Sök i Ratio Lex

Angående ändring i villkoren för statsbidrag till vissa skeppsdockor

6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:10, Angående ändring i villkoren för statsbidrag till vissa skeppsdockor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

1

Nr 10.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående ändring i villkoren

för statsbidrag till vissa skeppsdockor; given

Stockholms slott den 10 december 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 december 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Den 20 december 1929 har Kungl. Majit — i samband med beslut samma

dag rörande förlängning tillsvidare av giltighetstiden för gällande reglemente

och taxa för en var av följande dockor, nämligen skeppsdockorna å

Beckholmen i Stockholm, Aktiebolaget Lindholmen—Motalas torrdocka å

Lindholmen i Göteborg, Aktiebolaget Göteborgs skeppsdockors flytdocka i

Göteborg och Malmö stads torrdockor i Malmö — bemyndigat kommerskollegium

att verkställa utredning rörande ändrade reglementsbestämmelser

för ifrågavarande dockanläggningar med särskilt beaktande av möjligheterna

för en avveckling av nuvarande ordning med periodvis skeende fastställelse av

taxor för deras begagnande eller ock, därest en dylik avveckling ej befunnes

lämpligen kunna genomföras, för en övergång till ett system med taxeavBihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10. t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

gifter, vilka uttryckligen angaves vara maximiavgifter. Sedan kommerskollegium

inkommit med ett den 12 juni 1937 dagtecknat utlåtande jämte

förslag i ämnet, får jag underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.

Till bestridande av kostnaderna för anläggning eller utvidgning av förenämnda

dockor hava statsbidrag beviljats, beträffande skeppsdockorna å

Beckholmen och Malmö stads torrdockor av Kungl. Maj:t från handels- och

sjöfartsfonden samt beträffande de båda övriga av riksdagen. För samtliga

dockor gälla vissa med statsbidragen förbundna villkor, bland annat att

taxor för dockornas begagnande skola fastställas av Kungl. Majit och att viss

förmånsrätt skall tillkomma kronans fartyg.

I fråga om de av riksdagen beviljade bidragen må erinras följande.

Riksdagen anvisade år 1898 (skr. nr 76, punkt 23) efter därom

framlagd proposition (nr 69) för år 1899 ett belopp av 137,000 kronor att

användas för utvidgande av den Lindholmens Verkstads aktiebolag, numera

Aktiebolaget Lindholmen—Motala, tillhöriga skeppsdockan å Lindholmen

under villkor, att åt flottans fartyg medgåves förmånsrätt till dockans begagnande

framför enskilda även i det fall, att dessa blivit tidigare anmälda,

så snart det allmännas behov sådant krävde, att avgiften för intagning i

dockan av kronans fartyg skulle utgå enligt en av Kungl. Majit fastställd

taxa, samt att bolaget lämnade sådan säkerhet, som av Kungl. Majit kunde

godkännas, för att nyssnämnda företrädesrätt jämväl för framtiden bleve

gällande. Enligt ett den 17 september 1898 mellan marinförvaltningen och

Lindholmens Verkstads aktiebolag avslutat kontrakt angående arbetets utförande

åligger det bolaget att till marinförvaltningen avlämna förbindelse,

däri bolaget dels medgiver Kungl. Majit och kronan rätt att få dess fartyg,

då så påfordras, intagna i dockan framför enskildas fartyg, även i det fall

att dessa senare blivit tidigare anmälda, mot avgift ej högre än den, som för

enskildas fartyg erlägges enligt taxa, som av Kungl. Majit fastställes, dels

ock åtager sig att för framtiden vidmakthålla dockan. Bolaget har vidare

tillförbundits att lämna viss säkerhet för, bland annat, att även i händelse

av dockans övergång till annan ägare eller innehavare kronans företrädesrätt

till dess begagnande skulle fortfara. Allt sedan första taxan och reglementet

fastställdes har däri funnits intagen föreskrift om, att taxan skulle

tillämpas å såväl kronans som andra fartyg.

1914 års senare riksdag (skr. nr 7, punkt 13) beviljade i anledning av

förslag av Kungl. Majit under sjunde huvudtiteln (punkt 12) till understöd

för byggande i Göteborg av en fleddocka, numera tillhörig Aktiebolaget Göteborgs

Skeppsdockor och av detta bolag sedan länge utarrenderad till Aktiebolaget

Götaverken, ett belopp av 500,000 kronor att disponeras mot villkor,

bland andra, att avgifterna för dockans begagnande skulle utgå enligt av

Kungl. Majit fastställd taxa, att kronans fartyg skulle äga företrädesrätt till

dockans begagnande framför enskildas fartyg, även i det fall att dessa blivit

tidigare anmälda, dock att kronans fartyg icke skulle hava sådan rätt framför

anmäld haverist eller annat enskilt fartyg, som vore i trängande behov

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10-

3

av att intagas i dockan, därest ej kronans fartyg ävenledes vore haverist,

att för kronans fartyg avgiftsfrihet varje år skulle äga ruin intill ett belopp,

motsvarande tre procent av det beviljade statsanslaget, att kronan beträffande

dess fartyg, vilka vore av för stora dimensioner för att kunna intagas

i annan i Göteborg befintlig docka, skulle äga rätt att själv eller genom

annan verkstad, som vederbörande myndighet bestämde, utföra reparationsarbeten

i dockan, därvid kronan eller den verkstad, som utförde arbetet,

vore skyldig att kontant ersätta arrendatorns av dockan kostnader för dockans

arrendering inklusive assurans, underhåll och avlöning till fasta dockpersonalen

under den tid, dockan för dylik genom kronan eller annan enskild

verkstad utförd reparation vore upptagen, efter avdrag av den enligt

fastställd taxa utgående avgiften för dockan under samma tid, vilken avgift

skulle avgå å det belopp, för vilket kronan ägde rätt att disponera dockan,

att, om vid bestämmandet av storleken av det ersättningsbelopp, kronan

eller annan enskild verkstad sålunda skulle betala till arrendatorn, och

vid vars beräknande hänsyn endast skulle tagas till de dagar av året, som

dockan varit i bruk för dockning av fartyg, enighet ej kunde uppnås, tvisten

skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän i enlighet med lagen om skiljemän

den 28 oktober 1887, samt att Göteborgs stad förbunde sig att, i händelse

det då bildade dockaktiebolaget skulle upplösas, svara för uppfyllandet

av de till statens förmån föreskrivna villkoren för understödets åtnjutande.

Frågan om avveckling av Kungl. Maj:ts befattning med fastställande avtaxor

för här ifrågavarande skeppsdockor har varit under övervägande jämväl

före Kungl. Maj:ts omförmälda uppdrag till kommerskollegium. Sålunda

hemställde Sveriges varvsindustriförening i yttrande den 28 september

1927 i anledning av då föreliggande förslag till fastställelse av reglementen

och taxor för dockorna, att alla tariffbestämmelser måtte utgå ur reglementena

för de statsunderstödda dockorna och framhöll därvid, bland annat,

följande:

Uppenbart vore, att en docktaxa, under de förhållanden, som rådde, al

drig kunde bliva annat än en ren maximitaxa. Möjligheten att förmå en

fartygsägare att anlita en viss docka vore ju helt beroende på denna dockas

konkurrensmöjligheter i affärshänseende. Offererade de med de statsunderstödda

dockorna direkt konkurrerande privata svenska eller utländska dockorna

tariffer lägre än de nämnda statsunderstödda dockornas, måste dessa

senare givetvis omedelbart följa med nedåt i prisen. De tariffsiffror,

som upptoges i docktaxorna, finge därför mycket ringa direkt tillämplighet

och hade egentligen endast betydelse i den mån, att de uppåt avgränsade dockägarnes

möjligheter till förtjänster, en sak vilken knappast vore av den

vikt, att den borde kunna motivera intagandet i reglementena av de omhandIade

tarifferna med därav följande besvär i fråga örn övervakning av tilllämpningen

etc. för såväl myndigheter som dockägare.

De fall, då man kunde debitera en högre docktariff än de i reglementena

befintliga, vore givetvis mycket få. Men om en sådan möjlighet, exempelvis

vid något utländskt fartygs dockning härstädes förelåge, förstode föreningen

ej, vilket intresse .staten kunde hava att hindra ägaren av en statsunderstödd

docka att begagna sig av denna möjlighet, när ägarne av bredvidliggande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

privata dockor ej hade något sådant hinder sig förelagt. Varje restriktion

i reglementet, varje begränsning av tariffen bleve en tyngd för de statsunderstödda

dockorna, vilken staten palade, medan den rätta formen vöre, att staten

i stället sökte bereda de dockor, av vilka staten hade direkt eller indirekt

intresse, all möjlig lättnad.

I utlåtande i ärendet den 12 november 1927 anförde kommerskollegium,

bland annat:

Vad varvsindustriföreningen anfört funne kollegium visserligen värt ett

visst beaktande. På grund av den uppfattning, som tidigare gjorts gällande,

och då på senare tid några nya skäl icke syntes hava tillkommit, som

skulle kunna föranleda ett eftergivande av Kungl. Maj:ts befogenhet att til!

efterrättelse fastställa reglementen och taxor för nu ifrågavarande dockor,

ansåge sig kollegium emellertid icke kunna för närvarande förorda särskilda

åtgärder i anledning av föreningens nyssnämnda förslag. Kollegium funne

sig dock äga anledning att i detta sammanhang såsom sin mening uttala, att

de av Kungl. Maj :t fastställda taxorna borde förutsättas innefatta bestämmelser

örn den högsta avgift, som i varje särskilt fall finge uttagas, d. v. s. utgöra

maximitaxor.

Efter det kommerskollegium sedermera erhållit omförmälda utredningsuppdrag,

beredde kollegium Sveriges varvsindustriförening tillfälle att till

kollegium inkomma med av utredning åtföljt förslag i ämnet.

Till svar härå avgav Sveriges varvsindustriförening den 3 oktober 1930

yttrande och anförde därvid, under erinran om innehållet i sitt förut omnämnda

yttrande den 28 september 1927, bland annat, följande:

Vad förut sagts angående själva tarifferna gällde fullt ut och i lika mån

de övriga reglementsbestämmelser angående ordningen i dockan etc., som

för närvarande funnes intagna i taxorna.

Återstode bestämmelserna i de nuvarande docktaxorna angående de rättigheter,

vilka kronans fartyg ägde såsom konsekvens av statsbidraget. Dessa

villkor vore en gång för alla fastställda för varje särskild docka, varför det

borde vara tillfyllest med en bestämmelse upptagande dessa villkor utfärdad i

anslagsform att uppsättas vid respektive dockor till upplysning för docktrafikanterna.

Dylika bestämmelsers intagande i särskild taxa, avsedd att

revideras efter vissa tidsperioder, vore däremot alldeles onödigt.

Det torde vidare ej förgätas, att dockorna vore blott ett av de många

redskap och maskinerier, som komme till användning vid reparation eller

översyn av ett fartyg, och torrsättningskostnaden utgjorde över huvud taget

långt ifrån den största posten ifråga örn det normala fartygsunderhåll, där

dockningsproceduren inginge som del.

Enbart torrsättning av fartyg förekomme i mycket få fall, i allmänhet endast

då det gällde besiktning för försäljning. I de ojämförligt flesta fall förekomme

samtidigt även andra arbeten. Förfrågningar och uppgörelser om

fartygets torrsättning inkluderade enligt all internationell praxis så gott som

alltid även skrapning och målning av fartygsbotten.

Kontrollen över att dockningstarifferna efterlevdes vore således ganska

omöjlig att utföra, och det funnes ingen anledning, varför denna enstaka post,

som hette dockning, skulle särskilt taxebindas genom statsmakternas ingripande,

så länge detta ej kunde ske beträffande övriga på totalkostnaden än

mer influerande poster.

Varvsindustriföreningen hade ingen anledning frångå sin i skrivelsen den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

5

28 september 1927 framförda mening rörande obehövligheten av de hittillsvarande

docktaxornas fortvaro. Det enda motiv, som kunde tänkas tala för

deras bibehållande såsom maximitariffer — faran för uppskörtning -— hade

ingen bärighet. Konkurrensen från de privata dockorna, svenska och utländska,

vore härvidlag en den säkraste och obevekligaste regulator.

Föreningen slutar sitt yttrande med en hemställan, att nu ifrågavarande

docktaxor måtte helt slopas, varigenom såväl statsmakterna som dockägarna

befriades från det alldeles onödiga bestyr, som medföljde utredningar och yttranden

vid slutet av de för docktaxornas giltighet i varje särskilt fall fastställda,

dittills mycket korta tidsperioderna.

I sitt utlåtande den 12 juni 1937 har kommerskollegium — med överlämnande

av förslag till reglementen för ifrågavarande dockor — ånyo framhållit,

att de av Kungl. Majit fastställda taxorna i själva verket vore och

endast kunde vara att betrakta såsom innefattande maximitariffer. Det hade

nämligen visat sig nödvändigt att tillämpa en prissättning, som anslutit sig

till den allmänna marknadens, och då taxorna i regel, enligt företedda räkenskapssammandrag,

legat över den allmänna marknadens prissättning,

framginge härav att örn de fastställda taxesatserna överhuvud haft något

prisreglerande inflytande, detta snarare varit i prisförhöjande än i prissänkande

riktning. Kollegium anför vidare:

Även om en dylik verkan av statens reglerande ingripande på förevarande

område icke kunde direkt påvisas, läge det dock i sakens natur, att det icke

kunde vara ett allmänt intresse att bibehålla en reglering, som, utan att

kunna påvisas verka i egentlig mening prisreglerande, ens kunde befaras påverka

prissättningen i höjande riktning. Skulle på grund av en inträffande

omkostnadsstegring eller eljest de fastställda maximitarifferna komma att

mera väsentligt understiga den allmänna marknadens, torde det under mera

normala förhållanden icke heller ligga i det allmännas intresse att därigenom

tvinga de statsunderstödda dockorna och dithörande varv att tillämpa

taxesatser, som mer eller mindre avveke från den eljest gängse prissättningen

på området och icke stöde i riktigt förhållande till de med dock- och varvsrörelsen

förbundna omkostnaderna. Taxebindning genom det allmännas

mellankomst torde vara motiverad allenast såsom garanti mot uppskörtning

eller oskälig prissättning under krisartade förhållanden och syntes kollegium

kunna och böra i princip inskränkas till dylika tillfällen.

Det torde alltså icke vara lämpligt eller eljest tillrådligt, att staten helt

frånhände sig uppsiktsrätten över de statsunderstödda dockornas prispolitik.

Om, såsom kollegium efter nu verkställd undersökning ville för sin del förorda,

Kungl. Majit från viss tidpunkt upphävde gällande taxebestämmelser, i

vad dessa avsåge själva taxesatserna, ansåge kollegium det lämpligt, att därvid

uttryckligt förbehåll gjordes för framtida återupptagande vid behov av

dylika taxesatsers fixerande.

I de överlämnade reglementsförslagen har i enlighet med vad sålunda anförts

icke intagits något förslag till taxesatser utan i taxehänseende endast

upptagits vissa allmänt hållna föreskrifter, däribland att kronans fartyg icke

må i något fall avfordras högre avgift än som vid samma tid och under lika

förhållanden debiteras enskilt fartyg.

Kollegium hemställer, att Kungl. Majit måtte till efterrättelse tillsvidare

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10. %

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

fastställa reglementen för ifrågavarande skeppsdockor i överensstämmelse

med berörda förslag.

Marinförvaltningen, som den 15 oktober 1937 avgivit utlåtande i ärendet,

har icke haft något att i sak erinra mot vad kommerskollegium föreslagit.

Det vid beviljandet av statsbidragen till nu ifrågavarande dockor fästade

villkoret om Kungl. Maj:ts fastställelse av taxor för dockornas begagnande

har uppenbarligen tillkommit för att hindra att dockningsavgifterna sättas

för höga. Av den förebragta utredningen framgår emellertid att en maximering

av taxesatserna under normala förhållanden knappast har någon betydelse

i detta hänseende. Däremot kan den tänkas hindra vederbörande

dockägare att vid en omkastning i konjunkturerna tillämpa avgifter, som

stå i rimlig proportion till de med rörelsen förenade omkostnaderna. Jag

ansluter mig därför till kommerskollegii förslag, att de statsunderstödda dockorna

i allmänhet lämnas frihet att själva bestämma sina taxesatser. Med

hänsyn till vad kollegium anfört angående önskvärdheten av att staten under

vissa omständigheter likväl äger möjlighet att öva inflytande å prissättningen,

synes Kungl. Majit emellertid böra förbehållas rätt att ingripa i

taxereglerande syfte, om förhållandena framdeles skulle giva anledning därtill.

Likaledes förutsätter jag att, i enlighet med kollegii förslag, allmänt

hållna taxeföreskrifter, såsom exempelvis stadgande därom att kronans

fartyg ej må i taxehänseende behandlas sämre än enskildas, alltjämt böra

meddelas.

Taxornas fastställande av Kungl. Majit utgör beträffande dockorna i Göteborg

ett villkor, som vid statsbidragens beviljande uppställts av riksdagen,

och kan ifrågavarande villkor sålunda beträffande dessa dockor icke eftergivas

utan riksdagens medverkan. Innan förevarande ärende slutligen avgöres,

torde därför riksdagens mening böra inhämtas.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att tillsvidare eftergiva det

av riksdagen vid beviljande av anslag till Aktiebolaget Lindholmen—Motalas

torrdocka å Lindholmen i Göteborg samt

Aktiebolaget Göteborgs skeppsdockors flytdocka i Göteborg

fästade villkoret om Kungl. Majits fastställelse av taxor för

dockornas begagnande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Nils Sehlberg.

379183. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:63 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren för statsbidrag till vissa skeppsdockor. a1 i texten
  2. SU 1938:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren för statsbidrag till vissa skeppsdockor. s. 1 i texten