Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m

1938-02-25 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:146, Med förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

1

Nr 146.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m.;

given Stockholms slott den 25 februari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till:

förordning om handel med preventivmedel; samt

förordning med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 103S.

1 sami. Nr 146—117.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 146.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen skall upphöra

att gälla med utgången av år 1938.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

3

Förslag

till

Förordning

om handel med preventivmedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som vill, annorstädes än å apoteksinrättnir.g, idka handel med preventivmedel

eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel skall söka

tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos

magistraten eller, där sådan icke finnes, hos kommunalborgmästaren och å

landet hos länsstyrelsen.

Med preventivmedel förstås i denna förordning medel som äro avsedda

att i samband med könsumgänge användas till att förebygga befruktning

eller överförande av könssjukdom.

2 §.

Tillstånd beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, och må avse endast

vissa angivna medel. När skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.

Närmare föreskrifter om tillstånds beviljande och återkallande meddelas

av Konungen.

3 §•

Försäljning må ej äga rum genom kringföring och ej heller utomhus.

4 §•

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 1 § preventivmedel, eller

bryter någon mot vad i 3 § är stadgat,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader; och vare preventivmedel,

som påträffas hos honom och uppenbarligen äro avsedda att

olovligen tillhandahållas, förverkade.

5 §.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna

förordning fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas

till det ansvar som är stadgat för sådan förseelse; dock må sammanlagt frihetsstraff

icke överstiga ett år.

6 §•

Böter som ådömas enligt denna förordning samt preventivmedel som äro

förverkade tillfalla kronan. Med preventivmedel som förklarats förverkade

skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939, dock att tillstånd att

efter förordningens ikraftträdande tillhandahålla preventivmedel må dessförinnan

meddelas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

5

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ej må någon, annorstädes än å apoteksinrättning, idka handel med fosterfördrivande

medel eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel utan

att därtill hava erhållit medicinalstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd beviljas

allenast för viss tid, ej över tre år, och må, när skäl därtill äro, återkallas.

Närmare föreskrifter om tillstånds beviljande och återkallande meddelas av

Konungen.

Vad med fosterfördrivande medel i denna förordning förstås, därom förordnar

Konungen.

2 §•

Fosterfördrivande medel må ej utan medicinalstyrelsens tillstånd till riket

införas av annan än apoteksföreståndare eller den som innehar tillstånd att

tillhandahålla sådana medel.

3 §.

Den som tillhandahåller fosterfördrivande medel må utlämna medlen allenast

efter rekvisition av behörig läkare eller veterinär eller till den som själv

äger tillhandahålla sådana medel.

Angående sådan rekvisition skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad

som är stadgat angående recept å läkemedel, dock att rekvisition å fosterfördrivande

medel skall förvaras under minst tio år.

4 §.

Att vissa fosterfördrivande medel ej må till riket införas eller inom riket

tillverkas eller tillhandahållas, därom förordnar Konungen.

5 §•

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 1 § fosferfördrivande

medel,

eller söker någon olovligen till riket införa sådana medel,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

eller bryter någon mot vad i 3 § första stycket är stadgat eller mot förbud

att tillverka eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles

i 4 §,

straffes med fängelse eller dagsböter; och vare fosterfördrivande medel,

som påträffas hos honom och uppenbarligen är avsett att olovligen tillhandahållas

eller till riket införas, förverkat.

Åsidosätter någon vad i 3 § andra stycket är stadgat angående förvaring

av rekvisition å fosterfördrivande medel, vare straffet dagsböter.

6 §.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för brott mot denna förordning

fortsätter samma förbrytelse skall, när han därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till

det ansvar som är stadgat för sådan förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff

icke överstiga två år.

7 §•

Böter som ådömas enligt denna förordning samt fosterfördrivande medel

som är förverkat tillfalla kronan. Med fosterfördrivande medel som förklarats

förverkat skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939, dock att tillstånd att

efter förordningens ikraftträdande tillhandahålla fosterfördrivande medel

må dessförinnan meddelas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

»I skrivelse den 20 april 1934, nr 193, har riksdagen, under åberopande av

första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 47 i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap.

13 § strafflagen, tillkännagivit att propositionen icke kunnat av riksdagen

bifallas ävensom anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående

lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de av utskottet i

utlåtandet angivna grunder samt för riksdagen framlägga det förslag vartill

utredningen kunde föranleda.

Sedan den begärda utredningen numera blivit verkställd anhåller jag att

få till behandling upptaga frågan örn revision av 18 kap. 13 § strafflagen samt

det därmed i viss mån sammanhängande spörsmålet angående lagstiftning

om fosterfördrivande medel.

Gällande rätt.

I 18 kap. 13 § strafflagen stadgas:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller hild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse.

Lag samma vare, örn man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet,

så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav

kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för

otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift,

som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till

salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse

därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift

söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning

örn sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan,

som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Andra momentet i förevarande paragraf, den s. k. preventivlagen, infördes

genom en lag den 10 juni 1910. Rörande lagens tillkomst må hänvisas till

den redogörelse som lämnats i propositionen nr 188 till 1934 års riksdag

med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen

bragtes dess föreskrifter i ifrågavarande ämne i överensstämmelse med 18

kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Ehuru preventivlagen huvudsakligen torde åsyfta ett motverkande av vissa

förfaranden avsedda att förebygga befruktning, är lagen dock så avfattad

att den riktar sig även mot åtgärder till skydd mot smittas överförande vid

könsumgänge. Den torde jämväl vara tillämplig på en del särskilda medel

för fosterfördrivning. Lagen avser endast ''föremål’. Utanför dess tillämpning

ha sålunda ansetts falla vissa kemiskt verkande medel.

Handeln med preventivmedel oell fosterfördrivande medel.

I anslutning till de utredningar som förebragts av särskilda sakkunniga

samt av befolkningskommissionen och till vilka jag senare återkommer skall

här lämnas några upplysningar rörande handeln med preventivmedel och

fosterfördrivande medel.

Handeln med preventivmedel omfattar såväl mekaniskt som kemiskt verkande

medel. Bland de mekaniskt verkande medlen — ''preventivföremålen’

— må i första rummet nämnas gummiskydd för män (kondom), vilket

torde vara det vanligaste av alla preventivmedel. Dessutom finnas preventivföremål

avsedda att användas av kvinnan. Vissa av dessa böra med

hänsyn till sitt verkningssätt även betraktas som fosterfördrivande medel.

Handeln med preventivföremål omhänderhaves i främsta rummet av så

kallade sjukvårdsaffärer. Mer än 30 sådana affärer (med filialer) äro sammanslutna

till svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund. Förutom i sjukvårdsaffärer

försäljas preventivföremål i tobaksaffärer, raksalonger och andra

mindre butiker. Preventivföremål försäljas även i viss utsträckning nattetid

å gatorna i de större städerna. Dessutom kringföras preventivföremål

emellanåt av gårdfarihandlare. Försäljningen av preventivföremål sker

till stor del genom posten och åtminstone på landsbygden torde allmänheten

till alldeles övervägande del erhålla föremålen på sådant sätt. I butikerna

tillhandahållas broschyrer och priskuranter med understundom mycket utförliga

beskrivningar, bland annat å sättet för dylika föremåls användande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Ofta torde broschyrer eller priskuranter medfölja vid köp av preventivföremål.

Vidare utsändas broschyrer örn barnbegränsning och dylikt i syfte att

göra reklam för användandet av sådana föremål, överhuvud synes med försäljningen

därav ofta kombineras försäljning av litteratur, som icke direkt

behandlar användningen av dylika medel men närliggande ämnen. Utbjudandet

av preventivföremål sker som bekant även i stor omfattning genom

annonsering i pressen. Beträffande kondomerna gäller att de salubjudas under

en mängd olika benämningar. Enligt uppgift från sjukvårdsaffärernas riksförbund

motsvara de olika benämningarna icke olika fabrikat utan utgöra allenast

försäljarnas benämningar eller varumärken. Dessa varumärken åsättas

förpackningarna, som för övrigt ofta äro utstyrda på ett anstötligt sätt. De

preventivmedel som säljas i tobaksaffärer, raksalonger och andra mindre

butiker äro liksom de vilka tillhandahållas vid gatuförsäljningen ofta av

mycket dålig beskaffenhet. Förutom mekaniskt verkande preventivmedel

försäljas även medel i form av tabletter och dylikt, som verka antikonceptionellt

på kemisk väg.

Vad beträffar apoteksinrättningarna torde mekaniska preventivmedel endast

i undantagsfall tillhandahållas där. Kemiska preventivmedel torde däremot

oftare föras å apoteken.

I sjukvårdsaffärerna salubjudas, jämte preventivmedel, i stor utsträckning

mekaniskt verkande medel som kunna användas för framkallande av abort.

Användning av vissa bland dessa är förenad med livsfaia för kvinnan. En

del av dessa apparater anses icke hava någon legitim användning för hygieniskt

ändamål eller vid behandling av kvinnosjukdomar. Andra av dem

brukas emellertid även av läkare vid olika slags ingrepp och hava även i

övrigt legitim användning i sjuk- och hälsovården.

Tidigare förslag till upphävande eller ändring av preventivlagen.

Innan jag omnämner de förslag som tidigare framlagts angående upphävande

eller ändring av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen må erinras örn 1918

års lagstiftning om åtgärder mot könssjukdomar.

Den 20 juni 1918 utfärdades en lag angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar. Enligt 27 § andra sty<jket i denna lag äger Konungen förordna

om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap

— förutom om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet jamt om

skyldigheten för envar som angripits av sådan sjukdom att skyndsamt söka

läkarvård — jämväl örn medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande.

Sedan åt tillkallade sakkunniga uppdragits att verkställa utredning

angående de åtgärder som erfordras för att bland allmänheten sprida

sådan kunskap som avses i nyssnämnda stadgande, hava dessa sakkunniga

till fullgörande av uppdraget den 9 mars 1921 avgivit betänkande angående

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet

m. m. I betänkandet ha de sakkunniga uttalat att det vore önskvärt

att utredning skedde, huruvida på grund av lydelsen av 18 kap. 13 §

2 mom. strafflagen hinder kunde anses föreligga mot en dylik upplysningsverksamhet.

Frågan om upphävande eller ändring av preventivlagen har, före år 1934,

behandlats vid 1922, 1923, 1927, 1929, 1930 och 1933 års riksdagar. Rörande

vad därutinnan förekommit må hänvisas till den redogörelse som lämnats

i den tidigare omnämnda propositionen (nr 188) till 1934 års riksdag.

Sedan till medicinalstyrelsen år 1933 remitterats vissa till Kungl. Majit

inkomna framställningar avseende —- förutom andra ämnen — preventivlagen

inkom medicinalstyrelsen den 9 februari 1934 till Kungl. Majit med

yttrande i sistnämnda fråga. Däri anförde styrelsen bland annat:

Mycket vägande uttalanden hade gjorts i den riktningen, att en upplysningsverksamhet

- ■ omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens

betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig

form från auktoritativt håll komme till stånd uteslutande i syfte att förebygga

utbredande av könssjukdomar, icke torde kunna anses medföra ''allmän

fara för andras förförelse’ och .således icke heller komma i strid med

prevent_ivlagen. Denna av lagrådet 1926 återgivna uppfattning hade delats

av 1927 års och även vissa efterföljande riksdagars första lagutskott (åren

1929, 1930 samt 1933). Det oaktat förefunnes dock i läkarkretsar en tämligen

utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande

den personliga profylaxen mot könssjukdomarna vore förenlig med

nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta förhållande hade yttrat sig

bland annat däri att —- såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom

— läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket

ringa till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år. Under

nuvarande förhållanden hade tillståndet blivit sådant, att upplysningsverksamheten

på området — i stort sett — utövades av fabrikanter och försäljare

genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medföljde preservativen.

Dessa försåldes i stor utsträckning mot postförskott eller i en helt

säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel. Detta

sakernas tillstånd stöde i bjärt motsättning till det som lagstiftaren för visso

avsett och förväntat. Betänkte man detta och såge det senast anförda mot

bakgrunden av det ringa antal överträdelser av pi-eventivlagen, som åtalats,

vilket torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida

lagrummet i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än, att detsamma

lågt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig

upplysningsverksamhet.

Styrelsen vore av den bestämda uppfattningen att ifrågavarande lagrum

borde omarbetas så att detsamma ej, såsom hittills faktiskt varit förhållandet,

verkäde som ett hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet angående

ifrågavarande medels betydelse såsom skydd mot de smittsamma könssjukdomarna.

Däremot ansåge styrelsen de i samma lagrum intagna bestämmelser

böra bibehållas, vilka kunde innebära förhindrande av en försäljningsverksamhet,

avseende spridning av ifrågavarande medel ur synpunkter,

som icke vore av hygienisk utan allenast kommersiell natur. Man

syntes nämligen icke böra helt avhända sig möjligheten att, om så skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

11

erfordras, på ett lämpligt sätt begränsa en av enskild vinningslystnad beroende

propaganda för dylika medel. En sådan propaganda skulle ur samhällelig

synpunkt sakna berättigande, örn statsmakterna vidtoge erforderliga

åtgärder för dels en förbättrad sexualhygienisk upplysning, dels ock tillhandahållande

av preventiva medel genom desammas inordnande bland sådana

varor, som skola försäljas på apoteksinrättningarna.

Styrelsen föreslog även en redaktionell ändring av bestämmelserna i 18

kap. 13 § strafflagen i avseende å ''föremål, som är avsett för otuktigt

bruk’.

I anslutning till medicinalstyrelsens yttrande föreslog Kungl. Majit genom

proposition till 1934 års riksdag (nr 188) riksdagen att antaga följande

ändrade lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som sårar tukt och sedlighet, eller föremål som är avsett för

otuktigt bruk; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man

genom annan gärning sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller

fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål som är avsett

att förebygga följder av könsumgänge, eller i skrift, som han utsprider,

eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder elle]?

själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; varde,

ändå att gärningen ej är sätran som i 1 moni. sägs, dömd efter ty där

stadgas.

Förslaget innebar sålunda att den del av preventivlagen, som bestraffar

försök att förleda till användande av preventivmedel samt meddelande av

anvisning om sättet för begagnandet under sådana förhållanden att allmän

fara för andras förförelse därav kommer, skulle upphävas. Därjämte

innebar förslaget en i huvudsak redaktionell ändring beträffande straffbestämmelserna

i avseende på ''föremål, som är avsett för otuktigt bruk.

Första lagutskottet yttrade (i utlåtande nr 47) bland annat:

Utskottet vill för sin del framhålla att, när preventivlagen på senare tid

varit föremål för behandling, inom utskottet rått enighet därom att å ena

sidan en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen

icke borde hindras eller hämmas under det å andra sidan fritt spelrum

icke borde lämnas åt en av vinningslystnad eller andra illojala grunder förestavad

propaganda för användandet av preventivmedel. Trots denna enighet

i sak ha meningarna örn lämpligheten av ändring i den nuvarande lagstiftningen

skarpt brutit sig. Det har sålunda å ena sidan ansetts att önskemålet

att främja den lojala upplysningsverksamheten krävde bifall till de väckta

förslagen. Å andra sidan har däremot starkt betonats att dessa förslag, till

vilka även propositionen nära ansluter sig, skulle leda till ett lössläppande

av den propaganda, som enligt vad nyss nämnts funnits icke önskvärd.

Det synes utskottet med hänsyn till de gemensamma utgångspunkterna för

de olika ställningstagandena till ändringsförslagen ligga nära till hands att

söka utröna huruvida icke möjlighet finnes att åstadkomma en lagstiftning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

som tillgodoser de framförda ändringsyrkandena utan att lämna rum för de

farhågor som ansetts förenade därmed.

I sitt förenämnda utlåtande år 1926 hade även lagrådet upptagit en dylik

tankegång i det lagrådet funnit sig böra pröva möjligheten av en sådan omformulering

av preventivlagen att från dess tillämplighet uttryckligen undantoges

den enligt 27 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten.

Lagrådet anförde visserligen i utlåtandet att ur lagteknisk synpunkt

hinder mötte för en omformulering av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen

i dylik riktning. Det torde emellertid kunna antagas att de lagtekniska

svårigheterna för en lagstiftning — som på samma gång den ger sin sanktion

åt den lojala upplysningsverksamheten fortfarande inrymmer erforderliga

medel för ingripande mot propaganda i vinningslystet syfte och andra icke

önskvärda former av verksamhet för spridning av preventivmedlen — skulle

väsentligt minskas om de erforderliga bestämmelserna infördes i en särskild

lag.

Utskottet hemställde slutligen att propositionen icke måtte av riksdagen

bifallas men att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med de av utskottet angivna grunder samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan riksdagen bifallit utskottets hemställan, avlät riksdagen, såsom inledningsvis

nämnts, skrivelse till Kungl. Majit; av nu angivna innehåll.

Nu föreliggande förslag.

Den 11 maj 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet

att tillkalla tre sakkunniga att inom departementet biträda med utredning

rörande revision av 18 kap. 13 § strafflagen. Kungl. Majit föreskrev

vidare den 24 september 1934 att de sakkunniga skulle avgiva sitt förslag efter

samråd med en samma dag tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta

förslag till lagstiftning örn rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap.

De av departementschefen tillkallade sakkunniga, generaldirektören N.

Hellström, överläkaren docenten K. Marcus och ledamoten av riksdagens

andra kammare advokaten juris doktor K. Hingård med e. o. hovrättsassessorn

G. Walin såsom sekreterare, avlämnade den 13 december 1934 utredning

angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen (statens offentl. utredn

1934: 50).

Över de sakkunnigas förslag avgåvos jämlikt remiss den 14 december 1934

yttranden av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna. Vissa av dessa myndigheter fogade

vid sina yttranden utlåtanden av magistrater, poliskammare, landsfogdar,

förste provinsialläkare m. fl. Därjämte inkom svenska sjukvårdsaffärernas

riksförbund med en skrivelse i frågan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146-

13

Sedan Kungl. Majit därefter den 29 november 1935 anbefallt befolkningslcommissionen

att avgiva yttrande över de sakkunnigas förslag, avgav befolkningskommissionen

den 4 december 1936 yttrande angående revision av

18 kap. 13 § strafflagen m. m. (statens offentl. utredn. 1936: 51). I nämnda

yttrande framlades ett delvis nytt förslag till frågans lösning.

Över befolkningskommissionens förslag lia den 17 december 1936 utlåtanden

infordrats från medicinalstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna. Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget

har beretts svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,

apotekarsocieteten, centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund

och Sveriges farmacevtförbund, Sveriges kristliga farmacevtförening och

svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar.

Vissa myndigheter ha bifogat yttranden från dem underställda myndigheter

m. fl. Yttranden ha sålunda inkommit från Stockholms handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, Stockholms

stads barnavårdsnämnd och dess hälsovårdsnämnd, förste stadsläkaren

i Stockholm, förste stadsfiskalen i Stockholm, tredje polisintendenten

därstädes, fjorton förste provinsialläkare, sundhetsinspektören i Göteborg,

åtta landsfogdar, magistraten i Linköping och poliskammaren i Norrköping

ävensom en länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler. ,

I anledning av befolkningskommissionens förslag lia framställningar i förevarande

ämne ingivits till chefen för justitiedepartementet dels den 6 och

den 27 februari 1937 från personer med verksamhet inom sjukvårdsbranschen

dels ock den 26 februari 1937 från Fredrika-Bremer förbundet, svenska kvinnors

vänsterförbunds samarbetskommitté, styrelsen för yrkeskvinnors riksförbund,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, svenska kvinnoföreningars

samarbetskommittés arbetsutskott, svensk sjuksköterskeförening, styrelsen

för Stockholms högskolas kvinnliga studentförening, svenska kvinnors

medborgareförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, allmänna

valmansförbundets centrala kvinnoråds arbetsutskott, svenska kvinnors nationalförbund

samt folkpartiets kvinnoförbund.

De sakkunnigas förslag.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen

upphävas och ersättas av dels en lag om preventivmedel dels en lag örn

fosterfördrivande medel. Några särskilda föreskrifter beträffande föremål

avsedda för otuktigt bruk skulle icke givas.

Enligt den föreslagna lagen om preventivmedel skulle därmed förstås medel

som äro avsedda att i samband med könsumgänge användas till «tt förebygga

befruktning eller överförande av könssjukdom. Under den föreslagna

lagens tillämpningsområde skulle således falla icke blott mekaniskt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

verkande medel utan även kemiskt verkande medel. Beträffande handeln

med ifrågavarande medel föreslogs att apoteksinrättningarna skulle vara

skyldiga att tillhandahålla vissa preventivmedel enligt av Kungl. Majit

meddelade närmare föreskrifter. De sakkunniga förutsatte att dessa föreskrifter

skulle avse bland annat skyldighet för apoteksinrättningarna att

tillhandahålla medlen till av medicinalstyrelsen bestämda priser. Då det

kunde tänkas, att omsättningen å vissa apotek bleve mycket ringa eller

eljest behovet av affärer som förde preventivmedel å en plats vore väl

tillgodosett, borde medicinalstyrelsen äga befogenhet att befria föreståndare

för viss apoteksinrättning från skyldighet att tillhandahålla sådana

medel. Å styrelsen skulle även ankomma att i vissa fall medgiva undantag

från skyldighet att sälja preventivmedel nattetid. Preventivmedel

skulle emellertid få försäljas även av annan än apoteksinnehavare. Den som

ville annorstädes än å apoteksinrättning (i gross- eller detaljhandel) försälja

preventivmedel eller eljest tillhandahålla sådana medel åt allmänheten,

skulle söka tillstånd därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan

stad hos magistraten eller, där sådan icke funnes, hos kommunalborgmästaren

och å landet hos länsstyrelsen. Tillstånd skulle beviljas allenast

för viss tid, ej över tre år, med angivande av de medel som omfattades

därav. Den som erhölle tillstånd att försälja preventivmedel till allmänheten

skulle därjämte åläggas att saluföra ett eller flera sådana av medicinalstyrelsen

godkända medel till pris som styrelsen bestämde. När skäl

därtill vöre, finge tillståndet återkallas. Närmare föreskrifter om tillstånds

beviljande och återkallande skulle meddelas av Kungl. Majit. — I förslaget

stadgades vidare förbud mot att offentligen utställa eller förevisa

preventivmedel samt mot att kringföra sådana medel till försäljning. — I

stället för förbudet i gällande lag att i skrift, som någon utsprider, eller

eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuda preventivmedel

innehöll förslaget förbud att verka för preventivmedels avsättning

genom att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända eller

utdela sådana medel eller priskurant eller annan skrift eller bild. _ I

fråga om upplysningsverksamheten beträffande preventivmedel stadgades

att den som ville i offentligt föredrag eller eljest vid offentlig eller därmed jämförlig

sammankomst lämna anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras

användande, skulle göra anmälan om föredraget eller sammankomsten hos

polismyndigheten i orten och avvakta polismyndighetens tillstånd. Anmälan

och tillstånd skulle emellertid icke erfordras i fråga örn 1) vetenskaplig föreläsning

å läroanstalt, 2) undervisning, som står under tillsyn av skolöverstyrelsen,

3) föredrag, som med skolöverstyrelsens tillstånd ingår i den av

staten understödda föreläsningsverksamheten, eller 4) upplysningsverksamhet,

som eljest bedrives efter föreskrifter vilka Kungl. Majit utfärdar. Med

det sistnämnda undantaget asyftades bland annat den förut berörda upplysningsverksamheten

jämlikt 27 § lagen den 20 juni. 1918 angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar. Förslaget innehöll inga reglerande före
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

15

skrifter angående skriftlig upplysningsverksamhet. — Slutligen upptog förslaget

straffbestämmelser samt föreskrift örn beslag av preventivmedel i visst

fall.

Vad därefter angår förslaget till lag om fosterfördrivande medel skulle denna

lag vara tillämplig å medel som äro avsedda att användas till att avbryta

havandeskap eller som eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet

med skäl kunna antagas komma till användning för sådant ändamål. Enligt

förslaget skulle sådana medel — förutom å apoteksinrättning — få tillhandahållas

endast av den som erhållit tillstånd därtill av medicinalstyrelsen. Tillstånd

skulle beviljas tillsvidare. Införande till riket av fosterfördrivande

medel skulle ej få ske utan medicinalstyrelsens tillstånd av annan än läkare,

apoteksföreståndare eller den som innehade tillstånd att tillhandahålla sådana

medel. Utlämnande av fosterfördrivande medel skulle få äga rum

allenast på (muntlig eller skriftlig) begäran av läkare eller till den som

själv ägde tillhandahålla sådana medel. Förbud skulle gälla mot att offentligen

utställa eller förevisa eller till allmänheten utbjuda fosterfördrivande

medel. Vidare föreslogs förbud mot att vid offentlig eller därmed jämförlig

sammankomst eller eljest i skrift som utspredes lämna anvisning å fosterfördrivande

medel eller örn sättet för deras användande. Förbudet skulle

dock icke omfatta vetenskaplig föreläsning å läroanstalt eller skriftlig framställning

för vetenskapligt bruk. Slutligen upptog förslaget straffbestämmelser

samt föreskrift om beslag av fosterfördrivande medel i visst fall.

De sakkunniga framlade slutligen ett förslag till ändrad lydelse av det lagrum

i tryckfrihetsförordningen — § 3 13:o -— som innehåller de mot 18 kap.

13 § 2 mom. strafflagen svarande bestämmelserna.

Rörande de skäl som av de sakkunniga åberopats till stöd för ifrågavarande

förslag må hänvisas till de sakkunnigas betänkande.

Befolkningskommissionens förslag.

I likhet med de sakkunniga föreslog befolkningskommissionen att 18 kap.

13 § 2 mom. strafflagen skulle upphävas och ersättas med andra bestämmelser

rörande preventivmedel och fosterfördrivande medel. Befolkningskommissionen

har i sitt betänkande sammanfattningsvis angivit de skäl som enligt

kommissionens mening numera talade för ett upphävande av preventivlagen.

Därvid gjordes i främsta rummet gällande att lagen verkat hindrande

för en vederhäftig och allvarlig upplysningsverksamhet beträffande

preventivföremålens betydelse både såsom medel för förebyggande

födelsekontroll och såsom medel för skydd mot smittsamma könssjukdomar.

Lagen hade därigenom verkat neddragande såväl på den

nivå varå den offentliga diskussionen och upplysningsverksamheten i

könslivets frågor kommit att föras som på handeln med preventivmedel.

I den mån lagen hindrat genomförandet av skydd mot smitta i lösa köns
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

förbindelser måste den antagas hava motverkat strävandena att minska

könssjukdomarnas spridning. Lagen måste vidare anses vara i sin mån

medansvarig till det utbredda bruket av framkallade aborter såsom medel

för födelsekontroll. Vidare framhölls att lagen i stora delar av folkets

djupa lager blivit förhatlig. Den hade — med rätt eller orätt — förnummits

såsom ett försök till klassmässig avgränsning av kunskapen örn

rationell förebyggande födelsekontroll. I sin tur hade detta hämmat dessa

samhällsklassers naturliga benägenhet för en sunt positiv inställning till familjebildning

och barnafödande. Genom denna sin indirekta verkan stöde

lagen, tvärtemot sitt syfte, faktiskt såsom en av orsakerna — låt vara icke

en av de viktigare -— till den även i de breda folklagren rådande tendensen

till en alltmer extrem barnbegränsning. Slutligen påpekades av kommissionen

att lagen endast i undantagsfall tillämpats i praxis och att dess

öppna åsidosättande utgjorde ett allvarligt ont ur synpunkten av lagarnas

helgd.

Vad angår de av befolkningskommissionen föreslagna bestämmelserna i

avseende på preventivmedlen gjorde befolkningskommissionen beträffande

handeln med sådana medel en uppdelning mellan olika grupper. Den

ena gruppen utgjordes av vissa skadliga mekaniska preventivmedel, vilka i

regel även verka fosterfördrivande. Rörande de regler som skulle gälla för

denna grupp av medel må hänvisas till den följande redogörelsen för befolkningskommissionens

förslag i avseende på fosterfördrivande medel. Den

andra gruppen utgjordes av vissa oskadliga preventivmedel. Ifrågavarande

preventivmedel skulle göras till apoteksvara i teknisk mening och alltså tillhandahållas

å apoteksinrättningarna i samma ordning som övriga apoteksvaror.

Något undantag från skyldigheten att å apoteksinrättning tillhandahålla

dessa preventivmedel skulle sålunda icke medgivas i annan ordning

eller under andra villkor än i fråga örn övriga apoteksvaror. I likhet med de

sakkunniga föreslog befolkningskommissionen att preventivmedel av nu ifrågavarande

slag skulle få tillhandahållas även annorstädes än å apoteksinrättning.

Kommissionen utgick emellertid från, att sedan preventivmedel

kommit att tillhandahållas å apotek, frågan om preventivmedelshandelns

monopolisering till apoteken skulle, så snart ske kunde, upptagas till prövning

i samband med fortsatt utredning om läkemedelshandelns organisation.

För rättighet att utanför apoteksinrättning idka handel med

preventivmedel skulle icke erfordras något tillstånd. Anmälan om rörelsen

skulle emellertid göras till medicinalstyrelsen. Befolkningskommissionen

upptog ej heller de sakkunnigas förslag att den som försålde preventivmedel

skulle åläggas att saluföra ett eller flera sådana av medicinalstyrelsen

godkända medel till pris som styrelsen bestämde. Ej heller föreslog befolkningskommissionen

något förbud mot att offentligt utställa eller förevisa

preventivmedel. Försäljning skulle få äga rum endast i handelslokal inomhus.

Kringföring till försäljning skulle alltså vara förbjuden liksom ock försäljning

från kiosk. Däremot skulle föreskriften örn försäljning i handelslokal

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 146.

17

inomhus enligt befolkningskommissionens motivering ej utgöra hinder mot

att expedition skedde med posten. Det av de sakkunniga föreslagna förbudet

mot att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända

eller utdela preventivmedel eller priskurant eller annan skrift eller bild, upptogs

icke av befolkningskommissionen.

Upplysningsverksamheten skulle enligt förslaget icke underkastas några

reglerande föreskrifter. Till stöd härför åberopade kommissionen till en

början att en reglering som ingrepe på den medborgerliga yttrandefriheten

mötte betänkligheter ur principiella synpunkter. I synnerhet vore det

olämpligt att sätta sexualupplysningen i särklass, då detta måste bidraga

till att upprätthålla det alltjämt rådande missförhållandet att könslivet

och särskilt födelsekontrollen vore något, vars omtalande krävde särskild

lagstiftnings värnande stängsel. Kommissionen framhöll vidare att det visserligen

beklagligtvis förekomme framställningar om könslivets förhållanden

av sådan natur, att de måste bedömas såsom icke önskliga. Preventivlagens

upphävande kunde emellertid icke väntas öka deras vanlighet utan måste

tvärtom verka rensande på hela detta område. Behovet av en lagreglering

av upplysningsverksamheten i samband med preventivlagens upphävande

måste därför starkt ifrågasättas. Vidare anförde kommissionen att de

två begränsningar av kontrollen som de sakkunniga föreslagit — nämligen

dels till allenast muntlig framställning dels ock till enbart framställning innefattande

upplysning om preventivmedel men icke till framställning om sexuella

förhållanden överhuvud — icke vore sakligt befogade. Om någon reglering

skulle förekomma, förelåge det i lika eller högre grad behov av en sådan

i avseende på skriftliga framställningar och framställningar avseende andra

sexuella frågor än preventivmedlen. Befolkningskommissionen hänvisade ytterligare

till att framställningar som vore sårande för tukt och sedlighet

under vissa förhållanden vore straffbara enligt 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen.

Till stöd för sitt avstyrkande av de sakkunnigas förslag åberopade

kommissionen slutligen svårigheten att på ett tillfredsställande sätt anordna

den ifrågavarande kontrollen.

Beträffande de fosterfördrivande medlen uppställde kommissionen i motsats

till de sakkunniga icke någon allmän bestämning av detta begrepp. I

stället föreslog kommissionen att de medel som skulle omfattas av lagstiftningen

i likhet med vissa preventivmedel skulle hänföras till apoteksvara i

teknisk mening och angivas i en bilaga till apoteksvarustadgan.

Även i avseende på de fosterfördrivande medlen skilde befolkningskommissionen

mellan olika grupper. Ben ena utgjordes av sådana medel som

av allmänheten användas men som icke av läkare brukas vid avbrytande

av havandeskap och som icke heller hava annan legitim användning. I viss

utsträckning brukas dessa medel i preventivt syfte, men anses även vid sådan

användning såsom hälsovådliga eller mindre lämpliga. Import och försäljning

av sådana medel skulle helt förbjudas. Den andra gruppen utgjordes

av medel som visserligen användas av allmänheten för framkallande av

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 146—147.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

abort men som brukas även av läkare vid avbrytande av havandeskap eller

som eljest hava legitim användning i sjukvården. Dessa medel skulle få tillhandahållas

endast å apoteksinrättning och skulle icke få utlämnas utan läkarrecept

till annan än den som själv ägde försälja sådana medel. Receptet

skulle förvaras å apoteksinrättningen i minst tio år. Vid överträdelse av

de föreslagna föreskrifterna skulle inträda straff jämlikt apoteksvarustadgans

straffbestämmelser. För utlämnande av fosterfördrivande medel utan

läkarrecept ävensom för underlåtenhet att förvara sådant recept föreslogos

dock ej några straffbestämmelser. De av de sakkunniga föreslagna förbuden

mot att offentligen utställa eller förevisa eller till allmänheten utbjuda

fosterfördrivande medel eller att vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst

eller eljest i skrift som någon utsprider lämna anvisning å sådana

medel eller om sättet för deras användande upptogos ej av kommissionen.

Kommissionens förslag innehöll slutligen föreskrifter örn tvångsinlösen

av de i den privata handeln förefintliga lagren av fosterfördrivande

medel samt av skadliga preventivmedel.

Vad angår det lagtekniska genomförandet av befolkningskommissionens

förslag må nämnas att kommissionen i motsats till de sakkunniga icke upptagit

de av kommissionen föreslagna rättsreglerna i särskilda författningar

om preventivmedel och om fosterfördrivande medel. Kommissionen föreslog

1 stället att rättsreglerna skulle genomföras medelst ändringar i apoteksvarustadgan

(förslag till förordning angående ändring i vissa delar av apoteksvarustadgan

den 14 november 1913 nr 308). Därjämte framlade kommissionen

dels ett förslag till kungörelse angående läkarrecept vid apotekshandeln

med vissa medel, som användas för avbrytande av havandeskap,

dels ock ett förslag till förordning angående deklaration och inlösen av handelslager

av vissa preventivmedel och medel, som användas för avbrytande

av havandeskap.

Befolkningskommissionen föreslog slutligen att § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen

skulle undergå den ändring som föranleddes av upphävandet av

2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen.

Rörande de skäl som av befolkningskommissionen åberopats till stöd för

det av kommissionen framlagda förslaget må, utöver vad i det föregående

anmärkts, hänvisas till kommissionens yttrande.

Yttranden över förslagen.

I det följande kommer redogörelse att lämnas för de yttranden som avgivits

över de sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag. Då man i

de yttranden som avgivits över sistnämnda förslag på de punkter där de båda

förslagen skilja sig från varandra haft att taga ställning även till de sakkunnigas

förslag, synes denna redogörelse i regel kunna begränsas till yttrandena

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

19

över befolkningskommissionens förslag. Då annat icke angives, åsyftas därför

i fortsättningen yttranden som avgivits över sistnämnda förslag.

De av befolkningskommissionen framlagda förslagen ha till alla delar tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Östergötlands,

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län,

förste provinsialläkarna i Östergötlands, Kalmar och Gävleborgs län, magistraten

i Linköping samt landsfogdarna i Östergötlands, Hallands och Västerbottens

län. I övriga yttranden ha anmärkningar framställts mot kommissionens

förslag. Redogörelse härför kommer att lämnas i det följande.

Förslaget om upphävande av preventivlagen har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran — förutom i nyss angivna yttranden — i de yttranden

som avgivits av medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Hallands,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och

Jämtlands län, Stockholms stads barnavårdsnämnd, förste stadsläkaren samt

förste stadsfiskalen och tredje polisintendenten i Stockholm, förste provinsialläkarna

i Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands lån samt tjänstförråttande

förste provinsialläkaren i Norrbottens län, sundhetsinspektören i Göteborg,

poliskammaren i Norrköping, landsfogdarna i Kronobergs, Skaraborgs,

Värmlands och Kopparbergs län, Värmlands länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund, apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund, Sveriges

farmacevt förbund samt svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund. Av dessa

yttranden må följande återgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anförde:

Länsstyrelsen delade befolkningskommissionens uppfattning, att 18 kap.

13 § 2 mom. strafflagen borde upphävas. De viktigaste skälen härför vore,

att lagrummet visat sig ineffektivt såsom hinder mot en extrem födelsekontroll

samt ej heller utgjort tillräckligt hinder mot en av vinningslystnad eller

andra illojala grunder förestavad propaganda för användande av preventivmedel.

Däremot kunde lagen icke anses hava utgjort hinder för en ansvarskännande

upplysningsverksamhet — någon sådan anmärkning hade helt säkert

ej heller varit åsyftad av 1934 års första lagutskott. De nya lagstiftningsåtgärder,

som skulle ersätta 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, måste utformas

med hänsyn till den upplysnings- och propagandaverksamhet, som

ansåges önskvärd och erforderlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll att även om det kunde

antagas, att preventivlagens ofördelaktiga verkningar något överdrivits av

den opinion som påyrkat dess upphävande, syntes det påtagligt, att en lag,

mot vilken stora principiella betänkligheter kunde riktas samtidigt som den

visat sig ineffektiv i avseende på förverkligandet av sina syftemål, icke borde

bibehållas.

Sundhetsinspektören i Göteborg förklarade att lagen förhindrade eller för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.-ts proposition nr 146.

svårade vederhäftig upplysning angående viktiga medicinska spörsmål samt

anförde vidare:

Lagens sammanblandning av otukt med preventiv- och abortförfarande

vore alldeles felaktig. Även örn man förstode, att på sin tid en anstötlig propaganda

för preventiva metoder lett till denna sammanblandning, finge man

numera söka göra klart för sig, att det här gällde helt olika saker. Ett otuktig!

förfarande eller uppträdande måste av samhället brännmärkas, men

detta finge ej gälla åtgärder, som syftade dels till skydd mot venerisk smitta,

dels till födelsebegränsning. Aborternas kraftiga tillväxt framstode som en

allvarlig anklagelse mot preventivlagen. Abortering med konst utgjorde ju

en sekundär åtgärd, som ej varit av nöden, örn preventiva åtgärder av ofarlig

natur stått till buds och kommit till användning.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län yttrade att ehuru han anslöte sig

till att den nuvarande preventivlagen avskaffades, han ansåge, att de befolkningskvantitativa

hänsyn, som anförts mot preventivlagens avskaffande, ej

kunde avfärdas så lätt, som befolkningskommissionen gjort. Förste stadsfiskal

i Stockholm framhöll att lagen sedan många år tillbaka saknat stöd

i det allmänna rättsmedvetandet. Detta hade tyvärr även medfört, att allmänhetens

värdefulla hjälp vid övervakandet av lagens efterlevnad endast i

ytterst sällsynta fall erhållits.

Svenska läkaresällskapet anförde till stöd för sin åsikt att preventivlagen

borde upphävas i huvudsak följande:

Preventivlagen hade visat sig utgöra ett hinder för sakkunnig och värdig

upplysningsverksamhet om de smittosamma könssjukdomarnas förebyggande

och den s. k. personliga profylaxen medelst skyddsgummi. Trots lagen

och säkerligen också delvis till följd av densamma hade en ständigt växande

kommersiell verksamhet uppkommit, av befolkningskommissionen med rätta

betecknad som skumrasktrafik, varvid i hänsynslöst vinningssyfte föremål,

som avsåges i preventivlagen, jämte en mångfald andra mer eller mindre

otillförlitliga medel, avsedda att förebygga följderna av könsumgänge, utbjödes

åt allmänheten genom en föga förtäckt reklam så väl i dagspressen som

genom talrika broschyrer, vilka senare, såsom de sakkunniga framhållit,

gjorde ett mycket pinsamt intryck. Detta skedde utan någon som helst kontroll

på sagda varors beskaffenhet, effektivitet och tillverkningsvärde. Därtill

komme på landsbygden en allt mera utbredd smyghandel med sådana varor

genom kringvandrande försäljare, i hemmen, vid arbetsplatser, vid dansbanor

o. s. v. Strävandena att öppet och ärligt utan smussel eller skamkänsla

meddela vårt lands befolkning kännedom om sexuallivet och dess

lagar samt att göra män och kvinnor medvetna och ansvarskännande i sina

sexualförbindelser motverkades av denna ovärdiga trafik. — Preventivlagen

hade tillkommit av etiska och nativitetsbevarande skäl. Det sistnämnda syftet

hade emellertid fullständigt misslyckats. Ehuru det icke vore möjligt att

med tillförlitlighet uttala sig därom, i vilken grad de i preventivlagen avsedda

föremålen kommit till användning vid denna av ekonomiska, psykologiska

och sociala skäl utövade barnbegränsning, vore det otvivelaktigt, att

mycket ofta andra metoder brukades, vilka aldrig kunde förhindras genom

någon slags lagstiftning. — Att döma av de svenska födelsetalen vore det uppenbart,

att de, som numera av etiska eller religiösa skäl i sitt äktenskapliga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

21

liv icke tillämpade något slag av antikonceptionella åtgärder, utgjorde mindretalet.

Uppfattningen att den inom kulturnationerna numera tillämpade

''rationella’ barnbegränsningen skulle strida mot vedertagna etiska och religiösa

begrepp hade sedan preventivlagens tillkomst undergått en fullständig

omsvängning. Att denna förändrade uppfattning emellertid kunde leda till

att den Nationella’ barnbegränsningen överginge i allmän barnlöshet och

därmed orsaka nationens undergång, vore numera allom uppenbart. Men

denna fara förebyggdes icke genom en lagstiftning av preventivlagens natur.

— Frånsett uppgiften att förebygga smitta med könssjukdom vore de

preventiva medlen av stor betydelse för samhället och individen såsom förebyggande

av de icke önskade havandeskap, varigenom kvinnans krafter,

hälsa och liv kunde råka i fara eller en sjuk eller mindervärdig, icke önskvärd

avkomma kunde väntas uppstå. En vidgad kännedom örn och tillgång

till pålitliga antikonceptionella medel tilläte en förhoppning om avtagande

av den befolkningsminskande samhällssjukdomen fosterfördrivning.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anförde bland annat:

Den nuvarande lagstiftningen vore en undantagslagstiftning, som även kunde

träffa ansvarsmedveten och nyttig upplysning; den kunde även i viss mån

kännetecknas såsom ett ovärdigt och olämpligt pryderi av samma fördärvbringande

art, som länge medfört, att den uppväxande ungdomen ofta erhållit

sin sexuella upplysning icke av vederhäftiga och ansvarskännande personer

utan på osunda smygvägar. Att en födelsekontroll vore möjlig, torde

nämligen näppeligen vara någon vuxen person obekant, och lika litet torde

den elementära metodiken härför vara okänd; de hittills starkt sjunkande

nativitetssiffrorna torde härför utgöra bevis nog. Centralstyrelsen ville för

sin del uttala den uppfattningen, att all födelsereglering i grunden kunde anses

obiologisk. Skapandet av levnadsförhållanden, där varje födelsereglering

vöre överflödig, torde emellertid för närvarande vara en utopi. I följd härav

nödgades läkaren, som måste anpassa biologiska och sociala faktorer efter

varandra, tyvärr icke sällan åt kulturmänniskan anbefalla födelsereglerande

åtgärder. Det förhållandet, att centralstyrelsen i princip gåve sin anslutning

till de av befolkningskommissionen framförda synpunkterna, berodde sålunda

på en kompromiss mellan å ena sidan vad som centralstyrelsen ansåge

vara mest önskvärt och å andra sidan vad som i vårt samhälle vore uppnåeligt.

Apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund,

vilka avgåvo gemensamt yttrande i ärendet, uttalade däri att en frivillig

försäljning av preventivmedel från apoteken vore praktiskt taget utesluten

så länge lagen bibehölles vid sin nuvarande lydelse.

Förslaget örn upphävande av preventivlagen avstyrktes av landsfogden

i Gotlands län och Sveriges kristliga farmaccvtförening. Landsfogden uttalade

att syftet med preventivlagens reformering torde i huvudsak kunna

vinnas örn lagstiftningen åtminstone för närvarande inskränktes dels till en

omarbetning av lagrummet därhän, att detta icke komme att verka som ett

hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet rörande ifrågavarande medels

betydelse såsom skydd mot de smittsamma könssjukdomarna, dels ock

till en genomgående reglering av handeln med de medel, varom här vore

fråga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Sveriges kristliga farmacevtförening framhöll gentemot påståendet att

lagen varit ineffektiv, att lagen dock hämmat osund propaganda och att för

övrigt varje lag kunde göras ineffektiv genom uraktlåtenhet att beivra överträdelser

av densamma. Sedan föreningen vidare erinrat om att det ofta

framhållits att preventivmedlen underlättade lösa förbindelser icke minst

bland halvvuxen ungdom, anförde föreningen:

Inställningen till frågan örn preventivlagen vore givetvis i hög grad beroende

av uppfattningen, huruvida bruket av preventivmedel överhuvud taget

kunde anses berättigat eller icke. Det erkännande av det berättigade i bruket

av preventiva medel, som befolkningskommissionen ville bibringa svenska

folket, stöde i strid mot kristen etik. Föreningen tilläte sig också framhålla,

att det vore staten ovärdigt att, på samma gång som kyrkans tjänare och

ungdomens fostrare undervisade om vad kristen moral innebure, propagera

för undervisning om samt genom de halvstatliga apoteksinrättningarna tillhandahålla

de medel, varigenom de yttre, påtagliga riskerna för överträdelse

av denna moral eliminerades. Det hade väckt berättigad förvåning att kommissionen,

som tillsatts för att föreslå åtgärder mot den sjunkande nativiteten,

funne sig böra förorda åtgärder för än mera allmänt praktiserad födelsekontroll.

Då orsak och verkan icke kunde skiljas, torde, alla motsatta

påståenden till trots, följden därav icke kunna bli någon annan än den hotande

folkdödens påskyndande. Vad som anfördes örn preventivmedlens

obetydliga inflytande på folkminskningen förefölle icke vila på tillförlitlig

grund.

Förslaget om upphävande av preventivlagen hade därjämte avstyrkts i det

yttrande som av skolöverstyrelsen avgivits över de sakkunnigas förslag. Styrelsen

ansåg att den ändring av preventivlagen, som kunde vara erforderlig,

i huvudsak kunde inskränkas till att avlägsna det verkliga eller skenbara

hinder, som dess nuvarande avfattning lade för utfärdande av föreskrifter

enligt 27 § i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Befolkningskommissionens förslag angående handeln med preventivmedel

tillstyrktes, eller lämnades till alla delar utan erinran —

förutom i de förut angivna yttranden vilka till alla delar lämnat kommissionens

förslag utan anmärkning —- av länsstyrelsen i Södermanlands län samt

tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

Vad angår de särskilda spörsmålen i avseende å handelns reglering har

förslaget om skyldighet för apoteksinnehavare att tillhandahålla

preventivmedel tillstyrkts eller lämnats utan erinran

— förutom i de yttranden i vilka kommissionens förslag till alla delar

eller dess förslag beträffande handeln med preventivmedel lämnats utan erinran

— i de yttranden som avgivits av medicinalstyrelsen, kommerskollegium,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,

Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,

Västernorrlands och Jämtlands lån, de tre hörda handelskamrarna, Stockholms

stads barnavårdsnämnd och hälsovårdsnämnd, förste stadsfiskalen i

Stockholm, förste provinsialläkarna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och

Jämtlands lån, sundhetsinspektören i Göteborg, landsfogdarna i Kronobergs,

Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län, poliskammaren i Norrköping,

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska läkaresällskapet

och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.

I vissa av dessa yttranden framhölls emellertid att det vore tveksamt

örn preventivmedlens tillhandahållande å apoteken skulle lia någon större

betydelse för saneringen av handeln med preventivmedel. Skånes handelskammare

ansåg det sålunda tvivelaktigt, huruvida försäljningen genom apoteken

kunde få annan betydelse än såsom en pris- och kvalitetskontrollerande

faktor. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län förmodade, att landsbygdens

och de mindre städernas befolkning allt fortfarande torde komma att

anlita postverket som förmedlare av preventivmedelsdistributionen. Ej heller

förste provinsialläkarna i Värmlands och Kopparbergs län samt landsfogden

i sistnämnda län ville tillmäta alltför stor betydelse åt preventivmedelshandelns

förläggande även till apoteken.

Å andra sidan anförde poliskammaren i Norrköping, att det förhållandet

att apoteken saluförde preventivmedel torde medföra att användning av sådana

medel icke, såsom hittills hos en stor del av allmänheten torde vara

fallet, betraktades såsom ett mer eller mindre ljusskygg! förfarande.

Mot att apoteksinnehavarna skulle vara skyldiga att tillhandahålla preventivmedel

uttalade sig förste stadsläkaren i Stockholm, apotekarsocieteten

samt Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevt förbund,

Sveriges kristliga farmacevt förening samt svenska sjukvåidsaffärernas riksförbund.

Förste stadsläkaren uttalade att de motiv, som anförts för apotekshandeln,

ej vore tillräckliga. En i det närmaste fri handel gjorde apotekshandeln,

kvantitativt sett, överflödig, och övriga skäl angående kvalitet och pris vore

ej vid fri handel en sådan angelägenhet, att de ovillkorligen tillhörde apotekens

allmänna arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård.

Apotekarsocieteten samt Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund

yttrade i gemensamt utlåtande:

De skäl, som befolkningskommissionen anfört för sitt förslag om skyldighet

för apoteken att tillhandahålla preventivmedel, vore icke bärande. Kommissionen

hade, såsom det syntes med full rätt, uttalat, att redan upphävandet

av preventivlagen måste antagas föra handeln med preventivmedel till

en högre nivå och undanskaffa vissa av grundorsakerna till nu bestående

missförhållanden. Men att, såsom kommissionen förmodade, preventivmedlens

försäljande å apoteksinrättningarna vid sidan av försäljningen i den

fria handeln skulle vara ägnat att medföra en sådan verkan, syntes vara ett

antagande utan varje berättigande. — De sakkunniga hade uttalat och kommissionen

hade anslutit sig till den uppfattningen, att sådan handel å apoteken

utan svårighet kunde ordnas så, att den icke väckte uppseende eller eljest

vållade olägenhet av någon betydelse. Det vore möjligt, att utvecklingen

småningom kunde gå i denna riktning, men innan den härför nödvändiga

fördomsfriheten trängt igenom hos allmänheten måste man räkna med att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

talrika, för ovidkommande personer pinsamma situationer måste uppkomma

vid apoteksdisken under sådan försäljning. Därför kunde, frånsett den

enskilde yrkesutövarens etiska inställning till denna fråga, tiden ännu icke

anses vara mogen för att ålägga apotekarna sådan försäljning.

Sedan i yttrandet härefter behandlats olika skäl för befrielse i vissa fall

fran skyldighet för apoteksinnehavare att hålla och sälja preventivmedel

anfördes vidare:

Å andra sidan vore det oförenligt med apoteksväsendets uppgift, att apotekarkåren

med dess ansvarsfulla ställning inom hälso- och sjukvården

skulle avböja att taga befattning med varor, som bevisligen vore skyddsmedel

mot vissa smittsamma sjukdomar och som även i övrigt visats vara till

gagn för folkhälsan. På grund härav måste numera starka skäl anses tala

för att ifrågavarande medel tillhandahölles å apotek. Detta syntes emellertid

lämpligast böra ske på frivillighetens väg, varigenom också erfarenhet

småningom skulle kunna vinnas, huru det tekniska försäljningsförfarandet

bäst borde ordnas med hänsyn till den allmänhet, som besökte apoteken.

Det finge i detta sammanhang erinras om att ett stort antal för hälso- och

sjukvård nödvändiga varor, såsom injektionssprutor, utan något åläggande

därom tillhandahölles å apoteken. Något behov att i författningsväg ålägga

apoteken att tillhandahålla de av kommissionen avsedda preventivmedlen

förefunnes icke.

Sveriges kristliga farmacevtförening anförde:

Styrelsen funne icke att kommissionen framställt bärande skäl, varför preventivmedel

skulle påtvingas apotekare och apotekspersonal. Då staten givetvis

ägde tillräckliga möjligheter att lägga handeln därmed, i den mån

den kunde vara ofrånkomlig, fullständigt under sin kontroll på annat sätt,

exempelvis genom i medicinalstyrelsen registrerade sjukvårdsfirmor, och då

det icke saknades innehavare av dylika firmor, vilka utan betänkligheter

åtoge sig denna handel, vore den föreslagna åtgärden uppenbarligen fullkomligt

onödig.

I några yttranden, såväl där man ansåg att apoteksinnehavarna borde

åläggas att försälja preventivmedel som där man i första hand yrkade att

någon sådan skyldighet icke borde föreskrivas, hemställdes att i vart fall

undantag från försäljningsskyldigheten borde kunna medgivas,

antingen så att försäljning icke skulle behöva äga rum nattetid eller

så att vissa apoteksinnehavare med hänsyn till förekomsten av andra försäljningsställen

i orten befriades från sådan skyldighet eller så att viss person

på grund av samvetsbetänkligheter erhölle befrielse från skyldighet att

expediera preventivmedel.

Mot medgivande av undantag från skyldigheten att tillhandahålla preventivmedel

uttalade sig medicinalstyrelsen. Styrelsen framhöll gentemot

invändningen, att en avsevärd del av preventivmedelsförsälj ningen komme

att överföras till apotekens nattexpeditioner till följd av att övriga försäljningsställen

icke finge hållas öppna nattetid, att vid en utveckling i

sådan riktning särskilda åtgärder utan större svårighet skulle låta sig

genomföra.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 146.

25

Frågan om försäljning av preventivmedel borde uteslutande

förbehållas apoteksinrättningarna upptogs i åtskilliga

yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Värmlands och

Jämtlands lån, Stockholms stads barnavårdsnämnd samt förste provinsialläkaren

i Värmlands lån förordade införande snarast möjligt av monopol för

apoteken beträffande försäljningen av sådana varor. Såsom skäl härför åberopades

bland annat, att den illojala propagandan härigenom bäst skulle

kunna motverkas.

I en reservation till det av medicinalstyrelsen avgivna yttrandet förordade

tre ledamöter av styrelsen att efter en viss övergångstid, förslagsvis tre år,

handeln med preventivmedel skulle helt förbehållas apoteken.

I de yttranden som avgåvos av länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs

län, förste provinsialläkarna i dessa län samt svenska sjukvårdsaffårernas

riksförbund avstyrktes uttryckligen införande av apoteksmonopol å preventivmedelshandeln.

I förste provinsialläkarens i Älvsborgs län, av länsstyrelsen

i länet åberopade yttrande framhölls att örn tillgången på preventivmedel

i en framtid försvårades genom att handeln med dem så småningom helt anförtroddes

åt apoteken, komme en smyghandel att utveckla sig, som helt

komme att motverka kommissionens syfte.

I de yttranden som avgåvos av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

och Stockholms handelskammare förordades att i vart fall uppskov med genomförande

av sådant monopol borde äga rum.

De sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag att preventivmedel

skulle få försäljas i den enskilda handeln tillstyrktes

eller lämnades utan erinran — förutom i de förut berörda yttrandena,

vilka i allo lämnat befolkningskommissionens förslag utan erinran eller som

till alla delar anslutit sig till kommissionens förslag beträffande reglering

av handeln med preventivmedel — av medicinalstyrelsen, kommerskollegium,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Hallands,

Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län, svenska

läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, apotekarsocieteten,

Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund, Sveriges kristliga

farmacevt förening, svenska sjukvårdsaffårernas riksförbund, de tre

hörda handelskamrarna, förste stadsläkaren och förste stadsfiskalen i Stockholm,

tredje polisintendenten därstädes, förste provinsialläkarna i Kronobergs,

Gotlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs

och Jämtlands län, sundhetsinspektören i Göteborg, landsfogdarna i Kronobergs,

Gotlands, Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län, poliskammaren

i Norrköping samt Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Frågan örn organisationen av försäljningen av preventivmedel

i den enskilda handeln berördes i ett stort antal yttranden.

Dessa ha företrädesvis behandlat frågan huruvida för drivande av handel

skulle, såsom de sakkunniga föreslagit, erfordras särskilt tillstånd eller om

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

i likhet med befolkningskommissionens mening endast anmälan örn Törel

sen skulle äga rum.

Till befolkningskommissionens förslag på denna punkt anslöto sig — förutom

de myndigheter och sammanslutningar som i allo lämnat befolkningskommissionens

förslag utan erinran eller som till alla delar förordat kommissionens

förslag beträffande regleringen av handeln med preventivmedel

— kommerskollegium, länsstyrelsen i Kopparbergs lån, handelskammaren i

Göteborg, förste provinsialläkaren i Kopparbergs län samt sundhetsinspektören

i Göteborg.

I några yttranden har man utan att avstyrka befolkningskommissionens

förslag ställt sig tveksam gentemot detsamma. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län yttrade sålunda att den ej hade annat att erinra mot kommissionens förslag

än att den ifrågasatte, huruvida icke för ernående av möjlighet till kontroll

över sådan privat handel med preventivmedel, som enligt förslaget skulle

få äga rum efter föregången anmälan till medicinalstyrelsen, i apoteksvarustadgan

borde intagas föreskrift därom, att den, som bedreve sådan handel,

skulle vara skyldig underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll,

varom Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen kunde komma att förordna.

Därjämte ifrågasatte länsstyrelsen, om icke i apoteksvarustadgan jämväl

borde föreskrivas, att utövare av privat handel med preventivmedel, som

bedreve handeln på sådant sätt — genom olämplig reklam eller eljest —

att därav komme allmän förargelse eller allmän fara för andras förförelse,

skulle kunna förbjudas att fortsätta med handeln. —- Länsstyrelsen i Kronobergs

län framhöll att, om för bedrivande av handel med preventivmedel

krav ej uppställdes på av medicinalstyrelsen därtill lämnat tillstånd, föreskrift

i varje fall borde meddelas därom, att försäljningen annorledes än a

apotek skulle vara underkastad inspektion och kontroll från medicinalstyrelsens

och tjänsteläkarnas sida. — Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg, att

lämpligheten av att privathandel med preventivmedel skulle kunna utövas

endast efter anmälan kunde ifrågasättas.

Till det av de sakkunniga framställda förslaget att preventivmedel skulle

få försäljas av enskild näringsidkare endast efter erhållet tillstånd anslöto

sig medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands,

Värmlands och Västernorrlands län, svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund, svenska sjukvårdsaffårernas riksförbund, Stockholms

och Skånes handelskammare, Stockholms stads barnavårdsnämnd,

förste stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkaren i Kronobergs län,

landsfogdarna i Kronobergs, Skaraborgs och Kopparbergs lån, poliskammaren

i Norrköping samt Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler.

Medicinalstyrelsen anförde bland annat:

Styrelsen vore av den meningen, att den privata handeln borde underkastas

en närmare reglering. Fara torde nämligen föreligga, att för den försäljningsverksamliet,

varom här vore fråga, icke skickade och lämpliga per
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

27

söner anmälde sig, vilket skulle vara ägnat att motverka den eftersträvade

höjningen av preventivmedelshandelns nivå. Vidare skulle, därest möjlighet

att avstänga olämpliga försäljare saknades, kontrollen icke kunna på ett

tillfredsställande sätt genomföras. Styrelsen ansåge sig därför böra föreslå,

att den av befolkningskommissionen förordade enkla anmälningsplikten utbyttes

mot ett koncessionssystem.

Överståthållarämbetet gav i sitt yttrande uttryck åt samma synpunkter

som medicinalstyrelsen samt framhöll därutöver att uppställande av krav

på särskilt tillstånd medförde även den fördelen att tillståndet kunde indragas,

därest för handeln gällande föreskrifter åsidosattes.

Länsstyrelsen i Hallands län anförde bland annat:

Länsstyrelsen förmenade, att även om preventivlagen överlevat sig själv,

måste det dock ur etiska synpunkter vara ett samhällsintresse att preventivmedlen

icke bleve alltför lättåtkomliga, ty de torde likväl alltjämt innefatta

en lockelse, framför allt för ungdom, till lösa könsförbindelser. Preventivmedelshandeln

borde omhänderhavas på ett mera försiktigt sätt än

vad befolkningskommissionens förslag innebure. Även ur ordningssynpunkt

syntes det länsstyrelsen som en allvarlig fara uti förslaget att vissa preventivmedel

skulle få fritt försäljas, ty den med privathandeln förenade fria konkurrensen

syntes lätt kunna taga icke önskvärda och osmakliga former, varjämte

det svårligen torde kunna undvikas att den av denna konkurrens betingade

prissättningen bleve av underbjudande karaktär. Länsstyrelsen ville

därför för sin del föreslå, att handeln med preventivmedel, i den niån samma

handel finge bedrivas annorstädes än å apoteksinrättning, åtminstone

tills vidare förbundes med ett koncessionsförfarande.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler uttalade

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att preventivmedel borde få tillhandahållas

annorstädes än å apoteksinrättning endast på sätt och under

villkor, som av de sakkunniga föreslagits. Detta torde kunna tänkas medföra

en viss garanti mot en olämplig eller mer eller mindre uppseendeväckande

reklam. Skulle preventivmedel få tillhandahållas i den privata handeln

utan tillståndsprövning i varje särskilt fall, torde, frånsett en befarad

osund reklam, preventivmedel bliva lättare åtkomliga för oerfaren ungdom.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll bland annat att tillståndsprövning

vore erforderlig för att preventivmedel icke skulle försäljas under

ur hygienisk synpunkt otillfredsställande förhållanden.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund förklarade att det funnes ett

skäl av sådan vikt och betydelse att det ensamt motiverade koncessionssystemet

samt anförde därom bland annat:

Med den av befolkningskommissionen föreslagna anordningen kunde man

förvänta, att ett synnerligen stort antal handelsidkare komme att anmäla sig

såsom försäljare av preventivmedel. Man torde icke göra sig skyldig

till någon alltför stor överskattning, örn man antoge, att åtminstone alla försäljare

av sjukvårds- och toaletlartiklar, troligen flertalet tobaks- och cigarraffärer,

som på grund av sin senare stängningstid i detta hänseende hade

en viss fördel, sannolikt en hel del av landsortens diverseaffärer och möjligen

även andra kategorier av handelsidkare, örn icke omedelbart så dock mom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

en e.j alltför avlägsen framtid, komme att anmäla sig såsom preventivmedelsförsäljare.

Den totala omsättningen per handelsidkare bleve då ganska liten,

varav följde, att lagringstiden mångenstädes bleve lång och kvalitetsförsämringen

under lagringen riskabel.

Svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund framhöll att genom koncessionssystemet

kunde vinnas en lika effektiv som enkel kontroll av hela preventivmedelshandeln.

— Stockholms handelskammare uttalade att en enkel anmälningsskyldighet

icke syntes tillfredsställande. Den obskyra handel, som

för närvarande i betydande utsträckning bedreves med preventivmedel av

helt okontrollerad kvalitet, skulle med dylik anordning helt säkert komma

att fortgå, och man uppnådde icke den ur folkmoraliska, hygieniska och

andra viktiga synpunkter önskvärda saneringen av preventivmedelshandeln.

— Skånes handelskammare förordade att försäljningen av preventivmedel

förbehölles, förutom apoteken, sådana sjukvårdsaffärer, som erhållit tillstånd

därtill av offentlig myndighet och därmed ställt sig under offentlig kontroll.

En kontroll syntes erforderlig bland annat för att förhindra kringgående av

det ifrågasatta förbudet mot försäljning av fosterfördrivningsmedel. Utan

sådan torde nämligen kunna befaras att en vidsträckt smyghandel med dylika

artiklar skulle komma att florera. — Förste stadsläkaren i Stockholm

framhöll, att befintligheten av restriktioner av den art, som de sakkunniga

föreslagit, torde verka gynnsamt såväl på försäljningsreklamens utformning

som på upplysningsverksamhetens handhavande.

Befolkningskommissionens förslag att försäljning av preventivmedel

skulle få äga rum endast i handelslokal inomhus och

att bland annat kringföring till försäljning och försäljning från kiosk skulle

vara förbjuden mötte invändning allenast i ett yttrande. Förste provinsialläkaren

i Gotlands län fann att preventivmedlen enligt kommissionens förslag

icke bleve så lätt tillgängliga för allmänheten som önskvärt vore, då försäljningen

av dem efter butikernas stängning för dagen kunde ske endast

från de fåtaliga apoteken.

I yttrande avgivet över de sakkunnigas förslag (vilket innehöll förbud mot

kringföring till försäljning) föreslog poliskammaren i Göteborg sådan ändring

i butikstängningslagen att preventivmedel även nattetid kunde köpas

på legitimt sätt.

Det av de sakkunniga förordade, av befolkningskommissionen ej upptagna

förbudet mot offentligt utställande eller förevisande av

preventivmedel berördes i några yttranden. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län hemställde att lagstiftningen borde innehålla förbud mot sådana

förfaranden under framhållande av att det torde vara mycket ovisst

örn 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen kunde komma att i större utsträckning

tillämpas å gärningar av förevarande slag. Överståthållarämbetet gav i sitt

yttrande uttryck at liknande synpunkter. Värmlands länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, i vars uttalande länsstyrelsen i lånet instämde, yttrade

att den blivande lagstiftningen av etiska skäl borde så utformas, att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 146.

29

därav tydligt franninge att offentligt utställande och förevisande av prevenmedel

icke vore tillåtet.

Det av de sakkunniga föreslagna men av befolkningskommissionen ej upptagna

förbudet mot att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända

eller utdela preventivmedel eller priskurant

eller annan skrift eller bild, berördes allenast i överståthållarämbetets

yttrande. Överståthållarämbetet anförde härom att befolkningskommissionen

vid motiveringen för preventivlagens upphävande ofta hänvisat

till 1 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen samt anförde vidare:

Rättspraxis hade dock hittills givit en ganska snäv tolkning åt nyssnämnda

lagrum och det torde därför vara tvivelaktigt, huruvida de i lagrummet givna

bestämmelserna i framtiden skulle visa sig tillräckliga för att möjliggöra ingripanden

i alla de nu ifrågavarande fall, då så kunde finnas pakallat. Bland

dylika fall borde särskilt nämnas den reklam bland skolungdom, som vissa

försäljare av preventivmedel bedrivit genom att till skolungdomen utsanda kataloger

eller priskuranter angående preventivmedel. Det mäste i varje fall anses

olämpligt, att möjligheterna till ingripande mot dylika fmteel
ser

gjordes beroende av tolkning av ett lagrum, vars tillämplighet pa det före

liggande fallet framstode såsom synnerligen oviss. I detta avseende syntes

därför de sakkunnigas förslag, som gåve uttryckliga regler i amnet, vara att

föredraga framför det av befolkningskommissionen framlagda.

Befolkningskommissionens — mot de sakkunnigas stridande — förslag att

någon reglering av upplysningsverksamheten beträffande

preventivmedel icke borde komma till stånd tillstyrktes eller lämnades utan

erinran — förutom i de yttranden som lämnat befolkningskommissionens förslag

i dess helhet utan anmärkning — i de yttranden som avgåvos av medicinalstyrelsen,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Jönkopings

Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och

Jämtlands län, svenska läkaresällskapet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,

svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund, Stockholms stads barnavårdsnämnd,

förste stadsfiskalen i Stockholm, förste provinsialläkarna i Kronobergs

Gotlands, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs

och Jämtlands län samt tjänstförråttande förste provinsialläkaren i Norrbottens

län, sundhetsinspektören i Göteborg, landsfogdarna i Skaraborgs och

Värmlands län, poliskammaren i Norrköping ävensom Värmlands länsavdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Uppsala län anförde sålunda:

Länsstyrelsen delade befolkningskommissionens uppfattning att de sakkunnigas

lagförslag icke vore tillrådligt. Den svagaste punkten dari lage givetvis

i dess begränsning till enbart muntlig framställning. Men aven forslagets

försök att anordna en kontroll av den muntliga framställningen genom lokala

polismyndigheter måste anses behäftad med alltför stora olägenheter, och

någon tillfredsställande lösning av kontrollens organisation hade icke kunnat

angivas. Enligt länsstyrelsens uppfattning funnes därför ingen annan

utväg än att genom reglering av själva handeln med preventivmedel undanröja

det vinningsintresse, som läge till grund för den allra storsta delen av

den nuvarande illojala propagandan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anförde:

Länsstyrelsen funné liksom kommissionen en inskränkning i den medborgerliga

yttrandefriheten, såsom de sakkunniga föreslagit, ur allmänna synpunkter

betänklig. Därtill komme, att det enligt länsstyrelsens mening skulle

möta stora administrativa svårigheter att företaga en sakligt grundad och

objektiv förhandsprövning av ett föredrag eller en föreläsning ur andra synpunkter

än dess art att vara sårande för tukt och sedlighet. Därest denna

prövning skulle ske av polismyndigheten i orten, vore tveksamt örn densamma

vöre skickad för denna uppgift. En prövning av central myndighet medtorde

ur olika synpunkter betänklighet. Länsstyrelsen vore icke blind för

att en upplysningsverksamhet kunde bedrivas på ett stötande sätt, men för

dess bekämpande finge man lita till medborgarnas och särskilt ungdomens

sunda reaktion mot smutspropaganda, i vilken form den än uppträdde.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län framhöll bland annat, att den

propaganda, som skedde genom broschyrer och annonser, borde kunna på

ett effektivt sätt kontrolleras vid handeln med dessa varor.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som på alla punkter biträtt befolkningskommissionens

förslag, framhöll i förevarande fråga bland annat, att det föreslagna

prövningsorganet — polismyndigheten — knappast kunde anses representera

den sakliga kompetens, som måste vara tillfinnandes.

Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län uttalade -— utan att avstyrka

befolkningskommissionens förslag om att upplysningsverksamheten

skulle lämnas oreglerad — vissa betänkligheter häremot. Förstnämnda länsstyrelse

anförde:

Länsstyrelsen vore visserligen fullt överens med kommissionen om olämp“‘She,

te? att S?.ra ratt?n till hållande av dylika föredrag beroende av tillstånd

fran polismyndigheten. Ville man införa en lagbestämmelse av den

innebord, att hallandet av föredrag i de ämnen, örn vilka här vore fråga

linge aga rum endast efter myndighets tillstånd, vore det otvivelaktigt nödurr?’

f-lt prövningsrätten gåves åt en central myndighet med erforderliga

kvalifikationer for fallens bedömande. Emellertid vågade länsstyrelsen icke

dela kommissionens optimistiska uppfattning, att en särskild tiliståndsprövnmg

beträffande detta slag av föredragsverksamhet skulle visa sig obehövlig

och att man harvidlag skulle kunna lita enbart till en sund utveckling. Länsfämnndo

f ”i?t”f& fo™ssad om att å förevarande område skulle, örn man

Inmmf oK e - r''” ’ uppdyka åtskilliga föredragshållare, vilkas verksamhet

o.,att h; s‘g sasom f°Sa önskvärd, och länsstyrelsen tilläte sig framhålla,

dessa ämnen ingalunda behövde vara för tukt och sedlighet såf.

ram]sta sas°m direkt olämpliga. Om länsstyrelsen alltså hyste

verkliga betänkligheter mot kommissionens förslag i förevarande avseende

hade länsstyrelsen dock icke kunnat undgå att bliva påverkad av vissa delar

av kommissionens argumentering för detsamma. Detta gällde i all svnneret

de papekade olagenheterna av en sådan centralisering, varom nyss nämnts

Länsstyrelsen hade därför stannat för att icke påkalla någon ändring av

kommissionens förslag i denna punkt. g

Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde:

ff»SfLk"n^eÅb0rtSes.Jfrän att ett betydande affärsintresse kunde göra sig

pa detta område och satta i gång en verksamhet, vars huvudsyfte

icke vore upplysning i samhällsförbättrande riktning utan ren handelsvinst.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 146.

31

Å andia sidan måste den av kommissionen hävdade principen att icke utan

tvingande skäl göra någon skillnad mellan olika slag av upplysningsverksamhet,

när det gällde en reglering genom statliga föreskrifter, anses starkt

grundad. Länsstyrelsen ville därför, trots de uttalade betänkligheterna, icke

motsätta sig förslaget i denna del.

Tredje polisintendenten i Stockholm förklarade att han kunde ansluta sig

till befolkningskommissionens kritik av de sakkunnigas förslag till förprövning

av muntliga framställningar i hithörande ämnen men att han funne

skäl till vissa erinringar i fråga om den skriftliga upplysningsverksamhetens

reglering. Sedan polisintendenten erinrat om att befolkningskommissionen

hänvisat till att framställningar av könslivets förhållanden, som vore för tukt

och sedlighet sårande, vore straffbara även utan särskild ny lagstiftning med

hänsyn till straffbestämmelsen i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen, men att

åtal för sådana framställningar i allmänhet icke lett till fällande dom, ifrågasatte

han vissa ändringar i skärpande riktning i förevarande lagrum, såvitt

anginge skriftliga framställningar.

I de yttranden som avgåvos av länsstyrelsen i Västernorrlands län, förste

stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus

lån samt landsfogdarna i Kronobergs och Kopparbergs län förordades en

reglering av upplysningsverksamheten. Länsstyrelsen, förste stadsläkaren och

landsfogden i Kronobergs län uttalade sig därvid för den av de sakkunniga

föreslagna regleringen.

Länsstyrelsen anförde:

Länsstyrelsen hade för sin del ej blivit övertygad om hållbarheten av de

skäl, befolkningskommissionen anfört för sin uppfattning. En upplysningsverksamhet,

endast åtkomlig vid synnerliga missbruk enligt 13 § 1 mom. såsom

fallande under bestämmelsen örn gärning, sårande tukt och sedlighet,

så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav komme, kunde

enligt länsstyrelsens uppfattning komma att bedrivas på sådant sätt, att

möjlighet till ett ingripande på ett tidigt stadium måste förefinnas. Sistnämnda

synpunkt torde dock i viss mån sakna giltighet, om de sakkunnigas

förslag till reglering av handeln med preventivmedel komme att genomföras,

men torde i desto högre grad äga betydelse, för den händelse den privata

handeln, såsom befolkningskommissionen förordat, finge ske utan tillstånd.

Att möjligheter skapades att förhindra en dylik ej önskvärd propaganda,

syntes länsstyrelsen utan vidare erforderligt. Länsstyrelsen kunde ej dela

befolkningskommissionens farhågor för att överlämna denna förhandsprövning

åt polismyndigheterna i orterna. I delta sammanhang ville länsstyrelsen

något beröra den av kommissionen påtalade inkonsekvensen av de sakkunniga

att begränsa den föreslagna regleringen till enbart muntlig framställning.

Vad de sakkunniga såsom skäl härför anfört, ville länsstyrelsen

för sin del biträda. Det finge ock framhållas, att det talade ordet kunde, i

synnerhet för unga människor, få ett helt annat och starkare inflytande än

den skriftliga framställningen. Länsstyrelsen kunde således ej finna, att

den omständigheten, att den skriftliga framställningen ej blivit föremål för

lagreglering, nödvändigt måste medföra, att även den muntliga upplysningsverksamheten

finge bedrivas utan annan inskräkning än som franninge av

det förut sagda.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 146.

Landsfogden i Kronobergs län anförde:

Enligt 13 § ordningsstadgan för rikets städer hade polismyndighet tillerkänts

befogenhet att, där ett föredrag visade sig åsyfta eller innebära något

som strede mot sedlighet, förbjuda dess förnyande eller upplösa sammankomsten.

Att, sedan en myndighet tillerkänts en så vittgående befogenhet,

frånkänna densamma förmågan att bedöma en framställnings tillbörlighet

även på ett tidigare stadium syntes knappast rationellt. En stadgad skyldighet

att begära tillstånd till hållande av föredrag i hithörande ämnen torde

också a priori avhålla olämpliga personer från sysslande med dylik verksamhet.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län samt landsfogden i

Kopparbergs län förordade en annan reglering av upplysningsverksamheten

än den de sakkunniga föreslagit. Provinsialläkaren ansåg att kommissionens

och medicinalstyrelsens övertygelse, att den vederhäftiga upplysningsverksamheten

skulle förmå i väsentlig grad undantränga den mindre önskliga

icke vore berättigad. Raka motsatsen torde i stället komma att inträda.

Det syntes därför vara av behovet påkallat, att upplysningsverksamheten på

lämpligt sätt reglerades, därvid för ''muntliga upplysare’ torde böra fordras

koncession av medicinalstyrelsen eller annan myndighet (dock ej polisen)

samt för den skriftliga upplysningsverksamheten lämplig bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.

— Landsfogden fann att det vore ofrånkomligt att vissa

garantier förefunnes för att en föredragshållare vore kompetent att hålla

ett lämpligt föredrag. Rätten att hålla dylika föredrag syntes därför böra

inskränkas till legitimerade läkare eller ock andra personer, som av medicinalstyrelsen

därtill ansåges skickade.

De sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag att några särskilda

straffbestämmelser icke skulle uppställas i fråga om föremål som är a vsett

för otuktigt bruk tillstyrktes uttryckligen av Överståthållarämbetet

och tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, vars yttrande

åberopades av länsstyrelsen i lånet, uttalade att av etiska skäl borde

en blivande lagstiftning så utformas, att därav tydligt framginge att offentligt

utställande eller förevisande av föremål som vore avsett för otuktigt

bruk icke tillätes.

Befolkningskommissionens förslag till lagstiftning beträffande fosterfördrivande

medel (och de skadliga preventivmedel, som därmed

skulle jämställas) har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran — förutom

i de yttranden i vilka kommissionens förslag till alla delar lämnats

utan erinran — i de yttranden som avgåvos av kommerskollegium, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,

Kronobergs, Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län, Stockholms

stads barnavårdsnämnd, förste stadsfiskalen och tredje polisintendenten i

Stockholm, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, förste

provinsialläkarna i Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

33

Värmlands och Kopparbergs län, landsfogdarna i Kronobergs, Skaraborgs,

Värmlands och Kopparbergs låii samt poliskammaren i Norrköping.

Vad därefter angår de särskilda spörsmål som hänföra sig till denna

lagstiftningsfråga framställdes icke i något yttrande erinran mot befolkningskommissionens

förslag att förbud skulle meddelas mot import och

försäljning av vissa fosterför drivan de medel. Svenska läkaresällskapet

förordade i sitt yttrande att ifrågavarande medel med stöd av

apoteksvarustadgan skulle förbjudas med avseende å icke blott införsel och

försäljning utan även tillverkning. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

tillstyrkte kommissionens förslag örn överförande av vissa medel för

avbrytande av havandeskap till apoteksvara med förbud för deras införande

och försäljning, men ansåge sig nödsakad framhålla, att man icke finge

överskatta betydelsen härav.

Mot befolkningskommissionens förslag att vissa medel som även

hava legitim användning skulle få tillhandahållas endast å

apoteksinrättning framställdes invändning av centralstyrelsen för

Sveriges läkarförbund samt tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens

län.

Centralstyrelsen anförde:

Icke minst ur psykologisk men jämväl ur ren anständighetssynpunkt

vore det ett oskick, att snart sagt varje liten butik för vanligare sjukvårdsoch

toilettartiklar öppet skulle få utbjuda och försälja instrument, som i allmänhetens

hand näppeligen kunde hava någon som helst annan användning

än vid försök till illegalt avbrytande av havandeskap. Fråga vore emellertid

om apoteken, såsom kommissionen föreslagit, lämpligen kunde vara distributörer

av dessa varor.

Centralstyrelsen ifrågasatte örn icke detta problem kunde lösas så, att man

jämsides med apoteksvarustadgan införde en sjukvårdsartikelstadga och

jämsides med apoteken inrättade särskilda sjukvårdsartikelaffärer med reglementen

motsvarande apotekens. Centralstyrelsen fann emellertid att tiden

säkerligen ännu icke vöre mogen härför. Man måste därför söka skapa ett

provisorium förmedelst ändring av apoteksvarustadgan, rekvisitionstvång och

försäljningslicens. Centralstyrelsen förordade därför en föreskrift av innehåll

att nu ifrågavarande medel finge försäljas allenast av den som därtill

erhållit medicinalstyrelsens tillstånd och endast efter skriftlig rekvisition av

läkare.

Tjänstförrättande förste provinsialläkaren i Norrbottens län, som framställde

invändning jämväl mot det av befolkningskommissionen föreslagna

recepttvånget, anförde:

Vägande skäl talade mot kommissionens förslag örn att försäljning av

vissa specificerade medel, som användas för avbrytande av havandeskap

men som även hade annan, legitim användning, borde förbehållas apoteksinrättningarna

och utlämnas endast efter föreskrift av läkare. Härigenom

skulle visserligen åtkomsten av dessa medel försvåras men långt ifrån

omöjliggöras och, då därtill komme, att de kunde användas upprepade gånger

utan alt förbrukas, syntes det tvivelaktigt örn ett recepttvång skulle få av
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 146—147.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

sedd verkan. Om detta dock mot förmodan .skulle bliva fallet, komme det

säkerligen ej att dröja länge, förrän lika verkande ersättningsmedel kunde

erhållas i den fria handeln.

Mot det av befolkningskommissionen föreslagna recepttvånget framställdes

invändning förutom av sistnämnde provinsialläkare jämväl av länsstyrelsen

i Älvsborgs lån och förste provinsialläkaren i lånet. Länsstyrelsen,

vilken såsom eget yttrande åberopade förste provinsialläkarens utlåtande,

yttrade angående det föreslagna recepttvånget, att det icke torde leda till

minskning av antalet provocerade aborter, men väl föranleda en del obehag

för oskyldiga.

I detta sammanhang må anmärkas att medicinalstyrelsen som — med visst

undantag, vartill jag strax återkommer — tillstyrkte befolkningskommissionens

förslag likväl framhållit, att de bestämmelser, som föreslagits att gälla

för utbekommandet av dessa medel, kunde föranleda att andra, farligare

medel komme till användning för samma ändamål.

I yttranden av länsstyrelsen i Jämtlands lån, Sveriges kristliga farmacevtförening

samt förste provinsialläkarna i Södermanlands och Jämtlands län

förordades en ännu längre gående skärpning av bestämmelserna rörande handeln

med nu ifrågavarande grupp av fosterfördrivande medel än den befolkningskommissionen

föreslagit.

Länsstyrelsen anförde:

Det kunde uppenbarligen medföra mycket stora olägenheter, att ifrågavarande

apparater stöde till allmänhetens förfogande. Hade en sådan apparat

en gång utlämnats, visste man icke huru många gånger den komme till användning.

Länsstyrelsen ansåge därför att nu avsedda apparater icke borde

få utlämnas från apotek till annan än legitimerad läkare. Om det vöre

möjligt att genomföra, borde dessutom alla bland allmänheten och i handeln

förefintliga dylika apparater beslagtagas och inlösas.

Även förste provinsialläkaren i Jämtlands län uttalade, att det icke vore

befogat att, låt vara allenast på läkares begäran, utsläppa ifrågavarande medel

i handeln. Förste provinsialläkaren i Södermanlands län yttrade att ännu

mer skärpta bestämmelser beträffande ifrågavarande apparater borde utfärdas.

Sveriges kristliga farmacevtförening förordade att försäljningen av ifrågavarande

medel skulle ombesörjas genom en direkt under medicinalstyrelsen

sorterande depå.

I de yttranden som avgåvos av länsstyrelsen i Värmlands län och Värmlands

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler förordades de sakkunnigas

förslag om förbud mot offentligt utställande, förevisande

el ler utbjudande till allmänheten av fosterfördrivande

medel samt lämnande av anvisning å sådana medel, eller örn sättet

för deras användande, vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst

eller i skrift som utspredes. Därvid framhölls att även om fosterfördrivande

medel finge tillhandahållas endast på apoteken efter föreskrift av läkare,

det likväl torde vara av betydelse, att bestämmelser infördes i enlighet med

vad de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ställde sig

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146. 35

tveksam till kommissionens uppfattning, att det vöre onödigt att stadga

förbud mot utbjudande till allmänheten av eller lämnande av anvisning å

fosterfördrivande medel. För den händelse, såsom kommissionen föreslagit

och länsstyrelsen ansett sig böra förorda, fosterfördrivande medel finge tillhandahållas

allenast å apotek, ansåge länsstyrelsen emellertid dylikt förbud

ej erforderligt beträffande dessa medel.

Beträffande de straff som skulle kunna utdömas vid överträdelse av

de föreslagna bestämmelserna anförde Överståthållarämbetet:

Ämbetet ville erinra örn den avsevärda olikhet i straffskalorna mellan å

ena sidan gällande preventivlag och de sakkunnigas, förslag, vilka båda

inrymde fängelsestraff, och såvitt anginge da sakkunnigas förslag, dessutom

i fråga om fosterfördrivande medel straffarbetsstraff, samt å andra

sidan befolkningskommissionens förslag, enligt vilket — bortsett från sådana

fall, då strafflagen 18 kap. 13 § 1 mom. eller annat lagrum i strafflagen kunde

vara tillämpligt — allenast bötesstraff kunde ifrågakomma. Det syntes

Överståthållarämbetet, som örn den av kommissionen sålunda föreslagna

straffskalan, åtminstone för vissa fall, exempelvis sådana, då fråga vore

om otillåten yrkesmässig försäljning av farliga preventivmedel eller medel,

som användes för avbrytande av havandeskap, vore alltför mild.

Befolkningskommissionens förslag om tvångsinlösen av i den privata

handeln befintliga lager av fosterfördrivande medel samt skadliga preventivmedel

lämnades i princip utan erinran i de avgivna yttrandena. Skånes

handelskammare påpekade emellertid, att därest det av handelskammaren

ifrågasatta koncessionssystemet beträffande handeln med oskadliga preventivmedel

skulle anses böra genomföras, borde de principer, som läge

till grund för förslaget om tvångsinlösen av fosterfördrivande medel, tilllämpas

jämväl beträffande handelslager av först angivna varor, tillhörigt affärsidkare,

som på grund av vägrat tillstånd nödgades upphöra med sin

försäljning. En likartad uppfattning uttalades av Stockholms handelskammare.

Som av det föregående framgår ligger till grund för den begäran om utredning,

som riksdagen år 1934 framställde, ett utlåtande av första lagutskottet.

Utskottet har däri uttalat, att beträffande ifrågavarande spörsmål

borde eftersträvas en lösning, som å ena sidan icke hindrade eller hämmade

en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen,

men som å andra sidan icke lämnade fritt spelrum åt en av vinningslystnad

eller andra illojala grunder förestavad propaganda för användandet av preventivmedel,

och att en sådan lösning bäst kunde uppnås genom att rättsreglerna

på detta område utbrötes ur strafflagen och i stället upptoges i

särskild lagstiftning. Detta uttalande torde böra utgöra utgångspunkt fölen

ny lagstiftning i ämnet. I sammanhang därmed bör även upptagas den

betydelsefulla frågan örn lagstiftningsåtgärder ägnade att försvåra tillgången

på medel som användas i fosterfördrivande syfte.

I anledning av riksdagens hemställan år 1934 har utredning verkställts

dels av särskilt tillkallade sakkunniga dels ock av befolkningskommissio
-

Departe
menis
chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

nen. I båda utredningarna har förordats, att preventivlagen upphäves och

att den erforderliga regleringen verkställes genom särskild lagstiftning. Såväl

de sakkunniga som kommissionen lia därvid beaktat behovet av bestämmelser

jämväl beträffande medel som användas i fosterfördrivande

syfte. Jag övergår nu till att taga ställning till de förslag till frågans lösning,

som framlagts av de sakkunniga och befolkningskommissionen.

Vad först angår preventivmedlen torde i främsta rummet böra

uppmärksammas dels frågan om en reglering av handeln med sådana medel

dels ock frågan i vad mån upplysningsverksamhet rörande förevarande

ämne borde vara underkastad särskilda bestämmelser. Härvid synes lämpligt

att till en början upptaga till behandling frågan om reglering av handeln

med preventivmedel. Det sätt på vilket detta spörsmål löses torde nämligen

vara av betydelse för lagstiftningen i dess helhet. De nya bestämmelserna i

ämnet torde på sätt de sakkunniga och befolkningskommissionen föreslagit

böra omfatta såväl mekaniskt som kemiskt verkande preventivmedel.

De sakkunniga och befolkningskommissionen ha ansett att apoteksinnehavarna

borde åläggas att tillhandahålla preventivmedel. I vissa yttranden

har föreslagits, att handeln med preventivmedel borde uteslutande förbehållas

apoteksinrättningarna. Mot skyldighet för apoteksinnehavarna att tillhandahålla

preventivmedel ha samtliga apotekarsammanslutningar ställt sig

avvisande. Det torde icke heller vara lämpligt att meddela någon föreskrift

örn en dylik skyldighet. Att förbehålla apoteksinrättningarna all handel med

preventivmedel lärer vid sådant förhållande icke komma i fråga.

Beträffande den enskilda handeln med preventivmedel lia de sakkunniga

förordat att denna handel skulle underkastas tillståndsprövning av offentlig

myndighet. Befolkningskommissionen har däremot uttalat sig för att något

tillstånd icke skulle erfordras för rätt att idka handel med preventivmedel.

Däremot skulle enligt kommissionens förslag anmälan ske till medicinalstyrelsen.

Jag vill i denna fråga framhålla, att en sanering av berörda handel

ur olika synpunkter måste anses synnerligen önskvärd. För detta ändamål

synes erforderligt att såvitt möjligt söka förhindra olämpliga personer att

driva sådan handel samt att skapa möjlighet till kontroll över det sätt, varpå

handeln bedrives. Dessa önskemål torde emellertid icke kunna tillgodoses

så länge rätten att idka handel med preventivmedel står öppen för envar.

Rätten till sådan handel torde fördenskull —- bortsett från apoteksinrättningarna

— böra på sätt de sakkunniga föreslagit begränsas genom

införande av krav på tillstånd av offentlig myndighet. Genom ett sådant

licenssystem vinnes bland annat även möjlighet att förhindra olämplig reklam

och upplysningsverksamhet från försäljarnas sida.

De sakkunniga lia i överensstämmelse med gällande lag i sitt förslag upptagit

förbud mot kringföring av preventivmedel till försäljning. Befolkningskommissionen

har i avsikt att hindra den försäljning, som uppgivits

förekomma vid dansbanor, arbetsplatser och till och med utanför skollokaler,

föreslagit att försäljning av preventivmedel skulle få äga rum allenast

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

i handelslokal inomhus, vilket dock ej skulle utgöra hinder mot försäljning

genom posten. Även försäljning från kiosk skulle sålunda enligt kommissionens

förslag vara förbjuden. Vad kommissionen sålunda föreslagit synes

befogat.

I de sakkunnigas förslag har jämväl bibehållits förbudet i preventivlagen

mot offentligt utställande eller förevisande av preventivmedel. Befolkningskommisionen

har uttalat sig mot bibehållande av en sådan bestämmelse och

denna mening har lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttranden

över kommissionens förslag. Det må framhållas att, därest tillstånd

kommer att krävas för handel med preventivmedel, kan såsom villkor

vid beviljande av tillstånd uppställas erforderliga föreskrifter mot utbjudande

av sådana medel i påträngande eller eljest olämplig form, varjämte

indragning av meddelat tillstånd bör kunna ske. Det lärer vid sådant förhållande

vara överflödigt att i en blivande författning intaga något särskilt

stadgande uti nu ifrågavarande avseende. Ett olämpligt utställande eller

förevisande av preventivmedel torde för övrigt kunna bestraffas enligt 1

mom. i 18 kap. 13 § strafflagen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle gälla förbud att verka för avsättning

av preventivmedel genom att till allmänheten utan rekvisition kringsända

eller utdela sådana medel eller priskurant eller annan skrift eller bild. Något

motsvarande förbud har icke upptagits i befolkningskommissionens förslag.

Med hänsyn bland annat till den kontroll, som tillståndssystemet innebär, kan

jag ansluta mig till kommissionens ståndpunkt i denna del.

Vad härefter angår frågan om upplysningsverksamheten ha de sakkunniga

såsom förut nämnts föreslagit viss kontroll genom polismyndigheterna. Förslaget

berörde dock allenast den muntliga upplysningsverksamheten. Befolkningskommissionen

har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende. I likhet med kommissionen, vars mening vunnit gillande

i flertalet av de yttranden som avgivits över dess förslag, anser jag att starka

betänkligheter av principiell art tala emot den av de sakkunniga föreslagna

regleringen. Vidare må anföras, att det nu förordade tillståndssystemet torde

bereda möjlighet att stävja en olämplig, av ekonomiska intressen uppburen

upplysningsverksamhet på det sexuella området. Härjämte må erinras örn

den möjlighet som finnes att beivra framställning, som sårar tukt och sedlighet,

genom bestämmelsen i 1 mom. av 18 kap. 13 § strafflagen. Någon

bestämmelse om särskild kontroll över upplysningsverksamheten har sålunda

ej ansetts böra upptagas.

Det nuvarande 2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen gäller utom föremål, avsedda

’att förebygga följder av könsumgänge’, även ''föremål, som är avsett till

otuktigt bruk’. De sakkunnigas och befolkningskommissionens förslag innehålla

icke några bestämmelser rörande föremål som sist sagts. Såsom skäl

därför lia åberopats bland annat, att offentligt utställande eller förevisande

av dylika föremål kunde bestraffas enligt 1 mom. i nyssnämnda paragraf

och att något praktiskt behov av särskilda föreskrifter rörande föremål, varom

nu är fråga, för övrigt icke torde föreligga. Den sålunda intagna ståndpunk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3° Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

ten, som i det övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran, synes

kunna godtagas.

Beträffande fosterfördrivande medel ha de sakkunniga föreslagit

att handeln därmed skulle regleras så att dylika medel finge

försäljas, förutom å apoteksinrättning, allenast av den, som erhållit

tillstånd därtill av medicinalstyrelsen. Befolkningskommissionen har ansett,

att ifrågavarande medel borde uppdelas i två grupper och för

dessa föreslagit olika bestämmelser. Till den ena gruppen ha hänförts

sådana medel som användas för fosterfördrivning men som icke av läkare

brukas vid avbrytande av havandeskap och som icke heller hava nyttig

användning inom sjukvården. I viss utsträckning brukas dessa medel jämväl

i preventivt syfte men anses även såsom preventivmedel vara hälsovådliga.

All försäljning eller import av medel som nu sagts skulle helt förbjudas.

Till den andra gruppen ha hänförts medel som visserligen användas

för fosterfördrivning men som brukas även av läkare vid avbrytande av havandeskap

eller som eljest hava legitim användning i sjukvården. Sådana

medel skulle enligt kommissionens förslag få tillhandahållas endast å apoteksinrättning.

Den av befolkningskommissionen föreslagna bestämmelsen, att vissa medel

överhuvud icke skulle få här i riket försäljas eller hit införas finner jag

välbetänkt. Det föreslagna förbudet bör emellertid enligt min mening utsträckas

att omfatta jämväl tillverkning av sådana medel samt tillhandahållande

även på annat sätt än genom försäljning. Beträffande övriga fosterfördrivande

medel synes, såsom de sakkunniga föreslagit, försäljning böra

medgivas förutom å apoteksinrättning även av den som därtill erhållit medicinalstyrelsens

tillstånd. Jag utgår härvid från att — såsom jämväl de sakkunniga

förutsatt — tillstånd att idka handel med dylika medel kommer att

meddelas allenast i snäv omfattning. Såsom av det följande framgår höidet

ankomma på Kungl. Maj.t att särskilt förordna om vilka medel som

skola omfattas av ifrågavarande lagstiftning samt hänföras till den ena eller

andra gruppen.

För att den nu föreslagna regleringen av handeln med fosterfördrivande

medel skall medföra verkan synes nödvändigt, att föreskrift meddelas därom

att dylika medel, i den mån de över huvud må tillhandahållas, få utlämnas

endast efter rekvisition av läkare eller veterinär. Rekvisition bör dock ej

erfordras då fråga är om utlämnande till någon som själv äger idka handel

med ifrågavarande medel. I anslutning till befolkningskommissionens förslag

torde böra föreskrivas, att sådan rekvisition skall i kontrollsyfte bevaras

i tio år.

I de sakkunnigas förslag stadgades förbud mot offentligt utställande eller

förevisande eller utbjudande till allmänheten av fosterfördrivande medel samt

mot lämnande av anvisning vid offentlig sammankomst å sådana medel eller

om sättet för deras användande. Befolkningskommissionen har däremot

icke föreslagit något dylikt förbud. Den av kommissionen intagna stånd
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

39

punkten har godtagits i flertalet av de över kommissionens förslag avgivna

yttrandena. Det torde ock med skäl kunna anföras, att med hänsyn till

tillståndssystemet något behov av förbud mot utställande, förevisande eller

utbjudande av fosterfördrivande medel icke kan anses föreligga i fråga om

dem, som erhållit tillstånd att idka handel med fosterfördrivande medel. I

fråga om apoteksinrättningar torde man över huvud icke behöva räkna med

att förfaranden av ifrågavarande slag skola förekomma. Beträffande lämnande

av anvisning å fosterfördrivande medel eller örn sättet för deras användande

torde, såsom befolkningskommissionen funnit, någon särskild

straffbestämmelse icke vara erforderlig.

Befolkningskommissionen har föreslagit, att i den privata handeln förefintliga

lager av fosterfördrivande medel skulle deklareras och inlösas av

staten. Föreskrift härom lärer emellertid icke, på sätt kommissionen antagit,

vara ägnad att i nämnvärd mån utöver straffbestämmelsen motverka smyghandel

med sådana medel efter det nya bestämmelser trätt i kraft. Stadganden

i förevarande hänseende ha icke synts mig påkallade.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag lath utarbeta

förutom förslag till lag örn upphävande av 2 mom. i 18 kap. 13 § strafflagen

— förslag till förordning örn handel med preventivmedel och förordning

med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel. I samband

med att nämnda förslag till lag förelägges rikdagen till antagande torde

riksdagens yttrande böra inhämtas över ifrågavarande förslag till förordningar.

Härjämte lärer bliva erforderligt att vidtaga ändring jämväl av § 3 13:o

tryckfrihetsförordningen. Frågan om denna grundlagsändring torde jag få

anmäla senare.

Rörande de särskilda bestämmelserna i författningsförslagen må anmärkas

följande.

I förslaget till förordning örn handel med preventivmedel

har till en början under 1 § såsom första stycke intagits föreskrift att den

som vill, annorstädes än å apoteksinrättning, idka handel med preventivmedel

eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel skall söka tillstånd

därtill. Härigenom kommer bland annat även grosshandel med preventivmedel

att omfattas av tillståndskravet.

Beträffande frågan vilken myndighet som skall pröva ansökan om sådant

tillstånd ha de sakkunniga uttalat, att de funnit valet böra stå mellan

medicinalstyrelsen å ena samt lokala myndigheter å andra sidan. I likhet

med de sakkunniga finner jag övervägande skäl tala för att prövningen bör

verkställas av lokala myndigheter. De sakkunniga ha för sin del som prövningsmyndighet

föreslagit myndighet, som för handelsregistret för orten,

d. v. s. i stad Överståthållarämbetet, magistrat eller kommunalborgmästare

samt på landsbygden länsstyrelsen. I vissa yttranden har föreslagits att

prövningen skulle överlämnas till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

eller till hälsovårdsnämnd eller polismyndighet. De sakkunnigas förslag på

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

denna punkt synes vara att föredraga. Beträffande frågan i vilken omfattning

tillstånd bör meddelas torde, såsom de sakkunniga uttalat, tillståndsprövningen

icke böra erhålla karaktär av någon monopolisering för en mycket

begränsad grupp av försäljare. En alltför sträng tillståndsprövning lärer

bland annat medföra stora svårigheter att undertrycka smyghandeln.

Såsom andra stycke i 1 § har i enlighet med de sakkunnigas förslag angivits

att med preventivmedel förstås medel som äro avsedda att i samband

med könsumgänge användas till att förebygga befruktning eller överförande

av könssjukdom.

Härefter har, likaledes i anslutning till de sakkunnigas förslag, i 2 § meddelats

föreskrift, att tillstånd må beviljas allenast för viss tid, ej över tre år,

och avse endast vissa angivna medel. 1 förevarande paragraf har även

synts böra stadgas, att meddelat tillstånd må återkallas när skäl därtill äro

ävensom att Kungl. Maj:t meddelar närmare föreskrifter örn tillstånds beviljande

och återkallande.

Såsom 3 § har upptagits stadgande, att försäljning ej må äga rum genom

kringföring eller utomhus.

För den som i strid mot bestämmelsen i 1 § försäljer eller eljest tillhandahåller

preventivmedel har i 4 § stadgats straff av dagsböter eller fängelse

i högst sex månader. Detsamma bör gälla, där försäljning sker genom

kringföring eller utomhus. För det fall, att någon förbrutit sig mot förevarande

förordning och hos honom påträffas preventivmedel, som uppenbarligen

äro avsedda att olovligen tillhandahållas, har stadgats, att medlen

i fråga skola vara förverkade. Vidare har såsom 5 § upptagits stadgande,

att den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot

förordningen, fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits

fällas till det ansvar som är stadgat för sådan förseelse, dock att sammanlagt

frihetsstraff ej må överstiga ett år. Under 6 § har meddelats föreskrift,

att böter som ådömts enligt förordningen samt preventivmedel, som

äro förverkade, skola tillfalla kronan, ävensom att med preventivmedel som

förklarats förverkade skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Beträffande härefter förslaget till förordning med vissa bestämmelser

angående fosterfördrivande medel har under

1 § stadgats förbud att annorstädes än å apoteksinrättning idka handel

med fosterfördrivande medel eller eljest tillhandahålla allmänheten

sådana medel utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Härjämte har stadgats,

att tillstånd må beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, att meddelat

tillstånd må, när skäl därtill äro, återkallas, samt att närmare föreskrifter

om tillstånds beviljande och återkallande meddelas av Konungen.

Vad angår frågan, vilka medel som skola omfattas av ifrågavarande lagstiftning,

ha de sakkunniga föreslagit, att med fosterfördrivande medel skulle

förstås medel som vore avsedda att användas till att avbryta havandeskap

eller eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet med skäl kunde antagas

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kunql. Maj.ts proposition nr 146.

komma till användning för sådant ändamål. I sitt yttrande över de sakkunnigas

förslag har medicinalstyrelsen mot den senare delen av den föreslagna

definitionen anmärkt, att stor tveksamhet måste uppkomma när det gällde

att avgöra hur stora anspråk rätteligen borde ställas å säljaren vid hans bedömande

huruvida ett medel med skäl kunde antagas komma till användning

för avbrytande av havandeskap. Därest definitionen icke kunde givas

en fastare formulering, syntes nödvändigt att därtill foga den bestämningen,

att Kungl. Maj:t förklarat medlen i fråga vara att anse såsom fosterfördrivande.

Även länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att begreppsbestämningen

sannolikt komme att medföra svårigheter vid tillämpningen.

I avsikt att undgå ifrågavarande olägenheter har befolkningskommissionen

i sitt förslag valt en annan väg. Kommissionen har sålunda icke givit

någon allmän bestämning av de medel som skola omfattas av lagstiftningen

utan har i stället föreslagit att dessa medel, vilka skulle hänföras till apoteksvara

i teknisk mening, skulle upptagas i en bilaga till apoteksvarustadgan.

I denna bilaga skulle särskilt angivas såväl de medel beträffande vilka

skulle stadgas absolut förbud mot införsel och försäljning som de medel

beträffande vilka allenast vissa inskränkande föreskrifter skulle gälla.

Av de skäl som medicinalstyrelsen åberopat synes lämpligt att icke söka

giva någon allmän bestämning av de medel som skola omfattas av förevarande

lagstiftning. I stället torde Kungl. Majit böra meddela förordnande härom.

Sådant stadgande har intagits såsom andra stycke i 1 §.

I 2 § har införts föreskrift, att fosterfördrivande medel ej må utan medicinalstyrelsens

tillstånd till riket införas av annan än apoteksföreståndare

eller den som innehar tillstånd att tillhandahålla sådana medel. Enligt de

sakkunnigas förslag skulle även läkare vara berättigad att utan särskilt tillstånd

införa fosterfördrivande medel. Detta undantag från det föreslagna

förbudet har icke ansetts böra upptagas.

Härefter har i anslutning till de sakkunnigas förslag i 3 § stadgats, att

den som tillhandahåller fosterfördrivande medel må utlämna medlen allenast

efter rekvisition av behörig läkare eller veterinär eller till den som

själv äger tillhandahålla sådana medel. Angående rekvisition som nu sagts

torde i övrigt böra i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående recept

å läkemedel, dock att rekvisition å fosterfördrivande medel skall förvaras

under minst tio år.

Såsom förut nämnts torde import, tillverkning och tillhandahållande av

vissa fosterfördrivande medel höra helt förbjudas. I enlighet härmed har

i 4 § upptagits stadgande därom att förordnande, att vissa fosterfördrivande

medel ej må till riket införas eller inom riket tillverkas eller tillhandahallas,

meddelas av Konungen.

Under 5 § har stadgats straff för den som i strid mot bestämmelsen i

1 § tillhandahåller fosterfördrivande medel eller söker olovligen till riket

införa sådana medel eller bryter mot förbudet att utlämna dylika medel

annat än efter rekvisition som förut nämnts eller bryter mot förhud att tillverka

eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles i 4 §.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Straffet torde böra bestämmas till fängelse eller dagsböter. Fosterfördrivalide

medel som påträffas hos den brottslige och uppenbarligen är avsett att

olovligen tillhandahållas eller till riket införas synes böra vara förverkat.

För det fall, att någon åsidosätter de föreskrifter som skola gälla i fråga örn

förvaring av rekvisition som förut nämnts, har stadgats dagsböter. I <> och

7 §§ ha meddelats bestämmelser motsvarande 5 och 6 §§ förordningen örn

handel med preventivmedel, dock att längsta sammanlagda frihetsstraff ansetts

böra bestämmas till två år.

De nya bestämmelserna synas böra träda i kraft den 1 januari 1939. Det

torde emellertid böra medgivas möjlighet att redan dessförinnan meddela

tillstånd att efter de föreslagna förordningarnas ikraftträdande tillhandahålla

preventivmedel respektive fosterfördrivande medel.

I enlighet med det anförda ha upprättats förslag till

1) lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen;

2) förordning örn handel med preventivmedel;

3) förordning med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.

Dessa förslag1 torde såsom bilaga få åtfölja detta protokoll.

Såsom tidigare anförts torde jag senare få anmäla frågan om den grundlagsändring

som lärer påkallas av den nu föreslagna ändringen i 18 kap. 13 §

strafflagen.*

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förenämnda förslag

till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Förslagen, som äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, lia

här uteslutits.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

43

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23

februari 1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 8 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 28 januari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom.

strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet

M. Heuman.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Såsom ett huvudskäl för upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen

har plägat anföras, att detta stadgande vore ägnat att förhindra eller försvåra

en sakkunnig och vederhäftig upplysningsverksamhet rörande sexualfrågor.

Vid behandling i lagrådet av tidigare förslag i ämnet (1926 och

1934) har uttalats, att stadgandet, rätt tolkat och tillämpat, icke borde kunna

medföra en dylik verkan. Ehuru denna uppfattning allt fortfarande

synes vara riktig, anse vi likväl övervägande skäl numera föreligga för att

söka på annat sätt komma till rätta med de missförhållanden, vilka på sin

tid voro orsak till stadgandets införande i strafflagen. En nära liggande

utväg är då att, såsom med förevarande förslag är åsyftat, genomföra en

reglering av villkoren för preventivmedels tillhandahållande åt allmänheten.

Då lagrådet enligt Kungl. Maj:ts remiss nu har att uttala sig allenast örn

förslaget till lag om upphävande av nämnda lagrum, finna vi alltså, under

förutsättning att en dylik reglering av lämpligt innehåll samtidigt kommer

till stånd, ej anledning till erinran emot lagförslaget.

Justitierådet Sandström:

Till stöd för tidigare förslag örn upphävande eller ändring av 18 kap.

13 § 2 mom. strafflagen har huvudsakligen åberopats att stadgandet för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

svårade en vederhäftig, särskilt i kampen mot könssjukdomarna betydelsefull

upplysningsverksamhet. Även om stadgandet icke rättsligt lägger hinder

i vägen för en sådan verksamhet, synes det sannolikt att det faktiskt

haft en sådan verkan. Detta förhållande skulle dock knappast i och för

sig hava utgjort fullgiltigt skäl för stadgandets upphävande, därest det i väsentlig

mån främjade de viktiga etiska och befolkningspolitiska syftemål

som varit bestämmande för dess tillkomst. Huruvida stadgandet, tillämpat

i den anda vari det tillskapats, skulle kunnat lämna ett värdefullare bidrag

till dessa syftemåls förverkligande är måhända icke oomtvistligt men kan

här lämnas därhän. Antaget trots principiella betänkligheter, vilka framhöllos

i lagrådet, och utan förankring i allmänhetens rättsuppfattning, har

stadgandet i stort sett blivit en död bokstav. Utan att det gjort någon större

nytta, har sålunda till dess ovan berörda skadliga verkan kommit den uppluckring

av rättsmedvetandet som måste följa därav att tydlig lag saklöst

överträdes. I ett sådant läge lärer det vara lämpligast att stadgandet upphäves.

Mot att så sker synes nu så mycket mindre vara anledning till invändning

som de betänkligheter, vilka tidigare bland annat från lagrådets

sida uttalats mot en sådan åtgärd, i väsentliga delar måste anses bliva undanröjda,

därest den tilltänkta regleringen av handeln med preventivmedel

kommer till stånd. På grund av det anförda finner jag i likhet med lagrådets

övriga ledamöter ej anledning till erinran mot lagförslaget.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

45

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 23

februari 1938 avgivna utlåtande över det den 28 januari 1938 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran samt under

åberopande av vad som anförts vid remissen till lagrådet hemställer föredraganden

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition till riksdagen dels föreslå

riksdagen att antaga omförmälda lagförslag, dels ock inhämta riksdagens

yttrande över de vid statsrådsprotokollet för sistnämnda dag fogade förslagen

till förordning örn handel med preventivmedel samt till förordning med

vissa bestämmelser angående foster fördrivande medel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:299 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m. a1 i texten
  2. KU 1938:17 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17 s. 1 i texten
  3. 1LU 1938:43 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m. dels ock i ämnet väckta mot s. 1 i texten
  4. 1LU 1938:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m. dels ock i ämnet väckt motion. s. 48 i texten