Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar

1938-02-18 · 71 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 70 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:137, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

1

Nr 137.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den

27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser

örn elektriska anläggningar; given Stockholms slott

den 18 februari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§

lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar.

Under Hans Majit

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 137.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

F örslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902

(nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 15 §§* lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives:

2 §•

1 mom. Vill någon utföra elektrisk starkströmsledning med spänning

överstigande tvåhundrafemtio volt mellan två ledare eller, om jordledning

användes, mellan en ledare och jord, söke därtill Konungens tillstånd. Dock

vare, med undantag varom i 3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt,

a) om ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad

gård;

b) om ledningen till hela sin sträckning förlägges under jordytan;

c) örn ledningen utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledningen,

när densamma skall framdragas ovan jordytan, till boningshus eller

annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger

tjugu meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framdragas på mindre

avstånd än nu är sagt.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning

framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från

byggnad, som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen

skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen

icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens

ägare meddelas, utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej

kunna utan synnerlig olägenhet användas.

2 morn. Vill någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation

eller inom visst område utföra elektrisk starkströmsledning med lägre

spänning än i 1 morn. sägs och avser ledningen distribution av ström till

fastigheter med olika ägare, söke därtill Konungens tillstånd.

3 mom. Elektrisk starkströmsledning, för vars utförande tillstånd ej erfordras

enligt 1 eller 2 morn., må likväl icke framdragas inom område för

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se S. F. S. 1931:148.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

3

allmän väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning,

på mindre avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun

tillhörigt flygfält utan att Konungen därtill lämnat tillstånd.

A mom. Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej

överstigande fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid

prövning av ansökan örn sådant tillstånd bör hänsyn jämväl tagas till huruvida

behov av anläggningen förefinnes samt huruvida denna kan anses förenlig

med en planmässig elektrifiering. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver

Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under

vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.

Därest icke Konungen för särskilt fall annat medgiver, vare tillstånd, som

i 1 mom. avses, förfallet, örn anläggningen icke tages i bruk inom tre år från

den dag tillståndet meddelades.

5 mom. Föreligga särskilda skäl att elektrisk starkströmsledning utföres

redan innan erforderligt tillstånd meddelats, äger Konungen förklara hinder

i sådant hänseende ej möta, och må därefter, när anläggningen är färdig

att tagas i bruk, i avvakten på att till Konungen ingiven ansökan örn tillstånd

till anläggningen varder slutligt prövad, tillstånd till dess nyttjande

tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.

6 mom. Innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken Konungen

meddelat tillstånd, skall vara skyldig att, på framställning av den som

nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande

därav, för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av

priset för strömmens tillhandahållande. Från dylik reglering äro undantagna

statens taxor ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts

för tillhandahållande av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem av

Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena som förbrukarintressena bliva representerade.

Framställning om prisreglering skall ingivas till kommerskollegium, som,

därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna den

till nämndens prövning. Framställning om ändring i eller upphävande av

beslutad prisreglering prövas i enahanda ordning; sådan framställning må

göras jämväl av anläggningens innehavare.

över kommerskollegii eller nämndens beslut må klagan icke föras. Avtal,

stridande mot nämndens beslut, vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare

föreskrifter angående nämndens verksamhet meddelas av Konungen.

7 mom. Var, som utan vederbörligt tillstånd eller i strid mot de vid meddelande

av tillstånd givna föreskrifter nyttjar anläggning, som i denna paragraf

avses, straffes med dagsböter, där ej förseelsen är belagd med straff enligt

allmän strafflag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

3 §•

1 mom. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av fastighet eller om sådant tillstånd att

utföra elektrisk ledning, som i 2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd av fullständig

beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning

på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för

anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare

av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark

den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock,

såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de

fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro belägna

på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser,

som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera

handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning,

som skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,

förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter,

över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen,

inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning

eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som, enligt

vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen,

och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande

må erfordras.

Vad ovan stadgats örn skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk

anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock

därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter

samt ägare och innehavare av fastigheter, gälle ej beträffande ansökan

om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.

2 mom. Ansökan örn tillstånd, varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs, skall

vara åtföljd av

a) karta, varå angivits antingen läget av den eller de generator- eller transformatorstationer,

varifrån elektrisk ström skall tillföras ledningarna, eller

visst område, inom vilket dessa avses skola framdragas,

b) uppgift om spänning och strömart,

c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled eller järnväg, som kommer att

beröras av ledningarna, samt om det sätt, varpå ledningarna äro avsedda att

där utföras.

Avser ansökningen framdragande av viss till sträckningen bestämd ledning

inom område för dylik trafikled, skall å den ingivna kartan utmärkas det

eller de ställen, där ledningen kommer att beröra trafikleden.

3 mom. Ansökan om förklarande, varom sägs i 2 § 5 morn., skall vara åtföljd

av karta, varå anläggningen angivits, ävensom av de uppgifter i övrigt

rörande anläggningen och dess ändamål, som må erfordras för prövning av

sådan ansökan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 137-

5

15 §.

De närmare---av Konungen.

Konungen må jämväl bestämma, vilka villkor leverantör av elektrisk ström

äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt i fråga örn utförande, förändring

eller reparation av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda

att anslutas till leverantören tillhörig distributionsanläggning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Bestämmelsen i 2 § 2 mom. skall icke äga tillämpning å ledningar, som

anslutas till en före lagens ikraftträdande i enlighet med då gällande föreskrifter

utförd lågspänningsanläggning.

Bestämmelserna i 2 § 6 mom. skola icke äga tillämpning å anläggning,

till vilken tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, med mindre Konungen

vid tillståndets meddelande föreskrivit skyldighet för anläggningens innehavare

att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga örn leverans av elektrisk

kraft, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld,

förslag till ändrad lagstiftning rörande elektriska anläggningar samt anför

därvid följande:

Inledning.

De grundläggande statliga föreskrifterna angående elektriska anläggningar

för belysning, drivkraft eller dylikt ändamål, vilka anläggningar, till skillnad

från telegraf-, telefon- och likartade svagströmsanläggningar, numera allmänt

benämnas elektriska starkströmsanläggningar, återfinnas i lagen den

27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslag i ämnet, varom riksdagen redan 1896 begärt utredning, förelädes

av Kungl. Maj:t 1900 års riksdag, som emellertid icke biföll detsamma

utan anhöll om nytt förslag. Ett sådant framlades för 1902 års riksdag i

proposition, nr 9. Sedan det nya lagförslaget på viktiga punkter omarbetats

av ett inom riksdagen tillsatt särskilt utskott, nr 1, samt utskottets förslag

med vissa jämkningar antagits av riksdagen, utfärdades lagen i överensstämmelse

med riksdagens i skrivelse den 9 maj 1902, nr 86, anmälda beslut.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1903.

Enligt nämnda lag (1902 års lag) erfordras med vissa i lagen närmare

angivna undantag tillstånd av Konungen för utförande av starkströmsanläggning,

vars största effektiva spänning överstiger 250 volt, räknat om jordledning

användes mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två

ledningar. Bestämmelserna om meddelande av dylika tillstånd (koncessioner)

ävensom om expropriation för utförande av starkströmsanläggning upptagas

i lagens 1—3 §§. I övrigt innehåller lagen dels i 4—14 §§ bestämmelser

om ansvar för skada, orsakad av ström från elektrisk anläggning, vilka bestämmelser

i viss omfattning äro tillämpliga även beträffande svagströmsanläggningar,

dels i 15 § ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela

de närmare föreskrifter, vilka, utöver vad lagen innehåller, må erfordras med

avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Av Kungl. Majit hava i administrativ ordning huvudsakligen följande kompletterande

författningar beträffande starkströmsanläggningar utfärdats, nämligen

stadgan den 31 december 1902 (nr 137) om elektriska anläggningar för

belysning eller arbetsöverföring, kungörelsen den 19 maj 1916 (nr 173) med

vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i

förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. samt förordningen

den 5 december 1919 (nr 755) angående behörighet att utföra elektriska

anläggningar för belysning eller arbetsöverföring m. m. På grund av bemyndigande

av Kungl. Majit har vidare kommerskollegium, som jämte den under

kollegium lydande elektriska inspektionen är tillsynsmyndighet i fråga örn

starkströmsanläggningar, i särskilda kungörelser meddelat ytterligare bestämmelser,

väsentligen av teknisk art, rörande sådana anläggningar.

Såväl 1902 års lag som vissa av nämnda administrativa författningar hava

efter utfärdandet ändrats och kompletterats i olika avseenden. I väsentliga

delar hava bestämmelserna dock alltjämt sin ursprungliga avfattning. Pa

grund av den ofantliga utvecklingen inom elektricitetsförsörjningen under de

senaste årtiondena hava de av Kungl. Majit och kommerskollegium meddelade

säkerhetsföreskrifterna rörande starkströmsanläggningar visat sig vara

i behov av översyn. Även en omarbetning av vissa delar av 1902 års lag har

ansetts vara av omständigheterna påkallad.

Innan jag redogör för det utredningsarbete, som med anledning härav under

senaste år verkställts inom handelsdepartementet, torde två tidigare utredningar

på starkströmsområdet böra omnämnas.

I skrivelse den 28 mars 1907, nr 62, anhöll riksdagen om utredning, på vilket

sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi

kunde genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare av sådan energi. Den

kommitté, den s. k. kraftkommittén, som år 1911 med anledning därav tillsattes

av Kungl. Majit, erhöll dessutom i uppdrag att utreda, huruvida och

på vad sätt priset på elektrisk kraft, som distribuerades till allmänheten,

kunde av offentlig myndighet regleras. Kommittén avgav den 16 december

1914 ett omfattande betänkande, utmynnande i lagförslag, som efter överarbetning

framlades för 1920 års riksdag (proposition nr 298) och ledde till

utfärdandet av, bland annat, lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa

bestämmelser örn registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till

elektrisk kraft m. m. I fråga örn prisreglering överlämnade kommittén en

inom densamma verkställd utredning. Majoriteten inom kommittén förklarade

sig emellertid anse utredningen hava givit vid handen, att åtgärder i

sistnämnda ämne icke erfordrades. Revision av 1902 års lag i vissa andra

avseenden syntes kommittémajoriteten visserligen vara önskvärd men ligga

utanför kommitténs uppdrag. Reservanter inom kommittén överlämnade

däremot förslag till ny lag, avsedd att ersätta 1902 års lag och innehållande

bland annat vissa bestämmelser angående taxereglering och inlösningsförfarande

beträffande elektriska anläggningar.

I anledning av riksdagsskrivelser den 29 maj 1915, nr 176, och den 9 juni

1917, nr 302, tillsattes sistnämnda år den s. k. clektrifieringskommittén, vilken

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

avlämnade ett antal tekniska utredningar rörande planmässig landsbygdselektrifiering

inom olika län. I samband med att uppdraget år 1923 återkallades

avgav kommittén dessutom en kortfattad redogörelse för sitt arbete

jämte förslag till organisation av statens verksamhet beträffande landets

elektrifiering (statens offentliga utredningar 1923: 72). Däri berördes även

principerna för meddelandet av koncessioner.

Bortsett från utfärdandet av nyssnämnda lag den 22 juni 1920 samt vissa

därmed sammanhängande lagändringar medförde berörda båda kommittéutredningar

ej några lagstiftningsåtgärder från statsmakternas sida.

Någon ytterligare utredning på ifrågavarande område har ej kommit till

stånd förrän sakkunniga för elektriska kontrollvåsendet jämlikt Kungl. Majlis

bemyndigande den 3 februari 1933 tillkallades inom handelsdepartementet,

där sedan år 1920 ärenden rörande elektriska starkströmsanläggningar med

undantag av elektriska järnvägs- och spårvägsanläggningar handläggas. De

sakkunniga hava i sin slutliga sammansättning bestått av generaldirektören

G. Malm, ordförande, samt överingenjören Y. Holm och t. f. byrådirektören,

statsinspektören N. Malm.

Tillkallandet av ifrågavarande sakkunniga föranleddes av framställningar

från kommerskollegium och ett flertal enskilda sammanslutningar på elektricitetsområdet.

Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven skulle

detta omfatta utarbetande av moderna säkerhetsföreskrifter rörande starkströmsanläggningar

samt bestämmelser angående tillsynen å dessa jämte

därav föranledda organisationsförslag. Vidare skulle de sakkunniga

behandla frågorna örn införande av statlig kontroll å elektrisk materiel,

örn revision av installationer, som utförts med s. k. kristidsmateriel,

ävensom om revision av förutnämnda förordning den 5 december 1919 (nr

755) angående behörighet att utföra elektriska anläggningar för belysning eller

arbetsöverföring m. m. (den s. k. behörighets- eller installatörförordningen)

. I sistnämnda sammanhang skulle de närstående frågorna örn yrkesmännens

utbildning samt om entreprenörsystemet på det elektriska installationsomradet

göras till föremal för utredning. Slutligen uppdrogs åt de sakkunniga

att utreda vissa spörsmål rörande 1902 års lag, däribland frågan i vad mån vid

prövning av en koncessionsansökan angående elektrisk anläggning hänsyn

borde tagas till behovet av anläggningen, vidare vilket förfarande, som borde

iakttagas vid förlängning av meddelade koncessioner för sådana anläggningar,

samt eventuella villkor för förlängning ävensom fråga örn viss revidering av

gällande regler om ansvarighet för skada till följd av elektrisk ström.

Till fullgörande av nämnda uppdrag hava sakkunniga för elektriska kontrollväsendet

avgivit två tryckta betänkanden. Det första av dessa, angående

behörighet att utföra elektriskt installationsarbete m. m. (statens offentliga utredningar

1935: 53), innefattar, bland annat, förslag till visst tillägg till 1902

års lag såsom underlag för en reglering av entreprenörväsendet. Det andra,

huvudbetänkandet, angående kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar

(statens offentliga utredningar 1936: 27), innehåller förslag till vissa

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

9

ändringar i 1902 års lag samt till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar

ävensom till omorganisation av tillsynsmyndigheten. Vid sidan

av betänkandena hava sakkunniga bland annat framlagt förslag dels rörande

kontroll av elektrisk materiel, dels till detaljerade säkerhetsföreskrifter för

utförandet samt för skötsel och drift av starkströmsanläggningar.

Beträffande de av sakkunniga föreslagna lagändringarna må här understrykas,

att dessa avse blott vissa paragrafer i 1902 års lag, framför allt koncessionsbestämmelserna.

Skadeståndsbestämmelserna hava icke i sin helhet

utan endast i ett särskilt avseende varit föremål för behandling från de sakkunnigas

sida. Vad expropriationsbestämmelserna angår må nämnas, att ett

därmed sammanhängande ärende, nämligen riksdagens skrivelse den 21 maj

1926, nr 249, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande

tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk järneller

spårväg, jämte däröver införskaffade utlåtanden överlämnats till de sakkunniga

för att beaktas vid fullgörande av uppdraget. Sakkunniga hava i

sitt huvudbetänkande uttalat sig i detta ärende men icke framlagt något förslag,

enär de ansett med starkströmsanläggningar sammanhängande expropriationsfrågor,

som i övriga delar icke ingått i utredningsuppdraget, böra

tagas under gemensamt övervägande. Därvid hava sakkunniga erinrat om

att riksdagen i skrivelse den 11 mars 1935, nr 71, begärt utredning angående

möjligheterna att förenkla och förbilliga förfarandet vid tvångsförvärv av

rätt att å annans mark framdraga elektriska ledningar, vilken sistnämnda

skrivelse alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Rörande de av sakkunniga överlämnade förslagen till följdförfattningar må

här endast framhållas, att sakkunniga föreslå, att, i anslutning till vad som

varit fallet beträffande gällande bestämmelser, vissa av de nya bestämmelserna

skola utfärdas av Kungl. Majit, andra av kommerskollegium. Men

under det att för närvarande alla grundläggande bestämmelser såväl av administrativ

som av teknisk natur återfinnas i av Kungl. Majit utfärdade författningar

och kollegium endast meddelat huvudsakligen tekniska detaljföreskrifter,

förorda de sakkunniga, att det för underlättande av en successiv anpassning

efter ändrade förhållanden för framtiden skall ankomma på kommerskollegium

att utfärda i stort sett alla tekniska säkerhetsföreskrifter,

däribland exempelvis även bestämmelser rörande den kontroll å elektrisk anläggning,

som skall åvila vederbörande driftsledning.

Sedan sakkunniga för elektriska kontrollväsendet sommaren 1936 slutfört

sitt arbete, inkom vattenfallsstyrelsen den 11 november samma år till handelsdepartementet

med en skrivelse, vari styrelsen hemställde, att Kungl.

Majit ville taga under övervägande lämpliga åtgärder för att landets stamlinjenät

måtte utformas efter rationella riktlinjer. Framställningen var närmast

föranledd av att vattenfallsstyrelsen erhållit kännedom om att Sydsvenska

kraftaktiebolaget inträtt såsom delägare i Krångede aktiebolag samt att

sistnämnda bolag planerade anläggande av en större kraftledning Horndal—

Nässjö för att möjliggöra överföring av energi från sitt kraftalstringsområde

vid Indalsälven till avsättningsområden i södra Sverige. Vattenfallsstyrelsen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

ifrågasatte för sin del ett annat alternativ, enligt vilket berörda kraftöverföring

tillsvidare skulle äga rum genom transitering över ledningar, tillhöriga

styrelsen.

Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 20 november 1936 av vattenfallsstyrelsens

framställning erhöll chefen för handelsdepartementet bemyndigande att

tillkalla en sakkunnig för utredning av frågan om rationellt utformande av rikets

elektriska stamlinjenät. Uppdraget anförtroddes åt generaldirektören A.

Granholm, som i mars 1937 överlämnade av honom verkställd utredning i

ämnet.

I sistnämnda utredning framläggas detaljerade förslag rörande utformningen

av landets stamlinjenät. I anslutning därtill framhåller den sakkunnige

vissa allmänna synpunkter beträffande koncessionslagstiftningen.

över de av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet utarbetade betänkandena

har kommerskollegium avgivit särskilda utlåtanden efter hörande

av statsinspektörerna ävensom av frågorna berörda sammanslutningar och

organisationer. Vidare hava utlåtanden avgivits beträffande installatörbetänkandet

av skolöverstyrelsen samt beträffande huvudbetänkandet av domänstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, lotsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret,

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom

samtliga länsstyrelser. Över den av generaldirektören Granholm verkställda

utredningen föreligga yttranden från vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium,

vilket sistnämnda ämbetsverk efter anmodan jämväl avgivit

förslag till lagbestämmelser rörande statlig reglering av kraftprisen, över

detta förslag hava vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen

yttrat sig.

De framlagda förslagen till lagändringar och vissa därmed sammanhängande

frågor ämnar jag i det följande upptaga till närmare prövning, varvid jag

först behandlar huvudspörsmålet, koncessionsväsendet. Jag kommer därefter

att under särskilda avdelningar behandla frågorna örn reglering av

kraftprisen, om viss revidering av gällande bestämmelser angående ansvarighet

för skada till följd av elektrisk ström samt om entreprenörväsendet.

Frågan om omorganisation av tillsynsmyndigheten kommer att i annat

sammanhang anmälas för Kungl. Majit.

1. Koncessionsväsendet.

Gällande bestämmelser och deras allmänna innebörd.

Inledningsvis har omnämnts, att enligt 1902 års lag skyldighet i viss omfattning

föreligger för den, som vill utföra elektrisk starkströmsanläggning med

högre effektiv spänning än 250 volt, att söka Kungl. Majits tillstånd därtill,

s. k. koncession. Anläggningar med sådan spänning benämnas i den av

Kungl. Majit den 31 december 1902 utfärdade stadgan högspännings- eller

medelspänningsanläggningar, allt efter spänningens höjd, under det att an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

läggningar med spänning icke överstigande 250 volt benämnas lågspänningsanläggningar.

Fordran på tillstånd till utförande av starkströmsanläggning uppställes

emellertid icke blott i 1902 års lag utan även i nyssnämnda stadga. I 2 § av

denna föreskrives nämligen, bland annat, att utöver vad i 1902 års lag för

vissa fall stadgas angående skyldighet för den, som vill utföra elektrisk

anläggning, att till anläggningen söka Konungens tillstånd, sådan skyldighet

skall åligga den, som vill framdraga elektrisk ledning för belysning eller arbetsöverföring

inom område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg.

Sistnämnda bestämmelse ersatte i berörda avseende kungörelsen den 20 april

1883 (nr 15) angående förbud att utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd upprätta

telegraf-, telefon- och likartade förbindelser å viss mark, vilken kungörelse

enligt utbildad praxis tillämpats även beträffande starkströmsledningar.

Till frågan om skillnaden mellan koncessioner enligt 1902 års lag och tillstånd

enligt 2 § 1902 års stadga återkommer jag i det följande.

De allmänna koncessionsbestämmelserna äro i 1902 års lag intagna i 2 §

(1 § avser expropriation). Dessutom finnas i 3 § gemensamma bestämmelser

om vilka handlingar, som skola åtfölja koncessions- och expropriationsansökningar,

samt om den förberedande behandlingen av sådana ansökningar.

Ändringar i 2 § hava vidtagits genom lagar den 31 augusti 1907 (nr 69),

16 maj 1918 (nr 280) och 29 maj 1931 (nr 148), under det att 3 § ändrats genom

nyssnämnda lagar av 1907 och 1931 samt lag den 22 juni 1920 (nr

478).

Koncessionsskyldiglietens omfattning framgår av 2 § första och fjärde styckena.

Koncessionspliktiga äro alla högspännings- och medelspänningsanläggningar

med följande undantag:

1) anläggning, som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller

inhägnad gård,

2) anläggning, som till hela sin sträckning förlägges under jordytan,

3) anläggning, som utföres på egen mark, dock endast under förutsättning

dels att anläggningen icke berör allmän väg eller allmän farled dels ock att,

därest anläggningen framdrages ovan jordytan, antingen avståndet till boningshus

eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård

överstiger 20 meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framgå på mindre

avstånd än 20 meter,

4) avgreningsledning, som utgår från koncessionerad huvudanläggning,

under förutsättning ait expropriation för den nya anläggningen icke erfordras,

att denna icke berör allmän väg eller allmän farled samt att, da ledningen

skall framgå ovan jordytan på mindre avstånd än 20 meter från boningshus

eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård,

ägaren medgivit detta.

Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna men icke vederbörande

kraft- och transformatorstationer.

Angivandet i fallen 3) och 4) av ett särskilt minimiavstånd sammanhänger

därmed att i andra stycket av 2 § 1902 års lag föreskrives, att tillstånd till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

lednings framdragande ovan jordytan på mindre avstånd än 20 meter från

boningshus m. m. inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan,

icke må mot ägarens bestridande meddelas, utan så är att annan sträckning

för ledningen visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas eller

fråga är om utförande av anläggning inom inhägnat järnvägsområde. Bestämmelse

i ämnet var ursprungligen intagen i 3 § men inarbetades år 1907

i 2 §.

Bestämmelserna om koncessionsskyldighetens omfattning voro betydligt

strängare i 1902 års lags ursprungliga avfattning. Lindringar i huvudsakligen

två avseenden genomfördes år 1907 (jfr Kungl. Maj:ts proposition, nr

40, och riksdagens skrivelse, nr 101). Å ena sidan blev för att bereda lättnad

för s. k. distributionsledningar, koncessionsskyldigheten beträffande avgreningsledning

inskränkt på sätt av undantaget 4) framgår, å andra sidan

begränsades minimiavståndet till boningshus m m., som tidigare utgjort 150

meter, till 20 meter.

En ytterligare ändring i lindrande syfte, som genomfördes år 1907, avsåg

straffbestämmelsen i sista stycket av lagens 2 §. Enligt den ursprungliga avfattningen

skulle envar, som utan Konungens tillstånd eller i strid mot de

vid meddelande av tillstånd givna föreskrifter utförde eller nyttjade koncessionspliktig

anläggning, straffas med böter från och med 25 till och med

1,000 kronor, där ej å överträdelsen straff vore i allmänna strafflagen utsatt.

Genom lagändringen inskränktes bestämmelsen till att endast omfatta nyttjande

av anläggning. Såsom motiv för ändringen hade anförts, att koncessionsförfararidet

toge en avsevärd tid i anspråk samt att någon fara ej kunde

uppstå, förrän anläggningen tagits i bruk.

När sedermera med anledning av avspärrningen under världskriget en

starkt forcerad elektrifiering i Sverige kom till stånd, infördes genom lagändring

år 1918 ett nytt stycke i 2 § omedelbart före straffbestämmelsen. Enligt

ifrågavarande bestämmelse må, sedan ansökning om tillstånd till elektrisk

anläggning blivit till Konungen ingiven och anläggningen är färdig att

tagas i bruk, när skäl därtill äro, i avvaktan på ansökningens slutliga prövning

tillstånd till anläggningens nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning

Konungen föreskriver. Samtidigt ändrades orden »Konungens tillstånd» i

paragrafens sista stycke till »vederbörligt tillstånd». Befogenhet att meddela

dylikt provisoriskt drifttillstånd tillkommer enligt föreskrift i 47 § 1902 års

stadga (nuvarande lydelse se kungörelse nr 828/1919) av kommerskollegium

förordnad tillsyningsman, i allmänhet vederbörande statsinspektör över

elektriska starkströmsanläggningar.

Tredje stycket i 2 § 1902 års lag innehåller bestämmelser angående själva

meddelandet av koncession å elektrisk anläggning. Sålunda föreskrives där,

att dylikt tillstånd må av Konungen meddelas endast för viss tid, ej överstigande

40 år, vartill fogats följande mening: »Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver

Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under

vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas». Beträffande bestämmelsen

om viss begränsad koncessionstid må nämnas, att förslag i sådant avse
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

ende icke av Kungl. Maj:t framlades för 1902 års riksdag. Särskilda utskottet

föreslog först en koncessionstid av högst 50 år. Sedan första kammaren

bifallit utskottets förslag därutinnan men andra kammaren stannat för en

koncessionstid av högst 30 år, framförde utskottet ett sammanjämkningsförslag,

enligt vilket bestämmelsen kom att begränsas till högst 40 år.

Vad därefter angår 3 § 1902 års lag skall enligt första stycket koncessionsansökning

vara »åtföljd av fullständig beskrivning över det tillänmade företaget

med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning

och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar

på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall

framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för

anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan,

ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen skall

över dem framdragas, äro belägna på mindre avstand än 20 meter fran densamma,

uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder,

vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa». Vissa

undantag gälla dock i fråga örn ledning inom område för vilket finnes stadsplan

eller byggnadsplan. Vidare föreskrives i 3 § andra stycket att, därest

ansökan finnes ej genast böra avslås, tillfälle att inkomma med yttrande över

ansökningen skall lämnas åt de kommuner eller municipalsamh allen, inom

vilkas område ledning skall framdragas, så ock åt de ägare och innehavare av

fastigheter, som, enligt vad förut nämnts, skola uppgivas. I övrigt förklaras

de ytterligare upplysningar skola infordras, som för ärendets bedömande må

erfordras. Paragrafen innehåller slutligen vissa undantagsbestämmelser beträffande

anläggning inom inhägnat järnvägsområde. — Tilläggas må, att i

1 § 1902 års stadga lämnas föreskrift om vissa ytterligare bilagor till koncessionsansökningar,

vilka bestämmelser emellertid aldrig kommit att tillämpas.

I anslutning till nu lämnade redogörelse för gällande koncessionsbestämmelser

torde förhållandet mellan 2 § 1902 års lag och 2 § 1902 ars stadga

böra något närmare beröras. Därvid må understrykas, att koncession enligt

nämnda lag innebär tillstånd att utföra en eller flera starkströmsledningar

med högre spänning, varvid tillståndet omfattar ledningarna i hela deras

sträckning samt är begränsat till viss tid. Tillstånd enligt stadgan avser däremot

endast de delar av starkströmsledningar med högre eller lägre spänning,

vilka komma i beröring med trafikled av i stadgeparagrafen angivet

slag, och tillståndet begränsas icke till viss tid. Tillämpningen av sistberörda

paragraf har emellertid i betydlig man inskränkts därigenom att en koncession

enligt lagen å viss till sträckningen bestämd ledning enligt praxis anses

innefatta tillstånd att framdraga ledningen även i de delar, där den eventuellt

berör trafikled. Därtill kommer, att bestämmelserna om koncessionsskyldighet,

vilka ursprungligen ej togo särskild hänsyn till fragan huruvida trafikled

berördes av anläggningen eller icke, därutinnan ar 1907 erhållit den lydelse

sorn framgår av de i det föregående under 3) och 4) angivna undantagen.

Med anledning av nämnda förhållanden meddelas numera tillstånd enligt

2 g stadgan, förutom beträffande lågspänningsledningar, endast beträffande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

♦ Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

icke koncessionspliktiga ledningar nied högre spänning. Bestämmelserna örn

vilka handlingar, som skola bifogas ansökning om tillstånd enligt stadgan

äro formellt desamma som beträffande koncessionsärenden men tillämpas i

praktiken endast i begränsad omfattning, när fråga är om en fristående sådan

ansökning. Slutligen må nämnas, att Kungl. Majit i ingressen till kungörelsen

den 26 juni 1903 (nr 63) angående förändrad lydelse av vissa bestämmelser

i stadgan meddelat en förklaring av innehåll att med allmän

väg i 2 § stadgan icke avses gata i stad.

Behandlingen av ansökningar om tillstånd att framdraga elektriska

starkströmsledningar.

Vad angår den närmare behandlingen av inkomna ansökningar må till en

början framhållas, att dessa i regel avse tillstånd såväl att utföra en eller

flera koncessionspliktiga ledningar som att hava till anläggningen hörande

lågspänningsledningar framdragna inom område för allmän väg m. m., således

både koncession enligt 2 § lagen och tillstånd enligt 2 § stadgan. Samtidigt

begäres ofta tillstånd i ytterligare ett eller flera avseenden, såsom att

hava ledningen framdragen över kronojord, att få expropriera mark för anläggningen

samt att få anläggningen fridlyst. Ansökningarna i sist angivna

delar bruka behandlas i samband med koncessioneringen; härifrån bortses

emellertid i det följande.

Ansökning om koncession remitteras först till vederbörande länsstyrelse,

som därvid jämlikt föreskrift i 3 § andra stycket 1902 års lag anbefalles lämna

av ansökningen berörda kommuner eller municipalsamhällen samt ägare

och innehavare av fastigheter tillfälle att inkomma med yttranden över densamma.

Med anledning härav utfärdar länsstyrelsen kungörelse med uppgift

örn inom vilken tid yttranden må avgivas samt varest handlingarna finnas

tillgängliga för granskning. Kungörelsen införes i länskungörelserna (ibland

även i ortstidning) och uppläses i respektive kyrkor. Sedan länsstyrelsen,

under överlämnande av eventuellt inkomna yttranden ävensom i övrigt införskaffad

utredning, avgivit utlåtande över ansökningen, remitteras denna

till telegrafstyrelsen. Dessutom förekomma vid behov remisser till järnvägsstyrelsen,

lotsstyrelsen m. fl. myndigheter. Sist remitteras ansökningen till

kommerskollegium, som efter samråd med statens elektriska inspektion avgiver

utlåtande i ärendet.

Med stöd av bestämmelse i nyssnämnda stycke i 3 § kan Kungl. Majit

visserligen, om ansökning är ofullständig, omedelbart avslå densamma. Under

de första åren efter lagens tillkomst förekommo avslag av denna anledning.

Numera beredes sökandena alltid tillfälle att komplettera ansökningarna,

varför sådant avslagsbeslut på länge icke meddelats.

Vid beviljande av koncession har föreskriften om viss koncessionstid

tillämpats på så sätt, att koncession å självständig anläggning utom i ett eller

annat specialfall alltid meddelas på 40 år från beslutets dag, under det att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

15

koncession å ledning, som direkt eller indirekt är anknuten till tidigare koncessionerad

ledning beviljas för återstoden av koncessionstiden för huvudledningen.

I fråga om staten tillhörig ledning brukar koncessionstiden alltid

fastställas till 40 år. I den resolution, varigenom koncession beviljas, föreskrives

vidare, att den ifrågavarande anläggningen, för vars utförande i ärendet

ingiven och fastställd karta jämte eventuellt en eller flera ritningar skall

ligga till grund, i övrigt skall utföras och nyttjas med iakttagande av föreskrifterna

i 1902 års stadga samt inledningsvis omförmälda kungörelse den

19 maj 1916. Före tillkomsten av sistnämnda författning intogos i själva

resolutionen närmare villkor, när den nya anläggningen korsade befintliga

svagströmsledningar eller trafikleder m. m. Dessa jämte vissa ytterligare

villkor äro sammanförda i 1916 års kungörelse. Bland bestämmelserna i

denna må här framhållas ett villkor, som sedan slutet av år 1907 hade intagits

i flertalet koncessioner, nämligen att innehavare av koncessionerad

starkströmsanläggning är skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga

örn leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka framdeles kunna

bliva i laga ordning fastställda. Vid sidan av den allmänna hänvisningen till

nämnda båda författningar intagas ibland i resolutionerna av omständigheterna

påkallade särskilda koncessionsvillkor.

Vad ansökning om tillstånd enligt 2 § 1902 års stadga beträffar anknytes,

såsom redan nämnts, denna oftast till vederbörande koncessionsansökning.

Fristående ansökningar behandlas på motsvarande sätt men föranleda icke

utfärdande av länskungörelse. Tillstånd enligt stadgan beviljas alltid tillsvidare.

Tilläggas må, att praxis utvecklats därhän att ett i viss mån förenklat

förfaringssätt iakttages vid meddelande av tillstånd enligt stadgan. Sålunda

meddelas sedan länge generella sådana tillstånd, åtminstone när fråga är

örn framdragande av lågspänningsledningar från viss eller vissa koncessionerade

anläggningar.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att enligt 47 § 1902 års stadga

starkströmsanläggning, till vars utförande Konungen lämnat tillstånd, icke

får tagas i bruk utan medgivande av vederbörande statliga tillsyningsman,

vilken såsom redan nämnts jämväl äger befogenhet att, när skäl därtill äro,

meddela provisoriskt drifttillstånd, innan fragan örn anläggningens utförande

slutligen prövats av Konungen. Det förekommer fortfarande i stor utsträckning,

att tillstånd till utförande av en anläggning icke sökes, förrän

anläggningen redan är färdig. I sadant fall anhaller anläggningsägaren samtidigt

om koncession och örn provisoriskt drifttillstånd, vilket sistnämnda

brukar beviljas av tillsyningsmannen, därest det styrkes, att ur säkerhetssynpunkt

intet är att erinra mot anläggningen.

Efter att sålunda hava lämnat en redogörelse för den allmänna behandlingen

av inkommande ansökningar örn tillstånd till utförande av starkströmsledningar

övergår jag till frågan om prövning av ansökningarna ur

saklig synpunkt.

Av den handläggning vid olika riksdagar, som föregick utfärdandet av

1902 års lag, framgår otvetydigt, att koncessionsskyldighcten infördes huvud
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

sakligen för tillgodoseende av säkerhetskrav. Dock är att märka, att bestämmelsen

om begränsning av koncessionstiden ävensom det successiva utformandet

av olika undantag från nämnda skyldighet innebära hänsynstagande

även till intressen av annan natur. Kungl. Maj:ts prövningsrätt i fråga

om meddelande av koncessioner erhöll i lagen en allmän avfattning och

någon ändring därutinnan har sedermera icke ägt rum.

Enligt utbildad praxis kom någon realbehandling av koncessionsansökningarna

ur andra synpunkter, än som sammanhängde med anläggningarnas

tekniska utförande, icke att äga rum under de närmaste årtiondena efter

lagens ikraftträdande. Efter förberedande utredning blevo alla ansökningar,

som befunno sig i fullständigt skick, bifallna av Kungl. Ma,j:t.

Härvid bör beaktas, att det dröjde länge, innan landets elektrifiering fortskridit

så långt, att konkurrensförhållanden mellan olika företag påkallade

ett ståndpunkttagande till frågan om införande av behovsprövning vid meddelande

av koncessioner å starkströmsanläggningar.

I sin år 1923 avgivna sammanfattande redogörelse förklarade elektrifieringskommittén,

att koncessionsansökningar rörande elektriska anläggningar

borde underkastas en reell granskning ur synpunkten av anläggningarnas

möjliga inpassning i den plan, som framgått ur kommitténs utredningar. Efter

att hava erinrat om den praxis, som dittills tillämpats, framhöll kommittén,

att ordalydelsen i 1902 års lag icke torde lägga hinder i vägen för en

tolkning, enligt vilken ett bedömande av koncessionsansökningama jämväl

ur teknisk-ekonomisk och nationalekonomisk synpunkt skulle kunna äga

rum och därvid betingade förfoganden göras gällande. Kommittén ansåg

dock, att ett brytande av dittills följd praxis vid koncessionsärendenas behandling,

en praxis, som hade sin rot i den motivering, som åtföljde förslaget

till 1902 års lag och den miljö, ur vilken sagda lagstiftning framgått,

sannolikt icke skulle bliva av behovet påkallat. Kommittén höll före, att

vederbörande, som planerade ett elektrifieringsföretag, i regel skulle mottaga

och följa de råd och anvisningar, som ur planmässighetens synpunkt kunde

och borde givas av ett kompetent och för ändamålet avsett statligt organ.

Skulle väsentliga divergenser framträda mellan den privata företagarens och

statens strävanden, syntes det kommittén få bliva ett senare övervägande förbehållet

att avgöra, om det nuvarande koncessionsförfarandets gränser skulle

utvidgas och ett ökat tvång påläggas företagaren. Vid ett dylikt övervägande

borde enligt kommitténs förmenande vederbörligt beaktande skänkas

åt den synpunkten, att ett för långt drivet tvång från det allmännas sida

kunde verka hindrande på utvecklingen.

Såsom redan tidigare nämnts föranledde de av elektrifieringskommittén

verkställda utredningarna ej några direkta åtgärder från statsmakternas sida.

Den i allt större omfattning genomförda elektrifieringen medförde emellertid

så småningom, att ett närmare beaktande av konkurrensförhållanden

började visa sig ofrånkomligt. Konkurrensen avsåg i första hand gränsområdena

mellan olika distributionsföretag men kunde även gälla större oelektrifierade

områden, beträffande vilka ansökningar om tillstånd att framdra
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

17

ga elektriska ledningar inkommo från skilda elektrifieringsföretag. För att

1 någon mån förhindra tillkomsten av ur rationell elektrifieringssynpunkt

icke önskvärda anläggningar tillgreps till en början en utväg, som alltjämt

kommer till användning, nämligen att söka åstadkomma en frivillig överenskommelse

mellan konkurrenterna genom förmedling av statsinspektörerna

eller i vissa fall vederbörande länsstyrelser. Däremot hystes i det längsta

betänkligheter mot att från statens sida ingå på en direkt behovsreglering.

Under senare år har emellertid ett positivt ståndpunkttagande i frågan ägt

rum. Sålunda förekommer numera i vissa fall, att Kungl. Majit efter behovsprövning

helt eller delvis avslår ansökningar eller vid bifall uppställer

särskilda koncessionsvillkor för att förebygga dubbla ledningsnät. Besluten

hava i regel fattats i överensstämmelse med vad kommerskollegium i infordrade

utlåtanden föreslagit. I några av fallen hava med varandra konkurrerande

koncessionsansökningar samtidigt förelegat till avgörande. Antingen

har då den ena ansökningen bifallits och den andra avslagits eller har,

om ansökningarna ansetts endast delvis kollidera med varandra, inskränkningar

vidtagits i den ena eller i båda koncessionerna. Avslag hava även förekommit

med hänsyn till tidigare beviljade koncessioner. Beträffande de

koncessioner, där realprövning kommit till uttryck i form av särskilda koncessionsvillkor,

må nämnas, att två slag av dylika föreskrifter kommit till

användning. I vissa koncessioner har intagits en allmän bestämmelse om att

den nya koncessionsinnehavaren skall vara skyldig ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som vederbörande statsinspektör kan finna erforderliga

för att i möjligaste mån förebygga uppkomsten av dubbla

ledningsnät och därav föranledda olägenheter. I andra fall har en mera direkt

reglering ansetts påkallad, vilket skett i form av åläggande för den nya

koncessionsinnehavaren att på anfordran helt eller delvis inlösa den äldre

anläggningen. Dylik inlösningsskyldighet har bland annat ifrågakommit,

när den nya koncessionen meddelats på grund av att den redan befintliga

anläggningen icke ansetts kunna på ett tillfredsställande sätt fylla ortens

behov. Vid uppställande av inlösningsskyldighet såsom villkor för koncession

brukar föreskrivas, att, därest överenskommelse ej kan träffas om ersättningens

storlek, denna fråga skall avgöras enligt lagen om skiljemän.

Behovsprövning har emellertid kommit till användning icke blott vid koncessionsbehandling

utan även vid meddelande av tillstånd enligt 2 § 1902 års

stadga. Det ligger nämligen i sakens natur, att konkurrensförhållanden kunna

göra sig ännu mera gällande vid framdragande av lågspänningsnät. Vissa

beslut hava sålunda inneburit avslag å ansökningar örn tillstånd att framdraga

lågspänningsledningar inom område för allmän trafikled eller viss begränsning

av tillståndet. Inlösningsskyldighet beträffande äldre lågspänningsanläggningar

har också föreskrivits såsom villkor för tillstånd enligt

2 § stadgan.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. i sami. Nr 137.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 137.

Av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet föreslagna ändringar i

koncessionslagstiftningen.

I fråga om koncessionsväsendet beröras i sakkunnigutredningen till en

början de båda omständigheter, som närmast föranlett utredningsuppdraget i

denna del. Å ena sidan framhålles, att den alltmera ökade konkurrensen

mellan olika distributionsföretag ansetts påkalla ett definitivare ståndpunkttagande

till frågan örn och i vad mån behovsprövning bör komma till användning

vid koncessionsbehandlingen. Å andra sidan erinras örn att de

redan meddelade koncessionerna på grund av koncessionstidens begränsning

till högst 40 år successivt upphöra att gälla efter utgången av år 1942,

varför koncessionsinnehavare måste anses hava berättigade anspråk på att i

tid kunna få ansökning om förlängning av koncession prövad.

Efter att helt allmänt hava förordat, att staten även i fortsättningen behåller

det reglerande inflytande över kraftförsörjningen, som koncessionstvånget

innebär, understryka sakkunniga, att koncessionsväsendet länge fungerat

i stort sett tillfredsställande, ehuru bestämmelserna alltjämt i första

hand äro ett uttryck för de synpunkter, som anlades på koncessionsproblemet

vid 1902 års lags tillkomst, då av naturliga skäl icke kunde överblickas, vilka

former kraftdistributionen skulle komma att taga.

Behovsprövning.

Sakkunniga övergå därefter till frågan om behovsprövningen och yttra följande:
»Hittills

har behovsprövningen tillkommit i form av praxis vid avgörande

av ett antal individuella fall. Några erinringar däremot från riksdagens sida

hava icke framkommit. Sakkunniga hava därför utgått från att denna väg

fortfarande står öppen för Kungl. Maj:t utan direkt bemyndigande i 1902

års lag.

Den behovsprövning, som sålunda i vissa fall har tillämpats, bär gällt

framför allt ledningar avsedda för lokal distribution och har haft till uppgift

att förhindra uppkomsten av dubbla ledningsnät. Dylika dubbla ledningsnät

äro ur flera synpunkter mindre önskvärda. Elektriska starkströmsledningar,

även sådana för lågspänning, innebära alltid ett visst faremoment,

som ökas ju flera ledningarna äro och ju mer ledningar hörande till olika

anläggningar korsa eller i övrigt komma i omedelbar närhet av varandra.

Särskilt för telegrafverkets vidkommande är denna synpunkt av vital betydelse.

Det kan ofta vara svårt att på en ort få nödigt utrymme för såväl

starkströms- som telefonledningar, och svårigheterna ökas givetvis om man

på platsen icke har ett utan två starkströmsnät. Kostnaderna för skyddsanordningar

kunna väsentligt ökas. Fall finnas, då telegrafverket tvingats till

dyrbara kabelanläggningar på grund av att utrymmet belagts av starkströmsledningar.

Erfarenheten visar därjämte, att, där dubbla ledningsnät förekomma,

den hårda konkurrensen försvagar de bägge företagens ekonomi.

Detta i sin tur medför att underhållet av ledningsnäten försummas, varigenom

givetvis säkerheten minskas. Även vägintresset har olägenhet och kostnader,

då vägar och kraftledningar korsa eller komma i närhet av varandra.

Ur nationalekonomisk synpunkt innebära de dubbla ledningsnäten ett slö
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

19

seri, dels genom större kapitalinvestering, dels genom ökat markintrång.

Med hänsyn till säkerhet, ekonomi, allmän trevnad och ordning måste förekomsten

av dubbla distributionsnät anses vara en mindre tillfredsställande

företeelse och de sakkunniga finna därför, att de åtgärder, som av statsmyndigheterna

på senare tider vidtagits i koncessionsväg för att förhindra dubbeldistribution,

varit av omständigheterna starkt påkallade och att för framtiden

denna praxis bör fortsättas. De sakkunniga vilja emellertid framhålla,

att den nuvarande koncessionslagstiftningen har vissa luckor, som medföra,

att en önskvärd reglering icke alltid kan i koncessionsväg genomföras. Sakkunniga

skola i sin framställning återkomma härtill.

Om de sakkunniga sålunda anse, att ingripande i koncessionsväg bör äga

rum beträffande de lokala distributionsnäten i huvudsakligt syfte att förebygga

uppkomsten av dubbla dylika ledningsnät, ställa de sig däremot mera

tveksamma beträffande lämpligheten och möjligheten att medelst koncessionsförfarande

reglera tillkomsten av sådana ledningar, vilka ha till huvudsaklig

uppgift att överföra kraft från en kraftkälla till en viss punkt, t. ex.

ett industriföretag eller ett distributionscentrum. En realprövning beträffande

dylika linjer, vilka ofta i form av stamlinjer eller bygdelinjer ingå såsom

viktiga ted i landets elektrifieringssystem, torde i de flesta fall vara förenad

med utomordentliga svårigheter, under det att en sådan prövning beträffande

de lokala ledningsnäten är en mera enkel uppgift, som utan större svårigheter

bör kunna handhavas av de myndigheter, på vilka tillämpningen av

koncessionsförfarandet vilar och vilka äro väl förtrogna med de lokala förhållandena.

Såsom förut har framhållits, kan hänsyn till statens egna

intressen ävensom hänsyn till säkerhet, ordning och trevnad anföras såsom

skäl för att staten håller en reglerande hand över de lokala distributionsnäten,

under det att dylika skäl knappast kunna göras gällande beträffande

de egentliga överföringslinjerna, för vilka huvudsakligen ekonomiska och

näringspolitiska synpunkter bliva avgörande. Erfarenheten ger dessutom

vid handen, att missförhållanden huvudsakligen kunna anses föreligga beträffande

den lokala distributionen, varest på åtskilliga orter dubbeldistribution

kommit till stånd, under det att elektrifieringen i övrigt kan anses hava

utvecklats efter i stort sett sunda och rationella linjer. Denna uppfattning

torde vara allmän inom sakkunniga kretsar.

De sakkunniga önska emellertid understryka, att en bestämd rågång mellan

de olika slagen av anläggningar — lokala distributionsnät å ena sidan, överföringslinjer

å andra sidan — icke alltid kan dragas. Det torde därför varken

vara lämpligt eller möjligt att i författningsbestämmelser angiva, när en

realprövning bör ifrågakomma. Detta torde böra ankomma på de prövande

myndigheterna att bedöma och en av förhållandena och utvecklingen betingad

praxis torde så småningom komma att växa fram. De sakkunniga

vilja framhålla, att därest det skulle visa sig önskvärt att ingå i realprövning

av andra än de mera lokalt betonade anläggningarna, så torde det i enstaka

läll vara värdefullt, örn en förstärkt sakkunskap kunde ställas till de prövande

myndigheternas förfogande. De sakkunniga anse emellertid, att anlitandet

av dylik sakkunskap hör äga rum endast, därest sådana förhållanden

skulle uppstå, att behovet därav vore uppenbart. Det kan visserligen göras

gällande, att dylika särskilda sakkunniga skulle kunna liava en uppgift alt

fylla även vid prövningen av ansökningar, avseende lokala distributionsnät,

och att sålunda, därest en realprövning över huvud skall fortfarande äga rum,

eli permanent koncessionsråd redan nu borde komma till stånd. De sakkunniga

önska emellertid understryka, alt prövning av sådana ansökningar,

varom här är fråga, förekommer i relativt stor omfattning och sålunda är

förenad med förhållandevis mycket arbete. Det torde även vara nödvändigt,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

att rådsledamöterna skaffa sig detaljerad kännedom om de lokala förhållandena

i varje särskilt fall. De kvalifikationer, som ledamöterna av ett dylikt

råd borde besitta, ävensom lämpligt medlemsantal, torde sålunda i mycket

vara beroende av arten och omfattningen av de koncessionsärenden, med

vilka rådet skulle taga befattning. Det möter därför svårigheter att på förhand

angiva de grunder, efter vilka detta borde sammansättas. Man har

anledning befara, att ett sådant råd skulle komma att tynga och fördröja

ärendenas behandling utan att göra motsvarande gagn. De sakkunniga anse

sig därför böra tillråda, att man i denna fråga tillsvidare ställer sig avvaktande.

»

Ordföranden, generaldirektören Malm, har reserverat sig mot sakkunnigas

uttalande i sistnämnda avseende samt för egen del föreslagit, att kommerskollegium

utrustas med ett koncessionsråcl, bestående av ämbetsverkets chef

jämte två av Kungl. Majit för tre år i sänder utsedda personer med goda

tekniskt-ekonomiska insikter och överblick på ifrågavarande område samt

kända för objektivitet och gott omdöme. Till stöd för sitt förslag framhåller

reservanten, att när full sanktion gives åt Kungl. Majits rätt att vid koncessionsgivningen

gå in för behovsprövning, det synes nödvändigt skapa garantier

för att koncessionsfrågorna bliva auktoritativt förberedda. Det slutliga

ståndpunkttagandet inom kollegium till ett koncessionsärende, som varit

föremål för rådsbehandling, skulle enligt reservanten ankomma på ämbetsverkets

chef.

Koncessionsskyldig betens omfattning.

I anslutning till vad sakkunniga vid ståndpunkttagande till behovsprövningen

antytt om förefintligheten av vissa luckor i koncessionslagstiftningen beröra

sakkunniga närmare i vilka avseenden koncessionsskyldigheten skulle behöva

skärpas, för att den i utredningen förordade kontrollen över den lokala

distributionen må kunna genomföras. Sakkunniga förklara sig därvid åsyfta

dels från koncessionerade huvudledningar utgående grenledningar för högeller

medelspänning dels ock för allmän distribution avsedda lågspänningsledningar.

Beträffande båda nämnda grupper av ledningar hava enligt sakkunnigas

förmenande gällande bestämmelser om skyldighet för vederbörande

att söka tillstånd, i den mån ledningarna beröra allmän trafikled, visat sig

icke utgöra tillräckligt hinder för framdragande av ur rationell elektrifieringssynpunkt

mindre önskvärda ledningar. Sakkunniga understryka, att behov

av en statlig reglering föreligger särskilt i gränsområdena mellan olika distributionsföretag.

Angående införandet av koncessionsskyldighet för låg spänning sledningar,

avsedda för allmän distribution, anföra sakkunniga följande:

»Ett ingripande, som avser införande av tillståndstvång i fråga örn samtliga

lågspänningsledningar för allmän distribution, torde knappast tillböra området

för Konungens administrativa lagstiftning utan bör enligt sakkunnigas

förmenande komma till uttryck i 1902 års lag såsom en ytterligare form av

tillstånd eller koncession. Nämnda lag med undantag för koncessionsbestämmelserna

har redan nu avseende även å lågspänningsledningar. Det synes

därför icke böra vara något hinder att under 2 § i lagen införa bestämmelser

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

21

om skyldighet att i viss omfattning söka tillstånd av Konungen till utförande

av lågspänningsledningar.

Då uttrycket »för allmän distribution» torde vara alllför obestämt för att

utan närmare förklaring kunna användas i lagtext hava sakkunniga ansett

koncessionsskvldigheten böra kunna uttryckas så, att den skulle gälla lågspänningsledningar

för distribution av ström till fastigheter med olika ägare.

Därigenom skulle, vilket synes fullt berättigat, från koncessionsskyldighet

undantagas framdragande av lågspänningsledningar till viss eber vissa fastigheter

med en och samma ägare. Däremot skulle i den mån sådana ledningar

korsade allmän trafikled fortfarande särskilt tillstånd erfordras, varjämte

framdragande av ledningarna över annans mark alltjämt vore beroende

av om medgivande av ägaren eller expropriationsrätt erhölles.

Uppenbart är emellertid, att tillstånd till framdragande av lågspänningsledningar

för allmän distribution icke i likhet med nuvarande koncessioner å

ledningar med högre spänning kunna avse vissa till hela sin sträckning bestämda

ledningar. Det torde av praktiska skäl vara nödvändigt att i stället

låta lågspänningskoncessionen innebära en allmän rätt att från viss generatoreller

transformatorstation eller inom visst område framdraga lagspänningsledningar.

På grund av att det ur teknisk synpunkt är omöjligt att från viss

station utdraga användbara lågspänningsledningar utöver en viss längd skulle

detta i verkligheten innebära den begränsning, som avses.

För att undvika ingrepp i bestående förhållanden vilja de sakkunniga

emellertid icke ifrågasätta, att den sålunda föreslagna koncessionsplikten för

lågspänningsledningar skall gälla redan utförda lågspänningsledningar ej

heller sådana, som utföras i anslutning till befintliga lågspänningsledningar.»

I fråga om av g rening sledning ar för hög- eller medelspänning erinra sakkunniga

örn att gällande begränsning i koncessionsskyldigheten för dessa genomfördes

år 1907 just för att underlätta framdragandet av distributionsledningar.

Sakkunniga finna emellertid olämpligt, att denna undantagsbestämmelse

bibehålies, örn viss koncessionsskyldighet införes beträffande lågspänningsledningar

från avgreningsledningar, samt förorda därför, att bestämmelsen

helt utgår ur 2 § 1902 års lag. Retroaktiv verkan av en sådan ändring i

lagen ifrågasättes icke. Sakkunniga tillägga, att de haft under övervägande,

huruvida konsekvensen fordrade, att även i jorden förlagda ledningar för

högre spänning gjordes koncessionspliktiga, men ansett en dylik skäipning av

gällande bestämmelser böra kunna undvikas.

Sakkunniga komma därefter över till frågan örn tillstånd enligt 2 § 1902

års stadga samt konstatera, att omfattningen av sådana tillstånd skulle högst

väsentligt inskränkas genom införande av koncessionsskyldighet beträffande

lågspänningsledningar lör allmän distribution. Liksom koncession a viss

ledning för högre spänning i praxis ansetts innefatta tillstånd enligt 2 §

stadgan, i den mån ledningen berör allmän trafikled, utgå nämligen sakkunniga

från att även en koncession att inom ett i huvudsak bestämt område

framdraga lågspänningsledningar för allmän distribution icke skall behöva

kompletteras med särskilt tillstånd att med ledningarna korsa allmän trafikled.

I samband med förslaget om skärpningar i koncessionsskyldigheten förorda

emellertid sakkunniga, att bestämmelsen i 2 § stadgan överflyttas till 1902

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 137.

års lag. Sakkunniga erinra därvid om att Högsta domstolen vid granskning

år 1907 av Kungl. Ma,j:ts förslag till lindringar i 1902 års lags koncessionsbestämmelser

(jfr proposition nr 40/1907) underströk, att någon bestämmelse

om skyldighet att söka tillstånd till anläggande av ledning över allmän väg

eller vattentrafikled ej förekomme annorstädes än i den på administrativ väg

tillkomna stadgan samt att, om statsmakterna i en dylik bestämmelse ville

söka en garanti för bevarandet av samhällets kontroll över viktigare elektriska

anläggningar, bestämmelsen uppenbarligen borde erhålla civillags natur.

Detta påpekande ledde till att koncessionsfriheten beträffande ledning å egen

mark ävensom beträffande avgreningsledning från redan koncessionerad huvudledning

gjordes beroende av, bland annat, den förutsättningen att ledningen

icke berörde allmän väg eller allmän farled. När nu undantaget

från koncessionsskyldighet för avgreningsledning föreslås skola bortfalla,

anse sakkunniga naturligast, att man beträffande ledning å egen mark återgår

till den ursprungliga avfattningen av år 1902 samt i stället i lagen upptager

stadgans fordran på särskilt tillstånd för framdragande inom område

för allmän trafikled av sådana ledningar med högre eller lägre spänning, beträffande

vilka koncession eljest icke skulle erfordras. Sakkunniga tillägga,

att koncessionerna fortfarande böra i lagtexten benämnas tillstånd.

Koncessionstid m. m.

I sakkunnigutredningen behandlas vidare frågorna örn koncessionstidens

längd samt örn förfarandet vid förlängning av koncession.

Därvid erinras först örn att riksdagen på grund av ovisshet om den

framtida utvecklingen av kraftdistributionen funnit föreskrift örn viss begränsad

koncessionstid erforderlig för tillgodoseende av det allmännas intresse.

Sakkunniga framhålla, att erfarenheten under det trettiotal år, som förflutit,

sedan koncessioner å elektriska starkströmsanläggningar började meddelas,

icke visat, att staten vore i behov av att tvångsvis kunna inlösa i enskild

ägo befintliga kraftföretag. En komplettering av koncessionsväsendet

med i lag reglerad rätt och under vissa förutsättningar även skyldighet för

staten att inlösa enskilda anläggningar, på sätt av reservanter inom kraftkommittén

föreslagits, synes därför sakkunniga icke vara av förhållandena

påkallad.

Däremot understryka sakkunniga betydelsen av det tidigare omnämnda

koncessionsvillkoret, att innehavare av elektrisk anläggning skall vara skyldig

iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om( leverans av elektrisk

kraft från sådan anläggning, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning

fastställda.

Sakkunniga fortsätta därefter:

»Föreskrift örn särskild koncessionstid synes under sådana omständigheter

egentligen opåkallad. Till stöd för borttagande av bestämmelsen

därom kan bland annat anföras följande. Tidsbegränsningen medför ett

osäkerhetsmoment, som verkar besvärande för både distributörer och abon
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-37.

nenter. Detta gör sig särskilt gällande, när koncessionstiden börjar lida mot

sitt slut. Kraftdistributörer hava då svårt att avsluta ett leveransavtal tor

längre tid med en abonnent, enär han icke vet, huruvida han kan fullt olja

avtalet efter koncessionstidens slut. Han kan vidare finna sig nödsakad att

tillsvidare undanskjuta vidtagandet av erforderlig utbyggnad eller förstärkning

av anläggningen på grund av att kostnaderna därför med noimala

kraftpriser icke hinna avskrivas under den återstående koncessionstiden.

En tidpunkt av 40 år torde visserligen i och för sig vara tillräcklig tor amortering

av de ursprungliga anläggningskostnaderna. Men dessa attoljas senare''successivt

av mer eller mindre dyrbara kompletteringar. Härtill kommer

vidare den omständigheten, att koncession å ledningar, anslutna till

tidigare koncessionerad ledning, enligt praxis endast beviljas tor den ti speriod,

som då återstår av den 40-åriga koncessionstiden för huvudledningen.

Sådana koncessioner kunna därför ibland komma att gälla endast ett fatal

ar. Sammanlagt finnas sålunda starka skäl av ekonomisk natur, som direkt

tala emot att begränsa koncessionernas giltighet i tiden.

Ä andra sidan kan naturligtvis med hänsyn till den rastlösa utveckling,

som äger rum på det tekniska området, ej heller nu med bestämdhet överblickas,

huru kraftförsörjningsproblemet kommer att te sig i en mera avlägsen

framtid. Det kan endast konstateras, att elektrifieringen hittills genomförts

på ett i stort sett tillfredsställande sätt samt att, såvitt för närvarande

kan bedömas, en fortsatt gynnsam utveckling på ifrågavarande område

är att förvänta. .. ........

Om emellertid försiktigheten anses bjuda, att staten aven i fortsättningen

genom en begränsning av koncessionstiden förbehåller sig rätten att ånyo

taga koncessionerna under omprövning, är i varje fall nödvändigt, att tiden

tillmätes rikligare än förra gången. Sakkunniga hava härutinnan kommit

till den uppfattningen, att koncessionstiden icke bör understiga 55 ar, motsvarande

den tid för vilken enligt gällande bestämmelser utarrendering av

kronan tillhörigt, icke bebyggt vattenfall brukar äga rum. För att underlätta

erforderliga amorteringar vilja sakkunniga förorda, att maximitiden

ytterligare något utökas, och föreslå därför, att koncessionstiden för framtiden

skall avse viss tid, icke överstigande 60 år. I detta hänseende intaga

sakkunniga sålunda samma ståndpunkt sorni reservanterna inom kraftkommittén.

Tilläggas må, att sakkunniga även haft under övervägande, huruvida

icke koncessionerna för framtiden borde fastställas att gälla tillsvidare.

Detta skulle medföra den fördelen, att en förnyad omprövning icke bleve

oundgängligen nödvändig. Sakkunniga hava emellertid funnit, att en pa sa

sätt obestämd koncessionstid skulle innebära ett alltför stort osäkerhetsmoment

för koncessionshavaren, även om denne utginge från att beviljade

koncessioner icke komme att av Kungl. Majit återkallas utan verkligt trängande

skäl. . . , . „ , .

Den koncessionstid av högst 60 år, tor vilken sakkunniga salunda stannat,

därest en begränsning för framtiden överhuvud taget anses erforderlig,

lior komma till användning beträffande samtliga slag av tillstånd, som inrymmas

i förslaget. Någon anledning att lata vissa tillstånd gälla bestämd

tid andra åter tillsvidare synes icke föreligga, särskilt som tillstånden i stort

sett avse att komplettera varandra. .

I fråga örn koncessioner å ledningar för högre spänning anse sig sakkunniga

vidare böra förorda, att i lagen intages bestämmelse örn att sådant tillstånd

är förfallet, örn vederbörande anläggning icke tagits i bruk inom tre

år från tillståndets beviljande. En dylik bestämmelse torde vara lämplig

ur praktisk synpunkt genom att efter skälig tid bortmönstra koncessioner,

som visat sig icke vara av förhållandena påkallade.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Ytterligare må framhållas, att den praxis, som kommit till uttryck vid

tillämpningen av gällande bestämmelse om viss koncessionstid, bör bibehållas

även i fråga örn det nya stadgandet. Sålunda synes tiden i samtliga

fall, där icke särskilda omständigheter motivera en ytterligare begränsning,

böra fastställas till 60 år. Dock bör även i fortsättningen tillses, att koncessioner

å med varandra sammanhängande ledningar såvitt möjligt utlöpa

samtidigt. Med anledning härav torde vidare även efter den nya bestämmelsens

ikraftträdande koncession å en ledning, som direkt eller indirekt framdrages

från redan koncessionerad ledning, beträffande vilken koncessionstiden

icke utgått, för annat än statligt företag endast böra beviljas för återstoden

av den 40-åriga koncessionstiden för huvudledningen. Det är visserligen

sant att härigenom koncessionstiden starkt begränsas. Fördelarna

av en enhetlig koncessionsbehandling i framtiden få dock anses överväga

nackdelarna av den tillfälliga begränsningen.

Några olika synpunkter beträffande koncessionstiden, beroende på om en

helt ny koncession begäres eller ansökningen avser förlängning av tidigare

beviljad koncession, böra enligt sakkunnigas förmenande ej ifrågakomma.

Detta hindrar emellertid icke, att själva frågan om beviljande av koncession

kan ställa sig olika i de båda fallen. Beträffande en ny koncessionsansökning

måste Kungl. Majit otvivelaktigt anses hava en mycket friare prövningsrätt

än när fråga är om förlängning av en äldre koncession. Det torde

nämligen ligga i sakens natur, att behovssynpunkter endast i starkt begränsad

..omfa^nin§ kunna göras gällande vid behandlingen av ansökningar örn

förlängd koncession. Även om man sålunda bör kunna utgå från att dylik

förnyelse knappast kommer att vägras, torde detta emellertid icke utesluta,

att i samband med förnyelsen en lämpligare reglering av bestående förhållanden

kan komma att äga rum, därest detta anses vara av behovet påkallat.»

I detta sammanhang må nämnas, att sakkunniga icke föreslå någon ändring

i den bestämmelse i 2 § 1902 års lag, som ligger till grund för meddelande

av provisoriska drifttillstånd. Däremot innehåller sakkunnigas förslag

till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar en ändrad avfattning

av den bestämmelse, som tillerkänner vederbörande statliga tillsyningsman

rätt att meddela sådant tillstånd. Enligt förslaget må nämligen tillstånd

ej meddelas, därest tillsyningsmannen finner särskilda skäl tala mot

bifall till den till Kungl. Majit ingivna ansökningen om koncession å anläggningen

i fråga. Av sakkunnigas specialmotivering framgår, att stadgebestämmelsen

avser att förhindra meddelande av provisoriskt drifttillstånd, när

anledning är förmoda, att koncessionsansökningen eventuellt kommer att

genom tillämpning av behovsprövning helt eller delvis avslås.

I samband med behandlingen av koncessionsväsendet hava sakkunniga

även angivit sin ståndpunkt till frågan örn taxereglering. Till denna del av

betänkandet ävensom till vissa förut icke berörda detaljer i det av sakkunniga

utarbetade förslaget till ändringar i 2 och 3 §§ 1902 års lag återkommer

jag i det följande. Här må endast nämnas, att sakkunniga uppdelat 2 §

i olika morn., i första hand med hänsyn till de olika slagen av koncessioner

eller tillstånd. Beträffande 3 § har den nuvarande lydelsen, praktiskt taget

oförändrad, intagits såsom 1 morn., vartill fogats ett nytt med 2 betecknat

morn., avseende ansökningshandlingar rörande de nva slagen av tillstånd enligt

2 §.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

25

Yttranden rörande koncessionsväsendet.

I flertalet yttranden, som införskaffats över det av sakkunniga för elektriska

kontrollväsendet avgivna betänkandet angående kontrollen över elektriska

starkströmsanläggningar, lämnas förslaget till ändrade koncessionsbestämmelser

utan erinran. Vissa yttranden behandla emellertid mera ingående principerna

för meddelande av koncession, framför allt frågorna om behovsprövningen

samt koncessionstidens längd.

Behovsprövning.

Mot behovsprövning vid koncessionsbehandling uttalar sig endast svenska

vattenkraftföreningen, till vars yttrande emellertid länsstyrelsen i Gävleborgs

län ansluter sig. Föreningen framhåller i förevarande avseende huvudsakligen

följande:

Förarbetena till 1902 års lag gåve det bestämda intrycket, att behovsprövning

icke varit avsedd. Kungl. Maj:t hade det oaktat under senare år i några

extrema fall för undvikande av missförhållanden inom vissa distributionsområden

tillämpat sådan prövning. I de fall, som förekommit, syntes behovsprövningen

hava framdrivits av lokalt betonade krafttvister av underordnad

betydelse. Det kunde emellertid med fog ifrågasättas, om man för vissa

småfrågors lösning borde övergiva det hittills vanliga förfarandet med koncessionsprövning

endast avseende säkerheten. Under tillämpning av detta

system hade utan påverkan från det allmännas sida kraftindustrien undergått

en synnerligen lyckosam utveckling, varvid stamlinjesystem utbyggts

över hela landet samt ett värdefullt samarbete etablerats mellan olika kraftföretag

och företagargrupper. Det betydande stamlinjenät, som framvuxit, vore

ur både teknisk och ekonomisk synpunkt i det hela väl avvägt. Vid behovsprövning

finge ett företag, som redan erhållit koncession, en mycket markerad

företrädesrätt gentemot senare koncessionssökande. Detta kunde komma

att verka hämmande, i det att den tryggade företagaren lätt kunde föranledas

att icke längre följa med utvecklingen, i vad denna avsåge stegrade krav pa

driftsäkerhet, driftekonomi m. m. Emot behovsprövning talade vidare, att,

örn denna också hittills tillämpats på ett förnuftigt sätt, det dock kunde befaras,

att statens egen företagareverksamhet på området i en framtid kunde

bliva otillbörligt gynnad framför kommunala verk och den enskilda industrien.

Då tillräckliga skäl för behovsprövningens berättigande och nödvändighet

icke syntes hava presterats, ansåge föreningen, att sådan prövning icke

borde äga rum. Skulle denna mening icke vinna beaktande borde behovsprövning

i allt fall icke tillämpas i fråga örn ledningar, som hade till huvudsaklig

uppgift att överföra kraft till exempelvis eli distributionscentrum eller

ett industriföretag, utan endast i speciella fall i fråga örn lokala distributionsnät.

Sveriges industriförbund oell svenska elektricitetsverksfGreningen inskränka

sig till att understryka, att behovsprövningen borde tillämpas restriktivt

och med försiktighet.

Kommerskollegium förklarar sig väl inse, alt behovsprövningen vore en

synnerligen ömtålig fråga. Enligt kollegii mening kunde dock behovet av

en sådan prövning icke bestridas, framför allt då fråga vore om distributions
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

ledningar. Detta behov hade uppstått som en naturlig följd av den alltmer intensifierade

elektrifieringen, i det att tillgången på elektrisk kraft inom vissa

områden blivit större än efterfrågan, varvid tävlan uppstått om avnämare.

Konkurrensen skulle, särskilt i gränstrakterna mellan olika företags distributionsområden,

kunna vålla betydande olägenheter ur säkerhets- och andra

synpunkter, därest möjlighet ej förelåge för Kungl. Maj:t att genom koncessionsvägran

förhindra dubbelelektrifiering. Även i fråga om andra ledningar

än distributionsledningar kunde behovsprövning i enstaka fall vara

påkallad med hänsyn till vikten av att landets elektriska kraftledningsnät utformades

under nödigt beaktande av för det allmänna väsentliga ekonomiska

och tekniska synpunkter. — Med anledning av det av sakkunnigas ordförande

framlagda förslaget om inrättande av ett permanent koncessionsråd ville

kollegium framhålla, att ett sådant icke syntes vara av behovet påkallat.

Kollegium ägde nämligen möjlighet att av de sökande infordra alla uppgifter,

däri inbegripna sakkunnigutlåtanden, som kunde erfordras för koncessionsansökningarnas

bedömande, och torde ej heller sakna möjlighet att anlita

särskilda sakkunniga, för den händelse detta i vissa fall skulle bliva erforderligt.

— Kollegium delade den uppfattning, sakkunniga för elektriska

kontrollväsendet framfört, att behovsprövning av koncessionsansölcningar

kunde tillämpas av Kungl. Majit utan särskilt bemyndigande i lag.

Direkta uttalanden till föx-mån för behovsprövning återfinnas vidare i yttranden

från järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt åtskilliga länsstyrelser

och elektricitetsföreningar. Därvid förordas av vissa inrättande av ett

koncessionsråd, under det att andra anse detta obehövligt.

I fråga om rätten för Kungl. Majit att tillämpa behovsprövning delas sakkunnigas

åsikt även av länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län. Däremot

göres på vissa andra håll gällande, att bestämmelse om bemyndigande i

sådant avseende borde intagas i 1902 års lag. Sålunda anser länsstyrelsen i

örebro län det kunna ifrågasättas, huruvida icke behovsprövning i annat fall

stöde i strid med föreskriften i § 60 regeringsformen om förbud mot monopol.

Även om med den tolkning, som under senare tid givits åt nämnda

grundlagsstadgande, hinder av sådan anledning icke skulle föreligga för en

behovsprövning, finner länsstyrelsen det icke vara riktigt, att förevarande

viktiga och ömtåliga frågor reglerades allenast genom ett administrativt förfarande.

Järnvägsstyrelsen finner det påfordrat och riktigt, att lagen erhåller

en annan och tydligare lydelse i nämnda avseende. Styrelsen tillägger,

att det för statens järnvägar i egenskap av landets säkerligen största

konsument av kraft vore av synnerlig vikt, att kraftförsörjningen ordnades

efter rationella riktlinjer, varigenom både tillgången på kraft i olika delar

av landet säkerställdes och kostnaderna för kraftöverföring icke onödigt fördyrades.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av att behovsprövning

tillämpas så, att missbruk av tillkommen monopolställning till men för konsumenterna

förhindras. Därjämte påtalar länsstyrelsen det förhållandet, att

koncessionsansökning ej brukade insändas, förrän anläggningen i väsentliga

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

delar vore utförd, varav följde, att vad man ville förhindra genom behovsprövning,

exempelvis dubbla ledningar, kunde föreligga redan vid koncessionsbehandlingen.

Länsstyrelsen anser det påtagligt, att en summarisk förhandsprövning

borde komma till stånd, och ifrågasätter, att varje företag

skulle vara skyldigt att, innan stakning påbörjades, söka stakningstillstånd,

varvid skulle bifogas karta med ledningens sträckning preliminärt inlagd

ävensom en kortfattad redogörelse för anläggningens ändamål. Länsstyrelsen

anser även behov föreligga av en reglerande verksamhet i fråga om den

tekniska planläggningen av framförallt de mindre distributionsföretagens

kraftanläggningar.

I anslutning till nu refererade yttranden torde böra nämnas vissa uttalanden

av generaldirektören Granholm i dennes utredning angående frågan om

rationellt utformande av rikets elektriska stamlinjenät.

I samband med ståndpunkttagande till den planerade kraftledningen Horndal—Nässjö

framhåller den sakkunnige, att för betryggande av den framtida

rationella utvecklingen och tillgodogörandet av rikets stamlinjenät erfordrades,

att Kungl. Maj :t kunde pröva ansökning om koncession för kraftledning

även ur sådan synpunkt samt vid beviljande av koncession föreskriva villköl

för att säkerställa, att ledningen nyttjades på ett rationellt sätt. Den sakkunnige

berör därefter den praxis, som under senare ar utformats, samt föreslår,

under åberopande av refererade yttrande från järnvägsstyrelsen, att lagen

omarbetades, så att av densamma ej minst för intresserade företagare

klart framginge, att prövningen i samband med koncession också omfattade

frågan, huruvida kraftledningens tillkomst motsvarades av något verkligt^ behov

för tillgodoseende av kraftförsörjningen i landet samt huruvida några

särskilda villkor skulle fästas vid koncessionen. Den sakkunnige framhåller

vidare såsom viktigt, att företagarna genom lagens ordalydelse erhölle

insikt örn att förberedande, ofta föregripande åtgärder icke finge vidtagas,

förrän koncession å ledningen verkligen beviljats. Såsom en följd av begränsningen

i koncessionstiden borde enligt den sakkunniges förmenande

Kungl. Maj:t hava fri prövningsrätt även i fråga om förnyelse av koncession.

Utredningsmannen fäster slutligen uppmärksamheten på det av sakkunnigas

för elektriska kontrollväsendet ordförande avgivna särskilda yttrandet samt

förordar, att det lagförslag nämnda sakkunniga framlagt överarbetades under

beaktande jämväl av frågorna om inlösningsrätt eventuellt även inlösningsskyldighet

för staten eller viss företagare, därest förlängd koncession

vägrades, samt om statlig reglering av kraftprisen.

I det yttrande vattenfallsstyrelsen avgivit över generaldirektören Granholms

utredning uppehåller sig styrelsen huvudsakligen vid den speciella fråga, som

närmast föranledde utredningen. I anslutning därtill förklarar sig emellertid

styrelsen med hänsyn till de senaste erfarenheterna förorda, att behovsprövning

i övcrenstämmclse med utredningsmannens förslag för framtiden

tillämpades vid meddelande av alla saväl nya koncessioner som förnyelser

av äldre koncessioner samt att tydlig föreskrift därom lämnades i lagen. Sty
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

reisen anser, att behovsprövningen borde kunna göras hell summarisk beträffande

det stora flertalet koncessioner, under det att endast relativt få

torde komma att kräva tidsödande behandling. Vidare framhåller styrelsen,

att man icke torde kunna hindra att materiel till ledningar beställdes och

arbete med vederbörande jordägares tillstånd påbörjades, innan koncession

lämnats, men att detta finge ske på företagarens egen risk. Då emellertid

erfarenheten visat, att fullt legitima ledningsföretag kunde behöva påbörjas,

innan koncessionsansökan med tillhörande bilagor hunne utarbetas och inlämnas,

samt ibland även färdigställas före koncessionens meddelande, borde

enligt styrelsens förmenande behovsprövning kunna verkställas på basis av

summariska uppgifter örn ledningen utan den jordägareförteckning och de

konstruktiva uppgifter, vilka erfordrades för en vanlig koncessionsansökan.

Styrelsen tillägger, att efter en sådan behovsprövning byggnadstillstånd borde

kunna lämnas, under förbehåll att vederbörlig hänsyn foges till jordägare,

säkerhetsåtgärder och allmänna intressen.

Kommerskollegium framhåller i sitt yttrande över rationaliseringsutredningen

huvudsakligen följande synpunkter rörande koncessions väsendet:

Ehuru kollegium i överensstämmelse med den ståndpunkt ämbetsverket

intagit i yttrandet över sakkunnigas för elektriska kontrollväsendet huvudbetankande

alltjamt ansåge en lagändring i fråga örn behovsprövningen obehövlig,

sage kollegium å andra sidan ingen olägenhet av att ett förtydligande

agde rum i samband med den förestående revisionen av hithörande lagbestämmelser.

En förutsättning härför måste emellertid enligt ämbetsverkets

mening vara, att stadgandena örn behovsprövning erhölle en så allmän avtattnmg,

att icke Kungl. Maj:ts nuvarande prövningsrätt kringskures. Detta

vöre av vikt med hänsyn till svårigheten att nu fullt överblicka, ur vilka synpunkter

och i vilken omfattning prövningen av koncessionsansökningar framdeles

borde äga runi.

Beträffande frågan örn förnyelse av koncession ville kollegium framhålla,

a t det linge anses ligga i sakens natur, att ansökningar om förnyad koncession

komme att prövas efter samma grunder som ansökningar, avseende

nya anläggningar, ehuruväl i förstnämnda fall ståndpunkttagandet måste

rona inflytande av anläggningens befintlighet och därav betingade skäliga

hänsyn till koncessionshavarens intressen. Därest förnyelse av koncession

skulle vagras, torde detta som regel bero på att koncession ansåges böra lämnas

at annat företag inom det berörda området. Därvid förelåge möjlighet

man sa befunnes skäligt, såsom villkor för den nya koncessionens

tiilgodonjutande intaga föreskrift om skyldighet för den nya koncessionshavaren,

vare sig det gällde staten i egenskap av kraftdistributör eller enskilt företag,

att inlösa den befintliga anläggningen. Några särskilda författningsbestämmelser

i nämnda avseenden syntes kollegium icke erfordras.

Vad därefter anginge utredningsmannens förslag om att företagare genom

lagens ordalydelse skulle erhålla insikt om att förberedande, ofta föregripande

åtgärder icke borde få vidtagas, förrän koncession verkligen beviljats, ville

kollegium erinra om att härutinnan åren 1907 och 1918 genomförda lindringar

i 1902 års lags bestämmelser betingats av de "betydande olägenheter,

som den förutvarande ordningen visat sig medföra för såväl producenter

som konsumenter av elektrisk kraft. Förhållandevis ofta förekomme nämligen

tall. da kraftlinjer för undvikande av ekonomiska förluster måste force
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

ras fram på mycket kort tid och där ett avvaktande av koncessionsansökningens

slutliga prövning skulle varit till olägenhet. De vidtagna lagändringarna

hade otvivelaktigt i stort sett varit till gagn för den fortsatta^ elektrifieringen.

Det vore emellertid å andra sidan uppenbart att, i den mån utvecklingen

medförde, att realprövning av koncessionsansökningarna alltmer foges

i anspråk, denna prövning icke finge försvåras eller göras illusorisk genom

att myndigheterna vid granskning av en ansökning ställdes inför ett fullbordat

faktum i form av påbörjade, mer eller mindre långt framskridna

anläggningsarbeten. Det hade på senare tid i enstaka fall förekommit, att

anläggningar, vid valka behovsprövning ansetts pakallad, varit påbörjade

eller till och med tagna i bruk, innan koncessionsansökningen slutligen prövats.

Med tanke på dylika fall skulle möjligen en återgång till tidigare bestämmelser

kunna ifrågasättas. Med hänsyn till nyss antydda fördelar ville

emellertid kollegium giva uttryck åt den förhoppningen, att detta icke skulle

visa sig erforderligt. Det förefölle kollegium som örn man borde ha anledning

räkna med att vetskapen om ett mera allmänt tillämpande av realprövning,

även med avseende å anläggningens behövlighet, skulle komma att verka

till förebyggande av missbruk av gällande bestämmelser. För övrigt

hade kollegium i egenskap av tillsynsmyndighet vanligen tillfälle att, när

skäl därtill förelåge, redan på ett tidigt stadium meddela vederbörande, att

koncession kunde komma att vägras. Ett effektivt botemedel mot missbruk

förelåge alltid i möjligheten att vägra koncession, trots åtgärder för anläggningens

utförande vidtagits och kostnader därå nedlagts. I detta sammanhang

ville kollegium även understryka den skärpning sakkunniga för elektriska

kontrollväsendet förordat i fråga om meddelande av provisoriska drifttillstånd,

nämligen att vederbörande tillsyningsman skulle pröva ansökning

örn sådant tillstånd ej blott ur säkerhetssynpunkter utan även med hänsyn

till andra omständigheter.

K o n c e s s i o n s t i d m. m.

Med anledning av sakkunnigas förslag rörande koncessionstid och förlängning

av koncession framhåller svenska vattenkraftföreningen i huvudsak följande:
Föreningen

ansåge det synnerligen beklagligt, att sakkunniga trots de starka

skäl, som av dem anförts för meddelande av koncession för all framtid, icke

föreslagit övergång till detta system utan fasthållit vid en tidsbegränsning av

koncessionerna med den enligt föreningens mening svaga motiveringen, att

man ej med bestämdhet kunde överblicka, huru kraftförsörjningsproblemet

komme att ställa sig i framtiden. Det syntes vara så mycket mindre anledning

att förorda koncession med tidsbegränsning, som de farhågor beträffande

den elektriska kraftdistributionen, vilka på vissa håll hystes vid tiden för

antagandet av 1902 års lag och utan tvivel kraftigt bidragit till införandet av

en sådan begränsning, visat sig icke vara berättigade. Enär en tidsbegränsning

vore icke blott obehövlig utan även ägnad att orsaka direkta olägenheter

för såväl producenter som konsumenter, vore det högeligen önskvärt, att kraftledningskoncessionerna

finge gälla, så länge respektive ledningar fyllde sin

uppgift. Örn detta önskemål icke skulle kunna uppfyllas, borde koncessionstiden

åtminstone icke göras kortare än 00 år. I sådant fall borde för undanröjande

i viss mån av de olägenheter tidsbegränsningen medförde koncessionshavaren

dessutom förklaras berättigad, att när ej mer än 40 år av beviljad

koncessionstid återstode söka ny eller förlängd koncession å vederbörande ledningar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Statsinspektören i södra distriktet förordar, att maximitiden för koncession

bestämmes till 60 år samt att därjämte förklaras, att förnyelse må, örn skäl

därtill föreligga, meddelas, då högst 20 år av koncessionstiden återstår.

Sveriges industriförbund och svenska elektricitetsverksföreningen tillstyrka

förslaget om ökning av koncessionstiden till 60 år.

Kommerskollegium anför att starka ekonomiska skäl naturligtvis kunde anses

tala mot en begränsad koncessionstid. Såsom en försiktighetsåtgärd med

hänsyn till ovissheten om elektricitetsdistributionens framtida utveckling vore

en sådan begränsning emellertid enligt kollegii mening både önskvärd och behövlig.

Om koncessionstiden utsträcktes till av sakkunniga föreslagna 60 år

syntes allvarliga betänkligheter mot en begränsning än mindre böra hysas.

Det kunde icke förnekas, att en viss osäkerhet ändock måste göra sig gällande,

da koncessionstiden tede mot sitt slut Kollegium hade haft under övervägande,

i vad mån detta osäkerhetsmoment skulle kunna undanröjas. Närmast

till hands läge väl att genom särskild bestämmelse uttryckligen bereda

möjlighet för koncessionshavaren att redan i god tid före koncessionstidens

utgång påkalla prövning av frågan om en förlängning av densamma. Ehuru

åtskilliga skäl för införande av en dylik bestämmelse onekligen kunde förebringas,

hade kollegium med särskild hänsyn till att tidpunkten för en sådan

prövning i varje fall icke torde kunna sättas mera än ett fåtal år före koncessionstidens

utgång, ansett sig icke böra framlägga något förslag i detta hänseende.

— Någon förändring av formen för koncessionsgivningen, beroende

på örn det gällde helt ny koncession eller endast förlängning av förut meddelad

koncession, syntes kollegium icke behöva ifrågasättas.

Vattenfallsstyrelsen förklarar den föreslagna ökningen av koncessionstiden

vara väl motiverad för större anläggningar men däremot icke i samma grad

behövlig för småanläggningar och ortsnät. Ortsanläggningarna syntes styrelsen

på många håll vara av ganska primitiv beskaffenhet, varför det ofta vore

bäst, örn dylika småföretag uppginge i större och mera välrustade kraftföretag.

En sådan utveckling borde icke försvåras genom att småföretag erhölle koncession

på 60 år. Det kunde i dylika fall vara tillräckligt med en koncessionstid

på 30 å 40 år. Eventuellt borde alla fristående mindre anläggningar med

starkt begränsade tillgångar på kraft och kapital få koncessionstiden begränsad

till maximum 40 år. Sköttes anläggningarna väl, vore det lätt att vid behov

förlänga koncessionerna.

Domänstyrelsen påpekar, att de sakkunniga skärskådat bestämmelsen örn

koncessionstidens begränsning huvudsakligen ur kraftdistributörernas och

abonnenternas synpunkter. Enligt styrelsens förmenande vore emellertid frågan

uppenbarligen av stor betydelse även för markägarna, vilka genom statligt

ingripande tvingades upplåta mark för elektriska ledningars framdragande.

Koncessionstidens begränsning medförde nämligen möjlighet för en markägare

att få frågan om ersättning för skada och intrång genom upplåtelsen

upptagen till förnyad prövning. Beträffande kronoegendom hade tillstånd till

lednings framdragande hittills plägat meddelas i samband med koncessionens

beviljande och för samma tid, som koncessionen avsåge. Då åtminstone vad

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

anginge egendom, som stöde under styrelsens förvaltning, ersättningen i regel

bestämdes till visst belopp för koncessionstiden, hade markägaren tydligen

icke möjlighet att bliva delaktig av en under koncessionstiden inträffad värdestegring

å den upplåtna marken. Ju längre koncessionstiden vore, desto större

kunde olägenheterna härav bliva. Med hänsyn till den faktiska utvecklingen

av fastighetsbildningen och fastighetsvärdena under de senaste trettio åren

samt den framtida utveckling, som kunde förväntas, ansåge styrelsen, att ökning

av koncessionstiden icke borde ske.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att den nuvarande koncessionstiden

bibehålies eller att, örn en ökning skall ske, tiden inskränkes till 50 år

d. v. s. den tidrymd, under vilken nyttjanderätt till fast egendom i regel längst

kan upplåtas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser den rastlösa utvecklingen inom elektrotekniken

motivera, att staten förbehåller sig rätten att inom en icke alltför

avlägsen framtid taga koncessionsfrågan under förnyad prövning. Länsstyrelsen

föreslår därför ett bibehållande av gällande bestämmelse, som icke synes

styrelsen hava verkat på något sätt hämmande ur anläggningssynpunkt.

Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte, huruvida icke det för närvarande i kungörelsen

den 19 maj 1916 införda koncessionsvillkoret om skyldighet att underkasta

sig framtida bestämmelser om leverans av elektrisk kraft borde intagas

i 1902 års lag i stället för, såsom sakkunniga föreslagit, i den nya stadgan.

Länsstyrelsen uttalar sig även för att ett ytterligare förbehåll införes

bland koncessionsvillkoren, nämligen att koncessionshavare skall vara skyldig

underkasta sig flyttningstvång, därest ändrade förhållanden, exempelvis under

koncessionstiden inträffad bebyggelse i större omfattning, skulle påkalla

detta. Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar som skäl för bibehållande

av den 40-åriga koncessionstiden även bebyggelsens utveckling. Sistnämnda

båda länsstyrelser uttala sig dessutom för en komplettering av koncessionsväsendet

med rätt för det allmänna att inlösa anläggningar.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län biträda

av elektricitetsföreningarna i länen avgivna yttranden, vari bland annat göres

gällande, att en begränsning av koncessionstiden medförde en lämplig åteiliållsamhet

hos koncessionshavarna i fråga om utnyttjande av den monopolställning

koncessionerna ej sällan innebure, ävensom att tillräcklig anledning

icke förelåge till ändring i hittills tillämpade tidsbegränsning.

Efter nu lämnade redogörelse för de allmänna synpunkter, som framförts

rörande koncessionsväsendet, torde böra omnämnas vissa tillägg till de ifrågasatta

nya lagbestämmelserna, som förordats i några av yttrandena.

Kommerskollegium förordar, att i 2 § 4 mom. av förslaget intagen bestämmelse

örn att koncession å ledning med högre spänning skall upphöra

att gälla, örn anläggningen icke tages i bruk inom tre ar från dagen föi tillståndets

’ meddelande, kompletteras med bemyndigande för Konungen att

medgiva undantag från bestämmelsen.

Jämtlands läns elektricitets!örening ifrågasätter, att avgreningsledningar intill

en längd av 100 meter ej underkastas koncessionsskyldighet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Väg- och valtenbyggnadsstgrelsen förordar vissa ändringar i förslagen till

2 och 3 §§ lagen, varigenom bestämmelserna örn framdragande av starlcströmsledning

inom område för vissa trafikleder skulle avse jämväl utförande

av ledning utmed sådan trafikled ävensom inom område för staten eller kommun

tillhörigt fIngfält samt pa mindre avstand än 1,000 meter från gränsen

av dylikt flygfält.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län ifrågasätta, att i anslutning

till behovsprövning ett tillägg göres till 3 § 1 mom. i lagförslaget, av innehåll

att även andra av en tilltänkt elektrisk anläggning intresserade än ägare och

innehavare av därav berörda fastigheter skulle sättas i tillfälle att avgiva

yttrande över koncessionsansökningen. Sistnämnda länsstyrelse framhåller

därjämte, alt ansökningen skulle kunna vinna publicitet genom kungörande

i post- och inrikes tidningar samt ortstidning, varjämte kända sakägare eventuellt

borde underrättas därom genom betalt brev.

Telegrafstyrelsen slutligen framhåller önskvärdheten av att lagförslagets

3 § 2 mom. kompletterades med föreskrift örn att beträffande sådana högspänningsjordkablar,

som på grund av korsning med allmän trafikled vöre

tillståndspliktiga, jämväl sträckningen i terräng skulle utmärkas å ansökningen

bifogad karta.

Departements- Det förslag sakkunniga för elektriska kontrollväsendet framlagt i fråga örn

elen. koncessionsväsendet är avsett att utgöra ett grundläggande led i en genomgripande

modernisering av gällande bestämmelser angående elektriska stark - strömsledningar. Att de i administrativ väg utfärdade säkerhetsföreskrifterna

beträffande starkströmsanläggningar äro i hög grad föråldrade, framför allt

i vad de reglera förhållanden av teknisk natur, och snarast möjligt måste

utbytas mot i stort sett nya, tidsenliga föreskrifter, torde vara otvivelaktigt.

Men även i 1902 års lags koncessionsbestämmelser synas ändringar vara av

behovet påkallade. Det bör visserligen erkännas, att den omfattande elektrifiering

av vårt land, som hittills genomförts, i allmänhet skett på ett efter

omständigheterna tillfredsställande sätt. Men på samma gång måste konstateras,

att förhållandena på ifrågavarande område såsom en naturlig följd

av den oavbrutet ökade användningen av elektrisk kraft alltmer komplicerats.

Det måste därför anses väl motiverat, att de i lagen intagna grunderna för

koncessionsväsendet, vid vilkas utformande den snabba utvecklingen icke

kunde förutses, på lämpligt sätt anpassas efter vunna erfarenheter. Såsom

en särskild anledning till ett förnyat ståndpunkttagande från statsmakternas

sida kan åberopas den omständigheten, att till följd av koncessionstidens begränsning

de efter lagens ikraftträdande först meddelade koncessionerna upphöra

att gälla inom en nära framtid.

Beträffande riktlinjerna för ett fortsatt koncessionssystem må till en början

framhållas, att en realprövning av ansökningar om tillstånd att utföra stark - strömsledningar, vilken redan nu i viss omfattning äger rum, synes mig nödvändig

såväl ur allmän elektrifieringssynpunkt som med hänsyn till de starka

intressemotsättningar, som ofta förekomma, när olika ledningsnät framdragas

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

33

i närheten av varandra. Jag delar även den i de verkställda utredningarna

framförda uppfattningen, att behovsprövning av ansökningarna kan väntas

för framtiden bliva erforderlig i betydligt större utsträckning än hittills. Ehuru

en dylik prövning måste anses tillkomma Kungl. Majit utan särskilt stadgande,

finner jag önskvärt att ifrågavarande princip, som, även om den tilllämpas

med försiktighet, kan bliva av genomgripande betydelse för koncessionsväsendet,

kommer till direkt uttryck i lagen. Denna bör jämväl upptaga

det villkoret för bifall till koncessionsansökan att anläggningen bör vara

förenlig med en planmässig elektrifiering. Det är emellertid av vikt, att

bestämmelsen i fråga erhåller en så allmän avfattning, att den icke utgör

hinder för Kungl. Majit att vid ärendenas avgörande taga hänsyn även till

övriga omständigheter i de särskilda fallen.

Såsom en följd av behovsprincipen hava sakkunniga föreslagit dels utvidgning

av gällande koncessionsskyldighet beträffande starkströmsledningar

med högre spänning till att omfatta även nya avgreningsledningar från

koncessionerade huvudledningar dels införande av en områdeskoncessionering

beträffande lågspänningsledningar för allmän distribution. Jag kan helt instämma

i vad sakkunniga anfört till stöd för ändring av lagen i nämnda hänseenden.

I detta sammanhang må understrykas, att behovsprövning särskilt

kan behöva ifrågakomma beträffande lågspänningsnäten. Även vad angår

förslaget om överflyttande till 1902 års lag av den för närvarande i 1902 års

stadga införda bestämmelsen om skyldighet att söka tillstånd till framdragande

av icke koncessionspliktig ledning inom område för vissa trafikleder

är jag ense med de sakkunniga. Till den närmare avfattningen av bestämmelsen

återkommer jag i det följande.

Däremot kan jag icke dela den av sakkunniga och även av kommerskollegium

hävdade uppfattningen, att den år 1918 såsom ett femte stycke i 2 §

lagen införda bestämmelsen örn provisoriska drifttillstånd bör kvarstå oförändrad

och endast modifieras genom vissa närmare direktiv i den administrativa

stadgan. Det synes mig uppenbart, att ifrågavarande lagstadgande,

som direkt tillkom på grund av förhållandena under världskriget, medfört ur

koncessioneringssynpunkt beklagliga konsekvenser och i många fall försvårar

en saklig prövning av koncessionsansökningarna. Detta har också vitsordats

i flera av de inkomna yttrandena och bland annat påtalats i generaldirektören

Granholms utredning. Med hänsyn till vad jag redan framhållit

beträffande realprövningen av ansökningarna örn tillstånd att utföra starkströmsledningar

anser jag en ändring nödvändig, så att icke kraftdistribulörer

genom lagens avfattning stimuleras att färdigställa starkströmsanläggningar,

innan ansökning om tillstånd att utföra ledningarna prövats av

Kungl. Majit. Jag vill visserligen icke förneka, att det i vissa fall kan vara

ett legitimt behov för en kraftdistributör att kunna påbörja en anläggning,

innan sådant tillstånd erhållits. Ehuru tiden för koncessionsbehandlingen

numera i allmänhet väsentligen nedbringats, synes möjlighet att erhålla provisoriskt

drifttillstånd för en anläggning, vid vars färdigställande koncessionsansökningen

ännu icke hunnit slutbehandlas, därför fortfarande böra stå till

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami Nr 137. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl, Maj.ts proposition nr 137.

buds. Men en förutsättning för beviljande av provisoriskt drifttillstånd

bör enligt mitt förmenande vara att Kungl. Majit efter förhandsprövning

funnit hinder mot anläggningens utförande icke möta ur de synpunkter,

som på sätt nyss föreslagits böra enligt uttryckligt stadgande i lagen anläggas

vid realbehandling av koncessionsansökningarna. En sådan förhandsprövning,

varom bestämmelser böra införas i lagen, torde i flertalet fall kunna

verkställas utan större omgång och grundas på betydligt mindre detaljerade

uppgifter än som måste fordras för själva koncessionsbehandlingen. För

att förebygga, att handläggningen hos Kungl. Majit i flertalet fall blir uppdelad

i dylika dubbla prövningar, synes vara nödvändigt föreskriva, att förhandsprövning

må påkallas endast när särskilda skäl kunna anföras för att

utföra anläggningen i förtid. En normerande praxis i förevarande avseende

torde snart kunna utbildas.

I fråga om koncessionsliden hava mycket delade meningar uttalats i de

avgivna yttrandena. Att denna även i fortsättningen bör vara i lag begränsad,

anser jag ur det allmännas synpunkt ofrånkomligt. Det synes mig ej heller

tillfredsställande att, såsom för närvarande sker beträffande tillstånd enligt

2 § 1902 ars stadga, meddela tillstånden »tillsvidare». Jag bortser därvid naturligtvis

från de provisoriska drifttillstånden. I likhet med sakkunniga för

elektriska kontrollväsendet vill jag förorda en gemensam tidsbestämmelse för

de olika slag av tillstånd till utförande av starkströmsledningar, som lagförslaget

inrymmer. Häri varken behöver eller bör emellertid ligga, att samtliga

tillstånd skola meddelas för enahanda tid, utan torde det få ankomma på

Kungl. Maj :t att inom i lagen angiven ram anpassa koncessionstiden efter omständigheterna.

Beträffande maximitiden är jag med hänsyn till att den

fortsatta utvecklingen på elektrifieringsområdet åtminstone på längre sikt

icke kan förutses, särskilt med tanke på teknikens ofantliga utvecklingsmöjligheter,

närmast böjd för att förorda ett bibehållande av den nuvarande tiden

eller fyrtio år. Då emellertid vägande motiv anförts även för en utökning

av tiden i vissa fall, har jag funnit mig böra föreslå, att tiden för tillstånden

bestämmes till högst fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, högst

sextio år.

Att i lagen införa särskilda bestämmelser angående förlängning av koncession

vare sig under pågående koncessionstid eller vid slutet av densamma synes

icke påkallat. Ehuru en realprövning av naturliga skäl är betydligt svårare

att genomföra beträffande redan koncessionerade ledningar än när

fråga är om nya ledningar, anser jag mig i anslutning till vad generaldirektören

Granholm anfört böra understryka vikten av att vid meddelande av

ny koncession å befintliga ledningar eventuellt förefintliga missförhållanden

ur allmän elektrifieringssynpunkt, såvitt möjligt, undanröjas.

Några särskilda bestämmelser om rätt respektive skyldighet för staten att

inlösa elektrisk anläggning finner jag i likhet med sakkunniga för elektriska

kontrollväsendet icke erforderliga.

De principer för koncessionsväsendet jag i det föregående förordat torde

icke blott medföra en ökning av antalet koncessionsärenden, särskilt sedan

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

35

giltighetstiden för tidigare meddelade tillstånd successivt börjat utgå, utan

även ställa större krav på själva prövningen av ärendena. Sålunda synes tilllämpningen

av behovsprincipen komma att nödvändiggöra närmare undersökningar

åtminstone i mera tveksamma fall. Att av denna anledning i enlighet

med generaldirektören Malms förslag tillsätta ett konstant rådgivande

organ, anknutet till kommerskollegium, synes dock icke erforderligt. I varje

fall bör med åtgärd i sådant syfte anstå i avvaktan på erfarenheter rörande

verkningarna av de nya bestämmelserna. Såväl handelsdepartementet som

kommerskollegium torde vara i tillfälle att vid behov anlita biträde av utomstående

sakkunniga personer.

Under hänsynstagande till, bland annat, av mig i det föregående framförda

synpunkter har sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 2 och 3 §§ 1902

års lag inom handelsdepartementet underkastats viss överarbetning.

Beträffande det reviderade förslaget må framhållas följande.

För att kunna bibehålla paragrafindelningen i lagen men samtidigt åstadkomma

erforderlig överskådlighet av de ganska utförliga bestämmelserna

hava båda ifrågavarande paragrafer liksom i sakkunnigas förslag uppdelats

i olika moment. Enligt departementsförslaget innehåller 2 § sju och 3 § tre

moment.

I 2 § behandlas i 1 mom. koncessionsskyldigheten i fråga om ledningar

med spänning, överstigande 250 volt, samt i 2 mom. den nya formen av koncession

i fråga om lågspänningsledningar. Båda dessa moment hava avfattats

i enlighet med sakkunnigförslaget. Påpekas må, att till skillnad från

i nuvarande 2 § direkt utsagts, att koncessionsskyldigheten avser de särskilda

ledningarna och icke jämväl vederbörande kraftstationer. I samband

med att sålunda ordet »anläggning» utbytts mot »starkströmsledning»

har ordet »ledning» vid angivande av spänningsgränsen utbytts mot »ledare».

Att, såsom på visst håll förordats, från koncessionsskyldighet enligt 1 mom.

undantaga avgreningsledning av viss mindre längd har jag ej ansett mig böra

föreslå, enär verkan av en sådan bestämmelse icke torde på förhand kunna

beräknas. Däremot bör, på sätt sakkunniga föreslagit, såsom övergångsbestämmelse

stadgas, att 2 mom. icke skall äga tillämpning å lågspänningsledningar,

som anslutas till en före lagändringarnas ikraftträdande utförd

lågspänningsanläggning. En sådan begränsning synes nödvändig, bland annat

av det skäl, att eljest koncessionsbehandlingen enligt sistnämnda mom.

skulle bliva alltför omfattande. — Beträffande 3 morn., som innehåller den

från 2 § 1902 års stadga överflyttade bestämmelsen om skyldighet att söka

Konungens tillstånd till framdragande av starkströmsledning inom område

för trafikled av vissa angivna slag, har sakkunnigförslaget formellt omarbetats,

varjämte bestämmelsen i anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

hemställan gjorts tillämplig även å luftledning på mindre avstånd än

1,000 meter från gränsen av statligt eller kommunalt flygfält, varmed torde

förstås såväl flygplats som hjälplandningsfält. Inom själva flygfälten torde

ledningar överhuvud taget icke komma till utförande utan vederbörande

jnarkijgares medgivande, varför flygintressena utan särskild bestämmelse där
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

utinnan torde vara tillgodosedda. Att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ifrågasatt, utsträcka bestämmelsens tillämpning till att även avse område

utmed trafikled har, icke minst på grund av den obestämda innebörden

av ett sådant stadgande, synts mig olämpligt. Ej heller kan jag biträda av

styrelsen framfört förslag örn att beträffande järnväg, vari torde inbegripas

spårväg, undantaga sådan, som icke är upplåten för allmän trafik. -— 4 mom.

innehåller de grundläggande reglerna för meddelande av tillstånd enligt 1—3

morn., däribland bestämmelserna om realprövning av ansökningarna samt om

tillståndens begränsning i tiden. I överensstämmelse med kommerskollegii

hemställan har den i 4 mom. införda av sakkunniga föreslagna bestämmelsen

om att tillstånd enligt 1 mom. är förfallet, örn anläggningen icke inom tre

år efter beviljandet tagits i bruk, avfattats så, att Konungen äger meddela

dispens i detta avseende. -— 15 mom. hava i anslutning till vad jag tidigare

anfört upptagits bestämmelser om förhandsprövning av koncessionsansökning.

— Bestämmelserna i 6 morn., vilka avse reglering av kraftprisen, äro

nya. Jag återkommer till dem i följande avdelning. — 17 mom. återgives

den i sista stycket av nuvarande 2 § intagna straffbestämmelsen. Förutom

vissa redaktionella jämkningar har däri ej vidtagits annan ändring än att i

enlighet med sakkunnigförslaget penningböterna utbytts mot dagsböter.

I 3 £ har, liksom enligt sakkunnigförslaget, 1 mom. erhållit samma avfattning

som nuvarande 3 § med endast en smärre av momentindelningen i 2 §

föranledd jämkning. Med hänsyn till att nämnda mom. även gäller expropriationsansökningar,

vilka helt lämnats utanför den lagrevision, varom nu

är fråga, har jag, i likhet med sakkunniga, icke ansett tillräckliga skäl föreligga

att i vissa ifrågasatta avseenden ändra eller komplettera nuvarande bestämmelser.

— 2 morn., som innehåller föreskrifter om erforderliga bilagor

till ansökningar om tillstånd enligt 2 och 3 mom. i 2 §, är nytt och överensstämmer

med sakkunnigförslaget, dock att några smärre av kommerskollegium

förordade ändringar vidtagits. Att införa särskilda föreskrifter

för det fall, att ledning skall framdragas på mindre avstånd än 1,000 meter

från statligt eller kommunalt flygfält, har icke ansetts erforderligt. Vad

telegrafstyrelsen framhållit angående önskvärdheten av att erhålla kännedom

om högspänningsjordkablars sträckning i terräng synes mig icke kunna föranleda

lagbestämmelse, enär det tillstånd, som enligt lagförslaget erfordras

för en sådan ledning, endast avser eventuella beröringspunkter med trafikled.

— Slutligen har i 3 mom. upptagits vissa allmänna bestämmelser angående

handlingar, som skola bifogas ansökning om förhandsprövning enligt

5 mom. i 2 §. Mera detaljerade fordringar i sistnämnda avseende torde sedermera

under hand kunna utformas genom praxis.

Tiden för ikraftträdandet av lagändringarna synes lämpligen böra bestämmas

till den 1 juli 1939. Jag har därvid tagit hänsyn till att nya detaljerade

följdförfattningar av administrativ och teknisk natur måste föreligga färdiga,

samtidigt som lagändringarna skola börja tillämpas; de av sakkunniga framlagda

förslagen till dylika författningar torde behöva omarbetas i olika avseenden.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 137.

37

2. Reglering av kraftprisen.

Såsom redan i inledningen framhållits anhöll 1907 års riksdag i skrivelse,

nr 62, om utredning, på vilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt

åtnjutande av elektrisk energi kunde genom lagstiftning eller eljest

beredas avnämare av sådan energi. I den redogörelse för bland annat förhållandena

på ifrågavarande område i vissa främmande länder, som lämnades

i riksdagsskrivelsen, berördes frågan om fastställande av priser på elektrisk

kraft. I motioner vid 1909 och 1910 års riksdagar förordades framställning

till Kungl. Maj:t om särskilda utredningar i sistnämnda avseende;

motionerna föranledde dock ej någon åtgärd från riksdagens sida. Vid behandlingen

av den senare motionen erinrade lagutskottet i sitt utlåtande,

nr 47, att Kungl. Maj:t sedan år 1907 i koncessioner enligt 1902 års lag intagit

förbehåll om att innehavare av anläggningarna skulle vara skyldiga

att iakttaga de allmänna föreskrifter i fråga om leverans av elektrisk kraft,

som framdeles kunde bliva utfärdade. Utskottet framhöll vidare, att i de

utlåtanden, som till Kungl. Maj:t avgivits över förenämnda riksdagsskrivelse,

enstämmigt betonats, att reglerande av kraftprisen genom ingripande från

det allmännas sida vore en synnerligen ömtålig fråga, samt att stora tekniska

och praktiska svårigheter därvid mötte. Det syntes utskottet vara den allmänna

meningen, att sådana missförhållanden i fråga örn kraftpriserna icke

yppat sig, att statens ingripande kunde anses vara av behovet påkallat. Fastmera

hade det enligt utskottets uppfattning visat sig förenat med svårighet

att förränta och amortera de dryga kostnaderna för vattenkraftanläggningarna.

Vid anförda förhållanden och med hänsyn till nämnda förbehåll

i koncessionerna holle utskottet före, att med åtgärder från statens sida för

kraftprisemas reglerande lämpligen borde anstå i avbidan på att meningarna

hunnit mera stadga sig angående lämpligheten och möjligheten av en dylik

reglering. Utskottet ansåge i varje fall den av 1907 års riksdag begärda utredningen

kunna avvaktas.

När kraftkommittén år 1911 tillsattes, fick denna, såsom tidigare omnämnts,

bland annat i uppdrag att utreda frågan om prisreglering av elektrisk

kraft. I kommitténs år 1914 avgivna betänkande behandlades ingående

olika slags ingripanden av ekonomisk natur å kraftdistributionen.

Såsom resultat av utredningen i denna del framhöll majoriteten inom kommittén

sammanfattningsvis följande:

Varken i dittills vunnen erfarenhet eller med hänsyn till den sannolika utvecklingen

hade kommittén funnit vägande skäl tala för vidtagande av åtgärder

i syfte att genom lag- eller koncessionsbestämmelser åstadkomma ett

ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistributionsföretagens ekonomiska

förhållanden. Ett sådant ingripande skulle tvärtom vara till skada

såsom försvårande den allmännyttiga rörelse, som läge i utbyggandet av landets

vattenfall och fördelandet av energin. I ämnet föreslagna åtgärder skulle

utan att göra någon nytta åsamka såväl statsverket som producenter och

konsumenter av elektrisk kraft dryga kostnader, vartill komme, att ett in
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

gripande av ifrågavarande art från huvudmassan av dem, till vilkas förmån

det skulle ske, icke åstundats utan tvärtom i för industrikretsar representativa

yttranden bestämt avböjts. Kommittén hade därför funnit sig icke

hava anledning framlägga förslag till några bestämmelser i förevarande avseenden.

Reservanter inom kraftkommittén ansågo däremot behov av statlig prisreglering

föreligga, dock huvudsakligen endast vid kraftförsäljning till mindre

förbrukare å landsbygden. I vid huvudreservationen fogat förslag till ny

elektricitetslag voro intagna bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att fastställa

dylika taxor ävensom om befogenhet för kommerskollegium att under

vissa förutsättningar efter framställning av abonnent träffa avgörande örn

förlängning av leveranskontrakt eller örn ökad leverans av elektrisk kraft.

Vidare upptog lagförslaget bestämmelser om skyldighet för innehavare av

koncessionerad distributionsanläggning att till kommerskollegium lämna

vissa uppgifter rörande företaget och dess kraftpris m. m.

När kraftkommitténs huvudförslag angående tryggande av rätten till elektrisk

kraft efter närmare överarbetning av Kungl. Majit förelädes 1920 års

riksdag (proposition nr 298), berörde dåvarande chefen för justitiedepartementet

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet inledningsvis även den del av

kommitténs betänkande, som behandlade kraftprisen. Därvid framhöll departementschefen

i huvudsak följande:

Det syntes uppenbart, att kommittén icke bedömt förhållandena riktigt,

då den ansett en statens reglering av prisen på elektrisk kraft under den

närmaste tiden obehövlig. Enär skilda omständigheter på senare tid framhävt

betydelsen av att tillgång till elektrisk kraft säkrades allmänheten på

billiga villkor syntes redan därav böra följa, att staten bereddes möjlighet

till full kontroll över elektriska anläggningar och från desamma distribuerad

kraft. Denna fråga vöre emellertid synnerligen svårlöst och det utkast till

ny koncessionslagstiftning, vilket utarbetats av reservanterna inom kommittén,

skulle i varje fall kräva åtskillig omarbetning, innan det kunde läggas

till grund för proposition i ämnet. Beredningen av denna del av ärendet

borde därför fortgå. Någon större olägenhet torde icke uppstå genom

att avgörandet av denna fråga något uppskötes. Genom den på senare tid

vidtagna betydande utvidgningen av statens kraftnät hade staten erhållit

ökad möjlighet att genom egen försäljning av kraft reglera priset därå. Dessutom

hade genom den nya vattenlagens bestämmelser om s. k. bygdekraft

behovet av prisreglering särskilt för mindre förbrukare blivit i viss mån

tillgodosett. För att kunna bedöma, vilket system, som borde användas,

därest prisreglering för abonnenter i allmänhet skulle förekomma, kunde det

aven vara önskligt, att under ytterligare någon tid erfarenhet samlades rörande

kraftdistributionens utveckling i vårt land. Även örn bestämmelser

rörande reglering av prisen på elektrisk kraft icke nu infördes, vore det dock

lämpligt att, i enlighet med vad reservanterna föreslagit, distributionsföretag,

särskilt sådana, vilka bedreve en rörelse av betydelse för en större allmänhet

och av monopolartad karaktär, ålades att till kommerskollegium ingiva statistiska

uppgifter, som på ett överskådligt sätt utvisade det ekonomiska resultatet

av verksamheten och som i sina huvuddrag kunde offentliggöras.

Man skulle därigenom erhålla ytterligare material för avgörande av frågan

om reglering av kraftprisen och kunna bedöma, i vad mån de olika distri
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

butionsföretagen möjligen toge oskäliga kraftpris samt örn till följd därav

åtgärder från statens sida vore av nöden. Erforderliga bestämmelser om

skyldighet att avlämna sådan statistik borde kunna meddelas på administrativ

väg.

De sålunda framförda synpunkterna i fråga örn reglering av kraftprisen

hava ej blivit fullföljda.

Vid tillkallandet av sakkunniga för elektriska kontroliväsendet berördes

icke frågan om prisreglering. Nämnda sakkunniga hava emellertid, såsom

redan antytts, i samband med behandlingen av behovsprövningen vid koncessionering

enligt 1902 års lag, upptagit spörsmålet till övervägande, bland annat

på grund av att Kungl. Majit genom beslut den 24 januari 1936 (jordbruksdepartementet)

till sakkunniga överlämnat handlingarna i ett ärende

angående framställning av Blekinge läns elektriska förening u. p. a. om åtgärder

för sänkning av taxorna å elektrisk energi m. m. Sakkunniga anföra

inledningsvis följande:

»Oberoende av om anläggandet av distributionsnät är lagt under koncessionstvång

eller ej ligger det i sakens natur att åtminstone den elektriska

detaljdistributionen i stort sett har monopolartad karaktär. I regel kunna

nämligen icke tvenne företag bedriva distributionsverksamhet inom samma

område med utsikt till ekonomisk vinst. Denna av omständigheterna beroende

monopolställning blir givetvis ytterligare markerad i den mån behovsprövning

tillämpas vid meddelandet av koncession. Den frågan inställer sig

då, huruvida staten, i samband med meddelandet av koncessioner, bör utfärda

närmare bestämmelser angående leverans av elektrisk ström, framför

allt för att förebygga oskäliga strömpriser.

Sakkunniga vilja då först framhålla, att detaljdistributionen inom vårt

land i stor omfattning ligger i sådana händer, att faran för oskäliga priser

är förebyggd. Sålunda ägas eller kontrolleras distributionsföretagen i landets

städer av kommunerna själva, och på landsbygden äro distributionsföretagen

vanligen organiserade på kooperativ grund. Emellertid sker särskilt i

landets södra del detaljdistribution genom enskilda företag i icke ringa omfattning.

»

Efter att hava erinrat örn tidigare uttalanden i prisregleringsfrågan samt

om det förut berörda koncessionsvillkoret att innehavare av elektrisk anläggning

skulle vara skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans

av elektrisk kraft, vilka framdeles kunde bliva i laga ordning fastställda

— ett villkor som numera är upptaget i § 9 mom. 1 av 1916 års kungörelse

anföra sakkunniga vidare:

»Sakkunniga vilja understryka, att ifrågavarande bestämmelse torde utgöra

ett så viktigt komplement till koncessioneringen att densamma för framtiden

bör gälla samtliga slag av ledningar, för vilka Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras.

Dessutom må framhållas, att bestämmelsen alltjämt bör bibehålla en sa allmän

avfattning, att därav tydligt framgår, att de tillstånd till utförande av

ledningar, som av Kungl. Majit meddelas, icke utgöra hinder för staten att

överhuvudtaget utfärda sådana bestämmelser angående kraftleverans, vilka

av omständigheterna må påkallas för befrämjande av en sund kraftförsörjning.

En statlig reglering av strömprisen är en form därav men icke den

enda.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Vad därefter särskilt angår frågan om taxereglering kunna emellertid enligt

sakkunnigas förmenande förhållandena ej heller för närvarande sägas vara

sådana, att de motivera ett direkt ingripande från statens sida. De synpunkter,

at vilka chefen för justitiedepartementet vid anmälan år 1920 av kraftkommitténs

betänkande gav uttryck, måste ses mot bakgrunden av erfarenheterna

i anledning av världskriget. Att de av departementschefen angivna

riktlinjerna för en fortsatt utredning av frågan icke fullföljdes, torde tyda

pa att vid närmare övervägande åtgärder i ämnet icke ansågos erforderliga,

hor sm del vilja sakkunniga understryka, att vad departementschefen framhoh

örn den ökade möjlighet staten erhållit att genom egen försäljning av

kraft reglera priset därå visat sig vara en faktor av synnerligen stor betydelse.

Uen omfattning statens kraftverksrörelse numera fått, uppgående till ungefär

en tredjedel av landets hela kraftförsörjning, har otvivelaktigt lett till att

de av vattenfallsverket eller de till detta anslutna kooperativa distributionstoretagen

tillämpade priserna kommit att bliva i hög grad normerande för

prisnivån vid de enskilda företagens kraftleveranser. Vattenfallsverkets taxor

aro ju underkastade den allmänna kontroll, som sammanhänger med dess

egenskap av statligt verk, och hava i övrigt undan för undan undergått sänkningar.

De önskemal i fråga om taxesättningen, som man med en statlig reglering

skude åsyfta, hava sålunda vunnits på indirekt väg utan särskilda statliga

åtgärder.

Härmed vilja sakkunniga ingalunda bestrida, att även under senare tid

pa *!.na .aI1 anfedningar till berättigat missnöje med gällande strömtaxor kunna

forefmnas. Tillräckliga skäl för ett statligt ingripande torde likväl i varje

tall annu saknas. Tillämpning av behovsprövning synes ej helleri och för sig

behov a förutsätta tillgripandet av en statlig reglering av så ömtålig och svår
nmSila

tUr S°™ hvarom här är fråga. Sakkunniga hava därför funnit

omstand^heterna tala for att staten fortfarande ställer sig avvaktande.

l erVnrik lgt m.lssbruk beträffande priserna konstateras, torde rättelse

i manga faU kunna vinnas genom ett upphävande av det befintliga distributionsnJtitatetS

™onopolstallnmg> 1 vad denna är betingad av koncessionsinnehavet.

tn?^vkan S^e.geoaTiat,t meddela koncession även åt ett konkurrerande företag,

exempelvis at lokal varmekraftproducent. Givetvis bör meddelande av

ny koncession inom redan elektrifierat område ej ske utan tvingande skäl och

.nrH^nniar-haI " f<?re’- ajt ,redan möjligheten av en dylik åtgärd i de flesta fall

torde medföra önskvärd korrigering av strömpriserna.»

Kommerskollegium förklarar sig intet hava att erinra mot vad sakkunniga

för elektriska kontrollväsendet framhållit. Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar

ett yttrande från länets elektriska förening samt förordar att frågan

om ett statligt ingripande ej skötes helt undan utan i fortsättningen ägnades

den uppmärksamhet, vartill på sina håll förekommande missförhållanden kunde

föranleda. Föreningen gör för sin del gällande, att den omständigheten,

att taxereglerande åtgärder icke vore behövliga för stora delar av landet, ej

Hnge leda till att statsingripande överhuvud taget underlätes. Föreningen understryker,

att distributören genom koncessionen erhölle en monopolställning,

som innebure en stor fördel för honom vid uppgörelser med strömförbrukare.

Det syntes därför föreningen erforderligt, att taxorna vore rationella

och anpassade efter tidens krav samt att andra av distributören uppställda

villkor för leverans icke vöre av den art, att de verkade såsom taxepålägg eller

i hog grad tyngande för abonnenten. Föreningen anför som exempel härpå

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

det fall, att distributör fordrade att utan ersättning få draga ledning över

abonnents mark i oberättigad omfattning eller bestämde kontraktstiden för

leverans alltför lång.

I den av generaldirektören Granholm överlämnade utredningen angående

frågan om rationellt utformande av rikets elektriska stamlinjenät framhålles,

att ett rationellt system för kraftförsörjningen kunde medföra, att landet uppdelades

i flera kraftdistrikt med en enda eller ett fåtal kraftleverantörer för

varje område. Den sakkunnige anser, att under sådana förhållanden behov

kunde komma att uppstå av statlig reglering av kraftprisen, då icke längre

någon på prissättningen inverkande konkurrens förelåge mellan kraftleverantörerna.

Den sakkunnige framhåller, såsom redan antytts i det föregående,

att denna fråga krävde beaktande vid en omarbetning av koncessionslagstiftningen.

I utlåtande över sistnämnda utredning anför vattenfallsstyrelsen bland

annat följande:

Hittills torde endast i undantagsfall statlig prisreglering hava varit påkallad.

Det kunde dock tänkas, att behov av en sådan reglering skulle uppkomma.

Emellertid mäste konstateras, att det utomlands visat sig ytterst

svårt att åstadkomma en effektiv prisreglering. I allmänhet hade man lyckats

mindre väl därmed. Orsaken syntes huvudsakligen vara den, att kraftpriset

vore beroende av en mängd faktorer, som icke kunde överblickas

för någon längre tid framåt. Minskat penningvärde och höjda räntor samt

abnorma ökningar av kolprisen hade i en del fall försvårat bibehållandet

av fastställda kraftpris. Vanligen hade emellertid de fastställda maximiprisen,

som i realiteten gärna blivit använda såsom normalpris, befunnits för

höga i och med att kraftproduktion och kraftdistribution förbilligats och

konsumtionen stigit. En prisreglering kunde visserligen göras mera elastisk

genom att prisen bleve beroende av utdelningen, men därvid erfordrades en

synnerligen dyrbar, svår och för kraftföretagen besvärande kontroll. Givetvis

skulle problemet förenklas, om staten kunde reglera kraftpriset på basis

av de priser, som styrelsen tillämpade, men detta vore icke generellt möjligt

Även om staten skaffade sig rätt till prisreglering borde den icke använda

sig därav, förrän det befunnes oundgängligen nödvändigt. Genom begränsning

av koncessionstiden kunde staten givetvis förbehålla sig möjlighet till

radikala ingrepp i kraftförsörjningen, där detta befunnes erforderligt.

Kommerskollegium erinrar i anledning av generaldirektören Granholms utredning

om sitt tidigare ståndpunkttagande till frågan om statlig reglering av

kraftprisen samt fäster uppmärksamheten på att staten redan nu äger vissa

möjligheter att direkt påverka taxebildningen på detta område. I sistnämnda

avseende framhåller kollegium huvudsakligen följande:

Vattenfallsstyrelsens taxor vore underkastade den allmänna kontroll, som

följde av styrelsens egenskap av statligt verk. Beträffande styrelsens distribution,

som numera omfattade omkring en tredjedel av energiförsörjningen

inom landet, vore det allmännas kontroll dock icke begränsad till styrelsens

egna taxor. I kontrakt med underdistributörer plägade nämligen styrelsen

bland annat föreskriva, att abonnent skulle vara skyldig att för granskning

och godkännande underställa styrelsen vederbörande läxor samt villkoren

för konsuments anslutning till distributionsanläggningen. Kontrakten med

styrelsen plägade dessutom innehålla föreskrift örn gränserna för distributionsområdet

samt örn leveransskyldighet till envar där boende, som skiddi
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

gen anhölle därom. I sådana kontraktsbestämmelser hade styrelsen och i sista

hand Kungl. Majit ett elfektivt medel att inom styrelsens verksamhetsområde

reglera förekommande tvister, vare sig dessa gällde strömpriser, vägran att

leverera kraft eller andra därmed sammanhängande spörsmål.

Statligt inflytande på energiprisen m. m. vore för närvarande möjligt

också vid kraftföretag, som åtnjöte lån från statens vattenkrafts- och kraftledningslånefonder

eller som innehade lån, för vilka kommun med Kungl.

Majits tillstånd tecknat borgen. Sorn villkor för lån från förstnämnda fond

plägade uppställas, bland annat, att låntagare skulle underkasta sig de

föreskrifter och kontrollåtgärder, varom kommerskollegium samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt förordnade, samt iakttaga de anvisningar,

som ämbetsverken till ernående av en efter förhållandena lämpad

i ahonell elektrifiering kunde finna anledning meddela i fråga örn leverans

inom orter, där annat företag bedreve sin verksamhet eller hade sitt naturliga

avsättningsområde. Lan fran kraftledningslanefonden hrukade förbindas med

villkor, att låntagare skulle vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de anvisningar

beträffande anläggnings skötande i tekniskt eller ekonomiskt avseende,

som kollegium och lantbruksstyrelsen funne anledning lämna. Liknande

villkor uppställdes i regel vid meddelande av tillstånd för kommun att

teckna borgen för lån åt elektriska distributionsföreningar. Slutligen ville

kollegium erinra dels om vattenlagens bestämmelser, varigenom pris å s. k.

bygdekraft närmare reglerades, dels om det vid olika tillfällen berörda koncessionsvillkoret,

avseende framtida leveransbestämmelser.

Kommerskollegium övergår därefter till fullgörande av det åt kollegium

lämnade uppdraget att inkomma med förslag till bestämmelser rörande statlig

reglering av kraf t prisen samt anför därvid följande:

* Vid en dylik reglering av kraftprisen kunna tydligen olika utvägar komma

under diskussion.

I de fall då på andra områden, exempelvis inom kommunikationsväsendet,

en statlig reglering ifrågakomma av priset för de tjänster, som tillhandahållas

allmänheten av företag, vilkas inrättande enligt gällande lagstiftning

kräver tillstånd från offentlig myndighet, torde detta i regel hava skett genom

fastställande av generella taxor. Ett dylikt förfarande skulle emellertid enligt

kollegii uppfattning mota betydande svårigheter på energiförsörjningens

område. Den högst olikartade strukturen av landets distributionsföretag,

mångfalden av skilda förbrukarekategorier etc. medverka till att prissättningen

på elektrisk energi påverkas av så många efter förhållandena skiftande

faktorer, att det torde vara mycket svårt att fastställa några för hela landet

eller större områden gällande generella taxor, som skulle kunna anses skäliga

och lämpliga. Ej heller torde det, utan att koncessionsförfarandet onödigt

kompliceras, kunna ifrågasättas, att vid koncessionens beviljande föreskrift

lämnas i varje enskilt fall angående taxornas storlek.

Kollegium är därför av den uppfattningen, att, därest ett statligt ingripande

på detta område nu anses böra ske, statens åtgärder böra inskränkas till

åvägabringandet av möjligheter för en individuell prövning av eventuella

klagomål mot för höga energipriser. Även en på så sätt begränsad taxereglering

blir en svår och ömtålig uppgift, som för sitt genomförande kräver tillskapandet

av ett auktoritativt organ med förutsättningar för en saklig och

opartisk behandling av dylika frågor.

Tillämpningsområde.

Ett viktigt problem vid utformandet av bestämmelser rörande reglering

av kraftpris är frågan, hur bestämmelsernas tillämplighet bör begränsas med

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

avseende å olika kategorier av kraftproducenter eller kraftleverantörer, skilda

slag av kraftleveranser och dylikt.

Energidistribution sker i vårt land genom av staten, kommuner eller enskilda

tillhöriga företag. Det torde ligga i sakens naturrätt en reglering av

kraftprisen genom det allmännas försorg i första hand får betydelse för avnämare

av kraft från enskilda kraftföretag, över vilkas taxor kontroll från

det allmännas sida för närvarande är möjlig endast i undantagsfall. Därest

staten påtager sig den svåra uppgiften att pröva skäligheten av kraftpiisen

och härför tillskapar en särskild ordning, synes det emellertid ur saklig synpunkt

knappast föreligga anledning att undantaga taxorna för de statliga

kraftverkens distribution från prövning i samma ordning.

Kommunal verksamhet på ifrågavarande område bedrives huvudsakligen

av städer och större samhällen, vilkas distribution i vissa fall utsträckts även

utanför respektive kommuners egna områden. Ur synpunkten av ett sa vitt

möjligt enhetligt system för prisregleringen vore det givetvis önskvärt, om

jämväl villkoren för tillhandahållande av kraft genom kommunala distributionsorgan

bleve underkastade den övervakning, som den ifrågasatta legleringen

är avsedd att innebära. ''Emellertid möta vissa formella betänkligheter

mot att låta kommunala myndigheters beslut i taxefrågor i besvärsväg prövas

av det särskilda organet för prisregleringen. Dylika beslut kunna nämligen

i vissa fall även på sakliga skäl (t. ex. emedan beslutet kränker kommunmedlems

enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund) dragas under

högre instans’ prövning i det sedvanliga kommunala besvärsförfarandet. Det

vöre uppenbarligen föga tillfredsställande, att samma beslut kunde överklagas

såväl på denna väg som prisregleringsvägen. För att undvika en på sa

sätt uppkommande kompetenskonflikt, torde kommunal myndighets beslut i

taxeärende, så vitt angår distributionen inom vederbörande kommuns område,

böra undantagas från den ordning för taxereglering, som här är ifrar,

asat t

I vissa länder, där statlig kontroll över kraftprisen införts, har det befunnits

lämpligt att begränsa kontrollen till att avse distribution åt mindre förbrukare,

varvid prisregleringen sålunda fått avseende på kraftleveranser huvudsakligen

för belysning, jordbruksdrift, hantverk och småindustri. I vårt land

ha liknande synpunkter kommit till uttryck bland annat i två reservationer

till det av den s. k. kraftkommittén den 16 december 1914 angivna betänkandet.

Ehuruväl skäl otvivelaktigt kunna anföras för en dylik begränsning,

finner sig kollegium emellertid, med hänsyn bland annat till svårigheterna att

författningsmässigt angiva gränserna för respektive förbrukaregrupper, icke

böra framställa något förslag i dylik riktning.

/

Ordningen för prisregleringsfrågornas prövning.

Vad angår sättet för prövning av frågor rörande bestämmande av priset på

elektrisk kraft skulle det kunna ifrågasättas att låta dylika frågor prövas och

avgöras i samma ordning som administrativa förvaltningsärenden i allmänhet.

I sådant fall torde prövningen få uppdragas åt kommerskollegium, som vid

handläggningen av koncessionsansökningar och andra äi enden pa. kiaftförsörjningens

område bar att taga befattning med spörsmål, som stå i visst

samband med prisregleringsfrågorna. Möjligen linge man därvid tänka sig,

att kollegium för behandlingen av prisregleringsfrågor finge till sitt biträde

ett särskilt råd eller liknande sakkunniginstitution. Besvär (iver kollega beslut

skulle få anföras i vanlig ordning oell prövas av Kungl. Majit i statsrådet

För egen del finner kollegium emellertid både ur principiell synpunkt

och av praktiska hänsyn övervägande skäl tala för att prövningen av inis
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

regleringsfrågorna uppdrages åt en för ändamålet inrättad nämnd, över vars

beslut klagan ej må föras. I en sådan nämnd kunna och böra producentoch

konsumentintressena bli direkt representerade. En dylik anordning bör

också vara ägnad att medföra ärendenas avgörande med minsta möjliga omgång.

Kollegium föreslår följaktligen, att prövningen av frågor rörande pris

ä elektrisk kraft anförtros åt en särskild nämnd.

För att i möjligaste mån begränsa användningen av nämndförfarandet,

som ju kan förväntas komma att ställa sig ganska kostsamt, och icke belasta

nämnden med prövning av taxefragor i onödan — i fall av rena okvnnesklagomål

eller där eljest på förhand är uppenbart, att någon saklig ändk

^besättningen ej kan ifrågakomma -— vill kollegium föreslå, att en

förprövning äger rum hos kollegium av inkomna framställningar i taxeregleringsärenden.

Denna förprövning bör gå ut på att avvisa framställningar,

som vid en förberedande summarisk granskning av kollegium befinnas uppenbart

ogrundade.

Framställning om verkställande av prisreglering bör få göras av den, som

redan är konsument av kraft från en anläggning, men även av den, som önskar

komma i åtnjutande av dylik kraft. Har prisreglering i visst fall verkställts

av nämnden, ligger det i sakens natur, att kraftdistributören äger att,

i den mån ändrade förhållanden inträda, göra framställning örn ändring

i eller upphävande av regleringen. Dylik framställning bör prövas i enahanda

ordning som framställning om verkställande av prisreglering.»

I enlighet med sålunda angivna riktlinjer har kommerskollegium upprättat

förslag till lagbestämmelser i ämnet. Dessa, som äro avsedda att införas

såsom ett nytt mom. i det av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet

framlagda förslaget till ändringar i 2 § av 1902 års lag, kommenteras av kollegium

sålunda:

»I kollegii författningsförslag har nämndens befogenhet begränsats till

att avse bestämmande av priset. Det har givetvis ej undgått kollegii uppmärksamhet,

att i allmänhet ett mycket nära samband råder mellan kraftpriset

och leveransvillkoren i övrigt. När missnöje yppas med rådande leveransförhållanden

riktar sig detta också ofta icke mot priset å kraften utan

mot andra omständigheter t. ex. att ransonering sker vid kraftens tillhandahållande

eller att kraftens kvalitet anses otillfredsställande. Det skulle kunna

ifrågasättas, att nämndens prövningsrätt borde avse icke blott rena prisfrågor

utan även andra spörsmål rörande de villkor och förhållanden, under

vilka kraften tillhandahalles. I sa fall torde det emellertid vara att befäl

a, att gränsen för nämndens befogenhet bleve synnerligen svävande och

att anspråk på prövning i här avsedd ordning skulle framställas jämväl beträffande

frågor, som hava föga eller intet samband med kraftpriset. För

vinnande av nödig klarhet rörande nämndens befogenhet har det därför

synts kollegium mest lämpligt, att nämndens prövnings- och beslutanderätt

inskränkes till rena taxefrågor och att nämnden sålunda skall hava att pröva

kraftprisen med hänsyn till de faktiska förhållanden, under vilka kraften

tillhandahålles.

Nämnden skulle enligt författningsförslaget bestå av fem av Kungl. Maj:t

för viss tid förordnade ledamöter. För att vinna en viss anknytning till

partsintressena bör vid utseende av ledamöter beaktas, att en av dem närmast

företräder kraftleverantörernas och en kraftförbrukarnas intressen. Författningsförslaget

förutsätter, att en och samma nämnd fungerar för samtliga

hithöiande ärendens behandling. Kollegium har visserligen övervägt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

45

att föreslå, att en särskild prisnämnd skulle tillsättas för varje speciellt

ärende, men har funnit en sådan ordning av praktiska skäl vara mindre

lämplig. Däremot kan det tänkas, att ledamöter av nämnden första gången

icke förordnas, förrän något ärende, som bör hänskjutas till nämndens

prövning, inkommit.

Nämndens beslut bör anses innefatta ett slutligt avgörande, som icke ma

från någondera sidan överklagas. I syfte att icke göra proceduren tyngre än

nödigt är synas ej heller besvär böra få anföras över kommerskollegii beslut,

efter summarisk prövning, att avvisa eller till nämnden hänskjuta fråga om

prisreglering.

Kostnaderna för nämndens verksamhet kunde möjligen böra läggas pa

parterna. Det skulle emellertid måhända kunna leda till egendomliga konsekvenser,

om den representant för ett konsumentintresse, som gör framställning

om en prisreglering, vilken i verkligheten skulle lända flera konsumenter

till fördel, skulle åläggas att ensam svara för de på konsumentparten belöpande

kostnaderna; i varje fall synas därför de kostnader, som belöpa på klagandeparten,

böra bäras av det allmänna. Då emellertid en olika behandling

i kostnadshänseende av de båda parterna ej torde vara motiverad, synes man

få välja den utvägen, att kostnaderna för nämndens verksamhet helt gäldas

av allmänna medel. Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet torde

böra meddelas av Konungen.

Då grunden för en statlig reglering av kraftprisen måste förutsättas vara

själva koncessionssystemet, synes det kollegium ligga i sakens natur, att bestämmelserna

örn prisreglering böra begränsas till att avse allenast koncessionspliktiga

anläggningar. o .

För att bestämmelserna rörande prisreglering inom överskådlig tid skola

erhålla avsedd betydelse är det nödvändigt, att de få giltighet även beträffande

anläggningar, till vilka tillstånd beviljats redan vid tidpunkten för den nya

lagstiftningens ikraftträdande. Några betänkligheter synas ej heller behöva

hysas mot att låta taxereglerande bestämmelser få verkan beträffande sådana

vid nämnda tidpunkt befintliga anläggningar, som äro underkastade det förut

omnämnda villkoret om skyldighet att iakttaga de allmänna bestämmelser

1 fråga om leverans av elektrisk kraft, som framdeles kunna bliva i laga ordning

fastställda; med få undantag är detta fallet med alla anläggningar, koncessionerade

enligt 2 § av 1902 års lag. Ur praktisk synpunkt torde det vara

skäligen betydelselöst, örn det fåtal enligt nyssnämnda lagrum koncessionerade

anläggningar, för vilka ifrågavarande villkor icke är tillämpligt, bliva undantagna.

Beträffande åter anläggningar, för vilka tillstånd meddelats enligt

2 § av 1902 års stadga, erinras örn att dessa tillstånd endast gälla tillsvidare.

Om så skulle visa sig av behovet påkallat, föreligger möjlighet att återkalla

dylika tillstånd och i samband med nykoncessionering utsträcka skyldigheten

att underkasta sig prisreglering till de nu enligt stadgan koncessionerade anläggningarna.

»

Utlåtandet avslutas med förslag rörande det budgettekniska ordnandet av

kostnadsfrågan, varjämte understrykes, alt det ifrågasätta prövningsföifarandet

förutsätter införskaffande och bearbetning av statistiskt taxematerial

från åtminstone flertalet distributörer inom landet.

Vattenfallsstyrelsen framhåller i utlåtande över kommerskollegii förslag

till prisreglering huvudsakligen följande:

Största svårigheten vid en statlig prisreglering föranleddes av de utomordentligt

skiftande förhållanden, under vilka kraftleverans ägde rum, och de

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

olika förutsättningar, som förelåge vid kraftprisens bestämmande. Alldeles

särskilt vöre detta fallet beträffande vattenfallsstyrelsens kraftleveranser, där

de totala avgiftsbeloppen per konsument varierade mellan millioner och några

tiotal kronor. Beträffande styrelsen och andra större producenter borde

också uppmärksammas, att ett detaljpris sammanhängde med hela prissystemet

och därför i regel ej kunde rubbas utan att inverka på hela systemet.

Att taxesättning av kraftleveranser vore ett mycket besvärligt kapitel framginge

ej minst därav att styrelsens landsbygdstaxor varit föremål för upprepad

kommittébehandling. Styrelsen ägde icke tillräcklig kännedom om förhållandena

i de delar av landet, där kraftförsörjningen omhänderhades av

andra producenter, för att kunna med tillräcklig säkerhet yttra sig örn behovet

av statlig prisreglering inom dessa områden och inskränkte sig därför

till att understryka, att förslagets genomförande skulle leda in på en väg med

många vanskligheter.

Beträffande själva förslaget ville styrelsen erinra om att envar, som köpte

kraft från styrelsen, ägde grundlagsenlig rätt att hos Kungl. Majit begära

granskning av styrelsens pris. Sådana framställningar, som emellanåt inkomme,

avgjordes av Kungl. Majit i kommunikationsdepartementet. Om

kollega förslag genomfördes, skulle det finnas två olika instanser för prövning

av styrelsens kraftpris. Att avstänga den direkta klagovägen till Kungl. Maj :t

syntes knappast möjligt. Styrelsen påyrkade därför ett sådant tillrättaläggande

av förslaget, att statens verk icke underkastades den ifrågasatta regleringen.

Vad därefter anginge den föreslagna nämnden, ansåge styrelsen, att antalet

ledamöter i denna kunde begränsas till tre auktoritativa män, av vilka ordföranden

borde vara jurist (exempelvis en vattenrättsdomare) och de båda

övriga tekniker. Däremot syntes styrelsen en anknytning inom nämnden till

partsintressena vara av mindre vikt, särskilt som det skulle vara mycket

svårt att finna en gemensam representant för de oerhört skiftande konsumentintressena.

Enligt styrelsens förmenande skulle parterna bliva tillräckligt

tillgodosedda örn de finge muntligen och skriftligen belysa sina ståndpunkter

inför nämnden, vilken styrelsen ville tänka sig arbeta såsom en domstol.

I anledning av förslaget att göra behandlingen avgiftsfri ville styrelsen

ifrågasätta, om icke uttagande av en mindre avgift t. ex. 100 kronor skulle

vara ägnat att förebygga okynnesklagomål. Slutligen ville styrelsen mot det

framlagda förslaget göra gällande, att både förprövningen genom kommerskollegium

och prövningen genom nämnden borde få överklagas, enär detta

bäst överensstämde med svensk rättsåskådning.

Svenska vattenkraftföreningen förklarar sig finna en statlig prisreglering

alltjämt icke vara motiverad. Enligt föreningens åsikt torde, örn behov av

sådan reglering framdeles skulle framträda, detta knappast komma att avse

annat än enstaka fall vid detaljdistribution på landsbygden och inom mindre

samhällen. Den nuvarande prisnivån syntes föreningen ligga på en för konsumenterna

mycket fördelaktigare nivå än på många håll utomlands, där

statliga prisreglerande ingripanden skett, och föreningen ansåge icke otänkbart,

att införande av en priskontroll skulle kunna medföra, att justering

nedåt av priserna komme att ske långsammare än hittills. Föreningen ville

även understryka svårigheten att utföra sådana självkostnadsberäkningar,

som måste föregå en statlig prisreglering, samt de avsevärda kostnader bl. a.

för insamlande av erforderlig statistik rörande taxor och produktionsförhållanden

regleringen skulle komma att medföra. Om statlig prisreglering lik
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

47

väl skulle införas, vore förslaget med en nämnd i och för sig lämpligt. Dock

syntes antalet ledamöter i denna böra begränsas till tre samt i lagtexten intagas

en allmänt hållen instruktion för nämnden. Vidare hemställdes om ett

förtydligande tillägg till lagförslaget av innehåll att framställning om ändring

eller upphävande av prisreglering jämväl finge göras av anläggningens

innehavare. Föreningen vore slutligen icke övertygad om att det sedan år

1907 använda koncessionsvillkoret verkligen innefattade förpliktelse i förevarande

avseende men räknade under alla förhållanden med att rubbning i

kraftkontrakt, avslutade i vederbörlig juridisk ordning, icke komme att äga

rum.

Såsom redan vid behandlingen av koncessionsväsendet nämnts innehåller Departementet

förslag till ändrad lydelse av 2 § 1902 års lag, vilket jag låtit utforma, i c een''

6 mom. vissa bestämmelser örn reglering av kraftprisen.

Utbyggandet av ledningsnäten inom landets särskilda delar torde hava

skett på sådant sätt, att distributionen, om man bortser från gränsområden

mellan olika distrikt, väsentligen blivit av mer eller mindre monopolartad

natur. Med den behovsprövning av koncessionsansökningar, som, vid bifall

till vad jag föreslagit i det föregående, framdeles kommer att äga rum, bliva

distributionsföretagens monopolställning än mer framträdande. Jag vill härvid

erinra, att enligt förslaget dylik prövning är avsedd att ske beträffande

starkströmsledningar ej blott för högre utan även för lägre spänning. Om

än, på sätt i utlåtanden i ärendet gjorts gällande, vid bestämmande av vederbörande

taxor ett obehörigt utnyttjande av situationen hittills icke, åtminstone

ej i större omfattning, skulle hava ägt rum — en fråga vartill jag strax återkommer

—- synes vid nyss angivna förhållanden utfärdandet av föreskrifter,

varigenom staten tillförsäkrar strömförbrukarna rätt att få taxorna underkastade

sakkunnig prövning ur skälighetssynpunkt, utgöra en naturlig komplettering

av lagstiftningen. Att — såsom måhända kunde ifrågasättas —

låta tillsvidare anstå med utformandet av bestämmelserna i avvaktan på ytterligare

erfarenhet anser jag icke lyckligt; även örn dylika bestämmelser

för närvarande närmast få betraktas såsom av förebyggande art, vore det

enligt min mening opraktiskt och otillfredsställande att vid den överarbetning

av 2 § 1902 års lag, varom här är fråga, icke samtidigt reglera ett så

viktigt spörsmål som det förevarande. En viss inverkan i prisreglerande

riktning kan visserligen utövas genom den statliga kraftförsäljningen, men

det är uppenbart, att detta inflytande blir av begränsad räckvidd. Det torde

också vara obestridligt, att missförhållanden beträffande strömtaxorna redan

nu i viss utsträckning föreligga. Sålunda är det icke okänt att på sina hall

kooperativa energiföretag gentemot andra abonnenter än företagets egna

medlemmar tillämpa en prissättning, vilken måste betraktas såsom oskälig.

Jag tillstyrker på anförda grunder att prisreglerande bestämmelser upptagas

i lagen. Såsom jag senare skall utveckla torde regleringsförfarandct kunna

givas sådan smidighet, att de olägenheter, som kunna vara förbundna med

en tvångsreglering, i stor utsträckning undvikas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Jag förordar, på av vattenfallsstyrelsen anförda skäl, att från regleringen

undantagas icke blott, såsom kommerskollegium föreslagit, av kommunal

myndighet fastställda taxor för kraftleverans inom vederbörande kommun

utan även samtliga taxor för statlig kraftförsäljning. I övrigt anser jag i

likhet med kommerskollegium, att regleringen av praktiska skäl måste inskränkas

till rena prisfrågor och sålunda ej bör avse övriga villkor, som

kunna vara knutna till kraftens tillhandahållande. Å andra sidan måste

givetvis vid bedömande av en taxas skälighet hänsyn tagas till de förhållanden,

under vilka strömmen levereras, så att exempelvis den omständigheten

att en abonnent har billigare kraft än övriga ej nödvändigtvis behöver

föi anleda sänkning av kraftpriset för dessa senare. Regleringsförfarandet

torde alitsa huvudsakligen fa betydelse för fastställande av en skälig prissättning

för normalfall.

I fråga örn formen för prövningsförfarandet synes detta, på sätt kommerskollegium

föreslagit, böra uppdelas i dels en förprövning inom kollegium

av inkommande framställningar om taxereglering, varvid uppenbart ogrundade

sådana utmönstras, dels en slutlig prövning genom en för ändamålet

inrättad nämnd av sakkunniga personer. Till förhindrande av okynnesframställningar

föreslår jag, att beslut vid dylik förprövning skall av

kollegium förses med stämpel till belopp av tjugufem kronor. Till motivering

av beloppet, vilket kan synas betungande för en enskild abonnent,

ma framhallas att i fall, där grundad anledning till klagomål finnes, antalet

härför intresserade torde vara så stort, att, om beloppet fördelas mellan

dem, den på var och en belöpande andelen kan bäras utan alltför stor svårighet.

Förslag till den ändring i förordningen angående stämpelavgift, som

vid bifall till det nu sagda betingas, torde i annat sammanhang anmälas för

Kungl. Maj:t.

Jag är ense med kommerskollegium därutinnan, att kostnaderna för nämndens

verksamhet böra bestridas av allmänna medel. Härför erforderligt belopp

torde i sinom tid böra anvisas å riksstaten under tionde huvudtiteln.

I likhet med kommerskollegium förordar jag, att icke vare sig kollega

eller nämndens beslut få överklagas. Då det följaktligen är angeläget, att

nämnden erhåller en såvitt möjligt allsidig sammansättning, synes kollega

förslag, att nämnden skall bestå av feni personer och icke endast tre, såsom

från vissa håll föreslagits, vara välgrundat.

Ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering bör i överensstämmelse

med kommerskollegii förslag verkställas i samma ordning som den

första regleringen. Framställning om sådan åtgärd torde, på sätt svenska

vattenkraftföreningen påpekat, böra få göras även av strömleverantör. Föreskrift

härom synes böra intagas i lagen.

Skall prisregleringsförfarandet få åsyftad betydelse måste det, med hänsyn

till den starka ställning strömleverantören intager i förhållande till abonnenterna,

uppenbarligen kunna tillämpas även för de fall, att prisöverenskommelse

redan föreligger mellan parterna. Till klargörande härav torde

böra upptagas ett stadgande av innehåll, att avtal, stridande mot nämndens

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

49

beslut, skall vara utan verkan. Härvid förutsattes givetvis att omständigheterna

i det föreliggande fallet äro sådana, att detta kan anses omfattat av

den beslutade prisregleringen.

Närmare bestämmelser angående nämndens verksamhet böra icke fastslås

i lagen utan, på sätt kollegium förutsatt, inflyta i en av Kungl. Majit utfärdad

instruktion. Därigenom torde hela förfarandet lättare kunna anpassas

efter olika behov, som under utvecklingens gång visa sig föreligga. För att

giva regleringsanordningen större smidighet torde i instruktionen böra föreskrivas,

att en direkt reglering icke bör ifrågakomma, förrän andra vägar till

uppgörelse i tvistefrågor av här avsedd natur visat sig oframkomliga. Skulle,

vilket icke synes otänkbart, någon representativ sammanslutning av landets

kraftleverantörer eller eljest på privat väg bildad organisation med uppgift

att handhava taxefrågor komma till stånd och av Kungl. Majit befinnas

därtill lämplig, torde det böra åligga nämnden att, innan den tager den föreliggande

frågan under närmare behandling, hänvisa parterna till att först

framlägga sina synpunkter för en dylik privat instans för tvistens undanröjande

förlikningsvägen. Finnes ej någon sådan instans att tillgå, eller kan

förlikning eljest ej åstadkommas på detta sätt, bör nämnden själv inrikta

sig på ett förlikningsförfarande, innan något tvingande beslut meddelas.

Införskaffandet av erforderliga uppgifter för verkställande av prisreglering

torde kunna ordnas i administrativ väg.

I likhet med kommerskollegium har jag icke funnit nödvändigt att föreslå

straffpåföljd vid överträdelse av nämndens beslut. Jag har härvid räknat

med, att möjlighet torde föreligga, åtminstone i många fall, att i annan ordning

trygga efterlevnaden av en beslutad prisreglering. Skulle erfarenheten

jäva riktigheten av denna uppfattning, torde få tagas under omprövning lämpliga

åtgärder för att giva bestämmelserna nödigt eftertryck.

Jag biträder kommerskollegii förslag, att föreskrifterna om prisreglering

endast skola äga tillämpning beträffande sådana anläggningar, å vilka det

tidigare berörda koncessionsvillkoret om skyldighet för innehavarna att iakttaga

framtida allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft

är tillämpligt. Nämnda villkor torde, på sätt såväl kollegium som sakkunniga

för elektriska kontrollväsendet funnit, få anses innefatta åliggande för

vederbörande att underkasta sig reglering av nu ifrågasatt slag.

3. Fråga om viss revidering av gällande regler angående ansvarighet

för skada till följd av elektrisk ström.

Skadeståndsreglerna i 1902 års lag äro avfattade i enlighet med det ändringsförslag,

som vid behandling av Kungl. Majits proposition till nämnda

års riksdag framlades av särskilda utskottet nr 1.

Bestämmelserna reglera ersättningsskyldigheten ej blott i förhållande till

tredje man utan även mellan olika elektriska anläggningar inbördes. I sistnämnda

avseende inträder jämlikt bestämmelse i 0 § ersättningsskyldighet

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 137

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

endast därest skada å den ena anläggningen eller hinder i dess drift föranletts

av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel.

Denna begränsning i ersättningsskyldigheten gäller även då den skadade

anläggningen själv allenast för ofarlig ström. Med »elektrisk anläggning»

i paragrafen förstås nämligen såväl anläggning för starkström som anläggning

för svagström. Härvid må nämnas, att en reservant i 1902 års riksdagsutskott

föreslog, att bestämmelserna i 6 § i vissa delar icke skulle äga

tillämpning å telegraf- och telefonanläggningar, vilka borde likställas med

annan egendom.

Denna fråga, som sålunda redan vid lagens tillkomst var föremål för

övervägande, framfördes ånyo av telegrafstyrelsen i skrivelse lill Kungl.

Maj:t den 16 november 1928. Såsom anledning åberopades att vid korsningar

mellan starkströms- och svagströmsledningar ägarna av de förra i

stället för särskilda skyddsanordningar börjat i allt större omfattning använda

s. k. brottsäkra korsningar, bestående i förstärkt konstruktion. Telegrafstyrelsen

förklarade i berörda skrivelse, att dylika brottsäkra korsningar

syntes styrelsen böra tillåtas, i den mån de kunde godkännas av vederbörande

statsinspektörer, men endast under förutsättning att frågan örn

skadeståndsskyldigheten reglerades. I sådant avseende hemställde telegrafstyrelsen,

att Kungl. Maj:t vid beviljande av koncessionsansökningar för

starkströmsanläggningar måtte, då brottsäkra korsningar planerades, föreskriva

såsom villkor, att anläggningsägaren skulle ansvara för den skada,

som genom korsningssättet kunde komma att uppstå för telegrafverkets personal

eller anläggningar eller till telegrafverkets stationer anslutna, enskilda

abonnenter tillhöriga telefonanläggningar.

I ett den 23 december 1932 avgivet utlåtande över viss koncessionsansökning

utvecklade telegrafstyrelsen närmare sin angivna ståndpunkt i frågan

men framförde tillika förslag till en generell lösning. Utlåtandet har i dessa

delar följande lydelse:

»Telegrafstyrelsen vill särskilt betona att i händelse av ledningsbrott eller

stolpras en väsentlig skillnad föreligger i fråga om riskmoment vid brottsäkra

korsningar, jämfört med vad fallet är vid korsningar, där jordad skyddskonstruktion

finnes mellan högspänningsledningen och svagströmsledningarna.

Det ligger i öppen dager att, om hela kraflledningsspänningen skulle

genom metallisk beröring inkomma i svagströmsnäten med deras förgreningar

till stationer och abonnenter, följderna kunna bli katastrofala. Kunde

man a priori utgå från, att intet ledningsbrott eller stolpras någonsin kan

hända vid en brottsäker korsning, vore givetvis särskilda villkor onödiga,

men i sådant fall skulle villkorens införande ej heller för anläggningsägaren

innebära någon risk. Ett dylikt antagande har man emellertid ej rätt att

göra, enär man måste räkna med att oförutsedda omständigheter kunna förorsaka

bristning. I vissa föreslagna utföranden synes risk kunna föreligga

redan vid så jämförelsevis ofta förekommande fenomen som åskslag. Tydligt

är, att även starkströmsanläggningarnas innehavare icke äro främmande

för sådana riskmoment, enär man i det ojämförligt största antalet fall på

detta håll icke vill åtaga sig den av telegrafstyrelsen önskade ansvarsförbindelsen.

Denna omständighet kan emellertid ej motivera att telegrafstyrelsen

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

51

i stället skulle åtaga sig detta ansvar, vilket skulle ske om styrelsen utan

villkor godkände korsningssättet i fråga. Enligt telegrafstyrelsens mening

borde ansvarsvillkoret kraftigt bidraga till att en effektiv fortlöpande kontroll

av de brottsäkra korsningarnas säkerhet kommer till stånd genom anläggningsägarens

egen försorg.

Innebörden av det av telegrafstyrelsen föreslagna villkoret är ju endast att

anläggningsägaren skall vara ekonomiskt ansvarig för att korsningsanläggningen

verkligen är vad den utgives för att vara, nämligen brottsäker. Gentemot

andra föremål är anläggningsägaren generellt ansvarig för skada orsakad

genom inverkan av elektrisk ström enligt § 4 i lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Men enligt § 6

i samma lag intaga svagströmsledningar, vilka jämställas med andra elektriska

ledningar, i detta hänseende en mycket ogynnsammare ställning i

fråga örn rätt till ersättning för skada.

Örn svagströmsanläggningarna komme i åtnjutande av skydd, i samma

omfattning som andra föremål, vilket skulle bliva fallet om begynnelseorden

i nämnda § 6 ''Har elektrisk anläggning skadats’ ersattes med orden ''Har

elektrisk starkströmsanläggning skadats’, skulle för styrelsen anledning ej

längre kvarstå att vidhålla särskilt villkor om ersättningsskyldighet beträffande

så kallade brottsäkra korsningsanordningar. Så länge ifrågavarande

lagrum har nuvarande avfattning, anser sig styrelsen däremot ej kunna utan

villkor tillstyrka ett utförande, som kan medföra stora ekonomiska skador

för verket, och över vilket styrelsen ej har möjlighet att utöva någon kontroll.

»

Kommerskollegium framhöll i därefter avgivet utlåtande, att det svårligen

kunde ifrågasättas att i administrativ väg lämna någon föreskrift, som innebure

en avvikelse från lagbestämmelserna i 1902 års lag. Ej heller borde

det förekomma att tillämpa olika regler i fråga örn ansvar för skada, allt

efter som skilda konstruktioner av skyddsanordningar komme till användning.

I detta sammanhang erinrade kollegium örn att några kraftledningsbyggare,

däribland vattenfallsstyrelsen, likväl genom särskilda avtal med telegrafstyrelsen

påtagit sig det begärda ansvaret under det att andra avböjt

att lämna en sådan förbindelse. Vad däremot anginge telegrafstyrelsens förslag

örn ändring av 6 § 1902 års lag ansåge kollegium för sin del ändringen

önsklig och fullt befogad. Den borde enligt kollega mening kunna företagas

utan uppskov och utan att på grund därav någon annan paragraf i lagen

behövde ändras.

Frågan har sedermera behandlats av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet,

vilka tillstyrkt sistnämnda lösning samt medtagit en på angivet sätt

jämkad lydelse av 6 § i sitt förslag till ändringar i 1902 års lag.

I utlåtande över sakkunnigas förslag understryker telegrafstgrelsen lagändringens

berättigande. Därjämte uttalar emellertid styrelsen sin anslutning

till ett yttrande, vari samarbetsdelegationen mot radiostörningar bland

annat fäster uppmärksamheten på, att 5 § 1902 års lag, till vilken hänvisas

i förevarande 0 §, efter lagändringens genomförande på grund av sin avfattning

eventuellt skulle kunna anses tillämplig å dylika störningar, men tillika

anmärker, att nämnda lag ej vore ägnad att användas vid bekämpandet av

radiostörningar, därest icke särskilda bestämmelser i ämnet utfärdades.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Svenska elektricitetsverksf öreningen och svenska vattenkraft föreningen

avstyrka ifrågavarande lagändring, varvid förstnämnda förening bland annat

gör gällande, att för en sådan ändring förutsättes samtidigt utfärdande av

bestämnfelser örn skyddsåtgärder i svagströmssystem till begränsning av

skadliga verkningar vid strömövergång från ett starkströmssystem.

Kommerskollegium vidhåller sin tidigare uttalade mening men framhåller

tillika, att tillstyrkandet på denna punkt icke får betraktas som ett ståndpunkttagande

till frågan, i vad mån ändringar av gällande skadeståndsbestämmelser

i andra avseenden kunna vara motiverade.

Den ifrågasatta ändringen i 6 § 1902 års lag innebär, att nuvarande begränsning

i ersättningsskyldigheten, när fråga är om skada eller drifthinder

å en elektrisk anläggning genom inverkan av elektrisk ström från annan dylik

anläggning, för framtiden skulle gälla endast förhållandet mellan olika stark - strömsanläggningar inbördes. Ändringen avser formellt endast en detalj i

lagens skadeståndsbestämmelser men är icke desto mindre av principiell innebörd.

Det kan därför i viss mån synas tveksamt, huruvida ändringen bör genomföras

fristående utan att skadeståndsbestämmelserna i sin helhet dessförinnan

tagits under närmare omprövning. Då jag emellertid i sak delar

myndigheternas av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet biträdda uppfattning

om det berättigade i att undantaga sådana anläggningar, som föra i

och för sig ofarlig ström, synes mig förslaget böra framläggas i samband med

förut behandlade ändringar i vissa andra paragrafer i lagen.

Skulle skada vållas å starkströmsanläggning till följd av vårdslöshet vid

driften av svagströmsanläggning, torde av allmänna rättsgrundsatser följa, att

sistnämnda anläggnings innehavare blir ansvarig för skadan, även örn denna

uppkommit genom den från starkströmsanläggningen utgående strömmen.

Att för enbart detta fall upptaga särskilt stadgande, motsvarande bestämmelserna

i senare delen av 6 § första stycket, lärer ej vara erforderligt. Däremot

synes förtjänt att närmare övervägas det av svenska elektricitetsverksföreningen

framförda kravet på bestämmelser om särskilda skyddsanordningar

å svagströmsledningar för att därigenom minska riskerna för skada genom

överföring av ström från en starkströmsledning och sålunda begränsa det

skadeståndsansvar, som åvilar sistnämnda slag av ledningar.

Att, såsom från visst håll ifrågasatts, den föreslagna lagändringen skulle

indirekt föranleda att ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag bleve tillämpliga

å s. k. radiostörningar, finner jag uteslutet.

4. Entreprenörväsendet.

Bland de författningar Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdat i anslutning

till 1902 års lag märkes, såsom redan inledningsvis omnämnts, förordningen

den 5 december 1919 (nr 755) angående behörighet att utföra

elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring m. m., den s. k.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 137.

53

behörighets- eller installatörförordningen. I denna föreskrives, att elektriskt

installationsarbete, med undantag för vissa mindre betydande arbeten av

ofarlig beskaffenhet, endast må utföras av eller under kontroll av person,

för vilken kommerskollegium utfärdat bevis om behörighet såsom installatör.

För erhållande av sådan behörighet uppställas i förordningen särskilda fordringar

å såväl teoretisk som praktisk utbildning, vilka äro strängare för

behörighet att utföra hög- och medelspänningsanläggningar än för behörighet

endast avseende lågspänningsanläggningar. Förordningen kompletteras med

föreskrifter i en av kommerskollegium den 30 april 1920 utfärdad kungörelse

(nr 232).

Ifrågavarande statliga kompetensreglering beträffande installatöryrket var

direkt föranledd därav att under den starkt forcerade elektrifiering, som

världskriget framkallade, bristfälliga installationer i betydande omfattning

tillkommit, framför allt på landsbygden, vilket i sin tur bland annat berott

därpå, att personer utan erfarenhet på området åtagit sig utförande av installationsarbete.

Behörighetsbestämmelserna upphävdes icke vid kristidens slut

utan gälla fortfarande oförändrade.

Vid tillkomsten av behörighetsförordningen tillämpade leverantörer av elektrisk

ström på många håll sedan länge entreprenörsystem. Ett sådant system,

som efter hand blivit infört vid flertalet kommunala och större enskilda

elektricitetsverk i städer och stadsliknande samhällen samt numera i icke

oväsentlig omfattning användes jämväl på landsbygden, innebär, att vissa

installatörer eller installationsföretag av vederbörande strömleverantör auktoriseras

såsom entreprenörer för utförande av de elektriska installationerna

inom dennes distributionsområde. Entreprenörväsendet, som i första hand

utformats för att skapa garantier för ett gott utförande av installationerna,

upprätthålles i förekommande fall därigenom att strömleverantören för anslutning

av abonnentanläggningar till distributionsnätet uppställer såsom villkor,

att av strömleverantören auktoriserad entreprenör anlitats för installationsarbetet.

Vid utdelande av entreprenörsrättigheter taga elektricitetsverken

hänsyn ej blott till installatörernas utbildning utan även till deras personliga

egenskaper och ekonomiska soliditet. Därjämte brukar antalet entreprenörer

begränsas genom tillämpning av en mer eller mindre sträng behovsprövning.

För entreprenörerna finnas i allmänhet detaljerade instruktioner

utfärdade. Befogenheten att vidtaga de dispositioner, som sammanhänga

med entreprenörsystemet, grunda elektricitetsverken på äganderätten till den

elektriska kraften. I samband härmed må nämnas, att strömleverantören

ibland förbehåller sig själv befogenheten att utföra installationsarbete inom

sitt distributionsområde.

1919 års behörighetsförordning har icke direkt berört entreprenörsystemet

i annan mån, än att strömleverantörerna efter förordningens ikraftträdande

måst, vid utdelande av entreprenörsrättigheter taga hänsyn jämväl till de

statliga kompetensfordringarna.

Den dubbla regleringen av installationsverksamheten har emellertid framkallat

starka friktioner mellan strömleverantörer och installatörer, varvid de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

senare förklarat entreprenörväsendet utgöra ett obehörigt ingrepp i näringsfriheten

samt särskilt riktat sig mot tillämpningen av behovsprincipen vid

utdelande av entreprenörsrättigheter.

De förhållanden, som inträdde efter ikraftträdandet av behörighetsförordningen,

föranledde 1921 års riksdag att vid behandlingen av fråga örn förstärkning

av arbetskrafterna å kommerskollegii industribyrås elektriska sektion

göra följande uttalande (riksdagens skrivelse nr 10 A, sid. 8): »I detta

sammanhang finner sig riksdagen böra framhålla, att, enligt vad till riksdagens

kännedom kommit, en viss monopolställning för närvarande är för

handen inom det elektriska installationsområdet, i det att större firmor i

allmänhet ensamma få rätt ombesörja utförandet av installationsarbeten med

uteslutande av andra, mindre firmor eller ensamma montörer. Då ett dylikt

tillstånd icke synes vara förenligt med rättvisa och ej heller torde gagna

allmänheten, vill riksdagen uttala den förhoppningen, att förhållandet i fråga

upptages till närmare omprövning och, om så befinnes möjligt, åtgärder vidtagas,

varigenom rättelse härutinnan vinnes.»

Med anledning av riksdagens ifrågavarande uttalande igångsattes inom

kommerskollegium en utredning rörande entreprenörväsendet, varvid olika

intressegrupper framförde sina synpunkter. Mot entreprenörsystemet riktade

sig icke blott installatörsammanslutningarna utan även Sveriges fastighetsägareförbund,

som framhöll, att systemet förhindrade konkurrens och onödigt

fördyrade de elektriska installationerna. Utredningen utmynnade i en

sammanfattande promemoria, varjämte kollegium år 1932 hemställde örn

tillkallande av sakkunniga rörande det elektriska kontrollväsendet. Kollegium

förklarade därvid att de skilda uppfattningar och starka intressemotsättningar,

som gjorde sig gällande i entreprenörfrågan, varvid även skarp

kritik särskilt från elektricitetsverkshåll riktats mot tillämpningen av behörighetsförordningen,

motiverade, att den ifrågasatta sakkunnigutredningen

omfattade jämväl dessa spörsmål.

Beträffande själva principfrågan framhölls i nyssnämnda inom kommerskollegium

utarbetade promemoria, bland annat, följande.

En lagstiftning, avseende att förhindra elektricitetsverken att genom entreprenörsystem

eller på annat sätt åvägabringa ytterligare inskränkningar i

näringsfriheten än som föranleddes av 1919 års förordning, skulle innebära

ett icke önskvärt intrång i elektricitetsverkens fria näringsutövning, vilket

intrång syntes vara så mycket mindre befogat, som entreprenörsystemet juridiskt

sett endast kunde betraktas såsom ett av elektricitetsverken uppställt

villkor för leverans av elektrisk energi. Därmed vore emellertid icke sagt,

att varje statlig reglering på ifrågavarande område vore opåkallad. En legalisering

av entreprenörsystemet borde i första hand upptagas till prövning.

Då hithörande förhållanden gestaltat sig mycket olika inom städer och stadsliknande

samhällen, å ena sidan, och landskommunerna, å andra sidan, samt

stadssamhällena redan i svensk lagstiftning intoge en särställning i fråga om

ordnings- och säkerhetsföreskrifter, syntes icke orimligt, att en lagstiftning

i syfte att reglera förhållandena på det elektriska installationsområdet åtminstone

tillsvidare inskränktes till stadssamhällena. Detta kunde exempel
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

55

vis ske på så sätt att i byggnadsstadgan infördes en bestämmelse, som beredde

stadssamhälle möjlighet att i byggnadsordning fastställa fordringarna

för entreprenörsrätt. För installatörerna skulle vinsten bliva den att behovsprincipen

icke vidare skulle kunna tillämpas. Varje installatör, som uppfyllde

föreskrivna fordringar, skulle vara berättigad till entreprenörsrätt.

Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet, vilka i enlighet med kommerskollegii

hemställan bland annat lingö i uppdrag att utreda installatöroch

entreprenadfrågorna, framlade förslag rörande dessa spörsmål i sitt

tidigare omnämnda betänkande angående behörighet att utföra elektriskt

installationsarbete m. m. Beträffande sakkunnigas principiella inställning

må här i sammandrag framhållas följande.

Enligt sakkunnigas åsikt hade behörighetsförordningen trots otvetydiga

brister varit till icke ringa gagn vid elektrifieringen, även örn det på samma

gång måste konstateras, att utförandet av elektriska installationer, framför

allt inom sådana delar av landsbygden, där entreprenörväsendet icke tillämpades,

lämnade åtskilligt övrigt att önska. Sakkunniga ansåge förutsättningar

finnas för att i samband med en allmän modernisering av det elektriska

kontrollväsendet genomföra en installatörlagstiftning, som^ under tillgodogörande

av vunna erfarenheter toge erforderlig hänsyn till rådande förhållanden.

Det syntes sakkunniga därvid gälla att i största möjliga omfattning

söka utjämna förefintliga intressemotsättningar, som även kommit till

uttryck vid de överläggningar sakkunniga haft med vederbörande yrkessammanslutningar.

Sakkunniga ansåge sig emellertid icke kunna förorda

den lösning av entreprenörfrågan, som ifrågasatts i kommerskollegii utredning.

Enligt sakkunnigas förmenande kunde nämligen en uppdelning

mellan land och stad svårligen läggas till grund för ett statligt^ ingripande

beträffande entreprenörväsendet, emedan en sådan reglering på grund av

den omfattning, vari entreprenörsystemet redan kommit till användning på

landsbygden, icke ens såsom provisorisk åtgärd vore tillfredsställande. Sakkunniga

hade ej heller funnit en för de växlande förhållandena inom olika

delar av landet lämplig lösning stå att vinna genom att medgiva samtliga

kommuner såväl i stad som på landet rätt att, envar inom sitt område, avgöra,

huruvida särskilda entreprenörbestämmelser skulle tillämpas vid sidan

av de statliga behörighetsföreskrifterna. Å andra sidan ansåge sakkunniga

— med hänsyn såväl till strömleverantörernas berättigade intressen

som till de ur allmän elektrifieringssynpunkt i stort sett gynnsamma

verkningarna av entreprenörväsendet på ifrågavarande område -— att ett

införande av förbud mot användande av entreprenörsystem icke borde ifrågasättas.

Sakkunniga ville understryka, att behörighetsförordningen toge

hänsyn endast till säkerheten, men att det både för elektricitetsverken och

ur det allmännas synpunkt måste anses viktigt, att installationerna utfördes

icke blott i enlighet med gällande statliga säkerhetsföreskrifter utan även

i överensstämmelse med vad vederbörande strömleverantör funne nödvändigt

föreskriva i syfte att anpassa installationerna efter de lokala förhållandena

och framtida utvecklingsmöjligheter. De sakkunniga hade därför funnit

sig böra förorda en legalisering av entreprenörväsendet, dock endast under

förutsättning att detta inordnades i ett moderniserat statligt behörighetssystem.

Detta ansåge sakkunniga kunna ske genom utfärdande av en

liv behörighetsförordning, vilken skulle dels innehålla på lämpligt sätt avfattade

statliga kompetens! ordringar för utförande av installationsarbete

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

dels angiva, vilka villkor strömleverantör därutöver, om han så önskade,

ägde^ uppställa för meddelande av entreprenörsrätt inom sitt distributionsområde.

Sistnämnda befogenhet syntes sakkunniga böra direkt begränsas

i förordningen, så att den på ett rättvist och särskilt med tanke på större

distribution lämpligt sätt kunde komplettera de statliga kompetensfordringarna.

Däremot ville sakkunniga uttala sig mot installationsmonopol och

behovsprövning vid utdelande av entreprenörsrättigheter. Vad den senare

frågan anginge, kunde enligt sakkunnigas förmenande full enighet anses

råda därom att man vid ett ordnande av installatör- och entreprenörväsendet

måste^ söka såväl skaffa garantier för upprätthållande av en hög standard

i fråga om installationernas kvalitet som ock tillse, att en sund konkurrens

beträffande utförande av installationsuppdrag kunde upprätthållas,

utan att det ekonomiska utbytet av entreprenadverksamheten oskäligt

nedpressades genom konkurrens från ett alltför stort antal yrkesutövare på

varje plats. Men då verkställd utredning givit vid handen, att folkmängden

på respektive orter icke kunde läggas till grund för bestämmande av

antalet entreprenörer samt ej heller någon annan objektiv beräkningsgrund

syntes kunna erhållas, hade sakkunniga funnit sig böra föreslå, att behovsprincipen

icke vidare skulle få tillämpas. Sakkunniga förordade i stället,

att man sökte nå det åsyftade målet på det sättet, att själva behörighetsbestämmelserna

under anpassning efter tidens krav skärptes i vissa avseenden,

varigenom berättigade behovssynpunkter på indirekt väg kunde

komma att tillgodoses och en så att säga automatisk reglering av antalet

installatörer respektive entreprenörer skulle träda i funktion. Om frågan

ordnades på angivet sätt borde enligt sakkunnigas förmenande alla personer,

som uppfyllde de nya kraven, få fritt utöva installatöryrket utan

andra inskränkningar än som direkt följde antingen av eventuell begränsning

i meddelad behörighet eller av entreprenörbestämmelser, utfärdade

med stöd av statligt bemyndigande.

Enligt berörda riktlinjer hava sakkunniga utarbetat ett förslag till förordning

angående installatörer och entreprenörer för utförande av elektriska

starkströmsanläggningar m. m., avsedd att ersätta gällande behörighetsförordning,

ävensom ett detaljerat förslag till organisation av den elektrotekniska

yrkesundervisningen för installatörer. Den reglering av entreprenörväsendet,

som författningsförslaget bland annat inrymmer, hava sakkunniga

emellertid ansett knappast kunna genomföras med begagnande av det i 15 §

av 1902 års lag åt Konungen lämnade bemyndigandet att meddela närmare

föreskrifter med avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel.

Sakkunniga erinra, att ifrågavarande bestämmelse ej funnits intagen i

Kungl. Majrts förslag till 1902 års riksdag utan tillagts av riksdagen med

följande motivering: »I 15 § har riksdagen ansett sig böra upptaga en allmän

bestämmelse därom, att vidare erforderliga föreskrifter av Kungl. Maj:t

meddelas. Sådana föreskrifter äro nämligen att betrakta såsom ett viktigt

och nödvändigt komplement till lagens bestämmelser i så måtto, att ansvarsfördelningen

och i vissa fall frihet från ansvar vid tillämpningen av lagparagraferna

måste bliva beroende på de givna föreskrifterna.» Ett direkt

bemyndigande av riksdagen i nu förevarande avseende har synts sakkunniga

erforderligt; de hava uppgjort ett förslag till komplettering av nyss
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

57

nämnda lagbestämmelse genom tillfogande av följande nya stycke: »Därvid

må Konungen jämväl bestämma, vilka villkor leverantör av elektrisk ström

äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt i fråga om utförande, förändring

eller reparation av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda

att anslutas till leverantören tillhörig distributionsanläggning.»

Kommerskollegium framhåller i utlåtande över sakkunnigas förslag, bland

annat, följande:

Genom behovsprövningen vid utdelande av entreprenörsrättigheter hade

det särskilt ur yrkesutövarnas synpunkt beklagliga förhållandet uppstått,

att väl kvalificerade yrkesmän enbart genom en hänvisning till befintliga

entreprenörers tillräcklighet kunnat utestängas från möjligheten att utöva

sitt yrke inom områden, där entreprenörväsendet tillämpades. Av en år

1934 av kollegium utförd undersökning rörande entreprenörväsendets utbredning

i städerna hade framgått, att yrkesutövningen för behöriga installatörer

lämnats fri i endast 2 av 114 städer. I 11 städer förefunnes installationsmonopol

för strömleverantören. Av de i städerna bosatta installatörer,

som utövade självständig verksamhet, vore i genomsnitt 60 procent

mindre i storstäderna, mer i småstäderna — auktoriserade av elektricitetsverken.

Den nuvarande installatörförordningen avsåge att genom statens

medverkan utbilda och till allmänhetens förfogande ställa en kar av kunniga

yrkesmän, utrustade med befogenheter, som andra ej besutte. Längre

sträckte sig icke statens åtgärder. Nuvarande antalet behöriga installatörer

uppginge till omkring 3,700. Förslaget avsage dels att tillskapa förbättrade

utbildningsmöjligheter inom yrket dels att införa en statlig reglering av elektricitetsverkens

entreprenörväsende, vilken ej vore betingad av uteslutande

säkerhetshänsyn utan därjämte innebure en viss fördelning av arbetsmarknaden

mellan i särskilda installatörklasser uppdelade yrkesmän. Av de yttranden

kollegium införskaffat över förslaget framginge, att detta i stort sett

ansåges medföra förbättring gentemot gällande ordning. Skiljaktiga meningar

hade dock framförts beträffande de delar, där intressemotsättningar

sedan gammalt förelåge, bland annat rörande behovsprövningen, och ett

stort antal ändringar hade föreslagits. Varje organisation hade framställt

sådana önskemål, som närmast vore ägnade att tillgodose medlemmarnas

särskilda intressen, antingen det gällde att i sadant syfte mildra eller skärpa

de föreslagna bestämmelserna. Enligt kollegii förmenande hade det varit

lyckligare, om förefintliga mellanhavanden mellan strömleverantorer och

installatörer kunnat ordnas med mindre reglementering från statens sida rörande

yrkesutövningen, exempelvis genom avtal mellan representativa organisationer

för vederbörande parter, men utginge kollegium från att sakkunniga

ej funnit någon annan utväg än den föreslagna för att söka utnämna

stridigheterna. För egen del förordade kollegium ett genomförande av

sakkunnigas förslag med vissa i utlåtandet närmare angivna ändringar och

tillägg.

Behovet av statlig reglering av behörigheten att utföra elektriskt installationsarbete

har vid den utredning, som sakkunniga för elektriska kontrollväsendet

verkställt, allmänt vitsordats. Däremot äro meningarna delade såväl

beträffande de särskilda kompetenskravens omfattning som rörande

frågan örn och i så fall huru staten bör ingripa reglerande på det av strömleverantörer

i stor utsträckning tillämpade entreprenörväsendet.

Deparlemerd

chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Att behörighetsförordningen i likhet med övriga författningar rörande

starkstromsanlaggnmgar behöver revideras i olika avseenden, synes så mycket

mer naturligt, som den tillkom på grund av kristidsförhållanden och

sedermera icke undergått någon ändring. För egen del är jag av den uppfattningen,

att man vid en omarbetning av förordningen icke kan bortse från

entreprenörväsendet. Ehuru det bör medgivas, att entreprenörsystemet i

stort sett varit till nytta för elektrifieringen, framför allt genom att höja installationernas

kvalitet, synas vissa verkningar av systemet vara av den

art att ett statligt ingripande är påkallat. Jag åsyftar särskilt dels den i

olika delar av landet starkt divergerande tillämpningen av behovsprincipen

vid utdelande av entreprenörsrättigheter, dels ock det mer eller mindre

fullständiga installationsmonopol vissa strömleverantörer upprätthålla. En

statlig reglering av entreprenörväsendet synes emellertid motiverad icke

blott av hänsyn till installatörer, som trots att de erhållit statligt behörighetsbevis,

avseende visst större eller mindre område, förhindras eller i varje

fall utsättas för svårigheter i utövandet av sitt yrke därigenom att vederbörande

strömleverantörer vägra bevilja dem entreprenörsrättigheter. Även

fastighetsägare och allmänheten hava olägenheter av entreprenörsystemet,

sådant detta tillämpas. Installationsmonopol eller enligt subjektiva grunder

verkställd behovsprövning av antalet entreprenörer kan sålunda bland annat

understundom medföra, att priserna för installationsarbete på grund av

bristande konkurrens hållas oskäligt höga.

Det har gjoits gällande, att en reglering av entreprenörväsendet på ifrågavarande

område skulle kunna framkalla motsvarande krav beträffande

andra yrken. Exempelvis må erinras om att kommunalt entreprenörsystem

tillämpas även i fråga om utförande av gas-, vatten- och avloppsledningar.

Enligt mitt förmenande torde emellertid frågan örn ett statligt ingripande

beträffande entreprenörsystemet på det elektriska installationsområdet intaga

en särställning, i det staten ansett sig behöva uppställa särskilda kompetenskrav

för yrkesutövningen.

_ ^ ^ angår det sätt, på vilket ett ingripande bör äga rum, kan jag i princip

instämma med de sakkunniga. Jag tillstyrker sålunda, att behörighetsförordningen

så avfattas, att en var som fyller de krav, vilka angivas i förordningen

eller i med stöd av densamma meddelade bestämmelser, fritt må

utova installatörsyrket. Det av sakkunniga utarbetade författningsförslaget

torde behöva bliva föremål för omfattande överarbetning med anledning av

ändringsförslag, som i avgivna yttranden framförts. Sedan dylik överarbetning

skett torde jag få ånyo anmäla ärendet. Jag vill härvid erinra, att

de i författningen ingående behörighetsföreskrifterna lära falla inom området

för Konungens administrativa lagstiftning. Vad beträffar den reglering

av entreprenörväsendet, som pa angivet sätt skulle företagas, måste befogenhet

för Kungl. Majit att vidtaga dylik reglering enligt mitt förmenande anses

inrjmd i 15 § 1902 års lag, sådan denna paragraf för närvarande är avfattad.

Någon ändring av paragrafen, på sätt sakkunniga föreslagit, skulle sålunda

ej erfordras. Ehuru riksdagens medverkan alltså ej torde vara behövlig

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

för ifrågavarande behörighetsreglering har jag ansett lämpligt att anmäla

spörsmålet i detta sammanhang, då åtskilliga andra frågor rörande elektricitetsväsendet

äro föremål för prövning.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med

vad sålunda anförts upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2,

3 och 6 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser

örn elektriska anläggningar, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§* lagen den 27 juni 1902

(nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska

anläggningar.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla ändrad lydelse

på sätt i det följande angives:

2 §.

1 mom. Vill någon utföra elektrisk starkströmsledning med spänning

överstigande tvåhundrafemtio volt mellan två ledare eller, om jordledning

användes, mellan en ledare och jord, söke därtill Konungens tillstånd. Dock

vare, med undantag varom i 3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt,

a) om ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad

gård;

b) örn ledningen till hela sin sträckning förlägges under jordytan;

c) om ledningen utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledningen,

när densamma skall framdragas ovan jordytan, till boningshus eller

annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger

tjugu meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framdragas på mindre

avstånd än nu är sagt.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning

framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,

som ovap nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen

skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen

icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare

meddelas, utan sa är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan

synnerlig olägenhet användas.

2 morn. Vill någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation

eller inom visst område utföra elektrisk starkströmsledning med lägre

spänning än i 1 mom. sägs och avser ledningen distribution av ström till

fastigheter med olika ägare, söke därtill Konungens tillstånd.

3 mom. Elektrisk starkströmsledning, för vars utförande tillstånd ej erfordras

enligt 1 eller 2 morn., må likväl icke framdragas inom område för allman

väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning, på

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se S. F. S. 1931: 148.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

61

mindre avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun tillhörigt

flygfält utan att Konungen därtill lämnat tillstånd.

h mom. Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej

överstigande fyrtio eller, örn särskilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid

prövning av ansökan örn sådant tillstånd bör hänsyn jämväl tagas till huruvida

behov av anläggningen förefinnes samt huruvida denna kan anses förenlig

med en planmässig elektrifiering. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver

Konungen, under förbehåll av enskild rätt, pa vilket sätt och under

vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.

Därest icke Konungen för särskilt fall annat medgiver, vare tillstånd, som

i 1 mom. avses, förfallet, om anläggningen icke tages i bruk inom tre år från

den dag tillståndet meddelades.

5 mom. Föreligga särskilda skäl att utföra elektrisk stark strömsledning

redan innan erforderligt tillstånd meddelats, må hos Konungen begäras förhandsprövning

av anläggningen ur de synpunkter, som angivits i 4 mom.

Har Konungen förklarat hinder i sådant avseende icke möta mot anläggningen

och är den färdig att tagas i bruk må, i avvaktan på att till Konungen

ingiven ansökan om tillstånd till anläggningen slutligt prövas, tillstånd till

dess nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.

6 mom. Innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken Konungen

meddelat tillstånd, skall vara skyldig att, på framställning av den som

nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande

därav, för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av

priset för strömmens tillhandahållande. Från dylik reglering äro undantagna

statens taxor ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts

för tillhandahållande av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem av

Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena som förbrukarintressena bliva representerade.

Framställning om prisreglering skall ingivas till kommerskollegium, som,

därest framställningen ej vid av kollegium företagen förberedande granskning

finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering prövas

i enahanda ordning; sådan framställning må göras jämväl av anläggningens

innehavare.

Över kommerskollegii eller nämndens beslut må klagan icke föras. Avtal,

stridande mot nämndens beslut, vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare

föreskrifter angående nämndens verksamhet meddelas av Konungen.

7 mom. Var, som utan vederbörligt tillstånd eller i strid mot de vid meddelande

av tillstånd givna föreskrifter nyttjar anläggning, som i denna paragraf

avses, straffes med dagsböter, där ej förseelsen är belagd med straff enligt

allmän strafflag.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 137-

3 §•

1 mom. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströnrsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av fastighet eller om sådant tillstånd att

utföra elektrisk ledning, som i 2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd av fullständig

beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning

på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för

anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare

av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark

den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock,

såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de

fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro belägna

på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser,

som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera

handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning,

som skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,

förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter,

över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen,

inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning

eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som, enligt

vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen,

och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande

må erfordras.

Vad ovan stadgats om skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk

anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock

därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter

samt ägare och innehavare av fastigheter, gälle ej beträffande ansökan

om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.

2 mom. Ansökan om tillstånd, varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs, skall

vara åtföljd av

a) karta, varå angivits antingen läget av den eller de generator- eller transformatorstationer,

varifran elektrisk ström skall tillföras ledningarna, eller

visst område, inom vilket dessa avses skola framdragas,

b) uppgift om spänning och strömart,

c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled eller järnväg, som kommer att

beröras av ledningarna, samt om det sätt, varpå ledningarna äro avsedda att

utföras vid sådan beröring.

Avser ansökningen framdragande av viss till sträckningen bestämd ledning

inom område för dylik trafikled, skall å den ingivna kartan utmärkas det

eller de ställen, där ledningen kommer att beröra trafikleden.

3 mom. Ansökan om förhandsprövning enligt 2 § 5 mom. skall vara åtföljd

av karta, varå anläggningen angivits, ävensom av de uppgifter i övrigt

rörande anläggningen och dess ändamål, som må erfordras för sådan prövning.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

6 §.

Har elektrisk starkströmsanläggning skadats eller dess drift hindrats genom

inverkan av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda

anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han

underlåtit vidtaga de anordningar, som jämlikt 5 § på honom ankommit,

eller eljest skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid anläggningens

utförande eller skötsel; uppkommer skada eller hinder å den anläggning, från

vilken strömmen utgått, och föranleddes skadan eller hindret av vårdslöshet

vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings

innehavare pliktig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet---vardera sidan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Bestämmelsen i 2 § 2 mom. skall icke äga tillämpning å ledningar, som

anslutas till en före lagens ikraftträdande i enlighet med då gällande föreskrifter

utförd lågspänningsanläggning.

Bestämmelserna i 2 § 6 mom. skola icke äga tillämpning å anläggning,

till vilken tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, med mindre Konungen

vid tillståndets meddelande föreskrivit skyldighet för anläggningens

innehavare att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga örn leverans

av elektrisk kraft, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 februari

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 14 januari 1938 tillliandakomraet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4

januari 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§ lagen den 27 juni

1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Karl Lindström.

Förslaget föranledde följande yttranden.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

När utförandet av en elektrisk anläggning förutsätter expropriation jämlikt

1 §, ligger otvivelaktigt i Kungl. Maj:ts hand att göra tillståndet beroende av

en undersökning rörande anläggningens behövlighet eller lämplighet ur allmänt

ekonomiska synpunkter. Att en dylik behovsprövning skulle vara inbegripen

i vad 2 § för närvarande innehåller beträffande koncession såsom

villkor för utförande av vissa sådana anläggningar, är däremot icke antagligt.

Såväl dessa bestämmelsers avfattning som uttalanden från olika håll

vid deras tillkomst ge vid handen, att koncessionsprövningen äger avseende

å den farlighet, som är förbunden med anläggningarna.

Därest koncessionsprövningen erhåller den omfattning, som åsyftas i det remitterade

förslaget, måste det framstå såsom inkonsekvent att, där fråga icke

är om de i 2 mom. avsedda fallen, bibehålla nuvarande undantag för anläggning,

som till hela sin sträckning förlägges under jordytan. Att ett sådant

undantag kunnat uppställas har tydligen haft sin orsak däri, att säkerhetssynpunkten

ansetts i detta fall träda tillbaka. En behovsprövning lärer emellertid

vara lika påkallad i fråga örn en på nämnda sätt utförd anläggning som be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

65

träffande de starkströmsledningar, vilka äro beroende av koncession. Enligt

2 § 3 mom. i det remitterade förslaget kommer visserligen koncession att

erfordras även för anläggning under jordytan, där ledningen skall framdragas

inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg. Ett dylikt förhållande

torde dock icke medföra, att den prövning, som då äger rum i samband

med koncessionen, kan utsträckas till att gälla även behövligheten eller lämpligheten

av anläggningen i dess helhet.

Av dessa skäl anser lagrådet det i 1 mom. under b) upptagna undantaget

böra utgå.

Den avsedda innebörden av stadgandet i 2 § 5 mom. om provisoriskt tillstånd

att utföra elektrisk starkströmsledning synes kunna enklare och riktigare

återgivas utan att därvid användes uttrycket »förhandsprövning av anläggning

ur de synpunkter som angivits i 4 morn.». Anledning torde saknas

att åt sökande av dylikt tillstånd lämna befogenhet att påkalla beslut rörande

själva anläggningen i en vidsträcktare omfattning än som följer av det här

föreliggande särskilda ändamålet, och såsom ledning för Kungl. Maj:t kan

hänvisningen till 4 mom. näppeligen vara nödig eller lämplig. Att de synpunkter,

som hänföra sig till anläggningens behövlighet eller lämplighet, bliva

beaktade vid prövningen lärer få anses självklart, varemot det i 4 mom. jämväl

behandlade spörsmålet örn koncessionstidens längd väl i allmänhet icke

— där ej frågan redan då definitivt avgöres — kan föranleda något uttalande

vid en »förhandsprövning». Vidtages den omformulering, som sålunda

förordas, bör avfattningen av 3 § 3 mom. i erforderlig mån jämkas.

6 §■

Lagrådet:

Den föreslagna ändringen i denna paragraf medför en omreglering av

skadeståndsskyldigheten för det fall att svagströmsanläggning skadas eller

dess drift hindras genom inverkan av elektrisk ström från starkströmsanläggning.

Medan enligt nu gällande rätt skadeståndsskyldighet i nämnda

fall inträder endast då skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid

starkströmsanläggningens utförande eller skötsel, innebär förslaget att de

särskilda regler, som lagen eljest uppställer i fråga om rätt till ersättning

för skada orsakad genom elektrisk ström, även skola äga tillämpning så vitt

angår skada å svagströmsanläggning. Starkströmsanläggningens innehavare

skall alltså svara för skada å svagströmsanläggningen eller hinder i dess

drift, oansett örn vållande förekommit vid utförandet eller skötseln av hans

anläggning och även örn å svagströmsanläggningens sida förelupit vållande.

Frihet från den sålunda utvidgade ansvarigheten inträder dock, om svagströmsanläggningens

innehavare gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller

eljest fall föreligger som avses i 7 §. Därjämte torde enligt grunderna

för stadgandet i 9 § andra stycket samma ansvarighet bortfalla, när svagströmsanläggningen

utförts efter det starkströmsanläggningens utförande på
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 137. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

börjades och därigenom under de i paragrafen angivna omständigheterna

väsentlig risk för skadans inträffande uppkommit.

Det kan ifrågasättas huruvida en sålunda utsträckt skadeståndsskyldighet

är påkallad i förhållandet mellan starkströmsanläggning och svagströmsanläggning.

En anläggning av det senare slaget är med hänsyn till sin beskaffenhet

och sin särskilda mottaglighet för skada genom den elektriska strömmens

inverkan icke helt jämförlig med annan egendom, för vilken fara kan

uppkomma genom starkströmsanläggningen, och det är i riktig uppfattning

härav som stadgande^ i förevarande paragraf tillkommit. Särskilt synes

tvekan kunna råda huruvida det är lämpligt att svagströmsanläggnings innehavare

skall äga allmän och oinskränkt rätt till skadestånd även då — bortsett

från grov vårdslöshet —- skada uppkommer genom vållande å hans sida.

Därigenom försvagas den anledning till aktsamhet vid anläggningens utförande

och skötsel som nu föreligger. I viss mån står också förslagets

ståndpunkt i strid med den uppfattning som fått uttryck i lagens 5 §. Lagstiftaren

har där tydligen utgått från att, då svagströmsanläggning utföres

i närheten av en redan befintlig starkströmsanläggning, den förra anläggningens

innehavare i regel har att själv vidtaga erforderliga anordningar till

förebyggande av skada eller hinder i anläggningens drift genom induktion

från starkströmsanläggningen. Visserligen torde till en del dylika olägenheter

av lagändringen komma att utjämnas på grund av den speciella skadeståndsregeln

i 9 § andra stycket, men de lära icke bliva helt undanröjda.

Oavsett nu anförda betänkligheter emot den ifrågasatta ändringen av skadeståndsreglerna

i förhållandet mellan starkströms- och svagströmsanläggningar

kan mot förslaget jämväl invändas, att däri icke tillräckligt beaktats

sambandet med vissa andra bestämmelser i lagen.

I detta avseende må erinras örn de regressbestämmelser, som enligt 9 § första

stycket gälla särskilda elektriska anläggningar emellan i avseende å skada,

som vid överledning av ström från en anläggning till en annan tillskyndats

tredje man. Därest överledningen inträffat mellan en starkströmsanläggning

och en svagströmsanläggning samt orsakats genom vårdslöshet vid

den senare anläggningens utförande eller skötsel utan att vårdslösheten varit

av grov beskaffenhet, skall svagströmsanläggningens innehavare å ena sidan

på grund av den föreslagna ändringen i 6 § äga att av starkströmsledningens

innehavare utfå gottgörelse för skada å den egna

anläggningen men å andra sidan jämlikt omförmälda regressregler

samtidigt vara pliktig att slutligt svara för den skada, som uppkommer

för tredje man, och alltså i händelse skadan ersatts av starkströmsanläggningens

innehavare vara skyldig att till denne återgälda vad han utgivit. Ett

sådant resultat, vilket endast i begränsad omfattning kan undvikas genom

stadgandet i 9 § andra stycket, är näppeligen att anse såsom tillfredsställande.

Av vad här anförts torde framgå, att de för denna lag säregna skadeståndsbestämmelserna

äga sådant inbördes sammanhang att fristående jämkningar

måste erbjuda avsevärda svårigheter. Utan att underkänna de skäl, vilka

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 137.

67

kunnat åberopas till stöd för en ändring i den av förslaget angivna riktningen,

kan lagrådet icke tillstyrka, att en dylik lagstiftningsåtgärd vidtages

annorledes än i samband med att lagens skadeståndsregler göras till föremål

för en allmännare översyn. Får i enlighet härmed ändringsförslaget till

6 § utgå, böra erforderliga ändringar vidtagas i förslagets rubrik och ingress.

Med avseende å den lagändring, som innefattas i den föreslagna lydelsen

av 6 §, erinrar lagrådet, att i tidigare jämförligt fall särskilt övergångsstadgande

icke ansetts erforderligt, enär av allmänna rättsgrundsatser finge anses

följa att nya lagen ej ägde tillämpning i fråga örn skada som inträffat före

lagens ikraftträdande (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1934 s. 344).

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:

I ett av de sakkunniga för elektriska kontrollväsendet avgivet betänkande

(Statens off. utredn. 1935: 53) har förordats en statlig reglering av behörigheten

att utföra elektriskt installationsarbete, därvid behörighetsbestämmelserna

i olika avseenden skulle skärpas. De sakkunniga hava i samband härmed

föreslagit att de, som uppfyllde de skärpta kraven, skulle få fritt utöva installatörsyrket

utan andra inskränkningar än som följde av eventuell begränsning

i den meddelade behörigheten eller av entreprenörsbestämmelser,

utfärdade med stöd av statligt bemyndigande. Härför erfordrades emellertid,

att strömleverantörerna icke finge godtyckligt begränsa antalet installatörer

vid anslutna anläggningar eller uppställa fordringar av mera personlig

art för erhållande av entreprenörsrätt. Strömleverantörernas befogenheter i

fråga om entreprenörsväsendet borde överhuvud taget icke få sträcka sig utöver

en i den nya behörighetsförordningen närmare angiven ram.

De sakkunniga ansågo emellertid den ifrågasatta regleringen av entreprenörsväsendet

knappast kunna i administrativ väg genomföras allenast på

grund av bemyndigandet i 15 § förevarande lag, utan föreslogo ett tillägg till

paragrafen innefattande bemyndigande för Konungen att bestämma, vilka

villkor leverantör av elektrisk ström äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt

i fråga om utförande, förändring eller reparation av elektriska

anläggningar, anslutna till leverantören tillhörig distributionsanläggning.

Enligt remissprotokollet har föredragande departementschefen funnit en

statlig reglering av entreprenörväsendet motiverad och ansett sig kunna principiellt

instämma med de sakkunniga i fråga om sättet för regleringen. Emellertid

har departementschefen antagit befogenhet för Kungl. Majit att verkställa

sådan reglering redan vara inrymd i 15 §, varför det av de sakkunniga

föreslagna tillägget befunnits obehövligt.

Detta antagande lärer dock icke vara riktigt. Av lagens innehåll och syltning

framgår att med det i 15 § givna bemyndigandet avsetts meddelande av

föreskrifter i avseende å anläggnings tekniska utförande och skötsel och att

det icke kan hava inbegripit ett reglerande ur näringspolitiska synpunkter av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

installationsverksamheten. Detta bekräftas också av särskilda utskottets uttalande

vid stadgandets tillkomst. Enligt detta vore de föreskrifter, som Kungl.

Maj :t bemyndigades utfärda, att betrakta såsom ett viktigt och nödvändigt

komplement till lagens bestämmelser i så måtto att ansvarsfördelningen och

i vissa fall frihet från ansvar måste bliva beroende på de givna föreskrifterna

(jfr Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II årg. 1904 art. 6 s. 58). Med hänsyn härtill

och då den tilltänkta regleringen icke torde kunna företagas på grund av

Kungl. Maj:ts allmänna befogenhet lärer därför erfordras stöd av uttrycklig

lagbestämmelse.

Justitierådet Afzelius:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter finner jag ifrågasatta bestämmelser

rörande entreprenörsverksamheten vara av den beskaffenhet att stadgandet

i 15 § icke kan anses äga avseende å dem. Av departementschefens

uttalanden synes emellertid icke böra slutas, att utfärdande i administrativ

väg av föreskrifter med det innehåll, som i allmänna drag berörts i remissprotok«~»]let,

måste komma att innebära en alltför vittgående utövning av

Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Befinnes vid ärendets närmare

behandling, att erforderliga regler icke kunna hållas inom detta område,

bör enligt min uppfattning frågan lösas i den vanliga för stiftande av

allmän civillag gällande ordningen. Ämnet har icke sådan begränsning eller

i övrigt sådant sammanhang med här förevarande lag, att beslutanderätten,

där den anses icke eljest tillhöra Kungl. Maj:t, lämpligen kan anknytas till

ett i samma lag löst infogat bemyndigande.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

69

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 18 februari 1938.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,

Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld,

lagrådets den 7 februari 1938 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4

januari 1938 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2, 3

och 6 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser

örn elektriska anläggningar.

Föredraganden anför:

Lagrådets förslag om borttagande av det i 2 § 1 inom. under b) upptagna

undantaget beträffande ledningar, som till hela sin sträckning förläggas under

jordytan, innebär, att i fråga örn starkströmsledningar med högre spänning

än 250 volt till jord skyldighet att söka tillstånd av Kungl. Majit skulle

införas i flertalet fall. Enligt mom. 3 i det remitterade förslaget erfordras

dylikt tillstånd beträffande jordledningar endast i den mån ledningarna beröra

allmän väg, vattentrafikled eller järnväg.

Den av lagrådet berörda frågan har, såsom jag tidigare framhållit, varit

föremål för behandling av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet. Vid

framläggande av sitt med hänsyn till fortsatt tillämpning av behovsprövning

utarbetade förslag till skärpningar av koncessionsskyldigheten förklarade

sakkunniga, att de haft under övervägande, huruvida icke konsekvensen

fordrade, att även i jorden förlagda ledningar med högre spänning gjordes

koncessionspliktiga, men att de stannat för att en dylik skärpning borde

kunna undvikas.

Förslag om ändringar i av lagrådet avsedd riktning hava icke framkommit

i över sakkunnigbetänkandet införskaffade yttranden.

För egen del vill jag understryka, att underjordiska ledningar med högre

spänning i främsta rummet komma till användning inom större samhällen.

Med hänsyn till att utvidgningar av ledningsnäten där ske i stor omfattning

anser jag en koncessionering av varje särskild ledning icke kunna ifrågakomma.

Men ej heller införande av mera allmänt avfattade koncessioner

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 137-

av ifrågavarande natur bör enligt mitt förmenande äga rum, enär distributionsförhållandena

inom dylika samhällen i stort sett icke synas påkalla behovsprövning

från statens sida. Vad åter angår landsbygden torde i jorden

förlagda ledningar på grund av de väsentligt större kostnader, som äro förenade

med sådan anordning, förekomma i relativt begränsad omfattning. Ett

införande av koncessionsplikt enbart såsom en konsekvens av övriga koncessionsbestämmelser

synes icke motiverat. Något hinder för att vid prövning

av ansökningar om tillstånd att framdraga underjordiska ledningar

inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg i skälig omfattning

tillämpa behovsprincipen torde likväl ej böra föreligga.

Med hänsyn till sålunda anförda praktiska synpunkter kan jag icke förorda

den av lagrådet föreslagna ändringen i 2 § 1 mom. En skärpning av

koncessionsplikten i sådant avseende torde i varje fall utan olägenhet kunna

tillsvidare anstå.

Med anledning av vad lagrådet framhållit hava 2 § 5 mom. och 3 § 3 mom.

i lagförslaget delvis omformulerats. Dessutom hava några smärre jämkningar

av redaktionell natur vidtagits i andra delar av nämnda paragrafer.

Vid anmälan av ärendet den 4 nästlidna januari uttalade jag viss tvekan beträffande

ett genomförande av den ifrågasatta ändringen i 6 §, innan skadestandsbestämmelserna

i sin helhet tagits under närmare omprövning. Med

hänsyn till vad lagrådet framhållit vid sin granskning av förslaget i denna

del anser jag mig icke böra vidhålla, att frågan nu underställes riksdagen.

Vid överarbetning av förslaget har därför 6 § icke medtagits. Tilläggas

må, att användandet av brottsäkra korsningsanordningar, vilket föranledde

telegrafstyrelsens framställning i förevarande ämne, ur teknisk synpunkt behandlas

i det förslag till nya säkerhetsföreskrifter för utförandet av elektriska

starkströmsanläggningar, som av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet

överlämnats.

Beträffande den vid min tidigare anmälan behandlade frågan om viss

reglering av entreprenörväsendet på det elektriska installationsområdet har

lagrådet ansett föreskrifter av dylik art icke kunna av Kungl. Majit meddelas

med stöd av gällande stadgande i 15 § 1902 års lag. Tre ledamöter av lagrådet

hava därjämte framhållit, att den tilltänkta regleringen icke heller

syntes kunna företagas på grund av Kungl. Majits allmänna befogenhet. Vid

sådant förhållande har jag ansett bestämmelse örn särskilt bemyndigande

för Kungl. Majit i nämnda avseende lämpligen böra intagas i lagen. I förslaget

har därför till 15 § fogats ett nytt stycke, som med en mindre jämkning

avfattats i överensstämmelse med vad sakkunniga för elektriska kontrollväsendet

därutinnan föreslagit.

Rubriken och ingressen till lagförslaget hava ändrats i anslutning till vad

jag nu förordat.

Förediaganden hemställer, att det inom handelsdepartementet sålunda

överarbetade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen

den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lal
-

li

anläggningar, mätte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

Doktrin (2)

  1. Patrik Södergren, Kompetensfördelningen i mål om elavgifter. Några anteckningar om rättsutvecklingen sedan 1994, FT 2013 nr 2 s. 173, på s. 185, 186 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Ulf Stridbeck, Vem behöver prisregleringsnämnden?, SvJT 1993 s. 754, på s. 755, 756, 757, 760 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:365 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ leujen den 27 juni 1902 a1 i texten
  2. 1LU 1938:51 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902 s. 1 i texten
  3. BevU 1938:31 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 6 i texten
  4. AK 5TU 1938:2 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts memorial nr 2 a1 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 2 dokument.

  1. SvJT 1993 s. 754 Ulf Stridbeck, Vem behöver prisregleringsnämnden? s. 755 · s. 756 · s. 757 · s. 760 i texten
  2. FT 2013 s. 173 Patrik Södergren, Kompetensfördelningen i mål om elavgifter. Några anteckningar om rättsutvecklingen sedan 1994 s. 185 · s. 186 i texten