Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tvångsuppfostron m. m

1937-01-15 · 87 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 83 av 87 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:27, Med förslag till lag om tvångsuppfostron m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 27.

1

Nr 27.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tvångsuppfostron m. m.; given Stockholms slott den

15 januari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga;
4)

lag angående upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om

förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

6) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 27.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

3 §•

I vissa fall må i stället för straff användas tvångsuppfostran. Därom stadgas

i särskild lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon efter det han fyllt femton år begått brott och kan enligt lag

å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller

straffarbete, må domstolen, om den brottslige vid domens meddelande ej fyllt

aderton år, i stället för att döma till straff förordna att han skall undergå

tvångsuppfostran.

Sådant förordnande skall meddelas, där brottets beskaffenhet samt den

brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt

giva skälig anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan

fostran och utbildning som avses med tvångsuppfostran, samt med hänsyn

till sålunda och eljest föreliggande förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare

än straff. *

2 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,

efter domens meddelande men före prövotidens slut begått nytt brott,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

3

må domstolen, om han vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år,

i stället för att döma till straff förordna, att han skall undergå tvångsuppfostran,

ändå att å det nya brottet enligt lag ej kan följa fängelse eller straffarbete.

Huru med det villkorligt ådömda straffet skall förfaras stadgas i 15 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,

utan att göra sig skyldig till nytt brott förverkat anståndet, må domstolen,

om han vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år, förordna

att han skall undergå tvångsuppfostran i stället för det villkorligt ådömda

straffet.

4 §•

Till tvångsuppfostran dömd skall intagas i allmän uppfostringsanstalt och

kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån.

Där domstolen ej annorlunda bestämmer, skall förordnandet verkställas

utan hinder därav att det ej äger laga kraft; och må i sådant fall domstolen

förordna, att den dömde skall i avbidan på verkställigheten genom allmänne

åklagarens försorg tagas i förvar.

5 §•

Allmän uppfostringsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning,

vilken inrättats av staten för detta ändamål eller av Konungen erkänts

såsom allmän uppfostringsanstalt. Sådant erkännande kan när som helst

återkallas.

Elever av olika kön må ej uppfostras i samma anstalt.

6 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall stå under ledning av styrelse och föreståndare.

Anstalten skall stå under uppsikt som av Konungen bestämmes.

7 §•

Elev skall erhålla den särskilda handledning och tillsyn som erfordras för

hans fostran till laglydnad och skötsamhet. Han skall åtnjuta erforderlig

undervisning och utbildas i jordbruk, hantverk, industriellt yrke eller annat

arbete som med hänsyn till anlag och förmåga finnes för hans framtida utkomst

lämpligt.

8 §•

Där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen kunna ske, må

styrelsen överlämna honom till fostran och utbildning utom anstalten.

9 §•

Bryter elev mot anbefalld ordning, må han underkastas disciplinär åtgärd

enligt därom utfärdade föreskrifter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Där elev på grund av sitt uppförande icke lämpligen kan fostras tillsammans

med andra elever, skall han hållas i särskild avdelning eller på annat

sätt från dem avskiljas.

10 §.

Företer elev rubbning i själsverksamheten, skall han såvitt möjligt överföras

till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.

Blir elev eljest sjuk, skall tillses, att han erhåller lämplig vård och, om så

erfordras, överföres till sjukvårdsinrättning. Kvinnlig elev som befinnes vara

havande må överlämnas till vård utom anstalten.

11 §•

När sannolikhet vunnits för att elev skall utan fortsatt tvångsuppfostran

förhålla sig väl, skall han av styrelsen, så snart lämpligen kan ske, från anstalten

utskrivas på prov (villkorlig utskrivning). »

När efter utskrivning på prov eller eljest syftet med tvångsuppfostran kan

antagas vara uppnått och senast då eleven fyllt tjuguett år, skall han av styrelsen

slutligt utskrivas. Sådan utskrivning skall ock äga rum, där av anledning

som i 10 § första stycket sägs elev omhändertages å sinnessjukhus och

finnes icke vara mottaglig för fortsatt tvångsuppfostran.

Utskrivning på prov må ej ske förrän ett år, och slutlig utskrivning ej

förrän två år förflutit från det elev intagits i anstalten, med mindre särskilda

skäl därtill äro.

12 §.

Elev som är utskriven på prov skall stå under tillsyn och vara underkastad

av styrelsen meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Bryter

han mot dessa föreskrifter eller framgår annorledes av hans uppförande att

syftet med tvångsuppfostran uppenbarligen icke nåtts, äger styrelsen eller

enligt dess uppdrag föreståndaren besluta om hans återtagande.

13 §.

På begäran av styrelsen eller föreståndaren skall prästerskap och kommunal

myndighet biträda vid tillsyn över elev samt polismyndighet lämna handräckning

för hämtande av den som avvikit eller som skall återtagas.

14 §.

Misstänkes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig utskrivning

begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, och hör brottet

under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer

det, där brottet är begånget i Stockholm, å Överståthållarämbetet och eljest

å landsfogden att efter styrelsens hörande avgöra huruvida åtal skall ske.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men innan

han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

5

uppfostran skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda

stadgats gäller jämväl där genom villkorlig dom beviljats anstånd med

straffet.

16 §.

Varder den som dömts till tvångsuppfostran övertygad att hava innan han

utskrivits förövat annat brott, skall domstolen förordna att den ådömda

tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott. Är detta brott av grov beskaffenhet

eller begånget efter intagandet i anstalten, må dock domstolen

efter styrelsens hörande förklara förordnandet örn tvångsuppfostran förfallet

och med tillämpning av de för sammanträffande av brott givna reglerna

utmäta straff för brotten.

17 §.

Begår den som utskrivits på prov brott och varder han därom övertygad

innan han slutligt utskrivits, må domstolen efter styrelsens hörande förordna

att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället för straff jämväl för

det nya brottet samt att den brottslige skall återtagas till anstalten.

18 §.

Förekomma till verkställighet på en gång förordnande örn tvångsuppfostran

och beslut varigenom samma person blivit dömd till straff för brott som

förövats före intagandet i anstalten, skall tvångsuppfostran träda i stället för

straffet. Beslut rörande verkställighet av straffet må förty ej meddelas förrän

frågan om tvångsuppfostran slutligen avgjorts.

19 §.

Ådömd tvångsuppfostran vare förfallen, där den dömde ej intagits i allmän

uppfostringsanstalt innan han fyllt aderton år.

Allmän åklagare har i ty fall att vid den domstol som först dömt i målet

föra talan mot den dömde om hans fällande till straff. Har sådan talan ej

anhängiggjorts innan den brottslige fyllt tjuguett år, vare straff förfallet.

20 §.

Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan

därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av innehållet

i denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till tvångsuppfostran.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att tvångsuppfostran må användas

i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses i 2 kap.

20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan lag eller

författning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

22 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Genom lagen upphäves

lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande

om tvångsuppfostran.

Förslag

till

om ändring

bestämmelser

Lag

i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 20(5) innefattande

om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, skall

ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning rörande den häktades personliga

förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må

anses lämpligast för hans rättande, förordna örn särskild förundersökning,

där ej anledning är att antaga, att sådan utredning kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest---av domstolen.

Till tvångsuppfostran må ej dömas med mindre särskild förundersökning

ägt rum och därvid läkarintyg anskaffats rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Sådant intyg erfordras dock icke, där utlåtande enligt sinnessjuklagen

inhämtats i målet.

2 §.

Vid beslut---utföra densamma.

Bör läkarintyg anskaffas på grund av bestämmelsen i 1 § tredje stycket,

skall, därest den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare,

om möjligt en psykiater, förordnas att avgiva sådant intyg.

Läkarintyget skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar.

Tilltalad som icke förvaras i häkte är pliktig att för läkarundersökningen inställa

sig å tid och! ort som av läkaren bestämmes. Undandrager sig den till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

7

talade att fullgöra vad sålunda åligger honom, må polismyndighet lämna

handräckning för hans inställande.

I fråga örn förundersökares åligganden samt örn ersättning åt honom och

åt läkaren skall vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Försl a g

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 44 § 3 mom. och 48 § barnavårdslagen den 6

juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

44 §.

3 mom. Har någon, som blivit omhändertagen jämlikt denna lag, intagits

1 allmän uppfostringsanstalt eller överflyttats dit från skyddshem, äga bestämmelserna

i 4 § första stycket och 7—14 §§ i lagen örn tvångsuppfostran

motsvarande tillämpning. I fråga om slutlig utskrivning av person, som omhändertagits

jämlikt 22 § d), gäller dock vad i 46 § 1 mom. första stycket och

2 mom. andra stycket är stadgat; beslut örn utskrivningen meddelas av anstaltens

styrelse.

1 Senaste lydelse se 1934: 204; jfr ang. 44 § 3 mom. 1936: 266.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller, då verkställighet

skall ske av domstols beslut, varigenom

a) förordnande meddelats om att den omhändertagne skall undergå tvångsuppfostran,

b) den omhändertagne dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning

av lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med den omhändertagne villkorligt ådömt fängelsestraff eller

straffarbete förklarats förverkat.

Vad sålunda---från skyddshem.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

Kan sinnessjuk —--utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket ma ej äga rum av den, som på grund av

sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för

begånget brott eller som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från

anstalten eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom

begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat.

Har sinnessjuk, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och varder han ånyo

intagen a sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för utskrivning

enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården annorledes

förordnat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för socialdepartementet,

statsministern Hansson, anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Schlyter:

»I samband med att 1935 års riksdag med viss ändring antog Kungl. Maj:ts

förslag till lag om ungdomsfängelse avlät riksdagen på hemställan av första

lagutskottet (utlåtande nr 52) skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 292) med anhållan,

att Kungl. Maj:t måtte snarast låta verkställa omarbetning av gällande

lagstiftning angående tvångsuppfostron till närmare överensstämmelse

med förslaget till lag örn ungdomsfängelse.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 20 april 1934 hade samma dag två sakkunniga

av mig tillkallats att inom justitiedepartementet biträda med verkställande

av utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens

och fångvårdens områden. Därefter har jag jämlikt nådiga

bemyndiganden den 15 juni och den 18 juli 1935 tillkallat ytterligare tre sakkunniga

att inom departementet biträda vid utredning angående revision av

gällande lagstiftning om tvångsuppfostran samt angående övriga med ungdomsbrottsligheten

sammanhängande frågor.

Sedan de sakkunniga den 10 december 1935 avgivit betänkande med förslag

till lag om tvångsuppfostran m. m. (statens offentl. utredn. 1935: 67)

och yttranden över betänkandet efter remiss numera inkommit från myndigheter

och sammanslutningar samt ärendet varit föremål för övervägande

inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Enligt 5 kap. 1 § strafflagen är straffmyndighetsåldern i svensk rätt 15 år.

Barn som ej fyllt 15 år är icke straffrättsligt ansvarigt. Möjlighet till strafffrihet

på grund av ungdomlig ålder finnes icke för den som fyllt 15 år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

De allmänna straffarterna — straffarbete, fängelse och böter -—- äro tilllämpliga

för såväl äldre som yngre brottslingar. Beträffande ungdomliga

förbrytare gälla emellertid vissa särskilda stadganden.

Strafflagen 5 kap. 2 § innehåller bestämmelse, att för den som begått brott

efter det han fyllt 15 men före det han fyllt 18 år straffet skall nedsättas

under vad i allmänhet å gärningen följa bort och att i sådant fall ej må dömas

till straffarbete på livstid. Begår någon brott i åldern mellan 15 och 18 år

och dömes han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i högst två

år, må domstolen enligt 5 kap. 3 § strafflagen förordna, att han i stället för

att undergå det ådömda straffet skall insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Sådant utbyte må företagas, ’där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning

samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda’.

Närmare bestämmelser angående tvångsuppfostran finnas i lagen den 27

juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Då förordnande meddelas örn minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt,

bestämmes icke någon viss tid för hans vistelse i anstalten.

Förordnande om tvångsuppfostran förfaller emellertid, örn det ej gått i verkställighet

innan den dömde uppnått 18 år. I allmän uppfostringsanstalt intagen

skall utskrivas, då han vunnit nödig stadga i sinnesriktning och uppförande;

dock må i regel utskrivning ej ske förr än två år efter det han intogs

i anstalten. Senast då han uppnått 21 år, skall han utskrivas. Då minst

ett år — under vissa förutsättningar kortare tid — förflutit sedan han blivit

intagen i allmän uppfostringsanstalt, kan han, om sådant finnes för honom

gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämnas till enskild vård och tillsyn

eller anställas i tjänst eller yrke. Den som sålunda placerats utom anstalten

skall återtagas, om hans uppförande eller annat förhållande därtill

föranleder.

För manliga minderåriga, som skola insättas i allmän uppfostringsanstalt,

har av staten inrättats en uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län.

Denna anstalt beräknas kunna med normal beläggning mottaga 212 elever;

medelbeläggningen har under de senaste åren varit omkring 150 elever. Genom

överenskommelse med staten har svenska diakoniss-sällskapet åtagit sig

att sörja för uppfostran av minderåriga kvinnor, som enligt domstols förordnande

skola insättas i allmän uppfostringsanstalt. För dessas omhändertagande

användes sedan år 1906 en anstalt å Viebäck i Jönköpings län. Svenska

diakoniss-sällskapet har åtagit sig att där mottaga högst 56 minderåriga

som skola intagas i allmän uppfostringsanstalt. Medelbeläggningen å den

allmänna uppfostringsanstalten å Viebäck har under senare år varit omkring

40 elever.

I lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse givas bland andra följande

bestämmelser. Har någon innan han fyllt 21 år begått brott och kan enligt

lag å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse

eller straffarbete, må domstolen, örn den brottslige vid domens meddelande

fyllt 18 år, i stället för att döma honom till det eller de straff som eljest

skolat följa, ådöma honom ungdomsfängelse. Till sådant straff må dock

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

11

ej dömas, där enligt lag å brottet eller något av brotten lägst kan följa straffarbete

i fyra år eller däröver. Till ungdomsfängelse skall dömas, där brottets

beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling, vandel och

levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att han är i

behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med

ungdomsfängelse, samt med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden

ungdomsfängelse finnes lämpligare än annat straff.

Lagen örn ungdomsfängelse har — i avbidan på att anstalter för verkställighet

av sådant straff blivit inrättade -— ännu icke satts i kraft. I

kungl, proposition till 1936 års riksdag (nr 129) har begärts anslag till inrättande

av en anstalt för män som ådömts ungdomsfängelse.

Historik.

Tvångsuppfostringsinstitutet infördes i vår rätt genom lag den 27 juni

1902, som trädde i kraft den 1 januari 1905. Enligt den lydelse 5 kap. 3 §

strafflagen då erhöll skulle straff för den, som begått brott efter det han fyllt

15 men innan han fyllt 18 år, kunna utbytas mot tvångsuppfostran. Sådant

utbyte skulle dock icke få ske i annat fall än då det ådömda straffet utgjordes

av böter eller fängelse i högst sex månader. — Genom nämnda lag upptogs

i 1 § i kapitlet den ännu gällande regeln, att gärning som begås av barn

innan det fyllt 15 år alltid är strafflös. I 2 § stadgades, beträffande den, som

begått brott efter det han fyllt 15 men före det han uppnått 18 år, i likhet

med vad redan tidigare gällt, att dödsstraff eller straffarbete på livstid skulle

nedsättas till straffarbete från och med sex till och med tio år och att straffarbete

på viss tid finge nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade

minsta strafftid, dock ej under två månader.

De genom 1902 års lag vidtagna ändringarna i behandlingen av minderåriga

förbrytare sammanhängde med den samtidigt genomförda nya barnavårdslagstiftningen,

vilken betecknade en väsentlig omgestaltning av samhällets

uppgifter beträffande uppsikten över minderåriga och vården av dem.

Genom lagändring den 7 maj 1917 utvidgades möjligheten att förordna

örn tvångsuppfostran, i det att fängelse upp till högst ett år och straffarbete i

högst sex månader skulle få utbytas däremot.

I motion vid 1918 års riksdag (II: 210) yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa örn utredning, huruvida icke genom straffbarhetsålderns

framflyttande från 15 till 16 eller eventuellt högre ålder unga

personer inom sådan åldersgräns måtte kunna befrias från straff för gärningar

som av dem begås, varjämte borde tagas i övervägande, huruvida och

i vilken ordning tvångsuppfostran i stället borde ådömas eller annat förfarande,

såsom intagande i skyddshem, gent emot dem anlitas. I utlåtande (nr

64) hemställde lagutskottet, alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning angående straffbarhetsålderns

höjning till 16 år och andra i utlåtandet närmare angivna

spörsmål rörande den straffrättsliga behandlingen av unga brottslingar. Ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

skottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t (nr 335) hemställde om den av utskottet föreslagna utredningen.

Kungl. Majit tillkallade därefter sakkunniga för utarbetande av förslag

till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. I sitt den 18 oktober

1922 avgivna betänkande (statens offentl. utredn. 1922:46) framlade de sakkunniga

förslag till vidgad användning av tvångsuppfostran. Förslaget gick

i huvudsak ut på dels höjande av den övre åldersgränsen för tvångsuppfostringsförfarandets

tillämpningsområde från 18 till 21 år, dels möjliggörande

av utbyte av straff mot tvångsuppfostran även då den brottslige dömts till

strängare straff än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader, dels ock

antagande av nya bestämmelser om verkställighet av tvångsuppfostran. Enligt

dessa skulle finnas två slags anstalter, nämligen allmänna uppfostringsanstalter,

ungefär motsvarande de nuvarande och avsedda för yngre eller

mindre utvecklade elever, samt allmänna förbättringsanstalter, avsedda för

äldre eller mera svårartade.

Förslaget blev endast i begränsad omfattning genomfört. I proposition

lill 1924 års riksdag (nr 67) yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet,

att han icke ansåge sig för det dåvarande ha anledning att ingå på

en närmare granskning av de sakkunnigas förslag i dess helhet. Med hänsyn

till det statsfinansiella läget kunde han nämligen icke tillstyrka, att förslaget

i hela dess vidd då underställdes riksdagens prövning, önskemålet att vid

behandlingen av brottslingar i åldern under 18 år låta straffet i ökad omfattning

ersättas med tvångsuppfostran syntes honom emellertid omedelbart böra

förverkligas. I propositionen föreslogs därför en utvidgning av förutsättningarna

för användande av tvångsuppfostran sålunda, att sådan skulle

kunna komma till användning i de fall i vilka straffet icke överstege fängelse

eller straffarbete i två år (vid sammanträffande av brott fängelse i fyra år).

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motion (I: 259) med yrkande,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 5 kap. 3 § strafflagen

att domstol för det fall, att någon som fyllt 15 men ej 18 år blivit övertygad

om begånget brott och den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning

samt graden av hans förståndsutveckling prövades sådant föranleda, erhölle

befogenhet att (oavsett det förskyllda straffets storlek) i stället för att

ådöma straff förordna, att han skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Propositionen vann riksdagens bifall, medan motionen icke föranledde till

någon riksdagens åtgärd. Genom en den 6 juni 1924 utfärdad lag i ämnet

erhöll 5 kap. 3 § strafflagen därefter den lydelse lagrummet alltjämt har.

Vid 1932 års riksdag hemställdes i motioner (11:319 och 320), dels att

utredning måtte komma till stånd huruvida och på vad sätt brottslig ungdom

måtte i större utsträckning än för närvarande kunna tillrättaföras utan användande

av insättning i uppfostringsanstalt, dels ock att utredning måtte

verkställas angående lämpliga åtgärder i syfte att vid skyddshem för vanartig

ungdom vinna mera mångsidig yrkesutbildning och bättre uppdelning

av elevmaterialet med hänsyn till ålder, sinnesbeskaffenhet och yrkesintresse.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

13

I anledning av motionerna hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

(nr 299), att de med motionerna avsedda frågorna måtte göras till föremål

för utredning samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag i ämnet,

vartill utredningen kunde föranleda.

Frågan om ökad användning av tvångsuppfostran var föremål för behandling

vid 193A års riksdag. 1 en motion (II: 308) hemställdes, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande

en revision av gällande bestämmelser angående behandlingen av minderåriga

förbrytare med särskilt beaktande av vad i motionen anförts i fråga om

straffmyndighetsålder, åtal, häktning och sättet för den brottsliges tillrättaförande.

I motionen framhölls, bland annat, att det borde tagas under övervägande

att genomföra en utvidgning av nuvarande möjligheter att utbyta

straff mot tvångsuppfostran, så att unga förbrytare upp till 21 år måtte även

i de fall, då de dömts till två års straffarbete och däröver, få intagas på uppfostringsanstalt.

I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen uttalade första

lagutskottet, att utskottet icke kunde finna skäl att förorda upphävande av

den begränsning i möjligheterna att förordna om tvångsuppfostran som vore

uppställd med avseende å straffets storlek. Utskottet fann ej heller lämpligt

att utvidga användningen av tvångsuppfostran till förbrytare som fyllt 18

men ej 21 år. Emellertid hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att när

någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet må, med bibehållande av

förbudet att döma till straffarbete på livstid, nedsättas under vad eljest å

gärningen följa bort.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. I enlighet med utskottets

hemställan avläts skrivelse till Kungl. Majit (nr 124).

Med stöd av Kungl. Majits förut omtalade bemyndigande den 20 april

1934 tillkallade jag samma dag sakkunniga att inom justitiedepartementet

biträda med verkställande av utredning angående reformer på straffsystemets,

straffverkställighetens och fångvårdens områden. De sakkunniga, vilka

enligt anvisning av departementschefen först till utredning upptogo frågan

om behandling av ungdomliga förbrytare, avlämnade den 19 december

1934 betänkande med förslag till lag örn ungdomsfängelse m. m. (statens

offentl. utredn. 1934:52).

I sitt betänkande framhöllo de sakkunniga de dåvarande frihetsstraffens

brister ur uppfostringssynpunkt och pekade på tre omständigheter som framför

allt gjorde att straffet ej motsvarade fostringssyftet: straffet vore merendels

kortvarigt, alltid tidsbestämt och i regel icke förenat med eftervård. Med

anledning av bristerna hos de tidsbestämda straffen upptogo de sakkunniga

till diskussion frågan örn utvidgning av institutet tvångsuppfostran till dem

sorn befunne sig i åldern mellan 18 och 21 år. Efter att lia erinrat örn riksdagens

förutnämnda beslut år 1934 förklarade de sakkunniga, att de i sakens

dåvarande läge icke ville förorda en utsträckning av tvångsuppfostringsförfarandet.

Detta förfarande hade otvivelaktigt fått sin praktiska utformning

med tanke på sådana lagöverträdare som befunne sig nära barnaåldern. Att

behandla brottslingar i åldern omkring 21 år tillsammans med barn som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

nyligen passerat 15-årsgränsen borde icke gärna ifrågakomma. Behovet av

en viss skillnad i behandlingen av olika åldersgrupper framträdde jämväl i

1922 års betänkande sålunda, att de sakkunniga föreslagit olika anstalter

för årsklasserna 15—17 år och för årsklasserna 18—20 år. De förra skulle

i allmänhet intagas i uppfostringsanstalt, de senare i förbättringsanstalt.

Den omständigheten, att de senare årsklasserna måste förvaras på annan

anstalt och i viss mån erhålla annan behandling än de yngre, syntes visserligen

icke i och för sig innefatta något absolut hinder mot att använda samma

beteckning på behandlingen i ena som i andra fallet. Bortsett från den

faktiska skillnaden i behandlingen av äldre och yngre torde emellertid såväl

den stora allmänheten som de som närmast berördes av ifrågavarande lagstiftning

reagera mot en gemensam beteckning. Det torde sålunda för en

stor del av allmänheten måhända synas olämpligt, att exempelvis en tjuguåring

dömdes till »uppfostran». Det vore också möjligt att den dömde själv

betraktade sig såsom mogen och ansvarig för vad han gjort och ansåge sig

böra behandlas därefter samt att han skulle anse sig nedflyttad till barnets

nivå om han dömdes till »tvångsuppfostran». Även om dylika åskådningar

knappast kunde anses äga något rationellt underlag, torde de måhända likväl

förtjäna så mycket avseende att den särskilda behandlingen för brottslingar

i åldern över 18 år konstruerades på annat sätt än tvångsuppfostringsförfarandet.

För 18-årsålderns bibehållande såsom gräns beträffande tvångsuppfostringsförfarandet

kunde jämväl åberopas, att denna ålder redan i åtskilliga

hänseenden av strafflagen godtagits såsom gräns med avseende på

individernas straffrättsliga ansvarighet. Förutom att den utgjorde gräns för

tillämpning av tvångsuppfostran, betecknade den nämligen gräns för straffnedsättningsmöjligheten

enligt 5 kap. 2 § strafflagen och för uppkomsten av

iterationsverkan enligt 4 § samma kapitel. De sakkunniga ansåge sig vid

sådant förhållande sakna anledning att närmare än som skett ingå på frågan,

huruvida reella skäl talade för just denna åldersgräns. Därest, såsom

enligt de sakkunnigas förmenande borde ske, en särbehandling inrättades

för unga förbrytare över 18 år, uppkomme emellertid jämväl frågan var övre

åldersgränsen för denna särbehandling skulle dragas. De sakkunniga hade

funnit sig böra förorda, att denna gräns sattes vid 21-årsåldern. I överensstämmelse

med vad de sakkunniga sålunda anfört föreslogo de, att särbehandlingen

konstruerades såsom straff och benämndes ungdomsfängelse.

Till 1935 års riksdag avläts proposition (nr 201) med det av 1934 års riksdag

begärda förslaget till lag om ändring av 5 kap. 2 § strafflagen. Enligt

lagförslaget finge, om någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet

efter omständigheterna nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa

bort. På hemställan av första lagutskottet (i utlåtande nr 41) biföll riksdagen

propositionen. Den därigenom antagna lagen utfärdades den 10 maj

1935 och trädde i kraft den 1 juli samma år.

Till 1935 års riksdag avläts jämväl proposition med förslag till lag örn

ungdomsfängelse m. m. (nr 200). På hemställan av första lagutskottet (i utlåtande

nr 52) biföll riksdagen propositionen med viss ändring. Därefter utfärdades,

den 15 juni 1935, lag om ungdomsfängelse. Denna skulle träda i

kraft den dag Konungen förordnar, men sådant förordnande har, såsom förut

nämnts, ännu icke meddelats.

I sitt utlåtande i anledning av den sistnämnda propositionen gjorde första

lagutskottet följande uttalande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

15

Genom antagandet av förevarande proposition kommer att i vår rätt införas

en särbehandling beträffande iinga lagöverträdare i åldern 18—20 år, vilken

i vissa hänseenden avviker från den särbehandling som enligt 1902 års lagstiftning

kan tillämpas å dem som begå brott i åldern 15—17 år. I fråga örn

särbehandlingens benämning av straff för den äldre åldersgruppen, i motsats

till uppfostran för den yngre åldersgruppen, har denna skillnad motiverats

med att den äldre gruppen nått full straffmyndighet. Även i övrigt förefinnas

emellertid vissa olikheter, bland vilka främst märkas den i 1902 års

lagstiftning föreskrivna utmätningen av bestämt straff samt den i samma

lagstiftning medgivna möjligheten till ådömande av påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen vid sidan av tvångsuppfostran. Utskottet anser synnerligen

önskvärt att dessa olikheter såvitt möjligt upphävas och vill för sin del

föreslå att därav föranledd omarbetning av lagstiftningen angående tvångsuppfostran

för dem som begå brott i 15—17 års åldern snarast måtte äga

rum.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

att Kungl. Majit måtte snarast låta verkställa omarbetning av gällande

lagstiftning angående tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse

med förslaget till lag om ungdomsfängelse.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade två reservationer, den ena av sex

ledamöter med yrkande att riksdagen med avslag å propositionen måtte hos

Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning och därpå grundat förslag

till lagstiftning som i nära anslutning till nuvarande uppfostringssystem i ett

sammanhang skulle reglera behandlingen för fostran och utbildning av

unga lagöverträdare i åldern från 15 till 21 år.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och, såsom jag inledningsvis

anmält, avläts skrivelse till Kungl. Majit (nr 292) av det innehåll varom

utskottet hemställt.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet

den 24 juli 1934 sakkunniga att inom nämnda departement biträda

med utredning rörande verksamheten vid skyddshemmen. —

De sakkunniga, vilka antogo benämningen skycldshemssakkunniga, avgåvo

betänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddshemmen m. m. i två

delar den 30 juli och den 10 december 1935 (statens offentl. utredn. 1935: 35

och 64). Såsom ett komplement till skyddshemssakkunnigas utredningsarbete

avgav professorn Olof Kinberg sedermera utlåtande med förslag till

åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området

för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala (tryckt som bilaga till kungl,

propositionen nr 219 till 1936 års riksdag). Efter det att yttranden av myndigheter

och andra inhämtats över skyddshemssakkunnigas förslag och lombergs

utlåtande, har frågan örn verksamheten vid skyddshemmen bragts under

riksdagens prövning. Sålunda har Kungl. Majit dels genom proposition

till 1936 års riksdag (nr 219) föreslagit riksdagen, bland annat, att godkänna

vissa grunder för omorganisation av skyddshemsverksamheten och dels

genom särskild proposition till samma riksdag (nr 221) föreslagit riksdagen

att antaga ett av detta förslag föranlett förslag till ändringar i barnavårdslagen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Vidare må här nämnas, att Kungl. Majit genom proposition till 1936 års

riksdag (nr 190) föreslagit att 2 kap. 19 § strafflagen skall upphöra att gälla

från och med den 1 januari 1937; riksdagen har numera bifallit denna proposition.

Såsom jag redan anmält ha inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

den 10 december 1935 avgivit ett betänkande med förslag till lag

om tvångsuppfostran m. m. (statens offentl. utredn. 1935: 67)-1

Över betänkandet ha utlåtanden infordrats från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statens

inspektör för fattigvård och barnavård ävensom styrelsen för statens

uppfostringsanstalt å Bona. Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet

har bereus svenska kriminalistföreningen, centralförbundet för socialt arbete,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska diakoniss-sällskapet,

föreningen Sveriges stadsfiskaler samt styrelsen för Stockholms stads skyddshem

för gossar. ; , %,

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar

med undantag av den sistnämnda. Vissa myndigheter ha bifogat av dem infordrade

yttranden från rådhusrätter, landsfogdar m. fl.

De av de sakkunniga framlagda lagförslagen ha därefter inom justitiedepartementet

gjorts till föremål för överarbetning.

Allmänna grunder.

I förhållande till nu gällande rätt innefattar departementsförslaget ändringar

i ett flertal avseenden. I enlighet med riksdagens önskemål åsyftar

förslaget att bringa reglerna om tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse

med lagen om ungdomsfängelse. Ett genomgående drag hos förslaget

är även en strävan att taga hänsyn till det ungdomliga brottslingsklientelets

heterogena beskaffenhet och anpassa behandlingsformen efter vad i varje

särskilt fall anses lämpligt.

Till sin formella uppställning skilja sig de föreslagna bestämmelserna örn

tvångsuppfostran från de nuvarande däri, att de sammanförts till en särskild

lag om tvångsuppfostran.

Förutsättningarna för ådömande av tvångsuppfostran lia vidare jämkats.

Medan för närvarande för förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt

förutsättes att den minderårige dömts till böter eller fängelse eller till

straffarbete i högst två år, skall enligt förslaget kunna dömas till tvångsuppfostran

örn den minderårige begått brott på vilket enligt lag kan följa

fängelse eller straffarbete. Ändring föreslås således i fråga om svårhetsgraden

av de brott som kunna föranleda förordnande örn tvångsuppfostran, och

denna ändring berör såväl minimum som maximum. I sammanhang därmed

föreslås, att tvångsuppfostran skall ådömas direkt utan att först något straff

1 De sakkunniga hava utgjorts av professorn Folke Wetter, ordf., nuvarande överdirektören

Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, hovrättsassessorn loar Strahl och ledamoten av riksdagens

andra kammare Josef Weijne med extra hovrättsfiskalen Axel Lindskog som sekreterare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

17

utsattes. Viel angivande av förutsättningarna i övrigt för förordnande om

tvångsuppfostran åsyftar förslaget att förhindra, att psykiskt undermåliga

intagas i allmän uppfostringsanstalt; en bestämmelse i lagen den 22 april

1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, vilken anvisar

tvångsuppfostran för en kategori av halvabnorma, skall i överensstämmelse

därmed enligt förslaget upphävas. I syfte att förbättra möjligheterna att

sovra det klientel som sändes till allmän uppfostringsanstalt föreslås, att

förordnande örn tvångsuppfostran alltid skall föregås av läkarundersökning,

låt vara av jämförelsevis summarisk art.

Beträffande själva anordningen av tvångsuppfostran må här nämnas en

föreslagen bestämmelse, att där sådant prövas för elev gagneligt och finnes

lämpligen kunna ske, ans länsstyrelsen må överlämna eleven till fostran och

utbildning utom anstalten. Den gradvisa övergång från anstaltsvistelse till

full frihet, som redan nu i praktiken tillämpas, regleras i förslaget genom

införande av bestämmelser örn utskrivning på prov.

Rörande behovet av ny lagstiftning om tvångsuppfostran

ha de sakkunniga uttalat (s. 26), att det syntes angeläget att med

anledning av ungdomsfängelselagens tillkomst genomföra de förändringar

beträffande den för dessa åldersgrupper avsedda tvångsuppfostringsåtgärden,

vilka vore påkallade för att reglerna om behandlingen av de båda åldersgrupperna

av brottslingar måtte komma i god överensstämmelse med varandra.

I yttrandena över sakkunnigförslaget har detta uttalande icke blivit föremål

för gensaga i annan mån än att länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter,

huruvida icke med lagstiftningen skäligen borde anstå till dess erfarenhet

vunnits angående verkningarna av lagen örn ungdomsfängelse. I

I åtskilliga yttranden har sammanhanget mellan förevarande

lagstiftningsåtgärd och andra frågor betonats.

Rådhusrätten i Västerås anför sålunda:

Enligt rådhusrättens mening hade det ur flera synpunkter varit önskvärt,

att i samband med en nyordning av tvångsuppfostringsinstitutet till behandling

upptagits åtskilliga andra av de spörsmål, vilkas lösning äro av stor betydelse

för bekämpande av ungdomsbrottsligheten, såsom frågan om ändring

av bestämmelserna angående villkorlig dom, villkorlig åtalseftergift m. m.

Särskilt synas starka skäl föreligga för att i sammanhang med nu föreliggande

fråga bort till övervägande upptagas möjligheterna att undanröja den

dualism som onekligen råder mellan strafflagstiftningen och lagstiftningen

örn samhällets barnavård. Ej sällan hava i praktiken svårigheter yppat

sig på detta område. Sålunda kan domstol efter verkställd förundersökning

hava kommit till den uppfattning, att den ungdomlige brottslingens intagande

på skyddshem skulle vara den lämpligaste åtgärden för hans tillrättaförande.

Domstolen har därvid ej annan utväg än att ådöma straff, örn möjligt

villkorligt, och genom hänvändelse till barnavårdsmyndigheterna försöka

förmå dessa att omhändertaga brottslingen. I sådant fall äger domstolen

dock ej någon som helst garanti för all dess avsikt verkligen genomföres.

Omständigheterna kunna även vara sådana, att barnavårdsnämnd efter det

att domstol dömt en ungdomlig brottsling lill villkorligt frihetsstraff och

Bihang till riksdagens protokoll 7.0.77. 1 sami. Nr 27. ‘2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

för denne lyckats anskaffa en lämplig övervakare, som enligt domstolens

mening bör kunna återföra honom till ett ordnat liv, finner skyddsuppfostran

böra tillgripas och därigenom omintetgör domstolens avsikt. Dessa

mindre tillfredsställande förhållanden synas snarast böra avhjälpas och det

måste anses hava varit lämpligt, att de avhjälpts just i detta sammanhang.

Under uttalande av den förhoppningen, att det av rådhusrätten berörda

spörsmålet måtte komma under övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet

angående ungdomsbrottsligheten, har rådhusrätten emellertid framhållit

att intet hinder förelåge att till självständig behandling upptaga lagstiftningen

örn tvångsuppfostran.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalar, att det icke i längden

torde låta sig göra att upprätthålla nuvarande stränga åtskillnad mellan

minderåriga förbrytare och för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade.

Ett mål att sträva efter vore ett mera fullständigt sammansmältande av de

uppfostrande behandlingsformerna för brottslig och vanartad ungdom.

Vad beträffar anordnandet av den uppfostrande behandling som förordnande

om tvångsuppfostran avser, ha de sakkunniga funnit, att organisatoriska

åtgärder erfordras för att åstadkomma önskvärd samverkan mellan

denna form av behandling av kriminell ungdom och andra former av samhällets

ingripande mot ungdomlig vanart. De sakkunniga lia sålunda påpekat,

att de olika lagar som reglera samhällets ingripande för att tillrättaföra

och vårda ungdomliga kriminella och asociala icke behandla var sin

grupp som med skarpa gränser är skild från de övriga. De sakkunniga fortsätta

därefter (s. 32):

Fastmera inträffar i icke ringa utsträckning, att en person som omhändertagits

jämlikt en lag i fortsättningen bör hänvisas till behandling som är

reglerad i en annan lag. Under sådana omständigheter framträder ett oavvisligt

behov av samarbete mellan organen för de olika behandlingsformerna.

Den nuvarande organisationen företer emellertid härutinnan vissa svagheter

genom den bestående uppdelningen mellan olika organ. Anstalterna för ungdomsfängelse

komma eventuellt att lyda under fångvårdsstyrelsen, och även

förvaringsanstalterna för minskat tillräkneliga förbrytare sortera under denna

styrelse. De allmänna uppfostringsanstalterna däremot stå under ledning av

särskilda styrelser, vilka höra direkt under justitiedepartementet. Skyddshemmen

åter, för vilka likaledes finnas särskilda styrelser, stå under tillsyn

av fattigvårds- och barnavårdsbyrån inom socialdepartementet. Genom vilka

organisatoriska åtgärder behovet av samverkan mellan de olika behandlingsformerna

bäst skulle tillgodoses, skall emellertid icke dryftas i detta sammanhang.

De sakkunniga hava endast velat framhålla, att här föreligger ett organisationsproblem

av central betydelse för genomförande av de reformer

inom betydelsefulla områden av kriminalpolitiken vilka för närvarande förberedas.

De sakkunniga ha såsom slutsats av det anförda uttalat, att det syntes

dem angeläget att ifrågavarande organisationsproblem med det snaraste upptoges

till behandling vid pågående utredningar rörande straffsystemet och

vad därmed sammanhängde.

I de sakkunnigas uttalande, att berörda organisationsproblem med det

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27. 19

snaraste bör upptagas till behandling, instämma flera av de hörda myndigheterna.

Beträffande denna fråga anför svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

att förbundet finner det vara av största vikt att organisationsproblemet

kommer till lösning jämsides med själva uppfostrings- och vårdproblemen.

Eljest kunde man befara både att uppfostringsproblemen ej bleve tillräckligt

allsidigt bedömda och att den efterföljande organisationen bleve alltför

schablonmässig.

Även i andra yttranden har sambandet med organisationsproblemet betonats.

Frågan, för vilka kategorier av minderåriga förordnande

om tvångsuppfostran bör meddelas, har dryftats i betänkandet

och i yttrandena.

I 5 kap. 3 § strafflagen stadgas nu rörande förutsättningarna för tvångsuppfostran,

att hänsyn skall tagas till den brottsliges sinnesbeskaffenhet och

omgivning samt graden av hans förståndsutveckling. Enligt 3 § lagen den

22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare gäller vidare,

att om sådana omständigheter äro för handen att någon kan insättas i

allmän uppfostringsanstalt, förordnande örn hans intagande i vårdanstalt

för nämnda slags förbrytare ej må meddelas, så framt icke med hänsyn till

hans sinnesbeskaffenhet eller andra förhållanden synnerliga skäl därtill äro.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande angående förslaget till lag om ungdomsfängelse

(nr 52) anförde första lagutskottet vid 1935 års riksdag att inom

utskottet uppgivits att tillämpningen av strafflagens bestämmelser om tvångsuppfostran

mött svårigheter, i det naturer, som icke låtit sig påverkas genom

denna behandling, dömts att vistas å Bona, där de varit till men för verksamheten

i dess helhet. En annan olägenhet beträffande anstalten å Bona

vore, att jämlikt barnavårdslagen särskilt besvärliga element från skyddshemmen

överlämnats dit. Samtidigt som utskottet i anslutning till vad sålunda

anförts funne anledning uttala önskvärdheten av att anstalten å Bona

hölles fri från oförbätterliga element, ville utskottet framhålla som en fördel

med förslaget till lag om ungdomsfängelse, att det redan från början

uteslöte att de som ådömts ungdomsfängelse sammanblandades med svårhanterliga

ungdomar från skyddshemmen. — Här må ock anmärkas att i en

av reservationerna till utskottsutlåtandet såsom en olägenhet hos det nuvarande

tvångsuppfostringsinstitutet påpekats, att i allmän uppfostringsanstalt

mottagas 15—18-åringar av jämförelsevis god kvalitet till behandling gemensamt

med grovt vanartiga, lättjefulla och sedeslösa individer i åldern 18

till 21 år.

I betänkandet med förslag till lag örn tvångsuppfostran m. m. lia de sakkunniga

såsom sin mening uttalat, att dömande till tvångsuppfostran bör

ifrågakomma endast örn en uppfostrande behandling erfordras och har utsikt

till framgång. De lia närmare utvecklat sin uppfattning på följande sätt

(s. 28 f.):

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Enligt de sakkunnigas mening är det av största vikt, att ungdomar som

förete väsentliga bristfälligheter i själsverksamheten icke sändas till allmän

uppfostringsanstalt. För behandlingen inom sådan anstalt måste det nämligen

vara i hög grad menligt, att normala och i många fall relativt godartade

elever där komma i beröring med psykiskt undermåliga element. Med

den mottaglighet, som inom en anstalt samlade ungdomar äga för dåliga

inflytelser, är det av synnerlig vikt att skydda dem från sådana. Med denna

uppfattning, vilken synes vara allmän bland dem som haft anledning att

sätta sig in i hithörande spörsmål, kan det icke vara väl förenligt att bibehålla

bestämmelsen i 3 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare. Enligt denna bestämmelse skall i fall, då

beträffande en brottsling förutsättningar föreligga både för att insätta honom

i allmän uppfostringsanstalt och för att intaga honom i vårdanstalt

för minskat tillräkneliga förbrytare, den förra åtgärden i regel föredragas.

Att såsom enligt bestämmelsen skall ske, hänvisa minskat tillräkneliga förbrytare

till allmän uppfostringsanstalt är emellertid enligt de sakkunnigas

mening helt förkastligt.

I sakkunnigförslaget lia i överensstämmelse med denna de sakkunnigas

uppfattning förutsättningarna för förordnande om tvångsuppfostran i 1 §

i den föreslagna lagen örn tvångsuppfostran, i nära anslutning till lagen örn

ungdomsfängelse, angivits så, att förordnande om tvångsuppfostran skall

meddelas, där brottets beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling,

vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga,

att han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning

som avses med tvångsuppfostran, samt med hänsyn till sålunda och eljest

föreliggande förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än straff. Därjämte

har emellertid intagits ett uttryckligt stadgande av innebörd, att förordnande

örn tvångsuppfostran ej må meddelas för någon som är av sinnesbeskaffenhet

som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs (förminskat tillräknelig).

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att 3 § lagen den 22 april 1927 örn förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare upphäves.

De sakkunnigas uppfattning att psykiskt undermåliga element icke böra

bliva föremål för uppfostran i allmän uppfostringsanstalt har icke mött någon

gensaga i yttrandena. Tillfredsställelse med förslagets utformning i

detta avseende har uttalats i ett flertal av yttrandena. Särskilt må anmärkas,

att medicinalstyrelsen uttrycker tillfredsställelse med förslaget att personer

som befinnas falla under 5 kap. 6 § strafflagen icke skola kunna dömas

till tvångsuppfostran.

Svenska kriminalistföreningens styrelse finner det emellertid angeläget, att

före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande anordningar träffats för

omhändertagande av personer av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen

sägs, och anser det för den skull påkallat, att tiden för ikraftträdandet

bestämmes till den dag Konungen förordnar. I

I detta sammanhang må beröras frågan örn intagande i de allmänna

uppfostringsanstalterna av barn och ungdomar

som omhändertagits för skyddsuppfostran.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 27.

21

Enligt 43 § 4 mom. barnavårdslagen må skyddshemselev över 15 år, som

är intagen i skyddshem av viss beskaffenhet, överlämnas till allmän uppfostringsanstalt,

om han visat särdeles svår vanart. Efter det att barnavårdslagen

genom lag den 31 maj 1934 ändrats därhän att person i åldern mellan

18 och 21 år kan enligt 22 § d) omhändertagas på grund av oordentligt, lättjefullt

eller lastbart levnadssätt, gäller vidare enligt 43 § 5 morn., att sådan

person må överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt då särskilda

förhållanden påkalla det. Sådan person kan dessutom direkt intagas

i sistnämnda slags anstalt. Han kan ock överflyttas från allmän uppfostringsanstalt

till skyddshem.

Skyddshemssakkunniga (statens offentl. utredn. 1935: 35 och 64) — enligt

vilkas förslag ansvaret för skvddshemsverksamheten principiellt övertages

av staten och det för barn, som omhändertagas före fyllda 18 år, inrättas

särskilda hem (skolhem) för de skolpliktiga, särskilda yrkeshem för

äldre gossar och särskilda hemskolor för äldre flickor — ha föreslagit, att

till vissa hem, nämligen skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall för gossar

och de helt nära varandra belägna skyddshemmen Skarvik och Tallåsen

för flickor, skola sammanföras de som på grund av psykisk abnormitet

icke kunna tillgodogöra sig undervisningen och utbildningen i de övriga

hemmen. Enligt förslaget skall Hall i sin helhet inrättas för sådant ändamål

och för att tjäna såsom observationsanstalt. För personer, som omhändertagits

i åldern mellan 18 och 21 år, skola enligt förslaget inrättas särskilda

skyddshem eller avdelningar av skyddshem. Skyddshemssakkunniga

lia vidare tänkt sig samarbetet mellan skyddshem och allmän uppfostringsanstalt

så till vida utvecklat, som förutom den nuvarande möjligheten till

överflyttning från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt av svårt vanartade

skyddshemselever, ett överförande skulle kunna ske även i motsatt

riktning, d. v. s. att i lindrigare fall från allmän uppfostringsanstalt

skulle kunna överföras elever till de för äldre barn avsedda skyddshemmen.

För gossarnas del skulle enligt dessa sakkunniga ett genomförande av förslaget

beträffande Hall komma att medföra en avsevärd förändring i förhållandet

mellan skyddshemmen, varmed då i detta sammanhang avsåges yrkeshemmen,

och Bonaanstalten. Genom Halls nedläggande såsom anstalt

för svårt vanartade normala barn, torde nämligen Bona komma att i stor

utsträckning få mottaga barn, som eljest skulle hava sänts till Hall, och antalet

skyddshemselever, som överlämnades till Bona, därmed komma att

högst väsentligt ökas. Skyddshemssakkunniga ha emellertid yttrat, att

med slutligt ställningstagande i frågan torde få anstå intill dess det åt andra

sakkunniga lämnade uppdraget att verkställa utredning angående revision

av lagstiftningen om tvångsuppfostran och angående övriga med ungdomsbrottsligheten

sammanhängande frågor hunnit slutföras.

I det av professorn Olof Kinberg avgivna utlåtandet med förslag till åtgärder

rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området för

samhällets skyddsåtgärder för unga asociala (se kungl. prop. nr 219 till

1936 års riksdag s. 180), uppdragas riktlinjer för anordnande av en till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Hall förlagd s. k. psykopatanstalt, gemensam för klientel från skyddshemmen,

Bonaanstalten och den blivande anstalten för ynglingar dömda till

ungdomsfängelse. Enligt utlåtandet skulle i psykopatanstalten även omhändertagas

brottslingar i åldern 15—21 år av sinnesbeskaffenhet som i

5 kap. 6 § strafflagen sägs, vilka dömts till förvaring enligt lagen den 22

april 1927 eller ock ej kunnat dömas till förvaring emedan de ej fylla betingelserna

för förvaring enligt denna lag. Vid anstalten skulle även undersökningar

av häktade ungdomars sinnesbeskaffenhet företagas. För det

motsvarande kvinnliga klientelet skulle enligt utlåtandet en liknande psykopatanstalt

anordnas vid Skarvik och Tallåsen.

I det förslag till förändringar beträffande skyddshemsverksamheten, vilket

på chefens för socialdepartementet föredragning framlagts för 1936 års

riksdag genom kungl, propositioner (nr 219 och 221), har skyddshemssakkunnigas

förslag i här återgivna delar i huvudsak följts. Enligt propositionerna

skall sålunda skyddshemsverksamheten principiellt övertagas av staten.

Dock skola, såsom de sakkunniga jämväl förutsatt, för Stockholm och

Göteborg finnas av städerna själva upprättade eller för dem anordnade skolhem,

yrkeshem och hemskolor. För sådana jämlikt barnavårdslagen omhändertagna,

vilka äro själsligt abnorma, skola finnas särskilda skyddshem

eller avdelningar av skyddshem. Föredragande departementschefen har sagt

sig dela skyddshemssakkunnigas uppfattning, att de psykiskt abnorma

skyddshemseleverna skola omhändertagas, gossarna å Hall och flickorna å

Skarvik-Tallåsen. Departementschefen har emellertid avböjt att för närvarande

ingå i prövning av den vittutseende frågan örn en genomgripande omläggning

av åkerbrukskolonien Halls ställning och uppgifter inom skyddshemsorganisationen.

En närmare utredning rörande sagda anstalts förhållanden

vore under alla omständigheter behövlig. Departementschefen har vidare

uttalat att han, med hänsyn till det läge vari vässa av honom berörda

spörsmål med avseende å samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter

befunne sig, ville ansluta sig till skyddshemssakkunnigas

mening att med ett ställningstagande i dessa frågor borde anstå, tills förslaget

angående tvångsuppfostran bleve föremål för slutlig prövning.

I det nu förevarande betänkandet med förslag till lag om tvångsuppfostran

(s. 31 f.) har beträffande barnavårdslagens regler om intagande i allmän

uppfostringsanstalt av barn och ungdomar som omhändertagits för skyddsuppfostran

anförts, att erfarenheten måste anses ha visat att de som enligt

dessa regler överflyttas till allmän uppfostringsanstalt och i synnerhet de

bland dessa som omhändertagits i åldern mellan 18 och 21 år utöva ett störande

inflytande på livet inom anstalten. Under hänvisning till att skyddshemssakkunniga

föreslagit, att skyddshemselever med väsentliga bristfälligheter

i själslivet icke längre skola överföras till allmän uppfostringsanstalt

utan omhändertagas i särskilt inrättade anstalter, ha de sakkunniga funnit

sig icke behöva utarbeta något förslag till avhjälpande av nyssnämnda missförhållande.

De ha emellertid framhållit, att det från de allmänna upp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

23

fostringsanstalternas synpunkt vöre angeläget att en organisatorisk förändring

sådan som den nu antydda snart komme till stånd.

Frågan om överlämnande till allmän uppfostringsanstalt av barn och ungdomar

som skola jämlikt barnavårdslagen vara föremål för skyddsuppfostran,

beröres av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, vilken meddelar

att det visat sig vara till stor skada för verksamheten vid anstalten att

där behöva mottaga ungdomar i åldern 18—21 år, vilka på grund av asocialt

levnadssätt omhändertagits jämlikt barnavårdslagen. Det riktiga vöre

enligt styrelsens förmenande, att alla dylika individer bleve hänvisade till

anstalt, avsedd för dessa åldersgrupper, om blott någon sådan anstalt med

de erforderliga resurserna funnes. Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet

yttrar, att det vore ett erkänt förhållande att det i regel vore de från skyddshem

till de allmänna uppfostringsanstalterna — ibland tyvärr efter mycket

kort tid — överflyttade eleverna som vållade de största svårigheterna i arbetet.

Svårigheterna komme att ytterligare ökas genom att numera även

skyddshemselever i åldern 18—21 år finge överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

Den åldersfördelning man velat vinna genom anordnande av

ungdomsfängelse, bleve därigenom förfelad. Styrelsen ansåge det riktigare,

att skyddshemselever ur den högre åldersgruppen, 18—21 år, överflyttades

till anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse. I varje fall skulle det väsentligen

befordra arbetet inom de allmänna uppfostringsanstalterna, örn det

gåves möjlighet att därifrån överflytta elever ur den högre åldersgruppen till

anstalt för ungdomsfängelse. Jämväl länsstyrelsen i Kalmar län och fattigvårds-

och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet yttra sig i frågan om

överlämnandet av sådana som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen till

allmän uppfostringsanstalt. De understryka de sakkunnigas uttalande om

angelägenheten av en förändring av de nuvarande reglerna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför, att enligt hans uppfattning

de allmänna uppfostringsanstalterna, även efter ett genomförande

av förslaget att skyddshemselever med väsentliga bristfälligheter i själslivet

icke längre skola överföras till allmän uppfostringsanstalt utan omhändertagas

i särskilt inrättade anstalter, torde komma att få mottaga en del skyddshemselever

av besvärlig typ. Alla dessa torde nämligen icke tillhöra kategorien

psykiskt abnorma.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över förslaget rörande tvångsuppfostran

meddelat, att styrelsen i samtidigt avgivet yttrande rörande skvddshemsverksamlieten

avstyrkt upprättandet av en gemensam s. k. psykopatanstalt

för vissa delar av skyddshemmens, Bonaanstaltens och ungdomsfängelseanstaltens

klientel. Enligt styrelsens förmenande borde en sådan anstalt,

örn den komme till stånd, icke lia till uppgift att omhändertaga vården

av skyddshemselever. Om det emellertid skulle visa sig erforderligt att en

sådan anstalt komme till stånd för omhändertagande av vissa tvångsuppfostringselever

och vissa asociala ungdomar, vilkas fostran ankomme på fångvården,

hade styrelsen intet att erinra däremot.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

I enlighet med riksdagens hemställan lia de sakkunniga föreslagit en ändring

i sättet för förordnande om tvångsupp fostran.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen förutsättes för förordnande örn tvångsuppfostran,

att den minderårige dömes till böter eller fängelse eller till straffarbete

i högst två år. Förordnandet går ut på att han skall i stället för att

undergå det ådömda straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt.

De sakkunniga ha, efter mönster från ungdomsfängelselagen enligt vilken

ungdomsfängelse ådömes direkt utan den omgång som ligger i att ett annat

straff först ådömes, föreslagit att tvångsuppfostran skall ådömas direkt.

I yttrandena förspörjes intet motstånd mot detta förslag. Tillfredsställelse

därmed uttalas av bland andra medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs

län, statens inspektör för fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören,

styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona och rådhusrätten

i Västerås.

I fråga om beskaffenheten av de brott vilka skola kunna

föranleda förordnande om tvångsuppfostran ha de

sakkunniga (s. 35 f.) erinrat om den utveckling som efter tvångsuppfostringsinstitutets

tillkomst ägt rum på den samhälleliga harna- och ungdomsvårdens

område. De ha därvid framhållit, alt barnavårdsnämnds behörighet och

skyldighet att ingripa mot vanartade barn och ungdomar utvidgats. I betänkandet

erinras vidare, hurusom ungdomsfängelse ej kan följa å brott vilket

är belagt allenast med böter, enär i 1 § ungdomsfängelselagen såsom förutsättning

för ungdomsfängelse fordras att å det föreliggande brottet eller,

där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa fängelse eller

straffarbete. I betraktande av utvidgningen av barnavårdsnämnds verksamhetsområde

ha de sakkunniga funnit, att det ej torde möta betänkligheter att

undantaga sådana brott som endast äro belagda med böter från dem som

kunna föranleda tvångsuppfostran. Liksom det icke ansetts behöva förekomma,

att för sådana brott dömdes till ungdomsfängelse, syntes det ej erforderligt

att låta dessa brott giva anledning till förordnande om tvångsuppfostran.

I den mån den som gjorde sig skyldig till sådant brott behövde omhändertagas

av samhället för uppfostrande behandling, torde möjligheterna

för åtgärd enligt barnavårdslagen vara fullt tillräckliga. Någon avsevärd

inskränkning av tvångsuppfostringsklientelet medförde för övrigt icke den

föreslagna förändringen. Enligt inhämtade upplysningar hade nämligen av

276 under de senaste åren å uppfostringsanstalten å Bona intagna elever endast

20 varit dömda till böter, och av dessa hade endast ett fåtal dömts för

brott på vilket allenast böter kunna följa.

Frågan huruvida förordnande örn tvångsuppfostran skall kunna följa å

brott som är belagt allenast med böter är endast i ett fåtal yttranden föremål

för särskild uppmärksamhet.

De sakkunnigas åsikt, att barnavårdsnämnds möjligheter att vidtaga åtgärder

mot den som begår ett med allenast böter belagt brott äro tillräckliga,

delas av länsstyrelsen i Kalmar län och sekreteraren hos Gävleborgs

låns barnavårdsförbund.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

25

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför däremot:

Enligt länsstyrelsens uppfattning torde vissa skäl tala för att ej undantaga

brott, som endast äro belagda med böter. Åtskilliga hithörande brott torde

vara av sådan beskaffenhet att de under de i 1 § i lagförslaget närmare angivna

förutsättningarna borde giva anledning till förordnande av domstol

om tvångsuppfostran. Följande tänkbara fall torde belysa denna länsstyrelsens

uppfattning. En minderårig, tillhörande nu ifrågavarande åldersgrupp,

ådömes för brott av nyss angiven beskaffenhet böter. Då han saknar

tillgång till gäldande av böterna, undergår han i stället motsvarande

förvandlingsstraff. Efter utstandet straff blir han av vederbörande barnavårdsnämnd

omhändertagen för skyddsuppfostran och intagen i skyddshem

men överlämnas sedermera till allmän uppfostringsanstalt, pa grund varav

bestämmelserna i 5 § samt 8—14 §§ i föreliggande lagförslag (= 4 och 7—

13 §§ i departementsförslaget) skulle bliva tillämpliga. I detta fall torde det

ur alla synpunkter varit lyckligast, örn domstolen kunnat förordna örn

tvångsuppfostran.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet samt fattigvårds- och barnavdrdskonsulenten

i sjunde distriktet yttra, att fall kunna förekomma då det

vore lämpligt att ersätta bötesstraff med tvångsuppfostran.

I frågan huruvida förordnande örn tvångsuppfostran skall vara uteslutet

vid brott överstigande viss svårhetsgrad ha de sakkunniga (s. 35 f.) erinrat om

att möjligheten att döma till ungdomsfängelse är begränsad genom föreskrift

i 1 § ungdomsfängelselagen att därtill ej må dömas där enligt lag a brottet ^

eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. De

ha emellertid även framhållit, att utvecklingen efter tvangsuppfostringsinstitutets

tillkomst gått i riktning mot att tillåta utbyte av allt svårare straff mot

tvångsuppfostran. Att märka vore jämväl, att efter ändring av 5 kap. 2 §

strafflagen genom lag den 10 maj 1935 straffet för brott, begånget av någon

som fyllt 15 men ej 18 år, kan nedsättas under vad i allmänhet å gärningen

bort följa utan annan begränsning än den som följer av det allmänna straffminimum.

Med hänsyn härtill torde det, enligt de sakkunniga, vara motiverat

att vid omarbetningen av reglerna om tvångsuppfostran icke längre behålla

något stadgande, att tvångsuppfostran skulle vara utesluten vid brott

överstigande viss svårhetsgrad. Emedan enligt bestämmelserna i 1 § andra

stycket i förslaget till lag örn tvångsuppfostran hänsyn skulle tagas bland

annat till brottets beskaffenhet, då det gällde att överväga huruvida det skulle

förordnas örn tvångsuppfostran, torde — enligt vad de sakkunniga vidare

uttalat — icke behöva befaras, att domstolarna skulle meddela sådant förordnande

där detta av allmänpreventiva skäl skulle vara mindre lämpligt.

I de sakkunnigas uppfattning om obehövligheten att betaga domstolarna

möjlighet att ådöma tvångsuppfostran vid brott överstigande viss svårhetsgrad

instämma bland andra fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i Västmanlands

län. Länsstyrelsen har därvid anfört:

Då man vågat sig på alt för åldersgruppen 18—21 år sätta gränsen uppåt

för ett frihetsstraffs möjliga uteblivande och ersättande med en mera pa

uppfostran syftande straffart till fyra års straffarbete, torde det icke medföra

någon större risk att för den yngre åldersgruppen helt bortse från brottets

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

art. Med hänsyn till de åldersklasser, som med nu förevarande lagförslag

avses, och att kravet på uppfostran i allmänhet gör sig allt starkare gällande,

ju yngre individer det är fråga om, torde det icke vara välbetänkt att genom

restriktiva bestämmelser betaga domstolarna möjligheten att i varje fall

överväga lämpligheten av att låta tvångsuppfostran ersätta frihetsstraff. En

viss garanti mot ett befarat missbruk torde för övrigt ligga redan i avfattningen

av 1 § andra stycket, som förutsätter ett bedömande av lämpligheten av

tvångsuppfostran med hänsyn, bland annat, till brottets beskaffenhet i varie

särskilt fall.

Betänkligheter mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende uttalas

av länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar lån samt svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet, vilka giva uttryck åt mer eller mindre stark tveksamhet

inför förslaget, ävensom av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, enligt

vilken den allmänna opinionen torde, utom i rena undantagsfall, kräva

att statens strafforgan reagera kraftigare än blott och bart med tvångsuppfostran

mot de grövsta brotten. I allt fall borde förordnande om tvångsuppfostran

i sådana fall obligatoriskt underställas prövning av högre instans.

Länsstyrelsen och landsfogden i Stockholms län, rådhusrätten i Västerås och

statens inspektör för fattigvård och barnavård påyrka en övre gräns med

hänsyn till brottets svårhetsgrad, därvid ungdomsfängelselagens regel, att

ungdomsfängelse ej må följa å brott som äro belagda med straffarbete i fyra

år eller däröver, nämnes såsom lämplig förebild.

Som skäl mot de sakkunnigas förslag på denna punkt anföres av statens

inspektör för fattigvård och barnavård, att det skulle vara stötande för det

allmänna rättsmedvetandet att möjlighet skulle finnas att endast tvångsuppfostran

komme till användning vid brott som enligt vanliga bestämmelser

skulle medföra ett mycket långt frihetsstraff. Landsfogden i Stockholms län

finner det betänkligt ur allmänpreventiv synpunkt att helt överlämna åt domstolarnas

fria bedömande när tvångsuppfostran skall användas. Själva den

formella möjligheten för en ungdomlig förbrytare att för sådana svåra förbrytelser

som t. ex. mord, rån och mordbrand kunna undgå straff och komma

undan med tvångsuppfostran syntes landsfogden innebära en fara. Då

det i allt fall ej vore meningen, alt tvångsuppfostran skulle ådömas i sådana

fall som de nämnda, syntes det honom endast vara i sin ordning att en

maximerande bestämmelse bibehölles i lagen. Rådhusrätten i Västerås ifrågasätter,

huruvida tiden är mogen för att redan nu skapa möjlighet att även

för de grövsta brott ersätta straff med tvångsuppfostran. Ur allmänpreventiva

synpunkter torde det vara lämpligast att undantaga vissa verkligt grova

brott.

Till sist må här nämnas, att ingen erinran mot de sakkunnigas förslag

framställts i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands,

Gotlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro,

Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län samt av

landsfogdarna i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län, stadsfiskalen

i Göteborg, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i tredje och femte di
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

27

strikten, folkskolinspektörerna i Jämtlands norra och södra inspektionsområden

samt landsfiskalsföreningarna i Värmlands och Norrbottens län.

Vad först angår behovet av ny lagstiftning om tvångsuppfostran

är att märka, att genom lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse

i vår rätt införts en särbehandling för ungdomliga förbrytare

mellan 18 och 21 år, närmare bestämt för dem vilka vid domens meddelande

uppnått 18 års ålder men vid förövandet av brottet icke fyllt 21 år. I samband

med antagandet av denna lag har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t

måtte snarast låta verkställa omarbetning av gällande lagstiftning angående

tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse med förslaget till lag om

ungdomsfängelse. Jag delar den uppfattning riksdagen sålunda givit tillkänna

om behovet av en omarbetning av bestämmelserna om tvångsuppfostran.

Även i avseenden, vilka icke direkt sammanhänga med ungdomsfängelselagen,

synes en revision av tvångsuppfostringsinstitutet påkallad.

Jag tänker särskilt på behovet att hålla de allmänna uppfostringsanstalterna

fria från psykiskt undermåliga element. Att, såsom i ett yttrande ifrågasättes,

låta omarbetningen anstå till dess erfarenhet vunnits angående verkningarna

av lagen örn ungdomsfängelse synes mig ej motiverat. Det måste anses

önskvärt, att reglerna om uppfostrande behandling av brottslingar som

vid domens meddelande ej fyllt 18 år snarast möjligt bringas i god överensstämmelse

med de motsvarande reglerna för den äldre åldersgruppen av kriminell

ungdom.

Såsom i ett flertal yttranden uppmärksammats, förefinnes visst sammanhang

mellan förevarande lagstiftningsuppgift

och andra frågor angående behandling av brottslighet och annan social

vanart bland ungdomen.

Det göres i ett yttrande gällande, att det ur flera synpunkter hade varit

önskvärt att i samband med en nyordning av tvångsuppfostringsinstitutet till

behandling upptagits åtskilliga andra av de spörsmål vilkas lösning äro av

stor betydelse för bekämpande av ungdomsbrottsligheten, såsom frågorna örn

ändring av bestämmelserna angående villkorlig straffdom, örn villkorlig åtalseftergift

m. m. Dessa frågor böra även enligt min åsikt bliva föremål för

lagstiftarens uppmärksamhet. I det anförande till statsrådsprotokollet den

20 april 1934, vari jag angav arbetsuppgifter för de sakkunniga som tillkallades

för att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av utredning

angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och

fångvårdens områden, berörde jag ock frågan örn revision av lagen om villkorlig

straffdom och frågan örn införande i vår rätt av regler om villkorlig

åtalseftergift. Utredning angående dessa frågor har sedermera påbörjats

inom departementet, och det är min förhoppning att det icke skall dröja

länge förrän förslag i dessa ämnen äro utarbetade. Vid upprättande av förslag

angående villkorlig åtalseftergift kommer frågan om förhållandet mellan

allmän åklagares och barnavårdsnämnds kompetensområden att bliva föremål

för övervägande. Det nu ifrågavarande förslaget rörande ändrade reg
-

Departe
ments
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

ler för tvångsuppfostran torde emellertid icke föregripa de blivande förslagen

i de nämnda ämnena.

Det såväl i betänkandet med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m.

som i åtskilliga av de avgivna yttrandena framförda kravet på organisatoriska

åtgärder för att åstadkomma bättre samverkan mellan organen för

tvångsuppfostran och skyddsuppfostran, liksom ock med de organ som

handha andra behandlingsformer för kriminell och asocial ungdom finner

jag mycket beaktansvärt. Det synes mig dock icke böra komma i fråga att

uppskjuta reformeringen av reglerna om tvångsuppfostran i avvaktan på

utredning angående de vittutseende organisationsfrågor som här möta. Det

föreliggande lagförslaget är säkerligen icke ägnat att försvåra de organisatoriska

förändringar som framdeles må anses erforderliga.

Sakkunnigförslagets ställning till frågan, för vilka kategorier avminderåriga

förordnande om tvångsuppfostran bör meddelas,

har vunnit gillande i yttrandena.

De sakkunnigas förslag utgår från den uppfattningen, att förordnande örn

tvångsuppfostran icke bör meddelas utan att den minderårige å ena sidan är

i behov av uppfostran i allmän uppfostringsanstalt och å andra sidan är mottaglig

för fostran i denna form. Angivandet av förutsättningarna för förordnande

om tvångsuppfostran har i förslaget med hänsyn därtill skett i nära

anslutning till lagen om ungdomsfängelse, i vilken enahanda uppfattning

kommit till uttryck med avseende å dom till ungdomsfängelse. Enligt de

sakkunniga är det av särskild vikt, att ungdomar som förete väsentliga bristfälligheter

i själsverksamheten icke sändas till allmän uppfostringsanstalt.

De sakkunniga föreslå på grund härav upphävande av 3 § lagen den 22 april

1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, enligt vilket lagrum

vid val mellan sådan förvaring och tvångsuppfostran den senare åtgärden

i regel skall föredragas. Vidare föreslås, att i 1 § första stycket av den

föreslagna lagen om tvångsuppfostran intages ett uttryckligt förbud mot förordnande

örn tvångsuppfostran för den som är av sinnesbeskaffenhet som i

5 kap. 6 § strafflagen sägs.

I sak delar jag de sakkunnigas uppfattning i förevarande fråga. Redan i

mitt förut omnämnda anförande till statsrådsprotokollet den 20 april 1934

har jag uttalat, att vid anordnandet av de för unga förbrytare avsedda

anstalterna (uppfostringsanstalter och straffanstalter för ungdom) borde beaktas

att de oförbätterliga och mindre förbättringsbara (djupt depraverade,

psykopater, antisociala imbecilla och liknande) hölles helt avskilda från de

övriga. Utredningen i förevarande ärende har befäst min övertygelse, att

det för uppnående av ett gott resultat av behandlingen vid allmän uppfostringsanstalt

är av vikt att dessa anstalter hållas fria från psykiskt undermåliga

element.

För dessa böra andra vårdformer anordnas. Jag får här erinra örn professorn

Kinbergs i det föregående nämnda förslag att i samband med skyddshemsverksamheten

anordna en s. k. psykopatanstalt för icke normala element,

ett förslag på vilket jag emellertid icke anser mig här böra närmare

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 27.

29

ingå. Fråga är även väckt om inrättande av ny anstalt för dem som omhändertagits

jämlikt lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare, och jag har av fångvårdsstyrelsen begärt utlåtande rörande

lämplig plats för sådan anstalt. Inom justitiedepartementet har vidare

förberedande utredningsarbete utförts, avseende en omarbetning av

nämnda lag i syfte att förordnande örn förvaring må kunna meddelas i större

utsträckning än hittills.

Utan att taga ställning till nu berörda frågor anser jag mig kunna uttala

den förhoppningen, att samhällets resurser för omhändertagande av psykiskt

undermåliga kriminella och asociala snart skola vara förbättrade. Att, såsom

i yttranden över sakkunnigförslaget ifrågasatts, i avvaktan därpå uppskjuta

reformeringen av tvångsuppfostringsinstitutet för att det alltjämt skall

imder någon tid vara möjligt att till allmänna uppfostringsanstalter sända

psykiskt undermåliga brottslingar synes mig icke riktigt. Provisoriska anordningar

torde kunna vidtagas vid de nuvarande anstalterna för förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare för att förebygga att det ungdomliga

klientelet kommer i skadlig beröring med det äldre, och vad beträffar fall för

vilka förvaringslagen ej är tillämplig torde det vara bättre, att den icke normale

dömes till tidsbestämt straff än att han sändes till allmän uppfostringsanstalt

där han skulle utöva ett menligt inflytande på de övriga elevernas

uppfostran.

Vad beträffar avfattningen av lagtexten i förevarande avseende, föreslår jag

en avvikelse från sakkunnigförslaget. Enligt min mening är det ej erforderligt

att i 1 § första stycket särskilt angiva att förordnande om tvångsuppfostran

ej må meddelas för den som faller under 5 kap. 6 § strafflagen. Att sådant

förordnande i dylikt fall ej må ifrågakomma, torde med tillräcklig tydlighet

framgå av paragrafens övriga bestämmelser. Dessa överensstämma

med bestämmelserna i 1 § lagen om ungdomsfängelse, vilka innebära att förminskat

tillräkneliga icke skola bliva föremål för åtgärd enligt sistnämnda

lag, och det synes angeläget att tvångsuppfostringslagen och ungdomsfängelselagen

i förevarande hänseende erhålla samma avfattning.

I frågan om intagande i de allmänna uppfostringsanstalterna

av barn och ungdomar som omhändertagits för

skyddsuppfostran ha såväl de sakkunniga som flera bland dem vilka

yttrat sig över förslaget anmält betänkligheter mot de nuvarande reglerna.

Det har framhållits, att barn och ungdomar som omhändertagits enligt barnavårdslagen

men, emedan de ansetts alltför svårbehandlade för att kunna

med fördel uppfostras i skyddshem, i stället placerats i allmän uppfostringsanstalt

utövat ett ofördelaktigt inflytande på livet inom anstalten. I

.synnerhet lär detta vara fallet med ungdomar i åldern 18—21 år, vilken kategori

numera efter lagändring år 1934 omfattas av barnavardslagen. Den

i ärendet förebragta utredningen synes mig giva vid handen, att det från de

allmänna uppfostringsanstalternas synpunkt är till skada att dessa måste

mottaga den mest svårhanterliga delen av barnavårdslagens klientel. En väsentlig

ändring till det bättre kommer emellertid otvivelaktigt att inträda, örn

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

i enlighet med vad som föreslagits i kungl, propositioner (nr 219 och 221) till

1936 års riksdag särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem inrättas

för de jämlikt barnavårdslagen omhändertagna vilka äro själsligt abnorma.

I det läge vari utvecklingen på barnavårdslagens område för närvarande

befinner sig anser jag mig icke böra föreslå att därutöver lagstiftningsåtgärder

vidtagas för att begränsa möjligheterna att till allmän uppfostringsanstalt

överföra dem som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen.

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra förhållandet

mellan de allmänna uppfostringsanstalterna och de anstalter,

som skola inrättas för verkställighet av ungdomsfängelse.

Det är antagligt, att det skall befinnas lämpligt att anordna kommunikation

i någon form mellan dessa slag av anstalter. Avfattningen av den föreslagna

lagen örn tvångsuppfostran lägger ej heller hinder i vägen för en sådan

anordning. I förslaget öppnas nämligen möjlighet att använda avdelning av

anstalt för ungdomsfängelse såsom uppfostringsanstalt för någon del av

tvångsuppfostringsklientelet. En motsvarande bestämmelse finnes beträffande

ungdomsfängelse i 7 § av lagen om sådant straff. Behovet av samverkan

mellan de båda behandlingsformerna torde ock kunna tillgodoses genom anordningar

med avseende å ledningen för de olika anstalterna. Det kan sålunda

tänkas, att i styrelsen för allmän uppfostringsanstalt intages en eller

flera av ledamöterna i den nämnd som skall behandla vissa viktigare frågor

angående ungdomsfängelse. Slutligen bör det tagas under övervägande, huruvida

icke den i departementsförslagets 6 § omförmälta uppsikten över uppfostringsanstalterna

bör överflyttas till fångvårdsstyrelsen, som skall ha uppsikten

över anstalter för verkställighet av ungdomsfängelse.

Ett önskemål som framförts i ett yttrande, att de enligt barnavårdslagen

omhändertagna 18—21-åringar vilka enligt nämnda lag kunna hänvisas till

allmän uppfostringsanstalt i stället .skulle omhändertagas i ungdomsfängelseanstalt,

finner jag mig icke kunna tillmötesgå. Jag vidhåller nämligen den

av mig i propositionen med förslag till lag om ungdomsfängelse hävdade uppfattningen,

att sådan anstalt bör vara förbehållen åt dem för vilka den enligt

propositionen verkligen är avsedd.

I fråga om sättet för förordnande om tvångsuppfostran

har i yttrandena icke någon erinran riktats mot de sakkunnigas förslag, att

sådant förordnande skall ske direkt utan att straff först utsättes. Även jag

ansluter mig i detta avseende till förslaget, vilket i enlighet med det av 1935

års riksdag uttalade önskemålet i förevarande hänseende åvägabringar överensstämmelse

med förfaringssättet vid ådömande av ungdomsfängelse.

Vidkommande frågan, på vilka brott förordnande örn

tvångsuppfostran bör kunna följa, är till en början att märka,

att den intagna ståndpunkten beträffande sättet för förordnandet föranleder

att förutsättningarna i detta hänseende, liksom enligt lagen örn ungdomsfängelse,

måste anknytas till straffskalan för brottet. Förordnandet kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27. 31

nämligen icke såsom i nuvarande lag göras beroende av storleken av ett

ådömt straff.

Mot de sakkunnigas förslag att icke medgiva förordnande om tvångsuppfostran

vid brott på vilka endast böter kunna följa har i några yttranden

rests invändning. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det emellertid endast

ytterst sällan ha förekommit, att förordnande om tvångsuppfostran

meddelats med anledning av brott på vilket icke annat straff än böter kunnat

följa. Där så likväl har skett, torde förordnandet ha föranletts icke så mycket

av en asocialitet vilken tagit sig uttryck i brottet som fastmera av andra

yttringar av vanart. Det förefaller under sådana omständigheter stå i bättre

överensstämmelse med principerna för tillrättaförande av vanartad ungdom,

att dylika fall omhändertagas enligt barnavårdslagen.

I flera yttranden har vidare framställts önskemål att, i likhet med vad

fallet är beträffande ungdomsfängelse, tvångsuppfostran skall förklaras icke

kunna följa på brott överstigande viss svårhetsgrad. Att sakkunnigförslaget

utan sådan begränsning tillåter förordnande om tvångsuppfostran vid

brott som äro belagda med frihetsstraff, står emellertid i överensstämmelse

med vad som redan nu gäller. Efter ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen genom

lagen den 10 maj 1935 kan straffet för brott, begånget av någon som

fyllt 15 men ej 18 år, nedsättas under vad i allmänhet å gärningen bort följa

utan annan begränsning än den som följer av det allmänna straffminimum.

Det är alltså för domstolen tekniskt möjligt beträffande varje brott att utmäta

så lågt straff, att förordnande örn tvångsuppfostran kan meddelas. Endast

så till vida innebär nu gällande rätt en begränsning av möjligheten att utbyta

frihetsstraff mot tvångsuppfostran, att örn domstolen under beaktande av

straffnedsättningsmöjligheten i 5 kap. 2 § strafflagen finner brottet förskylla

straffarbete i längre tid än två år, den icke kan förordna att straffet skall

utbytas mot tvångsuppfostran. En anvisning örn att brottets svårhet kan

utesluta förordnande om tvångsuppfostran upptager emellertid förslaget genom

bestämmelsen, att vid övervägande av förutsättningarna för tvångsuppfostran

hänsyn skall tagas till brottets beskaffenhet. Däri synes ligga tillräcklig

anvisning för domstolarna att icke förordna om tvångsuppfostran i

fall då allmänna hänsyn kräva straff. Att dessutom genom en formell gräns

— bestämd med hänsyn till straffskalan eftersom något utsättande av straff

ej skall ifrågakomma — utesluta brott av viss högre svårhetsgrad från dem

som kunna föranleda förordnande om tvångsuppfostran synes mig ej tillfyllest

motiverat.

På grund av det anförda ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag, att

tvångsuppfostran i lagen angives kunna förekomma vid brott, å vilket kan

följa fängelse eller straffarbete. I

I överensstämmelse med nu angivna grunder bör enligt min mening en

reviderad lagstiftning örn tvårfgsuppfostran komma till stånd. I likhet med

de sakkunniga finner jag det lämpligt, att de bestämmelser som skola reglera

detta institut utbrytas till en särskild »lag om tvångsuppfostran». I 5 kap.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

3 § strafflagen bör vid sådant förhållande, såsom i sakkunnigförslaget skett,

upptagas allenast en hänvisning till denna lag. Såsom framgår av sakkunnigbetänkandet

böra ändringar vidtagas i ett flertal andra lagar.

Jag övergår nu till att behandla i det föregående e.j berörda bestämmelser

i de inom departementet upprättade lagförslagen. Därvid tillåter jag mig

emellertid utgå från sakkunnigbetänkandet, till vilket jag alltså får hänvisa.

Beträffande förslaget till lag örn tvångsuppfostran gäller, att det i stor utsträckning

är uppgjort med lagen om ungdomsfängelse som förebild. Ledning

har jämväl hämtats från 1922 års förslag angående tvångsuppfostran

och de yttranden som på sin tid avgivits över detta.

Mot själva benämningen tvångsuppfostran har anmärkts, att det icke kunde

undvikas att allmänheten sammanställde och i viss mån jämställde begreppen

tvångsuppfostran och tvångsarbete. Å andra sidan har det ansetts

såsom en fördel med beteckningen tvångsuppfostran, att den vore ägnad att

förhindra sammanblandning i allmänhetens medvetande mellan behandling

i skyddshem och behandling i allmän uppfostringsanstalt.

Då uttrycket tvångsuppfostran icke torde föranleda någon sådan olägenhet

som anmärkts samt det numera vunnit burskap i allmänna språkbruket,

har anledning icke ansetts föreligga att med frångående av förslaget söka

tillskapa någon ny benämning.

De särskilda bestämmelserna i förslaget till lag örn tvångsuppfostran.

1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den föregående behandlingen av

förslagets allmänna grunder.

Sakkunnigförslagets 4 §, vars innehåll överensstämmer med 5 § lagen den

6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

vissa minderåriga, har icke upptagits i departementsförslaget. Tillräckliga

skäl ha icke ansetts föreligga för den av de sakkunniga föreslagna utbrytningen

av detta stadgande ur nämnda lag.

4 §•

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 5 §.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller såsom en brist i sakkunnigförslagets

motsvarande paragraf att där icke, såsom i 2 § lagen den 27 juni 1902

angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran, upptagits

en föreskrift att den som dömts till tvångsuppfostran skall överlämnas

till allmän uppfostringsanstalt genom Konungens befallningshavandes försorg.

Vad de sakkunniga till stöd för sin underlåtenhet att föreslå en sådan

bestämmelse anfört örn att länsstyrelse genom landshövdingeinstruktionen,

§ 10, ålagts tillse, att lagakraftvunna utslag i brottmål i behörig ordning

befordras till verkställighet, syntes länsstyrelsen ej övertygande. Ett stort

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

33

antal föreskrifter i denna instruktion återgåve bestämmelser som funnes intagna

i särskilda författningar. Man måste, i allt fall ur tydlighetens synpunkt,

taga avstånd från förslaget att ur lagstiftningen om tvångsuppfostran

utesluta uttrycklig bestämmelse örn verkställighet genom Konungens befallningshavandes

försorg.

Länsstyrelsen i Kalmar lån förordar, att bestämmelsen om att förordnande

om tvångsuppfostran skall verkställas utan hinder av att det ej äger laga

kraft, efter mönster från ungdomsfängelselagen, förses med ett förbehåll som

gör det möjligt för domstolen att uppskjuta verkställigheten till dess beslutet

vunnit laga kraft. Det vore nämligen att märka, att omhändertagande för

tvångsuppfostran utgjorde ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten, vilket

kunde medföra vittgående konsekvenser även om det blott skulle ske för

kort tid, samt att fall kunde förekomma där det för domstolen kunde synas

mycket tveksamt, t. ex. på grund av svårighet att skaffa bevis, huruvida

tvångsuppfostran borde ådömas. Jämväl häradshövdingen i Bräkne och Listers

domsaga förordar ett sådant förbehåll; han anför, att frihetsberövande!

vid tvångsuppfostran vore ungefär lika accentuerat som vid fängelse och

att det i fråga om sin diffamerando verkan, efter vad han vid flera tillfällen

märkt, överträffade frihetsstraff.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida — såsom de sakkunniga

ansett —- den i deras förslag upptagna bestämmelsen att förordnande

om tvångsuppfostran skall verkställas utan hinder av att det ej äger laga

kraft ger möjlighet för de verkställande myndigheterna att medgiva den dömde

något rådrum med verkställigheten för att lämna honom tillfälle att ordna

sina angelägenheter. Enligt länsstyrelsens mening vore det önskvärt att

stadgandet erhölle en avfattning som bättre uttryckte befogenhet för de verkställande

myndigheterna i detta hänseende.

Beträffande sakkunnigförslagets bestämmelse att till tvångsuppfostran

dömd i avbidan på verkställigheten må av polismyndighet på lämpligt sätt

tagas i förvar, anmärker styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler, att

ordet polismyndighet icke borde förekomma i författningar, med mindre

jämväl bestämdes vad enligt författningen menades med sådan myndighet.

Flera polismyndigheter kunde nämligen komma i fråga. De omständigheter

som i det särskilda fallet kunde påkalla ett tagande i förvar kände emellertid

endast domstolen och åklagaren. Det borde därför finnas möjlighet för domstolen

att i samband med beslutet örn tvångsuppfostran förordna, att den

dömde skulle tagas i förvar och omedelbart överföras till vederbörande allmänna

uppfostringsanstalt. Befogenhet att besluta om tagande i förvar borde

å andra sidan endast tillkomma domstolen, då det avsåge ett frihetsberövande

efter måls handläggning vid domstol. Själva utförandet av beslutet borde

tillkomma åklagaren, och genom dennes försorg borde den dömde snarast

överföras lill den allmänna uppfostringsanstalten. Emedan beslutet avsåge

berövande av friheten, erfordrades att föreskrifterna för meddelande av så
liihang

till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 27. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

dant beslut klart och tydligt angåves i lag. Lämpligaste förvaringsplats vore

arrestlokal. En i de sakkunnigas motiv uttalad uppfattning, att i många fall

ett närbeläget sjukhus, skyddshem eller ålderdomshem torde erbjuda den

bästa förvaringsplatsen, kunde styrelsen icke dela. Styrelserna för sådana

inrättningar varken ville eller kunde åtaga sig alt vidtaga betryggande åtgärder

för att den förvarade icke avveke. Dessutom kunde starkt ifrågasättas

lämpligheten av att personer med sådan karaktär att de dömts till tvångsuppfostran

förvarades i sådana inrättningar.

Rådhusrätten i Karlskrona anför:

På de orter, där åklagarmyndigheten icke tager någon befattning med polisväsendet,

torde polismyndigheten icke erhålla kännedom örn ett dylikt förordnande

annorledes än genom åklagaren, och med hänsyn till ärendets brådskande

natur torde det ofta icke vara möjligt för polismyndigheten att själv

taga del av handlingarna i målet och därav bilda sig en uppfattning örn

huruvida skäl föreligga för ett omhändertagande av den dömde. Oavsett

detta synes den domstol, som dömt i målet, äga de största förutsättningarna

att rättvist bedöma huruvida anledning förefinnes att omedelbart beröva den

dömde friheten. Enligt rådhusrättens förmenande bör fördenskull polismyndighet

icke äga befogenhet att taga den dömde i förvar i andra fall än då

domstolen förordnat därom i det slutliga utslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig i likhet med rådhusrätten i Karlskrona

anse, att allvarliga erinringar kunna riktas mot förslaget på förevarande

punkt. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida det icke borde läggas i domstolens

hand att i förekommande fall bestämma, ej blott örn utan även på

vad sätt den dömde skall tills vidare omhändertagas. Mot den i de sakkunnigas

motiv framförda tanken, att den dömde skulle kunna tills vidare förvaras

i sjukhus eller ålderdomshem riktar länsstyrelsen en bestämd gensaga;

dessa anstalter borde vara befriade från ett klientel som det ifrågavarande.

Rådhusrätten i Västerås ifrågasätter, med instämmande av länsstyrelsen i

Västmanlands län, örn det ej borde ankomma på domstolen att förordna om

den dömdes tagande i förvar. Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida

icke befogenhet att förordna örn tagande i förvar borde inrymmas utom

åt polismyndighet även åt domstolen. Länsstyrelsen i Jönköpings län åter

anser, att prövningsrätten i frågan huruvida den dömde skall tagas i förvar

bör tillkomma åklagaren, och föreslår, att i bestämmelsen ordet polismyndighet

utbytes mot åklagaren. Enligt länsstyrelsens åsikt torde sjukhus

och ålderdomshem knappast kunna anses som lämpliga förvaringsplatser.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför:

Mot de sakkunnigas uttalande att i många fall ett närbeläget sjukhus,

skyddshem eller ålderdomshem erbjuder den bästa förvaringsplatsen måste

jag bestämt uttala min invändning. Någon förvaring i egentlig mening kan

icke förekomma på någon av dessa anstalter. Sjukhus och ålderdomshem

sakna fullständigt personal, som kunna ägna någon uppmärksamhet åt någon

där till förvaring intagen person. Jag vill blott fästa uppmärksamheten på

att flertalet ålderdomshem ha uteslutande kvinnlig personal. Det vore också

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

35

i hög grad nedsättande för i synnerhet å sjukhus och ålderdomshem intagna

örn det bleve känt, att dessa institutioner även skulle tjänstgöra — må så

vara endast i sällsynt förekommande fall — såsom förvaringsanstalter för

unga brottslingar. Betalningsfrågan för vistelsen å de nämnda primärkommunala

eller landstingsanstalterna har ej heller av de sakkunniga berörts.

Från åtskilliga håll lia försök gjorts att i samband med befintliga ålderdomshem

anordna polisarrestlokaler. Jag har emellertid alltid med hänsyn till

ålderdomshemmens klientel bestämt motsatt mig alla dylika förslag, och så

vitt jag vet har ännu ej någon sådan arrest kommit till stånd.

Medicinalstyrelsen anför, att förvaring icke kunde ske vid sinnessjukhus

då den för sjukvården ansvarige läkaren icke kunde antagas kunna kvarhålla

den i förvar tagne mot hans vilja. Styrelsen holle vidare före, att förvaring

ej heller lämpligen kunde ske vid skyddshem och ännu mindre å kroppssjukhus.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner, under hänvisning till de sakkunnigas

tanke att förvaring skulle kunna ske å sjukhus, skyddshem eller ålderdomshem,

att kostnadsfrågan bör bliva föremål för övervägande. Såvitt länsstyrelsen

kunnat finna, stöde statsmedel icke för närvarande till buds för förvaring

på sådant sätt. Vederbörande hemortskommun kunde ej heller anses

skyldig att vidkännas kostnad för ändamålet med mindre fattigvårdsfall

förelåge. Enligt länsstyrelsen vore det lämpligt, att det överlämnades åt

polismyndighet att i förekommande fall avtala om skälig ersättning för förvaring

och vård och att kostnaden stannade å staten.

Mot sakkunnigförslaget såvitt därigenom stadgats, att elev vid allmän uppfostringsanstalt

skall kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han utskrives

därifrån, på prov eller slutligt, anmärkes i vissa yttranden, att elevskapet

bör bestå ända till dess slutlig utskrivning äger rum. Denna åsikt

framföres av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona ävensom av

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och av barnavårdsnämnden i

Göteborg med instämmande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Barnavårdsförbundet

och barnavårdsnämnden erinra örn att enligt barnavårdslagen

skyddshemselev kvarstår som sådan jämväl efter villkorlig utskrivning,

nämligen till dess han slutligt utskrives. Barnavårdsnämnden tillägger,

att i detta avseende barnavårdslagens regler bort följas i stället för, som

skett, ungdomsfängelselagens. Det funnes nämligen en väsentlig olikhet

mellan lagförslaget och sistnämnda lag därutinnan, att enligt denna villkorlig

utskrivning ej behövde följas av slutlig sådan. Det syntes barnavårdsnämnden

nödvändigt, att eleven även under den tid han vore utskriven på

prov måste både anses och känna sig vara en uppfostringsanstaltens elev.

Att i lagen om tvångsuppfostran intaga en bestämmelse örn att verkställig - Depariemeiu»- heten skall ske genom Konungens befallningshavandes försorg synes mig icke chelenerforderligt,

då det icke ansetts behövligt att i andra lagar, såsom lagen den

22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och lagen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

samma dag om internering av återfallsförbrytare, införa något stadgande om

att Konungens befallningshavande skall sörja för verkställigheten.

Däremot synas mig de skäl, som i vissa yttranden anförts för att i domstolens

hand lägga möjlighet att uppskjuta verkställigheten till dess domen

vunnit laga kraft, böra föranleda alt sakkunnigförslaget kompletteras på

denna punkt. Efter mönster av 5 § lagen om ungdomsfängelse har därför

vid bestämmelsen att förordnande örn tvångsuppfostran skall verkställas utan

hinder av att det ej vunnit laga kraft fogats förbehåll för det fall, att domstolen

annorlunda bestämmer.

Vad i ett yttrande anförts om önskvärdheten av att bestämmelsen om verkställighet

av förordnande om tvångsuppfostran gives sådan avfattning, att de

verkställande myndigheterna däri skulle kunna se ett bemyndigande att medgiva

den dömde rådrum med verkställigheten, synes mig icke böra föranleda

någon omredigering av stadgandet. I likhet med de sakkunniga anser jag

det vara av vikt, att den uppfostrande behandlingen utan uppskov tager sin

början. Då fall emellertid kunna förekomma i vilka denna regel kan behöva

tillämpas med urskillning, finner jag liksom de sakkunniga, att i lagen icke

såsom i den nuvarande bestämmelsen i 2 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran

bör uttryckligen framhållas att förordnandet genast skall gå i

verkställighet.

I och med att åt domstolen inrymmes befogenhet att uppskjuta verkställigheten

till dess förordnandet om tvångsuppfostran vunnit laga kraft synes

det ock böra ankomma på domstolen att förordna om den dömdes tagande

i förvar i avbidan på verkställigheten. Själva utförandet torde lämpligen

böra anförtros åt åklagaren, då denne genom sin befattning med målet

torde vara bäst skickad att snabbt och ändamålsenligt bringa beslutet till

verkställighet. Någon skyldighet för inrättningar, sådana som sjukhus,

skyddshem och ålderdomshem, att mottaga en för förvaring omhändertagen

har icke ifrågasatts. Vid sådant förhållande finner jag icke anledning att

närmare ingå på frågan om dessa inrättningars lämplighet såsom förvaringsplats.

Emedan tagande i förvar är att anse som det första ledet i transporten

till allmän uppfostringsanstalt, synes det mig naturligt att, sedan bestämmelsen

örn tagande i förvar införts, kostnaden för förvaring må kunna

bestridas av medel från anslaget för transport av minderåriga till allmän uppfostringsanstalt.

Det i vissa yttranden framförda önskemålet, att elevskap vid allmän uppfostringsanstalt

icke skall anses upphöra förrän vid slutlig utskrivning från

anstalten, finner jag beaktansvärt. En därtill syftande jämkning har därför

vidtagits i första stycket av förevarande paragraf.

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar sakkunnigförslagets 6 §, har berörts vid

behandlingen i det föregående av förslagets allmänna grunder.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

6 §.

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 7 §.

Medicinalstyreisen framhåller, att i styrelsen för allmän uppfostringsanstalt

bör finnas en läkare med särskild psykiatrisk skolning samt att vid

anstalten bör vara knuten en sådan läkare som besöker anstalten minst en

gång i månaden och därutöver så ofta det erfordras. Läkare med särskild

psykiatrisk skolning torde enligt medicinalstyrelsen kunna erhållas från närmaste

statliga sinnnessjukhus.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundel understryker vikten av att

läkare med särskild psykiatrisk skolning knytes vid allmän uppfostringsanstalt

och ifrågasätter, huruvida icke anvisning därom bör lämnas i lagen.

Jag delar den i de anförda yttrandena uttryckta uppfattningen, att det ärDepariemenisangeläget

att läkare med särskild psykiatrisk skolning äro knutna vid de cAeMallmänna

uppfostringsanstalterna. Bestämmelser härom torde emellertid

höra hemma i de av Konungen fastställda stadgor, som enligt förevarande

paragraf skola finnas för anstalterna.

7 §•

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 8 §.

De sakkunnigas förslag att i denna paragraf upptaga en bestämmelse örn att

elev för kortare tid må beviljas permission göres i vissa yttranden till föremål

för kritik.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona anför:

Ehuru uttryckligt stadgande därom ej finnes, har Bonastyrelsen ansett sig

kunna för kortare tid bevilja elev permission av särskilda skäl, såsom för

att besöka nära anhörig som är svårt sjuk eller för att söka arbetsanställning.

Styrelsen har ingen tvekan om lämpligheten av att i lag eller författning

fastslå en sådan begränsad möjlighet att bevilja elev permission men

hyser starka betänkligheter mot att utsträcka denna möjlighet så långt som

de sakkunniga ifrågasätta. De ynglingar som intagas å Bona komma från

skilda, ofta från anstalten långt avlägsna orter och från hem med högst olika

förmögenhetsvillkor. Stor hänsyn måste därför tagas till kostnadsfrågan.

Av sina belöningspenningar skulle blott en eller annan elev kunna bekosta

en permissionsresa, och om föräldrar eller andra närstående skulle betala

resorna, kunde lätt uppkomma mannamån lill nackdel för de fattigare eleverna.

Skulle åter kostnaderna gäldas av anstalten, uppstode en icke oväsentlig

utgift för staten. De ekonomiska skälen äro emellertid icke i och för

sig avgörande för styrelsen, när den vänder sig mot förslaget att permission

bör ingå såsom en mera normal beståndsdel av den uppfostrande behandlingen.

Permission skulle i allmänhet kunna anförtros blott åt mera skötsamma

och pålitliga elever samt därigenom, åtminstone i elevernas ögon,

få karaktären av ett slags belöning. Den som ansåge sig förbigången bleve

misslynt, och härigenom Indes ett nytt orosmoment till de många andra som

oundvikligen förekomma bland eleverna på en uppfostringsanstalt. Det är

vidare ingalunda säkert, att en elev under en permission till hemmet begagnar

tiden väl och hämtar goda impulser. Därtill kan en elev vid återkomst

efter permission på grund av därav väckt frihetslängtan lia svårare att fin
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

na sig tillrätta med anstaltsvistelsen. Elevens behov av belöning och förtroende

tillfredsställes bäst genom att han så tidigt som möjligt utskrives på

prov. Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen föreslå att bestämmelsen

om permission antingen den inflyter i lagen eller meddelas i

administrativ ordning erhåller sådan avfattning, att permission må beviljas

endast av särskilda skäl.

Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet förklarar sig hysa en viss tvekan

i fråga om lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen och anför

vidare:

Enligt all erfarenhet gäller som regel, att den grundläggande förutsättningen

för att å uppfostringsanstalt intagen ungdom skall kunna tillrättaföras

är att den avskiljes från hemmet. Det förhåller sig nämligen så, att ett utbyte

av ådömt straff mot tvångsuppfostran icke tillgripes av domstolarna

i händelse den felande har ett gott hem, som kan förväntas vara honom till

verkligt stöd eller att eljest någon berättigad anmärkning icke kan framställas

mot hans omgivning. I sådant fall tillämpas i regel villkorlig dom. En

av de fördelar man avsett att vinna genom ett utbytande av straff mot

tvångsuppfostran är just, att den dömde genom ett dylikt utbyte ryckes ursin

dittillsvarande miljö och så att säga omplanteras i en ny bättre jordmån.

Under sådana förhållanden anser styrelsen, att permission för eleven för besök

i hemmet måste anses äventyra de uppfostringsresultat, som vunnits,

och i varje fall komrne att i fostringsarbetet införa ett icke önskvärt oroselement.

Överståthållarämbetet finner, att det knappast skulle vara något att erinra

mot den ifrågavarande bestämmelsen för så vitt därmed allenast avsåges

att bereda möjlighet till permission i sådana särskilda fall som t. ex.

för att besöka en nära anförvant på hans dödsbädd eller bevista sådan anhörigs

begravning. Avsikten syntes emellertid att döma av betänkandet vara

att låta permissionen ''ingå som en mera normal beståndsdel av den uppfostrande

behandlingen’. En sådan tillämpning av bestämmelsen mötte enligt

Överståthållarämbetet betänkligheter av samma slag som de av styrelsen för

svenska diakoniss-sällskapet anförda.

Enligt landsfogden i Kronobergs län skulle permissionsinstitutet otvivelaktigt

vara värdefullt ur flera synpunkter. Då det —- enligt vad erfarenheterna

av de från skyddshemsanstalterna permitterade eleverna visade —

alltid förefunnes en fara för att det uppfostringsarbete, som nedlagts på dessa

unga lagöverträdare kunde komma att äventyras under permissionstiden,

vore det emellertid angeläget att permission meddelades endast i undantagsfall,

när särskilda skäl därtill vox-e och efter omsorgsfull prövning, samt att

permissionen begränsades till så kort tid som möjligt. Dessa restriktioner

borde komma till uttryck i lagtexten. Länsstyrelsen i samma län har intet

att invända mot att permission beviljades i exceptionella undantagsfall.

Permissionsinstitutet borde emellertid begränsas på sådant sätt, att icke därigenom

skapades förutsättningar för släpphänthet. Det föreslagna stadgandet

syntes alltför tänjbart. Lämpligen borde stadgandet utgå ur lagtexten

och åt Kungl. Majit överlämnas att med stöd av den sista paragrafen i förslaget

meddela de direktiv i ämnet som kunde anses lämpliga. Jämväl läns
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majis proposition nr 27.

styrelsen i Östergötlands län ställer sig betänksam mot möjligheten att bevilja

permission utan att särskilda omständigheter föranleda därtill. Länsstyrelsen

hyste den uppfattningen att permission, annat än i undantagsfall, genom

att orsaka avbrott i anstaltens fostrande verksamhet kunde äventyra resultatet

av denna. Blotta tillvaron av permissionsmöjligheten skulle komma att

föranleda ständigt återkommande framställningar örn permission, vilka anstaltens

ledning torde få svårt att i tillräcklig omfattning avvisa, därest icke

möjligheten att giva permission vore begränsad genom uttryckligt lagbud.

Barnavårdsnämnden i Göteborg åter betecknar förslagets bestämmelse, att

permission kan givas, såsom en given fördel, och sekreteraren hos Gävleborgs

läns barnavårdsförbund finner det påtagligt, att det skulle vara till stor fördel

för eleverna om de skulle kunna få permission dels vid särskilt ömmande

omständigheter, dels även i viss utsträckning för att bibehålla kontakten

med hem och yttervärld. Med den erfarenhet som vunits i fråga om skyddshemselevers

permission vid helger och dylikt torde man icke behöva frukta,

att permissionerna skulle missbrukas. Det hade nämligen visat sig, att

skyddshemseleverna själva och deras anhöriga i regel vöre mycket måna örn

alt den permitterade åter inställde sig inom föreskriven tid.

Socialstyrelsen berör frågan om rätt för enskild person, till vars fostran

elev vid allmän uppfostringsanstalt överlämnats, att på eget initiativ och efter

självständig prövning bevilja eleven permission. Sådan rätt skulle enligt

styrelsens förmenande kunna äga praktisk betydelse, bland annat för undvikande

av onödig omgång och för möjliggörande av skyndsamt beslut i brådskande

fall såsom sjukdom eller dödsfall.

Enighet synes råda därom, att elev vid allmän uppfostringsanstalt bör Dep^’^nU''

kunna komma i åtnjutande av permission för kortare tid i undantagsfall,

t. ex. för att besöka en nära anförvant på hans dödsbädd eller bevista en sådan

anhörigs begravning. Däremot äro meningarna delade om lämpligheten

av att permission medgives i större utsträckning.

Enligt de sakkunniga bör permission ingå som en normal beståndsdel av

den uppfostrande behandlingen. De lia som skäl härför anfört, dels att

det mången gång deprimerande tryck, som anstaltslivet utövar på eleverna

oell som giver sig tillkänna genom tendensen att försöka avvika, kan behöva

lättas genom kortare avbrott, dels ock att en klok användning av möjligheten

att medgiva permission skulle kunna ha en positivt uppfostrande betydelse.

I denna möjlighet skulle anstaltsledningen nämligen äga ett medel att belöna

elev som ådagalagt gott uppförande och visa honom ett förtroende, vilket

skulle vara ägnat att höja honom i hans egna ögon och därmed påverka karaktärsdaningen

i gynnsam riktning. Det vore även angeläget, alt elev icke

genom lång oavbruten anstaltsvistelse bleve främmande för livet utanför anstalten,

och i många fall kunde det för honom vara nyttigt att få genom besök

i sitt hem upprätthålla kontakten med de sina.

Vad de sakkunniga sålunda anfört synes mig ådagalägga, att permission

såsom en normal beståndsdel av den uppfostrande behandlingen i många

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 27.

fall skulle vara till gagn. Det förefaller mig tydligt, att den avskildhet som

präglar livet i en anstalt icke i alla avseenden är till fördel för uppfostringen

och att kortare avbrott på många elever skulle ha en gynnsam verkan. Att

vid skyddshemmen permission medgives i ganska stor utsträckning, synes

peka i samma riktning. Jag inser emellertid att vissa betänkligheter kunna

anföras mot att medgiva permission i större utsträckning. En säkert grundad

mening rörande den omfattning, i vilken permission utan våda må kunna

beviljas, synes såsom även de sakkunniga funnit — icke kunna vinnas utan

praktisk erfarenhet av permissionsinstitutets tillämpning vid de allmänna

uppfostringsanstalterna. Vid sådant förhållande synes mig försiktigheten bjuda

att icke i lag fastslå någon regel om permission utan, såsom förfarits beträffande

ungdomsfängelse, överlämna åt Kungl. Majit, som enligt 22 § äger

meddela erforderliga bestämmelser angående lagens tillämpning, att i den

mån så befinnes lämpligt utfärda föreskrifter därom. Kungl. Majit torde ock

hava att, om så befinnes erforderligt, giva föreskrifter angående permission

åt elev, vilken enligt 8 § i lagförslaget överlämnats till fostran och vård i

enskilt hem.

8 §.

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 9 §.

I 9 § i sakkunnigförslaget stadgas, att styrelsen för allmän uppfostringsanstalt

bör, där sådant prövas för elev gagneligt, så snart lämpligen ske

kan, överlämna honom till fostran och utbildning utom anstalten.

lill motivering av denna bestämmelse ha de sakkunniga erinrat om 4 §

lagen om verkställighet av tvångsuppfostran. Där stadgas, att om minst ett

år förflutit sedan elev blivit intagen i allmän uppfostringsanstalt, anstaltens

styrelse äger, därest sådant finnes för eleven gagneligt, tills vidare elier för

viss tid överlämna honom till enskild vård och tillsyn eller anställa honom i

tjänst eller yrke. Sådan åtgärd må enligt stadgandet vidtagas även tidigare,

om särskilda omständigheter det föranleda och den myndighet som äger

uppsikt över anstalten samtycker därtill. Därjämte föreskrives, att då

elev sålunda placeras utom anstalten, förbehåll skall göras örn rätt för anstaltens

styrelse att när som helst återtaga honom samt att styrelsen skall

vara skyldig att återtaga honom örn hans uppförande eller annat förhållande

därtill föranleder. Tillika stadgas plikt för styrelsen att utöva tillsyn över

elev som vistas utom anstalten.

I 1922 års betänkande med förslag till lag örn tvångsuppfostran åt unga

förbrytare m. m. föreslogs ett stadgande, 17 §, av innehåll att elev, där sådant

prövades för honom gagneligt, tills vidare eller för viss tid skulle kunna

överlämnas till fostran och utbildning utom anstalten under anstaltsledningens

tillsyn. Förr än ett år förflutit från det eleven blivit inlagen i anstalten,

finge dock sådan åtgärd icke vidtagas, med mindre särskilda omständigheter

det föranledde och överstyrelsen för anstalten därtill samtyckte.

Med dessa bestämmelser bör sammanställas, att enligt 18 § i samma lagförslag

elev, då sannolika skäl förelage att han skulle utom anstalten under erforderlig

tillsyn förhålla sig väl, skulle villkorligt utskrivas. Enligt 19 § i lagförslaget

skulle villkorlig utskrivning under vissa förutsättningar ske ändå att dylika

skäl ej förelåge.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 27.

41

I de sakkunnigas förslag till lag om tvångsuppfostran ha, liksom i 1922

års förslag, intagits bestämmelser örn villkorlig utskrivning, här även benämnd

utskrivning på prov. Dessa bestämmelser, vilka finnas i förslagets

12 och 13 §§, ha enligt de sakkunniga till uppgift att reglera övergången

från tvångsuppfostran till den slutliga utskrivningen. I enlighet härmed

må utskrivning på prov ej ske förrän ett år förflutit från det tvångsuppfostran

börjat, med mindre särskilda skäl därtill äro. De sakkunniga ha emellertid

även upptagit det i 1922 års betänkande framförda förslaget, att elev som

icke anses mogen för utskrivning på prov skall kunna överlämnas till fostran

och utbildning utom anstalten, där sådant prövas för honom gagneligt. Bestämmelse

därom har givits i 9 §. Enligt de sakkunnigas mening bör sådant

överlämnande icke betraktas såsom en övergångsform till slutlig utskrivning

utan fastmera som ett av de sätt på vilka tvångsuppfostran kan ske. I

överensstämmelse med detta betraktelsesätt har i sakkunnigförslaget icke,

såsom i 1922 års förslag, upptagits någon bestämmelse örn viss minimitid,

före vilkens förlopp överlämnande i regel ej skulle få äga rum. Att såsom

i 4 § lagen örn verkställighet av tvångsuppfostran sker, begränsa möjligheten

att överlämna elev till fostran utom anstalten till det fall, att enskild

person mottager honom i sin vård eller tjänst, har icke ansetts motiverat.

Enligt de sakkunniga vore det nämligen icke uteslutet, att elev med fördel

kunde placeras i annan anstalt. Det kunde sålunda tänkas, att det kunde

befinnas lämpligt flytta elev till annan uppfostringsanstalt där möjligheterna

till viss yrkesutbildning äro bättre.

Enligt de sakkunniga bör till styrelsens förfogande ställas ett anslag för

att den må kunna bereda eleverna fostran och vård utom anstalten. I betänkandet

har uttalats, att den årliga kostnaden för elever som utackorderas

i enskilda hem i allmänhet torde väsentligt understiga motsvarande kostnad

för elever som vistas i allmän uppfostringsanstalt, då gottgörelsen i regel

kunde beräknas med hänsyn till att den som mottoge eleven kunde tillgodogöra

sig hans arbetskraft.

I vissa yttranden framställas erinringar mot de sakkunnigas förslag i förevarande

del.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona hemställer, att 9 § i sakkunnigförslaget

måtte utgå. I motiveringen till sitt yrkande dryftar styrelsen

först de skäl, som av de sakkunniga anförts för att visa att elev vid allmän

uppfostringsanstalt understundom lämpligen bör kunna överlämnas till annan

anstalt. Enligt styrelsens förmenande hade de sakkunnigas uttalande, att

det kunde tänkas befinnas lämpligt att flytta elev till annan uppfostringsanstalt

där möjligheterna till viss yrkesutbildning vöre bättre, intet som helst

fog för sig. Den å allmän uppfostringsanstalt intagne kunde nämligen där

erhålla vilken som helst utbildning som kunde erfordras. Då erfarenheten

visat att elever, som vore lill större skada för uppfostringsarbetet, i mycket

stor utsträckning tillhörde kategorien psykiskt abnorma, så vunnes nied tillkomsten

av en psykopatanstalt, dit dylika elever jämlikt 11 § i sakkunnigförslaget

skulle överflyttas, att clever som vore uppfostringsbara löpte mindre

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

risk för att bli utsatta för skadlig inverkan av kamrater. Vad Bonaanstalten

beträffade, hade den i övrigt isoleringsavdelningen att vid behov lita till.

Liksom den utbildningsanstalt, som skulle omhändertaga de till ungdomsfängelse

dömda vore avsedd endast för de uppfostringsbara, vilka skulle där

kvarstanna så länge anslaltsvistelse ansåges erforderlig, så borde väl även

om den allmänna uppfostringsanstalten gälla, att den hade hand om de till

tvångsuppfostran dömda uppfostringsbaras utbildning så länge denna behövde

äga rum å anstalt.

Styrelsen upptager därefter till behandling vad de sakkunniga anfört örn

elevs överlämnande till vård i enskilt hem och yttrar därom:

Med det stränga urval som av domstolarna plägar iakttagas i fråga om förordnande

örn intagning å allmän uppfostringsanstalt, är det mera sällan som

denna får mottaga någon elev, för vilken den erforderliga fostran lämpligen

kan till större delen förläggas utanför anstalten. Därtill kommer den viktiga

synpunkten, att det för elev, som skall utbildas i visst yrke, är av vikt

att den grundläggande utbildningen å anstalten icke blir alltför kortvarig -—- en synpunkt som ju i fråga örn brottslig ungdom mellan 18 och 21 år särskilt

framhållits i propositionen med förslag till lag om ungdomsfängelse. Det

må i detta sammanhang också nämnas, att i de många tacksamhetsskrivelser

som ledningen av Bona-anstalten under årens lopp fått mottaga från forna

elever icke sällan särskilt givits uttryck åt erkänsla för det stora gagn de haft

av att gratis ha fått utbildning i sitt yrke. Styrelsen finner det emellertid

synnerligen lämpligt, att den får befogenhet att huru tidigt som helst utan

medgivande av uppsiktsmyndigheten utlämna elev till enskild persons fostran

och vård, men det bör enligt styrelsens förmenande dock i lagtexten angivas,

att det — med mindre särskilda skäl därtill äro — ej må ske förr än ett år

förflutit efter intagningen, enär detta torde vara nödvändigt för förekommande

av de ideliga framställningar, som eljest vore att befara från elever

och deras anhöriga örn elevs utplacering, där sådan icke lämpligen skulle

kunna ifrågakomma. Då styrelsen sålunda föreslår samma villkor för utplacering

enligt 9 § i lagförslaget som enligt de sakkunnigas förslag till villkorlig

utskrivning jämlikt 12 §, blir en konsekvens härav, att styrelsen hemställer

att 9 § måtte utgå och där avhandlad utplacering till enskild person

räknas till den i 12 § avhandlade villkorliga utskrivningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tagit del av Bonastyrelsens yttrande,

anför, att länsstyrelsen icke obetingat kan ansluta till sakkunnigförslaget i

förevarande hänseende:

Länsstyrelsen föreställer sig, att de för uppfostran av unga lagbrytare speciellt

organiserade, med för ändamålet utbildad personal försedda allmänna

uppfostringsanstalterna äga alldeles särskilda förutsättningar att fylla denna

uppgift och att en likvärdig eller bättre fostran endast undantagsvis kan

beredas utom anstalten. Erfarenheterna från Bona torde bestyrka denna

uppfattning. Det synes länsstyrelsen under sådana förhållanden lämpligt, att

på sätt Bonastvrelsen föreslagit ett överlämnande av elev till fostran utom

anstalten i allmänhet icke bör ske tidigare än som ifrågasatts beträffande

villkorlig utskrivning och således i regel icke äga rum innan anstalten

haft möjlighet att under en något längre tid påverka eleven i fostrande syfte.

Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet ger till känna en viss tvekan

beträffande förevarande bestämmelse i sakkunnigförslaget:

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

43

En ung människa, som måste av samhället omhändertagas för fostran, är

oftast så sargad både till kropp och själ, att hon behöver tid för att samla

sig och framför allt för att få en ny inriktning i livet. Uppfostringsanstalternas

syfte är ju att hjälpa en dylik människa ur de svårigheter livet ställt

henne i och i avskildhet och ro söka fostra henne till en annan människa.

Men fostringsarbetet tar tid, och därför är styrelsen tveksam, huruvida den

avskildhet och det lugn, som den omhändertagna behöver, kan vinnas utom

anstalten och om sålunda anstaltsvården kan ersättas av vård utom densamma.

Då emellertid dylika fall undantagsvis skulle kunna tänkas, anser

sig styrelsen icke böra motsätta sig en bestämmelse, sådan som den i 9 §

föreslagits.

Förslaget, att elev skall kunna på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen

överlämnas till fostran och utbildning utom anstalten, har åter föranlett instämmande

uttalanden av länsstyrelsen i Gävleborgs län, landsfogden i Malmöhus

län, barnavårdsnämnden i Göteborg och sekreteraren hos Gävleborgs läns

barnavårdsförbund ävensom av statens inspektör för fattigvård och barnavård,

som dock säger sig misstänka att denna form av behandling i verkligheten

kommer att sakna praktisk betydelse. Fångvårdsstyrelsen, som yttrar

att det torde vara uppenbart att det mången gång kan vara ur olika synpunkter

lämpligast att elev överlämnas till fostran utom anstalten, anmäx ker,

att avgörandet huruvida ett överlämnande till enskilt hem bör äga rum ej

synes böra ske uteslutande med hänsyn till om åtgärden prövas gagnelig för

eleven. Andra hänsyn måste också vinna beaktande. Sålunda borde elevs

samhällsvådlighet utesluta dylik åtgärd, även om denna skulle anses vara för

eleven gagnelig. Det föreslagna stadgandet syntes därför böra göras lill föremål

för omredigering. Överståthållarämbetet, vilket uttalar att det otvivelaktigt

ofta vore bäst om elev kunde överlämnas för uppfostran i ett verkligt

gott och härför lämpligt hem, anmärker, att det ofta torde möta synnerliga

svårigheter att finna för de olika eleverna verkligt lämpliga hem, något som

krävde den mest noggranna och omdömesgilla prövning i varje särskilt fall.

Hellre än att överlämna elev till enskilt hem, som icke med säkerhet kunde

anses väl ägnat för den avsedda uppfostrargärningen, syntes man böra låta

eleven kvarbliva å allmän uppfostringsanstalt. Vöre denna uppfattning riktig,

vore det tydligen angeläget, att den ifrågavarande föreskriften gåves sådan

avfattning att den icke kunde i tillämpningen uppfattas som en allmängiltig,

mer eller mindre tvingande regel.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför:

I motiven till föreliggande författningsutkast utsäges i olika sammanhang,

att den behandling en å uppfostringsanstalt intagen elev undergår saknar

karaktär av straff och att tvångsuppfostran icke ens formellt är att anse

som straff. Intagandet å en dylik anstalt innebär emellertid ett frihetsberövande,

och det är svårt alt tänka sig ett frihetsberövande av vad slag det vara

må, som icke i realiteten uppfattas som ett straff. Med utgångspunkt härifrån

synes man i normalfallen kunna ifrågasätta en anordning i uppfostrande

syfte, som icke ens för någon kortare tid kräver ett frihetsberövande.

Jag tänker därvid på möjligheten att en dom, avseende tvångsuppfostran,

skall från början kunna verkställas i enskilt hem. Förutsättningen härför är

dock att vederbörande ställes under uppsikt och kontroll av ledningen för

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

en uppfostringsanstalt, som i händelse av ett misslyckande har möjlighet att

intaga honom å anstalt.

Tvångsuppfostran är ju avsedd att tillgripas i sådana fall, då man icke

har anledning vänta sig rättelse genom villkorlig dom. Den ungdomlige

brottslingens miljöförhållanden äro också ofta sådana, att det framstår såsom

nödvändigt att avskilja honom från den miljö, vari han hittills levat.

Detta är icke annat än i undantagsfall, genom personligt ingripande eller

åtagande av övervakaren, möjligt, där villkorlig dom meddelas. Övervakaren

kan emellertid aldrig få den kontroll och myndighet att ingripa rättande

och ändrande, som tillkommer en anstaltsledning eller annan myndighet varunder

en till tvångsuppfostran dömd ungdomlig brottsling lyder.

Huvudintresset synes alltså vara knutet till spörsmålet örn möjligheten att

kunna meddela tvångsuppfostran utan att denna är förbunden med ovillkorlig

anstaltsuppfostran. Vid de år 1935 efter särskilt förordnande företagna

inspektionerna av vissa skyddshem har jag fått ett starkt intryck av,

att anstaltsvården på visst sätt »märkt» vederbörande elev och lämnat honom

tillfälle att knyta ej alltid lyckliga förbindelser med ungdomar av samma

läggning, vilket försvårat möjligheterna för vederbörande att fritt och

utan ogynnsam påverkan utveckla sig i riktning mot en sund och samhälleligt

nyttig livsföring. Vid förfrågningar ute i bygderna efter f. d. elever vid

olika skyddshem möttes man ofta av exempelvis det besked, att »i nästa

gård finns det en Norrgårdspojke». Intagningen å en anstalt påtrycker alltså

vederbörande en stämpel, som han icke annat i undantagsfall kan frigöra

sig från. Ilar han däremot aldrig varit intagen å anstalt, befrias han från

denna stämpel, vartill kommer, att han icke får tillfälle att knyta förbindelser

med likasinnade av för honom skadlig och demoraliserande natur. Det

är nämligen inom kriminalpolitiken ett känt förhållande, att bekantskapen

från ett fängelse eller en anstalt, sedan friheten väl återvunnits, ofta leder till

ett olyckligt »samarbete» i brottets tjänst. De sakkunniga ha icke heller

försummat att fästa uppmärksamheten å det deprimerande tryck, som anstaltslivet

mången gång utövar på eleverna och som i detta sammanhang är

förtjänt av ett påpekande.

Det bör anmärkas att av de ovannämnda inspektionerna framgick, att de

lyckligaste resultaten av uppfostran i enskilt hem syntes vara att hänföra

till sådana fall, där anstaltstiden varit av kortvarig natur.

På grund av vad ovan framhållits synes det vara ömkligt att man redan

från början kan förlägga uppfostringsarbetet till enskilt hem. Den ungdomlige

brottslingen skulle härigenom, utan att behöva uppfatta den mot honom

vidtagna åtgärden som ett straff och utan att påtryckas en stämpel, som gör

honom i andra människors ögon i viss mån vanhedrad, kunna bli placerad i

en helt annan miljö och under gynnsam påverkan av för ändamålet lämpade

uppfostrare. Att kostnaderna för det allmänna därjämte skulle ställa sig

avsevärt mindre vid ett omhändertagande för tvångsuppfostran under sådana

förhållanden hava de sakkunniga själva framhållit.

Betänkligheter mot en placering i enskilt hem för tvångsuppfostran redan

från början kunna visserligen resas med hänsyn till den större lättheten för

vederbörande att begå nya brott än fallet vore, örn han funnes intagen å anstalt.

Härvidlag måste emellertid tagas i betraktande, att vederbörande förutsättes

bliva skild från den miljö, vari han hittills levat, och kommer under

kontrollerade och ordnade förhållanden. Ett avhållande moment torde också

faran för intagandet å anstalt, i händelse av återfall i brott, alltid innebära.

Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida icke, närmast med hänsyn till önskvärdheten

av att i vissa fall kunna bespara den unge lagöverträdaren varje

kontakt med anstaltslivet, en anordning läte sig genomföra som medgåve en

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

45

direkt, ej med elevskap vid allmän uppfostringsanstalt förbunden ^ackordering

i enskilt hem. Måhända kunde en sådan anordning genomföras på

så sätt, att den som finge sig fostringsuppgiften anförtrodd hade att under

vissa närmare angivna förutsättningar, t. ex. avvikande eller annat otillbörligt

uppträdande från den dömdes sida, därom omedelbart göra anmälan

till föreståndare för allmän uppfostringsanstalt i och för den dömdes intagande

å eller knytande som elev till anstalten.

Beträffande sättet för elevs överlämnande till fostran och utbildning utom

anstalten anför landsfogden i Kronobergs län, alt en lösning av svårigheten

att finna enskilda hem med erforderliga kvalifikationer skulle vara örn. efter

mönster av den av vissa sinnessjukhus anordnade familjevården, ett antal

hem i närheten av anstalterna och under dessas omedelbara tillsyn finge

taga hand om de elever, som lämpade sig för dylik fostran. Länsstyrelsen

i Blekinge län finner det ur tydlighetens synpunkt vara en nackdel, att ej i

9 § av den föreslagna lagen örn tvångsuppfostran liksom i 4 § lagen örn verkställighet

av tvångsuppfostran intagits en uttrycklig bestämmelse om att styrelsen

vid överlämnande av elev för fostran och utbildning utom anstalten

skall förbehålla sig rätt att när som helst återtaga honom.

Tanken att elev vid allmän uppfostringsanstalt skulle kunna av dennasDepartementsstyrelse

överlämnas till fostran och utbildning i annan anstalt har mött be- -en''

stämd gensaga endast av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona;

i ett par andra yttranden har givits uttryck åt mer eller mindre starka

betänkligheter mot sådan åtgärd. Bonastyrelsens yttrande i denna del, däri

styrelsen huvudsakligen söker ådagalägga att bestämmelse om dylik överflyttning

är överflödig, emedan Bonaanstalten äger tillräckliga resurser för

att komma till rätta med de fall för vilka bestämmelsen skulle vara avsedd,

synes icke övertygande. Det förefaller mig vara möjligt, att elev kan erhålla

bättre tillfälle till viss önskvärd yrkesutbildning i annan anstalt; jag

syftar därvid icke uteslutande på skyddshem utan även på andra anstalter

såsom praktiska skolor och dylikt. Enligt min åsikt kan därför en bestämmelse

örn rätt för allmän uppfostringsanstalts styrelse att — även i andra

fall än då sjukdom och abnormitet föreligger — ombesörja att elev överföres

till annan anstalt komma att göra nytta. Som eleven enligt förslaget efter

överlämnandet alltjämt skulle vara att anse som elev vid den allmänna

uppfostringsanstalten, skulle styrelsen genom åtgärden icke definitivt skilja

honom från sig utan behålla en viss uppsikt över honom och, örn så befinnes

lämpligt, kunna återtaga honom till anstalten.

I den mån med stöd av bestämmelsen i 8 § i departementsförslaget elever

vid allmän uppfostringsanstalt komma att överföras till skyddshem, har förslaget

tillmötesgått skyddshemssakkunnigas tanke, att samarbetet mellan allmän

uppfostringsanstalt oell skyddshem borde utvidgas. Skyddshemssakkunniga

synas emellertid ha tänkt sig såsom en allmän regel, att i lindrigare

fall elever skulle överföras från allmän uppfostringsanstalt till skyddshem.

Örn någon sådan allmän regel ger förevarande paragraf icke anvisning, och

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

jag är ej beredd att föreslå någon regel av detta innehåll. Den omfattning,

i vilken det bör komma i fråga att överföra elever till annan uppfostringsinrättning,

synes mig i allt fall icke för närvarande böra närmare än som i

förslaget skett angivas i lag. Skulle genom den vidare utvecklingen av barnaoch

ungdomsvården behov uppstå att lämna styrelserna för de allmänna

uppfostringsanstalterna närmare direktiv i detta hänseende, står möjlighet

därtill öppen för Kungl. Maj:t.

1 yttrandena har 9 § i sakkunnigförslaget huvudsakligen tilldragit sig uppmärksamhet

genom den däri inneslutna möjligheten för styrelsen att överlämna

elev till fostran och utbildning i enskilt hem. I intet av yttrandena

bestrides värdet av befogenhet för styrelsen att företaga sådan åtgärd. Styrelsen

för statens uppfostringsanstalt å Bona, med vilken länsstyrelsen i

Östergötlands län i huvudsak instämmer, framhåller dock såsom ett önskemål,

att i lagtexten angives att åtgärden icke, med mindre särskilda skäl

därtill äro, må vidtagas förr än ett år förflutit efter intagningen i anstalten.

Det vöre nämligen mera sällan som uppfostran och utbildning lämpligen

skulle kunna till större delen förläggas utanför anstalten, och det kunde

befaras, att ideliga framställningar skulle göras från elever och deras anhöriga

om utplacering i enskilt hem. Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet

yppar tvivel angående lämpligheten av att redan kort tid efter intagningen

överlämna elev till fostran och utbildning utom anstalten.

Det synes mig otvivelaktigt, att tillrättaförande av kriminell ungdom i

många fall bättre skulle äga rum genom uppfostran i gott enskilt hem än i

anstalt. När jag i mitt förut berörda anförande till statsrådsprotokollet den

20 april 1934 angav uppgifterna bl. a. för den nu inom justitiedepartementet

påbörjade utredningen om reformering av bestämmelserna angående villkorlig

dom, yttrade jag ock, att det borde tagas under övervägande om icke

möjlighet borde öppnas att vid meddelande av villkorlig dom för minderårig

föreskriva att han under prövotiden skall vistas i visst enskilt hem. Om

en sådan form av villkorlig dom införes i vår lagstiftning, komma domstolarna.

i den mån lämpliga fosterhem stå till buds och de minderåriga lagöverträdarna

befinnas ägnade för omhändertagande av enskilda, att kunna

välja denna behandlingsform i stället för tvångsuppfostran. Det synes mig

kunna vara lämpligt, att liknande valrätt tillerkännes styrelse vid allmän

uppfostringsanstalt. Om styrelsen, efter den i jämförelse med domstolsförfarandet

mera ingående observation för vilken till tvångsuppfostran dömd

kan göras till föremål inom anstalten, finner att eleven med fördel skulle

kunna utplaceras i enskilt hem och ett gott sådant är villigt att taga emot

honom, bör enligt min mening styrelsen också ha möjlighet att gå i författning

örn hans överlämnande till detta hem. Även efter denna åtgärd bör den

minderårige vara att anse som elev vid anstalten; styrelsen bör således ha viss

uppsikt över behandlingen i fosterhemmet och äga återtaga eleven, om så på

grund av elevens uppförande eller av andra skäl skulle befinnas önskvärt.

De sakkunnigas förslag synes mig i detta avseende värdefullt såsom ett led

i den individualisering av behandlingen, vartill förslaget syftar.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

47

Enligt den tankegång, som kommit till uttryck i förevarande bestämmelse

i de sakkunnigas förslag, bör ledningen för allmän uppfostringsanstalt

redan från början av elevs vistelse i anstalten lia sin uppmärksamhet fäst vid

möjligheten, att anstaltsbehandling kanske icke är den för honom bästa behandlingsformen.

Redan på ett tidigt stadium bör således ett överlämnande

av elev till enskilt hem kunna komma i fråga. Att, såsom påyrkats, i

lagen intaga föreskrift att sådan åtgärd icke utan särskilda skäl skulle få

vidtagas innan viss tid förflutit skulle vara att undanskymma bestämmelsens

egentliga syfte. Med den stärka ställning styrelsen intager i förhållande

till eleverna och deras anhöriga synes det mig icke finnas tillräcklig anledning

att, för att underlätta för styrelsen att motstå framställningar om överförande

till enskilt hem, inskränka bestämmelsen genom en sådan föreskrift.

Jag finner det emellertid å andra sidan icke nödigt att, såsom i sakkunnigförslaget

skett, giva bestämmelsen formen av en direkt uppmaning till

styrelsen att, där sådant prövas för elev gagneligt, så snart lämpligen kan

ske överlämna honom till fostran och utbildning annorstädes. I departementsförslaget

har avfattningen med hänsyn därtill undergått någon uppmjukning.

En jämkning har vidare vidtagits med anledning av ett påpekande

i ett yttrande att frågan om överlämnande till enskilt hem icke bör

avgöras enbart efter vad som är för eleven gagneligt utan även under beaktande

att eventuell samhällsvådlighet hos eleven bör utesluta dylik åtgärd.

Efter den omredigering stadgandet i departementsförslaget undergått torde

av detsamma, i enlighet med ett därom framställt önskemål, otvetydigt framgå

jämväl att överlämnande icke bör ske med mindre fullgott fosterhem står

till buds. Det måste bliva en viktig uppgift för styrelsen att söka finna enskilda

personer, som äro lämpliga och villiga att handha denna maktpåliggande

uppfostrargärning. Att såsom i ett yttrande föreslås, i lagtexten giva

anvisning åt styrelsen att då elev utplaceras förbehålla sig rätt att när som

helst återtaga honom, synes mig överflödigt enär det utan uttrycklig bestämmelse

torde vara uppenbart att styrelsen äger sådan rätt.

Såsom de sakkunniga påpekat, måste styrelsen för att kunna utnyttja den

ifrågavarande bestämmelsen vara i tillfälle att kunna bereda gottgörelse åt

enskilda och anstalter som mottaga elever från allmän uppfostringsanstalt.

Vid beräkning av medelsbehovet för de allmänna uppfostringsanstalterna torde

därför få beaktas att utgifter för detta ändamål uppkomma. Därvid är

emellertid att märka, dels att ett överlämnande till fostran och utbildning

utom anstalten nedbringar kostnaderna för själva anslallsbehandlingen, dels

att örn skyddsverksamheten i enlighet med skyddshemssakkunnigas förslag

förstatligas, kostnaderna för statsverket icke ökas därigenom att elever från

de allmänna uppfostringsanstalterna placeras i skyddshem.

9 §•

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 10 §.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulcntcn i sjunde distriktet hemställer, att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departements
chefen.

sakkunnigförslagets bestämmelse angående disciplinär åtgärd förtydligas i

syfte att förhindra att åtgärder med nedbrytande verkan vidtagas.

Sekreteraren hos Gävleborgs läns barnavårdsförbund understryker ett uttalande

av de sakkunniga, att det vore önskvärt att Bonaanstalten till sitt

förfogande finge en sluten avdelning som bättre än den nuvarande disciplinoch

isoleringsavdelningen kunde fylla sin uppgift.

Bestämmelsen om disciplinär åtgärd är bildad efter mönster av 11 § lagen

om ungdomsfängelse, därvid likvisst den förändringen vidtagits att uttrycket

»disciplinär åtgärd» valts i stället för ungdomsfängelselagens uttryck »bestraffning».

Att i lagtexten närmare angiva beskaffenheten av de olika disciplinära

åtgärder, som kunna komma i fråga, synes mig icke erforderligt.

Vad angår frågan om inrättandet av en särskild sluten avdelning vid Bonaanstalten

är jag icke beredd att nu framlägga något förslag därom. Behovet

av en sådan torde för övrigt minskas i den mån det lyckas att hålla anstalten

fri från psykiskt undermåliga elever.

10 §.

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 11 §.

Första stycket av förevarande paragraf avser det fall att rubbning i

själsverksamheten upptäckes hos elev, rubbningen må ha uppstått efter det

lian dömts till tvångsuppfostran eller lia förefunnits redan därförut ehuru

den icke observerats. I enlighet med uppfattningen att tvångsuppfostran ej

bör ifrågakomma för psykiskt undermåliga stadgas i första stycket, att elev

i sådant fall skall såvitt möjligt överföras till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.

Jag anser mig kunna utgå från att de anstalter, som enligt det förut

omnämnda, på skyddshemssakkunnigas betänkanden grundade förslaget till

ändringar i skyddshemsorganisationen (prop. nr 219 och 221 till 1936 års

riksdag) skola inrättas för själsligt abnorma skyddshemselever, skola kunna

anlitas även för omhändertagande av motsvarande kategori bland eleverna

i allmän uppfostringsanstalt.

11 §■

Denna paragraf motsvarar sakkunnigförslagets 12 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, att åt styrelsen för allmän uppfostringsanstalt

gives befogenhet att, när särskilda skäl därtill föranleda, uppskjuta

den slutliga utskrivningen någon tid, förslagsvis ett å två år, efter det

att eleven fyllt 21 år, vid vilken tidpunkt enligt sakkunnigförslaget slutlig

utskrivning senast skall äga rum. Som skäl anföres främst att enligt sakkunnigförslaget

verkställighet av förordnande om tvångsuppfostran kan taga

sin början så sent som kort innan den dömde fyller 19 år.

Rådhusrätten i Karlskrona finner det önskvärt, att i tredje stycket av förevarande

paragraf genom en hänvisning till andra stycket uttryckligen utsäges

att, örn elev vid allmän uppfostringsanstalt på grund av sjuklig rubbning

i själsverksamheten omhändertages å sinnessjukhus eller annan vårdanstalt

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

49

och finnes icke vara mottaglig för fortsatt tvångsuppfostran, slutlig utskrivning

må ske förr än två år förflutit från det han intagits i den allmänna

uppfostringsanstalten.

Frågan om hjälp åt de till tvångsuppfostran dömda efter utskrivning från

allmän uppfostringsanstalt har berörts i några yttranden. Enligt överstäthållarämbetets

mening vore det värt att taga under övervägande att ställa medel

till förfogande för anstaltsstyrelserna för att bereda möjlighet för dem

att erbjuda någon ekonomisk fördel åt den som skulle vilja taga utskriven i

sin tjänst. Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet föreslår, att liksom enligt

de sakkunniga gottgörelse skall kunna beredas enskild som mottager

elev för fostran och utbildning utom anstalten, sådan gottgörelse även skulle

kunna utgå till den, som mottager på prov utskriven elev. Landsfogden i

Kronobergs län gör gällande, att frågan om tillsyn och hjälp efter utskrivningen

snarast bör göras till föremål för utredning.

Då jag, såsom vid 19 § kommer att närmare beröras, föreslår bibehållande Departementsav

den nu gällande regeln, att förordnande om tvångsuppfostran ej må börja

verkställas sedan den dömde fyllt 18 år, har jag ej funnit skäl att ändra sakkunnigförslagets

med gällande rätt överensstämmande regel, att slutlig utskrivning

skall ske senast då eleven fyllt 21 år.

Den i andra stycket av sakkunnigförslagets förevarande paragraf givna

regeln, att .slutlig utskrivning skall äga rum där elev omhändertages å sinnessjukhus

eller annan vårdanstalt och finnes icke vara mottaglig för fortsatt

tvångsuppfostran, har inskränkts till att gälla blott det fall att elev omhändertages

å sinnessjukhus. De garantier som för sådant fall — bland annat

genom en föreslagen ändring i 18 § sinnessjuklagen — uppställas mot

att elev för tidigt återvinner friheten finnas nämligen icke i det fall, att elev

omhändertages å vårdanstalt som ej är att anse såsom sinnessjukhus.

Ett förtydligande av sista stycket i förevarande paragraf på sätt föreslagits

av rådhusrätten i Karlskrona har ansetts överflödigt.

Frågan örn utskrivna elevers placering är utan tvivel av synnerlig vikt.

Efter den ändring i förhållande till sakkunnigförslaget som jag föreslagit i

4 § äro emellertid även de på prov utskrivna alltjämt att anse som elever, och

styrelsens möjligheter att erbjuda gottgörelse åt dem som taga sig an dessa

elever synas därför böra vara desamma som vid elevs överförande jämlikt

8 § till fostran och utbildning utom anstalten. Eftersom utskrivning på

prov i regel föregår slutlig utskrivning, torde det sagda innebära goda möjligheter

att underlätta elevernas inpassning i samhället. I själva verket

torde det, där ej särskilda omständigheter äro för handen, knappast ifrågakomma

att slutligt utskriva någon som ej först utskrivits på prov.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det enligt dess förmenande knappast

kan anses fullt försvarligt alt låta föreståndaren för allmän uppfost
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 27. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

ringsanstalt på egen hand besluta om en så betydelsefull åtgärd som återtagande

till anstalten av en utav dess styrelse därifrån tidigare på prov utskriven

elev.

Mången gång torde frågan örn återtagande böra behandlas så snabbt, att

det icke utan olägenhet låter sig göra att avvakta att styrelsen hinner samlas

till sammanträde. Att styrelsen äger överlåta åt föreståndaren att besluta

om återtagning torde överensstämma med praxis beträffande återtagning av

elev, som jämlikt 4 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran överlämnats

till enskild vård och tillsyn eller anställts i tjänst eller yrke. Enligt

44 § alkoholistlagen äger för övrigt föreståndaren för allmän alkoholistanstalt

enligt styrelsens uppdrag besluta om återhämtning av permitterad, som

undandrager sig övervakning eller eljest bryter mot meddelade föreskrifter.

Med hänsyn till det anförda har jag ej funnit skäl att frångå sakkunnigförslaget

på denna punkt.

14 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona anför, att den möjlighet

att underlåta åtal som förefinnes enligt sakkunnigförslaget, liksom enligt 7 §

lagen om verkställighet av tvångsuppfostran, icke omfattar dem som jämlikt

barnavårdslagen intagits i allmän uppfostringsanstalt eller dit överflyttats

från skyddshem. Styrelsen fortsätter:

Om dylik elev misstänkes att hava före ankomsten till anstalten eller därefter

före slutlig utskrivning begått brott, måste sålunda åtal ske. Har eleven

ej fyllt 18 år, kan han så väl enligt gällande lag som de sakkunnigas utkast

dömas till tvångsuppfostran. Har han däremot uppnått 18 år, måste

han enligt gällande lag undergå straff (villkorlig dom torde i regel vara utesluten)

och skall när lagen därom träder i kraft kunna ådömas även ungdomsfängelse,

därest han icke, såsom händer med vissa jämlikt 22 § d) barnavårdslagen

omhändertagna, redan uppnått 21 år. En betydande risk föreligger,

att särskilt elever av sistberörda kategori söka rymma från uppfostringsanstalten

och begå brott för att bliva dömda till ett kortare frihetsstraff

och därigenom undandraga sig den långvariga fostran och tillsyn, som samhället

med deras omhändertagande avsett. Enligt styrelsens bestämda uppfattning

bör därför elev, som jämlikt bamavårdslagen överlämnats till uppfostringsanstalt,

i ifrågavarande avseende vara likställd med elev, vilken

ädömts tvångsuppfostran, och föreslår styrelsen alltså, att jämväl 15 ,§ i de

sakkunnigas utkast till lag örn tvångsuppfostran genom tillägg till dé sakkunnigas

ändringsförslag till 44 § 4 mom. barnavårdslagen göres tillämplig

för den som omhändertagits jämlikt sistnämnda lag.

I samma riktning uttala sig länsstyrelsen i Gävleborgs lån och ordföranden

i barnavårdsnämnden i Gävle.

Vad i de anförda yttrandena framhållits synes mig beaktansvärt. Den av

de sakkunniga föreslagna lydelsen av 44 § 4 mom. barnavårdslagen har

därför jämkats i syfte att utsträcka möjligheten att underlåta åtal till dem,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27. 51

som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen men placerats i allmän uppfostringsanstalt.

Förevarande paragraf motsvaras, såsom redan antytts, i nu gällande lagstiftning

av 7 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran. På förslag av

Kungl. Majit har emellertid årets riksdag antagit en ändrad lydelse av paragrafen.

Ändringen, som står i samband med omorganisation av landsfogdebefattningarna,

innebär att det i stället för på länsstyrelsen skall ankomma

på landsfogden, eller i Stockholm Överståthållarämbetet, att avgöra huruvida

åtal skall ske. I den nya lydelsen skall paragrafen gälla från och med

den 1 juli 1936. Som 7 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran enligt

nu förevarande lagförslag skall fr. o. m. den 1 juli 1937 ersättas av den

nu ifrågavarande 14 § lagen om tvångsuppfostran, har åt sistnämnda paragraf

givits en avfattning som svarar mot den nya lydelsen av 7 § i verkställighetslagen.

Viss jämkning har samtidigt vidtagits i angivandet av förutsättningarna

för paragrafens tillämplighet för att lydelsen av paragrafen

måtte bättre motsvara den föreslagna avfattningen av 44 § 4 mom. barnavårdslagen.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvara 17 och 18 §§ i sakkunnigförslaget.

Landsfogden i Stockholms län finner bestämmelsen i sakkunnigförslagets

17 §, att domstolen, frånsett vissa undantagsfall, skall förordna att ådömd

tvångsuppfostran skall träda i stället för straff för brott som elev förövat

innan han utskrivits från anstalten, alltför kategorisk. Han ifrågasätter att

beträffande alla brott, på vilka frihetsstraff kan följa, lägga i domstolens

hand att efter prövning i varje särskilt fall avgöra, huruvida förordnandet

om tvångsuppfostran skall vara förfallet och straff i stället inträda.

Rådhusrätten i Västerås anmärker, med instämmande av länsstyrelsen i

Västmanlands län, att det innebär en onödig omgång att domstolen, såsom i

17 och 18 §§ sakkunnigförslaget föreskrives, skall höra styrelsen för allmän

uppfostringsanstalt innan den förklarar förordnandet örn tvångsuppfostran

förfallet och dömer till straff eller ock förordnar att den ådömda tvångsuppfostran

skall träda i stället för straff. Enligt rådhusrätten vore det enklast,

att styrelsen redan i det yttrande som enligt 15 § sakkunnigförslaget (— 14 §

departementsförslaget) skall föregå åtal angiver sin ståndpunkt till de frågor

som avses i 17 och 18 §§. Rådhusrätten och länsstyrelsen anmärka även.

att det ej med full tydlighet framgår av 18 § huru förhållandena skola gestalta

sig om domstol i där angivet fall dömer till frihetsstraff. Uppenbarligen

skulle domstolen i sådan händelse ej taga befattning nied det tidigare

meddelade förordnandet örn tvångsuppfostran, men det syntes tveksamt, örn

anstaltens styrelse skulle äga rätt att, efter det att den dömde undergått frihetsstraff,

jämlikt 13 § sakkunnigförslaget (= 12 § departementsförslaget)

återtaga honom till anstalten samt huru det skulle förfaras örn den brottslige

vid sista domens avkunnande redan hade återtagits. Rådhusrätten i

Karlskrona ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt att i 18 § intaga lie
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departements
chefen.

stämmelse därom att ifall domstolen dömer till straff förordnandet örn

tvångsuppfostran samtidigt skall förklaras hava förfallit.

Skgddshemsinspektören anser, att jämväl sådana elever vilka enligt 9 §

sakkunnigförslaget (= 8 § departementsförslaget) blivit överlämnade till

fostran och utbildning i enskilt hem böra, om de före den slutliga utskrivningen

begått brott, behandlas enligt reglerna i 18 §. Eljest skulle dessa

elever, i händelse de beginge brott, behandlas enligt mildare regler än de på

prov utskrivna, något som icke gåve full rättvisa.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona åter, ävensom häradshövdingen

i Bräkne och Listers domsaga uttala sig för utsträckande av 17 §:s

regler att omfatta även 18 §:s fall.

Centralförbundet för socialt arbete befarar, att sakkunnigförslagets avfattning

kan innebära hinder för anstaltsledningen att omedelbart efter det en

på prov utskriven elev begått brott återtaga honom till anstalten.

Sakkunnigförslagets 17 och 18 §§ giva regler för vad domstol har att iakttaga,

om det befinnes att den som dömts till tvångsuppfostran begått annat

brott. I 17 § behandlas de fall. i vilka detta brott ligger i tiden före utskrivning

från den allmänna uppfostringsanstalten, på prov eller slutlig. Huvudregeln

är för dessa fall, att domstolen skall förordna att den ådömda tvångsuppfostran

skall träda i stället för straffet för brottet. Enligt vad av motiven

framgår, lia de sakkunniga tänkt sig, att paragrafens avfattning skulle

innebära den begränsningen att sådant förordnande icke skulle kunna meddelas

efter det tvångsuppfostran avslutats genom slutlig utskrivning. I 18 §

behandlas det fall, att brottet är begånget efter utskrivning på prov och den

brottslige blir övertygad om brottet innan han slutligt utskrives. För detta

fall innehåller paragrafen en tillåtelse för domstolen att förordna, att den

ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället för straff jämväl för det nya

brottet samt att den brottslige skall ånyo intagas för att undergå fortsatt

tvångsuppfostran.

I sakkunnigförslagets 17 §, vilken som nämnt handlar örn brott förövade

före utskrivning av ena eller andra slaget, göres en åtskillnad allt efter som

brottet är begånget före eller efter intagandet i den allmänna uppfostringsanstalten.

Är det förra händelsen, skall — såvida brottet ej är av grov beskaffenhet

i vilket fall regeln är fakultativ — domstolen enligt sakkunnigförslaget

förordna, att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället för

straffet för detta brott. Den anmärkning som framställts i ett av yttrandena,

att denna regel skulle vara alltför kategorisk, synes icke befogad. Enligt min

mening bör stadgandet emellertid sålunda jämkas att det utsträckes utöver

vad av de sakkunniga avsetts och göres tillämpligt oberoende av vid vilken

tidpunkt domen över brottet meddelas. Efter det att tvångsuppfostran tagit

sin början, synes nämligen ett tidigare begånget brott icke böra föranleda

annat slag av reaktion från samhällets sida, såvida detta icke framstår såsom

motiverat med hänsyn till brottets grova beskaffenhet. I syfte att låta

en sålunda jämkad regel komma till uttryck i 16 § i departementsförslaget

har viss jämkning vidtagits i ordalagen. Paragrafen kommer därefter att i

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

53

detta avseende överensstämma med 22 § lagen örn ungdomsfängelse, vilken

icke innehåller någon tidsbegränsning med avseende å domens meddelande.

I det fall att brott begås efter intagandet i allmän uppfostringsanstalt (men

före utskrivning på prov eller slutlig utskrivning) må domstolen enligt 17 §

sakkunnigförslaget förklara förordnandet förfallet och döma till straff för

båda brotten. Fallet är enligt paragrafen likställt med det, att brott av grov

beskaffenhet förövats före intagandet i anstalten. Huvudregeln torde emellertid

även för dessa båda fall få anses vara, att domstolen låter straffet inbegripas

i den ådömda tvångsuppfostran. Den av de sakkunniga avsedda

begränsningen med avseende å tiden för domens meddelande synes mig icke

heller i det fall, att brottet förövats efter intagandet i allmän uppfostringsanstalt,

vara tillräckligt motiverad. Med den av mig föreslagna jämkningen i

paragrafens avfattning kommer begränsningen att bortfalla.

Under det fall, att brott förövats efter intagande i allmän uppfostringsanstalt

men före utskrivning därifrån, faller — enligt min uppfattning med

rätta — att en elev som jämlikt 8 § i departementsförslaget överlämnats till

fostran och utbildning utom anstalten begår brott innan han utskrivits. Efter

ett dylikt misslyckat försök med uppfostran i friare form torde föreligga

särskild anledning överväga att låta tvångsuppfostran fortsätta med hans

återtagande till den allmänna uppfostringsanstalten.

Har en på prov utskriven elev begått brott, har domstolen, om brottet

åtalas, att tillämpa 17 § i departementsförslaget för så vitt eleven övertygas

örn brottet innan han blivit slutligt utskriven. Från stadgandet i 16 § avviker

bestämmelsen i 17 § så till vida, som sistnämnda lagrum icke innehåller

någon anvisning örn att den på prov utskrivne som begår brott i regel skall

undgå straff för detta. Att sådan åtskillnad göres, synes mig motiverat med

hänsyn därtill att en på prov utskriven elev undergått tvångsuppfostran så

lång tid, att sannolikhet vunnits för att han skulle utan fortsatt tvångsuppfostran

förhålla sig väl och att därför ett av honom under tillsynstiden begånget

brott i många fall får anses innebära att tvångsuppfostran misslyckats.

I lagen örn ungdomsfängelse göres för övrigt motsvarande skillnad meitan

brott före och efter villkorlig utskrivning.

Det lali, att en på prov utskriven elev begår brott, må emellertid belysas

även från anstaltsledningens synpunkt. Enligt 12 § skall elev som är utskriven

på prov stå under tillsyn och vara underkastad av styrelsen meddelade

eller eljest för honom gällande föreskrifter. Bryter han mot sådana föreskrifter

eller framgår annorledes av hans uppförande att syftet med tvångsuppfostran

uppenbarligen icke nåtts, äger enligt paragrafen styrelsen eller

enligt dess uppdrag föreståndaren besluta om hans återtagande. Jämlikt

detta stadgande kan givetvis en på prov utskriven elev som begår brott återtagas

till anstalten. Det är emellertid tydligt, att örn anstaltsledningen

anser straff böra följa å brottet det i allmänhet icke är anledning att återtaga

eleven. Som åtal i ett fall sådant som detta kan jämlikt 14 § eftergivas

och styrelsen skall höras innan åtal sker, har anstaltsledningen möjlighet att,

ifall den anser en ejev böra återtagas till anstalten i stället för att straffas,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

öva inflytande på åtalsfrågan till förhindrande av att åtal äger rum. Där

åtal — helt visst i allmänhet med styrelsens gillande — anställes, äger domstolen

icke förordna, att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället

för straff för det nya brottet, med mindre styrelsen hörts. Om elev dömes till

straff, är icke därmed tvångsuppfostran förfallen. Att införa någon bestämmelse

därom att tvångsuppfostran i dylikt fall skulle vara förfallen synes

mig icke påkallat. Det skulle vara föga ändamålsenligt att låta tillsynen

över en på prov utskriven elev upphöra av den anledning att han dömes till

böter för en polisförseelse. Tydligt är å andra sidan, att ett långvarigt frihetsstraff

måste inverka på elevens ställning till anstalten. Att återtaga honom

efter det han avtjänat dylikt straff synes icke böra komma i fråga, men

anstaltsledningen bör söka hjälpa honom till rätta efter frigivningen.

Med anledning av en anmärkning, att det kunde leda till onödig omgång

att styrelse för allmän uppfostringsanstalt skall höras såväl enligt 14 §, nämligen

innan åtal anställes, som enligt 16 eller 17 §, nämligen av domstolen,

torde få erinras, att styrelsens yttrande i sistnämnda hänseende icke gärna

kan avgivas tidigare än efter det styrelsen genom domstolens protokoll bereus

kännedom om vad som förelupit vid rannsakningen.

Till sist må här framhållas, att efter den ändring av 16 §:s avfattning som

jag föreslagit, följande fall icke beröras av 16 och 17 §§, nämligen dels det

att brott förövas efter slutlig utskrivning, dels ock det att en på prov utskriven

elev begår brott men hail icke blir övertygad därom förr än han

slutligt utskrivits. Vid dom över brott i dessa fall är därför ej att taga hänsyn

till föregående förordnande örn tvångsuppfostran och det brott som föranlett

detta, annat än så till vida som brottet och uppfostringsåtgärden kunna

vara av betydelse för straffmätningen.

19 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i sakkunnigförslaget.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona uttalar sig mot de sakkunnigas

förslag att höja den åldersgräns, efter vilkens uppnående verkställighet

av förordnande om tvångsuppfostran ej må börja, från 18 till 19 år. Styrelsen

framhåller att, för den händelse förordnande om tvångsuppfostran förfaller

emedan det icke börjat verkställas i tid, en likvärdig ersättning för

tvångsuppfostran finnes att tillgå i den för ungdom i åldern 18—21 år avsedda

strafformen ungdomsfängelse.

Erinringar ha även framställts mot preskriptionsregeln i andra stycket

av sakkunnigförslagets ifrågavarande paragraf. För den händelse förordnande

om tvångsuppfostran förfallit emedan det ej börjat verkställas i tid,

har allmän åklagare att föra talan mot den dömde om hans fällande till

straff. Enligt den av de sakkunniga föreslagna regeln skall, om sådan talan ej

anhängiggjorts innan den brottslige fyllt 21 år, straffet vara förfallet. Stadgandet

därom är enligt rådhusrätten i Västerås, vilkens uppfattning delas

av länsstyrelsen i Västmanlands län, ägnat att väcka allvarliga betänkligheter,

då det skulle medföra att straff även för de grövsta brotten skulle

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 27.

55

kunna preskriberas på en tid av tre å fyra år. De allmänna preskriptionsreglerna

syntes i stället böra tillämpas, därvid preskriptionstiden torde böra

beräknas med utgångspunkt från brottets begående. Fångvårdsstyrelsen

yttrar, att preskriptionstiden synes väl snäv.

Enligt min mening är det icke önskvärt, att ungdomar intagas i allmän Depariementr

uppfostringsanstalt efter det de uppnått 18 års ålder. Att ungdomsfängelse chefentillkommit

som en särskild form för uppfostrande behandling av ungdomliga

brottslingar, har föranletts bland annat av önskan att skilja de äldre av

dessa från de yngre. Med hänsyn därtill måste jag fästa avsevärd vikt vid

Bonastyrelsens önskemål om bibehållande av 18-årsgränsen för intagande i

allmän uppfostringsanstalt av de till tvångsuppfostran dömda. Det inom

justitiedepartementet upprättade förslaget intager därför den ståndpunkten,

att ådömd tvångsuppfostran skall anses förfallen där den ej börjat innan

den dömde uppnått en ålder av 18 år. I förtydligande syfte ha i lagtexten

orden ''domen ej börjat verkställas’ utbytts mot Men dömde ej intagits i allmän

uppfostringsanstalt’.

Vad angår den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna preskriptionsregeln

är att märka, att brott för att kunna föranleda förordnande

örn tvångsuppfostran måste vara begånget före 18 års ålder. Att straff följer

på sådant brott så sent som efter fyllda 21 år, är uppenbarligen föga tillfredsställande.

Det är mycket möjligt, att den unge under de mellanliggande

betydelsefulla åren utvecklats till en i många avseeenden helt annan

människa än förut. Det bör vidare beaktas, att brottet ansetts böra föranleda

en uppfostrande behandling och att när den dömde fyllt 21 år det

skulle vara — visserligen icke uteslutet — men dock i regel olämpligt att

låta honom i stället för tvångsuppfostran undergå ungdomsfängelse. Farhågan,

att även de grövsta brotten genom den föreslagna bestämmelsen skulle

kunna preskriberas på några år, torde vara överdriven, då tvångsuppfostran

icke torde ifrågakomma vid brottslighet av det svåraste slaget.

21 §.

Paragrafen motsvarar sakkunnigförslagets 22 § första stycket.

Sedan genom proposition (nr 190) till 1936 års riksdag Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att avskaffa påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, har riksdagen

fattat beslut i enlighet med vad Kungl. Majit sålunda föreslagit. Vid

sådant förhållande har andra stycket av 22 § i sakkunnigförslaget fått utgå.

Lagens ikraftträdande.

De sakkunniga ha föreslagit, att lagen skall träda i kraft den 1 januari

1937. Då lagförslaget icke kan föreläggas riksdagen förrän år 1937, har jag

föreslagit den 1 juli 1937 såsom dag för lagens ikraftträdande. Vad i vissa

yttranden anföres till förmån för ytterligare uppskov med lagens ikraftträdande

har jag bemött vid den föregående behandlingen av förslagets allmänna

grunder.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Övriga lagförslag.

Något förslag till ändring i straffregisterlagen har icke ansetts

lämpligen böra i detta sammanhang underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning.

Ändring i denna lag påkallas jämväl av den vid föregående års riksdag

antagna lagen örn ungdomsfängelse, och förslag innefattande de med tvångsuppfostringslagen

och ungdomsfängelselagen sammanhängande ändringar i

straffregisterlagen vilka böra föreläggas 1937 års riksdag torde senare få anmälas.

De övriga lagförslag, som utarbetats av de sakkunniga, lia endast i ringa

utsträckning blivit föremål för uttalanden i yttrandena.

Vidkommande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni

1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

vissa minderåriga anför medicinalstyrelsen med anledning

av de sakkunnigas förslag att förordnande örn tvångsuppfostran ej må meddelas

utan särskild förundersökning kompletterad med anskaffande av läkarintyg

rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet:

Medicinalstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas mening örn lämpligheten

av det föreslagna tillvägagångssättet med en summarisk läkarundersökning.

En sådan undersökning erbjuder icke tillräckliga garantier för att hos den

tilltalade eventuellt förefintliga psykiska rubbningar vederbörligen beaktas.

Möjligheten att vid en mindre ingående undersökning förbise dylika är stor

även för en fackman. En summarisk undersökning, sådan som den föreslagna,

skulle väl också motsvaras av ett summariskt utlåtande, vilket icke skulle

tillåta domstolen att själv med ledning av fakta bedöma den tilltalades sinnesbeskaffenhet,

utan skulle göra domstolen i hög grad beroende av den enskilde

undersökningsläkarens auktoritet.

Ej heller synes det styrelsen välbetänkt att åt förundersökaren överlåta utseendet

av undersökningsläkare, vilket kräver en insikt örn läkarens kompetens

och specialisering, som icke kan förväntas vara tillgänglig för förundersökaren.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka att det föreslagna

sättet för läkarutlåtandets inhämtande under vissa förhållanden skulle

kunna medföra att den tilltalade icke mindre än tre gånger finge underkasta

sig läkarundersökning nämligen: 1. nu åsyftad preliminär läkarundersökning,

2. undersökning enligt 42 resp. 43 § sinnessjuklagen och 3. förnyad undersökning

enligt 44 § samma lag.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör den preliminära summariska läkarundersökningen

ersättas med en fullständig undersökning enligt 6 kap. sinnessjuklagen,

därvid läkaren skulle utses på sätt i 42 och 43 §§ denna lag

sägs. Styrelsen har vidare påpekat, att redan de sakkunnigas förslag och i

ännu högre grad styrelsens ändringsförslag skulle komma att medföra ökat

antal rättspsykiatriska undersökningar, vilket torde komma att nödvändiggöra

ökning av härför erforderliga arbetskrafter.

Vad medicinalstyrelsen anfört om otillräckligheten av en läkarundersökning

av den jämförelsevis summariska beskaffenhet de sakkunniga föreslagit,

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

57

är utan tvivel beaktansvärt. Det synes mig emellertid vara uppenbart att

redan en läkarundersökning av denna beskaffenhet erbjuder goda möjligheter

till klarläggande av den fysiska och psykiska beskaffenheten hos ungdomliga

tilltalade. Då frågan om anordnandet av fullt tillfredsställande psykiatriska

undersökningar av tilltalade ännu ej torde vara mogen att lösas, har

jag anslutit mig till de sakkunnigas förevarande förslag, vilket på ett smidigt

sätt är anpassat till de nuvarande reglerna om förundersökning.

Vid behandlingen av förslaget till lag om tvångsuppfostran har nämnts, att

tillräckliga skäl icke ansetts föreligga för den av de sakkunniga föreslagna

överflyttningen av 5 § nu förevarande lag till den föreslagna lagen om tvångsuppfostran.

I de sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen

har av skäl som anförts vid 14 § förslaget till lag om tvångsuppfostran

vidtagits den ändringen, att hänvisningen till sistnämnda lag utsträckts

att gälla även dennas 14 §. Enligt proposition nr 221 till 1936

års riksdag skall 44 § 3 mom. barnavårdslagen upphöra att gälla och 4 mom.

i nämnda paragraf betecknas som 3 morn.; denna ändring skall emellertid

ej träda i kraft förrän den 1 januari 1938 och berör alltså ej nu förevarande

förslag som är avsett att träda i kraft den 1 juli 1937.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i lagen den 22 april 1927 örn

förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har

berörts vid den föregående behandlingen av de allmänna grunderna för

tvångsuppfostringslagen.

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till förordning om ändrad lydelse

av § 20 förordningen 7 december 1883 angående expeditionslösen

är icke av beskaffenhet att för sitt genomförande kräva riksdagens medverkan.

I

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga;
4)

lag örn upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr

361);

6) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333)

örn utlännings rätt att här i riket vistas;

7) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).»

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Tage Evers.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

59

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

3 §•’

I vissa fall må i stället för straff användas tvångsuppfostran. Därom stadgas

i särskild lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon efter det han fyllt femton år begått brott och kan enligt lag

å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller

straffarbete, må domstolen, om den brottslige vid domens meddelande ej fyllt

aderton år, i stället för att döma till straff förordna att han skall undergå

tvångsuppfostran.

Sådant förordnande skall meddelas, där brottets beskaffenhet samt den

brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt

giva skälig anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan

fostran och utbildning som avses med tvångsuppfostran, samt med hänsyn

till sålunda och eljest föreliggande förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare

än straff.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

2 §•

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,

efter domens meddelande men före prövotidens slut begått nytt brott,

må domstolen, örn han vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år,

i stället för att döma till straff förordna, att han skall undergå tvångsuppfostran,

ändå att å det nya brottet enligt lag ej kan följa fängelse eller straffarbete.

Huru med det villkorligt ådömda straffet skall förfaras stadgas i 15 §.

3 §•

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,

utan att göra sig skyldig till nytt brott förverkat anståndet, må domstolen,

om han vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år, förordna

att han skall undergå tvångsuppfostran i stället för det villkorligt ådömda

straffet. *

4 §•

Till tvångsuppfostran dömd skall intagas i allmän uppfostringsanstalt och

kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån.

Förordnandet skall, där ej domstolen annorlunda bestämmer, verkställas

utan hinder därav att det ej äger laga kraft. Domstolen må förordna, att den

dömde skall i avbidan på verkställigheten genom allmänne åklagarens försorg

på lämpligt sätt tagas i förvar.

5 §•

Allmän uppfostringsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning,

vilken inrättats av staten för detta ändamål eller av Konungen erkänts

såsom allmän uppfostringsanstalt. Sådant erkännande kan återkallas.

Elever av olika kön må ej uppfostras i samma anstalt.

6 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall stå under ledning av styrelse och föreståndare.

För anstalten skall finnas en av Konungen fastställd stadga. Anstalten

skall stå under uppsikt som av Konungen bestämmes.

7 §•

Elev skall erhålla den särskilda handledning och tillsyn som erfordras för

nans fostran till laglydnad och skötsamhet. Han skall åtnjuta erforderlig

undervisning och utbildas i jordbruk, hantverk, industriellt yrke eller annat

arbete som med hänsyn till anlag och förmåga finnes för hans framtida utkomst

lämpligt.

8 §•

Där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen kunna ske, må

styrelsen överlämna honom till fostran och utbildning utom anstalten.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

9 §•

Bryter elev mot anbefalld ordning, må han underkastas disciplinär åtgärd

enligt därom utfärdade föreskrifter.

Där elev på grund av sitt uppförande icke lämpligen kan fostras tillsammans

med andra elever, skall han hållas i särskild avdelning eller på annat

sätt från dem avskiljas.

10 §.

Företer elev rubbning i själsverksamheten, skall lian såvitt möjligt överföras

till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.

Blir elev eljest sjuk, skall tillses att han erhåller lämplig vård och, örn så

erfordras, överföres till sjukvårdsinrättning. Kvinnlig elev som befinnes vara

havande må överlämnas till vård utom anstalten.

11 §•

När sannolikhet vunnits för att elev skall utan fortsatt tvångsuppfostran

förhålla sig väl, skall han av styrelsen från anstalten utskrivas på prov (villkorlig

utskrivning).

När efter utskrivning på prov eller eljest syftet med tvångsuppfostran kan

antagas vara uppnått och senast då eleven fyllt tjuguett år, skall han av styrelsen

slutligt utskrivas. Sådan utskrivning skall ock äga rum, där av anledning

som i 10 § första stycket sägs elev omhändertages å sinnessjukhus och

finnes icke vara mottaglig för fortsatt tvångsuppfostran.

Utskrivning på prov må ej ske förrän ett år, och slutlig utskrivning ej

förrän två år förflutit från det elev intagits i anstalten, med mindre särskilda

skäl därtill äro.

12 §.

Elev som är utskriven på prov skall stå under tillsyn och vara underkastad

av styrelsen meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Bryter

han mot dessa föreskrifter eller framgår annorledes av hans uppförande att

syftet med tvångsuppfostran uppenbarligen icke nåtts, äger styrelsen eller

enligt dess uppdrag föreståndaren besluta örn hans återtagande.

13 §.

På begäran av styrelsen eller föreståndaren skall prästerskap och kommunal

myndighet biträda vid tillsyn över elev samt polismyndighet lämna handräckning

för hämtande av den som avvikit eller som skall återtagas.

14 §.

Misstänkes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig utskrivning

begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, och hör brottet

under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer

det, där brottet är begånget i Stockholm, å Överståthållarämbetet och eljest

å landsfogden att efter styrelsens hörande avgöra huruvida åtal skall ske.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men innan

han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångsuppfostran

skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda

stadgats gäller jämväl där genom villkorlig dom beviljats anstånd med

straffet.

16 §.

Varder den som dömts till tvångsuppfostran övertygad att hava innan han

utskrivits förövat annat brott, skall domstolen förordna att den ådömda

tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott. Är detta brott av grov beskaffenhet

eller begånget efter intagandet i anstalten, må dock domstolen

efter styrelsens hörande förklara förordnandet örn tvångsuppfostran förfallet

och med tillämpning av de för sammanträffande av brott givna reglerna

utmäta straff för brotten.

17 §■

Begår den som utskrivits på prov brott och varder han därom övertygad

innan han slutligt utskrivits, må domstolen efter styrelsens hörande förordna

att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stället för straff jämväl för

det nya brottet samt att den brottslige skall ånyo intagas för att undergå

fortsatt tvångsuppfostran.

18 §.

Förekomma till verkställighet på en gång förordnande örn tvångsuppfostran

och beslut varigenom samma person blivit dömd till straff för brott som

förövats före intagandet i anstalten, skall tvångsuppfostran träda i stället för

straffet. Beslut rörande verkställighet av straffet må förty ej meddelas förrän

frågan om tvångsuppfostran slutligen avgjorts.

19 §.

Ådömd tvångsuppfostran vare förfallen, där den dömde ej intagits i allmän

uppfostringsanstalt innan han fyllt aderton år.

Allmän åklagare har i ty fall att vid den domstol som först dömt i målet

föra talan mot den dömde om hans fällande till straff. Har sådan talan ej

anhängiggjorts innan den brottslige fyllt tjuguett år, vare straff förfallet.

20 §.

Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan

därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av innehållet

i denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till tvångsuppfostran.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att tvångsuppfostran må användas

i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbéte

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

63

ej heller påföljd som avses i 2 kap. 15 eller 20 § strafflagen eller liknande påföljd

som finnes stadgad i annan lag eller författning.

22 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937. Genom lagen upphäves lagen

den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran.

Förslag

lill

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nrj206) innefattande

bestämmelser örn förtärandet i brottmål rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, skall

ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning rörande den häktades personliga

förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må

anses lämpligast för hans rättande, förordna om särskild förundersökning,

där ej anledning är att antaga, att sådan utredning kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest---av domstolen.

Finnes tvångsuppfostran kunna ifrågakomma, skall, ändå att den tilltalade

ej är häktad, särskild förundersökning beslutas. Därjämte skall föreskrivas

att intyg av läkare skall anskaffas rörande den tilltajades sinnesbeskaffenhet,

såframt ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtas.

2 §•

Vid beslut---utföra densamma.

Då föreskrift meddelats att intyg skall anskaffas rörande den tilltalades

sinnesbeskaffenhet, skall förundersökaren anmoda läkare, örn möjligt en psy
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

kiater, att avgiva sådant intyg. Är den tilltalade häktad, skall intyget avgivas

av fängelseläkaren.

Läkarintyget skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar.

Tilltalad som icke förvaras i häkte är pliktig att för läkarundersökningen inställa

sig å tid och ort som av läkaren bestämmes. Undandrager sig den tilltalade

att fullgöra vad sålunda åligger honom, må domstolen eller dess ordförande

efter anmälan av förundersökaren förordna om handräckning för

hans inställande.

I fråga om förundersökares åligganden samt örn ersättning åt honom och

ät läkaren skall vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas örn förundersökare

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

örn upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring av

förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 44 § 4 mom. och 48 § barnavårdslagen den 6

juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

44 §.

4 mom. Har någon, som blivit omhändertagen jämlikt denna lag, intagits

i allmän uppfostringsanstalt eller överlämnats dit från skyddshem, äga be
-

1 Senaste lydelse se 1934: 204.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

65

stämmelserna i 4 § första stycket och 7—14 §§ i lagen om tvångsuppfostran

motsvarande tillämpning. I fråga örn slutlig utskrivning av person, som omhändertagits

jämlikt 22 § d), gäller dock vad i 46 § 1 mom. första stycket och

2 mom. andra stycket är stadgat; beslut om utskrivningen meddelas av anstaltens

styrelse.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande förfaller, då verkställighet

skall ske av domstols beslut, varigenom

a) förordnande meddelats om att den omhändertagne skall undergå tvångsuppfostran,

b) den omhändertagne dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning

av lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med den omhändertagne villkorligt ådömt fängelsestraff eller

straffarbete förklarats förverkat.

Vad sålunda — — — från skyddshem.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag
till
Lag
angående

ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om

utlännings rätt att bär i riket vistas.

Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt

att här i riket vistas skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 §.

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från

riket av följande utlänningar, nämligen:

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete, till fängelse ej under sex månader,

till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran, allt så vitt brottets beskaffenhet

föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej

må ske, där ej förhör, som i 32 § sägs, i ärendet hållits, innan sex månader

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 27. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj :ts proposition nr 27.

förflutit från det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven

eller ock efter ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven;

Vid bedömande ----därtill äro.

Örn hemsändande---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Kan sinnessjuk---utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av

sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för

begånget brott eller som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från

anstalten eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom

begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat.

Har sinnessjuk, vilken begått brott, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och

varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder

för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården

annorledes förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

G7

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den 12 oktober

1936.

Närvarande:

justi tierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 maj

1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga;

4) lag örn upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillråkneliga förbrytare;

5) lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr

361);

6) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333)

örn utlännings rått att här i riket vistas; och

7) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ivar Strahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Samtliga förslag.

Justitierådet Sandström, med vilken justitierådet Forsberg instämde:

Förevarande lagförslag hava tillkommit huvudsakligen i ändamål att

bringa lagstiftningen örn tvångsuppfostran i överensstämmelse med lagen

örn ungdomsfängelse. Genom denna lag, vars ikraftträdande i avvaktan på

upprättandet av erforderlig anstalt uppskjutits till tidpunkt som Konungen

äger bestämma, har för åldersklasserna närmast över dem som komma i

fråga till tvångsuppfostran skapats en påbyggnad på detta institut med i hu
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

vudsak samma syfte som detta, eller att genom fostran och yrkesutbildning

göra den brottslige till en laglydig och samhällsnyttig medborgare.

Vid utformningen av den nu remitterade lagstiftningen har tillämpningsområdet

för tvångsuppfostran i viss mån ändrats. Särskild uppmärksamhet

förtjänar i sådant avseende de bestämmelser som avse att utestänga psykiskt

undermåliga från behandlingen i fråga.

Med bortseende från de fordringar i fråga om ålder och brottets beskaffenhet,

som uppställas, angivas i 1 § av den föreslagna lagen om tvångsuppfostran

förutsättningarna för ådömande därav på liknande sätt som i lagen

om ungdomsfängelse, eller att den brottsliges personliga utveckling, vandel och

levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga att han är i

behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses med

tvångsuppfostran samt att med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande

förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än straff. Det av de sakkunniga

utarbetade utkastet till lag uppställde dessutom uttryckligen, enligt

vad som uppgives i motiven i förtydligande syfte, såsom villkor att den

brottslige icke vore av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs.

Departementschefen, som i remissyttrandet helt anslutit sig till tanken att

ungdomar som förete väsentliga bristfälligheter i själsverksamheten icke

sändas till allmän uppfostringsanstalt, ansåg det emellertid icke vara erforderligt

att i detta avseende meddela en uttrycklig bestämmelse. Att förordnande

ej finge meddelas i fall enligt 5 kap. 6 § strafflagen framginge enligt

departementschefens mening tillräckligt tydligt av övriga bestämmelser i 1 §

av förslaget.

Förslagets ståndpunkt i fråga om psykiskt undermåliga framgår ytterligare

av bestämmelsen i 10 § att, om elev företer rubbning i själsverksamheten,

han såvitt möjligt skall överföras till sinnessjukhus eller annan vårdanstalt.

Slutligen föreslås upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 om

förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, enligt vilket lagrum vid

val mellan sådan förvaring och tvångsuppfostran den förra åtgärden i regel

ej må vidtagas.

Enligt nu gällande lagstiftning kan förordnande om insättning i allmän

uppfostringsanstalt för där avsedda åldersgrupper och brott meddelas, när

den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling

prövas sådant föranleda. Däri ligger naturligtvis också

ett krav på att den brottslige skall vara mottaglig för den fostrande verksamheten.

1 praxis har man ansett tvångsuppfostran kunna meddelas jämväl

för minderåriga brottslingar, vilka falla under 5 kap. 6 § strafflagen.

Alla måste naturligtvis vara ense därom att en person, som på grund

av sin sinnesbeskaffenhet icke är mottaglig för tvångsuppfostran, icke

bör dömas därtill. I vad mån någon på grund av psykisk defekt är

mottaglig för uppfostran eller icke tillhör närmast läkarvetenskapen att bestämma.

Det torde väl icke vara uteslutet att personer som bedömas enligt

5 kap. 6 § strafflagen äro i viss mån mottagliga därför, och då under förarbetena

till nu ifrågavarande lagstiftning man beaktat särskilt sådana personer

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

69

och velat utesluta dem från behandling medelst tvångsuppfostran, torde det

avgörande skälet hava varit den inverkan som personer av denna sinnesbeskaffenhet

ofta enligt erfarenhetens vittnesbörd hava på anstaltsverksamheten.

Enligt de sakkunniga har det för behandlingen inom uppfostringsanstalt

»ansetts vara i hög grad menligt att normala och i många fall relativt

godartade elever där komma i beröring med psykiskt undermåliga

element». Närvaron av sådana element synes hava väsentligt försvårat arbetet,

och det har ansetts angeläget att de allmänna uppfostringsanstalterna

hållas fria från dem.

Mot den ståndpunkt den föreslagna lagstiftningen sålunda intager synes

icke i och för sig vara någonting att invända. Det kan icke vara lämpligt

att i anstalterna intaga elever, som på grund av psykiska defekter försvåra

och förrycka arbetet för de friska elevernas fostran. Det synes också vara riktigt

att för bestämmande av huruvida en person lämpligen bör undergå

tvångsuppfostran icke binda sig vid en så ovillkorlig regel som den i de sakkunnigas

förslag upptagna hänvisningen till 5 kap. 6 § strafflagen synes utgöra.

I verkligheten saknas en markerad gräns för det område där tvångsuppfostran

lämpligen bör användas, och avgörandet därav bör vara en lämplighetsfråga

i det enskilda fallet. Av stor betydelse torde därvid bliva de

ändringar som föreslås i lagen innefattande bestämmelser örn förfarandet i

brottmål rörande vissa minderåriga och varigenom läkarundersökning av den

brottslige blir obligatorisk då ådömande av tvångsuppfostran ifrågakomma-.

I den mån bedömningen vid denna läkarundersökning visar sig vara felaktig

kan rättelse erhållas genom den föreslagna bestämmelsen i 10 §.

Angående antalet av de minderåriga, som genom den nu föreslagna lagstiftningen

skulle komma alt uteslutas från tvångsuppfostran, föreligger icke

i förevarande lagstiftningsärende någon utredning. Med ledning av siffror

framlagda av professor Kinberg i ett vid proposition nr 219 till årets riksdag

fogat »utlåtande med förslag till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka

och abnorma tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga

asociala» måste dock antagas att antalet är avsevärt, sannolikt omkring

15 % av det till tvångsuppfostran dömda klientelet. Enligt professor Kinberg

skulle av dem som 1934 undergingo tvångsuppfostran 21 tillhöra denna

grupp, och det årliga tillskottet beräknas av honom till 13. En stor osäkerhet

måste emellertid råda med hänsyn till ovissheten örn den tillämpning de

föreslagna bestämmelserna komma att erhålla.

Emellertid framställer sig till besvarande den frågan vilken behandling

som enligt det nya systemet skall komma de uteslutna grupperna till del.

I detta avseende har i betänkandet såväl som i departementschefens remissyttrande

berörts vissa frågor beträffande behandlingen av psykiskt undermåliga,

vilka frågor varit eller äro föremål för utredning. Sålunda har

meddelats, att fråga är väckt örn inrättande av ny anstalt för dem som omhändertagits

jämlikt lagen den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare samt att inom justitiedepartementet förberedande utredningsarbete

utförts avseende en omarbetning av nämnda lag i syfte att

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

förordnande om förvaring må kunna meddelas i större utsträckning än hittills.

Vidare har förts på tal ett i samband med utredningen angående omorganisation

av skyddshemsverksamheten framkommet förslag av professor

Kinberg att vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall anordna en s. k.

psykopatanstalt, dit förutom av barnavårdsnämnd för vanart omhändertagna

skulle överföras jämväl andra kategorier av psykiskt abnorma ynglingar, för

vilkas vård och fostran samhället av ena eller andra anledningen måste sörja,

närmast minderåriga eller ungdomliga förbrytare, vilka om de varit själsligt

friska skulle hava intagits på allmänna uppfostringsanstalten å Bona eller

i ungdomsfängelse. Omorganisation av skyddshemsverksamheten beslöts vid

årets riksdag i huvudsak i enlighet med av Kungl. Maj:t framställt förslag.

I detta förutsattes att Hall, som tidigare mottagit såväl grovt vanartade

friska elever över femton år som psykiskt abnorma, nu skulle reserveras för

vården av sådana gossar som på grund av kroppslig sjukdom eller psykisk

abnormitet icke kunde tillgodogöra sig undervisningen och utbildningen i de

övriga skyddshemmen. Hall beräknades tills vidare för 100 elever. Beträffande

flickor reserverades för samma ändamål ett annat skyddshem. Den

väckta frågan örn en genomgripande omläggning av Halls ställning och uppgifter

inom skyddshemsorganisationen hade däremot icke upptagits till prövning.

Utom dessa på framtiden ställda förslag har beträffande de från tvångsuppfostran

uteslutna grupperna endast erinrats örn att det för vissa av dem

står öppet att meddela förordnande örn deras förvaring jämlikt 1927 års

förvaringslag och att för dem som icke kunna dömas till sådan förvaring

återstå straffrättens övriga reaktioner. Beträffande möjligheten att döma

till förvaring enligt 1927 års lag må anmärkas att särskilt för förstagångsförbrytare

förutsättningen för sådant intagande i avseende å ådömt straff mycket

sällan torde bliva uppfyllt. I stort sett skulle alltså den föreslagna lagstiftningens

genomförande betyda att man beträffande ifrågavarande grupper

skulle hava att falla tillbaka på de vanliga straffarterna, därvid på grund

av förhållandenas natur villkorlig straffdom ej lärer kunna ifrågakomma.

I visst sammanhang med det nu behandlade spörsmålet står frågan huru

enligt 11 § i den föreslagna lagen om tvångsuppfostran de å allmän uppfostringsanstalt

nu intagna elever som befinnas lida av rubbning i själsverksamheten

skola omhändertagas. Beträffande de vårdmöjligheter som för

närvarande stå till buds hänvisas i betänkandet till vissa angivna anstalter

för asociala imbecilla och för vanartade sinnesslöa. Departementschefen anser

sig kunna utgå från att de anstalter, som enligt propositionen om ändringar

i skyddshemsorganisationen skulle inrättas för själsligt abnorma skyddshemselever,

skola kunna anlitas även för omhändertagande av motsvarande

kategori bland eleverna i allmän uppfostringsanstalt.

Även örn såsom förut framhållits ingenting kan vara att invända mot den

nu föreslagna lagstiftningens ståndpunkt att de allmänna uppfostringsanstalterna

böra hållas fria från psykiskt defekta, som icke äro mottagliga för den

med anstalterna avsedda fostran eller väsentligt försvåra och förrycka arbe
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

71

tet för de friska elevernas fostran, måste det anses otillfredsställande att den

nya lagstiftningen genomföres utan att samtidigt löses frågan om behandlingen

av det klientel vilket genom reformen undandrages en vård som

tidigare kunnat komma det till del. Enligt vad förut framhållits skulle

i framtiden, innan ifrågasatta reformer genomförts, för detta klientel de vanliga

strafformerna bli det normala. Dessa torde emellertid i sådana fall

vara mindre ändamålsenliga än eljest. Beträffande de nu å allmänna uppfostringsanstalter

intagna elever, vilka enligt 10 § av den föreslagna lagen

om tvångsuppfostran på grund av psykiska defekter borde avskiljas från

anstalterna, torde väl i vissa fall en överflyttning till sinnessjukhus vara

möjlig. Huruvida för övriga fall, vilka torde utgöra det ojämförligt största

antalet, en med hänsyn till ändamålet för deras omhändertagande tillfredsställande

vård kan anordnas låter sig knappast på den föreliggande utredningen

bedöma.

Då emellertid lagstiftningens principer i och för sig synas vara riktiga, anser

jag mig icke böra avstyrka att en lagstiftning nu kommer till stånd i huvudsaklig

överensstämmelse med den föreslagna. Däremot måste det sättas

i fråga huruvida denna hör träda i kraft innan erforderliga anordningar

träffats för omhändertagande av det uteslutna klientelet. Det är naturligtvis

för arbetet i de allmänna uppfostringsanstalterna önskvärt att reformen genomföres

fortast möjligt. Det bör emellertid beaktas att den nya lagstiftningens

syftemål uti ifrågavarande avseende under inga förhållanden kan helt

vinnas förrän de allmänna uppfostringsanstalterna befriats från där redan

intagna elever, vilka från utgångspunkterna för samma lagstiftning icke äro

önskvärda. Så länge de icke på annat håll kunna omhändertagas pa lämpligt

sätt, blir därför effekten av den nya lagstiftningen oviss. För den händelse

lagen icke skapar tillfredsställande möjligheter för omhändertagande

av psykiskt undermåliga, kan vidare vara att befara att lagskipningen vid

tillämpningen av den nya lagstiftningen i gränsfallen föranledes att icke taga

all den hänsyn som måste anses önskvärd till de synpunkter vilka varit bestämmande

för densamma. Därest utsikter finnas att inom den närmaste tiden

föra fram frågan örn behandlingen av det uteslutna klientelet till lösning,

synes med hänsyn till vad som anförts ikraftträdandet av den nya

lagstiftningen böra anstå i avvaktan därpå, och bör i så fall ikraftträdandet

bliva beroende på Kungl. Maj:ts förordnande.

Justitierådet Afzelius och regeringsrådet Aschan:

Såsom framgår av justitierådet Sandströms nu avgivna yttrande, befinner

sig frågan örn åtgärder för beredande av vård och fostran åt sådana

unga förbrytare, vilka tillhöra gruppen förminskat tillräkneliga, för närvarande

i ett ovisst läge. I samband med genomförandet av den lagstiftning,

som här föreslås, bliva sådana åtgärder dock nödvändiga, i det att

från tvångsuppfostran uteslutas ej blott de förminskat tillräkneliga, vilka efter

ikraftträdandet sakfällas för brott, utan även, så långt möjligt är, de som

vid samma tid äro intagna å uppfostringsanstalt. Örn den närmare beskaffen
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

heten av provisoriska anordningar, vilka tilläventyrs kunna tillitas, är på

grundval av nu tillgänglig utredning ej möjligt att döma. Men då, såsom påvisats

av justitierådet Sandström, för den närmaste tiden knappast är att

räkna med annan utväg än att hänvisa denna ganska talrika och ingalunda

enhetliga grupp till fängelser eller sinnessjukhus, synes i betraktande av den

förändrade ställning, vari dessa minderåriga sålunda försättas, en omedelbar

lagstiftningsåtgärd icke kunna undgå att ingiva betänklighet. På grund härav

och då, frånsett det nu berörda ämnet, lagförslagen icke torde innefatta

någon sådan nyhet av betydelse för den praktiska uppfostringsverksamheten,

att icke med deras genomförande kan utan olägenhet anstå ännu någon tid,

finna vi oss böra hemställa örn sådan ändring i förslagen, att tiden för lagarnas

ikraftträdande kommer att bero av Kungl. Maj:ts förordnande.

De särskilda förslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Lagrådet:

Jämlikt 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall vid omröstning till dom i brottmål,

där rösterna äro skiljaktiga och på vardera sidan lika många, gälla den

mening lindrigast är, och i 4 § stadgas att vid flera skiljaktiga meningar

skola gälla deras röster, som kunna närmast till varandra jämkas, och gå

ut på det som lindrigast är. Införlivas nu med vår straffrätt sådana påföljder

av brott som ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, vilka båda ådömas

utan att bestämt straff dessförinnan utmätes, erbjuda nämnda lagrum icke

ledning för alla de fall, då fråga om ådömande av sådan påföljd kan komma

att ställas under omröstning. Att ungdomsfängelse är att anse såsom strängare

än tvångsuppfostran och båda dessa såsom strängare än böter, torde

vara otvivelaktigt, men däremot gives icke någon giltig norm för en jämförelse

mellan vanligt tidsbestämt frihetsstraff, å ena, samt endera av dessa

påföljder, å andra sidan. Då en evalveringsregel i anslutning till vad i 2 kap.

strafflagen är stadgat om förhållandet mellan straffarbete, fängelse och böter

icke lärer kunna uppställas, torde lösningen få sökas i bestämmelse därom,

att inom domstolen vid överläggning till dom uppkommen fråga örn

ådömande av ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran skall först avgöras

genom särskild omröstning. Uppnås härvid flertal för den mening, som

går ut på ådömande av sådan påföljd, är därmed målet avgjort i ansvarsfrågan.

I annat fall — och således även när, såsom undantagsvis skulle

kunna inträffa i den högsta instansen, i den första omröstningen rösterna

för och emot påföljdens ådömande stå lika — har domstolen att därefter

företaga målet till avgörande efter de vanliga omröstningsreglerna. Erforderliga

föreskrifter torde kunna meddelas i särskild lag såsom tillägg till

rättegångsbalkens stadganden om omröstande till dom.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

73

Förslaget till lag om tvångsuppfostran.

1-3 §§.

Justitieråden Afzelius och Sandström:

Medan gällande lagstiftning tillåter att tvångsuppfostran kan komma till

användning i fråga om minderåriga, som för brott dömas till böter, fängelse

eller straffarbete i högst två år, skall enligt det remitterade förslaget sådan

påföljd kunna ersätta straff för brott, varå efter lag kan följa fängelse eller

straffarbete.

I vad tvångsuppfostran således uteslutes vid brott, vilka icke äro i lag belagda

med högre straff än böter, lärer den ändring, som härigenom sker i

förhållande till gällande rätt, icke bliva synnerligt betydande, örn huvudvikten

lägges vid antalet av dem, som efter sakfällande för dylikt brott bliva

föremål för tvångsuppfostran. Enligt vad i detta lagstiftningsärende upplysts

förekommer nämligen endast i sällsynta fall, att domstol, när allenast

böter kunna följa å brottet, meddelar förordnande om tvångsuppfostran.

Med hänsyn till denna påföljds allvarliga karaktär måste en sådan praxis

anses naturlig nog. Men näppeligen kan av den varsamhet, som sålunda

iakttagits vid lagens tillämpning, med säkerhet slutas, att möjligheten att i nu

avsedda fall även för framtiden använda denna form för den unge lagbrytarens

tillrättaförande bör utmönstras såsom helt obehövlig. Ett brott av

ringa svårhetsgrad kommer uppenbarligen icke att i och för sig eller ens

i huvudsaklig mån utgöra grunden för ett ådömande av tvångsuppfostran;

den avgörande betydelsen måste städse fästas vid den utredning, som

kan bibringa domstolen en bestämd övertygelse örn det, framför allt för den

brottslige själv, lämpligaste behandlingssättet. Då med förslagets genomförande

komma att följa skärpta krav på utredningens fullständighet

och jämväl förutsättningarna för användande av tvångsuppfostran bliva

mer noggrant angivna i lagen än hittills, torde häri ligga en ökad trygghet

för att fri prövningsrätt kan anförtros åt domstolen. Överhuvud lärer en

sådan frihet i bedömandet, vilken även kommer till uttryck i fråga örn brott

belagda med strängare straff, bäst överensstämma med den särskilda naturen

av det ingripande emot ungdomsbrottsligheten som tvångsuppfostran

innebär. Från denna synpunkt kan en begränsning med avseende å de

ringare brotten icke anses välgrundad.

I vissa speciella fall — och om några andia än ett fåtal sådana kan här

icke bliva fråga — synes det kunna vara ganska klart framträdande, alt

en möjlighet att använda tvångsuppfostran även vid ringare brott icke bör

vara helt avskuren. Mindre komma härvid i betraktande enstaka förbrytelser

av delta slag, även om de såsom yttringar av en också annorledes

ådagalagd vanart kunna påkalla en allvarligare uppmärksamhet än vartill

måhända lagöverträdelsen i sig själv skulle föranleda. I synnerhet äger det

sagda sin tillämpning i sådana fall, då lagföring på en gång sker för flera

brott, låt vara att de äro belagda med endast bötesstraff, eller då i mål, som

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

rör dylikt brott, det visas att den brottslige tidigare ådömts straff. Därest

i något sådant fall tvångsuppfostran skulle, i belysning av vad utredningen

ger vid handen om den tilltalades personlighet och levnadsförhållanden,

framstå såsom den lämpligaste påföljden, kan det knappast anses lyckligt

att denna utväg skall vara stängd. Att härvid omhändertagande enligt barnavårdslagen

— om överhuvud förutsättningar härför äro till finnandes —

skulle erbjuda en tillfredsställande ersättning för tvångsuppfostran, måste

betraktas såsom ovisst.

Under åberopande av vad nu anförts hemställes, att i 1 § vidtages sådan

ändring, att förordnande om tvångsuppfostran må kunna meddelas även i

fråga om brott, vilket icke i lag är belagt med högre straff än böter. Bifalles

denna hemställan, lärer därav föranledas, att 2 § utgår och att i 3 §

i stället för »fängelse elier straffarbete» insättes »straff». Att den, som i

nu avsett fall ådömes tvångsuppfostran, är i fråga om rätt till fullföljd av

talan likställd med övriga, som bliva föremål för sådan åtgärd, torde följa

av stadgandet i 20 § av förevarande förslag.

4 §.

Lagrådet:

Enligt nuvarande lagstiftning gäller såsom undantagslös regel att domstols

förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt skall gå

i verkställighet utan hinder av att förordnandet ej vunnit laga kraft. I andra

stycket av förevarande paragraf föreslås nu, att domstolen skall äga bestämma

dels att med verkställigheten skall anstå tills laga kraft åkommit förordnandet,

och dels att den dömde skall i avbidan å verkställigheten kunna tagas

i förvar. Härmed torde åsyftas helt skilda fall. Innebörden av den befogenhet,

som i förra hänseendet gives domstolen, lärer få antagas vara den,

att anstånd med verkställigheten må medgivas, när särskilda omständigheter

därtill föranleda och domstolen finner det kunna utan fara för den dömdes

avvikande tillåtas honom att vara på fri fot. Ett sådant anstånd kan tydligen

komma att sträcka sig över en ganska avsevärd tid, och någon inskränkning

i den dömdes rörelsefrihet under samma tid är icke ifrågasatt.

Förordnande åter om den dömdes tagande i förvar kan icke vara avsett att

komma till användning i annat fall än alt anstånd med verkställigheten ej

medgives och skall således gälla endast den tid, som kan förflyta emellan

domen och en nära förestående verkställighetsåtgärd. Ett sådant omhändertagande

är med andra ord att anse såsom rent provisoriskt i avvaktan på

expediering och utförande av den exekutiva myndighetens beslut om verkställighet.

Vad angår av domstol lämnat anstånd med verkställighet torde

av det föreslagna stadgandets ordalydelse med tillräcklig tydlighet framgå,

att ett dylikt medgivande ifrågakommer endast såsom undantag från den allmänna

regeln om omedelbar verkställighet, och att därvid bör tagas hänsyn

till möjligheten att den dömde kan avvika, synes så ligga i sakens natur, att

ej heller därom särskilt uttalande i lagtexten är nödigt. Däremot torde ändamålet

med ett förordnande örn den dömdes tagande i förvar böra erhålla ett

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

75

klarare uttryck. Detta torde kunna ske på det sätt, att i andra stycket andra

punkten föreskrives att, där anstånd med verkställigheten ej medgives, domstolen

må förordna att i avbidan på Konungens befallningshavandes beslut

om verkställighet den dömde skall genom allmänne åklagarens försorg tagas

i förvar.

I likhet med departementschefen finner lagrådet närmare bestämmelser

örn sättet för tagande i förvar av den, som dömes till tvångsuppfostran,

icke böra ingå i lagen. Befogenhet att förordna örn sådan åtgärd bör tillkomma

domstolen, under det att utförandet av beslutet anförtros åt åklagaren.

En allmänt hållen erinran om att denne härvid har att gå till väga »på

lämpligt sätt» utsäger ej annat eller mer än som ändock följer av hans tjänsteplikt

och måste därför anses överflödig. I den sammanställning, vari de

anmärkta orden här förekomma i andra stycket, kunna de även giva anledning

till det missförstånd, att — såsom under förarbetena ifrågasatts — det

skulle tillhöra domstolen att lämna anvisning om sättet för förvaringen. Dessa

ord synas fördenskull böra utgå.

5 §.

Lagrådet:

Att det i förevarande paragraf avsedda erkännandet av kommunal eller

enskild uppfostringsanstalt icke kan få vara oåterkalleligt, lärer vara så påtagligt,

att en lagbestämmelse, vilken icke uttalar mer än detta, knappast kan

vara erforderlig. Däremot saknar det uppenbarligen icke sin särskilda betydelse,

att, såsom sker i 1 § lagen angående verkställighet av domstols förordnande

om tvångsuppfostran, återkallelse förklaras kunna göras »när som

helst»; därigenom fastställes, att i avtal och uppgörelser med sådan anstalt

icke med laga verkan kan ingå villkor om rätt för anstalten att tillgodonjuta

uppsägningstid. De anmärkta orden torde därför icke böra uteslutas vid det

nyssnämnda stadgandets överflyttande till den nya lagen,

6 §.

Lagrådet:

Den i paragrafen upptagna bestämmelsen att för allmän uppfostringsanstalt

skall finnas en av Kungl. Maj:t fastställd stadga avser en angelägenhet,

som utan särskilt lagstadgande ankommer på Kungl. Maj:ts åtgärd. Även

med hänsyn till det i 22 § avsedda bemyndigandet för Kungl. Majit att meddela

tillämpningsföreskrifter till lagen lärer bestämmelsen kunna utgå.

7 §■

Lagrådet:

Sakkunnigförslaget upptog i 8 § en bestämmelse, att elev må för kortare

tid beviljas permission. De sakkunniga anförde, att permission borde ifrågakomma

icke blott i exceptionella fall, såsom för att besöka en nära anförvant

på hans dödsbädd eller bevista en sådan anhörigs begravning, utan även ingå

som en mera normal beståndsdel av den uppfostrande behandlingen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Sedan i avgivna yttranden betänkligheter uttalats mot att permission skulle

erhålla en så vidgad användning, har departementschefen funnit en säkert

grundad mening rörande den omfattning, i vilken permission utan våda kunde

beviljas, icke kunna vinnas utan praktisk erfarenhet vid de allmänna uppfostringsanstalterna.

Han har därför ansett försiktigheten bjuda att icke i

lag fastslå någon regel örn permission; i stället borde det överlämnas åt

Kungl. Maj:t att med stöd av det föreslagna stadgandet i 22 § utfärda erforderliga

föreskrifter härom.

Lagrådet, som delar de anförda betänkligheterna mot en alltför utsträckt

användning av permission, har intet att erinra mot ett stadgande av innehåll

att, när särskilda skäl därtill föreligga, permission för kortare tid beviljas

den som undergår tvångsuppfostran. Då det icke kan anses ligga i sakens

natur att ett sådant avbrott i den uppfostrande behandlingen må förekomma,

samt frågan obestridligen är av sådan betydelse att den ej bör regleras

allenast genom tillämpningsföreskrifter, synes en bestämmelse av antytt

innehåll helst böra givas i lagen. Det må emellertid erinras, att i lagen örn

ungdomsfängelse något stadgande i detta ämne icke kommit att inflyta, men

att den bestämmelse, som vid lagens tillkomst förutsattes skola komma att

utfärdas av Kungl. Majit, var avsedd att få ett innehåll motsvarande vad nu

ifrågasatts. (Jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1935 s. 326.) Då det måste

anses mindre lämpligt om de båda lagarna i detta avseende ej skulle överensstämma,

finner sig lagrådet icke böra hemställa om någon ändring i det

remitterade förslaget under annan förutsättning än att motsvarande ändring

göres i lagen örn ungdomsfängelse.

8 §■

Lagrådet:

Gällande lag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran

innehåller (4 §) vissa stadganden rörande å uppfostringsanstalt

intagen elevs placering utom anstalten före den slutliga utskrivningen. Den

placering som där avses torde närmast vara att anse såsom en form av villkorlig

utskrivning eller utskrivning på försök, sedan elevens uppfostran kan

antagas hava fortskridit så långt att grundade förhoppningar örn hans välförhållande

förefinnas. I nu föreliggande lagförslag motsvaras den alltså

huvudsakligen av den utskrivning på prov, varom förmäles''i 11 och 12 §§.

Av annan art är det i förevarande paragraf avsedda överlämnandet av

elev, som intagits å uppfostringsanstalt, till fostran och utbildning utom anstalten.

Under det utskrivningen på prov är att betrakta såsom en förmedlande

övergång till den fullständiga frihet som följer med den slutliga

utskrivningen, utgör nämnda överlämnande endast ett annat sätt för en alltjämt

fortgående tvångsuppfostran. Såsom förutsättningar för överlämnandet

stadgas att åtgärden, örn vilken anstaltens styrelse har att besluta, prövas

vara för eleven gagnelig och finnes lämpligen kunna ske.

I olikhet med vad som gäller örn placering av elev utom uppfostringsanstalt

enligt gällande lag innehåller det remitterade förslaget icke någon

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

77

föreskrift om viss minimitid för elevens föregående vistelse inom uppfostringsanstalten.

Att så ej skett är enligt lagrådets mening ägnat att framkalla

vissa betänkligheter. Då en minderårig så förbrutit sig, att domstolen efter

övervägande av alla de omständigheter, som skola tagas i beaktande, funnit

hans rättelse böra sökas genom tvångsuppfostran, synes i regel böra gälla,

att den dömde under någon ej alltför kort tid skall kvarbliva å den anstalt,

där han intagits. Såsom framhållits i ett av de över sakkunnigförslaget avgivna

yttrandena måste nämligen de för uppfostran av unga lagbrytare speciellt

organiserade allmänna uppfostringsanstalterna med deras för ändamålet

utbildade personal äga alldeles särskilda förutsättningar att fylla denna

uppgift, under det att likvärdig eller bättre fostran endast undantagsvis

kan beredas utom anstalten. Detta synes lagrådet i särskild mån äga sin giltighet

i fråga om den första tiden av tvångsuppfostran. Det måste nämligen

antagas vara ägnat att i hög grad påverka en i uppfostringsanstalt intagen

elev i gynnsam riktning att han en tid vänjes vid den ordning och den disciplin

som där äro rådande. Visserligen kan det sägas att med tillit må överlämnas

åt uppfostringsanstaltens styrelse att i de särskilda fallen avgöra när

och huruvida stadgade förutsättningar för elevs placerande utom anstalten

äro för handen. Det kan icke förutsättas att en sådan åtgärd då komme att

vidtagas utan att eleven fått vistas inom anstalten tillräckligt länge för att

dess ledning skall hava bildat sig ett säkert omdöme om honom. Men det synes

knappast vara väl förenligt med den allvarliga karaktär, som dock

måste utmärka tvångsuppfostran, att icke en viss minimitid för själva anstaltsvistelsen

också skall vara uttryckligen fastställd i lag. Huru denna

minimitid bör bestämmas kan vara föremål för olika uppfattningar. Den

synes lagrådet lämpligen kunna fastställas till sex månader efter intagandet

i anstalten. En sådan tidsbestämning lärer i allmänhet ej föranleda, att

utplacering av elev, där förutsättningarna finnas, kommer att äga rum senare

än eljest skulle bliva fallet. Det måste nämligen anses föga sannolikt

att anstaltens styrelse skulle finna en kortare prövotid vara tillfyllest.

Vad nu anförts angående elevs skyldighet att under viss minimitid vara

underkastad uppfostran i därför inrättad anstalt synes böra gälla såsom

allmän regel. Emellertid kunna särskilda förhållanden föreligga som betinga

undantag från denna regel. I sådana fall bör anstaltens styrelse äga

rätt att även på ett tidigare stadium ombesörja att elev överlämnas till fostran

utom anstalten.

Lagrådet hemställer alltså, att i paragrafen intages stadgande därom, att

det här avsedda överlämnandet ej må ske tidigare än sex månader efter det

elev intagits i anstalten, med mindre särskilda förhållanden därtill föranleda.

U §■

Lagrådet:

Åtminstone efter orden synes bestämmelsen i första stycket liäntyda på att

vid utskrivning på prov andra omständigheter icke skulle få komma i be
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

traktande än elevens uppförande under anstaltsvistelsen och ledningens därå

grundade uppfattning om hans framtida välförhållande. Tydligt är emellertid,

att en utskrivning, som från dessa synpunkter må vara fullt befogad,

stundom kan innebära en för eleven, särskilt på grund av hans ungdom,

ganska äventyrlig åtgärd. Så blir fallet, när all säkerhet saknas för att han

icke snart nog efter utskrivningen kommer att råka i svårigheter och nöd,

och detta utan att därför behöver antagas, att han icke skall »förhålla sig

väl». I ett sådant läge kan det otvivelaktigt vara till fördel, om med utskrivningsbeslut

får anstå till en något lämpligare tidpunkt. Måhända förutsättes,

att dylika hänsyn ändock till en viss grad kunna bliva beaktade i

den praktiska tillämpningen, men det måste likväl anses mindre tillfredsställande,

att anstaltsstyrelsen, örn den finner sig böra förfara på sådant

sätt, icke äger stöd av tydlig lag. Härvid må erinras, att i lagen örn ungdomsfängelse

(13 §) till en kategorisk föreskrift örn skyldighet att företaga

utskrivning på prov fogats förbehållet »så framt ej särskilda skäl däremot

äro». Även om förhållandena icke äro i allo jämförliga och möjligen vid

sistnämnda stadgandes tillkomst andra skäl varit de huvudsakligen inverkande,

synes dock en liknande bestämmelse kunna hava sitt berättigande

även i nu förevarande sammanhang. I allt fall torde någon jämkning av

ordalagen kunna ske i syfte att åt stadgandet giva en mindre strängt bindande

avfattning än den föreslagna.

U §.

Lagrådet:

Då i denna och i 16—18 §§ talas om andra »brott» än det eller de som föranlett

förordnandet om tvångsuppfostran, måste tydligen härmed förstås

även brott, å vilket efter lag icke kan följa strängare straff än böter.

17 §.

Justitierådet Afzelius:

Enligt sakkunnigförslaget (5 §) skall den, som dömts till tvångsuppfostran,

kvarstå såsom elev vid anstalten till dess att han utskrivits därifrån antingen

på prov eller ock slutligt. I detta avseende intager det remitterade förslaget

(4 §) så till vida en annan ståndpunkt som den dömde skall kvarstå

såsom elev ända till dess att han slutligt utskrives.

Förevarande paragraf avser det fall att den, som dömts till tvångsuppfostran,

begår brott under tid efter utskrivning på prov men före slutlig

utskrivning. Då enligt sakkunnigförslaget den dömde under sådan tid ej

längre såsom elev tillhör anstalten, har i ett motsvarande stadgande (18 §)

följdriktigt angivits att domstol, där den förordnar att den ådömda tvångsuppfostran

skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet, tillika

har att meddela föreskrift »att den brottslige skall ånyo intagas för att undergå

fortsatt tvångsuppfostran». I förevarande paragraf har upptagits ett

stadgande, som helt överensstämmer med sakkunnigförslagets. Med den

skillnad, som föreligger emellan de båda förslagen i avseende å den brotts
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 27.

79

liges ställning till anstalten, lärer emellertid en sådan föreskrift icke vara på

sin plats i fråga om den, vilken oansett utskrivning på prov fortfarande kvarstår

såsom elev vid anstalten och alltjämt är att anse såsom där »intagen».

De anmärkta orden synas fördenskull böra uteslutas. Då det nya brottet

kan vara av hur ringa svårhetsgrad som helst, torde icke med föreskriftens

bibehållande i det remitterade förslaget vara åsyftat att göra en återkallelse

av utskrivningen oeftergivlig. Skulle emellertid meningen vara denna och

därjämte att för här ifrågavarande fall till domstolen överflytta den anstaltsstyrelsen

eljes tillkommande befogenheten att besluta om återkallelse av utskrivning

på prov, måste tydligen, av hänsyn till lagförslagets språkbruk i

övrigt, väljas annat uttryckssätt, exempelvis »att den brottslige skall återföras

till anstalten för att där undergå fortsatt tvångsuppfostran».

Regeringsrådet Aschan, justitierådet Forsberg och jastitierådet Sandström:

Därest den som dömts till tvångsuppfostran begår brott medan han är

utskriven på prov och därom övertygas innan slutlig utskrivning sker, äger

enligt förevarande paragraf domstolen förordna att den ådömda tvångsuppfostran

skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet. Därjämte

har föreskrivits att domstolen skall förordna »att den brottslige skall ånyo

intagas för att undergå fortsatt tvångsuppfostran». Med hänsyn emellertid

därtill att den som utskrivits på prov fortfarande är elev vid anstalt, där han

intagits, och förty trots utskrivningen alltjämt kan betraktas såsom där intagen,

hemställes att stadgandet i denna del underkastas härav påkallad

jämkning.

21 §.

Lagrådet:

Genom lag den 5 juni 1936 örn ändring i vissa delar av strafflagen har

2 kap. 15 § samma lag ändrats så, att där uteslutits det allmänna stadgandet

om påföljd av ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, varjämte de i

strafflagen förekommande särskilda bestämmelserna om ådömande av samma

påföljd förklarats skola upphöra att gälla. Den i förevarande paragraf

av förslaget gjorda hänvisningen till 2 kap. 15 § strafflagen torde därför

böra utgå. Därjämte lärer böra iakttagas, att det i paragrafen använda uttrycket

»förlust av ämbete», vilket avser såväl avsättning som mistning av

befattning på viss tid, bringas till överensstämmelse med terminologin i

ovannämnda lag den 5 juni 1936.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.

1 §■

Lagrådet:

Med stadgandet i tredje stycket lärer icke vara åsyftat, att förundersökning

skall äga rum i samtliga fall, där enligt lag kan ifrågakomma att den

tilltalade dömes till tvångsuppfostran, utan allenast att förundersökning skall

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

hava skett innan domstolen dömer till tvångsuppfostran. Till utmärkande av

denna stadgandets innebörd torde ordalagen böra i någon mån förtydligas.

Detta synes kunna ske på det sätt, att åt stycket gives ungefär den lydelse,

att ej må till tvångsuppfostran dömas, med mindre förundersökning ägt rum,

därvid ock, så framt ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtas, skall hava

anskaffats intyg av läkare rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

2 §.

Lagrådet:

Vidtages i 1 § den av lagrådet ifrågasatta omformuleringen med avseende

å tredje stycket, erfordras i följd härav någon jämkning av de inledande

orden i andra stycket av förevarande paragraf.

Vid den förundersökning, som enligt förslaget måste föregå ett förordnande

örn tvångsuppfostran, blir läkarundersökning obligatorisk. Denna skall,

om den tilltalade är häktad, utföras av fängelseläkaren. För annat fall kan

ej föreligga svårighet att låta samma myndighet som utser förundersökaren

— eller således domstolen eller dess ordförande — samtidigt meddela förordnande

jämväl för den läkare, som skall anlitas. Härigenom undvikes

den obestridligt mindre lämpliga anordningen att förundersökaren efter eget

skön tillkallar läkaren. Ej heller synes betänklighet böra möta att — såsom

otvivelaktigt måste vara till fördel — domstolen och dess ordförande befrias

från att taga befattning med frågan om handräckning för den tilltalades inställande

hos läkaren och att i stället åt polismyndighet gives bemyndigande

att efter anmälan av förundersökaren eller läkaren vid behov meddela sådan

handräckning. Godkännes vad sålunda förordas, påkallas härav ändringar

i andra och tredje styckena av förevarande paragraf i förslaget.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

81

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 12 oktober

1936 avgivna utlåtande över de den 22 maj 1936 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga;
4)

lag om upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag om ändring i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr

361);

6) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 (nr 333)

om utlännings rätt att här i riket vistas; samt

7) lag om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Det utredningsarbete, varur de förevarande lagförslagen framgått, har —

såsom vid lagrådsremissen anförts av dåvarande chefen för justitiedepartementet

— närmast föranletts av en i skrivelse (nr 292) av 1935 ars riksdag

framställd anhållan, att Kungl. Maj:t måtte snarast låta verkställa omarbetning

av gällande lagstiftning angående tvångsuppfostran till närmare överensstämmelse

med det av riksdagen i samband med skrivelsens avlåtande antagna

förslaget till lag örn ungdomsfängelse. Vid granskningen i lagrådet

har icke någon väsentlig erinran framställts mot den föreslagna reformen.

För egen del finner jag mig kunna giva förslagen min anslutning och vill

därför förorda, att desamma föreläggas riksdagen till antagande; förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 27. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

till lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927 om utlännings

rätt att här i riket vistas torde dock, av skäl som jag i det följande

skall angiva, icke böra föreläggas riksdagen. Med anledning av erinringar,

som framställts av lagrådet eller särskilda ledamöter av detta, liava vidtagits

vissa ändringar i förslagen, varjämte på några punkter verkställts

jämkningar av formell natur.

Vad först angår förslaget till lag om tvångsuppfostron hava två av lagrådets

ledamöter hemställt, att i 1 § vidtages sådan ändring att förordnande

om tvångsuppfostran må kunna meddelas även i fråga om brott, vilket icke

i lag är belagt med högre straff än böter. Möjlighet skulle då finnas att

ådöma tvångsuppfostran vid sådana brott som t. ex. förargelseväckande

beteende å allmän plats, fylleri å sådan plats, ouppsåtlig! vållande till

kroppsskada av det i 14 kap. 12 § strafflagen angivna slaget samt vissa

slag av åverkan ävensom vid en mängd smärre ordningsförseelser utanför

strafflagens område. I betraktande av tvångsuppfostringsåtgärdens

allvarliga beskaffenhet förefaller det emellertid icke tilltalande, att sådan åtgärd

tillgripes med anledning av brott av så ringa svårhetsgrad. Denna uppfattning

torde ock vara allmän bland domstolarna, att döma därav att med

nuvarande lagstiftning, vilken medgiver att tvångsuppfostran följer å brott

som endast är belagt med böter, blott i sällsynta fall inträffat att någon dömts

till tvångsuppfostran för sådant brott. I de fall då brottslighet som här

avses utgör utslag av sådan vanart, att särskild uppfostrande behandling

kräves för den minderåriges tillrättaförande, synes åtgärd enligt barnavårdslagen

— som i dylika fall alltid torde kunna ifrågakomma — vara att föredraga

framför tvångsuppfostran. Jag har därför icke ansett mig böra föreslå

någon ändring av det remitterade förslaget på denna punkt.

Lagrådets erinringar angående 4—6 §§ hava givit anledning till jämkningar

i dessa lagrum. Vad lagrådet anfört vid 7 § har däremot icke ansetts böra

föranleda, att någon ändring vidtages i förslaget.

Vid 8 § har lagrådet hemställt, att i paragrafen intages stadgande därom

att överlämnande till fostran och utbildning utom anstalten ej må ske tidigare

än sex månader efter det elev intagits i anstalten, med mindre särskilda förhållanden

därtill föranleda. I motiveringen till sin hemställan har lagrådet

givit uttryck åt den åsikten, att det visserligen icke kan förutsättas att anstaltsstyrelsen,

örn lagrummet bibehålies i den lydelse det har i det remitterade

förslaget, skall utplacera elev utan att denne fått vistas inom anstalten tillräckligt

länge för att anstaltsledningen skall liava bildat sig ett säkert omdöme

om honom, men att det knappast är väl förenligt med den allvarliga

karaktär, som måste utmärka tvångsuppfostran, att icke en viss minimitid

för själva anstaltsvistelsen skall vara uttryckligen fastställd i lag. Enligt

min mening är det uppenbart, att utplacering av elev enligt förevarande lagrum

icke bör komma i fråga utan att noggrann prövning föregått. Det är

naturligt att härför kräves någon observationstid, och efter vad man har anledning

antaga kommer anstaltsledningen i regel icke att finna en kortare tid

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

83

än sex månader tillräcklig. Vid sådant förhållande synes emellertid den av lagrådet

föreslagna bestämmelsen knappast fylla något praktiskt behov. Då

härtill kommer, att en dylik bestämmelse måhända — såsom redan vid remissen

till lagrådet framhållits — skulle kunna föranleda att man icke redan

från början av elevs anstaltsvistelse ägnade erforderlig uppmärksamhet åt

frågan, huruvida behandling å tvångsuppfostringsanstalt vore den för eleven

lämpligaste behandlingsformen, har jag ansett lagrummet böra bibehållas

i dess lydelse enligt det remitterade förslaget.

Med anledning av vad lagrådet anfört angående 11 § har ett tillägg gjorts

i paragrafens första stycke.

I fråga örn 17 § hava lagrådets samtliga ledamöter — under hänvisning

till att även en på prov utskriven enligt förslaget är att anse som elev vid

anstalten — framställt erinringar mot paragrafens stadgande, att domstol

må, om en på prov utskriven begår brott och övertygas därom innan han

slutligt utskrivits, förordna ej blott att den ådömda tvångsuppfostran skall

träda i stället för straff jämväl för det nya brottet utan även att den brottslige

skall ånyo intagas för att undergå fortsatt tvångsuppfostran. Så till vida

hava dock lagrådets ledamöter varit av skilda meningar som en ledamot

ansett, att bestämmelsen om befogenhet för domstol i sistnämnda hänseende

borde utgå, medan tre av ledamöterna allenast hemställt, att bestämmelsen

måtte underkastas viss jämkning. För min del finner jag, att domstol, om

den jämlikt förevarande lagrum underlåter att döma till straff, bör äga såväl

befogenhet som skyldighet att förordna, att eleven återtages till anstalten. Vid

sådant förhållande har jag ansett bestämmelsen böra bibehållas, dock har

densamma med hänsyn till de erinringar som framställts mot dess avfattning

underkastats viss formell jämkning.

I 21 § hava, med beaktande av lagrådets erinran, vidtagits några ändringar,

föranledda av lagen den 5 juni 1936 örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Vad lagrådet anfört angående förslaget till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga har givit anledning till överarbetning av förslaget,

därvid lagrådets erinringar iakttagits.

I förslaget till lag örn ändring i vissa delar av barnavårdslagen har rubriken

omformulerats. Med hänsyn därtill, att 44 § 4 morn. barnavårdslagen

enligt lagen den 12 juni 1936 angående ändring i vissa delar av denna lag

skall från och med den 1 januari 1938 betecknas såsom 3 mom. samt att de

nu förevarande lagförslagen, såsom jag strax skall närmare utveckla, icke

torde böra träda i kraft tidigare än nämnda dag, har beteckningen 4 mom.

ändrats till 3 mom. En jämkning av formell natur har jämväl vidtagits i

momentets text.

Förslaget till lag angående ändrad Igdelse av 31 § lagen den 2 augusti 1927

örn utlännings rätt att här i riket vistas torde, med hänsyn till vad jag nyss

anfört örn tidpunkten för de förevarande lagförslagens ikraftträdande, icke

böra föreläggas riksdagen. Den nämnda lagen av 1927 upphör nämligen

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

att gälla med 1937 års utgång, och i det förslag till reviderad lagstiftning i

ämnet, som torde komma att föreläggas 1937 års riksdag, lärer det förhållande

som föranlett ifrågavarande ändringsförslag vinna beaktande.

I förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen har en formell

jämkning vidtagits.

Med avseende å den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande hava lagrådets

ledamöter framhållit angelägenheten av att anordningar vidtagas för

omhändertagande av de psykiskt undermåliga minderåriga lagöverträdare,

vilka väl enligt gällande lag, men icke enligt förslaget skulle kunna komma

i åtnjutande av tvångsuppfostran. Med hänsyn därtill hava de hemställt —

två av ledamöterna dock endast under förutsättning att utsikter finnas att

inom den närmaste tiden till lösning föra fram frågan om behandlingen av

det uteslutna klientelet — att med ikraftträdandet av den nya lagstiftningen

måtte anstå i avvaktan på att nämnda fråga löstes och att därför ikraftträdandet

gjordes beroende på Kungl. Maj:ts förordnande.

Vad först beträffar de psykiskt undermåliga, vilka då den nya lagstiftningen

träder i kraft redan äro dömda till tvångsuppfostran, är att märka,

att bestämmelsen i 10 § första stycket av förslaget till lag om tvångsuppfostran

icke såsom obligatoriskt föreskriver överförande till sinnessjukhus eller

annan vårdanstalt av elev, som företer rubbning i själsverksamheten, utan

endast stadgar, att sådant överförande såvitt möjligt skall ske. Sådana elever

kunna överföras — förutom till de vanliga sinnessjukhusen — tili statens

anstalter för asociala imbecilla, nämligen Salberga sjukhus, imbecillavdelningen

vid Källshagens sjukhus samt Västra Marks sjukhus, vilka tre anstalter

förklarats för sinnessjukhus, ävensom till statens uppfostringsanstalter

för vanartade sinnesslöa, nämligen statens uppfostringsanstalt för

sinnesslöa gossar å Salbohed samt statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa

flickor, belägen i Vänersborg. Även skyddshemmet åkerbrukskolonien

Hall, som är avsedd för manlig ungdom, lärer kunna mottaga sådana

elever. Denna anstalt användes nämligen i enlighet med ett av riksdagen

utan erinran lämnat uttalande i den vid lagrådsremissen omtalade

propositionen till 1936 års riksdag angående omorganisation av skyddshemsverksamheten

numera uteslutande för psykiskt abnorma elever. Det sagda

torde giva vid handen, att något uppskov med den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande icke är påkallat av hänsyn till dem, som vid lagens ikraftträdande

redan äro intagna i allmän uppfostringsanstalt. Det förtjärar i

delta sammanhang att nämnas, att det i lagrådets utlåtande omnämnda\,;

redningsarbetet rörande lagen örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare

numera fortskridit så långt, att för ändamålet tillkallade sakkunniga

avlämnat förslag till ny lag i ämnet (statens offentl. utredn. 1937:3) vilket

för närvarande är utremitterat till myndigheter och andra för yttrande.

Enligt detta förslag skall under vissa förutsättningar person, som undergår

tvångsuppfostran men som befinnes vara av sinnesbeskaffenhet varom i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

5 kap. 6 § strafflagen sågs, kunna ådömas förvaring att träda i stället för

tvångsuppfostran.

Vad angår minderåriga som lagforas efter den nya lagstiftningens ikraftträdande,

gäller undantagslöst, att psykiskt abnorma ej må dömas till

tvångsuppfostran. Enligt vad allmänt anses är detta ägnat att avsevärt

befordra effektiviteten av uppfostringsarbetet i de allmänna uppfostringsanstalterna,

och i ett flertal av de yttranden som avgivits över förslaget har uttalats

tillfredsställelse härmed. För min del finner jag det vara av sådan vikt,

att de allmänna uppfostringsanstalterna snarast möjligt befrias från de icke

normala kriminella, att med de föreslagna åtgärderna i detta syfte enligt min

mening ej bör anstå i avbidan på att möjlighet öppnas för domstolarna att

förordna om särskild behandling av de psykiskt undermåliga elementen. I

detta sammanhang tillåter jag mig även erinra, att i den förut omnämnda

skrivelse, vari 1935 års riksdag begärde omarbetning av gällande lagstiftning

om tvångsuppfostran, riksdagen uttryckte önskan att omarbetningen

måtte verkställas snarast.

De straffrättsliga reaktioner, som för de psykiskt undermåliga komma

i fråga i stället för tvångsuppfostran, hava angivits vid förslagens remitterande

till lagrådet. Till vad då anförts vill jag foga att genomförandet

av nyssnämnda förslag rörande ny lagstiftning om förvaring kommer att

bereda avsevärt ökade möjligheter, i jämförelse med vad fallet är enligt nuvarande

förvaringslag, för omhändertagande på lämpligt sätt av ungdomliga förbrytare

som äro psykiskt undermåliga. Då förslaget, som nämnt, är utremitterat

till myndigheter och andra för yttrande, finnes anledning att antaga,

att det icke skall dröja länge innan förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen.

Det förtjänar vidare, med avseende å det fall att vanligt frihetsstraff

kommer i fråga, att framhållas, att straffverkställigheten, när det gäller ungdomliga

brottslingar, sker efter regler som utformats på annat sätt än för

äldre fångar.

Det måste emellertid anses önskvärt, att den föreslagna lagen örn tvångsuppfostran

träder i kraft samtidigt med lagen om ungdomsfängelse. Denna,

som skall gälla från och med den dag Konungen förordnar, kan icke beräknas

kunna sättas i kraft tidigare än den 1 januari 1938. Vid sådant förhållande

finner jag det vara motiverat, att, för att lagarna om ungdomsfängelse

och om tvångsuppfostran må kunna träda i kraft samtidigt, åt Konungen

överlämnas att bestämma, jämväl när den senare lagen skall komma i tilllämpning.

Med hänsyn härtill hava i lagförslagen bestämmelsen om ikraftträdandet

ändrats på sätt lagrådet hemställt.

Lagrådet har vid förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen

uttalat, att om med den svenska straffrätten införlivas sådana påföljder

av brott som ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, vilka båda ådömas

utan att något bestämt straff dessförinnan utmätes, reglerna angående omröstning

till dom i brottmål i 23 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken icke er
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

bjuda ledning för alla de fall, då fråga om ådömande av sådan påföljd kan

komma att ställas under omröstning. Härvid åsyftas det förhållandet, att

ehuru omröstningsreglema i 23 kap. rättegångsbalken för vissa fall förutsätta

att det kan avgöras vilken eller vilka av flera vid en omröstning yppade

meningar som är lindrigast, varken i lag eller i de föreliggande förslagen

någon norm finnes angiven för en sådan jämförelse mellan vanligt tidsbestämt

frihetsstraff, å ena, samt ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, å

andra sidan. Såsom ett sätt att komma till rätta med de svårigheter, som

härigenom kunna uppkomma, anvisar lagrådet utvägen att i särskild lag

som tillägg till rättegångsbalkens stadganden angående omröstning till dom

föreskriva, att om vid överläggning till dom fråga uppkommer om ådömande

av ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, denna fråga först skall avgöras

genom särskild omröstning.

Den av lagrådet påtalade bristen på bestämmelser som angiva svårhetsgraden

av ungdomsfängelse och tvångsuppfostran i förhållande till tidsbestämda

frihetsstraff må väl kunna vålla tvivelsmål, huruvida ungdomsfängelse respektive

tvångsuppfostran är lindrigare eller svårare än ett i målet jämväl

ifrågasatt tidsbestämt straff. Något hinder mot att i nu avsedda fall tillämpa

omröstningsreglema i 23 kap. rättegångsbalken finnes dock icke, ty i

brist på lagbestämmelser i angivna hänseende äger domstolen att fritt bedöma

olika ifrågasatta åtgärders relativa svårhet. Vid sådant förhållande

torde tvingande skäl icke föreligga att nu åvägabringa en komplettering av

de i rättegångsbalken upptagna omröstningsreglema. Erinras må för övrigt

i detta sammanhang att i 1734 års lag, som redan i sin ursprungliga lydelse

innehöll ifrågavarande regler, det — frånsett bestämmelser om bötesförvandling

— över huvud taget icke fanns någon norm fastställd för jämförelse

mellan olika straff.

Enligt min mening är ej heller tidpunkten lämplig för ett försök till lösning

av förevarande processuella spörsmål. Frågan om utformandet av omröstningsregler

för det fall, att ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran är

ifrågasatt, synes nämligen böra ses i sammanhang med de motsvarande problem

som möta vid andra åtgärder på det kriminalpolitiska området. Att

märka är sålunda, att i det betänkande med förslag till lag örn behandling

av förbrytare hemfallna åt alkoholmissbruk m. m., som avgivits den 31 december

1935 av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens

offentl. utredn. 1936: 4), föreslagits ett nytt slags straff, alkoholistfängelse,

vilket liksom ungdomsfängelse och tvångsuppfostran skulle vara inom vissa

gränser obestämt till tiden och som skulle ådömas direkt utan att först annat

straff utmättes. Det förut omnämnda förslaget till ny lagstiftning om förvaring,

som avgivits av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, ävensom

ett av samma sakkunniga avgivet förslag till ny lag om internering av

återfallsförbrytare innebära likaledes att ådömandet av dessa skyddsåtgärder

ej skall föregås av utsättande av straff. En utredning av hithörande

spörsmål torde ej heller böra förbigå frågan, huru omröstning bör ske då

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

87

villkorlig dom är ifrågasatt. Lagstiftningen om villkorlig dom är för närvarande

föremål för utredning av sakkunniga inom justitiedepartementet.

Under dessa förhållanden synes det vara förenat med betänkligheter att

nu till särskild lagstiftningsåtgärd upptaga frågan, huru omröstning bör ske

då ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran är ifrågasatt. Då därtill kommer

att såsom nyss framhållits något oavvisligt behov av sådan lagstiftningsåtgärd

icke föreligger — önskemål örn komplettering av omröstningsbestämmelserna

framställdes ej heller under förarbetena till ungdomsfängelselagen,

ehuru fråga därom då kunnat väckas med samma fog som nu — har jag

ej funnit skäl att för närvarande föreslå någon lagstiftningsåtgärd i förevarande

avseende.»

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad nu angivits ändrade

förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om tvångsuppfostran;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 206) innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga;

4) lag angående upphävande av 3 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn

förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

6) lag örn ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321)

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Staaff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1937:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 s. 3 i texten
  2. Rskr. 1937:70 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tvångsuppfostron m. m. a1 i texten
  3. 1LU 1937:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m. s. 1 i texten