Med förslag till lag om ändring i lagen den 21 november 1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i ny reglerade pastorat
21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:64, Med förslag till lag om ändring i lagen den 21 november 1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i ny reglerade pastorat
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 6Jj.
1
Nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändring i lagen den 21 november 1925 (nr 449)
örn resanslag åt vissa präster i ny reglerade pastorat;
given Stockholms slott den 22 januari 1937.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över
ecklesiastikärenden för den 9 oktober 1936 och den 22 januari 1937 vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändring i lagen den 21 november 1925 om resanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat.
GUSTAF.
N. Quensel.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
1 sami.
Nr 6/f.
1
2
Kungl. Majlis proposition Nr 6Jj.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat.
Härigenom förordnas, att stadgandet i andra stycket av 3 § lagen
den 21 november 1925 om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat
skall upphöra att gälla och att till samma lag skola fogas två nya
paragrafer, med ordningsnummer 4 och 5, av följande lydelse:
4 §.
Efter Konungens bestämmande må fast resanslag och tillfälligt resanslag
även tilldelas adjunkt, som avses i 14 § 3 mom. lagen den 9
december 1910 örn reglering av prästerskapets avlöning; skolande sådan
adjunkt för tid, varunder han uppbär fast resanslag, icke äga rätt till
honom eljest tillförsäkrad förmån av skjuts i tjänstärenden.
Resanslag åt adjunkt, som här sägs, skola gäldas på sätt och i den
ordning härförut stadgats i fråga om dylika anslag till ordinarie präster.
5 §•
Till tillfälliga resanslag, örn vilka förmäles i 3 och 4 §§, må icke något
år användas mer än sammanlagt 200,000 kronor av kyrkofondens medel.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Majds proposition Nr 64..
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 oktober 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Departementschefen, statsrådet Engberg anför:
I 11 § lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning,
vilket lagrum handlar örn ordinarie prästs löneförmåner, stadgas
i 3 morn., att ersättning för skjuts för resor i tjänsteärenden skall, i den
mån sådant prövas erforderligt, till vederbörande tjänstinnehavare utgå
ur kyrkofonden med belopp, som av Konungen, i enlighet med de i
orten rådande förhållandena, vid löneregleringens fastställande bestämmes.
Här avsedda skjutsersättning, vilken icke i något fall finge överstiga
250 kronor årligen, kunde, såsom av lagrummet framgår, tillerkännas
endast kyrkoherde och komminister. Genom lag den 21 november
1925 örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat har sedermera
föreskrivits, att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister,
som i prästlöneregleringslagen avses, skall, i den mån sådant prövas erforderligt,
såsom ersättning för skjuts för resor i tjänsteärenden erhålla
ett fast resanslag samt därjämte, under vissa betingelser, ett tillfälligt
resanslag. I samma lag stadgas vidare, att, i den mån lagen träder i
kraft beträffande prästerliga tjänstinnehavare, bestämmelserna i 11 §
3 mom. prästlöneregleringslagen skola upphöra att äga tillämpning.
Sedan vid 1934 års kyrkomöte väckts förslag om sådan ändring av
14 § prästlöneregleringslagen, att jämväl s. k. ständiga adjunkter kunde
tillerkännas skjutsersättning ur kyrkofonden, har kyrkomötet i underdånig
skrivelse den 1 december 1934, nr 26, anhållit, att Kungl. Maj:t
ville låta utarbeta förslag till sådan lagändring, att fast och tillfälligt
resanslag kunde tilldelas ständig adjunkt.
Med ständig adjunkt avses, såsom känt, sådan extra ordinarie prästman,
som omförmäles i 14 § 3 mom. prästlöneregleringslagen. I nämnda
lagrum föreskrives, att, där Konungen vid fastställandet av lönereglering
finner, att bibehållande eller inrättande av komministerstjänst inom
pastoratet icke erfordras, men att arbetet därstädes dock kräver, att
ordinarie tjänstinnehavare erhåller stadigvarande biträde av adjunkt,
ersättning för bostad och vivre ävensom adjunktsarvode åt sådan adjunkt
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 64.
skall i viss ordning gäldas av pastoratet. Enligt gällande reglemente
för prästerskapets avlöning av den 15 februari 1935 benämnas här ifrågavarande
adjunkter numera kyrkoadjunkter.
I fråga örn kostnaden för tjänsteskjuts för dessa adjunkter gäller vad
för adjunkt i allmänhet finnes föreskrivet i 14 § 1 mom. prästlöneregleringslagen,
vilket stadgande är av följande lydelse:
Bostad och vivre skola tillhandahållas adjunkt av den präst, till vilkens
biträde han är anställd eller vilkens tjänst han uppehåller, eller,
då tjänsten är ledig, av den som åtnjuter de med densamma förenade
inkomster.
Lag samma vare i fråga örn skjuts i tjänsteärenden; dock beträffande
adjunkt, som är anställd såsom biträde hos annan präst, endast i avseende
å tjänsteresor, som tjänstinnehavaren åt honom anförtror.
Förevarande vid 1934 års kyrkomöte väckta fråga har redan tidigare
varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning i följd av förslag av kyrkomötet
åren 1918 och 1925.
Kyrkofondskommittén, som avgav utlåtande över 1918 års kyrkomötes
förslag i ämnet, lämnade i detta sitt utlåtande en utförlig redogörelse
för tillkomsten av de ständiga adjunktsbefattningarna i den nuvarande
prästerliga lagstiftningen. I anslutning till denna redogörelse
framhöll kommittén, att riksdagen vid prästlöneregleringslagens antagande
tydligen tänkt sig, att ständiga adjunkter skulle inrättas endast i undantagsfall
och då särskilt i större pastorat med mera sammanträngd befolkning,
samt att den ständige adjunkten skulle hava sin bostad i omedelbar
närhet av kyrkoherden, vilken skulle vara såväl befogad att anförtro
adjunkten vissa särskilda tjänsteresor som ock skyldig att tillhandahålla
honom härför behövlig skjuts.
Härefter anförde kyrkofondskommittén bland annat:
Såsom den förut lämnade redogörelsen för tillkomsten av stadgandet
om ständiga adjunkter i 14 § 3 mom. prästlöneregleringslagen ger vid
handen, torde den utveckling, som sagda institution i praxis erhållit, gå
något utöver den ram, som lagstiftaren avsett att uppdraga. Härigenom
hava i åtskilliga fall uppstått svårigheter och missförhållanden, särskilt
beträffande adjunktens tjänsteresor och sättet för bestridandet av kostnaderna
för dessa.
1910 års lagstiftare synes hava utgått ifrån, att anställandet i ett
pastorat av en ständig adjunkt såsom kyrkoherdens biträde åtminstone
som regel icke skulle komma att i nämnvärd grad öka omfattningen
av kyrkoherdens tjänsteresor och storleken av hans skjutskostnader. Det
förutsattes tydligen, att församlingsborna alltid skulle vända sig till
kyrkoherden, som, då han så funne för gott, ägde i sitt ställe sända
adjunkten. Denne sistnämnde skulle ej hava att utan kyrkoherdens
order företaga några tjänsteresor. Anmodades han i sådant hänseende
av någon församlingsmedlem, borde han hänvisa vederbörande till kyrkoherden.
Kunde det i något enstaka fall förutses, att tjänsteresorna
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr Örskulle
komma att undergå mera avsevärd ökning i samband med adjunkturens
inrättande, finge man söka att vid utmätandet av kyrkoherdens
löneförmåner — tilläggsbelopp enligt 4 § 1 stycket löneregleringslagen
på grund av »eljest ökade utgifter» samt skjutsersättning
enligt 11 § 3 mom. samma lag — taga vederbörlig hänsyn härtill.
Vad beträffar sistberörda fråga örn förhöjning av tilläggsbelopp och
skjutsersättning har kommittén inhämtat, att dylik förhöjning i några
fall ägt rum. På grund av de i nyssnämnda författningsrum meddelade
bestämmelserna om absoluta maxima (för tilläggsbelopp 1,000 kronor
och för skjutsersättning 250 kronor) saknas dock ej sällan varje
möjlighet till förhöjning, och där förhöjning verkligen kan ske, måste
den stundom göras oskäligt låg.
Kommittén har från prästerskapet i nyreglerade pastorat infordrat
uppgifter angående omfattningen av de tjänsteresor, som ägt rum under
ecklesiastikåret 1918—1919, ävensom rörande vederbörande befattningshavares
direkta kostnader för sagda resor. En granskning av de inkomna
svaren från pastorat, där ständiga adjunktsbefattningar äro inrättade,
synes giva vid handen, att i vissa pastorat adjunkterna själva
fått svara för eventuella skjutskostnader. Detta synes särskilt vara
förhållandet, då adjunkten har sin bostad på annan ort än den, där
kyrkoherden är bosatt, i vilket fall kyrkoherden icke har det tillfälle
till utövande av kontroll över adjunktens resor, som stadgandet i 14
§ 1 mom. 2 stycket löneregleringslagen avser att bereda honom, ej heller
möjlighet att minska skjutskostnaden genom att med stöd av de bestämmelser,
som eventuellt kunna vara meddelade i gällande arrendekontrakt,
tillhandahålla adjunkten skjuts från lönebostället. I fråga
örn de pastorat, där adjunkten är stationerad å samma plats som kyrkoherden,
och där kyrkoherden i allmänhet synes bekosta adjunktens resor,
framgår, att kyrkoherdens kostnader för tjänsteskjuts i åtskilliga
fall måste anses oproportionerligt höga. Tydligen har den ständiga
adjunkten här i verkligheten fullgjort en komministers tjänsteåligganden.
I andra fall, där resekostnaderna varit jämförelsevis låga, har såsom
anledning härtill framhållits, att adjunkten företagit sina flesta resor
till fots eller å cykel, eller att kyrkoherden så gott som avstått från
att taga adjunktens biträde i anspråk vid arbetet utom dennes boningsort.
Kommittén anser vägande skäl tala för att möjlighet här beredes att,
då omständigheterna sådant påkalla, befria vederbörande kyrkoherde
från skyldighet att tillhandahålla till hans biträde anställd ständig adjunkt
nödig tjänsteskjuts, samt i stället tillerkänna adjunkten skjutsersättning
ur kyrkofonden.
Vad beträffar spörsmålet örn de fall, då en dylik anordning bör vidtagas,
torde det ligga i öppen dag, att så bör äga runi i de pastorat,
där adjunkten är stationerad på annan ort än kyrkoherden. I övriga
pastorat däremot måste saken avgöras efter noggrann prövning av aila
föreliggande omständigheter.
Då, såsom förut framhållits, vid utmätandet av löneförmånerna åt de
kyrkoherdar, vilka enligt de hittills fastställda löneregleringarna till sitt
biträde erhållit ständiga adjunkter, hänsyn oftast icke, eller åtminstone
icke i tillbörlig grad, kunnat tagas till den ökade skjutsbörda, som kunde
komma att åvila sagda kyrkoherdar, synes billigheten fordra, att de nya
6
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 6''4-
bestämmelserna vinna tillämpning jämväl i fråga om de pastorat, vilka
redan varit föremål för ny lönereglering.
Den kostnad, som skulle tillskyndas kyrkofonden därigenom, att en
del av de ständiga adjunkterna finge sig tillerkänd särskild reseersättning,
torde bliva skäligen obetydlig. Enligt kommitténs beräkningar
synes antalet dylika adjunkter, sedan samtliga pastorat blivit föremål
för ny lönereglering, kunna uppskattas till 80 å 90. Av detta antal
torde dock sannolikt minst en tredjedel komma att tjänstgöra i sådana
stadspastorat, där skjutsersättning icke utgår. Under förutsättning, att
flertalet övriga ständiga adjunkter komme i åtnjutande av skjutsersättning
samt att denna utginge med i medeltal 200 kronor för varje adjunkt
— för komministrarna torde medeltalet i de hittills nyreglerade
pastoraten uppgå till något över 200 kronor — skulle hela det erforderliga
beloppet kunna beräknas till 10,000 å 12,000 kronor.
Med hänsyn till att å ena sidan fall kunna förekomma, då det anses
lämpligast, att kyrkoherden fortfarande har skyldighet att tillhandahålla
den ständige adjunkten skjuts i tjänsteärenden, samt att å andra
sidan skjutsersättning bör kunna tilldelas även en adjunkt i redan nyreglerade
pastorat, måste författningsändringen erhålla en något annan
form än den av kyrkomötet föreslagna.
Under åberopande av det sålunda anförda hemställde slutligen kommittén,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen och kyrkomötet att
antaga följande förslag till lag om tillägg till 14 § 3 mom. prästlöneregleringslagen:
Härigenom
förordnas, att till 14 § 3 mom. lagen om reglering av prässterskapets
avlöning den 9 december 1910 skall fogas ett tillägg av följande
lydelse:
Där beträffande pastorat, inom vilket ständig adjunkt prövas böra
vara anställd, den ordinarie tjänstinnehavaren finnes icke skäligen böra
vara skyldig att tillhandahålla adjunkten skjuts i tjänsteärenden, må
skjutsersättning utgå till adjunkten ur kyrkofonden till belopp, som vid
löneregleringens fastställande bestämmes på sätt i 11 § 3 mom. föreskrives
om dylik ersättning till kyrkoherde och komminister.
Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i svensk författningssamling.
I pastorat, för vars prästerskap lönereglering före nämnda dag blivit
fastställd enligt lagen den 9 december 1910, må Konungen kunna tillerkänna
ständig adjunkt skjutsersättning ur kyrkofonden att utgå från
och med den 1 maj 1920 eller den senare dag, löneregleringen träder i
tillämpning.
Genom beslut den 19 mars 1920 fann emellertid Kungl. Maj:t 1918
års kyrkomötes berörda förslag icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.
I den vid 1925 års kyrkomöte i förevarande ämne behandlade frågan
anförde vederbörande kyrkomötesutskott i huvudsak följande:
7
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 6Jt.
De skäl, som enligt utskottets förmenande berättigade till ett förnyat
upptagande till prövning av föreliggande fråga, vore förnämligast,
att utskottet redan tillstyrkt och kyrkomötet antagit det samma år
framlagda förslaget till lag örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade
pastorat, med den i nämnda lagförslag innefattade principen örn såvitt
möjligt full ersättning åt vederbörande prästman för av hans tjänst föranledda
resor, samt att under senare år åtskilliga nya ständiga adjunktsbefattningar
blivit inrättade — särskilt i de till Kristianstads och Malmöhus
län hörande delarna av Lunds stift — vilka befattningar vore avsedda
att utgöra ersättning för dittillsvarande kyrkoherdetjänster och
i vart fall i församlingarnas ögon komme att vara fullt jämställda med
komministraturer.
Mot de för förslaget örn reseersättning åt de ständiga adjunkterna
framförda synpunkterna kunde framhållas, att de svårigheter, som dittills
uppstått för vederbörande adjunktstagare att gälda kostnaderna för
ständig adjunkts tjänsteresor, blivit förminskade, då givetvis kostnaderna
även för dessa resor måste inräknas i de kostnader, som enligt förslaget
till lag örn resanslag skulle berättiga till tillfälligt resanslag ur kyrkofonden.
Detta vore nog också riktigt, om man endast tänkte på den
ordinarie tjänstinnehavarens ekonomi, men därvid måste jämväl en helt
annan synpunkt vinna beaktande. Med den utveckling, som ständigad
junktssystemet under åren undergått — icke minst genom de berörda
åtgärderna i Lunds stift — hade dessa ständiga adjunkter i mångå fall
blivit förvandlade från vad de ursprungligen avsågos att vara — direkta
medhjälpare åt den ordinarie prästmannen, arbetande i närmaste beroende
av denne — till självständiga befattningshavare, som hade allt
gemensamt med en komminister, utom avlöningen och den ordinarie
anställningen. Det vore förvisso icke lämpligt, om dessa ständiga adjunkter
fortfarande skulle beträffande sina skjutskostnader hållas i ett
sådant beroende av den ordinarie prästmannen, som dittillsvarande bestämmelser
föranledde.
Av dessa skäl hade utskottet ansett nödigt att söka finna en utväg,
varigenom å ena sidan berörda ständiga adjunkters självständighet jämväl
beträffande rätten att använda ämbetsskjuts kunde ernås samt å
andra sidan i möjligaste mån full ersättning för dessa skjutskostnader
kunde erhållas.
Utskottet ansåg sig fördenskull helt kunna bortse från de ständiga
adjunkter, som stöde i så nära anslutning — såväl beträffande tjänstgöringens
art och omfattning som beträffande boningsplatsen — till
vederbörande ordinarie tjänstinnehavare, att inga svårigheter behövde
uppkomma därigenom, att den ständige adjunktens skjutskostnader inräknades
i de kostnader, som kades till grund för beräkningen av den
ordinarie tjänstinnehavarens reseersättningsbelopp efter den nya resanslagslagen.
Därutöver återstode dock de ständiga adjunkter, som dels —- låt vara
mot lagstiftarens ursprungliga avsikt — erhållit en mera självständig
tjänsteställning, dels ock tjänstgjorde i de talrika pastorat, diir av den
ena eller andra anledningen den nya resanslagslagen icke förrän senare
komme att vinna tillämpning.
Den enklaste lösningen på frågan vore givetvis en sådan ändring i
resanslagslagen, att ersättning jämlikt denna hade kunnat utgå till —
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 64.
förutom kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat — jämväl
ständiga adjunkter. Däremot talade emellertid dels det förhållandet,
att det enligt utskottets förmenande vore av vikt, att denna lag snarast
kunde börja träda i tillämpning, vilket dock skulle fördröjas, därest
den bleve sammankopplad med den föreliggande frågan, dels att det
icke syntes utskottet tilltalande att redan då föreslå en ändring i den
nya lagen, dels ock att beträffande de ständiga adjunkternas resekostnader
det icke syntes föreligga samma skäl som beträffande det ordinarie
prästerskapets resekostnader att i första hand anlita församlingsavgifter
och först subsidiärt kyrkofonden.
Därtill komme slutligen, att genom lagen örn resanslag 11 § 3 mom.
löneregleringslagen icke komme att helt upphävas utan endast i vissa
pastorat utbytas mot de nya stadgandena.
På grund därav hade utskottet ansett sig böra förorda ett tillägg till
14 § 3 mom. löneregleringslagen i huvudsaklig överensstämmelse med
kyrkofondskommitténs tidigare förslag.
Vid ett bifall därtill komme visserligen i åtskilliga pastorat den olägenheten
att inträffa, att i samma pastorat olika präster erhölle sin
skjutsersättning efter olika lagar och av olika prästerliga avlöningstillgångar,
men då motsvarande olägenhet förutsetts i fråga om de ordinarie
prästerna och beträffande dem icke ansetts böra tillmätas någon
större betydelse, borde detta ännu mindre bliva fallet beträffande den
jämförelsevis fåtaliga gruppen av ständiga adjunkter, som här kunde
komma i fråga.
Några större olägenheter därav, att de ständiga adjunkternas skjutsersättningar
jämlikt 11 § 3 mom. prästlöneregleringslagen icke hnge
överskrida 250 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg, borde icke
behöva befaras, då ju dessa prästmän oftast förekomme i större pastorat
med mera sammanträngd befolkning.
Kyrkomötets på här återgivna utskottsutlåtande grundade förslag”l
ämnet överlämnades på sin tid till 1927 års prästlöneregleringssakkunniga
och sedermera till 1931 års prästlöneutredning. I det förslag till
prästlönelag, som på grundval av sistnämnda berednings betänkande utarbetades
av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga, upptogs i 29 och
32 §§ föreskrift, att ständiga adjunkter (kyrkoadjunkter) skulle kunna
erhålla fast och tillfälligt resanslag. Då 1931 års omförmälda lagförslag
icke ledde till något resultat, såvitt löneregleringsfrågorna angick, avskrevs
också i sammanhang därmed 1925 års kyrkomötes här berörda
framställning ur ecklesiastikdepartementets diarium.
I sitt vid 1934 års kyrkomöte i frågan avgivna betänkande, nr 24,
framhåller kyrkolagsutskottet, att såväl kyrkomötet som vederbörande
ämbetsverk och två kommittéer på sin tid förordat, att skjuts i tjänsteärenden
skulle beredas ständiga adjunkter icke av de präster, till vilkas
biträde de vore anställda, utan genom till adjunkterna direkt utgående
anslag. Utskottet, som anslöte sig till denna ståndpunkt, anför
vidare:
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 64-
I motsats till 1925 års kyrkomötesutskott anser utskottet, att det icke
finnes skäl att ordna de ständiga adjunkternas skjutsfråga på annat sätt
än som skett beträffande ordinarie präster. De ständiga adjunkternas
arvoden gäldas nämligen av pastoraten nied samma tillgångar och i
samma ordning som de ordinarie prästernas löner. Utskottet förordar
därför, att möjlighet beredes de ständiga adjunkterna att erhålla fast
och tillfälligt resanslag på sätt örn kyrkoherde och komminister är
föreskrivet.
Över 1934 års kyrkomötes hemställan i dess av mig förut omförmälda
skrivelse nr 26 har kammarkollegiet, efter inhämtande av samtliga domkapitels
och Stockholms stads konsistoriums yttranden, den 14 oktober
1935 avgivit underdånigt utlåtande. Vad kyrkomötet hemställt har härvid
tillstyrkts av såväl kammarkollegiet som de övriga hörda myndigheterna.
Domkapitlen i Västerås, Lund och Härnösand understryka
emellertid i sina utlåtanden — i motsats mot vad med tidigare
förslag i ämnet avsetts — önskvärdheten av att samtliga innehavare av
ständiga adjunktsbefattningar tillerkännas rätt till erhållande av fast
resanslag med därmed förenad möjlighet att tillika få tillfälligt resanslag.
Sedermera har inom ecklesiastikdepartementet tillkallad sakkunnig,
kammarrådet Tom Wohlin verkställt utredning i ämnet och med skrivelse
den 30 juni 1936 avgivit ett förslag till vissa ändringar i prästlöneregleringslagen,
inrymmande befogenhet för Kungl. Majit att i särskilda
fall tilldela ständig adjunkt (kyrkoadjunkt) resanslag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad genom 1925 års lag medgivits för ordinarie
präster. Berörda lagförslag torde få såsom bilaga fogas till detta
protokoll (Bil. A).
Den sakkunnige anför i sin skrivelse följande:
För kyrkoadjunkterna gäller den för de biträdande församlingsadjunkterna
i gemen stadgade huvudregeln, att skjuts i tjänsteärenden skall
tillhandahållas adjunkten av den präst, till vilkens biträde han är anställd.
Prästlöneregleringslagen upptager dock härutinnan, beträffande
»adjunkt, som är anställd såsom biträde hos annan präst», den inskränkningen,
att berörda skyldighet för den ordinarie prästen endast skall
avse tjänsteresor, som denne anförtror åt adjunkten. I viss mån tveksamt
synes vara, huruvida sistberörda inskränkande bestämmelse skall
anses gälla icke blott de egentliga s. k. personliga ämbetsbiträdena utan
även den grupp av hjälppräster — kyrkoadjunkterna — varom nu är
fråga. I praxis torde dock kyrkoadjunkterna i förevarande hänseende
hava kommit att generellt intaga en mera oberoende ställning än de
personliga biträdena. I detta sammanhang är vidare att uppmärksamma
bestämmelserna i 2 kap. 21 § i 1935 års avlöningsreglemente, vari
stadgas, att där den, som skall tillhandahålla kyrkoadjunkten skjuts i
tjänsteärenden — eller alltså den som uppbär löneinkomsten vid den
ifrågavarande kyrkoherdetjänsten —, icke ställt sådan skjuts in natura
till kyrkoadjunktens förfogande samt kyrkoadjunkten på grund härav
fått själv bekosta av honom företagna tjänsteresor, så skall lönein
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 6‘4-
komsttagaren vid kyrkoherdetjänsten lämna kyrkoadjunkten gottgörelse
för resorna i penningar. Denna gottgörelse bestämmes, där vederbörande
icke åsämjas om beloppet, av domkapitlet.
Enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen måste praktisktorganisatoriska
skäl anses tala för, att kyrkoadjunkt må kunna tilldelas
ett självständigt resanslag i huvudsaklig överensstämmelse med de regler,
som härutinnan gälla för ordinarie församlingspräster. Såsom på sin
tid såväl kyrkofondskommittén som 1925 års kyrkomöte framhållit torde
dock en sådan anordning icke utan vidare kunna vinna tillämpning för
alla kyrkoadjunkter. Man har nämligen att beakta, att en del av dessa
hjälppräster skola vara stationerade på samma ort som kyrkoherden
samt att i fråga om denna grupp av kyrkoadjunkter av myndighet
(domkapitlet) meddelade föreskrifter örn göromålens fördelning mellan
den ordinarie och den extra ordinarie prästmannen merendels torde
saknas. Skulle i fall, som här avses, kyrkoadjunkten tilldelas ett självständigt
resanslag, torde anordningen kunna leda till, att den ordinarie
prästen — genom att uppdraga förekommande tjänsteresor inom pastoratet
åt kyrkoadjunkten i större omfattning än som vid beräkningen av
det för kyrkoherden bestämda resanslaget må hava förutsatts — beredde
sig möjlighet till besparing å det egna resanslaget. En reglering
med sådana oegentliga konsekvenser — även om dessa skulle bedömas
såsom företrädesvis teoretiska — lär givetvis böra undvikas. För tilldelandet
åt en på kyrkoherdens stationeringsort placerad kyrkoadjunkt
av ett självständigt resanslag bör man följaktligen uppställa den fordran,
att de prästerliga göromålen dessförinnan blivit mellan kyrkoherden
och adjunkten åtminstone i så måtto fördelade, att den senare beklätts
med en otvetydig rätt och skyldighet att i den omfattning, som
kan befinnas lämplig, på eget ansvar företaga resa i tjänsten. Och
ytterligare synes härvid böra förutsättas, att en dylik fördelning av
göromålen grundats icke blott på en privat överenskommelse de båda
prästmännen emellan utan på av domkapitlet härutinnan i instruktionsväg
utfärdade bestämmelser. Den lagändring, som påkallas för genomförande
av den nu ifrågasatta reformen, lär följaktligen icke böra gå
längre än att Kungl. Majit erhåller befogenhet att, med befrielse för
kyrkoherden från skyldigheten att tillhandahålla kyrkoadjunkten skjuts
i tjänsteärenden, tilldela den senare särskilt resanslag i överensstämmelse
med de regler, som härför gälla i fråga örn ordinarie präst, i första
hand vid de kyrkoadjunktstjänster, där innehavaren är stationerad å
annan ort än kyrkoherden, men därjämte även, efter allsidig prövning
av föreliggande omständigheter och under de särskilda förutsättningar
som nyss angivits, vid annan kyrkoadjunktstjänst.
På sätt 1934 års kyrkomöte anfört torde, då kyrkoadjunkternas arvoden
gäldas med samma tillgångar och i samma ordning som de ordidinarie
prästernas löner, följdriktigheten kräva, att de fasta och tillfälliga
resanslag, som efter en lagändring i nu avsett syfte skulle komma
att tilldelas kyrkoadjunkter, gäldas på samma sätt, som är föreskrivet
beträffande berörda förmåner för kyrkoherdar och komministrar.
Vad angår tidpunkten för genomförandet av den ifrågasatta reformen
vid nu befintliga kyrkoadjunktstjänster har av domkapitlet i Lund
framhållits, hurusom, då vederbörande kyrkoherdars skjutsersättningar
och fasta resanslag blivit fastställda med hänsyn tagen till resekostna
-
11
Kungl. Majlis ''proposition Nr 64.
derna för kyrkoadjunkterna, omläggningen icke syntes kunna företagas
annat än i samband med ny lönereglering för pastoraten. Tydligt är
att genom en sådan behandlingsordning reformen för det stora flertalet
kyrkoadjunktstjänster komme att skjutas mer eller mindre på framtiden.
Det vill emellertid synas, som om möjlighet icke skulle vara utesluten
att under givna förutsättningar låta omläggningen äga rum redan under
löpande löneregleringsperiod. Till en början bör hinder härför — även
om, såsom väl i regel bleve fallet, omregleringen skulle bliva förbunden
med en sänkning av det fasta resanslaget för kyrkoherden — icke föreligga,
om man för omregleringen avvaktar ett tjänstebyte å kyrkoherdetjänsten.
Men jämväl under en sittande kyrkoherdes tjänstetid inom
löneregleringsperioden bör omläggningen kunna åvägabringas, härvid
dock förutsatt, att kyrkoherden till åtgärden lämnar sitt godkännande.
Uppmärksammas bör, att reformen syftar till en tjänsteorganisatorisk
fördel icke minst för kyrkoherdarna. Det torde därför vara anledning
räkna med, att ett godkännande, som här sagts, såsom regel icke skall
komma att från dessas sida förvägras.
Vad härefter angår den författningstekniska utformningen av de bestämmelser,
som påkallas för reformens genomförande, må erinras om
att åt de för närvarande i prästlöneregleringslagen upptagna grundläggande
bestämmelserna örn adjunkternas avlöningsförmåner, särskilt i
vad dessa stadganden hänföra sig till kyrkoadjunkt erna, givits en föga
tillfredsställande avfattning. Bristfälligheterna härutinnan synas dock
numera vara av ringa betydelse, sedan i det nya prästerliga avlöningsreglementet
alla hithörande regler blivit på ett mera systematiskt sätt
och i lättare tillgänglig form sammanförda. Det förefaller vid sådant
förhållande, som örn det knappast skulle tjäna något praktiskt syfte att
nu söka ernå en förbättrad redigering av här åsyftade lagrum, en åtgärd
som förmodligen skulle nödvändiggöra en nästan fullständig omskrivning
av lagtexten i desamma. Det vill ock synas, som om den erforderliga
lagbestämmelsen för möjliggörande av resanslags tilldelande
åt kyrkoadjunkt skulle kunna infogas i 14 § 1 mom. prästlöneregleringslagen
även med bibehållandet i det väsentliga av paragrafens nuvarande
uppställning och avfattning i övrigt. Införandet på här angivna
ställe av ett dylikt tillägg synes dock göra det angeläget, att momentet
samtidigt kompletteras med en uttrycklig förklaring av innebörd, att
förmånen av bostad och vivre, som jämlikt 12 § tillkommer kyrkoadjunkt,
icke utgår in natura utan att till sådan adjunkt i stället för berörda
förmån alltid skall — på sätt och i den ordning i 14 § 3 mom.
sägs och i enlighet med de särskilda föreskrifter Kungl. Majit därom
meddelar — utgå ersättning i penningar. I detta sammanhang må
ytterligare uppmärksammas, att en lagändring i nu ifrågasatt syfte
givetvis nödvändiggör vissa efterföljande ändringar och tillägg i det i
administrativ väg utfärdade prästerliga avlöningsreglementet.
Vad slutligen vidkommer den utgiftspost, som kostnaden för de självständiga
resanslagen åt kyrkoadjunkterna komme att representera, är
att uppmärksamma, hurusom denna nya utgift åtminstone principiellt
får antagas bliva kompenserad av en motsvarande minskning av skjutsersättningarna,
respektive resanslagen för kyrkoherdarna. Att någon ökning
av totalutgiften för församlingsprästernas resor genom den härutinnan
föreslagna förändrade regleringen kommer att inträda, lär man
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 6Jt.
likvisst hava att räkna med. För en förhandsuppskattning av denna
ökning torde några säkrare hållpunkter knappast förefinnas. Den lär
dock för varje fall icke komma att bestiga sig till belopp, som kan få
någon väsentlig inverkan å vare sig pastoratens eller kyrkofondens
ekonomi.
Över det av den sakkunnige uppgjorda och sålunda motiverade förslaget
hava kammarkollegiet och statskontoret den 27 augusti
1936 avgivit gemensamt underdånigt utlåtande. Ämbetsverken, vilka i
själva sakfrågan instämma i vad den sakkunnige anfört, förklara sig
emellertid beträffande förslagets författningstekniska utformning anse
det stå i bättre överensstämmelse med det sätt, varpå bestämmelserna
om resanslag åt ordinarie präster utformats, att, utan ändring i prästlöneregleringslagen,
införa föreskrifterna om resanslag åt kyrkoadjunkt i
den särskilda lagen örn sådana anslag. I anslutning härtill ha ämbetsverken
till sitt utlåtande fogat ett utarbetat förslag till vissa ändringar
i den åsyftade resanslagslagen, vilket lagförslag jämväl torde få såsom
bilaga fogas till detta protokoll (Bil. B).
Departe
mentschefen.
Den ordning, som för närvarande gäller i fråga om beredande åt
kyrkoadjunkt av skjuts för resor i tjänsteärenden, kan icke betecknas
såsom tillfredsställande. Regleringen härutinnan tillkom i samband med
bestämmelserna i prästlöneregleringslagen om kyrkoadjunktsbefattningarnas
inrättande. Sedan kyrkoadjunktsinstitutionen under en mer än
tjuguårig utveckling fått sin betydelse i avsevärd grad vidgad, har den
nämnda regleringen i avseende å dessa adjunkters tjänsteresor kommit
att icke rätt väl ansluta sig till den självständigare ställning, många av
dessa befattningshavare numera intaga. Den föreslagna nyordningen,
varigenom skjutsersättningsfrågan skulle under givna förutsättningar
kunna för kyrkoadjunkt ordnas på samma sätt som för ordinarie präst,
nämligen genom tilldelandet åt dem av särskilda resanslag, synes mig
sålunda vara av behovet påkallad. Jag finner mig fördenskull hava anledning
förorda en omläggning av den hithörande författningsregleringen
efter de riktlinjer, som av den sakkunnige föreslagits.
Den för ändamålet erforderliga lagändringen föreslås av den sakkunnige
åvägabragt genom vissa jämkningar i avfattningen av 14 § 1 mom.
prästlöneregleringslagen. Ämbetsverken föredraga, att föreskrifterna i
ämnet, utan att ändring sker i nämnda lag, intagas i lagen den 21 november
1925 om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat. Såsom
skäl härför anföres hänsynen till den författningsmässiga systematiken
på ifrågavarande rättsområde.
Från den av ämbetsverken sålunda angivna synpunkten kan väl synas
likgiltigt, örn den erforderliga lagändringen vidtages i den ena eller i den
andra av här berörda lagar. Med hänsyn till de av den sakkunnige
13
Kungl. Maj.ts proposition Nr 64.
framhållna bristfälligheterna i avseende å prästlöneregleringslagens bestämmelser
om kyrkoadjunkternas avlöningsförhållanden kunna måhända
dock de övervägande skälen anses tala för att nu ifrågakomna lönebestämmelser
infogas i resanslagslagen.
Vad angår ämbetsverkens lagförslag bör emellertid uppmärksammas,
att föreskrifterna i 1 § resanslagslagen i väsentliga delar hava karaktären
av övergångsstadganden, vilka icke lämpa sig att förbindas med de
tillägg, om vilka nu är fråga. Enligt den gällande avfattningen av lagrummet
talas sålunda exempelvis örn lönereglering, som blivit fastställd
»före denna dag». Med denna tidsbestämning avses ju tidpunkten för
resanslagslagens första utfärdande. Upprepad i en lag om ändring av
paragrafen kommer den citerade tidsbestämningen att avse dagen för
ändringslagens promulgation. Tydligen bomme härigenom de i lagrummet
meddelade tidsanvisningarna att helt förryckas.
Jag har funnit, att de för möjliggörande av resanslags tilldelande jämväl
åt kyrkoadjunkter nu erforderliga bestämmelserna må kunna intagas
i resanslagslagen under en tilläggsparagraf i denna, varvid åt dessa bestämmelser
lämpligen synes böra givas en viss generellare avfattning.
Jag får härjämte erinra därom, att i 3 § andra stycket i resanslagslagen
nu finnes upptaget ett stadgande om viss begränsning av det belopp,
som för tillfälliga resanslag åt ordinarie präster årligen må av kyrkofondens
medel användas. Beloppet må sålunda icke överskrida 200,000
kronor. Känt är emellertid, att stadgandet hittills saknat praktisk betydelse,
då berörda anslag åt de ordinarie prästerna under intet år efter
resanslagslagens tillkomst ställt större anspråk å kyrkofonden än med
cirka 40,000 kronor eller sålunda femtedelen av nyss angivna summa.
Kyrkofondens totalutgift för de tillfälliga resanslagen lärer av skäl, som
av den sakkunnige framhållits, icke komma att i avsevärdare mån påverkas
därav, att dylika anslag nu skulle kunna i förekommande fall
tilldelas även en kyrkoadjunkt. Så länge likväl det angivna stadgandet
rörande här omförmälda kostnadsbegränsning kvarstår i lag, lärer denna
kostnadsbegränsning böra gälla ävenledes de tillfälliga resanslagen åt
kyrkoadjunkter, så att sådana anslag jämte motsvarande anslag åt ordinarie
präster, tillhopa, icke något år få överskrida den sålunda bestämda
kostnadsramen. Här omförmälda stadgande i 3 § andra stycket i resanslagslagen
synes vid den nu av mig förordade omredigeringen av samma
lag böra flyttas och, med viss jämkning i avfattningen, införas under
en särskild, sista paragraf i lagen.
T anslutning till vad jag nu anfört har jag låtit utarbeta förslag till
lag om ändring i lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag
åt vissa präster i nyreglerade pastorat.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 6£.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag
om ändring i lagen den 21 november 1925 om resanslag åt vissa präster
i nyreglerade pastorat samt hemställer,
att Kungl. Majit måtte inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkänner berörda lagförslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att skrivelse i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till kyrkomötet.
Ur protokollet:
Nils Lorichs.
Kungl. Majlis proposition Nr 6J+.
15
Bilaga
till prot. över eckl.- ärenden den w/io 1936.
(^åberopad sid. 14)
Kungl. Marits skrivelse, nr 9, till kyrkomötet med förslag till
lag örn ändring i lagen den 21 november 1925 (nr
449) örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade
pastorat; given Stockholms slott den 9 oktober
1936.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed inhämta
kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade
förslag till lag örn ändring i lagen den 21 november 1925 om resanslag
åt vissa präster i nyreglerade pastorat1.
GUSTAF.
Arthur Engberg.
1 Detta förslag, vilket är likalydande med det i kyrkomötets skrivelse (Bil. A till prot. över
eckl.-ärenden den 22/i 1937) intagna författningsförslaget, har här uteslutits.
16
Kungl. Majlis ''proposition Nr 6Ih
Bil. A
till prat. över eckl.-
ärenden den 9/io 1936.
(åberopad sid. 9)
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 27)
örn reglering av prästerskapets avlöning.
Härigenom förordnas, att 14 § 1 mom. lagen den 9 december 1910
om reglering av prästerskapets avlöning skall erhålla följande ändrade
lydelse:
14 §.
1. I stället för förmån av bostad och vivre, varom i 12 § stadgas,
skall till adjunkt, som avses i 3 mom. nedan, på sätt och i den ordning
i nämnda moment sägs utgå ersättning i enlighet med de närmare
föreskrifter, Konungen därom meddelar. Till sådan adjunkt skall, där
Konungen prövar skäligt så förordna och efter ty Konungen därvid bestämmer,
i stället för i 12 § angiven förmån av skjuts för resor i tjänsteärenden
utgå särskild ersättning i form av resanslag såsom beträffande
dylik ersättning är för ordinarie präster stadgat.
Annan adjunkt skall tillhandahållas bostad och vivre samt skjuts i
tjänsteärenden av den präst, till vilkens biträde han är anställd eller
vilkens tjänst han uppehåller, eller, då tjänsten är ledig, av den som
åtnjuter de med densamma förenade inkomster; dock i fråga om skjuts
i tjänsteärenden, där adjunkten är anställd såsom biträde hos annan
präst, endast i avseende å tjänsteresor, som tjänstinnehavaren åt honom
anförtror. Lag samma vare i fråga om skjuts i tjänsteärenden beträffande
i 3 mom. avsedd adjunkt, där denne icke enligt vad ovan stadgats
skall åtnjuta ersättning därför.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Av
Konungen med stöd av bestämmelserna i 14 § 1 mom. i dess lydelse
enligt denna lag meddelat förordnande om ersättning för skjuts i tjänsteärenden
åt i 3 mom. samma paragraf avsedd adjunkt må för visst pastorat
och dess prästerskap lända till efterrättelse, så snart sådant efter
lagens ikraftträdande kan ske utan förnärmande av i pastoratet utnämnd
kyrkoherdes rätt med avseende å honom enligt fastställd lönereglering
tillförsäkrade löneförmåner.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 64.
17
Bil. B
till prot. över eckl.-
ärenden den °/io 1936.
(åberopad sid. 12)
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 21 november 1925 (nr 449)
örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 21 november 1925 örn
resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat skola erhålla följande
ändrade lydelse:
1 §•
1. Varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister, som avses i lagen
den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, samt
varje sådan adjunkt, som omförmäles i 14 § 3 mom. nämnda lag (kyrkoadjunkt)
skall, i den mån sådant prövas erforderligt, såsom ersättning
för skjuts för resor i tjänstärenden erhålla ett fast resanslag å högst
500 kronor.
2. Kyrkoherde och komminister, för vilken lönereglering enligt lagen
om reglering av prästerskapets avlöning blivit före denna dag fastställd,
äger, därest han fått sig tillerkänd skjutsersättning jämlikt 11 § 3 mom.
samma lag, med frånträdande av denna skjutsersättning, under tiden
för löneregleringens giltighet såsom fast resanslag bekomma ett årligt
belopp, motsvarande dubbla beloppet av nämnda skjutsersättning.
För tiden efter det förnyad lönereglering enligt sagda lag bliver gällande
bestämmer Konungen vid sådan lönereglerings fastställande, i enlighet
med de i pastoratet rådande förhållanden, det fasta resanslaget.
3. För annan kyrkoherde eller komminister än som omförmäles i 2
mom. bestämmes, med iakttagande av vad i 1 mom. stadgas, det fasta
resanslaget av Konungen vid löneregleringens fastställande.
4. För kyrkoadjunkt bestämmes det fasta resanslaget av Konungen
vid löneregleringens fastställande; dock må, där Konungen finner skäl
därtill vara, fast resanslag tillerkännas kyrkoadjunkt för återstoden av
löneregleringsperiod, som börjat senast vid ingången av år 1937.
3 §•
Kyrkoherde, komminister eller kyrkoadjunkt, vilkens skäliga utgifter
under visst år för skjuts för resor i tjänstärenden överstiga det till
honom utgående fasta resanslaget, må, enligt bestämmelser, som ined
Bihang
till allm. kyrkomötets protokoll 1937. 1 sami. Nr 6//.
2
18
Kungl. Majds proposition Nr 6Jj.
delas av Konungen, kunna som bidrag till dessa utgifters bestridande
ur kyrkofonden erhålla ett tillfälligt resanslag.
För nu omförmält ändamål må icke något år användas mer än sammanlagt
200,000 kronor av kyrkofondens medel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
Då till kyrkoadjunkt utgår fast resanslag, skall den tjänstinnehavare,
till vars biträde han är anställd, icke vara skyldig att tillhandahålla
honom skjuts i tjänstärenden.
Kungl. Majlis proposition Nr 64-
19
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 januari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,
Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
T. f. departementschefen, statsrådet Quensel anför:
Genom en den 9 oktober 1936 dagtecknad skrivelse, nr 9, begärde
Kungl. Maj:t kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid
skrivelsen fogat förslag till lag om ändring i lagen den 21 november
1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat. Detta
förslag har av kyrkomötet godkänts, vilket kyrkomötet till Kungl. Maj:t
anmält i skrivelse den 10 november 1936, nr 19. Kyrkomötets åberopade
skrivelse torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bil. A).
Föredraganden hemställer härefter, att det av kyrkomötet godkända
lagförslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. A. Charpentier.
20
Kungl. Majlis proposition Nr 6Jj.
Bil. A
till prot. över eckl.-
ärenden den 2*/i 1937.
(åberopad sid. 19)
Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 19, i anledning av
Kungl. Marits förslag till lag om ändring i lagen
den 21 november 1925 (nr 449) örn resanslag åt
vissa präster i nyreglerade pastorat.
(Kyrkoiagsutskottets betänkande nr 21.}
Till Konungen.
I skrivelse till kyrkomötet den 9 oktober 1936, nr 9, har Eders Kungl.
Majit, under åberopande av ett skrivelsen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, förklarat sig vilja
inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände ett vid
skrivelsen fogat förslag till lag örn ändring i lagen den 21 november
1925 om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.
Lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 21 november 1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat.
Härigenom förordnas, att stadgandet i andra stycket av 3 § lagen
den 21 november 1925 om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat
skall upphöra att gälla och att till samma lag skola fogas två nya
paragrafer, med ordningsnummer 4 och 5, av följande lydelse:
4 §.
Efter Konungens bestämmande må fast resanslag och tillfälligt resanslag
även tilldelas adjunkt, som avses i 14 § 3 mom. lagen den 9
december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning; skolande sådan
adjunkt för tid, varunder han uppbär fast resanslag, icke äga rätt till
honom eljest tillförsäkrad förmån av skjuts i tjänstärenden.
Resanslag åt adjunkt, som här sägs, skola gäldas på sätt och i den
ordning härförut stadgats i fråga örn dylika anslag till ordinarie präster.
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 64-
5 §•
Till tillfälliga resanslag, om vilka förmäles i 3 och 4 §§, må icke något
år användas mer än sammanlagt 200,000 kronor av kyrkofondens medel.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kyrkomötet får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet godkänt
ifrågavarande, av Eders Kungl. Majit framlagda lagförslag.
Stockholm den 10 november 1936.
Underdånigst.
ERLING EIDEM.
G. H. Berggren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1937:103 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 a1 i texten
- 1LU 1937:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts ''proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 21 november 1925 s. 5 i texten