Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående upphörande av det frän viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille m. m

1937-02-26 · 29 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:235, Med förslag till förordning angående upphörande av det frän viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 235.

1

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående upphörande av det frän viss jord i Skåne,

Halland och Blekinge utgående landgille m. m.; given

Stockholms slott den 26 februari 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till:

1) förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland

och Blekinge utgående landgille, samt

2) förordning angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län utgående

landskyld,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Milang lill riksdagens protokoll 1937

/ sami. Nr 235.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Förslag:

till

förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland

och Blekinge utgående landgille.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landgille, som utgår av fastighet i Skåne, Halland eller Blekinge till kyrka

eller till avlöning av prästerskap eller klockare utan att rätten till landgillets

uppbärande motsvaras av äganderätt till jord, må inlösas mot ersättning

av statsmedel, örn sådant påkallas av kronan eller ägaren av den fastighet,

varifrån avgälden utgår.

Vad nu är sagt gälle ock landgille, som utgår för jordlägenhet, tillhörig

kyrka i något av nämnda landskap och belägen inom viss fastighets ägoområde

men till sitt läge i övrigt numera okänd, där församlingen medgiver

sådan inlösen; sker inlösen av landgille för dylik jordlägenhet, skall ägaren

av den fastighet, inom vars område lägenheten finnes, anses hava förvärvat

äganderätten till lägenheten.

2 §.

Ärende angående inlösen av landgille upptages av länsstyrelsen i det län,

där fastigheten är belägen.

3 §•

I fråga om inlösen av landgille företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Det åligger ämbetet att från kyrkoråden infordra uppgift å

landgillen samt göra framställning örn inlösen av landgille, som i 1 § sägs.

4 §.

Då ansökning om inlösen inkommit, skall länsstyrelsen giva avgäldstagaren

och, om fastighetsägaren är sökande, kammaradvokatfiskalsämbetet tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

5 §•

Ersättningen för landgille, som avses i 1 § första stycket, skall uppgå

till tjugu gånger den årliga avgäldens belopp och ersättningen för landgille,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

3

som avses i andra stycket av samma paragraf, till tjugufem gånger nämnda

belopp. Utgår årlig avgäld i annat än penningar och är ej särskild grund

för beräkning av dess värde i penningar med laga verkan bestämd, skall

värdet för år beräknas efter medeltalet av den årliga markegången för de

sist förflutna tio åren. Kan sådan beräkning icke göras efter länets markegångstaxa,

bestämmer länsstyrelsen efter vad skäligt prövas avgäldens värde

för år.

6 §•

Landgille, som utgår till före den 20 november 1908 antagen tjänstinnehavare,

må inlösas allenast såframt denne lämnar sitt samtycke därtill.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen genom utslag

fastställa ersättningen och föreskriva, från och med vilket kalenderår

landgillet skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat

föranleda, tiden för landgillets upphörande bestämmas till ingången av kalenderåret

närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.

Utslaget skall genom länsstyrelsens försorg delgivas avgäldstagaren och

fastighetsägaren så ock kammaradvokatfiskalsämbetet.

Besvär över länsstyrelsens utslag må anföras hos kammarkollegiet.

8 §•

Länsstyrelsen har att vid början av det kalenderår, från och med vilket

landgillet enligt laga kraftägande utslag upphör att utgå, utbetala ersättningen

till vederbörande kyrkoråd.

Om beloppet av ersättningen för landgille, som utgått till avlöning av prästerskapet

i visst pastorat, åligger det länsstyrelsen att meddela stiftsnämnden

underrättelse.

Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas

och avkastningen användas till det ändamål, vartill landgillet varit anslaget.

9 §■

Anteckning om att avgäldsskyldigheten upphört skall införas i jordeboken.

Där landgillet utgått för jordlägenhet, som avses i 1 § andra stycket, skall

länsstyrelsen om landgillets upphörande underrätta lantmäteristyrelsen, som

har att pröva frågan örn lägenhetens redovisning i vederbörande fastighetsregister.

10 §.

Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å landgille, som utgår

av till skatte försålt så kallat halländskt kyrkohemman.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937. Genom förordningen

upphäves förordningen den 20 november 1908 (rir 138 s. 1) angående uppkörande

av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille

så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot den nya förordningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

5

Förslag

till

förordning angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län

utgående landskyld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landskyld, som enligt jordeboken utgår från fastighet i Göteborgs och

Bohus län till kyrka eller till avlöning av prästerskap, skall upphöra att utgå

för tid efter år 1937 mot ersättning av statsmedel.

Ersättningen skall utgå med tjugu gånger landskyldens årliga belopp, därvid

värdet av persedel, för vilken ej särskild grund för beräkning av värdet

i penningar är med laga verkan bestämd, skall för år beräknas efter medeltalet

av den årliga markegången för åren 1928—1937.

2 §•

Länsstyrelsen har att fastställa ersättningen samt utbetala densamma till

vederbörande kyrkoråd vid början av år 1938.

Om beloppet av ersättningen för landskyld, som utgått till avlöning av

prästerskapet i visst pastorat, åligger det länsstyrelsen att meddela stiftsnämnden

underrättelse.

Där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas och

avkastningen användas till det ändamål, vartill landskylden varit anslagen.

3 §.

Anteckning om att avgäldsskyldigheten upphört skall införas i jordeboken.

Genom denna förordning upphävas förordningarna den 14 oktober 1898

(nr 91 s. 6) angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län utgående

landskyld samt den 20 november 1908 (nr 138 s. 6) om ändring i samma

förordning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 26 februari 1937.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen fråga

angående upphörande av landskyld och landgille.

Föredraganden anför:

»Med anledning av en inom riksdagens andra kammare år 1931 väckt motion,

nr 241, vari gjordes framställning att utredning måtte verkställas på vad

sätt landskyld och landgille samt andra därmed jämförliga uråldriga skattepålagor

på effektivare sätt än nu sker skulle kunna avskrivas eller avlösas,

har riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 4 juni 1931, nr 347, anhållit

att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning i det i motionen angivna

syftet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning.

Sedan genom finansdepartementet från vederbörande kyrkoråd infordrats

uppgifter om utgående landgillen — vilka, i motsats till landskylden, icke

fullständigt redovisas i jordeboken — har chefen för nämnda departement

med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december 1933 givna bemyndigande samma

dag tillkallat numera kammarrådet H. Skoglund såsom sakkunnig att inom

departementet biträda med utredning i frågan örn avskrivning eller avlösning

av ännu utgående landgille och vissa andra å jorden vilande pålagor.

Sedan ifrågavarande utredning slutförts, har den sakkunnige med skrivelse

den 31 mars 1936 till departementet överlämnat en promemoria med, bland

annat, förslag till förordning angående inlösen av landskyld och landgille och

till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolågenheter i Skåne, Halland

och Blekinge.

över promemorian med tillhörande författningsförslag hava yttranden inhämtats

av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands samt Göteborgs och Bohus län ävensom av domkapitlen och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

7

stiftsnämnderna i Lund och Göteborg, varjämte kyrkorådet i Starby församling

inkommit med en skrift.

Innan jag ingår på en redogörelse för den sakkunniges förslag torde böra

lämnas en översikt rörande dels uppkomsten och beskaffenheten av de avgifter,

varom här är fråga, dels ock gällande författningsbestämmelser angående

dessa avgifters upphörande.

Avgifternas uppkomst och beskaffenhet.

Vad först beträffar landskylden är denna en i Bohuslän till kyrkor

eller till avlöning av prästerskap utgående avgift av vissa fastigheter. Enligt

den lag som gällde i Bohuslän vid tiden för dess förening med Sverige förstods

i allmänhet med landskyld den avgäld, som brukare av annans jord

hade att årligen erlägga till jordens ägare. Rätten att uppbära landskyld

av ett hemman eller en lägenhet var således ursprungligen förbunden med

jordäganderätt. Till en början torde landskyldens storlek hava varit beroende

på överenskommelse, men avgiften kom sedermera att utgå med ett bestämt

belopp i penningar eller persedlar. Enligt samma lag hade den som

för livstid lejde annans jord att till jordägaren erlägga ej endast berörda

landskyld utan även dels såsom ersättning för den medgivna brukningsrätten

en till storleken på avtal beroende penningsumma, kallad första (eller

livstid) tagan, dels ock vart tredje år en i förhållande till landskylden bestämd

avgäld, kallad tredje års tagan.

Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och prästerskap genom gåvor

och testamenten eller på annat sätt kommit i besittning av ett stort antal hemman,

hemmansdelar och jordar. Vid reformationen blevo de av dessa egendomar,

som tillhörde kloster och biskopar, med landskyld och tagor indragna

till kronan. Dessutom tillägnade sig kronan rätten att upplåta brukningsrätten

till kyrkornas egendomar, av vilka kyrkorna efter denna tid i allmänhet

uppburo endast landskylden. Härigenom kom efter reformationen äganderätten

till den kyrkolandskylden motsvarande jorden att anses tillhöra ej

kyrkan utan kronan.

Till en början upptogs efter reformationen kyrkor och prästerskap tillkommande

landskyld, där den omnämndes i jordeböckerna, endast anteckningsvis

vid de landskyldspliktiga egendomarna. Men på grund av kammarkollegiets

beslut den 21 februari 1694 upptogs berörda landskyld i likhet

med den kronan tillkommande landskylden i jordeböckerna bland kronans

räntor, dock med anteckning örn dess disposition. Ändring häri skedde

först vid den på grund av förordningen den 23 juli 1869 verkställda indragningen

till statsverket av anordnade grundräntor och kronotionde. Kammarkollegiet,

som fann landskylden icke vara någon av kronan överlåten

rättighet, förordnade nämligen, att den icke skulle indragas till kronan utan

fortfarande utgöras till landskyldstagarna samt i jordeboken frånskiljas

kronans räntor och däri allenast anmärkas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Där landskylden var bestämd i persedlar, torde kyrkor och prästerskap

varit berättigade att i regel uppbära densamma in natura. Landskylden kom

dock att i allmänhet utgöras efter det s. k. kronovärdet (ett på 1620-talet

satt pris å kronans räntepersedlar). Ett undantagsförhållande i detta avseende

intogs endast av de i prästerskapets landskyld ingående persedlarna

malt och smör, vilka prästerskapet ansetts äga rätt att utfå in natura, ehuru

desamma i regel löstes efter markegångspris.

Vidkommande därefter 1 a n d g i 11 e t är detta en i Skåne, Halland och Blekinge

förekommande årlig avgift, som utgår till kyrkor eller till avlöning

av prästerskap eller klockare av vissa fastigheter. Landgillet är av två olika

slag, nämligen dels landgille, som brukare av kyrkojord har att som årlig

avgäld erlägga till kyrkan som jordens ägare, dels ock landgille, vars innehavande

ej betecknar äganderätt till jord.

Det förstnämnda slaget av landgille har sin uppkomst i landboförhållandet

och förutsatte alltså landbo å ägarens jord, vilken hade att för brukningsrätten

erlägga dels vid tillträdet det s. k. städsmålet och dels årligen

landgille och vissa andra prestationer. Landgillet bestämdes efter uppskattning

av den nytta och fördel eller den nettoinkomst, egendomen kunde giva

sin brukare, och åsattes dels i penningar, dels i persedlar, vilka sistnämnda

lämpades efter varje gårds avkastning. Landgillet började så småningom

betraktas såsom en i det hela fast avgift, som efter hand med angivande av

de särskilda naturapersedlarna infördes för kyrkornas egendomar i stiftsjordeböckerna.

Det andra slaget av landgille har uppkommit därigenom att rätten till

landgille skilts från äganderätten till den jord av vilken landgillet utgick.

Landgillet antog i sådana fall naturen av jordränta men kom i allt fall att

bibehålla sin gamla benämning landgille. Ett sådant skiljande av landgille-

och jordäganderätten ägde rum, då kyrkornas gårdar avyttrades till

bönder eller de å gårdarna boende landborna, därvid i regel gjordes förbehåll

om skyldighet för den nye ägaren av jorden att svara för lika mycket

i årlig avgift, som förut utgått av jorden. Därjämte förekom att ägare av

hemman, med bibehållande av jordäganderätten, till kyrka, präst eller klockare

upplät rätt till viss årlig avgift, som också kallades landgille, att för all

framtid utgå av hemmanet.

I avseende å landgillets redovisande i jordeboken och vad därmed äger

sammanhang torde följande upplysningar få lämnas. Under danska tiden

upptogos i kronans jordeböcker endast sådana landgillen och räntor, som

uppburos av kronan. De till kyrkor och präster utgående landgillen voro

däiemot liksom kyrkans gods icke införda i kronans jordeböcker. Vid uppläggandet

av jordeböcker efter svenska metoden infördes, i den mån uppgifter

därom förelågo, de till kyrkor och präster utgående landgillen, men

skildes härvid ej landgillet fran den till kronan utgående räntan utan upptogs

tillsammans med de i sagda ränta ingående penningar och persedlar,

varvid landgillepersedlarna beräknades efter de för kronans persedelräntor

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

9

bestämda penningvärden eller det s. k. kronovärdet. Landgillet koni sålunda

att sammanblandas med jordeboksränta!! och ingå i denna summa, men iakttogs

härvid att landgillet särskilt utmärktes vanligen genom anteckning örn

landgilletagaren. I huvudsaklig överensstämmelse med det sätt, varpå landgillet

antecknats i de äldre jordeböckerna, blev det vid upprättandet av jordeböcker

efter det år 1724 fastställda nya formuläret behandlat såsom anordnad

ränta och redovisades på detta sätt i jordeböckerna, intill dess ändring

häri skedde vid den på grund av förordningen den 23 juli 1869 verkställda

indragningen till statsverket av anordnade grundräntor och kronotionde.

Denna författning avsåg nämligen endast kronans grundräntor, och kammarkollegiet,

som förklarade att kyrkornas och prästernas landgillen ej utgjorde

någon av kronan överlåten rättighet utan vore sådana avgifter, dem

kyrkor och prästerskap av hemman och lägenheter sig betingat, förordnade

att landgillena icke skulle indragas till kronan utan i jordebolcen frånskiljas

jordeboksränta!! och under titel landgille och med angivande av landgilletagaren

endast anmärkas i jordeboken.

I avseende å sättet för de särskilda landgillepersedlarnas utgörande har

länge varit rådande ganska stor osäkerhet, vilken jämväl tagit sig uttryck i

flera av de föreskrifter, som härutinnan på olika tider meddelats. Numera

synes gälla att de kyrkorna i Halland tillkommande smörräntor med få undantag

erläggas med penningar efter markegång och lösas i allmänhet efter

årsmarkegångspris och för en del fastigheter efter medelmarkegångspris.

Landgillesmöret till kyrkorna i Skåne utgöres i regel efter kronovärde, under

det att landgillespannmålen till dessa kyrkor ännu i regel utgår efter

det årliga markegångspriset. Beträffande det till prästerskapet och klockare

utgående landgillet erlägges detta, med visst undantag, numera allmänt efter

årlig markegång.

Såsom förut nämnts utgår det ena slaget landgille för jord som tillhör

kyrkorna. Beträffande dispositionen av dessa jordar är följande att märka.

Under medeltiden hade kyrkornas egendomar ökats med ’småjordar’,

givna eller köpta från bondgårdar. På grund av dessa avsöndringar uppstod

svårighet för gårdarnas ägare att utgöra sina skatter till kronan. Till följd

härav förordnades genom Odense recess den 24 juni 1539, att sådana jordar

skulle få brukas av de bönder, från vilkas gårdar jordarna upplåtits, emot

det landgille, som därav plägat utgå av gammalt, dock att de skulle vara

pliktiga att vid åboombyten betala städja (städsmål) för jordarna. Denna

böndernas brukningsrätt bekräftades genom konung Kristian IV:s recess den

27 februari 1643. Efter provinsernas övergång till Sverige blev denna rätt

stadfäst. I 13 § förordningen angående prästerskapets i Skåne uppbörd

lii. m. den 16 oktober 1723 stadgades sålunda, att den kyrkojord, som i forna

tider givits till kyrkan från hemman och som ännu innehades och brukades

under samma hemman, finge av hemmansåbon efter gamla recesserna

innehavas och brukas emot erläggande till kyrkan av städsmål och det vanliga

landgillet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Sedan kronobetjäningen av den anledningen, att ifrågavarande jordar på

grund av 1718 års jordeboksförenkling i jordeböckerna förts under krono titel,

fråntagit innehavarna jordarna och bortstatt dem till andra, förbjöds kronobetjäningen

genom kungl, resolution den 29 november 1756 att befatta sig

med kyrkojordarnas bortstädjande, varjämte landshövdingarna och biskoparna

ålades att återställa jordarna i de förra brukarnas händer, örn de det

astundade, samt att förhjälpa kyrkorna till åtnjutande av sitt gamla och vanliga

landgille. \ Mare stadgades i samma resolution att landshövdingarna och

biskoparna skulle, sedan församlingarna och prästerskapet blivit hörda, upprätta

förslag till städja för varje jord och sedermera insända förslaget för

fastställelse till kammarkollegiet. Någon fastställelse av de på grund av

1756 års resolution upprättade förslagen kom emellertid icke till stånd, utan

i kungl, brev den 26 juli 1809 och den 4 september 1811 förordnades, att

vid var och en särskild händelse, då kyrkojord blev ledig och skulle förses

med ny brukare, särskild undersökning skulle i kyrkovärdarnas närvaro på

stället förrättas av kronolänsmannen, då han var bosatt i socknen, men eljest

av tva nämndemän för utrönande av jordens beskaffenhet och övriga förmåner,

varefter församlingen skulle avgiva förslag till villkoren för den nya upplåtelsen

samt kammarkollegiet bestämma den städja och det landgille, som

den nya brukaren borde betala.

Dessa bestämmelser blevo av kammarkollegiet på det sätt tillämpade, att

skattläggningsmän (lantmätare, kronofogde, häradsskrivare och nämndemän)

förordnades att upprätta förslag till landgille och städja; landgillena bestämdes

efter de för skattläggning av kronans räntor gällande grunder. I anseende

till de dryga kostnader, som voro förenade med dylika skattläggningsförrättningar,

förordnade emellertid Kungl. Majit på därom gjord framställning

genom brev den 8 februari 1867, att för sådan kyrkorna i Lunds och

Göteborgs stift tillhörig jord, vilken enligt gällande författningar skulle under

prästgård eller annat visst hemman brukas, vederbörande församling tillkomme

att bestämma beloppet av den avgift, som borde till kyrkan erläggas, och

att, om jordens innehavare med församlingens beslut icke åtnöjdes, frågan

skulle överlämnas till avgörande av länsstyrelsen och biskopsämbetet. Häri har

den ändringen sedermera vidtagits, att frågan om avgiftens belopp enligt kungörelse

den 16 september 1932 (nr 430) skall underställas stiftsnämndens avgörande.

Kungl. Majlis förutberörda brev den 8 februari 1867 har hittills tolkats så,

att församling ansetts icke vara berättigad att mot jordinnehavarens bestridande

höja av dylika kyrkojordar utgående landgillen, vilka blivit efter i

laga ordning skedd skattläggning av kammarkollegiet fastställda. Härutinnan

torde få hänvisas till det under nr 32 i regeringsrättens årsbok för år

1934 refererade rättsfall. Beträffande de landgillen, vilka icke blivit fastställda

efter skedd skattläggning utan vilka församlingarna äga bestämma

enligt 1867 års brev, synes tidigare den uppfattningen hava gjort sig gällande,

att även vid sådant bestämmande skattläggningsgrunder skulle tillämpas.

Emellertid synes denna uppfattning så småningom hava frångåtts och sådana

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

landgillen ansetts böra motsvara skäligt arrende. Likaledes har församling

ansetts vara berättigad att vid varje åboombyte bestämma nytt landgille.

Härutinnan torde kunna hänvisas till Kungl. Maj:ts utslag den 16 oktober

1908 angående avgift för en Hörups kyrka tillhörig jord.

Bestämmelser angående avgifternas upphörande.

Bestämmelser hava tid efter annan meddelats i syfte att nu ifrågavarande

ålderdomliga avgifter skulle komma att upphöra. Vad först landskylden

angår avläts till 1898 års riksdag proposition, nr 54, angående upphörande

av den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld. Sedan propositionen

blivit av riksdagen bifallen ävensom kyrkomötet godkänt det i propositionen

innefattade förslaget, såvitt prästlandskylden anginge, utfärdades den 14

oktober 1898 förordning (nr 91 s. 6) angående upphörande av ifrågavarande

landskyld. Däri stadgas bland annat, att där landskyld till kyrka eller

prästerskap enligt jordeboken utgår av hemman eller lägenhet i Göteborgs

och Bohus län, ägaren eller innehavaren av fastigheten får friköpa sig från

skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande av ett penningbelopp,

som i årlig ränta efter 4 procent avkastar en summa lika med landskylden.

Där landskylden utgår in natura eller efter markegångspris, hör till grund

för löseskillingen läggas medeltalet av de tio senast förflutna årens markegångspris

enligt litt. A i länets markegångstaxa. Sedan inlösen skett, skall

anmälan därom göras hos länsstyrelsen för vederbörlig anteckning i jordeboken.

Beträffande prästerskapets landskyld av detsamma på lön anslagna

mensalhemman och av prästänkesäten skola länsstyrelsen och domkapitlet

tillse, att vid ny utarrendering, där så icke redan skett, berörda landskyld

upphör att utgå. Genom förordning den 20 november 1908 (nr 138 s. 6) har

vidtagits den ändring i 1898 års förordning, att landskyldens kapitalisering

skall ske efter en räntefot av 5 procent, varjämte stadgas, att landskyld, som

belöper på tiden innan löseskillingen erlagts, icke innefattas i avlösningen.

Utom införandet av en för landskyldsgivarna förmånligare beräkningsgrund

vid landskyldens avlösning meddelas år 1908 i syfte att åstadkomma

en mera allmän avlösning vissa föreskrifter, varigenom avlösningsproceduren

underlättades för landskyldsgivarna. Bestämmelser, varigenom landskyldens

avlösning gjordes inom viss tid obligatorisk, ansågos icke böra meddelas,

enär landskylden för en del fastigheter uppgick till tämligen avsevärda

belopp. Icke heller ansåg man, att staten skulle för landgillenas avskaffande

ikläda sig ekonomiska uppoffringar.

Vad härefter angår bestämmelser örn upphörande av landgille må

först anmärkas, att bland de kyrkorna tillhöriga jordar som brukas under

hemman finnas många, vilka äro belägna inom det hemmans område vars

ägare utövar brukningsrätten, men icke till läge i övrigt eller till areal och

beskaffenhet numera kända. De för dessa lägenheter nu utgående avgälder

äro i de flesta fall ytterst obetydliga, otta utgörande endast några få ören,

och någon förhöjning därav lärer icke kunna av församlingarna påräknas,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

så länge närmare kännedom saknas örn lägenheternas storlek och beskaffenhet.

Efter därom vid 1881 års riksdag motionsvis gjord framställning hemställde

riksdagen, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att sådana kyrkorna i Skåne,

Halland och Blekinge tillhöriga, inom vissa hemmans ägoområden befintliga

jordar, vilkas läge i övrigt så väl som areal vore okända, finge med full äganderätt

överlåtas på vederbörande hemmansägare mot en löseskilling, motsvarande

den av jorden utgående årliga avgälden kapitaliserad.

Uti häröver avgivet utlåtande förordade kammarkollegiet förslaget endast

såtillvida att vederbörande församlingar skulle få rätt att under vissa förbehåll

å hemmansinnehavaren överlåta äganderätten till kyrkojord av ifrågavarande

slag; däremot borde hemmansinnehavaren icke tillerkännas rättighet

att, även mot församlingens bestridande, förvärva äganderätt till jorden.

Såsom villkor för sådan försäljning ansåg kollegiet bland annat böra

stadgas, att med hänsyn till bestämmelserna i 26 kapitlet 6 § kyrkolagen

samt 5 § i prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 köpeskillingen borde

bestämmas till så högt belopp att försäljningen kunde anses ''lända kyrkan

till nytta och förbättring’. Då vid köpeskillingens bestämmande avseende

borde fästas därå, att för lägenheterna utgjordes, utom landgillet, även städja

vid varje åboombyte, föreslog kollegiet, att kapitaliseringen skulle ske efter

3 procent.

Härefter utfärdade Kungl. Majit den 22 oktober 1886 kungörelse angående

försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. Därigenom

föi ordnades, att kyrka i nämnda landskap tillhörig, inom visst hemmans

ägoomrade befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke vore

känt, finge av församlingen med kammarkollegiets medgivande försäljas till

ägaren av det hemman, inom vars område lägenheten funnes, emot en köpeskilling

icke understigande ett belopp, som i årlig ränta efter tre för hundrade

avkastade en summa lika med den årliga avgälden.

Tillämpningsområdet för 1886 års kungörelse utsträcktes genom kungörelsen

den 20 november 1908 (nr 138 s. 4) angående försäljning av vissa

kyrkolägenheter i Skane, Halland och Blekinge till att gälla även de kyrkojordar,

vilka visserligen vore till läget kända men för vilka landgillena fastställts

genom skattläggning. Såsom förut nämnts anses detta slags landgille

vara oföränderligt. Kyrkorna äga icke dispositionsrätt till nyssnämnda

jordar, så länge vederbörande brukare utgöra det bestämda landgillet

jämte städja vid åboombyten. Med hänsyn till avgifternas obetydlighet i förhållande

till jordvärdet torde jordarnas återfallande till kyrkan i följd av

m aktlatet fullgörande av sagda skyldighet icke heller gärna vara tänkbart.

Följaktligen kunna kyrkorna icke heller av äganderätten till dessa jordar i

regel draga annan förmån än uppbärandet av berörda landgille och städja.

Med hänsyn härtill hava ur synpunkten av kyrkornas intresse sådana jordar

ansetts kunna behandlas pa samma sätt som de lill läge och areal okända jordarna.

Genom 1908 ars kungörelse förordnades sålunda, att inom visst hemmans

ägoområde befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke är känt,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 235.

13

så ock jordlägenhet, vilken är till lägel känd men på grund av gällande författningar

bör ständigt brukas under visst hemman och för vilken landgille och

städja vid åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning bestämda,

får från kyrkan förvärvas av ägaren av det hemman, inom vars område

lägenheten finnes eller med vilket brukningsrätten till lägenheten är förenad,

emot en köpeskilling icke understigande ett belopp, som i årlig ränta

efter 4 % avkastar en summa lika med den årliga avgälden. Utgår avgälden

med en eller flera persedlar in natura eller efter markegångspris, beräknas

penningvärdet efter senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris för länet.

Anbud å sådant köp skall ingivas till kyrkostämmans ordförande och av

denne jämte kyrkostämmans yttrande insändas till länsstyrelsen. Har kyrkostämman

ej bestritt försäljningen och finna länsstyrelsen och domkapitlet densamma

vara överensstämmande med kungörelsens bestämmelser och i övrigt

till kyrkans nytta, skola handlingarna insändas till kammarkollegiet, som det

tillkommer att avgöra, huruvida försäljningen må äga rum eller icke. Sedan

kollegiet lämnat bifall till försäljningen och köpeskillingen blivit inbetald

till kyrkans kassa, äga länsstyrelsen och domkapitlet på anmälan utfärda

köpebrev.

Beträffande det andra slaget av landgille eller sådant landgille, vars innehavande

ej betecknar äganderätt till jord, framlade Kungl. Maj:t till 1908

års riksdag förslag om detta landgilles upphörande. Sedan förslaget blivit

av riksdagen med viss ändring antaget ävensom kyrkomötet, såvitt prästoch

klockarlandgillet anginge, godkänt förslaget med den av riksdagen beslutade

ändringen, utfärdade Kungl. Majit den 20 november 1908 förordning

i ämnet (nr 138 s. 1). Däri stadgas bland annat, att där landgille till

kyrka, prästerskap eller klockare utgår av hemman eller lägenhet i Skane,

Halland eller Blekinge utan att rätten tili landgillets uppbärande motsvaras

av äganderätt till jord, ägaren eller innehavaren av den landgillepliktiga

fastigheten får friköpa sig från skyldigheten att utgöra detta landgille mot

erläggande av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter 5 % avkastar en

summa lika med landgillet. Där landgillet består av en eller flera persedlar,

för vilka visst penningvärde icke blivit genom behörigt beslut fastställt,

skall till grund för löseskillingens beräknande läggas medeltalet av de tio

senast förflutna årens markegångspris enligt litt. A i länets markegångstaxa

eller, därest sådant pris ej finnes i sagda taxa upptaget, det penningvärde

vartill avgälden skäligen kan uppskattas. Beträffande landgille till

prästerskap eller klockare får ej vederbörande begagna sig av avlösningsiätten

utan medgivande av vederbörande tjänstinnehavare, där han anställts

före förordningens tillkomst. Ägare eller innehavare av landgillepliktig fastighet,

som vill inlösa landgillet, skall göra ansökan hos länsstyrelsen, som har

att pröva, huruvida inlösen får äga rum samt, därest så befinnes, iastställa

löseskillingen. Sedan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft och löseskillingen

till vederbörande kyrkoråd inbetalts, skall genom länsstyrelsens försorg anteckning

ske i jordeboken, att avgäldsskyldigheten upphört. Beträffande

prästerskapets landgillen av de detsamma på lön anslagna annex- och men
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

salhemman samt av prästänkesäten skola länsstyrelsen och domkapitlet

tillse, att vid ny utarrendering, där så ej redan skett, berörda landgille upphör

att utgå. Dessa bestämmelser skola icke äga tillämpning i avseende å landgille,

som utgår av till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman eller

innehaves under patronatsrätt.

Vad slutligen angår landgillen för jordar, å vilka kungl, brevet den 8 februari

1867 är tillämpligt, hava dessa landgillen såsom ej för all framtid till

beloppet oföränderliga icke berörts av ifrågavarande lagstiftning, som åsyftat

de oföränderliga landgillenas upphörande.

Rörande frågan i vad mån de bestämmelser, för vilka nu redogjorts, föranlett

att landskyld och landgille upphört att utgå må följande anmärkas.

Ehuru de beträffande landskgldens upphörande vidtagna åtgärderna medfört,

att ett icke ringa antal landskyldsbelopp blivit avlösta, utgår dock

fortfarande landskyld från ett stort antal fastigheter. Före 1898 års förordning

uppgick sålunda antalet landskyldspliktiga fastigheter till 665. Landskyldstagarna

voro 61 kyrkor och 21 kyrkoherdar och prästänkor. Den

till kyrkorna utgående landskylden uppgick till ett kontant belopp av

261 kronor 82 öre och prästlandskylden till 286.02 hektoliter malt och

148.78 kilogram smör samt ett kontant belopp av 14 kronor 19 öre. Efter

verkställda avlösningar har antalet landskyldspliktiga fastigheter nedgått

till 345, som utgöra landskyld till 43 kyrkor och 14 pastorat, vilka numera

till prästerskapets avlöning uppbära de kyrkoherdarna och prästänkorna

förut tillkommande landskyldsbeloppen. I nämnda siffror ingå icke de

ecklesiastika boställen, för vilka på grund av föreskrift i 1898 års förordning

landskyldsplikten så småningom kommer att upphöra. Genom brev

till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 31 juli 1929 förordnade

nämligen kammarkollegiet med stöd av sagda förordning, att från vissa

ecklesiastika boställen ännu utgående landskyld till prästerskapet skulle vid

boställenas förnyade utarrendering hringas att upphöra. Sammanlagda beloppet

av den till kyrkorna utgående landskylden har nedgått till 170 kronor

97 öre; 23 kyrkor uppbära landskyld med mindre belopp än 1 krona, 15

kyrkor med belopp mellan 1 krona och 10 kronor. Det högsta till en kyrka

utgående landskyldsbeloppet uppgår till 33 kronor 16 öre (Skee kyrka).

Detta belopp erlägges av tillhopa 28 hemman. Av 131 hemman och lägenheter

utgå mindre belopp än 1 krona. Det högsta beloppet, som utgår av

ett hemman, utgör 6 kronor. Den till avlöning av prästerskapet utgående

landskylden uppgår till 192.86 hektoliter malt, 89.25 kilogram smör och ett

kontant belopp av 8 kronor 69 öre eller, med malt och smör beräknade efter

medeltalet av den årliga markegången för åren 1926—1935, till sammanlagt

4,459 kronor 16 öre. Det högsta landskyldsbeloppet, 966 kronor 19 öre, utgöres

till Skee pastorat och utgår av 35 fastigheter. Det högsta av en fastighet

(jordeboksenhet) utgående landskyldsbeloppet uppgår till 7.42 hektoliter

malt motsvarande enligt nyssnämnda medelpris 155 kronor 67 öre.

De rörande landgillets upphörande utfärdade författningarna synas icke i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.

15

någon nämnvärd utsträckning hava medfört åsyftat resultat. Visserligen

har antalet landgillepliktiga fastigheter vid tillkomsten av 1908 års författningar

uppgivits till 1,835 stycken, under det enligt nu lämnade uppgifter

antalet sådana fastigheter skulle uppgå till allenast omkring 650 stycken.

Den stora skillnaden i antalet landgillepliktiga fastigheter torde emellertid

till huvudsaklig del bero på andra omständigheter. Sålunda torde församlingarna

i ganska stor utsträckning hava avskrivit landgillen, där dessa uppgått

till obetydliga belopp, då besväret med dessas utkrävande icke motsvarat

värdet av dem. Vidare synas 1908 års uppgifter hava grundats å jordeböckerna,

vilka icke äro tillförlitliga med avseende å landgillenas redovisande.

Och slutligen synas bland förstnämnda antal fastigheter i viss utsträckning

hava upptagits jämväl i vanlig ordning utarrenderade fastigheter.

Enligt uppgjorda sammanställningar över de inkomna uppgifterna rörande

landgillena skulle sådant landgille, som icke motsvaras av äganderätt till

jord, utgå av sammanlagt 190 fastigheter i Kristianstads, Malmöhus och

Hallands län till ett årligt belopp av 4,738 kronor, därvid de i persedlar utgående

landgillen beräknats efter medeltalet av markegångsprisen för åren

1926—1935. Landgille för till läge och areal kända jordar utgår av sammanlagt

277 jordar i samma län till ett årligt belopp av 6,294 kronor 13 öre

samt landgille för till läge och areal icke kända jordar av sammanlagt 188

fastigheter i nämnda och Blekinge län till ett årligt belopp av 1,002 kronor

53 öre, varvid i persedlar utgående landgillen beräknats på sätt nyss nämnts.

Landgillenas storlek växlar betydligt eller från några ören ända till 30 hektoliter

spannmål, motsvarande enligt angivna medelmarkegångspris 322 kronor

20 öre. Sistnämnda landgillebelopp utgår till Hörups kyrka för kyrkojorden

3/s mantal Örum nr 30 om 11 hektar, som brukas under hemmanet

V4 mantal Örum nr 6. De högsta beloppen av landgille, som icke motsvaras

av äganderätt till jord, utgå av hemmanen Näs nr 1, Trollenäs socken, oell

Gladsax nr 6 i Gladsax socken och uppgå till respektive 21.16 hektoliter

spannmål, 1/3 råg, 1/3 korn, a/3 havre och 16.49 hektoliter korn, motsvarande

efter angivna medelmarkegångspris 191 kronor 92 öre och 162 kronor 12

öre.

Tidigare ändringsförslag.

Frågan om effektivare åtgärder för avveckling av landskylden har tidigare

varit föremål för överväganden. I en vid 1918 års riksdag i andra kammaren

väckt motion ifrågasattes att landskylden skulle bringas att upphöra på

enahanda sätt som vore stadgat för avlösning av vissa frälseräntor enligt

lagen den 8 november 1912. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott som

avgav utlåtande över motionen hemställde, att motionen icke måtte till någon

kammarens åtgärd föranleda. Enligt utskottets mening skulle den i

motionen avsedda avlösningsproceduren bliva alltför vidlyftig och besvärlig

med hänsyn till de mycket små belopp det i regel gällde. Däremot ifrågasatte

utskottet en avskrivning av landskylden även om härför skulle krävas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ekonomiska uppoffringar från statens sida. Med hänsyn till beloppens obetydlighet

vore det nämligen ur administrativ synpunkt en fördel om landskylden

försvunne. Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

Vid 1921 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet med hemställan om utredning

rörande lämpligaste sättet att befria innehavare av landskyldspliktig

jord från sådan pålaga. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte

motionen. Sedan vid behandling av ärendet i kammaren framhållits, att

landskylden endast vore en del av det stora komplex av pålagor som ännu

åvilade jorden i olika svenska landskap, avslogs utskottets hemställan.

I fråga om kyrkojordarna i Skåne, Halland och Blekinge anhölls i en vid

1919 års riksdag väckt motion örn utredning rörande rätt för jordarnas arrendatorer

att lösa till sig jordarna. Första lagutskottet, vartill motionen

hänvisats, hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Utskottet, som ansåg motionen avse sådana jordar, å vilka 1908 års

lagstiftning icke var tillämplig, eller sålunda dels jordar, vilka enligt gällande

författningar skulle brukas under visst hemman men för vilka landgillet icke

blivit bestämt efter skattläggning, dels ock jordar, vilka skulle i författningsenlig

ordning utarrenderas, anförde härvid bland annat följande: Landgillena

för de i motionen avsedda jordar vore icke till beloppet oföränderliga utan

att likställa med verkliga arrendeavgifter. Det syntes därför med fog kunna

ifrågasättas, huruvida det vore med kyrkornas intresse överensstämmande att

kyrkorna genom försäljning av sådana jordar avhände sig de årligen för dessa

jordar inflytande och i framtiden möjligen stegrade arrendeinkomster. Beträffande

vissa jordar, vilka vore obetydliga till areal och föga ägnade att

brukas för sig, kunde helt visst en försäljning vara önskvärd. Men för dessas

del torde en försäljning få bero på överenskommelse och efter vederbörligt

tillstånd i varje särskilt fall. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Slutligen har, såsom förut nämnts, 1931 års riksdag anhållit örn åtgärder

för upphörande av landskyld, landgille och andra därmed jämförliga pålagor.

Den sakkunniges förslag.

Det av den sakkunnige upprättade förslaget till förordning angående inlösen

av landskyld och landgille innebär i korthet följande. Landskyld samt

landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, ävensom landgille, som

utgår för kyrka tillhörig, inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägenhet,

vars läge i övrigt numera icke är känt, skall mot ersättning i penningar

inlösas med statsmedel. Sådan inlösen kan påkallas av kronan eller ägaren

av den fastighet, varifrån avgälden utgår. Kronan skall företrädas av kammaradvokatfiskalsämbetet,

vilket det åligger att påkalla inlösen samt för sådant

ändamål från vederbörande kyrkoråd infordra uppgift å landgillen, som

skola inlösas. I övrigt överensstämmer förslaget i stort sett med 1898 och

1908 års författningar. Ersättningen skall sålunda uppgå till 20 gånger årliga

avgälden, örn avgälden ej motsvaras av äganderätt till jord, samt eljest

till 25 gånger årliga avgälden. Där inlösen sker av landgille, som utgår för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

kyrka tillhörig jord, skall äganderätten till jorden överlåtas å vederbörande

hemmansägare. Sådan inlösen kan ske endast med församlingens bifall. Inlösen

av landgille, som utgår till före tillkomsten av 1908 års förordning antagen

befattningshavare, får äga rum allenast med dennes medgivande. Inlösningsärendena

handläggas i första instans av länsstyrelsen. I motsats till

vad nu gäller skall avgäld upphöra fr. o. m. visst kalenderår, vid vars början

ersättningen utbetalas av länsstyrelsen till vederbörande kyrkoråd. Härjämte

hava bestämmelser meddelats om fondering av ersättningsmedlen och om anteckning

i jordeboken örn upphörd avgäldsskyldighet.

Förslaget till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolag enheter i

Skåne, Halland och Blekinge överensstämmer med nedan angivna undantag

med 1908 års kungörelse. Inlösen av landgille för de okända jordarna skall

icke längre regleras genom kungörelsen utan, såsom nyss nämnts, ske enligt

förordningen örn inlösen av landskyld och landgille. Försäljning av de i kungörelseförslaget

avsedda jordarna skall icke blott såsom nu kunna ske efter anbud

av vederbörande jordinnehavare utan till påskyndande av inlösningen även

efter hembud. För sådant ändamål skall kammarkollegiet till vederbörande

stiftsnämnd översända uppgift å dylika jordar jämte uträkning å köpeskilling,

för vilken jorden lägst må säljas. Sedan därefter stiftsnämnden inhämtat

yttrande från församlingen, huruvida och till vilken köpeskilling den önskar

sälja lägenheten, skall stiftsnämnden, därest församlingen ej bestritt försäljning,

hembjuda lägenheten till innehavaren.

Angående behovet av ändrade bestämmelser i fråga om upphörande av landskyld

samt det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, har den

sakkunnige anfört, att det vöre av allmänt intresse, att dylika, fast egendom

belastande avgifter med så kallad tyst förmånsrätt bringades att upphöra.

Då nuvarande bestämmelser visat sig brista i effektivitet och avskrivning av

avgälderna med hänsyn till deras karaktär icke torde böra ske utan ersättning

till avgäldstagaren, torde det böra tagas i övervägande, örn icke staten

på ett mera positivt sätt än genom åvägabringande av lagstiftning i ämnet

bör medverka till avgäldernas avlösning.

I frågan huruvida staten bör medverka till avgifternas upphörande genom

statsinlösen av dessa har i promemorian anförts bland annat följande:

Det i gällande författningar bestämda sätiet för avlösning av landskyld

och landgille är grundat på den uppfattningen att dessa avgifter icke utgöra

någon av kronan på kyrkor eller prästerskap överlåten rätt, vadan avgifterna

icke ansetts böra indragas till statsverket mot ersättning av statsmedel

eller att staten eljest för deras avskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar.

Mot denna uppfattning uttalades redan under förarbetena till

1898 års förordning av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att för enkelhetens

skull och i betraktande av det ringa värde, vartill landskylden

uppginge, ersättning för dessa avgälders upphörande lämpligen borde utgå

av statsmedel.

Fullständig avlösning av avgälderna torde icke kunna ske utan att staten

ekonomiskt bidrager till avlösningen. En anordning motsvarande den som

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 235.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majis proposition nr 235.

gäller vid avlösning av frälseräntor enligt 1912 års lag skulle med hänsyn

till avgifternas i allmänhet ringa belopp bliva alltför omständlig och kostsam.

Landskylden och det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord,

torde kunna jämställas med grundskatt. Dessa avgälder redovisas i kronans

jordeböcker, och tidigare inräknades de i hemmanens till kronan utgående

räntor samt avfördes såsom anslagna åt kyrkorna. Vid skattläggning blev

landgillepliktigt hemman i enlighet med de för skattläggningen fastställda

grunder uppskattat till ränta till visst belopp, varefter det till kyrkorna utgående

landgillet avräknades och som kronans ränta utfördes skillnaden

mellan den ränta, hemmanet ansågs kunna draga, samt landgillet. Beloppet

av kronans ränta blev således beroende av storleken av kyrkans landgille.

Från denna synpunkt torde med visst fog kunna sägas, att landgillet utgjorde

en del av hemmanets grundskatt, nämligen den del, som var anslagen åt

kyrkan. På enahanda sätt förhåller det sig med landskylden. Då grundskatteavskrivningen

icke omfattade den del av räntorna, som motsvarade

till kyrkan utgående landgille och landskyld, samt kännedom om grunden

till den särskilda avgiftsplikten beträffande sagda avgälder mestadels saknas,

är det naturligt att denna avgiftsplikt för den enskilde jordägaren ter sig som

en olikhet i beskattningen. Detta understrykes ytterligare av det förhållandet,

att de landgillen och räntor, som vid reformationen indrogos till kronan från

kyrkliga institutioner, blivit vid grundskatteavskrivningen avskrivna.

Vanlig grundskatt, som varit anslagen till kyrkliga institutioner, har blivit

i enlighet med den förut nämnda förordningen den 23 juli 1869 till kronan

indragen mot ersättning till vederbörande och därefter avskriven. Då på

grund av vad ovan anförts landskylden och det landgille, som icke motsvaras

av äganderätt till jord, i vissa avseenden synas kunna jämställas med

dylik anordnad grundskatt, torde skäl tala för att avlösningen av samma avgälder

helt och hållet bestrides av statsmedel eller sålunda att avgälderna inlösas

av statsverket och därmed upphöra att utgå.

Beträffande det landgille, som motsvaras av äganderätt till jord men som

utgår för jord, vars läge icke är känt, synes dess karaktär av nyttjanderättsavgift

icke vara särskilt framträdande. Kyrkans äganderätt till jorden är

av uteslutande formell natur. Jorden ingår såsom en integrerande del av

det hemman, inom vars ägoområde den är belägen. I saknad av kännedom

om jordens läge, storlek och beskaffenhet kan någon höjning av landgillet

icke påräknas, utan såsom enda förmån av sin äganderätt åtnjuter

kyrkan det oföränderliga landgillet. Skillnaden mellan detta slag av landgille

och det som icke motsvaras av äganderätt till jord synes fördenskull

vara av uteslutande formell natur, och jämväl nu ifrågavarande slag av landgille

synes i verkligheten hava karaktär av jordränta. På grund härav och

med hänsyn till de obetydliga belopp, vartill dessa landgillen i allmänhet

uppgå, synas jämväl sådana landgillen böra inlösas av statsverket.

Vad därefter angår landgille för till läget kända jordar, vilka mot för all

framtid gällande avgifter skola brukas under visst hemman, innebär avlösningen

av landgillet, som i detta fall utgör en vanlig nyttjandeavgift, en verklig

överlåtelse av äganderätten till jordarna. För avlösningsbeloppet erhåller

hemmansägaren sålunda vederlag i den särskilda jordlägenhet, som visserligen

brukas till hemmanet men som icke ingår i dess ägovälde. Det torde

icke vara förenligt med billighet att hemmansägaren erhåller äganderätt till

jorden utan någon ekonomisk uppoffring från hans sida. Icke heller synes

det vara av så stort allmänt intresse att påskynda försäljningen av dessa jordar

att staten bör ekonomiskt bidraga därtill. I den ekonomiska samfärdseln

torde dessa, hemmanen vidhängande, nyttjanderätter icke medföra någon

nämnvärd olägenhet eller oreda. Då landgillena för nu ifrågavarande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

jordar i allmänhet uppgå till jämförelsevis obetydliga belopp, torde icke

heller i allmänhet några svårigheter föreligga för nyttjanderättshavaren att

finansiera inköpet av lägenheten, eventuellt med denna såsom kreditobjekt.

Med hänsyn till de obetydliga belopp det här är fråga om synes icke heller

lämnande av förskott från statsverkets sida vara erforderligt. Ett sådant

förfarande skulle för övrigt bliva alltför omständligt.

I fråga örn själva förfarandet vid statsinlösningen av landskyld och landgille

har den sakkunnige anfört följande:

För befordrande av inlösningens snabba genomförande synes kronan böra

påkalla inlösen. Såsom vid inlösen av frälseräntor torde kronan därvid böra

företrädas av kammaradvokatfiskalsämbetet. Da kronans jordeböcker och

andra handlingar icke innehålla fullständiga och tillförlitliga uppgifter örn

landgillena, bör ämbetet från vederbörande kyrkoråd infordra uppgifter i

sådant avseende. Sedan dessa uppgifter underkastats granskning av ämbetet,

skall ämbetet hava att hos länsstyrelsen påkalla inlösen av de avgifter

som avses. Beträffande landskylden innehålla däremot jordeböckerna fullständiga

uppgifter, vadan ämbetet redan på grund av dessa uppgifter kan

omedelbart påkalla inlösen. Då fastighetsägaren givetvis har ett stort intresse

att få avgiftsskyldigheten avlyftad från sin fastighet och olika meningar

kunna råda därom, huruvida viss avgäld är av beskaffenhet att böra inlösas,

torde även han berättigas att påkalla inlösen. Med hänsyn till att landgillena

icke äro tili beloppet fastställda torde, innan inlösen sker, jämväl avgäldstagare

böra beredas tillfälle att yttra sig. Beträffande storleken av ersättningsbeloppet

ifrågasättes ingen ändring av nu gällande bestämmelser i ämnet

eller att ersättningsbeloppet för landskyld och landgille, som icke motsvaras

av äganderätt till jord, skall utgå med 20 gånger avgiftens årsbelopp

samt där landgillet motsvaras av äganderätt till jord 25 gånger samma belopp.

Den högre ersättningen i sistnämnda fall har motiverats med den särskilda

städjeavgift, som kyrkan är berättigad att utöver landgillet uppbära

vid åboombyten. I visst avseende av mindre betydelse föreslås i enhetlighetens

intresse en mindre jämkning. Enligt gällande författningar skall till

grund för beräkning av värdet av i landskyld och landgille ingående persedel

vid avlösning läggas medeltalet av de tio sisla årens markegångspris (litt.

A), under det vid uträkning av köpeskilling för till läget icke känd jord det

senast fastställda tioåriga medelmarkegångspriset (litt. C) skall läggas till

grund. Då avlösningen av bägge slagen av landgille föreslås skola regleras i

en författning, synes lämpligast att en och samma beräkningsgrund tillämpas.

Någon större förändring i sakligt hänsende innebär icke denna förenkling.

Enligt gällande bestämmelser kan avgäldsskyldigheten upphöra när som

helst under året. Landgille och landskyld, som belöper på tiden innan löseskillingen

erlagts, innefattas icke i avlösningen. I överensstämmelse med vad

som gäller vid avlösning och inlösen av frälseräntor torde till befordrande

av reda böra föreskrivas, att avgäldsskyldigheten skall upphöra från och

med början av kalenderår.

Beträffande ersättningsbeloppets disposition finnas föreskrifter meddelade

i 1908 års förordning endast för det fall att avgiften utgått till löntagare.

I särskilt mål angående användande av ifrågavarande slag av medel till reparation

av kyrka har Kungl. Majit genom beslut den 21 oktober 1932 förklarat

församling enligt nådigt cirkulär den 29 oktober 1886 vara oförhindrad

att använda å medlen uppkommen ränta till kyrkans behov men däremot

lämnat gjord framställning örn användande av själva kapitalbeloppet till an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majis proposition nr 235.

givna ändamål utan bifall. Då generella bestämmelser om dispositionen av

ersättningsbeloppen lämpligen synas böra meddelas, föreslås i principiell anslutning

till Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut, att medlen skola, där ej Kungl.

Maj:t annorlunda förordnar, fonderas samt ränteavkastningen användas till

det ändamål, vartill avgälden varit anslagen.

Något undantag från ifrågavarande bestämmelser i avseende å landgille,

som innehaves under patronatsrätt, erfordras sedan patronatsrätterna avvecklats

numera icke. Icke heller lärer föreskrift vidare behöva meddelas

om upphörande av landskyld och landgille beträffande prästerskapet tillkommande

dylika avgifter av detsamma på lön anslagna fastigheter, då sådana

avgifter numera synas hava upphört att utgå elier i allt fall på grund

av kammarkollegiets beslut den 31 juli 1929 komma att upphöra vid fastigheternas

förnyade utarrendering.

Vad angår det i 1898 och 1908 års författningar intagna villkor om samtycke

av de dåvarande tjänstinnehavarna til! avlösning av tili dem utgående

avgäldsbelopp, lärer vid det förhållande, att prästernas avgälder numera,

efter det nya löneregleringar fastställts i samtliga pastorat, uppbäras av

vederbörande pastorat, dylikt förbehåll erfordras allenast beträffande klockare.

Beträffande den ur synpunkten av önskvärdheten av en fullständig

inlösen av avgälderna ringa praktiska betydelsen av sådant förbehåll må

nämnas att av för närvarande landgilleberättigade klockare allenast en —- klockaren i Lindbergs församling av Hallands län — är antagen till klockare

före den 20 november 1908, då förordningen utfärdades.

Beträffande en i 1898 års förordning omnämnd landskyld till kungl, och

Hvitfeldtska stipendieinrättningen — vilken landskylds upphörande skulle

få bero på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande —synes någon åtgärd till

denna landskylds upphörande icke vidare vara erforderlig. Nämnda landskyld

har nämligen enligt vad uppgivits icke debiterats i stipendieinrättningens

räkenskaper och synes, därest den verkligen i äldre tider utgjorts, för

länge sedan hava upphört att utgå.

Beträffande frågan örn försäljning av sådana i 1908 års kungörelse omförmälda

kyrkojordar, som äro till läget kända och för vilka landgille

och städja vid åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning

bestämda, har den sakkunnige såsom nämnts icke ansett skäl föreligga

för inlösen med statsmedel av dessa jordar men föreslagit, att för befordrande

av fortgången av försäljningarna jordarna skola hembjudas vederbörande

nyttjanderättshavare. I detta avseende har den sakkunnige anfört bland

annat följande:

Då landgillena för dessa jordar äro till beloppet fastställda av myndighet

och jämväl i regel i jordeboken antecknade, lärer utan större svårigheter

uppgift om de landgillena motsvarande jordar kunna erhållas ur jordeboken.

Kammarkollegiet, som enligt nu gällande bestämmelser har att avgöra,

huruvida en lägenhet kan säljas med tillämpning av 1908 års kungörelse,

torde böra upprätta förteckningar å dylika jordar upptagande lägenhetens

namn och nummer, det hemman, varunder lägenheten brukas, samt

bejoppet av landgillet ävensom den köpeskilling, för vilken lägenheten lägst

må säljas. Dessa förteckningar böra översändas till vederbörande stiftsnämnd,

som i stället för länsstyrelsen och domkapitlet numera torde böra

ombesörja försäljningen. Sedan stiftsnämnden inhämtat församlingens yttrande,

huruvida och emot vilken köpeskilling den önskar försälja lägenhet,

som upptagits å kollegiets förteckning, skall stiftsnämnden, därest församlingen

icke motsätter sig försäljningen, och sedan domkapitlet blivit hört,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.

hembjuda lägenheten till nyttjanderättshavaren. Om hembudet antages, äger

stiftsnämnden, sedan köpeskillingen erlagts, utfärda köpebrev för köparen.

Om försäljningen bör kammarkollegiet underrättas. Emellertid torde det

kunna förekomma att lägenheter finnas, vilka icke äro redovisade i jordeboken,

ehuru deras landgillen blivit fastställda efter skattläggning. Om förefintligheten

av dessa lägenheter lärer kollegiet icke utan vidlyftiga undersökningar

kunna bereda sig kännedom. För sådana fall lärer den nuvarande

anordningen med anbud från nyttjanderättshavaren därför lämpligen böra

bibehållas.

Yttranden över den sakkunniges förslag.

I fråga om huvudgrunderna för författningsförslagen

hava samtliga länsstyrelser samt domkapitlet och stiftsnämnden i Göteborg

tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra emot desamma. Domkapitlet

i Lund, med vilket stiftsnämnden därstädes instämt, har lämnat utan

erinran vad i förordningen angående inlösen av landskyld och landgille föreslagits

därom att inlösningen skall ske av statsmedel. Vad däremot angår

kungörelsen om försäljning av vissa kyrkolägenheter, enligt vilken ägaren

av den fastighet, varmed brukningsrätten till sådan lägenhet är förenad,

skulle hava att gälda hela köpeskillingen, har domkapitlet ansett att detta

icke innebure full rättvisa gentemot dessa fastighetsägare, då de rättsliga

grunderna för landgilleplikten beträffande de olika grupperna enligt domkapitlets

mening knappast kunde anses klart skilja sig från varandra. Domkapitlet,

som ansåge starka billighetsskäl tala för att statsverket bidroge med

viss del av köpeskillingen, har därför föreslagit, att staten skulle bidraga

med halva köpeskillingen. Vidare har domkapitlet ifrågasatt, huruvida avgäldstagares

medgivande till inlösningen vöre erforderligt, samt föreslagit, att

där så befunnes icke vara fallet en maximitid av fem år borde stadgas, inom

vilken samtliga inlösningar skulle hava ägt rum.

Jämväl kammarkollegiet har funnit ett statsingripande önskvärt för att

slutligen bringa till upphörande den föråldrade ordning, varpå ifrågavarande

avgifter vila. Då de åtgärder som från statens sida vidtagits för ändamålets

uppnående visat sig icke vara tillräckliga, mäste effektivaie medel tillgripas.

Beträffande frågan huruvida staten borde ekonomiskt bidraga till

avgifternas upphörande har kollegiet åberopat ett av kollegiet den 14 mars

1931 avgivet utlåtande (tryckt såsom bilaga till första kammarens andra tillfälliga

utskotts utlåtande nr 12 år 1931), däri kollegiet givit uttryck åt den

meningen, att då landskyld och landgille icke utgjorde någon av kronan på

kyrkor och prästerskap överlåten rätt, varken rättvisa eller billighet syntes

i och för sig kräva, att staten för avgifternas avskaffande skulle ikläda sig

ekonomiska uppoffringar. Ett bidrag av staten till dessa utskylders avlyftande

från den jord de besvärade skulle sålunda vara liktydigt med en gåva

till jordägaren. Då det emellertid måste anses vara ett allmänt önskemål

att åstadkomma en viss uniformitet med avseende å de pålagor som åvila

jorden samt enkelhet och reda i den ekonomiska samfärdseln, bade kollegiet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

för vinnande av detta syfte ansett en uppoffring från statens sida vara väl

motiverad. Kollegiet har nu vidhållit vad kollegiet sålunda uttalat samt dessutom

— efter att hava erinrat om de mycket betydande kostnader statsverket

iklätt sig för avvecklingen av grundskatt, frälseräntor och prästtionde, med

vilka avgälder landskyld och landgille åtminstone till det yttre företedde stora

likheter uttalat den meningen, att i huvudsak samma skäl som åberopats

för grundskatteavskrivningen också talade för avveckling av landskylden

och landgillet samt att den stränga åtskillnad som i avseende å statsanslag

till avvecklingskostnaderna hittills iakttagits mellan dessa avgälder, å ena,

samt exempelvis grundskatter och skattefrälseräntor, å andra sidan, icke

längre borde upprätthållas.

I motsats till den sakkunnige har kollegiet föreslagit, att alla slag av landgillen

från jord, som på grund av gällande författningar ständigt brukas under

visst hemman, inlösas av staten och avskrivas. Denna inlösen skulle innebära,

att kronan förvärvade den rätt till jordarna, som kunde tillkomma

kyrkorna, varefter kronan skulle utan vederlag överlåta äganderätten till

jorden å vederbörande brukare. Den åtskillnad, som med avseende å statsinlösen

av den sakkunnige uppdragits mellan de särskilda slagen av landgille,

har nämligen kollegiet icke ansett vara tillräckligt motiverad. Gentemot den

uppfattning beträffande landskyldens och landgillets ursprung, som ligger till

grund för 1908 års lagstiftning och på vilken sakkunnigförslaget i stort sett

bygger samt för vilken i det föregående redogjorts, har kollegiet sålunda uttalat

den förmodan, att dessa avgifter i stort sett vore att betrakta såsom av

kronan anslagna jordräntor. Enligt kollegiets mening skulle i regel icke ens

rätten till det landgille som nu ansåges grunda sig på äganderätt till viss jord

ursprungligen haft sådan karaktär i nuvarande landgilletagarens hand. Men

även bortsett härifrån vöre skillnaden mellan de landgillen som utginge från

jord med känt läge och sådana som utginge från jord med okänt läge ur

principiell synpunkt obetydlig. De skäl den sakkunnige anfört för statsinlösen

av jordar med okänt läge anser kollegiet sålunda i huvudsak vara

tillämpliga även å landgille från jordar med känt läge, vare sig landgillena

fastställts efter skattläggning eller i enlighet med 1867 års brev skulle bestämmas

av församling.

Emot förslaget har kammarkollegiet vidare anmärkt, att detta icke garanterade

en restlös avveckling av landgillet. Enligt kollegiets mening vore

detta ett av de viktigaste mål, som i nuvarande läge av frågan örn förevarande

avgifters avskaffande borde eftersträvas, och ville kollegiet för sin del

föreslå — särskilt under förutsättning att kollegiets förslag om statsinlösen av

alla slag av landgillen vunne statsmakternas bifall — att inlösningen av landgillet

och av äganderätten till de landgillepliktiga jordarna skedde genom expropriation.

Inlösningsförfattningen borde i sådant fall bliva civillag.

Med hänsyn till att det kunde finnas landgillen, som icke vore kända för

myndigheterna, har kollegiet vidare föreslagit stadgande av innehåll att landgille,

vars inlösen icke begärts inom fem år efter ikraftträdandet av lagen,

skulle upphöra att utgå utan ersättning till landgilletagaren. Även i fall, då

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 235.

23

denna preklusion vunne tillämpning, borde äganderätten till den landgillepliktiga

jorden anses hava övergått till kronan. Kollegiet har erinrat om att

en dylik preklusion av enskild rätt, då det gällde att införa en lämpligare

ordning i ett rättsförhållande, icke vore ovanlig.

Från kollegiets yttrande, i vad det innefattar anmärkning mot förslaget till

kungörelse om försäljning av vissa kyrkolägenheter, har föredraganden, t. f.

kammarrådet Pehrzander, uttalat skiljaktig mening och förklarat sig i sak

icke hava något att erinra emot detsamma.

Kyrkorådet i Starby församling har protesterat mot kammarkollegiets förslag

om försäljning av kyrkornas jordar utan kyrkornas medgivande. En dylik

ordning skulle kränka kyrkornas rätt och strida mot kyrkolagen och prästerskapets

privilegier. Den rättsliga bakgrunden för kollegiets yttrande vore

för övrigt oriktig. Det vore här icke fråga om anslagna kronoräntor utan dels

örn jordar, som ägdes av kyrkorna med urminnes hävd, och dels örn landgillen,

som kommit i kyrkornas ägo på annat sätt än genom anslag av kronan.

Detaljerna i författningsförslagen hava i stort sett lämnats utan erinran. Ett

pär härutinnan framställda anmärkningar torde jag få tillfälle att beröra i

det följande.

Alltsedan grundskatternas avskrivning hava statsmakterna strävat efter att

befria jorden från fasta räntor av sådant slag som landgillet och landskylden.

Ifrågavarande avgälder äro en kvarleva från ett föråldrat rättssystem

och till olägenhet för den ekonomiska samfärdseln samt utgöra en ojämnt

verkande och på enstaka håll betungande börda på de fastigheter av vilka

de utgå. Deras avskaffande torde därför vara av allmänt intresse. De författningar

som möjliggöra avgäldernas upphörande hava, trots att de varit

i tillämpning en avsevärd tid, visat sig icke vara tillfyllest för att bringa

avgälderna helt ur världen. Tvärtom hava bestämmelserna rörande landgillets

upphörande varit så gott som alldeles ineffektiva. Det torde därför

vara nödigt att ytterligare åtgärder vidtagas i berörda syfte.

Utan ekonomisk medverkan från statens sida torde önskemålet om avgäldernas

definitiva upphörande icke kunna vinnas. Enligt förslaget skulle staten

helt och hållet inlösa landskylden och sådant landgille, som icke har sin

grund i äganderätt till jord. Såsom stöd härför har den sakkunnige åberopat

bland annat, att dessa avgifter — om de än hade privaträttsligt ursprung

— i visst avseende, nämligen i fråga om sättet för deras redovisning i kronans

tidigare jordeböcker och räkenskaper, jämställts med av kronan till

kyrkorna anordnad grundskatt. Kammarkollegiet har gått ett steg längre

och uttalat, att avgifterna i stort sett vore att betrakta såsom av kronan anslagna

jordräntor. Den uppfattning, varåt kollegiet sålunda givit uttryck,

överensstämmer varken med de grunder, på vilka den nu gällande lagstiftningen

vilar, eller det av kammarkollegiet år 1931 gjorda, av ämbetsverket

jämväl nu åberopade uttalandet. Jag har icke blivit övertygad örn riktighe
-

Departe
ments
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

heten av kollegiets nu ändrade uppfattning utan anser att man härvid, i

överensstämmelse med de grunder på vilka den nu gällande lagstiftningen

vilar, torde hava att utgå från att ifrågavarande avgifter till sitt ursprung

hava privaträttslig karaktär. Efter grundskatternas avskrivning ter sig emellertid

för den enskilde avgäldsgivaren den kvarstående särskilda avgiftsplikten

med avseende å ifrågavarande avgälder såsom en olikhet i beskattningen.

En sådan uppfattning är förklarlig nied hänsyn dels till det sätt på

vilket avgifterna tidigare blivit i jordeböckerna sammanblandade med kronans

räntor och dels till det förhållandet alt grunden till den särskilda avgiftsplikten

mestadels är för avgäldsgivaren okänd. På grund av avgifternas

natur kan givetvis viss tvekan råda rörande det befogade i en statsinlösning.

Emellertid lärer staten med hänsyn till det allmänna intresse, som otvivelaktigt

är förenat med avgäldernas upphörande, icke böra undandraga sig

att ekonomiskt medverka till deras avskaffande. Härvid skulle måhända ligga

närmast till hands att begränsa denna medverkan på enahanda sätt som

skett vid avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av frälseskatteräntor,

med vilka ifrågavarande avgälder hava stor likhet. Till sådan avlösning bidrager

staten dels med att betala en fjärdedel av avlösningsbeloppet och dels

med lämnande av förskott å återstoden att jämte 4 procent ränta återbetalas

under loppet av 40 år. Såsom redan tidigare framhållits torde emellertid

nämnda avlösningsprocedur, med hänsyn till de små belopp som det här i regel

gäller, bliva alltför omständlig och tungrodd. Jag anser mig på grund av

det anförda och med hänsyn till den jämförelsevis obetydliga kostnad en fullständig

statsinlösen skulle åsamka statsverket och till de fördelar ur administrativ

synpunkt avgäldernas definitiva upphörande skulle medföra kunna biträda

förslaget härutinnan.

Enligt förslaget skulle staten inlösa även landgille, som utgår för jord, som

är till läget okänd. Någon erinran häremot har icke framställts i yttrandena.

Då sådana jordar ingå såsom integrerande delar av de hemman, inom vilkas

ägoområden de äro belägna, och hemmansägarna faktiskt såsom ägare besitta

jordarna, torde ifrågavarande landgillen i verkligheten hava samma karaktär

av jordränta som de landgillen vilka icke hava sin grund i äganderätt till

jord. Då på grund härav i huvudsak samma skäl torde tala för statsinlösen

av nu ifrågavarande landgillen som de förut behandlade samt med hänsyn

jämväl till den ringa kostnaden vill jag icke motsätta mig förslaget i denna

del.

Vad härefter angår landgille, som utgår för kyrkorna tillhöriga till läget

kända jordar, vilka ständigt brukas under vissa hemman, skola enligt

förslaget nu gällande bestämmelser i ämnet örn rätt för hemmansägarna att

inlösa sådana jordar, för vilka landgillet blivit efter i behörig ordning skedd

skattläggning bestämt, fortfarande gälla samt dessutom meddelas bestämmelser

örn statens medverkan till inlösningen på det sätt, att kammarkollegiet

skall taga initiativ till inlösningen och ombesörja att jordarna hembjudas

vederbörande brukare. Till inlösningen skall staten däremot icke lämna ekonomiskt

bidrag. Kammarkollegiet — som på sätt tidigare omnämnts ifråga
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

25

satt, huruvida det landgille, som enligt gällande rätt ansåges hava sin grund

i äganderätt till jord, ursprungligen haft denna karaktär i nuvarande landgilletagarens

hand, utan hållit före att även detta landgille skulle vara att anse

såsom av kronan anslagna jordräntor — har ansett, att även nämnda landgillen

borde inlösas av statsverket och avskrivas. Vidare hava domkapitlet

och stiftsnämnden i Lund ansett staten böra bidraga med hälften av kostnaden

för inlösningen av sådana jordar. Enligt min mening kunna de skäl

som anförts för statsinlösen av landskylden och det landgille, som icke grundas

å äganderätt till jord eller som utgår från till läget okända jordar, icke

åberopas såsom stöd för statsinlösen av sådana jordar med känt läge, som

brukas under hemman. Den av kammarkollegiet företrädda uppfattningen,

enligt vilken kyrkornas äganderätt till ifrågavarande jordar ifrågasättes, torde

icke stå i överensstämmelse med de grunder, på vilka gällande författningar

i ämnet vila, och ej heller med hittills följd rättspraxis.

Vid bedömande av förevarande spörsmål torde man såsom tidigare anförts

hava att utgå från gällande rätt på området i fråga och i enlighet

härmed böra de för ifrågavarande jordar utgående landgillen vara att anse

såsom vederlag för nyttjanderätten till jordarna, vilket bestyrkes därav att

kyrkorna uppburit och fortfarande uppbära med nyttjanderätten sammanhängande

städja vid åboombyten av jordarna. Statsinlösningen av landgillena

för dessa jordar skulle enligt kollegiets förslag innebära att staten förvärvade

den rätt till jordarna, som kunde tillkomma kyrkorna, för att sedan

utan vederlag överlåta äganderätten till innehavarna. Dessa skulle sålunda

utan egna uppoffringar erhålla äganderätt till större eller mindre jordområden,

vilka visserligen brukas under hemmanen men icke ingå i hemmanens

ägovälden. Jordarna redovisas nämligen i regel i jordregistret och

ofta vid skiften såsom särskilda fastigheter. Hemmanets ägare kan således

icke vara okunnig om att landgillet utgår för jord, som icke tillhör hemmanet.

Jag anser det icke vara av billighet eller av andra omständigheter påkallat,

att staten ekonomiskt bidrager till likvideringen av löseskillingarna

för dylika jordar, helst det icke lärer möta några svårigheter för innehavarna

att fullgöra denna likvid, eventuellt med jordarna såsom kreditobjekt. Att

märka är att lösesummorna, såsom beräknade efter de enligt skattläggningsgrunder

fastställda landgillena, icke ens tillnärmelsevis motsvara jordarnas

verkliga värden. På grund av vad sålunda anförts och då ifrågavarande, till

vissa hemman hörande nyttjanderätter icke torde vara av mera avsevärt

hinder i den ekonomiska samfärdseln, kan jag icke biträda de i ovannämnda

yttranden framkomna förslagen om statsinlösen helt eller delvis av ifrågavarande

jordar. Däremot synes den av den sakkunnige föreslagna anordningen,

att jordarna genom statens försorg hembjudas innehavarna till inlösen

vara lämplig såsom ägnad att befordra inlösningarnas fortgång.

Kammarkollegiet har vidare framställt erinran emot förslaget jämväl därutinnan,

att detta icke garanterade en restlös avveckling av landgillet, samt

i sådant syfte föreslagit dels — särskilt under förutsättning att kollegiets förslag

örn statsinlösen av alla slag av landgillen vunne bifall — att inlösnin
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 235 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

gen av landgillet och av de landgillepliktiga jordarna skulle ske genom expropriation

och sålunda regleras genom civillagstiftning och dels att landgille,

vars inlösen icke begärts inom viss tid, skulle upphöra att utgå samt

kyrkans rätt till landgillepliktig jord övergå till kronan. Enligt 1898 och

1908 års författningar har förbehåll för enskild rätt ansetts erforderlig endast

i så måtto, att för avlösning av avgäld fordras, där avgäldstagaren är

tjänstinnehavare, samtycke av den vid författningarnas tillkomst varande

innehavaren, och där avgäldstagaren är kyrka samtycke av församlingen

endast för det fall, att avlösningen innebär avhändande av jord. Då enligt

vad utredningen giver vid handen det finnes allenast en tjänstinnehavare,

som med tillämpning av nu gällande och föreslagna bestämmelser skulle

kunna motsätta sig avgäldens upphörande, saknar frågan om lagstiftningens

form, i vad den avser landskyld och sådant landgille, som ej har sin grund i

äganderätt, praktisk betydelse. Det torde därför lika litet nu som tidigare

vara av behovet påkallat att giva bestämmelserna om nämnda avgälders

upphörande form av civillag. Vad därefter angår försäljningen av kyrkojordarna

torde, därest tvångsinlösen skulle föreskrivas, härför erfordras även

kyrkomötets samtycke. Då emellertid en inlösning av kyrkojordarna, vartill

enligt vad förut anförts statsbidrag ej bör utgå, icke torde vara av så

stort allmänt intresse att den bör genomföras tvångsvis, synes någon kyrkolagstiftning

i detta ämne ej böra ske utan bestämmelserna i 1908 års kungörelse

i denna del bibehållas.

Beträffande den föreslagna preklusionsbestämmelsen torde en sådan ur

skilda synpunkter vara icke blott onödig utan även olämplig. För undvikande

av tvistigheter och förvecklingar torde en preklusionsbestämmelse icke

böra införas med avseende å ett rättsförhållande, som icke kan klart avgränsas

från andra rättsområden. Utan ingående undersökningar av äldre handlingar

är ofta icke möjligt att avgöra huruvida visst landgille har sin grund

i äganderätt till jord eller är att anse såsom jordränta. Då införande av

preklusionstid beträffande förstnämnda gruppen av landgillen, som enligt

vad tidigare anförts icke ansetts böra bringas att upphöra tvångsvis, torde

vara uteslutet, synes sådant icke heller lämpligen böra ifrågakomma beträffande

den andra gruppen, enär eljest tvekan och stridighet kan uppstå, huruvida

i det särskilda fallet landgillet är av beskaffenhet att preklusionsbestämmelsen

är tillämplig eller icke. Icke heller torde behov av en sådan bestämmelse

föreligga. Genom de föreslagna bestämmelserna torde nämligen vara

sörjt för att praktiskt taget samtliga utgående landgillebelopp av det slag,

varom fråga är, bliva föremål för inlösen. Kronan skall sålunda taga initiativ

till inlösen och för sådant ändamål skall det åligga kammaradvokatfiskalsämbetet,

vilket företräder kronan i dessa ärenden, att från vederbörande

kyrkoråd införskaffa uppgifter om samtliga här avsedda landgillen. Härtill

kommer att vederbörande fastighetsägare, vilka ju hava stort intresse av inlösningens

genomförande, då de därigenom utan kostnad bliva befriade från

sin avgiftsplikt, också skola kunna påkalla inlösen. Risken för att härvidlag

landgillebelopp komma att kvarstå torde därför vara ingen eller ringa.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

27

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig kunna i huvudsak biträda

den sakkunniges förslag i vad avser landgillets upphörande.

Med avseende å landskylden däremot anser jag upphörandet kunna ske

betydligt enklare än vad som är fallet beträffande landgillet. Landskyld

finnes endast av ett slag. Fullständiga anteckningar om landskyldsplikten,

landskyldens belopp och landskyldstagaren hava införts i jordeboken vid de

avgiftspliktiga fastigheterna. Full klarhet råder sålunda örn de fastigheter,

som hava att betala landskyld, samt om landskyldens storlek. Med hänsyn

härtill lärer det icke möta hinder för att i författningen bestämma, att avgiftsskyldigheten

skall upphöra vid samma tidpunkt för alla fastigheter.

Upphörandet behöver således icke, såsom förslaget innehåller, göras beroende

av beslut i varje särskilt fall. Tidpunkten för upphörandet torde kunna

bestämmas till utgången av år 1937. Ersättningsbeloppens bestämmande

lärer icke heller komma att vålla några svårigheter, då såsom nämnts landskyldsbeloppen

äro antecknade i jordeboken. Annan åtgärd lärer därför

icke erfordras än att länsstyrelsen med ledning av jordeboken verkställer

uträkning av ersättningsbeloppen och utbetalar desamma till vederbörande

landskyldstagare (kyrkoråd). Utbetalningen torde böra ske vid början av

det kalenderår, från och med vilket avgifterna skola upphöra att utgå, eller

sålunda år 1938.

Vad angår statsinlösen av landskylden och sådant landgille, som icke motsvaras

av äganderätt till jord, har kyrkomötet, i vad präst- och klockaravgälderna

angår, redan medgivit deras upphörande. Då annan ändring beträffande

avgäldernas upphörande och ersättningen till avgäldstagarna icke är

avsedd än att avgäldernas definitiva upphörande skall påskyndas och berörda

ersättning skall utgå av statsmedel, lärer inlösningsfrågan nu icke erfordra

medverkan av kyrkomötet. Icke heller torde förslaget om inlösningen

av de till läget okända jordarna påkalla kyrkomötets hörande, alldenstund

inlösningen är avsedd att genomföras allenast med vederbörande församlings

medgivande.

I fråga om försäljning av de till läget kända kyrkojordarna har den sakkunnige,

såsom förut anförts, icke ifrågasatt någon ändring i de nu gällande

grunderna härför utan allenast viss ändring beträffande det i 1908 års kungörelse

föreskrivna förfarandet. Den av kammarkollegiet föreslagna statsoch

tvångsinlösningen av ifrågavarande jordar har jag, såsom tidigare

nämnts, ansett mig icke kunna biträda. Med hänsyn härtill lärer, liksom

vid utfärdandet av berörda kungörelse, genomförandet av de nya bestämmelserna

icke erfordra riksdagens och kyrkomötets medverkan.

Med avseende å vissa detaljfrågor torde jag få anföra följande.

Enligt förslaget skall i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter vid

inlösen av landgille som utgår för till läget icke känd jord äganderätten till

jorden övergå till landgillegivaren genom utfärdande av köpehandling. Kammarkollegiet,

som ansett utfärdande av köpehandling i detta lall onödigt, hai

föreslagit att lägenheten i stället skulle uteslutas ur jordregistret, varigenom

jorden skulle utan särskild överlåtelse komma alt tillhöra det hemman, inom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

vars ägoområde den vore belägen. Då kyrkans äganderätt i förevarande

fall uteslutande är av formell natur och någon mot landgillet svarande jord

i verkligheten icke finnes, anser jag i likhet med kammarkollegiet, att, sedan

inlösen av landgille för dylik jord skett, åtgärd bör vidtagas för lägenhetens

uteslutande ur jordregistret eller fastighetsregistret, för vilket ändamål länsstyrelsen

torde hava att underrätta lantmäteristyrelsen om den verkställda

inlösningen. Uteslutes lägenheten ur vederbörande register, blir särskild

överlåtelsehandling onödig. För undvikande av tvekan örn vem äganderätten

till lägenheten tillkommer bör i stället föreskrivas, att i och med inlösningen

äganderätten till lägenheten övergår till ägaren av det hemman,

inom vars område lägenheten finnes. Härvid är att märka att inlösen av

sådant landgille såsom utgående för kyrka tillhörig jord endast kan ske med

församlingens medgivande.

Stiftsnämnden i Göteborg har föreslagit intagande av föreskrift i författningen

om skyldighet för länsstyrelsen att om verkställd inlösen av landgille

och landskyld, som utgått till pastorat för avlöning av prästerskapet, underrätta

stiftsnämnden. Enligt kungl, reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning

den 15 februari 1935, nr 18, åligger det pastorat att för varje år

till stiftsnämnden avgiva redovisning rörande pastoratets prästlönetillgångar.

Denna redovisning, som skall av stiftsnämnden granskas, skall ligga till

grund för pastoratets mellanhavande med kyrkofonden. De ersättningsbelopp,

som av länsstyrelsen utbetalas till pastoratet för inlöst landgille och

landskyld, skola av pastoratet fonderas och räntan å medlen användas till

prästerskapets avlöning. Då det för den stiftsnämnden åliggande granskningen

torde vara av betydelse, att stiftsnämnden erhåller kännedom örn de

sålunda uppkomna avlöningstillgångarna, synes mig den av stiftsnämnden

föreslagna bestämmelsen lämplig.

Vad slutligen angår kostnaden för inlösen av landskyld och landgille skall

i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter ersättning för inlöst landskyld

och sådant landgille, som ej motsvaras av äganderätt till jord, uppgå

till 20 gånger den årliga avgäldens belopp samt för landgille som utgår för

kyrka tillhörig jord till 25 gånger nämnda belopp. Värdet av årlig avgäld,

som utgår i annat än penningar eller för vilken ej särskild grund för beräkning

av dess värde i penningar är bestämd, skall beräknas efter medeltalet

av den årliga markegången för de sist förflutna tio åren. Med tillämpning

av angivna grunder och efter medeltalet av markegångsprisen för åren 1926

— 1935 skulle inlösningssummorna belöpa sig till, för landskylden 89,183

kronor 20 öre, för landgille som icke motsvaras av äganderätt till jord

94,760 kronor och för landgille som utgår för till läget icke kända jordar

25,063 kronor 25 öre. Vid bestämmande av ersättningen för landskylden,

vilken skall upphöra med utgången av år 1937, skall medeltalet av markegångsprisen

för åren 1928—1937 läggas till grund. Enligt vad tidigare anförts

kommer ersättningen för landskyld att i sin helhet utbetalas under nästkommande

budgetår. Då sistnämnda medelpris för persedeln malt, vari vissa

landskyldsbelopp utgå, torde kunna beräknas bliva icke oväsentligt högre

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

29

än medeltalet av priserna för tiden 1926—1935, torde ersättningsbeloppet för

landskylden böra upptagas till i runt tal 100,000 kronor. Vad angår ersättningen

för landgille skall denna enligt förslaget utbetalas vid början av det

kalenderår, från och med vilket avgiften enligt laga kraftägande utslag upphör

att utgå. Med hänsyn till de utredningar, som måste föregå besluten örn inlösningarna,

torde det icke kunna förväntas att länsstyrelserna hinna meddela

beslut i så god tid, att utbetalningar för inlöst landgille i någon större utsträckning

kunna ske under nästkommande budgetår. Ett belopp av 10,000

kronor torde vara härför tillräckligt. På grund härav torde förslagsanslag

för ifrågavarande ändamål nu böra av riksdagen äskas med ett belopp av

110,000 kronor. Till frågan om beredande av täckning härför torde jag

senare få återkomma.»

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet i enlighet med ovan

angivna grunder upprättade förslag till förordning angående

upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge

utgående landgille samt förordning angående upphörande

av den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld;

dels ock till Inlösen av landgille och landskyld under sjunde

huvudtiteln för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag

av .............................. kronor 110,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 236.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:323 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till inlösen av det från viss jord. i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgil a1 i texten