Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 (nr Utl, sid. 37) örn reglering av prästerskapets avlöning

22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:63, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 (nr Utl, sid. 37) örn reglering av prästerskapets avlöning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

1

Nr 63.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag

om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december

1910 (nr Utl, sid. 37) örn reglering av prästerskapets

avlöning; given Stockholms slott den 22 januari 1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden

för den 9 oktober 1936 och den 22 januari 1937 vill

Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering

av prästerskapets avlöning.

GUSTAF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 63.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 §'' lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)

om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 december 1910 om reglering

av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

11 §•

5. Till innehavaren av kyrkoherdetjänsten i pastorat, där annan präst

icke finnes till kyrkoherdens biträde anställd eller där jämte kyrkoherden

endast finnes biträdande präst, som enligt vad särskilt är stadgat på

eget ansvar sköter kyrkobokföringen för del av pastoratet,

samt till innehavare av komministerstjänst i annexförsamling med egen

kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt,

där ej denne tjänstinnehavare åtnjuter biträde av adjunkt,

må, i enlighet med av Konungen härför meddelade närmare föreskrifter,

för beredande åt tjänstinnehavaren, i den mån sådant prövas

erforderligt, av semesterledighet under högst trettio dagar av året utgå

bidrag ur kyrkofonden med belopp, beräknat efter 75 kronor för hel

sådan ledighet under trettio dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse, se 1932: 405 och 1934: 617.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 oktober 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Engberg anför:

Frågan om beredande av semester åt prästerna har tid efter annan förts

fram på dagordningen. Sålunda väcktes vid 1913 års riksdag motioner, i

vilka yrkades, att riksdagen måtte för sin del besluta att medgiva de tjänstgörande

prästerna semester under en månad årligen, i den mån enligt

vederbörande domkapitels beprövande sådant kunde ske utan hinder för

göromålens behöriga gång, därest tjänsten uppehölles genom tillfälligt

åtagande av annan tjänstgörande prästman eller genom förordnande av

stifts- eller kontraktsadjunkt, för vilkens tjänstgöring Konungen funnit

skäligt bevilja anslag ur kyrkofonden. På statsutskottets hemställan

lämnade riksdagen motionerna utan bifall.

Sedermera gjordes hos Kungl. Majit två olika framställningar i semesterfrågan,

nämligen dels av Strängnäs stifts prästmöte i skrivelse den

18 mars 1918 och dels av allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse

i skrivelse den 17 februari 1919. Genom beslut den 23 april 1920

fann Kungl. Majit framställningarna icke föranleda vidare åtgärd.

Frågan om semester åt prästerskapet upptogs härefter såväl vid 1920

års som 1925 och 1929 års kyrkomöten. I skrivelse till Kungl. Majit

den 2 december 1920, nr 53, hemställde sålunda 1920 års kyrkomöte om

vidtagande av åtgärder, varigenom för beredande åt innehavare av

prästerliga tjänster av högst en månads semester årligen måtte till ersättning

åt deras vikarier årligen till domkapitlens förfogande ställas

visst belopp ur kyrkofonden. 1925 års kyrkomöte framförde i skrivelse

till Kungl. Majit den 4 november 1925, nr 39, liknande framställning

som 1920 års kyrkomöte, därvid kyrkomötet uttalade, att ett belopp av

100,000 kronor om året syntes vara för det avsedda ändamålet till stort

gagn. En vid 1929 års kyrkomöte i frågan väckt motion föranledde

däremot icke till någon kyrkomötets åtgärd, detta dock av anledning

att då upplysts, att av Kungl. Majit tillsatta 1927 års prästlöneregle
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

ringssakkunniga skulle komma att i sitt betänkande upptaga förslag till

beredande i viss omfattning av semester åt prästerskapet.

I det betänkande, som 1927 års prästlöneregleringssa k kunni

ga avgåvo den 31 december 1929, anfördes i den nu föreliggande

frågan, bland annat, följande:

Beträffande prästerna torde kunna sägas, att för en stor del av dem

behovet av semester icke gjorde sig gällande i samma grad som för

andra tjänstemän. Prästernas tjänstgöring vore av den natur, att den

för åtskilliga^ av dem icke uteslöte möjligheten att vid olika tider av

året under någon dag eller måhända några dagar även utan tjänstledighet

unna sig vila, helt eller delvis, från tjänstearbetet. En sådan möjlighet

gåves åtminstone för prästerna i de mindre arbetstyngda pastoraten.

Någon trängande anledning till ett allmänt stadgande örn rätt till

semester för prästerna torde förty knappast föreligga. Ett annat skäl,

som talade mot den allmänna semesterrätten för prästerna, vore det,

att betydande svårigheter skulle uppstå för anskaffandet av erforderliga

semestervikarier. Då semestern väl i allmänhet skulle uttagas under

sommarmånaderna, komme med hänsyn till de ordinarie prästernas stora

antal i åtskilliga fall säkerligen oöverstigliga hinder att uppstå för att

åt dem alla anskaffa vikarier under semestern. På grund därav kunde

det antagas, att en lagstadgad rätt till semester för alla präster bleve

för ett icke ringa antal av dem tämligen illusorisk. Örn också således

enligt de sakkunnigas förmenande någon allmän rätt till semester för de

ordinarie prästerna icke syntes böra stadgas, torde dock möjlighet till

erhållande av semester böra beredas åt sådana ordinarie präster, som

kunde vara i verkligt behov av en sammanhängande ledighet från ämbetsgöromålen.

Därmed åsyftades närmast prästerna i de större arbetstyngda

pastoraten ävensom präster i mera framskriden ålder. Sakkunniga

ville på grund därav föreslå, att, i enlighet med vad 1920 och 1925

ars kyrkomöten hemställt, till domkapitlens förfogande ur kyrkofonden

ställdes visst årligt belopp, förslagsvis 100,000 kronor årligen, att användas

till ersättning åt semestervikarier. Enligt de sakkunnigas mening

borde semestertiden, vilken syntes böra begränsas till 30 dagar örn

året, sättas lika för kyrkoherdar och komministrar.

1931 års prästlönere g le ringssakkunnig a, som tillsatts bland

annat i syfte att inom ecklesiastikdepartementet fortsätta utredningen

av frågan rörande grunderna för lagstiftningen om prästerskapets avlöning

m. m., upptogo i sitt betänkande den 15 oktober 1931, på de i 1929

ars betänkande anförda skälen, det där framställda förslaget örn beredande

av semester åt prästerna."

Ifrågavarande förslag mötte, vid remissen av sistnämnda betänkande,

ingen annan erinran än att domkapitlet i Växjö ansåg semesteranslaget

alltför lagt tilltaget, varjämte domkapitlen i Linköping

och Härnösand framhöllo behovet av vissa riktlinjer för domkapitlens

beslut rörande semester, t. ex. angående semestertidens längd, arvodens

belopp, örn ansökningar skulle ingivas och örn äldre prästmän skulle ha

företräde. Av domkapitlets i Linköping anförande må återgivas följande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

Om icke normer fastställas, så kan det vara fara värt, att det för semester

tillgängliga beloppet kommer att användas till beredande av

semester för sjuka prästmän, varigenom syftet med beredande av semester

skulle komma att förryckas. Det komme även att vara synnerligen

svårt för domkapitlen att avgöra, huruvida behov av semester verkligen

föreligger eller icke. Om inga klara riktlinjer föreligga, kan följden bliva

den, att då semesteranslaget ju är begränsat, endast de prästmän, som

först gjort anspråk på semester, komma i åtnjutande av denna förmån,

ehuru dessa prästmän måhända delvis i verkligheten kunna vara mindre

i behov av semester än sådana prästmän, som först senare anmäla sig

till semesters erhållande. Dessa svårigheter undanröjas, därest vissa normer

fastställas. Härigenom kommer även att förebyggas den eventualiteten,

att olika principer tillämpas i olika stift. Bland tillämpliga bestämmelser

torde kunna framhållas viss ålder och viss tjänsteställning,

varjämte i allmänhet företräde bör lämnas för de ordinarie prästerna i

städerna samt i de större lantpastoraten. Semestern synes böra beräknas

icke efter månad utan efter dagtal, och olika dagtal torde bestämmas

för olika kategorier av prästmän.

Genom en vid 1932 års kyrkomöte väckt motion, vari hemställdes, att

kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj:t begära snar utredning rörande möjligheten

att i viss utsträckning bereda semester åt prästmän, blev frågan

ånyo underställd kyrkomötet. Särskilda utskottet, till vars handläggning

motionen hänsköts, anförde i sitt betänkande, att då, på sätt

framginge av Kungl. Maj:ts proposition till 1932 års riksdag, nr 187,

med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m., något förslag om ny

prästlönereglering då icke ansetts böra framläggas, och frågan om beredande

av semester åt prästerskapet icke torde kunna finna sin lösning

utan i samband med genomförande av ny lönereglering för prästerskapet,

det funnes skäl förvänta, att denna fråga komme att bliva föremål

för förnyad allsidig prövning före framläggandet av definitivt förslag

till lönereglering. Utskottet hemställde i följd härav, att den i ämnet

väckta motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Denna

hemställan bifölls av kyrkomötet.

I den prästerliga semesterfrågan gjordes slutligen motionsvis en framställning

även vid 1934 års kyrkomöte.

I sitt i anledning av motionen avgivna betänkande anförde kyrkolagsutskottet,

bland annat, följande:

Ingen torde numera med fog kunna bestrida, att prästerna, lika väl

som andra befattningshavare, äro i behov av en tids sammanhängande

ledighet om året för vila och rekreation. I avsaknad av lagstadgad rätt

till sådan ledighet hava prästerna emellertid varit hänvisade att på

andra vägar förskaffa sig erforderlig ledighet. Härvid har i praxis ofta

tillämpats den ordningen, att en präst tagit ledigt för hälsans vårdande

eller för enskilda angelägenheter och att under tiden en annan ordinarie

präst vikarierat för honom jämsides med att han uppehållit sin egen

tjänst. Någon kontant gottgörelse för vikariatet har vanligen icke ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 63.

gått, utan ersättningen därför har bestått i att prästen vid annat tillfälle

bistått sin kollega på samma sätt. Ett sådant uppehållande turvis

av två tjänster möter emellertid mångenstädes oöverstigliga hinder,

exempelvis när den ena tjänsten eller båda äro förenade med duplikationsskyldighet

eller när avståndet mellan tjänstgöringsorterna är alltför

stort. I dylika fall har prästen haft att välja mellan att avstå från

semester eller att vidkännas kostnaden för en särskild vikarie.

Att nu söka införa en allmän rätt för prästerna till kostnadsfri semester

torde icke kunna ifrågakomma och synes heller icke vara av motionären

åsyftat. Utskottet vill i detta sammanhang blott erinra om det

sammanhang, som prästernas semesterfråga äger med frågan om ny lönereglering

för prästerskapet, vilket sammanhang av särskilda utskottet

vid 1932 års kyrkomöte framhållits. Sedan numera prästlöneregleringsfrågan

ställts på framtiden och det synes ovisst, om densamma inom

överskådlig tid ånyo kommer att upptagas, synas emellertid starka skäl

tala för att söka åstadkomma åtminstone en provisorisk lösning av semesterfrågan

i syfte att bereda semester åt de präster, som enligt vad

ovan framhållits icke kunna utan ekonomisk uppoffring förskaffa sig

sådan ledighet. En provisorisk lösning av prästernas semesterfråga i

denna begränsade omfattning förefaller icke möta svårigheter ur vare

sig finansiell eller organisatorisk synpunkt. En närmare utredning av

alla på saken inverkande omständigheter synes emellertid vara erforderlig,

innan den av motionären upptagna frågan kan avgöras.

I underdånig skrivelse den 3 december 1934, nr 30, har härefter kyrkomötet

under åberopande av kyrkolagsutskottets nu återgivna betänkande

anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, huruvida och

i vilken omfattning kostnadsfri semester kunde beredas ordinarie präster,

samt för kyrkomötet framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning.

Sedermera har inom ecklesiastikdepartementet tillkallad sakkunnig,

kammarrådet Tom Wohlin verkställt utredning i ämnet och med skrivelse

den 22 augusti 1936 avgivit ett förslag till tillägg till 11 § prästlöneregleringslagen,

avsett att på visst sätt och i viss utsträckning tillgodose

semesterbehovet för de i kyrkomötets skrivelse åsyftade prästerna,

vilket förslag torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bil. A).

Över den sakkunniges förslag hava kammarkollegiet och statskontoret

den 23 september 1936 avgivit infordrat gemensamt underdånigt utlåtande.

Den sakkunnige anför i sin skrivelse, bland annat, följande:

Det senast avhållna kyrkomötets förnyade framställning i den prästerliga

semesterfrågan siktar till en provisorisk lagstiftningsåtgärd, som,

utan att föregripa en tilläventyrs blivande mera allsidig prövning av

spörsmålet från allmänna lönemässiga och tjänsteorganisatoriska synpunkter,

skulle kunna bringa viss lättnad tillsvidare vid tillgodoseende

av det behov av semesterledighet för präster, som otvivelaktigt föreligger.

Denna frågas historik visar emellertid tydligen hän på att under

de förutsättningar, varmed man sålunda i närvarande läge har att räkna,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

icke obetydliga praktiska svårigheter mota, då det gäller att finna en

framkomlig väg för uppordnandet av här berörda angelägenhet.

Gemensamt för de hittills i saken framlagda förslag, som fått någon

mera konkret utformning, är tanken att underlätta möjligheterna för

ordinarie präster till erhållande av semester genom utlämnande av bidrag

av allmänna medel — kyrkofonden — till kostnaden för erforderlig

vikarie under semestertiden. Totalkostnaden för sådana bidrag har

förutsatts icke böra överskrida ett visst jämförelsevis snävt utmätt belopp,

eller 100,000 kronor årligen. Härvid är att uppmärksamma, att

antalet ordinarie präster, vilkas löneförhållanden regleras av prästlöneregleringslagen,

för närvarande (enligt statistiska uppgifter för år 1935)

uppgår tillhopa till 2,243, varav 1,370 kyrkoherdar och 866 komministrar.

Den kostnad ordinarie präst jämlikt de prästerliga löneförfattningarnas

bestämmelser har att vidkännas för vikarie under en månad å sin kyrkoherde-,

respektive komministerstjänst kan, med grov approximation, genomsnittligt

skattas, där vikarien jämväl uppehåller eller biträder vid

annan tjänst, till 135 kronor för kyrkoherde och 125 kronor för komminister

samt, där så ej är fallet, till 185 kronor för kyrkoherde och

175 kronor för komminister. Det framgår ju utan vidare av dessa siffror,

att det ifrågasatta, till 100,000 kronor maximerade anslagsbeloppet

ur kyrkofonden icke kan vara avsett att ersätta vikariatskostnader för

samtliga ordinarie präster i hela den utsträckning samma siffror angiva.

Man synes i stället, i första hand, ha förutsatt en utgallring av dem,

som över huvud skulle bliva anslagsberättigade, och dessutom tydligen

även ha tänkt sig, att bidragsbeloppet borde så utmätas, att den, som

toge möjligheten till semesterledighet i anspråk, regelrätt finge själv

vidkännas viss kvotdel av kostnaden därför.

Vad härvid angår de grunder efter vilka den förutsatta utgallringen

av anslagsberättigade skulle företagas, befinnes det, att de hittills rörande

denna fråga framförda förslagen företrädesvis följa två principiellt

helt skilda linjer. Efter den ena av dessa linjer skulle prövningen insättas

på den omständigheten, huruvida den ene prästen kunde förutsättas

vara i ett, objektivt sett, större behov av semestervila än någon

annan dennes kollega. Såsom (lern, vilka fran denna synpunkt i första

hand borde komma i åtanke till semesterkostnadsbidrag, har man framhållit

präster i städerna och i större landspastorat samt prästmän i mera

framskriden levnadsålder. Företräde till dylikt bidrag skulle^ följaktligen

enligt denna uttagningsprincip komma att grunda sig på något helst

då det gäller en talrik tjänstemannagrupp — så vanskligt att officiellt

bedöma som den relativa graden av rekreationsbehov de prästerliga befattningshavarna

emellan.

Enligt den andra av de berörda linjerna skulle grunden för uttagningen

av de bidragsberättigade vara en helt annan. Härvid har nian

nämligen tagit fasta på en särskild ordning, som behovet och förhållandena

själva skapat och, som — ehuru icke alltid i strikt författningsenliga

former — vunnit utbredd tillämpning såväl i städer som pa

landsbygden, nämligen den praxis, att tvä ordinarie präster — för möjliggörande

av en turvis semesterledighet för dem bada vikariera å

varandras tjänster under samtidigt uppehållande av sin egen och utan

anspråk ä eljest utgående pekuniär gottgörelse för bestridandet av den

andra tjänsten. Denna utväg har dock pä grund av särskilda förhållan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 63.

den i flera eller färre fall icke varit och kan även framgent icke alltid

bliva möjlig att tillita. Fördenskull ser sig i sådana fall den ledighetsbehövande

prästen ställd inför alternativet att antingen avstå från ledigheten

eller underkasta sig utgifterna för en särskild vikarie med

avlöningsanspråk enligt härför gällande författningsbestämmelser. Syftemålet

enligt förevarande lösningslinje skulle därför vara att i viss utsträckning

ekonomiskt bispringa just sistnämnda, mindre gynnsamt

lottade präster.

Vid ett närmare övervägande av det föreliggande problemet ledes man

otvivelaktigt till den uppfattningen, att endast denna senare utväg i

närvarande läge är framkomlig. En individuell behovsprövning av den

art, som i det föregående antytts, skulle, vill det förefalla, komma att

ställa domkapitlen inför en knappast överkomlig uppgift. Den ene

prästen tröttnar fortare än den andre, och det kan icke utan vidare

sägas vara bästa rättvisa, att giva den förre en förmån framför den

senare. Uppmärksammas bör även, att semesterledigheten ju icke blott avser

att tillgodose vilobehovet såsom sådant utan ej mindre att bereda

möjlighet till ett avbrott i yrkesverksamheten, varav tillfälle gives till

vistelse för kortare tid i annan omgivning än å tjänstgöringsorten. Att

prästerna enbart i förhållande till tjänste- eller levnadsålder skulle förhjälpas

till utnyttjande av denna möjlighet torde, djupare besett, ej

heller vara till prästbefattningens fromma.

Det visar sig likvisst, att även införandet av ett bidragssystem, som

följer det andra av de berörda alternativen eller som, närmare bestämt,

grundas på en kategoriklyvning mellan dem, som förutsättas kunna och

som förutsättas icke kunna ordna semesterfrågan utan kännbar ekonomisk

uppoffring, är förbundet med vissa i ögonen fallande vanskligheter.

Vad då först vidkommer den dubbel tjänstgöring, som de för semesterledighetens

möjliggörande tillämpade tjänstebytena medföra och förutsätta,

kan naturligtvis icke förnekas, att detta system såsom sådant ur

tjänsteorganisatorisk synpunkt är föga tilltalande. Systemet är emellertid

inom vår kyrka gammalt och har ju som bekant allt hitintills icke

kunnat avvecklas ens då det gäller upprätthållandet av de prästerliga

tjänsterna i landet vid vakanser, sjukdoms- och andra förekommande

fall, när behov av vikariat normalt förekommer. Efter prästbristens

upphörande har väl förhållandena på denna punkt väsentligen förbättrats,

men ytterst har man att föra dubbeltjänstgöringssystemet tillbaka

på det förhållandet, att ordination av adjunkter inom stiften icke sker

till större antal än att samtliga kunna garanteras avlönad sysselsättning

året örn. Att systemet i fråga likväl kunnat visa sig organisatoriskt

funktionsdugligt sammanhänger givetvis med de relativt fria tjänstgöringsformer,

varunder församlingsprästerna, åtminstone vid en jämförelse

med de flesta övriga befattningshavare i allmän tjänst, kunna utöva sin

verksamhet.

Det kan emellertid med fog antagas, att olämporna med dubbeltjänstgöringssystemet

i allt fall måste göra sig mindre påminta under sommarmånaderna,

varunder semesterledigheterna av naturliga skäl väl företrädesvis

komme att förläggas, helst denna tid av året för den kyrkliga

verksamheten inom landets församlingar gemenligen lärer representera

ett lugnare skede.

Det semesterbidragssystem man nu skulle söka riktlinjer för måste så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

lunda icke blott räkna med »tjänstebytenas» tillåtlighet — härvid naturligtvis

förutsatt, att dessa icke företagas endast under formen av privata

överenskommelser befattningshavarna emellan utan varda av domkapitlen

godkända och bekräftade med vederbörliga förordnanden — utan

vid regleringen måste till och med tillses, att bidragssystemet icke kommer

att verka därhän, att prästernas intresse av att i första hand söka

semester- och vikariatsfrågans ordnande genom tjänstebyte förminskas.

Systemets ömtåligaste punkt måste alltid bliva att i tillämpningen

finna objektiva kriterier på de fall, då präst enligt här antagna riktlinjer

skulle bliva bidragsberättigad. Två utvägar stå härvid till buds.

Man kan, förutsatt att totalanslaget från kyrkofonden för hela riket i

lag fixeras, överlämna åt administrativ efterreglering eller åt praxis att

söka sig fram till rättvisast möjliga normer för bidragsutdelningen, eller

man kan söka redan i lagbestämmelserna infoga vissa bindande regler

i förevarande avseende. Det vill förefalla, som örn man i valet häremellan

har att giva ett obetingat företräde åt den senare av dessa utvägar.

Det skulle då gälla att i lagstadgandet i ämnet såväl intaga en

allmänt begränsande bestämmelse beträffande de tjänsteorganisatoriska

fall, då bidrag, som här avses, må kunna utgå, som ock omedelbart

fixera bidragets belopp. Fördelen med ett sådant tillvägagångssätt är i

ett viktigt avseende uppenbar. Man kan med en sådan anordning undslippa

ett maximerande av totalanslaget, man undgår varje anledning

till konkurrens stiften emelian, då det gäller den anpart av anslaget,

som skulle komma på varje särskilt stifts lott, och Kungl. Majit befrias

från en årligen upprepad vansklig prövning, huru rättvisa härutinnan,

med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden, som råda inom de olika

stiften, skall kunna skipas. Över huvud synes det vara utomordentligt

angeläget att i görligaste mån förebygga, att den blivande prövningen

inom domkapitlen av hithörande ärenden, i brist på objektivt hållbara

regler för tillämpningen, löper ut i godtycket. Faran härför synes i

själva verket vara ojämförligt större än den olägenhet, som kan bliva

förbunden med en lagreglering, även örn denna senare skulle visa sig

oförmögen att i varje individuellt fall förverkliga den fulla likställigheten.

Vad så angår innebörden av de lagföreskrifter, som i här angivna syfte

skulle påkallas, lämnar ju sakens natur en viss omedelbar vägledning.

Givet är, att hinder mot tillitande av »tjänstebytesmetoden» i första

hand kan föreligga för de kyrkoherdar, som ensamma — eller sålunda

utan biträde vare sig av i pastoratet anställd komminister eller kyrkoadjunkt

eller av personligt ämbetsbiträde — fullgöra församlingsvården

inom sina pastorat. Väl kan ju tänkas att även en sådan »ensittarkyrkoherde»

i vissa fall blir i tillfälle att åvägabringa ett tjänstebyte,

i så fall med präst i grannpastorat. Men förutsättningarna härför äro,

såväl av geografiska som andra skäl, alltid ovissa. Där så ej kan ske,

böra ju tydligen de kyrkoherdar, som här avses, i första rummet hänföras

till de bidragsberättigades kategori. Men ett lagstadgande, som

förbehölle semesterbidraget uteslutande för nu angivna kyrkoherdar,

skulle påtagligen bliva för snävt. Man har nämligen att hålla i sikte,

att även i två- eller flerprästspastorat förhållandena kunna gestalta sig

så, att tjänstealternering mellan kyrkoherden och biträdande präst är

örn ej ogenomförbar så dock mycket oläglig. Företrädesvis komma här

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

i fråga de fall, där avståndet mellan de i samma pastorat tjänstgörande

prästernas stationeringsorter är allt för stort. Kyrkoherdar i pastorat

med dylik organisation av tjänsterna böra skäligen ej heller vara uteslutna

från möjlighet till erhållande av det tillämnade semesterkostnadsbidraget.

Huruvida kyrkoherde i fall, som här sist avses, skall vara

formellt berättigad till angivna förmån bör dock lämpligen i lagen varken

bindas till en bestämmelse örn viss minimiväglängd mellan stationeringsorterna

— en bestämmelse som ju med hänsyn till de vitt skiftande

kommunikationsförhållandena på olika orter skulle få en föga rationell

innebörd — eller lämnas åt det diskretionära avgörandet. En plausibel,

mot regleringens syfte på denna punkt tillräckligt svarande bestämmelse

synes vara, att man med »ensittarkyrkoherdarna» likställer kyrkoherdar,

vilkas enda biträde vid pastoralvården utgöres av komminister eller

kyrkoadjunkt med egen kyrkobokföringsskyldighet för viss del av pastoratet.

Den motivering, som här framförts för att till de formellt bidragsberättigade

kyrkoherdarnas kategori även hänföra vissa kyrkoherdar i tvåeller

flerprästspastorat, bör tydligen leda till att jämväl en komminister,

som är stationerad avsides i ett pastorat och där på mera självständigt

sätt ombesörjer församlingsvården, må kunna, där förhållandena i övrigt

så påkalla, göras delaktig av semesterkostnadsbidraget. Såsom ett speciellt

villkor härför bör dock givetvis — i likhet med för kyrkoherdarna —

gälla, att sådan komminister icke själv för den tid, varunder semesterledigheten

skulle uttagas, åtnjuter biträde av personlig adjunkt.

Vad härefter vidkommer beloppet av det tilltänkta semesterkostnadsbidraget,

måste dess utmätande bliva beroende av överväganden från

två skilda huvudsynpunkter. På sätt redan i det föregående betonats

har icke avsetts, att den semesterledige prästen, där särskilt förordnad

vikarie med anspråk på gottgörelse efter avlöningsförfattningarna blir

erforderlig, skall ersättas hela den därmed förenade utgiften. Totalkostnaden

för det allmänna för ifrågavarande ändamål har ansetts skäligen

böra begränsas till ungefär det belopp, 100,000 kronor, som tidigare föreslagits.

Spörsmålet uppställer sig då, till vilken högsta summa de individuella

bidragsbeloppen må kunna sättas för att kyrkofondens totalutgift,

därest de ovan i övrigt föreslagna normerna för bidragens tilldelande

lagfästas, icke skall gå utöver angivna kostnadsram. För beräkning

härav har på grundval av uppgifter ur 1935 års på Håkan Ohlssons

förlag i Lund utgivna »Statistisk matrikel över svenska kyrkans

prästerskap» verkställts utredning rörande antalet församlingspräster för

närvarande i riket jämte undersökningar angående dessas fördelning å

de olika pastoraten inom varje stift och om kyrkoherdarnas och komministrarnas

tjänstgöringsförhållanden med hänsyn till förekomsten i pastoratet

dels av prästerligt biträde i tjänsten, dels av skyldighet för komminister

att på eget ansvar ombesörja kyrkobokföringen för viss del av

pastoratet. Resultatet härav har sammanställts i en särskild tablå. Då

tiden icke medgivit någon kontroll av källuppgifterna i löneregleringsresolutioner

eller andra primärakter, måste reservation göras för eventuella

misstag och därav föranledda detalj fel i tablån. Eftersom de däri

ingående sifferuppgifterna emellertid endast äro avsedda att tjäna såsom

underlag för förhandsuppskattningen av den ungefärliga kostnaden för

semesterbidragen under givna förutsättningar, torde möjligen förekom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

mande fel i tablåns detalj uppgifter dock icke få någon större betydelse

för den föreliggande frågans bedömande.

Av tablån framgår, att enligt den använda matrikeln vid 1935 års

ingång funnos i riket, såsom förut omnämnts, tillhopa 1,376 kyrkoherdeoch

866 komministerstjänster. Därjämte funnos i pastoraten till —

huvudsakligast kyrkoherdarnas — biträde anställda sammanlagt 555

extra ordinarie församlingspräster, varav 184 kyrkoadjunkter och 371

pastoratsadjunkter och, av de sistnämnda, 195 såsom tillfälliga vikarier

och 176 såsom personliga ämbetsbiträden. Inom 592 pastorat åtnjöto

kyrkoherdarna icke biträde vare sig av komminister eller av kyrkoadjunkt

eller av pastoratsadjunkt såsom personligt ämbetsbiträde. I 261

andra pastorat hade kyrkoherden visserligen biträde i tjänsten av en

eller flera komministrar men åvilade komministern desslikes skyldighet

att på eget ansvar sköta kyrkobokföringen antingen för till pastoratet

hörande annexförsamling med egen kyrkobokföring eller för del av församling,

som utgjorde eget kyrkobokföringsdistrikt, och fanns därutöver

icke anställd någon kyrkoadjunkt eller någon pastoratsadjunkt såsom personligt

ämbetsbiträde åt kyrkoherden. I de här angivna pastoraten

uppehöllos vid angivna tidpunkt kyrkoherdetjänsterna till ett antal av

71, respektive 23 på tillfälliga förordnanden av pastoratsadjunkter. Inalles

441 komministrar voro speciellt anställda för viss annexförsamling

eller för särskilt kyrkobokföringsdistrikt inom församling och hade följaktligen

att på eget ansvar sköta kyrkobokföringen för sitt avskilda

tjänstgöringsområde. Av dessa komministerstjänster bestredos 35 för tillfället

av vikarierande pastoratsadjunkter.

För år 1935 finnas alltså inalles 592 »ensittarkyrkoherdar» och 261

kyrkoherdar utan biträde av annan präst än möjligen av komminister

med särskild kyrkobokföringsskyldighet samt därjämte 441 dylika komministrar

eller allt som allt 1,294 enligt den här föreslagna regleringen

semesterbidragsberättigade präster. Av dessa voro det ifrågavarande året

129 tjänstlediga med pastoratsadjunkter såsom vikarier. Då dessa lediga

präster i regel icke samt de för dem tjänstgörande vikarierna ej alls

skulle kunna komma i fråga till semesterbidrag, borde det uppgivna

totalantalet behöriga präster egentligen minskas med sistnämnda antal.

Då emellertid dylika vikariatsförhållanden givetvis betydligt växla under

olika år och flera av de lediga prästerna dessutom kunna förväntas

träda i tjänst under året och i följd därav möjligen kunna bliva berättigade

till semesterbidrag för åtminstone en del av den medgivna

semestertiden, torde det vara skäl att i den förevarande finansieringskalkylen

till större delen bortse från angivna minus-post. Man lärer

fördenskull skäligen kunna uppskatta antalet till semesterbidrag formellt

berättigade präster till mellan 1,250 och 1,300.

Fördelas det från kyrkofonden beräknade maximianslaget, 100,000

kronor, å hela detta antal präster, så erhålles 77 å 80 kronor för bidrag

åt varje präst.

Man linner sålunda, att, därest samtliga de präster, vilka enligt de i

det föregående föreslagna reglerna skulle vara formellt berättigade att

söka bidrag, som här avses, också efter företagen prövning skulle tilldelas

ett dylikt, totalutgiften troligen skulle komma att överskrida de

100,000 kronorna, redan örn månadsbidraget för en var av prästerna

sattes till 80 kronor. Förutsättas kan väl, att en viss, icke så oväsent
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

lig gallring alltid kommer att av domkapitlen företagas bland sökandena.

Men den reducering av kyrkofondens totalutgift för själva semesterbidragen,

som därigenom möjligen skulle uppstå, kan förmodas komma

att åtminstone delvis uppvägas av vissa ökade resekostnader, vartill

kyrkofonden författningsenligt jämväl lämnar bidrag. I den mån för

semesterledigheternas ordnande tjanstein-ten , i eldighet med förordnanden

av domkapitlen men utan bidrag från kyrkofonden, komma att

i vidgad utsträckning äga ruin mellan innehavare av prästerliga tjänster

i skilda pastorat, äga nämligen vederbörande viss rätt till särskilt kostnadsbidrag

för därav föranledda resor mellan pastoraten. Enahanda

resekostnadsbidrag kommer ock att utgå, därest under ledighet med

semesterbidrag såsom vikarie förordnas präst, som samtidigt har att

fullgöra tjänstgöring i annat pastorat. Härav uppkommande merutgift

för fonden bör rätteligen också redovisas.

Även från en annan synpunkt finnes det anledning tillse, att semesterkostnadsbidraget

icke sättes högre än till ett belopp motsvarande ungefår

hälften av den utgift, en för ändamålet förordnad vikarie enligt avlöningsförfattningarna

skulle åsamka den ordinarie prästen. Denna utgift

kan på sätt ovan nämnts — visserligen med grov approximation —- beräknas till ett belopp i genomsnitt, för olika tjänstgöringsförhållanden

växlande mellan 125 och 185 kronor, eller alltså i medeltal och i avrundat

belopp till 150 kronor för månad. I avseende härå har man att beakta,

att även den ordinarie jiräst, som kan bereda sig semesterledighet

genom tjänstebyte, icke alltid kan erhålla denna förmån helt utan vederlag.

Förutom en viss, åtminstone formellt utsträckt tjänstgöringsskyldighet

under tjänstealterneringstiden, lärer han icke så sällan få

underkasta sig även en pekuniär uppoffring, nämligen för ett särskilt

predikobiträde, vars tillkallande med hänsyn till predikoturerna i vederhörande

pastorat kan befinnas erforderligt. I betraktande härav bör

semesterbidraget, för att icke därigenom någon markerad olikställighet

i personliga ekonomiska uppoffringar skall uppstå mellan de bidragsberättigade

och de icke bidragsberättigade prästerna, ej sättas för högt.

Såsom ett från alla ovan framhållna synpunkter antagligt belopp har i

förslaget upptagits 75 kronor, beräknat för hel semesterledighet under

trettio dagar och lika för kyrkoherde och komminister.

Det har redan i det föregående antytts, att det här föreslagna bidragssystemet

med dess i viss mån schematiska reglering väsentligen måste få

karaktären av en försöksanordnmg. Kommer en blivande erfarenhet att

giva vid handen, att i individuella fall befogade intressen blivit genom

den anordnade regleringen otillbörligen tillbakasätta, torde därav påkallad

jämkning i regleringen kunna framdeles utan större svårighet

vidtagas.

Vad slutligen vidkommer avfattningen av det uppgjorda förslaget till

ändrad lydelse av 11 § prästlöneregleringslagen synes allenast behöva

ytterligare framhållas, att då i förslaget använts beteckningen »innehavaren

av kyrkoherdetjänsten» och »innehavare av komministerstjänst»

därmed avsetts att angiva, att även präst, som förordnats att såsom

vakansvikarie, som i 1935 års avlöningsreglemente avses, uppehålla vederbörande

tjänst, skall enligt de meddelade bestämmelserna vara lika

berättigad till erhållande av semesterbidrag som den ordinarie innehavaren

av tjänsten. Härvid är ju dock att uppmärksamma, att, därest

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition Nr 63.

vakansförordnandet endast omfattar del av kalenderåret, vakansvikarien

— i likhet för övrigt med annan präst som endast under del av året bestrider

sin tjänst — blott kan komma i åtnjutande av en mot tjänstgöringstiden

svarande part av det för helt tjänstgöringsår avsedda månadsbidraget.

Bestämningen i författningstexten för angivande av komminister med

särskild skyldighet i avseende å kyrkobokföringen har i huvudsak hämtats

från hithörande bestämmelser i 1915 års förordning angående kyrkoböckers

förande.

Av den i den sakkunniges här återgivna skrivelse omförmälda tablån

torde såsom bilagor till detta protokoll få fogas i tablån ingående dels

en »Sammanställning för år 1935 över svenska kyrkans prästerskap»,

dels ett »Sammandrag» över uppgifterna beträffande de särskilda stiften

rörande kyrkoherdarnas och komministrarnas tjänstgöringsförhållanden

med hänsyn till förekomst av prästerligt biträde i tjänsten m. m. (Bil.

B 1 och B 2).

I sitt av mig härförut omnämnda utlåtande hava kammar kollegiet

och statskontoret förmält sig i närvarande läge icke kunna giva anvisning

på annan väg till lösning av prästernas semesterfråga än den

som följts av den sakkunnige, varvid ämbetsverken tillika anfört, att

därest prästmännen nu skäligen ansåges böra tillerkännas semesterrätt,

ämbetsverken icke ville motsätta sig det av den sakkunnige framlagda

förslaget.

Sina erinringar mot förslagfet hava ämbetsverken utvecklat sålunda:

Det framlagda förslaget åsyftar ett möjliggörande av att ur kyrkofonden

i vissa fall anvisa bidrag till beredande av semesterledighet åt

ordinarie prästmän. Förslaget utgår alltså från ett konstaterande av,

att det med ordinarie prästtjänst förenade arbetet är av den art, att

det måste anses skäligt, att innehavare av dylik prästtjänst kommer i

åtnjutande av semester. Dylik semester skulle enligt förslaget beredas

prästmän på två olika sätt. I vissa fall skulle ur kyrkofonden utgå

bidrag till prästmannen för de utgifter, han måste vidkännas i form av

ersättning åt sin semestervikarie. I övriga fall åter skulle dylikt bidrag

icke utgå utan vederbörande prästman vara hänvisad att söka förskaffa

sig semesterledighet genom tjänstebyte med annan prästman, det vill

säga vardera prästmannen skulle, mot det att han åtnjöte semester viss

tid, under lika lång tid uppehålla, jämte egen, den andre prästmannens

tjänst. Genom denna uppdelning har ernåtts, att kyrkofondens utgifter

för ändamålet kunnat begränsas inom det maximibelopp 100,000 kronor,

vartill enligt tidigare förslag kyrkofondens bidrag för semesterfrågans

ordnande borde högst uppgå.

Emellertid torde fog förefinnas för antagande, att, därest en gång

fastslagits, att ordinarie prästmans tjänst är av den art, att med densamma

bör vara förenad semester, en sådan kategoriuppdelning, som

det föreliggande förslaget innebär, kommer att väcka opposition och

krav framställas på att alla ordinarie prästmän skola beredas bidrag

ur kyrkofonden till avlönande av semestervikarie. Anledning till ett

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

dylikt antagande torde föreligga så mycket mer, som förslaget icke innefattar

bestämmelser, som garantera de präster, vilka icke kunna erhålla

semesterbidrag ur kyrkofonden, semester genom tjänstebyte, utan deras

semesterledighet blir beroende av dels möjligheten att med annan överenskomma

örn tjänstebyte, dels ock domkapitlets sanktion av denna

överenskommelse. Ett dylikt tjänstebyte låter väl antagligen relativt

lätt ordna sig i många fall särskilt i större pastorat, framför allt i städerna,

med ett flertal prästtjänster. I andra fall torde de faktiska förhållandena

lägga stora svårigheter i vägen för tjänstebyten, exempelvis

i sådana stora ödebygds-, fjäll- och skogspastorat i norra och mellersta

Sverige, där den präst, som närmast skulle kunna ifrågakomma såsom

vikarie, är boende på plats, avlägset belägen från vederbörande kyrkoherdes

eller komministers bostadsort. Ä andra sidan torde i vissa mindre

pastorat med endast kyrkoherde, på grund av deras ringa storlek

och därav följande mindre arbetsbörda för den där anställda prästmannen,

möjlighet till semesterfrågans ordnande genom tjänstebyte

framstå som lättare än i sådana pastorat inom de norra och mellersta

delarna av landet, som nyss antytts. Erinras må härvid, att i motiveringen

till det föreliggande förslaget framhållits, att detsamma med sin

i viss män schematiska reglering måste få karaktären av en försöksanordning.

I enlighet med vad sålunda anförts finna ämbetsverken det nu framlagda

förslaget kunna väntas leda till ytterligare anspråk på kyrkofonden

samt vara behäftat med vissa, delvis av förslagsställaren själv

antydda brister. Ifrågasatt har varit att upptaga prästmännens semesterfråga

i samband med en allmän omprövning av prästerskapets löneförhållanden.

Enär en dylik omprövning knappast torde vara att förvänta.

inom en närmare framtid samt dä i nuvarande läge ämbetsverken

icke kunna giva anvisning på annan väg till lösning av semesterfrågan,

vilja ämbetsverken, därest emellertid prästmännen skäligen nu

böra tillerkännas semesterrätt; icke motsätta sig det föreliggande förslaget.

Ämbetsverken hava slutligen i förevarande sammanhang erinrat, att,

om förslaget genomfördes, i efterföljande administrativa bestämmelser

syntes böra stadgas, att befattningshavaren skall äga åtnjuta semester

eller däremot svarande ledighet allenast, när så kan ske utan hinder

för göromålens behöriga gång.

Frågan örn införande av en allmän rätt till kostnadsfri semester för ''

landets statskyrkopräster berör — såväl med hänsyn till en dylik åtgärds

rent lönemässiga betydelse som, kanske framför allt, med hänsyn

till dess tjänsteorganisatoriska förutsättningar och konsekvenser — rätt

centrala punkter i den gällande regleringen på prästlöneväsendets område.

Jag delar den av kyrkomötet uttalade uppfattningen, att detta

spörsmål icke lämpligen kan upptagas till en definitiv omprövning annat

än i samband med en allmän revision av den prästerliga lönelagstift - ningen, då en sådan kan föras fram till aktualitet.

Det föreliggande förslaget har, på sätt framgår av min härförut liim
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 63.

nade redogörelse, en väsentligen mindre räckvidd. Det begränsar sig till

en reglering, varigenom visst semesterkostnadsbidrag skulle under givna

förutsättningar kunna komma en vilobehövande prästman till del. De

praktiska svårigheter, som möta för utformningen av ett här åsyftat

bidragssystem, äro i ärendet utförligt framhållna. Förslagets karaktär

av ett provisorium och, i viss mån, av en försöksanordning är emellertid

desslikes understruken. Jag har för egen del funnit förslaget under

förhandenvarande omständigheter vara i sakligt hänseende antagligt,

men har jag funnit mig böra i förtydligande syfte företaga viss jämkning

i förslagets avfattning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag örn

ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering av

prästerskapets avlöning samt hemställer,

att Kungl. Majit måtte inhämta kyrkomötets yttrande,

huruvida kyrkomötet godkänner berörda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att skrivelse i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

Nils Lorichs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis ''proposition Nr 63.

Bilaga

till prat. över eckl.- ärenden den 9/io 1936.

(åberopad sid. 15)

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet, nr 7, med förslag till

lag örn ändrad lydelse av 11 % lagen den 9 december

1910 (nr ljjl, sid. 27) örn reglering av prästerskapets

avlöning; given Stockholms slott den 9 oktober

1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed inhämta kyrkomötets

yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade förslag

till lag örn ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering

av prästerskapets avlöning1.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

1 Detta förslag, vilket är likalydande med det i kyrkomötets skrivelse (Bil. A till prot. över

eckl.-ärenden den 22/i 1937) intagna författningsförslaget, har här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

17

Bil. A.

till prot. över eckl.- ärenden den °/io 1936.

(åberopad sid. 6)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 §'' lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)

om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering

av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

11 §•

1.------

5. Till innehavaren av kyrkoherdetjänsten i pastorat, där — förutom

biträdande präst, som enligt vad särskilt är stadgat på eget ansvar

sköter kyrkobokföringen för del av pastoratet, — annan präst icke finnes

till kyrkoherdens biträde anställd, ävensom till sådan innehavare av

komministerstjänst i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i

del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt, vilken icke

åtnjuter biträde av adjunkt, må, i enlighet med av Konungen härför

meddelade närmare föreskrifter, för beredande åt tjänstinnehavaren, i

den mån sådant prövas erforderligt, av semesterledighet under högst

trettio dagar av året utgå bidrag ur kyrkofonden med belopp, beräknat

efter 75 kronor för hel sådan ledighet under trettio dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i svensk författningssamling. 1

1 Senaste lydelse, se 1932: 405.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1037. 1 sami. Nr 63.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammanställning för år 1935 över svenska kyrkans prästerskap.

Stift

P a

t o

r a t

För-

sam-

lingar

Ordinarie

präster

Extra

ord

marie präster

En-

församlings

Två-

församlings

Tre-

församlings

Fyr-

församlings

Fem-

församlings

församlings

C/2

0

X

1

Sammanlagt

Kyrkoherdar

Komministrar

Sammanlagt

*) Kyrko-

adjunkter

Pastorats-

adjunkter

Tjänstlediga

Stifts-

adjunkter

Kontrakts-

adjunkter

Sammanlagt

Ämbets-

biträden

Vika-

rier

I.

Uppsala..............

80

62

15

1

1

—

159

258

159

89

248

27

9

28

5

3

_

72

II.

Linköping ............

67

53

9

3

—

—

132

212

132

65

197

14

19

13

—

2

—

48

III.

Skara...............

13

21*

31

30

15

5

115*

374

116

81

197

8

19

6

4

2

—

39

IV.

Strängnäs.............

53

46

5

2

—

—

106

168

106

55

161

7

14

13

3

2

—

39

V.

Västerås .............

72

22

5

—

—

—

99

131

99

68

167

8

8

14

1

1

—

32

VI.

Växjö...............

56

61

26

—

—

—

143

256

143

103

246

6

21

32

2

2

—

63

VII.

Lund...............

54

140*

9

19

—

—

222*

438

222

63

285

40

36

22

3

4

—

105

VIII.

Göteborg.............

32

50*

28

12

2

—

124*

275

125

93

218

27

33

16

3

2

—

81

IX.

Karlstad.............

36

22*

9

6

2

—

75*

142

75

72

147

5

8

14

3

1

—

31

X.

Härnösand............

59

22

9

1

—

—

91

134

91

65

156

7

3

16

1

2

—

29

XI.

Luleå...............

49

6

1

—

—

—

56

64

56

72

128

13

2

15

1

3

7

41

XII.

Visby...............

1

16

6

8

1

1

33

94

33

3

36

3

1

5

1

1

—

11

XIII.

Stockholm............

19

—

—

—

—

19

19

19

37

56

19

3

1

—

—

—

23

Tillhopa

591

523

153

82

21

6

1,376|| 2,565|

1,376| 8661 2,242|| 184

176

195

27

25

7

614

*) Bland kyrkoadjunkterna ha medräknats: 1 kapellpredikant, 1 fabrikspredikant och 3 stadskyrkopredikanter.

Beteckningar: kh = kyrkoherde; km = komminister; ka = kyrkoadjunkt; pa = pastoratsadjunkt: ämbetsbiträde;

pa-v = pastoratsadjunkt: vikarie; kbfd = del av församling, som är särskilt kyrkobokföringsdistrikt;

km med kbf = komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i kbfd.

o*

!=

cr o- —

2 ^

5 a >-t

o p o

n, f

ÉLgo:

82.

° n

i-» ^ rs

WtoE

Ö3

Ö3

00

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammandrag.

K

y —

r

- k

o -

- h

—

e —

r

- d

—

e

Km

med

o i t

rade

''rånsett

a v

km med

kbf

— av

>

m e

1 kbf

-

3

rt

0-

rt

3^

c3‘

3

to

sr

05

sr

05

sr

05

sr

iif-ö

•3 P

c

3

rt

P-

02

P

O-

rt

09

Cfi

cr

3 ?

>— P"

3 g-

rt rt

1—*

t-*

sr

p

1—*

sr

3

h-*

sr

3

t—*

sr

B

B

+

B

+

to

to

pr

3

to

sr

3

to

sr

3

3

+

05

05

sr

3

05

sr

3

05

sr

3

3

+

B

+

10

3

+

io

rf*

sr

B

rf*

sr

3

st é

S1 i

p

02 ^

p

so

rt

crq

£■

p:

3

p

sr

3

- m

+

ST

+

+

+

sr

+

+

+

sr

sr

+

+

+

sr

sr

sr

+

+

s o

§ a.

rt

3

c~ g-

p

P

3

to

P

P

3

i—*

to

p

3

H-*

to

h-

p

p

p

i—*

3 ^

P

B

P

C-

ca-

rt

09

C*

P

p

sr

p

sr

p

P

+

1—*

+

to

pr

p

sr

p

*0

p

+

i—*

pr

p

sr

p

p

+

i—*

+

+

to

sr

p

p

o sr

<<

-i

sr

p:

so-

rt

P-

sr

<5

P

p

•o

p

*0

p

P

"O

p

0

1

1»

i. . .

78

25

14

3

i

20

6

3

1

3

2

i

i

l

159

40

40

ii. . .

61

24

5

14

17

4

2

3

2

132

35

35

lil. . .

38

40

4

13

i

13

2

4

i

116

59

59

IV. . .

52

17

3

7

16

2

3

2

2

i

i

106

22

22

V. . .

49

5

2

4

26

4

3

3

i

i

i

99

19

19

VI. . .

55

46

2

12

i

19

1

3

2

1

i

143

68

4

72

VII. . .

131

16

20

21

4

9

7

5

3

1

2

i

i

i

222

24

2

26

VIII. . .

33

31

13

22

10

4

1

2

1

1

1

2

i

i

l

1

125

57

1

58

IX. . .

26

25

5

7

7

1

3

i

75

55

55

X. . .

35

23

3

1

19

3

1

1

5

91

31

31

XI.

7

7

7

1

20

4

1

7

2

56

29

29

XII. . .

27

2

2

1

1

33

2

2

XIII. .

1

2

2

1

6

3

i

2

i

19

—

—

S:a

592

2

261

80

106

7

177

40

3

28

11

1

28

17

i

3

5

3

5

i

i

i

2

1

i

i

1,376

441

7

448

853

1 därav tillhopa 71 kh med pa-v. 2 därav tillhopa 23 kh med pa-v. 3 därav sammanlagt 853 kli utan biträde av annan präst,

frånsett av km med kbf samt av dessa 853 kh inalles 94 kh med pa-v. 4 därav 35 km med pa-v. samt 31 km i särskilda kbfd.

p;

H

g° § ~

jf »''■ö

0^0

P r

Q- f

tö

Mtni

tö

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 63.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Martts proposition Nr 63.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,

Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

T. f. departementschefen, statsrådet Quensel anför:

Genom en den 9 oktober 1936 dagtecknad skrivelse, nr 7, begärde

Kungl. Majit kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid

skrivelsen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9

december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Detta förslag har av kyrkomötet godkänts, vilket kyrkomötet till Kungl.

Majit anmält i skrivelse den 10 november 1936, nr 17. Kyrkomötets

åberopade skrivelse torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bil. A).

Föredraganden hemställer härefter, att det av kyrkomötet godkända

lagförslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 68.

21

Bil. A

till prot. över eckl.- ärenden den 22/i 1937.

(åberopad sid. 20)

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 17, i anledning av

Kungl. Majits förslag till lag om ändrad lydelse av

11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering av

prästerskapets avlöning.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 19.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 9 oktober 1936, nr 7, har Eders Kungl.

Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för samma dag, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets

yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogat

förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910

(nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 §‘ lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)

om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering

av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

11 §•

1.-----

5. Till innehavaren av kyrkoherdetjänsten i pastorat, där annan präst

icke finnes till kyrkoherdens biträde anställd eller där jämte kyrkoherden

endast finnes biträdande präst, som enligt vad särskilt är stadgat på

eget ansvar sköter kyrkobokföringen för del av pastoratet,

samt till innehavare av komministerstjänst i annexförsamling med

egen kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt,

där ej denne tjänstinnehavare åtnjuter biträde av adjunkt,

må, i enlighet med av Konungen härför meddelade närmare föreskrifter,

för beredande åt tjänstinnehavaren, i den mån sådant prövas

1 Senaste lydelse, se 1932: 405 och 1934: 617.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

erforderligt, av semesterledighet under högst trettio dagar av året utgå

bidrag ur kyrkofonden med belopp, beräknat efter 75 kronor för hel

sådan ledighet under trettio dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kyrkomötet får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet godkänt

ifrågavarande, av Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslag.

Stockholm den 10 november 1936.

Underdånigst:

ERLING EIDEM.

G. H. Berggren.

Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

S70240

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:102 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 a1 i texten
  2. 1LU 1937:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 s. 1 i texten