Sök i Ratio Lex

Angående ersättningar för skador vid eldsläckning

1938-02-11 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:111, Angående ersättningar för skador vid eldsläckning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1

Nr lil.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättningar

för skador vid eldsläckning; given Stockholms

slott den 11 februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

%

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten

i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund:

I årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 48) har Kungl.

Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde

bliva riksdagen förelagd, till ersättningar för skador vid eldsläckning för

budgetåret 1938/1939 beräkna ett förslagsanslag av 10,000 kronor. Sedan

ärendet färdigberetts, torde jag nu få ånyo anmäla detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr lil.

389 38 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Med bifall till därom vid 1935 års riksdag väckt motion (I: 11) hemställde

riksdagen (skrivelse nr 236), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

rörande dels möjlighet att av statsmedel utbekomma ersättning efter enahanda

grunder vid fullgörandet av medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan

som vid dylika förpliktelsers fullgörande enligt lagen örn förekommande

och släckning av skogseld, 17 §, dels ock enhetliga grunder för bestämmandet

av ersättningarna samt att Kungl. Majit därefter måtte för riksdagen

framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Den av riksdagen begärda utredningen har numera verkställts. Innan jag

går närmare in på de av riksdagen berörda spörsmålen, torde jag få erinra

örn de bestämmelser, som i förevarande hänseenden gälla enligt skogseldslagen

och brandstadgan.

Enligt 8 § lagen den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av

skogseld är envar i trakten, å landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som

fyllt 18 men ej 60 år, skyldig att deltaga i släckning av skogseld.

I 17 § nämnda lag föreskrives, att den, som deltagit i eller på annat sätt

varit verksam för släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas, av

statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom ersättning

för skada till följd av arbetet. Länsstyrelsen skall pröva förslag eller

framställning örn ersättning, som nu sagts, samt till vederbörande utanordna

dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelsens beslut må ej föras.

Den 7 maj 1937 har utfärdats ny lag örn förekommande och släckning av

skogseld. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939. I avseende å skyldighet

att deltaga i eldsläckning, varom stadgas i 17 och 18 §§, innehåller den

nya lagen samma bestämmelser som 1914 års lag. I 25 § av lagen stadgas

liksom i 1914 års lag att den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam

för släckning av skogseld, må kunna av statsmedel bekomma ersättning eller

särskild belöning därför ävensom ersättning för skada till följd av arbetet.

Närmare bestämmelser i detta hänseende förutsättas skola meddelas av Kungl.

Majit.

Enligt brandstadgan skall i varje stad finnas en brandstyrka av

sådan omfattning, att stadens trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande.

Olika slag av brandkårer kunna förekomma: yrkesbrandkår, vars medlemmar

äro anställda med skyldighet att odelat ägna sig åt brandtjänsten; borgarbrandkår,

vars medlemmar äro förbundna att, vid sidan av sin borgerliga

sysselsättning, ägna viss tid åt brandtjänsten; allmän brandkår, som skall bestå

av erforderligt antal till eldsläckningstjänst lämpliga personer, som uttagits

bland de tjänstpliktiga. Skyldig att tjänstgöra i allmänna brandkårer är en var

i stad boende arbetsför man i åldern 20—50 år; där tillräcklig avlönad brandstyrka

finnes, äger länsstyrelsen medgiva, att allmän brandkår ej skall upprättas.

Därjämte kan förekomma frivillig brandkår.

Yad sålunda är föreskrivet för stad skall i tillämpliga delar gälla även för

köping, så ock för hamnplats, fiskläge eller annan tätare befolkad ort, då sådant

av omständigheterna påkallas och länsstyrelsen därom förordnar genom

beslut, som skall underställas Kungl. Majits prövning.

Brandstadgan innehåller även bestämmelser för landsbygden. Länsstyrelsen

kan förordna, att dessa bestämmelser skola helt eller delvis gälla inom

viss kommun å landet eller del därav. Bestämmelserna innehålla, bland annat,

att kommun skall upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande storlek

och sammansättning. Ingår i brandstyrkan allmän brandkår, är en var i korn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr lil. B

munen boende arbetsför man i åldern 20—50 år pliktig att tjänstgöra i densamma.

Slutligen finnes i 38 § 1 mom. brandstadgan en allmän föreskrift, att det

åligger envar, som upptäcker eldsvåda eller fara därför, att varsko dem, som

äro utsatta för eldfaran, ävensom att, såvida han icke själv kan släcka elden

eller undanröja faran, genom förefintlig signalanordning eller på annat lämpligt

sätt underrätta därom, så att släckningsmanskap kan infinna sig.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, kunna alla, som deltagit i

släckning av skogseld, erhålla ersättning för skada, som ådragits under släckningsarbetet.

Sålunda kan även den, som enligt skogseldslagen icke är pliktig

att deltaga i arbetet, erhålla ersättning. Ersättningen avser, förutom kroppsskada,

även t. ex. förstörelse av klädespersedlar och redskap. Såsom kroppsskada

torde kunna anses ej endast skada till följd av olycksfall utan även

sjukdom.

Deltagare i släckning av eldsvåda, som icke är att hänföra till skogseld, torde

i allmänhet icke vara berättigad till skadeersättning i annan mån än örn sådan

rätt följer av olycksfallsförsäkringslagen. Deltagare i släckningsarbete, vilka

därvid kunna anses mot avlöning utföra arbete för annans räkning eller eljest

äro att anse såsom arbetare enligt 2 § olycksfallsförsäkringslagen, äro obligatoriskt

försäkrade enligt nämnda lag och lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Dessa deltagare kunna vara avlönade av vederbörande kommun,

t. ex. medlemmar av yrkesbrandkår och borgarbrandkår, eller av privat sammanslutning,

som håller frivillig brandkår. Vidare kunna exempelvis vid företag

anställda personer vara anmodade av företagets ledning att deltaga i eldsläckningen

och därför åtnjuta avlöning från företaget. Dessa personer anses då

utföra arbete för företagets räkning. Den skadeersättning, som utgår enligt

nyssnämnda lagar, är begränsad bland annat såtillvida, att sakskada icke

ersättes, att ersättning icke utgår för alla kroppsskador utan endast för sådana,

som äro en följd av olycksfall eller ersättningsbara enligt lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar, samt att ersättning icke utgår helt för förlorad arbetsförtjänst

utan med belopp, i regel utgörande två tredjedelar av arbetsförtjänsten,

vilken dock icke får beräknas högre än 3,000 kronor för år. Ifrågavarande

ersättning bestämmes av vederbörande försäkringsinrättning, och

klagan över inrättningarnas beslut får föras hos försäkringsrådet. Ersättningsfrågorna

falla icke under allmän domstols prövning. Ersättningen bekostas

indirekt genom försäkringsavgifter av den, hos vilken den försäkrade är anställd.

I förutnämnda motion till 1935 års riksdag anförde motionären, efter att

hava erinrat örn bestämmelserna i 1914 års skogseldslag och i brandstadgan,

i huvudsak följande:

Någon reell grund för skiljaktigheten mellan skogseldslagen och brandstadgan

i fråga örn möjlighet att utfå ersättning syntes icke föreligga. Risk

för skada torde förefinnas i samma utsträckning i båda fallen. Såväl lagen

som stadgan reglerade förhållanden, bakom vilka måste anses föreligga ett

så stort statsintresse, att ersättning för ådragen kroppsskada borde kunna

utgå av allmänna medel lika väl örn skadan ådragits vid tjänstgöring i ali

manna brandkåren som vid deltagande i släckning av skogseld.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr lil.

Enligt vad motionären hade sig bekant hade i åtskilliga fall personer, som

skadats vid fullgörande av nämnda medborgerliga förpliktelser, gjort framställning

örn ersättning enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för

olycksfall i arbete hos de försäkringsinrättningar, som handhade denna försäkring.

Då de skadade emellertid icke ansetts omfattade av lagen med hänsyn

till vedertagna grunder i fråga om området för tillämpningen av lagen,

hade framställningarna örn ersättning blivit avslagna. Eörsäkringsrådet hade

i de fall, som dragits under dess prövning, funnit sig icke kunna göra ändring

i försäkringsinrättningarnas beslut.

Det finge sålunda anses fastslaget, att förevarande ersättningsfrågor icke

folie under olycksfallsförsäkringslagen; och det torde måhända vid en reglering

av desamma heller icke vara lämpligt att hänföra dem dit. Fasthellre

syntes i berörda hänseende likformighet böra åvägabringas mellan gällande

lag örn förekommande och släckning av skogseld och brandstadgan.

I detta sammanhang kunde framhållas, att omförmälda § 17 i sistnämnda

lag icke närmare angåve, efter vilka grunder ersättning kunde utgå. Det

torde enligt vad motionären erfarit icke vara alltför ovanligt, att länsstyrelserna,

som omhänderhade prövningen av ersättningsfrågorna, tillämpade

olika grunder vid sina bedömanden, varför ersättningsbeloppen i likartade

fall kunde komma att väsentligen variera, beroende på vilken länsstyrelse som

bedömt fallet. Särskilt i fråga örn ersättning för ådragen kroppsskada syntes

det angeläget, att enhetliga grunder vunne tillämpning. Storleken av den ersättning,

som i det särskilda fallet borde utgå, torde lämpligen bestämmas

efter de grunder, som fastställts för beräknande av ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I sin i anledning av motionen avlåtna skrivelse (nr 236) förklarade sig

riksdagen hava funnit det i motionen väckta förslaget behjärtansvärt. Riks

dagen uttalade därjämte, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke

för erhållande av enhetliga grunder vid bestämmande av ersättningsbeloppen

frågor av detta slag borde handläggas av riksförsäkringsanstalten.

Utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse har avgivits den 24

september 1936 av riksförsäkringsanstalten, som därvid avgivit ett förslag

i ämnet. Över riksförsäkringsanstaltens förslag har försäkringsrådet den 13

november 1936 avgivit utlåtande och därvid framlagt ett eget förslag i ämnet.

Därjämte hava yttranden inhämtats från svenska stadsförbundets styrelse

och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Riksförsäkringsanstalten har jämväl förebragt utredning rörande länsstyrelsernas

tillämpning av skogseldslagens ersättningsbestämmelser. Då

frågan örn enhetliga grunder för denna tillämpning, på sätt av det följande

framgår, torde få anses i princip löst i samband med tillkomsten av den nya

skogseldslagen, torde jag bär kunna lämna berörda utredning å sido.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt utlåtande inledningsvis anfört, bland

annat:

I riksdagens förenämnda skrivelse hade ifrågasatts, att ersättning vid fullgörandet

av medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan skulle utgå enligt

enahanda grunder som enligt skogseldslagen. Frågan, huruvida i så fall ersättning

borde utgå för egendomsskada, såsom å kläder och verktyg, torde

emellertid ej tillkomma riksförsäkringsanstalten att bedöma. Vad anginge

s. 5 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Majlis proposition nr lil. 5

ersättning för kroppsskada, åsyftades enligt motiveringen till motionen

närmast ersättning för olycksfall.

Riksförsäkringsanstalten hade i likhet med motionären ansett vägande

skäl kunna anföras för att de, som fullgjorde medborgerlig förpliktelse enligt

brandstadgan, erhölle ersättning för de ekonomiska följderna av olycksfall

under sådant arbete. Utan tvivel vore de utsatta för en påtaglig risk för

olycksfall vid brandövningar och släckning av eldsvåda m. m. Då ifrågavarande

medborgerliga förpliktelse som regel skulle fullgöras genom tjänstgöring

i allmän brandkår, torde alltså i första hand medlemmar av sådan

brandkår böra vara berättigade till olycksfailsersättning.

Enligt av vederbörande länsstyrelse fastställda brandordningar för kommuner

förekomme emellertid, att allmänna brandkåren bestode av endast ett

visst antal bland de tjänstpliktiga uttagna personer eller att inom kommun

med avlönad brandstyrka allmän brandkår ej skulle upprättas. I sådana fall

föreskreves ofta i brandordningen, att vederbörande brandbefäl vid behov

kunde ålägga enligt brandstadgan tjänstpliktiga, som ej tillhörde brandstyrkan,

att deltaga i släckningsarbete. Sådana tjänstpliktiga borde även vara

berättigade till ersättning.

Stundom föreskreves i brandordningen mera allmänt, att brandchefen, då

han så funne behövligt, ägde anlita tillstädesvarande arbetsföra personer, som

ej tillhörde brandstyrkan, att biträda vid eldsvådas bekämpande. I ett eller

annat fall hade tillagts, att sådan person ägde erhålla ersättning för arbetet,

även örn detta ej uttryckligen stadgades. De borde då anses vara mot avlöning

använda till arbete samt på grund därav försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Rätt till olycksfailsersättning skulle kunna ifrågasättas för i eldsläckning

frivilligt deltagande invånare i sådana kommuner, där brandstadgan ej vore

tillämplig. I nyssnämnda fall förelåge emellertid ej någon medborgerlig förpliktelse

enligt brandstadgan. Att medtaga sådana fall skulle därför föra

längre än de i riksdagens skrivelse angivna direktiven föranledde. Dessutom

torde beträffande kommuner, där brandstadgan ej vore tillämplig, svårigheter

möta att åvägabringa kontroll över att ersättning ej tilldelades personer,

vilka utan att behov förelåge och måhända till ringa nytta hjälpte till

vid eldsläckning. Skulle ersättning ifrågakomma för olycksfall på väg till

eller från eldsläckning, skulle därvid missbruk av möjligheten till ersättning

lätt kunna uppkomma.

Däremot ansåge anstalten det vara av vikt att låta rätten till olycksfallsersättning

omfatta oavlönade medlemmar av de av kommunerna anordnade

eller godkända frivilliga brandkårerna, vilka helt eller delvis ersatte allmänna

brandkårer. Sådana frivilliga brandkårer vore av stor betydelse, särskilt inom

sådana kommuner, vilka icke vore pliktiga att upprätta brandstyrka. Medlemmarna

torde i högre grad än medlemmar av allmän brandkår bliva utsatta

för olycksfallsrisk vid övningar och eldsvådor.

Riksförsäkringsanstalten har därför ansett, att rätt till olycksfailsersättning

bör införas för dels personer, som äro tjänstpliktiga enligt brandstadgan,

och dels medlemmar av sådana frivilliga brandkårer, som nyss nämnts.

Angående formen för beredande av olycksfailsersättning har riksförsäkringsanstalten

vidare anfört:

Den enklaste utvägen vore otvivelaktigt att, såsom riksdagen ifrågasatt,

låta ersättningen utgivas av statsmedel. Ehuru någon statistik på detta område

ej funnes, torde det dock kunna antagas, att kostnaderna för statsverket

skulle hålla sig inom relativt blygsamma gränser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Majus proposition nr lil.

Emellertid syntes tvekan kunna råda, huruvida i hithörande fall samma

principer borde tillämpas som enligt skogseldslagen. Som skäl för att staten

skulle åtaga sig utgiva ersättning för skada, ådragen vid deltagande i släckning

av skogseld, hade i Kungl. Maj:ts proposition nr 123/1914 anförts, att

ett så stort statsintresse läge bakom denna lagstiftning, att detsamma väl

motiverade att ifrågavarande kostnader ersattes av allmänna medel. Det

kunde ytterligare anföras, att skogselden ej sällan hade utbredning över vidsträckta

områden, som ej vore begränsade inom viss kommun.

Yad anginge brandväsendet inom kommunerna, hade detta ansetts vara en

rent kommunal angelägenhet. De kommuner, som upprätthölle avlönad brandstyrka,

hade därmed, även om avlöningen utgjorde endast ett obetydligt belopp

för varje eldsvåda, också fått ikläda sig förpliktelser att bekosta premierna

för olycksfallsförsäkring av brandstyrkan. Örn nu staten trädde emellan

och utgåve olycksfallsersättning till dem, som vore tjänstpliktiga enligt brandstadgan

utan att tillhöra avlönad brandstyrka, ävensom till medlemmar av

frivilliga brandkårer, skulle detta innebära ett missgynnande av de kommuner,

som helt eller delvis ersatt allmänna brandkåren med avlönad brandstyrka.

Av sålunda anförda skäl har riksförsäkringsanstalten ansett riktigast, att

kommunerna bekosta ifrågavarande olycksfallsersättning.

Kiksförsäkringsanstalten har vidare beträffande frågan på vad sätt detta

skulle kunna ordnas framhållit, att införande för kommunerna av en direkt

ersättningsplikt till personer, som skadades under fullgörande av hithörande

förpliktelser, särskilt för mindre kommuner mången gång skulle kunna bliva

alltför betungande. Det syntes därför vara lämpligare att föreskriva obligatorisk

försäkring, vare sig särskilt anordnad eller ansluten till 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Riksförsäkringsanstalten föreslår, att ett tillägg göres till 2 § olycksfallsförsäkringslagen

av innehåll, att den som är tjänstpliktig enligt allmänna brandstadgan

eller som är medlem av sådan frivillig brandkår, som anordnats eller

godkänts av vederbörande kommun, skall vid arbete, som i anledning härav

utföres för släckning av eldsvåda eller vid brandövning, anses såsom arbetare

enligt olycksfallsförsäkringslagen, ändock han ej åtnjuter avlöning. Med

arbetsgivare skulle förstås i fråga örn medlem av frivillig brandkår den kommun,

inom vilken brandkåren upprättats, och i fråga örn annan arbetare den

kommun, inom vilken han är boende.

Den, som är försäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen, är jämväl försäkrad

för vissa yrkessjukdomar. I den mån dylika sjukdomar förekomma beträffande

ifrågavarande personer, skulle dessa enligt riksförsäkringsanstaltens

förslag vara berättigade till ersättning enligt lagen om försäkring för

vissa yrkessjukdomar. Att därjämte medgiva rätt till ersättning för sjukdom,

som ej kunde hänföras under olycksfallsförsäkringslagen eller yrkessjukdomslagen,

har synts riksförsäkringsanstalten kunna leda till oberäkneliga konsekvenser.

Beträffande frågan örn enhetliga grunder för ersättning åt dem, som lidit

skada i samband med släckning av skogseld eller annan eldsvåda, har riksförsäkringsanstalten

för sin del funnit skäligt, att ifrågavarande ersättningar

utginge efter samma grunder som ersättningar enligt lagen om försäkring

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majds proposition nr lil.

för olycksfall i arbete. För vinnande av enhetlighet vid ersättningarnas fastställande

syntes det lämpligt, att frågor av detta slag prövades av riksförsäkringsanstalten.

Ersättningarna borde även utanordna^ av anstalten. Skulle

den enligt skogseldslagen förefintliga möjligheten till ersättning för sjukdom,

som ej har samband med olycksfall och ej kan hänföras till yrkessjukdom,

fortfarande ifrågakomma, borde ersättningen bestämmas av länsstyrelsen

enligt hittillsvarande grunder.

Riksförsäkringsanstaltens förslag förutsätter sålunda att, utöver tillägget

till 2 § olycksfallsförsäkringslagen, skogseldslagen ändras så att de där upptagna

ersättningsbestämmelserna skulle avse allenast andra fall av ersättning

än de i anstaltens förslag angivna. Vidare förutsätter detta förslag, att ytterligare

tillämpningsföreskrifter utfärdas.

I sitt yttrande den 17 november 1936 över riksförsäkringsanstaltens förslag

har svenska stadsförbundets styrelse tillstyrkt detsamma.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i sitt den 24 november

1936 avgivna yttrande förordat, att det förslag, som riksförsäkringsanstalten

framlagt rörande ersättning för skada, ådragen genom olycksfall

vid förekommande och släckning av skogseld, och mot vilket förbundet ej

hade något att erinra, lades till grund för utbekommande av ersättning för

skada vid olycksfall under släckning av eldsvåda i de fall, då ersättning ej

utgår enligt olycksfallsförsäkringslagens nu gällande bestämmelser. Däremot

anser förbundet det opåkallat, att hela den vidlyftiga apparat, som kräves

för uträknande av avgifter för arbetsgivarna, debitering och uppbörd m. m.,

skulle sättas i gång för de säkert fåtaliga fall, som det kunde bliva fråga örn.

Försäkringsrådet, som framställt åtskilliga erinringar mot riksförsäkringsanstaltens

förslag, har framlagt ett eget förslag i ämnet, vilket förslag avser

ett sammanförande i en författning av bestämmelserna om ersättning för

skador vid eldsvåda eller skogseld.

Försäkringsrådets förslag bygger på att alla deltagare i eldsläckning i

princip skola vara ersättningsberättigade. Undantag borde dock göras för

dem, som mot uttryckligt förbud medverkat vid släckning. Vidare borde en

deltagare vara utesluten från ersättningsrätt, om hans medverkan varken

varit påkallad eller synts nödig. Den som uppsåtligen orsakat eldsvåda eller

skogseld liksom i flertalet fall den som varit vållande därtill borde icke heller

vara berättigad till ersättning. Även andra fall kunde tänkas förekomma, där

det icke vore önskvärt att medgiva ersättningsrätt t. ex. örn vederbörande

handlat huvudsakligen i eget eller nära anhöriga intresse för att rädda eget

eller den anhöriges gods. Det kunde även förekomma, att skäl förefunnes

att förvägra en frivilligt medverkande ersättning för skada på väg till eller

från arbetet. Då de fall, där ersättning rimligen icke borde utgå, vore svåra

att på förhand fixera, syntes fri prövningsrätt få äga rum i detta hänseende.

Enligt försäkringsrådets förslag skulle alla personskador ersättas och

olycksfallsförsäkringslagens grunder för ersättningens storlek gälla. Ersättningsrätt

skulle finnas även för skada å egendom. Denna rätt borde emellertid

inskränkas sålunda, att bagatellskador uteslötes. Med hänsyn till don

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

av försäkringsrådet föreslagna omfattningen av de skadeståndsberättigade

och de ersättningsbara skadearterna kunde det inträffa, att den skadelidande

vore berättigad till ersättning enligt både olycksfallsförsäkringslagen eller

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller förordningen den 18 juni

1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

och de av rådet ifrågasatta grunderna för ersättning. Regleringen av

detta sammanträffande borde ske så, att ersättning enligt rådets förslag utginge,

i den mån ersättningsrätt enligt nyssnämnda lagar och förordning icke

förelåge.

Enligt försäkringsrådet skulle ersättningsfrågorna, såväl vid kropps- som

sakskada, handhavas av riksförsäkringsanstalten med försäkringsrådet som

besvärsinstans.

Försäkringsrådet hade tänkt sig, att förslaget skulle innefattas i en särskild

författning, avseende skador såväl vid eldsvåda som vid skogseld. Att

införa ifrågavarande generella bestämmelser i brandstadgan vore nämligen

enligt försäkringsrådets mening olämpligt nied hänsyn till att ingen av stadgans

tre avdelningar gällde för alla kommuner och att stadgan dessutom icke

vore avsedd att tillämpas vid skogseld. Ett genomförande av rådets förslag

förutsatte, att skadeersättningsbestämmelserna i skogseldslagen skulle utgå.

Slutligen torde jag, under hänvisning i övrigt till propositionen nr 16 till

1937 års riksdag med förslag till lag örn förekommande och släckning av

skogseld, få i korthet erinra om vad som i förevarande hänseende förekommit

i samband med antagandet av den nya skogseldslagen av den 7 maj 1937.

I det till lagrådet remitterade förslaget till skogseldslag hade i 22 § upptagits

ett stadgande om rätt till ersättning av statsmedel för deltagande i

eller annan verksamhet för släckning av skogseld. I sitt anförande till statsrådsprotokollet

hade departementschefen vid behandlingen av 22 § förordat

vissa huvudgrunder för dessa ersättningars utgivande. Vid framläggandet av

proposition i ämnet blevo emellertid de i 22 § i det remitterade förslaget intagna

ersättningsbestämmelserna uteslutna, enär spörsmålet örn sådan ersättning

ansågs närmast vara en anslagsfråga, som icke syntes behöva avgöras

genom civillag. Departementschefen uttalade därvid, att han förutsatte

att, därest riksdagen ej fattade beslut i annan riktning, Kungl. Majit utan särskilt

lagstadgande skulle meddela bestämmelser angående dylik ersättning i

överensstämmelse med de grunder, som innehölles i det remitterade förslaget

och motiven till detta.

Rörande dessa grunder yttrade departementschefen, bland annat, att han

i princip anslöte sig till skogsbrandkommitténs förslag, att statsverket borde

utgiva ersättning till den som deltagit i släckning av skogseld efter i huvudsak

samma grunder som enligt 1914 års lag. Nämnda lag utginge från att deltagande

i eller annan verksamhet för släckning av skogseld såsom grundat

å en allmän medborgerlig förpliktelse icke i och för sig medförde rätt till ersättning

vare sig för utfört arbete eller för därunder liden skada men att av

billiglietsskäl såväl som ur synpunkten att uppmuntra till större beredvillighet

vid fullgörandet av omförmälda skyldighet ersättning borde utgå efter

skälighetsprövning i det särskilda fallet. Denna prövning ankomme på vederbörande

länsstyrelse. Av den lämnade redogörelsen för länsstyrelsernas praxis

framginge emellertid, att dessa tillämpade gällande bestämmelser synnerligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

olika. Detta förhållande torde dock ej nödvändiggöra, att — såsom föreslagits

■— prövningsrätten rörande ifrågavarande ersättningar helt eller delvis

fråntoges länsstyrelserna, utan erforderlig rättelse torde kunna vinnas

därigenom, att Kungl. Maj:t i adminstrativ väg meddelade nödiga direktiv

angående de grunder, efter vilka ersättning borde bestämmas. Körande dessa

grunder anfördes följande.

För skada å kläder, redskap och dylikt samt annan s. k. sakskada borde i

regel tilldelas ersättning med belopp, motsvarande skadans storlek. Hade

skadan drabbat skogens ägare eller någon av hans familj eller annan, som

haft direkt intresse av eldens släckning, torde dock ersättning icke böra utgå,

såvida ej särskilt ömmande omständigheter förelåge. Yad beträffade ersättning

för kroppsskada torde frågan angående vem som borde komma i åtnjutande

av dylik ersättning böra avgöras enligt samma grunder som de nyss

nämnda.

Därjämte omnämnde departementschefen den i riksdagens nu ifrågavarande

skrivelse (nr 236/1935) gjorda framställningen samt framhöll, att med

slutligt ståndpunkttagande till frågan såväl örn vem ersättning för kroppsskada,

ådragen vid släckning av skogseld, skulle tillkomma som även angående

grunderna för ersättningsbeloppets beräknande torde böra anstå i avvaktan

på resultatet av den nu ifrågavarande utredningen.

Riksdagen beslutade, såvitt nu är i fråga, icke någon annan ändring i det

framlagda förslaget till skogseldslag än att såsom en sista paragraf i lagförslaget

intogs ett stadgande av samma innehåll som 22 § i det till lagrådet

remitterade förslaget. Beträffande de av departementschefen angivna huvudgrunderna

för skadeersättning enligt skogseldslagen gjordes från riksdagens

sida intet uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förefinnes enligt nu gällande

skogseldslag möjlighet till ersättning av statsmedel för envar, som under deltagande

i släckning av skogseld lidit skada, och enahanda möjlighet har stadgats

i den nya lag örn förekommande och släckning av skogseld, som träder i kraft

den 1 januari 1939. Någon motsvarande möjlighet till ersättning för skada, som

ådragits vid deltagande i släckning av annan eldsvåda, finnes icke stadgad i

vidare mån än att, om skadefallet ligger inom tillämpningsområdet för lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete och därtill anslutande författningar, ersättning

utgår enligt för sådana fall vanliga grunder.

Såväl motionären vid 1935 års riksdag som försäkringsrådet hava framhållit,

att någon reell grund för berörda skiljaktighet knappast kan anses föreligga.

Visserligen stadgar skogseldslagen med viss åldersbegränsning skyldighet

för de i trakten, å landet eller i stad, boende att deltaga i släckning av

skogseld, medan brandstadgans motsvarande stadganden — liksom brandstadgan

i dess helhet — endast avse vissa delar av landet; likvisst uppfattas

sådan skyldighet allmänt och kanske särskilt på den landsbygd, där brandstadgan

icke äger tillämpning och där brandkårsorganisation ofta saknas, såsom

en medborgerlig förpliktelse. Å andra sidan är den i skogseldslagen

stadgade möjligheten till ersättning icke begränsad till dem, som äro skyldiga

att deltaga i eldsläckningen. Även om det, i betraktande av de från allmän

synpunkt mera omfattande ekonomiska konsekvenserna av skogseldar,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr lil. 889 88 2

Departomonts
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

kan anses särskilt motiverat att staten träder emellan oell lämnar ersättning för

skadefall i samband nied släckning av skogseld, torde likväl den omständig

beten, att skyldighet att deltaga i släckning av annan eldsvåda är för vissa fall

stadgad och i övrigt uppfattas såsom en allmän medborgerlig plikt, påkalla medverkan

från statens sida för beredande av möjlighet till skadeersättning i sådana

fall, då dylik ersättning eljest icke kan erhållas. Med denna uppfattning om

ersättningsfrågan synes det mig icke förefinnas någon anledning att, därest

staten skulle åtaga sig att i skälig utsträckning ersätta skador av ifrågavarande

slag, avgränsa detta åtagande med hänsyn till brandstadgans tillämplighet eller

till frågan om den skadelidande är bosatt å orten eller ej. Icke heller torde

skäl föreligga att begränsa ett sådant åtagande till skadefall av den natur, att

de kunna bliva föremål för försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete.

Jag vill alltså förorda, att den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam

för släckning av annan eldsvåda än skogseld eller som deltagit i övning

med brandkår och som icke på annat sätt erhåller ersättning för skada till

följd av arbetet, må kunna av statsmedel bekomma sådan ersättning. Det

synes skäligt, att ersättning må kunna utgå för såväl personskada som sakskada,

varvid dock bagatellskador torde böra undantagas. De, som enligt

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete äga rätt till ersättning för personskada

till följd av arbete med eldsläckning eller under övning, torde icke böra

ifrågakomma till ersättning av statsmedel för sakskada, då frågan om dylik

skadeersättning i allmänhet torde få förutsättas vara reglerad i anställningsvillkoren.

Icke heller synes det föreligga anledning att utsträcka statens

åtagande till sådan ersättning eller belöning, som enligt skogseldslagen må

kunna utgå till vederbörande för deltagandet i släckningen.

Skadeersättning av nu angivna slag torde lämpligen böra utgå efter

i huvudsak samma grunder, som må komma att föreskrivas beträffande dylik

ersättning enligt skogseldslagen. Enligt vad jag inhämtat lärer chefen för

jordbruksdepartementet komma att i sistnämnda hänseende föreslå bestämmelser

i huvudsaklig överensstämmelse med av honom i förenämnda proposition

angående skogseldslagen angivna huvudgrunder. Prövningen av uppkommande

ersättningsfrågor skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse. Då nämnda

bestämmelser torde förutsättas skola träda i kraft samtidigt med den nya skogseldslagen

eller den 1 januari 1939, torde mitt förslag, därest det vinner bifall,

likaledes böra få tillämpning från och med nämnda dag.

De ersättningar av nu ifrågavarande slag, som sålunda efter prövning i

varje särskilt fall skulle komma att utgå, böra bestridas från ett under sjätte

huvudtiteln upptaget förslagsanslag, benämnt »ersättningar för skador vid

eldsläckning». I brist på erfarenhet om storleken av de utgifter, som kunna

komma att belasta anslaget, och då jag förutsatt, att ersättningar av förevarande

slag skola utgå endast för skador, som inträffa efter ingången av år

1939, synes anslaget för nästa budgetår kunna upptagas med ett belopp av

10,000 kronor.

Med den ståndpunkt, jag sålunda intagit, finner jag det icke erforderligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil. 11

att, på sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit, utvidga olycksfallsförsäkringslagens

tillämpningsområde.

Såsom försäkringsrådet framhållit, kan ett stadgande örn ifrågavarande ersättningsmöjlighet

icke lämpligen intagas i brandstadgan. Då här icke är

fråga örn någon rätt till ersättning för den skadelidande, synes det mig icke

heller behövligt, att särskild författning i ämnet framlägges för riksdagen för

antagande. Det synes från skilda synpunkter lämpligast, att, därest riksdagen

beviljar det anslag, varom jag avser att nu göra framställning, det får ankomma

på Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser örn anslagets

användning i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående

anfört.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att till ersättningar för skador vid eldsläckning för budgetåret

1938/1939 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 10,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.