Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m

1937-01-22 · 62 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 42 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:54, Med förslag till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212) m. m.; given Stockholms slott den 22 januari

1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1. lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

2. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn

vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden;

3. lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

husbehovsskogar inom vissa områden;

4. lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation; samt

5. förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 11

oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

GUSTAF.

Axel Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 54.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 morn., 18 § 1 morn., 25 § och 30 §

1 morn. skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt rubriken till 4 kap. samma

lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår samt att i

nämnda lag skall införas en ny paragraf med beteckning 21 a § av den lydelse

nedan sägs:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, som---äger tillämpning;

2) allmänningsskogar i---örn häradsallmänningar;

3) städernas skogar;

4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord;

samt

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tilllämpning

eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 morn. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och

skyddsskogar.

18 §.

1 mom. Där i---meddelade bestämmelser.

Konungen äger ock efter förutgången syn och undersökning förordna, att

skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller

1 Senaste lydelse av 2 § 1 morn.: punkt 1, se 1932:181; punkt 2, se 1932:108; punkterna

3-5 och 7, se 1925:94; punkt 6, se 1926:190. Senaste lydelse av 2 § 2 morn., se 1925:94.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54- 3

fjällgränsens nedgående, skola såsom skyddsskogar lyda under bestämmelserna

i 21 a §.

Förordnande, varom här ovan förmäles, må även meddelas av länsstyrelsen

att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

Finnes förordnande---Konungen återkallas.

21a §.

Vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande svårföryngrad skog skall gälla även

skyddsskog.

Prövas för återväxtens främjande å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält,

erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller i viss mån, såsom

beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjudes, äger Konungen

därom meddela föreskrift.

25 §.

1 mom. Företager någon avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna

i 19 §, 21 a § första stycket eller 23 § 1) eller i strid mot föreskrift eller

avverkningsförbud, som enligt denna lag meddelats, eller förfogar någon mot

bestämmelsen i 4 § 2 mom. över virke, som blivit avverkat till husbehov,

straffes med dagsböter.

Då till---är sagt.

2 morn. Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt

21 a § andra stycket, straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse

av oaktsamhet, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

3 mom. Varder i fall, där jämlikt 23 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras

för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen,

men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, straffes

med dagsböter; dock vare, där under den föresätta tiden flera varit för åtgärdens

vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad

bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

4 mom. Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen

är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen enligt 1 mom. här ovan

påföljd, som i andra stycket därav sägs, varde ock den påföljd ådömd.

30 §.

1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom

i 4, 5, 8, 17, 19, 21, 21 a eller 23 § sägs, icke åtnöjes, äger att däröver anföra

besvär hos länsstyrelsen. I fall, som i 8 eller 17 § avses, vare rätten till

sådan klagan ej till viss tid inskränkt, men skola i andra fall besvären, vid

talans förlust, vara ingivna sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter

det klaganden av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i beslutet

meddelas.

Påkallar klaganden---klaganden utgöras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom denna lag upphävas lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående

skyddsskogar samt de bestämmelser, som genom kungl, brev den 4 december

1821, den 2 maj 1826, den 16 juni 1847, den 30 november 1848, den 27 juli

1860 och den 6 mars 1863 samt länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelser

den 31 december 1861 och den 18 maj 1863 meddelats angående

städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län, i den mån dessa

bestämmelser ännu äga giltighet. Beträffande Tönnersa flygsandsfält skall

dock vad i kungörelsen den 31 december 1861 är stadgat om förvaltning av

skogen för ägarnas gemensamma räkning samt örn den grund, enligt vilken

kostnad för fältets kultur och vad dessutom kan förekomma skall utgå

samt inkomst från fältet fördelas, fortfarande gälla, intill dess förrättning

för verkställande av ståndskogslikvid mellan ägarna i laga ordning ägt

rum.

I fråga om de skogar, å vilka jämlikt särskilda förordnanden lagen den

24 juli 1903 hittills ägt tillämpning, skall så anses, som om förordnande meddelats

enligt 18 § 1 mom. andra stycket.

Vid nya lagens tillämpning å sistnämnda skogar samt skogar å enskilda

tillhöriga flygsandsfält i Hallands län skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning, som verkställts

före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något fall verkställas

senare än fem år efter utsyningen.

3) Vad i nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande

av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § skogsvårdslagen förmiiles,

gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande i

kraft.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

5

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i---avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande---vissa områden;

3) skogar å---stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;

samt

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger

tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1)

angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar

inom vissa områden skall erhålla följande ändrade lydelse:

Finnes husbehovsskog böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående

och prövas på grund härav större inskränkning i ägarens eller åbons

rätt att bruka skogen än förut i denna lag sagts vara av nöden, förordnar

Konungen efter förutgangen syn och undersökning örn den inskränkning i

förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

7

F örslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skall erhålla följande ändrade lydelse:

10. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat

taga sådan vård, att fara för sandflykt förebygges;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen

den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912

om skogsvårdsavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

För avverkat---taxerade rotvärde.

Genom denna avgift inflytande medel skola fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna

i riket efter ty nedan sägs.

4 §•

Av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande

medel skola nittio procent tillhandahålla^ skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet

och tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl.

Majit i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser

i riket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1928: 378; av 4 § se 1923: 214.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Haris

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 november 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Skold,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson, anmäler efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn ändrad

lagstiftning rörande skyddsskogar och skogar å vissa flygsandsfält samt anför

härvid följande.

Inledning.

Någon enhetlig lagstiftning rörande vården av landets skogar finnes icke.

Vid sidan av den allmänna skogsvårdslagen, som reglerar vården av huvudparten

av landets enskilda skogstillgångar, finnes ett flertal författningar

avseende vården av vissa särskilda kategorier enskilda skogar samt de allmänna

skogarna. En omarbetning av dessa författningar har sedan länge

stått på dagordningen. Man har därvid främst syftat till att bringa nämnda

författningar, vilka i flera avseenden ansetts föråldrade, i större överensstämmelse

med modernare skogsvårdsprinciper samt att i möjligaste män

skapa enhetlighet och överskådlighet på ifrågavarande lagstiftningsområde.

Början till denna omarbetning av skogslagstiftningen i riket har redan gjorts

genom de nya författningar, som utarbetats rörande häradsallmänningar,

ecklesiastika skogar, vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden ävensom domänfondens skogar. I syfte att

fullfölja det sålunda påbörjade lagstiftningsarbetet bemyndigade Kungl.

Majit den 20 juni 1935 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels

en utredningsman för att i enlighet med av departementschefen i anförande

till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning

och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor och dels i mån av

behov sakkunniga personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar

i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet

den 28 juni 1935 såsom utredningsman hovrättsrådet

i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Denne upptog till en böl jan till övervägande

frågan örn ändrad lagstiftning rörande den kategori skogar, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

betecknas såsom skyddsskogar och vilkas vård är reglerad genom lagen den

24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar. Såsom sakkunniga beträffande

denna fråga tillkallades den 6 september 1935 docenten vid skogshögskolan

jägmästaren J. E. Wibeck och jägmästaren i Burträsks revir G. A.

Nordfors. Den 24 februari 1936 avgåvo utredningsmannen och de sakkunniga

betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet (stat. off. utr. 1936: 19).

Utredningsmannen upptog härefter till behandling frågan örn lagstiftning

angående skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands

län, i fråga om vilkas vård för närvarande gäller ett flertal av Kungl. Majit

och länsstyrelsen i Hallands län särskilt meddelade föreskrifter. För att med

utredningsmannen deltaga i överläggningar rörande denna lagstiftningsfråga

tillkallades den 24 mars 1936 generaldirektören och chefen för domänstyrelsen

G. Kuylenstjerna, chefen för statens skogsförsöksanstalt professorn

H. Hesselman, överlantmätaren i Hallands län O. Nilsson och godsägaren

D. Dellien i Eldsberga. Betänkande med förslag till lagstiftning avlämnades

av utredningsmannen och de sakkunniga den 27 juni 1936 (stat.

off. utr. 1936: 30). Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka tillkallats

att med honom deltaga i överläggningar rörande skogslagstiftningsfrågor,

hava antagit den gemensamma benämningen skogslagkommissionen, över

kommissionens förstnämnda betänkande hava efter remiss yttranden avgivits

av domänstyrelsen samt vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret,

riksräkenskapsverket, kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna,

skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Kopparbergs och Jämtlands län ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund.

över det senare betänkandet hava yttranden avgivits av domänstyrelsen

samt vederbörande skogsstatstjänstemän, länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen

samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Hallands län, drätselkamrarna i städerna Halmstad, Varberg och

Falkenberg ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och

Hallands skogsägares försäljningsförening u. p. a.

Jag torde nu få underställa Kungl. Majit förenämnda två lagstiftningsfrågor,

därvid jag först till behandling upptager frågan örn ändrad lagstiftning

rörande skyddsskogar.

Lagstiftning angående skyddsskogar.

Gällande bestämmelser och deras tillämpningsområde m. m.

Enligt 1 § lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar avses

med skyddsskogar sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot

flygsandsfält och fjällgränsens nedgående. Enligt bestämmelserna i nämnda

paragraf äger Kungl. Maj:t att för bibehållande av dylika skogar, efter

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

11

föregången syn och undersökning förordna, att annan avverkning än till

husbehov må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad verkställes

av skogsstatens tjänstemän, dock att skogsägaren är berättigad att på

en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens

återväxt och framtida bestånd. Sådant förordnande må enligt lagen även

meddelas av länsstyrelsen att gälla, intill dess Kungl. Majit beslutit i ärendet.

Enligt lagen kan i fråga örn skog, som där avses, ägarens rätt att verkställa

avverkning begränsas utöver vad nyss sagts. I 2 § stadgas i detta avseende,

att, där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än i 1 §

sägs befinnes vara av nöden, Kungl. Majit äger efter föregången undersökning

i varje särskilt fall förordna örn den inskränkning i förfoganderätten,

som av omständigheterna påkallas. Meddelas sådant förordnande, är ägaren,

där han föredrager att avstå marken framför att tåla föreskriven inskränkning,

berättigad påfordra, att marken skall av staten lösas. Enligt

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 6) om ändrad lydelse av 2 § skyddsskogslagen

äger dock nu angiven lösningsrätt ej rum i avseende å mark inom område

av Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilket

avvittringsutslag icke av länsstyrelsen meddelats före den 1 juli 1909. Beträffande

lösen av mark skola de angående jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Den, som överträder enligt skyddsskogslagen meddelade föreskrifter, drabbas

av bötesstraff, varjämte virke, som avverkats i strid mot sagda föreskrifter,

skall, där det ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår

dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva

ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga lika behörighet

att åtala överträdelse, som nyss sagts, samt att med beslag belägga

virke, som skall anses förbrutet.

Förutom nu angivna stadganden upptager lagen vissa bestämmelser om

försäljning av virke, som enligt lagen dömts förbrutet, samt om fördelning

och förvandling av böter m. m.

Enligt till skyddsskogslagen fogade övergångsbestämmelser äro från lagens

tillämpning undantagna flygsandsfälten i Hallands län.

Sedan skyddsskogslagen trätt i kraft meddelade Kungl. Majit efter verkställda

besiktningar och undersökningar å marken förordnande enligt 1 §

i lagen beträffande vissa områden i Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och

Västernorrlands län. Genom lagen den 17 april 1925 (nr 94) örn ändrad

lydelse av 2 § 1 och 2 morn., 18 § 2 mom. och 23 § skogsvårdslagen upphävdes

förordnandet såvitt angick Gotlands län. Redan dessförinnan hade

emellertid fråga uppkommit om revision av skyddsskogsområdena i de tre

övriga länen. Den 23 maj 1924 hade Kungl. Majit sålunda uppdragit åt

domänstyrelsen att genom lämpliga förrättningsmän verkställa cn revision av

skyddsskogsområdenas omfattning i syfte att avskilja de skogar, som lämpligen

kunde falla under 1923 års skogsvårdslag. Sedan denna utredning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

verkställts, meddelade Kungl. Majit genom tre särskilda brev den 27 april

1928 bestämmelser rörande skyddsskogsområdenas omfattning. Enligt dessa

bestämmelser, vilka alltjämt äga giltighet, bestå skyddsskogsområdena av

fyra områden inom Kopparbergs län och sju områden inom Jämtlands län.

Det största av skyddsskogsområdena inom Kopparbergs län innesluter

Transtrandsfjällen och är beläget inom Transtrands socken. Ett annat område

är beläget inom Älvdalens, Mora och Våmhus socknar invid gränsen till

Jämtlands län och sammanhänger med ett av skyddsskogsområdena inom

detta län. Ett tredje område utgöres av Anjosvardens fjällområde och omfattar

delar av Mora och Våmhus socknar. Det fjärde området utgöres av

en mindre fjälltrakt i Lima socken.

Av skyddsskogsområdena i Jämtlands län äro de tre största belägna invid

riksgränsen och innesluta de fjällmassiv, som från riksgränsen utbreda sig

österut. Av berörda tre områden, som fördela sig å sammanlagt 28 socknar,

sträcker sig ett från gränsen mot Kopparbergs län genom Härjedalen och

södra Jämtland till sjön Stora Ringen i Hotagens socken, ett från Rörsjön

med flera sjöar i nämnda socken till sjön Hetögeln i Frostvikens socken och

ett från Kvarnbergsvattnet i samma socken till gränsen mot Västerbottens

län. Övriga fyra områden äro relativt små. Av dessa är ett beläget i Linsälls

socken i Härjedalen och innesluter Dravagsvålen och Glötesvålen m. fl.

fjäll. De tre återstående områdena ligga i Frostvikens socken och utgöras av

Karl- och Fågelbergen vid Ströms Vattudal samt av en mellan Kvarnbergsvattnet

och riksgränsen belägen fjälltrakt. Det är att märka, att skyddsskogsområdena

i Jämtlands län innesluta betydande områden, vilka utgöras av

kronoparker och renbetesland. I detta sammanhang må erinras, att skyddsskogslagen

tillämpas allenast å de inom skyddsskogsområdena belägna enskilda

skogarna. De där befintliga kronoparkerna och renbeteslanden förvaltas,

de förra enligt föreskrifterna i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157)

angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar och de senare

enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 13 juli

1887 och den 22 maj 1891 örn utsyning och avverkning av skog å renbetesfjällen

i Jämtlands län m. m.

Rörande den närmare belägenheten av skyddsskogsområdena hänvisas

till en vid kommissionens betänkande angående skyddsskogar såsom bilaga

fogad karta.

Kommissionen har för vinnande av närmare kännedom om skyddsskogsområdenas

areal och dennas fördelning å olika markslag låtit verkställa vissa

utredningar med ledning av det material, som sammanbragts av riksskogstaxeringsnämnden

för dess under åren 1923—1929 verkställda uppskattning

av Sveriges skogstillgångar.

Enligt nämnda utredningar uppgår den skogsproduktiva marken inom

skyddsskogsområdena i Kopparbergs län till 21,775 hektar eller till mer än

hälften (51.3 %) av områdenas hela landareal, 42,465 hektar. Myrmarken

inom dessa områden upptager något mer än en fjärdedel (27.8 °/o) av sist
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

nämnda areal eller 11,830 hektar. Återstående del av samma områden, 8,860

hektar, utgöres av fjäll och övriga impediment samt inägor.

Inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län utgör den skogsprodukt^

mark, som tillhör enskilda, procentuellt sett icke så stor del av hela landarealen

som i fråga örn Kopparbergs län. Inom det förra länet uppgår sålunda

denna mark till 385,150 hektar eller endast till 43.3 % av hela arealen,

890,095 hektar. Ett motsvarande förhållande äger rum även i fråga om enskilda

tillhörig myrmark inom skyddsskogsområdena i sagda län. Denna

mark uppgår sålunda till 165,925 hektar eller blott till 18.6 % av hela

arealen. Fjäll och andra impediment upptaga däremot inom Jämtlands läns

skyddsskogar ett betydande område. Impedimenten jämte inägor, vilka senare

äro förhållandevis obetydliga, omfatta tillsammans 339,020 hektar eller 38.1 °/o

av hela arealen. I fråga om de renbetesland och kronoparker, som äro belägna

inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län, visa de verkställda utredningarna,

att å dessa allmänna skogar den skogsprodukt^ marken och myrmarken

procentuellt sett äro betydligt mindre än å de enskilda skogarna. Ä de förra

utgör sålunda den skogsprodukt^ marken endast 16.8 °/o och myrmarken

blott 5.8 % av hela landarealen 1,064,050 hektar. Fjäll och övriga impediment

jämte inägor, vilka sistnämnda även här torde vara av obetydlig omfattning,

utgöra däremot huvudparten av nämnda renbetesland och kronoparken

De omfatta sålunda en areal av 824,015 hektar, motsvarande 77.4 °/o

av hela landarealen.

Skyddsskogsområdenas hela landareal uppgår i fråga om Kopparbergs

län till 42,465 hektar och i fråga om Jämtlands län till 1,954,145 hektar.

Av dessa arealer utgör den enskilda tillhöriga skogsproduktiva marken inom

Kopparbergs län 21,775 hektar och inom Jämtlands län 385,150 hektar.

Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens förutberörda material har

kommissionen även låtit verkställa en statistisk utredning rörande vissa

skogsbiologiska förhållanden å skyddsskogarna, åsyftande i främsta rummet

att belysa skyddsskogarnas föryngringsförhållanden och sammansättning.

Jag tillåter mig härutinnan att hänvisa till betänkandet (sid. 34—45).

I anslutning härtill har kommissionen vidare lämnat en ingående redogörelse

för förutsättningarna för erhållande av föryngring å ifrågavarande skogar.

Jämväl i denna del vill jag inskränka mig till en hänvisning till betänkandet

(sid. 45—56).

Tidigare förslag om ändringar i 1903 års skyddsskogslag.

Innan jag närmare ingår på kommissionens förslag till lagstiftning rörande

skyddsskogarna torde jag här i korthet få beröra förut gjorda mera betydelsefulla

förslag till ändringar i skyddsskogslagen.

1911 års skogslagstiftningskommitté framlade i sitt betänkande den 9

december 1918 förslag till ny lagstiftning angående skyddsskogar. Förslaget

innebar, att dessa skogar skulle inordnas under den av kommittén föreslagna

allmänna skogsvårdslagen och vissa däri upptagna särskilda bestämmelser

angående skyddsskogar. Enligt nämnda bestämmelser skulle skogsstatens

befattning med skyddsskogarna upphöra och dessa i stället underkastas

tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelscr. Avverkning till avsalu

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

skulle endast få ske efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Husbehovsavverkning

skulle däremot liksom enligt 1903 års skyddsskogslag i regel vara fri.

Reproduktionsskyldighet skulle i viss utsträckning kunna åläggas skogsägarna.

Kommitténs förslag om skyddsskogarnas inordnande under den allmänna

skogsvårdslagen upptogs ej av Kungl. Maj:t. I stället framlades i proposition

nr 158 till 1923 drs riksdag, i samband med förslaget till allmän skogsvårdslag,

ett förslag till särskild lag angående skyddsskogar, enligt vilket förslag

dessa skogar skulle kvarstå under skogsstatens tillsyn. Förslaget anslöt

sig jämväl i övrigt i huvudsak till nu gällande skyddsskogslag. En viktig

nyhet utgjorde dock de i förslaget upptagna bestämmelserna örn skyldighet

för vederbörande skogsägare att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Det särskilda utskott, som vid 1923 års riksdag behandlade förslagen till

ny skogslagstiftning, avstyrkte i sitt utlåtande nr 6 propositionen angående

skyddsskogslagen och hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i vissa i utlåtandet

angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga nytt på utredningen

grundat förslag i ämnet. Utskottet stödde sitt avstyrkande av propositionen

därpå, att de i denna föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet

enligt utskottets åsikt kunde befaras för skogsägarna medföra en alltför stor

tunga.

Riksdagen biföll vad utskottet föreslagit. Riksdagens beslut anmäldes i

skrivelse den 31 maj 1923, nr 283.

över denna skrivelse avgav till följd av remiss domänstyrelsen efter hörande

av vederbörande skogsstatstjänstemän utlåtande den 31 december 1923,

däri styrelsen förordade vissa lättnader i den av Kungl. Majit vid 1923 års

riksdag föreslagna reproduktionsskyldigheten för ägare av skogsmark inom

skyddsskogsområde.

Efter avgivandet av nämnda utlåtande blev frågan örn ändrad lagstiftning

rörande skyddsskogarna vilande under en följd av år. Orsaken härtill torde

närmast vara att söka i den omfattande revision av skyddsskogsområdena inom

Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, som pågick under åren

1924—1928.

I skrivelse den 23 mars 1935 till chefen för jordbruksdepartementet hemställde

emellertid sedermera domänstyrelsen, att till övervägande måtte ånyo

upptagas frågan om förändrad lagstiftning beträffande skyddsskogar. I

skrivelsen erinrade domänstyrelsen örn riksdagens omförmälda skrivelse

den 31 maj 1923, nr 283, samt framhöll, att skogsägarna inom de av skyddsskogslagen

berörda områdena syntes kunna hävda vissa krav på att lagstiftningen

beträffande dessa skogar i den mån så funnes kunna ske med hänsyn

till skogarnas speciella art bragtes i överensstämmelse med de modernare

principer i fråga om skogshushållning och skogsvård, som kommit till

uttryck i senare tids lagstiftning på det skogliga området.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

15

Behovet av revision av skyddsskogslagen.

Kommissionen har i sitt ifrågavarande betänkande lämnat en sammanfattning

över de mest framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen.

Denna sammanfattning är i huvudsak av följande innehåll.

Kommissionen funne den nuvarande lagen i olika hänseenden föråldrad

och bristfällig. Särskilt anmärkningsvärt vore, att lagen saknade alla bestämmelser

om skyldighet att efter avverkning vidtaga åtgärder för återväxtens

betryggande samt att, med den för lagens handhavande bestämda

organisationen, den viktiga rådgivande och upplysande skogsvårdsverksamheten

bland vederbörande skogsägare ej kunde i önskvärd omfattning

bedrivas. En annan punkt i lagen, mot vilken befogad erinran kunde göras,

vore, att avverkning för husbehov lämnats utan varje reglering, varigenom

det skydd för skogens bestånd, som innefattades i lagens bestämmelse om

tillämpande av utsyningstvång i fråga om avsaluavverkning, gjordes delvis

illusoriskt. Värdet av detta skydd minskades även i viss mån genom den

markägaren i lagen medgivna rätten att på en gång erhålla utsyning i så

stor omfattning, som vore förenlig med skogens återväxt och framtida bestånd.

Genom denna bestämmelse kunde utsyningsförrättaren bliva nödsakad

att i fråga örn yngre skog medgiva avverkning i större utsträckning än

som vore förenlig med en god skogsvårds fordringar. Lagens skogsvårdsföreskrifter

hade vidare givits en synnerligen knapphändig avfattning och

till följd därav hade vissa viktiga frågor rörande skogsskötseln i lagen

helt förbigåtts. Nu angivna brister vore av desto större betydelse, som föryngringsförhållandena

å skyddsskogarna i allmänhet vore av mycket ömtålig

karaktär och därför vid skogarnas skötsel krävde den största uppmärksamhet.

Skyddsskogslagens bristande effektivitet såväl i nyss berörda som

i vissa andra hänseenden hade blivit särskilt framträdande, sedan den samtidigt

med skyddsskogslagen utfärdade 1903 års skogsvårdslag ersatts med

1923 års lag i samma ämne med dess ingående och verksamma bestämmelser.

Kravet på skyddsskogslagens revision hade ock vunnit ökad styrka efter

antagandet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Sistnämnda lag ägde tillämpning å, förutom andra skogar, jämväl vissa

skogar i berörda lappmarkers höjdområden med väsentligen samma skogsbiologiska

förhållanden som skyddsskogarna och föreskreve i fråga om

dessa skogar en reproduktionsskyldighet av principiellt samma innebörd

som den i 1923 års skogsvårdslag stadgade. Det allmänna skogsvårdsintresset

krävde uppenbarligen, att skyddsskogarna i lagstiftningen bereddes åtminstone

en lika effektiv vård som landets övriga enskilda skogar. I likhet

med 1911 års skogslagstiftningskommitté och i anslutning jämväl till den i

propositionen nr 158 till 1923 års riksdag intagna ståndpunkten funne kommissionen

således en genomgripande omarbetning av gällande skyddsskogslagstiftning

vara av behovet påkallad.

Skyddsskogslagen har under de tre decennier densamma varit gällandeZ)ePart«me7li«''

säkerligen varit lill stort gagn för skogsskötseln i de trakter, som beröras av chelen•

densamma. Emellertid lärer lagen, såsom framgår av vad kommissionen

anfört, numera få anses vara i hög grad i behov av revision. En av de mest

framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen torde vara avsaknaden

av bestämmelser om skyldighet att efter avverkning vidtaga reproduk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

tionsåtgärder. Vidare är att märka, att med den nuvarande organisationen

för lagens handhavande den viktiga rådgivande och upplysande verksamheten

bland skogsägarna ej torde i den omfattning, som är av behovet påkallad,

kunna bedrivas. Men även i flera andra hänseenden föreligga, såsom

kommissionen påpekat, synnerligen allvarliga brister i lagstiftningen.

Jag biträder förty kommissionens uppfattning, att en genomgripande omarbetning

av skyddsskogslagstiftningen bör med det snaraste företagas. Jag

övergår nu till att lämna en översikt över kommissionens förslag och de

däröver avgivna yttrandena och vill i sammanhang därmed närmare angiva

min egen inställning till förslaget.

Kommissionens förslag och yttrandena däröver.

Kommissionens förslag till lagstiftning angående skyddsskogar innebär i

huvudsak följande. Bestämmelserna rörande skyddsskogar skola upptagas

i allmänna skogsvårdslagen, och 1903 års skyddsskogslag skall upphöra att

gälla. Skyddsskogsbegreppet skall förbliva oförändrat. Med skyddsskog

skall sålunda alltjämt avses skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till

skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående. Det skall liksom

för närvarande ankomma på Kungl. Maj:t att efter förutgången syn och undersökning

förordna om avsättande av skyddsskogar. Rörande skyddsskogarnas

vård skola gälla i huvudsak samma bestämmelser som för närvarande

gälla om svårföryngrade skogar enligt 4 kap. skogsvårdslagen. I enlighet

härmed skall liksom nu gälla utsyningstvång vid avsaluavverkningar.

Avverkning för husbehov skall kunna i viss utsträckning underkastas reglering

av tillsynsmyndigheten. Reproduktionsskyldighet skall i viss omfattning

kunna påläggas skogsägaren. Tillsynsmyndighet för skvddsskogarna

skall vara skogsvårdsstyrelsen.

Efter denna kortfattade översikt av kommissionens förslag torde jag få

ingå på närmare redogörelse för innebörden av detsamma ävensom för kommissionens

motivering.

Förhållandet mellan skyddsskogar och andra skogar.

I gällande skyddsskogslag hava, såsom förut nämnts, till skyddsskogar

hänförts sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält

och fjällgränsens nedgående. Genom det sätt, varpå begreppet skyddsskogar

sålunda bestämts, hava dessa i lagstiftningen klart avgränsats från andra

skogar. Kommissionen har i sitt betänkande rörande skyddsskogslagsliftningen

något berört frågan om skyddsskogarnas ställning ur skogsbiologisk

synpunkt i förhållande till andra kategorier skogar och möjligheten att i

lagstiftningen sammanföra dem med någon av dessa. Kommissionen har i

detta hänseende anfört i huvudsak följande.

I skogsbiologiskt avseende kunde skyddsskogarna i viss mån betraktas

såsom en särskild grupp. Visserligen vore de nuvarande skyddsskogarna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

17

från skogsbiologisk synpunkt i många fall jämförliga med sådana svårföryngrade

skogar, som omförmäldes i 18 § skogsvårdslagen, d. v. s. skogar,

som befunne sig i exponerat läge, men detta kunde ej alltid sägas vara fallet.

Det kunde inträffa, att, örn på något ställe ett särskilt brett skogsbälte erfordrades

för att skydda mot fjällvindarna, skogen i den längst bort från

fjället belägna kanten i och för sig ej kunde anses svårföryngrad. Därjämte

vore att märka, att föryngringssvårigheterna beträffande skogarna inom

skyddsskogsområdena i stort sett vöre mera utpräglade än beträffande de

svårföryngrade skogarna under skogsvårdslagen. De förra skogarna vöre

således i viss mån av annan karaktär än de senare. Ej heller med några

andra i lagstiftningen behandlade skogar kunde skvddsskogarna i skogsbiologiskt

hänseende likställas. Det vore vid sådant förhållande tydligt, att

dessa skogar ej kunde utan vidare inordnas under de skogsvårdsbestämmelser,

som gällde för andra skogar, utan att frågan, vilka regler borde gälla

beträffande vården av dem, finge bedömas med beaktande av dessa skogars

särskilda förhållanden.

Skyddsskogsbegreppets omfattning.

Kommissionen har, såsom redan framhållits, föreslagit, att skyddsskogsbegreppet

skall bibehållas oförändrat i den nya lagstiftningen rörande skyddsskogar.

Till stöd härför har kommissionen anfört, bland annat, följande.

Med hänsyn till de betydande fjällområden, som funnes i vårt land, och de

stora svårigheter av olika slag, som mötte med avseende å skogens växt och

återväxt inom nämnda områden och näraliggande trakter, vore det uppenbarligen

ett viktigt allmänt intresse att i lagstiftningen bereda ett effektivt

skydd för sådana skogar, vilkas bestånd erfordrades för att hindra fjällgränsens

nedgående. Behovet av ett dylikt skydd framginge redan av den

omfattande tillämpning, som skyddsskogslagen fortfarande ägde inom Kopparbergs

och Jämtlands län. Med de förbättrade kommunikationer, som

efter skyddsskogslagens ikraftträdande anordnats mångenstädes i fjälltrakterna,

och den ökade och mångsidiga användning av virke, som trävaruindustriens

utveckling under senare tid medfört, torde behovet av lagstiftning

i berörda syfte ej hava minskats efter skyddsskogslagens tillkomst. Mera

tveksam ställde sig däremot frågan, huruvida skogar, som erfordrades för

att hindra utbredning av flygsandsfält, för framtiden borde i lagstiftningen

beredas ett särskilt hägn. Till följd av de verksamma åtgärder för dämpande

av flygsand, som under det senaste århundradet vidtagits i vårt land. hade

faran för förödelse genom sandflykt numera väsentligen upphört. Skyddsskogslagen

hade allenast i ett fall tillämpats för att förebygga sadan fara.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1907 hade nämligen såsom

skyddsskog avsatts ett av flygsand besvärat område å Fårön inom Gotlands

län, vilket område emellertid sedermera i samband med skogsvårdslagens

utsträckande att äga tillämpning inom länet inordnats under sagda lag. I

fråga örn de enskilda flygsandsfält, som funnes inom Hallands län, gällde

särskilda, före skyddsskogslagens tillkomst utfärdade bestämmelser. Det

vore emellertid ej uteslutet, att en blivande lagstiftning angående skyddsskogar

förlänades tillämpning å nämnda fält. Det kunde vidare framdeles

bliva behövligt att även med avseende å andra delar av landet än Hallands

län avsätta vissa skogar till skydd mot flygsandsfält. Då^ skogar av denna

art uppenbarligen borde tillförsäkras en (idit effektiv vard, borde dylika

skogar i lagstiftningen behandlas lika med förenämnda fjällskogar.

Bihang till riksdagens protokoll 19.‘I7. 1 sand. Nr 54.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

De särskilda skyddsskogsområdenas bestämmande.

Kommissionen har i fråga örn avsättande av de särskilda skyddsskogsområdena

förordat, att den nu gällande ordningen i detta hänseende bibehölles.

I enlighet härmed skall det alltså principiellt ankomma på Kungl.

Maj:t att efter föregången syn och undersökning bestämma sagda områden.

Ett avgörande i detta avseende skall dock även kunna träffas av vederbörande

länsstyrelse men skall då gälla allenast till dess Kungl. Maj:t beslutat

i ärendet. Kommissionen har framhållit, att denna ordning garanterade,

att hithörande frågor bleve föremål för den omsorgsfulla och allsidiga prövning,

som deras vikt krävde.

Avverkningsregler.

En av de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftning är regleringen av

avverkningarna. För närvarande gäller i fråga örn avverkning å skyddsskogarna,

att annan avverkning än till husbehov må ske allenast

efter utsyning. Denna regel anser kommissionen böra upptagas även

i den nya lagstiftningen i ämnet. Med hänsyn till skyddsskogarnas ömtåliga

biologiska förhållanden och stora betydelse såsom värn för angränsande

och näraliggande områden anser kommissionen det uppenbarligen krävas,

att avsaluavverkningarna i dessa skogar företagas med stor försiktighet och

omtanke. Detta önskemål vinnes enligt kommissionens mening ej med

mindre bestämmanderätten över sättet för avverkningarnas företagande lägges

i myndighets hand. Regeln, att avsaluavverkningarna må företagas allenast

efter utsyning, anser emellertid kommissionen icke böra gälla undantagslöst.

I vissa fall har kommissionen funnit tillräcklig garanti för avverkningens

behöriga utförande kunna ernås på enklare sätt än genom utsyning.

Kommissionen har erinrat, att enligt bestämmelserna i 20 § skogsvårdslagen

utsyning ej ovillkorligen erfordras, då tillstånd till avverkning meddelas

i fråga om svårföryngrade skogar, utan att vid lämnande av dylikt tillstånd

i stället för utsyning må, då sådant finnes tillräckligt, meddelas anvisning

av viss trakt, därå avverkning får företagas. Vidare har kommissionen

framhållit, att i visst fall erfordras enligt berörda bestämmelser varken

utsyning eller anvisning vid meddelande av avverkningstillstånd beträffande

svårföryngrad skog, nämligen då skogsvårdsstyrelsen finner uppenbart, att

genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras.

För vinnande av önskvärd enkelhet i behandlingen av frågor rörande avsaluavverkningar

å skyddsskogarna anser kommissionen bestämmelser, liknande

nyss angivna, lämpligen böra upptagas i en ny lagstiftning angående

dessa skogar.

Beträffande den omfattning, vari utsyning å skyddsskog må medgivas,

stadgas i skyddsskogslagen, att skogsägaren är berättigad att på en gång

erhålla utsyning i sa stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt

och framtida bestånd. Även denna regel bör enligt kommissionens mening

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

19

i princip bibehållas. Med hänsyn till den utveckling, som skogsvårdslagstiftningen

undergått efter skyddsskogslagens tillkomst, anser kommissionen

emellertid den i berörda bestämmelse medgivna avverkningsrätten vara i

vissa hänseenden alltför vidsträckt och således böra begränsas i den nya

lagstiftningen.

Kommissionen har härutinnan i första hand anmärkt, att bestämmelsen

ej bereder något effektivt skydd mot olämplig avverkning av yngre skog.

Enligt kommissionens uppfattning innefattar bestämmelsen principiellt ej

något hinder att inom trakter, där återväxten är god och någon begränsning

av avverkningen med hänsyn till återväxten alltså icke kräves, all förefintlig

yngre skog utstämplas och avverkas. Detta har kommissionen från skogsvårdssynpunkt

funnit uppenbarligen icke tillfredsställande. Kommissionen

har erinrat, att den allmänna skogsvårdslagen intager den ståndpunkten, att

avverkning av yngre skog till avsalu icke får äga rum utöver vad som erfordras

för skogens utveckling genom ändamålsenlig gallring. Icke ens med

skogsvårdsstyrelsens tillstånd må dylik avverkning företagas, såvitt den icke

är avsedd att ingå såsom ett led i rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer

med god skogsvård. Även 1932 års lappmarkslag intager, såsom

kommissionen framhållit, i nu förevarande avseende i huvudsak samma

ståndpunkt. Kommissionen anser, att liknande bestämmelser böra gälla

i fråga om avsaluavverkning av yngre skog å skyddsskogarna.

En ytterligare begränsning i den rätt till avsaluavverkning, som i skyddsskogslagen

är medgiven, har kommissionen funnit vara påkallad med hänsyn

till det förslag om stadgande av viss reproduktionsplikt för skogsägarna

inom skyddsskogarna, som kommissionen framlagt. I7ör vinnande av garanti,

att denna skyldighet ej kommer att bliva alltför betungande, har kommissionen

förordat, att rätten till avsaluavverkning utöver vad förut angivits

begränsas i det fall, att efter avverkningen särskilda återväxtåtgärder finnas

påkallade. Kommissionen har föreslagit samma begränsning i förevarande

hänseende som för närvarande stadgas i skogsvårdslagen ifråga om

svårföryngrade skogar, d. v. s. att avsaluavverkning i den omfattning, att

särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas,

om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad.

Slutligen har kommissionen förordat, att rätten till avsaluavverkning bör

underkastas viss inskränkning till förebyggande av, att fastighet till följd

av sådan avverkning för framtiden kommer att lida brist på husbehovsvirke.

Enligt nuvarande bestämmelser får, på sätt kommissionen anfört — under

förutsättning att återväxten därigenom icke äventyras — en fastighets skog

inom skyddsskogsområdet helt avverkas, oavsett att fastigheten därigenom

måhända för lång tid framåt berövas tillgång på husbehovsvirke. Detta har

kommissionen ansett böra förhindras och i sådant syfte föreslagit, att i anslutning

till de i 19 § skogsvårdslagen upptagna avverkningsreglerna rörande

svårföryngrade skogar i skyddsskogslagstiftningen upptages ett stadgande av

innehåll, att, därest avsaluavverkning ej föranlåtes av skogens beskaffenhet

eller eljest en god skogsvårds fordringar, den ej må givas sådan omfattning,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

att fastigheten därigenom kommer att för framtiden lida brist på husbehovsskog

efter ortens förhållanden.

I fråga örn avverkning för husbehov, vilken enligt den gällande

skyddsskogslagen i regel är helt fri, har kommissionen förordat, alt de

bestämmelser, som i detta hänseende gälla enligt skogsvårdslagen för svårföryngrade

skogar, ock skola vinna tillämpning å sådan avverkning i skyddsskog.

Kommissionen har erinrat, att i nämnda lag skogsvårdsstyrelsen tillerkänts

en allmän befogenhet att i fråga om husbehovsavverkningar i yngre

skog — såväl svårföryngrad som annan yngre skog —- i särskilt fall lämna

de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.

Därjämte har i samma lag skogsvårdsstyrelsen beträffande dylika avverkningar

i svårföryngrad skog tillagts en speciell befogenhet, avseende även

äldre skog och innefattande rätt att meddela föreskrifter om överhållande

av fröträd samt att till skydd för återväxten tills vidare förbjuda husbehovsavverkning

inom visst område. Kommissionen har såsom motivering för

förslaget om inskränkning i den fria avverkningsrätten för husbehov anfört,

bland annat, följande.

Denna rätt öppnade möjlighet för en illojal skogsägare att i olika avseenden

göra det skydd, som man velat bereda dessa skogar genom tillämpande

av utsyningstvång i fråga om avsaluavverkning, i viss mån illusoriskt. Skogsägaren

vore sålunda oförhindrad att, sedan utsyning till avsalu av den avverkningsmogna

skogen å visst område ägt rum och därvid för vinnande av

återväxt efter avverkningen ex-forderligt antal fröträd undantagits, avverka

ej blott de utsynade träden till försäljning utan även fröträden till husbehov.

Ej heller mötte något hinder för skogsägaren att, sedan utsyning av yngre

skog skett i form av ändamålsenlig gallring samt avverkning enligt ^syningen

ägt rum, fälla de kvarstående yngre träden till husbehov, oaktat för

ändamålet lämplig äldre skog funnes å fastigheten. Enligt vad för kommissionen

blivit upplyst, hade missbruk av nu angiven art i vissa fall förekommit

å skyddsskogarna. Med den även i fjälltrakterna fortgående jordstyckningen

torde dylika missbruk kunna befaras för framtiden bliva vanligare

än nu. På grund härav syntes jämväl i fråga om skyddsskogarna vederbörande

skogsvårdsmyndighet böra tillerkännas rätt att förbjuda eller

på annat sätt inskrida mot olämpliga husbehovsavverkningar.

Därest husbehovsavverkning i en ny lagstiftning angående skyddsskogar

underkastas reglering på sätt nu angivits, har kommissionen ansett bibehållandet

av den i gällande skyddsskogslag stadgade rätten för Kungl. Majit

att i särskilt fall förordna om begränsning av sådan avverkning ej vara påkallat.

Reproduktionsskyldighet.

Den fråga, som under det tidigare arbetet för skyddsskogslagstiftningens

reformering visade sig särskilt svårlöst, var spörsmålet angående tryggandet

av återväxten å dessa skogar. Den nu gällande skyddsskogslagen upptager

icke några bestämmelser, enligt vilka skogsägaren kan åläggas att vidtaga

positiva åtgärder till reproduktionens säkerställande, utan inskränker sig till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54. 21

att genom föreskrifter om sättet för avverkningarnas verkställande söka

trygga återväxten.

Kommissionen har, såsom förut nämnts, i sitt betänkande föreslagit införande

av reproduktionsplikt för skogsägarna å skvddsskogarna. Kommissionen

har till stöd för detta förslag anfört, att de fördelar, som från

skogsvårdens synpunkt kunde vinnas genom tillämpande av reproduktionsskyldighet,

icke vore oväsentliga. Kommissionen har sålunda funnit det

ställt utom tvivel, att en snabbare och bättre föryngring ofta kunde erhållas,

därest återväxten underlättades genom direkta åtgärder från markägarnas

sida, än örn denna uteslutande grundades på de naturliga föryngringsmöjligheterna.

Kommissionen anser även obestridligt, att avverkningarna ej

sällan kunde givas större omfattning i det förra än i det senare fallet. Genom

stadgande av reproduktionsplikt i fråga om skyddsskogarna kunde sålunda,

framhåller kommissionen, oväxtlig och övermogen skog, som för närvarande

förekomme i avsevärd omfattning därstädes, snabbare uttagas och skyddsskogarnas

omförande till växtliga och livskraftiga bestånd påskyndas. Den

ekonomiska betydelsen härav för markägaren läge i öppen dag. Kommissionen

har vidare erinrat därom, att den kritik, som av 1923 års riksdag riktades

mot det då framlagda förslaget örn reproduktionsskyldighet, hänförde sig ej

till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet överhuvud borde stadgas —

riksdagen framhöll, att övervägande skäl syntes hava förebragts för införande

av en sådan skyldighet — utan avsåge det sätt, varpå skyldigheten

utformats. Kommissionen har ytterligare framhållit, att i 1932 års lappmarkslag

stadgats en reproduktionsskyldighet i fråga örn flertalet enskilda

skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker av väsentligen samma

innehåll som den i skogsvårdslagen upptagna. Enligt kommissionens

mening vore betydande arealer av dessa skogar i fråga om läge och beskaffenhet

jämförliga med eller till och med sämre än skyddsskogarna.

Beträffande principerna för utformningen av reproduktionsskyldigheten

å skyddsskogarna anför kommissionen, bland annat, följande.

Det vore uppenbarligen av vikt att vid bestämmandet av reproduktionsskyldighetens

utformning hänsyn foges till de varierande skogsbiologiska förhållandena.

Skogarna inneslöte flera vitt skilda typer. Vissa av dessa typer

vore av den beskaffenhet, att reproduktionsåtgärder beträffande dem icke

i nämnvärd omfattning kunde ifrågakomma. Andra åter vore sådana,

att reproduktionsåtgärder kunde bliva av ej ringa betydelse för underlättande

av återväxten å dem. Till sistnämnda typer vore i främsta rummet att

hänföra de moss- och risrika granskogarna och barrblandskogarna. De reproduktionsåtgärder,

som lämpligen kunde utföras å de till dessa typer hörande

skogar, utgjordes i första rummet av röjnings- och markberedningsåtgärder.

I vissa fall kunde dock även mera omfattande åtgärder, såsom

sådd, plantering eller dikning, med fördel vidtagas. Reproduktionsskyldigheten

borde följaktligen givas sådant innehåll, att dess tillämpning kunde

anpassas efter de olika skogstyperna och de växlande skogsbiologiska förhållanden,

som rådde inom skilda typer. Då å skyddsskogarna behov av

återväxtåtgärder kunde föreligga ej allenast efter avverkning utan även efter

vissa genom naturförhållandena eller annorledes föranledda skador å skogen,

borde skyldighetens omfattning bestämmas med hänsyn härtill.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Kommissionen har i anslutning till vad sålunda anförts förordat, att samma

reproduktionsskyldighet stadgades å skyddsskogarna som den vilken för

närvarande gäller i fråga om svårföryngrade skogar. Kommissionen har

framhållit, att enligt dessa bestämmelser förelåge skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder

såväl efter avverkning — för avsalu eller husbehov —• som efter

vissa å skogen inträffade skador.

I fråga om den förra skyldigheten innebära skogsvårdslagens nämnda bestämmelser,

såsom kommissionen påpekat, att markägaren, då behov av

återväxtåtgärder efter avverkning föreligger, kan åläggas att vidtaga sådana

åtgärder, som erfordras för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen

kommer att finnas å det avverkade området. Å detta uppkommen

skog skall därjämte vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling,

att den ej längre är att räkna som plantskog. Vid avgörandet av frågan,

om uppkommen återväxt är nöjaktig eller ej, skall hänsyn tagas till de

d avverkningsorten rådande naturförhållandena. Reproduktionsskyldigheten

är sålunda i detta fall begränsad efter de skogsbiologiska förutsättningar,

som föreligga å de särskilda avverkningsområdena. Såsom ytterligare garanti

mot att skyldigheten i tillämpningen ej må bliva alltför betungande för

markägaren har beträffande hithörande skogar i skogsvårdslagen föreskrivits,

att å dem avsaluavverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras

för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, örn sådana åtgärder

kunna företagas utan oskälig kostnad. I fråga örn innebörden av

sistnämnda stadgande har kommissionen anfört:

Ifrågavarande föreskrift åsyftade att effektivt förebygga, att reproduktionsskyldighetens

tillämpning för markägaren bleve ekonomiskt betungande.

Tydligt vore, att skäligheten av här avsedd kostnad skulle bedömas med

hänsyn till det framtida ekonomiska resultatet av de åtgärder, som kostnaden

avsåge. Då någon exakt ekonomisk kalkyl över berörda resultat näppeligen

kunde göras, finge bedömandet av kostnadens skälighet i allmänhet

verkställas med ledning av den å orten vunna erfarenheten om vilka återväxtåtgärder

med fördel kunde komma till utförande å avverkningsområdet.

Kunde det befaras, att å området uppkommen återväxt omintetgjordes eller

skadades genom ogynnsam klimatpåverkan, svampangrepp eller annan dylik

händelse, borde självfallet hänsyn härtill tagas. I dylikt fall borde sålunda

avverkningen utföras antingen på sådant sätt, att återväxtåtgärder efter

densamma ej erfordrades, eller sålunda att de behövliga åtgärderna kunde

av markägaren utföras utan nämnvärd kostnad.

Vad angår skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skador å skogen

innebära bestämmelserna härutinnan i skogsvårdslagen, på sätt kommissionen

erinrat, att, då skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott,

insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av

hemdjur eller genom åverkan, markägaren kan åläggas att utföra åtgärder

för betryggande av återväxt efter skadan i principiellt samma omfattning

som efter avverkning. Skyldigheten är dock i detta fall underkastad den

viktiga begränsning, att, där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller

genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

23

reisen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, åtgärder

för återväxtens betryggande ej må fordras till större kostnad än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området

eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så

skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för

betryggande av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren

i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Härutöver har

i lagen vederbörande skogsvårdsstyrelse tillerkänts befogenhet att, örn nvssangivna

skyldighet skulle för markägaren bliva synnerligen betungande,

medgiva skälig begränsning därav.

Kommissionen har beträffande tillämpningen av stadgandena om reproduktionsskyldigheten

å skyddsskogarna anfört, att kommissionen förutsatte,

att vid tillämpningen av bestämmelserna skyddsskogarnas särskilda förhållanden

komme att noggrant beaktas, så att reproduktionsskyldigheten ej

bleve onödigt betungande för vederbörande markägare. Särskilt har kommissionen

understrukit vikten av att även efter införandet av sagda skyldighet

avverkningarna å dessa skogar regelrätt utfördes på sådant sätt, att

möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring omsorgsfullt tillvaratoges.

Kommissionen har i anslutning till de föreslagna bestämmelserna angående

reproduktionsskyldighet efter vissa angivna skador å skogen erinrat, att

skyldigheten ej gällde skada, som förorsakats genom lapparnas renar. Det

av lapparna bedrivna renbetet vore nämligen enligt kommissionens mening

ej att hänföra till sådan betning av hemdjur, som avsåges i förenämnda bestämmelser.

Omläggning av skogsmark till annan användning.

Den nuvarande skyddsskogslagen upptager icke några bestämmelser rörande

skogsmarks omläggning till åker, äng, betesmark, väg eller annat

liknande ändamål. Kommissionen har förordat, att omläggningsrätten i den

nya lagstiftningen angående skyddsskogar principiellt gåves samma innehåll

som i allmänna skogsvårdslagen. I enlighet härmed borde rätten enligt

kommissionens mening avse skogsmarks omläggning till trädgård, åker,

äng, betesmark för varaktigt betesbruk, byggnadstomt, väg eller annat liknande

ändamål. På grund av skyddsskogarnas stora betydelse och ömtåliga

skogsbiologiska förhållanden har kommissionen emellertid föreslagit,

att omläggningsrätten i fråga om dessa skogar, i likhet med vad som gäller i

fråga om svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, göres beroende av

vederbörande skogsvårdsmyndighets tillstånd. Enligt kommissionens förslag

bör vidare såsom villkor för dylikt tillstånd, likaledes i överensstämmelse

med vad i skogsvårdslagen stadgas beträffande svårföryngrade skogar,

gälla, att den mark, varom fråga är, prövas icke böra fortfarande användas

för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.

Kommissionen har i anslutning härtill anfört, att kommissionen funnit det

självfallet, att skogsvårdsmyndigheten även i andra fall än då hinder av nu

angiven beskaffenhet mötte mot omläggningen hade att pröva, huruvida den
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

na för vederbörande fastighet vöre av sådant gagn, att tillstånd till omläggningen

borde lämnas, oavsett att skogens avverkande å omläggningsområdet

kunde medföra minskat skydd mot fjällvindarna. Vid medgivande av

rätt till omläggning av skogsmark inom skyddsskogarna anser kommissionen

vidare vissa bestämmelser vara påkallade till förhindrande av missbruk av

denna rätt. Även i detta avseende har kommissionen förordat, att skogsvårdslagens

bestämmelser rörande svårföryngrade skogar finge tjäna såsom förebild.

Kommissionen anför sålunda, att vid meddelande av tillstånd till omläggningen

skogsvårdsmvndigheten torde böra bestämma tid för fullgörandet av

åtgärder, sorn erfordrades för det avsedda ändamålet. Underläte markägaren

att ställa sig sådan bestämmelse till efterrättelse, syntes denne på talan

av skogsvårdsmyndigheten böra kunna av domstol åläggas att återförsätta

omläggningsområdet i skogbärande skick.

Myndighet för lagstiftningens handhavande m. m.

Jag torde härefter få övergå till frågan om den myndighet, åt vilken handliavandet

av den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bör anförtros. Kommissionens

förslag i förevarande hänseende går, såsom förut berörts, ut

därpå, att domänstyrelsens befattning med skyddsskogarna skall upphöra

och desamma ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelsers tillsyn. Kommissionen

har såsom motivering till sitt förslag anfört, bland annat, följande.

Vid skyddsskogslagens tillkomst saknade man all erfarenhet om skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet, och det var därför naturligt, att uppgiften att

handhava kontrollen över skyddsskogarna ansetts böra förbehållas statens

egen skogsförvaltning. Efter skyddsskogslagens ikraftträdande hade emellertid

förhållandena på förevarande område väsentligen förändrats. Under

denna tid hade skogsvårdsstyrelserna tillvunnit sig ett allt större förtroende

bland landets skogsägare och styrelsernas verksamhetsområde hade efter

hand alltmera vidgats. Under de senare åren hade ock den uppfattningen

med styrka gjort sig gällande, att domänverket borde helt befrias från befattningen

nied enskilda skogar och dessa skogar utan undantag ställas under

skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. I fråga om vissa betydande grupper enskilda

skogar, särskilt sådana i Västerbottens och Norrbottens län, hade lagstiftningsåtgärder

i denna riktning redan vidtagits. Från statsekonomisk

och administrativ synpunkt måste tydligen vara till gagn, att domänverket

kunde koncentrera sitt arbete på förvaltningen av de skogar, som inginge

i domänfonden. Å andra sidan vore oförnekligt, att skogsvårdsstyrelserna

till följd av sin allmänna verksamhet och organisation vore mera lämpade

än domänverket att handhava det skogsvårdsarbete, som i fråga om enskilda

skogar vore det viktigaste, nämligen den rådgivande och upplysande

verksamheten bland vederbörande skogsägare. Under sådana förhållanden

borde ett bibehållande för framtiden av domänverkets tillsyn över skyddsskogarna

näppeligen ifrågakomma, med mindre det befunnes, att på grund

av dessa skogars särskilda förhållanden uppsikten över dem ej lämpligen

kunde anförtros vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Vid bedömande av detta spörsmål borde i första hand uppmärksammas,

att de grunder för den nya lagstiftningen angående skyddsskogar, som kommissionen

förordat, överensstämde med de regler, som upptagits i skogsvårdslagen

rörande svårföryngrade skogar. Därest den nya lagstiftningen av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

25

fattades i enlighet med nämnda grunder, komme alltså lagstiftningens handhavande

att nära ansluta sig till den verksamhet, som genom skogsvårdslagen

redan uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna. Nämnda arbete komme således

ej att för skogsvårdsstyrelserna te sig såsom en främmande uppgift. Vidare

finge erinras, att vid den revision av skyddsskogsomradena i Kopparbergs

och Jämtlands län, som ägde rum 1928, betydande delar av dessa områden

undantagits från skyddsskogslagens tillämpning och ställts under uppsikt

av skogsvårdsstyrelserna i sagda län. Då de skogar, över vilka dessa skogsvårdsstyrelser

sålunda komme att utöva tillsyn, i manga fall blott föga skilde

sig från de under skyddsskogslagen kvarstående skogarna — särskilt gällde

detta de trakter av förstnämnda skogar, vilka i samband med revisionen förklarades

för svårföryngrade — torde sagda skogsvårdsstyrelser således redan

hava förvärvat sig en värdefull erfarenhet rörande de skogliga förhållandena

å skyddsskogarna.

En överflyttning av skyddsskogarna till skogsvårdsstyrelsen medförde ej

oväsentliga lättnader vid skötseln av de enskilda skogarna i fjälltrakterna.

Den nuvarande skyddsskogsgränsen framginge ej sällan genom de särskilda

fastigheternas skogsmarker och uppdelade sålunda dessa i lotter, som vöre

underkastade skilda skogsvårdsmyndigheter. Uppenbart vore, att en dylik

ordning för skogsägarna medförde vissa olägenheter och kostnader, vilka vid

genomförande av kommissionens förslag skulle bortfalla.

En överflyttning av skyddsskogarna från domänstyrelsens till vederbörande

skogsvårdsstyrelsers tillsyn kommer, enligt vad kommissionen anfört, givetvis

att medföra behov av ökning av administrationskostnaden för skogsvårdsstyrelserna

i Kopparbergs och Jämtlands län. Kommissionen har beräknat den

ökade kostnaden för administrationen till 54,000 kronor om året. Kommissionen

har därjämte förordat, att skogsvårdsstyrelserna måtte erhålla ersättning

för de kostnader, som skogsvårdsstyrelserna hava för tillsynen av de

skogar, som i samband med skyddsskogsgränsens reglering år 1928 förklarades

för svårföryngrade enligt allmänna skogsvårdslagen och vilka kostnader

icke av statsmakterna gottgjorts. Kommissionen har beräknat dessa kostnader

till 50,400 kronor för år. Ytterligare har kommissionen föreslagit, att ett

belopp av 16,000 kronor måtte ställas till skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands

län förfogande för att användas till främjande av skogsvården å skyddsskogar

och svårföryngrade skogar i länet. I sammanhang med den nu ifrågavarande

reformen har emellertid kommissionen förordat, att det belopp, som

årligen anvisats såsom ersättning för domänverkets utgifter för tillsyn å

skyddsskogarna, indrages. Detta belopp har enligt kommissionens uppgift i

medeltal för åren 1929—1935 utgjort 85,386 kronor. Bifall till kommissionens

förslag bör vidare enligt kommissionens mening medföra, att ett belopp av

cirka 15,000 kronor — vilket, på grund av det sätt, varpå fördelningen sker

av det å riksstaten upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande, utgått

till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för deras tillsyn

över de svårföryngrade skogarna — hör kunna indragas a nämnda anslag.

Merkostnaderna i anledning av kommissionens förslag stanna alltså vid omkring

20,000 kronor. — Ett genomförande av kommissionens förslag medför,

enligt vad kommissionen anfört, ock, att vissa indragningar kunna verkställas

inom domänverkets personal. Kommissionen har på grund av en av domän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mai:ts proposition nr 54.

verket lämnad uppgift beräknat, att av ordinarie personal 1 jägmästare och 4

kronojägare samt av icke-ordinarie personal 2 jägmästare och 3 kronojägare

i följd av reformen komma att bliva övertaliga. De årliga kostnaderna

för indragningsstaten för den ordinarie personalen har kommissionen beräknat

till 22,400 kronor. Såsom engångsersättningar till den icke-ordinarie

personalen har kommissionen upptagit 11,300 kronor.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena över kommissionens nu ifrågavarande förslag

hai detsamma i huvudsak vunnit allmän anslutning. Endast överjägmästaren

i Gävle-Dala distrikt och Norrlands skogsvårdsförbund hava framfört

mera betydelsefulla erinringar mot förslaget. Norrlands skogsvårdsförbund

har sålunda uttalat sig mot införandet av reproduktionsskyldighet för skogsägarna

å skyddsskogarna. överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt har å sin

sida motsatt sig skogarnas läggande under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn.

Därjämte har han förordat, att bestämmelserna angående skyddsskogar

upptoges i en särskild lag.

Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.

Skogsyårdssty reisen i Kopparbergs län har i sitt utlåtande ifrågasatt, huruvida

icke den enklaste lösningen av den förevarande lagstiftningsfrågan

vöre, att skyddsskogarna förklarades för svårföryngrade skogar, varigenom

å dem komme att utan vidare tillämpas skogsvårdslagens bestämmelser om

sådana skogar.

Norrlands skogsvårdsförbund har till stöd för sin uppfattning, att reproduktionsskyldighet

icke borde åläggas ägarna av skyddsskogar, anfört, bland

annat, följande.

Det nuvarande skyddsskogsområdet bildade i stort sett ett bälte av växlande

bredd kring fjällen och omfattade därtill högre liggande exponerade

omiåden i fjällens närhet. De inom detta område rådande klimatiska förhållandena

vöre i allmänhet av för skogsväxten ogynnsam beskaffenhet,

vilket gåve sig tillkänna i bland annat nedsatt reproduktionsförmåga. Värdepi

oduktionen inom skyddsskogarna vöre därtill avsevärt mindre än

inom nedanför liggande skogstrakter, vartill även den omständigheten i hög

grad bidroge, att avsättningen av det ofta kvalitativt sämre skyddsskogsvirket

vore mindre gynnsam på grund av skogarnas avsides belägenhet.

Under sådana omständigheter måste skyddsskogarna för att i framtiden

kunna fylla sin uppgift underkastas en efter förhållandena avpassad behandling.

Till en början syntes det förbundet uppenbart, att de möjligheter,

som förefunnes till skogens reproduktion på naturlig väg, borde i första

rummet i möjligaste mån utnyttjas. Av denna anledning vore det nödvändigt,

att utsyningen inom skyddsskogsområdet utfördes på fullt betryggande

sätt. Visserligen kunde ett sakkunnigt utnyttjande av dessa skogar, med

eftersättande av kravet på föryngringstidens begränsning, innebära en viss

garanti för skogarnas fortbestånd, men då inom skyddsskogsområdet

mångenstädes gåves trakter, där förutsättningarna för skogsväxten vore

till och med så gynnsamma, att ett ekonomiskt skogsbruk där kunde bedrivas,

syntes det förbundet påkallat, att skogsägarna — utan att åläggas

dylik reproduktionsskyldighet —- genom höga bidrag ur inflytande skogsvårdsavgifter

och av statsanslag uppmuntrades att vidtaga åtgärder ägnade

att befordra föryngringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

27

Över jägmästaren i Gävle-Dala distrikt har i sitt yttrande — efter att

hava förklarat sig anse kommissionens syn på föryngringsmöjligheterna å

skyddsskogarna alltför ljus men likväl uttalat sig för införande av reproduktionsplikt

för skogsägarna — anfört, bland annat, följande.

Det funnes inom skyddsskogsområdet vidsträckta föryngringsavverkade

områden, där ej några som helst föryngringsåtgärder utöver avverkningarna

vidtagits. Likaså funnes inom skyddsskogarna betydande områden av annan

natur, där åtgärder i föryngringssyfte vore av nöden. Då införande av föryngringsplikt

i fråga örn skyddsskogarna innebure, att föryngringsåtgärderna

ansåges vara behövliga för skogarnas framtida bestånd och reproduktion,

följde därav, att de i nämnda områden ej kunde utan vidare lämnas

åt sitt öde. Visserligen torde kunna sägas, att intet hinder borde kunna

möta att en skogsägare, som önskade vidtaga föryngringsåtgärder inom

dylika områden på sin skog, för ändamålet skulle kunna räkna på bidrag

av skogsvårdsavgifter. Annorlunda ställde sig dock frågan i sådant

fall, då en skogsägare med dylika områden ej ens med understöd ville vidtaga

de erforderliga föryngringsåtgärderna, då följden skulle kunna bliva,

att skogens bestånd och därmed ändamålet med skyddsskogen äventyrades.

Enda möjligheten för försättande av skogen inom dylika områden i behörigt

skick syntes då vara. att direkta statsanslag för ändamålet ställdes till

skogsvårdsmyndighetens förfogande, men detta å sin sida fordrade även,

att det borde ankomma på denna myndighet alt efter rekognoscering av

skyddsskogsområdet klargöra, var och i vilken omfattning sådana områden

funnes, som vore i behov av behandling på ifrågavarande sätt. Först genom

vidtagande av dylika åtgärder syntes ändamålet med skyddsskogarna

fullt ut tillgodosett. Under sådana förhållanden borde, då vidtagande av

skogsvårdsåtgärder kunde ifrågakomma inom skyddsskogsområdet, planläggningen

härav i varje fall ankomma på tjänsteman, som fullgjort vad

som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, en bestämmelse

som även borde inflyta i de för skyddsskogarna blivande lagbestämmelserna.

Vad anginge kommissionens förslag att inarbeta lagbestämmelserna för

skyddsskogen i den allmänna skogsvårdslagen, syntes detta förslag vara ägnat

att framkalla stora betänkligheter. Skyddsskogarna tjänade nämligen

ett visst, speciellt ändamål, som vore av allmän statlig natur. Deras bestånd

och produktion vore av en sådan vikt och betydelse, att däråt borde

ägnas en särskild omvårdnad, som ej på långt när toge samma hänsyn till

skogligt-ekonomiska spörsmål, som fallet vore beträffande andra skogar. De

klimatiska förutsättningarna för skogsväxten och föryngringen vore inom

skyddsskogarna långt vanskligare än inom alla andra områden, medförande

att de ur skogsbiologisk synpunkt ej kunde likställas med andra skogar, fordrande

specifika, på skogsbiologi inriktade kunskaper hos dem, som bade

deras vård örn hand. Under sådana förhållanden syntes goda skäl tala för att

som hittills inrangera lagbestämmelserna för skyddsskogar i en fristående lag.

Till stöd för sitt avstyrkande av kommissionens förslag att överflytta tillsynen

över skyddsskogarna från domänverket lill skogsvårdsstyrelserna bär

överjägmästaren anfört i huvudsak följande.

Skyddsskogarnas handhavande vore en angelägenhet av i huvudsak allmän

statlig natur. Dessa skogar vore därjämte i så helg grad skiljaktiga från

andra skogar, att motstycke därtill ej gåves i det övriga landet. Under sådana

förhållanden krävdes dels en fast organisation av statlig natur för tillgodoseende

av det allmännas intresse av skogarnas bestånd och dels en för

skogsvårdens utövande specialiserad tjänstemannagrupp med dessa skogars

vård och skötsel som uteslutande eller huvudsaklig uppgift. Denna uppfatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

liing vunne stöd av ett uttalande, som gjordes av det särskilda utskott, vilket

vid 1923 ars riksdag behandlade frågan. Utskottet hade nämligen ansett,

att skyddsskogarnas bibehållande under skogsstaten erbjöde större säkerhet

för en rätt skötsel av skogarna än deras överflyttande till skogsvårdstyrelserna.

Enligt utskottets mening utgjorde skogsvårdsstyrelsernas karaktär av att vara

från skogsägarna valda organ dem mindre lämpade att uppbära statens intresse

av att skyddsskogarna bleve bevarade. Detta yttrande ägde alltjämt

giltighet. Skogsvårdsstyrelserna hade ej efter yttrandets tillkomst undergått

någon omorganisation, som vore ägnad att bibringa dem annan karaktär.

Då härtill kunde läggas, att styrelsernas upDgifter under senare tid i

hög grad utvidgats, kunde med goda skäl ifrågasättas, om de kunde påläggas

ytterligare en maktpåliggande för dem helt ny uppgift. Ytterligare läge det

i sakens natur, att skogsvårdsstyrelserna skulle hava större svårigheter än

domänverket att kunna tillgodose de krav, som rests på att för utsyningarna

i skyddsskogarna anlitades äldre erfarna förrättningsmän.

Domänstyrelsen har uttalat, att ett genomförande av överjägmästarens i

Gävle-Dala distrikt förslag angående reproduktionsåtgärdernas planläggning

av jägmästare torde stöta på allt för stora praktiska svårigheter. Gentemot vad

överjägmästaren såsom stöd för sin uppfattning angående tillsynsmyndigheten

för skyddsskogarna anfört därom, att dessa skogars bibehållande vöre

ett statsintresse, har domänstyrelsen framhållit, att bibehållandet av alla

andra enskilda skogar vore ett sådant intresse i fullt samma omfattning.

I^partements- Till de av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen

rörande skyddsskogar kan jag till alla delar ansluta mig. De skäl, kommissionen

anfört till stöd för förslaget, finner jag övertygande. Förslaget synes

på ett tillfredsställande sätt hava löst frågan örn regleringen av vården av de

synnerligen ömtåliga skogar, varom här är fråga. Till förslaget torde jag

emellertid, huvudsakligen i anledning av de avgivna yttrandena, få knyta följande

erinringar och påpekanden.

Att såsom skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län synes vilja ifrågasätta

helt utmönstra skyddsskogsbegreppet ur svensk skogslagstiftning och förklara

de nuvarande skyddsskogarna för svårföryngrade skogar torde icke låta

sig göra. Såsom kommissionen framhållit äro skyddsskogarna nämligen ingalunda

alltid av svårföryngrad natur. Understundom förekomma i fjällens

omedelbara närhet skogar, som äro lättföryngrade men vilka på grund avsitt

läge utgöra ett skydd för näraliggande områden, och till följd därav

måste behandlas såsom skyddsskog. Det är ock att märka, att med den

utsträckning, skyddsskogsområdena för närvarande hava och — med hänsyn

till att gränsbestämningen för dem av praktiska skäl icke städse kail

strängt följa biologiska gränser — alltjämt måste hava, inom desamma alltid

torde förekomma icke obetydliga skogsområden, vilka icke kunna anses såsom

svårföryngrade i skogsvårdslagens mening.

I fråga om skyddsskogsbegreppets omfattning anser jag i likhet med kommissionen,

att någon ändring därutinnan icke bör företagas. Särskilt med

hänsyn till att jag i det följande ämnar föreslå, att skogarna å flygsandsfälten

i Hallands län i viss utsträckning skola behandlas såsom skyddsskogar,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

29

torde nämnda begrepp alltjämt böra omfatta jämväl skogar, som avsatts

till skydd mot flygsandsfält.

De av kommissionen förordade bestämmelserna rörande avverkningen å

skyddsskogar ansluta sig till de nu gällande stadgandena angående svårföryngrade

skogar. Dessa bestämmelser torde vara ägnade att på ett tillfredsställande

sätt avväga förhållandet mellan de två huvudintressena i förevarande

lagstiftningsfråga, nämligen å ena sidan det allmännas intresse att

skogarnas bestånd tryggas och å andra sidan skogsägarens intresse att erhålla

största möjliga avkastning från skogarna. Genom de av kommissionen

föreslagna bestämmelserna erhåller, såsom kommissionen framhållit,

den yngre skogen det skydd mot olämpliga avverkningar, som den för närvarande

i viss mån saknar. En annan betydelsefull nyhet i förhållande till

gällande lagstiftning innebär den större möjlighet till reglerande av husbehovsavverkningen,

som förslaget medgiver skogsvårdsmyndigheten. De härutinnan

förordade bestämmelserna komma säkerligen att bliva till gagn för

skogsvården.

Avsaknaden av bestämmelser avseende säkerställande av återväxten å

skyddsskogarna torde, såsom förut framhållits, vara en av de mest framträdande

bristerna i den gällande skyddsskogslagen. Önskvärdheten av att dylika

bestämmelser upptagas i den nya lagstiftningen torde numera allmänt

erkännas. Norrlands skogsvårdsförbunds uttalanden rikta sig huvudsakligen

mot att skyldigheten att vidtaga reproduktionsåtgärder ålägges skogsägarna.

Förbundet synes avse att genom rikliga anslag till dylikt ändamål, utan direkt

.skyldighet för skogsägarna, få till stånd erforderliga åtgärder. Emellertid

torde numera, sedan i fråga örn huvudparten av landets enskilda skogar

stadgats reproduktionsskyldighet för skogsägarna, icke längre finnas någon

anledning att ställa ägare av skyddsskogar i särställning. Såsom kommissionen

framhållit äro vissa av lappmarksskogarna, för vilka efter 1932 års lappmarkslags

ikraftträdande reproduktionsplikt gäller, av lika eller understundom

till och med sämre beskaffenhet än skyddsskogarna. På sätt kommissionen

ock uttalat kommer införande av reproduktionsskyldighet att bliva

till gagn för skogsägarna bland annat därutinnan, att i vissa fall mera omfattande

avverkningar kunna medgivas än vad nu är förhållandet. Bestämmelserna

rörande omfattningen av den föreslagna reproduktionsskyldigheten

synas mig lämpligt avvägda. Desamma ansluta sig till vad för närvarande

gäller beträffande större delen av landets övriga enskilda skogar. Jag vill

emellertid i likhet med kommissionen särskilt understryka vikten av att vid

tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna rörande reproduktionsskyldigheten

skyddsskogarnas särskilda förhållanden noga beaktas. Sker detta

i erforderlig grad, kommer skyldigheten icke att bliva betungande för skogsägarna.

I första rummet torde böra eftersträvas och även i många — kanske

de flesta — fall kunna ernås föryngring på naturlig väg. Det av överjägmästaren

i Gävle-Dala distrikt framförda förslaget att i lagen föreskriva,

att reproduktionsåtgärderna i viss utsträckning böra planläggas av jägmä
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

stare, anser jag icke böra genomföras. Det torde icke vara lämpligt att i berörda

hänseende giva några tvingande bestämmelser.

De betänkligheter, som av samme Överjägmästare framförts mot förslaget

örn överflyttande av tillsynen över skyddsskogarna från domänverket till

skogsvårdsstyrelserna, kan jag icke dela. Skogsvårdsstyrelserna torde numera

utan tvekan kunna anförtros tillsynen över skyddsskogarna. Den förordade

reformen innefattar ett fullföljande av de strävanden, som under senare

år gjort sig gällande, att i möjligaste mån befria domänverket från dess

befattning nied enskilda skogar i syfte att möjliggöra för verket att odelat

ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift, förvaltningen av de statliga domänerna.

Såsom kommissionen framhållit torde skogsvårdsstyrelsernas övertagande

av tillsynen över skyddsskogarna bliva till stort gagn för skogsbruket

i ifrågavarande trakter, då detta därigenom får tillgodonjuta den skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet, som går ut på utbredande av kunskap i skogsskötsel,

beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur samt vidtagande

i övrigt av åtgärder ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning.

Kommissionens förslag, enligt vilket den nya lagstiftningen icke gives form

av en fristående lag utan reglerna i skogsvårdslagen angående svårföryngrade

skogar med erforderliga jämkningar utsträckas att tillämpas jämväl å

skyddsskogarna, kommer, på sätt framhållits av kommissionen, att medföra,

att ett avsättande av skyddsskogar utom skogsvårdslagens giltighetsområde, i

motsats till vad nu är medgivet, icke kan äga rum. I likhet med kommissionen

anser jag emellertid en dylik begränsning av skyddsskogslagstiftningens

tillämplighet icke möta några betänkligheter, då, såsom kommissionen

även erinrat, de regler, vilka gälla rörande vården av enskilda skogar utom

sagda område, äro av det innehåll, att ett avsättande av skyddsskogar därstädes

ej torde vara av behovet påkallat. I detta sammanhang bortser jag

från skogarna å flygsandsfälten i Hallands län, vilka skogar jag i det följande

kommer att föreslå skola inordnas under lagstiftningen angående skyddsskogar.

De enskilda skogarna utom skogsvårdslagens giltighetsområde utgöras i

övrigt dels av vissa kommun- och menighetsskogar, beträffande vilka en

tillämpning av skyddsskogslagstiftningen ej torde ifrågakomma, dels ock

av de skogar, som lyda under lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

husbehovsskogar inom vissa områden samt lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden. Skogarna under den förra lagen äro av två olika

slag, särskilda och samfällda husbehovsskogar. Enligt lagen må avverkning

företagas å de särskilda husbehovsskogarna i regel allenast för gårdens

behov och å de samfällda skogarna blott efter utsyning och stämpling av

vederbörande skogsstatstjänsteman. De regler, som sålunda gälla i fråga

om avverkning å dessa skogar, torde i huvudsak tillgodose även skyddsskogsintresset.

Det synes dock tänkbart, att med hänsyn till nämnda in
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

31

tresse en ytterligare inskränkning i rätten till avverkning å dessa skogar i

särskilt fall kan vara påkallad. För möjliggörande av en dylik inskränkning

torde emellertid, vilket även framhållits av kommissionen, ej vara behövligt

att i fråga om husbehovsskogarna tillämpa lagstiftningen angånde skyddsskogar

utan vara tillfyllest, att i lagen angående husbehovsskogar införes en

särskild bestämmelse i ämnet. Till frågan om det närmare innehållet av en

dylik bestämmelse återkommer jag senare. Vad angår de skogar, å vilka 1932

års lappmarkslag äger tillämpning, må erinras, att avverkning å dessa skogar

för annat ändamål än husbehov i allmänhet må ske allenast efter tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen, att sådant tillstånd i fråga om barrträd skall meddelas

enligt avverkningsplan samt att vid lämnande av tillstånd utsyning i regel

skall verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare eller annan

av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Beträffande avverkning

i yngre skog gäller enligt lagen, att sådan avverkning, vare sig den sker för

avsalu eller husbehov, ej må verkställas annorledes än genom för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt

fall med hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande

avverkning. På grund av nu angivna bestämmelser samt vad lagen

i övrigt innehåller beträffande avverkning å dessa skogar synes behov att

avsätta särskilda skyddsskogar inom lagens giltighetsområde näppeligen

kunna uppstå. Erinras må, att under skyddsskogslagens hittillsvarande giltighetstid

tillämpning av lagen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

ej ifrågasatts.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra

behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i de län, som beröras

därav, synes vara uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen

av skäl, på vilka jag senare kommer att närmare ingå, icke torde böra träda

i kraft förr än den 1 januari 1938, och då det i riksstaten upptagna anslaget

till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången under det kalenderår,

vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder behovet

av ökade anslag först budgetåret 1938/1939. Till följd härav lärer

anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen

verkställda beräkningarna torde emellertid kunna godtagas såsom ägnade att

gåva en i huvudsak riktig föreställning angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna,

som bliva av behovet påkallade. Möjligen torde någon

jämkning nedåt av de ifrågasatta beloppen befinnas genomförbar. Frågan om

indragning av den personal, som genom domänverkets avkopplande från

tillsynen över skyddsskogarna blir övertalig, torde böra underställas 1937

års riksdag. Enligt vad från domänstyrelsen upplysts anser styrelsen möjligt

alt verkställa den ifrågasatta indragningen av en ordinarie jägmästartjänst

endast under förutsättning att ett planerat ägoutbyte mellan renbeteslandcn

och vissa kronoparkcr kommer till stånd. Denna fråga är för närvarande

föremål för utredning, vilken torde bliva avslutad inom den närmaste

tiden. .lag torde sedan nämnda fråga blivit avgjord få återkomma

till spörsmålet rörande personalindragningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

Innan jag närmare ingår på redogörelse för de ändringar, som i anledning

av det av mig nu förordade förslaget rörande lagstiftning angående

skyddsskogar böra vidtagas i skogsvårdslagen, torde jag — med hänsyn till

sammanhanget mellan nämnda förslag och förslaget rörande lagstiftning

om skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län —

få redogöra för huvudgrunderna för sistnämnda förslag.

Lagstiftning angående vissa flygsandsfält i Hallands län.

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts innefattar den nu gällande skyddsskogslagen icke

flygsandsfälten i Hallands län, utan gälla i fråga örn dessa särskilda bestämmelser,

som upptagits i ett flertal vid olika tillfällen under 1800-talet utfärdade

Kungl. Maj:ts brev och länsstyrelsens i länet kungörelser. I skrivelse

till Kungl. Majit den 29 november 1819 uttalade länsstyrelsen i Hallands

län allvarliga bekymmer över flygsandens härjningar och framlade

vissa förslag örn åtgärder häremot. I anslutning till dessa förslag meddelade

Kungl. Majit i brev den 4 december 1821 närmare föreskrifter i ämnet.

Enligt dessa föreskrifter, vilka ännu äro i gällande kraft i fråga om vissa

av flygsandsfälten, stadgades, bland annat, att flygsandsfälten skulle inhägnas

med gärdesgårdar samt att sandgården skulle, så länge behovet sådant

fordrade, underhållas å sanddrivorna. Sedermera föreskrev Kungl. Majit

genom två brev den 2 maj 1826 och den 30 november 1848 böter och andra

påföljder för torvskörd, fällning av träd och åverkan av olika slag, olovligt

tagande av väg samt betande av kreatur å flygsandsfälten. Efter uppdrag av

Kungl. Majit förrättade chefen för skogsinstitutet sommaren 1843 besiktning

av flygsandsfälten. I anledning av ett över besiktningen avgivet memorial infordrade

Kungl. Majit yttrande i vissa hänseenden angående flygsandsfälten

från länsstyrelsen samt kammarkollegiet. I Kungl. Majits brev den 16 juni

1847 meddelades därefter bestämmelser rörande vissa av flygsandsfälten.

Ytterligare meddelades sedermera genom Kungl. Majits brev den 27 juli 1860

och länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelse den 31 december 1861

samt Kungl. Majits brev den 6 mars 1863 och länsstyrelsens kungörelse den

18 maj 1863 mera detaljerade bestämmelser rörande en del av fälten.

Såsom framgår av det förut anförda gälla i nu nämnda brev och kungörelser

upptagna föreskrifter icke samtliga flygsandsfält. Kommissionen har

uppgjort dels sammanställningar över de fält som äro underkastade de

olika brevens och kungörelsernas föreskrifter och dels en kortfattad sammanfattning

rörande bestämmelsernas innehåll. Med hänsyn till bestämmelsernas

giltighet i fråga om olika fält har kommissionen uppdelat flygsandsfälten

i fem olika grupper.

De av kommissionen upprättade sammanställningarna över flygsandsfälten

äro följande:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

33

I. Flygsandsfält, lydande under 1826, 1848 och 1860 års brev samt 1861 och 1863 års

kungörelser.

Härad

eller

stad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Höks

Östra Karups

Gropemöllans ........................

1 Vi

0-7405

>

Hemmeslövs och Eskilstorps ..........

308 3/i

152-4147

Skummeslövs

Skummeslövs ........................

359 S8/320

177-2792

Laholms

Västra Mellby........................

26

12-8349

Tjärby

Tjärby................................

260

128-3492

Tönnersjö

Eldsberga

Tönnersa ............................

857

4230586

»

Gullbranna ..........................

144

71-0857

Halmstads

De flygsandsfält, som vid 1852 års laga

stad

skifte på utmarken till Halmstads

stad och slott, stadslägenheten Knäbils-

torp samt byarna Söndrum, Eketånga

och Trottaberg blivit staden tilldelade ..

354 10/s2

175-0455

Halmstads

Söndrums

Trottabergs m. fl.....................

279 107/s*>

137 8937

härad

>

Eketånga m. fl.......................

171 2499/s200

84-7996

Harplinge

Högseröds ............................

93

45-9095

Nr 4 Västergårdens, nr 5, 6 och 8 Harp-

linge och nr 3 Kulla................

26

12-8349

>

Skee och Skoegårds....................

53 Vs

26-4102

>

Lynga och Gullbrandstorps............

50 V*

24-8060

Summa

2 984 2649/s,.oo

1 473-4622

II. Flygsandsfält, som enligt 1847 års brev äro underkastade bestämmelser örn

stängselskyldighet, utsyning och betestörbud m. m.

Härad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Höks

Ränneslövs

Ränneslövs............................

18

8-8857

>

Edenberga............................

154

76-0222

Årstads

Eftra

Eftra ................................

35

17-2777

>

Risarps ..............................

23

11-3539

>

Vässlunda och Dala ..................

328

161*917 5

Summa

55S

275-4570

III. Flygsandsfält, lydande under 1821, 1826 och 1848 års brev.

Härad

eller

stad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Halmstads

Knäbilstorps flygsandsfält ............

Ö8 205/i!SO

33-9771

siad

Flygsandsfältet Springbacken ..........

41 u/m

20-4656

Halmstads

Söndrums

Fammarps och Onsjö flygsandsfält ....

238 ,8/sa»

117-5181

härad

>

Villshärads flygsandsfält ..............

104 "/320

51-4322

Summa

452 182/S2o

223-3830

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 54. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

IV. Flygsandsfält, lör vilka enligt 1847 års brev allenast gäller, att ägarna äro

stängsel- och vårdnadsskyldiga samt att fälten skola stå under uppsikt av länsstyrelsen.

Härad

eller

Socken

Flygsandfältets namn

A r

e a 1

stad

Tunnland

Hektar

Höks

Hishults

Hishults.......

3

1-4809

Knäreds

Knäreds................

16

7-8984

Tönnersjö

Snöstorps

Fyllinge..............................

67

330746

>

Snöstorps ..............

49 Va

24-4356

Trönninge

Påarps...............

46 Vä

22-9547

>

Eldsberga

Trönninge ..............

Flygsandsfältet vid Stjärnarps pappers- bruk ...............

27

17 2125/s200

13-3285

8-7200

Årstads

Eftra

Stensjö säteris ..................

31 Vä

15-5500

Ugglaips......................

14 3/4

7-2813

>

Ullarps .......................

14

6-9 lil

>

Nedre och övre Skällentorps ........

5

2-4682

>

Uddaveka ....................

l''A

07405

Skrea

Bobergs och Lynga..............

15 Vä

7-6516

Brogårds..................

18

8-8857

>

Veka ..........................

18 V*

9-0091

J-

Skrea ............................

104

51-3397

»

Nabolagets.....................

462

228-0666

Falkenbergs

stad

Falkenbergs stads...............

27

13-3286

Faurås

Vinbergs

Vinbergs.....................

26

128349

Stafsinge

Smedjeholmens, Eneskogstorps m. fl.....

17

8-3920

>

Björnhults..............

3

1-4809

>

Olofsbo ......................

25

12-3412

Morups

Munkagårds ....................

8

3-9492

2-

Stubbilts, Bölses, Esplundas m. fl.......

135 ''/4

66 7663

Himle

Tvååkers

Björkängs markelags ..................

10

49365

>

Galtabäcks............................

10>/ä

51833

>

Borrås markelags................

42

207333

Tvååkers och Ås......................

66 Vt

32-7044

Tvååkers och

Träslövs

Ås, Gamla Köpstads m. fl.............

88>/4

191289

Varbergs stad

Varbergs stads........................

Summa

18

1 337 292S/säoo

8-8857

660-4616

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

35

V. Flygsandsfält, beträffande vilka inga särskilda bestämmelser till hämmande

av flygsand numera äro gällande.

Härad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Halmstads

Harplinge

Haverdals............................

140

69-1111

75 Va

37-2707

Steninge

Hulabäcks............................

55

27-1507

19 7»

9-6262

Summa

290

143-1587

Av kommissionens sammanfattning av de gällande bestämmelserna framgår

följande.

Beträffande de i första sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vilka

äro underkastade 1826, 1848 och 1860 års brev samt 1861 och 1863 års

kungörelser, gäller, att flygsandsfältens ägare äro skyldiga att i enlighet med

särskilda kulturplaner, som skola upprättas av överjägaren i länet, d. v. s.

jägmästaren i Hallands revir, och sedermera i vederbörlig ordning granskas

och godkännas, i viss omfattning varje år verkställa sådd och plantering å

fälten, intill dess dessa blivit i sin helhet sålunda kultiverade. Den skog, som

uppvuxit eller framdeles uppväxer å de särskilda fälten, skall skötas för

ägarnas gemensamma räkning — denna bestämmelse gäller dock ej för

Skummeslövsfältet, som undergått laga skifte — samt behandlas enligt de

föreskrifter och anvisningar, som, efter det förslag därtill uppgjorts av vederbörande

jägmästare, blivit i behörig ordning fastställda.1 Fällande av

träd i strid med sagda föreskrifter eller anvisningar, skadande av plantor,

torvskärning eller betning med kreatur må ej äga rum å fälten. Ej heller

må därå väg upptagas eller begagnas eller jakt eller höstnad bedrivas annorledes

än efter tillstånd av länsstyrelsen. Uppläggning av tång å fälten må

ske allenast å platser, som anvisats av vederbörande jägmästare. Med undantag

för Skummeslövsfältet, med avseende varå en särskild ordning stadgats

för fältets fredande, äro ägarna pliktiga att hålla stängsel omkring fälten

ävensom, där så erfordras, å sanddrivorna, dock att, om stängsel finnes

obehövligt beträffande vissa delar av fälten, framställning om befrielse från

stängselskyldigheten med avseende å dessa delar må göras hos länsstyrelsen,

överträdelse av de beträffande fälten meddelade föreskrifter medför ansvar

enligt 1826 eller 1848 års brev eller 1861 års kungörelse. Den närmaste

tillsynen över fälten skall utövas av särskilda planteringsvaktare, som avlönas

av fältens ägare. Sådan avlöning samt kostnaderna för fältens kultiverande

med mera skola i regel bestridas av ägarna efter oförmedlat hemmantal.

Efter enahanda grund skola inkomsterna från fälten fördelas mellan

ägarna.

I fråga örn de i andra sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vilka

äro underkastade vissa bestämmelser i 1847 års brev, gäller, att skogsplantering

å fälten skall (där så erfordras) fortsättas, att betning å respektive

fält ej må äga rum förrän plantering å hela fältet skett och träden vunnit

den höjd, att kreaturen ej kunna toppbita dem, att hygge ej må verk
1

Enligt vad domänstyrelsen upplyst huva dylika föreskrifter eller anvisningar ej utfärdats

generellt utan meddelats särskilt för varje fall, då avverkning å fälten ägt rum. Hushållningsplaner

för fälten finnas ej upprättade.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

ställas utan efter utsyning av länsstyrelsen, samt att länsstyrelsen skall hava

uppsikt över fälten. Härförutom torde ägarna till ifrågavarande fält vara

underkastade stängselskyldighet enligt 1821 års brev. Överträdelse av nyssangivna

föreskrifter eller åverkan å stängslen medför ansvar enligt 1826 eller

1848 års brev.

De i tredje sammanställningen upptagna flygsandsfälten äro underkastade

de i 1821, 1826 och 1848 års brev intagna bestämmelser.

Fjärde sammanställningen omfattar samtliga övriga flygsandsfält i Hallands

län, som tillhöra städer eller enskilda, med undantag av Haverdals och

Särdals samt Hulabäcks och Skipsås flygsandsfält. I fråga om de fält.

som tillhöra denna grupp, gäller, att ägarna enligt 1847 års brev äro pliktiga

att hålla stängsel omkring fälten och å sanddrivorna samt att vårda

fälten, varjämte länsstyrelsen har att öva tillsyn däröver, att fälten ej vanvårdas.

I fråga om de fyra i femte sammanställningen upptagna fälten har i 1860

års brev förklarats, att, sedan all fara för flygsand å fälten liksom länsstyrelsens

befattning med dem upphört samt fälten även lill en del blivit skiftade,

Kungl. Maj:t funnit någon åtgärd med avseende å fälten ej vara erforderlig.

I fråga om dessa fält torde sålunda ej numera vara gällande

några särskilda föreskrifter till hämmande av flygsand.

Beträffande innehållet i övrigt i nu ifrågavarande brev och kungörelser

torde jag få hänvisa till kommissionens betänkande (sid. 16—29).

Kommissionen har låtit verkställa en ingående undersökning rörande flygsandsfältens

i Hallands län belägenhet, areal och fördelning å olika ägoslag

m. m. Av de förut omförmälda sammanställningarna framgår fältens areal

ävensom inom vilka socknar och städer fälten äro belägna. Enligt sammanställningarna

uppgår den sammanlagda arealen till 5,623 79i/320o tunnland

eller 2,7 7 5,9225 hektar. I fråga om fältens belägenhet är att märka, att flygsandsfält

finnas icke blott utmed kusten utan även inne i landet. Av nyssnämnda

undersökning framgår, att fälten i viss utsträckning utgöras av

mark, som icke är hänförlig till skogsmark. Å vissa fält har en icke ringa

bebyggelse kommit till stånd. Särskilt må anmärkas, att inom flygsandsfälten

uppstått ett flertal stora badorter. Vissa mindre delar av fälten äro

numera odlingsmark eller användas för industriella ändamål. Beträffande

berörda undersökning i övrigt hänvisar jag till betänkandet (sid. 33—58).

Kommissionen har i sitt betänkande upptagit en redogörelse för flygsandsfältens

beskaffenhet och vegetation samt faran för sandflykt (sid. 62—64).

Av denna redogörelse må återgivas följande.

Flygsandsfälten utmed kusten omfattade i stort sett l) en vegetationslös,

av stormvågorna överspolad sandstrand, 2) ett dynbälte med sandbindande

gräs, 3) ett bälte eller en zon av smärre till synes oregelbundet fördelade

dynkullar, stundom bevuxna med inplanterad låg bergtall, 4) ett för närvarande

skogbevuxet, vanligen ganska stort område med sand av växlande

beskaffenhet, utmärkt av låga dynkullar, mera jämna sandslätter och fuktigare

partier i smärre sänkor, samt 5) en rad inre dyner, ofta gränsande

till kulturmark. Dessa inre dyner hade i stort sett fått sitt uppbyggande material

från den skogbevuxna terrängen mellan de inre och yttre dynbältena;

understundom hade dock dynen vandrat från stranden fram till sitt nuva
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 54-

37

rande läge. Vinden hade diirvid sammanfört största delen av flygsanden i

den inre dynen, medan nya dyner bildats utmed kusten

Flygsandsområdena vore nu i stort sett väl bundna och någon fara för

större sandflykt förelåge e.j. Det funnes emellertid två för flygsandsdrift

ömtåliga områden, nämligen det yttre dynområdet utmed kusten och det

inre skogbundna, ofta gränsande mot kulturmark. För det yttre dynområdets

stabilitet spelade sandgräsen en stor roll. Man borde, där de ej infunne

sig av sig själva, sörja för deras inplantering liksom också för uppförande

av sandbindande gärden, där dynerna visade större benägenhet att

komma i drift. De inre skogbevuxna dynernas stabilitet sammanhängde

med en försiktig skogsskötsel. Våldsamma ingrepp i den nuvarande skogen,

såsom genom kalhuggning, kunde giva anledning lill att nu bundna

sandmassor Romme i drift. Denna försiktighet i skogens behandling gällde

ifrågavarande flygsandsfält i deras helhet, ty kalavverkningar även utanför

de mer ömtåliga partierna inom fälten kunde utsätta nu skogbundna dyner

för en så stark vindpåverkan, att sanden återigen komme i drift. Även för

den yttre dynzonen utmed stranden hade en försiktig behandling av den

innanför liggande skogen sin betydelse. Skogen verkade som en buffert,

vilken även på vindsidan minskade vindhastigheten. För att bibehålla den

stabilitet, som för närvarande i stort utmärkte de nuvarande flygsandsfälten,

måste skogen inom desamma behandlas med tanke på att oförsiktiga avverkningar

åter kunde bringa sanden i drift.

De inre, längre från kusten belägna flygsandsfälten torde till större delen

härstamma från den tid, då havet stått högre än nu. Där saknades naturligt

nog de för kustområdena utmärkande dynbältena med sandbindande gräs,

men man återfunne såväl de jämna sandfälten med mera slutna bestånd,

de små, skogbundna och med sandstarr bevuxna dynkullarna. de fuktigare

partierna i mindre sänkor i marken samt vanligen i lä om dessa områden

högre, nu skogbevuxna vandringsdvner. Även dylika dyner kunde genom

oförsiktig behandling komma i rörelse, men då vindhastigheten längre in

i land vore lägre än i kustbältet, vore faran för sanddrift väsentligt mindre.

Härtill bidroge även, att marken å ifrågavarande fält i allmänhet vore bättre

bunden än i kustbältet. Såväl den å fältet växande skogen som själva markbetäckningen

företedde i stort sett samma typ som å de omgivande, under

normala förhållanden växande skogarna. Inom de inre flygsandsområdena

iakttoge man stundom, att vandringsdynen framskridit över fast berg, vilket

mer undantagsvis observerades å de större flygsandsfälten utmed kusten.

Behovet av revision av nuvarande bestämmelser.

Jag torde härefter få beröra frågan örn behovet av en revision av de gällande

bestämmelserna angående flygsandsfälten i Hallands län.

Kommissionen har i sitt betänkande beträffande detta spörsmål i huvudsak

anfört följande.

Flertalet av de särskilda bestämmelser, som gällde angående städers och

enskildas flygsandsfält i Hallands län, hade ägt tillämpning under mer än

tre kvartssekel. Under denna tid hade inom skogslagstiftningen och denna

närstående lagstiftningsområden ett genomgripande reformarbete ägt rum,

som väsentligen omgestaltat förut gällande rättsregler i ämnet. En naturlig

följd härav vore, att de särskilda bestämmelserna angående flygsandsfälten

i Hallands län numera blivit i olika hänseenden föråldrade och olämpliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

Bestämmelsernas bristande anpassning efter nutida förhållanden frarnginge

redan därav, att vissa av dem sedan länge ej tillämpades. Detta vöre

tallet med den för flertalet fält gällande föreskriften, att ägarna vore pliktiga

att hålla fälten inhägnade. Sedan fälten till allra största delen bundits

genom skog eller annan vegetation, hade det nämligen ansetts obehövligt att

för hindrande av flygsandens utbredning uppföra och underhålla stängsel

omkring dem. I enstaka fall hölles dock hägnader kring fälten för att freda

dem mot beteskreatur. En annan föreskrift, som numera ej efterlevdes, vore

bestämmelsen i 1861 års kungörelse, att särskilda planteringsvaktare skulle

finnas anställda för utövande av tillsyn över de i kungöi elsen omförmälda

fält. Med den ändrade skogliga karaktär fälten erhållit efter tillkomsten

av nyssnämnda kungörelse hade behovet att hålla dylika vaktare avsevärt

minskats. Allenast i fråga örn tre av dessa fält, nämligen Tönnersa, Tjärby

och Gullbranna fält, funnes ännu särskild vaktare anställd. Beträffande

övriga fält utövades tillsynen av delägarna själva, i vissa fall med biträde

av vederbörande kronojägare eller annan person med skoglig utbildning.

Men ej heller de bestämmelser angående flygsandslälten, som fortfarande

tillämpades, kunde numera anses ändamålsenliga. På grund av fältens

nuvarande beskaffenhet vore det sålunda obehövligt att upprätthålla de i

1861 och 1863 års kungörelser stadgade förbud mot utövande av jakt eller

höstnad eller mot uppläggande av tång. Länsstyrelsen hade ock beträffande

ett stort antal fält lämnat tillstånd till utövande av jakt. Då torvskärning

i här avsedda delar av Hallands län numera ej förekomme, vore ej heller

ett bibehållande av förbudet däremot behövligt. Aven bestämmelserna

om vården av den å fälten växande skogen lämnade otvivelaktigt rum

för befogade erinringar. 1 motsats till den allmänna skogsvårdslagstiftningen

upptoge sistnämnda bestämmelser ej några närmare regler rörande

sättet för vårdens utövande utan överlämnade åt vederbörande myndighet

att efter gottfinnande härutinnan besluta. Olägenheten av en dylik ordning

för reglering av de viktiga enskilda intressen, som hänförde sig till

vården av skogen å fälten, läge i öppen dag. Därjämte vore uppenbarligen

ej följdriktigt, att, sedan särskilda organ, skogsvårdsstyrelser, tillskapats

tor utövande av uppsikt över enskildas skogar, inseendet över vården

av dylika skogar å flygsandsfälten i Hallands län handhades av länsstyrelsen

med biträde av vederbörande revirförvaltare. Även örn fullgörandet

av denna uppgift med hänsyn till skogarnas relativt ringa areal ej

vore alltför betungande för sistnämnda myndigheter, kunde densamma dock

med mindre omgång fyllas av skogsvårdsstyrelsen i länet. Slutligen finge

kommissionen erinra därom, att de bestämmelser, som meddelats i 1861

års kungörelse angående skötseln av skogen å där angivna fält för ägarnas

gemensamma räkning samt angående den grund, enligt vilken kostnaderna

för de särskilda fälten skulle utgöras eller inkomsterna från dessa

fördelas, numera vore obehövliga. Genom lagen den 13 juni 1921 om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter hade utförliga och väl avvägda stadganden meddelats i hithörande

ämnen, vilka stadganden med fördel kunde förlänas giltighet även

beträffande nyssangivna fält, i den mån dessa lämnats oskiftade.

På grund av vad sålunda anförts funne kommissionen, att en genomgripande

revision av de bestämmelser, som gällt angående städer och enskilda

tillhöriga flvgsandsfält i Hallands län, vöre av behovet påkallad.

Departements''

chefen.

Det torde numera icke råda mer än en mening därom, att lagstiftningen

rörande flygsandsfälten i Hallands län är i hög grad föråldrad och i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

39

behov av omarbetning. Särskilt belysande är härvid det av kommissionen

påpekade förhållandet, att de gällande bestämmelserna i icke ringa omfattning

såsom obehövliga utan något ingripande från lagstiftarens sida upphört

att vinna tillämpning. Såsom kommissionen ock framhållit äro bestämmelserna

å andra sidan i vissa hänseenden icke tillräckligt fullständiga.

Sålunda lämnar lagstiftningen ej några närmare regler rörande skogarnas

vård. Olägenheten härav ligger i öppen dag. Även i andra hänseenden

företer lagstiftningen, på sätt den av kommissionen verkställda undersökningen

giver vid handen, allvarliga brister. I likhet med kommissionen anser

jag därför, att den ifrågavarande lagstiftningen bör underkastas en genomgripande

revision.

Kommissionens förslag'' och yttrandena däröver.

Kommissionens förslag.

Kommissionens förslag innebär i huvudsak följande. De nuvarande bestämmelserna

skola upphöra att gälla. De skogar å flygsandsfälten, vilka

tillhöra enskilda, skola införas under allmänna skogsvårdslagens bestämmelser.

Av dessa skogar anser kommissionen en del numera hava i huvudsak

förlorat sin karaktär av flygsandsfält. I fråga om dessa har kommissionen

funnit de allmänna bestämmelserna i skogsvårdslagen böra vinna tilllämpning.

En del av ifrågavarande skogar torde åter enligt kommissionens

mening få anses hava bibehållit nämnda karaktär. Med avseende å dessa

skogar, vilkas bestånd sålunda alltjämt erfordras för hindrande av sandflykt

och vilka hava natur av skyddsskogar, har kommissionen förordat, att

de av kommissionen förut föreslagna bestämmelserna angående skyddsskogar

skola gälla. Beträffande nu ifrågavarande skogar skola alltså de för

svårföryngrade skogar i skogsvårdslagen upptagna bestämmelserna i huvudsak

bliva tillämpliga. Då kommissionen emellertid är av den uppfattningen,

att nyssnämnda skogar böra fredas mot betning av hemdjur, skall enligt

kommissionens förslag ett stadgande, som möjliggör förhindrande av betning

å dessa skogar, upptagas i skogsvårdslagen. Detta stadgande bör,

enligt vad kommissionen uttalat, avse icke allenast nu ifrågavarande skogar

i Hallands län utan även andra skogar, som framdeles kunna bliva avsatta

till skydd mot flygsandsfält. Kommissionen har föreslagit, att bestämmelsen

gives det innehåll, att Kungl. Majit skall äga — där så prövas erforderligt för

återväxtcns främjande å skog som avsatts till skydd mot flygsandsfält —

förordna, att rätt till bete å skogen varder helt eller i viss mån, såsom beträffande

vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjuden.

I fråga om de skogar å flygsandsfälten, som tillhöra städer, har kommissionen

förordat, att de i förordningen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 20) angående

förvaltningen av städernas skogar upptagna bestämmelserna skola bliva

gällande. Enligt dessa bestämmelser skola städernas skogar under domän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

styrelsens överinseende underkastas ordnad hushållning samt, där så med

avseende på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på

vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushåll

ningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Det

tillkommer domänstyrelsen att fastställa berörda hushållningsplaner samt

meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på skogarna kunna finnas

nödiga. På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Majit, huruvida

stadsskog skall — där dess förvaltning ej förut av drätselkammaren

uppdragits åt en från skogsinstitutet eller skogshögskolan utexaminerad person

eller om dess skötsel icke nöjaktigt utföres — ställas under vård och förvaltning

av skogsstaten. I de fall, där så ej skett, åligger det likväl vederbörande

skogsstatstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötsel!!

samt vid överträdelse av hushållningsplanen eller vanvård av skogen anmäla

detta hos överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställning

till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda. Domänstyrelsen

äger därefter antingen fästa vederbörande drätselkammares uppmärksamhet

på förhållandet eller ock vidtaga åtgärd för skogens ställande under skogsstatens

vård och förvaltning.

Såsom framgår av vad som nämnts rörande flygsandsfältens fördelning å

olika ägoslag omfatta dessa vissa områden, vilka icke äro hänförliga till

skogsmark och vilka sålunda icke innefattas i kommissionens nu omförmälda

förslag. Beträffande dessa områden har kommissionen icke ansett nödigt

att särskilda föreskrifter meddelades.

Ur kommissionens motivering må här återgivas följande.

Kommissionen har till stöd för sitt förslag om införandet av skogarna

å enskilda tillhöriga flygsan Ösfält under skogsvårdslagen

i huvudsak anfört:

Skogarna a enskilda tillhöriga flygsandsfält vore av växlande beskaffenhet.

En ej oväsentlig del av dem hade numera i huvudsak förlorat sin ursprungliga

karaktär av flygsandsfält och företedde i stort sett samma typ som de

omgivande, under normala förhållanden växande skogarna. Å andra åter

hade marken ännu ej omförts till bunden skogsmark utan bibehölle naturen

av sandfält, som öfverdrag!ts med mer eller mindre utvecklad markbetäckning.

För bibehållande av dessa senare områden i sitt nuvarande

skick och förebyggande av fara för ny sandflykt vore uppenbarligen skogens

vidmakthållande och rationella behandling av största betydelse. Skogarna

av den förra typen vore i allmänhet belägna inne i landet, på större

eller mindre avstånd från kusten. Skogarna av den senare typen läge däremot

regelrätt i omedelbar närhet av havet. Någon bestämd gränsuppdragning

mellan de två typerna med hänsyn till avståndet från havet kunde dock

ej göras. I enstaka fall vore skogarna utmed kusten mycket väl bundna, under

det förhållandet vore motsatt i fråga örn de inne i landet liggande. Det

vore ock tydligt, att vid bedömande av frågan, huruvida markbetäckningen

vöre tillfyllest för flygsandens bindande, hänsyn måste tagas ej blott till avståndet

från havet utan även till det topografiska läget. Örn skogen vore

starkt utsatt för vindpåverkan, borde uppenbarligen större fordringar ställas

på marktäckets bindande förmåga än eljest.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

41

Vad anninge de skogar, som numera i huvudsak förlorat karaktären av

flygsandsfält, syntes tvekan ej kunna råda därom, att dessa borde i lagstiftningen

behandlas på samma sätt som andra enskilda skogar. De garantier

mot överdrivna eller olämpliga avverkningar, som innefattades i skogsvårdslagens

allmänna bestämmelser, vore tillfyllest även för nyssangivna skogar.

Beträffande åter de skogar, vilkas bestånd erfordrades för hindrande av ny

sandflykt och som sålunda ägde karaktären av skyddsskogar, vore ett bibehållande

av särskilda skogsvårdsföreskrifter alltjämt av behovet påkallat.

Att i fråga om dem medgiva en så omfattande avverkningsfrihet, som åsyftades

i skogsvårdslagens allmänna bestämmelser, funne kommissionen ej

vara tillrådligt. En dylik frihet skulle i vissa fall kunna leda till upptagande

av större kalhyggen å skogarna, varigenom risk för uppbrott av flygsand

skulle uppstå. Ville man för framtiden utesluta en dylik risk, kunde en närmare

reglering av skogsägarnas avverkningsrätt beträffande dessa skogar ej

undvikas. Kommissionen funné de bestämmelser, som kommissionen föreslagit

att vinna tillämpning i fråga om skogar under 1903 års skyddsskogslag,

vara lämpade även för de skogar å enskilda flygsandsfält, som vore av

skyddsskogsnatur. Genom dessa bestämmelser tillgodosåges nöjaktigt ändamålet

med den nuvarande lagstiftningen angående dessa skogar, tryggandet

av skogarnas framtida bestånd. Det syntes ock vara obestridligt, att berörda

bestämmelser vore bättre än den nu gällande lagstiftningen ägnade att

befrämja en rationell vård av ifrågavarande skogar. För ägarna av dessa

komrne införandet av dylika bestämmelser att även medföra fördel därutinnan,

att omfattningen av ägarnas rättigheter och skyldigheter i lagen bleve

klart och noggrant bestämd samt att utsyningen i allmänhet skulle ske kostnadsfritt.

Därjämte borde uppmärksammas, att de i förslaget angående

skyddsskogar innefattade föreskrifterna angående omläggning av skogsmark

till annan användning vore av stor betydelse för nu ifrågavarande skogar.

Behovet av reglerande bestämmelser i detta ämne hade under de senare åren

med styrka framträtt i fråga om skogarna å flygsandsfälten i Hallands län,

då dessa i allt större omfattning börjat tagas i anspråk för badortsanläggningar

och därmed förenad bebyggelse. De i kommissionens föregående förslag

åsyftade föreskrifterna i detta ämne torde på ett ändamålsenligt sätt

tillgodose såväl den enskilde skogsägarens som det allmännas intressen. Slutligen

framhölles, att inordnandet av dessa skogar under skogsvårdslagen

automatiskt bomme att medföra, att skogsägarna bereddes möjlighet att erhålla

bidrag från de anslag till skogsutdikning och skogsodling, som riksdagen

årligen plägade anvisa, samt att skogsägarna därjämte bleve delaktiga

i den understödsverksamhet på skogsvårdens område, som utövades av skogsvårdsstyrelsen.

Kommissionen har i detta sammanhang påpekat, att ett genomförande av

kommissionens nu berörda förslag förutsatte, att de till skyddsskogar hänförliga

skogarna å ifrågavarande flygsandsfält noggrant avgränsades från

övriga skogar å fälten. Kommissionen har vidare framhållit, att gränserna

för de områden, som skulle utgöra skyddsskogar, ankomme på Kungl. Majit

att efter förutgången syn och undersökning bestämma. Vid bestämmandet

av nämnda gränser kunde enligt kommissionens mening viss ledning erhållas

från den beskrivning över ifrågavarande flygsandsfälts belägenhet, areal och

fördelning å olika ägoslag, som uppgjorts genom kommissionens försorg,

ävensom från i betänkandet intagna instrument över besiktningar av flvgsandsfälten,

som verkställts av kommissionen eller på dess föranstaltande

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

av länsjägmästare!! i Hallands län. I fråga om nämnda gränser har kommissionen

slutligen såsom sin mening uttalat, att det i allmänhet icke vöre

erforderligt att utmärka gränserna å marken, utan att dessa i regel kunde

på ett tillfredsställande sätt angivas genom hänvisningar till den av rikets allmänna

kartverk åren 1917—1925 upprättade ekonomiska kartan över Hallands

län.

Såsom motivering till sitt förslag rörande betningsförbudet har kommissionen

anfört i huvudsak följande.

Enligt länsstyrelsens i Hallands län kungörelser den 31 december 1861 och

den 18 maj 1863 finge betning med hemdjur ej äga rum å de flygsandsfält,

som avsåges i nämnda kungörelser, d. v. s. de fält, som vore av mera ömtålig

beskaffenhet. Det sålunda stadgade betesförbudet hade otvivelaktigt varit

till betydande gagn för skogsåterväxten å fälten och för flygsandens bindande.

Enligt kommissionens mening borde i den föreslagna nya lagstiftningen

möjlighet beredas att, där sådant prövades erforderligt för skogsåterväxtens

främjande, bibehålla nu gällande betesförbud, såvitt anginge de skogar

å flygsandsfälten, som avsatts såsom skyddsskogar. För att ernå en nöjaktig

skogsproduktion å dessa skogar och för framtiden undanröja faran för

sandflykt vore det otvivelaktigt i vissa fall av stor vikt, att betning å skogarna

ej ägde rum. I detta avseende framhölles särskilt, att genom betning

björk och andra lövträd, vilka vore mycket önskvärda såsom markförbättrare

å flygsandsfälten, hindrades att invandra. Med hänsyn till den

växlande beskaffenheten av skogarna å flygsandsfälten borde ett ovillkorligt

förbud mot betning å de områden, som å dessa avsatts såsom

skyddsskogar, ej meddelas utan det borde överlämnas åt viss myndighet att

pröva och avgöra, huruvida och i vilken omfattning betesförbud skulle gälla

för dessa områden. Det syntes jämväl böra uppdragas åt nämnda myndighet

att bestämma, huruvida förbudet skulle avse hemdjur i allmänhet eller

allenast vissa slag av dessa djur samt gälla hela året eller blott viss del därav.

Då det enligt förslaget skulle ankomma på Kungl. Majit att pröva, vilka

områden av flygsandsfälten skulle avsättas såsom skyddsskogar, borde det

även anförtros åt Kungl. Majit att besluta angående förbud mot betning å

dessa områden.

Infördes en dylik befogenhet i fråga om skyddsskogar å flygsandsfälten i

Hallands län, krävde följdriktigheten, att denna utsträcktes att gälla jämväl

beträffande skogar, som inom andra län komme att avsättas till skydd

mot flygsandsfält.

Kommissionen har härefter i sin motivering något berört frågan om tilllämplighetsområdet

för de av kommissionen föreslagna bestämmelserna rörande

skogar å de enskilda tillhöriga flygsandsfälten. Kommissionen har

därvid uttalat, att bestämmelsernas tillämplighetsområde borde i allmänhet

anses omfatta även de kala strandområdena. Från såväl allmän som enskild

synpunkt har kommissionen funnit det önskvärt, att dessa områden, vilka

merendels bestode av dyner samt innanför dessa liggande gräs- och ljungbevuxna

områden, i största möjliga utsträckning toges i anspråk för skogsproduktion.

Med hänsyn härtill och då flygsandens effektiva bindande å

ifrågavarande kala områden enligt kommissionens mening utgjorde en förutsättning

för skogens vidmakthållande å de längre in liggande delarna av

fälten, ansåge kommissionen det uppenbart, att områdena — i den mån de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

43

ej odlats eller eljest särskilt anordnats för visst kulturändamål eller, såsom

fallet vore i fråga om vissa mindre fält, numera helt förlorat karaktären av

flygsandsmark och vore mera att anse såsom naturlig äng — borde hänföras

till skogsmark. Kommissionen har särskilt understrukit vikten av, att

man fasthölle härvid, då enligt kommissionens förslag härigenom möjlighet

vunnes att beträffande de mera ömtåliga av dessa områden upprätthålla nu

gällande förbud mot betning. Enligt kommissionens mening är bibehållande

av betningsförbudet i fråga örn sist angivna områden otta av stor

betydelse till förebyggande av fara för sandflykt.

Såsom förut anförts innebär kommissionens förslag, att de nu gällande

bestämmelserna skola upphöra att vinna tillämpning. Detta medför, att den

för närvarande förefintliga föreskriften angående upprättande av sandgården

å dynerna skall försvinna. Kommissionen har i fråga örn upphävandet

av denna föreskrift anfört, bland annat, följande.

För dämpande av flygsanden hölles alltjämt å vissa fält sandgården invid

eller å de ytterst mot havet belägna dynerna. Ehuru kommissionen ansåge,

att hållande av dylika gärden i vissa fall vore önskvärt för att hindra

flygsanden att komma i rörelse, funne sig kommissionen dock ej böra ifrågasätta,

att i den nya lagstiftningen upptoges bestämmelser örn skyldighet

för markägaren att hålla dylika gärden. Därest förbudet mot betning bibehölles

i fråga om de mera ömtåliga dynområdena, komme behov att hålla

sandgården å dessa områden väsentligen att föreligga allenast i sådana fall,

då större badorter anlagts i omedelbar närhet av dynområdena och dessa

till följd härav i högre grad utsattes för tramp och skadegörelse från badandes

sida. I dylika fall kunde man emellertid med fog antaga, att markägaren

utan tvingande lagbestämmelser komme att vidtaga erforderliga åtgärder

för flygsandens dämpande. Med hänsyn till den betydelse, som dylika

åtgärder ägde från skogsvårdssynpunkt, finge det för övrigt anses tillhöra

skogsvårdsstyrelsen att i förekommande fall lämna sin medverkan till

åtgärdernas utförande.

Kommissionen har i förevarande avseende tillagt, att, därest markägaren

skulle visa tredska och vägra vidtaga nödig åtgärd för flygsandens dämpande,

möjlighet borde föreligga för Kungl. Majit att förordna örn flygsandsfältets

expropriation för kronans räkning. Till det förslag kommissionen

härutinnan framställt återkommer jag senare.

Jag övergår härefter till den motivering kommissionen anfört för sitt förslag,

att i fråga örn vården av skogar å städer tillhöriga flygsandsfält

skola gälla bestämmelserna i 1903 års förordning angående

förvaltningen av städernas skogar. Såsom framgår av den förut omförmälda

förteckningen över flygsandsfälten äro städerna Halmstad, Falkenberg

och Varberg ägare till vissa fäll med en sammanlagd areal av 251.6924

hektar. Av dessa tillhöra den största delen eller 229.4782 hektar Halmstads

stad. Kommissionen har uttalat, att enligt dess mening vore bestämmelserna

i 1903 års förordning ägnade att trygga en god vård av skogarna å dessa fält

och sålunda bland annat förhindra sådana avverkningar å dessa, som medförde

fara för förnyad flygsandsdrift. I hushållningsplan. som upprättades

enligt sagda bestämmelser, kunde, enligt vad kommissionen vidare framhållit,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr oå
-

upptagas föreskrifter om vidtagande av erforderliga åtgärder för återväxtens

betryggande samt om förbud mot betning å skogen eller viss del därav.

Enligt kommissionens mening innefattade bestämmelserna ej hinder för vederbörande

skogsstatstjänsteman att i fråga om stadsskog lämna tillstånd till

omläggning av skogsmark till annat ändamål.

Kommissionen har såsom i det föregående omförmälts ansett, att beträffande

vården av de delar av flygsan ds fä lten, som ej äro

att hänföra till skogsmark, icke torde vid upphävande av de nu

gällande bestämmelserna erfordras någon ny lagstiftning. Kommissionen

har till stöd härför anfört, bland annat, följande.

Till områden, varom här vore fråga, vore att räkna de delar av flygsandsfälten,

vilka utgjordes av bebyggda eller för bebyggelse iordningställda tomter

eller av mark, som eljest anordnats för särskilda ändamål (odlad mark,

vägar, golf- och tennisbanor, flygfält etc.).. För dylikt ändamål hade å vissa

flygsandsfält betydande arealer tagits i anspråk. Uppenbart vore, att i fråga

örn områden av här avsedd beskaffenhet markägarna hade det allra största

intresse att tillse, att områdena behandlades på sådant sätt, att risk för flygsandens

uppbrott ej förefunnes. Beträffande mark, som tagits i anspråk för

tomter, vore härförutom att märka, att i fråga om sådana områden, där

mera omfattande bebyggelse uppkommit eller vöre att förvänta, möjlighet

förefunnes att med stöd av bestämmelserna i stadsplanelagen och byggnadsstadgan

föreskriva skyldighet för vederbörande tomtägare att så behandla

sina tomter, att fara för sandflykt ej uppstode. Kommissionen förutsatte,

att vederbörande myndigheter, då skäl därtill vore, begagnade sig av denna

möjlighet. Föreskrifter i berörda syfte hade ock beträffande vissa å flygsandsfälten

anlagda badortssamhällen upptagits i de kontrakt, varigenom

tomtmark inom samhällena upplåtits. Sålunda hade i kontrakt mellan

Halmstads stad och aktiebolaget Tylösands havsbad angående upplåtande av

mark för exploatering till villatomter föreskrivits, att fällning av träd icke

{inge äga rum a området utan efter tillstånd och under överinseende av förvaltaren

av stadens skogar. I kontrakt örn upplåtelse av byggnadstomter

inom Hemmeslövs havsbad hade stadgats, att köparna skulle behandla tomtmarken

på sådant sätt, att fara för uppkomst av flygsand förebyggdes. Det

kunde förutsättas, att liknande bestämmelser komme att upptagas även i de

kontrakt rörande upplåtelser av tomtområden, som i framtiden komme att

avslutas. Med hänsyn till det nu anförda och då vid genomförande av kommissionens

i det föregående framställda förslag skogsmark å enskildas flygsandsfält

finge för framtiden omläggas till annan användning allenast efter

tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, som därvid självfallet komme att tillse, att

genom omläggningen fara för sandflykt ej uppstode, hade kommissionen i

fråga om här avsedda, från^ skogsvårdslagstiftningen undantagna områden

ej funnit behövligt att bibehålla några särskilda bestämmelser till hämmande

av flygsand. Även med avseende å nu angivna områden borde emellertid

möjlighet förefinnas att vid underlåten vård från markägarens sida expropriera

området för kronans räkning.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har kommissionens förslag i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och korporationer

med undantag för drätselkammaren i Falkenbergs stad, som avstyrkt förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanell. Maj:ts proposition nr tid
-

io

Ur yttrandena må bär återgivas följande.

Drätselkammaren i Falkenbergs stad har såsom motivering för sitt avstyrkande

av kommissionens förslag huvudsakligen åberopat, att de föreslagna

bestämmelserna syntes kunna inverka hämmande på stadens utveckling.

Drätselkammaren har framhållit, att Falkenbergs stad sedan år 1921 vore

medlem av skogssällskapet för stadens skogar och att dessa sålunda redan

stöde under sakkunnig ledning och vård.

Länsstyrelsen i Hallands län, genom vilken drätselkammarens yttrande

avgivits, har i anledning av detsamma anfört:

Det syntes länsstyrelsen ligga i sakens natur, att det förhållandet, att 1903

års förordning skulle bliva tillämplig å städernas skogar, icke rimligen kunde

tänkas inverka hämmande på stadens utveckling^ Alla byggnadsväsendet

och jordstyckning berörande frågor — såsom frågor om byggnadskvarters

indelande i tomter (inklusive fastställelse av förslag till sådan indelning),

meddelande av byggnadslov, fastställelse av avstyckning å område

som ej inginge i tomtindelning, godkännande av plan för avstyckning inom

område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd, upprättande och fastställande

av stomplan eller utomplansbestämmelser för område utom stadsplan

samt antagande och fastställande av stadsplan för sist omförmält område —

skulle handläggas enligt dessa frågor reglerande särskilda författningar •—

stadsplanelagen, byggnadsstadgan och lagen örn fastighetsbildning i stad -—

vilka icke inrymde någon befogenhet för domänstyrelsen, som enligt 1903

års förordning hade överinseendet över stadsskogarna, att deltaga i dessa

frågors handläggning. Syftet med 1903 års förordning kunde icke vara annat

än att säkerställa en rationell vård av skogen å sådan mark, som icke

erfordrades för andra ändamål än skogsbruk eller det särskilda syfte (såsom

skydd mot sandflykt), som skogen vore avsedd att tjäna. Erfordrades

det däremot att taga skogsmarken å ett till stad hörande flygsandsfält i

anspråk för att bereda utrymme för en växande bebyggelse, kunde sålunda

det förhållande att 1903 års förordning vore tillämplig å skogen icke tänkas

utgöra något hinder.

Länsstyrelsen har vidare'' framhållit, bland annat, följande.

Flygsandsfälten hade längs Hallands kust i allt större omfattning börjat

tågås i anspråk för badortsanläggningar och därmed förenad bebyggelse.

I utomplansbestämmelser, som länsstyrelsen under 1936 utfärdat för viss

del av Skummeslövs flygsandsfält, hade ett särskilt stadgande införts, att

tomtägare vore skyldig behandla tomtmarken på sådant sätt, att fara för

sandfiykt ej uppstode. Det syntes länsstyrelsen önskvärt att även framdeles,

då länsstyrelsen fastställde utomplansbestämmelser eller byggnadsplan

för områden, belägna å flygsandsfält, ett sådant stadgande som det nyssnämnda

inrymdes i utomplansbestämmelserna, respektive i byggnadsplanen,

ehuru man icke längre torde hava att räkna med någon egentlig fara

för förnyad flygsandsdrift. Vidare finge nämnas, att länsstyrelsen vid godkännande

av avstyckningsplan för visst område å Eskilstorps och Hemmeslövs

flygsandsfält såsom villkor för godkännandet föreskrivit, dels att en

var, till vilken tomt inom det i planen avsedda området upplätes vare sig

med äganderätt eller nyttjanderätt, i därom upprättad avhandling tillförbundes

att behandla marken å tomten på sådant sätt, alt fara för uppkomst av

flygsand förebyggdes, vid äventyr afl, örn berörda skyldighet skulle uraktlåtas,

delägarna i Hemmeslövs och Eskilstorps byar skulle äga att på den

försumliges bekostnad fullgöra, vad i sådant avseende eftersatts, dels ock

att det skulle åligga berörda delägare att i sådant fall i den försumliges

ställe vidtaga erforderliga åtgärder mot flygsandsfaran. Länsstyrelsen kom
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Departement«■

chef en.

me att förfara på samma sätt även framdeles, då liknande fall komme under

länsstyrelsens behandling. Nyssnämnda föreskrifter iakttoges ock vid

markupplåtelse inom det med berörda styckningsplan avsedda området.

De av kommissionen förordade grunderna för en ny lagstiftning angående

flygsandsfälten finner jag mig helt kunna gilla. Genom att skogarna

å de enskilda tillhöriga flygsandsfälten införas under skogsvårdslagen -—

de ömtåligare skogarna under i huvudsak de föreskrifter, som kommissionen

föreslagit skola gälla i fråga om skyddsskogar, och övriga skogar

under lagens allmänna bestämmelser — torde på ett tillfredsställande sätt

vara sörjt för ifrågavarande skogars vård. För skogsägarna medför den

nu förordade reformen, såsom kommissionen framhållit, flera betydande

fördelar. Deras rättigheter och skyldigheter komma att bliva i lagen klart

och noggrant bestämda. Utsyningarna bliva kostnadsfria för dem och de

komma i åtnjutande av den understödsverksamhet på skogsvårdens område,

som utövas av skogsvårdsstyrelserna. Genom den förordade reformen

vinnes därjämte en större enhetlighet på skogslagstiftningens område.

I likhet med kommissionen anser jag det vara av vikt. att å de ömtåligare

av ifrågavarande skogar finnes möjlighet att upprätthålla det där för

närvarande gällande betesförbudet. En föreskrift av det innehåll, kommissionen

härutinnan föreslagit, torde sålunda böra upptagas bland de föreslagna

bestämmelserna om skyddsskogar. I överensstämmelse med vad kommissionen

förordat torde föreskriften böra avse icke blott skogar å flygsandsfälten

i Hallands län utan även andra skogar, som komma att avsättas

till skydd mot flygsandsfält.

I fråga om tillämplighetsområdet för de föreslagna bestämmelserna biträder

jag kommissionens uppfattning. Sagda bestämmelser måste sålunda

anses omfatta även de kala strandområdena., Sandens bindande å dessa

utgör nämligen i många fall en förutsättning för skogens bestånd å de

innanför liggande områdena. Detta torde särskilt böra understrykas med

hänsyn till vikten av att betesförbud även kan gälla dem.

Ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen förutsätter, såsom kommissionen

erinrat, att en klar avgränsning äger rum med avseende å de

skogar, som skola behandlas såsom skyddsskogar. Denna avgränsning,

som måste vara verkställd före den nya lagstiftningens ikraftträdande, ankommer

på Kungl. Maj:ts beslut. Sedan den nya lagstiftningen godkänts

av riksdagen, torde jag få föreslå Kungl. Maj:t vidtagande av erforderliga

åtgärder för att berörda gränsbestämning må komma lill stånd.

I likhet med kommissionen finner jag de i 1903 års förordning angående

förvaltningen av städernas skogar upptagna bestämmelserna kunna med

fördel vinna tillämpning å de skogar, som finnas å städer tillhöriga flygsandsfält.

De av drätselkammaren i Falkenberg framförda farhågorna,

att ifrågavarande bestämmelser skulle kunna verka hindrande å stadens

utveckling, torde vara beroende på en missuppfattning av bestämmelsernas

innebörd. Dessa lägga ingalunda hinder i vägen för att det staden tillhöriga

flygsandsfältet tages i anspråk för tillgodoseende av stadens behov

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

47

av byggnadsmark eller för annat ändamål, vartill staden kan behöva detsamma.

Härvid bör emellertid tillses, att erforderliga försiktighetsmått vidtagas

till förhindrande av att fara uppstår för förnyat uppbrott av flygsanden.

Jag är ense med kommissionen därutinnan, att det icke torde vara erforderligt,

att några särskilda bestämmelser meddelas rörande vården av

de delar av flygsandsfälten, som ej äro att hänföra till skogsmark.

Förslag till de ändringar i skogsvårdslagen, som föranledas av den förordade

lagstiftningen rörande skyddsskogar och flygsandsfält, har framlagts

av kommissionen. Förslaget, som inom jordbruksdepartementet undergått

viss överarbetning, innefattar ändringar i 2 §, rubriken till 4 kap.,

18 § 1 morn., 25 § och 30 § 1 mom. samt införande av en ny paragraf i lagen,

21 a §. Såsom kommissionen framhållit tarvar dess förslag örn utsträckande

av 1903 års förordning angående förvaltningen av städernas skogar

att jämväl omfatta skogarna å de städerna Halmstad, Varberg och Falkenberg

tillhöriga flygsandsfälten icke någon ändring i nämnda förordning,

ulan bliver denna i och med upphävandet av bestämmelserna örn flygsandsfälten

i Hallands län utan vidare gällande även å nyssberörda städers skogar

å flygsandsfält.

Jag torde nu få övergå till en närmare redogörelse för de särskilda bestämmelserna

i det inom jordbruksdepartementet upprättade förslaget till

lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Speciell motivering.

2 §•

1 morn. Såsom en följd av förut förordade förslag, att skyddsskogar och

skogar å enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län skola föras in under

skogsvårdslagen samt skogar å städer tillhöriga flygsandsfält läggas

under 1903 års förordning angående förvaltningen av städernas skogar, har

bestämmelsen i 2 § 1 mom. punkt 4, enligt vilken skogsvårdslagen icke

äger tillämpning å skyddsskogar och skogar å flygsandsfälten i Hallands

län, uteslutits. I samband härmed hava bestämmelserna i 2 § 1 mom. punkterna

5)—7) erhållit ändrad numrering.

2 mom. De ändringar, som föreslagits beträffande 1 morn., hava föranlett

en mindre jämkning i förevarande moment.

Rubriken till 4 kap.

Med anledning av det förevarande förslaget har rubriken till 4 kap. skogsvårdslagen

ändrats att avse även skyddsskogar.

18 § 1 mom.

Första stycket är likalydande med nuvarande första stycket.

I andra stycket har i anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts

upptagits stadgande om befogenhet för Kungl. Maj:t att i fråga om sko
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

gar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller

fjällgränsens nedgående, efter förutgången syn och undersökning förordna

om sådana skogars avsättande såsom skyddsskogar. Beträffande dessa skogar,

skola, enligt vad i det föregående anförts, gälla bestämmelser, som väsentligen

överensstämma med de i 19—21 §§ skogsvårdslagen upptagna stadgandena

angående svårföryngrade skogar. Av redaktionella skäl hava emellertid

de bestämmelser, som i enlighet härmed skola gälla för skyddsskogar,

angivits i en särskild paragraf, betecknad 21 a §, och i förevarande stycke

har upptagits en föreskrift, att skyddsskogarna skola vara underkastade

bestämmelserna i nämnda paragraf.

Tredje stycket upptager bestämmelsen i nuvarande andra stycket. Denna

bestämmelse, som handlar örn befogenhet för vederbörande länsstyrelse

att provisoriskt förordna om avsättande av svårföryngrad skog, har utsträckts

att avse även skyddsskog.

Fjärde stycket är likalydande med nuvarande tredje stycket

21 a §•

I överensstämmelse med vad förut anförts har i förslå stycket av förevarande

paragraf införts en bestämmelse, alt vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande

svårföryngrade skogar skall gälla även skyddsskogar. I andra

stycket har upptagits den särbestämmelse, som torde böra gälla i fråga örn

betesrätten å skogar, vilka avsatts till skydd mot flygsandsfält. Rörande

skälen för upptagande av sistnämnda bestämmelse hänvisar jag till vad i

den allmänna motiveringen anförts.

I detta sammanhang torde få beröras vissa speciella spörsmål angående

avverkningarna å skyddsskogarna, vilka av kommissionen upptagits till

mera ingående övervägande.

Avverkning tor bättre skydd av näraliggande område.

Det förslag till ny skyddsskogslag, som förelädes 1923 års riksdag, upptog

ett stadgande av innehåll, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder

erfordrades för återväxtens betryggande, kunde medgivas ej blott i

det i 19 § skogsvårdslagen angivna fall eller då sådana åtgärder kunna företagas

utan oskälig kostnad utan även då föryngring av skogen erfordrades

för beredande av bättre skydd för näraliggande områden. Den avverkningsrätt,

som i förslaget medgavs för sistnämnda fall, föranleddes av ett yttrande

från Norrlands skogsvårdsförbund, däri förbundet gjorde gällande, att föryngring

understundom kunde vara önskvärd med hänsyn till behovet av

skydd för nedanför liggande områden, ehuru kostnaderna för erforderliga

reproduktionsåtgärder, om man endast toge hänsyn till det framtida utbytet

av det nya beståndet, ur ekonomisk synpunkt icke kunde anses skäliga.

Kommissionen har i sitt betänkande övervägt att upptaga elt dylikt stadgande

i den nya lagstiftningen angående skyddsskogarna. Kommissionen har

emellertid stannat för den uppfattningen, att detta icke vore av behovet påkallat.

Såsom skäl för denna ståndpunkt har kommissionen anfört följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

49

Den avverkningsrätt, som i 1923 års förslag till ny skyddsskogslag sålunda

medgåves, då föryngring av skogen erfordrades för beredande av bättre skydd

för näraliggande områden, torde sakna större praktisk betydelse. Den erfarenhet

som vunnits under tillämpningen av den nuvarande skyddsskogslagen,

gåve vid handen, att erforderligt skydd för nedanför liggande områden

i regel kunde vinnas utan företagande av mera omfattande föryngringsavverkningar

å skyddsskogarna. Om det undantagsvis skulle finnas nödigt för

berörda ändamål, att föryngringsavverkning verkställdes å en större skyddsskogsareal

samt att för tryggande av återväxten å den avverkade arealen reproduktionsåtgärder

utfördes, som med hänsyn till det framtida utbytet av

dessa åtgärder ej kunde anses skäliga, borde kostnaderna för dessa åtgärder

tydligen ej drabba markägaren utan gäldas av det allmänna. Enligt kommissionens

mening borde den nu gällande avverkningsregeln i 19 § skogsvårdslagen

ej anses innefatta hinder för skogsvårdsstvrelsen att i sådant fall lämna

tillstånd till avverkningen, därest kostnaderna för reproduktionsåtgärderna

bestredes av skogsvårdskassan eller med andra allmänna medel, som för

ändamålet stöde till förfogande.

Jag biträder kommissionens uppfattning, att den i 1923 års förslag upptagna Departementsbestämmelsen

angående avverkning för bättre skydd av närliggande områden chefenicke

torde vara behövlig. Syftet med densamma torde kunna vinnas inom

ramen av de gällande bestämmelserna i skogsvårdslagen. På sätt kommissionen

framhållit lärer nämligen hinder icke möta att verkställa föryngringsavverkning,

även örn kostnaderna för reproduktionsåtgärder efter avverkningen

skulle bliva oskäliga, under förutsättning att det allmänna vill påtaga sig

ansvaret för samma kostnader.

Utsyningsförrättarens kompetens.

Enligt 20 § skogsvårdslagen skall utsyning i svårföryngrad skog verkställas

av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I det

fall, att skogsvårdsstyrelsen förordnar viss person till utsvningsförrättare, uppställer

lagen således icke fordran å särskild kompetens hos den förordnade.

Jag torde tillika få erinra om innehållet i motsvarande bestämmelse i 1932 års

lappmarkslag. Jämlikt 10 § nämnda lag skall utsyning verkställas av länsjägmästare,

biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen

förordnad sakkunnig person.

Kommissionen har i sitt betänkande föreslagit, att i fråga örn skyddsskogar

skulle gälla en bestämmelse av innehåll, att, där skogsvårdsstyrelsen förordnade

annan än länsjägmästare att verkställa utsyning å skyddsskog, denne skulle

hava fullgjort vad som erfordrades för vinnande av anställning såsom jägmästare.

Kommissionen har såsom motivering till förslaget anfört:

Enligt den nu gällande lagen angående skyddsskogar skulle utsyning å dessa

skogar städse verkställas av någon skogsstatens tjänsteman. Det krav på utsyningstörrätlarens

högre skogliga utbildning, som den nuvarande skyddsskogslagen

sålunda uppställde, borde principiellt bibehållas även i den nya

lagstiftningen angående skyddsskogar. På grund av dessa skogars betydelse

milling lill riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 54. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

såsom värn för angränsande eller näraliggande områden vore det uppenbarligen

av vikt, att utsyningarna å dem företoges med största omsorg och sakkunskap

Kommissionen ansåge därför, att vid skvddsskogarnas ställande

under uppsikt av vederbörande skogsvårdsstyrelser befogenheten att å dem

verkställa utsyning borde förbehållas länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen

förordnad person, som fullgjort vad som erfordrades för vinnande

av anställning såsom jägmästare.

Av ett av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län i yttrande till kommissionen

framlagt förslag rörande styrelsens organisation efter det skyddsskogarna

ställts under styrelsens tillsyn framgår, att styrelsen tänkt sig, att utsyningar

å skyddsskogar skulle ombesörjas av lägre personal men verkställas under

ansvar och kontroll av länsjägmästaren eller distriktsjägmästare. Kommissionen

har förklarat sig icke hava något att erinra mot detta sätt för utsyningarnas

verkställande.

Mot kommissionens förslag i fråga örn utsyningsförrättarens kompetens

hava i ett flertal yttranden framförts betänkligheter. Det har ganska allmänt

ansetts, att den kompetensfordring, som kommissionen uppställt för utsyningsförrättare

å skyddsskogarna, då annan än länsjägmästaren därtill

anlitades, vore onödigt sträng. Uttalanden i denna riktning hava gjorts avlänsstyrelserna,

skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Kopparbergs och Jämtlands län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund samt jägmästaren i skyddsskogsreviret. Även domänstyrelsen

synes i viss mån omfatta denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län samt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och jägmästaren i

skyihlsskogsreviret hava ansett, att även den som innehade forstmästareutbildning

borde kunna förordnas till utsyningsförrättare å skyddsskogarna.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs

lån hava förordat, att en föreskrift motsvarande den i 1932 års lappmarkslag

i nu förevarande hänseende gällande borde upptagas i den nya lagstiftningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har i första hand biträtt denna

uppfattning och i andra hand förordat en bestämmelse av innehåll, att

utsyningsförrättaren borde hava forstmästare- eller jägmästareutbildning.

Skogsvårdsstyrelsen har särskilt framhållit, att en distriktsjägmästartjänst

hos styrelsen innehades av forstmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs

län har ansett, att skogsvårdslagens bestämmelser angående utsyningsförrättare

å svårföryngrade skogar jämväl borde kunna vinna tillämpning på

skyddsskogarna.

Domänstyrelsen har anfört, att såsom ett oeftergivligt villkor borde uppställas,

att ansvaret för samtliga utsyningar lades å en och samme verkligt

sakkunnige tjänsteman, länsjägmästaren. Fasthölles denna princip vöre det

emellertid icke otänkbart att medgiva, att vid nämnda förrättningar finge

anlitas personer, som genom i praktiken vunnen erfarenhet visat sig fullt

kompetenta. För vinnande av sådan befogenhet syntes dock dispens böra

meddelas av Konungen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

51

Mot det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län och kommissionen

tänkt sig utsvningarnas verkställande, har förvaltaren d skyddsskogsreviret

i sitt yttrande framfört vissa erinringar. Förvaltaren har sålunda anfört,

bland annat:

Förslaget vore ur kostnadssynpunkt fördelaktigt, men detta finge icke enbart

fälla utslaget med hänsyn till den svårskötthet, som måste anses föreligga

å skyddsskogarna, vilka efter 1928 års revision av skvddsskogsgränsen

nästan enbart omfattade skogar i det egentliga fjällbandet. Utsvningnrna

måste verkställas av den, som erhållit förordnande därtill, och finge ej endast

ske under tjänstemannens kontroll och på dennes ansvar, vilket vid inträdande

överhopning med arbete måste anses vara ett mycket tänjbart begrepp.

Vid utsyningar, som verkställdes i lappmarken av skogsvårdsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län, användes skogshögskoleutbildad personal

såsom stämplingsförrättare utom i vissa fall vid rena ungskogsgallringar.

Att skyddsskogarna efter nu ifrågasatta lagändringen skulle komma i ett

sämre läge vore beklagligt.

över jägmästaren i mellersta Norrlands distrikt har i sitt yttrande framhållit

önskvärdheten av, att utsyning å skyddsskogarna och svårföryngrade skogar

verkställdes av personal, helst mera erfaren sådan, med högre skoglig

utbildning.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och skogsvårdsstyrelsen i

Jämtlands län hava mot formuleringen av kommissionens förslag anmärkt,

att uttrycket Verkställa utsyning’ förde tanken på, att den därtill förordnade

skulle tjänstgöra såsom ledare av stämplingslag. Under framhållande, att

detta uppenbarligen icke vore avsikten, har centralrådet förordat, att uttrycket

ändrades till ''förrätta utsyning’.

Jag kan icke biträda kommissionens förslag att upptaga en särbestämmelse Departementsi

fråga örn skyddsskogarna avseende att utsyningarna å dem alltid skola rkejen.

verkställas av jägmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förutsatt,

att stämplingar å skyddsskogarna, sedan dessa lagts under skogsvårdsstyrelsernas

tillsyn, skola äga rum under ansvar och kontroll av länsjägmästaren

eller distriktsjägmästare. Denna anordning synes ändamålsenlig

och torde kunna väntas komma att vinna tillämpning även i andra län, där

skyddsskogar finnas. Givetvis ligger det vikt på att utstämplingarna å skyddsskogarna

handhavas av fullt kompetenta förrättningsmän. Att binda skogsvårdsstyrelserna

vid vissa formella kompetensfordringar härutinnan synes

dock ej lämpligt. Att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, upptaga en föreskrift

motsvarande den i 1932 års lappmarkslag angående utsyningsförrättarens

kvalifikationer intagna, lärer knappast kunna ske utan att samtidigt

ändra den nuvarande föreskriften i 20 § skogsvårdslagen rörande utsyningsförrättare

å svårföryngrad skog. Detta anser jag emellertid icke i förevarande

sammanhang böra övervägas. På grund av vad jag sålunda anlört törordar

jag, att den i skogsvårdslagen intagna föreskriften rörande utsyningsförrättare

vinner tillämpning även å dylika förrättningsmän å skyddsskog.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 54.

Departements
chefen.

Sättet för utsynings verkställande.

Skogsvårdsstyreisen i Jämtlands län har såväl i ett till kommissionen avgivet

yttrande som i sitt utlåtande över kommissionens förslag till lagstiftning

angående skyddsskogar ifrågasatt, huruvida ej vid skyddskogarnas

inordnande under skogsvårdslagens bestämmelser örn svårföryngrade skogar

stadgandena i 20 § av lagen borde givas en sådan ändrad avfattning, att

därav uttryckligen framginge, att hantlangning vid utsyning i skyddsskog eller

svårföryngrad skog skulle utgöras av sökanden men att sådan utsyning

i övrigt skulle verkställas på skogsvårdsstyrelsens bekostnad.

Kommissionen har beträffande denna fråga anfört:

Enligt 19 § skogsvårdslagen skulle i fråga om avverkning i svårföryngrad

skog vad i 2 kap. vore stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning

med iakttagande av vissa i 19 § meddelade särskilda bestämmelser. De

stadganden i 2 kap. skogsvårdslagen, som sålunda skulle äga motsvarande

tillämpning å svårföryngrad skog, innehölle, bland annat, att, då skogsvårdsstyrelse

funne förutgående undersökning å marken vara behövlig för prövning

av avverkningsfrågor, sökande skulle utgöra nödig hantlangning ävensom,

därest pä hans begäran verkställdes utsyning eller utstämpling, utgiva

ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år fastställdes.

En motsvarande tillämpning av dessa föreskrifter i fråga örn svårföryngrad

skog innebure, att sökande vore skyldig utgöra nödig hantlangning

i alla fall, då undersökning på marken funnes erforderlig för prövning av

fråga örn avverkningstillstånd, men att sökande däremot ej vore pliktig att utgiva

ersättning för utsyning i svårföryngrad skog i annat fall än da skogsvårdsstyrelsen

funne utsyning ej behövlig för meddelande av avverkningstillstånd

men sökanden det oaktat begärde utsyning. Kostnaden för utsyningsförrättning

i svårföryngrad skog skulle således, med undantag av hantlangningskostnaden,

i regel gäldas av skogsvårdskassan. Då hithörande bestämmelser

i skogsvårdslagen alltså redan i sin nuvarande lydelse hade den innebörd,

som skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län åsyftat med sitt ändringsyrkande

samt dessa bestämmelser enligt kommissionens förslag skulle oförändrade

förlänas tillämpning beträffande skyddsskogar, hade kommissionen

funnit berörda yrkande ej böra upptagas.

På sätt kommissionen anfört torde av skogsvårdslagens allmänna bestämmelser

följa, att kostnaderna för utsyningsförrättning å skyddsskog med

undantag för hantlangningskostnad i regel skola gäldas av skogsvårdskassan.

Vid sådant förhållande anser jag icke behövligt att, såsom skogsvårdsstyrelsen

i Jämtlands län ifrågasatt, en särskild föreskrift härom upptages

i lagen.

25 §.

1 mom. För att trygga efterlevnaden av bestämmelserna i 21 a § första

stycket, i vad dessa handla örn avverkning å skyddsskog, torde den, som företager

sådan avverkning i uppenbar strid mot sagda bestämmelser eller i

strid mot föreskrift, som meddelats enligt desamma, böra drabbas av ansvar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

53

Ett stadgande härom har i enlighet med vad kommissionen föreslagit införts

i första stycket av detta moment.

Straffet för de förseelser, som omförmälas i första stycket, har enligt styckets

nuvarande lydelse bestämts till böter från och med tjugufem till och med

femtusen kronor. Jämlikt särskilda böteslagen den 24 september 1931 har

emellertid nämnda bötessats numera upphört att äga tillämpning och skola

böterna för ifrågavarande förseelser ådömas i dagsböter. Lagrummet har

avfattats i överensstämmelse med vad sålunda gäller.

2 mom. För upprätthållande av betesförbud, som meddelats enligt 21 a §

andra stycket, torde överträdelse av sådant förbud böra beläggas med straff.

I anslutning till den ansvarspåföljd, som stadgats i 59 § lagen örn ägofred

för brytande av där avsett betesförbud, torde straffet för överträdelse, som

nyss sagts, på sätt kommissionen föreslagit böra fastställas till dagsböter för

uppsåtlig förseelse samt till böter från och med fem till och med femtio kronor

för förseelse, som sker av oaktsamhet.

3 mom. I förevarande moment har upptagits bestämmelsen i 25 § 2 mom.

skogsvårdslagen med den ändrade avfattning, som föranledes därav, att enligt

särskilda böteslagen den i sistnämnda moment angivna bötessatsen upphört

att äga tillämpning samt att böterna för förseelse, som där avses, i stället

skola ådömas i dagsböter.

4 morn. Detta moment är likalydande med 25 § 3 mom. skogsvårdslagen.

I det av Hallands skogsägares försäljningsförening u. p. a. avgivna yttrandet

har hemställts, att i 25 § skogsvårdslagen i samband med den nu föreslagna

lagstiftningen skulle såsom ett 5 mom. införas en bestämmelse av innehåll,

att på framställning av skogsägare vederbörande länsstyrelse finge

för visst skogsområde godtaga viss person såsom skogsförvaltare. Där sådant

godtagande skett, skulle vad i skogsvårdslagen funnes stadgat om

skogsägare gälla skogsförvaltare i vad avsåge av honom i sådan egenskap

vidtagna åtgärder. Föreningen har såsom motiv för sin hemställan i huvudsak

anfört:

Det förekomme ofta på skogsbrukets område, att dödsbon, bolag och

andra juridiska personer än stat, landsting och kommun eller ock enskilda

personer ägde skogskomplex, vilka de icke själva skötte utan vilkas skötsel

ombesörjdes av förvaltare och andra förtroendemän. I sådana fall framstode

det, med hänsyn till att straff för förseelser mot skogsvårdslagen ådömdes

i dagsböter, såsom önskvärt att kunna avlyfta ansvaret från den icke i

driftens direkta ledning deltagande ägaren och i stället lägga det å den, som

utövade den direkta bestämmanderätten över huggningars omfattning, kulturåtgärder

m. m. Föreningen ville påpeka, att ett stadgande av principiellt

samma innebörd som det av föreningen föreslagna upptagits i 14 § lantarbetstidslagen.

Ehuru föreningens förslag synes beaktansvärt, anser jag detsamma icke i

detta sammanhang böra upptagas till övervägande, utan torde därmed få anstå

till dess en mera omfattande revision av skogsvårdslagens bestämmelser

må ifrågakomma.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- 30 § 1 mom.

Den i 30 § 1 mom. första stycket skogsvårdslagen medgivna rätten att anföra

besvär över vissa av skogsvårdsstyrelse meddelade slutliga beslut har i

förslaget utsträckts att avse även dylika beslut, som meddelas i ärende, varom

i 21 a § förmäles.

övergångsbestämmelser.

Tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande torde böra bestämmas

till den 1 januari 1938, från vilken dag följaktligen 1903 års skyddsskogslag

sami de bestämmelser, som i förenämnda Kungl. Maj:ts brev och länsstyrelsens

i Hallands län kungörelser meddelats angående städer och enskilda tillhöriga

flygsandsfält i länet, böra upphöra att gälla. Ikraftträdandet har föreslagits

till den 1 januari med hänsyn till att utsyning å skyddsskogar då,

såsom kommissionen framhållit, icke äger rum eller verkställes i blott

mindre omfattning.

Bestämmelserna örn skyddsskogar i den föreslagna nya lagen böra tydligen

förlänas tillämpning å de skogar å enskilda tillhöriga flygsandsfält i

Hallands län, som äro av skyddsskogsnatur, samtidigt som lagen träder i

kraft. Detta förutsätter, att förordnande härom meddelas före nyssnämnda

tidpunkt.

De skogar i Kopparbergs och Jämtlands län, varå enligt särskilda av

Kungl. Majit meddelade beslut den nuvarande skvddsskogslagen äger tillämpning,

torde vid denna lags ersättande med den nya lagstiftningen, i överensstämmelse

med vad även kommissionen föreslagit, böra utan särskild undersökning

inordnas under den senare. Till den nya lagen synes därför böra

fogas en föreskrift, att i fråga örn dessa skogar skall så anses, som om förordnande

meddelats enligt 18 § 1 mom. andra stycket.

Vid den nya lagens tillämpning å sistangivna skogar samt skogar å enskilda

tillhöriga flygsandsfält i Hallands län erfordras, såsom framhållits av kommissionen,

vissa övergångsbestämmelser.

1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga örn avverkningar, som verkställts

å berörda skogar före den nya lagens ikraftträdande, de nuvarande

bestämmelserna böra äga tillämpning. Denna grundsats innebär å ena sidan,

att någon skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter sådan avverkning ej

föreligger. Å andra sidan följer därav, att, om överträdelse av sistnämnda

bestämmelser vid avverkningen ägt rum, överträdelsen skall straffas enligt

samma bestämmelser jämväl efter nya lagens ikraftträdande.

2) Är utsyning, som verkställts enligt nuvarande bestämmelser, gällande

vid nya lagens trädande i kraft, torde utsyningens giltighet ej genom nya

lagen böra rubbas. Härav följer, att, örn avverkning sedermera företages i

enlighet med utsyningen, nya lagens återväxtbestämmelser ej böra äga tilllämpning

i fråga örn avverkningen. Sker däremot avverkning i större utsträckning

än vid utsyningen medgivits, blir avverkningen i den del den så
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54

55

lunda olovligen verkställts, såväl i fråga om ansvar som beträffande skyldighet

att vidtaga återväxtåtgärder att bedöma enligt nya lagen.

Enligt 19 § skogsvårdslagen, jämförd med 7 § 2 mom. samma lag, må giltighetstiden

för avverkningstillstånd, som jämlikt lagen meddelas i fråga om

svårföryngrad skog, bestämmas till högst fem år. I anslutning härtill torde

böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning, som verkställts enligt

nuvarande bestämmelser och gäller vid nya lagens ikraftträdande, ej må utföras

senare än fem år efter utsyningen. Självfallet är, att, örn vid utsyningen

föreskrivits kortare tid för avverkningens verkställande, sådan föreskrift

skall lända till efterrättelse.

3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen, uppkommit å

skog, varom nu är fråga, före nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna

regler vad i nya lagen stadgas örn reproduktionsskyldighet ej böra vinna

tillämpning å skadan. Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta

avseende synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande vid

tillkomsten av skogsvårdslagen upptogs bland dennas övergångsbestämmelser,

en motsvarande föreskrift böra även nu meddelas.

I 45 § tredje stycket ecklesiastik boställsordning har upptagits en hänvisning

till den nuvarande skyddsskogslagen, vilken hänvisning efter nya lagens

ikraftträdande i stället bör avse denna. Med hänsyn härtill torde bland nya

lagens övergångsbestämmelser böra införas en föreskrift, att, där i lag eller

särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom

bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas.

Enligt 4 § 1 mom. 1 :o) och 5 § andra stycket skogsvårdslagen gälla i fråga

örn äldre avverkningsrätter vissa undantag från de i 3 och 5 §§ samma lag

upptagna grundläggande avverkningsreglerna. Den tidpunkt, före vilken en

avverkningsrätt skall hava upplåtits för att komma i åtnjutande av den förmån

dessa undantagsstadganden innebära, har i lagen bestämts till den 1 januari

1923. Kommissionen har övervägt, huruvida vid den av kommissionen

föreslagna utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde berörda tidpunkt

i fråga om avverkningsrätter, som upplåtits å de nuvarande skvddsskogarna,

borde fastställas till senare dag än den 1 januari 1923. Då emellertid

med hänsyn till de å dessa skogar rådande förhållanden berörda undantagsstadganden

i fråga örn dem torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, har

kommissionen funnit någon dylik föreskrift ej vara påkallad. Jag ansluter

mig till kommissionens uppfattning i förevarande fråga.

Såsom jag förut nämnt torde bestämmelserna rörande städer och enskilda

tillhöriga flygsandsfält i Hallands län böra upphävas. Emellertid lära i fråga

örn ett fält, Tönnersa flygsandsfält, med hänsyn till de särskilda förhållanden,

som råda med avseende å detta fält, ifrågavarande bestämmelser böra

delvis fortfarande tillämpas under viss övergångstid. I detta avseende har

kommissionen anfört följande.

Tönnersa flygsandsfält hade under åren 1908—1915 undergått laga skilte,

varå fastställelse meddelats den 29 december 1915. Sedan vid skifteslörrättningen

ägor utlagts för 44 särskilda hemmansdelar, hade fråga uppkom
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kunql. Maj:ts proposition nr 54.

mit om ståndskogslikvid, därvid vederbörande kronoombud hävdat, att med

hänsyn till de angående fältet gällande bestämmelser laga skiftet kunde avse

endast marken och icke jämväl den därå växande skogen. Förrättningsmännen

hade enligt utlåtande den 30 december 1910 prövat skäligt bestämma,

att, då av den gemensamma ståndskogen tydligtvis icke alla ägolotter

erhållit sin andel och då de skäl, som anförts mot skogslikvid, icke vore av

beskaffenhet att något avseende därpå kunnat fästas, skogslikvid å all mark

skulle verkställas efter det skiftet i övrigt blivit fastställt. Sedan besvär

över förrättningen anförts med yrkande, att bestämmelsen örn ståndskogslikvid

måtte upphävas, hade Kungl. Majit i utslag den 17 mars 1915 förklarat,

att, då jämlikt stadgande i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar

de rörande flygsandsfälten i Hallands län gällande bestämmelser skulle lända

till efterrättelse, till dess annorlunda bleve av Kungl. Majit förordnat,

och ändring i de beträffande Tönnersa flygsandsfält givna bestämmelser

icke blivit gjorda samt sistberörda bestämmelser måste anses innefatta hinder

mot verkställande av ståndskogslikvid, sådan likvid för det dåvarande

icke skulle äga rum, dock att, för den händelse antingen ägarna skulle erhålla

fri dispositionsrätt till Tönnersa flygsandsfält eller någon del därav

eller ock ändrade föreskrifter i avseende å fältets begagnande eljest skulle

meddelas, det skulle vara delägare obetaget att utverka den förrättning

för verkställande av ståndskogslikvid, vartill förhållandena kunde föranleda.

I enlighet med Kungl. Majits berörda utslag hade skogen å Tönnersa

flygsandsfält jämväl efter laga skiftet förvaltats för delägarnas i fältet gemensamma

räkning i överensstämmelse med de föreskrifter, som härutinnan

meddelats i länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelse den 31 december

1861 samt en mellan delägarna träffad, av nämnda länsstyrelse den

17 augusti 1863 fastställd överenskommelse. Den gemensamma förvaltning,

som sålunda ägde rum med avseende å skogen å sagda fält, torde — även

efter det ifrågavarande bestämmelser angående fältet i övrigt upphört att

gälla — böra fortfara, intill dess förrättning för verkställande av ståndskogslikvid

mellan delägarna i laga ordning verkställts.

Mot vad kommissionen sålunda föreslagit finnes ingen erinran från min

sida. I övergångsbestämmelserna torde alltså böra föreskrivas, att i fråga om

Tönnersa flygsandsfält skall vad i 1861 års kungörelse är stadgat örn förvaltning

av skogen för ägarnas gemensamma räkning samt örn den grund,

enligt vilken kostnad för fältets kultur och vad dessutom kan förekomma

skall utgå samt inkomst från fältet fördelas, fortfarande gälla, intill dess

förrättning för verkställande av ståndskogslikvid mellan ägarna i laga ordning

ägt rum.

Vad angår de flygsandsfält, som tillhöra städerna Halmstad, Varberg och

Falkenberg, torde vid inordnande av skogarna å dessa fält under 1903 års

förordning angående förvaltningen av städernas skogar några särskilda övergångsbestämmelser

ej erfordras.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående framhållit,

hava övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen utformats.

I anledning av den nya lagstiftningen torde påkallas ändringar i vissa lagrum

i andra författningar. De lagrum, som sålunda torde böra ändras, äro

2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, 10 § lagen den 5

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

57

juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, 1 § 10

lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation samt 1 och 4 §§ förordningen

den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift. Härjämte torde

3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter

m. m. samt 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september

1928 (nr 382) med vissa föreskrifter röiande taxeringsförfarandet böra

undergå vissa jämkningar.

Kommissionen har i sina betänkanden upprättat förslag till erforderliga

författningsändringar, mot vilka förslag jag ej funnit anledning till erinran.

Jag torde i det följande få lämna en redogörelse för dessa förslag i vad de

angå förenämnda lagar samt förordningen om skogsvårdsavgift.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni

1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen till förslaget till lag om ändring

i skogsvårdslagen, må förordnande enligt 1903 års skyddsskogslag meddelas

i fråga om skogar, som lyda under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om

vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden. I överensstämmelse härmed hava i 2 § 1 mom. punkt 5)

av sistnämnda lag skyddsskogar undantagits från lagens tillämpning. Ett

genomförande av förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen, enligt vilket

förslag skyddsskogar skola inordnas under skogsvårdslagens bestämmelser

örn svårföryngrade skogar, kommer att medföra, att inom giltighetsområdet

för lagen den 10 juni 1932 avsättande av skyddsskogar ej kan äga rum. Rörande

de skäl, som föranlett denna begränsning av skyddsskogslagstiftningens

tillämplighet, hänvisas till vad härom anförts i den allmänna motiveringen.

En följd av förslaget är, att nyssangivna bestämmelse i 2 § 1 mom. punkt 5)

av 1932 års lag bör utgå. Denna ändring föranleder i sin ordning ändrad

numrering av följande punkter i samma moment samt viss jämkning i 2

mom. 1 enlighet härmed har förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § i

1932 års lag utarbetats.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909

(nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

I likhet med vad som gäller i fråga om skogar, å vilka lagen den 10 juni

1932 örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden äger tillämpning, må förordnande enligt 1903 års

skyddsskogslag meddelas jämväl beträffande skogar, som lyda under lagen

den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 54. 5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

En jämförelse mellan skyddsskogslagens och husbehovsskogslagens bestämmelser

visar, att beträffande sistberörda skogar meddelande av förordnande

allenast enligt 2 § skyddsskogslagen kan ifrågakomma. I anslutning härtill

är i 10 § husbehovsskogslagen införd en erinran, att genom förordnande

enligt skvddsskogslagen rätten att förfoga över husbehovsskog kan inskränkas

utöver vad i husbehovsskogslagen sägs. Det må här framhållas, att den

i 2 § skyddsskogslagen medgivna rätten för vederbörande markägare att av

staten fordra inlösen av mark, beträffande vilken förordnande enligt sagda

paragraf meddelats, ej äger tillämpning i fråga örn skogar, som lyda under

husbehovsskogslagen.

Därest det förslag till ändrad skyddsskogslagstiftning, som i det föregående

framlagts, genomföres, kan ett avsättande av skyddsskogar inom husbehovsskogslagens

giltighetsområde ej äga rum. Denna inskränkning i skyddsskogslagstiltningens

tillämplighet torde böra föranleda upptagande i husbehovsskogslagen

av en särskild bestämmelse, som möjliggör begränsning av

rätten till avverkning å de under lagen lydande skogar utöver vad i lagen

sägs, då sådan begränsning med hänsyn till skyddsskogsintresset i särskilt

fall finnes påkallad. Vid utformningen av denna bestämmelse torde i överensstämmelse

med vad kommissionen föreslagit stadgandena i 2 § skyddsskogslagen

lämpligen kunna tjäna såsom förebild, dock att, i likhet med vad

nu gäller, ägaren av den skogsmark, som sådan begränsning avser, ej bör äga

rätt att av staten fordra inlösen av marken. På grund av husbehovsskogarnas

belägenhet bör ifrågavarande bestämmelse avse allenast sådana skogar, som

böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående. Bestämmelsen synes

böra upptagas i 10 § av husbehovsskogslagen i stället för den där införda hänvisningen

till skyddsskogslagen.

1 enlighet med vad nu anförts har förslaget till lag om ändrad lydelse av

10 § husbehovsskogslagen upprättats.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation.

I 1 § punkt 10 lagen den 12 maj 1917 örn expropriation stadgas, att fastighet,

som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,

örn Kungl. Maj:t prövar det nödigt för kronans övertagande av flygsandsfält,

varom ägaren försummat att taga föreskriven vård. Såsom framgår av

stadgandets avfattning, har detsamma avseende allenast å flygsandsfält, rörande

vilkas vård särskilda föreskrifter äro gällande. Enligt vad kommissionen

i sitt betänkande angående flygsandsfälten uttalat finnas dylika föreskrifter

numera allenast i fråga om städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält

i Hallands län, och beiörda stadgande torde därför äga tillämpning allenast

å nämnda fält. Då såsom förutsättning för att dylikt flygsandsfält må

tagas i anspråk genom expropriation enligt nämnda stadgande gäller, att äga
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

59

ren försummat att taga föreskriven vård örn fältet, har kommissionen ansett,

att ett genomförande av de förut framställda förslagen, enligt vilka nuvarande

föreskrifter angående vård av berörda flygsandsfält i Hallands län skola

upphävas samt skogarna å fälten inordnas under skogsvårdslagen eller förordningen

angående förvaltningen av städernas skogar, kommer att la till

följd att tillämpligheten av nämnda stadgande i expropriationslagen avsevärt

begränsas eller eventuellt helt upphör. Enligt kommissionens mening

bör emellertid även efter upphävandet av ifrågavarande föreskrifter angående

städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län möjlighet förefinnas

för Kungl. Maj:t att i vissa fall förordna om expropriation av dylikt

fält. För kommissionen har det ej synts tillrådligt, att det allmänna avhänder

sig eller i mera avsevärd mån begränsar den möjlighet att ingripa till förhindrande

av ödeläggelse genom flygsand, som omförmälda stadgande i expropriationslagen

nu erbjuder. En följd av de särskilda fl.vgsandsbestämmclsernas

upphävande är emellertid enligt kommissionens uppfattning, att ett dylikt ingripande

från det allmännas sida måste bindas vid annan förutsättning än den i

berörda stadgande angivna. För att förläna erforderlig effektivitet åt den nu

ifrågasatta rätten att förordna örn expropriation av flygsandsfält bör enligt

kommissionens mening såsom villkor därför stadgas, att ägaren försummat

taga sådan vård örn fältet, att fara för sandflykt förebygges. Därest Kungl.

Maj:t tillerkännes befogenhet att under nyssangivna förutsättning förordna

om expropriation av städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands

län, bör, framhåller kommissionen, en liknande befogenhet medgivas även

beträffande andra flygsandsfält i riket, som ej tillhöra kronan. Kommissionen

har ansett tydligt, att vid tillämpningen av en dylik expropriationsrätt

hänsyn ej bör tagas därtill, huruvida visst område vid jorddelning eller eljest

avsatts såsom flygsandsfält, utan till den faktiska förekomsten av flygsand

och faran för ödeläggelse genom sandflykt.

Vad kommissionen sålunda anfört finner jag mig kunna biträda. I enlighet

härmed har förslaget om ändrad lydelse av 1 § 10 lagen om expropriation

utarbetats.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§

förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Enligt 1 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift,

sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 28 september 1928

(nr 378), skall för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats

till skogsaccis, erläggas skogsvårdsavgift med 1 3/,„ procent av virkets taxerade

rotvärde. De medel, som inflyta genom skogsvårdsavgift^ skola, enligt

vad vidare i sagda paragraf stadgas, fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna

i riket eller överlämnas till domänstyrelsen i enlighet med vad därom

i förordningen föreskrives. I detta hänseende stadgas i 4 § av förordningen,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

enligt detta lagrums lydelse i förordningen den 15 juni 1923 (nr 214), att

av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande medel

sådan del, som erlagts från skyddsskogar, skall överlämnas till domänstyrelsen,

samt av vad som erlagts från andra skogar nittio procent tillhandahållas

skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och tio procent redovisas

till statskontoret för att av Kungl. Majit i mån av förefallande behov

fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Ett genomförande av förevarande förslag örn överflyttande av tillsynen å

skyddsskogarna från domänverket till skogsvårdsstyrelserna torde böra medföra,

att skogsvårdsavgifterna från nämnda skogar icke vidare överlämnas

till domänstyrelsen utan disponeras på enahanda sätt som skogvårdsavgifter

från övriga under skogsvårdsstyrelses tillsyn stående skogar. I enlighet

härmed har upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse

av 1 och 4 §§ förordningen om skogsvårdsavgift.

Frågan örn ändring i vissa delar av de förutnämnda kungörelserna nr

54/1918 och nr 382/1928 torde jag, sedan de i det föregående behandlade författningsförslagen

antagits av riksdagen, få underställa Kungl. Majits prövning.

De nu ifrågavarande författningsförslagen, nämligen

1. förslag till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212);

2. förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932

(nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden;

3. förslag till lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr

53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden;

4. förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj

1917 (nr 189) örn expropriation; samt

5. förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen

den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift,

torde såsom bilagor1 (bil. 1—5) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslagen

1—4 måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

hava här uteslutits.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

61

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 januari

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 13 november 1936,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens låns

lappmarker med flera områden;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

husbehovsskogar inom vissa områden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

örn expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

1 sami.

Nr 54.

6

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets

den 12 januari 1937 avgivna utlåtande över de den 13 november 1936 till

lagrådet remitterade förslagen till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212), lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10

juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden, lag örn ändrad lydelse av 10 §

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa

områden samt lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation; därvid föredraganden hemställer, att förslagen,

som av lagrådet lämnats utan erinran, ävensom det av honom i statsrådet

den 13 november 1936 omförmälda, under 5 i protokollet upptagna förslaget

till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den

11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

367986. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. JoU 1937:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 s. 1 i texten