Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av ut sökning slag en

1937-02-12 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:87, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av ut sökning slag en

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

1

Nr 87.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av ut sökning slag en; given Stockholms

slott den 12 februari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami.

Nr 87.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i 4 kap. utsökningslagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 88 b §, av nedan angivna innehåll, samt att 73 och 91 §§

samma lag1 skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och

värderas; och åge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid

värderingen biträda. Är fråga om utmätning av fordran eller rättighet, vare

den från vilken fordringen eller rättigheten skall utgå pliktig att, efter anmaning,

lämna utmätningsmannen erforderliga upplysningar angående dess

innehåll; efterkommes ej anmaningen, åge överexekutor efter anmälan av

utmätningsmannen förelägga den tredskande vite samt fälla honom därtill.

Utmätes helt---eller sysslomannen.

88 b §.

Har fordran i penningar utmätts, anmode utmätningsmannen den från vilken

fordringen skall utgå att erlägga betalning till honom; dock att sådan

anmodan ej skall ske, där enligt vad förut är stadgat hinder för det utmättas

försäljning möter eller eljest särskilda skäl däremot äro. Sker betalning,

skall utmätningsmannen därom göra anteckning å handling, som

enligt 75 § må hava tagits i förvar, så ock skyndsamt underrätta gäldenären.

Beträffande influtet belopp gälle i tillämpliga delar vad om köpeskilling för

utmätningsvis såld lös egendom är stadgat. Skall sammanträde för medlens

fördelning äga rum, varde den tid inom vilken enligt 164 § sammanträdet

skall hållas räknad fran den dag då medlen inflöto till utmätningsmannen;

där betalningen sker i särskilda poster och utmätningsmannen med

hänsyn till de med sammanträde förenade kostnaderna så finner lämpligt,

må dock fördelningen uppskjutas till dess ytterligare medel bliva tillgängliga,

åliggande det utmätningsmannen att om uppskovet underrätta en var som

skolat kallas till sammanträdet.

Har fordran eller rättighet tagits i mät och var, då utmätningen skedde,

fråga om fordringens eller rättighetens bestånd beroende på särskild pröv
1

Senaste lydelse av 73 § se SFS 1891: 36 s. 5 (jfr 1928: 164), 91 § se SFS 1917 : 307.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

3

ning eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga kraft, må det utmätta ej

utan gäldenärens samtycke säljas förr än tvisten blivit slutligen avgjord eller

ock borgenären ställt pant eller borgen för den skada som kan tillskyndas

gäldenären genom försäljningen. Förekommer eljest på grund av förhållande,

som kan antagas vara av tillfällig natur, anledning därtill att utmätt

fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris, anmäle utmätningsmannen

det för överexekutor, som äger förordna om uppskov med

försäljningen på viss tid, överexekutor obetaget att, om anledning därtill

uppkommer, återkalla beslutet. Det åligger utmätningsmannen att, sedan

tid för uppskov som nu är sagt gått till ända, ånyo företaga målet.

91 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen

hålles, där ej i fall som i 90 § 2 mom. sägs kortare tid för kungörandet

finnes nödig. Auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton

dagar förut; och varde tillika, där så kan ske, inom samma tid särskilda

underrättelser örn auktionen med posten avsända till borgenären och gäldenären.

Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare

det gilh, om första kungörandet skett inom tid som nu är sagd.

Har gäldenären — —- — från ansvarighet.

Skall fartyg — —- -—- ske kan.

Är fråga---nödiga kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Genom lagen upphäves vad i lagen den 18 maj 1928 (nr 164) örn ändrad

lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen finnes stadgat därom, att 73 §

första stycket skall hava viss lydelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga om

vissa ändringar i utsökningslagen samt anför:

»Vid utmätning skall, där ej borgenären och gäldenären annorlunda sämjas,

fordran eller annan rättighet, som kan överlåtas, tillgripas efter andra

gäldenärens tillgångar av lös egendoms natur (62 § utsökningslagen). Någon

uttrycklig bestämmelse om att stridiga tillgångar ej må tagas i mät, så

länge ostridiga finnas, förekommer ej i utsökningslagen, men en dylik regel

torde dock böra antagas gälla.

Lös egendom som utmätes skall upptecknas och värderas av utmätningsmannen,

vilken, om så erfordras, äger tillkalla sakkunniga att biträda vid

värderingen (73 §). Syftet med dessa åtgärder är att fastslå dels vilken

egendom som skall träffas av utmätningen, dels ock huru mycket som behöver

tagas i mät för borgenärens förnöjande.

Sättet för det utmättas förvandlande i penningar är ej bestämt i utsökningslagen.

Endast för det fall att egendomen skall säljas finnas föreskrifter

meddelade. Försäljning sker genom offentlig auktion (89 §). Auktion å

fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar i förväg (91 §).

Kungörelse sker regelmässigt i kyrkan för den församling där försäljningen

äger rum samt därjämte, för den händelse gäldenär eller borgenär det begär

eller så eljest finnes lämpligt, i tidning inom orten och i närliggande församlingars

kyrkor (90 §). Någon särskild underrättelse till parterna om tid

och ställe för auktionen är ej påbjuden. I allmänhet får försäljning ej ske

förrän dom eller utslag, som ligger till grund för utmätningen, vunnit laga

kraft (40, 51 §§). Däremot behöver laga kraft ej ha åkommit själva utmätningen.

Som regel skall fordran eller rättighet säljas på landet inom tre

månader och i stad inom två månader efter det utmätningsmannen mottog

de för utmätnings företagande erforderliga handlingarna, vid äventyr att utmätningsmannen

eljest ådrager sig viss ansvarighet för det belopp varför

utmätning bort ske (163 §). Uppskov med försäljning sker — förutom på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

5

grund av överexekutors beslut om inhibition i samband med besvär över

utmätningen — därest tredje man, som gör anspråk på äganderätten till det

utmätta, hänvisas till domstol (69 §), vidare i vissa fall då utmätning verkställts

i död mans bo (88 a §) samt slutligen örn utmätningsborgenären medgiver

anstånd med försäljningen (86 §). Anstånd får ej lämnas för obegränsad

tid; skulle det fortfara ännu sex månader efter den dag då utmätningsmannen

mottog nyssnämnda handlingar, skall ansökningen anses förfallen

och verkställd utmätning återgå.

Erinras bör i detta sammanhang även örn vissa bestämmelser i den vid innevarande

års riksdag antagna lagstiftningen angående skuldebrev,1 vilken

träder i kraft den 1 januari 1937. Enligt den nya avfattning 75 § första

stycket utsökningslagen i samband därmed erhållit skall där stadgad skyldighet

för utmätningsmannen att, då fordran eller rättighet utmätes, taga i

förvar handling varå fordringen eller rättigheten grundar sig avse alla fall

då handlingen är av presentationspappers natur, d. v. s. då dess företeende

utgör villkor för fordringens utkrävande eller rättighetens utövande. Att behandla

såsom presentationspapper — och därmed inbegripna under nämnda

lagrum — äro enligt den nya lagstiftningen ej blott såsom för närvarande

torde anses vara förhållandet löpande skuldebrev, växlar, checkar, aktiebrev,

kuponger o. s. v. utan jämväl förlagsbevis och liknande masspapper

samt bankmotböcker, oavsett om dessa innehålla någon särskild presentationsklausul

eller ej.

Närmast i anledning av en på sin tid mycket omtalad rättegång, det s. k.

marsjömålet,2 ha utsökningslagens föreskrifter om utmätning och försäljning

av fordran blivit föremål för kritik. I sitt svar på en vid 1929 års riksdag

framställd interpellation i ämnet3 uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Bissmark, att bestämmelserna om utmätning av lös

egendom och försäljning av utmätt sådan egendom — vilka i det stora hela

syntes lia verkat tillfredsställande och icke givit anledning till berättigade

klagomål — i ett par avseenden påkallade särskild uppmärksamhet. En

revision av lagstiftningen i syfte att inskränka exekutiv försäljning av utmätta

fordringar och rättigheter vöre helt visst icke utan värde. Emellertid

förutsatte en dylik revision en ganska genomgripande omgestaltning av vissa

centrala delar av utsökningslagen.

Tidigare utredning.

Till utredning rörande den praxis som på olika håll rådde på förevarande

område samt de erfarenheter som därvid vunnits infordrades sedermera under

år 1929 av chefen för justitiedepartementet vissa upplysningar från överexekutorerna

i riket. Beträffande den sålunda erhållna utredningen må till

en början anmärkas att, såvitt av yttrandena framgår, utmätning och exe
1

SFS 1936:81—96.

2 Jfr N. J. A. 1926 s. 566 samt 1929 s. 130 oell 134.

3 II kam. prot. nr 36 s. 1 (jfr nr 14 s. 44.)

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

kutiv försäljning av fordran förekommit jämförelsevis sällan. På de flesta

håll torde därför någon egentlig praxis knappast kunna anses lia utbildat

sig.

Flertalet av de hörda myndigheterna förnekade eller förklarade sig i allt

fall sakna kännedom om att fall inträffat, då till följd av exekutiv försäljning

av fordran sakägare lidit förlust som kunnat undvikas genom ett lämpligare

realisationsförfarande. Åtskilliga förlustbringande försäljningar hade

emellertid konstaterats, därvid stundom i fråga örn vanliga penningfordringar

förlusten förklarades bero på att fordringarna sålts såsom tvistiga men

sedermera kunnat indrivas av förvärvaren. I allmänhet anmärktes endast

enstaka fall då förlust inträffat; dock saknades ej uttalanden av den innebörd

att exekutiv försäljning av utmätt fordran alltid eller i regel medförde

förlust för sakägarna. Å andra sidan gavs i flera yttranden uttryck åt den

uppfattningen att de vid exekutiva auktioner uppkommande förlusterna i

allmänhet ej vöre större då det gällde fordringar eller rättigheter än vad förhållandet

vöre beträffande annan lös egendom.

Beträffande det använda realisationsförfarandet framgår av yttrandena,

att exekutiv försäljning av bankfordran i allmänhet undvikits men att praxis,

i den mån nian kan tala örn någon sådan, i övrigt varit ganska skiftande.

Bankfordringar torde i regel ha indrivits omedelbart genom beloppets uttagande

i banken; var fordringen ej förfallen, synes likväl indrivning stundom

ha skett omedelbart mot erläggande av straffränta, medan i andra

fall utmätningsborgenären lämnat anstånd till dess uppsägningstiden utgått.

I fråga om andra säkra, till betalning förfallna fordringar än bankfordringar

synes på vissa håll åtminstone försök till indrivning ha plägat

göras genom att den förpliktade anmodats inbetala sin skuld. Även då den

utmätta fordringen ej varit förfallen, synes stundom indrivning ha förekommit

på frivillighetens väg, sedan utmätningsborgenären lämnat erforderligt

anstånd med det exekutiva förfarandet. I andra dylika fall, liksom

i en del fall då kvittningsanspråk framställts, har utmätningsmannen kunnat

åstadkomma uppgörelse mellan parterna. Osäkra eller tvistiga fordringar

torde merendels lia försålts på auktion.

Flertalet överexekutorer uttalade sig mer eller mindre bestämt till förmån

för upptagande i utsökningslagen av bestämmelser om realisation av

utmätt fordran annorledes än genom exekutiv försäljning. I detta avseende

framlades förslag av mycket skiftande innehåll. Allmänt synes emellertid

ha förutsatts skyldighet för utmätningsmannen att i första hand söka

förmå den förpliktade att godvilligt infria sin skuld eller så stor del därav

som svarade mot utmätningsborgenärens fordran, därvid eventuellt viss kapitalrabatt

skulle kunna medgivas i fall då fordringen ej vore till betalning

förfallen. Beträffande det förfarande som skulle komma till användning i

händelse betalning ej erlades frivilligt hänvisade åtskilliga myndigheter, med

eller utan reservationer på särskilda punkter, till olika i utlandet tillämpade

system, innefattande indrivningsåtgärder genom en kurators eller sysslomans

försorg eller ock den utmätta fordringens överlåtande under vissa villkor på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

7

utmätningsborgenären såsom betalning eller till indrivning. I andra yttranden

åter förordades att eventuell indrivning ombesörjdes av utmätningsmannen.

Vid sidan av dessa mer eller mindre vittgående reformförslag

framlades även förslag till lagändringar av ganska begränsat innehåll, såsom

förbud mot exekutiv försäljning av bankfordran eller uttryckliga bestämmelser

om att realisation av utmätt fordran finge ske annorledes än genom exekutiv

auktion och om skyldighet för utmätningsmannen att vid realisationen

så förfara, att onödig förlust ej tillskyndades vare sig utmätningssökande eller

utmätningsgäldenär.

I åtskilliga yttranden framhölls, hurusom för närvarande utmätt fordrans

realisation genom indrivning ofta omöjliggjordes genom vederbörandes ovillighet

att tillhandahålla erforderliga upplysningar rörande fordringen, därvid

i fråga örn bankfordringar den bl. a. i 258 § banklagen stadgade banksekretessen

stundom syntes ha tagits till intäkt för vägran. Med anledning

därav ifrågasattes ganska allmänt, såväl av de myndigheter vilka påkallade

laglig reglering av indrivningsförfarandet som från andra håll, huruvida ej

föreskrift borde meddelas om skyldighet för den från vilken en riss fordran

skulle utgå — åtmistone såvitt anginge banker eller därmed jämförliga företag

— att, då fordringen utmätts eller skulle utmätas, på begäran av utmätningsmannen

lämna upplysningar angående densamma. Såsom en bidragande

orsak till att indrivning av utmätt fordran ej förekomme oftare framhölls

även ansvarighetsbestämmelsen i 163 § utsökningslagen, varför en förlängning

av den där stadgade fristen ansågs av behovet påkallad. I ett par yttranden

förordades av liknande skäl utsträckning av den tid varunder enligt

86 § anstånd må lämnas i utmätningsmål; bl. a. ifrågasattes att anstånd

med försäljning av fordran, varom tvist vore anhängig, skulle kunna medgivas

till dess tvisten blivit slutligen avgjord.

Anmärkas må även en del uttalanden som, utan att avse eller omedelbart

sammanhänga med frågan om utmätt fordrans indrivning, likväl beröra möjligheterna

att undvika förlustbringande realisation av sådan fordran eller av

lös egendom i allmänhet. Sålunda underströko några myndigheter behovet

av garantier för att vid utmätning av rättighet grundlig utredning beträffande

dennas värde verkställes. Såsom medel att förebygga försäljning till

uppenbart underpris föreslogs i vissa yttranden, att utmätningsmannen skulle

äga fastställa ett pris varunder exekutiv försäljning av lös egendom ej finge

ske eller vägra försäljning i fall då det på auktionen bjudna priset vore

orimligt lågt. Önskvärdheten av effektivare föreskrifter angående kungörande

av exekutiv auktion framhölls i flera fall, därvid bl. a. föreslogs att

kungörelse i ortstidning skulle göras obligatorisk, att kungörelse skulle anslås

på lämplig plats samt att utmätningsmannen skulle vara skyldig att

örn utlyst exekutiv auktion underrätta utmätningssökanden och utmätningsgäldenären,

eventuellt även den från vilken utmätt fordran skulle utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Utkast till nya bestämmelser oell yttranden däröver.

På grundval av den sålunda införskaffade utredningen utarbetades sedermera

inom justitiedepartementet en promemoria i ämnet jämte utkast till

lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen samt till kungörelse örn

ändrad lydelse av 9 § kungörelsen den 14 december 1917 (nr 870) om landsfiskals

och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens

tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas.

Lagutkastet upptog dels vissa ändringar i 73 och 91 §§ utsökningslagen,

dels ock en ny paragraf, betecknad 88 b §, i lagens 4 kap. I 73 § skulle införas

en föreskrift att, då fråga vore om utmätning av fordran eller rättighet,

den från vilken fordringen eller rättigheten skulle utgå vore pliktig att

efter anmaning lämna utmätningsmannen sådana upplysningar angående

fordringens eller rättighetens innehåll som erfordrades för dess värdering;

efterkommes ej anmaningen, skulle överexekutor äga att efter anmälan

av utmätningsmannen förelägga den tredskande vite samt honom därtill

fälla. — Den föreslagna 88 b § innehöll i sitt första stycke vissa bestämmelser

angående frivillig indrivning av penningfordran. Hade sådan fordran

utmätts, skulle sålunda utmätningsmannen, där det ej i visst fall funnes

olämpligt, anmoda den från vilken fordringen skulle utgå att erlägga betalning

till utmätningsmannen. Om skedd betalning hade utmätningsmannen

att göra anteckning å handling som tagits i förvar enligt 75 § utsökningslagen

samt skyndsamt underrätta panthavare varom förmäles i 138 § samma

lag. Beträffande influtet belopp skulle i övrigt i tillämpliga delar gälla vad

om köpeskilling för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat; för det fall

att sammanträde för medlens fördelning skulle äga rum meddelades vissa

specialbestämmelser. — I 88 b § andra stycket stadgades att, örn fordran

eller rättighet tagits i mät och dess giltighet då var beroende på särskild prövning

eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga kraft, det utmätta ej finge

säljas förr än frågan om gäldenärens rätt blivit slutligen avgjord. Från

denna regel medgavs undantag, såvida borgenären och gäldenären därom

åsämjades eller ock borgenären hos överexekutor ställde pant eller borgen

för den skada som kunde tillskyndas gäldenären genom försäljningen. Förekomme

eljest på grund av förhållande, som kunde anlagas vara av tillfällig

natur, anledning därtill att utmätt fordran eller rättighet skulle säljas till

uppenbart underpris, hade utmätningsmannen att anmäla detta hos överexekutor,

vilken skulle äga förordna om uppskov med försäljningen. — Slutligen

skulle i 91 § införas föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen

att, där så kunde ske, genom särskilda kallelsebrev underrätta borgenär och

gäldenär örn auktion å lös egendom.

över promemorian och författningsutkasten lia efter remiss utlåtanden

avgivits av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Jämtlands län,

överexekutorerna i Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, generalpoststyrelsen,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen samt sty
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

9

relserna för föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfogdar.

Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit yttranden från magistraterna

i vissa städer, landsfogden i Stockholms län, vissa landsfiskaler och

länsföreningar av landsfiskaler, stadsfogdarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg

och Uppsala, handelskammaren i Göteborg samt styrelserna för Svenska

bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har det övervägande

flertalet givit sin anslutning till det remitterade förslagets huvudlinjer, därvid

emellertid i en del fall framställts erinringar eller andra särskilda önskemål

beträffande bestämmelsernas närmare utformning. Stadsfogdeföreningen

har, under framhållande att någon genomgripande revision av utsökningslagen

eller dess centrala delar icke syntes erforderlig i förevarande sammanhang,

dock förordat vissa mera omfattande lagändringar än förslaget

avsett. Sparbanksföreningen har ansett, att man för närvarande borde

inskränka sig till att stadga skyldighet för den av vilken fordringen skall utgå

att lämna uppgift om densamma samt att ålägga utmätningsmannen att i

första hand söka utfå betalning för utmätt fordran.

I de utlåtanden som innefatta ett tillstyrkande i huvudsak av departementsförslaget

har någon särskild motivering därtill i allmänhet icke givits.

Önskvärdheten av de ifrågavarande lagstiftningsåtgärderna har dock i flera

fall understrukits. Överståthållarämbetet har såsom allmänt omdöme uttalat

att de föreslagna bestämmelserna, ehuru nära anslutande sig till gällande

utmätningssystem, syntes kunna förväntas komma att fylla avsett syfte.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett förslaget ägnat att i avsevärd mån

råda bot på de brister som vore rådande i anmärkta avseenden, och jämväl

länsstyrelsen i örebro län har funnit dess föreskrifter lämpliga och väl avvägda.

Förste stadsfogden i Malmö har anfört, att lagförslaget syntes i stort

sett eliminera de olägenheter som utan tvivel varit förbundna med utmätning

och realisation av rättigheter samt att förslaget, vilket så långt sig göra låtit

uppbyggts på redan flerstädes tillämpad praxis, icke gåve anledning till principiella

erinringar. Bank- och fondinspektionen har anslutit sig till yttrandet

från bankföreningen, vilken ansett det riktigt att lagstiftningsåtgärder

vidtoges uti de i promemorian behandlade hänseendena och ej funnit något

att anmärka mot de ifrågasatta bestämmelserna.

Mot förslaget att i 73 § utsökningslagen införa bestämmelse örn viss uppgiftsskyldighet

för den från vilken den ifrågavarande fordringen eller rättigheten

skall utgå har ingen erinran framställts. Sparbanksföreningen har

särskilt uttalat, att ett sådant stadgande vore ägnat att omöjliggöra en upprepning

av det i marsjöfallet tillämpade förfarandet att sälja en till existens

och storlek oviss bankfordran, och sparbanksinspektionen har framhållit

hurusom, i fall då cn bankmotbok ej kunde återfinnas, utmätningsman även

efter den nya skuldebrevslagstiftningens genomförande kunde bliva hänvisad

att hos vederbörande bankinrättning begära uppgift rörande utmätningsgäldcnärens

tillgodohavande. Generalpoststyrelsen har förklarat att, såvitt

anginge hos postsparbanken eller å postgiro innestående medel, förslaget för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

postanstaltcrnas vidkommande endast innebure en kodifiering av praxis.

Styrelsen har emellertid även betonat, att postanstalts upplysningsplikt beträffande

postanvisningar och utbetalningskort icke syntes böra sträcka sig

längre än till att angiva beloppet av en viss, av utmätningsmannen noga individualiserad

penninganvisning, något som enligt styrelsens uppfattning också

stöde i överensstämmelse med det föreslagna stadgandets avfattning. —

Stadsfogdeföreningen har påkallat införande av uppgiftsskyldighet jämväl

för utmätningsgäldenären och annan som i dennes frånvaro tillsagts att närvara

vid utmätningsförrättning, och stadsfogdarna i Göteborg ha funnit det

böra åläggas utmätningsgäldenären ej blott att lämna nödiga upplysningar

utan även att tillhandahålla för utmätnings verkställande erforderliga handlingar.

En överexekutor har ock understrukit behovet av bestämmelser i

syfte att de av utmätningsmannen inhämtade upplysningarna skola bringas

till spekulanternas kännedom.

Den såsom tvångsmedel för uppgiftsskyldighetens utkrävande föreslagna

anordningen med vitesföreläggande genom överexekutor bär i en del fall

gjorts till föremål för anmärkningar. I de nyssnämnda yttrandena från

stadsfogdehåll, liksom även av överexekutor i Hälsingborg, har förordats införande

av omedelbar ansvarspåföljd för åsidosättande av skyldighet att

lämna upplysningar eller, eventuellt, tillhandahålla handlingar. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, som funnit det föreslagna lagfästandet av

uppgiftsskyldigheten innebära en avsevärd förbättring, har ifrågasatt huruvida

icke i stället för vitesbestämmelse borde stadgas att, om den från vilken

fordringen eller rättigheten skall utgå vägrar att lämna av utmätningsmannen

begärda upplysningar eller lämnar medvetet felaktiga upplysningar,

detta för honom skall medföra skadeståndsskyldighet. Även har förordats

att, till sparande av tid och kostnader, utmätningsmannen skulle äga att vid

upplysnings avfordrande meddela vitesföreläggande, vilket sedermera kunde

underställas överexekutor för fastställelse. Som följd av utkastets förevarande

bestämmelser har enligt ett par yttranden en utsträckning av de i 163 §

utsökningslagen stadgade tidsfristerna ansetts önskvärd. Även har, med

hänsyn till den icke obetydliga tid som på grund av de nya bestämmelserna

syntes kunna komma att förflyta mellan utmätningen och värderingen, ifrågasatts

huruvida ej behov förelåge av särskild föreskrift om den tidpunkt då

förmånsrätt skall anses ha uppkommit.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet för utmätningsmannen att

söka åvägabringa indrivning av utmätt penningfordran genom anmaning till

den förpliktade tredje man att betala (88 b § första stycket) ha i allmänhet ej

givit anledning till erinringar. Länsstyrelsen i Östergötlands län har såsom

sin övertygelse uttalat, att redan ett fastslående i lag av utmätningsmans

befogenhet att annorledes än genom försäljning söka få likvid för utmätt

fordran skulle verka därhän att exekutiv försäljning av sådan fordran mera

sällan komme att äga rum. Vissa stadsfogdar lia betonat att de nya bestämmelserna

innebure ett lagfästande av praxis som av dem tillämpats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit övervägande skäl tala för en regel,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

11

att det föreslagna anmaningsförfarandet icke skulle få tillämpas med mindre

exekutionsfordringen vore sådan att försäljning av det utmätta finge ske.

Liknande ståndpunkt har intagits av förste stadsfogden i Malmö. Anförts

har även, att i utmätningsmannens anmaning borde angivas viss tid inom

vilken betalning skall ske, och att närmare föreskrift borde meddelas rörande

sättet för anmaningens verkställande. Sparbanksföreningen bar förordat införande

av befogenhet för utmätningsman att vid indrivning av icke förfallen

fordran medgiva en enligt bankmässiga grunder beräknad rabatt. Häri bär

sparbanksinspektionen instämt. Stadsfogdeföreningen har -—- under framhållande

att försäljning på auktion ej vöre något lämpligt medel för realisation

av fordringsrätter och därför borde få tillgripas endast i sista hand —- förordat

att indrivningen överlämnades åt stadsfogden eller av honom förordnad och

under hans uppsikt stående syssloman; stadsfogden skulle äga medgiva

uppskov med fordringens försäljning, och all redovisning och fördelning av

medel skulle åvila honom. Beträffande själva förfarandet har från en länsstyrelses

sida framhållits, att jämväl utmätningsgäldenären borde erhålla underrättelse

om belopp som influtit å honom tillhörig fordran, då det vore

tänkbart att återstoden av utmätningsskulden kunde av honom anskaffas

och utmätningen sålunda kunde återgå.

Jämväl i vad det remitterade lagutkastet innefattade föreskrifter rörande

uppskov med försäljning av utmätta tvistiga fordringar och rättigheter m. m.

(88 b § andra stycket) ha mestadels endast detaljanmärkningar framställts i

de inkomna yttrandena. Överexekutor i Hälsingborg har hållit före, att

utmätningssökande ej bör kunna genom att ställa pant eller borgen framtvinga

försäljning i förtid av utmätt, på prövning beroende fordran eller

rättighet, medan stadsfogdeföreningen uttalat att sådan pant eller borgen bör

ställas hos utmätningsmannen, ej hos överexekutor. Stadsfogdarna i nyssnämnda

stad ha ansett det böra ankomma på sakägare i stället för på utmätningsmannen

att hos överexekutor göra framställning om uppskov. Från

stadsfogdehåll har jämväl påyrkats att prövningen av frågan huruvida uppskov

skall äga rum anförtros åt utmätningsmannen. Föreningen Sveriges

landsfiskaler har förordat att såsom villkor för försäljning av utmätt fordran

eller rättighet stadgas att antagbart bud erhålles vid auktionen, samt att

ärendet skall underställas överexekutors prövning endast såframt sakägare

vid auktionstillfället uttryckligen protesterar mot att avgivet anbud godtages

och utmätningsmannen anser fog härför föreligga, eller örn det eljest finnes

påtagligt att budet står i uppenbart missförhållande till den utbjudna rättighetens

värde. Överståthållarämbetet har uttalat att, sedan beslut om uppskov

meddelats, det bör åvila sakägare att taga initiativ till försäljningsförfarandets

återupptagande.

Sparbanksföreningen - - som avstyrkt lagstiftningsåtgärder på förevarande

punkt annat än i samband med mera genomgripande ändring av utmätningsinstitutet

— har till stöd för sin mening anfört, att en lagstadgad framflyttning

av tiden för det utmättas försäljning måste betraktas såsom betänklig,

då därigenom en gäldenär kunde få tid att ingå för borgenärerna ogynnsamma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Departe
ments
chefen.

rättshandlingar eller att låta förut vidtagna rättshandlingar av beskaffenhet

att skada borgenärerna vinna giltighet. Det kunde enligt föreningens mening

ifrågasättas huruvida ej utmätning av osäker eller stridig fordran borde helt

förbjudas, såvida ej både gäldenär och borgenär enats örn att utmätning

finge ske.

Mot förslaget att särskild underrättelse om auktion å lös egendom skall

avlåtas till borgenären och gäldenären (91 §) lia vissa stadsfogdar ävensom

stadsfogdeföreningen anmärkt, att sådan underrättelse vore onödig såvitt

anginge auktion å annat än fordran eller rättighet. Framhållits har även,

att det ifrågasatta kallelseförfarandet vöre ägnat att medföra en ej ringa

ökning av utmätningskostnaderna. Överståthållarämbetet, liksom ock överexekutor

i Malmö, har funnit det önskvärt att ett stadgande gåves örn den

tid före auktionen, inom vilken kallelsebreven skola avsändas. Slutligen ha

vissa yrkanden framställts beträffande sättet för underrättelses meddelande

samt örn utmätningsmans rätt till lösen för kallelsebrev. — I ett yttrande,

liksom i skrivelse från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 27 augusti

1931, har förordats obligatoriskt kungörande i ortstidning av exekutiv auktion

å lös egendom, medan stadsfogdeföreningen velat göra gällande att

stadsfogde borde äga fria händer att bestämma huru auktion skall kungöras.

Jämte uttalandena rörande de i departementsförslaget direkt berörda spörsmålen

ha i några yttranden framställts önskemål om vissa andra därmed

sammanhängande lagändringar. Sålunda har stadsfogdeföreningen yrkat, i

huvudsak, att 10 kap. 22 § strafflagen måtte ändras till att jämväl omfatta

förbud enligt 75 § utsökningslagen, att i 89 § sistnämnda lag måtte införas

bestämmelse att gäldenären, för att få exekutiv auktion inställd, skall fullgöra

sin betalningsskyldighet senast dagen före auktionen, att i 93 § samma lag

måtte föreskrivas att i stad utmätt gods från flera utmätningsförrättningar

om möjligt skola sammanföras till en auktion, att de i 162 § samma lag meddelade

ansvarighetsbestämmelserna måtte på angivet sätt omarbetas, att

frågan huruvida ej konkurrensregeln i 58 § utsökningslagen bör ändras måtte

tagas under övervägande, samt att frågorna om ersättning åt stadsfogde för

verkställda förrättningar och om utmätningskostnadernas förskjutande av

sökanden måtte upptagas till prövning. — Slutligen ha stadsfogdarna i Hälsingborg

ifrågasatt huruvida ej bestämmelser om förbud mot försäljning av

tvistiga fordringar och rättigheter, motsvarande de i lagutkastet upptagna,

borde införas i konkurslagen.

Den verkställda utredningen rörande tillämpningen av utsökningslagens

bestämmelser på förevarande område jämte de erfarenheter som därvid vunnits

synes knappast lämna fog för uppfattningen att förhållandena påkalla

en mera genomgripande revision av de ifrågavarande rättsreglerna. Dessa

torde fastmera, såsom tidigare framhållits, i det stora hela ha visat sig fylla

sitt ändamål. Å andra sidan lärer det ej kunna bestridas att mindre tillfredsställande

resultat kunna förekomma. Ej sällan synas fall inträffa, då

en utmätt fordran säljes på auktion till uppenbart underpris och därigenom

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

13

förlust åsamkas framför allt utmätningsgäldenären, vilken mister en förmögenhetstillgång

utan att vinna motsvarande lättnad i sin skuldbörda. Att i

samband med exekutivt förfarande förluster för enskilda personer ej helt

kunna undvikas, oavsett vilket system som tillämpas, lärer vara en allmän

erfarenhet. Emellertid synes det angeläget att åtgärder vidtagas för att i

möjligaste mån minska de nu antydda olägenheterna.

I vissa fall torde den ogynnsamma utgången av det exekutiva förfarandet

vara att tillskriva snarare en oriktig eller olämplig praxis än ofullkomligheter

hos lageus föreskrifter. Särskilt må framhållas den tydligen ej sällan — och

även i marsjöfallet — tillämpade metoden att taga i mät en gäldenären ''möjligen

tillkommande’ fordringsrätt hos tredje man eller en på liknande obestämt

sätt beskriven rättighet, utan att uppskattning av dennas värde skett

eller ens någon utredning angående dess innehåll och beskaffenhet förebragts.

Det synes kunna starkt ifrågasättas, huruvida en sådan ordning står

i överensstämmelse med gällande rätt. Naturligen kan det stundom visa sig

ogörligt att på tillförlitligt sätt värdera en fordran eller rättighet, och denna

omständighet torde väl icke i och för sig utgöra hinder för fordringens eller

rättighetens utmätande. Härav lärer emellertid utmätningsmannen ej befrias

från skyldighet att införskaffa all den utredning i förevarande hänseende,

som kan stå till buds.

Genom den i samband med den nya skuldebrevslagstiftningen vidtagna utvidgningen

av tillämpningsområdet för bestämmelserna i 75 § första stycket

utsökningslagen rörande omhändertagande av handling, varå utmätt fordran

eller rättighet grundar sig, lärer visserligen hädanefter för de i praktiken viktigaste

fallen en ganska effektiv garanti skapas mot utmätningar av den art

varemot den allmänna rättskänslan reagerat t. ex. i marsjöfallet. Då fråga

är om annan fordran eller rättighet än sådan som avses i nyssnämnda lagrum,

utgör emellertid ett omhändertagande av viss handling icke någon nödvändig

förutsättning för utmätningens fullbordan. Finnes i sådant fall intet

skriftligt bevis om fordringen eller rättigheten tillgängligt, måste den utredning

angående fordringens eller rättighetens innehåll, som enligt vad nyss antytts

lärer krävas för utmätnings behöriga verkställande, förebringas på annat

sätt. Härvidlag synas ej sällan svårigheter yppa sig till följd av utmätningsgäldenärens

eller den förpliktade tredje mannens ovillighet att lämna

erforderliga upplysningar. Vad den förre angår bereda gällande bestämmelser

örn utmätningsed tydligen vissa möjligheter att framtvinga sådana. Detta

förfarande kan emellertid stundom befinnas mindre fördelaktigt. För tredje

man finnes å andra sidan ingen uppgiftsplikt stadgad. Till avhjälpande av

denna brist synes, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits

i det remitterade lagutkastet, böra i 73 § utsökningslagen införas en uttrycklig

bestämmelse örn skyldighet för den från vilken viss fordran eller rättighet

skall utgå att, då fråga är om utmätning av denna, efter anmaning lämna utmätningsmannen

erforderliga upplysningar angående dess innehåll, med rätt

för överexekutor att utsätta och utdöma vite, därest utmätningsmannens begäran

ej efterkommes. Jämväl då fråga är örn sådan fordran eller rättighet,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

som avses i 75 § första stycket, synes ett dylikt stadgande kunna bliva av

värde genom att underlätta framskaffandet av den handling varå fordringen

eller rättigheten grundar sig. I vissa yttranden har anmärkts att den ifrågasatta

anordningen med vitesföreläggande genom överexekutor vore väl omständlig

och kostsam. De andra utvägar som föreslagits synas emellertid ej

för närvarande framkomliga. Det torde ock få antagas, att redan uppgiftsskyldighetens

fastslående i lag jämte tillvaron av ett tvångsmedel för dess

utkrävande skall i de allra flesta fall vara tillfyllest för det med lagändringen

avsedda syftet.

Vad angår realisationsförfarandet anfördes redan vid utsökningslagens tillkomst

betänkligheter mot exekutiv försäljning av fordringar och rättigheter.

Vissa överexekutorer lia ock givit uttryck åt den uppfattningen att sådan

försäljning åtminstone i regel medför förlust för sakägare. Även örn detta

får anses innebära en överdrift, torde det dock vara obestridligt att en betydande

risk ofta föreligger på grund av försäljningsobjektets mindre begärliga

beskaffenhet. Med hänsyn härtill har ock förordats att i fråga om fordringar

och rättigheter helt eller delvis ersätta den exekutiva försäljningen —

för närvarande det enda realisationssätt som omnämnes i utsökningslagen —

med ett indrivningsförfarande, vilket skulle antingen omhänderhavas av utmätningsmannen

eller ock, efter utländskt mönster, anförtros åt en särskilt

tillsatt kurator eller syssloman eller åt utmätningssökanden själv. Såsom tidigare

framhållits kräver emellertid införandet av en dylik ny ordning en genomgripande

omarbetning av vissa centrala delar av utsökningslagen, ett steg

som knappast kan anses tillräckligt motiverat av den nu föreliggande frågans

praktiska betydelse. Övervägande skäl synas tala för att i första hand

söka avhjälpa de anmärkta olägenheterna genom åtgärder av mera begränsad

räckvidd inom ramen av vårt gällande exekutionssystem.

I detta sammanhang erinras att, enligt vad utredningen givit vid handen,

frivillig indrivning i ganska stor utsträckning kommit till användning i fråga

om utmätta penningfordringar. Det vill ock synas att detta förfarande fungerat

tillfredsställande i de fall då det tillämpats. Att indrivningsmetoden,

trots sina uppenbara fördelar, ej oftare tillgripes torde bero delvis på omständigheterna

i det särskilda fallet — såsom att fordringen ej är förfallen,

betalningsoförmåga eller tredska hos den från vilken fordringen skall utgå

o. s. v. — men även stundom därpå att utmätningsmannen, i saknad av bestämmelser

härutinnan, ansett sig ej lia skyldighet eller ens rätt att vidtaga

särskilda åtgärder för fordringens utkrävande. Sistnämnda förhållande synes

giva anledning att genom en uttrycklig föreskrift lagfästa det ifrågavarande

förfarandet. Denna föreskrift gavs i det remitterade lagutkastet formen

av ett åläggande för utmätningsmannen att, där ej i visst fall ett dylikt

tillvägagångssätt av någon anledning skulle befinnas olämpligt, anmoda den

från vilken fordringen skall utgå att erlägga betalning till utmätningsmannen.

Den föreslagna anordningen har i huvudsak godkänts av så gott som alla

de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Från ett pär myndigheters

sida har i detta sammanhang framhållits, att anmaning ej bör ske

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

15

med mindre förutsättningarna för det utmättas försäljning äro för handen.

Hinder mot försäljning föreligger enligt 40 och 51 §§ utsökningslagen intill

dess dom eller utslag som ligger till grund för utmätningen vunnit laga kraft,

enligt 69 § samma lag då tredje man hänvisats att till domstol instämma anspråk

på äganderätten till det utmätta, samt enligt 88 a § samma lag i vissa

fall då utmätning skett i dödsbo. Den av sistnämnda myndigheter uttalade

grundsatsen lärer stå i överensstämmelse med det ifrågasatta förfarandets syfte

att träda i stället för försäljning och torde, till undvikande av missuppfattning,

lämpligen böra komma till uttryck i lagtexten. Tydligen bör anmaning ej

heller ske i sådana fall då åtgärden av någon anledning kan antagas bliva

lönlös. Vad beträffar anmaningens avfattning och sättet för dess meddelande

torde några närmare föreskrifter ej erfordras.

Det av utmätningsmannen gjorda kravet bör naturligen ej avse större del

av fordringen än som må erfordras för utmätningsborgenärens förnöjande

och kostnadernas täckande. Kan ej hela beloppet genast gäldas, bör anstånd

— eventuellt avbetalning — komma i fråga, därvid utmätningsborgenärens

samtycke kan bliva behövligt med hänsyn till ansvarighetsbestämmelsen i

163 § utsökningslagen. Att införa befogenhet för utmätningsmannen att, då

fordringen ej är förfallen till betalning, medgiva rabatt i händelse av förtidslikvid

synes knappast tillrådligt. Erfarenheten lärer för övrigt giva vid handen

att saken merendels kan ordnas samförståndsvis, antingen sålunda att

betalning sker oavsett förfallotiden eller därigenom att utmätningsborgenären,

inför utsikten att få betalt för sin fordran, medgiver nödigt anstånd med

fordringens försäljning. I de säkerligen ganska sällsynta fall då ingen av

dessa utvägar leder till målet få reglerna örn försäljning träda i tillämpning.

Så måste bliva händelsen t. ex. då tredje man begär anstånd med betalning

av den utmätta fordringen utöver den i 86 § stadgade längsta tid varunder

anstånd må beviljas av utmätningsborgenären, eller då fordringen först

efter utgången av denna tid förfaller till betalning. Ifrågasättas kunde måhända

att meddela en allmän föreskrift örn rätt för överexekutor att i dylika

fall medgiva ytterligare uppskov med försäljningen. Med hänsyn till grunderna

för nyssnämnda lagrum synes dock lämpligheten av en dylik regel

tvivelaktig. Skulle anledning föreligga till antagande att en försäljning komme

att ske till underpris på den grund att fordringen ej är förfallen eller

därför att den från vilken fordringen skall utgå befinner sig i tillfälliga betalningssvårigheter,

torde emellertid särskilda åtgärder vara påkallade till

förekommande av rättsförlust; denna fråga skall närmare beröras i det följande.

Därest på sätt nu förordats en bestämmelse örn indrivning av utmätt fordran

införes i lagen, synes det ofrånkomligt att meddela vissa närmare föreskrifter

angående förfarandet. Det bör åläggas utmätningsmannen att göra

anteckning örn skedd betalning på skuldebrev eller annan handling, som

jämlikt 75 § utsökningslagen kan ha tagits i förvar vid utmätningen. Med

influtna medel lärer böra förfaras i enlighet med vad som finnes stadgat örn

köpeskilling för utmätningsvis såld lös egendom. Sålunda torde bestämmel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

serna om köpeskillings fördelning m. m. i 6 kap. utsökningslagen samt de

till dessa bestämmelser hänvisande föreskrifterna i 4, 40 och 71 §§ samma

lag böra i tillämpliga delar gälla även beträffande belopp varom nu är fråga,

likaså stadgandena i 198 § örn vissa kostnaders gäldande ur köpeskilling,

203 § om klagan över förslag till köpeskillingsfördelning ävensom 11 och

15 §§ dagbokskungörelsen. Örn skedd betalning synes, på sätt en länsstyrelse

framhållit, utmätningsgäldenären böra underrättas. Däremot lärer det vara

överflödigt att, såsom i det remitterade lagutkastet skett, föreskriva särskild

underrättelse till panthavare som avses i 138 §. Skall på grund av stadgandet

i 141 § sammanträde för medlens fördelning äga rum — vilket väl

i praktiken knappast kan tänkas förekomma annat än i sällsynta undantagsfall

— torde den tid varinom sammanträdet enligt 164 § skall hållas böra

räknas från den dag då medlen inflöto till utmätningsmannen; därvid bör

dock möjlighet till uppskov beredas för sådana fall då avbetalning skett och

det influtna beloppet är så ringa att det skulle helt eller till huvudsaklig del

åtgå till täckande av kostnaderna för ett sammanträde.

Särskild uppmärksamhet lia tid efter annan vissa inträffade fall tilldragit

sig, där en fordran utmätts och sålts exekutivt medan frågan örn dess giltighet

ännu varit föremål för domstols prövning. Att en sådan tvistig tillgång

i allmänhet ej kan utgöra något begärligt föremål för penningplacering ligger

i öppen dag. Detta har ock medfört att den utmätta fordringen kunnat

för en bråkdel av sitt uppgivna värde inropas i spekulationssyfte eller — vilket

tett sig ännu mera stötande — av en bulvan för den person mot vilken

fordringsanspråket riktat sig. Något hinder mot utmätning eller exekutiv

försäljning av tvistiga fordringar och rättigheter föreligger ej enligt lagen;

dock torde, enligt vad inledningsvis nämnts, såsom allmän regel gälla att

stridiga tillgångar ej må tagas i mät så länge ostridiga finnas. Något förbud

mot utmätning lärer knappast heller böra ifrågakomma i detta fall; ett sådant

skulle tvivelsutan innebära ett starkt ingrepp i borgenärens rätt och

synes även ägnat att kunna utnyttjas i illojalt syfte. I viss mån annorlunda

torde få bedömas frågan örn ett förbud mot försäljning av tvistig fordran eller

rättighet, som tagits i mät. Det skäl som mest talar mot exekutiv försäljning

av fordringar och rättigheter överhuvud, nämligen svårigheten att

vid en auktion beräkna deras rätta värde, kan tydligen med särskild styrka

åberopas i fall då redan fordringens eller rättighetens existens är tvivelaktig.

Hänsynen till utmätningssökandens anspråk att få sin rätt till betalning tillgodosedd

utan oskäligt uppehåll synes ej böra hindra ett beaktande av vad

billigheten i detta fall kräver. Därest ett försäljningsförbud, avseende fordran

eller rättighet vars bestånd är föremål för särskild prövning eller avgjord

genom beslut som ej vunnit laga kraft, begränsas till sådana fall där

tvisten var anhängig redan då utmätningen skedde, synes faran för olägenheter

genom obehörig tillämpning väsentligen elimineras. Undantag från

förbudet lärer skäligen böra stadgas för den händelse gäldenären därtill samtycker

eller ock utmätningsborgenären ställer pant eller borgen för eventuell

skada genom det utmättas försäljning i förtid. Stadsfogdeföreningen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

17

har i sitt utlåtande framhållit att denna säkerhet bör kunna ställas hos utmätningsmannen

och därmed prövas av denne i stället för av överexekutor, såsom

i det remitterade lagutkastet föreslagits. Vad sålunda erinrats synes

utan olägenhet kunna iakttagas.

Emellertid kunna även andra fall tänkas förekomma, där en viss omständighet

av tillfällig natur kan antagas medföra att försäljning av en utmätt

fordran eller rättighet skall komma att ske till uppenbart underpris. I det

föregående ha ett par dylika fall redan omnämnts, nämligen då utmätningsmannens

försök till indrivning av penningfordran misslyckats på grund av

att fordringen ej är förfallen till betalning eller den förpliktade ej får medel

tillgängliga, förrän vid en tidpunkt då möjligheten till vidare betalningsanstånd

från utmätningssökandens sida upphört och försäljning av det utmätta

följaktligen måste ske. Liknande situationer kunna naturligen uppstå

även då något indrivningsförfarande ej varit ifrågasatt. Det kan också

hända att tvist, som pågår angående fordringens eller rättighetens giltighet,

anhängiggjorts först efter utmätningen och alltså ej föranleder tillämpning

av det nyss berörda försäljningsförbudet. I nu åsyftade fall kan det föreliggande

särskilda förhållandet — avlägsen förfallotid, betalningssvårigheter

för tredje man, rättegång o. s. v. — lätt tänkas inverka ogynnsamt på

försäljningsobjektets värdering. Kan det antagas att ett uppskov med försäljningen

till dess ifrågavarande förhållande upphört skall kunna förbättra

utsikterna för en gynnsam realisation, eventuellt genom att möjliggöra indrivning

av fordringen, synes tillfälle därtill skäligen böra beredas. Att besluta

om sådant uppskov torde, på sätt i det remitterade lagutkastet föreslagits,

böra ankomma på överexekutor efter anmälan av utmätningsmannen,

till vilken alltså enskild part som finner uppskov nied försäljningen önskvärt

skall ha att vända sig nied framställning därom. Äro ej omständigheterna

i det särskilda fallet sådana att förutsättningarna för uppskov uppenbarligen

saknas, lärer utmätningsmannen ej underlåta att i anledning av

en dylik framställning göra anmälan hos överexekutor. I motsatt fall torde

möjlighet stå parten öppen att besvärsvägen bringa frågan under överexekutors

prövning. Det torde få förutsättas att, innan överexekutor förordnar

örn uppskov, tillfälle lämnas utmätningsborgenären att yttra sig i ärendet.

Något åläggande för överexekutor att ex officio underrätta borgenären

örn beslutet synes med hänsyn härtill ej behövligt. — Uppskov synes

lämpligen böra meddelas för viss tid, överexekutor obetaget att, därest det

förhållande som föranlett uppskovet skulle upphöra före den bestämda tidens

utgång, återkalla uppskovsbeslutet. Att på sätt Överståthållarämbetet

förordat låta försäljningsförfarandets återupptagande bero på initiativ av

enskild part synes knappast vara att tillråda, utan torde det böra ankomma

på utmätningsmannen att, sedan uppskovstiden tilländagått, ex officio ånyo

företaga ärendet. Då fall av förevarande art kunna antagas bliva ganska

sällsynta, lärer denna skyldighet ej bliva alltför betungande.

Uppenbart är, att sådant uppskov med försäljning som omtalats i det föregående

— vare sig detsamma följer direkt av lagens stadgande eller kommer

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr S7- 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr S7.

till stånd på grund av överexekutors beslut — icke kan ådraga utmätningsmannen

någon ansvarighet jämlikt 163 § utsökningslagen, ej heller föranleda

tillämpning av bestämmelserna i 86 § örn utmätnings återgång.

De nu ifrågasatta stadgandena förutsätta naturligen för sin tillämpning, att

ej redan på annan grund ett uppskov med det utmättas försäljning skall äga

rum. Hithörande fall böra alltså hållas isär från det i 69 § utsökningslagen

omförmälda fallet att tredje man gjort anspråk på äganderätt till lös egendom

—■ exempelvis en fordran — som finnes i utmätningsgäldenärens bo, ehuruväl

ett sådant anspråk tydligen i och för sig kan vara ägnat att minska egendomens

saluvärde. För uppskov enligt sistnämnda lagrum förutsättes att

tredje man visat sannolika skäl för att han och ej utmätningsgäldenären är

rätt ägare till det utmätta, medan den ovisshet om gäldenärens rätt, som i

nu förevarande fall skulle kunna föranleda uppskov med försäljningen, gäller

själva existensen av den utmätta fordringen eller rättigheten såsom sådan.

Såsom ett medel att förebygga rättsförluster för parterna i utmätningsärenden

har från vissa håll även föreslagits en förbättring av kungörelseförfarandet

vid exekutiva auktioner. I detta hänseende har hl. a. förordats en bestämmelse

örn skyldighet för utmätningsmannen att meddela underrättelse

om auktion å lös egendom till borgenären och gäldenären, eventuellt även

till den från vilken utmätt fordran eller rättighet skall utgå. Med anledning

härav föreslogs i departementspromemorian ett tillägg till 91 § utsökningslagen

av innehåll att borgenären och gäldenären skulle, där så kunde ske,

underrättas om sådan auktion genom särskilda kallelsebrev. På sätt anförts

i vissa yttranden torde tillräckliga skäl knappast föreligga att göra denna bestämmelse

tillämplig beträffande auktion å annat än fordran eller rättighet.

Jämte härav föranledd jämkning av lagtexten bör lämpligen i denna upptagas

föreskrift örn den tid före auktionen, inom vilken underrättelse bör avsändas.

— Däremot synes det ej av behovet påkallat att, såsom jämväl föreslagits,

införa obligatorisk bestämmelse örn att auktion å lös egendom skall kungöras

i ortstidning. Skulle det framgå att utmätningsmännen, till förfång

för de rättssökande, underlåta att fullgöra dem åliggande skyldighet att i varje

särskilt fall pröva huruvida sådant kungörelsesätt bör komma till användning,

synes rättelse häri stå att vinna utan lagändring.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med

ovan angivna grunder inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag

om ändring i vissa delar av utsökningslagen, av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

19

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i 4 kap. utsökningslagen skall införas en ny

paragraf, betecknad 88 b §, av nedan angivna innehåll, samt att 73 och

91 §§ samma lag skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:
-

73 §.

Lös egendom som utmätes skall av utmätningsmannen upptecknas och

värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid

värderingen biträda. Är fråga om utmätning av fordran eller rättighet, vare

den från vilken fordringen eller rättigheten skall utgå pliktig att, efter anmaning,

lämna utmätningsmannen erforderliga upplysningar angående dess

innehåll; efterkommes ej anmaningen, äge överexekutor efter anmälan av

utmätningsmannen förelägga den tredskande vite samt fälla honom därtill.

Utmätes helt--— eller sysslomannen.

88 b §.

Har fordran i penningar utmätts, anmode utmätningsmannen den från vilken

fordringen skall utgå att erlägga betalning till honom; dock att sådan

anmodan ej skall ske, där enligt vad förut är stadgat hinder för det utmättas

försäljning möter eller eljest särskilda skäl däremot äro. Sker betalning,

skall utmätningsmannen därom göra anteckning å handling som

enligt 75 § må hava tagits i förvar, så ock skyndsamt underrätta gäldenären.

Beträffande influtet belopp gälle i tillämpliga delar vad om köpeskilling

för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat. Skall sammanträde för medlens

fördelning äga rum, varde den tid inom vilken enligt 164 § sammanträdet

skall hållas räknad från den dag då medlen inflöto till utmätningsmannen;

där betalningen sker i särskilda poster och utmätningsmannen med

hänsyn till de med ett sammanträde förenade kostnaderna så finner lämpligt,

må dock fördelningen uppskjutas till dess ytterligare medel bliva tillgängliga,

åliggande det utmätningsmannen att örn uppskovet underrätta en

var som skolat kallas till sammanträdet.

Har fordran eller rättighet tagits i mät och var, då utmätningen skedde,

fråga örn fordringens eller rättighetens bestånd beroende på särskild prövning

eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga kraft, må det utmätta ej

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

utan gäldenärcns samtycke säljas förr än tvisten blivit slutligen avgjord eller

ock borgenären ställt pant eller borgen för den skada som kan tillskyndas

gäldenären genom försäljningen. Förekommer eljest på grund av förhållande,

som kan antagas vara av tillfällig natur, anledning därtill att utmätt

fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris, anmäle utmätningsmannen

det för överexekutor, som äger förordna om uppskov med

försäljningen på viss tid, överexekutor obetaget att, örn anledning därtill

uppkommer, återkalla beslutet. Det. åligger utmätningsmannen att, sedan

tid för uppskov som nu är sagt gått till ända, ånyo företaga målet.

91 §.

Kungörelse örn auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen

hålles, där ej i fall som i 90 § 2 mom. sägs kortare tid för kungörandet

finnes nödig. Auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton

dagar förut; och varde tillika, där så kan ske, inom samma tid särskilda

underrättelser örn auktionen med posten avsända till borgenären och gäldenären.

Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare

det gilh, om första kungörandet skett inom tid som nu är sagd.

Har gäldenären — —--- från ansvarighet.

Skall fartyg---ske kan.

Ar fråga---nödiga kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 februari

1937.

N ii r v a rande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 24 april 1936, hade Kungl. Maj.t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Carl

Romberg.

Lagrådet yttrade:

Enligt promulgationsbestämmelsen till lagen den 18 maj 1928 (nr 164) örn

ändrad lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen skall denna lag träda i

kraft den dag Konungen bestämmer. Ikraftträdandet kan emellertid icke

väntas äga rum förrän efter den 1 juli 1937. Då nämnda lag följaktligen

skulle komma att ändra det nu föreslagna stadgandet i 73 § första stycket,

lärer det vara erforderligt att till övergångsbestämmelsen vid förevarande

lagförslag göres ett tillägg av innehåll att genom den föreslagna lagen upphäves

vad i lagen den 18 maj 1928 finnes stadgat därom, att 73 § första stycket

skall hava viss lydelse.

I övrigt lämnar lagrådet det remitterade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 87.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 12 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 8 februari 1937 avgivna utlåtande över det den 24 april 1936 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han låtit i förslaget

införa det av lagrådet förordade tillägget till lagens övergångsbestämmelse

ävensom däri vidtaga ett par jämkningar av redaktionell natur; och

hemställer föredraganden, att det sålunda ändrade förslaget måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

_ Lars Staaff.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361965

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:127 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående reglering av Falkenbergs järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten. s. 1 i texten
  2. 1LU 1937:22 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen. s. 1 i texten