Sök i Ratio Lex

Angående anslag till Vattendomstolarna: Avlöningar

1938-10-01 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:143, Angående anslag till Vattendomstolarna: Avlöningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts. proposition nr 143.

1

Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till

Vattendomstolarna: Avlöningar; given Stockholms

slott den A februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den A februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra

regleringen för budgetåret 1938/1939 av utgifterna under riksstatens andra

huvudtitel, anmärkte jag under anslagspunkten [24], avseende anslag till

Vattendomstolarna: Avlöningar, att med anledning av en pågående utredning

angående förflyttning av Västerbygdens vattendomstol samma anslag

tills vidare endast syntes böra beräknas i riksstaten och att slutligt anslagsBihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

äskande senare torde få göras. I anslutning härtill hemställde jag, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret 1938/1939 beräkna

ett förslagsanslag av 234,800 kronor. Denna hemställan blev av

Kungl. Majit bifallen.

Sedan berörda utredning numera avslutats, får jag ånyo underställa

Kungl. Majit ifrågavarande anslagsbehov.

Anslaget till Vattendomstolarna: Avlöningar — vilket erhöll sin nuvarande

beteckning i samband med tillkomsten den 1 juli 1935 av den nya riksstatsuppställningen

— är för innevarande budgetår uppfört med ett belopp

av 221,100 kronor. För dispositionen av anslaget gäller enligt Kungl. Majits

brev den 11 juni 1937 följande

Avlömngsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .. kronor 131,700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ............................... » 9,000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m...........kronor 67,700

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis

........................ » 3,200 » 70,900

4.

Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ..........................

9,500

Summa kronor 221,100.

Under budgetåren 1935/1936 och 1936/1937 innefattade avlöningsstaten

jämväl vissa anslagsposter för bestridande av kostnaderna för personalförstärkning

vid Västerbygdens vattendomstol i anledning av det där då anhängiga

målet örn reglering av sjön Vänern.

Vattendomstolarnas organisation ni. ni.

Genom den av 1918 års lagtima riksdag antagna och den 28 juni samma

år utfärdade vattenlagen, vilken trädde i kraft med ingången av år 1919, inrättades

för behandlingen av vattenmål i första instans särskilda domstolar,

benämnda vattendomstolar. Enligt 11 kap. 9 § vattenlagen bestämmes antalet

vattendomstolar av Kungl. Majit, som jämväl förordnar om vattendomstolarnas

domsområden. Vattendomstol består enligt 11 kap. 2 § vattenlagen

av en lagkunnig, i domarevärv erfaren ordförande, benämnd vattenrättsdomare,

två vattenrättsingenjörer med sakkunskap och erfarenhet, den

ene särskilt beträffande byggande i vatten (vattenbyggnadsteknisk ingenjör)

och den andre särskilt i frågor örn torrläggning av mark (agrikulturteknisk

ingenjör), samt två vattenrättsnämndemän. I vissa fall, nämligen då an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143. 3

läggning, företag eller annat varom i vattenmål är fråga är utan nämnvärd

inverkan å vattenförhållandena och ej heller motstående intresse av någon

betydelse därav beröres, är vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren

och vattenrättsnämndemännen samt allenast den ene av vattenrättsingenjörerna.

— Vid vattendomstol äro vidare anställda en lagkunnig sekreterare,

benämnd vattenrättssekreterare, samt i mån av behov amanuenser

med juridisk utbildning och skrivbiträden. För varje vattendomstol finnes

kansli med förläggningsort enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

Vattendomstolarna voro ursprungligen fem till antalet, benämnda Norrbygdens,

Mellanbygdens, Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens

vattendomstolar, och med kanslier förlagda till respektive Umeå, Sundsvall,

Stockholm (åren 1919—1921 Hedemora), Stockholm och Vänersborg. Personalen

vid desamma — jämväl den dömande — var tillsatt allenast på

förordnande därvid de tio vattenrättsingenjörstjänstema anordnats såsom

bisysslor vid sidan av annan statlig ingenjörstjänst.

I en den 29 februari 1932 till riksdagen avlåten proposition, nr 164, framlade

Kungl. Maj:t förslag till vissa förändringar med avseende å vattendomstolarnas

organisation. Till grund för propositionen låg ett av särskilt tillkallade

sakkunniga den 29 september 1931 avgivet betänkande. Detta —

vilket tryckts såsom särskild bilaga till nämnda proposition — innebar ingen

ändring i fråga om ledamotssammansättningen i vattendomstolen. Däremot

innefattade betänkandet förslag om vattendomstolarnas överförande från

extra till ordinarie stat. Därvid skulle, genom uppdelning av Mellanbygdens

vattendomstols område å Norrbygdens och österbygdens vattendomstolar,

domstolarnas antal minskas från fem till fyra samt vattenrättsdomarna och

vattenrättsingenjörerna erhålla fullmakt å sina tjänster. I samband härmed

skulle vattenrättsingenjörsbefattningarna organiseras såsom självständiga

tjänster. Då vid en dylik anordning full sysselsättning icke kunde beredas

dåvarande antal av tio vattenrättsingenjörer, två vid varje vattendomstol,

föreslogs antalet ingenjörer skola nedbringas. De sakkunniga beräknade

det vid heltidstjänstgöring behövliga antalet till sju, fyra vattenbyggnadstekniska

och tre agrikulturtekniska ingenjörer. Av dessa skulle de fyra förstnämnda

tjänstgöra envar vid en vattendomstol, varemot, då antalet vattendomstolar

komme att överstiga antalet agrikulturtekniska ingenjörer, en fördelning

av dessas tjänstgöring mellan olika domstolar bleve erforderlig. Denna

fördelning föreslogs verkställd sålunda, att den för nordliga delen av landet

avsedda vattendomstolen, Norrbygdens vattendomstol, finge sig tilldelad

en torrläggningssakkunnig ingenjör och de tre sydliga domstolarna gemensamt

erhölle två dylika ingenjörer. Bland annat för möjliggörande av de

sistnämndas tjänstgöring vid mer än en domstol föreslogs, att dessas kanslier

förlädes till en och samma ort, därvid kansliet för Västerbygdens vattendomstol

borde flyttas från Vänersborg till Stockholm, varest österbygdens och

Söderbygdens vattendomstolars kanslier redan voro belägna. 1 övrigt innebar

förslaget, att för avarbetande av uppkommen arbetsbalans eller vid anhopning

av göromål vid någon av vattendomstolarna en biträdande vatten
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

rättsdomare skulle kunna där anställas samt att vattenrättssekreterartjänsterna

med hänsyn till desammas karaktär av passagetjänster bibehöllos såsom

icke ordinarie. — Den avdelning av Västerbygdens vattendomstol, som

inrättats för handläggning av målet rörande reglering av sjön Vänern, berördes

icke av de sakkunnigas förslag.

I de sakkunnigas sålunda i stora drag återgivna organisationsplan — vilken

varit föremål för yttranden av vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och lantbruksstyrelsen samt vissa därav berörda sammanslutningar,

nämligen Svenska vattenkraftföreningen och Svenska teknologföreningen,

samt därvid i huvudsak vunnit vederbörandes anslutning — gjordes

i propositionen inga andra avvikelser, än att förslaget om biträdande vattenrättsdomare

icke upptogs och att antalet vattenbyggnadstekniska ingenjörer

vid de tre till förläggning i Stockholm avsedda vattendomstolarna föreslogs

bliva allenast två.

I anledning av propositionen hemställdes i en inom andra kammaren väckt

motion, nr 474, bland annat, att riksdagen måtte besluta, att Västerbygdens

vattendomstol skulle förläggas till lämplig plats inom sin domkrets och icke

förflyttas till Stockholm.

Statsutskottet, till vars behandling såväl propositionen som ock nämnda

motion hänvisades, hemställde i sitt utlåtande nr 99, att riksdagen måtte

i anledning av propositionen och med avslag å motionen besluta i enlighet

med det i propositionen framlagda organisationsförslaget.

Vid propositionens behandling i kamrarna framförde en del talare betänkligheter

mot den ifrågasatta centraliseringen till Stockholm av de tre

sydligaste domstolarna, varjämte uttalades en önskan, att frågan om domstolarnas

förläggning måtte göras till föremål för en förnyad omprövning. I anledning

härav förklarade dåvarande departementschefen, under erinran att

frågan om förläggningsorterna ankomme på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande,

att han för sin del gärna skulle tillmötesgå önskemålet örn ytterligare

utredning på denna punkt eller i varje fall taga denna fråga under förnyad

omprövning, samt att det i varje fall syntes kunna ställas i utsikt, att

Västerbygdens vattendomstol skulle få bibehålla sin förläggning i västra

Sverige under den tid det vid nämnda domstol anhängiga målet om sjön

Vänerns reglering vore föremål för behandling; man finge då en erfarenhet

av denna splittrade förläggning och kunde längre fram fatta slutlig ståndpunkt

till frågan, huruvida en sådan anordning kunde för framtiden bibehållas

eller icke.

Propositionens organisationsförslag biträddes av riksdagen enligt dess

skrivelse nr 237.

Bestämmelserna rörande den nu gällande organisationen, vilken tillämpats

från och med den 1 januari 1933, återfinnas dels, såsom nämnts, i vattenlagen,

dels ock uti vissa i administrativ ordning utfärdade författningar,

nämligen kungörelsen den 7 oktober 1932 (nr 451) örn antalet vattendomstolar

i riket, deras domsområden och kansliorter samt stadgan den 9 december

1932 (nr 565) angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna. Enligt

dessa bestämmelser skola domstolarna vara till antalet fyra samt benämnas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

5

Norrbygdens vattendomstol, Österbygdens vattendomstol, Söderbygdens

vattendomstol och Västerbygdens vattendomstol med kanslierna förlagda

tillsvidare till följande orter, nämligen Norrbygdens till Umeå,

Österbygdens och Söderbygdens till Stockholm samt Västerbygdens

till Vänersborg. Vid domstolarna äro, förutom annan personal, såsom

ordinarie befattningshavare anställda fyra vattensrättsdomare och sex

vattenrättsingenjörer, därav tre vattenbyggnadstekniska och tre agrikulturtekniska

ingenjörer. Av vattenrättsingenjörema äro en vattenbyggnadsteknisk

och en agrikultur teknisk ingenjör anställda vid Norrbygdens

vattendomstol samt två vattenbyggnadstekniska och två agrikulturtekniska

ingenjörer vid österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar

gemensamt. Utav de vid sistnämnda vattendomstolar gemensamt anställda

vattenrättsingenjörema har en, med sakkunskap särskilt i fråga om

byggande i vatten, fått sin stationeringsort bestämd till Vänersborg, medan

de övriga eller således en vattenbyggnadsteknisk ingenjör och båda de agrikulturtekniska

ingenjörerna blivit stationerade i Stockholm. Beträffande

tjänstgöringen för vattenrättsingenjör, som samtidigt är anställd vid mer

än en domstol, gäller (5 § i stadgan) att densamma fördelas mellan domstolarna

enligt plan, som efter samråd med ingenjören för lämplig tidsperiod

fastställes av vattenrättsdomarna i de domstolar, vid vilka han innehar

anställning. Vid uppgörande av sådan plan skall särskilt iakttagas,

att ingenjörens tjänstgöring utom stationeringsorten kan äga rum i såvitt

möjligt sammanhängande följd samt att statsverkets kostnader för resor

och dagtraktamenten i möjligaste mån begränsas. Vattenrättsingenjör

åligger, bland annat, att, då han icke är upptagen av sammanträde med

vattendomstolen eller av undersöknings- eller besiktningsförrättning, i enlighet

med de föreskrifter vattenrättsdomaren meddelar och, då ingenjören

är anställd vid mer än en domstol, den för hans tjänstgöring fastställda planen

deltaga i arbetet å vattendomstolens kansli. — Enligt de ifrågavarande

bestämmelserna omfattar Västerbygdens vattendomstols domsområde de delar

av Jönköpings län som tillhöra Fylleåns, Nissans, Ätrans och Vänerns

vattenområden, den del av Kronobergs län som tillhör Fylleåns vattenområde,

den del av Hallands län som är belägen norr örn vattendelaren mellan

Lagans vattenområde, å ena, och Fylleåns med flera vattendrags vattenområden,

å andra sidan, Skaraborgs län med undantag av de delar som höra till

Hjälmarens och Vätterns jämte Motalaströms vattenområden, Älvsborgs län,

Göteborgs och Bohus län, Värmlands län, den utmed gränsen till sistnämnda

län belägna del av Kopparbergs län som hör till Vänerns vattenområde, samt

den del av Örebro län som tillhör sistnämnda vattenområde.

Förläggningen av Västerbygdens vattendomstols kansli.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att enligt den av statsmakterna år

1932 beslutade omorganisationen av vattendomstolarna jämväl kansliet för

Västerbygdens vattendomstol varit avsett att förläggas till Stockholm. Att

denna domstol likväl bibehållits vid sin förläggning i Vänersborg har varit

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

att anse såsom ett provisorium, närmast betingat av den vid domstolen vid

tiden för omorganisationen alltjämt pågående behandlingen av målet rörande

sjön Vänerns reglering.

Hos Kungl. Maj :t föreligga numera åtskilliga framställningar örn definitivt

bestämmande av Västerbygdens vattendomstols förläggning. Sålunda har

vattenrättsdomaren vid nämnda vattendomstol Anton Thelin i skrivelse av

den 16 januari 1937 hemställt om Kungl. Maj:ts förordnande att domstolen

skall från och med den tid, Kungl. Majit kunde finna gott bestämma, vara

förlagd till Stockholm. Å andra sidan har hemställts, av stadsfullmäktige

i Vänersborg, jämlikt beslut vid sammanträde den 9 februari 1937, att

domstolen alltjämt måtte få kvarbliva i Vänersborg och av Västra avdelningen

av Sveriges advokatsamfund i skrivelse av den 16 april 1937 att

Kungl. Majit måtte dels besluta att, så snart målet om Vänerns reglering blivit

av vattendomstolen avdömt, densamma skall förläggas till Göteborg,

dels ock vidtaga de ändringar beträffande vattenrättsingenjörernas tjänstgöring

vid domstolen som med anledning härav ansåges böra äga rum.

Innan jag ingår på de sålunda föreliggande framställningarna, torde närmare

redogörelse få lämnas för de synpunkter, som tidigare framförts på frågan

om Västerbygdens vattendomstols förläggning och på vissa därmed sammanhängande

frågor.

Med vattenrättsingenjörsbefattningarnas anordnande såsom heltidstjänster

åsyftades en förstärkning av den tekniska sakkunskapens insats i domstolarnas

verksamhet och ett åvägabringande därigenom av ökade möjligheter till

det nära samarbete mellan såväl vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna

som ock mellan dessa sistnämnda inbördes, varav vattenmålens allsidiga

utredning och snabba avgörande är i hög grad beroende. Rörande

betydelsen av vattenrättsingenjörernas medverkan i domstolsarbetet samt

vikten av samarbete mellan domstolsledamöterna anfördes i det förutnämnda

sakkunnigbetänkandet (sid. 52—55) bland annat följande:

De mål, vilka det tillkomme vattendomstol att pröva, vore av ganska skiftande

art. De viktigaste torde vara sådana, däri fråga vore om tillstånd till

utförande av anläggning för uttagande av vattenkraft eller för vattenreglering

eller som anginge verkställande av torrläggningsföretag eller inrättande av

allmän flottled. I alla dessa mål vore det rättsliga avgörandet på det intimaste

förknippat med ett ingående bedömande av företagets tekniska verkningar,

dess såväl privatekonomiska som statsekonomiska och i viss mån

även sociala betydelse, dess inverkan på fiske, farled och andra allmänna

intressen o. s. v. Tydligen vore det i första hand för utredning och prövning

av de förekommande tekniska spörsmålen som vattenrättsingenjörernas deltagande

i domstolsarbetet påkallades. Men lika givet vore, att utförandet

av de ekonomiska beräkningar, vilka vore nödvändiga för bedömande av ett

ifrågasatt företags tillåtlighet och genomförbarhet, främst ankomme på vattenrättsingenjörerna.

Att de ekonomiskt-tekniska frågorna vore av en utomordentlig

betydelse i vattenmål, läge i sakens natur och hade genom vattenlagstiftningen

i särskild grad framhävts. På vattenrättsingenjörernas insats i

vattendomstolsarbetet måste vid sådant förhållande ställas stora krav. Man

måste fordra, icke blott att de ägde framstående skicklighet och erfarenhet i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

avseende å de tekniska och ekonomiska frågornas utredande och bedömande,

utan även att de vore i tillfälle att åt dessa frågor ägna tillräcklig tid och

intresse. Detta vore så mycket viktigare som utredningen och det huvudsakliga

bedömandet av dessa spörsmål vore förlagda till vattendomstolen

såsom första instans i vattenmål. Det krav på skyndsamhet, som borde ställas

på all rättsskipning, gjorde sig i särskilt hög grad gällande i fråga örn

domstolsbehandlingen av vattenrättsliga spörsmål. Med hänsyn till de stora

ekonomiska intressen, som i regel vore förknippade med vattenmålen, framträdde

här vikten av ett snabbt avgörande ännu starkare än eljest. För vinnande

av ett gott resultat av vattendomstolarnas arbete såväl med avseende

å den sakliga prövningen av förekommande mål som beträffande önskvärd

skyndsamhet med målens behandling och avgörande vore det av stor vikt,

att ett nära samarbete kunde äga rum såväl mellan vattenrättsdomaren och

vattenrättsingenjörerna som mellan dessa sistnämnda inbördes. Med den

dåvarande domstolsorganisationen hade samarbetet inom domstolarna vid

målens förberedande behandling icke kunnat i önskvärd omfattning genomföras.

Och detta hade i sin ordning utom andra nackdelar medfört, att vattenrättsdomaren

måst använda stor del av sin arbetstid för att på egen hand

sätta sig in i förekommande tekniska frågor och att hans arbetsbörda över

huvud taget varit tyngre än den skulle blivit med ett mera omfattande biträde

av ingenjörer.

För den nya organisationen av vattendomstolarna föreslogo, såsom nämnts,

de sakkunniga en minskning av vattendomstolarnas antal till fyra och

av vattenrättsingenjörernas antal till sju, därav fyra vattenbyggnadstekniska

och tre agrikulturtekniska ingenjörer. I fråga örn ingenjörernas antal anfördes

i betänkandet (sid. 63—65, 67 o. 68):

Flera olika förslag hade tidigare framkommit angående sättet för åvägabringande

av en reducering av vattenrättsingenjörernas antal. Sålunda hade

det föreslagits, att med bibehållande av det dåvarande antalet vattendomstolar

och deras förläggning till skilda orter heltidstjänster skulle inrättas för

tre vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörer med skyldighet för var

och en av dem att samtidigt ägna sig åt arbetet vid två särskilda domstolar.

Tjänstgöringsskyldigheten skulle lämpligen kunna fördelas mellan de olika

domstolarna så, att ingenjören tjänstgjorde viss tid, exempelvis varannan

vecka, vid vardera domstolen. Emot en dylik uppdelning av ingenjörernas

tjänstgöring kunde emellertid anmärkas, att stora svårigheter skulle uppstå

för ett lämpligt och praktiskt ordnande av de särskilda domstolarnas arbete

och att genom ingenjörernas ofta återkommande resor från den ena till den

andra domstolens förläggningsort mycken arbetstid komme att förspillas

och icke obetydliga kostnader föranledas. I sistnämnda hänseende finge

framhållas, att en ingenjör, som vore bosatt å den ort där den ena domstolen

vore förlagd, givetvis måste tillerkännas rätt till särskild ersättning för

den tid, då han måste uppehålla sig å den andra domstolens förläggningsort.

Den viktigaste anmärkningen mot den föreslagna anordningen med

uppdelning av samme ingenjörs tjänstgöring på olika till skilda orter förlagda

domstolar vore emellertid, att med densamma syftet med vattenrattsingcnjörsbefattningarnas

omläggning till heltidstjänster skulle till stor del

förfelas, särskilt i det hänseendet att det avsedda ständiga samarbetet mellan

vattenrätIsdomare och vattenrättsingenjörerna icke skulle kunna genomföras.

, ... ,

Eli annat, av vattenrättsdomarnas majoritet framlagt förslag örn sammanslående

av de dåvarande vattendomstolarna till en gemensam, till huvudstastaden

förlagd vattendomstol, som med fyra vattenrättsdomare och tre vat
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiinc/L Maj:ts proposition nr 143.

tenrättsingenjörer av vartdera slaget ävensom en biträdande ingenjör

skulle arbeta å fyra särskilda avdelningar, varje avdelning med, i första

hand, viss geografisk del av landet till verksamhetsområde, syntes från

vissa synpunkter vara värt beaktande. Emot detsamma hade emellertid

anmärkts, att genom vattendomstolarnas sammanslagning till ett centralt

ämbetsverk den rättssökande allmänheten i mera avlägset belägna trakter

skulle praktiskt taget betagas möjligheten att personligen ''infinna sig

å vattendomstolskansliet för ingivande av ansökningar, uttagande av

stämning m. m. och att befolkningen i sådana trakter därför komme att

förlora känslan av samhörighet med och måhända även förtroendet för domstolen.

Att denna anmärkning icke saknade visst berättigande vore uppenbart,

även om det icke finge förglömmas, att jämväl vid lokal förläggning

av vattendomstolarna den betydande utsträckningen av varje domstols område

gjorde, att för större delen av befolkningen inom detsamma personliga

besök a domstolskansliet vore förenade med betydande kostnader och olägenheter.

I själva verket torde också förhållandena hava utvecklat sig därhän,

att i de allra flesta fall hänvändelse till vattendomstolarna skedde medelst

post eller telefon och icke genom personliga besök. Vad som mest

talade mot det omförmälda centralisationsförslaget syntes vara, att resorna

för den avdelning av den centrala vattendomstolen, vilken skulle hava att

behandla frågor rörande övre Norrlands vattendrag, i många fall bleve så

tidsödande och besvärliga, att undersökningar och besiktningar sannolikt

icke komme att verkställas av vattenrättsingenjörerna utan uppdroges åt

andra, mera närbeläget boende sakkunniga, med den påföljd att vattenrättsingenjörerna

måhända icke förvärvade tillräckligt ingående kännedom

örn de hydrografiska och ekonomiska förhållandena inom vissa delar av

domstolsområdet.

Till lösning av frågan om vattenrättsingenjörernas bestämmande till sådant

antal, att full sysselsättning kunde beredas dem med arbetet i och vid vattendomstolarna,

hade framkommit ännu ett förslag, vilket syntes förtjänt

av viss uppmärksamhet. Detta förslag ginge ut på att vattendomstolarnas

antal skulle begränsas till tre med förläggning, den för norra delen av landet

avsedda till lämplig stad i Norrland och de båda andra till resp. Stockholm

och Göteborg. Vid var och en av dessa domstolar skulle fast* anställas en

vattenrättsdomare och två vattenrättsingenjörer, en av vartdera slaget, samt

dessutom — enär det uppenbarligen skulle bliva omöjligt för en vattenrättsdomare

att medhinna behandlingen av samtliga till hans vattendomstol hörande

inål — en biträdande vattenrättsdomare eller förste sekreterare med

skyldighet att handlägga de domargöromål, som till honom överlämnades.

Den huvudsakligaste anmärkningen mot detta förslag hade varit, att det

måste anses i hög grad otillfredsställande, att en stor del — omkring hälften

— av vattenmålen skulle komma att regelmässigt behandlas och avgöras

av en domare med sämre kompetens och mindre självständig ställning

än den egentliga vattenrättsdomaren. Med hänsyn tili denna anmärkning,

vars riktighet icke kunde förnekas, syntes icke heller ifrågavarande

förslag böra läggas till grund för frågans lösning.

Tanken att minska antalet vattendomstolar samtidigt därmed att vatlenrättsingenjörernas

antal nedbringades så, att full sysselsättning kunde beredas

dem, syntes emellertid vara värd att taga fasta på, även om därvid

borde eftersträvas, att minsta möjliga ändring gjordes i de dåvarande förhållandena

beträffande domsområdena. Därest en av de två norrländska

vattendomstolarna indroges och i samband därmed vissa jämkningar gjordes

beträffande domstolarnas verksamhetsområden, kunde nian antaga, att

med en vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör i envar av de fyra vat
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

9

tendomstolar, mellan vilka hela landet sålunda skulle uppdelas, full sysselsättning

skulle kunna beredas var och en av dessa ingenjörer. Mera tvivelaktigt

vöre det, om fyra torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörer

skulle erhålla tillräckligt arbete att fylla hela deras tid. Det hade därför

synts böra tagas under övervägande, om ej de torrläggningssakkunniga

vattenrättsingenjörernas antal skulle kunna sättas lägre än antalet vattendomstolar

eller, med andra ord, om förhållandena skulle kunna ordnas så, att

var och en av dessa vattenrättsingenjörer eller vissa av dem ålades skyldighet

att tjänstgöra vid mer än en domstol. Såsom redan i det föregående

hade framhållits, torde en dylik uppdelning av en ingenjörs arbete mellan

domstolar, som vore förlagda till skilda orter, komma i strid med det syftemål,

som man avsåge att vinna med omläggningen av vattenrättsingenjörsbefattningarna

till heltidstjänster. Huru än fördelningen mellan de olika

domstolarna av en vattenrättsingenjörs tjänstgöringsskyldighet ordnades,

vore det uppenbart, att det samarbete och det beredande av tillfälle till

ständiga rådplägningar mellan en vattendomstols ledamöter, som skulle genom

nämnda reform befordras, icke vore möjligt att genomföra, om en av

ingenjörsledamöterna under periodiskt återkommande tider måste vistas å

annan ort för tjänstgöring i annan vattendomstol. I viss mån annorlunda

skulle det däremot ställa sig, örn de domstolar, mellan vilka en vattenrättsingenjörs

arbete skulle uppdelas, vore förlagda till samma ort med kanslilokaler

såvitt möjligt i samma hus. I ett sådant fall skulle den omständigheten,

att ingenjören hade att ägna sig åt arbetet i båda domstolarna, i väsentligt

mindre grad utgöra hinder för det åsyftade samarbetet mellan ledamöterna

i vardera domstolen. Med undantag för de tillfällen, då ingenjören

vore upptagen av domstolssammanträden eller undersöknings- eller

besiktningsförrättningar, skulle han vara lätt tillgänglig för såväl båda vattenrättsdomarne

som sin ingenjörskollega i den ena och den andra domstolen.

Den sålunda anvisade utvägen ansågs förutsätta Västerbygdens vattendomstols

förflyttning till Stockholm. Härom anförde de sakkunniga

i betänkandet (sid. 68 o. 69):

Den nämnda förutsättningen för möjligheten att uppdela en vattenrättsingenjörs

tjänstgöring mellan två olika vattendomstolar förelåge för det dåvarande

endast beträffande Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,

vilkas kanslier vore förlagda till Stockholm och där inrymda i samma

fastighet. Redan under dåvarande förhållanden skulle en torrläggningssakkunnig

ingenjör icke kunna medhinna på honom ankommande arbete i båda

de nyssnämnda domstolarna, örn däremot jämväl Västerbygdens vattendomstol

vore förlagd till Stockholm, skulle det icke vara omöjligt att lata

det arbete, som krävdes av de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna

vid denna samt Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, utföras

av två dylika ingenjörer. Med all sannolikhet skulle dessa medhinna

hela det ifrågavarande arbetet i nämnda domstolar.

Emot en förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm kunde

visserligen eldigt de sakkunniga (betänkandet sid. 69) invändningar

göras såväl därutinnan, att vattendomstolen bleve i mindre mån tillgänglig

för allmänheten inom domkretsen, som ock i det avseendet, alt vattenrättsdomaren

och vattenrättsingenjörerna, örn de icke längre vöre bosatta inom

domstolens verksamhetsområde, måhända kommc att sakna den intima kontakt

med ekonomiska och andra förhållanden inom detsamma, vilken lör

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

ett rätt avgörande av vattenmålen vore av största betydelse. Sannolikt komme

det också att betecknas såsom i viss mån oegentligt att, samtidigt därmed att

frågan örn hovrätternas uppdelning på ett större antal med mera spridd förläggning

allt mer aktualiserats, de flesta av rikets vattendomstolar förlädes

till huvudstaden och således två av dem utanför sina domsområden. Då

emellertid personliga besök å vattendomstolarnas kanslier relativt sällan förekomme,

då tågförbindelserna mellan västra Sverige och Stockholm som

bekant vore synnerligen goda och då enligt vattenlagens föreskrift vattenmål

skulle av vattendomstolen prövas antingen vid syn å stället eller vid sammanträde

å plats, som vore för parterna välbelägen, syntes anmärkningen om

vattendomstolens mindre lättillgänglighet icke böra tillmätas allt för stor betydelse.

Att de särskilda förhållandena i hydrografiskt, ekonomiskt och annat

avseende, som rådde beträffande skilda delar av domstolens verksamhetsområden

skulle bliva mera främmande för domstolen, örn den förlädes

utanför området, torde icke heller kunna befaras. Det vore härutinnan att

märka, att i de fall, då särskild teknisk utredning eller annan förberedande

undersökning å stället erfordrades, dylik undersökning för framtiden avsåges

skola regelmässigt hållas av vattenrättsingenjörerna eller endera av

dem, att de allra flesta vattenmål, som vöre att hänföra till så kallade ansökningsmål,

handlades vid syn på stället, samt att den speciella ortskännedomen

beträffande ekonomiska förhållanden, gängse föreställningssätt och dylikt

i främsta rummet företräddes av vattenrättsnämndemännen. Av det anförda

torde också framgå, att förhållandena beträffande vattendomstolarna

vore så olikartade dem, som gällde i avseende å hovrätterna, att vad som

ansåges bäst i fråga om dessa senare icke kunde utan vidare antagas äga

tillämplighet å de förra.

De sakkunniga erinrade vidare (betänkandet sid. G9 o. 70), att genom

förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm skulle vinnas

jämväl vissa andra fördelar. I sådant hänseende framhölls, att de tre

till Stockholm förlagda vattendomstolarnas ordförande och ingenjörer skulle

bliva lättare i tillfälle att till gagn för en enhetlig domstolsbehandling rådgöra

med varandra angående förekommande rättsliga och tekniska spörsmål, att

i de fall, då anlitande av sakkunnigt biträde, särskilt på det elektrotekniska

området, erfordrades, möjligheten för dessa domstolar att begagna sig av

samma sakkunnige skulle befordras, att nödiga extra biträden för utförande

av renskrivningsarbete kunde vara gemensamma för de tre domstolarna och

därigenom bättre utnyttjas, samt att lösningen av domstolarnas arkivfråga

bleve underlättad.

De sakkunniga uttalade till sist, att de, då en förflyttning av Västerbygdens

vattendomstol till Stockholm å ena sidan icke skulle medföra några

olägenheter och å andra sidan vöre så gott som nödvändig för åvägabringande

av en ändamålsenlig organisation av de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörernas

tjänster, icke tvekade att föreslå nämnda förflyttning.

I propositionen föreslogs såsom förut anmärkts en minskning av

domstolarnas antal till fyra och av ingenjörernas antal till sex. Från denna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

11

utgångspunkt framstode det enligt propositionen (sid. 50 o. 51) såsom nödvändigt,

att en uppdelning av ingenjörernas tjänstgöring å olika domstolar

ägde rum. Ur denna synpunkt hade tidigare ifrågasatts ett sammanförande

av de fyra vattendomstolar, som skulle bibehållas, till en gemensam förläggningsort

eller alternativt, med bibehållande av den nordligaste domstolens

lokala förläggning, ett sammanförande av de tre övriga. De sakkunniga

hade förordat den sistnämnda utvägen. Med hänsyn till vad de sakkunniga

anfört borde ock företräde givas åt de sakkunnigas förslag i denna del. Då

en uppdelning av tjänstgöringen för samma vattenrättsingenjör å två eller

flera domstolar med olika förläggningsorter skulle erbjuda alltför stora

praktiska svårigheter för att kunna anses tillfredsställande, följde därav, att

den nordligaste domstolen tilldelades två ingenjörer, därav en med sakkunskap

särskilt i fråga örn byggande i vatten och en med sakkunskap särskilt

beträffande torrläggning av mark, samt att de övriga fyra ingenjörerna, två

av vartdera slaget, indelades till tjänstgöring å de tre återstående domstolarna,

som skulle erhålla sin gemensamma förläggningsort i Stockholm.

Rörande frågan om de tre sydligaste domstolarnas förläggning i Stockholm

anfördes i propositionen (sid. 51 o. 52):

Mot en centralisering av vattenrättsskipningen i den utsträckning, som enligt

de sakkunnigas förslag skulle äga rum, kunde otvivelaktigt resas vissa

betänkligheter, och jämförelser med den av riksdagen förordade uppdelningen

av hovrätterna läge uppenbarligen nära till hands. En sådan jämförelse

vore emellertid icke berättigad. Under det att hovrätternas rättsskipning vöre

och med all sannolikhet jämväl för framtiden till övervägande del måste

vara förlagd till en och samma ort, hölles vattendomstolarnas sammanträden

i regel å annan plats än kansliorten. Detta vore förhållandet ej allenast, då

för ett måls prövning erfordrades syn på stället; den allmänna regeln vore att

vattendomstolens sammanträde skulle hållas å plats, som vore för parterna

välbelägen. Ej heller i annat hänseende torde ett sammanförande till en

gemensam förläggningsort av de tre domstolar, som vore avsedda för de mellersta

och sydliga delarna av landet, komma att medföra^ några nämnvärda

olägenheter. För parterna i vattenmål uppkomme icke någon ökad kostnad

till följd därav, att domstolens förläggningsort vöre närmare eller fjärmare,

då vattendomstolens resekostnader i allmänhet utginge av statsmedel. Vad

slutligen anginge sistnämnda kostnader torde någon väsentlig skillnad vid

den ena eller andra organisationen icke komma att uppstå. En eventuell

ökning av dessa kostnader komme i stort sett statens järnvägar till godo.

Dessutom borde erinras, att en central förläggning alltid medförde en större

möjlighet till besparingar i fråga om såväl personal som utrymmen.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits, fann departementschefen de skäl,

som kunde anföras mot en central förläggning av de tre för mellersta och

sydliga delarna av landet avsedda domstolarna icke kunna tilläggas avgörande

betydelse.

1 riksdagens skrivelse (nr 237) anfördes:

Mot den föreslagna nya organisationen av vattendomstolarna hade riksdagen

icke funnit skäl till erinran. Riksdagen hade salunda anslutit sig till

vad departementschefen anfört och föreslagit. Dock torde vid domkretsindelningens

fastställande hänsyn icke enbart böra tagas till ai betsbördans

fördelning utan även geograliska förhallanden beaktas. I detta samman
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

hang hade riksdagen ock förehaft till prövning frågan om vattendomstolarnas

förläggning. Enligt det föreliggande förslaget skulle den nordligaste

domstolens förläggning bibehållas, under det de övriga skulle erhålla en gemensam

förläggningsort i Stockholm. Då riksdagen haft att taga ståndpunkt

till förevarande fråga, hade riksdagen funnit sig böra bifalla vad Kungl. Majit

föreslagit. Visserligen hade riksdagen ansett det i viss mån tveksamt, huruvida

en central förläggning av tre domstolar till Stockholm kunde anses i alla

avseenden lämplig, men riksdagen hade dock, särskilt med hänsyn till fördelen

av att kunna i största möjliga mån tillvarataga vattenrättsingenjörernas

arbetskraft, icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag.

Jag övergår härefter till de nu föreliggande framställningarna om ett definitivt

bestämmande av platsen för Västerbygdens vattendomstols kansli. I

detta avseende föreligga, såsom tidigare anmärkts, två huvudalternativ, av vilka

det ena, det av vattenrättsdomaren Thelin framförda, syftar till en central

förläggning i Stockholm av domstolskansliet i enlighet med den år 1932 godkända

organisationsplanen för vattendomstolarna, medan det andra innebär

en fortsatt lokal förläggning av kansliet. Sistnämnda alternativ inrymmer i

sin ordning två ursprungliga förslag, advokatavdelningens, enligt vilket kansliet

skulle Hyttas till Göteborg, och stadsfullmäktiges i Vänersborg, som innebär

fortsatt förläggning till sistsagda stad. Här må ytterligare förutskickas,

att under ärendets fortsatta behandling framkommit ännu ett förslag om

domstolens lokala förläggning, nämligen till Karlstad, därför länsstyrelsen i

Värmlands län uttalat sig.

I det följande kommer jag att behandla de olika huvudalternativen med

tillhörande yttranden vart för sig. Dessförinnan vill jag emellertid erinra om

att behandlingen vid Västerbygdens vattendomstol av målet angående Vänerns

reglering under år 1937 slutförts.

A) Central förläggning av Västerbygdens vattendomstols kansli?

Vattenrättsdomaren Thelin inleder sin framställning om kansliets

förläggning till Stockholm med en redogörelse för erfarenheterna under

de gångna fem åren av den lokala förläggningen av Västerbygdens

vattendomstols kansli. Han anför härutinnan sammanfattningsvis, att riktigheten

av de anmärkningar som, enligt vad förut anförts, tidigare framställts

mot anordningen med uppdelning av vattenrättsingenjörernas tjänstgöring

på olika till skilda orter förlagda domstolar, till fullo bekräftats

av de erfarenheter, som vid Västerbygdens vattendomstol och, enligt vad

han inhämtat, jämväl vid Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

vunnits under de år, anordningen hittills varit i tillämpning. Betydande

svårigheter hade sålunda uppstått för arbetets behöriga bedrivande vid samtliga

dessa vattendomstolar. Av vattenrättsingenjörernas resor mellan de båda

förläggningsorterna och av deras uppehåll för kanslitjänstgöring utanför den

egna stationeringsorten hade vidare för statsverket uppkommit ej obetydliga

kostnader för rese- och traktamentsersättningar, varjämte till följd av såväl

nämnda resor som ock den i Vänersborg stationerade vattenrättsingenjörens

resor till och från sammanträden inom domsområdet för Söderbygdens vat
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

13

tendomstol, där lian jämväl vore indelad till tjänstgöring, åtskillig och med

hänsyn särskilt till den stora arbetsbördan inom de olika domstolarna dyrbar

tid gått förlorad.

Ett närmare angivande av alla de svårigheter i avseende å domstolsarbetets

ordnande på ändamålsenligaste sätt, som följde av den splittrade förläggningen,

skulle, fortsätter Thelin, föra alltför långt, och torde för övrigt få anses

såsom överflödigt, men tilläte han sig dock anmärka följande:

Med tillämpning av de i stadgan den 9 december 1932 därom givna bestämmelser

hade, alltsedan den nya organisationen började tillämpas, funnits fastställd

en plan för de vid österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar

anställda vattenrättsingenjörernas tjänstgöring. Enligt denna

plan vore avsett, att nämnda tjänstgöring skulle, vad Västerbygdens vattendomstol

anginge, fullgöras sålunda, att de båda agrikulturtekniska ingenjörerna

varje månad tjänstgjorde vid sistnämnda domstol, den ene under tiden

den 1—den 10 och den andre under tiden den 21—månadens slut, samt att

den i Vänersborg stationerade vattenbyggnadstekniske ingenjören tjänstgjorde

vid domstolen därstädes under båda de nu angivna perioderna, medan

han under tiden den 11—den 20 i varje månad tjänstgjorde vid Söderbygdens

vattendomstol. Med hänsyn till de säregna arbetsförhållanden, som förelåge

vid vattendomstolarna, vore det givet, att denna plan icke kunnat och

icke heller varit avsedd att strikt tillämpas. För tillgodoseende av någondera

domstolens tillfälliga behov av endera eller båda ingenjörernas medverkan i

vidare omfattning än planen medgivit hade också avvikelser från densamma

förekommit. Emellertid hade det i stort sett varit nödvändigt att vid planläggningen

av domstolarnas resor för syner och sammanträden eller av

ingenjörernas undersöknings- och besiktningsförrättningar utgå från den

fastställda tjänstgöringsindelningen. Denna bundenhet av tjänstgöringsplanen

hade, åtminstone vad anginge Västerbygdens vattendomstol, varit till hinder

för ett rationellt ordnande av domstolens resor och därigenom också av

dess arbetsförhållanden i övrigt. För vinnande av tid och till undvikande

av onödiga rese- och traktamentsersättningskostnader hade vid sistnämnda

domstol resorna i allmänhet företagits inom vissa naturligen sammanhängande

områden, exempelvis länsvis, och sålunda, att domstolen efter resa till någon

lämplig ort inom området med utgångspunkt därifrån berest området

i övrigt och därunder avhållit sammanträden och företagit syner i så stor

omfattning som varit möjligt under den enligt tjänstgöringsplanen ifrågakommande

perioden. Det hade härvid ej sällan inträffat, alt till följd av

någondera ingenjörens tjänstgöringsskyldighet i annan domstol under den

närmast därefter infallande tjänstgöringsperioden mål, som varit färdigberedda

för handläggning under en viss resa. icke kunnat upptagas i planen

för samma resa utan måst anstå till en extra resa vid en senare tidpunkt.

Härigenom hade för vederbörande parter vållats onödigt dröjsmål med målens

behandling och avgörande, varjämte för domstolen uppkommit tidsförlust

och för statsverket extra kostnader.

I fråga örn nämnda extra kostnader anföres följande:

Under åren 1933—1936 hade den i Vänersborg stationerade ingenjörens

tjänstgöring i Söderbygdens vattendomstol omfattat tillhopa 311 dagar eller i

medeltal lier år 78 dagar. Därav hade för tjänstgöring å nämnda domstols

kansli i Stockholm åtgått sammanlagt 115 dagar, resedagarna däri inräknade.

Den sammanlagda rese- och traktamentsersättningskostnaden för delina

kanslitjänstgöring hade uppgått till i runt tal 3,300 kronor eller i medeltal

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 143.

per år till 825 kronor. Beträffande kostnaderna för de båda agrikulturtekniska

ingenjörernas tjänstgöring å kansliet i Vänersborg hade någon motsvarande

utredning icke blivit verkställd. Anledningen härtill sammanhängde

med det förhållandet, att dylik tjänstgöring förekommit i endast ringa utsträckning.

På grund av det stora antalet till Västerbygdens vattendomstol

inkomna mål av brådskande natur hade nämligen till befrämjande av målens

snara behandling och avgörande de båda agrikultur tekniska ingenjörernas

tjänstgöringstid vid denna domstol hittills tagits i anspråk huvudsakligen

för sammanträden och syner. Kanslitjänstgöringen i Vänersborg hade

till följd härav för dessa ingenjörers vidkommande kommit att inskränkas

i högre grad än som varit lämpligt, och en utredning rörande kostnaderna för

samma tjänstgöring skulle därför vara av föga värde. Emellertid torde det

icke vara möjligt att i längden bedriva arbetet vid domstolen efter de hittills

följda linjerna. Tvärtom framstode det såsom ofrånkomligt att — om icke

på annat sätt, så genom begränsning av antalet sammanträdesdagar under

året med därav följande försening av målens behandling och avgörande —

framdeles ordna verksamheten vid domstolen så, att de båda agrikultur - tekniska ingenjörernas tjänstgöring kunde i erforderlig omfattning utnyttjas

jämväl för arbetet å domstolens kansli. Med hänsyn till storleken av arbetsbördan

vid Västerbygdens vattendomstol kunde förutsättas, att under sålunda

ändrade arbetsförhållanden envar av de båda agrikulturtekniska ingenjörerna

skulle komma att tagas i anspråk för kansliarbete vid domstolen i till och

med större utsträckning än vad fallet hittills varit beträffande den i Vänersborg

stationerade vattenbyggnadstekniske ingenjörens tjänstgöring å Söderbygdens

vattendomstols kansli. Den sammanlagda årliga kostnaden för

ingenjörernas kanslitjänstgöring torde därför vid en fortsatt lokal förläggning

av Västerbygdens vattendomstol komma att uppgå till ett minsta belopp

av, lågt räknat, 3,000 kronor.

Beträffande den arbetstid, som till följd av domstolarnas splittrade förläggning

gått förlorad på resor, anföres, utöver vad ovan anmärkts angående

den i Vänersborg stationerade ingenjörens resor till och från Stockholm för

kanslitjänstgöring därstädes, följande:

För sammanträden inom de mera avlägsna delarna av Söderbygdens vattendomstols

verksamhetsområde vore det för de i Stockholm stationerade

ledamöterna av denna domstol möjligt att uppskjuta avresan därifrån till

sent på kvällen å dagen före första sammanträdet under en reseperiod, varefter

de som regel kunde återvända från orten för sista sammanträdet med

nattåget samma dag för att vara åter i Stockholm tidigt påföljande morgon.

För dessa ledamöters resor behövde således i allmänhet icke tillsättas någon

arbetstid. Den i Vänersborg stationerade ledamoten av nämnda domstol

vore däremot nödsakad alt för sammanträden inom större delen av domstolens

verksamhetsområde avresa från Vänersborg redan vid 12 å 13- tiden, understundom än tidigare, å dagen före första sammanträdet, varjämte

för honom i regel saknades möjlighet att återkomma till stationsorten

förrän vid 16-tiden och aldrig före klockan 12 å dagen efter sista sammanträdet.

Förhållandet bleve i stort sett detsamma även vid en förläggning av

Västerbygdens vattendomstol till exempelvis Göteborg. För varje sådan resa

ginge således för honom förlorad en arbetstid av 1.5 å 2 dagar. Med ledning

av den ifrågavarande ledamotens anteckningar hade beräknats, att antalet

sålunda och för resor till och från Stockholm för kanslitjänstgöring därstädes

förlorade arbetsdagar hittills uppgått till 51. Vid en fortsatt förläggning av

Västerbygdens vattendomstol utanför Stockholm skulle härtill läggas det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

15

antal dagar, som Romme att gå föidorade till följd av de i Stockholm stationerade

ingenjörernas resor till och från nämnda domstols förläggningsort för

kanslitjänstgöring därstädes.

Vattenrättsdomaren framhåller vidare, att den nuvarande anordningen med

lokal förläggning av Västerbygdens vattendomstol icke lämnade tillräckligt

utrymme vare sig för en rationell fördelning av arbetet mellan de fyra ifrågakommande

vattenrättsingenjörerna eller för ett anpassande av deras tjänstgöring

efter det vid varje tidpunkt inom de olika domstolarna föreliggande

behovet av ingenjörernas medverkan för sammanträden och syner eller för

undersöknings- och besiktningsförrättningar, samt att anordningen därjämte

utgjorde ett bestämt hinder för ett tillvaratagande i största möjliga utsträckning

av ingenjörernas arbetskraft. Härutinnan anföres följande:

Förfarandet vid vattendomstolarna skilde sig ej oväsentligt från det, som

vore rådande vid de allmänna underrätterna. De allmänna intressen, som

gjorde sig starkt gällande i fråga örn vattenmålen, påkallade i långt högre

grad än i vanliga mål initiativ och medverkan från domstolens sida. Ansvaret

för utredningens fullständighet åvilade i främsta rummet vattenrättsdomaren.

Redan innan målet komme under vattendomstolens bedömande,

hade han att föranstalta om erforderliga förberedande undersökningar samt

örn vidtagande av de andra åtgärder, som vore nödiga för utredningens

fullständigande. Handläggningen av ett vattenmål vore i överensstämmelse

härmed uppdelad i två stadier, förberedelsen och den egentliga domstolsbehandlingen.

Syftet med förberedelsen vore att såvitt möjligt begränsa antalet

domstolssammanträden och därigenom inbespara kostnader såväl för

statsverket som ock för de enskilda parterna. Under tiden mellan sammanträdena

påginge å domstolens kansli och genom undersökningar å stället

arbetet med målens förberedande till behandling eller avgörande av domstolen.

Då syftet med den förberedande behandlingen icke torde stå att ernå under

annan förutsättning, än att de tekniska och ekonomiska frågorna redan å

förberedelsestadiet erhölle en såvitt möjligt fullständig utredning, vore det

av vikt att vattenrättsingenjörernas tjänstgöring ordnades så, att de kunde

följa ett måls utveckling alltifrån det detsamma inkommit till domstolen

samt vid lämpliga tidpunkter verkställa de undersökningar och utredningar,

som erfordrades för målets riktiga behandling och avgörande. Det läge i

sakens natur, att under nuvarande förläggningsförhållanden möjlighet till

ett dylikt ordnande av ingenjörernas tjänstgöring icke förcfunnes. Det hade

tvärtom ej sällan inträffat, att någondera av de i ett mål tjänstgörande ingenjörerna

blivit i tillfälle att studera handlingarna i målet och sätta sig in

i däri föreliggande spörsmål först i sammanhang med målets behandling inför

domstolen.

Vattenrättsdomaren framhåller emellertid vidare att den allvarligaste anmärkningen

mot den nuvarande anordningen läge i det förhållandet, att densamma

icke beredde möjlighet till samarbete och rådplägning mellan domstolens

ledamöter i den omfattning, vattenmålens vikt och betydenhet samt

hänsynen lill parternas berättigade intressen av målens snabba behandling

och avgörande krävde. Härom yttras bland annat:

För Västerbygdens vattendomstols vidkommande hade under den nuvarande

ordningen i stort sett icke erbjudit sig andra tillfällen lill rådplägningar

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

mellan vattenrättsdomaren och de båda agrikulturtekniska ingenjörerna samt

mellan dessa sistnämnda och den i Vänersborg stationerade ingenjören än

vid sammanträffanden under tågresor och i samband med syner och sammanträden.

Samarbetet mellan vattenrättsdomaren vid denna domstol samt

de båda agrikulturtekniska ingenjörerna hade således i ingen mån befrämjats

av den nya organisationen. Tvärtom torde det med fog kunna göras

gällande, att vad den agrikulturtekniska sakkunskapens medverkan i domstolens

arbete anginge syftet med vattenrättsingenjörsbefattningarnas omläggning

till heltidstjänster, nämligen att förstärka och fördjupa den tekniska

sakkunskapens insats i domstolarnas verksamhet, förfelats till följd

av domstolens lokala förläggning.

Bristen på tillfällen till rådplägningar mellan domstolens olika ledamöter

hade gjort sig särskilt kännbar vid vattenrättsdomarens beredande av ett

mål för överläggning till dom och vid hans avfattning av domstolens domar

ävensom vid de agrikulturtekniska ingenjörernas sysslande i Stockholm med

uppgifter, som föranletts av iakttagelser vid undersökningar eller vattendomstolens

syner eller av något vattendomstolens beslut. Under vattenrättsdomarens

beredande av ett mål för överläggning till dom uppstode allt som

oftast behov av rådplägning med den i målet tjänstgörande agrikulturtekniska

ingenjören rörande tekniska frågor av grundläggande betydelse för målets

riktiga bedömande samt av beskaffenhet tillika att ej kunna nöjaktigt

klarläggas under ett telefonsamtal eller per korrespondens. Jämväl under

arbetet med domens avfattning uppkomma behov av dylik rådplägning rörande

tekniska frågor av beskaffenhet att icke lämpa sig för ett klarläggande

under förhållanden, som nyss sagts. I dylika situationer hade som regel annan

utväg ej stått öppen än att avbryta arbetet och låta detsamma anstå till

passande tillfälle efter rådplägning med vederbörande ingenjör under närmast

därpå infallande tjänstgöringsperiod. Då arbetet sedermera återupptagits,

hade som oftast tarvats förnyad inläsning av målet.

De brister i avseende å möjligheter till åvägabringande av samarbete mellan

domstolens ledamöter, som sålunda vidlådde den lokala förläggningen

av Västerbygdens vattendomstol, vore ägnade att äventyra de tekniska och

ekonomiska frågornas allsidiga och uttömmande utredning och därigenom

också målens riktiga bedömande ävensom att fördröja målens avgörande.

Aven om det kunde anses, att utredningen av nämnda frågor hittills icke blivit

i någon nämnvärd omfattning eftersatt, så hade det dock till följd av angivna

brister tyvärr icke varit möjligt att tillgodose parternas berättigade intressen

av målens skyndsamma behandling och avgörande.

I fråga om arbetsbördan vid vattendomstolen framhålles att densamma

ökats avsevärt under senare år. Härom anföres i huvudsak:

Rörande de olika vattendomstolarnas arbetsbörda under åren 1919—1930

lunnes i det förut omförmälda sakkunnigebetänkandet (sid. 13—17) intagna

vissa tabeller med uppgifter å antalet inkomna mål inom envar av de "tre

huvudgrupper, å vilka vattenmålen fördelade sig, nämligen ansökningsmål,

stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål. Tabellen beträffande

Västerbygdens vattendomstol utvisade, att hela antalet under åren 1919_

1930 till denna domstol inkomna mål, som blivit till behandling upptagna

utgjort 552 eller i genomsnitt per år 46. Sistnämnda tabell hade nu fullständ!gats

för tiden efter år 1930 till och med år 1936. Av tabellen (se bilaga A)

framginge, att arbetsbördan vid domstolen efter år 1930 varit stadd i påfallande

stark stegring. Medan antalet under år 1930 till behandling upptagna

mal utgjorde 54, hade motsvarande antal under åren 1931_1938 upp
gått

tili respektive 60, 72, 102, 112, 110 och 130. Hela antalet under åren

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 143.

17

1931 1936 till behandling upptagna mål utgjorde 586 eller i medeltal per år

cirka 98. Under tiden tran och med den 1 januari 1933, då den nva organisationen

började tillämpas, till och med den 31 december 1936 hade sammanlagda

antalet dylika mål uppgått till 454 eller i medeltal per år till cirka

113. Åren 1930—1936 hade antalet vid varje års utgång oavgjorda mål uppgått

till respektive 95, 66, 78, 90, 99, 92 och 102. Av de vid domstolen balanserade

målen vore ett flertal av vidlyftig omfattning och i många av dem

förelåge till bedömande en rad svårlösta tekniska spörsmål.

I detta sammanhang syntes böra framhållas, att många av målen avsett

eller avsage tillstånd till utförande av företag, anordnade av statens arbetslöshetskommission

eiler eljest ingående såsom led i statsmakternas åtgöranden

för arbetslöshetens avhjälpande, samt att såsom skäl för framtällningar

om förtursbehandling av målen och om deras avgörande skyndsammast möjligt

åberopats den på den ifrågakommande orten rådande arbetslösheten.

Att arbetsbalansen trots den avsevärda ökningen under senaste år i domstolens

arbetsbörda och trots de i flera hänseenden ogynnsamma arbetsförhållandena

vid denna domstol icke blivit större än vad fallet vore, finge icke

tydas sa, att olägenheterna av den lokala förläggningen skulle hava i mindre

grad än förut antytts inverkat menligt å arbetets fortgång. Uppkomsten av

en än större balans i arbetet, än den som förelåge, hade förhindrats uteslutande

däi igenom, att envar av de vid domstolen placerade juridiska och tekniska

befattningshavarna nödgats påtaga sig en större arbetsbörda än som

torde vara möjlig att i längden bära. Det kunde härutinnan bland annat

ermras att det betydelsefulla samt mången gång krävande arbetet med den

förberedande tekniska granskningen av målen hittills kommit att åvila vattenrättsdomaren

och den i Vänersborg stationerade ingenjören. Till upplysning

angående dennes arbetsförhållanden i övrigt borde omnämnas, att det

antal dagar, han för tjänstgöring i Stockholm samt för sammanträden och

syner med Soderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar nödgats vistas

Yto™ hemorten, uppgått under år 1933 till 153, under år 1934 till 132, under

ar 19oi> till 183 och under år 1936 till 154. Det torde icke kunna anses annat

an såsom rimligt och billigt att honom bereddes de drägligare arbetsförhållanden,

som vore möjliga att åvägabringa utan eftersättande av andra intressen.

I anseende till den stora arbetsbörda och den tyngande balans i arbetet,

som förelåge vid Västerbygdens vattendomstol, och då det icke torde vara

möjligt att i längden utnyttja arbetskrafterna vid domstolen i den omfattning

hittills skett, vore den nuvarande situationen, uttalar vattenrättsdomaren,

agnad att ingiva allvarliga bekymmer, och det syntes ofrånkomligt att åtgärder

snarast vidtoges till undanröjande av de olägenheter, som vore förknippade

med den nuvarande ordningen, samt till befrämjande därigenom

av de till domstolen inkommande målens riktiga och snabba behandling.

Inom den nuvarande organisationens ram syntes härutinnan icke erbjuda sig

annan utväg — utan att arbetet vid Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

eljest kunde befaras bliva eftersatt — än en förflyttning av

Västerbygdens vattendomstol i enlighet med Kungl. Maj:ts ursprungliga, av

riksdagen biträdda förslag, eller således till Stockholm.

Rörande skälen för och emot en dylik förflyttning samt angående vad

som kunde anföras lill bemötande av invändningarna mot densamma åberopar

vattenrättsdomaren vad härutinnan tidigare förekommit samt framhåller

därutöver följande:

Biliana lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Med hänsyn till den stora utsträckningen av Västerbygdens vattendomstols

verksamhetsområde bleve avstånden till domstolens kansli, varhelst detta än

vöre förlagt, beträffande större delen av området så betydande, att för det

övervägande flertalet av den rättssökande allmänheten personliga besök å

kansliet nödvändigtvis bleve förenade med avsevärda kostnader och olägenheter.

De rättssökandes förbindelse med domstolen upprätthölles därför i

allmänhet icke genom personliga besök å kansliet utan medelst post eller

telefon. Under den tid av fem år, ledningen av arbetet vid vattendomstolen

varit anförtrodd åt Thelin, hade personliga besök å domstolens kansli av

den rättssökande allmänheten förekommmit i synnerligen ringa utsträckning.

Under senaste åren hade däremot blivit allt vanligare att de rättssökande

genom vattenrättsnämndemännen eller vid personliga besök i samband med

domstolens sammanträden i orterna framlade och med domstolens ledamöter

dryftade sina angelägenheter. I förevarande hänseende finge jämväl

erinras, att genom vissa bestämmelser i vattenlagen örn tillhandahållande av

handlingarna i vattenmål å ett för parterna välbeläget ställe i orten sakägarna

bereus tillfälle att utan hänvändelse tili vattendomstolens kansli erhålla

kännedom om vad i målet förekommit.

Den ifrågasatta förflyttningen medförde icke för de rättssökande några

ökade utgifter för målens behandling. Handläggningen av ett vattenmål

skedde, såsom tidigare framhållits, i allmänhet vid syn på stället. Vore syn

i något fall ej erforderlig, behandlades målet vid sammanträde å annan för

parterna välbelägen plats. Beträffande kostnaderna för vattendomstolens

sammanträden gällde, att det ålåge parterna att gottgöra allenast sådana

kostnader, som föranleddes av vattendomstolens syner samt resan mellan

närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation och synestället; övriga kostnader

stannade å statsverket.

Beträffande sistnämnda kostnader finge först bringas i erinran vad förut

anförts därom, att resorna vid Västerbygdens vattendomstol som regel företoges

inom vissa naturligen sammanhängande områden och sålunda, att domstolen

med utgångspunkt från någon lämplig ort inom området under en

viss tidsperiod bereste detsamma i övrigt och därunder avhölle sammanträden

och företoge syner i den omfattning- tiden medgåve. Vid färderna

inom området begagnade sig vattendomstolen i stor utsträckning av automobil,

då nämligen detta färdsätt oftast vöre ägnat att nedbringa kostnaderna

för statsverket. Vidare torde böra framhållas, att den ifrågasatta förflyttningen

medförde större möjlighet till en rationell planläggning av resorna än

den nuvarande ordningen medgåve, samt att det till följd härav kunde förutsättas,

att antalet resor skulle komma att minskas. Slutligen förtjänade

anmärkas, att domstolens förläggning i Stockholm erbjöde större möjligheter

till tjänsteresornas företagande med nattåg och till undvikande därigenom

av förluster i arbetstid än en förläggning exempelvis i Göteborg. Kostnaderna

för domstolens resor till vissa såsom utgångspunkter i förut angivna

mening lämpade orter inom Värmlands län med undantag av dess sydvästra

delar samt inom de delar av Kopparbergs och Örebro län, som tillhörde

domsområdet, ävensom inom nordöstra delarna av Skaraborgs län vore i stort

sett desamma vare sig resorna företoges från Stockholm eller exempelvis från

Göteborg. För domstolens resor inom dessa trakter komme förflyttningen

således icke att medföra några ökade kostnader i varje fall icke i någon

nämnvärd omfattning. För resorna inom övriga delar av domstolsområdet

än de nu nämnda uppkomme däremot till följd av förflyttningen en viss

ökning i kostnaderna. Denna ökning torde emellertid icke komma att uppgå

till sådant belopp, att densamma icke helt täcktes av de genom förflyttningen

inbesparade kostnaderna för rese- och traktamentsersättningar till följd av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

19

vattenrättsingenjörernas kanslitjänstgöring utanför sina respektive stationsorter.

Med hänsyn till de under senaste år inkomna målens fördelning inom

olika delar av domstolens domsområde och linder antagande att samma

fördelningstendens gjorde sig gällande jämväl i fortsättningen hade den av

domstolens förläggning till Stockholm föranledda årliga merkostnaden beräknats

uppgå till i runt tal 670 kronor eller således till belopp, som understege

till och med den kostnad, som genom förflyttningen inbesparades

enbart för den i Vänersborg stationerade ingenjörens resor till och från

Stockholm samt hans uppehåll därstädes för kanslitjänstgöring i Söderbvgdens

vattendomstol. Under förutsättning, att de till Västerbygdens vattendomstol

inkommande målen framdeles lcomme att fördela sig å domstolsområdets

olika delar på enahanda sätt som hittills, torde förflyttningen i

själva verket komma att medföra en årlig kostnadsbesparing för det allmänna

av cirka 2,000 kronor. I detta sammanhang syntes emellertid böra

anmärkas, att grundad anledning förelåge till antagande, att målen från sistberörda

delar av domsområdet bomme att minska i antal, men att däremot

målens antal från Värmland och därtill angränsande trakter komme att ökas.

I händelse detta antagande visade sig riktigt, komme kostnadsbesparingen

för det allmänna att uppgå till än större belopp än det ovan angivna.

Under de 18 år, vattendomstolarna hittills varit i verksamhet, hade vid dem

samlats ett vidlyftigt och värdefullt arkivmaterial. Förutom domstolarnas

egna handlingar och ritningar omfattade detta material handlingar och ritningar

jämväl från andra myndigheter eller myndighetspersoner. Härutinnan

finge erinras, att enligt 10 kapitlet 76 § vattenlagen samtliga handlingar

och ritningar till varje förrättning enligt nämnda kapitel skulle insändas till

vederbörande vattendomstol för att där förvaras. Det torde få anses vara

ett allmänt intresse, att detta material förvarades på ett för framtiden betryggande

sätt. Västerbygdens vattendomstols lokaler vöre för närvarande

inrymda i en byggnad, som saknade varje utrymme för förvaring av arkivmaterialet

på ett tillfredsställande sätt. Riksdagens revisorer hade vid besök

för någon tid sedan i domstolens lokaler uppmärksammat förhållandet samt

i sin berättelse funnit sig böra framhålla, att det med hänsyn till den risk,

som vid en eventuell inträffande eldsvåda kunde föreligga för att domstolens

akter skulle bliva skadade eller förstörda, därest de icke förvarades på ett

ur brandsynpunkt fullt betryggande sätt, förelåge ett angeläget behov av

att ändrade förhållanden i angivna hänseende komme till stånd. Det finge

härtill endast anmärkas, att i Vänersborg icke stöde till buds några för domstolen

passande lokaler med möjligheter till ett ordnande på nöjaktigt sätt

av domstolens arkivförhållanden.

Vid vattenrättsdomaren Thelins framställning äro fogade yttranden i anledning

av densamma av vattenrättsdomarna vid österbygdens

vattendomstol Fabian Appelberg och vid Söderbygdens

vattendomstol II. A. Hamilton, vilka båda tillstyrka framställningen,

Appelberg dock med tvekan med hänsyn till ortsbefolkningens intressen.

Hamilton vitsordar för sin de! att under de år, vilka förflutit sedan den nya

vattendomstolsorganisationcn genomfördes, även i vad anginge Söderbygdens

vattendomstol väsentliga olägenheter gjort sig gällande på grund därav att

icke samtliga vattenrättsingenjörcr varit stationerade i Stockholm.

I övrigt hava, på grund av remisser, yttranden över framställningen avgivits

av vallcnöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen ävensom av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands och Örebro län.

Vattenöverdom stolen erinrar till en början att domstolen — som

i yttrande den 28 november 1931 över förut omförmälda sakkunnigas betänkande

angående förändrad organisation för vattendomstolarna haft att taga

ståndpunkt till frågan om förläggningsorten för Västerbygdens vattendomstol

-—- i likhet med de sakkunniga framhållit, att skyldighet för vattenrättsingenjör

att tjänstgöra vid mer än en vattendomstol icke borde ifrågakomma i

annat fall än då ifrågavarande vattendomstolar vore belägna å samma ort.

Härefter fortsätter vattenöverdomstolen:

De betänkligheter, som vid nämnda ärendes behandling ej blott av vattenöverdomstolen

utan även från andra håll uttalades emot tanken att ålägga

vattenrättsingenjörer tjänstgöringsskyldighet vid vattendomstolar förlagda

till skilda orter, gjorde sig tydligen med särskild styrka gällande då, såsom

händelsen vore enligt den år 1932 beslutade organisationen av vattendomstolarna,

Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar skulle

sig emellan dela ej blott de agrikulturtekniska utan även de vattenbyggnadstekniska

ingenjörernas arbetskraft. Vad vattenrättsdomare Thelin i sin

framställning yttrat angående de gångna årens erfarenheter ådagalade också

på ett övertygande sätt ohållbarheten av det nu rådande systemet, örn alltjämt

vattenrättsingenjörernas arbetskraft skulle vara fördelad mellan flera

vattendomstolar, torde det sålunda vara oundvikligt att dessa bleve förlagda

till en och samma ort. Under nämnda förutsättning borde följaktligen Västerbygdens

vattendomstol snarast möjligt förflyttas till Stockholm. Annorlunda

ställde sig saken, örn vattendomstolarnas organisation så utvidgades,

att Västerbygdens vattendomstol finge egna vattenrättsingenjörer. Detta skulle

emellertid innebära en ökning av vattenrättsingenjörernas antal från sex

till åtta. Sådan arbetsbördan för närvarande gestaltade sig, skulle en ökning

av de vattenbyggnadstekniska ingenjörernas antal från tre till fyra, såvitt

vattenöverdomstolen kunde bedöma, måhända låta sig försvara, då tillräckliga

arbetsuppgifter torde finnas för fyra sådana ingenjörer. Detsamma torde

däremot knappast kunna sägas om en motsvarande ökning av de agrikulturtekniska

vattenrättsingenjörernas antal.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker ifrågavarande

framställning.

Vattenfallsstyrelsen anser i likhet med vattenöverdomstolen att

det utan en ökning av antalet vattenrättsingenjörer torde vara nödvändigt förflytta

Västerbygdens vattendomstols kansli till Stockholm. Genom en sådan

förflyttning skulle även arbetet för de vattenfallsstyrelsens tjänstemän, som

hade att vid denna vattendomstol utföra kronans talan samt å dess kansli

taga del av där förvarade handlingar, bliva underlättat.

Lantbruksstyrelsen inskränker sig till att framhålla att för behandlingen

hos styrelsen av sådana ärenden, med vilka Västerbygdens vattendomstol

haft eller kunde komma att få befattning, förflyttningen torde kunna

medföra vissa fördelar.

Svenska vattenkraftföreningen tillstyrker förflyttning av

kansliet till Stockholm, enär detta skulle vara ägnat att väsentligen underlätta

vattendomstolarnas så betydelsefulla arbete och icke, så vitt föreningen

kunnat finna, komme att medföra olägenheter av betydelse för den rättssö
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

kumle allmänheten. Föreningen anför till stöd för denna sin uppfattning

bland annat:

Föreningen hade, i anledning av remissen, till sina inom Västerbygdens

domstolsområde befintliga medlemmar —■ kraftverksägare och andra — riktat

en cirkulärskrivelse, vari framhållits att olägenheterna med nuvarande organisation

syntes påtagliga, att föreningen icke kunde se, att den föreslagna

förflyttningen skulle innebära någon allvarligare olägenhet, men att, därest

dylika olägenheter kunde befaras, föreningen motsåge eventuella meddelanden

härom. Åv de tillfrågade (26 enskilda kraftverksägare, företags- och kraftverkschefer,

advokater och konsulterande ingenjörer samt 18 kraft- och regleringsföretag)

hade endast advokaten A. Forssman i Göteborg framfört erinringar

mot den föreslagna förflyttningen från Vänersborg till Stockholm. Han

hade framhållit, att det berott mera på tillfälligheter, att Vänersborg valts

såsom domstolsförläggningsort, då Göteborg hade varit den naturliga platsen

för densamma med avseende på kommunikationer och lokaliseringen av intressena,

därvid icke minst vöre att taga hänsyn till att de advokater, som

handlade hithörande ärenden, väsentligen bodde i Göteborg, samt att det vore

olämpligt att centralisera denna domstolsförvaltning till Stockholm. Föreningen

hade ansett sig böra framföra denna advokaten Forssmans uppfattning

utan att därmed vilja hava sagt, att föreningen delade densamma. Av

övriga svar, som föreningen mottagit, nämligen från Aktiebolaget Bofors, Borås

Stads Elektricitetsverk, Borås Stads Drätselkammare, Kraftaktiebolaget

Gullspång—Munkfors, Strömsnäs Jernverks aktiebolag samt direktören Edwin

Berger, Halmstad, framginge, att några olägenheter icke befarades av förflyttningen.

Man torde kunna utgå från att de övriga tillfrågade i allmänhet varit

av samma mening, enär föreningens ovannämnda cikulärskrivelse knappast

förutsatte något svar, såvida ej olägenheter befarades.

Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors hade i detta sammanhang framhållit:

»För att möjliggöra en snabbare handläggning av förekommande mål vid

vattendomstolen synes det viktigaste vara att erhålla en ökning av den tekniska

arbetskraften. Även om arbetet vid domstolen någon gång icke lämnar

full sysselsättning för den tekniska personalen, är detta dock av helt underordnad

betydelse i förhållande till de stora värden det gäller och de förluster,

som kunna uppkomma genom försenad handläggning. Alltför stor sparsamhet

med den tekniska arbetskraften är sålunda fullkomligt missriktad.» Vad

sålunda framhållits av kraftbolaget syntes, åtminstone vad den vattenbyggnadstekniska

sakkunskapen i vattendomstolen beträffade, vinna stöd i vattenöverdomstolens

yttrande i detta ärende.

Vattenkraftföreningen hade redan tidigare, bland annat i yttranden av den

5 maj 1926 och 19 november 1931 rörande vattendomstolarnas organisation,

tillåtit sig framhålla vikten av ett ständigt intimt samarbete mellan den juridiska

och tekniska sakkunskapen inom vattendomstolarna. En förflyttning

av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm skulle bereda ökade möjligheter

till sådant samarbete och därför medföra fördelar i berörda hänseende,

vilket däremot ej bleve förhållandet, örn domstolen, såsom advokaten

Forssman ifrågasatt, förlädes till Göteborg.

Av länsstyrelserna hava länsstyrelsen i Hallands lä n förordat

kansliets förflyttning till Stockholm samt länsstyrelserna i Sk araborgs

och Örebro län förklarat sig intet hava att erinra mot en

dylik åtgärd. Länsstyrelsen i Jönköpings lä n uttalar, att därest

en utökning av vattendomstolens tekniska personal icke kunde ske,

länsstyrelsen saknade anledning att med hänsyn till de intressen länsstyrelsen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij:ts proposition nr 143.

hade att bevaka avstyrka en förflyttning till Stockholm, då en centralisering

av vattendomstolarna i viss utsträckning redan skett genom att Söderbygdens

och Österbygdens vattendomstolar förlagts därstädes.

Länsstyrelsen i Värmland län anser att såsom förläggningsort

för Västerbygdens vattendomstol Karlstad bör i första hand ifrågakomma.

Därest detta emellertid icke ansåges böra ske, borde, av skäl som anförts

i ett av länsstyrelsen införskaffat yttrande från styrelsen för Mellersta

avdelningen av Sveriges advokatsamfund, Stockholm givas företräde såsom

förläggningsort. I sistnämnda yttrande anföras i huvudsak enahanda synpunkter

på förläggningsfrågan som i vattenrättsdomaren Tivelins framställning.

Till vad länsstyrelsen anfört såsom stöd för sitt i första hand framförda

förslag återkommer jag längre fram.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs

län avstyrka den ifrågasatta förläggningen till Stockholm av domstolskansliet.

Den förra länsstyrelsen förordar, med avstyrkande jämväl avfortsatt

kansliförläggning i Vänersborg, att kansliet flyttas till Göteborg, den

senare åter uttalar att Vänersborg bör bibehållas såsom förläggningsort.

Till båda yttrandena återkommer jag utförligare under behandlingen av

framställningarna om domstolens fortsatta lokala förläggning, vartill jag nu

övergår.

B) Lokal förläggning av Västerbygdens vattendomstols kansli?

I anledning av vattenrättsdomaren Thelins framställning örn förläggning

till Stockholm av Västerbygdens vattendomstol hava, såsom förut anmärkts,

framförts två yrkanden om fortsatt lokal förläggning av domstolen. Stadsfullmäktige

i Vänersborg hava sålunda i skrivelse den 10 februari

1937 hemställt att domstolen måtte fortfarande få vara förlagd till nämnda

stad. Stadsfullmäktige hava därvid, utan att vilja närmare ingå på skälen

för eller emot den föreslagna flyttningen, anhållit få erinra, att flyttningen

skulle för staden medföra dels direkt förlust genom minskade skatter

till belopp av omkring 5,000 kronor om året, dels ock indirekta förluster som

icke kunde angivas i siffror. Detta bleve särskilt kännbart för närvarande,

då staden lede av ekonomiskt betryck på grund av långvarig arbetslöshet

inom densamma och skattetrycket vore högt.

Vidare har styrelsen för Västra avdelningen av Sveriges

advokatsamfund, vilken avdelning omfattar Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 16

april 1937 hemställt att, så snart målet örn Vänerns reglering blivit av Västerbygdens

vattendomstol avdömt, samma domstol måtte förläggas till Göteborg.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har överlämnat

denna framställning med skrivelse den 28 april 1937, vari anföres att styrelsen

vid sammanträde samma dag enhälligt beslutat att, särskilt med hänsyn

till den rättssökande allmänhetens intresse av att vattendomstolarna vore

förlagda inom sina respektive domsområden, för sin del understödja densamma.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Advokatavdelningen inleder sin framställning med ett allmänt

uttalande till förmån för domstols lokala förläggning. Härutinnan anföres:

Domstolarna och framför allt underdomstolarna hade alltid ansetts böra

vara förlagda så centralt som möjligt inom sina respektive domkretsar. Domstolsledamöterna

borde leva mitt uppe i det pulserande liv, vars rättsliga

frågor de skulle bedöma. I enlighet med denna princip hade också rikets

hovrätter äntligen börjat uppdelas för att förläggas i närmare kontakt

med sina respektive domsområden. Principen gällde icke minst för vattendomstolarna,

första instansens domstolar i vattenmål. Av stor betydelse tor

arbetet och rättsskipningen vid dessa domstolar vöre, att såväl de Juridiskt

som de tekniskt bildade ledamöterna kunde förskaffa sig en intim kännedom

om de lokala förhållandena i respektive domkretsar. Denna intima

kännedom kunde icke erhållas i samma utsträckning, örn ledamöterna bodde

långt bort från domsområdet, som om de bodde i centrum av detta.

Beträffande den ort inom domsområdet, till vilken Västerbygdens vattendomstol

borde vara förlagd, kommer avdelningen till det resultat att Göteborg

vöre den givna platsen. Till stöd härför yttras i fiamställningen.

Västerbygdens vattendomstol omfattade i stort sett landskapen Halland,

Västergötland, Bohuslän, Dalsland och Värmland. 1 detta domsomrade mtoge

Göteborg den ur kulturell, kommunikations- och många andra synpunkter

centrala platsen. Då vattendomstolarna inrättades, hade Goteborg vant

den givna förläggningsorten för Västerbygdens vattendomstol, örn icke pa

grund av saken ovidkommande skäl domstolen fått sitt sate i Vaners oor».

Anledningen härtill torde hava varit att den förste vattenrattsdomaren i

Västerbygdens vattendomstol redan vid tiden for domstolarnas inrättande

bodde i Vänersborg. Trots ombyte av vattenråttsdomare hade därefter någon

ändring i detta oegentliga förhållande icke kommit till stand-. Man hade

dock räknat med att, så snart malet om Vänerns reglering blivit avdomt,

domstolen skulle komma att flyttas till Goteborg. CTOT,imtter vtter
Vänersborg

läge såväl ur kommunikations- som andra synpunkter ytter

ligt ocentralt och svårtillgängligt. Att besöken pa vättenäomstolens kansh

därför — som vattenrattsdomaren Thelin framhållit — vant fatahga, vöre

naturligt. Parterna samt deras tekniska och juridiska medhjälpare hade

tvungits att för kommunikation med domstolens ledamöter i stallet be»agna

sig av telefon och post, vilket medfört många olagenheter ur synpunkten av

bland annat målens behöriga utredande och snabba avgörande Det vöre

som Thelin framhållit, av stor betydelse, att, sedan malen inkommit til

domstolen, det förberedande arbetet kunde hilva allsidigt och grundligt Pa

detta stadium vore det av vikt, att domstolens ledamöter kunde fa tillfälle

att diskutera icke endast inbördes utan aven med parterna och deras örn

bud i och för komplettering av utredningsmaterialet, uppklarande av tvinga

frågor m. m. Genom dylikt samarbete på förberedelsestadiet mellan domstolsledamöterna

och parterna kunde det fortsatta arbetet för paval domstolen

som parterna komma att avsevärt förenklas och underlättas. Aven

under målens fortsatta handläggning hurde det vara av stor betydelse att

domstolens kansli vore lättillgängligt för parterna och devas ombud.

Göteborg hade mycket goda kommunikationer. Näftag funnes året om

å linjerna Göteborg—Stockholm, Göteborg---Malmö och Goteborg ralun.

Resorna till olika delar av domsområdet (även Värmland) bleve kortare

och mindre tröttande än vad resorna från Stockholm skulle hilva Aven

örn automobil användes, vöre Göteborg att föredraga framfor Stockholm.

På cirka fyra timmar kunde man från Göteborg per järnväg eller bil komma

lill de flesta även ynycket avlägsna delarna av domsområdet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

De flesta såväl tekniska som juridiska ombud, som brukade anlitas av

parter vid Västerbygdens vattendomstol, bodde i Göteborg. Örn domstolens

kansli förlädes dit, torde nog visa sig att besöken på kansliet bleve både

manga och betydelsefulla.

Angående sättet för avhjälpande vid en förläggning till Göteborg av de

svårigheter beträffande arbetsförhållandena vid vattendomstolen, som vattenrättsdomaren

Thelin påvisat och som blivit en följd av att Västerbygdens,

Österby gdens och Söderbygdens vattendomstolar hade gemensamma vattenrättsingenjörer,

anför avdelningen, under vitsordande alt samma svårigheter

vöre uppenbara, bland annat:

Berörda olägenheter kunde naturligen icke helt avhjälpas, såvida icke

var och en av dessa domstolar finge sina egna vi domstolen helt tjänstgörande

oell fast anställda ingenjörer. Thelius utredning visade emellertid,

att aibetet vid Västerbygdens vattendomstol med åren växt oerhört samt

enbart under de sju sista åren nära tredubblats. Även hade framhållits den

stora och mycket tyngande arbetsbalansen vid domstolen, som svntes tilltaga

för varje år. Vad sålunda framhållits visade, att det vid Västerbygdens

vattendomstol måste finnas fullt arbete för åtminstone en vattenbyggnadstekmsk

ingenjör och möjligen också för en agrikulturteknisk ingenjör

Aven vattenöverdomstolen syntes i sitt yttrande i viss mån dela denna uppfattning.

Därest en vattenbyggnadsteknisk ingenjör med heltidstjänstgöring

fast anställdes, borde därför även om en agrikulturteknisk ingenjör icke

kunde forvantas få full sysselsättning enbart vid denna domstol, saken kunna

ordnas sa, att domstolen tills vidare finge med den eller de i Stockholm

stationerade vattendomstolarna dela en agrikulturteknisk ingenjör. Då denna

anordning naturligtvis alltjämt bomme att medföra vissa olägenheter

borde övervägas, om icke i stället för detta hälftenbruk beträffande agrikuiturtekmska

ingenjörer vid Västerbygdens vattendomstol kunde anställas

e,n „yll„H bosaU. 1 Göteborg, vilken ingenjör dock tills vidare icke

skulle fa heltidstjänstgöring vid domstolen utan samtidigt få ha privat förvärvsarbete.

Därest domstolen förlädes till Göteborg, löstes av sig självt även en hel del

av de övriga svårigheter, som vattenrättsdomaren Thelin framhållit och vilka

vöre förknippade med att vattendomstolen icke hade säte i Stockholm

Pa0 samma plats som två andra vattendomstolar. Det vore endast en tids~

ga at.1 Göteborg erhölle sin hovrätt. Staden hade förut en stor rådhusrat]t-

Tefälle Borde därför i Göteborg finnas för vattenrättsdomaren att i

ohka juridiska frågor (örn ock icke i de speciellt vattenrättsliga) konferera

och rådpläga med kolleger. Vid behov för domstolen av extra sakkunniga

pa det elektrotekmska eller eventuellt andra tekniska områden funnes goda

mojligheter att i Göteborg få detta behov tillfredsställt. Tillfällig skrivhjälp

kunde lätt erhållas i Göteborg, och där kunde också arkivfrågan på ett fullt

tillfredsställande sätt lösas.

Avdelningen ingår slutligen på kostnadsfrågan vid en förläggning av domstolen

till Göteborg eller Stockholm och framhåller därvid, att vid en förläggning

av domstolen till Göteborg kostnaderna för domstolsledamöternas

resor skulle bliva betydligt mindre än vid en förläggning till Stockholm, vartill

bomme att tröttande nattresor för domstolsledamöterna, som i många fall

måste förekomma vid domstolens förläggning i Stockholm kunde i de flesta

fall undvikas. En fråga, som också borde tillerkännas någon betydelse vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

■25

valet av förläggningsort för domstolen och som ej alls syntes hava berörts

av dem som yttrat sig, vore frågan om kostnaderna och besvären för vattenrättsnämndemännens

resor. Därest dom ej meddelades vid sammanträde i

orten — och detta kunde säkerligen i många fall icke undvikas — måste två

nämndemän resa till Stockholm för att taga del i överläggningarna till dom.

Sådana resor bleve kostsamma samt för nämndemännen i flera avseenden

mycket betungande.

Över advokatavdelningens framställning hava, på grund av remisser, yttranden

avgivits av Västerbygdens vattendomstol, av vattenöverdomstolen

samt av förut omförmälda länsstyrelser.

Vattendomstolen, som behandlat framställningen vid sammanträde

den 4 juni 1937, anför att domstolen ingalunda ville ställa sig avvisande

till tanken på en dess förflyttning till Göteborg, som — därest även beträffande

vattendomstolarna skulle anses gälla att desamma helst borde vara förlagda

inom sina verksamhetsområden — torde vara att anse såsom lämpligaste

orten för domstolens förläggning. Vattendomstolen ansåge sig emellertid

härvid böra bestämt framhålla, att en dylik förflyttning icke syntes domstolen

möjlig att genomföra under annan förutsättning än att domstolen tilldelades

egna ingenjörer, icke endast en vattenbyggnadsteknisk utan även en

agrikulturteknisk ingenjör. Härom anför vattendomstolen i huvudsak följande:
Det

vore obestridligt, att vid Västerbygdens vattendomstol de arbetsuppgifter,

med vilka den vattenbyggnadstekniske ingenjören hade att taga befattning,

vore av vida större omfattning och av mera tidskrävande art än de

uppgifter, som åvilade den agrikulturtekniske ingenjören* Enahanda torde

förhållandet vara vid Österbygdens vattendomstol, medan vid Söderbygdens

vattendomstol den agrikulturtekniske ingenjören torde vara den av ingenjörerna

mest arbetstyngde. Under de senaste fem åren med dess exceptionellt

starka ökning av antalet till Västerbygdens vattendomstol inkomna mål, varav

flera av tekniskt invecklad beskaffenhet, finge det arbete, som vid domstolen

ankommit på den vattenbyggnadstekniske ingenjören, anses hava varit

av den omfattning, att han skulle hava haft full eller åtminstone i det

allra närmaste full sysselsättning även om hans arbetskraft stått till domstolens

uteslutande förfogande. Under dessa år hade således vid Västerbygdens

vattendomstol förelegat behov av en egen vattenbyggnadsteknisk ingenjör.

Huruvida så komme att bliva förhållandet jämväl i fortsättningen, läte sig

icke med säkerhet bedöma. De senaste årens starka stegring av arbetsbördan

torde åtminstone till en del hava föranletts av omständigheter, som sannolikt

icke komme att framdeles föreligga. Med hänsyn härtill torde det

icke kunna anses såsom alldeles uteslutet, att i en framtid arbetsuppgifterna

vid Västerbygdens vattendomstol skulle befinnas vara otillräckliga för beredande

av full sysselsättning åt en uteslutande vid denna domstol anställd vattenbyggnadstekni.

sk

hovet av ytterligare en vattenbyggnadsteknisk ingenjör vore svår att för närvarande

bedöma, så torde däremot i fråga örn de agrikulturtekniska ingenjörerna

kunna med en viss grad av säkerhet förutses, att dessa ingenjörers

arbetsuppgifter icke komme att nödvändiggöra någon ökning av samma ingenjörers

antal, i varje fall icke inom den närmaste framtiden.

De olägenheter, som enligt vattenrättsdomarens framställning i ärendet av

den 10 januari 1937 följde därav alt Västerbygdens vattendomstol vore för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

lagd utanför stationeringsorten för de båda vattendomstolar, med vilka den

hade gemensamt anställda ingenjörer, komme således att i allt väsentligt

kvarstå även om domstolen erhölle en egen vattenbyggnadsteknisk ingenjör

men alltjämt skulle med Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

dela de båda agrikulturtekniska ingenjörerna. Nämnda olägenheter vore enligt

vattendomstolens förmenande så betydande, att vid en förläggning av

domstolen till Göteborg verksamheten vid domstolen icke torde kunna på ett

tillfredsställande sätt upprätthållas under annan förutsättning än den förut

angivna.

Den av Västra avdelningen ifrågasatta anordningen med en agrikulturteknisk

ingenjör, som skulle äga att vid sidan av arbetet i domstolens tjänst bedriva

privat förvärvsarbete, ansåge sig vattendomstolen böra på det bestämdaste

avråda ifrån, främst av det skälet, att en under sådana villkor anställd

ingenjör icke skulle erhålla den oberoende och självständiga ställning, som

varje innehavare av en domaretjänst städse ansetts böra intaga. Överhuvud

taget kunde vattendomstolen icke tillstyrka, att vid densamma anställdes en

agrikulturteknisk ingenjör, som icke uteslutande hade sin verksamhet förlagd

till domstolen. Systemet med en uppdelning av vattenrättsingenjörernas

arbetskraft mellan vattendomstolarna och andra befattningar hade ju tidigare

prövats och befunnits vara behäftat med så väsentliga olägenheter, att

detsamma måst övergivas.

I anledning av vad i ärendet anförts rörande kostnaderna och besvären för

vattenrättsnämndemännens resor till och från sammanträden för överläggningar

till dom erinrar vattendomstolen, att nämnda överläggningar i det

övervägande flertalet fall hölles i anslutning till domstolens sammanträden i

orterna för målens handläggning, samt att, där så ej skedde, överläggningarna

så gott som undantagslöst företoges i samband med behandlingen av

något mål från den trakt, inom vilken vederbörande nämndemän vore bosatta.

Någon anledning att i händelse av domstolens förflyttning till Stockholm

frångå denna praxis förelåge icke, och några ökade kostnader eller besvär

i angivet hänseende komme således icke att uppstå till följd av en dylik

förflyttning.

Slutligen anmärker vattendomstolen att den av Västra avdelningen lämnade

uppgiften att de flesta juridiska ombud, som brukade anlitas av parterna

vid domstolen, bodde i Göteborg vore felaktig. Såsom ett belysande exempel

härutinnan kunde anföras, att av de till ett antal av cirka 450 uppgående ansökningsmål,

som efter den 1 januari 1932 inkommit till domstolen, sökandena

företrätts av advokater från Göteborg i allenast ett tiotal. I återstoden

av dessa mål hade sökandena, där de icke själva eller genom egna juridiskt

utbildade ombudsmän utfört sin talan, företrätts av advokater från andra

orter än Göteborg, främst Stockholm, Jönköping, Karlstad och Värnamo.

I yttrande den 6 juli 1937 förklarar vatten överdomstolen — under

erinran om sitt tidigare yttrande i ärendet av den 2 februari 1937 — att

vattenöverdomstolen i likhet med Västerbygdens vattendomstol och på de av

denna angivna skälen funné sig böra avstyrka, att domstolen förlädes till

annan ort än Stockholm, såvida icke vattendomstolarnas organisation så utvidgades,

att Västerbygdens vattendomstol finge egna vattenrättsingenjörer.

Därest en sådan utvidgning av organisationen ansåges böra äga rum, funne

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

27

vattenöverdomstolen att Göteborg vore den lämpligaste orten för vattendomstolens

förläggning. Vattenöverdomstolen ville emellertid framhålla, att vattenöverdomstolen

icke kunde förorda en dylik utvidgning av organisationen

under annan förutsättning än att de vid Västerbygdens vattendomstol anställda

ingenjörerna kunde erhålla deltidstjänstgöring vid domstolen.

I anledning av de yttranden, som sålunda avgivits av vattendomstolen och

vattenöverdomstolen ävensom det tidigare återgivna yttrandet av Svenska

vattenkraftföreningen (se sid. 21) har advokatsamfundets västra

avdelning i skrivelse den 18 september 1937 ytterligare anfört bland

annat:

Det torde väl icke finnas mera än en mening därom, att en domstol, särskilt

en underdomstol, borde vara förlagd inom sin domkrets. En avvikelse

från denna regel finge icke göras utan utomordentliga skäl. Alldeles särskilt

gällde detta örn en sådan domstol som en vattendomstol, vilken hade

till enda uppgift att handlägga ärenden av fastighetstvisters natur, låt vara

att handläggning oftast skedde vid syn å platsen. Det kunde dock icke vara

likgiltigt var domstolen med dess kansli vöre förlagt. De principer, som i

detta avseende gällde andra underdomstolar, talade med verklig styrka även

för vattendomstolarnas förläggning till domkretsen.

I detta sammanhang borde uppmärksammas möjligheten för den av vattendomstolarnas

verksamhet berörda allmänheten att kunna å domstolens

kansli taga del av handlingarna i de olika ärendena. Sådant kunde väl ske

hos aktförvararen ute i orten, men ofta nog vore parterna icke betjänta med

att själva studera akterna hos denne. De behövde i många fall vid studiet

av ärendena hjälp av teknisk och juridisk sakkunskap. Västerbygdens vattendomstol

borde därför vara förlagd till den största och praktiskt sett mest

centralt belägna orten inom domkretsen, nämligen Göteborg, där sådan sakkunskap

funnes att tillgå. En icke oviktig detalj vore att domstolens kansli

-— men däremot knappast aktförvararen —■ kunde tillhandagå med allehanda

upplysningar i saken samt med anskaffande av avskrifter av ritningar och

andra handlingar.

Det i Svenska vattenkraftföreningens yttrande återgivna uttalandet av

Kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors (se sid. 21) ansåge sig avdelningen

böra kraftigt understryka. Det enda skäl, som från vattendomstolens sida

framförts mot domstolens förläggning till Göteborg eller den omständigheten

att det för den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören icke för närvarande

funnes full sysselsättning vid domstolen, vore ett sparsamhetsintresse

och ett sådant av mycket obetydlig storleksordning. Denna synpunkt finge

helt enkelt icke vara avgörande i en så viktig fråga som denna. Men örn

man skulle tillmäta synpunkten någon som helst vikt, måste den fullständigas

med ett påpekande av de drygare resekostnader för ledamöterna, som

bleve en följd av att domstolen vöre belägen i Stockholm. Icke heller finge

man bortse från de kostnadsökningar, som uppkommc för allmänheten genom

att de resor, som måste företagas till domstolen i Stockholm, bleve

längre och mera tidsödande än resorna till Göteborg.

Vattenkraftföreningen, som byggde sitt uttalande på yttrande från några

få medlemmar, hade ansett, alt den föreslagna förflyttningen av Västerbygdens

vattendomstol till Stockholm icke skulle komma alt medföra några betydande

olägenheter för den rättssökande allmänheten. Avdelningen ville

häremot framhålla, att vattenkraflförcningen, som tydligen såge frågan ganska

ensidigt ur kraftintressenternas synpunkt, representerade endast en liten

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

del av de intressen, som berördes av mål och ärenden, som vattendomstolarna

handlade. När det gällde större vattenkraftföretag kunde den tekniska

sakkunskapen visserligen ofta nied fördel hämtas från Stockholm. Men det

ojämförligt största antalet av intressenterna i dessa slags mål funnes dock

ute i landsorten. Alla dessa övriga sakägare, främst jordägarna, hade icke

haft tillfälle att yttra sig i frågan. De, som i mycket hög grad berördes av

vattenmålen, nämligen bönderna, skulle, örn de blivit i tillfälle att höras, säkerligen

och med rätta göra gällande, att stora kostnader och olägenheter

skulle uppkomma för dem, om vattendomstolen icke finge ligga inom sin

domkrets.

I avdelningens utlåtande av den 16 april 1937 framhölles, att de flesta såväl

tekniska som juridiska ombud, som av parterna inom Västerbygdens vattendomstols

område brukade anlitas, bodde i Göteborg. Vattendomstolen

hade i sitt utlåtande framhållit, att uppgiften såvitt rörde parternas juridiska

ombud vöre felaktig. Såvitt rörde de tekniska ombuden hade uttalandet

alltså funnits riktigt. Vattendomstolens i sammanhanget som ett belysande

exempel lamnade uppgift beträffande antalet ansökningsmål vid domstolen

under viss tidsperiod och sökandenas i dessa mål biträde av advokater,

vöre emellertid ofullständig. I det övervägande antalet ansökningsmål biträddes

nämligen icke sökandena av advokater. Mycket ofta vore sökandena

vägstyrelser, som måste påkalla vattendomstolens medgivande för en ändrad

sträckning av en bro etc. I dessa fall sköttes ärendena hos domstolen naturligt

nog enklast av vägstyrelsernas tekniska hjälpredor. Men i de betydelsefulla

fallen såsom utbyggnad av strömfall eller reglerings- och torrläggningsföretag

framträdde allmänhetens behov av rättshjälp på ett helt annat sätt.

Sökandena i de större vattenmålen med sina stora ekonomiska resurser kunde

ofta själva utan större svårigheter erhålla tekniskt och juridiskt biträde.

Men den stora jordbesittande befolkningen, som berördes av dessa ärenden,

och för vilken kostnadsfrågan spelade en stor roll, hade icke samma möjlighet

att få sina anspråk på teknisk och juridisk hjälp tillgodosedda, därest

domstolen icke vore förlagd till den mest välbelägna och med teknisk och

juridisk sakkunskap bäst utrustade staden inom domkretsen.

I anslutning till nyssberörda inlaga från avdokatsamfundets västra avdelning

synes böra omnämnas en av advokaterna Otto R. Alrutz, Mauritz Sandberg,

Albert Vallin, Albert Sellman och J. O. Alrutz, samtliga i Stockholm,

den 29 oktober 1937 till Kungl. Majit ingiven skrivelse i ämnet. I denna

skrivelse göra nämnda advokater — under förmälan att de sedan många år

tillbaka såsom anslutna till »Alrutz advokatbyrå» bedrivit advokatverksamhet

i Stockholm och därvid huvudsakligen sysslat med vattenrättsmål

— vissa av advokatavdelningen lämnade uppgifter till föremål för

en kritisk granskning, varjämte, under anförande av enahanda skäl som

vattendomstolen, uttalas, att därest vattenrättsingenjörernas antal icke ökades

så att två dylika bleve anställda vid Västerbygdens vattendomstol, det

icke kunde finnas någon tvekan om att samma domstol borde förläggas till

Stockholm. I förstnämnda hänseende anföres i skrivelsen:

Med anledning av en i ärendet lämnad uppgift, att de flesta juridiska ombud,

som av parterna inom Västerbygdens vattendomstols område brukade

anlitas, skulle bo i Göteborg, hade Västerbygdens vattendomstol som exempel

framhållit, att av de under perioden 1 januari 1932—4 juni 1937 inkomna

ansökningsmål sökandena allenast i ett tiotal fall företrätts av advokater från

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

29

Göteborg. Till jämförelse härmed kunde nämnas, att ensamt Alrutz advokatbyrå

handhaft minst 26 vid nämnda vattendomstol under sagda tid anhängiggjorda

ansökningsmål.

Det hade vidare uppgivits i ärendet, att de flesta tekniska ombud, som av

parter inom Västerbygdens vattendomstols område brukade anlitas, skulle

bo i Göteborg. I Göteborg torde finnas cirka fem vattenbyggnadsteknici.

Dessa torde hava biträtt sökande i närmare 30 av de ansökningsmål, som

under förutnämnda period anhängiggjorts hos samma domstol. Genom förfrågningar

hos fyra konsulterande byråer i vattenbyggnadsfacket i Stockholm

hade utrönts, att de själva och hos dem anställda ingenjörer biträtt

sökande i minst 28 under perioden 1 januari 1932—4 juni 1937 vid vattendomstolen

anhängiggjorda ansökningsmål. I dessa måls behandling hade

deltagit över 10 hos dessa byråer anställda Stockholmsingenjörer. Omnämnas

kunde, att av förutnämnda byråer hade ensamt Aktiebolaget Vattenbyggnadsbyrån

hos sig anställda över 60 ingenjörer och teknici, bland vilka enligt

uppgift från byrån åtminstone 20 vore så kvalificerade, att de kunde

uppträda vid vattendomstol. Dessutom funnes i Stockholm ett avsevärt antal

andra ingenjörer inom vattenbyggnadsfacket, däribland främst Kungl.

Vattenfallsstyrelsens ingenjörer. Under angivna period hade således endast

genom de tillfrågade firmorna biträde lämnats av ett större antal vattenbyggnadsteknici

från Stockholm än från Göteborg. Anledning förelåge icke heller

till annat antagande, än att tekniskt sakkunniga från Stockholm biträtt

sökande i flera mål än deras kolleger från Göteborg.

För de i ärendet hörda länsstyrelsernas yttranden har jag tidigare (sid. 21)

lämnat en kortfattad redogörelse. Av densamma framgår att länsstyrelserna

i Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län i första hand uttalat

sig till förmån för en fortsatt lokal förläggning av Västerbygdens vattendomstol.

Anmärkas bör emellertid, att jämväl länsstyrelsen i Jönköpings

län anser principiellt riktigast att domstolen förlägges inom sitt

område, för vilken händelse länsstyrelsen uttalar att invånarna därstädes torde

vara mest betjänta med Göteborg såsom kansliort.

Länsstyrelsen i Värmlands län — vilken såsom nämnts finner

Karlstad vara den lämpligaste förläggningsorten — anför till stöd härför

följande:

Vattenöverdomstolen hade avstyrkt en förläggning av Västerbygdens vattendomstol

till annan ort än Stockholm, såvida icke domstolen finge egna

vattenrättsingenjörer. Av handlingarna syntes framgå, att arbetsbördan kunde

motivera en ökning av de vattenbyggnadstekniska men knappast av de

agrikulturtekniska ingenjörernas antal. Enligt länsstyrelsens mening kunde

emellertid ifrågavarande omständighet icke få vara avgörande vid ett ställningstagande

i en fråga, vilken vore av den vikt och beskaffenhet som den

förevarande. I detta avseende ville länsstyrelsen åberopa Kraftaktiebolaget

Gullspång—Munkfors’, av Svenska vattenkraftföreningen återgivna yttrande.

Enligt länsstyrelsens mening borde Karlstad vara förläggningsort för ifrågavarande

vattendomstol. Såsom stöd härför ville länsstyrelsen åberopa följande.

Klarälven, som genomrunne länet, vore den största floden inom

domsområdet. Intet av de övriga länen inom området torde lia så många

och så betydande flottleder. Outbyggda vattenfall torde inom länet förefinnas

i större omfattning än i övriga delar av området. Länet omfattade en

del av Vänern, landets största insjö. Av vattenrättsdomarens framställning

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

franninge, att grundad anledning funnes att antaga att målen från Värmland

och därtill angränsande trakter komme att ökas i antal, medan däremot

målen från övriga delar av domsområdet komme att minskas. För den rättssökande

allmänheten, som i hithörande frågor torde vara större i Värmlands

län än i vart och ett av de övriga länen inom domsområdet, vore det en

angelägenhet av största vikt att äga möjlighet att vid behov vända sig till en

lokal domstolsmyndighet. I Karlstad vore lantbruksingenjören i Värmlands

län bosatt. Karlstad ägde goda järnvägs- oell landsvägskommunikationer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län instämmer i vad västra avdelningen

av advokatsamfundet anfört mot domstolens förflyttning till Stockholm

samt framhåller att den besparing av någon ingenjörstjänst, som eventuellt

kunde vinnas genom sammanförandet i Stockholm av de tre sydliga vattendomstolarna,

med stor sannolikhet uppvägdes av ökade resekostnader för

såväl domstolarnas ledamöter och tjänstemän som den rättssökande allmänheten.

Frågan örn antalet ingenjör stjänster hade enligt länsstyrelsens förmenande

fått och finge fortfarande spela en alltför stor roll vid prövningen av

lämpligheten av ifrågasatta kansliorter för vattendomstolarna. Den ökning

av arbetsbördan, som sedan 1931 inträtt vid Västerbygdens vattendomstol,

kunde ej lämna fragan om arbetskraftens storlek oberörd och sannolikheten

talade för, att den delning av arbetskraften mellan flere domstolar, som tidigare

varit möjlig, ej längre vöre det eller vöre opraktisk. Men även örn

emot förmodan någon obetydlig besparing i arbetskraft eller resekostnader

skulle kunna uppvisas genom domstolens förflyttning till Stockholm, uppvägdes

dess värde mångdubbelt av den ideella förlust, som enligt länsstyrelsens

mening uppkomme genom brytande av den uråldriga tradition, att underdomstol

skulle ha sitt säte och vara för allmänheten tillgänglig inom sitt verksamhetsområde.

Brötes denna tradition uppkomme ett icke önskvärt främlingsskap

mellan domstol och menighet. Det vore det högre rättsväsendets,

den centrala administrationens, de stora kraftverksintressenas röster, som hördes

i givna uttalanden till förman för Stockholmj lantmännens, vägstyrelsernas

m. fl. likställdas meningar återfunnes ej någonstädes.

Länsstyrelsen anser emellertid, att advokatsamfundet icke presterat några

bärande skäl för domstolens förflyttning från Vänersborg till Göteborg. Härom

anföres bland annat:

Även samfundets västra avdelning hade påtagligen en mycket bristfällig

kännedom om avstånd och kommunikationer i Västsverige. I Västerbygdens

vattendomstols stora verksamhetsområde läge Vänersborg betydligt centralare

än Göteborg. I riktning väster och öster läge Göteborg givetvis i en utkant

av området. I norr och söder vore förhållandet ej mycket bättre. Den geografiska

mittpunkten mellan nordligaste Värmland och sydligaste Halland

lage flere mil norr om Vänersborg. Beträffande kommunikationerna underginge

såväl järnvägs- som landsvägsförbindelser med Vänersborg en alltjämt

fortskridande förbättring. Antalet tåg och tåghastigheter ökades årligen på

de järnvägar, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga och Bergslagernas järnvägar,

vilka vöre Vänersborgs utfartsvägar. Landsvägsnätet omkring Vänersborg

vore väl utbyggt och utvecklingen fortskrede på samma sätt som i andra

delar av landet. Detta vore av betydelse, då enligt vad vattenrättsdomaren i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 143-

sin inlaga upplyst, domstolen vid resor inom området i stor utsträckning använde

sig av automobil.

Mot Vänersborg hade även anförts, att vattendomstolen där saknade lampliga

arkivlokaler. Att så vore fallet, när av statsmakterna osäkerhet skapats

örn domstolens slutliga förläggning, kunde ej förvåna. När denna osäkerhet

bortfölle, kunde och måste arkivfrågan lösas i Vänersborg likaväl som pa någon

annan plats. .

Den av Vänersborgs stad i dess yttrande den 10 februari 1937 tramnallna

synpunkten vore ingalunda ett utslag av någon obehörig egoism. Varje samhälles

utveckling och trivsel — och härför vore också ett skäligt skattetryck

en oundgänglig förutsättning — vore också ett riksintresse, som borde hava

statsmakternas stöd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har med sitt

yttrande i ärendet överlämnat, bland annat, en av vattenrättsdomaren Thelin

på länsstyrelsens begäran upprättad promemoria, närmast berörande kostnaden

för resor av domstolens ledamöter och sekreterare fran Stockholm respektive

Göteborg till vissa såsom utgångspunkter för sammanträdesresor lämpade

orter inom domsområdet. Av promemorian framgår att — under förutsättning

att den nuvarande starka tillströmningen av mål till vattendomstolen

holle i sig, att målen jämväl i fortsättningen fördelade sig på olika delar av

domsområdet på samma sätt som hittills, och att domstolen i händelse av förläggning

till Göteborg erhölle egna vattenrättsingenjörer — årliga kostnaden

för sagda resor, vilket antal uppskattats till 14, beräknats till högst 3,031 kronor

20 öre vid förläggning i Stockholm och högst 1,384 kronor 80 öre vid förläggning

i Göteborg, vadan årliga merkostnaden i förevarande avseende vid

förläggning i Stockholm skulle utgöra högst 1,646 kronor 40 öre. Härtill

komme traktamentsersättningar, vilka antagits med något eller några 100-tal

kronor överstiga motsvarande ersättning vid en förläggning i Göteborg. Thelin

håller emellertid för sannolikt att vid en förläggning av domstolen till

Stockholm eller Göteborg — under förutsättning i sistnämnda fall att domstolen

tilldelades egna ingenjörer — arbetet skulle kunna så planläggas att

sammanlagda antalet resor kunde nedbringas till omkring 10 samt att till

följd härav den förenämnda merkostnaden skulle komma att uppgå till allenast

omkring 1,000 kronor. Beträffande fördelningstendensen har av Thelin

ånyo framhållits, att fog förefunnes för det antagandet att målen från Värmland

och därtill angränsande trakter komme att öka i antal, men att däremot

antalet mål från vissa av de södra och mellersta delarna av domsområdet

komme att minska. Örn detta antagande visade sig riktigt, skulle merkostnaden

nedgå till än mindre belopp.

Länsstyrelsen sammanfattar sitt yttrande sålunda, att länsstyrelsen funne

Göteborg såsom förläggningsort för Västerbygdens vattendomstol vara för det

allmännas del att bestämt föredraga framför Stockholm. Då härtill komme

att av skäl, som advokatavdelningen framlagt, Göteborg för den rättssökande

allmänheten i den ojämförligt största delen av domsområdet erbjöde stora

fördelar framför Stockholm, finge länsstyrelsen, som i denna del anslöte

sig till nämnda avdelnings motivering, med avstyrkande av vattenrättsdoma
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

ren Thelius framställning om domstolens förflyttning till Stockholm och av

\ äneisboigs stads yrkande i ärendet, livligt tillstyrka förslaget om domstolens

placering i Göteborg. Länsstyrelsen framhåller i sin skrivelse i huvudsak följande:
Tre

förslag till förläggningsorter förelåge: Stockholm, Göteborg och Väneisboig.

Da huvudfrågan mäste hilva den, huruvida domstolen borde vara

förlagd i Stockholm eiler i någondera av de inom dess verksamhetsområde

belägna städer, Göteborg eller Vänersborg, vilka kunde ifrågakomma, finge

länsstyrelsen först beröra spörsmålet, vilkendera av de två sistnämnda platserna

som borde tillerkännas företrädet. Länsstyrelsen kunde då icke finna

annat, än att Göteborg såsom förläggningsort hade både för domstolen själv

och för de rättssökande så påfallande företräden, att den omständigheten, att

Vänersborg av, som det ville synas, rent tillfälliga skäl kommit att bliva platsen

för domstolens första förläggning, icke rimligen borde tillmätas någon

betydelse. Vänersborgs stads framställning i frågan angåve ju för övrigt, att

stadens anspråk på att få förbliva förläggningsort för Västerbygdens vattendomstol

närmast grundades på rent kommunalfinansiella skäl.

Att rent principiellt sett en domstols förläggningsort borde ligga inom verksamhetsområdet.

syntes länsstyrelsen självklart. Endast örn mycket kraftiga

praktiska skäl talade för en förläggning utom verksamhetsområdet,

kunde en sådan anses berättigad. Enligt länsstyrelsens mening förelåge emellertid

i förevarande fall icke tillräckliga skäl härför. Snarare gåve den föreliggande

utredningen vid handen, att även praktiskt och ekonomiskt sett

Göteborg ägde företräden framför Stockholm såsom förläggningsort. Den

enda omständighet av verklig betydelse, som kunnat åberopas till förmån för

Stockholm, vore den bättre möjlighet till ekonomiskt utnyttjande av för flera

vattendomstolar gemensamma vattenrättsingenjörer, som Stockholmsförläggningen

ansetts erbjuda. Emellertid vore att märka, att arbetsbördan vid

Västerbygdens vattendomstol inom det vattenbyggnadstekniska området vore

av den omfattning, att det under alla förhållanden måste anses nödvändigt,

att den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören placerades å den ort,

där domstolen vöre förlagd. Länsstyrelsen ville till och med ifrågasätta, örn

icke domstolen för framtiden komme att giva full sysselsättning hela året åt

en särskild, endast för denna domstol avsedd vattenbyggnadsteknisk ingenjör.

Härmed borteliminerades givetvis beträffande denne ingenjör allt behov av

förläggning till Stockholm för underlättande av arbetsuppgifternas fullgörande.

Vid detta förhållande förmenade länsstyrelsen, att problemet förenklades

till att gälla endast den agrikulturtekniske ingenjören, beträffande vilken

svårighet ansetts föreligga att undgå verksamhetens uppdelning mellan

två eller flera vattendomstolar.

Innan länsstyrelsen närmare inginge på frågan om konsekvenserna av att

dylik delning av den agrikulturtekniske ingenjörens arbete alltjämt erfordrades,

ville länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som kunde

komma att få en viss betydelse för det föreliggande spörsmålet. Länsstyrelsen

syftade på att ett sakkunnigbetänkande med förslag till lagstiftning angående

grundvatten nyligen framlagts. Komme frågan örn grundvattentillgångarnas

tillgodogörande att avgöras enligt detta förslag, gåves därigenom nya

och omfattande uppgifter åt vattendomstolarna, uppgifter, som, såvitt länsstyrelsen

kunde finna, skulle väl lämpa sig att beredas just av de agrikulturtekniska

vattenrättsingenjörerna. Att grundvattenfrågorna skulle få en alldeles

särskild vikt i Göteborgs och Bohus län med dess rika samhällsbildning

och dess sparsamma tillgång på grundvatten, som gåve befintliga förekomster

ett ökat värde, vore självklart, och det mycket stora antal vattenlednings
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

33

frågor, som redan nu vore aktuella inom länet, gåve fullgod anledning att

vänta, att vattendomstolen åtminstone i detta län skulle få en livlig sysselsättning

med dylika spörsmål. Samtidigt som detta förhållande redan i och

för sig kunde åberopas som ett ytterligare skäl för domstolens förläggning

till Göteborg, torde det giva stöd för antagandet, att genom grundvattenfrågornas

tillkomst den vid Västerbygdens vattendomstol anställde agrikulturtekniske

ingenjören skulle erhålla så ökade arbetsuppgifter inom denna domstols

område, att hans verksamhet där toge mer än hälften av hans arbetskraft

i anspråk och att alltså hans placering å samma domstols förläggningsort

vore fullt motiverad, även örn han alltjämt måste tjänstgöra också vid andra

vattendomstolar. Icke heller den agrikulturtekniske ingenjörens arbetsförhållanden

kunde under dessa förhållanden i och för sig åberopas som stöd

för att förläggningsorten borde vara Stockholm. Endast under förutsättning

att en avsevärd kostnadsbesparing vore att vinna genom att Västerbygdens

vattendomstol och båda dess ingenjörer förlädes till Stockholm, kunde ett

dylikt anordnande av förläggningen anses försvarbart.

Länsstyrelsen hade uttalat, att man för framtiden holde räkna med att

Västerbygdens vattendomstol mäste kunna disponera över den vattenbyggnadstekniske

ingenjörens arbetskraft helt och hållet och den agrikulturtekniske

ingenjörens arbetskraft till mer än hälften. Vore denna mening riktig,

kunde för domstolens del kostnadsfrågan uppläggas så, att man mot vartannat

vägde å ena sidan kostnaderna för domstolens resor från Göteborg till vederbörande

sammanträdesställen jämte kostnaderna för den agrikulturtekniske

ingenjörens resor för tjänstgöring vid annan eller andra vattendomstolar under

en kortare del av året och å den andra sidan kostnaderna för domstolens

resor från Stockholm till sammanträdesorterna, varjämte givetvis lokalkostnaderna

å den ena eller andra förläggningsorten borde beaktas.

Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma frågan, talade de siffror, som vattenrättsdomarcn

Thelin lämnat i sin promemoria, klart för att resekostnaderna

under här angivna förutsättningar bleve avsevärt billigare med Göteborg än

med Stockholm som förläggningsort för domstolen, i allt fall därest icke för

framtiden domstolens sammanträden komme att i motsats mot nu till mycket

väsentlig del hållas i de delar av domstolens verksamhetsområde, som hade

lika lätta och billiga eller lättare och billigare kommunikationer med Stockholm

än med Göteborg, med andra ord områdets längst åt nordost belägna

delar. Vattenrättsdomaren Thelin hade emellertid gjort gällande, att vattenrättsmålen

vid Västerbygdens vattendomstol komme att mer och mer till

sitt relativa antal ökas i domsområdets norra och nordöstra delar i jämförelse

med området i övrigt, något som skulle förskjuta resekostnadssiffrorna

till Stockholms förmån. Även örn länsstyrelsen icke ansåge sig kunna

bestrida möjligheten av denna uppfattnings riktighet, vågade länsstyrelsen

antaga, att en dylik förskjutning i frekvenshänseende av målen mellan domsområdets

olika delar icke rimligen kunde äga rum i så slör omfattning, att

icke ändå Göteborg bleve den fördelaktigare förläggningsorten för handläggningen

av det långt övervägande antalet mål. Härtill komme, att vattenrättsdomaren

säkerligen framställt sitt antagande utan kännedom örn att för

detta läns vidkommande en betydande ökning av vattenrättsmålen vore att

vänta åtminstone för ett ansenligt antal år framåt. Förutom vad som nämnts

beträffande grundvattenfrågor vore nämligen att märka, att under de närmaste

åren minst ett sextiotal fiskeliamnsfrågor torde komma att påkalla

vattendomstolens medverkan, samt att inom länet andra hamnföretag, brobyggnader

och farledsspörsmål till stort antal likaledes väntade på sin lösning.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr H3.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

När fråga varit om domstolens resekostnader, hade vattenrättsdomaren

vidare framhållit, att med hänsyn till tidsbesparing och för reseräkningarnas

nedbringande Västerbygdens vattendomstol i betydande utsträckning plägade

sammanföra ett flertal sammanträden å sinsemellan närbelägna platser

till samma resa från domstolens förläggningsort. Genom en dylik koncentration,

som vattenrättsdomaren ansett även för framtiden böra bliva det normala,

skulle enligt hans mening de företräden, Göteborg som förläggningsort

kunde äga framför Stockholm, minska i betydelse och Stockholm genom

sina förträffliga järnvägskommunikationer få rent av en fördelaktigare ställning.

Mot detta ville länsstyrelsen anföra, dels att Göteborgs järnvägskommunikationer

— även när det gällde nattågsf erbin delser och i fråga om anlitande

av statens järnvägar — ingalunda vore Stockholms underlägsna för

resor inom Västerbygdens vattendomstols område, utan tvärtom, med undantag

endast för områdets längst i nordost belägna delar, dels att en sådan koncentration

av målen till samma resa, som vattenrättsdomaren Thelin sålunda

förordade, ingalunda i och för sig vore önskvärd. En dylik anordning

medförde nämligen med nödvändighet, att vissa mål måste utan särskilda

skäl i övrigt vila i avbidan på att lämpligt antal ärenden, som berörde viss

trakt, hunnit samlas. Vattenmålens betydelse för de av dem berörda orternas

ekonomi och näringsförhållanden gjorde det särskilt önskvärt, att dylika

anledningar till målens fördröjande icke behövde förekomma. Att märka

vore då, att Göteborg vore så beläget, att en mycket ansenlig del av Västerbygdens

vattendomstols område kunde därifrån nås med ett par timmars

järnvägs- eller bilresa, vilket medgåve, att förrättning för visst måls handläggning

kunde ordnas så, att både resan till förrättningen och återresan till

förläggningsorten kunde äga rum på samma dag och utan att genom nattresor

eller eljest oskäligt trötta domstolens ledamöter. Alldeles särskilt gällde

detta de trakter av domstolens verksamhetsområde, där beredskapsarbeten

och andra företag till avhjälpande av arbetslöshet förekomme och där

alltså särskild skyndsamhet med ärendenas handläggning av sociala skäl vore

behövlig. Att resor från Stockholm till dessa förrättningsorter eller överhuvud

till orter inom domsområdet icke kunde anordnas på detta enkla och

bekväma sätt vore påtagligt.

Kommer så frågan örn domstolslokaler. I vad mån sådana utan större

kostnad för statsverket stöde till buds i Stockholm, undandroge sig länsstyrelsens

bedömande. Däremot ville länsstyrelsen framhålla, att lokalfrågan

icke för Göteborgs vidkommande beredde några svårigheter. Skulle det visa

sig, att närmast ifrågasatt lokal — en av våningarna i riksbankshuset i Göteborg

— med större fördel kunde utnyttjas för annat ändamål än till lokal

för Västerbygdens vattendomstol, funnes en annan möjlighet till lokalfrågans

lösning, som länsstyrelsen för sin del ville särskilt fästa uppmärksamheten

på. Länsstyrelsen syftade på domstolens inrymmande i den nya byggnad

för tillgodoseende av länsstyrelsens eget ökade utrymmesbehov och av

lokalbehovet för vissa länsstyrelsen närstående institutioner, för vilken tomtfrågan

nyligen i annat sammanhang förelagts Kungl. Maj:t. Placerades vattendomstolen

i denna länsstyrelsens annexbyggnad, skulle måhända vissa

fördelar vara att vinna genom att i samma byggnad andra tekniskt sakkunniga

vore förlagda, i första hand länets vägingenjör och länsarkitekt.

I anledning av länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande har vattenrättsdomaren

Thelin inkommit med erinringar i en den 14

januari 1938 dagtecknad promemoria. I promemorian framhålles till en början

gent emot länsstyrelsens förmodan om icke Västerbygdens vattendomstol

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

för framtiden konnne att giva full sysselsättning åt en enbart för denna vattendomstol

avsedd vattenbyggnadsteknisk ingenjör, att antalet till vattendomstolen

under år 1937 inkomna mål uppgått till 103 eller sålunda till ett lägre

antal än under vart och ett av de fyra närmast föregående åren samt att detta

förhållande torde få anses i viss mån bekräfta riktigheten av vattendomstolens

uttalande rörande den sannolika framtida omfattningen av de på den vattenbyggnadstekniske

ingenjören ankommande arbetsuppgifterna.

Beträffande betydelsen av en blivande lagstiftning örn grundvatten m. m.

för spörsmålet örn de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörernas arbetsförhållanden

anföres i promemorian följande:

I denna fråga finge först erinras, att det föreliggande lagförslaget begränsade

vattendomstolarnas befattning med grundvattenfrågor till att huvudsakligast

gälla sådana företag, som vore av större betydelse för grundvattenförhållandena,

medan däremot företagen av mindre räckvidd vore avsedda att

överlämnas till de allmänna domstolarnas behandling. Vidare finge framhållas,

att inom vattendomstolarna med deras nuvarande sammansättning icke

funnes företrädd någon specialsakkunskap på ifrågavarande område, samt

att det enligt motiven till lagförslaget vöre tänkt att denna brist skulle åtminstone

tillsvidare avhjälpas genom tillkallande av särskilda sakkunniga, vilka

emellertid icke skulle ingå såsom ledamöter av vattendomstolarna. Arbetet

med granskningen och beredandet av målen om grundvatten bomme naturligtvis

såvitt den tekniska sidan anginge att i allt väsentligt uppdragas åt dessa

sakkunniga. Tillgången på grundvatten vore, såsom länsstyrelsen framhållit,

i Göteborgs och Bohus län sparsam. Men även inom övriga delar av

Västerbygdens vattendomstols verksamhetsområde vöre grundvattentillgångarna

tämligen sparsamt förekommande och i regel av ringa mäktighet. Samhällen

och andra orter med sammanträngd bebyggelse inom nämnda område

torde därför framdeles som hittills bliva för sin vattenförsörjning hänvisade

främst till ytvattenförekomsterna. Av de i länsstyrelsens utlåtande omnämnda,

nu aktuella vattenledningsfrågorna torde också de allra flesta avse utnyttjande

av ytvatten.

I anseende till nu anmärkta förhållanden kunde Thelin icke finna annat,

än att en lagstiftning rörande grundvatten i enlighet med omförmälda förslag

icke komme att medföra vare sig för vattendomstolen såsom sådan eller för

dess enskilda, tekniskt utbildade ledamöter annat än en högst oväsentlig ökning

i arbetsuppgifterna.

I promemorian anföres vidare — under erinran örn att Thelin i sin framställning

örn vattendomstolens förflyttning till Stockholm uttalat, att det med

fog kunde antagas att målen från domsområdets norra och nordöstra delar

komme att öka i antal, men att däremot målens antal från områdets övriga

delar komme att minska, samt att länsstyrelsen häremot gjort gällande, att

för Göteborgs och Bohus läns vidkommande en betydande ökning av vattenmålen

vore att emotse åtminstone för ett ansenligt antal år framåt — att vad

länsstyrelsen i sistnämnda hänseende anfört icke rubbat Tholins uppfattning

örn den sannolika framtida fördelningen av målen från domsområdets olika

delar. Härom anföres närmare:

De omständigheter länsstyrelsen åberopat till stöd för riktigheten av sin

uppfattning torde till huvudsaklig del vara grundade på en inom länet företagen

inventering av företag, som kunde tänkas ifrågakomma såsom objekt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mcij:ts proposition nr 143.

för beredskaps- eller andra dylika arbeten till avhjälpande av en redan förefintlig

eller framdeles uppkommande arbetslöshet. Vad först anginge de i

utlåtandet omnämnda brobyggnadsföretagen finge anmärkas, att antalet mål

rörande dylika företag från Göteborgs och Bohus län under femårsperioden

1933—1937 uppgått till 64, samt att i de vägföretag, som funnes upptagna i

den för länet nu gällande flerårsplanen, avseende perioden 1937—1940, inginge

brobyggnader till ett antal av 14. För länets vidkommande torde således

för de kommande åren vara att emotse en väsentlig minskning i antalet

mål rörande företag av ifrågavarande art. Beträffande övriga i länsstyrelsens

utlåtande omnämnda företag, som skulle kunna väntas under de närmaste

åren medföra en ökning av antalet mål från detta län, hade arbetschefen för

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byggnadskontor för västra distriktets hamnarbeten

meddelat, att å byggnadskontoret färdigställts förslag rörande 12 företag

örn inrättande av fiskehamnar, att av dessa företag, vilka beräknats draga

en kostnad av tillhopa cirka 2 miljoner kronor, 10 torde vara av beskaffenhet

att påfordra vattendomstolens tillstånd för deras genomförande, att å

byggnadskontoret för närvarande påginge utredning rörande ytterligare 13

dylika företag, vilka kostnadsberäknats till ungefär 1.7 miljoner kronor och

av vilka 11 torde komma att påfordra vattendomstolens medverkan, att den

ovan omförmälda inventeringen upptoge dels 55 företag, som avsåge inrättande

eller förbättrande av fiskehamnar, dels ock 18 företag, som avsåge inrättande

av farleder, att av sistnämnda 73 företag ett fyrtiotal torde komma att

kräva vattendomstolens medverkan, samt att dessa 73 företag beräknats draga

en sammanlagd kostnad av cirka 11.5 miljoner kronor.

Även om det finge förutsättas, att samtliga de ifrågavarande företagen vore

av beskaffenhet att av skilda orsaker böra komma till utförande, så syntes det

likväl med hänsyn till det tämligen outredda skick, vari frågan om flertalet

av företagen alltjämt befunne sig, ävensom till de betydande kostnader med

bidrag av allmänna medel till väsentliga belopp, som företagens genomförande

torde komma att kräva, vara föga sannolikt, att ens flertalet av företagen kunde

väntas komma till utförande under de närmaste åren. Mest antagligt vore

väl att företagen, i den mån de överhuvud taget ansåges böra bliva genomförda,

komme att utföras successivt och under en lång följd av år. I varje fall

torde företagen icke kunna väntas bliva genomförda under en så kort tidrymd

under den närmaste framtiden, att den ökning i antalet mål från Göteborgs

och Bohus län, som företagen skulle kunna medföra, uppvägde den betydande

minskning i antalet mål om brobyggnader från samma län, som enligt vad

ovan anmärkts vore att emotse inom samma tid. Till jämförelse finge erinras,

att under den senaste femårsperioden med dess synnerligen stora arbetslöshet

inom länet antalet mål rörande hamn- och farledsanläggningar uppgått

till 13. Vidare finge erinras att målen rörande företag av ifrågavarande

art i regel tillhörde den grupp av mål, som vållade vattendomstolen det minsta

arbetet.

Gentemot länsstyrelsens uttalanden i fråga om domstolens resekostnader

anmärkes i promemorian följande:

Förfaringssättet att till en och samma resa sammanföra handläggning av

flera mål vore förestavat av domstolens strävanden att inbespara tid och

därigenom i möjligaste mån befrämja målens skyndsamma behandling och

avgörande samt att icke tillskynda vare sig statsverket eller de enskilda

parterna några onödiga utgifter. Den ifrågavarande koncentrationen av

handläggningen hade också visat sig vara väl ägnad att befrämja nämnda

syften, och densamma utgjorde en bestämd förutsättning för ett ratio
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kunni. Maj:ts proposition nr 143.

nellt ordnande av vattendomstolens hela verksamhet. Det syntes i detta

sammanhang böra framhållas, att det kritiserde förfaringssättet tillämpades

icke blott vid Västerbygdens vattendomstol utan också vid de övriga vattendomstolarna,

samt att den nuvarande organisationen av österbygdens,

Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar och den sistnämnda domstolens

förläggning utanför Stockholm i viss mån uteslöte möjligheten av

ett annat förfaringssätt. Även om Västerbygdens vattendomstol förlädes till

Göteborg och samtidigt därmed tilldelades egna ^ vattenrättsingenjörer, så

skulle på grund av förhållandenas egen natur en sådan form för domstolens

verksamhet, som länsstyrelsen syntes vilja förorda, nämligen att till handläggning

vid sammanträde med domstolen upptaga ett mål så snart den förberedande

skriftväxlingen i detsamma blivit avslutad, likväl icke låta sig genomföras

i någon större omfattning, och det torde härutinnan vara tillfyllest

att erinra därom, att de flesta vattenmålen vore av beskaffenhet att kräva

handläggning vid syn på platsen, samt att den tid av året, som medgåve

eller lämpade sig för syn å marken, vore förhållandevis begränsad. — Beträffande

sådana mål, som av sociala skäl finge anses vara i behov av alldeles

särskilt skyndsam behandling, förtjänade framhållas, att i fråga om dessa

mål, vilka till huvudsaklig del torde angå företag örn inrättande, utvidgande

eller förbättrande av allmänna farleder, hamnar och flottleder, vattenrättsdomaren

enligt 11 kapitlet 46 § vattenlagen ägde rätt att, där sökanden anhölle

därom, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder, samt

att vattenrättsdomarens beslut härutinnan lände till efterrättelse utan hinder

av anförda besvär, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda

förordnade.

Sammanfattningsvis uttalas till sist i promemorian, att det tyvärr vore obestridligt,

att målen vid Västerbygdens vattendomstol icke alltid kunnat beredas

det snabba avgörande, som målens vikt och betydelse krävde. Orsakerna

härtill vore emellertid icke att söka i några brister i domstolens arbetsmetoder,

men i de omständigheter, som funnes angivna i vattenrättsdomarens

framställning av den 16 januari 1937 och som alla hade sin yttersta

grund i domstolens förläggning utanför Stockholm. Ville man undkomma

de olägenheter, som följde av denna förläggning, utan att samtidigt genomföra

en, såvitt nu kunde bedömas, i och för sig obehövlig utvidgning av vattendomstolarnas

organisation, så torde annan utväg icke stå till buds än den

av vattenrättsdomaren tidigare anvisade, nämligen att förflytta Västerbygdens

vattendomstol till Stockholm.

I fråga om arbetsbördan vid österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

under åren 1919—1937 hava införskaffats liknande uppgifter som

dem vilka tidigare för åren 1919—1936 lämnats beträffande Västerbygdens

vattendomstol, varjämte sistnämnda uppgifter kompletterats till att omfatta

jämväl år 1937. De sålunda lämnade uppgifterna torde såsom särskilda

bilagor (bil. A, B och C) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I ärendet bar från olika båll framhållits vikten därav alt domstolarna, medDepartementshänsyn

till det allmännas och de rättssökandes intressen, äro förlagda inom cAe/en''

sina respektive domsområden samt att avsteg från denna grundsats icke bör

ske, med mindre särskilt kraftiga praktiska skäl tala för en förläggning

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

utom verksamhetsområdet. Emellertid har ock uttalats att för vattendomstolarnas

del, med hänsyn till det sätt varpå vattenmålens handläggning anordnats,

den angivna grundsatsen ej har fullt samma betydelse som för övriga

underdomstolar. I sådant hänseende är att uppmärksamma föreskriften i

11 kap. 50 § vattenlagen att för prövning av ansökningsmål — de vid vattendomstolarna

betydelsefullaste och talrikaste målen — vattendomstol har att

sammanträda till syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, å annan

plats som är för parterna välbelägen. Denna bestämmelse, vilken jämlikt

föreskrifter i 81 och 92 §§ vattenlagen skall i huvudsak iakttagas jämväl

vid handläggningen av stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål,

medför, att vid huvudförhandlingen i vattenmål det i regel blir vattendomstolen

som beger sig till parterna och icke tvärtom.

När vattendomstolarna år 1919 inrättades, förlädes allenast en av vattendomstolarna,

Söderbygdens vattendomstol, utom sitt område, nämligen till

Stockholm. År 1932 beslöto emellertid statsmakterna ytterligare ett avsteg

från omförmälda grundsats för domstolarnas förläggning, i det att riksdagen

då biföll Kungl. Maj:ts förslag om ändrad organisation av vattendomstolarna,

innebärande bland annat att kansliet för Västerbygdens vattendomstol

skulle flyttas från Vänersborg till Stockholm, där — förutom

Söderbygdens vattendomstols kansli — jämväl Österbygdens vattendomstols

kansli är beläget. Orsaken till att 1932 års organisationsplan upptog en centralisering

till en och samma ort av kanslierna för nämnda tre för mellersta

och södra Sverige avsedda vattendomstolar var, som i ärendet redan framhållits,

allenast den att den vid samma domstolar då föreliggande och för framtiden

beräknade arbetsmängden icke med säkerhet ansågs kunna bereda full

sysselsättning åt flera än fyra heltidsanställda vattenrättsingenjörer. Då vattenrättsingenjörerna

i egenskap av domare borde göras till ordinarie tjänstemän,

men man icke kunde anställa flera dylika befattningshavare än som motsvarade

behovet, samt en fördelning av tjänstgöringen på olika, till skilda

orter förlagda domstolar ansågs medföra svårigheter, vilka vid en gemensam

förläggning kunde undvikas, föreslogs en dylik central förläggning av de tre

nämnda vattendomstolarnas kanslier. Med genomförande av den beslutade

flyttningen av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm har emellertid,

i enlighet med uttalanden av dåvarande departementschefen vid frågans behandling

inför kamrarna vid 1932 års riksdag, hittills fått anstå i avbidan

pa slutförandet vid domstolen av målet örn sjön Vänerns reglering samt

erfarenhet under tiden rörande verkningarna för domstolsarbetet, särskilt

ingenjörernas medverkan däri, av den splittrade förläggningen.

Rörande erfarenheterna i sistnämnda hänseenden under de fem år, som

numera förflutit efter det omorganisationen av vattendomstolarna trädde i

kraft, tillåter jag mig hänvisa till vad vattenrättsdomaren Thelin och Västerbygdens

vattendomstol ävensom vattenrättsdomaren Hamilton därom anfört

i sina i detta ärende avgivna, av mig förut återgivna framställningar och

yttranden. Härav torde framgå att olägenheterna för arbetet vid förenämnda

vattendomstolar av anordningen med gemensamma vattenrättsingenjörer

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

39

men förläggning till skilda orter visserligen visat sig avsevärda. Enligt min

mening kunna de dock icke anses vara av den svårhetsgrad, att den lokala

förläggningen av Västerbygdens vattendomstol — vilken med hänsyn till de

obestridliga fördelar som äro förknippade med en domstols förläggning inom

sitt område är önskvärd — bör upphöra.

I detta sammanhang bör ock beaktas att, enligt vad föreliggande uppgifter

angående antalet mål vid Västerbygdens, Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar utvisa, dessa domstolars arbetsbörda numera nått den omfattning

att en förstärkning av de tekniska arbetskrafterna vid domstolarna

synes erforderlig, örn målens handläggning och avgörande inom skälig tid

skall med säkerhet kunna påräknas. Redan i det år 1931 i ämnet avgivna sakkunnigbetänkandet

beräknades, med ledning av den då föreliggande arbetsbördan,

för de tre sydliga vattendomstolarna fem vattenrättsingenjörer vara erforderliga,

därav tre vattenbyggnadstekniska och två agrikulturtekniska ingenjörer,

men blev antalet i Kungl. Maj :ts proposition nedsatt till två ingenjörer av

vartdera slaget. Sedan år 1930, det sista år för vilket statistiska uppgifter örn

arbetsmängden förelåg vid tiden för avgivandet av 1932 års proposition, har

antalet till de tre sydliga vattendomstolarna inkomna målen starkt stegrats.

Medan sålunda under år 1930 upptagits till behandling, vid Österbygdens

vattendomstol 62 mål, vid Söderbygdens vattendomstol 58 mål och vid

Västerbygdens vattendomstol 54 mål, utgjorde motsvarande antal under år

1937 respektive 92, 79 och 103 mål. Utvecklingen i förevarande hänseende

belyses närmare i de förut omförmälda statistiska bilagorna, till vilka jag

hänvisar. I fråga örn Österbygdens vattendomstol låter sig ökningen till en

del förklaras därigenom att domstolens verksamhetsområde undergått en

viss förstoring, men ej så beträffande de båda övriga domstolarna, vilkas

domsområden förblivit, Söderbygdens i stort sett och Västerbygdens helt,

orubbade. Den sålunda ökade tillströmningen av mål avspeglar sig även i

en på det hela taget stigande arbetsbalans vid dessa domstolar. Antalet balanserade

mål har sålunda stigit vid Österbygdens vattendomstol från 52

vid utgången av år 1930 till 74 vid utgången av år 1937 och vid Söderbygdens

vattendomstol från 33 till 67 vid utgången av nämnda år, medan den redan

år 1930 synnerligen höga arbetsbalansen vid Västerbygdens vattendomstol,

eller 95 mål, företett en obetydlig nedgång till 89 mål vid slutet av år 1937.

De nu anförda siffrorna synas mig giva vid handen, att kunde redan år

1932 på sakkunnigt håll behovet uppskattas till fem vattenrättsingenjörer

för ifrågavarande tre vattendomstolar, så kan man med så mycket större

fog göra det i närvarande stund. I ärendet föreligga också från skilda håll

uttalanden i denna riktning. Tveksamhet råder endast därom huruvida ifrågavarande

behov kommer att visa sig beständigt. I fråga om arten av den

ingenjörsförstärkning, som sålunda får anses erforderlig, råder samstämmig

uppfattning därom att denna ur arbetsbördans synpunkt erfordras endast på

det vattenbyggnadstekniska området. På det agrikulturtekniska området

däremot motiverar arbetsmängden i och för sig icke för närvarande anställande

av någon ytterligare vattenrättsingenjör. Möjligen kan en blivande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

lagstiftning angående tillgodogörande av grundvattenförekomster m. m. framdeles

medföra behov härav.

Därest, såsom jag vill förorda, ytterligare en vattenbyggnadsteknisk ingenjörsbefattning

inrättas vid Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens

vattendomstolar, så hava därmed enligt min mening skälen för en central förläggning

jämväl av sistnämnda domstols kansli ytterligare försvagats. Det förefaller

mig nämligen, som örn med tillgång för sagda domstolar till tre vattenbyggnadstekniska

ingenjörer — därvid dessas tjänstgöring bör kunna ordnas

så att Västerbygdens vattendomstol får sin vid domstolen nu stationerade

ingenjör helt eller åtminstone i det väsentliga för sig själv — olägenheterna

för domstolsarbetet av en fortsatt lokal förläggning av domstolen böra bliva

i hög grad minskade. Jag förbiser härvid icke de svårigheter som alltjämt

komma att förefinnas i fråga om ett rationellt utnyttjande av de agrikulturtekniska

ingenjörernas arbetskraft, men jag anser att för närvarande andra

åtgärder till bemästrande av dessa svårigheter icke böra ifrågakomma än att

de agrikulturtekniska ingenjörerna i mån av verkligt behov beredas ledighet

från handläggningen av visst eller vissa mål med särskilda vikarier i sådant

avseende. Den av advokatavdelningen i Göteborg framkastade utvägen att

såsom bisyssla inrätta en agrikulturteknisk ingenjörsbefattning anser jag icke

böra ifrågakomma. Detta skulle nämligen innebära en återgång till det tidigare

praktiserade, men år 1932 med hänsyn till erfarenheterna därav utdömda

systemet med icke heltidsanställda vattenrättsingenjörer.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att från och med nästa

budgetår ytterligare en vattenrättsingenjörsbefattning, med sakkunskap särskilt

i fråga örn byggande i vatten, inrättas för Österbygdens, Söderbygdens

och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt. Denna befattning synes med

hänsyn till ovissheten om utvecklingen av arbetsbördan vid dessa vattendomstolar

böra uppföras å extra stat.

Det är min avsikt att sedermera föreslå Kungl. Majit att Västerbygdens

vattendomstol bibehålies vid förläggning inom sitt domsområde. I detta

sammanhang får jag även framhålla, att vid den föreslagna nyanställningen

av en vattenrättsingenjör jämte en lokal förläggning av domstolens kansli

uppkomma vissa besparingar för statsverket i form av minskade reseersättningar

till domstolens ledamöter samt minskade utgifter i anledning av vattenrättsingenjörernas

kanslitjänstgöring, vilka besparingar i viss mån komma

att uppväga merutgifterna för den nye vattenrättsingenjören.

I fråga om den ort, där domstolens kansli i händelse av lokal förläggning bör

placeras, föreligga i ärendet tre olika förslag. Ett av dessa förordar bibehållandet

av nuvarande förläggningsort Vänersborg, ett annat kansliets förflyttning

till Göteborg, ett tredje dess förläggning till Karlstad. Av dessa orter

anser jag, på skäl som av advokatsamfundets västra avdelning samt av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län utförligt angivits, Göteborg vara att

obetingat föredraga. Av vattendomstolens yttrande i ärendet framgår för

övrigt att jämväl enligt domstolens uppfattning Göteborg är den lämpligaste

kansliorten vid lokal förläggning. Flyttningen synes kunna vara genomförd

senast till den 1 oktober 1938.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

41

Jag övergår härefter till att behandla den inverkan, som en förstärkning av

arbetskrafterna med en vattenrättsingenjör å extra stat och en förläggning

av Västerbygdens vattendomstols kansli till Göteborg kommer att få på personalförteckningen

och avlöningsstaten för vattendomstolarna samt anslagsbehovet

under budgetåret 1938/1939.

Vad därvid först beträffar personalförteckningen bör densamma

under rubriken »Tjänsteman å extra stat» utökas med en befattning såsom

vattenrättsingenjör i lönegraden B 30.

I fråga örn avlöningsstaten tillkommer en ny anslagspost avseende avlöning

till tjänsteman å extra stat. Denna post torde, enligt sedvanliga

beräkningsgrunder och efter frånräknande av avdrag till egen- och familjepensionering,

böra upptagas till ett belopp av 11,460 — 420 — 411 =

10,629 eller i avrundat tal 10,600 kronor, vilket belopp motsvarar högsta avlöningen

å G-ort till en befattningshavare å extra stat i lönegraden B 30.

Beträffande de nu befintliga anslagsposterna i avlöningsstaten är att märka

följande. Posten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat bör ökas från nuvarande belopp av 131,700 kronor med 1,900 kronor

till 133,600 kronor på den grund att Göteborg hänföres till G-ort, medan

Vänersborg tillhör D-ort. Av enahanda anledning bör en höjning med 1,300

kronor företagas i delposten grundavlöningar m. m. under anslagsposten

till avlöningar till icke-ordinarie personal, vilken delpost härefter

skulle utföras med (67,700 + 1,200 =) 68,900 kronor, övriga anslagsposter

i avlöningsstaten, eller posterna å 9,000 kronor till arvoden och särskilda ersättningar,

bestämda av Kungl. Majit, å 3,200 kronor till avlöningsförhöjningar

m. m. och å 9,500 kronor till särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän, torde kunna bibehållas vid de för närvarande utgående

beloppen. Slutresultatet skulle alltså bliva att ifrågavarande anslag

bör upptagas med (133,600 + 10,600 + 9,000 + 68,900 + 3,200 + 9,500 =)

234,800 kronor.

Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört får jag alltså hemställa,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande personalförteckning för vattendom

stolarna:

Personalförteckning.

Befattning

Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

4 vattenrättsdomare . .

6 vattenrättsingenjörer

4 kontorsbiträden

A 2

B 30

B 4;

Tjänsteman å extra stat.

1 vattenrättsingenjör .....................

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.

B 30;

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

dels fastställa följande avlöningsstat för vattendomstolarna,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/1939:

ÅTlöningsstat.

1.

2.

3.

4.

5.

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis ....................

Avlöning till tjänsteman å extra stat, förslagsvis

..........................

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis ..

Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar

m. m.............kronor 68,900

b) Avlöningsförhöjnin
gar

m. m., förslagsvis » 3,200

Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis..

kronor 133,600

» 10,600

> 9,000

» 72,100

» 9,500

Summa kronor 234,800;

dels ock till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret

1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av____kronor 234,800.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143-

43

Bil. A.

Till Västerbygdens vattendomstol inkomna mål.

År

Avskrivna mål

A

n s

b

n i

n g s m

å 1

Stämningsmål

Besvärs- o.

underställ- ningsmål

Summa till handläggning upptagna mål

ang. kraftanläggn., dämnings-

rätt, avledning av vatten e. d.

ang. vattenreglering

ang. brobyggnad

äng. fyllning i vatten för an- läggning av kaj e. d.

äng. allmän farled

äng. flottledsbyggnader och

uppdämning i allmän flottled

äng. flottningstid, distriktsind.

i allm. flottled, fiskeavgift e. d.

äng. befrielse från skyldighet att

anordna laxtrappa, ålledare o. d.

ang. jämkning i best. rör. ut- förande av torrläggn.-företag

ang. anstånd med fullbordande

av företag enligt vattenlagen

äng. annat

rör. inrättande eller utvidgning

av allmän flottled

rör. torrläggn.-företag

»1

O:

£

O

E

CD

D-

Ö

X

O:

•1

c

ET

oa

1919 ..................

i

10

5

_

2

1

_

18

1920 ..................

4

11

4

1

—

—

1

—

—

—

—

1

3

—-

—

-

21

1921 ..................

4

10

3

1

—

—

—

2

—

—

1

1

5

6

—

—

29

1922 ..................

2

8

4

6

—

i

—

2

—

—

3

40

6

—

14

—

84

1923 ..................

5

5

2

1

—

—

1

1

—

2

4

2

9

1

7

—

35

1924 ..................

3

14

4

6

—

—

2

4

—

—

3

1

5

—

8

—

47

1925 ..................

2

9

1

4

—

—

1

20

2

3

2

—

12

2

7

—

63

1926 ..................

4

9

1

3

—

i

—

2

—

—

2

—

5

—

4

—

27

1927 ..................

5

11

—

4

—

—

2

2

1

1

6

1

11

2

11

—

52

1928 ..................

5

14

3

6

—

—

1

2

2

3

12

2

8

—

16

—

69

1929 ..................

4

8

—

8

—

4

1

—

—

1

1

—

13

—

17

—

53

1930 ..................

3

9

2

13

—

7

3

1

—

2

1

—

5

1

9

i

54

Summa 1919—1930

118

29

63

—

13

12

36

6

12

36

60

83

12

93

i

662

1931 ..................

2

8

2

20

1

2

1

3

1

—

—

2

5

1

14

—

60

1932 ..................

4

13

4

30

3

—

3

3

1

2

2

—

5

—

6

—

72

1933 ..................

9

9

2

39

2

5

2

1

1

2

4

3

7

—

25

—

102

1934 ..................

1

15

7

50

1

1

1

1

—

1

2

4

7

—

21

i

112

1935 ..................

3

14

6

40

3

5

4

5

1

1

6

2

6

3

14

—

110

1936 ..................

2

14

6

59

5

1

—

1

1

4

8

5

6

2

18

—

130

1937 ..................

2

19

4

30

4

3

2

1

1

4

5

8

9

1

11

i

103

Summa 1931—1937

92

31

268

19

17

13

16

6

14

27

24

46

7

109

2

689

Summa 1919— 1937

210

00

321

19

30

25

51

11

26

62

74128 19

202

3

1,241

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 143-

Bil. B.

Till Österbygdens vattendomstol inkomna mål.

Avskrivna mal

A

n s

ö

c n

n g

s m

å 1

Stämningsmål

Besvärs- o.

underställ- ningsmål

Summa till handläggning upptagna mål

År

ang. kraftanläggn., dämnings- rätt, avledning av vatten e. d.

äng. vatten reglering

ang. brobyggnad

äng. fyllning i vatten för an- läggning av kaj e. d.

ang. allmän farled

äng. flottledsbyggnader och

uppdämning i allmän flottled

ang. flottningstid, distriktsind.

i allm. flottled, fiskeavgift o. d.

äng. befrielse från skyldighet att

anordna laxtrappa, ålledare e. d.

äng. jämkning i best. rör. ut- förande av torrläggn.-företag

ang. anstånd med fullbordande

av företag enligt vattenlagen

ang. annat

rör. inrättande eller utvidgning

av allmän flottled

rör. torrläggn.-företag

rör. kloakledn.-företag

1919 ..................

2

12

2

5

2

21

1920 ..................

3

12

—

1

—

—

2

—

—

—

1

—

6

_

_

_

22

1921 ..................

4

7

2

2

—

2

2

9

—

—

—

4

4

2

1

—

35

1922 ..................

10

10

3

—

—

—

—

2

—

7

3

4

5

1

7

—

42

1923 ..................

7

10

—

3

1

1

5

7

—

—

1

—

8

1

14

—

51

1924 ..................

6

10

3

6

—

1

3

2

3

—

2

—

5

2

18

1

56

1925 ..................

—

10

2

9

4

—

4

4

—

4

7

1

4

3

14

—

66

1926 ..................

1

9

1

8

6

1

1

3

—

1

4

1

2

1

15

—

53

1927 ..................

3

7

4

12

2

3

1

1

3

1

3

—

4

—

14

—

55

1928 ..................

4

9

1

10

1

2

2

—

—

—

4

1

2

_

8

—

40

1929 ..................

—

12

—

16

6

1

3

—

1

1

7

2

8

1

24

—

82

1930 ..................

—

6

—

12

6

3

4

1

4

—

—

3

3

1

17

2

62

Summa 1919—1930

114

18

79

26

14

27

29

11

14

32

21

63

12

132

3

586

1931 ..................

6

12

6

18

3

—

2

—

—

2

3

2

4

3

16

_

71

1932 ..................

3

9

6

19

6

4

—

1

—

3

—

2

4

—

31

1

86

1933 ..................

3

12

—

20

4

1

5

1

1

1

15

1

5

—

18

1

85

1934 ..................

15

5

23

5

—

4

2

—

2

1

2

4

1

9

—

73

1935 ..................

8

6

—

32

—

—

4

1

1

2

2

—

—

—

13

_

61

1936 ..................

10

5

23

7

2

—

3

—

2

3

—

3

—

11

_

69

1937 ..................

4

6

2

26

2

4

5

5

1

1

3

13

6

—

18

—

92

Summa 1931—1937

70

24

161

27

11

20

13

3

13

27

20

26

4

116

2

537

Summa 1919—1937

184

42

240

53

25

47

42

14

27

59

41

79

16

248

5

1,122

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 143

45

Bil. C.

Till Söderbygdens vattendomstol inkomna mål.

År

Avskrivna mål

A

n s c

k

n i

n g

s m

å 1

Stämningsmål

besvärs- o.

underställ- ningsmål

Summa till handläggning upptagna mål

ang. kraftanläggn., dämnings-

rätt, avledning av vatten e. d.

ane. vatten reglering

ang. brobyggnad

äng. fyllning i vatten för

anläggning av kai e. d.

ane. allmän farled

äng. flottledsbyggnader och

uppdämning i allmän flottled

ang. flottningstid, distriktsind.

i allm. flottled, fiskeavgift o. d.

äng. befrielse från skyldighet att

anordna laxtrappa, ålledare e. d.

äng. jämkning i best. rör. ut- förande av torrläggn.-företag''

äng. anstånd med fullbordande

av företag enligt vattenlagen

ane. annat

rör. inrättande eller utvidgning

av allmän flottled

rör. torrläggn.-företag

rör. kloakledn.-företag

1919 ..................

5

22

5

_

_

_

_

—

—

4

—

—

-

31

1920 ..................

5

15

3

3

27

1921 ..................

6

13

4

1

—

—

—

2

—

—

4

2

5

—

7

—

38

1922 ..................

7

15

1

1

—

—

—

—

1

—

2

2

3

—

8

—

33

1923 ..................

9

22

5

—

—

—

—

—

2

1

2

1

9

—

27

—

69

1924 ..................

8

8

3

2

—

i

—

—

—

2

3

—

7

—

12

—

38

1925 ..................

2

15

3

1

—

—

—

—

—

4

3

11

1

20

—

58

1926 ..................

7

18

3

4

_

—

—

—

—

—

7

—

6

1

17

i

57

1927 ..................

6

12

2

3

3

—

—

—

1

2

8 1

4

—

21

—

57

1928 ..................

7

23

2

4

1

2

—

—

—

1

9

3

10

22

i

78

1929 ..................

7

11 —

6

3

3

—

—

—

3

n —

4

29

—

70

1930 ..................

4

17

1

4

2

1

1

1

—

2

5

, 2

7

15

—

58

Summa 1919—1930

191

32

29

9

7

1

3

4

16

54

11

76

2

178

2

614

1931 ..................

5

11

2

9

—

1

3

8

11

1

25

2

73

1932 ..................

5

15

1

12

2

—

1

1

4

£

—

13

57

1933 ..................

12

13

9

17

1

2

1

2

1

4

2

15

-

29

—

93

1934 ..................

1

19

4

12

3

3

3

5

-

16

5

80

1935 ..................

19

4

41

2

1

1

2

C

4

£

-

19

-

104

1936 ..................

C

12

1

2''

_

4

-

1

2

c

2c

83

1937 ..................

2C

1

11

—

—

P

-

25

—

81

Summa 1931—1937

10£

2S

13''

11

11

25

2f

6

14''

671

Summa 1919 —1937

3(K

»54

HM

1-

11

1(

2<

1 81

131

»12

1321

1,185

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 143.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.