Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den Jj januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt
1938-02-25 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:166, Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den Jj januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 166.
1
Nr 166.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den Jj januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt; given Stockholms slott
den 25 februari 1938.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 166.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Härigenom förordnas, att 21, 3, 4 och 5 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
2 §.
Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk,
därav främjas, må medgivande lämnas till utbyte eller försäljning av
kyrklig jord, som nedan sägs, nämligen av:
a) till tomter---de höra.
Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock medgivas:
då sådan jord---sitt ändamål.
Vid utbyte---varit förutsatt.
3 §.
Äger någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet
å kyrklig jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket
lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må tillstånd meddelas
till överlåtelse å innehavaren av det till lägenheten hörande området,
där icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör, för
annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det allmänna försäljning
anses ej böra ske samt under förutsättning i övrigt:
dels att lägenhetsinnehavare---lägenhetshavarens byggnader.
Överlåtelse, som---å området.
Vid uppskattning---varit förutsatt.
Vid försäljning--— områdets gränser.
4 §.
Där för särskilt fall omständigheterna därtill föranleda, må medgivande
lämnas till upplåtelse under tomträtt av tomt å till kyrklig jord hörande
område, som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande.
1 Senaste lydelse, se 1932:403.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
5 §.
Fråga om medgivande av utbyte eller försäljning av kyrklig jord, varom
i 2 § sägs, eller till upplåtelse under tomträtt av tomt å sådan jord så ock
örn tillstånd till friköp av område, som i 3 § avses, prövas och avgöres av
kammarkollegiet, såvitt ej på grund av stadgande i annan lag eller enligt
Konungens bestämmande ärendets avgörande skall ankomma å Konungens
omedelbara prövning.
Över kammarkollegiets beslut i fråga, som enligt vad här stadgats skall
av kollegiet avgöras, må klagan föras hos Konungen genom besvär, som
skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet före klockan tolv å sextionde
dagen från det beslutet gavs.
Denna lag skall träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.
4
Kungl. Majlis proposition Nr 166.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,
Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,
Forslund.
Departementschefen, statsrådet Engberg anför:
Enligt vad erfarenheten givit vid handen är den gällande ordningen för
behandlingen av ärenden rörande försäljning av kyrklig jord tung och omständlig
och även i övrigt i vissa hänseenden mindre ändamålsenlig, I viss
utsträckning äro ärenden av hithörande slag visserligen hänlagda till avgörande
hos underordnad central förvaltningsmyndighet, kammarkollegiet,
men den större anparten av ifrågavarande ärenden ankommer alltfort å
Kungl. Maj:ts omedelbara prövning. Dessa ärenden tillföra ecklesiastikdepartementet
en betydande och, enligt vad det visat sig, för varje år stegrad
arbetsbörda. Då det synts sannolikt, att man genom en vidgad decentralisering
av sådana ärenden till kammarkollegiet skulle kunna vinna avsevärda
fördelar i arbetsbesparande riktning, utan att ett eftersättande av
befogade rätts- eller säkerhetskrav skulle behöva befaras bliva med en
sådan åtgärd förbundet, har jag uppdragit åt särskild inom departementet
tillkallad sakkunnig, kammarrådet Tom Wohlin, att i frågan verkställa
närmare utredning. Med skrivelse den 26 november 1937 har den sakkunnige
överlämnat ett förslag till ändringar i vissa delar av lagen den 4 januari
1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Den sakkunnige anför i sin skrivelse till en början följande:
För prövningen av frågor örn avhändelse av ecklesiastik jord har under
en längre rättsutveckling utbildat sig en särskild ordning. Redan före tillkomsten
av 1910 års ecklesiastika boställsordning tilläde sig Kungl. Majit
befogenhet att i särskilda fall — utan frågans hänskjutande till riksdag och
kyrkomöte — medgiva försäljning eller utbyte av prästboställe. Genom
boställsordningen legaliserades denna behörighet för Kungl. Maj:t och angåvos
däri vissa speciella förutsättningar, varunder sådant medgivande
skulle få av Kungl. Maj:t lämnas. Sedan spörsmålet örn ianspråktagande
av publik jord för jordsociala ändamål — särskilt efter tillkomsten av den
för enskilda tillhörig jord gällande lagstiftningen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den
s. k. ensittarlagen — kommit att aktualiseras, ersattes de berörda stadgan
-
5
Kungl. May.ts -proposition Nr 166.
deria i 1910 års boställsordning med en särskild lag i ämnet, lagen den 4
januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Genom denna lag utsträcktes
den befogenhet, som dittills enligt boställsordningen tillkommit
Kungl. Majit i avseende å tillstånd till föryttring av prästboställen, att gälla
även övriga slag av ecklesiastika fastigheter (biskops-, klockar- och domkyrkosysslomannaboställen
samt kyrkliga hemman och jordar). Härjämte
upptogos i lagen i fråga — gemenligen benämnd kyrkliga försäljningslagen
— de praktiskt betydelsefulla stadgandena örn friköp av lägenheter å kyrklig
jord. För utformningen av sistberörda bestämmelser hava väl ensittarlagens
stadganden i väsentliga stycken fått tjäna till förebild. Men viktigt
är att uppmärksamma, att den möjlighet till friköp, som enligt den kyrkliga
försäljningslagen beretts innehavare av lägenheter å kyrklig jord, icke
— såsom fallet är enligt ensittarlagen — har innebörd av någon tvångsrätt
mot jordägaren, i detta fall det allmänna. Tillämpningen av friköpsbestämmelserna
i den kyrkliga försäljningslagen är sålunda ytterst beroende av en
rent diskretionär prövning, i det överlåtelsen blir tillåtlig allenast, där icke
— såsom lagen uttrycker sig — »med hänsyn till olägenhet för fastighet,
vartill lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest
för det allmänna försäljning anses ej böra ske».
Prövningen av fråga örn tillstånd enligt kyrkliga försäljningslagen till friköp
av lägenheter å kyrklig jord skall, enligt särskilt stadgande i samma
lag, i regel tillkomma kammarkollegiet. Till stöd för denna reglering hade
under lagfrågans beredning — utan någon efterföljande erinran från statsmakternas
sida — anförts, bland annat, följande:
»Jämlikt förslag till bestämmelse i den förevarande paragrafen skulle
framställning örn friköp av lägenhet, som i här ifrågavarande ordning inkommer,
såsom regel prövas och avgöras av kammarkollegiet. För denna
anordning torde tala de skäl, som över huvud kunna anföras för en decentralisation
av mindre maktpåliggande ärenden från regeringsmakten.
Det må ytterligare erinras, att kollegiet icke blott tidigare haft sig anförtrott
uppgifter i fråga om föryttring av statlig jord av långt större ekonomisk
betydelse än de här ifrågasatta lägenhetsförsäljningarna (skatteköpsverket)
utan alltjämt har att i sin ämbetsverksamhet träffa avgöranden i
liknande frågor (exempelvis försäljning av halländska kyrkohemman, av
Visingsö skolegodshemman samt Danviks hospitalshemman). Förbindes
den här ifrågasatta bestämmelsen rörande kollegiets befogenhet med det i
förevarande paragraf jämväl upptagna stadgandet örn rätt till fullföljd av
talan mot kollegiets beslut, torde näppeligen någon betänklighet vara förenad
med berörda anordning.»
I samband med den år 1932 åvägabragta omläggningen av prästlönejordens
förvaltning gjordes, genom lag den 30 augusti 1932 nr 403, vissa
ändringar i och tillägg till den kyrkliga försäljningslagen i syfte att utvidga
de förutsättningar, varunder medgivande till avhändelse av kyrklig jord
kunde lämnas av Kungl. Majit.
Bestämmelserna härom, upptagna i 2 § i kyrkliga försäljningslagen, hava
för närvarande följande avfattning:
»Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre
jordbruk, därav främjas, må Konungen medgiva utbyte eller försäljning
av kyrklig jord, som nedan sägs, nämligen av:
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
a) till tomter tjänliga områden;
b) bebyggda jordbrukslägenheter, såsom torpställen eller nyodlingar;
c) utjordar och utmarksskiften, som äro avskilt belägna; samt
d) andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den
fastighet, till vilken de höra.
Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock av Konungen medgivas:
då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj
1917 örn expropriation;
eller då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister
med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen
och i anledning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas;
eller
då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes
icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål.»
I detta sammanhang må slutligen erinras örn att jämväl fråga örn friköp
kan komma under handläggning hos Kungl. Maj:t, nämligen — förutom
genom besvär över kammarkollegiets beslut i sådant ärende — i särskilda
i lagen angivna fall efter anmälan av kollegiet. Beträffande sådan anmälan
är i försäljningslagen (5 §) föreskrivet, att där ansökan om friköp berör
område, som blivit eller anses böra bliva planlagt för bebyggande i den
ordning särskilt är stadgat, kammarkollegiet har att med eget utlåtande
överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts beprövande.
Till belysande av den omfattning, vari Kungl. Maj:t haft att taga omedelbar
befattning med ärenden rörande försäljning av kyrklig jord jämlikt
kyrkliga försäljningslagen, har den sakkunnige lämnat följande
sammanställning (Tabell I) av uppgifter å inom ecklesiastikdepartementet
å dess kyrkobyrå diarieförda dylika försäljningsärenden, vilka — annorledes
än genom besvär — kommit under Kungl. Maj:ts prövning och under åren
1934, 1935 och 1936 samt under första halvåret 1937 blivit av Kungl. Maj:t
avgjorda:
Tabell 1.
Antal omedelbart av Kungl. Maja jämlikt kyrkliga försäljningslagen avgjorda ärenden
Å r
enligt 2 §
enligt 5 §, första stycket
Summa
bifallna
avslagna
tillhopa
bifallna
avslagna
tillhopa
1934 .......
119
21
140
12
1
13
153
1935 .......
222
27
249
15
4
19
268
1936 .......
311
41
352
8
1
9
361
l/i—s% 1937 . .
163
13
176
2
2
4
180
Summa
815
102
917
37
8
45
962
Till jämförelse har den sakkunnige tillika meddelat vissa uppgifter
(Tabell II) rörande av kammarkollegiet under samma tid hand
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
lagda friköpsärenden. Antalet sådana ärenden och sunaman av däri av kammarkollegiet
fastställda köpeskillingar för till inlösen medgivna friköpslägenheter
framgår av följande uppställning:
Tabell II.
Av kammarkollegiet avgjord
a friköpsärenden
Å r
bifallna
Antal
avslagna
summa
Vid medgivet friköp
fastställd köpeskilling,
sammanlagt belopp i
kronor
1934 ............
117
31
148
92,885
1935 ............
152
20
172
162,684
1936 ............
196
17
213
254,902
Vi—s% 1937 .......
75
7
82
94,235
Summa
540
75
615
604,706
Den sakkunnige har jämväl företagit en undersökning rörande
arealer och köpeskillingar för de fastigheter och fastighetsdelar, vilkas avyttring
medgivits genom Kungl. Maj:ts beslut i de i tabell I angivna 815
ansökningsärendena. Resultatet härav har sammanställts i följande två
tabeller (Tabell III och IV), utvisande de till försäljning medgivna markområdenas
gruppering i storleksklasser dels med avseende å areal, i den
mån denna blivit i försäljningsbeslutet angiven, dels med hänsyn till fastställda
köpeskillingar eller minimiförsäljningspris, där sådana blivit av
Kungl. Majit till beloppen fixerade:
Tabell III.
Antal medgivna
försäljningar,
a v s e e n
de area
1 i hektar
Å r
högst 1
1-3
3-5
5—10
10—20
över 20
ej angiven
areall)
1934 .......
91
12
3
1
2
2
8
1935 .......
156
17
6
7
10
6
20
1936 .......
213
21
15
14
12
11
25
Vi — *% 1937 . .
119
11
9
4
5
2
13
Summa
579
61
33
26
29
21
66
1 Avser huvudsakligast andelar i samfälligheter samt i några fall hela bostadsfastigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
Tabell IV.
Antal medgivna
försäljningar,
mot köpeskilling i kronor
högst
1,000—
3,000-
5,000—
10,000—
över
ej angivet
1,000
3,000
5,000
10,000
20,000
20,000
belopp* l *)
1934 .......
71
31
6
3
2
3
3
1935 .......
116
56
15
16
6
5
8
1936 .......
160
83
21
16
6
5
20
Vi—3% 1937 . .
86
50
7
9
1
5
5
Summa
433
220
49
44
15
18
36
1 Avser huvudsakligast försäljningar av andelar i samfälligheter samt av områden, som först
skola avstyckas och sedan utbjudas till pris, som blott bestämts till visst minimibelopp per
kvadratmeter.
Beträffande det statistiska material, som sålunda sammanställts, anför
den sakkunnige vidare följande:
Av uppgifterna i tabell II inhämtas, att totalsumman av de utav kammarkollegiet
fastställda köpeskillingarna för de 540 friköpslägenheter, som
under angiven tid genom kollegiets beslut medgivits till inlösen, uppgått till
604,706 kronor. Försäljningsvärdet å dessa friköpslägenheter har sålunda
i medeltal för lägenhet utgjort närmare 1,120 kronor. I tio fall under denna
tid har dock köpeskillingen för sådan lägenhet överstigit 5,000 kronor och
i ett fall har köpeskillingen även uppgått till över 10,000 kronor (10,300
kronor). Motsvarande, förhållandevis höga försäljningsvärden å av kammarkollegiet
till inlösen medgivna friköpslägenheter påträffas esomoftast
jämväl för tidigare år och i enstaka fall till och med än högre. Så t. ex. medgav
kammarkollegiet genom beslut den 22 april 1930 friköp av en lägenhet
örn 32,8470 hektar mot en köpeskilling av 25,000 kronor.
Till jämförelse må här framhållas, hurusom, på sätt uppgifterna i tabellerna
III och IV omedelbart giva vid handen, flertalet av de fastigheter och
fastighetsparceller, vilkas försäljning blivit under den tid statistiken avser
av Kungl. Majit jämlikt 2 § i kyrkliga försäljningslagen medgiven, uteslutande
utgjorts av smärre jordområden med mycket begränsade arealer
och merendels jämväl av förhållandevis ringa värden. Av samtliga här
ifrågakommande försäljningsområden, för vilka arealen finnes angiven,
höllö sålunda 77,3 procent en areal örn blott en hektar eller därunder, drygt
85 procent en areal om 3 hektar eller mindre och nästan 90 procent en areal
om högst 5 hektar och av de områden, för vilka försäljningsvärdet blivit av
Kungl. Majit till beloppet bestämt, uppnådde ej 10 procent ett sådant
värde överstigande 5,000 kronor och blott omkring 16 procent ett värde
över 3,000 kronor, medan 55 å 56 procent av desamma hade ett värde av
allenast 1,000 kronor eller därunder.
Av här återgivna siffror och av i övrigt rörande friköpslägenheterna i allmänhet
kända förhållanden kan utan vidare slutas, att i de fall, där försäljningsmedgivande
i ovanberörda ordning lämnats omedelbart av Kungl.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
Maj:t, drygt fyra femtedelar av de gjorda framställningarna avsett avyttring
av jordområden, vilka i avseende å såväl storlek som försäljningsvärde
varit fullt jämförliga med friköpslägenheter.
Den sakkunnige har härefter till närmare dryftande upptagit
spörsmålet örn en ändrad behandlingsordning för de för närvarande ä Kungl.
Maj:ts omedelbara prövning ankommande försäljningsärendena och anför
härom, bland annat, följande:
Då det gäller frågan örn en utsträckt decentralisering av prövningsrätten
i hithörande ärenden till kammarkollegiet, bör uppmärksammas, att kollegiet
av ålder varit och alltjämt är den myndighet, vilken -— i den mån avgörandet
ankommit å Kungl. Majit — har att såsom den sista remissinstansen
framlägga fullständigt förslag till Kungl. Maj:ts beslut. Enligt vad
erfarenheten givit vid handen ställer sig beredningen av ifrågavarande ärenden,
icke minst till följd av det ecklesiastika fastighetsväsendets i rättsligi
avseende nog så invecklade beskaffenhet, i allmänhet jämförelsevis tung och
besvärlig. Utformningen av de skiftande villkorsbestämmelser, som i de
speciella fallen bliva erforderliga, utgör också i särskild grad en rutinfråga.
Det har även visat sig, att de fall, då Kungl. Maji frångått av kammarkollegiet
framlagt förslag till beslut i sådant ärende, varit mycket få. Att
märka är slutligen, att en vidgad decentralisering av dessa ärenden till kollegiet
skulle medföra en avlastning i arbetsbördan icke blott inom ecklesiastikdepartementet.
Det kan nämligen med fog antagas, att åtgärden skulle
få en motsvarande verkan för kollegiets eget vidkommande, i det ämbetsverket
bleve befriat från det -—• icke oväsentliga — arbete, som representeras
av den skriftliga utformningen av motiveringen i de utlåtanden, kollegiet
för närvarande har att i dessa ärenden avgiva till Kungl. Majit.
Det borde, vill det synas, med hänsyn till de förhållanden som i det föregående
berörts, knappast möta några större betänkligheter, örn åt kammarkollegiet
uppdroges befogenheten att i första hand pröva och avgöra försäljningsmål
i hela den utsträckning, vari avgörandet nu jämlikt 2 § i försäljningslagen
omedelbart ankommer å Kungl. Majit. Anledning till ett förbehåll
— av mera formell innebörd — föreligger dock härvid till en början.
Å Kungl. Majits prövning är för närvarande beroende ett lagförslag berörande,
bland annat, dispositionen av de åt klockare och organister anslagna
boställen. I förslaget är förutsatt, att fråga örn sådant boställes
lämpligaste användning under viss angiven betingelse skall underställas
Kungl. Majits beprövande. Såsom två huvudalternativ för dylik fastighets
disposition äro angivna dels fastighetens bibehållande såsom publik arrendegård,
dels dess överlämnande lill vederbörande församlings förfogande enligt
de grunder, som äro stadgade för kommunal egendom i allmänhet. I
samband därmed skall dock även övervägas lämpligheten av fastighetens
försäljning. Den allsidiga prövning av klockarboställes ändamålsenligaste
disposition, som sålunda i berörda lagförslag förutsatts skola tillkomma
Kungl. Majit, bör tydligen äga rum i ett sammanhang. För det fall att
detta förslag varder upphöjt till lag eller annan lagstiftning i liknande syfte
framdeles skulle komma till stånd, lärer det bliva erforderlig^, att i den
kyrkliga försäljningslagen inrymmes ett förbehåll av innebörd, att vad
sålunda i annan lag kan finnas stadgat i fråga om behörighet för Kungl.
Majit att omedelbart besluta i en uppkommande fråga örn försäljning av
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
kyrklig jord skall gälla framför försäljningslagens allmänna föreskrifter
i ämnet.
Vissa skäl skulle måhända även kunna anföras för att kammarkollegiets
behörighet att i första hand pröva och avgöra fråga om försäljning av kyrklig
jord under de i 2 § i försäljningslagen angivna förutsättningar gjordes
beroende av försäljningsobjektets storlek eller värde, så att den omedelbara
prövningen av de ekonomiskt — och kanske även socialt — sett betydelsefullaste
försäljningsärendena körnare att alltfort bibehållas hos Kungl.
Majit. Att döma av siffrorna i de åberopade tabellerna III och IV synes
också syftet med den ifrågasatta decentralisationsåtgärden kunna i betydande
utsträckning vinnas, även örn gränsen vid en dylik behörighetsreglering
icke droges högre än exempelvis vid en areal av 10 hektar och ett försäljningsvärde
av 10,000 kronor. Någon betänklighet mot att höja behörighetsgränsen
även därutöver torde dock från praktisk synpunkt icke kunna
anses föreligga. Lämpligt synes i så fall i första hand vara, att kammarkollegiets
befogenhet att i här ifrågavarande ordning medgiva försäljning
av kyrklig jord begränsas till att avse jordområden örn högst 20 hektar,
där sådant område med vad därtill hör och i köpet ingår i försäljningsvärde
icke överstiger 20,000 kronor. Inom en så angiven storleksklass torde det
emellertid kunna komma att inrymmas åtskilliga fall, där försäljningsområdet
utgöres av en hel fastighet, vilken från social synpunkt kan anses
värdefull att bevara såsom publik arrendegård. Då givetvis vissa skäl kunna
anses tala för att frågan örn avyttring av en dylik fastighet i regel bör
komma under Kungl. Majits omedelbara avgörande, synes förslagsvis kunna
förordas, att den avsedda behörighetsgränsen i fråga örn ett försäljningsområdes
inägoareal sättes till 10 hektar, vilken ägovidd i genomsnitt för
landet i dess helhet plägar antagas utgöra gränsen nedåt för ett bondebruk
i allmänhet. Skulle detta förslag befinnas godtagbart och skulle följaktligen
prövningsrätten i ärende, som avses i 2 § i kyrkliga försäljningslagen
komma att — utöver vad i särskild lag i sådant hänseende kan varda stadgat
— förbehållas Kungl. Majit för det fall, att den till försäljning avsedda
fastigheten eller fastighetsdelen har en inägoareal över 10 hektar eller en
sammanlagd areal över 20 hektar eller densamma i värde uppgår till melån
20,000 kronor, torde övervägande skäl tala för att samma reglering av
behörigheten mellan Kungl. Majit och kammarkollegiet göres gällande i
avseende å överlåtelser av friköpslägenheter enligt 3 § i nämnda lag.
Givet är,
för Kungl. Majit ej skall föreligga att, där omständigheterna så föranleda,
kunna till omedelbar prövning upptaga framställning om försäljning axvisst
jordområde, även om sådant jordområde icke skulle hava den storlek
eller det värde, som nyss angivits.
De erforderliga författningsföreskrifterna för den sålunda föreslagna behörighetsregleringen
torde icke behöva upptagas i försäljningslagen. Därest
grunderna för en sådan reglering varda av statsmakterna godkända, torde
de närmare bestämmelserna i ämnet lämpligen kunna införas i den administrativa
tillämpningskungörelsen till försäljningslagen, vilken kungörelse
(Sv. ffs. 433/1932) för övrigt även i andra delar, därest det i det föregående
framförda förslaget vinner beaktande, torde behöva underkastas revision.
Jämlikt 4 § i kyrkliga försäljningslagen skall fråga örn upplåtelse under
tomträtt av tomt å till kyrklig jord hörande område prövas av Kungl.
Majit. Under de snart elva år, varunder den ifrågavarande lagen varit i gäl
-
11
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 166.
lande kraft, har likväl någon tillämpning av här berörda stadgande ej förekommit.
Givetvis bör ej någon betänklighet möta mot att överflytta prövningsrätten
jämväl beträffande angivna slag av upplåtelser till kammarkollegiet.
. .
På sätt redan i det föregående omförmälts, innehåller 5 § i försälj mngslagen
bestämmelsen, att, där fråga örn tillstånd till friköp av lägenhet å
kyrklig jord berör område, som blivit eller anses böra bliva planlagt för
bebyggande i den ordning, särskilt är stadgat, kammarkollegiet skall med
eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts beprövande. Till stöd
för denna bestämmelse anfördes under lagstiftningsfrågans beredning, bland
annat, följande.
»Från regeln att avgörandet av ansökningar örn friköp må ankomma å
kammarkollegiet torde böra föreskrivas undantag för vissa fall, där lämpligheten
bjuder, att prövningen av friköpsfrågan förbehålles Kungl. Majit.
Sådana fall torde föreligga, där lägenheten tillhör ett samhälle, som nått
en viss högre grad av utveckling, och där ansökningen avser mark, som
antingen redan blivit eller lämpligen synes böra bliva föremål för stadsplaneläggning
och tomtindelning.»
»De allmänna förutsättningar, som föreligga vid friköp i fall, som här
beröras, måste i själva verket antagas i regel komma att sammanfalla med
dem, som jämlikt stadgandet i 2 § näst sista stycket av författningsförslaget
reglera Kungl. Maj:ts befogenhet att för där nämnt fall medgiva försäljning
av kyrklig jord (’med synnerlig fördel styckas till tomter’). En följd
härav blir då också den, att Kungl. Maj:ts avgörande i sådant friköpsärende
såsom regel kan träffas utan bundenhet av de särskilda villkor, som
angivas i 3 §. Genom den här ifrågasatta anordningen, varigenom prövningen
av friköpsärenden av förevarande särskilda beskaffenhet skulle hänskjutas
till prövning av Kungl. Majit, torde ytterligare vinnas den praktiska
fördelen, att samtidigt med prövningen av friköpsärendet kan tagas
under övervägande, huruvida i stället för försäljning av tomter mom det
ifrågavarande området upplåtelser under tomträtt därstädes lämpligen ma
kunna äga rum.» , . ...
Vidtages den omreglering, som härförut föreslagits, i fråga om prövningsrätten
i avseende å ärenden enligt 2 § och enligt 4 § i kyrkliga försäljningslagen,
lärer här ifrågavarande bestämmelse i 5 § utan olägenhet kunna och
jämväl böra ur lagen utgå.
Då den kyrkliga försäljningslagen, i händelse det sålunda framförda förslaget
befunnes böra genomföras, nu i allt fall skulle tarva ändring, har den
sakkunnige funnit praktiska skäl tala för att en jämkning av bestämmelserna
i denna författning även på en annan punkt i detta sammanhang företoges.
Frågan berör friköpsärendenas handläggning hos ortsmyndigheterna.
Den sakkunnige anför härom, bland annat:
I 5 § i lagen är stadgat, att ansökan örn friköp skall ingivas till länsstyrelsen,
sorn, efter det utredning i föreskriven ordning verkställts, insänder
handlingarna i ärendet till kammarkollegiet. Beträffande länsstyrelsens
åligganden i avseende å friköpsärendenas beredning och vad därmed äger
samband finnas de närmare bestämmelserna meddelade i den i det föregående
omförmälda tillämpningsknngörelsen nr 433 är 1932. Att märka är,
12
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 166.
att dessa åligganden ej blott äro av formell och expeditionell natur. I viss
omfattning förutsattes nämligen härvid jämväl en sakprövning från länsstyrelsens
sida.
Vid tillkomsten av här berörda stadgande i försäljningslagen var huvudparten
av den kyrkliga jorden ställd under länsstyrelsens omedelbara inseende
och denna myndighet var då också i utövning av vidsträckta förvaltningsbefogenheter
i avseende å dylik jord. Genom 1932 års ecklesiastika
torvaltmngsreform har denna länsstyrelsernas befattning med den kyrkliga
jorden upphört. Såvitt angår kontrollfunktionerna beträffande dylik jord
hava som bekant stiftsnämnderna trätt i länsstyrelsernas ställe. Frånser
man den här berörda alltjämt gällande ordningen för friköpsärendens beredning,
äro följaktligen länsstyrelserna numera helt ställda utanför den
kyrkliga jordens administration och anlitas ej heller längre såsom remissmyndighet
vare sig i andra försäljningsärenden berörande sådan jord eller,
över huvud taget, i uppkommande förvaltningsfrågor på detta område,
o Fråste me<l hänsyn till de omständigheter, som här berörts, framstå
såsom föga egentligt att i fortsättningen belasta länsstyrelserna med någon
som helst saklig prövning av ansökningar örn friköp av kyrklig jord enligt
kyrkliga försäljningslagen och då ej heller med den förberedande handläggnmgen
i övrigt av dylika ärenden. Huruvida åter skäl kan föreligga att
bibehålla länsstyrelserna vid vissa andra, i den omförmälda tillämpningskungörelsen
angivna åligganden — exempelvis i fråga örn statsbidrag för i
samband med friköp uppkommande kostnader — torde böra göras till föremål
för närmare övervägande i administrativ ordning.
För möjliggörande av en reglering av den angelägenhet, som här sist
berörts,_ torde i första hand vara erforderligt, att det nyss återgivna stadgandet
i 5 § i kyrkliga försäljningslagen ur lagen uteslutes.
Den sakkunniges förslag i fråga örn en vidgad decentralisering till kammarkollegiet
av prövningsrätten i kyrkliga försäljningsärenden har av flertalet
stiftsnämnder som ock av kammarkollegiet tillstyrkts utan förbehåll.
Stiftsnämnden i Visby anser dock, att frågor örn försäljning
av kyrklig jord fortfarande böra, i den omfattning som nu äger rum, prövas
och avgöras av Kungl. Maj:t.
Stiftsnämnden i Växjö finner visserligen en decentralisering
av försäljningsärenden i utsträckt omfattning väl motiverad men anser, att
prövningsrätten borde överlämnas icke till kammarkollegiet utan till stiftsnämnderna,
vilka besutte särskilda kvalifikationer för ett objektivt bedömande
av berörda ärenden i enlighet med de gällande, i författningarna
härom meddelade bestämmelserna. — Liknande synpunkter hava framförts
av stiftsnämnden i Strängnäs, som dock i första hand
ansett förslaget icke böra föranleda någon åtgärd. Sistnämnda myndighet
har därjämte, därest en decentralisering ändock skulle befinnas erforderlig,
såsom sin mening — i likhet med stiftsnämnden i Göteborg,
som i övrigt likväl tillstyrkt förslaget, — framhållit, att bestämmelserna
till reglering av kompetensfördelningen mellan Kungl. Majit och vederbörande
underordnad myndighet borde införas i försäljningslagen.
13
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 166.
Stiftsnämnden i Skara har — liksom stiftsnämnden i Strängnäs
— ifrågasatt, huruvida icke gränsen för kammarkollegiets behörighet
att i första hand upptaga fråga örn tillstånd till försäljning av kyrklig jord
borde sättas lägre än vad av den sakkunnige föreslagits.
Förslaget, i vad det avser en avkoppling av länsstyrelsernas nuvarande
befattning med friköpsärendena, har tillstyrkts av samtliga stiftsnämnder.
Över förslaget i denna del har även inhämtats länsstyrelsernas yttranden.
Alla länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna i Uppsala, Vänersborg
och Visby hava härvid tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran.
Länsstyrelsen i Uppsala har anfört, bland annat:
Med avseende å område, som blivit eller anses böra bliva planlagt för
bebyggande i den ordning särskilt är stadgat, kan bildandet av en särskild
fastighet inverka på planläggningen av kommunikationsleder och bebyggelse.
Stadsplane-, byggnadsplane- och utomplansärenden ha visat sig växa
i betydelse för samhällsbildningen. Då dessa ärenden i första hand ankomma
på länsstyrelsen, bör ansökan örn försäljning av område av ovannämnda
beskaffenhet fortfarande bliva föremål för länsstyrelsens utredning och yttrande.
Länsstyrelsen i Vänersborg yttrar:
Länsstyrelsen ser gärna, att länsstyrelsens befattning med omskrivna försäljningar
upphör och övertages av andra myndigheter. Däremot anser
länsstyrelsen önskvärt, att länsstyrelsen höres beträffande de villkor, på
vilka överlåtelserna ske. Värdet av senare års ökade möjligheter till förvärv
av kyrklig jord reduceras väsentligt om köpeskillingar krävas, vilka bliva i
hög grad betungande för köparna och hämmande för samhällsbildningen.
Länsstyrelsen har erfarenhet av att enligt länsstyrelsens mening höga jordpriser
begäras av de kyrkliga myndigheterna. Örn dessa nu bliva ensamma,
i varje fall på det utredande stadiet, att yttra sig i prisfrågan, kunna ovannämnda
olägenheter ökas. Befrias länsstyrelsen åter från försäljningsbestyren,
men blir remissinstans, äger länsstyrelsen ökade möjligheter att bevaka
ovan omförmälda viktiga intressen. — Länsstyrelsen tillstyrker alltså
förslaget under förbehåll av att länsstyrelsen höres i omskrivna ärenden.
Länsstyrelsen i Visby, som jämväl uttalat sig beträffande förslaget
örn en vidgad decentralisering av försäljningsärenden till kammarkollegiet
och därvid framställt samma erinringar som dem, vilka, enligt vad
jag nyss berört, framförts av stiftsnämnderna i Göteborg och Skara, yttrar
sig vidare, rörande länsstyrelsernas befattning med friköpsärendena, sålunda:
Av
den sakkunnige har berörts, att länsstyrelse för närvarande beträffande
försäljningsfrågor i allmänhet icke längre anlitas såsom remissmyndighet.
Kungl. Maj:ts befallningshavande har uppmärksammat detta
förhållande och skulle i anledning härav vilja hava framhållit, att ärendenas
behandling härigenom i många fall berövas en tillgång på sakkunnig
prövning, särskilt i värderingsfrågor, som länsstyrelse genom egen och un
-
Departe
mentschefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
derlydande organs kännedom om de lokala förhållandena samt tillgång till
taxerings- och annat material skulle kunna erbjuda. Ej minst beträffande
särskilt den sociala sidan, när det gäller dessa försäljningsfrågor, torde det
vara lämpligt att länsstyrelsen finge yttra sig. — Med denna utgångspunkt
för sin ställning till försäljningsfrågor i allmänhet har länsstyrelsen den
uppfattningen, att ändring i bestämmelserna för friköp i den riktningen, att
länsstyrelsens nuvarande befattning med desamma skulle upphöra eller i
väsentlig män inskränkas icke vore till någon fördel för det allmänna och
förordar på grund härav ett vidblivande vid nu gällande förhållanden.
Över sakkunnigförslaget i nu förevarande del har jämväl Överståthållarämbetet
inkommit med infordrat utlåtande. Ämbetet anför
häri:
Den sakkunniges förslag, att länsstyrelsernas nuvarande befattning med
ärenden om friköp av kyrklig jord skall upphöra, motiveras med att praktiska
skäl tala därför. Ämbetet kan icke dela denna mening. Länsstyrelserna
äga i regel ingående kännedom örn fastighetsförhållandena och särskilt om
fastighetsvärdena inom sina respektive förvaltningsområden. På skilda
vägar förvärvas denna kännedom. Det må vara tillräckligt att erinra om
länsstyrelsernas befattning med ärenden rörande exekutiva auktioner, fastighetstaxering
och tillämpningen av ensittarlagen. Att i samband med 1932
års ecklesiastika förvaltningsreform beredningen av friköpsärendena rörande
kyrklig jord icke blev, i likhet med många andra ärenden beträffande
förvaltningen av den ecklesiastika jorden, avlyftad från länsstyrelserna, var
icke osannolikt beroende därpå att det ansågs lända till båtnad för handläggningen
a v^ friköpsärendena att tillvarataga länsstyrelsernas insikter om
fastighetsförhållandena på de skilda orterna. I motsats mot den sakkunnige
anser ämbetet, att det är av stor betydelse för ernående av sakligt tillfredsställande
beslut i friköpsärenden att hädanefter liksom hittills länsstyrelsernas
ingående, ständigt förnyade kännedom om fastigheterna i
länen utnyttjas. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig ämbetet
böra avstyrka den sakkunniges förslag i förevarande hänseende.
På sätt jag inledningsvis framhållit, måste en rationalisering av ordningen
för behandlingen av ärenden rörande föryttring eller utbyte av kyrklig jord
framstå såsom önskvärd. Enligt det föreliggande förslaget skulle en verksam
förenkling i behandlingsordningen i första hand åvägabringas genom
en decentralisering i vidgad utsträckning av prövningsrätten i hithörande
frågor till det centrala ämbetsverk, kammarkollegiet, som av ålder utövar
det allmänna rättsliga överinseendet över det kyrkliga fastighetsbeståndet.
Såsom av den sakkunnige påvisats, innebär förslaget i denna del en följdriktig
och praktisk utbyggnad av den kompetensreglering, som alltsedan
den kyrkliga försäljningslagens första tillkomst varit gällande i avseende
å de s. k. friköpsärendena och som, enligt vad erfarenheten givit vid handen,
visat sig i fråga örn dessa ärenden ändamålsenlig och betryggande. Jag
tillstyrker följaktligen lagändring i här föreslaget syfte.
Såsom allmän kompetensgräns för kammarkollegiets behörighet att i första
hand pröva och avgöra fråga om avhändelse av kyrklig jord skulle en
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
ligt förslaget gälla, att den till avhändelse avsedda fastigheten eller fastighetsdelen
har en inägoareal av högst 10 hektar eller en sammanlagd areal
av högst 20 hektar eller i värde icke uppgår till mer än 20,000 kronor. I likhet
med det stora flertalet stiftsnämnder finner jag denna behörighetsgräns
väl avvägd. Enligt sakkunnigförslaget skulle de närmare bestämmelserna
härutinnan liksom även rörande den ordning, i vilken Kungl. Majit må
kunna, oberoende av den här angivna kompetensgränsen, förbehålla sig den
omedelbara prövningen av fråga örn försäljning av visst jordområde eller
vissa slag av jordområden, infogas i den administrativa tillämpningsförfattning,
som närmare reglerar förfarandet vid avhändelser av kyrklig jord.
Anordningen möjliggör, att hithörande stadganden kunna erhålla en utformning
i ett sammanhang och därigenom göras lättare tillgängliga och överskådliga.
Jag påpekar, att den omförmälda tillämpningsförfattningen redan
nu upptager bestämmelser, som icke utan riksdagens medverkan kunna
undergå ändring, nämligen beträffande de av riksdagen godkända grunderna
för dispositionen av anslaget till medellösa förvärvare av kyrkliga ensittarlägenheter.
Därest den angivna, av mig förordade huvudgrunden för behörighetsregleringen
mellan Kungl. Majit och kammarkollegiet, nämligen
viss areal eller visst värde å försäljningsobjektet, varder av riksdagen godkänd,
komma givetvis de blivande stadgandena i tillämpningsförfattningen
i avseende å denna kompetensreglering att erhålla samma bindande natur.
En eventuellt framdeles ifrågasatt ändring av kompetensgränsen bör följaktligen
icke kunna företagas utan en förnyad hänvändelse till riksdagen
i frågan.
Genom den år 1932 åvägabragta s. k. ecklesiastika boställsreformen ställdes
länsstyrelserna, vilka tidigare haft sig anförtrodda vidsträckta förvaltningsuppgifter
beträffande den kyrkliga jorden, utanför dennas administration.
Man kan väl sätta i fråga, huruvida denna länsstyrelsernas avkoppling
från förevarande förvaltningsområde varit nödvändig och välbetänkt.
Då så likväl skett och det lokala inseendet över det kyrkliga fastighetsbeståndet
nu i stället hänlagts till stiftsnämnderna, lärer vara angeläget tillse,
att enhetligheten i den nya förvaltningsorganisationen i görligaste mån upprätthålles.
På sätt den sakkunnige erinrat har, jämlikt ett i 3 § i kyrkliga försäljningslagen
ännu kvarstående stadgande, innehavare av ensittarlägenhet å
kyrklig jord, som önskar friköpa det till lägenheten hörande jordområdet,
att rikta sin ansökan härom till länsstyrelsen. Där det icke är
uppenbart, att friköp ej kan medgivas, ankommer det å länsstyrelsen att
föranstalta örn förrättning på stället, som enligt den gällande ordningen
härför skall företagas av ordföranden i vederbörande, under stiftsnämnden
sorterande, boställsnämnd. Efter förrättningen skola handlingarna
åter överlämnas till länsstyrelsen och först härefter kommuniceras
ärendet med stiftsnämnden, under vars inseende fastig
-
16
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 166.
heten är ställd. Stiftsnämnden skall med sitt utlåtande återställa handlingarna
till länsstyrelsen, som slutligen redovisar dem till kammarkollegiet.
Lämnar kammarkollegiet medgivande till friköpet, tillkommer det
återigen stiftsnämnden att företaga de av kollegiets beslut påkallade
verkställighetsåtgärderna.
För att möjliggöra ett undanröjande av den påtagliga dualism i behandlingsproceduren,
som här i korthet beskrivits, har den sakkunnige föreslagit,
att den nyssberörda bestämmelsen i försäljningslagen, att ansökan örn
friköp skall ingivas till länsstyrelsen, skall ur lagen utgå. Förslaget i denna
del har biträtts av alla stiftsnämnderna och även tillstyrkts av det stora
flertalet länsstyrelser. Av några länsstyrelser liksom ock särskilt av Överståthållarämbetet
hava dock gentemot förslaget framställts vissa erinringar.
Härvid har framhållits, dels att friköpsärende, som berör stadsplane-,
byggnadsplane- och utomplansfråga, allt fortfarande borde bliva föremål
för länsstyrelsens utredning och yttrande, dels att, över huvud taget, den
sakkunskap, som länsstyrelserna representerade i fråga örn fastighetsförhållandena
och särskilt beträffande fastighetsvärdena inom sina respektive förvaltningsområden,
alltjämt borde komma friköpsärendena till godo.
Jag finner vad sålunda framhållits beaktansvärt. Den länsstyrelsernas sakkunniga
medverkan, som här avses, bör emellertid i så fall icke begränsas
enbart till friköpsansökningarna utan givetvis även komma övriga kyrkliga
försäljningsärenden till del, helst i det stora flertalet av dessa senare den
sociala karaktären av försäljningsåtgärden icke torde vara mindre framträdande
än i fråga om friköpsärendena. De här framförda önskemålen torde
sålunda lämpligen böra tillgodoses icke genom upprätthållande av den gällande
skiljaktiga ordningen för handläggningen i orterna av, å ena sidan,
friköpsansökningarna och, å den andra, övriga försäljningsärenden utan på
det sätt, att i tillämpningsförfattningen till den kyrkliga försäljningslagen
intages en generell föreskrift av innehåll, att vederbörande länsstyrelses yttrande
skall till vinnande av utredning i de hänseenden, som här särskilt
berörts, av kammarkollegiet inhämtas beträffande alla enligt den förevarande
lagen ifrågakommande försäljningar.
I enlighet med vad av länsstyrelserna allmänt förordats torde prövningen
av fråga om statsbidrag för i samband med friköp av kyrkliga lägenheter
uppkommande kostnader böra bibehållas hos nämnda myndigheter. Då
vederbörande stiftsnämnd givetvis bör hållas underkunnig om, då friköpssökande
på grund av sina svaga för mögenhets villkor gör framställning örn
erhållande av dylikt bidrag, synes föreskrift böra meddelas därom, att sådan
framställning skall ingivas till stiftsnämnden, vilken därefter skall hava
att med eget yttrande befordra densamma vidare till länsstyrelsen.
Jag har med hänsyn till de omständigheter, som jag nu berört, funnit
mig böra biträda den sakkunniges förslag jämväl i vad detsamma avser
ändring av 3 § i kyrkliga försäljningslagen.
17
Kungl. Majlis ''proposition Nr 166.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det av den sakkunnige
upprättade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4
januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. v. Krusenstjerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 166.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:367 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående särskilda grunder för klockaroch organistlöns bestämmande samt ör s. 4 i texten
- 1LU 1938:54 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 januari 1927 s. 1 i texten