Sök i Ratio Lex

Angående tillsynen över anordnande och begagnande av hissar i boningshus m. m

1938-02-04 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:102, Angående tillsynen över anordnande och begagnande av hissar i boningshus m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillsynen

över anordnande och begagnande av hissar i boningshus

m. m.; given Stockholms slott den 4 februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över det förslag till utvidgning av byggnadsnämndernas

åligganden, som av föredragande departementschefen framlagts.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i

statsrådet å Stockholms slott den 4 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigfokss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund:

Med skrivelse den 15 april 1937 har socialstyrelsen överlämnat förslag till

förordning angående anordnande och begagnande samt tillsyn av hissar i

boningshus m. m. jämte förslag till sådana säkerhetsföreskrifter för hissar,

som i förenämnda förordning förutsättas skola utfärdas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet. Enligt förslaget, vilket torde få såsom bilaga fogas

till dagens statsrådsprotokoll, skall tillsynen över förordningens efterlevnad

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 102. S9L 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

åligga i Stockholm, i likhet med råd nu är fallet, Överståthållarämbetet, i ort,

där byggnadsnämnd finnes, denna och i övriga delar av riket vederbörande

länsstyrelse. Frågan örn enhetliga bestämmelser angående tillsynen å hissar

berör förhållanden, som det ankommer på Kungl. Majit att i administrativ

ordning reglera. Med hänsyn till att det nu till prövning föreliggande förslaget

innebär, bland annat, en icke oväsentlig utökning av byggnadsnämndernas

åligganden och befogenheter enligt byggnadsstadgan den 20 november

1931 synes emellertid tillfälle böra beredas riksdagen att yttra sig över förslaget,

innan Kungl. Majit upptager detsamma till slutlig prövning.

Innan jag närmare ingår på socialstyrelsens förslag i de delar, som i nu

förevarande sammanhang äro av intresse, torde jag i korthet få erinra örn

dels gällande bestämmelser å nu ifrågavarande område, dels ock den utredning,

varå det framlagda förslaget grundar sig.

Endast beträffande Stockholm har Kungl. Majit utfärdat reglerande bestämmelser

i förevarande ämne. Sålunda har Kungl. Majit den 15 oktober

1909 utfärdat kungörelse (nr 179) angående vissa bestämmelser rörande

tillsyn över hissar inom Stockholm. Kungörelsen har sedermera undergått

viss ändring genom kungörelse den 10 mars 1916 (nr 164). Enligt kungörelsen

äger Överståthållarämbetet att till förebyggande av olycksfall utöva tillsyn

över hissar inom Stockholm, som äro avsedda för befordran av personer eller

varor. Från sådan tillsyn undantagas dock hissar, som användas i rörelse eller

arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912 äger tillämpning,

och icke äro upplåtna till allmänhetens begagnande. Dessa hissar stå under

yrkesinspektionens kontroll. Vidare äro från ifrågavarande tillsyn undantagna

hissar, vilka endast drivas för hand och vilkas lastplan och hissbana

äro av sådan konstruktion eller storlek, att hissen icke kan beträdas av

människor. Det ankommer på Överståthållarämbetet att utfärda erforderliga

säkerhetsföreskrifter till förebyggande av olycksfall vid begagnande av dylika

anläggningar. För biträde vid handläggning av ärende rörande hissar samt

för den närmare tillsynen över sådana äger Överståthållarämbetet utse sakkunniga

inspektörer, hissinspektörer. I anslutning till nyssnämnda bestämmelse

har Överståthållarämbetet senast den 18 december 1931 utfärdat kungörelse

med särskilda föreskrifter beträffande säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått

till förekommande av olycksfall vid begagnande av hiss. Vidare hava

i den av Överståthållarämbetet den 14 november 1934 fastställda byggnadsordningen

för Stockholms stad meddelats vissa bestämmelser rörande hiss- och

motviktsschakt samt hissmaskinrum huvudsakligen ur byggnadstekniska och

brandskyddssynpunkter men delvis också till förekommande av olycksfall.

Vad beträffar övriga delar av landet må framhållas, att 1931 års byggnadsstadga

ej innehåller några direkta bestämmelser rörande hissar. Då för

byggnadsarbetes utförande inom ort, där byggnadsstadgan gäller, erfordras

tillstånd av byggnadsnämnden, bliva emellertid i samband med granskningen

av ärenden rörande byggnadslov även anordningar för planerade hissar underkastade

viss kontroll. Vidare kan nämnden under byggnadsarbetets gång

tillse, att förenämnda anordningar utföras enligt den godkända planen. I den

män hissar kommit i bruk i större omfattning, hava i åtskilliga fall i byggnadsordningarna

för respektive orter intagits särskilda bestämmelser av

byggnadsteknisk art rörande hissar, varjämte vederbörande länsstyrelser i allmänhet

utfärdat erforderliga säkerhetsföreskrifter för hissarnas begagnande

och fortlöpande tillsyn. I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att

byggnadsstyrelsen på uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majda proposition nr 102.

avvaktan på enhetliga bestämmelser i ämnet utarbetat normalförslag till särskilda

bestämmelser angående hissar (statens off. utredn. 1932:9).

Frågan örn enhetliga bestämmelser beträffande hissar har sedan åtskilliga

år varit föremål för utredning. Genom beslut den 2 september 1921 uppdrog

Kungl. Majit åt socialstyrelsen att avgiva förslag till allmänna bestämmelser

rörande säkerhetsföreskrifter för hissar. Till fullgörande av förenämnda uppdrag

överlämnade styrelsen med skrivelse den 11 mars 1926 förslag till förordning

angående anordnande och begagnande samt tillsyn av hissar i boningshus

m. m. jämte i förordningen omförmälda särskilda säkerhetsföreskrifter rörande

hissar. Över förslaget avgåvos utlåtanden av byggnadsstyrelsen, som därvid

överlämnade yttrande av svenska teknologföreningen, samt av kommerskollegium

och av Överståthållarämbetet, som överlämnade yttranden av Stockholms

stadsfullmäktige och hissinspektörerna i staden.

Enligt 1926 års förslag skulle förordningen icke omfatta andra

hissar än sådana, vilka person ägde medfölja. Hissar, avsedda uteslutande för

varubefordran, skulle sålunda falla utanför dess tillämpningsområde, enär

dessa hissar till alldeles övervägande flertal syntes förekomma inom verksamhet,

varå lagen örn arbetarskydd ägde tillämpning, och sålunda vara föremål

för tillsyn från yrkesinspektionens sida; övriga sådana, anförde socialstyrelsen,

utgjordes av matvaruhissar, bokhissar i bibliotek och liknande, där faran för

olycksfall vore mycket ringa. Anordningarna för uppförande av hiss, uteslutande

avsedd för varubefordran, komme också under byggnadsnämnds

prövning vid beviljande av byggnadslov.

Förordningen avsågs skola äga tillämpning inom städer och andra orter,

för vilka då gällande byggnadsstadga för rikets städer var gällande. Något

behov att utsträcka tillämpningen därutöver ansåg styrelsen icke föreligga,

enär hissar av i förordningen avsett slag förekomrne huvudsakligen i städer

av någon större storleksordning.

Tillsynen över hissars anordning, beskaffenhet och begagnande skulle

åligga vederbörande byggnadsnämnd, som skulle äga att för tillsynens utövande

anlita biträde av sakkunniga personer.

Från förordningens tillämpning undantogos, i likhet med vad som gäller

enligt förenämnda kungörelse den 15 oktober 1909, uttryckligen sådana hissar,

som användes i rörelse eller arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd den

29 juni 1912 ägde tillämpning, och icke voro upplåtna till allmänhetens begagnande.

Beträffande sådana hissar meddelade socialstyrelsen, att styrelsen

hade för avsikt att i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärda

särskilda anvisningar, i allt väsentligt överensstämmande med de föreskrifter,

som föreslogos beträffande de i förslaget angivna hissarna.

Såsom skäl för att tillsynen över förordningens efterlevnad borde uppdragas

åt byggnadsnämnderna, framhöll socialstyrelsen, att dessa redan i

samband med granskning av ansökningar örn byggnadslov hade taga befattning

med ärenden rörande uppförande av hiss och att det därför synts styrelsen

ligga nära till hands att åt byggnadsnämnden anförtro här ifrågavarande

tillsyn. Härigenom vunnes den fördelen, att ärenden rörande hissarhelt

handlades hos en och samma myndighet, varigenom onödig omgång och

besvär såväl för vederbörande myndigheter som för hissägaren undvekos.

Något övertygande skäl att göra undantag härifrån för Stockholm, där tillsynen

utövades av Överståthållarämbetet, hade styrelsen icke ansett föreligga.

Beträffande det sålunda framlagda förslaget i de delar, som i förevarande

sammanhang äro av intresse, framförde de hörda myndigheterna vissa

erinringar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 102.

Sålunda ansåg byggnadsstyrelsen i likhet med svenska teknologföreningen,

att jämväl varuhissar, vilkas hisskorg eller lastplan kunde av person beträdas,

borde _ vara underkastade förordningens bestämmelser. Styrelsen

förutsatte därvidlag, att s. k. byggnadshissar och dylikt vore undantagna från

förordningen, då desamma ansåges falla under gällande lag örn arbetarskydd.

Styrelsen ansåge emellertid en sådan begränsning böra göras, att hissar med

högst 50 kilograms bärförmåga undantoges från förordningens tillämpningsområde.

Under förutsättning, att denna begränsning vunne tillämpning även

beträffande de manuellt drivna hissarna, skulle någon åtskillnad beträffande

föreskrifternas giltighet för maskindrivna och manuellt drivna hissar icke

vara erforderlig.

Styrelsen framhöll vidare beträffande statsverket tillhöriga byggnader, att

det största flertalet av desamma vore undantagna från byggnadsnämndernas

befogenhet enligt byggnadsstadgan. Det syntes därför styrelsen mindre lämpligt,

att de detaljer av sagda byggnader, som förekommande hissanordningar

ujjSjorde, under sådana förhållanden skulle stå under tillsyn av byggnadsnämnderna.

Enligt styrelsens mening kunde denna tillsyn utan olägenhet

anförtros den statsmyndighet, under vars ledning en byggnad uppfördes eller

under vars vård och förvaltning byggnaden stöde. Styrelsen förutsatte, att

denna statsmyndighet jämväl skulle äga att för tillsynens utövande anlita

biträde av sakkunniga personer, därest så erfordrades, och föreslog, att en

särskild bestämmelse infördes därom, att förordningen icke skulle äga tillämpning

beträffande hissar i statens byggnader. I samband därmed uttalade

emellertid styrelsen, att föreskrift borde meddelas därom, att vederbörande

statsmyndighet skulle åligga att tillse, att de till förordningen anknutna säkerhetsföreskrifterna

iakttoges jämväl i avseende å hissar i statens byggnader.

Kommerskollegium anförde, att de anläggningar, som kontrollerades genom

yrkesinspektionens försorg, ej torde kräva någon ytterligare kontroll av byggnadsnämnd

och dess hissinspektion. Ej heller syntes det erforderligt, att

smärre anläggningar såsom mat- och dokumenthissar underkastades det jämförelsevis

omständliga förfarande och den fortlöpande kontroll, som förordningen

stadgade. Bedömandet av sådana anläggningars lämplighet syntes

kunna ingå i den prövning av byggnadsritningar och den besiktning av byggnadsdetaljer,

som i övrigt ankommer på vederbörande byggnadsnämnd; tillsynen

och underhållet ansågs däremot böra få ombesörjas av ägaren.

Kommerskollegium uttalade vidare, att, därest det befunnes erforderligt

lämna särskilt stadgande för hissar i staten tillhöriga byggnader, detta lämpligen

kunde ske genom en tilläggsparagraf till förordningen av innebörd, att

vad som enligt förordningen ålåge byggnadsnämnd i sådant fall skulle''tillkomma

vederbörande statsmyndighet.

Överståthållarämbetet uttalade — i likhet med Stockholms stadsfullmäktige

— att gällande ordning beträffande hissinspektionen i Stockholm vore tillfredsställande,

och avstyrkte därför förslaget, i vad detsamma avsåge hissmspektionens

förläggande under byggnadsnämnden i stället för Överståthållarämbetet.

Vidkommande detaljerna i förslaget åberopade sig Överståthållarämbetet

å innehållet i ämbetets den 18 december 1931 utfärdade

hisskungörelse för Stockholm, vilken ämbetet ansåg borde läggas till grund

för en blivande lagstiftning i ämnet.

Med anledning av de i yttrandena uttalade erinringarna mot socialstyrelsens

förslag anbefalldes styrelsen genom remiss den 2 april 1932 att avgiva

förnyat utlåtande i ämnet. Till åtlydnad härav har socialstyrelsen med förutnämnda

skrivelse den 15 april 1937 överlämnat det till prövning nu före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102. 5

liggande förslaget. Över detta hava utlåtanden avgivits av byggnadsstyrelsen

och samtliga länsstyrelser.

Beträffande 19-3 7 års förslag har socialstyrelsen till en början

anfört, att styrelsen, efter tagen del av vad de remitterade handlingarna innehölle,

låtit utarbeta preliminära förslag till förordning och säkerhetsföreskrifter

rörande hissar i boningshus m. m. samt däröver inhämtat yttranden

av Överståthållarämbetet, svenska teknologföreningen, mellersta och norra

Sveriges samt södra Sveriges ångpanneföreningar ävensom yrkesinspektörerna.

Därefter hade styrelsen i särskilda frågor rörande förslagen hört

dels statens provningsanstalt, dels representanter för hisstillverkare samt

vissa sakkunniga. På grundval av vad sålunda framkommit hade styrelsen

sedermera utarbetat slutligt förslag till förordning angående anordnande och

begagnande samt tillsyn av hissar i boningsrum m. m., jämte däri omförmälda

säkerhetsföreskrifter.

Beträffande de mera betydelsefulla avvikelser, som 1937 års förslag företer

i jämförelse med 1926 års förslag, anför socialstyrelsen:

Tillämpningsområdet har utsträckts till att omfatta även andra hissar än

sådana, vilka person äger medfölja. Visserligen torde det alldeles övervägande

flertalet hissar uteslutande för varubefordran förekomma inom verksamhet,

varå lagen örn arbetarskydd äger tillämpning, och sålunda vara föremål

för yrkesinspektionens tillsyn, men åtskilliga dylika hissar, vilkas begagnande

är förenat med risk för olycksfall, torde dock användas inom det

tilltänkta området för tillämpningen av den föreslagna förordningen, och

det synes därför önskvärt, att ifrågavarande hissar jämväl inbegripas under

densamma.

Enligt det tidigare förslaget till förordning skulle hissar, som äro upplåtna

till allmänhetens begagnande, falla under förordningen, även örn de

användas i rörelser eller arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd ägde tilllämpning.

Härutinnan har nu den ändringen föreslagits, att berörda i rörelser

eller arbetsföretag använda hissar skola inbegripas under förordningen allenast

örn de i mera avsevärd mån begagnas av allmänheten. Denna gränsdragning har

sedan någon tid tillbaka enligt överenskommelse mellan socialstyrelsen och

Överståthållarämbetet tillämpats beträffande hissar i Stockholm och befunnits

praktiskt lämplig.

I det överlämnade förslaget ha vidare från förordningens tillämpning

undantagits hissar, vilka endast drivas för hand och äro avsedda för en belastning

av högst 20 kilogram.

Av den kommitté, som tillsatts inom svenska teknologföreningen för granskning

av ovan omförmälda, inom socialstyrelsen utarbetade preliminära förslag

till förordning och säkerhetsföreskrifter rörande hissar, har föreslagits,

att säkerhetsföreskrifterna skulle utfärdas av socialstyrelsen. För detta förslag

har styrelsen ansett goda skäl förefinnas och därför upptagit detsamma

i det nu föreliggande förslaget till förordning. Anmärkas må i anslutning

härtill, att det icke ansetts vare sig erforderligt eller lämpligt att medgiva

tillsynsmyndighet befogenhet att i särskilda fall meddela kompletterande

säkerhetsföreskrifter.

I samband med nyssnämnda förslag har ånyo framförts teknologföreningens

tidigare framställda, av byggnadsstyrelsen understödda förslag, att ett permanent

råd av på ifrågavarande område sakkunniga personer skulle ställas

vid socialstyrelsens sida för handläggningen av hithörande ärenden. Till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

syftet med detta förslag kan styrelsen helt ansluta sig. Det är uppenbart,

att styrelsen, därest utfärdandet av säkerhetsföreskrifter för hissar och handläggningen

av dithörande ärenden skall ankomma på styrelsen, måste beredas

möjlighet att vid behov anlita biträde av sakkunniga personer på ifrågavarande

område. Styrelsen kan emellertid icke tillstyrka tillsättandet av ett

pemanent hissråd, utan styrelsen anser det vara värdefullare, att styrelsen

äger möjlighet att i varje särskilt fall hänvända sig till de personer, som

beträffande den föreliggande frågan kunna anses mest sakkunniga och i övrigt

lämpliga. Styrelsen har därför i sitt förslag icke upptagit någon bestämmelse

angående medverkan av ett hissråd vid behandling av ärenden av ifrågavarande

slag.

Beträffande tillsynen över de hissar, som avses i det nya förslaget till

förordning, har styrelsen med hänsyn till de skäl härför, som blivit anförda,

nu föreslagit, att tillsynen i Stockholm fortfarande skall åvila Överståthållarämbetet,

medan tillsynen å annan ort skall åligga byggnadsnämnden eller,

där sådan icke finnes, länsstyrelsen.

I fråga örn hissar i statsverket tillhörande byggnader har byggnadsstyrelsen

föreslagit, att tillsynen skall anförtros den statsmyndighet, under vars ledning

en byggnad uppföres eller under vars vård och förvaltning byggnaden

står. Socialstyrelsen har för sin del icke funnit tillräckliga skäl förefinnas

härför, utan styrelsen har med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig

hisstillsyn funnit sig böra stanna för att föreslå, att även ifrågavarande hissar

inbegripas under tillsyn av samma myndigheter som övriga hithörande hissar.

Flertalet av de över förslaget hörda myndigheterna har i de delar, varom

här är fråga, ansett sig kunna i huvudsak biträda detsamma.

Byggnadsstyrelsen har sålunda uttalat, att styrelsen hade erinringar att

framställa endast beträffande ett fåtal punkter i förslaget, vilka från styrelsens

synpunkt kunde anses betydelsefulla. Oaktat socialstyrelsen icke funnit tillräckliga

skäl förefinnas för byggnadsstyrelsens förut framlagda förslag, att

från förordningens tillämpning borde undantagas hissar i statens byggnader,

vidhölle byggnadsstyrelsen sitt förslag i nu ifrågavarande hänseende.

Beträffande förordningens tillämpningsområde har länsstyrelsen i Västernorrlands

län i anslutning till ett av yrkesinspektören i nionde distriktet

avgivet yttrande ansett lämpligt, att jämväl hissar, som användes i rörelse

eller arbetsföretag, varå lagen örn arbetarskydd ägde tillämpning, och icke

i mera avsevärd mån användes av allmänheten, borde falla inom förordningens

tillämpningsområde.

Några länsstyrelser hava med hänsyn till, bland annat, att erforderlig sakkunskap

å området icke alltid kunde beräknas finnas hos många av byggnadsnämnderna

ställt sig tveksamma till förslaget, att byggnadsnämnderna skulle

vara tillsynsmyndighet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det sålunda tveksamt, huruvida tillsynens

handhavande kunde överlämnas åt byggnadsnämnd i annat fall, än

då nämnden till sitt biträde ägde stadsarkitekt eller en byggnadstekniskt

utbildad, av länsstyrelsen godkänd byggnadskonsulent. Länsstyrelsen i Blekinge

län har anslutit sig till ett av länsarkitekten avgivet yttrande, däri

denne, bland annat, anfört, att det å landsbygden funnes ett avsevärt antal

byggnadsnämnder för mindre orter, där byggnadsstadgans föreskrifter för

stad icke gällde, s. k. utomplansbestämmelseområden och byggnadsplaneom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

råden. Dessa byggnadsnämnder, fortsätter länsarkitekten, torde icke kunna

likställas med byggnadsnämnder på större platser, där tillgång till sakkunskap

på ett helt annat sätt förelåge. Vidare torde framhållas, att vissa svårigheter

syntes föreligga för dessa nämnder pa vitt skilda, ofta avlägset belägna

platser att uppnå kontakt med hissbesiktningsmännen. Hissar torde också

inom dessa samhällen endast undantagsvis förekomma och även detta förhållande

talade för, att icke byggnadsnämnderna här borde vara tillsynsmyndigheter.

Det torde för den skull böra tågås under övervägande, örn ej

länsstyrelsen borde vara tillsynsmyndighet för hissar inom utomplansbestämmelseområden

och byggnadsplaneomraden. Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar

en liknande uppfattning, i det länsstyrelsen anser tillsynen i mindre samhällen

böra utövas av länsstyrelsen. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att

det ur synpunkten att vinna större enhetlighet vöre att föredraga, att länsstyrelserna

genomgående bleve tillsynsmyndigheter i nu ifrågavarande hänseende.

Länsstyrelsen i Örebro län har därjämte framhållit, att byggnadsnämnderna

i mindre städer och på landsbygden ofta hade en sadan sammansättning,

att de icke i någon mån kunde anses äga förutsättningar att fullgöra

den uppgift, varom här vore fråga. Med den lydelse, som § 4 i förslaget

erhållit, skulle för övrigt byggnadsnämnd i område, för vilket fastställts

utomplansbestämmelser, bliva tillsynsmyndighet, något som uppenbarligen

icke kunde vara avsett. Länsstyrelsen ansåge förslaget i nu berörda del bora

så ändras, att byggnadsnämnden bekläddes med funktion som tillsynsmyndighet

endast i städer av viss storleksgrad.

Några länsstyrelser hava ansett, att jämväl länsstyrelse vore mindre lämpad

att vara tillsynsmyndighet.

Sålunda har länsstyrelsen i Skaraborgs län, som förklarat sig icke kunna

biträda förslaget i vad avser tillsynsmyndighet, anfört, att det för utövandet

av de funktioner, som i förslaget tillagts tillsynsmyndighet, syntes erfordras

teknisk sakkunskap på hithörande område, vilken de sålunda föreslagna tillsynsmyndigheterna

icke eller åtminstone icke alltid kunde antagas besitta.

Visserligen förutsattes, att tillsynsmyndigheten skulle för tillsynens utövande

anlita biträde av särskilda sakkunniga (hissbesiktningsmän). Då ansvaret

emellertid skulle åvila tillsynsmyndigheten, torde följden av en sådan anordning

komma att bliva den, att tillsynsmyndigheterna bleve helt beroende

av besiktningsmännen, något som icke kunde anses lämpligt och tillrådligt.

Därest icke tillsynsmyndighetens åligganden ansåges. kunna handhavas av

de särskilda besiktningsmännen eller inspektörerna, vilka kunde böra utses

eller godkännas av yrkesinspektionens chefsmyndighet, syntes erforderlig

tillsyn kunna uppdragas åt lokala polismyndigheter, magistrater eller kommunalborgmästare

i stad och landsfiskaler å landet, i nära samverkan med

sådana sakkunniga. Enligt länsstyrelsens mening torde därvid vara tillräckligt,

att åt tillsynsmyndigheten uppdroges endast tillsynen över författningens

efterlevnad. Länsstyrelsen i Örebro lein har uttalat liknande synpunkter

och i anslutning därtill ifrågasatt, att tillsynen ordnades så, att densamma

självständigt anförtroddes åt hissbesiktningsmän, vilka sorterade

under något verk, som inom sig inrymde sakkunskap på området. Länsstyrelsen

i Kronobergs län ansåge det lämpligare, att tillsynen anförtroddes myndighet,

som själv förfogade över sakkunskap i nu berörda frågor. Sådan sakkunskap

forn funnes hos yrkesinspektionen, vilken utövade tillsynen över

hissar, avsedda uteslutande för varubefordran. Jämväl tillsynen över sådana

hissar’ som avsågos i nu föreliggande förslag till förordning, syntes böra

anförtros åt denna myndighet. Ur teknisk, säkerhets- och enhetlighetssynpunkt

har jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatt, huruvida icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

tillsynen över samtliga hissar, som omfattades av förslaget, borde läggas

under yrkesinspektionen. Den föreslagna ordningen syntes länsstyrelsen

komma att medföra splittring i tillämpningen och i många fall brist på sakkunskap

hos tillsynsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida såsom tillsynsmyndighet

utöver de i förslaget angivna myndigheterna icke skulle kunna

fungera jämväl sådan byggnadsinspektör, som länsstyrelse jämlikt 101 § byggnadsstadgan

tillsatt för sådant område å den egentliga landsbygden, för vilket

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

Beträffande den av byggnadsstyrelsen väckta frågan, huruvida statens

byggnader i nu ifrågavarande hänseende skulle vara undantagna från förordningens

tillämpning, hava endast två länsstyrelser särskilt yttrat sig.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det lämpligt och principiellt

riktigt, att hissar i statsverket tillhöriga byggnader inbegripas under tillsyn

av samma myndigheter som övriga hissar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

har däremot uttalat en motsatt mening och åberopat ett av länsarkitekten

i Kopparbergs och Västmanlands län avgivet yttrande, däri denne anfört,

bland annat: Enligt 70 § byggnadsstadgan erfordras icke byggnadsnämnds

lov för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen

eller av byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör

kronan. Med hänsyn härtill synes det oegentligt, att tillsynen över hissar

i sådana byggnader skall åvila byggnadsnämnd eller, där sådan ej finnes,

länsstyrelsen. Detta torde innebära, att byggnadslov beträffande hiss enligt § 5

i förslaget måste sökas hos respektive byggnadsnämnd eller länsstyrelse,

och skulle således delvis upphäva bestämmelsen i byggnadsstadgan. Skulle

formuleringen i sistnämnda paragraf »vederbörligt byggnadslov jämlikt byggnadsstadgan»

kunna tolkas så, att medgivande till hissanordning icke erfordrades

för sådana byggnader, kvarstå dock bestämmelserna angående

granskning och besiktningar, vilket sålunda i praktiken måste innebära, att

tillståndsmyndighet höres och beviljar lov till utförandet, då den byggande

institutionen knappast vill riskera att efter installationen få densamma underkänd.

Även här måste bestämmelseförslaget sålunda anses icke stå i överensstämmelse

med byggnadsstadgan.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, finnes icke enhetligt reglerad

tillsyn över hissars anordnande och begagnande i vidare mån än att, där användandet

av en hiss faller inom arbetarskyddslagens tillämpningsområde,

tillsyn utövas genom yrkesinspektionen. De av Kungl. Majit genom förutnämnda

kungörelse den 15 oktober 1909 (nr 179) utfärdade bestämmelserna

rörande tillsyn över hissar hava avseende endast å hissar inom Stockholm.

Å andra orter, där byggnadsnämnd finnes, torde denna med stöd av sina allmänna

befogenheter enligt byggnadsstadgan eller på grund av i vederbörande

byggnadsordning meddelade bestämmelser örn hissar i regel utöva viss tillsyn

över deras anordnande och utförande, övervakning av i bruk varande

hissar torde därjämte inom större orter äga rum i enlighet med av vederbörande

länsstyrelse utfärdade särskilda föreskrifter. Med hänsyn till att

generella bestämmelser i ämnet saknas lära emellertid de fordringar, som

å olika orter uppställas med avseende å hissars anordnande och begagnande,

ofta förete icke obetydliga skiljaktigheter. På flera håll torde man dock vid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102. 9

utformandet av bestämmelser å nu förevarande område hava haft de för

Stockholm gällande föreskrifterna till förebild.

Enligt det av socialstyrelsen utarbetade, till prövning nu föreliggande

förslaget till bestämmelser rörande hissar skulle från bestämmelserna undantagas

endast de hissar, som övervakas av yrkesinspektionen och som icke i mera

avsevärd omfattning användas av allmänheten, samt vidare hissar, som

drivas för hand och som äro avsedda för en belastning av högst 20 kilogram.

Beträffande tillsynen över de med förslaget avsedda hissarna skulle för

Stockholms vidkommande icke ske någon ändring i hittillsvarande förhållanden,

utan Överståthållarämbetet skulle alltjämt vara tillsynsmyndighet.

För övriga delar av landet skulle tillsynen anförtros åt byggnadsnämnden

i orten eller, där sådan icke finnes, vederbörande länsstyrelse. Då såsom

förut nämnts byggnadsnämnderna vanligen redan nu i förekommande fall taga

befattning med ärenden rörande hissar, innebär förslaget i angivna hänseende

ej heller någon ändring i princip av gällande praxis å området.

I fråga örn de av yrkesinspektionen övervakade hissarna, vilka enligt nyssnämnda

förslag skulle i viss utsträckning undantagas från här ifrågavarande

tillsyn, torde inspektionens chefsmyndighet, numera riksförsäkringsanstalten,

enligt vad jag inhämtat, komma att utfärda föreskrifter i anslutning till de

bestämmelser, som i anledning av förevarande förslag kunna komma att meddelas

av Kungl. Majit.

Även enligt min mening föreligger behov av såvitt möjligt enhetliga bestämmelser

beträffande hissars anordnande och begagnande och för tillsynen

däröver. Utan att i förevarande sammanhang taga slutlig ståndpunkt

till det föreliggande förslagets olika detalj spörsmål och författningens

närmare utformning finner jag i likhet med flertalet av de över förslaget

hörda myndigheterna förslaget i huvudsak vara ägnat att läggas till

grund för bestämmelser i ämnet. Vad särskilt beträffar den del av förslaget,

varöver riksdagens yttrande på sätt jag inledningsvis framhållit synes böra

inhämtas, nämligen att — frånsett Stockholm — byggnadsnämnderna skulle

vara tillsynsmyndighet inom respektive orter, hava i yttrandena vissa erinringar

framställts. Sålunda har framhållits, bland annat, att särskilt i de

mindre städerna och i samhällsbildningar å landsbygden byggnadsnämnderna

ofta hade en sådan sammansättning, att de saknade erforderlig teknisk sakkunskap

för att kunna utöva ifrågavarande tillsyn; i än högre grad gällde

detta byggnadsnämnderna inom de områden å landsbygden, för vilka endast

fastställts utomplansbestämmelser eller byggnadsplan. Ehuru det otvivelaktigt

skulle innebära vissa fördelar att uppdraga hissinspektionen åt en

central institution, synas likväl icke sådana olägenheter behöva befaras vid

genomförande av socialstyrelsens förslag, att en dylik centralisering kan

anses vara erforderlig. Det må ock framhållas, att byggnadsnämnderna enligt

förslaget skola vid tillsynens utövande anlita biträde av sakkunniga personer,

hissbesiktningsmän, vilka skola uppfylla vissa av yrkesinspektionens chefsmyndighet

uppställda kompetenskrav. Det synes i detta sammanhang jämväl

böra framhållas, att det hittills vanligen tillämpade systemet, som i huvud
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 102.

sak överensstämmer med vad socialstyrelsen föreslagit, får anses hava i stort

sett fungerat tillfredsställande. Med hänsyn därjämte till att i samband med

prövningen av byggnadsärenden förekommande frågor rörande hissars anordnande

m. m. i allt fall måste upptagas av byggnadsnämnderna, synes det

även mig mest ändamålsenligt, att vederbörande byggnadsnämnd handlägger

här ifrågavarande hissärenden. I Stockholm torde dock, såsom socialstyrelsen

föreslagit och Överståthållarämbetet för sin del tillstyrkt, tillsynen böra fortfarande

åligga Överståthållarämbetet. Jag vill alltså biträda socialstyrelsens

förslag i nu förevarande del, dock med viss begränsning. I anslutning till

den från några håll uttalade uppfattningen, att byggnadsnämnd inom område

på landsbygden, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts

enligt föreskrifterna i avdelning III stadsplanelagen, icke borde vara

tillsynsmyndighet, anser jag mig nämligen böra förorda, att för dylika områden

liksom för övriga delar av den egentliga landsbygden vederbörande

länsstyrelse blir tillsynsmyndighet.

Byggnadsstyrelsen har föreslagit, att hissar inom staten tillhöriga byggnader

skola undantagas från kontroll av tillsynsmyndigheten och i stället ställas

under övervakning av den statliga myndighet, under vars förvaltning byggnaden

står. Då ett sådant undantag med hänsyn till byggnadsstadgans bestämmelser

synes vara följdriktigt, synes mig en ändring härutinnan i det

föreliggande förslaget motiverad utom vad beträffar Stockholm, där Överståthållarämbetet

sedan 1909 utövar tillsyn å statens byggnader.

Jag förutsätter, att till komplettering av de i förslaget upptagna bestämmelserna

erforderliga säkerhetsföreskrifter beträffande tillsynen m. m. av nu

ifrågavarande hissar komma att i enlighet med vad som angivits i § 3 i förslaget

utfärdas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande förslag, i vad

detsamma avser åläggande för byggnadsnämnd inom städer och stadsliknande

samhällen å landsbygden att vara tillsynsmyndighet med avseende å sådana

hissar, som omfattas av förslaget.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet;

Fredric Hawerman.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102.

11

Bilaga.

Socialstyrelsens förslag till förordning angående anordnande och

begagnande samt tillsyn av hissar i boningshus in. m.

§ I
Till

motverkande av faran för olycksfall vid bruk av hissar skola här nedan

meddelade bestämmelser lända till efterrättelse. ....

Denna förordning äger icke tillämpning å hissar, som användas i rörelse

eller arbetsföretag, varå lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 äger tillämpning,

och icke i mera avsevärd mån användas av allmänheten, ej heller å

hissar, vilka endast drivas för hand och äro avsedda för en belastning av

högst 20 kilogram.

§

Med hiss avses i denna förordning varje lyftanordning, vilken är försedd

med korg eller lastplan, som föres mellan styrlister (gejder).

§ 3.

Säkerhetsföreskrifter rörande anordning, beskaffenhet och begagnande av

hiss meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

§ 4- .

Tillsynen över anordning, beskaffenhet och begagnande av hiss åligger i

Stockholm Överståthållarämbetet och å annan ort vederbörande byggnadsnämnd

eller, där sådan icke finnes, länsstyrelsen (tillsynsmyndighet). Nämnda

myndigheter skola för tillsynens utövande anlita biträde av sakkunniga personer

(hissbesiktningsmän), för vilka kompetensfordringar fastställas av

yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Kostnaderna för i första stycket avsedd tillsyn av hiss skola gäldas av

hissens ägare enligt grunder, som bestämmas, i Stockholm av Överståthållarämbetet

och å annan ort av vederbörande länsstyrelse.

§5.

Innan hiss uppföres, skall — sedan vederbörligt byggnadslov jämlikt

byggnadsstadgans bestämmelser erhållits — medgivande därtill sökas hos

tillsvnsmyndigheten, och skall sådan ansökan vara åtföljd av erforderliga

ritningar jämte nödig beskrivning över hissen samt för kontrollberäkning

därutöver behövliga uppgifter. Av handlingarna skola tydligt framgå läge och

beskaffenhet av hisschakt, maskinrum jämte andra för hissen erforderliga

byggnadsanordningar ävensom hissens konstruktion och uppställningssätt.

Tillsynsmyndigheten åligger att med biträde av hissbesiktningsman

granska, huruvida den tillämnade hissanläggningen motsvarar gällande föreskrifter

och jämväl i övrigt kan anses erbjuda betryggande säkerhet. Finnes

därvid viss ändring i avseende å anläggningen böra komma till stånd, skall

underrättelse därom, med angivande av skälen, snarast möjligt meddelas

sökanden.

Sedan granskningen slutförts och, där ändring påkallats, sådan vidtagits,

har tillsynsmyndigheten att utan dröjsmål bevilja det sökta medgivandet.

§6.

Sedan arbetet med hissens uppförande avslutats, har hissägaren att hos

tillsynsmyndigheten begära besiktning av hissen (första besiktning).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 102.

Befinnes vid besiktningen hissen ej vara utförd i enlighet med de förutsättningar,

som gälla för medgivandet, eller finnes eljest, till förebyggande av

fara för olycksfall, anledning påkalla viss åtgärd, skall hissägaren omedelbart

underrättas därom.

Då besiktningsmannen efter avslutad besiktning anser sig kunna godkänna

hissen, har han att omedelbart i två exemplar utfärda och till hissägaren

överlämna intyg därom enligt formulär, som fastställes av yrkesinspektionens

chefsmyndighet. Av dessa intyg skall det ena utan dröjsmål

överlämnas till tillsynsmyndigheten.

§

Där hiss efter företagen första besiktning finnes ej giva anledning till

anmärkning, har tillsynsmyndigheten att utan dröjsmål meddela tillstånd till

hissens upplåtande för trafik och därom utfärda bevis (tillståndsbevis) under

en tidrymd — räknad från sista besiktningsdagen — av ett år beträffande

hiss, vilken person äger medfölja, och två år beträffande annan hiss.

§ 8.

Hiss, som efter tillstånd, varom i § 7 sägs, begagnas för trafik, skall genom

tillsynsmyndighetens försorg periodiskt underkastas förnyad besiktning

(revisionsbesiktning) till utrönande av såväl hissens allmänna tillstånd som

de till hissen hörande säkerhetsanordningarnas beskaffenhet. Sådan besiktning

må beträffande hiss, vilken person äger medfölja, ej verkställas tidigare

än 10 eller senare än 12 månader efter nästföregående besiktning och i fråga

örn annan hiss ej tidigare än 22 eller senare än 24 månader efter nämnda

tidpunkt.

Upptäckes vid revisionsbesiktning felaktighet, som medför fara för olycksfall,

skall besiktningsmannen med angivande av skälen därför förbjuda hissägaren

att hålla hissen upplåten för begagnande till dess att felet avhjälpts.

Över revisionsbesiktning skall besiktningsmannen utfärda intyg i enahanda

ordning, som i § 6 är stadgat i fråga örn första besiktning.

§ 9.

När vid revisionsbesiktning hiss finnes icke giva anledning till anmärkning,

har tillsynsmyndigheten att utan dröjsmål utfärda tillståndsbevis för

hissens fortsatta användning, beträffande hiss, vilken person äger medfölja,

under en tidrymd av ett år, och i fråga om annan hiss under två år, räknat

från den dag, då föregående tillståndsbevis utlöper.

§ io.

Kan hiss med hänsyn till särskilt förhållande, såsom att den brukas i

synnerligen livlig trafik, anses vara i särskilt hög grad utsatt för minskning

i driftsäkerhet, må tillsynsmyndigheten med angivande av orsaken föreskriva

skälig förkortning av de i §§ 7 och 9 angivna tidrymder.

Kan hiss, vilken person äger medfölja, med hänsyn till särskilt förhållande,

såsom att den är föga trafikerad, anses i särskilt ringa grad utsatt för minskning

i driftsäkerhet, må tillsynsmyndigheten medgiva förlängning av de i

§§ 7 och 9 angivna tidrymder, dock ej med mer än sex månader för hiss,

vilken person äger medfölja, och ej med mer än tolv månader för annan hiss!

§ n''

Oberoende av vad i §§ 6 och 8 sägs skall åt hiss och särskilt åt dess

bärande, drivande och stoppande organ ävensom låsanordningar med kon
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102. 13

takter genom ägarens försorg ägnas fortlöpande skötsel och underhåll av

kompetent person.

Erhåller ägaren kännedom örn sådan felaktighet å hiss, som medför fara

för olycksfall, är han skyldig att ofördröjligen låta avstänga hissen och ej

ånyo upplåta den för trafik, förrän felaktigheten avhjälpts. Örn sådan avstängning

samt orsaken därtill skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrättas.

§ 12-

Tillsynsmyndigheten äger att, närhelst omständigheterna så påkalla, i

större eller mindre omfattning låta besiktiga hiss samt, där så prövas erforderligt,

förbjuda hissens användande till dess föreskrivna åtgärder vidtagits.

§ 13-

Hiss må icke hållas upplåten för begagnande, utan att i densamma finnes

anslaget sådant giltigt tillståndsbevis, som avses i §§ 7 och 9. Här tillståndsbeviset

ej lämpligen kan anslås i hisskorg, må detsamma uppsättas vid

stannplan.

I hiss skall jämväl finnas anslag, som angiver, huruvida hissen är upplåten

för personbefordran eller ej, samt hissens högsta tillåtna belastning.

Förutom anslag, som ovan omförmälas, må i hisskorg eller å schaktdörr

ej uppsättas annat anslag än sådant innehållande förteckning över hyresgästerna

vid de olika stannplanen eller uppgift örn hisstillverkarens namn

eller firma eller angående hissens manövrering.

§ 14.

Som förare av annan hiss än automatisk tryckknappshiss må endast användas

person, som fyllt 15 år och som med bevis utfärdat av hissbesiktningsman

styrkt sig vara förtrogen med hissens manövrering.

§ 15.

Över tillsynsmyndighets beslut i fråga, som avses i denna förordning, må

klagan inom en månad efter erhållen del av beslutet föras hos Konungen,

örn beslutet meddelats av länsstyrelsen, och i annat fall hos vederbörande

länsstyrelse; skolande emellertid beslutet lända till efterrättelse, intill dess

annorlunda förordnas.

§ 16.

Ägare av hiss, som upplåter densamma till begagnande utan att vara därtill

berättigad genom tillstånd, varom i §§ 7 och 9 sägs, eller som eljest åsidosätter

bestämmelse, som är meddelad i denna förordning eller med stöd av

densamma, straffes med böter högst 200 kronor, där ej strängare straff enligt

allmän lag eller författning bör följa å förseelsen.

Hen, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, som ovan

sägs, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen,

för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till de

böter, som äro bestämda för sådan förseelse.

§ 17.

Förseelse mot denna förordning eller med stöd av densamma givna föreskrifter

åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest

hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kommunen. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 102.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 15 oktober 1909

(nr 179) angående vissa bestämmelser rörande tillsyn över hissar inom

Stockholm.

Denna förordning träder i kraft den--—.

Hiss, som vid tiden för förordningens ikraftträdande blivit besiktigad

enligt förut gällande bestämmelser, skall inom den enligt nämnda bestämmelser

fastställda tiden för nästa besiktning undergå första besiktning enligt

de i § 6 i denna förordning meddelade föreskrifter.

Hiss, som vid tiden för förordningens ikraftträdande icke blivit besiktigad,

skall omedelbart undergå första besiktning enligt sistnämnda föreskrifter.

Beträffande hiss, som vid tiden för förordningens ikraftträdande tagits i

bruk, må tillsynsmyndigheten tills vidare, så länge hissen befinnes erbjuda

nöjaktig säkerhet, medgiva befrielse i erforderlig utsträckning från iakttagande

av de med stöd av § 3 utfärdade säkerhetsföreskrifterna. Vid större

reparation eller väsentlig ändring av dylik hiss skola dock nämnda föreskrifter

lända till efterrättelse i den utsträckning, som finnes skälig med hänsyn till

föreliggande omständigheter.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:226 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 8 § rättegångsbalken. s. 1 i texten
  2. 1LU 1938:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsynen över anordnande och begagnande av hissar i boningshus rn. in. s. 1 i texten