Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, m. m

1937-05-07 · 100 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 99 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:310, Med förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

1

N

Nr 310.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förvaring och internering i säkerhetsanstalt, m. m.;

given Stockholms slott den 7 maj 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)

om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110)

örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare;

4) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16

s. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) om straffregister;

8) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;

9) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

samt

10) lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

Om förvaring av vissa''abnorma förbrytare.

1 §•

Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, må domstolen i stället

för straff ådöma förvaring i säkerhetsanstalt, därest

1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara

oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och

2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i

målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående

vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;

samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan

följa straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.

2 §.

Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller

med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före

prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av beskaffenhet

som i 1 § 3. sägs, eller till uppförande på grund varav anståndet må förklaras

förverkat; prövas han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §

strafflagen sägs, och kan det antagas att han vid begående av det brott för

vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, må

domstolen, under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, i stället

för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jämväl

i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring i säkerhetsanstalt.

3 §•

Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt

fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller

tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen

sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna

i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans sä
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

3

kerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra oell

tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället

för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

Om internering av återfallsförbrytare.

4 §•

Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i

stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brottslige

1. efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott

ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraftvunnen;

2. undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år;

3. därefter, antingen medan han undergår straffarbete eller inom fem år

från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som

varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår

brott samt å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt

lag kan följa straffarbete; samt

4. på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i

målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta

genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom.

Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag om internering

stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon förskyller straffarbete

på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen.

Gemensamma bestämmelser.

5 §•

Frågor enligt denna lag skola, i de fall nedan angivas, behandlas av en

nämnd bestående av fem ledamöter (interneringsnämnden). Chefen för

fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter

jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen

för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för återstående

tid av löpande period.

Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit inneha

vare av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Suppleant

för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.

Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga erfarenhet

i fångvårdsärenden.

Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot, som är eller

varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i

hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller suppleant, som kunnat

förordnas till ordförande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han

tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom är

i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla

samma jäv som i fråga om domare.

Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna

lag må talan ej föras.

Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet utfärdar Konungen.

6 §■

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering dömes, skall domstolen

inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.

Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i

målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda

yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum,

vare frågan därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs

någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta

nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen

hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan örn ådömande

av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran

skall vad här i fråga örn fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen

för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det

mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den

tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt till biträde för sin talans

förberedande och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid

skall stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar

gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 örn

vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar

av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes finnes stadgat angående part som hålles häktad.

Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verkställas

utan hinder av att det ej äger laga kraft.

7 §•

När, i annat fall än i 3 § sägs, till förvaring eller internering dömes, skall

domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde icke må utskrivas.

Minsta tid må bestämmas för förvaring till lägst ett och högst tolv

år samt för internering till lägst fem och högst femton år.

För förvaring enligt 3 § vare minsta tid ett år. Där förvaringen trätt i

stället för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden,

må dock utskrivning icke äga rum före nämnda tids utgång.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

5

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder, som gälla för beräkning

av strafftid; dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas

från den dag, då utslaget ankommer till den myndighet som har att förordna

örn verkställigheten, och må i övriga fall tiden ej räknas från tidigare dag

än den, då beslutet örn förvaring eller internering vunnit laga kraft.

8 §■

Säkerhetsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning, som av

Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §.

Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskrivning

på prov) eller slutlig.

Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må

dock den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet

slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus.

Örn utskrivning beslutar nämnden.

10 §.

Före utgången av den för förvaringen eller interneringen gällande minsta

tiden skall nämnden, även örn framställning ej gjorts, pröva huruvida den förvarade

eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till

person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst

var tolvte månad ånyo företaga sådan prövning.

Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning

om utskrivning.

11 §•

Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under

tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för

honom gällande föreskrifter.

Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under minst tre år.

Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har

han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden

pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall

tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya

beslut av nämnden förlängas med ett år i sänder. Har den på prov utskrivne

under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom

som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra.

12 §.

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom

gällande föreskrifter som avses i 11 §, eller finnes han på grund av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller

egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än

ett år.

Finnes skälig anledning antaga att den som återhämtats kan, därest han

ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,

må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av

nämnden förlängas med högst ett år i sänder.

Föreligger fråga örn återhämtande av den som utskrivits på prov, må

nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess

nämnden meddelat beslut i ärendet.

13 §.

Ådömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan

han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen

tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället för

straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock där genom

villkorlig dom beviljats anstånd med straffet.

Vid bestämmandet av minsta tiden för förvaringen eller interneringen

skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten av det brott för

vilket han blivit dömd till straff.

14 §.

Varder den, som dömts till förvaring eller internering, innan han utskrivits

övertygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den

ådömda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Är

brottet begånget efter förvaringens eller interneringens början och av grov

beskaffenhet, må dock domstolen, om synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens

hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att förvaringen eller

interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 § återhämtats

eller enligt 15 § återintagits och som, innan'' han ånyo utskrivits, övertygas

att hava begått annat brott.

Vid förordnande att ådömd förvaring eller internering skall avse annat

brott må domstolen, om så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes

påkallat, bestämma ny minsta tid för den fortsatta förvaringen eller interneringen.

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott,

må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen skall

träda i stället för straff jämväl för det nya brottet samt att den brottslige

skall återintagas i säkerhetsanstalten eller ock, örn brottet begåtts före utskrivningen,

allenast förordna, att den ådömda förvaringen eller interneringen

skall avse jämväl detta brott.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämndens

yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämnden

tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande örn återintagning skall ny minsta

tid för den fortsatta åtgärden bestämmas. Minsta tiden för internering

må i sådant fall kunna bestämmas till lägst två år.

16 §.

övertygas den, som slutligt utskrivits eller för vilken efter utskrivning på

prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må

domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda förvaringen

eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till

straff för brott som begåtts före förvaringens eller interneringens början,

skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med

hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid

för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts

till förvaring eller internering, på framställning av allmän åklagare och sedan

den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid.

18 §.

Ådömd förvaring eller internering vare förfallen, såframt domen ej börjat

verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

19 §•

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den

dömde eller för annan av att någon dömes till straff eller, där skilda verkningar

följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda

stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring eller internering ådömes;

dock att vad nu sägs icke skall gälla då till förvaring dömes enligt 3 §.

I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställighet

av förvaring eller internering som avser ett föregående brott anses lika

med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag utskrivning

ägde rum.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må användas

i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av

ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses

i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan

lag eller författning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare och lagen samma dag örn internering av återfallsförbrytare.

Dock skall, i mål där fråga är örn ansvar allenast för brott

begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens

ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre

straff än böter, beträffande förordnande om förvaring eller internering

äldre lag tillämpas.

I fråga örn verkan av förordnande om förvaring eller internering som meddelats

efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden

för förvaringen eller interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i

äldre lag.

Förvaring varom i 3 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brottslige

undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens

ikraftträdande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

9

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om

verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om verkställighet

av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering

av återfallsförbrytare skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och

4 §§x av lagen skola hava följande lydelse:

Lag om verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

1 §•

Den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall sysselsättas

med arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta

övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas för honom att,

örn han utskrives, kunna försörja sig.

3 §•

Omedelbart efter intagandet i säkerhetsanstalt skall den förvarade eller

internerade hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre

månader. Efter utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i enrum,

där sådant ej påkallas av hänsyn till hans behandling eller fara för

ordningen eller säkerheten inom anstalten.

4 §.

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden

skall i tillämpliga delar gälla vad om fängelsefånge stadgas; dock

må under den i 3 § omförmälda observationstiden göras de inskränkningar

i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen.

Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes

stadgat om tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjukdom

eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1937:177.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om

tillsyn över deni, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfalls
förbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om tillsyn

över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga

förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare,

skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och 6 §§ av lagen skola hava följande

lydelse:

Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt.

1 §•

Då någon enligt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt utskrives

på prov, skall interneringsnämnden, med iakttagande att onödigt lidande

ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter

för denne och förordna om sådan tillsyn över honom, att han såvitt möjligt

avhålles från att ånyo begå brott.

I den mån---ändrade bestämmelser.

3 §.

För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden förordna

tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig,

äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga

att mottaga sådant förordnande.

6 §•

Uppehåller sig---äger vistas.

Visar sig---hos länsstyrelsen.

Besluter länsstyrelsen att taga den utskrivne i förvar, skall nämnden omedelbart

underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden bestämt,

huruvida den utskrivne skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

11

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny paragraf

av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 §

strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

16 §.

I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för

straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

5 KAP.

6 §•

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller

sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring

saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses

efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i allmänhet

å gärningen följa bort. I vissa fall må, enligt vad därom är särskilt

stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.

16 KAP.

3 §•

Blev den---eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt, och blev förvaringen eller interneringen till

fullo eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två

till och med tio år dömas.*

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Senaste lydelse se SFS 1921: 288, jfr beträffande 16 kap. 3 § SFS 1936: 244.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)

angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående

verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag,

1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---målsägandes besvär.

Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts

prövning eller är straffdomen villkorlig, åge vad nu är sagt ej tillämpning.

Lag samma vare, där, på sätt i lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt

stadgas, yttrande i målet inhämtats från interneringsnämnden och

nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt.

6 §.

Varder straff---laga kraft.

Har jämlikt lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt överrätt

i stället för straff ådömt förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,

skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens

utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1927:112.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig

frigivning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---< lag sägs.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet

av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom.

lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister2 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,

1 Senaste lydelse se SFS 1927: lil.

2 Senaste lydelse se beträffande 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ SFS 1937:174 samt beträffande

8 § 1 morn. SFS 1936: 248.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 310.

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma

kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i

anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §.

3 mom. Har förordnande meddelats att ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran

eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall träda i stället

för annan påföljd eller avse jämväl annat brott än det för vilket till ungdomsfängelse,

tvångsuppfostran, förvaring eller internering blivit dömt, skall

uppgift därom lämnas till registret från den domstol eller myndighet som

meddelat förordnandet.

5 §•

Då någon---i registret.

Fångvårdsstyrelsen skall---strafftidens längd.

Befälhavare, som---därstädes avlidit.

Då någon---till registret.

Där någon, som intagits till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,

därifrån slutligt eller på prov utskrives eller, där någon, som utskrivits på

prov, återhämtas till anstalten, eller där förvarad eller internerad avlider i

anstalten, skall anstaltens föreståndare därom lämna uppgift till registret. Då

för någon, som på prov utskrivits från förvaring eller internering, tillsynen

upphör, åligger det interneringsnämnden att därom göra anmälan till registret.

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än säkerhetsanstalt

anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna paragraf,

under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplysning

därom meddelas i anteckningen eller uppgiften. 7

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre

rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall

är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock

genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar,

än i 1, 3 eller 4 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom

uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller

annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare

eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna örn häktning,

eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksdagens

justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet

än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan

upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerutdrag,

skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall

därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller

till internering i säkerhetsanstalt, åge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock

minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse

eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,

pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till

last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, örn ena

maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och

andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom---samtyckt därtill.

Vill make---sin talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 §

gångsbalken.

1 mom. rätte''

Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

27 KAP.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,

muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör

eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla

förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,

fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt, i besvärsskriften eller, om hovrätten förordnat

om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivande

föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall

ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens

vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret

kallad, där så kan ske.

Avses med---prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i

underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens

utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, bereus

tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gälle

dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro

vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande,

ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upplyses

att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

6 §■

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,

må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 15 § SFS 1936: 219 och beträffande 30 kap. 6 § 1

morn. SFS 1933:178, jfr i fråga om sistnämnda lagrum SFS 1934:16.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete

eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för annat

brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran,

ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej

under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra

kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp

som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller

internering.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).#

Härigenom förordnas, att 18, 41, 47 och 48 §§ sinnessjuklagen den 19 september

19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i

lagen skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 46 a §, av nedan angivna

innehåll:

18 §.

Kan sinnessjuk---—- utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna

fällas till ansvar för begånget brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot

annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men

överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller

som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete

eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Har sinnessjuk, som i andra stycket sägs, utskrivits jämlikt 17 § och varder

han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för

utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården

annorledes förordnat.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1937:79.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 310.

41 §.

Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för

mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt

att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för

försök till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,

med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet

vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huruvida

han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Där i annat fall domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av

sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att han vid tiden

för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 5 eller 6 §

strafflagen sägs, må han ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande

inhämtats i enahanda hänseenden.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete

eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott varom förmäles i

1 § 3. lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår ungdomsfängelse,

anledning förekomma därtill att han jämlikt 3 § nämnda lag

underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i 6 §

andra stycket samma lag avses, inhämta läkares utlåtande angående hans

sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen

kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag

samma vare, om styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon

som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen örn förvaring och internering i

säkerhetsanstalt undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att

han jämlikt 3 § samma lag underkastas förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen

eller domaren i stället skall gälla om styrelsen; dock att, om läkare

hos styrelsen gjort framställning örn förhör, det skall ankomma på styrelsen

att föranstalta örn sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller

domaren att lämna styrelsen meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder

som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats

till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att

jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 §

i vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvikelser

som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som---ansvar fri.

2. Har domstol---mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å

sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förkla
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

19

rats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han

är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om han förvaras

å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess

plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet

ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen

göra framställning om den straffriförklarades intagande å sådant sinnessjukhus.

Vid framställningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter,

fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den

sträffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga föreskrifter

om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder — — — finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i

2 morn., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner

laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus

för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning

utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter

anmälan av länsstyrelsen, bestämmer.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 § eller

46 a §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning

vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas

längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i--— rannsakningens gång.

48 §.

1. Fånge, som---vid fångvården.

Föreligger beträffande---nyss nämnts.

Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,

eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande

anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller

observation å sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk---hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som

skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara

i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 3 mom. den 1 juli 1937 samt i

övrigt den dag Konungen förordnar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 april 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet fråga angående revision

av förvarings- och interneringslagarna.

Föredraganden anför:

»Den 20 april 1934 erhöll min företrädare i ämbetet, statsrådet Schlyter,

såsom framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag, bemyndigande att

låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens

och fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid

.skulle upptagas, nämndes frågan om en reformering av lagarna den 22

april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering

av återfallsförbrytare. Resultatet av den i anledning härav verkställda

utredningen föreligger nu i ett den 2 januari 1937 dagtecknat betänkande

med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna

m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens

offentl. utredn. 1937: 3).1

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från justitiekanslersämbetet,

rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, intemeringsnämnden, medicinalstyrelsen,

sinnessjuknämnden, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, örebro samt Västerbottens län ävensom rådhusrätterna i

Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva yttrande har beretts

styrelserna för svenska kriminalistföreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,

Sveriges advokatsamfund och svenska diakoniss-sällskapet.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar

med undantag av styrelserna för svenska kriminalistföreningen och svenska

1 De sakkunniga utgjordes av advokaten Eliel Löfgren, ordf., borgmästaren Thorwald Bergguist,

överdirektören Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, presidenten Karl Schlyter och professorn

Folke Welter, med extra hovrättsfiskalen Kurt Holmgren såsom sekreterare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

21

diakoniss-sällskapet. Vissa länsstyrelser ha bifogat av dem infordrade yttranden

från landsfogdar.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet

anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Genom lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare och om internering av återfallsförbrytare, vilka trädde i kraft

den 1 januari 1928, infördes i vår rätt regler örn skyddsåtgärder till bekämpande

av den kroniska brottsligheten. De båda lagarna lia icke efter

sin tillkomst undergått annan ändring, än att enligt lagen den 13 mars 1937

angående upphävande av 3 § förvaringslagen — enligt vilket lagrum förordnande

om förvaring i regel ej må meddelas för någon som kan insättas i allmän

uppfostringsanstalt -— nämnda paragraf skall sättas ur kraft den dag

Konungen förordnar.

Förordnande örn förvaring och om internering meddelas under i lagarna

angivna förutsättningar beträffande person, som fälles till straff av viss svårhetsgrad,

och innebär att han skall i stället för att undergå straffet intagas

till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive interneras i interneringsanstalt

för återfallsförbrytare.

Lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har avseende å

dem, som prövas vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av

sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, s. k. förminskad

tillräknelighet. I fråga om förutsättningarna för förordnande örn någons

intagande i vårdanstalt skiljer lagen mellan det fall att den tilltalade redan

någon gång tidigare har dömts till förvaring och det att så ej är förhållandet.

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må

ej meddelas, med mindre den tilltalade dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet

måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet

avsedda verkan, dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund

av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående

vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller

egendom, dels ock dömes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till

fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, för därefter begånget

brott dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott,

till straffarbete eller fängelse. I fråga om person, som tidigare varit

underkastad förvaring, gäller åter, att om han dömes till straffarbete eller

fängelse och förhållandena i övrigt äro sådana som nyss sagts, förordnande

kan meddelas örn intagning i vårdanstalt.

Enligt lagen om internering av återfallsförbrytare erfordras för förordnande

örn någons internering första gången, att han, efter det han dömts

till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant

straff genom domar som äro lagakraftvunna. Vidare skall den tilltalade hava

undergått straffarbete sammanlagt minst tio år, varjämte han därefter, me
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

dan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för undergående

av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, skall hava begått

brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år. För förordnande

om internering kräves ytterligare, att den tilltalade på grund av utredning

angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden

måste antagas icke komma att låta sig rätta genom undergående av straff

samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Lagen skall emellertid icke äga tillämpning å den, som prövas vid

gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §

strafflagen sägs. Begår den, som en gång internerats, före eller efter utskrivningen

ånyo brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst ett år,

äger domstolen förordna om hans internering på livstid. Har någon att

undergå straffarbete på livstid, må internering ej ifrågakomma.

Förordnande om förvaring eller internering meddelas av domstolen under

samverkan med en särskild för hela riket gemensam nämnd bestående av

fem ledamöter, den s. k. interneringsnämnden.

Förvaring skall pågå minst under så lång tid som den varunder den

dömde, såframt förordnande om förvaring ej meddelats, skolat undergå bestraffning.

Därjämte gäller, att han ej må utskrivas förr än han undergått

förvaring i minst två år. Beträffande internering har det allmänna minimum

i lagen bestämts till tio år. Där särskilda skäl äro, må dock utskrivning

äga rum efter fem år. Utskrivning må i intet fall äga rum förrän två

år utöver den bestämda strafftiden gått till ända. För internering, som icke

är livstidsinternering, har vidare uppställts en maximitid av tjugu år. Undantagsvis

må denna maximitid överskridas, nämligen därest det synes uppenbart

att den internerade fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom. Även en livstidsinternerad kan utskrivas efter tio år, dock

ej förrän han i anstalten tillbragt två år utöver den tid han skolat undergå

bestraffning.

Under de första åtta åren efter förvaringslagens ikraftträdande har förordnande

om förvaring meddelats i 153 fall. Av de sålunda till förvaring dömda

hava 148 varit män och 5 kvinnor. I 83 av de nämnda fallen var förvaringsanledningen

helt eller huvudsakligen tjuvnadsbrott, i 19 sedlighetsbrott.

Antalet förvarade uppgick den 1 december 1936 till 109. Av dessa voro 93

intagna i den vid centralfängelset i Norrköping anordnade vårdanstalten för

förminskat tillräkneliga förbrytare, 9 i kronohäktet i Ystad, 2 i den vid centralfängelset

i Växjö anordnade vårdanstalten för förminskat tillräkneliga

kvinnliga förbrytare och 5 på grund av senare konstaterad sinnessjukdom i

sinnessjukavdelning vid fångvården.

Under nyssnämnda tidsperiod har intemeringsbeslut meddelats i 51 fall,

samtliga avseende män. I 44 av fallen var interneringsanledningen helt eller

huvudsakligen tjuvnadsbrott. Antalet internerade utgjorde den 1 december

1936 41. Av dessa voro 40 intagna i den vid straffängelset i Karlstad anordnade

intemeringsanstalten för manliga återfallsförbrytare och 1 i sinnessjukavdelning

vid fångvården.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Översikt över förslaget
-

23

De sakkunniga ha vid utarbetandet av sitt förslag främst åsyftat en utvidgning

av förvarings- och interneringsinstitutens tillämpningsområden.

Sakkunnigförslaget innefattar emellertid revision av instituten även i andra

avseenden. Vid bearbetningen inom justitiedepartementet lia avvikelser endast

i mindre väsentliga delar gjorts från de sakkunnigas förslag.

Beträffande det klientel, för vilket förvarings- och interneringsinstituten

skola vara avsedda, ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i utvidgande

riktning. Enligt sakkunnigförslaget liksom enligt gällande rätt skall ådömande

av förvaring avse personer, som vid begåendet av brott varit och fortfarande

äro av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, men

till bestämmelsen härom har fogats ett stadgande att lika med sådan sinnesbeskaffenhet

skall anses sexuell abnormitet, som icke kan hänföras under

nämnda lagrum eller under 5 § i samma kapitel, vilket sistnämnda lagrum

avser de på grund av helabnormitet strafflösa. I fråga om interneringsinstitutet

ha de sakkunniga föreslagit upphävande av förbudet att till internering

döma tilltalad, som prövas vid gärningens begående ha varit av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. — I departementsförslaget ha

dessa av de sakkunniga föreslagna ändringar icke upptagits.

Förutsättningarna för ådömande av förvaring äro i sakkunnigförslaget

starkt utvidgade. Utan åtskillnad mellan det fall att den tilltalade förut undergått

förvaring och det att så icke är förhållandet, ha de sakkunniga föreslagit,

att det för ådömande av förvaring skall fordras att det brott, för

vilket lagföringen sker, är sådant att därå enligt lag kan följa straffarbete

eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Att i förslaget

ej såsom i nuvarande lag förutsättes att straff av visst slag ådömes utan

blott att å brottet kan följa visst slags straff, sammanhänger med att enligt

de sakkunnigas förslag skyddsåtgärden skall ådömas direkt utan att först

något straff utsättes.

Tillämpningsområdet för förvaring har vidare av de sakkunniga föreslagits

utsträckt på det sätt, att förvaring i två fall skall kunna träda i stället för

annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, ehuru lagföring icke

sker för något nytt brott som i och för sig kan föranleda förvaring.

Det ena fallet är det, att någon genom villkorlig dom fått anstånd med

straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott och att anståndet

förverkas. Domstolen har i sådant fall enligt förslaget möjlighet att låta förvaring

träda i stället för det villkorligt ådömda straffet, även örn icke anledningen

till förverkandet är ett brott — eller icke är ett brott av sådan svårhet

att det enligt det föregående kunnat föranleda förordnande om förvaring.

För ådömande av förvaring i detta fall gälla de eljest för förvaring uppställda

förutsättningarna beträffande straffoemottaglighet och vådlighet, varjämte

fordras att den dömde skall vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap.

6 § strafflagen sägs och att det kan antagas att han vid begåendet av det

brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Det andra åsyftade fall, i vilket enligt sakkunnigförslaget förvaring kan

träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, är det,

att någon som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse

eller som för brott av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller

tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §

strafflagen sägs och att det på grund därav och med hänsyn til! omständigheterna

i övrigt måste antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig

för annans säkerhet till person eller egendom. I sådant fall må enligt förslaget

domstol ådöma förvaring att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran

återstår. Behörig domstol för talan om ådömande av förvaring

i detta fall är hovrätt. Särskilda föreskrifter föreslås i syfte att säkerställa,

att sådan talan icke anställes med mindre den är påkallad av förhållandena.

I nu behandlade delar ansluter sig departementsförslaget till de sakkunnigas

förslag utom däruti, att en mindre jämkning gjorts vid angivandet av

brottsförutsättningen enligt den sistnämnda bestämmelsen och att talan enligt

bestämmelsen föreskrivits skola anhängiggöras vid den domstol som

först avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran.

Vad härefter beträffar förutsättningarna för ådömande av internering, innebär

sakkunnigförslaget utvidgning av institutets tillämpningsområde framför

allt genom att kravet på tidigare straffbelastning föreslås nedsatt från

fyra till två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års undergånget

straffarbete. Viss hänsyn har också tagits till andra ansvarspåföljder än

straffarbete. Lika med dom å straffarbete skall sålunda gälla dom å förvaring

och lika med undergånget straffarbete undergången förvaring. Vid sidan

av regeln, att det aktuella brottet skall vara förövat medan den brottslige

undergår straffarbete eller inom fem år därefter, har ock, för det fall att

han varit förvarad eller internerad, uppställts den alternativa förutsättningen

att brottet begåtts inom tio år från det han utskrevs. Beträffande det aktuella

brottets svårhet kräves enligt förslaget blott, att å detsamma kan följa

straffarbete, en ändring som sammanhänger med att enligt förslaget internering

liksom förvaring skall ådömas direkt utan att först något straff utsättes.

I fråga örn såväl förvaring som internering innehåller sakkunnigförslaget

nya bestämmelser angående minimitiden för åtgärdens varaktighet. Enligt

förslaget skall sålunda, frånsett visst undantagsfall, domstolen, när förvaring

ådömes, med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges

vådlighet bestämma viss minsta tid, lägst ett och högst tolv år, före vars utgång

den dömde icke må utskrivas. Beträffande internering gives en motsvarande

föreskrift, enligt vilken minimitiden skall bestämmas till lägst fem

och högst femton år. Internering på livstid skall ej längre ådömas. Förslaget

innehåller icke någon bestämmelse om maximitid för internering.

lnterneringsnämndens befattning med ärenden om förvaring eller internering

är bibehållen enligt förslaget.

I nu berörda avseenden överensstämmer departementsförslaget i allt väsentligt

med sakkunnigförslaget.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

25

Med avseende å anstaltsorganisationen har sakkunnigförslaget utformats

på sådant sätt, att enligt detsamma icke i lag göres någon åtskillnad med

avseende å anstalt för det ena eller andra slaget skyddsåtgärd. Huru de förvarade

och internerade skola fördelas på olika tillgängliga anstalter, är enligt

de sakkunniga en fråga, beträffande vilken Kungl. Majit med ledning av vårdoch

andra lämplighetssynpunkter i administrativ ordning bör hava att meddela

föreskrifter. De sakkunniga ha uttryckt förmodan, att det därvidlag kunde

befinnas lämpligt att i överensstämmelse med rådande ordning hålla huvudparten

av de till förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda

åtskilda, men de ha icke ansett lämpligt att införa föreskrift därom i lag.

I stället för de nuvarande benämningarna ''vårdanstalt för förminskat tillräkneliga

förbrytare’ och ''interneringsanstalt för återfallsförbrytare’ användes

i förslaget beteckningen ''skyddsanstalt’. — Departementsförslaget ansluter

sig i denna del i huvudsak till sakkunnigförslaget; dock har beteckningen

''skyddsanstalt’ utbytts mot ''säkerhetsanstalt’.

I formellt hänseende bibehåller sakkunnigförslaget den nuvarande anordningen

med en särskild lag för vartdera av de båda instituten, nämligen en

lag örn förvaring av vissa abnorma förbrytare, ersättande den nuvarande lagen

örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, och en lag om internering

av återfallsförbrytare. Jämte dessa båda lagförslag ha de sakkunniga

framlagt förslag till med dem sammanhängande ändringar i andra lagar.

— I departementsförslaget ha bestämmelserna om förvaring och örn internering

sammanarbetats till en ''lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt’.

Förslagets allmänna grunder.

Behovetav en reform av förvarings- och interneringsinstituten,

innefattande en utvidgning av institutens tillämpningsområden, vitsordas allmänt

i yttrandena. Betänkligheter, som i ett par yttranden yppats mot att

nu skrida till en reform på grundval av sakkunnigförslaget, ha icke avseende

å behovet i och för sig av ändrad lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Malmöhus

län framhåller sålunda den förevarande lagstiftningsfrågans sammanhang

med andra lagstiftningsproblem samt ifrågasätter uppskov för frågans

lösning i större sammanhang, och en ledamot av styrelsen för föreningen

Sveriges stadsdomare giver uttryck åt tvekan huruvida revisionen av

förvarings- och interneringslagarna bör genomföras utan samband med en

omarbetning av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Medicinalstyrelsen

finner det väl vara tveksamt, örn en allmän revision av förvarings- och

interneringslagarna nu bör företagas utan samband med en omarbetning av

5 kap. 6 § strafflagen, men förklarar sig ändock icke hava något att erinra

mot en omedelbar utvidgning av de ifrågavarande båda lagarnas tillämpningsområden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

De sakkunnigas förslag har i stort sett vunnit anslutning i de avgivna yttrandena.

Sålunda har förslaget lämnats utan erinran eller uttryckligen tillstyrkts

i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Västerbottens län samt av

landsfogdarna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Värmlands och Västerbottens

lån. Och i övriga yttranden har i allmänhet erinran framställts endast

mot enstaka punkter i förslaget. Vid den följande redogörelsen för yttrandenas

innehåll komma beträffande varje särskilt spörsmål endast sådana

yttranden att omnämnas, i vilka detsamma gjorts till föremål för ett uttryckligt

uttalande.

I sakkunnigförslaget angives förvaringslagens klientel i huvudsak

på samma sätt som i den nuvarande förvaringslagen. Liksom enligt

denna skall sålunda förvaring kunna ådömas, där någon prövas vid brotts

begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5

kap. 6 § strafflagen sägs. Emellertid skall vidare lika med sinnesbeskaffenhet,

varom i nämnda lagrum sägs, anses sexuell abnormitet, som icke kan

hänföras under lagrummet eller under 5 § i samma kapitel.

De sakkunniga ha till stöd för denna bestämmelse anfört, att sexuell abnormitet

enligt den psykiatriska vetenskapens nuvarande ståndpunkt kunde

föreligga hos en person utan att likväl hans sinnesbeskaffenhet kunde hänföras

under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen. Därest i sådant fall abnormiteten

toge sig uttryck i brott, förefölle det med hänsyn till arten av de brottstyper

som närmast ifrågakomme naturligt, att den brottslige under i övrigt för

förvaring uppställda villkor skulle kunna underkastas denna skyddsåtgärd.

Det kunde dessutom förväntas, att en dylik behandling av sedlighetsförbrytarna

kunde öka dessas benägenhet att, till möjliggörande av utskrivning, frivilligt

underkasta sig kastrering och därigenom minska behovet av tvångsåtgärder

i sådant syfte. I sakkunnigbetänkandet har den föreslagna bestämmelsen

vidare belysts på följande sätt:

Med sexuell abnormitet avses här en kroppslig och själslig beskaffenhet

som framträder i yttringar av sexualdriften, vilka i ett eller annat avseende

avvika från de hos friska och normala människor förekommande. Hit höra

sålunda de fall, där sexualdriften är inriktad på ett abnormt objekt (homosexualitet,

otukt med djur, otukt med biologiskt omogna sexualobjekt), och

vidare sådana fall, där sexualobjekten utgöras av individer vilka äro ascendenter,

descendenter eller syskon till subjektet. En annan grupp av sexuellt

abnorma består av människor, hos vilka sexualdriften är förbunden antingen

med begäret att tillfoga andra lidande (sadister) eller att själv tillfogas

lidande (masochister), eller ock med tillfälliga attribut till ett normalt sexualobjekt

(fetischism). Till sexuell abnormitet räknas slutligen även den beskaffenhet

som skönjes i sådana utslag av sexualdriften, vilka visserligen

avse normala sexualobjekt men i fråga om driftens styrka, dess abnorma

lättväckbarhet eller den bio-psykologiska sexualprocessens förlopp avvika

från en normal könsdrifts yttringar.

Enligt erfarenheten förekomma yttringar av abnorm könsdrift mycket ofta

i förening med bristfälligheter i den psykiska utvecklingen eller sjukliga rubb
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

ningar i själsverksamheten. Sålunda plägar tidelag i regel förekomma framför

allt hos mer eller mindre djupt undermåliga individer; otukt med minderåriga

vanligen i samband med imbecillitet eller semla respektive arteriosklerotiska

hjärnförändringar; exhibitionism hos sexualneurotiker, epileptikcr

samt svårt alkoholiserade eller genom hjärnsjukdomar försvagade individer.

I åtskilliga fall sammanhänga yttringar av sexuella abnormiteter med förändringar

i de endokrina organens verksamhet eller med skador eller sjukdomar

i själva könskörtlarna.

Emellertid förekomma även fall av sexuell abnormitet, särskilt homosexualitet

och benägenhet att söka biologiskt omogna sexualobjekt (pädophili), under

sådana omständigheter, att man måste tillskriva vissa yttre förhållanden

ett avgörande inflytande på den abnorma sexualdriftens uppkomst. Detta

gäller de situationer, där en individ tidigare visat normal könsdrift men,

under inflytande av särskilda förhållanden, röjt abnorma drag. Sålunda är

det känt, att en homosexuell driftriktning stundom kan komma till stånd

hos förut normala individer, när tillfällen till normal driftstillfredsställelse

saknas, till exempel under verkställighet av frihetsstraff eller då någon eljest

av en eller annan anledning under längre tid är avstängd från umgänge

med det motsatta könet. Det är vidare en känd sak, att personer, som varit

i hög grad inställda på könsnjutning, under sitt sökande efter nya retmedel

(''Reizhunger’), kunna komma in på abnorma vägar (homosexualitet, pädophili).

Det är slutligen icke ovanligt, att män och kvinnor, särskilt i pubertetsåldern

då könsdriften ännu är mera plastisk, genom förförelse inriktas

på homosexualitet utan att, så vitt man kan förstå, en abnorm läggning förefunnits.

I samtliga dessa fall plägar emellertid jämte den förvärvade abnorma

driftinriktningen även den normala finnas kvar, så att könsdriften

kan tillfredsställas än på abnormt, än på normalt sätt (s. k. bisexualitet).

I rättspsykiatrisk praxis har i vårt land sedan lång tid den regeln plägat

tillämpas, att yttringar av abnorm sexualdrift, som förefinnas ensamma utan

att andra konstitutionella eller förvärvade rubbningar i själsverksamheten

kunnat konstateras, icke ansetts böra motivera användning av 5 kap. 5 eller

6 §. Undantag har gällt blott för ''fall där den abnorma könsdriften till sin

art är i så hög grad avvikande från en normal människas själsliga beskaffenhet,

att den måste anses förutsätta djupa rubbningar i känslolivet och

höggradig moralisk okänslighet, på grund varav hela personligheten får anses

såsom abnorm (svåra former av sadism, de mycket ovanliga fallen av

necrophili).

En felaktig inställning av könsdriften är emellertid ofia svårutrotlig, även

om den i vissa fall uppkommit huvudsakligen under inflytande av yttre omständigheter.

Att söka behandla dessa fall med vanligt straff kan därför

mången gång visa sig vara ändamålslöst, medan en långvarig behandling

utan bestämt maximum sannolikt skulle visa sig mera verkningsfull. Det

är enligt de sakkunnigas mening också troligt, att utsikterna till en icke tidsbestämd

frihetsförlust å skyddsanstalt skulle även i svårpåverkade fall göra

den sexuellt abnorme benägen att underkasta sig medicinsk behandling, varigenom

han kan tänkas återfå förmågan att leva ute i samhället utan att

genom yttringar av abnorm sexualdrift bryta mot i strafflagen givna förbud.

Förslaget att i förevarande hänseende med sinnesbeskaffenhet enligt 5

kap. 6 § strafflagen jämställa sexuell abnormitet, vilken kan hänföras varken

under 5 eller G § i nämnda kapitel, tillstyrkes uttryckligen i flera yttranden.

Sålunda förordas förslaget av länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus

län, Stockholms rådhusrätt, landsfogden i Blekinge län och styrelsen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

för föreningen Sveriges stadsdomare. En stadsfiskal i Stockholm ifrågasätter,

under tillstyrkande av förslaget, huruvida icke sexuellt abnorma — åtminstone

då abnormiteten riktat sig mot ungdom under femton år — borde kunna

bliva föremål för förvaring utan att de eljest gällande förutsättningarna

vore uppfyllda.

Rådhusrätten i Göteborg, vars majoritet icke har något att erinra mot bestämmelsen,

anför, att då de sakkunniga till sexuell abnormitet hänfört fall

av otukt i förbjudna led, begreppet torde ha utsträckts till fall som i och

för sig näppeligen kunde räknas dit. Enligt hovrätten för övre Norrland bör

begreppet ’sexuell abnormitet’ i förslaget erhålla sådan begränsning mot de

minsta graderna av abnormitet, att begreppet bleve ungefär jämförbart med

begreppet ''sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs’.

Medicinalstyrelsen har icke kunnat biträda sakkunnigförslaget i förevarande

avseende och anför till stöd för sin mening:

I motiveringen förklara de sakkunniga att de med sexuell abnormitet avse

‘en kroppslig och själslig beskaffenhet, som framträder i yttringar av sexualdriften,

vilka i ett eller annat avseende avvika från de hos friska och normala

människor förekommande’. Definitionen torde i stort sett kunna sägas

motsvara vad man i medicinsk mening åsyftar med sexuell abnormitet. Dock

må erinras, dels att den ''kroppsliga beskaffenhet’, som ingår i den sexuella

abnormiteten, ofta icke kan påvisas utan endast kan på goda skäl antagas

vara förefintlig, dels att ett rent principiellt motsatsförhållande mellan normala

och abnorma yttringar av sexualdriften icke existerar. De senare utgöra

ofta endast mer eller mindre höggradiga förstoringar av tendenser, som

icke äro främmande för det normala sexuallivet, detta icke endast beträffande

sadism, masochism, fetischism m. m. utan även enligt mångas mening

beträffande en grupp inom homosexualiteten. Den normala och den abnorma

sexualdriften gå därför med flytande gränser över i varandra.

I sin exemplifiering av förekommande yttringar av sexuell abnormitet ha

de sakkunniga dock omnämnt företeelser, vilka icke ur medicinsk synpunkt

böra betecknas såsom sådana och vilka icke skäligen kunna antagas vara uttryck

för en ''kroppslig och själslig’ abnormitet hos sexualdriften. De sexualhandlingar,

som otvivelaktigt ofta förekomma mellan likkönade individer

vilka under längre tid icke ha tillfälle till förbindelse med det andra könet,

kunna således icke rimligen betecknas som uttryck för sexuell abnormitet.

Ej heller äro incestförbrytelser i regel uttryck därför; i den mån de grunda

sig på psykisk abnormitet hänför denna sig oftast till andra själsliga områden

än till sexualdriften. Då de sakkunniga vidare göra gällande att ’det alen

känd sak’, att homosexualitet och pädophili kunna uppstå hos ''personer,

som varit i hög grad inställda på könsnjutning’ under ''sökande efter nya retmedel’,

må det anföras att meningsskiljaktighet därom råder och att den

moderna sexualforskningen i regel icke ger stöd åt detta påstående. Men

även örn handlingar av homosexuell eller pädophil natur förekomma vid ett

medvetet sökande efter sensationer, böra de icke utan vidare betraktas som

uttryck för sexuell abnormitet.

Då sexuell normalitet och abnormitet med flytande gränser övergå i varandra,

är det uppenbart, att abnorma sexuella drag och straffbelagda sexualhandlingar

kunna förekomma hos en person, utan att hans sinnesbeskaffenhet

kan hänföras till 5 eller 6 § i 5 kapitlet strafflagen. Huruvida så kan ske

är emellertid icke beroende av frågan örn den abnorma sexualdriften (eller

dess yttringar) förefinnes ensam, ''utan att andra —--rubbningar i själs
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 310.

29

verksamheten kunna konstateras’. Vid den centrala betydelse som sexualiteten

har i själslivet är det tvivelaktigt huruvida en isolerad abnormitet av

densamma kan förekomma. En verklig sexuell abnormitet har alltid en betydande

inverkan på totalpersonligheten.

Om en sexuell abnormitet antingen i sig själv är av sådan art och grad att

vederbörande är oemottaglig eller föga mottaglig för straff samt vådlig för

annans säkerhet till person, eller den förekommer i sådan konstellation med

andra psykiska rubbningar att så blir fallet, torde alltid förutsättningar för

tillämpning av 5:5 eller 5:6 föreligga. Något behov av att för sexuellt abnorma

(i här ovan hävdad och vetenskapligt vedertagen mening) ha en undantagsbestämmelse

sådan som den föreslagna, föreligger därför icke. Vad åter

beträffar sådana sexualförbrytare, vilkas brottsliga handlingar icke grunda

sig på sexuell abnormitet, föreligga icke skäl till någon straffrättslig särbehandling

av sådan art som lagförslaget avser.

Då de sakkunniga tänkt sig att en förvaringsbehandling av sexuellt abnorma

(d. v. s. en behandling av bestraffningskaraktär) skall medföra en ökad

benägenhet hos dem att frivilligt underkasta sig kastrering, vill styrelsen uttala,

att det är föga tilltalande att en medicinsk behandling åsyftande ingrepp

kommer till för att befria vederbörande från straff. Den frivillighet, under

vilken denna operation komme att äga rum, skulle självfallet bli mycket problematisk

och i flertalet fall väl endast skenbar. Ur medicinsk synpunkt kan

den ifrågavarande operationen på grund av dess ytterst allvarliga innebörd

icke godtagas som normal behandlingsmetod förr än medicinens övriga terapeutiska

resurser blivit prövade. Det är icke uteslutet att den nutida hormonforskningen

kan komma att finna medel, som i en del fall göra kastration

onödig.

Fångvårdsstyrelsen hemställer likaledes, att den ifrågavarande bestämmelsen

måtte utgå ur förslaget. Styrelsen hyste starka betänkligheter mot

att dylik utvidgning av förvaringslagens tillämpningsområde skedde innan

strafflagens tillräknelighetsbestämmelser reviderats. De i betänkandet anförda

skälen för utvidgningen funne styrelsen icke bärande. Till vad i betänkandet

anförts om att tillämpandet av förvaringslagen mot sedlighetsförbrytare

kunde förväntas främja frivillig kastrering anmärker styrelsen, att

såvitt den hade sig bekant det ännu icke blivit klarlagt örn en sexuellt abnorm

genom kastrering skulle kunna återfå förmågan att leva ute i samhället utan

brottsliga yttringar av abnorm sexualdrift.

Två ledamöter av rådhusrätten i Göteborg hävda, att sexuellt abnorma

men i övrigt sunda personer icke borde omhändertagas genom förvaring

utan genom internering och först när oförbätterlighet ådagalagts genom

återfall i brott.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat betänkligheter mot den ifrågavarande

bestämmelsen med hiinsyn till att den vore avfattad i väl allmänna

ordalag. Sexuell abnormitet vore ett omfattande och i och för sig

vagt begrepp, varunder kunde hänföras åtskilliga företeelser beträffande vilka

ådömande av förvaring skulle framstå såsom en olämplig eller oskälig

åtgärd.

Vad därefter angår interneringsinstitutets klientel lia de

sakkunniga föreslagit upphävande av den begränsning, som följer av den nu
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

varande föreskriften att tilltalad, vilken prövas vid gärningens begående hava

varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, icke må dömas

till internering.

Till motivering av sitt förslag i detta hänseende ha de sakkunniga anfört:

Vid de sakkunnigas överläggningar har den meningen företrätts, att det

bland de kroniska förbrytare, som enligt gällande lag kunna bliva föremål

för internering, icke skulle finnas många, som verkligen äro i strafflagens

mening själsligt normala. Det har framhållits, att en person, som uppfyller

interneringslagens villkor och sålunda fyra gånger dömts till straffarbete,

avtjänat dylikt straff under tio år samt därjämte är straffoemottaglig och

vådlig, i regel torde vara psykiskt abnorm. Begreppet psykisk normalitet

bör innefatta någon förmåga att anpassa sig efter inom samhället gällande

handlingsregler. Men en sådan förmåga saknas tydligen hos den som trots

en så rik erfarenhet av brottslighetens följder återfaller i brott.

Såsom illustration till detta resonemang har åberopats, att en del av det

klientel, varpå interneringsinstitutet för närvarande tager sikte, befunnits

vara själsligt abnorm. Av de internerade ha sålunda intill den 1 december

1936 två blivit benådade på grund av sinnessjukdom och överförda till sinnessjukhus

samt två efter rymning och förnyat brott såsom abnorma dömda

till förvaring, varjämte ytterligare två tidvis vårdats på sinnessjukavdelning

inom fångvården. Vidare lia av tjugofyra å rättspsykiatriska kliniken vid

centralfängelset å Långholmen undersökta fall, beträffande vilka sådan återfallsbrottslighet

varit för handen som förutsättes för internering, sex funnits

böra behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen och sexton enligt 6 § av samma

kapitel. Endast i två fall ha inga påfallande själsliga rubbningar konstaterats,

men i intet av dessa funnos de övriga personliga förutsättningarna för

en tillämpning av interneringslagen.--- ■—- -— ------— ■—- -—

Om man vill bibehålla internering som skyddsåtgärd mot straffrättsligt

sett normala återfallsförbrytare, är det därmed icke givet, att åtgärdens tilllämpning

skall, på sätt som för närvarande är fallet, begränsas till dylika

förbrytare. Det är visserligen obestridligt, att i förvaringen av den abnorme

förbrytaren merendels ingår ett moment av sjukvård och att det vårdbehov,

som där gör sig gällande, kan föranleda särskilda regler både i fråga om

behandlingen och i andra avseenden. Erfarenheten från förvaringslagens tilllämpning

har emellertid klart visat, att det bland de förvarade finnas många,

vilkas sinnestillstånd icke kräver eller påverkas av egentlig vård, men vilka

icke desto mindre, just på grund av sin ådagalagda farlighet, böra hållas förvarade

under längre tid. Dessa torde till sitt allmänna skaplynne i vid utsträckning

höra samman med det klientel, för vilket interneringsinstitutet

egentligen varit avsett. Det ter sig då naturligt, att såvitt förutsättningarna

i fråga örn den tidigare straffbelastningen äro för handen, döma dylika förbrytare

till internering och ej till förvaring. Någon bestämmelse motsvarande

den i 18 § av gällande interneringslag givna har därför icke upptagits i de

sakkunnigas förslag.

Sakkunnigförslagets utformning på denna punkt har föranlett styrelsen

för Sveriges advokatsamfund att uttala, att internering väl borde bibehållas

såsom ett särskilt institut vid sidan av förvaring men att det finge anses

önskvärt att interneringen kunde användas som en påbyggnad till förvaringen

därigenom att även förminskat tillräkneliga kunde dömas till internering.

Medicinalstyrelsen däremot hemställer örn bibehållande av det nuvarande

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

31

förbudet mot användning av internering för förbrytare, vilka prövas huva

vid gärningens begående varit av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen

sägs. Gentemot de sakkunnigas uttalande att det bland de enligt förvaringslagen

dömda funnes många vilkas sinnestillstånd ej krävde eller påverkades

av egentlig vård, framhåller styrelsen som sin mening, att detta

antagande icke kunde grundas på hittillsvarande erfarenheter under annan

förutsättning än att de medicinska vårdmöjligheterna beträffande de förvarade

till fullo utnyttjats. Styrelsen ansåge emellertid icke utrett, att denna

förutsättning förelåge. För att för framtiden bättre tillgodose dessa vårdmöjligheter

funne sig styrelsen böra påyrka, att det vid den planerade förvaringsans

tälten anställdes en läkare med samma kompetens som krävdes

för erhållande av överläkarebefattning vid statens sinnessjukhus och att denne

läkare gjordes ansvarig för de förvarades kroppsliga och psykiska sjukvård

samt försåges med därtill hörande befogenhet. Enligt styrelsens mening

funnes det så mycket större anledning att nu särskilt framhålla de medicinska

synpunkterna, som den föreslagna utvidgningen av förvaringsbestämmelsemas

tillämpningsområde skulle medföra att ökat antal fall komme att

bliva föremål för förvaring. Styrelsen ifrågasatte vidare med föranledande

av den i sakkunnigbetänkandet framförda meningen, att bland de internerade

icke skulle finnas många som verkligen vore i strafflagens mening själsligt

normala, huruvida icke den ''abnormitet’ som sålunda manifesterade sig hos

dessa återfallsförbrytare ofta till en del berodde på det förhållandet, att de

långvariga, upprepade frihetsstraffen visserligen anpassade dessa människor

efter fängelselivets krav men samtidigt nedsatte anpassningsförmågan för ett

liv ute i det fria samhället. De svårigheter, den frigivne fången vid sitt utträde

ur fängelset hade att kämpa mot, syntes många gånger i sig själva vara

förklaring nog till brottsrecidivet, vilket i flertalet fall vore ett egendomsbrott.

Jämväl interneringsnämnden vänder sig emot förslaget att borttaga den nu

ifrågavarande bestämmelsen. Därest det ansåges önskvärt att de i interneringslagen

givna strängare reglerna skulle kunna tillämpas på psykiskt abnorma,

borde stadganden därom givas i förvaringslagen. Till stöd för sin

ståndpunkt anför interneringsnämnden i huvudsak följande:

Då inom den moderna strafflagstiftningen interneringsåtgärder på relativt

obestämd tid trätt i det tidsbestämda straffets ställe, har motiveringen därför

varit, att samhällets skyddsbehov på detta sätt bättre tillgodoses. Men det

har därvid tillika starkt framhållits, att i fråga örn behandlingen av de internerade

varje av samhällets skyddsbehov icke motiverat lidande bör hållas

fjärran från densamma. Det har varit ett av de huvudargument, varigenom

man sökt förlika det allmänna rättsmedvetandet med nyssnämnda anordning.

Nämnden kan icke finna annat än att de sakkunniga gjort ett bestämt avsteg

från sistnämnda grundsats, då de —• i strid mot vad eljest inom nutida

lagstiftning är vedertaget — utgått ifrån att de psykiskt abnorma brottslingarna

icke i interneringshänseende skola hållas skarpt isär från annan återfallskriminalitet.

-----— -— — — —• —■ --- — •— —---

Det synes emellertid påtagligt, att det i fråga om en återfallskriminalitet,

som icke kännetecknas av psykisk abnormitet, mången gång måste te sig

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

såsom ett betydande och ur samhällets skyddssynpunkt alldeles onödigt lidande

för en brottsling, att han i en och samma anstalt eller avdelning av en

anstalt sammanföres med brottslingar av en utpräglat psykiskt abnorm karaktär.

Visserligen förefinnes inom den nuvarande anstalten för internering

av återfallsförbrytare, väl främst på grund av en viss ojämnhet i lagtillämpningen

under den första tiden efter de nuvarande interneringslagarnas tillkomst,

en del personer av en utpräglat psykiskt abnorm typ, något som även

givit anledning till klagomål från andra därstädes intagna personers

sida; men detta är en olägenhet, som i en ny lagstiftning lätteligen bör kunna

avhjälpas genom att möjlighet beredes vederbörande fångvårdsmyndighet att

med interneringsnämndens samtycke från interneringsanstalt till förvaringsanstalt

överföra personer, som befunnits vara av en psykiskt abnorm typ.

Och det kan även göras gällande, att det i fråga om de gamla vanetjuvar, som

för närvarande företrädesvis befolka den nuvarande interneringsanstalten,

är ur anstaltsbehandlingens synpunkt mindre viktigt, huruvida de rubriceras

såsom psykiskt abnorma eller icke, på sätt de sakkunniga i motiven antytt.

Men förhållandet ställer sig annorlunda i fråga om det nya, väsentligt yngre

klientel, som på grund av de i den föreslagna nya interneringslagen väsentligt

vidgade möjligheterna härför kommer att underkastas internering och som,

på sätt de sakkunniga i motiven framhållit, hittills icke kunnat åtkommas

enligt den gällande förvaringslagen. I fråga om dessa brottslingar lia de

sakkunniga, såsom särskilt framgår av den föreslagna lägre minimitiden för

internering, i avsevärd mån räknat med möjligheten av deras återbördande till

samhället; och i fråga om dem framstår ett sammanförande med psykiskt

abnorma element även med hänsyn till anstaltsbehandlingens ändamål i vida

högre grad än hittills betänkligt. De sakkunniga ha visserligen i fråga om

de mycket unga förbrytarna velat tillgodose önskemålet, att dessa icke onödigtvis

skola sammanföras med det äldre klientelet; men icke ens i fråga om dem

synas de ha velat i lag principiellt genomföra den grundsats, som numera

omsider hos oss gjort sig gällande både i fråga om tvångsuppfostran och ådömande

av ungdomsfängelse, nämligen att de psykiskt abnorma typerna icke

böra sammanföras med det övriga kriminella klientelet.

Beträffande sättet för ådömande av förvaring eller internering

ha de sakkunniga föreslagit en ändring, som övar inflytande på

angivandet av förutsättningarna för skyddsåtgärdens ådömande. Enligt de

nu gällande lagarna örn förvaring och internering förfares när förvaring eller

internering ådömes så, att i domen först straff utsättes och därefter förordnas

att den dömde skall, i stället för att undergå det sålunda ådömda

straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive intagas i interneringsanstalt

för återfallsförbrytare. Under hänvisning till att något dylikt

utsättande av tidsbestämt straff icke förekommer enligt lagen den 15 juni

1935 örn ungdomsfängelse och att denna ordning jämväl frångåtts i den numera

antagna lagen om tvångsuppfostran, lia de sakkunniga föreslagit att

förvaring och internering skola ådömas direkt utan att först något straff utsättes.

Sakkunnigförslagets ståndpunkt i detta avseende har uttryckligen tillstyrkts

av justitiekanslersämbetet, Stockholms rådhusrätt, landsfogden i Blekinge län,

styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Rådhusrätten i Göteborg har emellertid anfört betänkligheter.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 310.

33

Skyddsåtgärden komme att alltför mycket få karaktär av straff och å andra

sidan skulle det verka stötande på den allmänna rättskänslan att straffreaktionen

mot brotten helt utebleve. Styrelsen för föreningen Sveriges

häradshövdingar anmärker mot förslaget i denna punkt, att såväl åklagare

som tilltalad syntes äga ett berättigat intresse att domstolen genom angivande

av ett bestämt straff gåve uttryck åt sin uppfattning angående svårhetsgraden

av det ifrågavarande brottet. Liknande synpunkter anföras av en ledamot av

styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Denne tillägger, att i samband

med förslaget angående direkt ådömande av förvaring eller internering

även föreslagits, att domstolen skulle bestämma viss minimitid för

skyddsåtgärden. Vid tiden för domens meddelande förelåge emellertid

icke tillräcklig grund för att avgöra, huru lång tid anstaltsvistelsen behövde

fortvara för att fylla sitt ändamål. Den fastställda tiden syntes avsedd att

träda i stället för straffet eller väl i själva verket att utgöra en strafftid.

Örn domstolen icke skulle bestämma tiden godtyckligt, torde den komma att

förfara på det sätt, att tiden sattes lika med tiden för det straff brottet ansåges

förskylla. Således skulle resultatet bliva detsamma som av nu gällande

bestämmelser. Därför torde nuvarande stadganden örn straffs utmätande

och om minimitid för anstaltsvistelsen, av vilka ingen olägenhet försports,

böra bibehållas.

I fråga om förutsättningarna för ådömande av förvaring

gäller för närvarande att för dömande till förvaring kräves, att den

tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i

ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, att han med hänsyn

till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning angående

hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig

för annans säkerhet till person eller egendom samt att han dömes till straff

av viss svårhetsgrad. I sistnämnda hänseende göres skillnad mellan vissa

återfallsförbrytare och andra. Beträffande tilltalad, som till fullo undergått

honom för tidigare brott ådömt straffarbete, kräves blott att han för det

aktuella brottet dömes till straffarbete; äro båda brotten sedlighetsbrott, erfordras

ej högre straff för det aktuella brottet än fängelse. Har den tilltalade

förut undergått förvaring, kräves endast, att han för det aktuella brottet

dömes till straffarbete eller fängelse. Om åter den tilltalade icke undergått

honom för tidigare brott ådömt straffarbete eller förvaring, erfordras, att

han för det aktuella brottet dömes till straffarbete i minst två år eller ock

till sådant straff på kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff

jämlikt reglerna örn sammanträffande av brott i 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen

sammanlägges med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet

uppgår till straffarbete i minst två år.

Beträffande förutsättningarna med avseende å straffoemottaglighet och

vådlighet göras i sakkunnigförslaget endast vissa smärre jämkningar. För

ådömande av förvaring förutsattes sålunda enligt förslaget, att den brottslige

på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr Ilo.

:s

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 310-

eller föga mottaglig för straff samt att han med hänsyn till den ådagalagda

brottsligheten samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans

sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom.

I yttrandena ha dessa bestämmelser icke berörts.

I fråga om förutsättningen, att viss brottslighet skall vara ådagalagd, innebär

sakkunnigförslaget däremot betydande avvikelse från vad nu gäller. Enligt

förslaget -— vilket på grund av att förvaring enligt detsamma skall ådömas

direkt ej kan anknyta förutsättningen till ett utsatt straff — förutsättes

för förvaring, att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt

lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller

fängelse. Något krav på att den tilltalade tidigare skall lia undergått straff

uppställes således icke för något fall, och beträffande det aktuella brottets

svårhet fordras betydligt mindre än nu.

De sakkunniga ha beträffande förslagets ståndpunkt i detta avseende

anfört, att det icke kunde förnekas att, därest här regelmässigt fordrades

allenast att å brottet enligt lag kunde följa straffarbete, även relativt obetydliga

brott kunde föranleda förvaring, t. ex. smärre bedrägerier och förskingringsbrott.

Emellertid torde enligt de sakkunnigas mening tillräcklig

garanti mot omotiverade förvaringsdomar föreligga framför allt i det hänsynstagande

till beskaffenheten av det konkreta brottet som i olika avseenden

stadgats i förslaget. Gärningsmannens vådlighet för annans säkerhet till

person eller egendom skulle sålunda bedömas bland annat just med hänsyn

till brottets beskaffenhet. Vidare finge därav att minimitiden för förvaring av

domstolen skulle bestämmas till lägst ett år slutas, att där en förvaringstid

av nämnda minsta längd skulle komma att stå i uppenbart missförhållande

till brottet, vilket vid utmätande av straff in concreto måhända skulle föranleda

endast böter, förvaring icke borde ifrågakomma.

Förslagets innehåll i förevarande avseende har föranlett uttalanden i instämmande

riktning av justitiekanslersämbetet, Stockholms rådhusrätt och styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomare. Stockholms rådhusrätt yttrar, att

även örn det kunde förutsättas att domstolarna och interneringsnämnden endast

i undantagsfall skulle finna förvaring böra ådömas där brottet icke förskyllt

svårare straff än böter eller en eller annan månads fängelse, redan möjligheten

att tillgripa förvaring för dylika jämförelsevis obetydliga brott syntes

vara ägnad att väcka betänkligheter. Då det torde kunna förväntas, att domstolarna

endast med största varsamhet skulle begagna möjligheten att döma

till förvaring för ringare brott, hade rådhusrätten emellertid stannat vid

att icke framställa någon erinran i detta avseende. Styrelsen för föreningen

Sveriges stadsdomare yttrar med avseende å såväl förvaring som internering

likaledes, att det torde kunna förväntas att domstolarna skulle iakttaga den

varsamhet som onekligen vore av nöden för att instituten icke skulle komma

till användning i fall, där deras tillämpning måste te sig såsom alltför ingripande,

och tillägger, att styrelsen med detta uttalande avsett särskilt

sådana fall där brottet icke förskyllde svårare straff än böter eller ett kortare

frihetsstraff.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310

35

Svea hovrätt anför däremot, att om den ifrågavarande bestämmelsen över

huvud skulle utgöra en garanti mot att förvaring ådömdes för mer eller mindre

bagatellartade brott, åt bestämmelsen torde böra givas sådan avfattning, att

förvaring ej skulle kunna ådömas med mindre domstolen funne brottet i det

särskilda fallet vara av beskaffenhet att förskylla frihetsstraff. Även örn

förslaget bibehölles oförändrat, skulle sannolikt knappast inträffa, att förvaring

ådömdes för brott som eljest bort föranleda bötesstraff, men med

hänsyn till påföljdens art syntes riktigast att möjlighet därtill icke lämnades

öppen. Göta hovrätt föreslår, att såsom förutsättning för ådömande av förvaring

stadgas att det förövade brottet finnes förskylla straffarbete, respektive

— vid sedlighetsbrott — straffarbete eller fängelse. Om ett dylikt stadgande

icke skulle anses lämpligt, borde i allt fall stadgas, att förvaring ej

finge ådömas där detta skulle stå i uppenbart missförhållande till det begångna

brottet. Länsstyrelsen i Stockholms län framställer samma förslag

som Göta hovrätt, lnterneringsnämnden giver, utan att framställa något förslag,

uttryck åt betänkligheter angående förutsättningarna för ådömande av

förvaring beträffande förstagångsförbrytare.

Enligt två bestämmelser i sakkunnigförslaget, vilka sakna motsvarighet i

gällande lag, skall förvaring kunna ådömas i vissa fall utöver de nyss angivna.

Enligt 3 § i de sakkunnigas förslag till ny förvaringslag gives en sådan

särbestämmelse för det fall, att någon, som genom villkorlig dom fått anstånd

med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens

meddelande men före prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som

icke är av sådan beskaffenhet att det i och för sig skulle kunna föranleda

ådömande av förvaring, eller till uppförande på grund varav anståndet må

förklaras förverkat. För detta fall stadgas i paragrafen, att om den villkorligt

dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen

sägs och det kan antagas att han vid begåendet av det brott för vilket

han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, domstolen

må, under eljest gällande förutsättningar beträffande straffoemottaglighet

och vådlighet, i stället för att förklara anståndet förverkat och, där han

begått nytt brott, jämväl i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring.

Innebörden av stadgandet är, att person som villkorligt dömts till

straffarbete eller för sedlighetsbrott till fängelse kan dömas till förvaring,

ehuru han icke efter domens meddelande gjort sig skyldig till annat förfarande

än sådant, som enligt vanliga regler skulle föranlett förverkande av

anståndet. Fordran, att den tilltalade skall vara av sinnesbeskaffenhet varom

i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, hänföres dels till tiden för meddelandet av

förvaringsdomen men dels också till tiden för begåendet av det brott för vilket

villkorlig dom meddelats; i sistnämnda hänseende kräves dock endast,

att det kan antagas att den tilltalade varit av sådan sinnesbeskaffenhet.

d ill motivering av berörda bestämmelse lia de sakkunniga anfört, att vid

utarbetandet av bestämmelsen hänsyn tagits ej minst till att efter en utvidg
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

ning av möjligheterna att ådöma förvaring domstolarna ej sällan torde bliva

obenägna att i första hand välja förvaring och hellre göra ett försök med

villkorlig dom. Skulle detta försök misslyckas och fråga uppkomma om förverkande

av det anstånd som beviljats med det ådömda straffet, syntes starka

skäl tala för att domstolen skulle äga upptaga frågan örn förvaring till ny

prövning med hänsyn till såväl det tidigare brottet som det nya eller det dåliga

uppförande i övrigt, vilket gjort frågan om anståndets förverkande aktuell.

Ganska vanligt torde också det fall bliva, att den brottsliges abnorma

själsbeskaffenhet icke från början skulle observeras utan upptäckas först

under prövotiden, måhända just på grund av de oregelmässigheter, vilka

skulle leda till anståndets förverkande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande den ifrågavarande bestämmelsen,

att ådömande av förvaring som träder i stället för det villkorligt

ådömda straffet innefattade en mycket väsentlig skärpning i förhållande

till detta straff, vilket icke kunde vara högt emedan det i så fall icke skulle

ha ådömts villkorligt. Enligt länsstyrelsen mötte det därför betänkligheter,

att en villkorligt dömd skulle kunna ådömas förvaring på grund av allenast

sådant uppförande, som utan att innefatta brott kunde medföra förverkande,

i regel sannolikt bestående av onykterhet, arbetsovillighet eller dylikt.

Den andra nyss åsyftade särregeln gives i 20 § av sakkunnigförslaget. Det

där avsedda fallet är det, att någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott

ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet undergår

ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det på grund härav och med hänsyn

till omständigheterna i övrigt måste antagas, att han efter frigivningen

skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För detta fall

gives i lagrummet befogenhet för domstol att ådöma förvaring, med en varaktighet

av minst ett år, att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran

återstår. Behörig domstol är hovrätt, inom vars domvärjo första domstol

avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Örn förfarandet

givas i paragrafen ingående bestämmelser. Fråga om ådömande av förvaring

skall enligt dessa bestämmelser väckas av fångvårdsstyrelsen eller, beträffande

den som undergår tvångsuppfostran, av styrelsen för uppfostringsanstalten.

Interneringsnämndens yttrande skall inhämtas, och om det är tillstyrkande,

skall frågan hänskjutas till justitiekanslern, vilken prövar huruvida

talan om ådömande av förvaring skall väckas och, därest så finnes böra

ske, uppdrager åt åklagare att i hovrätten utföra sådan talan. Vid hovrätten

skall den tilltalade muntligen höras. Angående hans rätt till biträde för sin

talans förberedande och utförande skall gälla vad örn rättegångsbiträde åt

häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid skall stanna å

statsverket.

Den ifrågavarande regeln har uttryckligen tillstyrkts av justitiekanslersämbetet,

hovrätten över Skäne och Blekinge, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Södermanlands och Malmöhus län, landsfogden i Blekinge län, styrelsen

för statens uppfostringsanstalt å Bona, styrelsen för föreningen Sven
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 310.

37

ges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. I några av

dessa yttranden ha emellertid vissa erinringar framställts. Enligt justitiekansler

sämb etet kunde sålunda ifrågasättas, om icke det föreslagna förfarandet

innebure en väl tung säkerhetsapparat i jämförelse med vad som föreslagits

i den systematiskt närstående 3 § av sakkunnigförslaget. Ämbetet

ville dock icke motsätta sig förslaget örn dess medverkan i egenskap av högsta

åklagarmyndighet. Ämbetet utginge ifrån att frågor av detta slag icke

skulle uppkomma i sådant antal, att svårigheter ur arbetssynpunkt skulle

uppstå. Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona framhåller, att det

vöre önskvärt att det i lagrummet beträffande dem som underginge ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran brukade uttrycket ’brott av grov beskaffenhet’

bleve närmare bestämt. I varje fall ville styrelsen framhålla,

att sedlighetsbrott borde vid prövning som gällde elev vid allmän uppfostringsanstalt

intaga samma särställning som tillagts sådant brott för det fall

att prövningen anginge till fängelse dömd.

Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter ändring av sakkunnigförslagets

20 § till viss överensstämmelse med dess 3 §, enligt vilken villkorligt

dömd under vissa förutsättningar kan göras till föremål för förvaring ehuru

han ej begått nytt brott av sådan beskaffenhet att dylik åtgärd enligt eljest

gällande regler kunnat vidtagas. Hovrätten anför:

I 20 § har föreslagits en icke obetydlig utvidgning av förvaringsinstitutets

användningsområde. Regelmässigt (1 och 2 §§) förutsättes ju för institutets

användning, att en person, som begått ett brott av viss svårhetsgrad, därvid

varit och fortfarande är av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs (eller

sexuellt abnorm) samt tillika är oemottaglig eller föga mottaglig för straff

och därtill vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Den utvidgning

av förvaringens användningsområde, som med avseende å villkorligt

dömda föreslagits i 3 §, innebär knappast att man eftergivit någon av de

för normalfallet i 1 och 2 §§ uppställda förutsättningarna. Det förutsättes

i fallet enligt 3 §, att den brottsliges onormala sinnesbeskaffenhet! abnormitet)

blir känd först på ett senare stadium; men man måste enligt 3 § kunna

antaga att lian varit av samma sinnesbeskaffenhet redan vid begåendet av

det brott, som föranledde villkorlig dom. Det är alltjämt väsentligen detta

brott, som föranleder användning av förvaring. Man förutsättes hava på

grund av ett den dömdes senare förhållande — brott eller annan oregelmässighet

i uppförandet — kommit till insikt om att han bör behandlas med förvaring

i stället för med straff.

I 20 § däremot utgår förslaget från delvis andra förutsättningar. Alltjämt

förutsättes, att personen i fråga begått brott av en viss svårhetsgrad

(för vilket han undergår straff eller viss annan behandling) samt att lian i

frihet skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Men

förutsättningen att den brottslige skall vara oemottaglig eller föga mottaglig

för straff har icke uppställts i 20 §, och beträffande sinnesbeskaffenheten

(abnormiteten) förutsättes endast att den onormala sinnesbeskaffenheten enligt

5 kap. 6 § strafflagen (abnormiteten) är för handen då frågan om förvaring

upptages; däremot icke att den kan antagas hava förefunnits när

brottet begicks.

I förslagets 20 § är i verkligheten icke längre fråga örn huruvida reaktionen

från samhällets sida mot en person för visst begånget brott lämpligen bör

vara förvaring i stället för annat straff. Utan förvaringsinstitutet har i 20 §

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.-ts proposition nr 310.

fått en mera självständig preventiv användning. Det kan gälla en person,

om vilken man nied skäl kan antaga att han vid begående av sitt brott var av

normal sinnesbeskaffenhet och som är mottaglig för straff. Det räcker för

användande av förvaring att han nu, vid förvaringsfrågans väckande, är avonormal

sinnesbeskaffenhet (5 kap. 6 §) eller sexuellt abnorm och anses

skola i frihet bliva vådlig.

Det är naturligt om en så vid utsträckning av förvaringsinstitutets användning,

som här föreslagits, väcker någon betänksamhet. Man får åtminstone

göra klart för sig, att från förslagets ståndpunkt steget icke är långt

till att så snart en person vilken som helst — alltså även en icke för brott

dömd person — finnes vara av ifrågavarande sinnesbeskaffenhet och tillika

anses ''vådlig’, låta efter betryggande prövning personen undergå förvaring.

Det måste dock medgivas, att man enligt förslagets 20 § har ett visst indicium

på personens samhällsfarlighet i det tidigare begångna brottet. Men det

är att märka att detta icke behöver hava stått i orsakssammanhang till sinnesbeskaffenheten,

vilket 20 § enligt sin lydelse eljest fordrar.

Även örn man emellertid bör godkänna den bakom 20 § i förslaget liggande

tanken att en person av sådan sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs,

bör, om han tillika måste med största sannolikhet antagas vara ''vådlig'', kunna

under vissa förutsättningar, efter en mycket omsorgsfull prövning och

under betryggande garantier mot obehörig frihetsinskränkning, tagas under

förvaring, lärer den föreslagna 20 § icke kunna godtagas sådan den utformats.

Tanken som uppbär paragrafen leder måhända till att den person

det gäller tages under förvaring såsom vådlig, men ej att förvaring bör

ådömas ''att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår’.

En sådan anordning innebär otvivelaktigt något av konstruktion. Ty

såsom förutsättningarna i 20 § äro angivna kan tillämpning av förvaring i

detta fall knappast sägas stå i logiskt sammanhang med det begångna brottet.

För detta har ådömts straff etc., som eventuellt befunnits vara en fullt effektiv

reaktionsform. Utan till förvaringsåtgärden har man väsentligen andra,

senare i tiden liggande anledningar än brottet, nämligen den befunna sinnesbeskaffenheten

och åtminstone delvis därav följande vådlighet.

Emellertid leder innehållet i 20 § tanken på en möjlighet att vidare utbygga

den i 3 § föreslagna anordningen. Även beträffande den ''sorn undergår

straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott

av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran’

(20 §) torde — liksom beträffande villkorligt dömda (3 §) — kunna förekomma,

att den först valda reaktionsformen finnes vara mindre lämplig

och att man i stället borde övergå till att använda förvaring. Vill man möjliggöra

detta, torde böra uppställas väsentligen motsvarande förutsättningar

sorn de i 3 § angivna. Personens aktuella förseelse måste dock tydligen beskrivas

på något annorlunda sätt än i 3 § skett. I

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar hovrätten bland annat, att domstolens

avgörande i mål av ifrågavarande slag icke kunde anses innebära

ändring av lagakraftvunnen dom.

En ledamot av Svea hovrätt förklarar sig icke kunna tillstyrka den ifrågavarande

bestämmelsen. I sitt från hovrättens utlåtande avvikande yttrande

anför han om det föreslagna överförandet av person från verkställighet av

straff eller tvångsuppfostran till förvaring:

Om t. ex. någon blivit av högsta domstolen dömd för misshandel till ett

års straffarbete och avtjänat tio månader därav, skulle enligt förslaget hov
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

rätt kunna för samma misshandel utbyta återstående två månaders straffarbete

mot förvaring på obestämd lid, minst ett år. Förutsättningarna för

en dylik, för fången ytterst kännbar förändring skulle vara två. Den ena

att fången prövas vara sjuk på närmare angivet sätt, likgiltigt om sjukdomen

till äventyrs är en följd av det straffarbete, han undergår, eller örn

till äventyrs sjukdomsfrågan varit uppe redan i det av högsta domstolen

avgjorda målet men av högsta domstolen ansetts icke böra föranleda annan

kriminalpolitisk behandling än straffarbete på viss tid. Den andra förutsättningen

skulle vara ett antagande att fången, i händelse av frigivning,

skulle bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, ett antagande,

som de sakkunniga givetvis tänkt fotat på objektiva grunder, men

som dock måste lida av den osäkerhet, som vidlåder varje mänskligt antagande.

Och enligt förslaget skulle fångens förutsatta allmänfarlighet icke

heller behöva ligga så att säga på samma plan som det tidigare brottet; den,

som undergår straffarbete för misshandel, skulle kunna ådömas förvaring

för t. ex. befarad mordbrand. Ett dylikt uppbrytande av laga kraft ägande

utslag kan jag för min del icke tillstyrka. Och det torde för övrigt kunna

ifrågasättas, om ifrågavarande förslag star i god överensstämmelse med de

principer, som kommit till uttryck i § 18 regeringsformen.

Vad härefter angår förutsättningarna för intern erin g, äro

även de enligt sakkunnigförslaget ändrade, så att institutets tillämpningsområde

betydligt utvidgats.

Enligt den nu gällande interneringslagen må förordnande örn någons internering

första gången ej meddelas med mindre lian dels, efter det han

dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo

dömts till sådant straff genom domar, som äro lagakraftvunna, dels undergått

straffarbete i sammanlagt minst tio år, dels därefter, medan han undergår

straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straffarbete

senast var intagen i straffanstalt, ånyo begår brott, för vilket han

dömes till straffarbete i minst två år, samt dels på grund av utredning angående

hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden

måste antagas icke komma att lata sig rätta genom undergående av straff

samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Begår den, som internerats, före eller efter utskrivningen ånyo brott och

dömes han till straffarbete i minst ett år, kan förordnas om internering på

livstid.

I sakkunnigförslaget har kravet på tidigare straffbelastning minskats fran

fyra till två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års undergånget

straffarbete. Beträffande det aktuella brottet fordras enligt förslaget

blott, att å detsamma kan följa straffarbete. Därvid göres ej skillnad mellan

internering första gången och senare; internering pa livstid, som enligt gällande

lag ådömes vid förnyad internering, skall ej vidare förekomma enligt

förslaget. Med att tilltalad tidigare ådömts straffarbete har likställts, alt

han tidigare dömts till förvaring, och med att han undergått straffarbete,

att han undergått förvaring. Ilar den tilltalade tidigare varit förvarad eller

internerad, är det med avseende a tiden för det aktuella biottet tillräckligt,

att detta förövas inom tio år från det han utskrevs.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

I några yttranden ha vissa erinringar framställts i anledning av de föreslagna

förutsättningarna för internering. Tredje polisintendenten i Stockholm

förordar sålunda, att avtjänat tvångsarbete jämställes med undergånget

straffarbete såsom förutsättning för internering. Svea hovrätt och länsstyrelsen

i Stockholms län föreslå, att samma krav i fråga örn det aktuella

brottet uppställas i interneringslagen som enligt deras i det föregående omtalade

åsikter borde stadgas i förvaringslagen.

Att de sakkunniga ej beträffande internering föreslagit en liknande möjlighet

att till sådan behandlingsform överföra personer från verkställighet av

straff eller tvångsuppfostran, som föreslagits i 20 § av förslaget till ny förvaringslag,

har föranlett Överståthållarämbetet att uttala, att ehuru en situation,

motsvarande den i nyssnämnda lagrum avsedda, på grund av sakens

natur mera sällan torde inträda på interneringslagstiftningens område, det

icke torde vara uteslutet, att analoga bestämmelser på detta område i vissa

fall kunde visa sig önskvärda. De åsyftade fallen vore sådana, då antingen

den domstol som dömt till straff förbisett, att förutsättningarna för ådömande

av internering förefunnits, eller ock den dömdes asociala läggning

först under strafftiden givit sig tillkänna på sådant sätt att samhällsvådlighet

kunde anses föreligga. Länsstyrelsen i Södermanlands län giver uttryck åt

liknande åsikt.

Beträffande förvaring s- och interneringstidens längd

innebär sakkunnigförslaget vissa ändringar.

Enligt den nuvarande förvaringslagen må ingen utskrivas förr än han undergått

förvaring i minst två år eller, där han skolat undergå bestraffning

under längre tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden. För internering

gäller enligt den nuvarande interneringslagen en minimitid av tio

år eller, där särskilda skäl äro, fem år, dock må den internerade ej i något

fall utskrivas förr än han varit internerad i två år utöver den tid varunder

han skolat undergå bestraffning. Da den tid, varunder han varit intagen i anstalten,

uppgår till tjugu år, skall han frigivas, så framt det ej synes uppenbart

att han fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

För den som även tidigare varit internerad förekommer förordnande

om internering på livstid, men jämväl livstidsinternerad kan, med vissa begränsningar,

utskrivas efter tio år.

I sakkunnigförslaget, enligt vilket förvaring och internering skola ådömas

direkt utan att något straff först utsättes, föreslås beträffande båda dessa

skyddsåtgärder, att domstolen när sådan åtgärd ådömes skall med hänsyn

till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges vådlighet bestämma

viss minsta tid före vars utgång han icke må utskrivas. Denna minsta tid

skall vid förvaring bestämmas till lägst ett och högst tolv år samt vid internering

till lägst fem och högst femton år. Ådömes förvaring enligt 20 § sakkunnigförslaget

skall dock minsta tid vara ett år; där förvaringen trätt i stället

för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden, må

emellertid utskrivning icke äga rum före nämnda tids slut. Någon maximi
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

41

tid är icke föreslagen vare sig för förvaring eller för internering. Internering

skall ej längre kunna ådömas på livstid.

De föreslagna bestämmelserna i nu förevarande hänseende ha endast i få

yttranden uttryckligen berörts.

Sinnessjuknämnden ifrågasätter emellertid, huruvida icke möjlighet borde

beredas domstolarna att, åtminstone såvitt anginge de homosexuella, bestämma

en kortare minsta förvaringstid än ett år, och anför till stöd härför:

Beträffande 6 § i förslaget till lagen om förvaring av vissa abnorma förbrytare

vill nämnden utan att göra något uttalande beträffande lämpligheten

av den i andra stycket av förslagets 1 § intagna bestämmelsen — anmärka,

att enligt nämnda 6 § förvaringstiden icke får av domstolen bestämmas

till kortare tid än ett år.---Vid behandlingen av de otillräkneliga

homosexuella har nämnden funnit, att de icke äro lämpliga för anstaltsvård,

dels av hänsyn till medpatienterna och dels därför att någon förbättring i deras

eget tillstånd icke kan vinnas genom deras vård å sinnessjukhus. Nämnden

har därför i allmänhet, där icke särskilda omständigheter ansetts vara

till hinder, redan efter ganska kort tid utskrivit dem på försök, varvid dock

naturligtvis tillsetts, att en effektiv övervakning kunnat ordnas. Den tid, under

vilken de varit utskrivna på försök och sålunda stått under övervakning,

har däremot i allmänhet blivit av betydande längd. Definitiv utskrivning

har sålunda vanligen icke medgivits förrän efter en långvarig och anmärkningsfri

försöksutskrivningstid. Nämnden vill ifrågasätta, huruvida icke de

homosexuella, som skulle falla under förvaringslagen, borde behandlas på

enahanda sätt. Nämnden anser, att icke heller ur allmänpreventionssynpunkt

någon invändning mot en dylik behandling av de homosexuella kan

göras. Den övervakning, som de under den långa försöksutskrivningstiden

äro underkastade, och den risk de löpa att, därest de bryta mot givna föreskrifter,

återintagas i anstalten, torde, åtminstone om man ser saken djupare,

innebära en så väsentlig reaktion från samhällets sida, att man ej heller ur

ovannämnda synpunkt torde kunna komma med någon berättigad invändning

mot behandlingen.

En ledamot av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter,

huruvida det icke vore lämpligt att interneringsnämnden till domstolens tjänst

avgåve förslag angående minsta tid. I

I fråga om den behandling, som genom de ifrågavarande skyddsåtgärderna

gives den dömde, stadgas i den nuvarande förvaringslagen, att

denne skall intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, och i den nuvarande

interneringslagen, att han skall intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

I de av de sakkunniga föreslagna lagarna användes den enhetliga beteckningen

skyddsanstalt för anstalt där förvarade eller internerade skola intagas.

De sakkunniga ha utvecklat sin ståndpunkt på följande sätt:

Bland de förvarade finnas många vilkas sinnestillstånd ej kräver eller påverkas

av egentlig vård men vilka icke desto mindre på grund av sin ådagalagda

farlighet måste berövas friheten för avsevärd tid. Vad de internerade

angår, kan det visserligen vara föremål för olika meningar, huruvida detta

klientel i större utsträckning bör hänföras till de i strafflagens mening abnorma,

men otvivelaktigt finnas bland de internerade en del element, som

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet stå de förvarade nära. Under sådana

omständigheter tvingas man, även om man vill behålla förvaring och internering

såsom skilda skyddsåtgärder, att överväga, huruvida icke möjlighet

bör öppnas att på verkställighetsstadiet gruppera förvarade och internerade

utan bundenhet av domstolens rubricering och med ledning främst av

behandlingssynpunkter. En sådan frihet får antagas medföra större möjligheter

både att individualisera behandlingen för olika kategorier inom det

samlade förvarings- och interneringsklientelet och att praktiskt utnyttja utrymmet

å de olika anstalterna. Den sistnämnda omständigheten blir naturligen

särskilt aktuell, örn institutens tillämpningsområden avsevärt vidgas

och därigenom platsbehovet för samtliga ökas. För att tillgodose nu angivna

syftemål har förslaget så utformats, att de båda lagarna förutsätta en — för

förvarings- och interneringsinstituten gemensam — huvudtyp av anstalter

samt att de nuvarande benämningarna ''vårdanstalt för förminskat tillräkneliga

förbrytare’ och ''interneringsanstalt för återfallsförbrytare’ ersättas

med den enhetliga beteckningen skyddsanstalt. Huru de förvarade och internerade

skola fördelas på olika tillgängliga anstalter, bör sedan bliva en

fråga, beträffande vilken Kungl. Maj:t med ledning av vård- och andra lämplighetssynpunkter

i administrativ ordning meddelar föreskrifter. De sakkunniga

förmoda, att det härvidlag kan befinnas lämpligt att i överensstämmelse

med rådande ordning hålla huvudparten av de till förvaring dömda

och flertalet av de till internering dömda åtskilda, men hava icke ansett

lämpligt att genom uttrycklig föreskrift i lagtexten lämna bindande direktiv

i sådan riktning.

I sakkunnigbetänkandet förutsättes, att åtminstone de flesta av det yngre

klientelet hållas avskilda från de äldre, helst på en särskild anstalt.

Beträffande anstaltsbehovet och dess tillgodoseende lia de sakkunniga

efter en utredning angående de nuvarande förvarings- och interneringsanstalternas

beläggning och de omständigheter som äro ägnade att, om förslaget

genomföres, öka antalet förvarade och internerade anfört följande:

Vad först angår manliga förvarade och internerade över 21 år, har det

befunnits tillräckligt att tills vidare räkna med sammanlagt 300 platser. Inom

en skyddsanstaltsorganisation av denna omfattning böra inrymmas följande

avdelningar: mottagnings- och sorteringsavdelning, fast avdelning (för de

farliga), sluten avdelning, halvöppen avdelning samt utgångskoloni. Därjämte

beliöves en sjukavdelning.

Till nedbringande av kostnaden för anstaltsbyggande torde anstalten i

Norrköping böra tills vidare bibehållas; här skulle inrymmas mottagningsocli

sorteringsavdelning, fast avdelning och sjukavdelning.

Eftersom platsantalet på Norrköpingsanstalten uppgår till 100, äro ytterligare

200 platser behövliga. Då anstalterna i Karlstad och Ystad både på

grund av sitt föråldrade skick och sin i förhållande till Norrköpingsanstalten

avlägsna belägenhet icke längre böra användas för sitt nuvarande syfte, torde

det återstående platsbehovet böra täckas genom nybyggnad.

Härvid har övervägts, huruvida de behövliga platserna böra fördelas på

en eller två anstalter. Eftersom de utpräglat farliga alltjämt skola förvaras

i Norrköping, blir det återstående klientelet mera enhetligt och mindre svårhanterligt

än klientelet på nuvarande förvarings- och interneringsanstalter.

Med hänsyn till erfarenheterna från anstalter av liknande art —- tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö med 300 platser och anstalten Söndre Omme i

Danmark med omkring 250 platser -— föreslås, att de behövliga 200 platser
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

na förläggas till en enda anstalt med utvidgningsmöjlighet för ytterligare ett

hundratal platser.

Den nya anstalten bör vara så belägen, att den bar goda förbindelser med

Norrköpingsanstalten; förflyttningar mellan anstalterna kunna då ske utan

alltför stor tidsutdräkt.

Anstalten bör förläggas till en lantegendom, så att vissa av de intagna

kunna sysselsättas med jordbruksarbete, trädgårdsarbete och vintertiden

skogsbruk.

Utearbete under friare former kan emellertid ifrågakomma endast för ett

begränsat antal. För övriga bör anordnas yrkesdrift enligt de i fångvården

redan praktiserade formerna. Denna yrkesdrift, som till en början bör

omfatta skrädderi och snickeri, nödvändiggör en särskild verkstadsbyggnad.

De intagna böra, som redan nämnts, å den nya anstalten uppdelas på en

sluten avdelning, en halvöppen avdelning och en utgångskoloni. Den slutna

avdelningen kan förslagsvis omfatta tre paviljonger om vardera 50 platser,

den halvöppna avdelningen en paviljong med 30 platser och utgångskolonien

en paviljong med 20 platser. Härtill komma så administrationsbyggnad,

kök, ekonomiavdelning m. m. samt personalbostäder.

Skyddsanstalterna för äldre manliga förvarade och internerade skulle allt
-

så utgöras av

skyddsanstalten i Norrköping med mottagnings- och sor
teringsavdelning,

fast avdelning samt sjukavdelning ......= 100 platser,

den nya skyddsanstalten med tre slutna paviljonger (150

platser), en halvöppen paviljong (30 platser) samt en utgångskoloni

(20 platser) ........................... ■ • • = 200 platser.

Tillhopa 300 platser.

Under en första utbyggnadsperiod skulle blott en sluten paviljong samt

den halvöppna paviljongen och utgångskolonien behöva uppföras.

Vad angår sådana manliga förvarade och internerade, vilka vid intagningen

ej fyllt 21 år, lia de sakkunniga ansett att dessa borde intagas å skyddshemmet

åkerbrukskolonien Hall, vilken skulle övertagas av staten.

Beträffande slutligen de kvinnliga förvarade och internerade anmärka de

sakkunniga, att antalet kvinnor, som efter en revision av förvarings- och

interneringslagarna komme att intagas å skyddsanstalt, sannolikt icke bleve

större än att erforderligt antal platser kunde beredas vid centralfängelset i

Växjö. Skulle det visa sig erforderligt att omhändertaga de yngre å annan

anstalt, torde detta kunna ordnas genom att för ändamålet utnyttja något

av de specialhem, som redan inrättats eller enligt den nya skyddshemsorganisationen

komme att inrättas för vissa psykopatiska eller imbecilla kvinnliga

skyddshemselever.

Intcrneringsnämnden hävdar gentemot de sakkunniga, att i lag borde såsom

principiell regel fastslås, att de till förvaring och de till internering dömda

.skulle intagas i skilda anstalter eller skilda avdelningar av samma anstalt.

Tillika borde givas föreskrift om att internerad som prövades vara psykiskt

abnorm skulle kunna med interneringsnämndens medgivande överföras till

förvaringsanstalt. Jämväl fångvårdsstyrelsen anser, att den nuvarande anordningen

att de lill förvaring och de till internering dömda hållas åtskilda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 310

Departe
ments
chefen.

''bör bibehållas. Internerad borde dock kunna överflyttas till förvaringsanstalt

och ställas under förvaringslagens tillämpning, om han befunnes vara

av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Jämväl medicinalstyrelsen

gör gällande, att anstalterna böra liksom hittills hållas isär och

att lagtexten borde ge uttryck härför.

Mot själva ordet skyddsanstalt erinrar Svea hovrätt, att beteckningen

skyddshem tagits i anspråk för anstalter av väsentligt annan art. Den föreslagna

terminologien kunde giva anledning till oriktiga slutsatser från allmänhetens

sida angående skyddshemmens karaktär och syfte till men för

deras verksamhet. Ordet skyddsanstalt gåve ock, särskilt vid jämförelse

med benämningen skyddshem, en falsk bild av skyddsanstaltens uppgift;

man finge nämligen det intryck, att anstalten skulle bereda den förvarade

eller internerade skydd, medan meningen tvärtom vore att skydda samhället

mot ogärningar från hans sida. Jämväl Göta hovrätt ifrågasätter med

hänsyn till skyddshemmen, huruvida benämningen skyddsanstalt är lämplig.

Den nuvarande benämningen å förvaringslagen, nämligen

lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, har i sakkunnigförslaget

utbytts mot lag om förvaring av vissa abnorma förbrytare. Någon

erinran däremot har icke framställts i yttrandena.

I åtskilliga yttranden ifrågasättes emellertid, huruvida icke lagarna om

förvaring och om internering lämpligen borde sam man arbetas till

en lag.

Under den tid, som förflutit sedan de nu gällande lagarna örn förvaring och

om internering med 1928 års ingång trädde i kraft, ha dessa lagar visat sig

utgöra värdefulla medel i kampen mot brottsligheten. Förordnande om förvaring

eller internering har, såsom av det förut sagda framgår, meddelats i

över 200 fall, vilket innebär att ett i förhållande till storleken av brottslingsklientelet

i vårt land avsevärt antal brottslingar kunnat omhändertagas på

ett mera effektivt sätt än genom vanligt tidsbegränsat frihetsstraff.

Redan under förarbetena till lagarna ifrågasattes, huruvida icke deras

räckvidd bleve alltför begränsad. Att de då icke erhöllo ett mera vidsträckt

tillämpningsområde hade, såsom första lagutskottet uttalade i sitt utlåtande

i anledning av propositionen i ämnet, tydligen sin väsentliga grund

i den försiktighet man ville iakttaga vid införande i vår lagstiftning av dessa

nya straffrättsliga institut. Sedan lagarna nu varit i tillämpning nästan ett

årtionde, torde tidpunkten vara inne att överväga, huruvida icke den ifrågavarande

lagstiftningen kan erhålla större räckvidd. De erfarenheter, som

vunnits under nämnda tid, ha bekräftat, att det skulle vara av värde att

kunna använda skyddsåtgärderna i större utsträckning än nu är möjligt. I

yttrandena har ock önskvärdheten härav allmänt vitsordats.

Vad i ett par yttranden anförts om sambandet mellan förevarande och

vissa andra lagstiftningsfrågor synes icke innefatta tillräckliga skäl för att

uppskjuta den i och för sig önskvärda reformen av förvarings- och inter
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

45

neringslagstiftningen. Berörda samband torde nämligen ej vara av sådan

betydelse, att reformen icke skulle kunna utan olägenhet genomföras för sig.

Vidkommande särskilt frågan angående omarbetning av 5 kap. 6 § strafflagen

torde, såsom de sakkunniga — vilka förehaft jämväl denna fråga till behandling

— anfört, en utvidgning av tillämpningsområdet för förvaringsoch

interneringslagstiftningen i syfte att bättre fylla praktiska behov icke

vara beroende av en i och för sig högst önskvärd reform av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.

Av det sagda torde framgå, att enligt min mening en revision av förvaringsoch

interneringsinstituten i syfte att giva desamma en vidsträcktare tilllämpning

nu bör komma till stånd. Samma mening har, beträffande det

ena av dem, uttalats av första lagutskottet vid innevarande års riksdag.

Sålunda har utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 11) i anledning

av propositionen med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m.

givit uttryck åt den förhoppningen att, såvitt ske kunde, redan till innevarande

års riksdag måtte framläggas förslag till en reviderad förvaringslagstiftning.

I fråga örn det klientel, för vilket förvaringsinstitutet

skall vara avsett, innehåller sakkunnigförslaget en nyhet. Bestämmelserna

om förvaring ha enligt de sakkunnigas förslag, liksom enligt gällande rätt,

avseende å person, som prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap.

6 § strafflagen sägs. Enligt förslaget skall emellertid lika med sådan sinnesbeskaffenhet

anses sexuell abnormitet, som icke kan hänföras under nämnda

lagrum eller under 5 § i samma kapitel. Till stöd för bestämmelsen härom

ha de sakkunniga anfört, att sexuell abnormitet kunde föreligga hos en person

utan att hans sinnesbeskaffenhet vore att hänföra under 5 eller 6 § i

5 kap. strafflagen samt att, därest i sådant fall abnormiteten toge sig uttryck

i brott, det med hänsyn till arten av de brottstyper som här närmast

ifrågakomme förefölle naturligt att den brottslige under i övrigt för förvaring

uppställda villkor skulle kunna underkastas sådan skyddsåtgärd. I yttrandena

ha olika uppfattningar framträtt rörande denna bestämmelse. Sålunda

har i vissa yttranden det föreslagna tillägget tillstyrkts, under det att i andra

yttranden, däribland de av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen avgivna,

gjorts gällande, att tillägget borde utgå.

Medicinalstyrelsen har i denna fråga anfört, att det visserligen vore uppenbart

att abnorma sexuella drag och straffbelagda sexualhandlingar kunde

förekomma hos en person utan att hans sinnesbeskaffenhet vöre hänförlig

under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen. Örn en sexuell abnormitet antingen i

sig själv vore av sådan art och grad, att brottslingen vore oemottaglig eller

föga mottaglig för straff samt vådlig för annans säkerhet till person, eller

den förekomme i sådant samband med andra psykiska rubbningar att nämnda

förhållande förelåge, torde emellertid enligt styrelsens mening förutsättningar

för tillämpning av någotdera av dessa lagrum städse föreligga. Då

sexuell abnormitet enligt sakkunnigförslaget icke skall föranleda förvaring,

med mindre de angivna förutsättningarna beträffande straffoemottaglighet

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

och vådlighet äro för handen, kommer alltså enligt medicinalstyrelsens mening

något behov icke att förefinnas av en särbestämmelse beträffande sexuellt

abnorma.

Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen sålunda anfört finner jag, att en

särskild bestämmelse icke är erforderlig för att ingripande med förvaring

skall kunna äga rum mot sexuellt abnorma i de fall, där sådan skyddsåtgärd

är påkallad. Därtill kommer, att det icke är uteslutet, att den ifrågasatta

bestämmelsen skulle bliva föremål för växlande tolkning och komma att

tillämpas i fall för vilka den icke vore avsedd. Jag har därför icke ansett

mig böra upptaga den föreslagna särbestämmelsen.

Vad därefter beträffar interneringsinstitutets klientel är

institutets tillämplighet för närvarande begränsad genom ett stadgande, att

tilltalad som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs icke skall kunna dömas till internering.

Sakkunnigförslaget upptager icke någon sådan inskränkande regel. Internering

skulle sålunda enligt förslaget kunna ifrågakomma även beträffande

sådana abnorma förbrytare som avses i nämnda lagrum. Detta har föranlett

erinringar i vissa yttranden.

Genom det stadgande gällande rätt innehåller i förevarande avseende

sker en fördelning av klientelet mellan förvarings- och interneringsinstituten

på det sätt, att liksom förvaring skall förekomma endast för abnorma brottslingar,

internering är förbehållen för sådana förbrytare vilka vid undersökning

befunnits normala. När de sakkunniga underlåtit att i sitt förslag upptaga

ett motsvarande stadgande, synes syftet därmed icke ha varit att åstadkomma

en mera avsevärd förskjutning av gränsen mellan instituten. I betänkandet

har sålunda icke föreslagits, att sådana abnorma brottslingar beträffande

vilka förutsättningarna för internering äro för handen städse skola

dömas till internering. De sakkunniga ha endast velat öppna möjlighet att

döma sådana brottslingar till internering, och till motivering av sitt förslag

på denna punkt anfört, att det bland de abnorma brottslingarna skulle finnas

sådana som till sitt allmänna skaplynne hörde samman med det klientel

för vilket interneringsinstitutet vore avsett. Såsom jag i det följande

skall närmare utveckla, skall det emellertid ej heller enligt det förslag som

jag förordar möta något hinder att överflytta en person, som dömts till förvaring,

till anstalt eller anstaltsavdelning avsedd för internerade, om så i något

fall skulle befinnas lämpligt. Vid sådant förhållande synas mig tillräckliga

skäl icke föreligga för att frångå gällande rätts ståndpunkt i förevarande

avseende. I departementsförslaget har därför bibehållits den nuvarande föreskriften,

att tilltalad som prövas vid gärningens begående hava varit av

sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs icke skall kunna dömas

till internering. Att personer vilka jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats

strafflösa, liksom enligt gällande rätt, icke kunna ådömas internering

är uppenbart.

Förvaring oell internering skola i motsats till vad föibullandet är enligt

gällande rätt enligt sakkunnigförslaget adonius direkt utan att något

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

47

straff först utsättes. Förslaget står härvid på samma ståndpunkt som den,

vilken intagits i 1935 års lag örn ungdomsfängelse och i den vid innevarande

års riksdag antagna lagen om tvångsuppfostran. Ett skäl för att man

i förslaget liksom i de nämnda lagarna övergått till en sådan ordning är,

att det för den dömde, efter vad erfarenheten givit vid handen, ofta ter sig

som en orättvisa, att han kvarhålles i anstalt längre tid än ett i domen utsatt

straff skulle ha varat. Men framför allt bör beaktas, att de nu ifrågavarande

skyddsåtgärderna rent principiellt böra sidoställas med de vanliga straffen

såsom samhälleliga reaktionsformer mot brottsligheten och att de alltså icke

böra betraktas såsom ersättning för dessa.

Vad därefter angår förutsättningarna för ådömande av

förvaring innebär sakkunnigförslaget en betydande utvidgning av förvaringsinstitutets

tillämpningsområde, i det alt kravet på den brottslighet

som den tilltalade skall ha låtit komma sig till last väsentligt nedsatts. En

reform i denna riktning har, såsom förut nämnts, allmänt betecknats såsom

önskvärd. I några yttranden har emellertid erinrats, alt den i förslaget uppställda

förutsättningen, att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller, i

fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse, kan föreligga, ehuru i det

särskilda fallet det brott den tilltalade förövat är ganska obetydligt. För

att full säkerhet skulle vinnas att ett sådant brott icke skulle kunna leda

till ådömande av förvaring har föreslagits, att i lagen skulle stadgas att förvaring

ej skulle kunna ådömas med mindre brottet i det särskilda fallet

prövades förskylla straff av viss svårhetsgrad.

Uppenbarligen bör förvaring icke ådömas i de fall, då brottet är av så

ringa beskaffenhet att frihetsförlust på obestämd tid skulle framstå såsom

en icke rimlig påföljd av brottet. Även med bibehållande av den av de sakkunniga

föreslagna regeln torde man emellertid kunna utgå från att lagen

icke kommer att tillämpas på annat sätt. Det må erinras om att bland förutsättningarna

för förvaring ingår, att den tilltalade befinnes vara vådlig för

annans säkerhet till person eller egendom och att frågan örn hans vådlighet

skall bedömas under hänsynstagande bland annat till den ådagalagda brottsligheten.

En stark garanti för omsorgsfull prövning av dessa frågor ligger

däri, att förvaring ej kommer till stånd med mindre icke endast domstolen

utan jämväl den för hela riket gemensamma interneringsnämnden funnit

skyddsåtgärden böra ådömas. Den av de sakkunniga föreslagna regeln torde

därför kunna bibehållas.

Enligt de sakkunnigas förslag skall, i motsats till vad nu gäller, i två fall

förvaring kunna träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd.

I sakkunnigförslaget har sålunda, efter mönster från lagarna örn ungdomsfängelse

och örn tvångsuppfostran, öppnats möjlighet för domstol att, då

fråga uppkommer örn förverkande av anstånd som genom villkorlig dom

meddelats med straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse, i stället

döma lill förvaring, ändå att den villkorligt dömde icke begått något nytt

brott eller allenast förövat brott som i och för sig icke kan föranleda ådö
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

mande av sådan åtgärd. Mot denna bestämmelse har i ett yttrande erinrats,

att ådömande av förvaring för en person som fått villkorlig dom vore en så

väsentlig skärpning av behandlingen av honom, att det väckte betänkligheter

att låta förvaring inträda även i sådant fall då den villkorligt dömde

under prövotiden ej gjort sig skyldig till nytt brott utan blott brustit i det

uppförande han vore skyldig att iakttaga. Emellertid är att märka, att förvaring

icke skall ådömas med mindre omständigheterna äro sådana, att det

villkorligt ådömda straffet eljest skulle gå i verkställighet. Med hänsyn

härtill och till det uppställda kravet på viss svårhetsgrad hos det ådömda

straffet, har jag icke funnit hinder möta mot att upptaga ifrågavarande

bestämmelse.

Den andra bestämmelsen avser det fall att den, som undergår straffarbete

eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet

undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och det på grund härav

och med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan antagas, att han efter

frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Även i detta fall skall den ådömda ansvarspåföljden kunna utbytas mot förvaring.

Denna bestämmelse har i allmänhet vunnit gillande i de yttranden

däri densamma berörts. I ett par yttranden ha dock principiella erinringar

framställts. Sålunda har i ett avstyrkande yttrande bestämmelsen karakteriserats

såsom ett uppbrytande av lagakraftägande dom och med hänsyn

därtill ifrågasatts, huruvida förslaget på denna punkt stöde i god överensstämmelse

med gällande rättsprinciper om doms rättskraft. I ett annat yttrande

har framhållits, att det i fall av nu ifrågavarande slag i verkligheten

icke längre vore fråga örn huruvida reaktionen från samhällets sida mot

en person för visst begånget brott lämpligen borde vara förvaring i stället för

straff utan förvaringsinstitutet hade här fått en mera självständig preventiv

användning. Förvaring kunde nämligen ådömas, ehuru förutsättningarna

härför icke behövde ha förelegat vid tiden för brottet. 1 yttrandet har med

hänsyn härtill ifrågasatts, huruvida icke förutsättningarna för tillämpning

av bestämmelsen kunde angivas på ett sätt liknande det som användes vid

den förut behandlade bestämmelsen i sakkunnigförslaget örn förvaring i

stället för straff, ådömt genom villkorlig dom. För regelns tillämplighet

skulle sålunda erfordras, ej blott att den dömde vore av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs vid ådömandet av förvaring utan även

att han vid tidpunkten för brottets begående varit av sådan sinnesbeskaffenhet

samt vidare att straffoemottaglighet förelåge.

Redan under förarbetena till den nuvarande förvaringslagen uppkom fråga

örn att införa en bestämmelse av ifrågavarande slag. I sitt utlåtande

över förslaget till lagen ifrågasatte sålunda första lagutskottet vid 1927

års riksdag, huruvida icke en utvidgning av förvaringsinstitutet vore befogad

med avseende å sådana fall som att en straffånge under straffverkställigheten

i förbindelse med halvabnormitet visade en sinnesbeskaffenhet

av den art, att han måste anses synnerligen samhällsvådlig och att det

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

49

med ganska stor sannolikhet kunde förutses att lian inom kort tid efter

frigivningen komme att begå svåra brott. I sådant fall vore önskvärt, att

man kunde undgå frigivningen genom att avbryta straffverkställigheten

och i stället övergå till förvaring. Den erfarenhet, som vunnits sedan första

lagutskottet gjorde detta uttalande, lärer bestyrka, att ett behov föreligger

att kunna i nu avsedda fall på verkställighetsstadiet övergå till förvaring.

Detta har ock vitsordats i ett flertal av yttrandena.

Från principiell synpunkt får en bestämmelse av nu ifrågavarande slag

anses innefatta en nyhet i svensk rätt. Bestämmelsen innebär nämligen, att

viss ansvarspåföljd på verkställighetsstadiet kan utbytas mot en annan av

samhällets reaktionsformer mot brottsligheten. Att företaga sådant utbyte

torde dock, då fråga är om abnorma förbrytare, under de uppställda förutsättningarna,

varken ur rättssäkerhetssynpunkt eller eljest möta avgörande

betänkligheter, därest prövningsförfarandet omgärdas med tillräckliga garantier.

De sakkunniga lia i detta hänseende föreslagit, att talan vid domstol örn

ådömande av förvaring i nu avsedda fall ej skall kunna väckas, med mindre

såväl fångvårdsstyrelsen — beträffande tvångsuppfostringselev styrelsen för

den allmänna uppfostringsanstalten — som ock interneringsnämnden och

justitiekanslern prövat frågan och alla dessa äro ense om åtgärdens lämplighet.

Genom hithörande föreskrifter, beträffande vilka justitiekanslersämbetet

för övrigt ifrågasatt huruvida de icke innebure en väl tung säkerhetsapparat,

torde vara väl sörjt för att överförande till förvaring kommer att

ske endast då omständigheterna kräva ett sådant ingripande. Till frågan

om det närmare anordnandet av förfarandet återkommer jag vid behandlingen

av de särskilda bestämmelserna i förslaget.

Beträffande de särskilda förutsättningarna för en överflyttning till förvaring

har, såsom nyss omnämnts, i ett yttrande anmärkts att bestämmelsen

icke borde bliva tillämplig med mindre den abnorma sinnesbeskaffenheten

kunde antagas hava förelegat redan vid tiden för förövandet av det brott som

föranlett straffet eller tvångsuppfostran. För min del finner jag, att bestämmelsens

tillämpningsområde därigenom skulle bliva alltför begränsat. Behovet

av en bestämmelse, som öppnar möjlighet att omhändertaga en i straffanstalt

eller allmän uppfostringsanstalt intagen person genom förvaring i stället

för att i vanlig ordning frigiva honom, kan nämligen göra sig gällande icke

blott örn personen vid brottets begående var abnorm, men detta icke uppmärksammats

under rannsakningen, utan även örn abnormiteten uppstått

under anstaltsvistelsen. Det avgörande för ådömande av förvaring enligt

bestämmelsen synes alltså böra vara, att det under verkställigheten av visst

slags straff eller av tvångsuppfostran befinnes, att den dömde är av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det måste antagas

att han efter frigivning skulle bliva vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom.

För ådömande av förvaring i vanliga fall fordras ytterligare, att den brottslige

på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

föga mottaglig för straff. Någon motsvarande förutsättning har icke uppställts

för nu ifrågavarande fall. Denna olikhet torde emellertid icke innefatta någon

skillnad i sak. Den uppställda förutsättningen att den abnorme förbrytaren

trots straffet måste antagas efter frigivningen skola bliva vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom, lärer nämligen innebära att straffoemottaglighet

föreligger.

Enligt de sakkunnigas förslag skall nu ifrågavarande bestämmelse icke ha

avseende å andra än dem som äro dömda till straffarbete eller för sedlighetsbrott

till fängelse eller för brott av grov beskaffenhet till ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran. Mot uttrycket ’grov beskaffenhet’ bar i ett yttrande

anmärkts att uttrycket vore alltför obestämt. Vad sålunda anmärkts har

föranlett mig att föreslå, att uttrycket utbytes mot en hänvisning, som angiver

att brottet skall vara sådant, att det enligt de för ådömande av förvaring

eljest gällande reglerna skulle kunna föranleda sådan påföljd.

I fråga örn förutsättningarna för internering innebär

sakkunnigförslaget liksom beträffande förvaring en betydlig utvidgning av

institutets tillämpningsområde; kravet på ådagalagd brottslighet har här

starkt nedsatts. I yttrandena har icke på annat sätt framställts erinran

häremot, än att i vissa yttranden uttalats betänkligheter mot att för dom å

internering i lagen icke skulle beträffande brottets svårhet uppställas större

krav än att å brottet kan följa straffarbete. I ett yttrande har vidare föreslagits,

att avtjänat tvångsarbete jämställes med undergånget straffarbete.

Till den utvidgning av interneringsinstitutets tillämplighet, som de sakkunniga

föreslagit, kan jag ansluta mig. Vad särskilt beträffar förslaget

att undergången förvaring skall räknas lika med undergånget straffarbete,

må nämnas, att de sakkunniga till stöd för denna nyhet i förhållande till

gällande rätt hänvisat till att enligt deras förslag även personer, vilka

äro av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skulle

kunna dömas till internering. Ehuru jag, såsom av det föregående framgår,

icke ansett mig böra upptaga denna regel, finner jag det likväl kunna

vara av värde att äga möjlighet att medräkna förvaringstid vid bedömande

av förutsättningarna för internering. Det kan nämligen ej anses uteslutet

att vid förnyad lagföring av en person, som tidigare undergått förvaring,

en undersökning av hans sinnesbeskaffenhet giver sådant resultat

att förutsättningarna för ådömande av denna skyddsåtgärd icke längre äro

för handen men att ett omhändertagande på relativt obestämd tid dock framstår

såsom påkallat. Vad vidare angår frågan huruvida avtjänat tvångsarbete

bör likställas med undergånget straffarbete, är jag med hänsyn till att

tvångsarbete ej är en ansvarspåföljd oell icke heller ådömes av domstol ej beredd

att förorda en sådan regel.

I ett par av yttrandena har ifrågasatts att möjlighet skulle öppnas att låta

frihetsstraff eller tvångsuppfostran övergå i internering. Såsom av det förut

anförda framgår har jag förordat en bestämmelse angående överförande

av förbrytare från verkställighet av straff eller tvångsuppfostran till förvaring,

då abnormitet konstaterats under verkställigheten. Då fråga är om

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

51

normala förbrytare, synes det mig emellertid icke tillrådligt att medgiva ett

dylikt utbyte av en reaktionsform mot en annan.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn förvarings- och

interneringstidens längd ha föranlett erinringar i yttrandena endast

beträffande minsta tiden för skyddsåtgärdens varaktighet.

I ett yttrande har ifrågasatts, att interneringsnämnden skulle i samband

med att den avgåve yttrande, huruvida förvaring eller internering borde

ådömas, även föreslå minsta tid för åtgärdens varaktighet. Uppenbarligen

skulle en sådan medverkan av interneringsnämnden vara värdefull, örn, såsom

i sakkunnigförslaget angives, vid minsta tidens bestämmande hänsyn skulle

tagas icke blott till brottets beskaffenhet utan därutöver särskilt till graden av

den brottsliges vådlighet. Enligt min mening bör emellertid den brottsliges vådlighet,

sådan den kan bedömas vid tiden för domen, icke i och för sig utöva

ett avgörande inflytande på minsta tidens bestämmande. När den dömde kan

utan våda utskrivas, bör nämligen icke vara föremål för en förhandsprövning

av domstolen -— en sådan prövning är för övrigt uppenbarligen vansklig att

genomföra — utan helt tillkomma interneringsnämnden att avgöra under förvaringens

eller interneringens förlopp och med hänsynstagande till erfarenheterna

under denna. Vad domstolen bör ha att överväga vid bestämmandet

av minsta tid är, jämte brottets beskaffenhet, alla de övriga omständigheter

som må föranleda att frihetsförlusten icke kan understiga visst mått utan

att skada allmänpreventionen eller stöta rättskänslan. Jag föreslår därför

att föreskriften om hänsynstagande till graden av den brottsliges vådlighet

utbytes mot en hänvisning till de föreliggande omständigheterna. Efter en

sådan ändring torde tanken, att interneringsnämnden skulle avgiva förslag

angående minsta tid, icke längre äga tillräckligt fog.

I yttrande av sinnessjuknämnden har ifrågasatts, huruvida icke, åtminstone

såvitt anginge de homosexuella, förvaringstiden borde kunna göras

kortare än ett år. För tillrättaförande av kriminella tillhörande den nämnda

kategorien vore nämligen en ganska kort anstaltsvistelse åtföljd av långvarig

tillsyn enligt sinnessjuknämndens erfarenhet en lämplig behandlingsform.

I betraktande av alt kortaste tiden för förvaring för närvarande är två

år innebär emellertid redan sakkunnigförslagets stadgande, att minsta tiden

kan bestämmas till ett år, en betydande uppmjukning av reglerna i detta avseende.

Att såsom allmän regel stadga att minsta tiden skulle kunna bestämmas

ännu kortare, torde på grund härav möta betänkligheter, och tillräckliga

skäl synas icke heller lia förebragts för att i detta hänseende införa en undantagsbestämmelse

för en viss kategori brottslingar.

Beträffande den behandling, som de för förvaring och internering

omhändertagna skola erhålla, innehåller sakkunnigförslaget den nyheten, att

någon åtskillnad med avseende å anstalt för det ena eller andra slaget av

dessa båda skyddsåtgärder icke göres i lagtexten. För såväl förvaring som

internering gäller, att verkställigheten skall ske i anstalt benämnd skyddsanstalt.

De sakkunniga lia dock förmodat, alt det skulle befinnas lämpligt

att i överensstämmelse med rådande ordning bålla huvudparten av de till

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda åtskilda. Möjlighet

skulle emellertid stå öppen att på verkställighetsstadiet gruppera förvarade

och internerade utan bundenhet av domstolens rubricering och med

ledning främst av behandlingssynpunkter.

I vissa yttranden har emot de sakkunnigas ståndpunkt hävdats, att de

båda institutens klientel liksom hittills borde hållas åtskilda och att denna

regel borde komma till uttryck i lagtexten. Särskiljandet skulle enligt ett av

dessa yttranden kunna äga rum genom att de förvarade och de internerade

intoges i skilda avdelningar av samma anstalt. I två av de ifrågavarande yttrandena

har emellertid även anförts, att överflyttning från internering till

förvaring i visst fall borde kunna äga rum.

Enligt min mening bör vid fördelningen av de till förvaring och internering

dömda i princip fasthållas, att förvarade och internerade skola hållas

åtskilda genom att intagas i skilda anstalter eller anstaltsavdelningar.

Självfallet bör dessutom det yngre klientelet hållas skilt från det äldre. Om

så med hänsyn till vård- och behandlingssynpunkter anses ändamålsenligt,

bör emellertid finnas möjlighet att beträffande det äldre klientelet i särskilda

fall göra undantag från vad som enligt det sagda eljest bör utgöra regel.

Att i lag närmare reglera dessa frågor synes icke behövligt. De bestämmelser,

som härutinnan må finnas erforderliga, torde lämpligen kunna utfärdas

i administrativ ordning, sedan statsmakterna tagit ställning till frågan huru

det genom utvidgningen av den ifrågavarande lagstiftningens tillämpningsområde

ökade platsbehovet skall tillgodoses genom nybyggnad. Såsom förut

omtalats ha de sakkunniga uppdragit vissa riktlinjer för en ny anstaltsorganisation

och därvid bland annat tänkt sig uppförande av en ny anstalt för

en del av klientelet. Utredning angående dessa organisations- och ^''byggnadsfrågor

kräver ytterligare tid, men deras lösning lärer icke böra fördröja

lagförslagens antagande.

Mot de sakkunnigas förslag att anstalt av ifrågavarande slag skall benämnas

skyddsanstalt har i ett par yttranden riktats anmärkning, därvid

särskilt gjorts gällande, att uttrycket kunde föra tanken på skyddshemsverksamheten.

Vad sålunda anmärkts är enligt min åsikt befogat. Efter

övervägande av olika beteckningar har jag därför stannat vid att föreslå, att

anstalt varom nu är fråga skall benämnas säkerhetsanstalt.

Beträffande den föreslagna nya lagstiftningen örn förvaring och internering

har i åtskilliga yttranden framförts tanken, att de båda lagarna lämpligen

borde sammanarbetas till en lag. Jag delar denna mening,

och i enlighet därmed lia vid ärendets behandling inom justitiedepartementet

de av de sakkunniga framlagda förslagen till lag om förvaring av vissa

abnorma förbrytare och lag om internering av återfallsförbrytare sammanförts

till ett förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I

I överensstämmelse med nu angivna grunder bör enligt min mening en

reviderad lagstiftning om förvaring och internering komma till stånd. Huvuddelen

av de nya bestämmelserna upptages i det nyss omnämnda för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

53

slaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Såsom framgår

av sakkunnigbetänkandet äro dessutom ändringar erforderliga i ett flertal

andra lagar.

Emedan den föreslagna nya lagstiftningen örn förvaring och internering,

såsom redan i det föregående framhållits, för sin tillämpning kräver ökat

anstaltsutrymme, och då det icke nu kan överblickas när behovet därav kan

bliva tillgodosett, torde tiden för lagstiftningens ikraftträdande, såsom ock

i ett yttrande hemställts, böra göras beroende av Konungens förordnande.

Jag övergår nu till att närmare behandla de särskilda bestämmelserna i

de inom departementet upprättade lagförslagen. Därvid tillåter jag mig

att beträffande de sakkunnigas motivering hänvisa till betänkandet.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Inledningsvis må anmärkas, att sammanarbetningen av de sakkunnigas

tvenne lagförslag till en gemensam lag har föranlett vissa formella avvikelser

från sakkunnigförslaget, varjämte även eljest jämkningar av formell natur

vidtagits.

1—4 §§■

Av dessa paragrafer motsvaras 1 och 2 §§ av 1—3 §§ i de sakkunnigas

förslag till förvaringslag, 3 § motsvarar 20 § första stycket första punkten

samma lagförslag och 4 § motsvarar 1, 2 och 16 §§ i de sakkunnigas förslag

till interneringslag.

Rörande innehållet i förevarande paragrafer torde få hänvisas till den föregående

redogörelsen för förslagets allmänna grunder. 5

5 §•

Paragrafen motsvarar 4 § förslaget till förvaringslag och 3 § förslaget till

interneringslag.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att den tid för vilken Konungen skall

utse ledamöter och suppleanter i interneringsnämnden bestämmes icke, såsom

i sakkunnigförslaget skett, till fem kalenderår utan till viss tid, dock

högst fem kalenderår.

Enligt interneringsnämnden bör valet av ordförande bland ledamöterna i

nämnden ej, såsom de sakkunniga föreslagit, vara begränsat till ledamot som

är eller varit innehavare av domarämbete. Nämnden har ock ansett det

mindre lämpligt, att suppleanten för den ledamot som är ordförande skall,

när han tjänstgör, fungera såsom ordförande.

Med avseende å bestämmelsen i sista stycket av paragrafen har en ledamot

av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt, huruvida

icke interncringsnämndens beslut örn kvarhållande av en förvarad sedan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

minsta tiden för förvaringen gått till ända ävensom örn återhämtande av på

prov utskriven borde kunna åtminstone i vissa fall och inom snäva gränser

överklagas.

Departements■ De uppgifter, som tillkomma interneringsnämnden, äro till stor del såchefen.

(jana, att nämndens verksamhet kan jämföras med en domstols. I betraktade

därav synes det vara av viss betydelse, att åt ledamöterna av nämnden

skänkes den tryggade ställning som förordnande på fem år innebär.

Någon ändring i sakkunnigförslaget har därför icke ansetts böra vidtagas på

denna punkt.

Med hänsyn till beskaffenheten av interneringsnämndens verksamhet torde

de sakkunnigas förslag, att ordföranden städse skall vara person vilken

är eller varit domare, böra anses ändamålsenligt. Det må erinras om att ordföranden

tillagts befogenhet att under vissa förhållanden förordna om provisoriskt

frihetsberövande. En jämkning åter har vidtagits för att möjliggöra

att till vice ordförande utse ledamot av nämnden.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit har jag funnit mig

böra bibehålla den för närvarande gällande regeln, att interneringsnämndens

beslut skola hava slutgiltig karaktär.

6 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 5 § förslaget till förvaringslag och

4 § förslaget till interneringslag; dess andra, tredje och fjärde stycken motsvaras

i det förstnämnda förslaget av 20 § första stycket sista punkten samt

andra, tredje och fjärde styckena.

Överståthållarämbetet har under åberopande av vad som anförts av en

stadsfiskal i Stockholm yttrat, att det enligt ämbetets mening ofta framstode

såsom önskvärt att brottslingar, å vilka förvarings- eller interneringsbestämmelserna

kunde komma att tillämpas, redan före eller under målets handläggning

omhändertoges på sådant sätt, att de icke ägde tillfälle att föröva

ytterligare brott. Med den utvidgning av möjligheterna för förvarings ådömande,

som sakkunnigförslaget innefattade, kunde fall uppkomma, då

nämnda bestämmelser bomme att tillämpas utan att likväl häktningsskäl

enligt gällande rätt förelåge. Även i dylika fall syntes förhållandena kunna

påkalla, att brottslingen berövades friheten genom att tagas i häkte.

Av länsstyrelsen i Uppsala lån och rådhusrätten i Malmö ävensom en ledamot

av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatts en

föreskrift angående särskild förundersökning av tilltalade, som kunna bliva

föremål för förvaring eller internering. Därvid har framhållits, att det för

tillämpningen av bestämmelserna om dessa skyddsåtgärder vore av stor betydelse

att erhålla kännedom om den tilltalades föregående vandel och levnadsförhållanden

i övrigt.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har hemställt, att på fri fot varande

tilltalad, örn vilkens dömande till förvaring eller internering eller till

återintagning i anstalt fråga uppstode, måtte tillerkännas samma möjligheter

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

som häktad att erhålla juridiskt biträde. En sådan reform vore påkallad,

emedan förslaget innebure att förvaring eller internering skulle kunna ådömas

i ett stort antal fall i vilka den tilltalade icke vore häktad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med avseende å bestämmelserna i andra

stycket av förevarande paragraf ifrågasatt, huruvida det vore nödvändigt att

låta det ankomma på justitiekanslern att besluta angående anställande av

talan om ådömande av förvaring enligt 3 §. Det förefölle, som örn denna

uppgift skulle kunna anförtros åt landsfogdarna. En ytterligare garanti

skulle kunna skapas genom införande av skyldighet för landsfogden att anmäla

beslutet till justitiekanslern. Enligt länsstyrelsen kunde vidare ifrågasättas,

huruvida icke medicinalstyrelsen obligatoriskt borde avgiva yttrande

angående den brottsliges sinnesbeskaffenhet.

I flera yttranden har frågan örn forum för mål enligt 3 § berörts. De sakkunnigas

förslag, att sådant mål i första instans skulle upptagas av hovrätt,

har sålunda avstyrkts av hovrätten för övre Norrland. Enligt hovrättens

mening hade övertygande skäl för den föreslagna anordningen icke förebragts.

Domstolens avgörande i mål om ådömande av förvaring i dessa fall

innebure sålunda icke någon ändring av förut meddelad dom, och önskemålet

örn skyndsamhet behövde icke tillgodoses mera i dessa mål än i många

andra. Mål av ifrågavarande slag kunde dessutom, om de förekomma mer

än undantagsvis, verka tyngande på hovrättsarbetet sådant detta för närvarande

vore organiserat och därigenom ur skyndsamhetens synpunkt inverka

menligt på andra rättssökandes intressen. Det syntes däremot knappast böra

väcka betänkligheter att, därest strafftiden kunde väntas gå till ända innan

såväl underrätt som hovrätt träffat sitt avgörande, justitiekanslern tillätes

förordna, att den dömde skulle såsom häktad förbliva i straffanstalten eller

uppfostringsanstalten till dess andra instansens avgörande fallit. Länsstyrelsen

i Uppsala län har funnit bestämmelsen örn hovrätt som första instans

betänklig, emedan den skulle beröva den brottslige en instans. Dessutom

kunde, på grund av långtidsfångarnas koncentrering till ett fåtal anstalter,

lätt inträffa, att fången finge höras vid en avlägset belägen hovrätt. Då

man, såsom i förslaget förutsattes, torde kunna släppa önskemålet om behandling

av samma domstol som dömt i det tidigare målet, syntes det vara

mest ändamålsenligt att till laga domstol välja den underrätt inom vars domvärjo

anstalten vore belägen. Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat

tvekan om lämpligheten av att låta hovrätt döma i första instans; underdomstolarna

torde kunna fylla rimliga krav på skyndsam handläggning.

Av justitiekanslersämbetet har vidare anmärkts, att det syntes tveksamt huruvida

med hovrätt åsyftades jämväl krigshovrätt. Praktiska skäl talade för

att endast de allmänna hovrätterna l>orde komma i fråga. Svea hovrätt har

hemställt, alt åt stadgandet måtte givas en avfattning varav klart framginge

att mål enligt detsamma ej i något fall skulle upptagas av krigshovrätt. Hovrätten

har ock hemställt, att vederbörande myndigheter måtte göras uppmärsamma

på angelägenheten av att talan enligt lagrummet anhängiggjordes i

tillräckligt god tid för att hovrätten skulle erhålla nödigt rådrum för prövning

av målet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj-.ts proposition nr 310.

DeparUnienis- I fråga om häktning gäller enligt 19 § promulgationslagen till strafflac

''en■ gen, bortsett från det fall då häktning är obligatorisk, alt häktning må ske

av den som misstänkes hava begått brott varå straffarbete efter lag kan

följa; under vissa förutsättningar må häktning dock icke ske med mindre det

skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller genom undanröjande

av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning. Även mindre

svåra brott kunna föranleda häktning i vissa fall. Gällande Jag öppnar alltså

vidsträckt möjlighet att tillgripa häktning, och jag har icke ansett tillräckliga

skäl föreligga att med hänsyn till reformen av förvarings- och interneringslagstiftningen

ändra häktningsbestämmelserna.

Med anledning av det i några yttranden framställda förslaget om särskild

förundersökning i hithörande mål må erinras om att enligt 41 § sinnessjuklagen

förvaring eller internering ej må ådömas med mindre läkarutlåtande

blivit inhämtat enligt nämnda lag. Sådant utlåtande torde i väsentliga delar

innefatta utredning angående samma förhållanden som en förundersökning

skulle avse. Därtill kommer att frågan om anordnande av förundersökning!

brottmål i dess helhet är föremal för utredning. På grund härav finner jag

mig icke för närvarande böra upptaga ifrågavarande förslag.

Beträffande förmånen att erhålla rättegångsbiträde, bekostat av allmänna

medel, gäller för närvarande, att en tilltalad kan komma i åtnjutande av sådan

förmån antingen enligt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång eller enligt

lagen samma dag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Fri rättegång enligt den förra lagen ma vid allmän underrätt beviljas den,

som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade

kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget

uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Finnes part som beviljats fri rättegång icke kunna själv eller genom någon,

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig

person förordnas att därvid biträda honom. Enligt lagen angående förordnande

av rättegångsbiträde at häktad åter erfordras ingen prövning av behovet

i det särskilda fallet för den tilltalade att på bekostnad av allmänna medel

erhålla bistånd i målet. I denna lag stadgas nämligen, beträffande person som

hålles häktad såsom misstänkt för brott, att örn han önskar hjälp vid sin

talans förberedande och utförande och säger sig ej själv kunna anskaffa biträde,

sadant skall förordnas at honom. Enligt håda lagarna utgår ersättning

åt rättegångsbiträde av allmänna medel; denna ersättning kan den tilltalade

under vissa förutsättningar bliva skyldig återgälda statsverket.

Att åt häktade enligt gällande lagstiftning gives en vidsträcktare rätt att

erhålla rättegångsbiträde på allmän bekostnad än den som följer av lagen

om fri rättegång, sammanhänger uppenbarligen med att den häktade är berövad

friheten och därför kan antagas ha svårighet att själv tillvarataga sina

intressen. Den omständigheten i och för sig, att ett åtal avser ådömande av

viss ansvarspåföljd, har alltså icke ansetts böra föranleda, att den tilltalade

skall äga den vidsträcktare rätten att erhålla biträde. Att tillerkänna icke

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 310.

57

häktad, mot vilken föres talan om ådömande av förvaring eller internering,

samma rätt som häktad att erhålla rättegångsbiträde skulle därför innebära

ett avsteg från hittills gällande principer på området.

De i andra, tredje och fjärde styckena meddelade bestämmelserna med avseende

å förfarandet vid ådömande av förvaring enligt 3 § ha delvis berörts

i den föregående redogörelsen för förslagets allmänna grunder, till vilken här

må hänvisas. I övrigt må därom här anföras följande.

I ett yttrande har ifrågasatts, att den slutliga prövningen av frågan, huruvida

talan om ådömande av förvaring enligt nämnda paragraf skall anställas,

skulle överlämnas åt landsfogdarna i stället för åt justitiekanslern. Genom

att prövningen uppdrages åt den senare vinnes emellertid bättre garanti för

en enhetlig tillämpning, något som är av betydelse med hänsyn till dessa

ärendens särskilda natur. I departementsförslaget har därför den av de sakkunniga

föreslagna regeln bibehållits. I samma yttrande har ifrågasatts,

huruvida det icke borde föreskrivas att medicinalstyrelsen obligatoriskt skulle

höras i dessa mål. Med hänsyn till att förvaring icke kommer till stånd, med

mindre läkarutlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats och förvaringsfrågan

prövats av ett flertal myndigheter, nämligen förutom domstolen fångvårdsstyrelsen

— respektive styrelsen för allmän uppfostringsanstalt — interneringsnämnden

och justitiekanslern, finner jag den ifrågasatta föreskriften

ej erforderlig. Det må för övrigt erinras om att avskrift av läkarutlåtandet

skall av den läkare, som verkställer undersökningen, genast insändas till

medicinalstyrelsen, vilken om den finner anledning föreligga att frågan om

den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk granskning,

har att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

I fråga örn den av de sakkunniga föreslagna regeln att talan om ådömande

av förvaring enligt 3 § skulle i första instans upptagas av hovrätt, finner jag

icke vad till stöd härför anförts innefatta tillräckliga skäl för att med

avseende å detta fall stadga avvikelse från den vanliga instansordningen. Det

torde ock kunna vara lämpligt, att mål av ifrågavarande slag i första instans

handlägges vid den domstol som först avgjort det mål vari dömts till straffarbete

eller tvångsuppfostran och som i regel torde äga bäst kännedom örn

den dömdes förhållanden. I departementsförslaget har bestämmelsen omarbetats

i nu angivna riktning. 7

7 §•

Paragrafens första stycke motsvarar G § första stycket förslaget till förvaringslag

och 5 § första stycket förslaget till interneringslag. Dess andra

stycke motsvarar 20 § näst sista stycket i det förstnämnda förslaget. I paragrafens

tredje stycke lia upptagits bestämmelser, som hämtats från 6 § andra

.stycket och 20 § näst sista stycket förslaget till förvaringslag samt 5 § andra

stycket förslaget till interneringslag.

I fråga örn innehållet i paragrafen må hänvisas till redogörelsen för förslagets

allmänna grunder.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Departements
chefen.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 310.

8 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

I 7 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och 5 § lagen den 13

mars 1937 om tvångsuppfostran finnas bestämmelser av innebörd, att ungdomsfängelse,

respektive tvångsuppfostran, må kunna verkställas i avdelning

av anstalt som i övrigt nyttjas för annat ändamål. Vid verkställighet av förvaring

och internering förekomma redan för närvarande liknande anordningar

och, såsom av de sakkunnigas betänkande framgår, förutsättas sådana

även framdeles i viss omfattning skola förekomma. Då det med hänsyn särskilt

till de berörda stadgandena i ungdomsfängelselagen och tvångsuppfostringslagen

torde vara lämpligt att en regel av nämnda innehåll intages även

i denna lag, har i förevarande lagrum säkerhetsanstalt angivits vara anstalt

eller anstaltsavdelning, som av Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §■

Paragrafens första stycke motsvarar 7 § andra stycket förslaget till förvaringslag

och 6 § andra stycket förslaget till interneringslag; dess andra

stycke motsvarar 8 §, respektive 7 § i de nämnda lagförslagen och dess

tredje stycke 7 § första stycket, respektive 6 § första stycket däri.

Mot bestämmelsen i andra stycket andra punkten har en ledamot av styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomare anmärkt, att det knappast förefölle

tilltalande att sinnessjuk först efter det minsta tiden gått till ända skulle

kunna utskrivas för att intagas å sinnessjukhus.

Medicinalstyrelsen har anfört, att frågan om ett rationellt ordnande

av fångvårdens sinnessjukvård borde upptagas till allsidig utredning. Enligt

styrelsens mening försvårade den nuvarande strikta gränsdragningen mellan

fångvårdens och övrig statlig sinnessjukvård ett rationellt medicinskt handlande.

Bestämmelsen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf har

underkastats en redaktionell ändring med föranledande av ett påpekande i

ett yttrande, att det redan av 7 § första stycket framginge att utskrivning ej

finge ske före utgången av minsta tiden.

Stadgandet i andra stycket andra punkten står i överensstämmelse med

den i 48 § sinnessjuklagen uttryckta regeln, att sinnessjuka fångar ävensom

sinnessjuka förvarade och internerade skola erhålla vård inom fångvården.

Att i detta sammanhang överväga en jämkning av denna princip torde icke

kunna ske. Icke heller finner jag skäl att här ingå på den av medicinalstyrelsen

berörda frågan, huru fångvårdens sinnessjukvård bäst bör anordnas.

Detta svårlösta spörsmål kommer i annat sammanhang att upptagas till

övervägande. I ett visst ur praktisk synpunkt betydelsefullt avseende är jag

emellertid beredd att nu föreslå en reform. Härtill återkommer jag vid behandlingen

av frågan örn ändringar i sinnessjuklagen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

10—12 §§.

Dessa bestämmelser lia motsvarighet i följande lagrum i sakkunnigförslaget,

nämligen 10 § i 14 § förslaget till förvaringslag och 13 § förslaget till

interneringslag, 11 § första stycket i 7 § tredje stycket respektive 6 § tredje

stycket, 11 § andra stycket i 16 § första stycket respektive 15 § första stycket,

samt 12 § i 15 § respektive 14 §.

Bestämmelserna i 16 § andra stycket förslaget till förvaringslag och 15 §

andra stycket förslaget till interneringslag ha icke upptagits i departementsförslaget,

enär åt 12 § givits sådan avfattning att därav framgår, att bestämmelserna

i paragrafen icke bliva tillämpliga sedan tillsynstiden utgått.

13 §.

Paragrafen motsvarar 9 § förslaget till förvaringslag och 8 § förslaget till

interneringslag.

14 §.

Paragrafen motsvarar 10 § förslaget till förvaringslag och 9 § förslaget

till interneringslag.

Rådhusrätten i Göteborg har ifrågasatt, huruvida det är behövligt att person

som undergår förvaring eller internering alltid skall av domstol rannsakas

för nytt eller nyupptäckt brott eller om det icke skulle kunna överlämnas

åt landsfogde att avgöra huruvida åtal skall anställas.

Med anledning av regeln i förevarande paragrafs första stycke andra punkten,

att en person som är intagen till förvaring eller internering under vissa

förutsättningar kan dömas till straff för brott begånget efter förvaringens eller

interneringens början, har medicinalstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke

det med straffet avsedda disciplinära syftet i stället skulle kunna vinnas genom

utnyttjande av vissa tekniska anordningar av samma karaktär som de

s. k. fasta paviljongerna inom sinnessjukvården. I

I lagarna om ungdomsfängelse oell om tvångsuppfostran finnas bestäm- DeparUmenismelser

om att landsfogden, i Stockholm Överståthållarämbetet, äger pröva, c e

huruvida åtal skall anställas mot person som adömts ungdomsfängelse, respektive

tvångsuppfostran. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, införa en

motsvarande bestämmelse i nu förevarande lagstiftning, vilken i motsats till de

nämnda lagarna till huvudsaklig del avser brottslingar i vuxen ålder, synes

icke böra ske utan samband med övervägande av behovet och genomförbarheten

av liknande bestämmelser på andra områden. Som ett dylikt övervägande

icke lämpligen kan äga rum i detta sammanhang, har någon bestämmelse

av angivna innebörd icke upptagits i förslaget.

Beträffande behovet av den i förevarande paragraf öppnade möjligheten

att döma förvarad eller internerad till straff för brott begånget efter intagningen

torde få anses, att med vilka anordningar anstalterna än utrustas det

kan tänkas inträffa fall, då synnerliga skäl tala för att avbryta skyddsåtgärden

för att låta den förvarade eller internerade undergå straff. Den av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Departements
chefen.

de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i nu ifrågavarande hänseende, vartill

motsvarighet finnes i nu gällande lag, har därför bibehållits.

15 och 16 §§.

15 § motsvarar 11 § förslaget till förvaringslag och 10 § förslaget till interneringslag.

16 § motsvarar 12 § i det förra lagförslaget och 11 § i det senare.

17 §•

Paragrafen motsvarar 13 § förslaget till förvaringslag och 12 § förslaget

till interneringslag.

Svea hovrätt har beträffande stadgandet i första punkten anmärkt, att detta

enligt sin ordalydelse icke vore tillämpligt i det fall att någon efter utskrivning

på prov begått brott och för detta blivit dömd till straff, som förekomme

till verkställighet samtidigt med beslut om hans återhämtande eller återintagning.

Det finge antagas vara förslagets mening, att även i detta fall förvaringen

skulle träda i stället för straffet. Då frågan särskilt beträffande bötesförseelser

ej saknade praktisk betydelse, syntes det önskvärt, att lagtexten till

vinnande av klarhet underginge någon jämkning. Jämväl hovrätten över

Skåne och Blekinge har ansett, att straffet i ett fall sådant som det av Svea

hovrätt åsyftade borde konsumeras av skyddsåtgärden.

Beträffande andra punkten i paragrafen ha i vissa yttranden yppats tvivelsmål,

vilken allmän åklagare som skall göra framställning örn bestämmande

av ny minsta tid. Överståthållarämbetet har sålunda funnit det icke fullt

klart framgå, huruvida framställningen skall göras av åklagaren i det mål,

vari förvaring eller internering ådömts, eller av åklagaren i det mål, vari

dömts till straff. Överståthållarämbetet har ansett det naturligast, att den

senare gör framställningen, bland annat därför att denne redan är insatt i

målet. Av föreningen Sveriges landsfogdar ävensom av t. f. landsfogden i

Stockholms län har ifrågasatts, huruvida icke ifrågavarande uppgift borde

anförtros åt landsfogde.

Svea hovrätt har hemställt örn sådan jämkning av den av de sakkunniga

föreslagna lagtexten, att därav tydligt framginge att framställning om förlängning

av minsta tiden kunde bifallas utan personlig inställelse av den

dömde.

Länsstyrelsen i Gotlands lån har funnit bestämmelserna icke vara fullt klart

avfattade beträffande förfarandet hos länsstyrelse eller annan verkställighetsmyndighet.

Det stadgande i sakkunnigförslaget, mot vilket de först berörda anmärkningarna

riktats, avser endast brott, som begåtts före skyddsåtgärdens början.

För sådana fall då brottet är begånget vid en senare tidpunkt, nämligen

efter skyddsåtgärdens början men före utskrivningen eller under utskrivning

på prov, är bestämmelsen därför icke tillämplig. Att dess räckvidd på detta

sätt begränsats, sammanhänger med att det i dessa fall enligt de i 14 och 15 §§

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

61

angivna principerna bör i viss utsträckning vara beroende på domstols prövning,

huruvida förvaringen skall konsumera straff för brottet, och att i bestämmelsen

icke upptagits någon föreskrift om anordnande av sådan domstolsprövning.

Med hänsyn till att de motsvarande bestämmelserna i lagarna

örn ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran innehålla enahanda begränsning,

synes det icke lämpligt att i detta sammanhang utsträcka bestämmelsens

tillämplighet.

Vad beträffar frågan vilken åklagare som har att göra framställning örn

ny minsta tid, synes denna uppgift böra ankomma på åklagare vid den domstol,

som skall besluta i ärendet, d. v. s. den domstol som först avgjort det

mål vari dömts till förvaring eller internering. Lämpligen torde uppgiften,

såsom i ett pär yttranden ifrågasatts, anförtros åt vederbörande landsfogde.

Bestämmelse därom torde få utfärdas i administrativ ordning. I sådan ordning

torde ock kunna lämnas de anvisningar beträffande förfarandet hos

länsstyrelse eller annan verkställighetsmyndighet, som må befinnas erforderliga.

En jämkning i paragrafens lydelse har företagits för att utmärka, att det

i ärende om bestämmande av ny minsta tid är tillräckligt om tillfälle beredes

den dömde att inkomma med skriftligt yttrande.

18 §.

Paragrafen motsvarar 17 § förslaget till förvaringslag och paragrafen med

samma nummer i förslaget till interneringslag.

Beträffande sakkunnigförslagets preskriptionsregel, innebärande att ådömd

förvaring eller internering skall vara förfallen såframt domen ej börjat

verkställas inom femton år från det den vann laga kraft, har hovrätten över

Skåne och Blekinge anmärkt, att preskriptionstiden beträffande de lindrigare

brotten vore för lång och i fråga om de svårare för kort. Hovrätten har

ifrågasatt, huruvida icke olika preskriptionstider borde införas, vilka skulle

sättas i relation till den i varje särskilt fall för skyddsåtgärden bestämda

minsta tiden. T. f. presidenten har emellertid anfört, att då längden av

skyddsåtgärden kunde komma att bero på huru förhållandena i det särskilda

fallet gestaltade sig under förvarings- eller interneringstiden, preskriptionstiden

ej borde bestämmas i form av en skala. Med hänsyn till att de ifrågavarande

skyddsåtgärderna närmast vöre att likställa med straffarbete och då

i fråga om särskilt grova brott, för vilka brottslingen alltid hölles häktad,

preskriptionstiden vore av endast ringa betydelse, syntes den av de sakkunniga

föreslagna preskriptionstiden femton år vara lämpligt avvägd. En ledamot

av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ansett preskriptionstiden

åtminstone för enklare förvarings- och interneringsfall alltför

sträng. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om ett förvaringsbeslut,

vilket icke kunnat befordras till verkställighet förrän lång tid förflutit

från heslutets meddelande, borde tillämpas utan förnyad prövning huruvida

stadgade förutsättningar för förvaring fortfarande vore för handen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

De nuvarande förvarings- och interneringslagarna upptaga inga särskilda

regler om preskription av ådömd förvaring eller internering. Då ett straff

alltid utsättes i domen, blir emellertid stadgandet i 5 kap. 20 § strafflagen om

preskription av ådömt straff tillämpligt även i detta hänseende, och skyddsåtgärden

kommer att preskriberas tidigare eller senare allt efter arten och

längden av det ådömda frihetsstraffet.

Eftersom förvaring eller internering enligt förslaget skall ådömas direkt

och 5 kap. 20 § strafflagen således icke blir tillämplig å sådan skyddsåtgärd,

blir det erforderligt att införa en särskild bestämmelse örn preskription av

ådömd förvaring, respektive internering, som icke börjat verkställas inom viss

tid. Under åberopande av att preskriptionstiden för ådömt straffarbete på

längre tid än två men icke över åtta år enligt 5 kap. 20 § strafflagen är femton

år från det domen vann laga kraft, ha de sakkunniga föreslagit, att

ådömd förvaring eller internering skall vara förfallen såframt domen ej

börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

Beträffande den sålunda föreslagna preskriptionsregeln har i ett yttrande

gjorts gällande, att olika preskriptionstider borde stadgas med hänsyn till

svårhetsgraden hos det brott som föranlett domen å förvaring eller internering.

När de sakkunniga föreslagit en för alla fall av förvaring och internering

gemensam preskriptionsbestämmelse, ha de emellertid följt den metod,

som kommit till användning i lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse.

Det torde ock möta svårigheter att finna en i alla avseenden tillfredsställande

regel, enligt vilken skilda preskriptionstider skulle komma att gälla

i olika fall. Då det därför synes böra godtagas, att för alla fall gives samma

bestämmelse om oreskription, torde det få anses, att den av de sakkunniga

föreslagna tiden femton år är väl avvägd. Att bestämma tiden kortare

synes sålunda, i betraktande av arten av de brottslingskategorier för

vilka den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd, icke vara påkallat. För

den händelse det i något fall skulle inträffa att en till förvaring eller internering

dömd person skulle bliva intagen i säkerhetsanstalt först sedan lång

tid förflutit efter domen och det med hänsyn till hans uppförande under den

förflutna tiden kan antagas att förutsättningar för skyddsåtgärden icke längre

äro för handen, torde myndigheterna tillse att han, eventuellt genom anlitande

av nådevägen, blir tidigt utskriven. Att åter bestämma en längre preskriptionstid

än femton år torde, med hänsyn till att bestämmelsen skall vara

tillämplig även beträffande sådana brottslingar vilka dömts till förvaring eller

internering för ett jämförelsevis mindre grovt brott, icke böra ske.

19—21 §§.

19 och 20 §§ motsvara 18 och 19 §§ i förslaget till förvaringslag och paragraferna

med samma nummer i förslaget till interneringslag. 21 § motsvarar

21 § i det förra förslaget och 20 § i det senare.

övergångsbestämmelserna.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall, i mål där fråga är

om ansvar allenast för brott begånget före lagens ikraftträdande eller för så
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 310.

63

dant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den

brottslige finnes ej förskylla högre straff än böter, beträffande förordnande

om förvaring eller internering äldre lag fortfarande tillämpas. Innebörden

härav är följande. Om lagföring sker allenast för brott begånget före den

nya lagens ikraftträdande, skola förutsättningarna för förvaring eller internering

städse bedömas enligt äldre rätt. Är åter fråga endast örn brott förövat

efter nämnda tidpunkt, skall naturligen den nya lagen tillämpas. Beträffande

det fall, att en person samtidigt lagföres dels för ett brott, som begåtts

före den nya lagens ikraftträdande, dels ock för ett brott, som han förövat

under nya lagens giltighetstid, skall det senare brottets svårhetsgrad

vara avgörande för frågan, efter vilkendera lagstiftningen förutsättningarna

för ådömande av förvaring eller internering skola bedömas. Finnes den tilltalade

för det senare av de båda brotten ej förskylla högre straff än böter,

skall nämligen äldre lag tillämpas. På grund av denna regel kommer nya

lagens fordran med avseende å svårhetsgraden av det brott, den tilltalade

skall ha förövat för att kunna dömas till förvaring eller internering — vilken

fordran innebär en väsentlig utvidgning av de ifrågavarande skyddsåtgärdernas

tillämplighet i jämförelse med gällande rätt —- icke att kunna anses uppfylld

genom brottslighet som till tiden ligger före ikraftträdandet, med mindre

den tilltalade efter lagens ikraftträdande begått ett brott som finnes förskylla

högre straff än böter. Denna lösning av frågan överensstämmer i princip

med den reglering, som motsvarande spörsmål erhöll vid genomförandet av

nu gällande lagstiftning i ämnet.

För det specialfall, som behandlas i 3 §, har emellertid stadgats, att nya

lagen skall vara tillämplig även örn något brott icke förövats efter ikraftträdandet.

De betänkligheter, som i ett yttrande uttalats med anledning av detta

stadgande, synas med hänsyn till den särställning, regeln i 3 § intager, icke

böra tillerkännas avgörande betydelse. Det må ock framhållas, att värdet av

3 § skulle bliva väsentligt förringat, örn under dess tillämpningsområde icke

komme att ingå fångar som vid lagens ikraftträdande finnas i straffanstalterna.

Övriga lagförslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister är upprättat med

utgångspunkt från den avfattning sistnämnda lag skall äga enligt lagen den

5 juni 1936 om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ i lagen. 1936 års lag, vilken

tillkommit i samband med avskaffandet av vissa straffpåföljder, skall ej träda

i kraft förrän den dag Konungen förordnar, men sakkunnigförslaget utgår

från att 1936 års lag sättes i kraft före det nu ifrågavarande förslaget. För

innevarande års riksdag har, med föranledande bland annat av de nya lagarna

örn ungdomsfängelse och örn tvångsuppfostran, genom proposition (nr

127) framlagts förslag till lag angående ändring i vissa delar av straffregisterlagen,

vilken lag liksom 1936 års lag skall träda i kraft den dag Konungen

förordnar. Vid bearbetningen av sakkunnigförslaget inom departementet

har förutsatts, att den nämnda nya ändringslagen likaledes skall hinna sät
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Departements

chefen.

tas i kraft tidigare än det förevarande lagförslaget, och detta utgår därför

från den lydelse straffregisterlagen enligt 1936 års lag och den sistnämnda

ändringslagen skall erhålla. Däremot har hänsyn icke behövt tagas till den

1 samband med ändrad lagstiftning rörande verkställighet av bötesstraff

den 9 april 1937 utfärdade lagen angående ändrad lydelse av 2 § 1 och

2 mom. samt 8 § 2 mom. straffregisterlagen. 1937 års ändringslag berör

nämligen icke de lagrum, som nu föreslås skola undergå ändring. Förutom

de avvikelser, som föranletts av det nyss anförda, lia på några punkter smärre

ändringar måst företagas i sakkunnigförslaget.

Beträffande förslaget till lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap.

6 § 1 mom. rättegångsbalken har Svea hovrätt anfört, att det sistnämnda

lagrummet i sakkunnigförslaget erhållit en mindre lycklig avfattning.

Sålunda innebure det tillägg angående förvaring och internering, som

gjorts i slutet av momentet, till väsentlig del allenast en upprepning av vad

som följde av det föregående. Justitiekanslersämbetet har funnit det från

tydlighetens synpunkt önskvärt, att bland de ansvarspåföljder, beträffande

vilka i lagrummet stadgas att de skola för den dömde medföra rätt att överklaga

hovrätts utslag, upptagas även ungdomsfängelse och tvångsuppfostran.

• Vidkommande först 27 kap. 15 § lia de sakkunniga föreslagit sådan ändring

i avfattningen av tredje stycket, att därav kommer att framgå att förvaring

och internering skola vara likställda med straff med avseende å hovrätts skyldighet

att innan på besvär av allmän åklagare eller målsägande ändring göres

i underrätts utslag personligen höra tilltalad som därom framställt begäran.

Att de ifrågavarande skyddsåtgärderna bliva uttryckligen nämnda i lagrummet,

lärer vara erforderligt för att icke den i förslaget genomförda ändringen

beträffande sättet för åtgärdernas ådömande — enligt förslaget ådömas förvaring

och internering direkt utan att något straff först utsättes — skall medföra

ändring i det hänseende som avses i lagrummet. Enahanda skäl torde

emellertid kunna anföras för att jämväl tvångsuppfostran, vilken åtgärd enligt

lagen därom den 13 mars 1937 likaledes skall ådömas direkt, genom ett

stadgande i paragrafen likställes med straff. I departementsförslaget har därför

den av de sakkunniga föreslagna ändringen utvidgats till att omfatta även

tvångsuppfostran.

Det av Svea hovrätt åsyftade tillägget i 30 kap. 6 § 1 mom. angiver, dels

att tilltalad äger föra talan mot hovrätts utslag varigenom angående honom

antingen förordnats att förvaring eller internering skall avse annat brott

eller träda i stället för straff för annat brott, om å detta brott kan följa

straffarbete, avsättning eller fängelse, dels ock att tilltalad äger föra sådan

talan då ny minsta tid bestämts för förvaring eller internering. Emellertid

synes kunna ifrågasättas, huruvida någon särskild bestämmelse är erforderlig

beträffande den första gruppens fall. Att märka är nämligen, att enligt

lagrummets nuvarande lydelse tilltalad alltid är berättigad föra talan mot

hovrätts utslag genom vilket han blivit sakfälld för brott varå straffarbete

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

65

eller avsättning efter lag kan följa. Om det icke föreligger sådant fall och

ej heller ny minsta tid bestämts, synes utslaget icke beröra hans intressen i

sådan grad, att det är behövligt att låta honom fullfölja talan till högsta instans.

I departementsförslaget ha därför tilläggsbestämmelserna begränsats

till att avse de fall, då ny minsta tid bestämts.

Det av justitiekanslersämbetet uttalade önskemålet, att i 30 kap. 6 § 1 mom.

måtte omnämnas även ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, har i vad angår

den senare åtgärden understrukits av första lagutskottet vid innevarande

års riksdag i dess av riksdagen godkända utlåtande i anledning av förslaget

till lag om tvångsuppfostran (nr 11). Med hänsyn till bestämmelserna i

26 § lagen om ungdomsfängelse och 20 § lagen örn tvångsuppfostran skulle

ett sådant tillägg till lagrummet visserligen icke medföra någon ändring i sak.

Då det emellertid ur praktisk synpunkt onekligen innebär en fördel, att i lagrummet

direkt angivas samtliga de fall då klagan får föras över hovrätts utslag,

har enligt departementsförslaget i lagrummet omnämnts såväl ungdomsfängelse

och tvångsuppfostran som förvaring.

Vid förslaget till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen

är att nämna, att den ändrade lydelsen av 18 §, innebärande utvidgning av

sinnessjuknämndens befattning i vissa fall med ärenden rörande utskrivning

från sinnessjukhus, uttryckligen tillstyrkts av sinnessjuknämnden. Vid avfattningen

av lagförslaget har förutsatts, att den i samband med tvångsuppfostringsreformen

utfärdade lagen den 13 mars 1937 om ändrad lydelse

av 18 § sinnessjuklagen skall sättas i kraft före den nu ifrågavarande lagändringen.

I

I samband med de nu föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen synes

böra upptagas en fråga om jämkning av bestämmelserna i nämnda lag rörande

straffriförklarades behandling, vilken flaga erhållit särskild

aktualitet genom den platsbrist å fångvårdens sinnessjukavdelningar,

som i synnerhet under det senaste året varit starkt framträdande.

Enligt sinnessjuklagen skall för brott häktad person, vilkens sinnesbeskaffenhet

jämlikt domstols förordnande skall undersökas, intagas å sinnessjukavdelning

vid fångvården för undersökningens verkställande av sjukvårdsläkaren

vid avdelningen. Blir häktad, som sålunda är intagen å någon

fångvårdens sinnessjukavdelning, förklarad fri från ansvar på grund av sin

sinnesbeskaffenhet och förklaras han i behov av vård å sinnessjukhus, skall

han förbliva å avdelningen intill dess plats å något statens sinnessjukhus

kan beredas honom. I sådant fall ankommer det enligt 47 § 3 mom. första

stycket sinnessjuklagen på vederbörande fångvårdsmyndigliet att hos medicinalstyrelsen,

som har att i ämnet förordna, göra framställning om den

straffriförklarades intagande för vård å dylikt sjukhus.

Förordnar domstol örn undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,

som ej är häktad, skall undersökningen verkställas av läkare som

medicinalstyrelsen förordnar. Förklarar läkaren eller, örn medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas, medicinalstyrelsen den tilltalande vara i behov av

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 310.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl Maj:ts proposition nr 310.

vård å sinnessjukhus, och blir den tilltalade av domstol förklarad straffri på

grund av sin sinnesbeskaffenhet, åligger det, enligt tredje stycket i 47 § 3

inom. sinnessjuklagen, vederbörande länsstyrelse att, örn domstolens utslag

vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å

sinnessjukhus för vård, därvid det ankommer på medicinalstyrelsen att, efter

anmälan av länsstyrelsen, bestämma å vilket sinnessjukhus intagningen skall

ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, skall enligt samma lagrum

den straffriförklarade i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg

intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Medicinalstyrelsens förordnande beträffande straffriförklarades intagning

å sinnessjukhus avser i nu berörda fall endast att bestämma å vilket sinnessjukhus

intagningen skall ske. I vilken ordning de straffriförklarade skola

intagas i händelse av platsbrist bestämmes nämligen av vederbörande sjukvårdsläkare

enligt de allmänna grunder för intagningsordningen som angivas

i stadgan angående sinnessjukvården i riket. I 72 g av denna stadga

föreskrives i sådant hänseende, att hänsyn skall tagas till utsikterna till

tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, till patientens farlighet

för person eller egendom och i övrigt förekommande omständigheter,

som påkalla skyndsam intagning; dock att företräde alltid skall lämnas åt

den, av vars uppträdande uppenbarligen framgår, att han är farlig för eget

eller annans liv, och som icke är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, så ock åt person, som tjänstgör vid mobiliserad

del av krigsmakten.

Vid tillkomsten av sinnessjuklagen år 1929 framhölls, att det uppenbarligen

vöre av vikt, att tilltalade som straffriförklarats och vore i behov av

vård å sinnessjukhus, så snart lämpligen kunde ske genom det allmännas

försorg omhändertoges. Sinnessjuklagen avser att detta omhändertagande

skall ske å statens sinnessjukhus. Endast i avbidan på plats å sådant sjukhus

skulle vård beredas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Ä dessa avdelningar

skola däremot i princip alla anbefallda undersökningar av häktades

sinnesbeskaffenhet verkställas, och där skola också fångar, som blivit sinnessjuka,

förvaras.

Även före sinnessjuklagens tillkomst företogos de rättspsykiatriska undersökningarna

vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, där också i regel sinnessjuka

fångar vårdades. Beträffande straffriförklarade funnos inga författningsbestämmelser,

enligt vilka de skulle kvarhållas därstädes. Då på

grund av den stora platsbristen vid hospitalen dessa endast i begränsad utsträckning

och i regel först efter långt dröjsmål kunde mottaga straffriförklarade,

hade emellertid — till undvikande av att sinnessjuka brottslingar,

såsom tidigare ofta förekommit, överlämnades till fattigvården för omhändertagande

eller helt enkelt sändes till sina hem för vård — i praxis blivit

allt vanligare, att straffriförklarade som varit häktade kvarhöllos å fångvårdens

sinnessjukavdelningar till dess plats å hospitalen kunde beredas dem.

Vid tiden för sinnessjuklagens tillkomst vårdades sålunda å dessa avdelningar

omkring 130 straffriförklarade.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

67

Vid sinnessjuklagens framläggande för riksdagen framhöll departementschefen,

att man dittills räknat med att sinnessjukhusen skulle vara i stånd

att upptaga inom fångvården förvarade straffriförklarade först då det nybyggnadsprogram,

som uppställts för den statliga sinnessjukvården, blivit

förverkligat eller omkring utgången av år 1937. Då det emellertid visat sig,

att det ökade utrymme, som under sådan förutsättning erfordrades vid ett

genomförande av det i förslaget till sinnessjuklag upptagna förfarandet rörande

undersökning av häktade, icke kunde beredas annorledes än genom

nybyggnader, fann departementschefen, att frågan om de straffriförklarades

överflyttning till sinnessjukhusen kommit i ett förändrat läge. Det kunde

uppenbarligen icke komma i fråga att verkställa nybyggnader för fångvårdens

sinnessjukavdelningar samtidigt med att de straffriförklarade, vilkas

omhändertagande för vård ju icke tillhörde fångvårdens egentliga uppgift,

å dessa avdelningar provisoriskt upptoge mer än det utrymme, som

för fångvårdens egna behov ytterligare vore av nöden. Den enda tillfredsställande

lösningen syntes därför departementschefen vara, att straffriförklarade

redan under de närmaste åren efter 1929 överflyttades till sinnessjukhusen

i den omfattning, som erfordrades för att utan ytterligare utvidgningar

av fångvårdens sinnessjukavdelningar å dessa bereda efter den nya

lagstiftningens genomförande behövligt utrymme för fångar och häktade.

I överensstämmelse med detta departementschefsuttalande påbörjades en

överflyttning av klientelet å fångvårdens sinnessjukavdelningar till statens

sinnessjukhus. I statsverkspropositionen till 1931 års riksdag omnämnde

dåvarande chefen för justitiedepartementet den sålunda pågående överflyttningen

och ställde sig med hänsyn härtill avvisande till en hemställan av

fångvårdsstyrelsen om ökning av bevakningspersonalen vid fångvården, enär

man borde avvakta verkningarna av överflyttningen. Med anledning av

detta departementschefens uttalande framhöll emellertid riksdagen på statsutskottets

hemställan i skrivelse till Kungl. Maj:t, att sinnessjuka av ifrågavarande

kategori icke borde vid uppkommande platsledigheter å sinnessjukhusen

äga företräde framför andra dit anmälda, vilka vore i behov av anstaltsvård.

På grund av riksdagens nämnda ståndpunktstagande och då antalet strafffriförklarade

ävensom antalet undersökningsfall befinner sig i oavbruten ökning

samtidigt som en betydande platsbrist vid statens sinnessjukhus fortfarande

gör sig gällande ha fångvårdens sinnessjukavdelningar blivit starkt

överbelagda, varjämte det blivit nödvändigt att där kvarhålla straffriförklarade,

som enligt lagens syfte skolat långt tidigare överflyttas till vanligt

sinnessjukhus. Efter tillkomsten av en ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset

å Långholmen år 1932 och vissa andra förändringar med avseende å

fångvårdens sinnessjukavdelningar uppgår antalet platser vid dessa numera

till 231. Den 1 mars i år vårdades emellertid på dessa avdelningar icke mindre

än 337 personer, därav 207 straffriförklarade. Riksdagen har i år bifallit

Kungl. Maj:ts proposition (nr 70) om inrättande av en ny sinnessjukavdelning

på centralfängelset i Malmö, varigenom 26 nya platser erhållas.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 april i år framhöll jag, att den rådande

starka överbeläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar utan

dröjsmål måste nedbringas och att i sådant syfte i första hand borde undersökas,

huruvida möjlighet funnes att å sinnessjukhusen bereda plats för ett

antal av de å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade,

samt anmodade medicinalstyrelsen att skyndsammast härutinnan avgiva yttrande

och framlägga det förslag vartill styrelsen kunde finna anledning. I

följd härav har medicinalstyrelsen i skrivelse den 12 april 1937 framhållit

i huvudsak följande:

Ehuru den 1 april i år å statens sinnessjukhus funnes 16,584 vårdplatser, å

vilka med en överbeläggning av omkring 12.4 °/o vårdades 18,650 patienter,

därav 1,170 straffriförklarade, vore likväl samtidigt 2,915 sjuka antecknade

som exspektanter, vilka icke kunnat mottagas. En väsentlig ökning av intagningen

av straffriförklarade vid de statliga sinnessjukhusen syntes sålunda

styrelsen omöjlig under annan förutsättning än att styrelsen finge tillfälle genomföra

åtgärder för ett temporärt beredande av provisoriska statliga sinnessjukvårdsplatser.

Styrelsen förberedde ett förslag till Kungl. Maj:t om inrättande

av provisoriska sekundärsjukhus, till vilka utan olägenhet kunde överflyttas

ett avsevärt antal å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter,

varigenom ökad intagning av straffriförklarade skulle möjliggöras. För att

säkerställa denna ökade intagning behövde styrelsen emellertid viss ökad befogenhet.

Då styrelsen icke kunde ålägga en sjukvårdsläkare att intaga en till

honom underställd sjukvårdsavdelning hänvisad straffriförklarad, hade från

styrelsens sida endast underhandsframställningar om önskvärdheten om sådan

intagning kunnat riktas till vederbörande sjukvårdsläkare, vilket i stor

utsträckning skett. I syfte att erhålla ökad befogenhet att reglera intagningen

av straffriförklarade hemställde styrelsen örn ändring av sinnessjukvårdsstadgan

71 § 2 mom. 4). Detta lagrum, i vilket stadgas att medicinalstyrelsen må

i fråga örn viss person, för vilken intagning sökes, meddela särskild föreskrift

om var sådan må ske, borde enligt styrelsens mening ändras därhän, att medicinalstyrelsen

även ägde föreskriva när intagningen skulle ske. Härigenom

skulle styrelsen erhålla möjlighet att reglerande ingripa med avseende å intagning

av straffriförklarade, så att, därest antalet statliga platser för vård av

sinnessjuka provisoriskt ökades, olägenheterna inom fångvårdens sinnessjukavdelningar

skulle kunna avsevärt minskas.

Medicinalstyrelsen har vidare i sin nämnda skrivelse föreslagit upphävande

av bestämmelsen i sista punkten i 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen,

enligt vilken straffriförklarad, som icke varit häktad, skall i avbidan på

plats å något statens sinnessjukhus för vård intagas å sinnessjukavdelning vid

fångvården. Till stöd för denna hemställan har medicinalstyrelsen anfört

följande:

Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen vore för närvarande 11 straffriförklarade

män och 16 kvinnor av denna kategori intagna å fångvårdens sinnessjukavdelningar

och från vederbörande länsstyrelser hade framställningar ingivits

om emottagande av ytterligare 11 män. Det måste emellertid anses synnerligen

otillfredsställande att straffriförklarade, som under den domen föregående

rättsproceduren tillåtits vistas på fri fot, för att vänta på intagning

för vård å statligt sinnessjukhus måste intagas å till fångvårdsanstalt ansluten

sinnessjukavdelning. Då flertalet av dessa straffriförklarade måste betecknas

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

69

såsom endast i mycket ringa mån farliga för annans säkerhet till person eller

egendom, syntes det medicinalstyrelsen, som örn nyssnämnda bestämmelse

örn deras intagning å fångvårdsanstalt skulle kunna utgå ur sinnessjuklagens

47 §. Omhändertagandet av det fåtal av denna kategori, som på grund av visad

eller latent farlighet för den allmänna säkerheten icke borde tillåtas under

väntetiden vistas i frihet, syntes styrelsen böra kunna tillfredsställande ordnas

genom ingripande av i 6 § sinnessjuklagen angivna personer och myndigheter.

I 6 § sinnessjuklagen stadgas, att örn icke förmyndare, god man, make eller

annan vidtager åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, skall

ordföranden i hälsovårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där

den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk

som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare vara pliktig att föranstalta

därom.

Vid behandlingen av förevarande ärende har medicinalstyrelsen under

hand haft överläggning med fångvårdsstyrelsen, som därvid tillstyrkt de föreslagna

författningsändringarna.

Av den föregående redogörelsen framgår att i strid med sinnessjuklagens Departement*

syfte, enligt vilket de straffriförklarade i princip skola intagas för vård å c e,en''

de vanliga sinnessjukhusen, straffriförklarade på grund av platsbristen på

dessa i stor utsträckning och ofta under lång tid måste kvarstanna på

fångvårdens starkt överbelagda sinnessjukavdelningar. Olägenheterna av

nämnda förhållande framträda så mycket starkare, som dessa avdelningar,

vilka i allmänhet äro inredda i vanliga fångvårdsanstalter, icke äro lämpade

för beredande av verklig sinnessjukvård. Att nu berörda ogynnsamma förhållanden

uppstått har, såsom av det föregående framgår, sin grund i att vårdbehovet

för sinnessjuka, såväl straffriförklarade som andra, visat sig större

än som förutsetts. Det enda rationella botemedlet mot förenämnda olägenheter

är uppenbarligen att så många nya vårdplatser skapas, att alla vårdbehövande

sinnessjuka, oberoende av vilken kategori de tillhöra, kunna erhålla

tillfredsställande vård. Huruvida de straffriförklarade sinnessjuka därvid

böra erhålla vård å statens sinnessjukhus eller å nya sinnessjukavdelningar

inom fångvården är en fråga som jag i detta sammanhang icke kan taga

ståndpunkt till.

För att emellertid snarast möjligt å sinnessjukhusen bereda plats för ett

antal av de å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade

har chefen för socialdepartementet för avsikt att inom den närmaste tiden

framlägga förslag örn inrättande provisoriskt av ett antal statliga vårdplatser

avsedda för å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter. Därigenom

skulle ett motsvarande antal straffriförklarade kunna överföras till

sinnessjukhusen. Jämsides med inrättandet av nya vårdplatser synes man

böra företaga sådana ändringar i lagstiftningen, som medgiva att de

straffriförklarade i större utsträckning än hittills komma ali erhålla vård

å statens sinnessjukhus i stället för att kvarhållas å fångvårdens sinnessjukavdelningar.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

I första hand komma därvid i betraktande sådana straffriförklarade

som icke varit häktade. Beträffande dem har medicinalstyrelsen föreslagit

att de överhuvud icke skulle tagas i provisoriskt förvar å fångvårdens sinnessjukavdelningar

utan att de skulle vistas i frihet till dess att plats kunde

beredas dem å sinnessjukanstalt. Onekligen är det föga tillfredsställande

alt en straffriförklarad, då brottet är så ringa och omständigheterna i övrigt

sådana att han icke är häktad, kan komma att intagas å sinnessjukavdelning

vid fångvården. Det kan vara fråga exempelvis om en person, som

begått ett icke alltför allvarligt brott och knappast i större mån kan

anses farlig för person eller egendom och som under en, på grund av sinnesundersökning

och fullföljd av talan till högre rätt, tämligen långvarig

rättegång vistats på fri fot. Det synes knappast rimligt, att en sådan person,

vilken måhända aldrig förut varit i beröring med någon fångvårdsanstalt,

skall, sedan han av läkare förklarats i behov av vård å sinnessjukhus

och av domstol genom laga kraftvunnet utslag förklarats straffri, insättas

i en under fångvården lydande anstalt, som åtminstone för närvarande i

regel har fängelsekaraktär och där klientelet i huvudsak består av straffriförklarade

som varit häktade. A andra sidan måste beaktas att även bland

nu ifrågavarande sinnessjuka finnas sådana som äro av mera farlig beskaffenhet.

Då därtill kommer att det ofta skulle kunna verka stötande om en

person, som blivit övertygad om ett tämligen grovt brott men som blivit strafffriförklarad,

efter domstolens utslag komme att vistas å fri fot, har jag icke

ansett mig kunna godtaga förslaget om en sådan bestämmelse att de icke

häktade straffria skola vistas på fri fot i avbidan på att plats kan beredas

dem å sinnessjukhus. En lämplig lösning synes däremot vara att föreskriva,

att en icke häktad straffriförklarad skall utan dröjsmål intagas å sinnessjukanstalt.

Med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet av de personer varom

här är fråga skulle en sådan bestämmelse ej medföra någon väsentlig inskränkning

i de icke kriminella sinnessjukas möjligheter att erhålla vård å

statens sinnessjukhus. I enlighet med vad sålunda anförts bör 47 § 3 mom.

tredje stycket sinnessjuklagen undergå ändring.

Vad därefter angår frågan om sådana straffriförklarade, som varit häktade,

må framhållas, att orsaken till att de i så stor utsträckning kommit att kvarstanna

på fångvårdens sinnessjukavdelningar sammanhänger med de regler,

som givas i 72 § sinnessjukvårdsstadgan rörande den ordning i vilken

exspektanter skola intagas å sinnessjukhusen, samt med riksdagens år

1931 gjorda uttalande, att de straffriförklarade icke syntes böra hava företräde

framför andra exspektanter vid intagning å sinnessjukhusen; därtill

kommer, att tillämpningen av dessa regler helt ligger i den enskilde sjukhusläkarens

hand såvitt angår hans sjukhus.

För min del anser jag, i huvudsaklig överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen

föreslagit, att de nuvarande olägenheterna skulle kunna begränsas

genom att det överlämnas åt en central myndighet — medicinalstyrelsen

— att vid konkurrens mellan straffriförklarade och övriga sinnessjuka

avgöra i vilken ordning intagning å sinnessjukhus skall ske, därvid hänsyn

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 310.

71

bör tagas till, förutom andra föreliggande omständigheter, den vårdnadsskyldighet

för det allmänna som uppkommit genom att den straffriförklarade

berövats friheten. Jag föreslår därför att 47 § 3 mom. första stycket sinnessjuklagen

ändras så, att åt lagrummet gives den innebörd att medicinalstyrelsen

skall äga bestämma icke blott, som för närvarande, å vilket sinnessjukhus

den straffriförklarade skall intagas utan även i vilken ordning i förhållande

till andra exspektanter intagningen skall ske. Härjämte bör i 72 § sinnessjukvårdsstadgan

införas en hänvisning till lagens bestämmelser. Den senare

ändringen lärer kunna vidtagas i administrativ ordning.

Nu ifrågavarande ändringar synas böra träda i kraft den 1 juli 1937.

I enlighet med vad i det föregående anförts lia inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om förvaring och internering i såkerhetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)

om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrgtare samt

av internering av återfaUsförbrgtare;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110)

örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr lös.

1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

samt

10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till delta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

Om förvaring av vissa abnorma förbrytare.

1 §•

Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, må domstolen i stället

för straff ådöma förvaring i säkerhetsanstalt, därest

1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara

oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och

2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet

förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående

vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;

samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan

följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. 2 3

2 §■

Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller

med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före

prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av beskaffenhet

som i 1 § 3. sägs, eller till uppförande på grund varav anståndet må förklaras

förverkat; prövas han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §

strafflagen sägs, och kan det antagas att han vid begående av det brott för

vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, må

domstolen, under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, i stället

för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jämväl

i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring i säkerhetsanstalt.

3 §•

Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt

fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller

tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen

sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna

i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans sä
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

73

kerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och

tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället

för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

Om internering av återfallsförbrytare.

4 §•

Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i

stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brottslige
1.

efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott

ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraftvunnen;

2. undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år;

3. därefter, antingen medan han undergår straffarbete eller inom fem år

från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som

varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår

brott samt å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt

lag kan följa straffarbete; samt

4. på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i

målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta

genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom.

Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag örn internering

stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon förskyller straffarbete

på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen.

Gemensamma bestämmelser.

5 §.

Frågor enligt denna lag skola, i de fall nedan angivas, behandlas av en

nämnd bestående av fem ledamöter (interneringsnämnden). Chefen för

fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter

jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen

för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för återstående

tid av löpande period.

Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare

av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Suppleant

för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.

Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga erfarenhet

i fångvårdsärcnden.

Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot, som är eller

varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i

hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller suppleant, som kunnat

förordnas till ordförande.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han

tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom

är i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla

samma jäv som i fråga om domare.

Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna

lag må talan ej föras.

6 §•

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering dömes, skall domstolen

inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.

Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i

målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda

yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum,

vare frågan därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs

någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta

nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen

hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan om ådömande

av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran

skall vad här i fråga om fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen

för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det

mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den

tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt till biträde för sin talans

förberedande och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid

skall stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar

gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 om

vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar

av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och rättegången

därstädes finnes stadgat angående part som hålles häktad.

Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verkställas

utan hinder av att det ej äger laga kraft.

7§.

När, i annat fall än i 3 § sägs, till förvaring eller internering dömes, skall

domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde icke må utskrivas.

Minsta tid må bestämmas för förvaring till lägst ett och högst tolv

år samt för internering till lägst fem och högst femton år.

För förvaring enligt 3 § vare minsta tid ett år. Där förvaringen trätt i

stället för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden,

må dock utskrivning icke äga rum före nämnda tids utgång.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

75

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder som gälla för beräkning

av strafftid, dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas

från den dag då utslaget ankommer till den myndighet som har att förordna

örn verkställigheten.

8 §•

Säkerhetsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning, som av

Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §•

Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskrivning

på prov) eller slutlig.

Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må

dock den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet

slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus.

Örn utskrivning beslutar nämnden.

10 §.

Före utgången av den för förvaringen eller interneringen gällande minsta tiden

skall nämnden, även om framställning ej gjorts, pröva huruvida den förvarade

eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till

person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst

var tolvte månad ånyo företaga sådan prövning.

Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning

örn utskrivning.

11 §•

Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under

tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för

honom gällande föreskrifter.

Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under minst tre år.

Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har

han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden

pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall

tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya

beslut av nämnden förlängas nied ett år i sänder. Har den på prov utskrivne

under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom

som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra.

12 §.

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom

gällande föreskrifter som avses i 11 §, eller finnes han på grund av

sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än

ett år.

Finnes skälig anledning antaga att den som återhämtats kan, därest han

ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,

må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av

nämnden förlängas med högst ett år i sänder.

Föreligger fråga om återhämtande av den som utskrivits på prov, må

nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess

nämnden meddelat beslut i ärendet.

13 §.

Ädömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan

han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen

tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället för

straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock där genom

villkorlig dom beviljats anstånd med straffet.

Vid bestämmandet av minsta tiden för förvaringen eller interneringen

skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten av det brott för

vilket han blivit dömd till straff.

14 §.

Varder den, som dömts till förvaring eller internering, innan han utskrivits

övertygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den

ådömda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Är

brottet begånget efter förvaringens eller interneringens början och av grov

beskaffenhet, må dock domstolen, om synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens

hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att förvaringen eller

interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 § återhämtats

eller enligt 15 § återintagits och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas

att hava begått annat brott.

Vid förordnande att ådömd förvaring eller internering skall avse annat

brott må domstolen, om så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes

påkallat, bestämma ny minsta tid för den fortsatta förvaringen eller interneringen.

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott,

må domstolen, om brottet begåtts efter utskrivningen, förordna att den ådömda

förvaringen eller interneringen skall träda i stället för straff jämväl för

det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas i säkerhetsanstalten.

Är brottet begånget före utskrivningen, skall domstolen antingen meddela

förordnande som nu sagts eller ock allenast förordna, att den ådömda förvaringen

eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

77

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämndens

yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämnden

tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande örn återintagning skall ny minsta

tid för den fortsatta åtgärden bestämmas. Minsta tiden för internering

må i sådant fall kunna bestämmas till lägst två år.

16 §.

övertygas den, som slutligt utskrivits eller för vilken efter utskrivning på

prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må

domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda förvaringen

eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till

straff för brott som begåtts före förvaringens eller interneringens början,

skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med

hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid

för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts

till förvaring eller internering på framställning av allmän åklagare och sedan

den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid.

18 §.

Ådömd förvaring eller internering vare förfallen, såframt domen ej börjat

verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

19 §.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den

dömde eller för annan av att någon dömes till straff eller, där skilda verkningar

följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda

stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring eller internering ådömes;

dock att vad nu sägs icke skall gälla då till förvaring dömes enligt 3 §.

I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställighet

av förvaring eller internering som avser ett föregående brott anses lika

med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag utskrivning

ägde rum.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må användas

i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av

ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses

i 2 kaj). 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan

lag eller författning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

21 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare och lagen samma dag om internering av återfallsförbrytare.

Dock skall, i mål där fråga är örn ansvar allenast för brott

begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens

ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre

straff än böter, beträffande förordnande örn förvaring eller internering

äldre lag tillämpas.

I fråga om verkan av förordnande om förvaring eller internering som meddelats

efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden

för förvaringen eller interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i

äldre lag.

Förvaring varom i 3 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brottslige

undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens

ikraftträdande.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

79

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa, delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om

verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om verkställighet

av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering

av återfallsförbrytare skall lyda som nedan sägs samt 1, 3 och 4 §§1 av

lagen hava följande lydelse:

Lag om verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

1 §•

Den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall sysselsättas

med arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta

övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas för honom att,

om han utskrives, kunna försörja sig.

3 §.

Omedelbart efter intagandet i säkerhetsanstalt skall den förvarade eller

internerade hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre

månader. Efter utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i enrum,

där sådant ej påkallas av hänsyn till hans behandling eller fara för

ordningen eller säkerheten inom anstalten.

4 §•

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden

skall i tillämpliga delar gälla vad örn fängelsefånge stadgas; dock

må under den i 3 § omlörmälda observationstiden göras de inskränkningar

i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen.

Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes

stadgat om tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjukdom

eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Prop. med förslag till lag innefattande införande av ett andra stycke i 4 § framlagd för

1937 års riksdag (nr 209).

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

angående .ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om

tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfalls
förbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om tillsyn

över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga

förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare,

skall lyda som nedan sägs samt 1, 3 och 6 §§ av lagen hava följande lydelser

Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt.

1 §•

Då någon enligt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt utskrives

på prov, skall interneringsnämnden, med iakttagande att onödigt lidande

ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter

för denne och förordna om sådan tillsyn över honom, att han såvitt möjligt

avhålles från att ånyo begå brott.

I den mån---ändrade bestämmelser.

3 §•

För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden förordna

tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig,

äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga

att mottaga sådant förordnande.

6 §•

Uppehåller sig--— äger vistas.

Visar sig---hos länsstyrelsen.

Besluter länsstyrelsen att taga den utskrivne i förvar, skall nämnden omedelbart

underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden bestämt,

huruvida den utskrivne skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

81

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar ar strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny paragraf

av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 § strafflagen1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

16 §.

I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för

straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

5 KAP.

6 §.

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller

sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring

saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses

efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i allmänhet

å gärningen följa bort. I vissa fall må, enligt vad därom är särskilt

stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.

16 KAP.

3 §■

Blev den---eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt, och blev förvaringen eller interneringen till fullo

eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två till och

med tio år dömas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 288, jfr beträffande 16 kap. 3 § SFS 1936:244.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)

angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående

verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag1,

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---målsägandes besvär.

Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts

prövning eller är straffdomen villkorlig, äge vad nu är sagt ej tillämpning.

Lag samma vare, där, på sätt i lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt

stadgas, yttrande i målet inhämtats från interneringsnämnden och

nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt.

6 §•

Varder straff---laga kraft.

Har jämlikt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt överrätt

i stället för straff ådömt förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,

skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens

utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1927: 112.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

83

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 61 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig

frigivning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---lag sägs.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet

av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom.

lagen den 17 oktober 1900 om straffregister2 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,

1 Senaste lydelse se SFS 1927:111.

2 Senaste lydelse av 8 § 1 mom. se SFS 1936:248. Prop. med förslag till ändrad lydelse av

1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ framlagd för 1937 års riksdag (nr 127).

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma

kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men i

anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §•

3 mom. Har förordnande meddelats att ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran

eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall träda i stället

för annan påföljd eller avse jämväl annat brott än det för vilket till ungdomsfängelse,

tvångsuppfostran, förvaring eller internering blivit dömt, skall

uppgift därom lämnas till registret från den domstol eller myndighet som

meddelat förordnandet.

5 §•

Då någon---i registret.

Fångvårdsstyrelsen skall--— strafftidens längd.

Befälhavare, som — —- — därstädes avlidit.

Då någon---till registret.

Där någon, som intagits till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,

därifrån slutligt eller på prov utskrives eller, där någon, som utskrivits på

prov, återhämtas till anstalten, eller där förvarad eller internerad avlider i

anstalten, skall anstaltens föreståndare därom lämna uppgift till registret. Då

för någon, som på prov utskrivits från förvaring eller internering, tillsynen

upphör, åligger det interneringsnämnden att därom göra anmälan till registret.

Har någon, örn vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än säkerhetsanstalt

anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna paragraf,

under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplysning

därom meddelas i anteckningen eller uppgiften. 7

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre

rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall

är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock

genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar,

än i 1, 3 eller 4 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom

uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller

annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 310.

85

8 §.

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare

eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,

eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksdagens

justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet

än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan

upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerutdrag,

skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall

därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller

till internering i säkerhetsanstalt, åge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock

minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse

eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,

pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till

last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena

maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och

andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom---samtyckt därtill.

Vill make---sin talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § oell 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

27 KAP.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,

muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör

eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla

förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,

fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt, i besvärsskriften eller, örn hovrätten förordnat

om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivande

föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall

ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens

vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret

kallad, där så kan ske.

Avses med---prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i

underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens

utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, bereus

tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gäfle

dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro

vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande,

ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upplyses

att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

6 §.

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,

må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 15 § SFS 1936: 219 och beträffande 30 kap. 6 §

1 mom. SFS 1933:178, jfr i fråga om sistnämnda lagrum SFS 1934:16.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete

eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för annat

brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran,

ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under

sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra

kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp

som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller

internering.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av siunessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 18, 41, 47 och 48 §§ sinnessjuklagen den 19 september

19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i

lagen skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 46 a §, av nedan angivna

innehåll:

18 §.

Kan sinnessjuk---utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna

fällas till ansvar för begånget brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot

annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men

överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller

som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete

eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering.

Har sinnessjuk, som i andra stycket sägs, utskrivits jämlikt 17 § och varder

han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för

utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården

annorledes förordnat.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1937:79.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

41 &

Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för

mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt

att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök

till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,

med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet

vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huruvida

han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Där i annat fall domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av

sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att han vid tiden

för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 5 eller 6 §

strafflagen sägs, må han ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande

inhämtats i enahanda hänseenden.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete

eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott varom förmäles i

1 § 3. lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår ungdomsfängelse,

anledning förekomma därtill att han jämlikt 3 § nämnda lag

underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i 6 §

andra stycket samma lag avses, inhämta läkares utlåtande angående hans

sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen

kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag

samma vare, örn styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon

som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen örn förvaring och internering i

säkerhetsanstalt undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att

han jämlikt 3 § samma lag underkastas förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen

eller domaren i stället skall gälla örn styrelsen; dock att, örn läkare

hos styrelsen gjort framställning örn förhör, det skall ankomma på styrelsen

att föranstalta örn sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller

domaren att lämna styrelsen meddelande örn förhöret och vidtaga de åtgärder

som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats

till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att

jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 §

i vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvikelser

som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som---ansvar fri.

2. Har domstol---mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å

sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förkla
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

89

rats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han

är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om han förvaras

å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess

plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet

ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen

göra framställning om den straffriförklarades intagande å sådant sinnessjukhus.

Vid framställningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter,

fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den

straffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga föreskrifter

om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder---finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i

2 morn., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner

laga kraft, genast förordna örn den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus

för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning

utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter

anmälan av länsstyrelsen, bestämmer.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 § eller

46 a §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning

vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas

längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i--— rannsakningens gång.

48 §.

1. Fånge, som----vid fångvården.

Föreligger beträffande---nyss nämnts.

Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,

eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande

anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård

eller observation å sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk---hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk,

som skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen

vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 3 mom. den 1 juli 1937 samt i

övrigt den dag Konungen förordnar.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majis proposition nr 310.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majis lagråd den 5 maj

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 23 april 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justititiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 16 april 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om förvaring och internering i säker hetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)

örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110)

örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller från internering sanstalt för återfallsförbrytare;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s.

1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalkcn;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

samt

10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ivar Strahl.

Förslagen föranledde ej andra erinringar än som framgå av följande uttalanden,

avgivna vid

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

91

Förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Lagrådet:

Ställes på en lagrubrik det anspråk att den skall, så långt i stark sammanfattning

kan ske, utgöra kännemärke å lagens väsentliga innehåll, lärer i förevarande

fall icke böra saknas ett klart angivande av att här åsyftas behandling

av förbrytare — och endast förbrytare. Så sker tydligen ej,

när i förslagets rubrik behandlingsformerna förvaring och internering lämnas

utan annan bestämning än som ligger i förbindelsen med det nyskapade

ordet »säkerhetsanstalt». Varken i och för sig eller i dylik sammanställning

kan denna benämning anses motsvara det slag av ingripande emot brottsligheten,

vilket skall vara det för denna lagstiftning karakteristiska; snarare

ledes tanken på omhändertagande av andra för samhället farliga eller skadliga

personer än just de för brott sakfällda. Lämpligast synes nämnda rubrik

kunna avfattas i anslutning till vad de sakkunniga föreslagit med allenast

den avvikelse som föranledes av att två lagar nu sammanföras till en.

I enlighet härmed skulle rubriken erhålla lydelsen »lag örn förvaring och internering

av vissa förbrytare».

Med en sådan lydelse av lagens rubrik som nu förordats föreligger näppeligen

anledning att för upptagande i lagtexten söka utfinna en gemensam benämning

å de här avsedda anstalterna. En dylik beteckning har då ej längre

till uppgift att utmärka de i lagen behandlade bestraffningsformernas särskilda

karaktär, och i själva verket blir den föga upplysande, i det att därunder

kunna vara inbegripna anstalter av helt skilda och i lagen ej angivna

slag. Naturligare och riktigare synes vara att av lagtexten allenast framgår,

att ifrågavarande förbrytare skola förvaras resp. interneras i »särskild anstalt».

En sådan terminologi lärer bättre förenas med förslagets ståndpunkt

att icke i förevarande lag giva närmare regler örn verkställigheten och att

till avgörande i administrativ ordning överlåta frågan örn de erforderliga anstalternas

inrättande. Med den särskilda innebörd, uttrycken »förvaring» och

»internering» av förbrytare redan äga och alltjämt skola bibehålla i denna

under åtskilliga år tillämpade lagstiftning, ligger måhända närmast att använda

beteckningarna förvaringsanstalt resp. interneringsanstalt och, där behandling

av båda slagen förekommer inom samma anstalt, förvarings- och

interneringsanstalt. Huruvida dessa eller möjligen andra benämningar skola

begagnas, torde emellertid lämpligare komma under bedömande i sammanhang

med de organisatoriska spörsmål, som framkallas av den nya lagstiftningen.

Skulle vad nu anförts vinna beaktande, torde härav ej påkallas andra ändringar

i de remitterade förslagen än att i följdförslagen förekommande

hänvisningar till huvudförslaget lämpas efter dess omformulerade rubrik,

samt att, där i övrigt lagtexterna använda sig av uttrycket säkerhetsanstalt,

detta utbytes mot »särskild anstalt» eller, när sammanhanget det tilllåter,

»anstalten».

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

1 och 4 §§.

Justitierådet Afzelius:

Enligt de nuvarande förvarings- och interneringslagarna sker ådömande

av dessa påföljder så, att i domen först fastställes det straff, som finnes böra

följa på den åtalade förbrytelsen, varefter förordnas att den sålunda dömde

skall, i stället för att undergå detta straff, intagas till förvaring eller internering

i därtill avsedd anstalt. I anslutning till vad de sakkunniga tillstyrkt

föreslås nu, att ådömande av förvaring eller internering skall ske direkt utan

att i domen först utmätes ett straff.

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget en högst avsevärd utvidgning

av förutsättningarna för ådömande av förvaring och internering, bland

annat i fråga om svårhetsgraden av brott, å vilket skall kunna följa endera

av dessa påföljder. Härutinnan uppställes nämligen blott det villkor, att å

brottet enligt lag kan följa straffarbete eller — så vitt angår förvaring i anledning

av sedlighetsbrott — straffarbete eller fängelse. Detta medför på

grund av straffskalornas rymlighet att i tämligen stor utsträckning ej kommer

att föreligga hinder av lag emot att döma till förvaring eller internering

även i sådana fall, då det åtalade brottet icke skulle hava bedömts strängare

än med ett lågt frihetsstraff eller rent av endast med böter. Med hänsyn till

påföljdernas synnerliga stränghet kan ett sådant resultat knappast vara åsyftat,

åtminstone icke för andra än sällsynta undantagsfall. Å de erinringar,

som i detta avseende framställts emot förslagets ståndpunkt, har genmälts,

att övriga förutsättningar för påföljdernas ådömande, domstolsbehandlingen

och det eljest stadgade förfarandet i dessa mål erbjöde säkerhet emot en alltför

vidsträckt tillämpning av lagen. Även örn ett sådant antagande skulle

visa sig i det hela riktigt, synes dock vara att betrakta såsom en brist att icke

på denna viktiga punkt tillämpningsområdet erhåller fastare begränsning

genom stadganden i lagen, vilka klart utesluta de lindrigare brottsfallen. Är

den brottslighet, som givit anledning till lagföringen, ej svårare än att straffet

stannar vid böter •—- och detta även när straffnedsättningsregeln i 5 kap.

6 § strafflagen vunnit tillämpning — lärer det behov av skyddsåtgärder, vilket

tilläventyrs kan vara för handen, böra tillgodoses på annan väg än den,

som anvisas i förevarande lagstiftning.

Även från en annan synpunkt är straffets utsättande i domen att förorda.

För att rätt tillämpa lagens grunder måste jämväl efter förslagets förutsättningar

domaren för sig själv klargöra svårhetsgraden av det föreliggande

brottet, och för tanken kommer därmed en straffmätning att äga rum. Endast

genom att denna kommer till uttryck i domen kan göras åskådligt hur lagen

i verkligheten blivit tillämpad. Betydelsen härav torde icke böra skattas

alltför ringa. Med ett system, vilket, under bibehållande av påföljdens samband

med en aktuell brottslighet, icke medgiver någon omedelbar jämförelse

mellan påföljden och det bedömande som ägnats brottet, lämnas utrymme

för åtskillig missuppfattning rörande beskaffenheten av den prövning, som

förekommer i dylika mål. Både för den dömde och för andra kan stundom

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

93

framstå såsom tvivelsamt, om icke påföljd ådömts utan tillbörligt beaktande

av omständigheter, som hänföra sig till det aktuella brottet, och om icke

lämplighetsskäl erhållit ett större inflytande än som instämmer med lagens

grunder. En föreställning om godtycklighet vid avgörandet synes då kunna

ligga nära.

De skäl, vilka ansetts ådagalägga den föreslagna ordningens företräde

framför den nuvarande, hava icke synts mig övertygande. Den allmänpreventiva

verkan påföljderna kunna utöva torde vara beroende av deras eget

innehåll och kan näppeligen röna inflytande av den lösning, som gives åt det

här behandlade spörsmålet. Ej heller lärer jämförelsen med de nya lagarna

örn ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran kunna betraktas såsom hållbar

i annat än vad den avser vissa rent yttre beröringspunkter. De unga

lagöverträdarna utgöra en grupp för sig med väsentligen andra kännetecken

än som återfinnas hos de förminskat tillräkneliga brottslingarna och de kroniska

återfallsförbrytarna. I fråga om de förstnämnda måste behandlingen

— vilken har sin yttersta tidsgräns i ungdomsårens utgång — bliva vida mer

skild från vanliga former av straff och straffverkställighet än vad som blir

fallet med åtgärderna emot de senare. Endast med stor varsamhet synes

därför lagstiftningen rörande ungdomsbrottsligheten kunna tagas till förebild,

när det gäller att ställa andra grupper av förbrytare under en straffrättslig

behandling som avviker från den ordinära.

I enlighet med vad här anförts tillstyrker jag sådan omarbetning av förevarande

paragrafer, att nuvarande ordning för ådömande av förvaring och

internering kommer att bibehållas. Om därvid inom det i förslaget angivna

brottsområdet minsta straff, som skall kunna ersättas med dylik påföljd, bestämmes

till fängelse, lärer i realiteten den ökade frihet, vilken förslaget avser

att bereda domstol i fråga om val mellan vanligt straff och påföljd, icke genom

ändringen i någon avsevärd mån inskränkas. I samband härmed bortfaller

den i 18 § upptagna preskriptionsregeln, emot vilken på grund av dess

för vissa fall alltför stränga eller eljest mindre lämpliga verkan erinringar

blivit framställda — såsom det vill synas icke utan fog. Även i övrigt bliva

åtskilliga ändringar erforderliga såväl i huvudförslaget som i vissa andra av

de remitterade förslagen; några av följdförslagen komma att förfalla. En ,

detaljerad undersökning i detta hänseende kan emellertid under närvarande

omständigheter icke här företagas.

Justitierådet Sandström vid 1 §:

Ehuru i allmänhet medförande en utvidgning i förhållande lill nu gällande

lag av de fall där förvaring kan ådömas inskränker förevarande paragraf

möjligheterna därtill såtillvida att, då den brottslige redan förut undergått

förvaring, han ej skall kunna ånyo ådömas sådan påföljd för brott

varå — bortsett från sedlighetsbrott — ej enligt lag kan följa högre straff än

fängelse. Denna inskränkning kan ej anses motiverad. Den tidigare förvaringen

och de slutsatser vartill denna kan föranleda i avseende å brottslingens

samhällsvådlighet och mottaglighet för straff påverkan berättiga till

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts. proposition nr 310.

en eftergift i fråga om brottsartens svårhetsgrad. Därest efter slutlig utskrivning

en person, som förut undergått förvaring, förövar t. ex. sådan misshandel

som avses i 14 kap. 13 § strafflagen, synes det lämpligt att såsom

nu kan ske förvaring skall kunna ådömas, oaktat å brottet ej kan följa

straffarbete. Jag hemställer därför, att till tredje punkten göres sådant tilllägg

att, då den som utskrivits från förvaring begår annat brott än sedlighetsbrott

och å brottet enligt lag kan följa fängelse, han må oavsett vad i

samma punkt stadgas kunna dömas till förvaring.

7 §■

Lagrådet:

Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skola vid beräkning av minsta

tid — bortsett från det fall som avses i 3 § — tillämpas de grunder som

gälla för beräkning av strafftid. Nu gällande lag angående förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare, 7 § andra stycket, innehåller angående

minsta tidens beräkning ett stadgande av samma lydelse, därvid emellertid

är tillagt, att tiden för förvaringen ej i något fall må räknas från tidigare

dag än den, då beslutet örn förvaringen vunnit laga kraft. På sätt de sakkunniga

erinrat, intogs detta tillägg på hemställan av lagrådet i syfte att

förekomma det misstag att vad i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa

bestämmelser om beräkning av strafftid stadgas angående verkan av nöjdförklarings

avgivande vid ådömande av frihetsstraff jämväl skulle äga tilllämpning

beträffande förvaringstid. De sakkunniga hava emellertid i likhet

med departementschefen ansett ett tillägg av omförmälda innehåll ej

vara erforderligt vid förevarande stadgande. Såsom skäl härför har i huvudsak

anförts, att då enligt 1898 års lag förutsättes att någon ådömes straffarbete

eller fängelse och enligt gällande förvaringslag sådant straff alltid

skall utsättas i samband med förvaringens ådömande det varit med hänsyn

härtill som ett misstag i förstnämnda avseende ansetts icke vara uteslutet,

men att sådant misstag ej kunde befaras inträffa enligt den föreslagna lagstiftningen,

vilken innebure att förvaring ådömdes direkt utan utsättande av

straff. Vad sålunda framhållits kan emellertid enligt lagrådets uppfattning

, ej inverka på nämnda fråga. Bestämmelserna i 1898 års lag förutsätta nämligen

i alla avseenden för sin tillämplighet ett ådömande av frihetsstraff, och

då därför i det nu ifrågavarande stadgandet hänvisas till de grunder, som

gälla för beräkning av strafftid, kan den av de sakkunniga åberopade omständigheten

ej i och för sig utgöra något hinder för det antagandet att stadgandet,

likaväl som det har avseende å bestämmelserna i 1898 års lag örn

begynnelse- och sluttid för straffarbete och fängelsestraff ävensom om verkan

av visst avbrott i straffverkställigheten, jämväl åsyftar vad i samma lag

stadgas angående verkan av nöjdförklaring. En annan sak är att av vissa

andra omständigheter kan dragas den slutsatsen, att bestämmelserna om

nöjdförklaring ej skola gälla beträffande förvaring och internering. Dessa

omständigheter berördes också i förenämnda lagrådsyttrande; men det hemställdes

likväl att till undanröjande av all tvekan omförmälda tilläggsbe
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 310.

95

stämmelse skulle göras. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer nu

lagrådet, att i tredje stycket av förevarande paragraf intages en tilläggsbestämmelse

av förut angivna innehåll. Att så sker anser lagrådet vara så

mycket mer erforderligt som eljest den omständigheten att en sådan bestämmelse

finnes i nuvarande förvaringslag men i den föreslagna lagen uteslutits

skulle kunna vara ägnad att giva ytterligare stöd åt en oriktig tolkning

av stadgandets innebörd.

15 §.

Lagrådet:

I det fall att den som är utskriven på prov därunder övertygas om brott,

som begåtts före utskrivningen, skall domstolen enligt förevarande paragraf

antingen meddela förordnande, att den ådömda förvaringen eller interneringen

skall träda i stället för straff för det nya brottet samt att den brottslige

skall återintagas i anstalten, eller ock allenast förordna, att förvaringen

eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Emellertid får återintagning

ej beslutas med mindre sådan åtgärd tillstyrkts av interneringsnämnden. I

händelse nämnden ej lämnar sådan tillstyrkan, återstår således för domstolen

endast att tillämpa det andra av de båda alternativen. Att på detta sätt

domstolen, sedan talan om ansvar för brott anhängiggjorts, skall genom

nämndens ställningstagande kunna bindas i sitt avgörande, huruvida det åtalade

brottet må bliva föremål för någon reaktion från samhällets sida eller ej,

måste ur olika synpunkter väcka betänklighet av den art att förslagets ståndpunkt

härutinnan icke synes böra godtagas. Enligt lagrådets mening bör den

föreliggande frågan lösas på det sätt att möjlighet kommer att stå domstolen

till buds att ådöma straff. Att medgiva domstolen rätt att utan tillstyrkan av

nämnden förordna om den brottsliges återintagande i anstalten lärer nämligen

ej böra ifrågakomma. De sakkunniga, vilka i förevarande hänseende intagit

samma ståndpunkt som innefattas i det remitterade förslaget, hava

anfört att med den föreslagna lösningen bomme — örn man bortsåge från

den begränsade möjlighet att i visst fall, som upptages i 14 § i remitterade

förslaget, ådöma straff — i fråga örn brott begångna före utskrivning på

prov principiellt samma reaktion att tillämpas antingen den brottslige övertygades

om brottet före nämnda tidpunkt (14 § i förslaget) eller under tillsynstid,

samt att det förefallit de sakkunniga bäst överensstämma med de

principer, som läge till grund för denna lagstiftning, att i det ifrågavarande

fallet, där disciplinära hänsyn knappast motiverade ådömande av straff,

utesluta denna reaktionsform. Mot vad sålunda uttalats vill lagrådet emellertid

erinra, att i det angivna hänseendet den olikheten föreligger mellan

14 § och 15 § att domstolen vid tillämpningen av den förra paragrafen är

helt obunden av interneringsnämnden. För övrigt synes enligt förslaget den

omständigheten att reaktionen mot ett brott begånget före utskrivningen på

prov kan bliva olika för det fall att lagföringen sker före utskrivningen och

i den händelse att beivran iiger rum under tillsynstiden ej i allo ansetts böra

beaktas. Sålunda är att märka, hurusom enligt 16 §, där den, som slutligt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

utskrivits eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, övertygas

att före utskrivningen hava begått brott, det står domstolen öppet att

därför ådöma straff.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet örn sådan ändring

av förevarande paragraf att möjlighet beredes domstol att i nu åsyftade fall

döma till straff.

18 §.

Justitierådet Sandström:

Den i förevarande paragraf meddelade preskriptionsregeln utgår från att

ådömande av förvaring eller internering är likställt med straff. Från en sådan

utgångspunkt kan med fog göras gällande att den föreslagna preskriptionstiden

av femton år är för lång i fråga om lindrigare och för kort i fråga

om svårare brott. Emellertid måste ock beaktas att dessa påföljder hava

karaktär av speciella reaktionsformer mot vissa slag av brottslighet och att

för deras användande gälla särskilda förutsättningar med avseende å brottslingens

person. Om dessa förutsättningar icke längre förefinnas, kan det icke

anses lämpligt att åtgärderna bringas till verkställighet. Då ett längre uppskov

med verkställigheten måste göra det osäkert örn berörda förutsättningar

alltjämt äro för handen, synes för sådant fall från det ändamålsenligas synpunkt

önskvärt att förordnandet får anses förfallet och att förnyad prövning

får äga rum av frågan om den påföljd som brottet bör föranleda. En

sådan anordning står väl tillsammans med de principer som kommit till uttryck

i 2 och 3 §§, och från den dömdes synpunkt kan så mycket mindre

invändning resas däremot som, för den händelse straff skulle komma att

ådömas, detta — till sin tidslängd enligt allmänna rättsgrundsatser naturligtvis

begränsat inom tidrymden för den minsta tiden — torde uppfattas såsom

en lindrigare påföljd.

På grund av det anförda hemställer jag att paragrafen måtte omarbetas så.

att därest förordnande angående förvaring eller internering ej börjat verkställas

inom fem år, förordnandet skall anses förfallet och att allmän åklagare

i ty fall skall vid den i 17 § angivna domstolen föra talan mot den dömde

örn hans fällande till enahanda eller annan ansvarspåföljd. Bestämmelser

av detta innehåll torde påkalla en föreskrift om viss tid inom vilken sådan

talan kan anhängiggöras, förslagsvis fem år utöver den tid som finnes stadgad

för anställande av åtal för brottet.

Justitierådet Afzelius:

Under hänvisning till mitt yttrande vid 1 och 4 §§ instämmer jag, därest

förslagets ståndpunkt i fråga om sättet för påföljds ådömande skall bibehållas,

i justitierådet Sandströms uttalande örn önskligheten av att förevarande

paragraf underkastas omarbetning. I fråga om det innehåll, som bör

givas åt preskriptionsregeln och med denna sammanhängande bestämmelser,

erfordras emellertid enligt min mening ett närmare övervägande än som

här för närvarande kan äga rum.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

97

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg förenade sig med justitierådet

Afzelius i vad hans yttrande avsåge omarbetning av förevarande paragraf.

21 §.

Lagrådet:

Det i förevarande paragraf upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att

meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av lagen kan oell

bör ej avse verkställigheten av förvaring eller internering och ej heller tillsynen

över de på prov utskrivna, i vilka hänseenden föreskrifter meddelas i

särskilda lagar. Om Kungl. Maj:ts befattning med anstalternas inrättande

stadgas i 8 §. Det föreslagna stadgandet lärer i verkligheten icke äga avseende

å annat än de närmare föreskrifter, som kunna erfordras rörande intemeringsnämndens

verksamhet. Vid detta förhållande torde stadgandet,

efter förebild av gällande lag örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare,

böra överflyttas till 5 §.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 310.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 maj 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 5 maj

1937 avgivna utlåtande över de den 16 april 1937 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)

örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt

av internering av återfallsförbrytare;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110)

örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)

angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft

ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

samt

10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt ha de

ändringar vidtagits, om vilka lagrådet hemställt vid 7, 15 och 21 §§ av detta

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

99

lagförslag. I enlighet med lagrådets hemställan ha sålunda dels ändringar

företagits i 7 § sista stycket och 15 § första stycket, dels ock 21 § uteslutits

och med anledning därav ett nytt sista stycke tillagts i 5 §.

Däremot har någon ändring i det remitterade förslaget icke ansetts böra

vidtagas med anledning av vad lagrådet anfört därom, att rubriken borde erhålla

sådan avfattning, att av densamma framginge, att lagen åsyftade behandlingen

av förbrytare, ävensom därom att någon särskild benämning å

den anstalt vari förvaring och internering skall verkställas icke borde i lagen

upptagas. Enligt min mening är det ur vissa synpunkter lämpligt, att de

ifrågavarande skyddsåtgärderna icke betecknas allenast med termerna förvaring

och internering utan att åt dem givas benämningar, som mera tydligt

angiva att de innebära särskilda former av omhändertagande. Med hänsyn

därtill har jag funnit mig böra i lagen bibehålla de i det remitterade förslaget

upptagna benämningarna förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Vid sådant förhållande torde dessa beteckningar lämpligen böra upptagas

jämväl i lagens rubrik. Att därutöver i denna utmärka, att lagen har avseende

å förbrytare, synes mig icke vara behövligt.

Beträffande den i 18 § av samma lagförslag upptagna preskriptionsregeln

lia inom lagrådet avgivits skilda yttranden, vilka samtliga innebära önskemål

om en omarbetning av ifrågavarande preskriptionsbestämmelse. Redan

vid bearbetningen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas förslag voro

olika sätt att lösa föreliggande fråga, däribland det som angivits av en ledamot

inom lagrådet, föremål för övervägande. Då det därvid icke lyckades

att finna en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning och då förevarande

spörsmål uppenbarligen är av synnerligen ringa praktisk betydelse,

stannade jag vid att upptaga den av de sakkunniga i förevarande hänseende

föreslagna enkla och överskådliga bestämmelsen, vilken i princip överensstämmer

med motsvarande regel i lagen örn ungdomsfängelse. Vad inom

lagrådet i denna fråga anförts har icke föranlett mig att frånträda min härutinnan

tidigare intagna ståndpunkt.

Vad enskilda ledamöter av lagrådet i övrigt anfört beträffande samma lagförslag

har icke ansetts böra föranleda ändring i förslaget.

Viss redaktionell jämkning har vidtagits i ingresserna till lagen angående

ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 örn verkställighet av

förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare

och till lagen angående ändring i vissa delar av lagen samma

dag örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

En sådan jämkning har även företagits i 18 § andra stycket lagen

om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen.»

Föredraganden hemställer — under framhållande av alt proposition i ärendet

jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder av att

den för propositioners avlämnande i allmänhet stadgade tid gått lill ända —

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

att de i enlighet med vad nu angivits ändrade lagförslagen måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3716i7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:426 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn ersättning av statsverket till dem som lidit skada till följd av felskri s. 7 i texten
  2. 1LU 1937:65 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förvaring och internering i såkerhetsanstalt, m. m. s. 1 i texten