Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordningar om olycksfallsoch yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare och fångar m. fl

53 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 53 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:18, Med förslag till förordningar om olycksfallsoch yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare och fångar m. fl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 18.

1

Nr 18.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordningar om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare och fångar m. fl.; given

Stockholms slott den 10 december 1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1. Förordning om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl. samt *

2. Förordning örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

GUSTAF.

*

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 18.

2542 87 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Förslag

till

Förordning

om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den mån ej nedan annorlunda stadgas skall av allmänna medel ersättning

utgivas, där någon,

som är intagen å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte för ådömt tvångsarbete

eller å allmän uppfostringsanstalt eller å allmän eller statsunderstödd

enskild alkoholistanstalt eller

som å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe fullgör honom jämlikt

71 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller 72 § barnavårdslagen den

6 juni 1924 anvisat arbete,

under vistelsen å anstalten, häktet eller arbetsstället skadas till följd av

olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen den 14 juni

1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Med olycksfall, som i första stycket sägs, likställes olycksfall vid färd till

eller från anstalten, häktet eller arbetsstället, där färden föranledes av och

står i omedelbart samband med intagningen eller arbetsanvisningen.

I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer

av vad nedan stadgas, bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete och i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen bestämmes

av riksförsäkringsanstalten, i den mån ej för vissa fall jämlikt 6 och 7 §§

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beslutanderätten tillkommer försäkringsrådet.

2 §■

Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som vederbörande föreståndare för anstalt eller häkte eller

fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd eller riksförsäkringsanstalten må

tillkalla.

Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade eller sjuke för tid,

varunder han av anledning, som i 1 § sägs, vistas å anstalt eller häkte eller

varunder han undergår frihetsstraff, hålles häktad eller är intagen å säkerhetsanstalt.

Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som

belöper å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till

den skadade eller sjuke, som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen

medfört dennes död, varit berättigad att i anledning av dödsfallet erhålla

livränta.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 18.

3

3 §•

Vid bestämmandet enligt 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

av den årliga arbetsförtjänsten skall, där denna befinnes överstiga ettusensjuhundrasextiofyra

kronor, det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning.

4§-

Är den skadade eller sjuke berättigad att vid skada till följd av olycksfall

eller vid yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller

annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som helt eller

delvis utgör understöd på grund av olycksfallet eller yrkessjukdomen, eller

skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes

med statsmedel, skall i fråga örn avdrag från ersättningen enligt

denna förordning i tillämpliga delar gälla vad i 11 § lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete stadgas angående avdrag för understöd, som av arbetsgivare

utgives eller bekostas.

5§-

Varder person, som avses i 1 §, skadad till följd av olycksfall eller ådrager

han sig yrkessjukdom, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas

föreståndaren för anstalten eller häktet, eller, där den skadade eller sjuke

annorstädes än å anstalt eller häkte utfört honom anvisat arbete, vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd.

6 §•

Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra

påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall ofördröjligen

av föreståndaren för anstalten eller häktet eller av vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd skriftlig anmälan örn olycksfallet

eller sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser

rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.

7 §•

Vad i 25 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande

nedsättning av ersättning skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande

ersättning enligt denna förordning. Därjämte må, örn olycksfallet eller sjukdomen

föranletts därav, att den skadade eller sjuke begått brottslig handling

eller åsidosatt gällande föreskrifter för ordningens uppehållande, eller

om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, ersättningen till honom

skäligen nedsättas eller ock beslutas, att sådan ersättning ej skall utgå.

8 §■

Ersättning enligt denna förordning utgår ej, örn ersättning i anledning

av olycksfallet eller yrkessjukdomen utgives enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

9 §•

Vad i 33 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall

gälla jämväl i fråga örn ärenden rörande tillämpningen av de i denna förordning

givna bestämmelserna. Beträffande försäkringsrådets behandling

av ärenden, varmed försäkringsrådet sålunda har att taga befattning, skall

gälla vad i 6 § lagen den 29 juni 1917 örn försäkringsrådet stadgas i fråga

örn där omförmälda ärenden.

10 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller

efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938, men äger ej, därest icke

Konungen för särskilt fall annorlunda beslutar, tillämpning i fråga om

olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före nämnda dag.

Vad i denna förordning sägs örn säkerhetsanstalt skall, intill dess lagen

den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt trätt i

kraft, avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt

för återfallsförbrytare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

5

Förslag

till

Förordning

om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den mån ej nedan annorlunda stadgas skall av allmänna medel ersättning

utgivas, där någon, som undergår frihetsstraff eller är intagen i säkerlietsanstalt

eller hålles häktad, under vistelsen å straff- eller säkerhetsanstalten

eller häktet skadas till följd av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom,

som avses i lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Med olycksfall, som i första stycket sägs, likställes olycksfall vid färd

till eller från anstalten eller häktet, där färden föranledes av och står i

omedelbart samband med straffverkställigheten, intagningen eller häktningen.

''I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat

följer av vad nedan stadgas, bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 örn

försäkring för olycksfall i arbete och i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen bestämmes

av riksförsäkringsanstalten, i den mån ej för vissa fall jämlikt 6 och

7 §§ lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beslutanderätten tillkommer

försäkringsrådet.

2 §- _ .

Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som vederbörande fångvårdsmyndighet eller, efter det han blivit

frigiven, riksförsäkringsanstalten må tillkalla.

Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade eller sjuke för tid,

varunder han av anledning, som i 1 § sägs, är berövad friheten, eller varunder

han å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte förrättar honom ådömt

tvångsarbete eller såsom intagen å allmän uppfostringsanstalt eller allmän

eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt vistas å anstalten, eller varunder

han å fattigvårdsanstalt fullgör honom jämlikt 71 § lagen den 14 juni

1918 örn fattigvården eller 72 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 anvisat

arbete. Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som

belöper å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till

den skadade eller sjuke, som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen

medfört dennes död, varit berättigad att i anledning av dödsfallet erhålla

livränta.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

3 §•

Vid bestämmandet enligt 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

av den årliga arbetsförtjänsten skall, där denna befinnes överstiga ettusensjuhundrasextiofyra

kronor, det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning.

4 §•

Ar den skadade eller sjuke berättigad att vid skada till följd av olycksfall

eller vid yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller

annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som helt eller

delvis utgör understöd på grund av olycksfallet eller yrkessjukdomen, eller

skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes

med statsmedel, skall i fråga örn avdrag från ersättningen enligt denna

förordning i tillämpliga delar gälla vad i 11 § lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete stadgas angående avdrag för understöd, som av arbetsgivare

utgives eller bekostas.

5 §•

Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra

påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall, så

snart ske kan, av styresmannen för vederbörande fångvårdsanstalt skriftlig

anmälan örn olycksfallet eller sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten.

Närmare bestämmelser rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.

6 §•

Vad i 25 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande

nedsättning av ersättning skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande

ersättning enligt denna förordning. Därjämte må, örn olycksfallet eller

sjukdomen föranletts därav, att den skadade eller sjuke begått brottslig

handling eller åsidosatt gällande föreskrifter för ordningens uppehållande,

eller om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, ersättningen till

honom skäligen nedsättas eller ock beslutas, att sådan ersättning ej skall utgå.

7 §•

Vad i 33 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall gälla

jämväl i fråga örn ärenden rörande tillämpningen av de i denna förordning

givna bestämmelserna. Beträffande försäkringsrådets behandling av ärenden,

varmed försäkringsrådet sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i

6 § lagen den 29 juni 1917 örn försäkringsrådet stadgas i fråga örn där omförmälda

ärenden.

8 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938, men äger ej tillämpning

i fråga örn olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före

nämnda dag.

Vad i denna förordning sägs örn säkerlietsanstalt skall, intill dess lagen

den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt trätt i

kraft, avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt

för återfallsförbrytare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 18.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 december 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, "Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med cheferna för justitie- och finansdepartementen fråga örn olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare, fångar m. fl. Föredraganden anför:

Inledning:.

Sedan Kungl. Maj:t den 30 augusti 1918 anbefallt fångvårdsstyrelsen att

i samråd med riksförsäkringsanstalten utarbeta förslag till särskilda föreskrifter

rörande ersättning åt fånge eller tvångsarbetare i anledning av skada

till följd av olycksfall i arbete, avgavo ämbetsverken med skrivelse den 21

september 1923 sådant förslag. Yttranden över förslaget avgåvos av styrelserna

för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona samt

styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, varefter Kungl. Maj-t enligt

beslut den 23 januari 1925 fann omförmälda förslag ej föranleda annan åtgärd

än att Kungl. Maj:t bestämde, att, där fråga uppkomme örn ersättning

för skada i anledning av olycksfall, vilket drabbade någon, som underginge

frihetsstraff eller tvångsarbete eller hölles häktad eller enligt domstols förordnande

vore intagen å allmän uppfostringsanstalt, dylikt ärende skulle i

varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I skrivelse den 30 juni 1926 hemställde statens inspektör för fattigvård

och barnavård, att Kungl. Maj:t matte vidtaga sådan åtgärd, att försörjniDgspliktiga,

som intagits å fattigvårdsanstalter och arbetshem, ävensom personer,

vilka omhändertagits å skyddshem och alkoholistanstalter, måtte anses

som arbetare enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i

arbete. En framställning av i huvudsak samma innehåll gjordes i skrivelse

den 20 juli 1926 av styrelsen för Långmora arbetshem. Sedan utlåtanden

i ärendet avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet och försäkringsinspektionen,

fann Kungl. Maj:t i beslut den 22 oktober 1927 framställningarna

icke för det dåvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Den 22 juni 1928 erinrade i statsrådet dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Pettersson, örn vad sålunda förekommit, samtidigt som

departementschefen anmälde dels riksdagens skrivelse den 16 maj 1928, nr

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

205, med anhållan om utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning

av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen, att densamma

komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, dels

ock skolöverstyrelsens skrivelse den 15 februari 1928 med hemställan örn

åtgärder för att lärjunge i skola för yrkesutbildning måtte bliva berättigad

till försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen efter samma grunder som

arbetare. Departementschefen fann lämpligt, att en utredning komme till

stånd i det av riksdagen angivna syftet samt att därvid, i anslutning bland

annat till förut omnämnda framställningar, undersöktes huruvida försäkringen

borde utsträckas att omfatta jämväl andra personer än de av riksdagen avsedda,

vilka vore sysselsatta i arbete med olycksfallsrisk, eller huruvida ersättning

i annan form borde beredas dem för skada genom olycksfall i

arbete. Utredas borde jämväl, huru en dylik utvidgad försäkring lämpligen

borde anordnas.

I enlighet med departementschefens hemställan anbefallde Kungl. Majit

riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning rörande sålunda ifrågasatt

utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen m. m. samt att därefter

inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Det riksförsäkringsanstalten ålagda uppdraget har av anstalten fullgjorts

i tre etapper. Sålunda har anstalten i skrivelse den 21 juni 1932 avlämnat

förslag till försäkring av skolelever m. m., vilket föranlett utfärdande av

lagen den 14 juni 1933 (nr 349) örn ändring i vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen

jämte kungörelsen den 1 december 1933 (nr 643) angående

tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å elever vid anstalter för yrkesutbildning.

Enligt kungörelsen skola, bland andra, elever i skyddshem anses

såsom arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen. Riksförsäkringsanstalten

har vidare beträffande frågan örn frivillig försäkring för mindre arbetsgivare

och självständiga yrkesutövare den 31 maj 1935 avgivit utlåtande med förslag

i ämnet. Slutligen har anstalten i utlåtande den 24 mars 1937 inkommit

med förslag till förordningar dels örn ersättning i vissa fall till personer,

som äro intagna å arbetshem, m. fl., i anledning av skada till följd

av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom, dels ock om ersättning till fånge

eller häktad person m. fl. för skada i anledning av olycksfall i arbete eller

yrkessjukdom.

Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvuddragen i de båda

sistnämnda förslagen.

Riksförsäkringsanstalten föreslår, att ersättning av statsmedel skall utgivas

där någon — under tid, då han på grund av föreläggande enligt 71 §

lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården eller 72 § barnavårdslagen den 6

juni 1924 utför honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest ålagt arbete,

eller då han är intagen å allmän uppfostrings- eller tvångsarbetsanstalt

eller å statsunderstödd alkoholistanstalt, oller då han undergår frihetsstraff

eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare eller vårdanstalt

för förminskat tillräkneliga förbrytare, eller då han hålles häktad — drabbas

av olycksfall i arbete eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 18.

14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I avseende å ersättningen,

vilken bestämmes av riksförsäkringsanstalten, skola, med vissa undantag,

olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna i tillämpliga delar lända

till efterrättelse. Bland de föreslagna avvikelserna från sistnämnda båda

lagar må nu allenast framhållas, att sjukpenning eller livränta i regel ej

skall utgivas under tid, då den skadade är intagen å sådan anstalt, som

avses i förslagen, eller är berövad friheten, ävensom att särskilda bestämmelser

skola gälla i fråga örn beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst,

vilken enligt olycksfallsförsäkringslagen ligger till grund för ersättningens

beräknande. I sistnämnda hänseende har bland annat föreslagits,

att där den årliga arbetsförtjänsten överstiger 1,764 kronor, det överskjutande

beloppet icke skall tagas i beräkning.

Biksförsäkringsanstaltens förevarande båda förslag torde få såsom bilaga

fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. Över förslagen ha yttranden

avgivits av försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,

statens inspektör för fattigvård och barnavård, styrelserna

för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona samt för statens

alkoholistanstalt å Yenngarn och statens uppfostringsanstalt å Bona,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund ävensom

styrelserna för Göteborgs stads alkoholistanstalt vid Lerjeholm, frälsningsarméns

alkoholistanstalt å Lurön och Strängnäs stifts diakonistiftelses alkoholisthem

å Härnö samt för alkoholistanstalterna Hagbyhemmet, arbetshemmet

Björknäs, Holmahemmet och hemmet Åhgården.

Tillfälle att avgiva yttranden över förslagen har jämväl beretts styrelserna

för diakonissanstaltens skyddshem å Yiebäck samt för alkoholistanstalterna

Asbrohemmet och Mälargården, vilka emellertid icke begagnat sig härav.

Tvångsarbetare m. fl.

Gällande bestämmelser.

Enligt 70 § fattigvårdslagen är den, som enligt 1 § åtnjuter fattigvård,

vilken icke är allenast tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å

fattigvårdsanstalt, skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen

eller å dess vägnar anvisas. I 71 § stadgas, att örn någon

genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn

eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste lämnas någon

av dem, är han skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa

sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest

anvisat arbete. Oavsett om fattigvården upphört, må han kunna kvarhållas

å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande,

att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, dock

icke i oavbruten följd under längre tid än ett år. Genom det förelagda

arbetets utförande anses han fullgöra honom åliggande skyldighet att ersätta

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

11

kostnad för fattigvård, som under tiden må tilldelas hans minderåriga barn

eller adoptivbarn eller lians hustru.

Enligt 72 § barnavårdslagen är den, som i vissa avseenden försummar

sina skyldigheter mot sitt barn under 16 år, pliktig att efter föreläggande

av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom

å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete. Den arbetsskyldige må kvarhållas

å anstalten eller i arbetet intill dess grundad anledning föreligger

till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter

mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten följd under längre tid

än ett år. Yad i 71 § fattigvårdslagen är stadgat örn inverkan av arbetsskyldighetens

fullgörande skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse.

Arbete, som enligt dessa lagbestämmelser anvisats av fattigvårdsstyrelse

eller barnavårdsnämnd, kan utföras antingen i vanlig fattigvårdsanstalt (ålderdomshem,

försörjningshem, vårdhem) eller å arbetshem eller t. ex. hos enskild

arbetsgivare.

Beträffande arbetshem stadgas i 33 § fattigvårdslagen, att för omhändertagande

av dels i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av

anstaltsvård men ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å vanlig fattigvårdsanstalt,

dels ock försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet i 71 §

av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete, skall för varje landstingsområde genom

landstingets försorg upprättas nödigt antal arbetshem. För stad, som ej

deltager i landsting, skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg.

Två eller flera landsting eller landsting och stadsfullmäktige må dock

förena sig örn gemensamt arbetshem. Arbetshem kan även upprättas av

annan än landsting eller stad, som nyss nämnts; och må landsting eller dylik

stad av Konungen befrias från skyldighet att upprätta arbetshem, därest

sådana i tillräckligt antal i annan ordning komma till stånd.

I de av Konungen fastställda reglementen för arbetshem finnes i allmänhet

intagen en bestämmelse, att till belöning för flit och välförhållande må

arbetspremie eller annan lämplig uppmuntran kunna tilldelas de intagna.

För närvarande finnas i riket 12 arbetshem, varav 7 för män och 5 för

kvinnor. Sammanlagda antalet i arbetshem intagna försörjningspliktiga utgjorde

den 1 januari 1937 cirka 80. Dessutom funnos å arbetshemmen vid

nyssnämnda tid cirka 110 understödstagare.

Statsbidrag till driftskostnaderna vid arbetshem utgår enligt kungörelse

den 9 juli 1920, nr 607, (ändrad 213/1927).

Tidigare innevarande dag har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för

justitiedepartementet förordnat, att lagarna den 13 mars 1937 om ändrad

lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen, om tvångsuppfostran och angående ändring

i vissa delar av barnavårdslagen skola träda i kraft den 1 januari 1938.

Enligt denna lagstiftning, varigenom lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande örn tvångsuppfostran uppliäves, ävensom

enligt 43 § 4 och 5 mom. barnavårdslagen, sådana dessa lagrum från och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ls proposition nr 18.

med den 1 januari 1938 skola lyda enligt lagen den 12 juni 1936, nr 266,

kunna å allmän uppfostringsanstalt intagas vissa ungdomliga brottslingar

ävensom vissa för skyddsuppfostran omhändertagna barn och ungdomar.

Allmän uppfostringsanstalt är anstalt eller anstaltsavdelning, vilken inrättats

av staten för detta ändamål eller av Konungen erkänts såsom allmän

uppfostringsanstalt. Elev å dylik anstalt skall erhålla den särskilda

handledning och tillsyn, som erfordras för hans uppfostran till laglydnad

och skötsamhet. Han skall åtnjuta erforderlig undervisning och utbildas i

jordbruk, hantverk, industriellt yrke eller annat arbete, som med hänsyn

till anlag och förmåga finnes för hans framtida utkomst lämpligt. Vistelsen

å anstalten är av obestämd varaktighet, dock att för brott dömda ävensom

före 18 års ålder för skyddsuppfostran omhändertagna elever skola slutligt

utskrivas senast vid fyllda 21 år samt övriga elever senast tre år efter omhändertagandet.

Där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen

kunna ske, må anstaltens styrelse överlämna honom till fostran och utbildning

utom anstalten. Efter i regel minst ett års vistelse å anstalten

må elev av styrelsen utskrivas på prov (villkorlig utskrivning) men kvarstår

dock såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån.

Staten har för ynglingar inrättat en uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands

län. Genom överenskommelse med staten har svenska diakonisssällskapet

åtagit sig att å Viebäck i Jönköpings län mottaga unga kvinnor,

som skola intagas å uppfostringsanstalt.

Den, som enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandlingblivit

ådömd tvångsarbete, skall förrätta arbetet i allmän tvångsarbetsanstalt;

dock att arbetet även kan förrättas i tvångsarbetsanstalt, som inrättats av

fattigvårdssamhälle och står under offentlig myndighets tillsyn, i vilket fall

fattigvårdssamhället äger njuta viss ersättning av staten (9 §). En lösdrivare

kan dömas till tvångsarbete från och med en månad till och med ett eller

i vissa fall tre år (3 § 2 morn.).

Vidare må enligt 75 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen tvångsarbete

i minst en och högst sex månader ådömas såsom påföljd vid underlåtenhet

av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av arbete, som

anvisats jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen. Även i

sådant fall skall tvångsarbetet förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt; dock

att under vissa förhållanden den dömde i stället kan intagas i kronohäkte

och där hållas till lämpligt arbete (76 § fattigvårdslagen, jfr 72 § barnavårdslagen).

För närvarande finnas endast två tvångsarbetsanstalten båda upprättade

av staten samt avsedda den ena för män (Svartsjö i Stockholms län) och

den andra för kvinnor (Landskrona). Den 1 januari 1937 funnos å dessa anstalter

intagna 246 tvångsarbetare, därav 170 män och 76 kvinnor.

Beträffande intagning å allmän alkoholistanstalt stadgas i alkoholistlagen

den 12 juni 1931 bland annat följande. Den, som är hemfallen åt alkohol
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

13

missbruk, kan i vissa fall enligt beslut av länsstyrelse intagas å allmän

alkoholistanstalt (15—31 §§). Sådan anstalt är antingen anstalt eller avdelning

därav, som av staten inrättats för sådant ändamål, eller ock av landsting,

kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning

därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt (32 §).

Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att fullgöra

det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom

(34 §). Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,

må kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen

å sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen,

må han kvarhållas under en tid av två år (36 §). I vissa fall kan

han emellertid kvarhållas under två år utöver den tid han enligt nyss anförda

bestämmelser längst kunnat kvarhållas (37 §). Vill någon frivilligt

kvarstanna å anstalt efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas,

må sådant medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen

förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes (40 §). Där det

prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne att under

återstoden av den tid, han längst må kvarhållas, eller under viss del därav

på försök vistas utom anstalten (41 §). Har ej före utgången av nämnda tid

fråga väckts örn den permitterades återhämtande, skall beslut meddelas örn

utskrivning (44 §). Har åt alkoholmissbruk hemfallen person frivilligt ingått

å allmän alkoholistanstalt samt skriftligen förbundit sig att stanna å anstalten

under viss tid, som dock ej får överskrida ett år, må han kvarhållas under

den angivna tiden, och skall därvid vad i 34, 40, 41 och 44 §§ stadgats äga

motsvarande tillämpning (50 §).

Statsanstalterna äro statens alkoholistanstalt å Venngarn samt de i samband

med statens tvångsarbetsanstalter anordnade statens alkoholistanstalter

å Svartsjö och i Landskrona. Av de erkända alkoholistanstalterna, vilka

äro sex till antalet, är en anordnad av Göteborgs stad och fem av stiftelser

eller föreningar.

Helt vid sidan av alkoholistlagen verka de statsunderstödda enskilda

alkoholistanstalterna, för närvarande tre till antalet. Vistelsen å sådan

anstalt har för den intagne ingen obligatorisk karaktär. Önskar han avbryta

vistelsen före den tidigare överenskomna tidpunkten, kan han icke hindras

därifrån. I vissa fall kan emellertid allmän alkoholistanstalt permittera

tvångsinternerade och frivilligt ingångna till enskild anstalt. Örn i dylikt

fall en permitterad person bryter mot permissionsvillkoren, därigenom att

han egeuvilligt lämnar den enskilda anstalten, kan han tvångsvis återhämtas

till den allmänna anstalt, från vilken han permitterats.

Antalet å alkoholistanstalter intagna utgjorde den 1 november 1937: i

statens anstalter 396, i erkända anstalter 507 och i statsunderstödda enskilda

anstalter 139, sammanlagt 1,042, därav 737 tvångsinternerade och 166 frivilligt

internerade enligt alkoholistlagen.

Jämlikt kungörelse den 27 maj 1932 (nr 218) lämnar staten vissa bidrag

till erkända och enskilda alkoholistanstalter, dock allenast under förutsätt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

ning, att för medellösa eller mindre bemedlade avgifterna till anstalten icke

överstiga vissa i kungörelsen angivna låga belopp.

Enligt 1 § olycksfallsförsäkringslagen är envar arbetare, där ej i lagen

annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Med arbetare förstås enligt 2 § envar, som mot avlöning användes till arbete

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning

utan avlöning utför dylikt arbete. Vidare stadgas i 2 §, att där Konungen

i fråga örn anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt så förordnar,

skall den, som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning, anses

såsom arbetare enligt lagen, ändock att han ej användes till arbete för annans

räkning. Enligt en särskild bestämmelse i 2 § skola vissa personer, ehuru

de utföra arbete för annans räkning, icke anses såsom arbetare enligt lagen.

35 § innehåller slutligen bestämmelser örn rätt för arbetsgivare att frivilligt

försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels

ock obligatoriskt försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete.

Den, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada till

följd av olycksfall i arbete, skall enligt 1 § yrkessjukdomsförsäkringslagen

anses vara försäkrad jämväl för vissa i lagen angivna yrkessjukdomar.

Tidigare behandling av frågan.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhöll i sin förut omnämnda

skrivelse den 30 juni 1926 bland annat, att då de försörjningspliktiga,

som intagits å arbetshem eller fattigvårdsanstalt för fullgörande av

arbete, vore fullt arbetsföra och endast under kortare tid vore avstängda

från sin fullständiga frihet i syfte att bliva fostrade till att bättre fullgöra

sina skyldigheter, syntes vägande skäl tala för att de komme i åtnjutande

av olycksfallsförsäkringslagens förmåner. Detsamma borde gälla även personer,

intagna i skyddshem eller å alkoholistanstalter. Anslutningen till

olycksfallsförsäkringslagen borde helst ske obligatoriskt.

Styrelsen för Långmora arbetshem anförde i sin skrivelse den 20 juli 1926,

att syftet med intagningen av försörjningspliktiga i arbetshem vore att söka

påverka deras viljeriktning, så att de efter utskrivningen försörjde sig och

de sina. De sysselsattes å arbetsliemmen med jordbruks- och hantverksarbeten.

Skulle ett olycksfall medföra bestående invaliditet, utan att livränta

utginge, hade ju den internerades försörjningsmöjlighet under interneringstiden

blivit försämrad. De intagna utförde arbeten för arbetshemmens

räkning under samma betingelser som vanliga lönarbetare, även örn de

icke erhölle kontant avlöning. Förutom kläder, mat och bostad erhölle de

vid Långmora arbetshem intagna emellertid flitpenningar, som kunde uppgå

till högst 50 öre för arbetsdag. Skulle obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten

ej kunna erhållas, hemställdes örn frivillig försäkring. Yad

som anförts rörande å arbetsliemmen internerade gällde enligt styrelsens

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 18.

mening även beträffande å alkoliolistan stal ter, skyddshem och försörjningshem

m. fl. anstalter intagna.

Berörda framställningar remitterades till riksförsäkringsanstalten, som den

24 september 1926 avgav utlåtande i ämnet.

Anstalten framhöll därvid till en början att såsom allmän regel torde

kunna sägas, att ifrågavarande personer, vilka vore ålagda att tvångsvis

utföra visst arbete, icke omfattades av olycksfallsförsäkringslagen. Viss

tvekan kunde dock föreligga beträffande försörjningspliktig person, som utförde

honom av fattigvårds- eller barnavårdsnämnd ålagt arbete utan att

vara intagen å anstalt, således i regel hos enskild arbetsgivare. Om sådan

person vore att anse som arbetare enligt lagen kunde ej avgöras annat än

på grund av omständigheterna i varje särskilt fall.

Riksförsäkringsanstalten vore principiellt av den uppfattningen, att olycksfallsförsäkringslagstiftningen

borde utsträckas att omfatta de i nämnda framställningar

omförmälda kategorierna av arbetsskyldiga. Dessa personer

sysselsattes i allmänhet med verkligt yrkesarbete, såsom jordbruk, skogsbruk,

trädgårdsskötsel, snickeri- och skrädderiarbete m. m. De vore endast

för begränsad tid ålagda den ifrågavarande arbetsskyldigheten. Ett olycksfall

under arbete kunde medföra hinder eller ökad svårighet för vederbörande

att sedermera kunna försörja sig och sin familj, varigenom syftet

med arbetsföreläggandet skulle i avsevärd mån förfelas. Billigheten krävde,

att ifrågavarande personer på ett eller annat sätt bereddes skälig olycksfallsersättning.

Riksförsäkringsanstalten hade emellertid uppmärksammat, att i arbetsliemmen

funnes icke blott försörjningspliktiga, som förelagts arbete, utan

även understödstagare, som vore i någon mån arbetsföra men icke lämpligen

kunde behållas å vanlig fattigvårdsanstalt. Då dessa torde sysselsättas

med ungefär samma arbeten som de försörjningspliktiga, kunde det

synas ligga en orättvisa i att icke även understödstagarna erhölle ersättning

för olycksfall i arbete, i synnerhet om understödet vore av tillfällig natur.

Vidare förekomme det, att fullt arbetsföra personer för längre eller kortare

tid intoges å kommunernas försörjningsanstalter och där utförde anvisat

arbete. Det skulle kunna göras gällande, att dylika fullt arbetsföra personer

likaväl som de i arbetshem intagna försörjningspliktiga borde beredas ersättning

vid olycksfall i arbete. Sistnämnda personer hade emellertid frivilligt

sökt fattigvårdens understöd, under det att de i arbetshem m. m. intagna försörjningspliktiga

tvingades att utföra visst arbete i syfte att uppfostras till

att försörja sina närmaste. Aven om det kunde vara önskvärt att bereda

de frivilligt intagna, i den mån de tillfälligt åtnjöte fattigvård, rätt till olycksfallsersättning,

funné riksförsäkringsanstalten det svårt att kunna avgränsa

dessa från övriga i fattigvårdsanstalter intagna understödstagare. Att uppdraga

en gräns mellan fullt arbetsföra och i mindre grad arbetsföra understödstagare

torde icke låta sig göra. Man kunde emellertid tänka sig fri

villig försäkring för understödstagare, som användes till verkligt arbete å

fattigvårdsanstalter eller arbetshem.

Beträffande alkoholistanstalterna framhöll riksförsäkringsanstalten, att.

förutom allmänna alkoholistanstalter iiven enskilda sådana funnes, där alkoholister

frivilligt intoges. Skillnaden mellan dessa olika anstalter vore ej

alltid utpräglad. Överföring kunde ske från allmän till enskild anstalt, varvid

så till vida tvång till kvarstannande å den sistnämnda funnes att, om

vederbörande lämnade densamma, han kunde återföras till den allmänna

anstalten. För patienter å dylika enskilda anstalter kunde ifrågasättas frivillig

försäkring för olycksfall i arbete.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.

I fråga om formen för beredande av olycksfallsersättning kunde antingen

direkt ersättningsplikt eller obligatorisk försäkring ifrågakomma. Då frågan

anginge även kommuner och enskilda anstalter, syntes den obligatoriska

försäkringsformen böra väljas. Med hänsyn till de betydande belopp, vartill

kapitalvärdet av livräntor kunde uppgå, kunde det ej gärna ifrågasättas

att föreskriva direkt ersättningsplikt. Införande härav skulle ock nödvändiggöra

särskilda anordningar för fastställande av ersättningar m. m.

På grund av ersättningsfrågans jämförelsevis ringa omfattning kunde

emellertid tänkas, att staten, som lämnade bidrag till vissa av ifrågavarande

icke-statliga anstalter, skulle åtaga sig att jämväl utgiva ersättning vid olycksfall

i arbete i sådana anstalter. Då emellertid betänkligheter kunde göras

gällande mot att staten åtoge sig ersättningsplikt i fråga örn icke statliga

institutioner, ansåg sig riksförsäkringsanstalten icke böra framställa förslag

i denna riktning.

Biksförsäkringsanstaltens förslag innebar — bortsett från i skyddshem

intagna, vilka som nämnts enligt kungörelse den 1 december 1933 (nr 643)

numera omfattas av olycksfallsförsäkringslagen — att obligatorisk försäkring

skulle gälla för envar, som intagits å allmän alkoholistanstalt eller som

enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen utförde honom å

fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest förelagt arbete. Erforderliga bestämmelser

i ämnet borde intagas i en särskild författning; och skulle beträffande

försäkringen i tillämpliga delar gälla stadgandena i olycksfallsförsäkringslagen,

dock med vissa modifikationer. Sålunda skulle, örn skadad

person vore intagen å anstalt, sjukpenning eller livränta ej till honom utgivas

förrän från och med den dag, då han blivit utskriven från anstalten eller

eljest i vederbörlig ordning lämnat densamma. Vidare skulle den skadades

årliga arbetsförtjänst icke få beräknas högre än till 1,500 kronor, motsvarande

det belopp, som av anstalten i utlåtande den 6 augusti 1926 rörande

ersättning för kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring föreslagits som

antagen arbetsförtjänst för värnpliktiga i allmänhet. Konungen skulle äga

medgiva, att frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

bolag finge äga rum för dels å fattigvårdsanstalt eller arbetshem intagen

understödstagare, som där användes till arbete, dels den, som vore intagen

å enskild alkoholistanstalt, vilken åtnjöte statsbidrag.

Från riksförsäkringsanstaltens beslut anmäldes flera skiljaktiga meningar.

Ledamoten Sidvall, med vilken byråcheferna Odelstierna och Östrand instämde,

ansåg ersättningsrätt böra tillkomma även understödstagare enligt

fattigvårdslagen, vilka, utan att vara intagna till stadigvarande försörjning å

fattigvårdsanstalt, å sådan anstalt eller arbetshem förrättade arbete, som av

fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisades. Lämpligast vore måhända,

att, vad stat och kommun anginge, försäkringsplikten utbyttes mot ersättningsplikt,

dock med ersättningsfrågornas prövning av riksförsäkringsanstalten

och rätt för kommun att taga frivillig försäkring.

Byråchefen von Schulzenheim ifrågasatte, att staten skulle utgiva ersättning

till sådana, som tvångsvis utförde arbete enligt 71 § fattigvårdslagen, ävensom

till sådana, som intagits å alkoholistanstalter och där utförde arbete,

ändå att ej anstalten dreves av staten. Aven vissa å arbetshem och arbets
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 18.

inrättningar frivilligt intagna personer, som vore friska och arbetsföra, borde

vara berättigade till olycksfallsersättning, enär av dem utfört arbete ofta

vore att likställa med kommuns eller landstings nödkjälpsarbete. Örn statsverket

ansåges icke kunna åtaga sig kostnaderna för olycksfallsersättningen,

borde de inbegripas under olycksfallsförsäkringslagen genom ett tillägg till

2 § eller i annan ordning. I alla övriga fall av sluten fattigvård, vilken

icke vore av stadigvarande karaktär, vore sådan fattigvård så gott som undantagslöst

sjukvård eller därmed likställd vård, och det syntes ej motiverat

att i sådana fall tillerkänna vederbörande rätt till olycksfallsersättning, lika

litet som beträffande patienter å de allmänna sjukhusen och dylika inrättningar,

där arbetet mer vore att betrakta som ett led i erforderliga åtgärder

för återställande av den sjukes hälsa.

Efter remiss avgav försäkringsrådet den 28 januari 1927 utlåtande i ärendet

och anförde därvid huvudsakligen följande.

Riksförsäkringsanstaltens förslag ginge väsentligen utöver de grunder, på

vilka olycksfallsförsäkringslagen vore byggd. Denna förutsatte för rätt till

ersättning vid olycksfall i arbete ett fritt arbetsavtal och att avlöning utginge

för arbetet (frånsett eventuellt personer, som för yrkesutbildning använts

till arbete). Här vore fråga örn personer, som på grund av försummelse

att fullgöra sina skyldigheter eller av därmed jämförlig orsak internerades

— med arbetsskyldighet — för att uppfostras eller undergå kurativ

behandling. Det tvång, som här förelåge från samhällets sida gent emot

den enskilde, anfördes såsom det närmaste skälet till den föreslagna försäkringen.

Men skulle ett dylikt skäl äga giltighet borde i första hand försäkringens

förmåner utsträckas till personer, som, utan att hava gjort sig skyldiga

till någon förseelse, enligt gällande lagbestämmelser vore skyldiga att deltaga

i undervisning, däri arbete med olycksfallsrisk förekomme. Dessa

förmåner borde även med lika rätt tillkomma personer, som intoges å sjukvårdsinrättningar

och som där hade att underkasta sig arbete ingående i

den kurativa behandlingen. Jämväl andra fall förekomme, då samhället eller

komnran utkrävde, med tvångsmedel, arbetsprestationer av sina medborgare,

utan att dessa i händelse av olycksfallsskada enligt gällande bestämmelser

vore berättigade till ersättning.

Innan man inläte sig på en lagstiftning örn obligatorisk försäkring för de

i riksförsäkringsanstaltens förslag avsedda kategorierna, syntes det vara skäl

att mera ingående, eventuellt i samband med en mera genomgripande revision

av socialförsäkringslagstiftningen, undersöka konsekvenserna av en

dylik åtgärd.

Om det emellertid skulle anses vara av särskild betydelse för kommunerna,

eventuellt enskilda, att erhålla försäkring till förmån för ifrågavarande

personer i de försäkringsinrättningar, som upprättats eller upprättades för

handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen, torde det icke vara förenat

med någon större olägenhet att medgiva frivillig försäkring i dessa

inrättningar. I dylikt fall torde erfordras ett tillägg till bestämmelserna i

35 § olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande de i statens anstalter intagna kunde det möjligen befinnas

lämpligast att förfara i enlighet med Kungl. Majis beslut den 23 januari

1925 angående olycksfallsersättning till fånge eller tvångsarbetare.

Försäkrings inspektionen avgav utlåtande i ärendet den 11 maj 1927 och

anförde därvid följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 18. 25(2 87 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 18.

I likhet med försäkringsrådet ansåge försäkringsinspektionen, att rätt till

ersättning vid olycksfall i arbete ej borde tillerkännas nu ifrågavarande kategorier

av arbetsskyldiga, förrän konsekvenserna av en sådan åtgärd mera

ingående undersökts.

Skulle det emellertid anses, att åtgärden nu borde vidtagas, syntes rätt

till ersättning böra tillkomma ej allenast dem, som ålagts arbetsplikt av

länsstyrelse, barnavårdsnämnd eller fattigvårdsnämnd, utan jämväl dem, som

på egen begäran intagits å fattigvårdsanstalt eller allmän alkoholistanstalt.

Det syntes nämligen icke skäligt, att till exempel den, som icke gjort sig

skyldig till sådan försummelse, att arbetsplikt ålagts honom, men som av

nöden tvingats in på fattigvårdsanstalt och där användes till arbete, skulle

vara utan rätt till sådan olycksfallsersättning, som skulle tillkommit honom,

därest arbetsplikt ådömts honom på grund av hans försumlighet som familjeförsörjare.

Vidare ansåge försäkringsinspektionen, att kommunerna och

anstalterna icke borde åläggas försäkringsplikt. Kommunerna borde i stället

åläggas ersättningsplikt gentemot dem, som användes till arbete vid kommunala

anstalter, och staten borde åtaga sig ersättningsplikt gentemot dem,

som användes till arbete vid sådan enskild anstalt, som åtnjöte statsunderstöd.

Ville en kommun försäkra sin ersättningsplikt, borde den hava rätt

att göra det i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt försäkringsbolag, som

meddelade försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller i annan försäkringsanstalt.

Örn försäkring icke tagits eller örn den tagits i försäkringsanstalt,

som icke meddelade försäkring enligt nämnda lag, borde riksförsäkringsanstalten

äga bestämmanderätt i ersättningsfrågor. Förslaget att

staten skulle övertaga ersättningsplikten gentemot dem, som arbetade vid

statsunderstödd enskild anstalt, kunde motiveras därmed, att sådan anstalt

icke skulle kunna underlåta att försäkra sin ersättningsjdikt, och att sålunda

statens övertagande av densamma endast innebure, att staten genom att

befria anstalten från utgiften för försäkringen i oväsentlig mån höjde sitt

understöd åt anstalten.

Såsom förut omnämnts fann Kungl. Majit i beslut den 22 oktober 1927

de föreliggande framställningarna icke för det dåvarande föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ku föreliggande förslag.

Förslagets huvudgrunder.

Enär det under ärendets tidigare behandling ifrågasatts att införa rätt till

ersättning även för vissa å fattigvårdsinrättningar eller arbetshem intagna

understödstagare, hänvände sig riksförsäkringsanstalten, sedan anstalten erhållit

sitt den 22 juni 1928 meddelade utredningsuppdrag, till statens inspektör

för fattigvård och barnavård med begäran örn ett uttalande i ämnet.

Denne infordrade i anledning härav yttranden av fattigvårdsdirektörerna i

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle.

Fattigvårdsclirektören i Stockholm anförde i huvudsak följande.

I enlighet med stadgandena i 32 och 70 §§ fattigvårdslagen hade anordningar

vidtagits för beredande av lämpligt arbete för de å stadens fattigvårdsanstalten

intagna, såsom yttre och inre renhållning, vedsågning, bakning,

tvätt, mangling, skomakeri, skrädderi och snickeri. Vid de arbetshem,

som upplåtits för klientel från Stockholms stad, förekomme jordbruksarbete

och trädgårdsskötsel i mycket stor utsträckning. Av de å arbetshemmen in
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl, Majus proposition nr 18.

tagna vore de försörjningspliktiga att betrakta som fullt arbetsföra och det

av dem utförda arbetet som fullt dagsverke. Även övriga å arbetshemmen

intagna (understödstagare) vore i större eller mindre grad arbetsföra, men

det förekomme att de under längre eller kortare tider på grund av svaghet

eller oförmåga till tyngre arbete måste anvisas lättare arbeten. Det av de

sistnämnda utförda arbetet vore därför ofta minimalt och kunde i stor utsträckning

ej betecknas som verkligt dagsverke. Vad beträffade de å stadens

fattigvårdsanstalter varaktigt omhändertagna kunde de i flertalet fall icke

betraktas som fullt arbetsföra. Många sysselsattes endast några timmar

om dagen med lättare arbete, vilket ej kunde betraktas som arbete i verklig

mening. Dessa varaktigt omhändertagna ägde ej ens under de gynnsammaste

yttre betingelser förmåga att försörja sig utan fattigvård. Under

vintermånaderna och under tider av omfattande arbetslöshet ökade emellertid

antalet fullt arbetsföra understödstagare vid fattigvårdsanstalterna.

Dessa understödstagare utförde också i de flesta fall ett fullgott arbete men

hade av olika skäl måst söka inträde å fattigvårdsanstalt, då de saknat försörjningsmöjligheter

i öppna marknaden. Mångå av dem hade emellertid

under den tid, de ej vore intagna å anstalt, ej något ordnat arbete och

eftersträvade ej heller sådant utan tillbringade den varma årstiden kringströvande

från ort till ort. Skäl att anordna olycksfallsförsäkring för understödstagarna

av det ena eller andra slaget syntes av anförda skäl ej föreligga.

Hänsyn borde även tagas till den omständigheten att fattigvården,

oberoende av eventuellt olycksfall, under största delen av deras återstående

liv längre eller kortare tider måste ingripa för att försörja dem och att sålunda

erforderligt underhåll bereddes dem från »arbetsgivarens» (fattigvårdssamhällets)

sida. En gränsdragning mellan varaktigt och tillfälligt understödda

vore hart när omöjlig att genomföra, enär en å fattigvårdsanstalt

frivilligt intagen understödstagare som regel ägde rätt att när som helst

utskriva sig från anstalten. Bland dem, som man med hänsyn till arbetsförmåga

och tidigare sysselsättning hade anledning betrakta endast som tillfälligt

understödda, funnes många, som kvarstannade å anstalten en avsevärd

tidrymd och alltså måste betraktas som varaktigt omhändertagna.

Å andra sidan förekomme det ofta att de, som med hänsyn till deras psykiska

och fysiska förutsättningar måste anses vara i behov av varaktig vård,

begärde utskrivning efter en mycket kort tidrymd. Fattigvårdsdirektören

uttalade sig för att staten åtoge sig utgiva ersättning för sådana å arbetshem

eller å fattigvårdsanstalt enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen

intagna försörjningspliktiga, vilka skadades genom olycksfall i

arbete.

Fattigvårdsdirelitören i Göteborg framhöll bland annat, att dagsverken å

fattigvårdsanstalterna utfördes dels av fullt arbetsföra, dels av sådana som

av skilda orsaker ej vore fullt arbetsföra. De verkligt arbetsföra försörjnings - tagarna vore å fattigvårdens anstalter ett mycket litet fåtal och tillhörde

som regel den kategori, som slikte sig anstaltsvård under vintermånaderna

men under den varma tiden förde ett vagabonderande liv. Att för dem ordna

olycksfallsförsäkring vore icke motiverat. Gränsen mellan dem och de övriga

vore för övrigt svår att draga med hänsyn till att alla grader av arbetsförmåga

vore representerade. Att göra en uppdelning av understödstagarna i

stadigvarande och tillfälligt försörjda vore svårt eller omöjligt, emedan försörjningstagarna

som regel niir som helst kunde erhålla utskrivning. Fattigvårdsdirektören

anslöt sig till den av byråchefen von Schulzenheim inom

riksförsäkringsanstalten uttalade särskilda meningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 18.

Fattigvårdsdirelctören i Malmö anförde, att beträffande sådana personer,

vilka intagits å fattigvårdsanstalt för försörjning oell som där utförde arbete

endast mer eller mindre tillfälligt, borde någon försäkring ej ifrågakomma.

Vad anginge personer, som intoges uteslutande för att fullgöra arbete och

beträffande vilka det vore förutsatt, att de inom längre eller kortare tid

skulle utskrivas för att på den enskilda arbetsmarknaden förtjäna sitt uppehälle,

vore en försäkring för olycksfall i arbete befogad.

Av fattigvårdsdirelctören i Norrköping framhölls även, att det vore svårt

att draga en gräns mellan stadigvarande och tillfälligt försörjda samt att

försäkring ej borde anordnas för försörjningstagarna.

Fattigvårdsdirelctören i Hälsingborg ansåg, att de å arbetshem eller fattigvårdsanstalt

intagna försörjningspliktiga borde omfattas av försäkringen

enligt olycksfallsförsäkringslagen. Vad beträffade understödstagare, som vore

intagna å fattigvårdsanstalt till full och varaktig försörjning, förelåg icke

något behov av försäkring, ej heller för sådana av nyssnämnda kategori,

som på grund av oordentligt uppförande blivit avhysta från ålderdomshemmen

och intagna å arbetshem. Svårigheter förelåge att draga gränsen mellan

varaktigt och tillfälligt försörjda. Av de senare skulle i varje fall endast

kunna ifrågakomma till försäkring yngre personer, som vore tillfälligt intagna.

Slutligen anförde fattigvårdsdirelctören i Gävle huvudsakligen följande.

Försörjningspliktiga, som internerats å arbetshem eller fattigvårdsanstalt

eller eljest förelagts arbete, borde bliva medtagna i olycksfallsförsäkringen.

Det vore här ofta fråga örn unga människor. Utan tvivel skulle det på grund

av arbetsföreläggandets tvångskaraktär väcka mycken bitterhet, örn en genom

olycksfall i arbete skadad person icke tillerkändes ersättning. Beträffande

understödstagarna läge saken annorlunda till. De vore i de flesta fall mottagna

till varaktig försörjning på grund av oförmåga att reda sig själva.

Drabbades de av olycksfall, som medförde^ kvarstående men, komme de att

erhålla vård i för dem lämplig anstalt. A fattigvårdsanstalten^ mottoges

visserligen understundom unga personer på grund av övergående sjukdom,

och dessa finge väl ibland under konvalescenstiden biträda med förekommande

sysslor, men detta arbete vore ganska obestämt till art och tid och syntes

närmast vara att jämföra med arbete för egen räkning i hemmet. Förhållandet

torde vara detsamma på sjukhusen, vilkas patienter lika väl kunde ifrågasättas

bliva medtagna i försäkringen. I regelbundet dagsverksarbete sysselsattes

huvudsakligen endast sådana understödstagare, som vore varaktigt

omhändertagna. Gränsen mellan varaktigt och tillfälligt omhändertagna vore

helt flytande och kunde svårligen dragas på annat sätt än enligt fattigvårdsstatistiken,

nämligen att vård under sex månader betraktades som tillfällig.

Några korrekta uppgifter örn dagsverken för tillfälligt vårdade kunde icke

lämnas.

Med åberopande av de sålunda avgivna yttrandena framhöll statens inspektör

för fattigvård och barnavård i skrivelse den 12 juni 1936, att något intresse

inom fattigvårdskretsar i syfte att få understödstagare medtagna i

olycksfallsförsäkringen ej syntes föreligga. Att de å arbetshem intagna understödstagarna

skulle sättas i annan ställning än de å de primärkommunala

fattigvårdsanstalterna intagna syntes ej heller påkallat, enär det av dem utförda

arbetet hade lika ringa värde, vare sig de vistades å arbetshem eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

å hemkommunernas fattigvårdsanstalten Vidare betonades, att svårigheten

för kommunerna att draga en gräns mellan stadigvarande och tillfälligt försörjda

samt att lämna uppgift örn dagsverken för de sistnämnda torde vara

så stor, att åtgärderna ej alls med någon grad av sannolikhet kunde åstadkommas.

lliksförsäJcringsanstalten har i sitt utlåtande den 24 mars 1937 anfört:

Vad angår frågan örn olycksfallsersättning åt personer, som äro intagna

å arbetshem, fattigvårdsanstalter och alkoholistanstalter, framställdes mot

riksförsäkringsanstaltens förslag den 24 september 1926 vissa principiella

erinringar. Beträffande omfattningen av rätten till olycksfallsersättning framhöll

sålunda försäkringsrådet, att örn tvånget till arbete från samhällets sida

anfördes som närmaste skäl till den föreslagna försäkringen, borde dess

förmåner utsträckas att omfatta personer, som vore skyldiga deltaga i undervisning

med olycksfallsrisk, iivensom personer, som vore intagna å sjukvårdsinrättningar

och där hade att underkasta sig arbete, ingående i den kurativa

behandlingen. Även andra fall förekomme, då samhället eller kommuner

med tvångsmedel utkrävde arbetsprestationer av sina medborgare utan att

dessa vore berättigade till ersättning. Konsekvenserna av den föreslagna

lagstiftningen borde närmare undersökas. Försäkringsinspektionen anslöt sig

till försäkringsrådet i sistnämnda hänseende och framhöll dessutom, att rätt

till ersättning borde tillkomma järn vill den, som på egen begäran intagits å

fattigvårdsanstalt eller allmän aikoliolistanstalt.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten erinra, att genom lagändringen

den 14 juni 1933 (nr 349) olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall

efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande (kungörelse nr 643/1933) erhållit

tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning. Beträffande elever

vid den högre undervisningen och folkundervisningen framlade riksförsäkringsanstalten

år 1932 ett förslag till frivillig försäkring, men i enlighet med

departementschefens uttalande i propositionen nr 174/1933 fann Kungl. Majit

sådan försäkring icke för det dåvarande böra komma till stånd.

Då försäkringsrådet möjligen bland annat åsyftar personer, som fullgöra

medborgerlig förpliktelse enligt brandstadgan, erinras, att riksförsäkringsanstalten

i skrivelse den 24 september 1936 föreslagit att olycksfalls- och

yrkessjukdomsförsäkringslagarna skola omfatta även dessa personer m. ff.

Införande av rätt till olycksfallsersättning för understödstagare enligt

fattigvårdslagen har avstyrkts av i ärendet hörda fattigvårdsdirektörer och

statens inspektör för fattigvård och barnavård, och synas de därvid anförda

skälen vara av den styrka, att ersättningsrättens utsträckande till

sådana understödstagare ej bör ifrågasättas.

Tillräckliga skäl synas ej föreligga att låta rätten till ersättning omfatta

patienter å allmänna sjukvårdsinrättningar. Det av konvalescenter där såsom

ett led i behandlingen utförda arbetet torde utgöras endast av lättare sysslor,

vilka ej medföra någon mera avsevärd olycksfallsrisk.

På grund av vad nu anförts anser sig riksförsäkringsanstalten, så vitt nu

är i fråga, böra i huvudsak i avseende å omfattningen vidhålla sitt förslagav

år 1926 — utom i vad det avsåg skyddshemselever -— nämligen att rätt

till olycksfallsersättning beredes dem, som enligt 71 § fattigvårdslagen och

72 § barnavårdslagen utföra dem å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest

förelagt arbete ävensom å allmänna alkoholistanstalter intagna personer.

Dock vill anstalten föreslå att även personer, intagna å enskild alkoholistanstalt,

som åtnjuter statsbidrag, få åtnjuta samma rätt. Sådan anstalt torde

numera stå i nära samverkan med de allmänna anstalterna. Sålunda förekommer

att å allmän anstalt internerad permitteras för intagning å enskild

anstalt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Majus proposition nr 18.

Beträffande formen för beredande av olycksfallsersättning kunna olika

alternativ tänkas.

a) Ersättningsplikt. Införande av ersättningsplikt på detta område skulle

väl kunna äga rum i de fall, då arbetsgivaren är staten eller landsting eller

större kommun. Beträffande mindre kommuner och enskilda anstalter synes

åter den med ersättningsplikten förenade ekonomiska risken kunna bliva

alltför stor. Kapitalvärdet av en livränta till en helinvalid kan numera uppgå

till 40,000 ä 50,000 kronor, i vissa fall mera. Därtill kommer att, då kommuner

ålagts försäkringsplikt beträffande sin verksamhet i allmänhet, däribland

även beträffande vissa anstalter för yrkesutbildning, det icke synes lämpligt

att beträffande ifrågavarande gren av deras verksamhet stadga direkt ersättningsskyldighet.

b) Frivillig försäkring utan samband med ersättningsplikt. Enär avsikten

är att bereda ifrågavarande personer effektiv hjälp vid olycksfall, som nedsätter

arbetsförmågan, skulle en dylik anordning ej med någon säkerhet leda

till _ målet. Det kan nämligen befaras att i en del fall möjligheten till frivillig

försäkring ej skulle komma att begagnas.

c) Obligatorisk försäkring. Genom införande av sådan försäkring skulle

vissa olägenheter, som äro förbundna med de i det föregående nämnda alternativen,

avhjälpas. Samtliga nu ifrågavarande personer skulle vara tillförsäkrade

en laglig rätt till ersättning, att i enlighet med olycksfallsförsäkringslagens

grunder bestämmas och utgivas av vederbörande försäkringsinrättning.

Beträffande anordnandet av sådan försäkring skulle man kunna

tanka sig, att en särskild författning i ämnet utfärdades, vilken då skulle

innehålla i huvudsak samma bestämmelser som enligt riksförsäkringsanstaltens

. förslag 1926. En annan möjlighet är att i olycksfallsförsäkringslagen

intagas erforderliga föreskrifter, eventuellt på det sätt att Konungen bemyndigas

förordna örn försäkringsplikt liksom i fråga örn elever vid vissa anstalter

för yrkesutbildning. Sistnämnda anordning skulle kunna medföra

viss fördel under förutsättning, att föreskriften i ämnet hölles mera allmän,

sa att Konungen eventuellt skulle kunna förordna örn försäkringspliktens utsträckning

till andra liknande anstalter. En olägenhet med hithörande bestämmelsers

införande i olycksfallsförsäkringslagen vore, att särskilda stadganden

torde erfordras, bland annat beträffande utgivande av ersättningar under den

tid vederbörande är intagen å anstalt samt beträffande beräknande av den

årliga arbetsförtjänsten.

Emot införande av obligatorisk försäkring på området hava emellertid

såväl försäkringsrådet och försäkringsinspektionen som vissa ledamöter i

riksförsäkringsanstalten framfört erinringar. Kungl. Majit har ock avslagit

riksförsäkringsanstaltens förslag i ämnet.

d) Ersättning av statsmedel. Av försäkringsinspektionen har föreslagits,

att olycksfallsersättning i förekommande fall skulle utgivas av statsmedel

icke allenast beträffande statliga anstalter utan även ifråga örn enskilda anstalter,

som åtnjuta statsbidrag. För de sistnämnda innebure detta allenast

en viss höjning av statsbidraget.

Ur statsfinansiell synpunkt vore ett åtagande från statens sida att utgiva

ersättning i ifrågavarande fall säkerligen av ringa betydelse. Till belysning

härav torde få anföras, att hela antalet å allmänna och enskilda alkoholistanstalter

intagna personer torde uppgå till något över 1,000 personer, därav

a statliga anstalter omkring 400. Å arbetsliemmen belöper sig antalet försörjningspliktiga

till omkring 80 ä 90. Därtill komma försörjningspliktiga,

som. ålagts utföra. arbete å fattigvårdsanstalt eller utanför sådan anstalt,

vanligen hos enskild person. Det torde med säkerhet kunna antagas, att

antalet sådana är mycket ringa. I allmänhet torde dylika försörjningsplik
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

tiga överföras till arbetsliemmen. Därest statsverket skulle åtaga sig bestrida

olycksfallsersättningar även för sådana personer, som icke liro intagna å

statliga anstalter, torde kostnaden i allt fall bliva ganska obetydlig, i synnerhet

som kontant ersättning ej torde böra utgå under den tid vederbörande

är intagen å anstalt.

Vissa principiella skäl kunna emellertid anföras mot att statsverket åtager

sig ifrågavarande ersättningsskyldighet i vad den avser personer, som icke

äro intagna å statliga anstalter. Särskilt kan det anses betänkligt, att staten

ikläder sig vissa kostnader för fattigvårdssamhällena, i den män förelagt

arbete utföres av försörjningspliktiga å fattigvårdsanstalt eller hos enskilda,

i sistnämnda fall såvida ej olycksfallsförsäkringslagen är tillämplig.

I detta sammanhang kan erinras, att riksförsäkringanstalten ifråga örn

ersättning för olycksfall m. m. till dem, som fullgöra medborgerlig förpliktelse

enligt brandstadgan, i sitt utlåtande den 24 september 1936 intagit

den ståndpunkten att, då brandväsendet är en kommunernas angelägenhet,

kostnaden för olycksfallsersättning m. m. borde åvila kommunerna. Försäkringsrådet

har emellertid i avgivet utlåtande föreslagit, att ersättning i

dylika fall skall utgå av statsmedel. Aven om riksförsäkringsanstaltens uppfattning

i detta avseende skulle godkännas, synes förhållandet vara annorlunda

i de fall, då personer skadas, som intagits i statsunderstödda anstalter.

Beträffande de fall, då försörjningspliktiga utföra arbete å fattigvårdsanstalt

eller utanför sådan anstalt, borde visserligen kommunerna åläggas

kostnaden, men med hänsyn till det ringa antalet fall och då det här

gäller ett arbetsföreläggande av samma ai*t, som det som föranleder intagande

å arbetshem, synas särskilda bestämmelser för sistnämnda fall ej lämpligen

böra införas.

Därest principiella skäl ej anses lägga hinder i vägen, finner riksförsäkringsanstalten

alltså lösningen av förevarande fråga enklast kunna ske på

det sätt, att statsverket åtager sig utgiva ifrågavarande ersättningar. En

särskild förordning härom torde efter riksdagens hörande böra utfärdas.

Enligt anstaltens mening vore i så fall lämpligt, att denna förordning omfattade

även tvångsarbetare. Med tvångsarbetsanstalterna äro nämligen förenade

vissa statens alkoholistanstalter, och klientelet å dessa bägge slag av

anstalter torde i många fall vara likartat. Såväl tvångsarbetsanstalterna

som alkoholistanstalterna fullfölja enligt modern uppfattning vissa sociala

ändamål, vilket bland annat tagit sig uttryck däri, att bäggedera höra under

socialdepartementet.

Vidare vill riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, örn icke hit också böra

hänföras elever å allmän uppfostringsanstalt. Enligt Kungl. Majis brev den

23 januari 1925 skall fråga örn olycksfallsersättning till den, som enligt

domstols förordnande är intagen å allmän uppfostringsanstalt, på samma

sätt som i fråga om fångar underställas Kungl. Maj:ts prövning. Emellertid

kunna å dylik anstalt även andra lin de nyss nämnda finnas intagna.

I 43 § 4 mom. barnavårdslagen stadgas, att skyddsliemselever över

femton år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

Sistnämnda slag av å uppfostringsanstalt intagna elever

omfattades av riksförsäkringsanstaltens förslag 1926 rörande å arbetshem

m. in. intagna. Enligt 43 tj 5 mom. kunna personer direkt intagas å uppfostringsanstalt.

Med hänsyn till önskvärdheten av att samtliga elever å

uppfostringsanstalter bliva berättigade till ersättning och enär i så fall bestämmelserna

rörande ersättning till fångar ej lämpligen torde kunna tilllämpas,

synas starka skid tala för att ifrågavarande elever hänföras under

de föreskrifter, som äro avsedda att gidia för ersiittning till å arbetshem

m. m. intagna. I detta sammanhang erinras, att i lagen om tvångsuppfost
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

rån, utfärdad den 13 mars 1937, en bestämmelse intagits av innehåll, att

där sådant prövas för elev gagneligt och finnes lämpligen kunna ske, må

styrelsen för uppfostringsanstalt överlämna honom till fostran och utbildning

utom anstalten. Det torde därvid förutsättas, att styrelsen må kunna bereda

gottgörelse åt den, som mottager elev från allmän uppfostringsanstalt.

Dylik gottgörelse, som i regel torde beräknas med hänsyn till att den, som

mottager eleven, kan tillgodogöra sig hans arbetskraft, synes icke hindra

att eleven i allmänhet anses som arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Sedan riksförsäkringsanstaltens förslag 1926 avgavs, har den 14 juni 1929

utfärdats lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Den som är försäkrad

enligt olycksfallsförsäkringslagen är jämväl försäkrad enligt nyssnämnda

lag. Därest rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen införes för

nu ifrågavarande personer, böra de — även om fallen av yrkessjukdomar

bliva sällsynta — jämväl hava rätt till ersättning enligt yrkessjukdomslagen.

I enlighet med vad ovan anförts vill riksförsäkringsanstalten föreslå, att

envar, som enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen utför

honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest förelagt arbete ävensom

envar, som är intagen å allmän uppfostringsanstalt, allmän tvångsarbetsanstalt

eller sådan alkoholistanstalt, som åtnjuter statsunderstöd, skall, örn

han skadas genom olycksfall i arbete eller ådrager sig sådan yrkessjukdom,

som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, vara berättigad

att i anledning härav erhålla ersättning av statsmedel. Ersättningen torde

böra bestämmas av riksförsäkringsanstalten.

I övrigt torde med vissa undantag stadgandena i lagen om försäkring för

olycksfall i arbete och lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i tilllämpliga

delar böra gälla. Sålunda böra bland annat stadgandena rörande

överklagande av riksförsäkringsanstaltens beslut hos försäkringsrådet vinna

tillämpning.

I de yttranden, som i ärendet avgivits, hava de av riksförsäkringsanstalten

sålunda angivna grunderna för anstaltens förslag i ämnet förklarats lämpliga

eller lämnats utan erinran.

Sålunda har socialstyrelsen i sin egenskap av uppsiktsmyndighet över

alkoholistvården framhållit, att anstaltsvård för alkoholister med fog kunde

anses vara en vårdform, som ankomme på statsverket. De av staten härför

anlitade organen vore visserligen endast i en del fall statliga anstalter, men

även för de s. k. erkända och de enskilda anstalterna gällde, att driftskostnaderna

åvilade staten, och kostnaderna för dessa anstalters anordnande

hade också till stor del, i vissa fall helt och hållet, utgått av statsmedel.

Vidare kunde erinras, att samtliga alkoholistanstalter stöde under tillsyn

av en statlig uppsiktsmyndighet samt att en mycket livlig kommunikation

ägde rum mellan de olika slagen av anstalter i form av dels överflyttning

mellan allmänna anstalter inbördes och dels permissioner från allmänna

anstalter till enskilda sådana. Riksförsäkringsanstaltens antagande, att den

föreslagna nyordningen från statsfinansiell synpunkt skulle bliva av ringa

betydelse, vore riktigt, åtminstone i vad det avsåge alkoholistanstalterna.

Under åren 1935 och 1936 hade nämligen å dessa anstalter förekommit

endast ett eller möjligen två fall av sådan skada genom olycksfall, att ersättning

av statsmedel skulle ha ifrågakommit, därest det remitterade förslaget

gällt. Socialstyrelsen ansåge sig sålunda utan tvekan kunna tillstyrka

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18. 25

förslaget. På de i utredningen anförda skälen borde samma regler gälla för

tvångsarbetare som för intagna å alkoliolistanstalter.

Departementschefen.

Örn man bortser från dem, som för vinnande av yrkesutbildning utföra

arbete, omfattar den sociala olycksfallsförsäkringen endast dem, som mot

avlöning användas till arbete för annans räkning. Denna huvudregel Ilar

ansetts innebära, att ett fritt avtal skall lia träffats rörande arbetets utförande.

Därest således en försumlig försörjare, under det lian på grund av föreläggande

enligt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen utför honom

å fattigvårdsanstalt ålagt arbete, genom olycksfall får sin arbetsförmåga

minskad eller ljuter döden, utgår icke ersättning till honom eller hans

efterlevande. Avsikten med ett dylikt föreläggande är icke, eller åtminstone

icke i främsta rummet, att genom arbetet utfå ersättning för fattigvård, som

lämnats den försörjningspliktiges hustru eller barn, ävensom för kost- och

logi åt honom själv under vistelsen å anstalten, utan att förmå den försörj - ningspliktige att för framtiden fullgöra sina skyldigheter mot de anhöriga.

Detta syfte blir emellertid förfelat i motsvarande mån som den försörjningspliktiges

arbetsförmåga går förlorad genom olycksfall i det honom anvisade

arbetet. Det torde därför redan ur det allmännas synpunkt framstå såsom

önskvärt, att i dylikt fall ersättning berndes den skadade eller hans efterlevande.

Härtill kommer att, då ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete eljest regelmässigt utgår, det måste kännas särskilt bittert för den

enskilde att rätt till sådan ersättning icke förefinnes i fall då arbetet varit

honom ålagt såsom ett tvång. Huruvida en försumlig försörjare, som annorstädes

än å fattigvårdsanstalt fullgör honom anvisat arbete, skall anses inbegripen

under olycksfallsförsäkringslagen synes tveksamt och måhända

beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Därest lagen icke är

tillämplig, göra sig samma önskemål gällande som de jag nyss angivit i

fråga örn de å fattigvårdsanstalter intagna försörjningspliktiga.

Detsamma torde även gälla beträffande å allmänna uppfostrings-, tvångsarbete-

och alkoholistanstalter tvångsvis intagna. Också här är syftet med

frihetsberövandet, åtminstone till väsentlig del, att under en lagligen fixerad,

relativt kort tidsperiod söka av den omhändertagne göra en samhällsduglig

medborgare. Föga överensstämmer det härmed, örn åt den omhändertagne,

sedan han som en direkt följd av det honom under behandlingen ålagda

arbetet blivit för framtiden mer eller mindre arbetsoförmögen, överlåtes att

efter utskrivningen söka reda sig helt på egen hand. I ett dylikt betraktelsesätt

har man säkerligen att finna grunden till Kungl. Maj:ts beslut den

23 januari 1925, vari bland annat bestämts, att där flaga uppkomme örn

ersättning för skada i anledning av olycksfall, vilket drabbar någon, som

undergår tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen å allmän

uppfostringsanstalt, dylikt ärende skall underställas Kungl. Maj:ts provning
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 18.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan förekomma tvångsinternering

genom att frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt. Därmed underkastar

han sig i stort sett samma tvång att tvärstanna och utföra arbete å

anstalten, som åvilar övriga där intagna. Den omständigheten, att själva

intagningen skett frivilligt, bör ej medföra, att alkoholisten i nu förevarande

hänseende blir sämre ställd, än örn vederbörande myndighet nödgats tillgripa

tvångsmedel för hans omhändertagande. Huruvida och i vad mån samma

synpunkt bör anläggas i fråga örn å enskilda alkoholistanstalter intagna,

vilka icke kunna tvingas att där kvarstanna, synes nära sammanhänga med

spörsmålet örn formen för beredande av olycksfallsersättning i samtliga nu

behandlade fall. Redan här vill jag emellertid framhålla, att även den, som

frivilligt söker vård å en enskild alkoholistanstalt och sålunda besparar det

allmänna omsorgen örn sin person, såvitt möjligt icke bör därigenom lida

någon rättsförlust.

De skäl, som förut anförts för att ersättning bör utgå, då någon skadats

genom olycksfall i honom tvångsvis ålagt arbete, kunna icke åberopas som

stöd för införande av rätt till motsvarande ersättning åt understödstagare

enligt fattigvårdslagen och konvalescenter å sjukvårdsinrättningar. Här föreligger

nämligen intet tvång att kvarstanna å anstalten, och arbetsskyldiglieten

har, i den mån den förefinnes och kan utkrävas, ett helt annat syfte

än i tidigare av mig omnämnda fall. Med hänsyn härtill och då under den

senare behandlingen av detta ärende icke från något håll uttalats önskemål

örn införande av en dylik rätt, finner jag icke anledning att i detta sammanhang

närmare beröra denna fråga.

Sedan den sociala olycksfallsförsäkringen år 1929 genom särskild lagstiftning

utvidgats till att omfatta jämväl försäkring för vissa yrkessjukdomar,

torde den ersättning, varom nu är fråga, böra utgå även i anledning av

sådan sjukdom.

Enligt rådande rättsuppfattning bör ersättning för olycksfall i arbete bekostas

av den, för vilkens räkning arbetet bedrivits. En konsekvent tillämpning

av denna regel skulle leda till, att den nu ifrågasatta ersättningen

skulle bekostas i vissa fall av staten men eljest av landsting, kommun eller

annan, för vilkens räkning arbetet kan anses ha blivit utfört. Då emellertid

det arbete, varom här är fråga, icke bedrives i vinstsyfte utan har en utpräglat

social karaktär, finner jag det fullt berättigat att, såsom jämväl i

ärendet enhälligt förordats, staten åtager sig ersättningens fullgörande i

samtliga dessa fall. Med hänsyn till det nu anförda vill jag också tillstyrka,

att ett dylikt statens åtagande utsträckes till att omfatta jämväl de å statsunderstödda

enskilda alkoholistanstalter intagna. Dessa anstalter drivas

icke i vinstsyfte, och kostnaderna för verksamheten bestridas väsentligen

med bidrag av statsmedel. Beträffande övriga enskilda alkoholistanstalter förefinnes

däremot ingen garanti för att avgifterna icke bestämmas med hänsyn

till påräknad vinst, och staten torde därför sakna anledning att i nu ifrågasatt

form ekonomiskt stödja deras verksamhet.

T likhet med vad som gäller enligt kungörelsen den 30 november 1917

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proj)osition nr 18.

angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen

å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, samt

förordningen den 18 jani 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen tinder militärtjänstgöring, torde riksförsäkringsanstalten böra pröva

frågor örn ersättning i nu avsedda fall. Lämpligt synes då även vara, att

författningen i ämnet så nära som möjligt överensstämmer med olycksfallsocli

yrkessjukdomsförsäkringslagarna.

Såsom framgår av det anförda, delar jag i allt väsentligt den uppfattning,

som kommit till uttryck i riksförsäkringsanstaltens nu förevarande författningsförslag.

Jag bar därför låtit med ledning av förslaget oell däröver avgivna

yttranden inom socialdepartementet utarbeta förslag till författning i

ämnet. Jag övergår nu till en närmare redogörelse för departementsförslaget.

Förslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

För riksförsäkringsanstaltens motivering till sitt förslag, i vad avser dem

som skola erhålla rätt till ersättning, bär redogörelse tidigare lämnats. Anstalten

har vidare beträffande 1 § i sitt förslag anfört följande.

Enligt den praxis, som utbildat sig vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,

anses i regel såsom olycksfall i arbete sådana olycksfall, som

drabba arbetaren inom arbetsområdet, även då han icke är sysselsatt med

sitt egentliga arbete. I vissa fall, såsom i fråga örn tjänare i hushåll, anses

bostad hos arbetsgivaren höra till arbetsplatsen, och olycksfall, som inträffa

i bostaden, bliva förty ofta att betrakta såsom olycksfall i arbete. Yid förläggning

utom hemorten av vissa arbetare, t. ex. i de under statens arbetslöshetskommissions

överinseende stående arbetslägren för ungdom, betraktas

i allmänhet olycksfall, som på grund av vederbörande arbetares förläggning

drabbar honom, såsom olycksfall i arbete. Enligt förordningen den 18 juni

1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

skall militärtjänstgöring anses vara för handen under den tid, då

den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla

sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller annan

färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd på färd

till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av och stått i

omedelbart samband med tjänstgöringen.

I analogi med nyss anförda praxis och författningsbestämmelse torde

man böra anse att den, som på grund av föreläggande är intagen å arbetshem,

alkoholistanstalt etc., bör vara berättigad till ersättning vid olycksfall

under tid då han nödgas uppehålla sig inom anstaltens område, och detta

även å t. ex. helgdag eller annan dag, då han tillfälligtvis ej är sysselsatt

med arbete. Undantag kunna givetvis förekomma i vissa fall, då den skadade

genom viss verksamhet för sitt eget nöje eller i sitt eget särskilda intresse

framkallat olycksfallet. Vidare torde det ligga i sakens natur att ersättning

bör utgå för olycksfall, som drabbar en person under färd, vilken han enligt

föreläggande av vederbörande myndighet företager i och för intagning i anstalt,

elior då han genom polismyndighets försorg inställes å anstalt.

Skulle i något fall komma att inträffa, att, ehuru enligt den ifrågasatta

författningen olycksfall i arbete befinnes ej vara för handen, omständigheterna

dock äro sådana, att ersättning anses böra utgivas av statsmedel,

hira siirskilda åtgärder därför det oaktat böra stå öppna för Kungl. Majit.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

I yttrandena Ilar socialstyrelsen gent emot den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna beteckningen »alkoholistanstalt, vilken åtnjuter statsunderstöd»

erinrat, att densamma icke vore en fullt tillfredsställande sammanfattning

av statliga och statsunderstödda alkoholistanstalter. En mera adekvat beteckning

vore »allmän eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt». Vidare

lämnade bestämningen »är intagen å — — — alkoholistanstalt» rum för

tvekan i vad avsåge försökspermitterade, andra permitterade och övriga

frånvarande från sådan anstalt. Tre olika alternativ till tolkning kunde

ifrågakomma, nämligen att en person vore »intagen» 1) endast så länge hail

befunne sig inom anstaltens område, 2) när han befunne sig inom anstaltens

område samt under lovlig resa från anstalten till plats för permission, sjukhusvård

o. d. (däremot icke under återresa till anstalten) samt 3) från den

stund lian blivit intagen å anstalten till dess han formligen utskrivits. Av

dessa alternativ torde det andra vara det från vårdsynpunkt lämpligaste.

Vilken tolkning som än upptoges, torde det vara erforderligt, att riksförsäkringsanstalten

erhölle auktoritativ anvisning härom för sin prövning av

ifrågavarande ersättningsfall, vilket lämpligen syntes kunna ske i propositionen

till riksdagen.

Försäteringsrådet har yttrat följande.

Av vad riksförsäkringsanstalten anfört i sin motivering synes framgå, att

anstalten tänkt sig, att uttrycket »i arbete» i de föreslagna författningarna

med avseende å räckvidden närmast skulle få en innebörd, motsvarande

militärtjänstgöring i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Då begreppet

»militärtjänstgöring« har större räckvidd än olycksfallsförsäkringslagens begrepp

»i arbete», skulle »i arbete» få tolkas på annat sätt i de föreslagna

författningarna än i olycksfallsförsäkringslagen, vilket icke torde vara lämpligt.

Ersättning för olycksfall bör enligt rådets mening utgå, då detsamma

inträffat i anstalt eller å den plats, där arbetsskyldigheten eljest fullgöres,

samt på väg till eller från anstalten eller platsen, försåvitt olycksfallet icke

inträffat under sådana omständigheter, att ersättningsrätt skäligen bör vara

utesluten. »I arbete» bör därför i båda författningsförslagen utgå och i 1 §

av förslagen eller i särskild paragraf ersättas med en mening av nämnda

innebörd. Ersättning skulle sålunda i allmänhet icke utgå, då olycksfallet

härleder sig av handlande i eget intresse. — Med nyssnämnda ändring torde

stadgandet i sista stycket av 1 § i förslagen bliva överflödigt.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har föreslagit, att för

vinnande av en noggrannare precisering av förordningens tillämpningsområde

och till undvikande av tveksamhet i fråga örn rätt till ersättning för olycksfall,

som drabbade intagen på resa eller under kortare permission för anskaffning

av arbete, i 1 § måtte i en ny andra punkt stadgas, att ersättning

borde utgå, där den intagne utförde arbete för anstaltens räkning eller eljest

vistades å anstalten eller befunne sig på resa till eller från anstalten, där

resan vore honom förelagd eller företagits med anstaltens medgivande.

Styrelsen för alkoholistanstalten Västkusthemmet har ansett önskvärt, att

föreskrifter gåves rörande olycksfall i arbete eller yrkessjukdom, som ådragits

då å alkoholistanstalt intagen åtnjöte försökspermission enligt 41 § alkoholist
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

lagen. En försökspermitterad borde i görligaste mån beredas arbete utom

anstalten, antingen för egen räkning eller bos annan, vadan anstalten gent

emot honom icke intoge samma ställning i arbetsbänseende under försökspermissionen

som under den övriga intagningstiden.

Styrelsen för alkoholistanstalten Hagbyhemmet bar ansett det böra beträffande

de å alkoholistanstalt intagna klart utsägas, att ersättningen icke avsåge

olyckor under permission och försökspermission, då vederbörande befunne

sig utom anstaltspersonalens övervakning, eller under resor från och till

anstalten i anledning av permissionen.

Departementschefen.

Hedan i den allmänna motiveringen bar jag angivit, vilka personer enligt

min mening böra omfattas av rätten till ersättning. Yad jag härutinnan

förordat överensstämmer med riksförsäkringsanstaltens förslag, dock att jämväl

medtagits försörjningspliktig, som jämlikt 76 § fattigvårdslagen eller

72 § barnavårdslagen å kronohäkte förrättar honom ådömt tvångsarbete.

Vidare har jag ansett sagda förslag böra jämkas med hänsyn därtill, att ett

arbetshem är en fattigvårdsanstalt samt att en av staten inrättad alkoholistanstalt

icke kan sägas åtnjuta statsunderstöd.

En å anstalt intagen kan i vissa fall erhålla tillstånd att vistas utom anstalten.

Sålunda kan styrelsen för allmän uppfostringsanstalt överlämna

elev till fostran och utbildning utom anstalten eller utskriva honom på prov,

och styrelsen för allmän alkoholistanstalt äger bevilja i anstalten intagen

försökspermission. Därest den intagne under dylik vistelse utom anstalten

utför arbete för annans räkning, torde han i regel vara att anse såsom

arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen och således härutinnan icke sämre

ställd, än örn han blivit slutligt utskriven från anstalten. Vid sådant förhållande

synes den nu ifrågasatta ersättningen böra utgå endast då olycksfall

eller yrkessjukdom drabbat en å anstalt intagen under hans vistelse å

anstalten. Härutinnan har ett förtydligande av riksförsäkringsanstaltens

förslag befunnits erforderligt.

Såsom förutsättning för att ersättning i anledning av skada till följd av

olycksfall skall utgå har i sagda förslag angivits, att olycksfallet drabbat

någon i arbete. Av motiveringen till förslaget framgår, att uttrycket »i

arbete» avsetts skola i tillämpningen erhålla en mycket vid innebörd. Därjämte

skall enligt 1 § andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag, örn

skäl föreligger till utgivande av ersättning i anledning av olycksfall, som ej

avses i första stycket, Konungen äga besluta örn sådan ersättning. Med

hänsyn till de av försäkringsrådet gjorda erinringarna emot utformningen

av dessa bestämmelser har i departementsförslaget som huvudregel i stället

stadgats, att ersättning alltid skall utgå där vederbörande under vistelsen å

anstalten skadas till följd av olycksfall. Hit torde även kunna hänföras örn

någon råkar ut för ett olycksfall under det han i ett påbjudet eller eljest

lovligt ärende tillfälligtvis uppehåller sig utom anstaltens område. Vid behandlingen

av 7 § departementsförslaget skall jag redogöra för de undantag

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

från nyssnämnda huvudregel, vilka ansetts erforderliga. Då regeln i fråga

icke kan tillämpas å den, som annorstädes än å fattigvårdsanstalt fullgör

honom jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat arbete,

har i departementsförslaget angivits, att beträffande sådan arbetsskyldig rätt

till ersättning föreligger, om han å arbetsstället skadas till följd av olycksfall.

Aven för rätt till yrkessjukdomsersättning förutsattes enligt departementsförslagets

ordalydelse allenast, att vederbörande ådragit sig sjukdomen under

vistelsen å anstalten eller arbetsstället. Av själva begreppet yrkessjukdom

följer emellertid, att ingen kan ådraga sig sådan sjukdom annorledes än vid

utförande av arbete.

Med olycksfall, som drabbar någon under vistelse å anstalt eller arbetsställe,

har i andra stycket i departementsförslaget likställts olycksfall vid

färd till eller från anstalten eller arbetsstället, där färden föranledes av och

står i omedelbart samband med intagningen eller arbetsanvisningen. Stadgandet

härom överensstämmer nära med motsvarande stadgande i 1 § olycksfallsförsäkringslagen

och 2 § 2 mom. förordningen örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Tredje stycket i departementsförslaget motsvarar, med någon jämkning i

ordalagen, första stycket andra och tredje punkterna i riksförsäkringsanstaltens

förslag. Emellertid har tillika uppmärksammats, att jämlikt 6 och 7 §§

olycksfallsförsäkringslagen beslutanderätten i vissa ersättningsfrågor tillkommer

försäkringsrådet.

2 §•

Som motivering till denna § i sitt förslag har riksförsäkrinysanstalten anfört

följande.

Givet torde vara, att sjukpenning och livränta ej böra utgivas till skadad

person under den tid han efter olycksfallet fortfarande vistas inom anstalt,

som nu är ifråga. Det synes ej heller skäligt att, örn han av anledning,

som i 1 § nämnts, åter intages å fattigvårdsanstalt eller arbetshem eller intages

å allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller alkoholistanstalt,

sjukpenning eller livränta av statsmedel skall utgå till honom, ej heller örn

han undergår frihetsstraff eller hålles häktad. Då det här ej sällan gäller

asociala individer, som gång på gång intagas å till exempel tvångsarbetsanstalter

och alkoholistanstalter eller ådömas frihetsstraff, torde en dylik inskränkning

vara befogad.

Däremot synes en bestämmelse böra införas, som inrymmer möjlighet för

riksförsäkringsanstalten att låta livränta eller del därav utgå till anhöriga,

som i händelse av den skadades död varit berättigade till livränta. Detta

synes påkallat exempelvis, när sådana anhöriga åtnjutit underhåll av dylik

livränta under tid, då livräntetagaren ej varit intagen å anstalt etc.

Det kunde ifrågasättas, att livränta till efterlevande skulle utgivas först

från den tidpunkt, då den omkomne, örn han levat, skulle blivit utskriven

från eller eljest i vederbörlig ordning lämnat anstalt, där han var intagen.

Enär denna tidpunkt, till exempel i fråga örn å alkoholistanstalter intagna,

ofta ej kan i förväg bestämmas, och intagningen på anstalt för övrigt i regel

endast avser en relativt kort tid, synes skäligt att olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser följas och livränta sålunda utgives från dödsfallet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 18.

I yttrandena Ilar framhållits följande.

För säkring srådet har påpekat, att i riksförsäkringsanstaltens förslag beteckningen

»den skadade» använts både på den, som skadats till följd av

olycksfall, och på den, som ådragit sig yrkessjukdom. Därför syntes i tydlighetens

intresse ingressen till 2 § böra erhålla exempelvis följande lydelse:

»Den, som under i 1 § angivna tid skadats till följd av olycksfall eller

ådragit sig yrkessjukdom (den skadade)---». — Av lydelsen utav första

stycket framginge icke fullt klart vem »vederbörande» vore i sådant fall, då

person, vilken efter föreläggande av fattigvårdsstyrelse intagits å arbetshem

och där drabbats av skada samt sedan vistades i hemkommunen eller å

fattigvårdsanstalt, i hemkommunen eller å anstalten komme i behov av läkarvård

på grund av skadan. Förtydligande härutinnan kunde lämpligen ske i

samband med de närmare föreskrifter, som enligt 9 § skulle komma att utfärdas.

— Bestämmelsen i 2 § andra stycket borde gälla även då den skadade

vore intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare eller vårdanstalt

för förminskat tillräkneliga förbrytare.

Jämväl fångvårdsstyrelsen har gjort en erinran i sist angivna hänseende

samt har därvid tillika påpekat, att den 18 juni 1937 utfärdats lag om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt, avsedd att ersätta hittills gällande,

den 22 april 1927 utfärdade lagar om förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare. När lagen den 18 juni

1937 trädde i kraft, vilket skulle ske den dag Konungen förordnade, borde

den av styrelsen förordade bestämmelsen i 2 § andra stycket nu förevarande

författningsförslag i stället avse den, som vore intagen i säkerhetsanstalt.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har framhållit, att en å

allmän uppfostringsanstalt intagen elev kunde tills vidare eller för viss tid

överlämnas till enskild vård och tillsyn eller anställas i tjänst eller yrke.

Det borde tagas under övervägande, huruvida icke ett förtydligande av förslaget

borde ske i så måtto, att hinder icke mötte för att elev tillerkänd

livränta finge utgå under den tid eleven vistades utom anstalten utan att

vara därifrån definitivt utskriven.

Även styrelsen för alkoholistanstalten Västkusthemmet har ansett det böra

av författningen i ämnet tydligt framgå, huruvida indragningen av livräntan

skulle avse endast den tid, då den skadade vistades å anstalten, eller även

den tid, då han såsom försöksperinitterad vistades utom anstalten men alltjämt

kvarstode såsom intagen. Vidare kunde ifrågasättas, örn icke ersättning

borde kunna indragas jämväl utan samband med anstaltsvistelse, därest

den skadade vore hemfallen å alkoholmissbruk och som följd därav använde

ersättningen på ett olämpligt sätt.

Departementschefen.

I anledning av försäkringsrådets påpekande har beteckningen »den skadade»

i departementsförslaget ersatts med »den skadade eller sjuke».

Att ersättning i form av sjukpenning eller livränta icke bör utgå för tid,

varunder den skadade eller sjuke av anledning, som i 1 § sägs, vistas å an
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr IS.

stalt eller häkte oell därstädes erhåller full försörjning, bör uppenbarligen

gälla såsom allmän regel. Detsamma bör vara fallet, då den skadade eller

sjuke undergår frihetsstraff, hålles häktad eller är intagen å vårdanstalt för

förminskat tillräkneliga förbrytare, interneringsanstalt för återfallsförbrytare

eller säkerlietsanstalt. Enär förstnämnda båda slag av anstalter komma att

upphöra då lagen örn förvaring och internering i säkerlietsanstalt enligt

Konungens förordnande träder i kraft, har i departementsförslagets författningstext

föreskrivits, att sjukpenning eller livränta icke skall utgivas till

den skadade eller sjuke för tid, varunder han är intagen å säkerlietsanstalt,

varjämte i en särskild övergångsbestämmelse stadgats, att vad i förordningen

sägs örn säkerhetsanstalt skall, intill dess lagen örn förvaring och internering

i säkerhetsanstalt trätt i kraft, avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga

förbrytare och interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Av departementsförslaget

torde tydligt framgå, att ersättningen skall utgå för tid, varunder

elev å uppfostringsanstalt är överlämnad till fostran och utbildning utom

anstalten eller är utskriven på prov, ävensom för tid, varunder å alkoholistanstalt

intagen åtnjuter permission. Vidare må framhållas, att den, som enligt

någon av lagarna örn förvaring och internering å säkerhetsanstalt, om förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare

utskrivits på prov, icke längre är att anse såsom intagen å vederbörande

anstalt. Det i ett av yttrandena framförda förslaget, att ersättning måtte

indragas, därest den skadade vore hemfallen åt alkoholmissbruk och som

följd därav använde ersättningen på olämpligt sätt, har jag icke ansett mig

böra biträda. Samhällets reaktion i ett dylikt fall torde i stället böra vara

att, där rättelse icke vinnes och förutsättningar för en dylik åtgärd i övrigt

äro för handen, föranstalta örn vederbörandes intagande å alkoholistanstalt,

därvid enligt departementsförslaget ersättningen upphör att utgå.

Då jag icke har något att erinra mot riksförsäkringsanstaltens av billighetsskäl

förestavade förslag till undantag från nyss behandlade regel örn indragning

av livränta, upptar departementsförslaget i tredje stycket en dylik

undantagsbestämmelse.

3 §■

Riks försäkringsanstalten har beträffande 3 § i sitt förslag anfört följande.

Den skadades årliga arbetsförtjänst torde som regel böra bestämmas till

belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under året närmast

före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med samma arbetsförmåga

som den skadade i det yrke han hade vid intagandet i anstalten

eller påbörjandet av honom förelagt arbete, eller örn den skadade då icke

hade visst yrke, med hänsyn till avlöningen under sagda år för en med den

skadade jämförlig arbetare i allmänhet i den ort inom landet, där han senast

arbetat eller haft sin verksamhet, eller örn någon sådan ort icke kan

påvisas, i den ort, där olycksfallet inträffat eller sjukdomen yppats. Emellertid

torde i övrigt stadgandena i 9 § olycksfallsförsäkringslagen i tillämpliga

delar böra iakttagas. Sålunda böra till exempel i fråga örn minderårig

bestämmelserna örn skäliglietsprövning principiellt komma till användning.

Beträffande en person, som skadat sig kort tid efter intagandet i anstalt

och under en del av året före olycksfallet haft arbete hos arbetsgivare, bör

givetvis hänsyn tagas till hans arbetsförtjänst under sådan tid.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 18.

Beträffande ersättningens storlek torde den avvikelse från olycksfallsförsäkringslagen

böra gälla att ersättningen icke får vara större än den, som

utgår till värnpliktiga i allmänhet. På grund härav torde den årliga arbetsförtjänst,

efter vilken ersättningen beräknas, böra i enlighet med bestämmelsen

i 8 § b) av 1927 års militärersättningsförordning maximeras till

1,764 kronor.

I de avgivna yttrandena har förslaget i denna del givit anledning till

följande erinringar.

Försäkringsrådet har funnit den för yrkesarbetare föreslagna specialregeln

kunna leda till för den skadade obefogat förmånligt resultat med hänsyn

till, bland annat, att i förslaget avsedda personer före intagandet å anstalt

eller arbetsföreläggandets realiserande på annat sätt i allmänhet stått

på en lägre arbetsförtjänstnivå än övriga personer i samma yrke. Beträffande

skadad, som vid nämnda tidpunkt icke haft något yrke och för vilken

icke kunde påvisas ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet,

hade riksförsäkringsanstalten föreslagit, att arbetsförtjänsten skulle bestämmas

med hänsyn till avlöningen i den ort, där olycksfallet inträffat eller

sjukdomen yppats. Då anstalterna ofta vore belägna i städer eller samhällen

med högre arbetsförtjänster än övriga delar av landet, skulle sådana

personer på grund av denna regel kunna komma att få högre ersättningar

än personer, för vilka en bestämd verksamhetsort kunde påvisas, vilket torde

vara oriktigt, allrahelst som denna bestämmelse torde komma att tillämpas

på asociala personer, som icke ägde stadig hemvist och sällan utförde något

arbete. Mot nu anförda olägenheter funnes visserligen ett korrektiv i

bestämmelsen, att den årliga arbetsförtjänsten, i den mån densamma överstege

1,764 kronor, icke skulle tagas i beräkning. Detta vore emellertid

icke tillräckligt. Försäkringsrådet, som ansåge 9 § olycksfallsförsäkringslagen

giva möjlighet till individuellt bedömande med hänsyntagande till nu

berörda synpunkter, har därför föreslagit, att första stycket i 3 § riksförsäkringsanstaltens

förslag finge utgå.

Styrelsen för alkoholistanstalten Västkusthemmet har framhållit, att det i

vissa fall torde ställa sig svårt att enligt de föreslagna reglerna bestämma

ersättningsbeloppet, enär många intagna hörde till de vagabonderande alkoholisterna,

vilka kanske under en följd av år icke brytt sig örn att arbeta,

även örn tillfälle givits.

Departementschefen.

I enlighet med vad försäkringsrådet förordat saknar departementsförslaget

motsvarighet till 3 § första stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag.

Detta har föranlett viss omformulering av den från andra stycket av samma

paragraf hämtade maximeringsbestämmelsen.

4 §•

Som motivering till 4 § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten framhållit,

att från den ifrågasatta ersättningen borde avdragas understöd, som

eljest utginge av statsmedel på grund av olycksfall, samt att härvid bestäm
Uihang

till riksdagens protokoll 11)38. 1 sami. Nr 18. 2542 37 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Majis proposition nr 18.

melserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde erhålla motsvarande tilllämpning.

Förevarande paragraf i riksförsäkringsanstaltens förslag har i de avgivna

yttrandena lämnats utan erinran.

Departementschefen.

4 § i departementsförslaget är, med vissa i huvudsak formella jämkningar,

avfattad i överensstämmelse med vad riksförsäkringsanstalten föreslagit.

5 och 6 §§.

Riksförsäkringsanstalten har i motiven till sitt förslag beträffande 5 och 6

§§ anfört följande.

Stadgandet i 20 § olycksfallsförsäkringslagen rörande underrättelse örn

olycksfallet till arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet,

kan här ej direkt tillämpas. Emellertid synes en motsvarande bestämmelse

örn skyldighet att underrätta föreståndare för anstalt eller, beträffande den,

som förelagts arbete utom anstalt, fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd

om inträffat olycksfall, respektive yrkessjukdom, kunna vara lämplig, så att den

skadade i varje fall erhåller erforderlig vård. Ej minst synes detta vara av

betydelse i fråga örn yrkessjukdom.

Anmälan örn olycksfall bör göras till riksförsäkringsanstalten av föreståndare

för anstalt eller beträffande den, som förrättar honom ålagt arbete

utanför anstalt, av vederbörande fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd.

Närmare bestämmelser i ämnet böra meddelas av Kungl. Majit.

I yttrandena har ingen erinran framförts mot dessa paragrafer i riksförsäkringsanstaltens

förslag.

Departementschefen.

Vid den inom departementet verkställda granskningen hava i nu förevarande

paragrafer vissa jämkningar av väsentligen formell natur blivit vidtagna.

7 §•

Riksförsäkringsanstalten har erinrat, att enligt 25 § olycksfallsförsäkringslagen

ersättning i vissa fall kan skäligen nedsättas. Därutöver syntes på

grund av de särskilda förhållanden, varom här vore fråga, möjlighet böra

lämnas riksförsäkringsanstalten att, då olycksfall föranletts av att den skadade

begått brottslig handling eller åsidosatt gällande föreskrifter till ordningens

upprätthållande, icke blott nedsätta sjukpenning eller livränta utan

även bestämma, att ersättning ej alls skulle utgå till den skadade.

I yttrandena har allenast försäkringsrådet förordat viss ändring i 7 §

riksförsäkringsanstaltens förslag, nämligen att orden »bestämmelse meddelas»

måtte ersättas med »beslutas».

Departementschefen.

Till skillnad från riksförsäkringsanstaltens förslag men i överensstämmelse

med vad försäkringsrådet härutinnan förordat har i 1 § departementsförslaget

icke såsom förutsättning för rätt till ersättning för skada i anledning av olycks
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 18.

fall angivits, att olycksfallet inträffat i arbete. Emellertid bör icke en å

anstalt intagen tillerkännas rätt till ersättning för varje skada, som han

genom olycksfall ådrager sig under vistelsen å anstalten. Såsom riksförsäkringsanstalten

framhållit, gäller detta särskilt, då den skadade genom viss

verksamhet för sitt eget nöje eller i sitt eget särskilda intresse framkallat

olycksfallet. Uppenbarligen med hänsyftning på dylika omständigheter har

också försäkringsrådet vid behandlingen av 1 § i riksförsäkringsanstaltens

förslag — jämte det rådet ansett uttrycket »i arbete» icke böra begagnas —

förordat en bestämmelse därom, att ersättning skulle utgå endast försåvitt

olycksfallet icke inträffat under sådana omständigheter, att ersättningsrätt

skäligen borde vara utesluten. En bestämmelse av i huvudsak denna innebörd

har införts i 7 § departementsförslaget. Såtillvida skiljer sig emellertid

nämnda bestämmelse i sakligt hänseende från den av försäkringsrådet

förordade, att även skälig nedsättning av ersättningen kan ifrågakomma samt

att bestämmelsen endast gäller ersättning till den skadade själv, icke ersättning

till efterlevande i händelse olycksfallet medfört den skadades död.

Anledning torde nämligen knappast förefinnas att meddela strängare bestämmelser

för nu avsedda fall än för dem, vilka i övrigt behandlas i denna

paragraf.

8 §''

Därest någon annorstädes än å fattigvårdsanstalt, exempelvis hos enskild

arbetsgivare, fullgör honom jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen

anvisat arbete, torde, såsom jag i den allmänna motiveringen

framhållit, möjlighet kunna föreligga för att han är att anse såsom arbetare

enligt olycksfallsförsäkringslagen. I sådant fall bör han givetvis icke utöver

ersättning enligt sagda lag eller yrkessjukdomsförsäkringslagen erhålla ersättning

jämväl enligt den nu föreslagna förordningen.

, 9§''

Denna paragraf i departementsförslaget, vilken saknar motsvarighet i riksförsäkringsanstaltens

förslag, är föranledd av ett påpekande av försäkringsrådet,

att författningen borde innehålla ett stadgande, motsvarande 8 § andra

stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Rubriken.

För vinnande av möjligast korta och enkla rubricering har den ifrågasatta

författningen betecknats »Förordning örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.».

Övergångsbestämmelserna.

Vid tidigare lagstiftning rörande ersättning för olycksfallsskada eller yrkessjukdom

ha — örn man bortser från förordningen den 1 juni 1923 angående

ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats

av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig — städse meddelats

sådana bestämmelser, att ny författning icke blivit tillämplig i fråga örn

olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före författningens ikraft
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

trädande. Även riJcsförsäkringsanstaltens förslag upptar ett dylikt stadgande,

men anstalten har av billighetsskäl tillika föreslagit, att Konungen skulle

för särskilt fall äga medgiva ersättning i anledning av äldre olycksfallsskada

eller yrkessjukdom. Riksförsäkringsan stalten har erinrat, att då genom lagen

den 14 juni 1933, nr 349, vilken trädde i kraft den 1 januari 1934, elever

vid anstalter för yrkesutbildning kunde förklaras vara att anse såsom arbetare

enligt olycksfallsförsäkringslagen, Kungl. Majit i samband därmed

erhöll bemyndigande att tillerkänna elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning

ersättning för skada till följd av olycksfall, som drabbat eleven före

den 1 januari 1934. Jag hänvisar härutinnan till propositionen nr 175 vid

1933 års riksdag och till riksdagens skrivelse samma år nr 308.

Riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del har i yttrandena lämnats

utan erinran.

Departementschefen.

Det har synts mig lämpligt, att den nu föreslagna förordningen träder i

kraft den 1 juli 1938. Såsom regel torde böra gälla, att förordningen ej

skall äga tillämpning i fråga örn olycksfall som inträffat eller sjukdom som

yppats före nämnda dag. Billigheten talar emellertid för att åt Kungl.

Majit beredes möjlighet att besluta örn undantag från denna regel. Detta synes

dock — i likhet med vad som förutsattes, då Kungl. Majit erhöll ett motsvarande

bemyndigande i fråga örn elever vid statliga anstalter för yrkesutbildning

— böra ske endast där icke alltför lång tid förflutit från det

olycksfallet inträffat eller sjukdomen yppats.

I enlighet med vad jag tidigare anfört har i en särskild övergångsbestämmelse

stadgats, att vad i förordningen sägs örn säkerhetsanstalt skall,

intill dess lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt trätt i kraft,

avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt

för återfallsförbrytare.

Fångar m. fl.

Gällande bestämmelser.

Enligt 2 § lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete

och fängelsestraff skall den, som undergår straffarbete, hållas till arbete,

som av vederbörande fångvårdsmyndighet för honom bestämmes. Där så

lämpligen kan ske, skall arbetet vara av beskaffenhet att bereda fången tillfälle

till förkovran i hans yrke eller till annan utbildning, som kan främja

utsikterna för honom att efter frigivningen försörja sig. Till andel i inkomst

för arbetet äger han ej rätt; dock kan för flit och ordentlighet i arbetet i

förening med gott uppförande arbetspremie tilldelas honom. I 3 § samma

lag stadgas, bland annat, att då fånge undergår antingen omedelbart för

brott ålagt fängelse eller därmed förenat fängelse, vartill ådömda böter förvandlats,

är han pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Undergår

fången straff i enrum, må han själv förskaffa sig sådant arbete, och äger han,

där arbetet medför inkomst, behålla denna för egen räkning. Begagnar

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 18.

fången sig icke av nämnda rätt eller undergår han straff i gemensamhet,

skall av vederbörande fångvårdsmyndighet arbete tilldelas honom, och skall

han av arbetsinkomsten erhålla andel enligt särskilda bestämmelser.

Enligt 8 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse, vilken lag jämlikt

Kungl. Maj:ts tidigare innevarande dag på föredragning av chefen för

justitiedepartementet meddelade beslut skall träda i kraft den 1 januari 1938,

skall den, som undergår ungdomsfängelse, hållas till arbete, som av anstaltens

styresman bestämmes. Arbetet skall vara av beskaffenhet att bereda

den dömde tillfälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning i hantverk

eller annat yrke, som kan främja utsikterna för honom att efter utskrivningen

försörja sig. Å anstalt intagen må såsom uppmuntran och belöning

för flit och välförhållande kunna tilldelas arbetspremie.

Lagen den 22 april 1927 örn verkställighet av förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare innehåller

i 1 § bestämmelse därom, att den, som förvaras i vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare,

skall sysselsättas med arbete, som, i den mån så lämpligen kan

ske, bör innefatta övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas

för honom att, örn han utskrives, kunna försörja sig. I 2 § samma lag

stadgas, bland annat, att viss andel av inkomsten av den förvarades eller

internerades arbete skall tillgodoföras honom, och att dessutom arbetspremie

må kunna tilldelas honom för flit och ordentlighet i förening med gott uppförande.

I samband med utfärdandet den 18 juni 1937 av lagen örn förvaring

och internering i säkerhetsanstalt har utfärdats en lag, varigenom,

bland annat, 1 § lagen örn verkställighet av förvaring av förminskat till
räkneliga

förbrytare samt av internering av å t e r fall s f ör b ry t are erhållit ändrad

lydelse. Lagändringen, som träder i kraft den dag Konungen förordnar,

innebär endast, att orden »den, som förvaras i vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare»

ersatts med »den som undergår förvaring eller internering i

säkerhetsanstalt».

Häktad person skall enligt 19 § 26 mom. promulgationsförordningen till

strafflagen ej till arbete tvingas. Vill han arbeta, havé där lov till, örn han

själv förskaffar sig tjänligt arbete eller tillgång därtill finnes inom häktet.

Beträffande fångar m. fl. hava redan tidigare vissa bestämmelser varit

gällande, som berättiga dem till ersättning vid olycksfall i arbete.

Sålunda stadgas i 19 § 25 mom. promulgationsförordningen till strafflagen,

att häktad person, som blir sjuk, skall på allmän bekostnad njuta

vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet. Kan han ej vårdas inom

häktet, skall han förvaras å annat ställe, där han kan njuta tjänlig vård.

Hedan enligt detta stadgande — som torde få anses tillämpligt även i fråga

om den, som undergår frihetsstraff — synes alltså fånge, så länge frihetsstraffet

varar, vara tillförsäkrad vård jämväl för skada genom olycksfall.

I reglemente den 8 augusti 1842 för kronoarbetskåren, § 36, stadgades,

att om kronoarbetskarl så svårt skadades under arbete, att han därigenom

bleve oförmögen att försörja sig själv, skulle nödigt understöd av allmänna

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 18.

medel tillerkännas honom, därest skadan tillkommit i kronans tjänst. Beträffande

understödets belopp skulle detsamma enligt Kungl. Maj:ts brev

den 19 juni 1844 utgå med 48 riksdaler banko då fången blivit alldeles

oförmögen att försörja sig med arbete, med 24 riksdaler banko då han förlorat

bruket av en eller flera kroppsdelar eller på annat sätt blivit illa

skadad men likväl kunde i någon mån genom arbete bidraga till sin bärgning,

samt med 12 riksdaler banko vid mindre kroppsskador, som endast i

ringa mån verkade till förminskande av arbetsförmågan. Vidare föreskrevs

genom Kungl. Majlis brev den 8 oktober 1851, att nyssnämnda bestämmelser

skulle tillämpas å varje annan för brott eller försvarslöshet till allmänt

arbete dömd person, som genom skada, ådragen under arbetet, berövades

förmågan att livnära sig själv.

På grund av penningvärdets fall ansågs emellertid berörda understöd ej

motsvara skälig gottgörelse för den nedsättning i arbetsförmågan, som fånge

kunde hava ådragit sig. Med hänsyn härtill brukade Kungl. Majit efter

framställning av fångvårdsstyrelsen genom för varje särskilt fall fattat beslut

bemyndiga styrelsen att till den skadade utbetala högre ersättning. Efter tillkomsten

av lagen den 5 juli 1901 om ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete samt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete

bestämdes ersättningen i allmänhet enligt vissa i dessa lagar stadgade grunder.

Såsom tidigare omnämnts avgåvo fångvårdsstyrelsen och riksförsäkringsan

stal ten efter uppdrag av Kungl. Majit den 21 september 1923 förslag

rörande ersättning i vissa fall för skada i anledning av olycksfall, som drabbat

fånge eller tvångsarbetare.

Enligt sitt förut omnämnda beslut den 23 januari 1925 fann emellertid

Kungl. Majit förslaget icke föranleda annan åtgärd än att Kungl. Majit bestämde,

att där fråga uppkomme örn ersättning för skada i anledning av

olycksfall, vilket drabbade någon, som underginge frihetsstraff eller tvångsarbete

eller hölles häktad eller enligt domstols förordnande vore intagen å

allmän uppfostringsanstalt, dylikt ärende skulle i varje fall underställas

Kungl. Majits prövning.

I enlighet med nyssnämnda beslut har Kungl. Majit i ett flertal fall tillerkänt

fångar ersättning för olycksfall. Möjlighet till ersättning synes enligt

beslutets ordalydelse kunna föreligga även där olycksfallet icke inträffat i

arbete. I tillämpningen har ersättning tillerkänts t. ex. fånge, som skadats

under gymnastikövning. I övrigt hava vid behandlingen av ersättningsfrågor

i huvudsak följts olycksfallsförsäkringslagens principer, dock att sedan 1928

den årliga arbetsförtjänsten beräknats högst till 1,764 kronor, motsvarande

det belopp, som enligt förordningen den 18 juni 1927 angående ersättning

för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, fastställts som arbetsförtjänst

för vanlig värnpliktig. Ersättning har utgivits först från strafftidens

slut. I anledning av dödsfall torde i intet fall ersättning hava lämnats.

Vid beviljande av livränta har Kungl. Majit i vissa fall föreskrivit,

att livräntan icke skall utgå för tid, varunder den skadade framdeles kunde

komma att vara friheten förlustig eller omhändertagen å fattigvårds- eller

sj ukvårdsinrä ttning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 18.

39

1923 års förslag.

I sin skrivelse den 21 september 1923 redogjorde fångvårdsstyrelsen och

r ^försäkring sanstalten till en början för då gällande bestämmelser rörande

arbetsskyldighet för fångar och häktade personer samt framhöllo i anslutning

härtill, att dessa bestämmelser ej kunde anses medföra tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,

så att staten vore att anse som arbetsgivare för fångar.

Rättvisan och billigheten i att fånge på det sätt hölles skadeslös för följderna

av olycksfall, som drabbade honom under föreskrivet arbete, att han

därav ej hindrades i sin förvärvsförmåga efter frigivningen, syntes emellertid

tydlig. Att arbetet vore en del eller en följd av det ådömda straffet kunde

härvid icke tillerkännas någon inverkan, då ju straffet ingalunda hade till

ändamål att förvärra eller försvåra den straffades framtid efter frigivningen,

utan fastmer samhällets hjälp då ofta erfordrades för hans redliga försörjning.

Vore det sålunda klart, att i sådana fall samhället, såsom hittills

också plägat ske, borde ingripa till vederbörandes hjälp, uppstode å andra

sidan frågan, hur långt samhället därvid borde gå. Med den omfattning

varmed och de förhållanden varunder arbeten numera ofta anordnades i

fängelserna, kunde därvid ofta talas örn liknande yrkesfara för fångar som

i motsvarande fria yrken. Det läge då nära till hands att med hänsyn till

rätten till ersättning för olycksfall i arbete nära likställa fångar med arbetare

i fria yrken, med de inskränkningar endast, som betingades av de särskilda

förhållandena.

Ämbetsverken fortsatte.

Vad beträffar till frihetsstraff dömda personer samt personer, som undergå

fängelse, vartill ådömda böter förvandlats — vilka samtliga hava arbetsplikt

— synas giltiga skäl kunna anföras för att de i nu ifrågavarande avseende

försättas i samma ställning vare sig arbetet ålagts dem av vederbörande

myndighet eller de själva förskaffat sig detsamma. Med hänsyn till häktade

personer ställer sig saken i viss mån annorlunda. Beträffande sådan person

synes det rent av kunna ifrågasättas, huruvida ej, därest det t. ex. någon

gång skulle inträffa, att han utförde samma slags arbete under strafftiden

för viss arbetsgivares räkning mot avlöning som före nämnda tid, gällande

olycksfallsförsäkringslag skulle vara omedelbart tillämplig. Så lär dock

knappast få anses vara förhållandet. (Jfr olycksfallsförsäkringslagen 2 §

andra stycket: »Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför

arbetet---å arbetsställe, som av honom bestämmes.») Praktiska skäl

tala i allt fall för, att häktade personer, som under häktningstiden utföra

arbete, i förevarande avseende likställas med dem, som undergå ådömt frihetsstraff,

utan avseende å örn arbetet i något särskilt fall skulle tillföra

dem inkomst. Häri lär i så fall böra inläggas, att olycksfallsförsäkringslagen

ej är med avseende å dem tillämplig.

Ämbetsverken framhöllo vidare, att under den ifrågasatta lagstiftningen

borde inbegripas olycksfall i allt verkligt arbete, som fånge i sådan egenskap

utförde, ävensom, under de förutsättningar, som angåves i olycksfallsförsäkringslagen,

olycksfall på väg till eller från arbetet, när ett sådant under

föreliggande förhållanden kunde anses hava inträffat. Däremot vore det ej

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

påkallat att införa en generell rätt till ersättning för varje olycksfall, som

drabbade fånge under tiden för frihetens förlust, utan borde det i så fall

bero på prövning för varje särskilt fall, huruvida och i vad mån ersättning

av statsmedel skulle utgå i anledning av olycksfallet. I vissa fall, t. ex.

ofta vid av annan fånge förövad misshandel, kunde förhållandena vara sådana,

att ersättning av statsmedel borde utgå; i andra fall kunde det icke

utan vidare sägas, att under de föreliggande förhållandena samhället borde

träda emellan till fångens eller hans efterlevandes understödjande.

Det av ämbetsverken med skrivelsen överlämnade författningsförslaget

innebar i huvudsak följande.

Örn fånge drabbats av olycksfall i arbete, som han i sådan egenskap

utfört, skulle av statsverket utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna

i olycksfallsförsäkringslagen. Detta skulle gälla jämväl i fråga om

den, som underginge tvångsarbete eller enligt domstols förordnande vore

intagen å allmän uppfostringsanstalt eller på grund av barnavårdsnämnds

beslut å skyddshem. Sjukpenning eller livränta skulle dock ej utgivas till

den skadade under den tid han vore berövad friheten. Dock kunde, örn

särskilda skäl därtill förelåge, livränta eller del därav under samma tid utgivas

till anhöriga, vilka, örn olycksfallet medfört den skadades död, varit

berättigade att erhålla dödsfallslivränta. Därest olycksfallet medfört den

skadades död och den avlidne icke efterlämnat änka, änkling, barn eller

adoptivbarn, som ägde rätt till livränta, skulle livränta utgå till fader eller

moder eller adoptivfader eller adoptivmoder, eller örn båda föräldrarna eller

adoptivföräldrarna levde, till båda gemensamt, örn det skäligen kunde antagas,

att de, därest den skadade haft sin frihet, varit för sitt uppehälle

huvudsakligen beroende av hans arbete. Livränta till efterlevande skulle

utgivas först från den tidpunkt, då den avlidne, örn han hade levat, skulle

blivit frigiven, dock att, örn särskilda skäl därtill voro, livränta eller del

därav skulle kunna utgivas även för tid dessförinnan. Örn livstidsfånge

avled på grund av olycksfall i arbete, skulle Konungen bestämma, huruvida,

från vilken tid och med vilket belopp livränta skulle utgå. Den skadades

årliga arbetsförtjänst skulle beräknas i anslutning till bestämmelserna i 9 §

olycksfallsförsäkringslagen med vissa av de särskilda förhållandena betingade

avvikelser. Örn den årliga arbetsförtjänsten överstege 1,350 kronor, skulle

det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning. Detta maximum hade

föreslagits med hänsyn till den enligt då gällande förordning den 18 juni

1909 örn ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgående

högsta livräntan. Ersättningarna skulle bestämmas av riksförsäkringsanstalten,

vars beslut skulle kunna överklagas hos försäkringsrådet.

Över ämbetsverkens förslag avgåvos yttranden av styrelserna för statens

tvångsarbetsanstalter samt styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona,

därvid endast sistnämnda styrelse hade erinringar att framställa, vilka gällde

rätten till uppbärande av livränta för å uppfostringsanstalt intagen person.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 18.

41

Nu föreliggande förslag.

Förslagets huvudgrunder.

I sin skrivelse den 24 mars 1937 Ilar riksför säkrings anstalten anfört bland

annat följande.

Anledningen till att Kungl. Majit ej fann skäl bifalla fångvårdsstyrelsens

och riksförsäkringsanstaltens förslag 1923 rörande olycksfallsersättning till

fångar m. fl. torde väl sannolikt hava varit det vid denna tid ringa antalet

ersättningsfall. Enligt uppgift skulle under åren 1916—1923 inträffat endast

12 olycksfall, vilka föranlett ersättning. Numera har antalet fall ej oväsentligt

ökats. Under åren 1934—1936 har Kungl. Majit fattat beslut i sammanlagt

26 fall, därav ett dock avsett en tvångsarbetare.

Aven örn antalet hithörande fall ännu ej är särdeles stort, föranleder

dock den nuvarande ordningen ett ej obetydligt arbete. Fångvårdsstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten hava att i varje fall avgiva utförliga utlåtanden

till Kungl. Majit, ärendena skola föredragas i statsrådsberedning och konselj,

expeditioner uppsättas m. m. Givetvis äro dessa ärenden icke av den

betydelse, att Kungl. Majit bör belastas med desamma. Då riksförsäkringsanstalten

har att besluta i de för statsverket ekonomiskt mera betydelsefulla

ärendena rörande ersättning vid kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

torde hinder ej böra möta att åt anstalten överlåta beslutanderätten

även i nu ifrågavarande ärenden.

Ett viktigt skäl att utfärda en författning i ämnet är dessutom, att den

nuvarande ordningen föranleder en icke oväsentlig tidsutdräkt med ersättningens

utgivande, vilket i vissa fall kan föranleda svårigheter för den

skadade.

Fråga uppstår då till en början, örn bestämmelserna rörande ersättning

till fångar och dylika böra intagas i samma författning som motsvarande

bestämmelser rörande arbetshem m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens

mening är det lämpligast med särskilda författningar, enär i vissa avseenden

olika stadganden äro erforderliga. Därtill kommer, att det måhända kan

anses mindre tilltalande att sammanföra bestämmelser rörande straffade och

dylika med sådana beträffande personer, som mera av sociala skäl ålagts

arbete.

Beträffande frågan, vilka kategorier av fångar skulle kunna berättigas att

åtnjuta, ersättning för olycksfall, har riksförsäkringsanstalten åberopat ämbetsverkens

år 1923 härutinnan gjorda uttalande, varjämte anstalten framhållit,

att med fånge torde böra likställas den, som vore intagen å interneringsanstalt

för återfallsförbrytare eller vårdanstalt för förminskat tillräkneliga

förbrytare.

Anstaltens förslag innebär, att av statsmedel ersättning skall utgivas för

olycksfallsskada eller yrkessjukdom, som drabbar någon, vilken undergår

frihetsstraff eller hålles häktad eller är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare

eller vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare. I avseende

å ersättningen skola, med vissa angivna undantag, olycksfalls- och

yrkessjukdomsförsäkringslagarna i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

och bestämmandet av ersättningen skall tillkomma riksförsäkringsanstalten.

Dessa förslagets huvudgrunder hava i de avgivna yttrandena tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att å fång
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

vårdsanstalterna även funnes intagna s. k. straffriförklarade, d. v. s. personer,

som begått brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats

fria från ansvar. I avbidan på plats å sinnessjukhus förvarades de strafffriförklarade

å fångvårdens sinnessjukavdelningar, där åtskilliga av dem sysselsattes

med arbete. Aven örn detta arbete ofta vore av enklare beskaffenhet,

förelåge viss risk för olycksfall; antalet straffriförklarade vore också

jämförelsevis stort, för närvarande omkring 170. Ehuru enligt styrelsens mening

många skäl talade för att låta den föreslagna förordningen omfatta även de

straffriförklarade, varigenom densamma praktiskt taget skulle bliva tillämplig

å alla å fångvårdsanstalterna intagna personer, vore en dylik utvidgning

av tillämplighetsområdet måhända icke lämplig, så länge exempelvis patienterna

å sinnessjukhusen icke tillerkänts rätt till ersättning.

Departementschefen.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, skulle ett genomförande av

riksförsäkringsanstaltens förslag i huvudsak endast innebära, att redan praktiskt

tillämpad ordning bleve lagfäst samt att Kungl. Majit bleve befriad

från behandlingen av vissa ärenden av mycket ringa betydelse för det allmänna.

Förslaget bygger på samma grunder som det tidigare av mig i

princip förordade förslaget rörande olycksfallsersättning åt tvångsarbetare

m. fl. Anledning synes icke heller föreligga att i nu förevarande hänseende

göra någon väsentligare skillnad mellan tvångsarbetare m. fl. samt fångar

och med dem likställda. Å andra sidan är jag med riksförsäkringsanstalten

ense örn lämpligheten av att i skilda författningar behandla frågan örn olycksfallsersättning

åt dessa olika kategorier omhändertagna.

Yad angår de personer, vilka omfattas av det nu till behandling upptagna

förslaget, finner jag detta väl avvägt. I likhet med fångvårdsstyrelsen anser

jag sålunda icke lämpligt att i detta sammanhang medtaga de s. k. strafffriförklarade.

Att en otillräknelig person begått en eljest straffbelagd handling

bör ej för honom medföra fördelar, vilka icke komma övriga å sinnessjukvårdsan

stal ter intagna till del.

Med hänsyn till det anförda har jag ansett riksförsäkringsanstaltens nu

förevarande förslag vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Vid den med ledning av de avgivna yttrandena verkställda granskning, som

förslaget undergått inom socialdepartementet, hava emellertid jämkningar i

vissa detaljer befunnits erforderliga. I den mån dessa detaljändringar äga

motsvarighet i det av mig tidigare i dag förordade författningsförslaget,

torde jag icke behöva närmare motivera desamma, då jag nu övergår att var

för sig behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

Förslagets särskilda bestämmelser.

.!§•

Sedan riksförsäkringsanstalten erinrat örn, att enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 23 januari 1925 möjlighet till ersättning syntes föreligga även där olycksfallet

icke inträffat i arbete, har anstalten anfört följande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr IS.

Anstalten anser emellertid övervägande skäl tala för, att den rätt till ersättning,

som här avses att i författningsväg reglera, lämpligen bör, i likhet

med vad som föreslagits befinnande de personer, som på grund av föreläggande

intagits å arbetshem m. fl. anstalter, begränsas till vad som inrymmes

under olycksfall i arbete. Det torde nämligen i allt fall även här vara

de under arlietet inträffande eller av arbetet liärflytande olycksfallen, som

i främsta rummet påkalla åtgärder i nu ifrågavarande avseende.

Rörande häktad person, som icke är pliktig utföra arbete och oftast icke

heller utfört något arbete, skulle visserligen med den härförut föreslagna

begränsningen hans rätt till ersättning vid olycksfall under häktningstiden

sannolikt bli ganska inskränkt. Även beträffande den, som undergår frihetsstraff,

måste en del fall kunna ifrågakomma, då riksförsäkringsanstalten

ej skulle kunna tillerkänna ersättning för olycksfall i arbete. För dylika

fall — vilka, med hänsyn till de olika förutsättningarna för vederbörandes

vistelse, här kunna bli oftare förekommande än i fråga örn förut avsedda

personer å arbetshem m. m. — torde vara tillfyllest, att Kungl. Majit inrymmes

befogenhet att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt

fall tillerkänna ersättning.

I de avgivna yttrandena hava ett par erinringar riktats mot avfattningen

av 1 § i riksförsäkringsanstaltens förslag. Beträffande vad försäkrivgsrådet anfört

i denna del hänvisar jag till specialmotiveringen till 1 § i det tidigare

i dag av mig anmälda författningsförslaget. Fångvårdsstyrelsen har påpekat,

att då lagen den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt

jämlikt Konungens förordnande komme att träda i kraft, borde 1 §

andra stycket i den nu ifrågavarande av riksförsäkringsanstalten föreslagna

förordningen erhålla följande lydelse: »Vad ovan stadgats gäller även den

som är intagen i säkerhetsanstalt.»

Departementschefen.

Det har synts mig lämpligt att avfatta 1 § i nu förevarande departementsförslag

i nära överensstämmelse med 1 § i det av mig tidigare i dag anmälda.

Sålunda har icke heller i fråga om fångar och med dem likställda såsom

förutsättning för rätt till olycksfallsersättning angivits, att olycksfallet inträffat

i arbete utan endast att det drabbat den skadade under vistelsen å

fångvårdsanstalten eller vid sådan färd till eller från densamma, som föranledes

av och står i omedelbart samband med straffverkställigheten, intagningen

eller häktningen. Vissa undantagsbestämmelser hava emellertid upptagits

i (! §.

I departementsförslaget har beaktats, att genom lagen om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt nuvarande vårdanstalter för förminskat tillräkneliga

förbrytare och interneringsanstalter för återfall sförbrytare komma

att ersättas med säkerhetsan ståltes Intill dess så har skett bör enligt särskild

övergångsbestämmelse gälla, att vad i förordningen sägs örn säkerhetsanstalt

skall avse vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare och interneringsanstalt

för återfallsförbrytare.

2 §•

Beträffande 2 § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten anfört följande.

Sjukpenning och livränta till den skadade bör givetvis ej utgivas under

den tid han efter olycksfallet fortfarande är berövad friheten. Detsamma

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 18.

synes böra gälla även för tid, då den skadade efter skedd frigivning ånyo

undergår frihetsstraff eller hålles häktad. Ej heller synes det skäligt att

ersättning av statsmedel skall utgå till dem, som enligt förslaget till förordning

örn ersättning i vissa fall till personer, som äro intagna å arbetshem

m. fl., ej äga uppbära sjukpenning eller livränta. Däremot bör, där

särskilda skäl därtill äro, i ifrågavarande fall livränta eller del därav kunna

utgivas till sådan anhörig till den skadade, som, i händelse olycksfallet medfört

den skadades död, varit berättigad till livränta.

Att utsträcka förbudet mot uppbärande av ersättning längre, t. ex. till

sådana, som äro intagna å allmän sjukvårdsinrättning eller å fattigvårdsinrättning

av annan anledning än som i nyssnämnda förslag till förordning

angives, synes ej böra ske. I sådana fall föreligger i allmänhet ej självförvållad

anledning till omhändertagandet på samma sätt, som enligt berörda

förslag till förordning. Därtill kommer, att det för riksförsäkringsanstalten

ofta ej är möjligt att få kännedom om, att en livräntetagare för

en kortare tid är intagen t. ex. å sjukvårdsinrättning.

I yttrandena har fångvårdsstyrelsen ansett vad i 2 § andra stycket sägs

örn att den skadade är berövad friheten böra komjfletteras med en hänvisning

till 1 §. Däremot borde hänvisningen till förordningen örn ersättning

i vissa fall till personer, som äro intagna i arbetshem m. fl., såvitt möjligt

undvikas. Styrelsen har på grund av det anförda föreslagit, att stycket

måtte erhålla följande lydelse:

Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade under den tid han

på sätt i 1 § sägs är berövad friheten och ej heller under den tid, då den

skadade på grund av föreläggande enligt 71 § lagen örn fattigvården eller

72 § lagen örn samhällets barnavård utför honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem

eller eljest ålagt arbete eller är intagen å allmän uppfostringsanstalt

eller å allmän tvångsarbetsanstalt eller å alkoholistanstalt, vilken åtnjuter

statsunderstöd.

Departementschefen.

Under beaktande av vad fångvårdsstyrelsen sålunda anfört har 2 § i departementsförslaget

erhållit en avfattning, som i fråga örn terminologien

nära ansluter sig till 1 och 2 §§ i det tidigare i dag anmälda författningsförslaget.

3 § i riksförsäkringsanstaltens förslag.

I fråga örn 3 § i riksförsäkringsanstaltens förslag, vilken paragraf saknar

motsvarighet i förslaget rörande vissa arbetsskyldiga m. fl., har anstalten

framhållit, att, då någon skadats till döds genom olycksfall, livränta

till efterlevande borde utgivas först från den tidpunkt, då den avlidne, örn

han levat, skulle blivit frigiven. Det kunde ju här vara fråga örn en mycket

lång strafftid, under vilken de anhöriga, örn den skadade levat, som regel

ej kunnat påräkna något understöd av honom. Omständigheterna kunde

emellertid föranleda till att livränta tidigare tillerkändes anhöriga, varför en

bestämmelse därom syntes böra intagas. Därest livstidsfånge avlede, syntes

det i enlighet med 1923 års förslag böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma

huruvida, från vilken tid och med vilket belopp livränta skulle utgå.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majit» proposition nr 18.

Erinringar emot riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del hava gjorts

i ett par av yttrandena. Sålunda har fångvårdsstyrelsen funnit mindre

lämpligt föreskriva, att livränta till efterlevande skulle utgivas först från den

tidpunkt, då den avlidne, om han levat, skulle blivit frigiven. I ett stort

antal fall, särskilt vid långvariga frihetsstraff, bleve straffet av nåd avkortat

eller beviljades villkorlig frigivning. Dagen för frigivningen kunde således

icke ens i fråga örn vanligt frihetsstraff sägas vara på förhand bestämd.

Beträffande häktad samt den som dömts till ungdomsfängelse, förvaring

eller internering, förelåge, enär strafftiden, respektive vistelsetiden å anstalt,

i dessa fall vore obestämd, ingen möjlighet att fixera viss tidpunkt, då

vederbörande skulle blivit frigiven. Med hänsyn härtill, och då fånges efterlevande

så gott som alltid befunne sig i brydsamma ekonomiska omständigheter,

syntes starka skäl tala för ett generellt stadgande av innebörd att

livränta, som utginge till efterlevande, skulle utgivas från dagen för dödsfallet

eller näst efter dödsfallet. FörsäJcringsrådet har, med hänsyn till att

livränta efter avliden livstidsfånge ytterst sällan torde ifrågakomma, ansett

andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag böra utgå.

Departementschefen.

Den förut av mig förordade regeln, att livränta till fånge eller med honom

likställd icke skall utgå förrän han blivit frigiven, synes visserligen, teoretiskt

sett, böra leda till, att vid dödsfall livränta till efterlevande icke skall utgå

före den tid, då den döde, örn han levat, skulle blivit frigiven. Såsom

fångvårdsstyrelsen erinrat, är det emellertid i de fall, för vilka ett stadgande

härom skulle vara av någon större betydelse, omöjligt att exakt angiva

denna tid. Då för övrigt måste antagas, att ett dylikt stadgande ytterst

sällan skulle bliva tillämpligt, saknar departementsförslaget motsvarighet till

3 § i riksförsäkringsanstaltens förslag. Jämlikt 1 § andra stycket i departementsförslaget

och 7 § olycksfallsförsäkringslagen skall alltså, där olycksfallet

medfört döden, livränta till efterlevande utgå från dödsfallet. Jag vill

erinra, att ur statsfinansiell synpunkt en sådan livränta i viss män uppväges

av att staten icke längre åsamkas kostnader för vederbörandes förvaring.

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer i departementsförslaget överensstämma med motsvarande

paragrafer i författningsförslaget rörande tvångsarbetare m. fl.

5 §•

Någon motsvarighet till 5 § i förslaget rörande tvångsarbetare m. fl. har

med hänsyn till föreliggande förhållanden icke ansetts erforderlig. I stället

motsvarar 5 § i nu förevarande förslag G § i förslaget rörande tvångsarbetare

m. fl. I enlighet med vad fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande beträffande 6 §

i riksförsäkringsanstaltens förslag hemställt har uttryckligen angivits, att

anmälningsskyldigheten skall åligga styresmannen vid vederbörande fångvårdsanstalt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

6-8 §§.

Dessa paragrafer motsvara 7, 9 och 10 §§ i författningsförslaget rörande

tvångsarbetare m. fl.

Någon motsvarighet till 8 § i nämnda förslag har icke ansetts erforderlig,

då fångar och med dem i nu förevarande hänseende likställda aldrig torde

vara att direkt hänföra under olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringsiagarna.

Rubriken.

Denna har avfattats i nära överensstämmelse med förslaget rörande tvångsarbetare

m. fl.

O vergångsbe stämm el ser na.

Jag vill förorda, att den nu ifrågavarande förordningen skall, liksom den

ifrågasatta förordningen rörande tvångsarbetare m. fl., träda i kraft den 1

1 juli 1938. Då redan tidigare i administrativ ordning beslutats ersättning

enligt i huvudsak de grunder, som nu föreslås skola bliva lagfästa, torde

det vara överflödigt att, såsom skett i förslaget rörande tvångsarbetare m. fl.,

bemyndiga Kungl. Majit att i särskilda fall besluta örn tillämpning av nu

ifrågavarande förordning å olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats

före förordningens ikraftträdande.

Rörande den sist i departementsförslaget upptagna övergångsbestämmelsen

hänvisar jag till vad jag örn densamma anfört vid behandlingen av 1 §.

Ersättningarnas bestridande.

I de fall, då Kungl. Majit hittills beviljat olycksfallsersättning åt fångar

och tvångsarbetare, har denna anvisats att utgå, vad angår fångar från förslagsanslaget

till fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten: Omkostnader, samt

i fråga örn tvångsarbetare från vederbörande anslagspost i omkostnadsstaten

för tvångsarbetsanstalt, där den skadade varit intagen.

Riksförs åkning sanstalten har nu föreslagit, att ersättningarna enligt båda

de ifrågasatta förordningarna finge utbetalas av anstalten samt utgå från

det under elfte huvrrd titeln uppförda förslagsanslaget till bestridande av

statsverket åliggande av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete. Att ersättningarna utbetalades av anstalten syntes

lämpligast, bland annat med hänsyn till att anstalten skulle besluta örn

vård och behandling för tiden efter frigivningen samt örn proteser och dylikt.

Yad riksförsäkringsanstalten sålunda föreslagit har i yttrandena lämnats

utan erinran.

Departementschefen.

Örn ett olycksfall medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan, skall enligt 6 § olycksfallsförsäkringslagen, så länge

sjukdomen varar, till den skadade i ersättning utgivas erforderlig läkarvård jämte

läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

av menliga följder av olycksfallet nödiga hjälpmedel, såsom särskilda kryckor,

enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt. Då denna bestämmelse

skall tillämpas i fråga örn en skadad, som äger rätt till ersättning enligt

någon av de båda nu föreslagna förordningarna och vistas å en statsanstalt,

synes det naturliga vara, att genom anstaltens försorg och på dess bekostnad

beredes den skadade vård och behandling i samma utsträckning, som eljest

kommer sjuka å anstalten kostnadsfritt till del. Däremot torde det vara

lämpligt, att övriga ersättningar enligt de båda förordningarna utbetalas av

riksförsäkringsanstalten från det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget

till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Närmare bestämmelser

härom lärer böra ankomma på Konungen eller efter Konungens bemyndigande

på försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten att utfärda.

Yad angår ersättningar, som redan tidigare av Kungl. Majit beviljats

fångar och tvångsarbetare, vill jag för vinnande av enhetlighet förorda, att

även dessa ersättningar från ingången av nästkommande budgetår utgivas

av riksförsäkringsanstalten av nämnda under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslag.

Sammanlagda beloppet av berörda ersättningar belöpte sig under

år 1936 till i runt tal 1,300 kronor.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förutnämnda inom

socialdepartementet utarbetade förslag till förordning om olycksfalls- och yrkessjukdoms

er sättning åt tvångsarbetare m. fl. samt förordning om olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt fångar rn. fl.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majda proposition nr 18

Bilaga.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i vissa fall till personer, som äro intagna å arbetshem,

lii. fl. i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete

eller yrkessjukdom.

1 §•

Där någon under tid, varunder han på grund av föreläggande enligt 71 §

i lagen om fattigvården eller 72 § i lagen örn samhällets barnavård utför

honom å fattigvårdsanstalt, arbetshem eller eljest ålagt arbete, eller någon

som är intagen å allmän uppfostringsanstalt eller å allmän tvångsarbetsanstalt

eller å alkoholistanstalt, vilken åtnjuter statsunderstöd, drabbas av

olycksfall i arbete eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar, skall ersättning utgivas av statsmedel.

I avseende å dylik ersättning skola, där ej här nedan annorledes stadgas,

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete samt lagen örn försäkring förvissa

yrkessjukdomar i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen

bestämmes av riksförsäkringsanstalten.

Föreligger skäl till utgivande av ersättning i anledning av olycksfall, som

ej avses i första stycket, beslutar Konungen örn ersättning.

2 §•

Den skadade är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare,

som vederbörande föreståndare för anstalt eller arbetshem eller fattigvårdsstyrelse

eller barnavårdsnämnd eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla.

Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade under den tid, han

av anledning, som i 1 § avses, är intagen å fattigvårdsanstalt eller arbetshem,

eller är intagen å allmän uppfostringsanstalt eller å allmän tvångsarbetsanstalt

eller å alkoholistanstalt, som där nämnts, eller undergår frihetsstraff

eller hålles häktad.

Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som belöper

å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till den

skadade, som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen medfört dennes

död, varit berättigad att i anledning av dödsfallet erhålla livränta.

3 §-

Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av

bestämmelserna i 9 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majus proposition nr 18.

stämmas till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under

året närmast före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med

Samma arbetsförmåga som den skadade i det yrke lian hade vid tiden för

intagandet i anstalt, som ovan nämnts, eller påbörjandet av honom eljest

förelagt arbete, eller om han då icke hade något yrke, med hänsyn till avlöningen

under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i allmänhet

i den ort inom landet, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet,

eller om någon sådan ort icke kan påvisas, i den ort där olycksfallet inträffat

eller sjukdomen yppats.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 1,764 kronor, skall det överskjutande

beloppet icke tagas i beräkning.

4§-

Är den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall i arbete

eller yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller annan ersättning,

som icke avses i denna förordning men som helt eller delvis utgör

understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från

kassa eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, skall i fråga

om avdrag från ersättningen enligt denna förordning i tillämpliga delar gälla

vad i 11 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas angående

avdrag för understöd, som av arbetsgivare utgives eller bekostas.

5§-

Yarder någon, som äger rätt till ersättning enligt denna förordning, skadad

till följd av olycksfall i arbetet eller ådrager han sig yrkessjukdom, skall

föreståndaren för anstalten ofördröjligen härom underrättas. Skadas den,

som utför honom förelagt arbete utanför anstalt eller ådrager han sig yrkessjukdom,

skall underrättelse lämnas vederbörande fattigvårdsstyrelse eller

barnavårdsnämnd.

6 §''

Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra

påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall ofördröjligen

av föreståndare för anstalt, som ovan nämnts, eller av vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd skriftlig anmälan örn olycksfallet

eller sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser

rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.

7 §•

Yad i 25 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande

nedsättning i där angivna fall av ersättning skall i tillämpliga delar gälla.

Därjämte må, om olycksfallet eller sjukdomen föranletts därav att den

skadade begått brottslig handling eller åsidosatt gällande föreskrifter för

ordningens uppehållande, ersättningen till honom skäligen nedsättas eller

ock bestämmelse meddelas, att sådan ersättning ej skall utgå.

Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sund. Nr 18.

2642 87 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

8§-

Ersättning enligt denna förordning utgår ej, om ersättning i anledning

av olycksfallet eller yrkessjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

9 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den men äger ej,

därest ej Konungen för särskilt fall annorlunda beslutar, tillämpning i fråga

örn olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före nämnda dag.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1$.

51

Förslag

till

Förordning

om ersättning till fånge eller häktad person m. fl. för skada i

anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.

1 §•

Drabbas någon, som undergår frihetsstraff eller hålles häktad, under den

tid han sålunda är friheten förlustig, av olycksfall i arbete eller ådrager han

sig yrkessjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

skall ersättning utgivas av statsmedel. I avseende å dylik ersättning

skola, där ej här nedan annorledes stadgas, lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete samt nämnda lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen bestämmes av riksf

örsäkringsanstalten.

Vad ovan stadgats gäller även den, som är intagen i interneringsanstalt

för återfallsförbrytare eller vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare.

Föreligger skäl till utgivande av ersättning i anledning av olycksfall,

som ej avses i första stycket, beslutar Konungen örn ersättning.

2 §•

Den skadade är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare,

som vederbörande fångvårdsmyndigliet eller, efter det han blivit frigiven,

riksförsäkringsanstalten må tillkalla.

Sjukpenning eller livränta utgives ej till den skadade under den tid han

är berövad friheten och ej heller under tid, då den skadade enligt 2 § i

förordningen den .................. örn ersättning i vissa fall till personer,

som äro intagna å arbetshem, m. fl. i anledning av skada till följd av olycksfall

i arbete eller yrkessjukdom ej äger uppbära sjukpenning eller livränta

enligt samma förordning.

Därest särskilda skäl därtill äro, må dock så mycket av livränta, som belöper

å nämnda tid, eller del därav i stället utgivas till sådan anhörig till

den skadade som, för den händelse olycksfallet eller sjukdomen medfört

dennes död, varit berättigade att i anledning av dödsfallet erhålla livränta.

3 §•

Livränta, som utgår till efterlevande, utgives först från den tidpunkt, då

den avlidne, om han hade levat, skulle blivit frigiven, dock att, örn sär
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Majus proposition nr 18.

skilda skäl därtill äro, livränta eller del därav må kunna utgivas även för

tid dessförinnan.

Där någon, som undergår frihetsstraff på livstid, avlider på grund av

olycksfall i ai-bete eller yrkessjukdom, bestämmer Konungen, huruvida, från

vilken tid och med vilket belopp livränta skall utgå.

4§-

Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av

bestämmelserna i 9 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas

till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under året närmast

före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med samma

arbetsförmåga som den skadade i det yrke, han hade vid tiden för frihetens

förlust, eller örn han då icke hade något yrke, med hänsyn till avlöningen

under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i allmänhet i den ort

inom landet, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet, eller örn

någon sådan ort icke kan påvisas, i den ort där olycksfallet inträffade eller

sjukdomen yppades.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 1,764 kronor, skall det överskjutande

beloppet icke tagas i beräkning.

5 §''

Är den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall eller

yrkessjukdom av statsmedel erhålla avlöning, pension eller annan ersättning,

som icke avses i denna förordning, men som helt eller delvis utgör

understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från

kassa eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, skall i

fråga örn avdrag från ersättningen enligt denna förordning i tillämpliga

delar gälla vad i 11 § av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas

angående avdrag för understöd, som av arbetsgivare utgives eller bekostas.

6 §•

Där olycksfallet eller sjukdomen medfört eller skäligen kan antagas medföra

påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall, så

snart ske kan, av vederbörande myndighet skriftlig anmälan örn olycksfallet

eber sjukdomen göras hos riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser

rörande sådan anmälan meddelas av Konungen.

7 §•

Vad i 25 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgas rörande

nedsättning i där angivna fall av ersättning, skall i tillämpliga delar gälla.

Därjämte må, örn olycksfallet eller sjukdomen föranletts därav att den skadade

begått brottslig handling eller åsidosatt gällande föreskrifter för ordningens

uppehållande, ersättningen till honom skäligen nedsättas eller ock

bestämmelse meddelas, att sådan ersättning ej skall utgå.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

53

8 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den ...................... men äger ej

tillämpning i fråga örn olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats

före nämnda dag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:100 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn skärpt lagstiftning rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon m. m. s. 4 i texten
  2. 2LU 1938:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om olycksfallsoch yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare och fångar m. fl. s. 1 i texten