utgången a\ nämnda år. Ersättningsbeloppets fastställande torde icke heller

valla några svårigheter, da kronans och domkyrkans jordeböcker inne
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.

11

hålla fullständiga uppgifter om de fastigheterna åliggande tiondeavgifterna.

Det torde därför kunna uppdragas åt vederbörande länsstyrelse att uträkna

och till domkyrkorådet utbetala ersättningsbeloppet. Till ledning för länsstyrelserna

torde domkyrkorådet böra lämna uppgift å de fastigheter, för

vilka tiondeskyldigheten skall upphöra, samt storleken av avgiften. Ersättningen

torde böra utbetalas vid början av det kalenderår, från och med vilket

avgifterna skola upphöra att utgå.

Emot den sakkunniges förslag i denna del, som domkyrkorådet godkänt,

har allenast kammarkollegiet haft vissa erinringar att framställa. Kollegiet,

som dock icke velat motsätta sig en lösning av frågan på sätt den sakkunnige

föreslagit, har anfört följande:

Kronotionden äger historiskt sett sitt ursprung i den biskopstionde,

som åvilat hemmanen. Domkyrkans nuvarande rätt till tionden torde dock

kunna anses närmast grundad därpå, att vid hemmanens försäljning till

skatte det å ömse sidor förutsatts, att tionden fortfarande skulle utgå. Med

hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke kronotionden borde anses

utgöra allenast en post i frälseskatteräntorna av hemmanen och alltså

i avlösningshänseende behandlas på samma sätt som dessa räntor i övrigt.

Med hänsyn till att ifrågavarande del av avgälderna genom kammarkollegiets

beslut den 26 oktober 1874 förklarats utgöra kronotionde, vilken innehades

under enskild äganderätt, samt att nian därför kan antaga, att kronotionden

skulle hava blivit till statsverket inlöst och avskriven, därest domkyrkan

inom därför stadgad tid gjort framställning i ämnet, vill kollegiet

emellertid icke motsätta sig den sakkunniges förslag, att kronotionden av

hemmanen inlöses och avskrives utan bidrag från jordägaren.

Vad angår städjeavgifterna vid åboombyten har den sakkunnige

föreslagit, att jämväl dessa avgifter skola upphöra att utgå mot ersättning

till domkyrkan av statsmedel med ett belopp motsvarande 25 gånger

årliga medeltalet av den inkomst, som rätteligen bort tillkomma domkyrkan

under åren 1926—1935, eller med i runt tal 3,140 kronor.

Även detta förslag har domkyrkorådet godkänt. Kammarkollegiet däremot

har ansett tillräckliga skäl icke föreligga att behandla städjeavgifterna

på annat sätt än frälseskatteräntorna i övrigt, Städjeavgifterna hade nämligen

icke sitt ursprung i en skatt utan grundade sig uteslutande på förbehåll

vid skatteförsäljningen av hemmanen. Visserligen kunde det i avlösningsärende

bliva vanskligt att uppskatta det årliga genomsnittsvärdet av

städjeavgift, men denna svårighet vore icke större än i fråga örn åtskilliga

andia i frälseränta ingående förmåner, såsom exempelvis rätten till bärande

träd. Värdet skulle i så fall beräknas på sätt stadgades i 9 § andra stycket

i 1912 års lag.

Av stadsfastigheter utgående jordskylds m edel anser den sakkunnige

böra på det sålt bringas alt upphöra, att vederbörande tomtinnehavare

berättigas att, såsom i ett par fall redan ägt rum, friköpa sig från skyldigheten

att utgiva jordskylden genom alt på en gång inbetala avgiftens efter 4

procent kapitaliserade belopp. Till motivering härav har i promemorian anförts

bland annat följande:

Dessa avgifter grunda sig ursprungligen å privaträttsliga avtal, varigenom

domkyrkan tillhöriga tomter upplåtits med ständig besittningsrätt mot årlig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts. proposition nr 234.

Departe
ments
chefen.

avgift. Den sålunda upplåtna rätten torde motsvara den, som i allmänhet

tillkommer innehavare av så kallad ofri tomt i stad. Innehavare av dylik

tomt har icke ansetts vara underkastad skyldighet att vidkännas förhöjning

i den för upplåtelsen bestämda avgiften (N. J. A. 1910 s. 659). Beträffande

nu ifrågavarande till domkyrkan utgående jordskyldsbelopp synes

icke heller hava vidtagits någon förhöjning i avgiften, i allt fall icke efter år

1698. På grund av vad sålunda anförts torde någon ökning i nu utgående

jordskylder icke vara att påräkna för domkyrkan, helst tomtinnehavarna

numera torde kunna göra gällande äganderätt till tomterna.

Emot detta förslag, som godkänts av domkyrkorådet, har erinran icke

framställts.

Vidkommande av de utarrenderade egendomarna utgående ordinarie

ränta, äcke- och dagsverkskorn samt kronotiondespannmål

anser den sakkunnige, att desamma böra utan vidare avskrivas,

sedan de arrendekontrakt, uti vilka föreskrift om deras utgivande meddelats,

utlöpt. Härutinnan har den sakkunnige anfört följande:

Dessa avgifter utgjorde tidigare den inkomst, som domkyrkan såsom jordägare

hade av sina hemman, och torde numera reellt sett icke kunna betraktas

annat än såsom en del av de för hemmanen utgående arrendeavgifterna.

De äro icke av beskaffenhet att böra avlösas eller för statsverkets räkning

inlösas på sätt föreslagits i fråga om avgifterna från de försålda hemmanen.

Anledning torde emellertid saknas att i domkyrkans jordebok och

räkenskaper bibehålla dessa avgifter såsom särskilda inkomstposter. Som

föreskrift i gällande arrendekontrakt om skyldighet för arrendatorerna att

erlägga desamma måste antagas hava föranlett motsvarande nedsättning i

de verkliga arrendebeloppen, synas samma avgifter icke kunna utan förlust

för domkyrkan omedelbart avskrivas, ulan torde de böra oavkortade erläggas,

så länge de arrendekontrakt, uti vilka deras utgörande föreskrives, gälla.

I de arrendekontrakt, som hädanefter upprättas, torde däremot sådan skyldighet

icke böra åläggas arrendatorerna utan avgifterna ur domkyrkans

jordebok och räkenskaper avskrivas, i den mån gällande arrendekontrakt

utlöpa och avskrivning av dem kan ske utan förlust för domkyrkan.

Beträffande två domkyrkan tillhöriga fastigheter, lägenheten Keglinge

mölleplats och utjorden Frierupsmarken nr 1, föreligger det särskilda förhållandet,

att de icke äro i vanlig ordning utarrenderade utan innehavas av

enskilda med ständig besittningsrätt. De av dessa fastigheter utgående avgifter,

bestående för Keglinge mölleplats av jordskyld samt för Frierupsmarken

av ränta, landgille, kronotionde och städja, har den sakkunnige ansett

böra oförändrat utgöras, så länge den nuvarande dispositionen av lägenheterna

består.

I denna del har förslaget mött erinran allenast såtillvida, att kammarkollegiet

ansett kronobonden av Frierupsmarken böra av statsmedel inlösas på

samma sätt som i fråga örn domkyrkans övriga kronotionde.

Den förebragta utredningen torde giva vid handen, att vissa av de till domkyrkan

från de försålda fastigheterna utgående räntor och avgifter äro att

anse såsom frälseskatteräntor, för vilkas avlösning lagen den 8 november

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.

1912 orri avlösning av vissa frälseräntor bereder möjlighet. Pa föredragning

av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Majit tidigare denna dag besluta

i proposition föreslå riksdagen bland annat sådan ändring av nämnda

lag, att staten erhåller rätt att påkalla avlösning. Därest denna lagändring

genomföres, lärer ytterligare åtgärd till upphörande av Lunds domkyrkas

frälseräntor icke vara erforderlig. Sedan frälseräntorna sålunda upphört, torde

jämväl den lösningsrätt som jämlikt 4 kap. 5 § jordabalken tillkommer

domkyrkan till utom börd försålda hemman varav frälseränta utgår upphöra,

alldenstund lösningsrätten har sin grund i domkyrkans frälserätt till

hemmanen.

Beträffande frågan vilka av ifrågavarande avgifter skola anses utgöra frälseränta

torde alla skäl tala för att, såsom även kammarkollegiet ansett, o rdinarie

ränta, landgillespannmal samt äcke- och dagsverkskorn

utgöra i frälseräntan ingående poster. Vad beträffar städj eavgifterna

grundar sig, såsom kammarkollegiet framhållit, domkyrkans

rätt till dessa avgifter på förbehåll vid skatteförsäljningarna. De torde därför

rätteligen vara att anse såsom en i frälseräntan ingående förman. Värdet

av denna förmån borde således rent principiellt sett ingå i frälseräntans

avlösningssumma och ersättning för ifrågavarande förmån vid räntans avlösning

tillkomma domkyrkan. Förutnämnda lagförslag innefattar jämväl

sådan ändring av bestämmelserna i 1912 års lag, att statsverket skall gälda

så stort belopp av frälseräntans avlösningssumma, att annuiteten å det förskott,

som till räntans avlösning lämnas av statsverket, icke i något fall kommer

att överstiga vad jordägaren förut haft att ärligen erlägga i frälseränta.

Därest denna lagändring genomföres, skulle sålunda ersättning för sådana i

frälseränta ingående icke årliga förmåner som nu ifrågavarande städjeavgifter

gäldas av statsmedel. Med hänsyn härtill och då det torde möta svårighet att

beträffande varje särskild fastighet uppskatta förmånens värde — kammarkollegiets

erinran, att enahanda svårighet föreligger redan nu beträffande

uppskattningen av rätt till bärande träd, synes icke vara fullt riktig, då värdering

av skogsbeståndet torde låta sig göra utan större svårighet — men

totala värdet av förmånen kan beräknas med ledning av vad under en längre

tidsperiod bort tillkomma domkyrkan i sådana avgifter, synes upphörandet

av ifrågavarande avgifter enklast böra ske på det sätt, den sakkunnige

föreslagit och domkyrkorådet godkänt, eller sålunda att ersättning av statsmedel

lämnas domkyrkan för förmånens upphörande med 25 gånger årliga

medeltalet av vad i sådana avgifter bort tillkomma domkyrkan under

åren 1926—1935 eller med i runt tal ett belopp av 3,140 kronor. En dylik

lösning av frågan medför att ersättning för förmånens värde icke skall tagas

i beräkning vid avlösning av domkyrkans frälseräntor. Uppenbart är,

att de föreslagna bestämmelserna icke inverka på domkyrkans rätt att utkräva

städjeavgifter för åboombyten, sorn inträffat före bestämmelsernas

ikraftträdande. .

Med avseende å kronotiondcspannmål lärer densamma icke,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.

såsom kammarkollegiet antagit, vara att anse såsom en i frälseräntan ingående

post. Frihet från kronotionde ingick nämligen icke i de sedvanliga frälsefriheterna,

utan domkyrkans rätt till denna avgift torde grunda sig å särskild

upplåtelse av kronan. Då, på sätt kammarkollegiet år 1874 uttalade,

denna kronotionde innehaves under enskild äganderätt och således torde vara

av samma beskaffenhet som den kronotionde, vilken blivit av statsverket

inlöst enligt 1885 års förordning och därefter avskriven, torde statsverket nu

böra i enlighet med den sakkunniges förslag, som domkyrkorådet godkänt

och vars genomförande kammarkollegiet icke velat motsätta sig, verkställa

inlösen av domkyrkans kronotionde av de försålda fastigheterna.

Förslaget om rätt för vederbörande innehavare av stadsfastighet att få friköpa

sig från skyldigheten att till domkyrkan utgiva jordskyldsmed

e 1 synes välgrundat och biträdes av mig.

Icke heller har jag något att erinra emot förslaget om att från domkyrkans

utarrenderade egendomar utgående ordinarie ränta, äckeoch

dagsverkskorn samt kronotiondespannmål skola upphöra

vid utlöpandet av de arrendekontrakt, i vilka föreskrift om deras utgörande

meddelats. Vad angår avgälderna från de under ständig besittningsrätt

upplåtna lägenheterna Keglinge mölleplats och Frierupsmarken nr 1 torde

desamma såsom utgörande vederlag för besittningsrätten fortfarande böra

utgå, till dess i samband med förändrad disposition av lägenheterna avgälderna

kunna upphöra. Härutinnan torde den från sistnämnda lägenhet utgående

kronotionde icke intaga någon särställning, utan lärer denna kronotionde

böra åligga besittningsrättshavaren, så länge besittningsrätten äger

bestånd.

Beträffande beloppet av den ersättning som, enligt vad tidigare anförts,

av statsmedel skall utgå till domkyrkan för upphörande av rätten till

kronotionde och städja har tiondeersättningen föreslagits till en summa,

motsvarande 25 gånger utskyldens årliga belopp, därvid värdet av den spannmål,

vari utskylden utgår, skall beräknas efter 1937 års tioåriga medelmarkegångspris

litt. C med tillagd forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten

för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för havre. Efter 1935 års tioåriga

medelmarkegångspris har utskyldens årliga belopp, enligt vad tidigare anmärkts,

beräknats till 3,100 kronor 60 öre. Ersättningen för forsellönen utgör

91 kronor 24 öre. Då en beräkning efter 1937 års markegångspris, som

ännu icke är bestämt, icke torde komma att nämnvärt inverka på storleken

av det efter 1935 års pris uträknade tiondebeloppet, torde tiondeersättningen

kunna beräknas till 79,/96 kronor. Härtill kommer ersättningen för städjeavgifterna,

vilken ersättning enligt förslaget skall utgöra 3,140 kronor. I

runt tal torde alltså bägge ersättningsbeloppen kunna beräknas till 83,000

kronor. Då ifrågavarande ersättningsbelopp torde böra utbetalas till domkyrkan

under nästkommande budgetår, lärer anslag för ändamålet nu böra

av riksdagen äskas. Till fragan om beredande av täckning härför torde jag

senare få återkomma.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts. proposition nr 234.

15

I anslutning till vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning angående upphörande av vissa till

Lunds domkyrka utgående avgifter.»

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att

dels antaga ifrågavarande förslag,

dels ock till Ersättning åt Lunds domkyrka för upphörd

rätt till kronotionde och städja under sjunde huvudtiteln

för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag

av......................................kronor 83,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter, s. 1 i texten
  2. Rskr. 1937:322 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till ersättning ät Lunds domkyrka för upphörande av vissa kyrkan tillkommande avgi s. 6 i texten
  3. SU 1937:155 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds framställning örn anslag till ersättning åt Lunds domkyrka för upphörande av vissa kyrkan tillkommande avgifter. s. 4 i texten
  4. 1LU 1937:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter, m. m. s. 1 i texten