Angående inrättande av en statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever m. rn
1938-03-03 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:198, Angående inrättande av en statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever m. rn
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 198.
1
Nr 198.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande
av en statens anstalt för själsligt abnorma
manliga skyddshemselever m. rn.; given Stockholms
slott den 3 mars 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1938.
Kärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit under femte huvudtiteln,
punkten 84, föreslagit riksdagen, att i avbidan på den proposition i ämnet
som kunde varda riksdagen förelagd, till Uppförande av anstalt för själsligt
abnorma manliga skyddshemselever för budgetåret 1938/1939 beräkna ett
reservationsanslag av 300,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 198.
570 88 1
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande
spörsmål.
Inledning.
Genom proposition till 1936 års riksdag föreslog Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
riksdagen att godkänna de grunder för omorganisation av skyddshemsverksamheten
m. m., som av mig i protokollet angivits. I yttrande till
samma protokoll anförde jag bland annat, att grovt vanartade elever över
femton år, vilka icke kunde vårdas på de vanliga skyddshemmen, redan
från och med budgetåret 1936/1937 syntes böra överföras direkt till statens
uppfostringsanstalt å Bona och alltså icke intagas på skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall. Enligt vad de sakkunniga, som verkställt utredning angående
verksamheten vid skyddshemmen m. m., inhämtat, hade under de
senare åren antalet till Hall överförda svårt vanartade normala elever starkt
minskat. Något skäl att längre upprätthålla en organisation å Hall för detta
klientel syntes därför ej föreligga. Platserna å Hall syntes alltså redan från
den 1 juli 1936 böra uteslutande användas för psykiskt abnorma elever, varför
anstalten snarast borde inrikta sig på sin mera begränsade uppgift.
Härvid borde jordbruksdriften avsevärt nedbringas. Vidare borde den mera
kvalificerade yrkesutbildningen avvecklas. Klart vore att, i den mån det
sjunkande elevantalet gjorde det möjligt, även personalens antal borde nedbringas.
I skrivelse den 5 juni 1936 godkände riksdagen i huvudsak de föreslagna
grunderna för omorganisation av skyddshemsverksamheten m. m. Vad jag
anfört örn verksamheten vid Hall lämnades av riksdagen utan erinran.
Den 23 oktober 1936 erhöll jag Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att inom socialdepartementet och i samråd med skyddshemsinspektören
biträda med utredning rörande förenämnda skyddshem. I det
anförande till statsrådsprotokollet, som föregick bemyndigandet, framhöll
jag som stöd för min hemställan bland annat, att den omständigheten, att
Hall redan övertagit sin nya uppgift att uteslutande meddela vård och fostran
åt psykiskt abnorma vanartade gossar, jämte det förhållandet, att Halls nuvarande
organisation huvudsakligen vore avpassad efter dess tidigare uppgift
att även mottaga äldre och svårare vanartade icke abnorma gossar, syntes
göra en sådan omprövning särskilt angelägen.
Enär genom omläggningen av verksamheten vid anstalten ett mindre antal
elever — och dessa därtill mindre arbetsdugliga — kunde påräknas förarbete
vid jordbruket, borde -—- framhöll jag vidare — frågan örn inskränkning
av jordbruksdriften övervägas. En allsidig undersökning rörande användningen
av anstaltens överflödiga jord syntes i samband härmed böra
komma till stånd och därvid särskilt uppmärksammas, örn någon del av egendomen
kunde användas för annat statligt ändamål. Vidare borde undersökas
behovet av andra arbetsuppgifter för eleverna, såsom trädgårdsskötsel och
enklare hantverk, jämsides med att till prövning upptoges frågan, i vad mån
nuvarande arbetsmöjligheter borde bibehållas. Sedan jordegendomens och
3
Kungl. Majus proposition nr 198.
elen viel anstalten beelrivna verksamhetens omfattning sålunda bestämts, borde
undersökas, i vilken utsträckning nuvarande förläggnings- och arbetslokaler
kunde tagas i anspråk, med iakttagande av att nödig differentiering av elevmaterialet
komme till stånd. Frågan örn anordnande vid anstalten av en
särskild, sluten avdelning borde även komma under övervägande.
Med hänsyn till det stora antalet anställda befattningshavare i förhållande
till antalet elever ansåg jag vid sidan härav behovet av vårdplatser
samt av personal vid anstalten böra särskilt prövas. Undersökningen borde omfatta
antalet befattningshavare för varje speciellt arbetsområde samt behörighets-
och anställningsvillkor för dem. Undersökning syntes därjämte
böra verkställas, i vilken omfattning den nuvarande personalen kunde behållas
i tjänst vid anstalten med hänsyn till dennas förändrade karaktär. Vid
planläggningen av de inskränkningar i personalbeståndet, som under alla förhållanden
syntes bliva nödvändiga, borde all rimlig hänsyn tagas till de nuvarande
anställda och särskilt de äldre bland dem. I detta syfte syntes förutsättningarna
för sådana befattningshavares förtidspensionering eller överförande
till andra skyddshem, fångvården eller andra statliga institutioner
samt den fria arbetsmarknaden böra närmare undersökas. Slutligen syntes
förutsättningarna för anstaltens förstatligande böra tagas under omprövning.
Sedan jag med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallat sakkunniga
för utredningens bedrivande1), har Kungl. Majit den 3 september 1937 uppdragit
åt de sakkunniga — vilka antagit benämningen 1936 års Hallutredning
— att taga under omprövning jämväl frågan örn den framtida organisationen
och användningen av statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar
å Salbohed.
De sakkunniga hava den 10 december 1937 avgivit betänkande och förslag
rörande vården av själsligt abnorma manliga skyddshemselever samt av vanartade
sinnesslöa gossar m. m. (statens off. utredn. 1937:46).
Inledningsvis anföra de sakkunniga rörande utredningsuppdragets karaktär,
att innefattandet av anstalten Salboheds framtida organisation i de sakkunnigas
arbetsuppgifter medfört ett vidgande av uppdraget från att avse
ett ordnande av anstaltsfrågan för en specialgrupp av skyddshemselever till
att omfatta även andra asociala manliga minderåriga. De sakkunniga
hade också för sin del under arbetets gång bibringats den uppfattningen,
att det för en rationell lösning av de till de sakkunniga överlämnade spörsmålen
vore nödvändigt att se frågorna örn utnyttjandet av ifrågavarande anstalter
— Hall och Salbohed — i ett större sammanhang. De sakkunniga
framhålla vidare:
Vid utredningsarbetets fullgörande hade de sakkunniga gått så till väga,
att de först undersökt vårdbehovet för de olika grupper, det här gällde, samt
därefter övervägt, på vilka anstalter och under vilka former skyddslingarna
lämpligen borde omhändertagas. I de fall, där det visat sig, att till förfogande
stående anstalter ej varit lämpade för avsedda uppgifter, hade de
sakkunniga icke tvekat att taga konsekvenserna härav. Särskilt hade den
*) Do sakkunniga hava varit ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren
Josef Weijno, ordförande, saint professorn vid Uppsala universitet Bernhard Jacobowsky
och godsägaren August Treschow.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
mera bestämda uppdelning av klientelet i å ena sidan sinnesslöa och å den
andra i egentlig mening själsligt abnorma (psykopater), som de sakkunniga
i sitt förslag komme att förorda, medfört, att Hall-anstalten icke kunde föreslås
använd på det sätt, man tidigare tänkt sig. De sakkunnigas starka betonande
av vårdsynpunkterna hade dock icke föranlett dem att förbise
vikten av ett klokt utnyttjande av befintliga anstaltsutrymmen. Ekonomiska
skäl bjöde, att man i första hand använde nuvarande anstalter, när så utan
större olägenhet kunde ske. Men där storlek, byggnadssätt och karaktär
i övrigt av en anstalt med tämligen stor visshet kunde väntas antingen
orsaka onödigt stora driftkostnader eller eljest göra den olämplig för sin
uppgift, måste man nyskapa en anstaltsorganisation. Visserligen kunde engångskostnaderna
därigenom bliva större, men i längden bleve den rationella
organisationen också den billigaste.
Nu angivna synpunkter — framhålla de sakkunniga i fortsättningen —
hade sitt största berättigande i fråga örn vården av de själsligt abnorma.
För dessa krävdes tämligen dyrbara anordningar såväl beträffande anstaltsutrymmen
som ock i fråga örn personal etc. Endast genom att ordna vården
på bästa möjliga sätt kunde man hava utsikter att nå ett relativt gott resultat
av uppfostringsarbetet, som på en dylik anstalt vore förenat med alldeles särskilda
vanskligheter. Uppmärksammas borde också i detta sammanhang, att
skyddshemsyerksamheten i stort vunne betydande fördelar och lättnader,
genom att till skyddshemmens hjälp ställdes en väl organiserad psykopatanstalt
med medicinsk-pedagogisk utrustning. En sådan anstalt komme icke
blott att från skyddshemmen avlasta uppgifter, för vilka dessa icke vore avsedda
och som i hög grad vore ägnade att inverka störande på det normala
skyddshemsarbetet. Anstalten syntes jämväl åt samhället som dugliga medborgare
kunna återskänka ungdomar, vilka näppeligen något annat uppfostringsorgan
skulle kunna leda till rätta, och vilka eljest i stor utsträckning
framdeles skulle som asociala eller kriminella element orsaka samhället betydande
kostnader och svårigheter. Slutligen komme vetskapen örn att icke
blott relativt normala utan även på grund av psykisk abnormitet särskilt
svårbehandlade elever bleve föremål för sakkunnig behandling på en väl utrustad
och skött psykopatanstalt att skänka hela skyddshemsverksamheten
ett större förtroende hos föräldrar och den stora allmänheten.
Yad de sinnesslöa åter beträffade, bleve det ofta mera fråga om vård än
fostran. I varje fall kunde omhändertagandet av dessa ungdomar ske under
enklare former. Liksom fordringarna på resultat av en sinnesslöanstalts
verksamhet icke finge sättas så höga, kunde man också nöja sig med mindre
dyrbara anordningar i anstaltsvården.
I enlighet med dessa synpunkter utmynnar de sakkunnigas betänkande i
följande förslag, vilka till sitt innehåll delvis väsentligt avvika från utredningens
utgångsläge:
Sinnesslöa skola principiellt avskiljas från skyddshemsväsendet och överföras
till sinnesslövården. Vidare skall för omhändertagandet av själsligt
abnorma manliga skyddshemselever upprättas en till kronoegendomen Lövsta
i Trosa-Vagnhärads socken av Södermanlands län förlagd vårdanstalt för
60 elever, organiserad såsom ett kombinerat skol- och arbetshem, vilken
anstalt ställes under ledning av en psykiatriskt särskilt skolad läkare. För
vanartade sinnesslöa gossar skall organiseras en anstalt med en vårdkapacitet
av 80 platser. Denna anstalt föreslås av de sakkunniga förlagd till Salbohed,
som skulle utbyggas för att kunna bereda erforderligt antal vårdplatser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 19H.
I fråga om åkerbrukskolonien Hall ifrågasätta de sakkunniga ett statsförvärv
av egendomen jämte byggnader samt upplåtande av kolonien för
statligt vårdändamål, i första liand för fångvårdens räkning. Skulle kolonien
icke lämpligen kunna utnyttjas för sådant ändamål, föreslå de sakkunniga
alternativt, att statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar förlägges
dit samt att Salbohedanstalten upplåtes såsom jordbrukskoloni för manliga
vuxna vanartade bildbara sinnesslöa i nära anslutning till Salberga sjukhus.
Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av statskontoret,
fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, allmänna civilförvaltningens och undervisningsväsendets
lönenämnder, pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen,
styrelsen för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar
samt styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning
Josephina.
Förut denna dag har Kungl. Majit på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beslutat att i proposition till riksdagen föreslå, att egendomen
Hall skall för statens räkning förvärvas samt att å egendomen skall i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av fångvårdsstyrelsen avgivet förslag uppföras
en säkerhetsanstalt för förvarade och internerade ävensom ny sinnessjukavdelning
inom fångvården.
Yid sådant förhållande torde jag i det följande sakna anledning att närmare
ingå på de sakkunnigas alternativa förslag såväl i fråga om Hall-egen
domens upplåtande till uppfostringsanstalt för sinnesslöa som om Salbohedanstaltens
anslutning till Salberga sjukhus utan har för avsikt att begränsa
min framställning till att avse förslagen örn uppförandet av en till kronoegendomen
Lövsta förlagd anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever
samt örn utbyggandet av Salbohedanstalten för vården av vanartade
sinnesslöa gossar.
Allmänna synpunkter.
De sakkunniga.
I fråga örn den vårduppgift, som skulle tillkomma den ifrågasatta
anstalten för själsligt abnorma manliga skyddshemsele
v e r hava de sakkunniga anfört bland annat följande.
Då det gällde att taga ståndpunkt till frågan örn den framtida organisationen
av verksamheten, hade de sakkunniga icke kunnat undgå att finna
vägande skäl tala för att spörsmålet angående vården av själsligt abnorma
vanartade och kriminella barn och ungdomar toges upp i sin helhet och att
diskussionen icke ensidigt toge sikte på skyddshemsväsendets klientel utan
förlänades en betydligt vidare syftning. En utsträckning av anstaltens verksamhetsområde
till vård jämväl av vissa andra kategorier av abnorma ungdomliga
asociala och kriminella utanför skyddshemsklientelet hade för övrigt
diskuterats i samband med frågorna om revision av lagstiftningarna rörande
tvångsuppfostran respektive förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
m. m., och samma tanke läge även till grund för ett förslag till organisation
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 108.
av vården för unga asociala eller kriminella av sjuklig eller abnorm sinnesbeskaffenhet
i den av professor O. Kinberg utarbetade bilagan till 1936 års
proposition (nr 219) rörande omläggning av skyddshemsverksamheten. Även
de sakkunniga holle före, att den nya psykopatanstalten för minderåriga örn
möjligt borde söka tillgodose vårdbehovet för alla asociala minderåriga
psykopater från hela landet, oavsett de formella omständigheter, som föranlett
deras omhändertagande.
Vad först beträffade det klientel, som borde tillföras anstalten inom skyddshemsorganisationens
nuvarande ram, syntes det enligt de sakkunnigas mening
varken vara lämpligt eller möjligt att uppställa några detaljerade bestämmelser.
Principiellt syntes emellertid å anstalten höra hemma dels sådana
själsligt abnorma barn, vilka på grund av sin psykiska abnormitet visat
sig endast i ringa mån mottagliga för den med uppfostringsarbetet å de
vanliga skyddshemmen avsedda verkan, dels de, som av samma anledning
menligt inverkade å upjDfostringsarbetet av andra elever å dessa hem, dels ock
själsligt abnorma skyddshemselever, vilka av andra orsaker krävde medicinskpsykiatrisk
behandling.
Dessutom borde å anstalten direkt kunna intagas minderåriga vanartade,
vilka omhändertagits för skyddsuppfostran, men som vid den preliminära
undersökning, vilken skulle föregå ett definitivt intagande å skyddshem, befunnits
vara på grund av psykisk abnormitet i behov av vård på psykopatanstalt.
Utom i inskränkt mening själsligt abnorma barn borde från skyddshemmen
till den avsedda specialanstalten överföras vissa nervösa, överkänsliga och
starkt hysteriska barn, kroniska sängvätare och likartade barn, som krävde
medicinsk behandling och vilka inverkade störande på samlevnaden å de vanliga
skyddshemmen. En annan kategori, som syntes höra hemma å specialanstalten,
utgjordes av sådana skyddshemselever, vilka företedde psykiska
defekttillstånd efter genomgångna sjukdomar eller skallskador, karaktärsförändringar
efter sömnsjuka och liknande rubbningar i det psykiska tillståndet.
En ytterligare grupp av skyddshemselever, som syntes böra överflyttas till
den planerade specialanstalten, utgjordes av sådana kroppsligt sjuka, vilkas
tillstånd krävde en mera noggrann daglig medicinsk tillsyn och behandling
än som kunde beredas dem å de vanliga skyddshemmen. Såsom exempel på
sjukdomar, vilka syntes påkalla ett överförande till specialanstalten, borde
nämnas hjärtfel, sockersjuka, vissa nervsjukdomar och endokrina rubbningar.
I fråga örn den föreslagna psykopatanstaltens vårduppgifter utanför skyddshemsklientelet
hava de sakkunniga framhållit bland annat följande allmänna
synpunkter.
De psykiska rubbningar, som innefattades i begreppet psykisk abnormitet,
företrädesvis konstitutionella anomalier från viljeliv, känsloliv och driftliv,
men även mera djupt gripande sviter av psykiska miljöskador i barnaåldern,
ävensom kombinationsformer av dessa båda typer, disponerade enligt all medicinsk
erfarenhet sin bärare för vanart, asocialitet, kriminalitet och andra former
av social och psykologisk missanpassning. Det visade sig också, att psykiskt
abnorma redan såsom minderåriga ej sällan bomme i konflikt med lagen
och bleve föremål för olika former av rättsreaktioner från samhällets sida.
Man funne dem sålunda ej blott bland skyddshemmens klientel utan jämväl
såsom tilltalade inför domstol. I en del fall bleve de tilltalade ungdomliga
psykopaterna föremål för rättspsykiatrisk undersökning och kunde därefter
på grund av läkarutlåtandet antingen bliva straffriförklarade enligt 5 kap.
5 § strafflagen eller förklarade förminskat tillräkneliga enligt 6 § av samma
7
Kungl. Majus proposition nr 198.
kapitel och i sistnämnda fall alltefter fallets art bliva ådömda förvaring enligt
lagen om förminskat tillräkneliga förbrytare eller ådömda ett lindrigare,
eventuellt villkorligt straff. Vid de lindrigaste formerna slutligen kunde
läkaren avstå från tillämpningen av nämnda båda lagrum i strafflagen. På
grund av de flytande gränserna kunde det redan vid den rättspsykiatriska
undersökningen av vuxna psykopater stundom vålla stora svårigheter att avgöra,
om en explorand skulle bedömas enligt 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen,
och denna svårighet vore, då det gällde outvecklade ungdomar, ännu mera
framträdande. Enär objektiva, experimentalpsykologiskt bestämbara mått
saknades, bleve avgörandet ofta mera ett uttryck för undersökarens subjektiva
uppskattning av symptomens betydelse.
Man syntes sålunda vara berättigad att påstå, att de olika grupperna, varom
nu vore fråga, eller själsligt abnorma skyddshemselever, straffriförklarade
minderåriga psykopater och förminskat tillräkneliga minderåriga psykopater
sinsemellan knappast visade så stora psykologiska olikheter, att deras utplacering
på skilda anstalter med olika regim kunde anses sakligt motiverad.
Tvärtom hade man anledning antaga, att dessa grupper delvis psykologiskt
täckte varandra, alltså delvis bestode av psykopatologiskt ungefär likvärdiga
fall. Från medicinsk synpunkt talade därför bestämda skäl för en mera enhetiig
vårdteknisk behandling av hithörande fall, lämpligen inom en och
samma anstalt av den typ, varom här vore fråga.
I samma riktning talade enligt de sakkunnigas uppfattning också det
faktum, att det ofta syntes vara en tillfällighet, som bestämde, örn en psykiskt
abnorm vanartad eller kriminell minderårig komme att bliva föremal för omhändertagande
å skyddshem eller ställd inför domstol.
Dessa och liknande överväganden hade bibringat de sakkunniga den uppfattningen,
att de minderåriga vanartade och kriminella psykopaterna bildade
en i vissa avseenden sluten grupp, vars vårdtekniska differentiering icke
borde ske efter de formella omständigheter, som föranlett omhändertagandet,
utan efter medicinskt-psykologiska principer. De sakkunniga hade därför
principiellt anslutit sig till tanken på sammanförandet av alla psykiskt
abnorma minderåriga vanartade och kriminella till en enda vårdanstalt.
Efter vissa beräkningar rörande den erforderliga omfattningen av en efter
dessa grunder uppbyggd anläggning framhålla de sakkunniga, att de naturligen
ej förbisett, att sammanförandet av det omfattande ungdomliga asociala
klientelet till en större gemensam anstalt i praktiken bleve förenat med avsevärda
vanskligheter och komme att ställa betydande krav å ledning och
anstaltspersonal. De skäl, som de sakkunniga anfört till förmån för en sådan
anstalt, syntes likväl oberoende härav avgjort tala för en dylik lösning.
Då emellertid de sakkunniga icke ansett sig med hänsyn till utredningens
direktiv kunna framlägga förslag örn en sådan mera omfattande vårdanstalt,
hava de sakkunniga — såsom jag inledningsvis antydde — begränsat sitt
förslag till att avse beredandet av tidsenliga vårdmöjligheter för själsligt
abnorma skyddshemselever. De sakkunniga framhålla emellertid, att de vid
planläggningen av den nya anstalten tagit sikte på möjligheten av en framtida
utvidgning av dessa uppgifter.
I samband med övervägandet av dessa spörsmål hava de sakkunniga upptagit
till principiell behandling frågan örn lämpligheten att å
8
Kungl. Majus proposition nr 198.
skyddshem intaga vanartade sinnesslöa. Härvid hava de
sakkunniga anfört i huvudsak följande.
En betydande del av de manliga skyddshemmens beläggning utgjordes av
intellektuellt undermåliga. Enligt en av doktor G. Nordal verkställd undersökning,
återgiven i bilaga till proposition nr 219/1936, sid. 183, skulle sålunda
denna kategori motsvara 45 procent av antalet i skyddshemmen intagna
och till omkring 2/3 bestå av individer med mindre höggradig undermålighet,
s. k. efterblivna eller hjälpklassmässiga barn. Återstoden av kategorien,
eller 13 procent av samtliga skyddshemselever, syntes enligt Nordal
kunna betraktas såsom i egentlig mening sinnesslöa barn.
De sakkunniga hävda såsom sin uppfattning, att många skäl tala för att
sinnesslöa barn och ungdomar icke — såsom hittills skett — böra mottagas
å skyddshem och såsom följd härav ej heller böra förekomma å den för
psykiskt abnorma skyddshemselever avsedda nya anstalten. I betänkandet
motiveras denna ståndpunkt på följande sätt.
Till en början borde erinras örn att sinnesslöa, vilkas intelligenskvot läge
under 70, i allmänhet icke vore i stånd att i nämnvärd grad tillgodogöra sig
den undervisning, som meddelades i hjälpklasserna, än mindre den, som vore
avsedd att meddelas i normalklass. Närvaron av sinnesslöa i skolklasser, vilka
vöre avsedda för normala eller efterblivna barn (hjälpklass), utgjorde därför
alltid ett svårt hinder för undervisningens fortgång, samtidigt som de
sinnesslöa själva icke hade någon större nytta av den för de mera högtstående
avsedda undervisningen. Ur medicinsk-psykologisk synpunkt talade
även åtskilligt för att sinnesslöa barn principiellt hölles skilda från intellektuellt
mera högtstående barn. Man funne å ena sidan stundom, hurusom
samlevnaden med psykiskt normala barn hos den sinnesslöe uppammade och
underhölle en mindervärdighetskänsla, som kunde aktualisera trotsinställningar
och även på andra sätt försvåra uppfostringsarbetet och den sinnesslöes
sociala anpassning. Å andra sidan funne man ock, hurusom sinnesslöa
på grund av sin osjälvständighet och lättleddhet kunde taga ogynnsamma
intryck av intellektuellt mera högtstående, men i karaktärologiskt
avseende abnorma barn och låta förleda sig till okynne, indisciplinära reak
tioner och brott. Det syntes även strida mot eljest allmänt i Sverige tillämpade
rättsprinciper att låta sinnesslöa bliva föremål för en disciplinär samhällsreaktion
av den art, som intagning på skyddshem otvivelaktigt innebure.
Det borde i detta sammanhang erinras örn, att en fullt utbyggd organisation
redan förefunnes, avsedd att taga vård örn sinnesslöa ungdomar. Erfarenheten
talade för, att flertalet vanartade sinnesslöa, vilka nu omhändertoges
av barnavårdsnämnder för skyddsuppfostran, icke vore i behov av den disciplinära
regim, som tillämpades vid skyddshem, utan kunde tillgodogöra sig
den fostran, som meddelades på de vanliga sinnesslöanstalterna. De former
av imbecillitet, varom här vore fråga, vore nämligen i regel nedärvda, och vanligen
företedde även den unges föräldrar tecken på psykisk undermålighet.
Det sinnesslöa barnet komme därför i regel att växa upp i en fattig, olämplig
eller skadlig miljö och såsom konsekvens härav vore även den vanart, de
sinnesslöa barnen visade, i anmärkningsvärt många fall helt eller huvudsakligen
miljobetingad och därför lätt tillgänglig för den gynnsamma anstaltsmiljöns
korrigerande inflytande, utan att strängare uppfostringsmetoder behövde
tillgripas. För de svårfostrade vanartade sinnesslöa, vilka utgjorde ett
mindretal, funnes en särskild statlig uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar
(Salbohedanstalten).
9
Kungl. Majus proposition nr 198.
De sakkunniga framhålla i detta samband, att medicinalstyrelsen i sitt utlåtande
den 29 januari 1936 över skyddshemssakkunnigas betänkande förordat
de sinnesslöas avskiljande på nu föreslaget sätt. Önskemal beträffande en
reform i angiven riktning hade för övrigt kommit till uttryck redan i sinnesslövårdssakkunnigas
år 1921 avgivna betänkande angående upprättandet av
uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa. De sakkunniga fortsätta:
Anledningen till att sinnesslöa barn i den utsträckning, som ägt rum, placerats
å skyddshem i stället för å sinnesslöanstalt, syntes bland annat kunna
sökas i det förhållandet, att enligt det för Salbohedanstalten gällande reglementet
intagning av för skyddsuppfostran omhändertaget barn ej finge aga
runi under annan förutsättning än att sådant barn förut vårdats å skyddshem
eller sinnesslöanstalts skolhem, varvid den senare gruppen skulle äga
företräde, samt i den omständigheten, att de vanliga sinnesslöanstalterna
ställt sig avvisande mot omhändertagande därstädes av sinnesslöa barn, som
ådagalagt vanart. Man syntes emellertid hava rätt att påstå, att det förhållandet,
att sinnesslöa barn alltjämt sändes till skyddshem, utgjorde en
otidsenlig kvarleva från en tid, då våra möjligheter att diagnosticera sinnesslöheten
voro mindre än nu, och denna rubbning därför ofta blev förbisedd.
Obestridligen talade sålunda såväl pedagogiska som medicinska, humanitära
och vårdtekniska skäl för ett mera radikalt särskiljande av de sinnesslöa
från andra barn.
Med den organisation av skyddshemsväsendet och av barnavårdsnämndernas
arbetssätt, som nu vore under utbyggnad, syntes det de sakkunniga med
hänsyn till anförda omständigheter ändamålsenligast att redan från början
utgallra alla av barnavårdsnämnderna omhändertagna sinnesslöa barn, beträffande
vilka indikation för intagning å anstalt förelåge, samt att leda
dem över till sinnesslövården med dess för deras undervisning och fostran
avpassade, redan förefintliga organisation. En förutsättning för genomförandet
i praktiken av detta förslag syntes emellertid vara, att sinnesslöanstalterna
såsom villkor för statsbidrag ålades skyldighet att mottaga
dylika barn. Därest sålunda skyddshemsväsendet ej längre skulle belastas
med de sinnesslöa barnen, skulle konsekvensen bliva, att från skyddshemmen
till sinnesslöanstalt er överfördes de å skyddshem intagna barn, som vid verkställd
undersökning visade sig tillhöra ifrågavarande kategori.
Såsom nämnts, gällde som en allmän erfarenhet inom pedagogiken, att
barn, vilkas intelligenskvot läge under 70, i allmänhet icke vore i stånd ait
i nämnvärd grad draga nytta av undervisningen i hjälpklasser och därför
borde hänvisas till sinnesslöanstalten De sakkunniga räknade med, att denna
erfarenhet i allmänhet beaktades vid utgallringen av de barn, vilka skulle
överföras till sinnesslöanstalt. Emellertid visade erfarenheten, att den intellektuella
medelnivån bland skyddshemsklientelet vore lägre än bland genomsnittsbefolkningen.
De undervisningsformer, som inom skyddshemsväsendet
komrne till användning, hade sedan gammalt anpassats i detta avseende.
I överensstämmelse härmed syntes det de sakkunniga riktigt, att även vid
utgallringen av sinnesslöa från skyddshemmen, vilken alltid förutsattes ske
med beaktande ej blott av intelligensmätningarnas resultat utan jämväl av
den omhändertagnes allmänna personlighetsutveckling, hans kroppsliga utveckling,
hans praktiska arbetsduglighet o. s. v., tillämpa mera liberala bedömningsprinciper
och i vissa fall låta barn kvarstanna på skyddshem, även
örn deras intelligenskvot i någon mån understege den vanliga gränsen 70.
A andra sidan borde erinras örn att de undermåligas förmåga att tillgodogöra
sig en hjälpklassundervisning enligt allmän erfarenhet »jonke mycket snabbt,
då man korame nedom denna gräns; en elev, som företedde en intelligens
-
10
Kungl. Majus proposition nr 108.
kvot under 65, syntes alltid vara oförmögen att nöjaktigt tillgodogöra sig
hjälpklassernas undervisning.
Sinnesslöa av denna kategori borde sålunda enligt de sakkunnigas mening
icke mottagas å skyddshem utan i stället överföras till sinnesslöanstalt.
Yttranden.
Yad till en början angår de sakkunnigas förslag örn avskiljande av
de själsligt abnorma manliga skyddshemseleverna
från den egentliga skyddshemsverksamheten, hava från
de hörda myndigheternas sida ej någon erinran försports.
Medicinalstyrelsen framhåller, att en psykopatanstalt av ifrågasatt slag jämväl
komme att få taga hand örn ett mindre antal epileptiska gossar, som på
grund av grov vanart icke lämpligen kunde vårdas å anstalt för fallandesjuka.
Vidare anser styrelsen, att ifrågavarande anstalt på grund av sin allmänna
medicinska utrustning vore väl ägnad att bereda vård för tuberkulösa skyddshemselever
av mankön, vilkas placering i många fall för närvarande mötte
avsevärda svårigheter.
Gentemot de av de sakkunniga uppdragna linjerna för psykopatanistaltens
framtida utveckling intager fångvårdsstyrelsen däremot
en avvisande ställning. Styrelsen anför härutinnan bland
annat:
Vad som i betänkandet anfördes örn behovet och önskvärdheten att sammanföra
psykopaterna — oberoende av intagningsgrunden — till en enda
anstalt, vore enligt styrelsens mening icke övertygande.
Man kunde nämligen icke bortse från det faktum, att även i vad det gällde
asociala minderåriga psykopater rättsreaktionens art icke bestämdes enbart
med hänsyn till den minderåriges sinnestillstånd. Avgörandet bleve
beroende även av andra omständigheter. En viktig skiljelinje ginge sålunda
mellan brott och vanart; där brott förelåge, måste domstolen vid valet av
reaktionsform taga hänsyn till den brottsliges ålder, det aktuella brottets
svårighetsgrad, tidigare straffbelastning m. m. Dessa omständigheter kunde
måhända någon gång synas alltför formella. Undersökte man emellertid, hur
förutsättningarna för tillämpningen av en dylik lag kommit till, funne man
att de uppställts främst i rättssäkerhetens intresse. Det kunde visserligen
vara riktigt, att det begångna brottet icke alltid gåve tillförlitligt besked
örn graden av den brottsliges samhällsfarlighet eller örn hans framtida sociala
prognos, men det ginge därför icke att bortse ifrån, att brottets svårighetsgrad
vore av avgörande betydelse icke blott vid straffmätning utan också
för bedömande av frågan örn en skyddsåtgärd vore tillämplig. Ungdomsfängelse
kunde sålunda icke ifrågakomma vid brott, å vilka endast kunde
följa böter, enär såsom det framhölls under förarbetena till lagen, »en viss
relation krävdes mellan den begångna gärningen och straffet för densamma».
Liknande tankegångar återkomme i olika lagförslag på straffsystemets område,
även där fråga vore örn skyddsåtgärder.
Styrelsen ville icke bestrida riktigheten i de sakkunnigas förmodan, att
en tillfällighet kunde bliva avgörande för örn en minderårig hänvisades till
barnavårdsnämnd eller åtalades inför domstol. Detta finge emellertid icke
leda till att gränserna mellan olika reaktionsformer plånades ut. Så bleve
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
fallet, om man på verkställighetsstadiet differentierade klientelet efter enbart
medicinskt-psykologiska principer. Så länge de olika reaktionsformerna bestode,
syntes försiktigheten därför bjuda, att man även efter domen eller beslutet
örn omhändertagande holle de olika grupperna isär.
I vad det gällde socialt eller psykiskt defekta människor, som bleve föremål
för omhändertagande, syntes man väl göra den erfarenheten, att intagna, som
ur en synpunkt förefölle likartade, ur en annan, icke mindre betydelsefull
synpunkt vore disparata. Vid grupperingen gällde det att väga dessa synpunkter
mot varandra. Att det därvid skulle te sig naturligt att sammanföra
å ena sidan den som dömts för ett kvalificerat brott, t. ex. en förvarad, och å
andra sidan den som omhändertagits för vanart eller den som intagits endast
på medicinska indikationer, förefölle icke alldeles givet, även örn den förutsättningen
vore för handen, att alla tre tillhörde samma psykologiska typ,
t. ex. den känslokalla. Sådana omständigheter som aktuell brottslighet och
föregående straffbelastning m. m. kunde nämligen icke lämnas ur sikte.
Styrelsen har därjämte framhållit de vanskligheter, som bomme att uppstå
vid själva arbetet inom en anstalt, där de intagna tillhörde formellt sett olika
grupper.
Av yttrandena framgår vidare, att de sakkunnigas uppfattning,
att vanartade sinnesslöa i princip icke böra intagas å
skyddshem, biträtts av de hörda myndigheterna.
Medicinalstyrelsen framhåller härvid, att en viss differentiering för olika
uppgifter inom sinnesslövården redan börjat genomföras, i det särskilda anstalter
inrättats för imbecilla barn, vilkas lyte komplicerats med psykisk
abnormitet i trängre mening.
Departementschefen.
Den strävan mot ökad differentiering av vårdformerna, som inom de olika
slagen av anstaltsvård gjort sig allt starkare gällande, måste självfallet ej
minst för skyddshemsklientelets vidkommande vara mycket betydelsefull.
I likhet med i ärendet hörda myndigheter har jag ej heller något att i princip
invända mot de sakkunnigas förslag att centralisera vården av huvudsakligen
vissa psykiskt abnorma elever vid de manliga skyddshemmen till en särskild
anstalt. Åtgärder i sådant syfte hava för övrigt förutsatts redan vid fastställandet
av grundlinjerna för den beslutade skyddshemsreformen.
Av vad de sakkunniga anfört har jag blivit övertygad, att den nu för ändamålet
disponerade anstalten, skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall, icke är
lämpad för uppgiften i fråga. Då det numera blivit uppenbart, att Hall-anstalten
med fördel kan tagas i anspråk för annat statsändamal, saknas varje anledning
till tvekan rörande lämpligheten av att för vården av skyddshemmens
psykopatklientel av manligt kön anordna en särskild anstalt. Jag förordar
alltså de sakkunnigas förslag, att för tillgodoseende av sagda uppgift en ny
statlig anstalt inrättas med de uppgifter, som av de sakkunniga ansetts i första
hand böra ifrågakomma.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har emellertid de sakkunnigas
förslag ett vidare syfte, i det att man tänkt sig vårduppgifterna framdeles
utvidgade till att omfatta jämväl vissa minderåriga kriminella psykopater.
Häremot hava principiella och praktiska betänkligheter anförts av
fångvårdsstyrelsen. I nu förevarande sammanhang saknar jag skäl att närmare
överväga hållbarheten av den sålunda uttalade meningen. Det lär få
bero på en prövning framdeles, sedan erfarenhet hunnit förvärvas, huruvida
förutsättningar för en utvidgning av anstaltens uppgifter föreligga.
Vidkommande slutligen de sakkunnigas uppfattning örn olämpligheten av
att vanartade sinnesslöa intagas å skyddshem, har jag — lika litet som de
hörda myndigheterna — något att häremot erinra. Tvärtom är jag beredd att
i princip tillstyrka åtgärder, som äro ägnade att på ett tillfredsställande sätt
undanröja förefintliga brister i detta avseende.
Anstalten för själsligt abnorma manliga skyddshemsele ver.
De sakkunniga.
k ör bedömande av platsbehovet å en anstalt för själsligt abnorma
manliga skyddshemselever hava de sakkunniga utgått från elevmaterialet å
Hall och de övriga skyddshemmen för gossar ävensom statens uppfostringsanstalt
å Bona. De sakkunniga anföra härom följande.
Beträffande Hall hade de sakkunniga från anstalten infordrat uppgift angående
beläggningen. Berörda uppgift hänförde sig till den 30 mars 1937.
Vid de övriga skyddshemmen hade undersökningar företagits på fyra
grupper av skyddshem. En grupp av västsvenska skyddshem, omfattande
Vrångsholmen, Gräskärr och Forsane, hade underkastats en grundlig inventering
och en grupjr av mellansvenska skyddshem, omfattande Sundbo, Åkerby
och Norrby gård, en mera summarisk inventering av sakkunnigledamoten
professor Jacobowsky. Vidare hade på uppdrag av de sakkunniga en nordsvensk
grupp, omfattande skyddshemmen Boda och Johannisberg, inventerats
av andre läkaren vid Ulleråkers sjukhus G. Wahlström och en sydsvensk
grupp, omfattande skyddshemmen Båby, Östra Spång och Ljungaskog, undersökts
av överläkaren vid S:t Lars sjukhus, docenten T. Sondén.
Vad beträffade klientelet å Bona hade de sakkunniga haft tillgänglig en
av anstaltens rådgivande psykiater professor A. Petrén företagen undersökning
av klientelet, vilken av de sakkunniga för ändamålet infordrats från anstalten.
Vid bestämmande av indikationerna för intagning å psykopatanstalten
hade de sakkunniga utgått ifrån att barn med en intelligenskvot under 65
icke skulle vårdas å skyddshem. I fråga örn fall av psykopati utan svårare
intelligensdefekt, där gränserna mot det normala vore flytande, hade endast
sådana fall medtagits, där vård å psykopatanstalt ansetts nödvändig på någon
av i betänkandet tidigare angivna indikationer.
De företagna undersökningarna hava för Halls vidkommande utvisat, att
av de där till ett antal av 76 vårdade 33 befunnits vara i egentlig mening sinnesslöa
och återstoden, 43, psykopater.
I fråga örn undersökningen vid de vanliga skyddshemmen, vilken omfattat
11 hem med en totalbeläggning av 349 fall, hava de sakkunniga lämnat följande
översikt.
Kungl. Majus proposition nr 10H.
13
Anstalt
Beläggningens
Antal
I bohov av vård å psykopatanstalt för
storlek
elever
psykopati
kroppslig sjukdom
Sundbo..........................
30
ii
i
Åkerby..........................
32
32
—
1 (diabetes)
Norrby gård ..................
33
10
i
1 (hjärtfel + cndokrin
rubbning)
Gräskärr ........................
38
38
i
Vrångsholmen ............
27
27
2
Forsane ........................
40
40
3
Boda.............................
23
23
1
1 (underfunktion av sköld- körteln [hypothyreosl)
Johannisberg..................
23
23
2
Håby............................
44
10
—
Ostra Spång ..................
24
6
1
Ljungaskog....................
35
9
1
349
229
13
3
I 13 fall kunde alltså överflyttning anses nödvändig på psykiatrisk indikation
samt i 3 fall på somatisk.
Förutom de undersökta hemmen funnes 9 skyddshem med 333 platser.
De erhållna siffrorna syntes därför kunna ungefär fördubblas. Platsbehovet
skulle då enligt de sakkunnigas beräkningar bliva omkring 26 på psykiatrisk
samt 6 på somatisk indikation.
Yad slutligen anginge uppfostringsanstalten å Bona hade det visat sig, att av
15 anmälda fall 4 vore försöksutskrivna och 2 sinnesslöa, varför återstode
9 fall.
Till den blivande psykopatanstalten skulle enligt dessa beräkningsgrunder
kunna tänkas överförda följande antal elever, nämligen:
Från Hall .............................................................................. 43
» övriga skyddshem ................................................... cirka 32
» Bona .............................................................................. 9
Summa 84 elever
De sakkunniga framhålla vid sina beräkningar ytterligare:
Då efter ikraftträdandet av den vid 1937 års riksdag beslutade nya lagstiftningen
örn tvångsuppfostran elever, som lede av rubbning i själsverksamheten,
ej vidare komme att intagas å allmän uppfostringsanstalt, hade de
sakkunniga ej ansett sig behöva för framtiden räkna med, att från Bonaanstalten
elever annat än i undantagsfall skulle behöva överföras till den nya
anstalten för psykopater. Enär dessutom vissa oberäkneliga faktorer, därvid
de sakkunniga bland annat avsåge den ringa beläggningen av Hall, sedan
denna anstalt fått till uppgift att mottaga allenast själsligt abnorma skyddshemselever,
ävensom nativitetens nedgång, syntes mana till försiktighet vid
bedömande av platsbehovet samt anstalten ej borde erhålla större omfattning
än som visade sig vara oundgängligen nödvändigt, hade de sakkunniga
stannat vid att föreslå, att anstalten för själsligt abnorma skyddshemselever
till en början avsåges för ett antal av allenast 60 elever. Dock borde anstalten
med hänsyn till vad de sakkunniga i det föregående anfört planläggas så,
att den utan olägenhet kunde framdeles i mån av behov utbyggas till ytterligare
vårdkapacitet. Vid beräkning av platsbehovet hade de sakkunniga
14 Kungl. Majus proposition nr 198.
räknat nied, att evakuering till sinnessjukvården i viss omfattning komme
att äga rum.
Yad härefter beträffar anstaltens förläggning, hava de sakkunniga
erinrat örn sin inledningsvis hävdade uppfattning om ändamålsenligheten
av en sådan organisationsform, att alla psykopatiska asociala manliga
ungdomar, oavsett enligt vilka skilda legala bestämmelser de omhändertagits,
sammanfördes i en större gemensam anstalt med rationella vård- och uppfostringsmöjligheter.
Därest förslag örn en dylik större anstalt framlagts,
hade det givetvis legat närmast till hands att förorda dess förläggande till
Hall, som med hänsyn till sina stora anstaltsutrymmen och sin avsevärda
jordareal borde kunna avses för en vårdanstalt av större mått. De sakkunniga
anföra härutinnan vidare:
Med den begränsade omfattning, som psykopatanstalten enligt de sakkun
nigas förslag åtminstone till en början skulle erhålla, syntes det fullständigt
uteslutet att ifrågasätta anstaltens förläggning till Hall med dess för ett
mindre klientel alltför stora och även i övrigt synnerligen olämpliga anstaltsbyggnader.
Ej heller Salbohedanstalten, som ju vore avsedd för sinnesslöa elever,
syntes kunna komma i fråga såsom anstalt för själsligt abnorma skyddshemselever.
För dessas differentiering och vård krävdes mera kvalificerade anordningar
än för det i egentlig mening sinnesslöa klientelet, varför Salboheds
apterande för en sådan ny vårduppgift självfallet skulle vara förenat med
mycket betydande omändringar och höga kostnader. Härtill komme att Salboheds
läge på långt avstånd från järnväg och annan kommunikationsled
gjorde den föga lämplig till förläggning för den planerade psykopatanstalten,
som syntes böra hava tillgång till goda kommunikationer samt helst ej ligga
så avlägset från Stockholm som fallet vore med Salbohed.
I anledning av dessa överväganden hava de sakkunniga kommit till den
uppfattningen, att ingen annan utväg syntes stå öppen än att en ny anstalt
uppfördes för det psykopatiska skyddshemsklientelet. De sakkunniga hava
utgått från att en sådan anstalt borde förläggas till lämplig kronoegendom i
relativ närhet av Stockholm. Efter att i frågan hava samrått med vederbörande
domänintendent, som givit anvisning på för ändamålet användbara
och tillgängliga kronoegendomar, hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå,
att den nya anstalten förlädes till kronoegendomen 7%oo mantal Lövsta nr 1
(Lövsta l2) i Trosa-Vagnhärads socken och Hölebo härad av Södermanlands
län. Nämnda egendom vore vackert belägen vid östra stranden av sjön
Sillen, 2 kilometer från allmänna vägen Trosa—Gnesta samt 7 kilometer från
Vagnhärads järnvägsstation. Egendomen hade en areal av sammanlagt 203.0 84
hektar, därav 53.2 28 hektar tomt och åker, 2.3 3 3 hektar äng, 138.816 hektar
skogsmark och 8.707 hektar impediment. Därjämte funnes en trädgård av
mindre omfattning och med en del äldre fruktträd. Å egendomen, som vore
utarrenderad till den 14 mars 1940, funnes kronan tillhöriga byggnader, bestående
av bostad för arrendator, statbyggnad, uthusbyggnader samt för
jordbruket erforderliga byggnader. Dessutom funnes vissa, arrendatorn tillhöriga
mindre hus m. m. Jordbrukets taxeringsvärde utgjorde 38,800 kronor.
Kronan tillhöriga byggnader vore brandförsäkrade för 42,700 kronor. Arrende
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
avgälden utginge med dels 23 hektoliter vete, 30 hektoliter havre och 178
kilogram smör att lösas med penningar enligt fastställt pris i gällande markegångstaxa
och dels därutöver 800 kronor.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat vore den nuvarande arrendatorn villig
att — därest så skulle påfordras — före arrendetidens utgång avträda egendomen
till kronan.
Vidare hava de sakkunniga framhållit, att egendomen Lövsta vore belägen
allenast 5 kilometer från det Stockholms stadsmission tillhöriga skyddshemmet
för själsligt abnorma flickor Skarvik-Tallåsen. Härigenom skulle möjliggöras,
att den å Lövstaanstalten placerade läkaren skulle kunna handhava
läkarvården även för Skarvik-Tallåsens i psykiskt avseende likartade klientel.
Vidkommande härefter psykopatanstaltens organisation
hava de sakkunniga anfört följande:
Vid den av 1936 års riksdag genomförda omläggningen av skyddshemsväsendet
beslöts, att bland skyddshemmen skulle finnas särskilda hem eller
avdelningar av hem uteslutande för vård av själsligt abnorma elever, därvid
det förutsattes, att dessa hem skulle hava i huvudsak samma organisation
som övriga skyddshem. I överensstämmelse härmed stadgades i 43 § 1 morn.
barnavårdslagen, sådant nämnda författningsrum lydde enligt lag den 12 juni
1936, att särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem skulle finnas
för omhändertagna, vilka vore själsligt abnorma. Enligt stadga för skyddshemmen
skulle tillsyn över verksamheten vid dessa utövas av skyddshemsinspektören
under överinseende av socialstyrelsen. Under utredningsarbetets
gång hade de sakkunniga haft under övervägande, huruvida det icke vore
mera riktigt och ändamålsenligt, att nu ifrågavarande del av skyddshemsverksamheten
med hänsyn till dess i väsentlig grad rent sjukvårdande karaktär
ställdes under medicinalstyrelsens överinseende samt, i likhet med den egentliga
sinnessjukvården, under tillsyn av överinspektören för sinnessjukvården
i riket. Även örn tvivelsutan vissa skäl talade för en sådan anordning, hade
de sakkunniga dock funnit, att därigenom skulle föranledas ett sönderbrytande
av skyddshemsorganisationen, vars konsekvenser icke kunde överblickas.
De sakkunniga hade i anledning härav ansett sig åtminstone icke för närvarande
böra beträffande nu ifrågavarande anstalt förorda en dylik särställning
i organisatoriskt avseende i jämförelse med övriga skyddshem. I händelse
framdeles en mera betydande utvidgning av förevarande anstalt efter
de linjer, som av de sakkunniga i det föregående skisserats, skulle komma till
stånd, borde enligt de sakkunnigas mening nyssberörda organisationsspörsmål
tagas under förnyad omprövning. Det vore emellertid viktigt, att garantier
skapades för att anstalten redan från början kunde på ett fullt tillfredsställande
sätt fylla den vårduppgift, för vilken den vore avsedd. Detta syfte
hade synts de sakkunniga bäst kunna tillgodoses därigenom, att anstalten
ställdes under ledning av en läkare med särskild psykiatrisk skolning samt
att även dess övriga personal och dess styrelse erhölle en för anstaltens verksamhet
lämplig sammansättning.
Yad i övrigt anginge organisationen av anstalten, syntes det de sakkunniga
i främsta rummet angeläget, att möjligheter skapades för en rationell medicinsk
och pedagogisk differentiering av elevmaterialet. De sakkunniga anföra
vidare:
Därvid hade de sakkunniga funnit, att, liksom det genomförts beträffande
de vanliga skyddshemmens och sinnesslöanstalternas klientel, barnen i skol
16
Kungl. Maj.is proposition nr 198.
åldern borde avskiljas från de äldre eleverna och sammanföras i en såsom
skolhem anordnad del av anstalten. Den för de äldre eleverna avsedda delen
av anstalten, vilken borde vara belägen på ett ur differentieringssynpunkt betryggande
avstånd från skolhemmet, borde organiseras såsom ett internat-,
utrustat med lämpliga arbetsterapeutiska anordningar. Anstaltens båda avdelningar
— skolhemsavdelningen och arbetshemsavdelningen — borde givetvis
stå under gemensam ledning och anstalten skulle sålunda erhålla karaktären
av ett kombinerat skol- och arbetshem.
I enlighet med tidigare angivna beräkningar hade de sakkunniga kommit
till den uppfattningen, att anstalten till en början borde avses för allenast
60 elever, med möjlighet dock till framtida utbyggande av anstalten. Av
vårdplatserna borde 25 avses för skolhemmet samt 35 för arbetshemmet.
Arbetshemmets klientel skulle komma att utgöras av dels skolhemselever,
vilka efter avslutad undervisning och utbildning i skolan icke lämpligen
kunnat utskrivas från anstalten utan fortfarande vore i behov av vård å denna,
och dels elever, som efter irppnådda 15 år nyintoges å anstalten. Därest elev
i skolhemmet icke kunde utskrivas, när han fyllde 15 år, syntes han, örn så
ansåges för hans fortsatta behandling vara lämpligt, böra överflyttas till
arbetshemmet. De sakkunniga förutsatte, att även andra omständigheter än
elevens ålder och kunskapsmått kunde bliva bestämmande för frågan om
elevs överflyttning från skolhemmet till arbetshemmet.
Vid 1937 års riksdag hade beslutats, att vid skyddshemmet för psykiskt
abnorma flickor, Skarvik-Tallåsen, skulle upprättas en särskild observations-
eller nykomlingsavdelning, avsedd att utgöra den första förläggningen
för varje å hemmet nyintagen elev, intill dess ledningen för hemmet
hunnit bilda sig en uppfattning örn den för eleven lämpligaste behand
lingen. De sakkunniga holle för^, att en liknande avdelning, som syntes
fylla en synnerligen viktig uppgift vid den närmare psykiatriska undersökningen
av de olika fallen och vid bestämmande av dessas vidare behandling,
borde inrättas även på nu ifrågavarande anstalt. Yad det yngsta klientelet beträffade
syntes dock en vistelse å observationsavdelningen i allmänhet knappast
behöva ifrågakomma, utan skulle de skolpliktiga eleverna i flertalet fall
omedelbart kunna placeras å skolhemmet. För de äldre elevernas vidkommande
hade emellertid de sakkunniga ansett, att en längre eller kortare tids
vistelse å observationsavdelningen i regel skulle äga rum, innan sådan elev
utplacerades å arbetshemmet bland de övriga eleverna. Platsbehovet å observationsavdelningen
syntes böra uppskattas till 10 platser, såsom tidigare nämnts
i huvudsak avsedda för det äldre klientelet.
I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att å observationsavdelningen
även borde kunna intagas svårbehandlade elever från de vanliga
skyddshemmen för bedömande av elevernas själstillstånd och därav föranlett
vårdbehov. De sakkunniga fortsätta:
Enär man hade anledning antaga, att åtskilliga elever, särskilt bland det
äldre klientelet, åtminstone tidvis syntes vara i behov av vård å sluten avdelning,
hade de sakkunniga övervägt möjligheten, att redan från början
inrättades en sluten avdelning för vård av sådana elever (affektlabila, impulsiva,
amoraliska, sexuellt opålitliga samt elever med rymningstendenser etc.).
Med den begränsade omfattning, som de sakkunniga ansett till en början
böra givas _ anstalten, syntes emellertid anordnandet av en särskild sluten
avdelning icke kunna komma i fråga. De sakkunniga holle före, att med
uppförandet av en dylik avdelning borde kunna anstå, tills erfarenhet vunnits
angående behovet och omfattningen av denna samt den ökade beläggningen
17
Kungl. Majis proposition nr 198.
av anstalten kunde komma att nödvändiggöra en första utvidgning av densamma.
Under tiden borde det behov av slutna vårdplatser, som kunde
tänkas redan från början föreligga, tillgodoses genom lämpliga provisoriska
anordningar. De sakkunniga utginge härvid ifrån, att elev, som på grund av
höggradig konstitutionell psykopati visat sig fullständigt okorrigerbar eller
höggradigt farlig, utan dröjsmål överfördes till lämplig specialavdelning inom
sinnessjukvården.
Eftersom det förutsatts, att på anstalten skulle placeras vissa kroppsligt
sjuka skyddshemselever, vilka icke kunde erhålla lämplig vård å annat skyddshem,
kunde man utgå ifrån, att ett mindre antal platser komme att vara belagda
med kroniskt sjuka. I anledning härav hade de sakkunniga haft under
omprövning de åtgärder, som skulle behöva vidtagas för beredande av vård
åt sådana sjuka. Med hänsyn till det ringa antal dylika sjuka elever, som
vårdades på olika skyddshem, ävensom till den mera kroniska beskaffenheten
av här avsedda sjukdomar (sockersjuka, vissa organiska nervsjukdomar, endokrina
rubbningar etc.), vilka i allmänhet endast tillfälligtvis syntes nödvändiggöra
sänglägesbehandling, hade de sakkunniga räknat med, att erforderlig
vård skulle kunna beredas dessa elever inom den mindre sjukavdelning,
som under alla omständigheter måste inrättas å anstalten.
Beträffande den närmare organisationen av anstalten erfordrades enligt
de sakkunnigas mening för skolhemmet i första rummet en större
byggnad eller huvudbyggnad, som skulle innehålla skolsalar, slöjdrum och
övriga arbetslokaler samt köksutrymmen. Dessutom borde uppföras en
byggnad, inrymmande för båda hemmen avsedd bad- och tvättinrättning
samt gymnastik- och samlingssal. I övrigt hava de sakkunniga i detta avseende
anfört följande.
Angelägenheten av att skolhemmets klientel bereddes en i möjligaste mån
differentierad vård gjorde det önskvärt, att eleverna icke sammanfördes i
en större förläggning, utan att i stället bostäder för dem anordnades i mindre
elevhem. Dessa borde lämpligen innehålla sovrum för 6 eller högst 8 elever
ävensom övriga nödiga utrymmen. Till en början syntes alltså krävas uppförandet
av 4 sådana elevhem. Inom varje elevhem borde finnas 1 vårdare,
som skulle hava den närmaste tillsynen över de där boende eleverna och där
skulle hava sin bostad. För skolhemmet erfordrades sålunda 4 vårdare.
Skoleleverna borde, utöver skolarbetet, under arbetstiden huvudsakligen
sysselsättas med trädgårds- och jordbruksarbete ävensom träslöjd eller något
annat lättare hantverk samt i den utsträckning, som kunde befinnas lämpligt,
deltaga i förekommande husliga sysslor.
Ledningen av skolhemmet borde anförtros åt en person med pedagogisk
utbildning. Nämnde befattningshavare — som syntes böra benämnas avdelningsföreståndare,
tillika lärare — skulle hava överinseendet över skolelevernas
undervisning och fostran samt borde själv meddela undervisning i skolan.
Det syntes de sakkunniga vara angeläget, att för denna med hänsyn till klientelets
beskaffenhet synnerligen besvärliga och ömtåliga uppgift, förvärvades
en på området väl kvalificerad arbetskraft. Då det näppeligen kunde påräknas,
att förenämnde befattningshavare skulle medhinna ali skolundervisning, borde
dessutom anställas en biträdande lärarinna, vilken även kunde åtaga sig uppgiften
såsom husmoder vid skolhemmet. Med hänsyn till det maktpåliggande
arbete, som syntes komma att åvila sistnämnda befattningshavare, syntes det
viktigt, att även för denna befattning förvärvades en arbetskraft med god
erfarenhet och utbildning särskilt på det abnormpedagogiska området. Undervisningen
borde i görligaste mån differentieras med hänsyn till elevernas
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 198.
r.70 38
o
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
olika åldrar och förståndsutveckling. I följd härav borde vid skolhemmet i
erforderlig utsträckning anordnas såväl normalskola som hjälpklass-skola.
Slutligen erfordrades en vårdare, tillika arbetsledare, vilken borde hava den
närmaste tillsynen över eleverna under dessas fritider samt även handleda
dem vid utförande av vissa sysselsättningar såsom slöjd, trädgårdsarbete m. m.
Befattningen såsom avdelningsföreståndare, tillika lärare, borde med hänsyn
till de särskilda krav, som måste ställas på dess innehavare, ej placeras
lägre än i lönegraden B 20 av allmänna civila avlöningsreglementet. Samma
löneplacering hade genom beslut av 1937 års riksdag tillerkänts befattning
såsom lärare eller lärarinna vid bland annat blindundervisningen. Befattningen
såsom biträdande lärarinna, tillika husmoder, syntes i likhet med vad som
ifrågasatts för motsvarande befattning vid statliga skolhem för gossar böra
hänföras till lönegraden B 11. Vårdarna borde med hänsyn till sina åligganden
i fråga örn det egentliga uppfostringsarbetet placeras i lönegraden B 8. Befattningen
såsom vårdare, tillika arbetsledare, syntes i lönehänseende böra inordnas
i lönegraden B 10 eller samma lönegrad, som föreslagits för motsvarande
befattning vid skolhem för gossar (assistent och arbetsledare).
I fråga örn ar betshemmets organisation hava de sakkunniga anfört
i huvudsak följande.
Den för de vuxna eleverna avsedda delen av anstalten eller arbetshemmet
syntes, såsom nämnts, till en början böra anordnas för allenast omkring
35 elever. Då emellertid å observationsavdelningen förutsattes placerade
omkring 10 av de till arbetshemmet hörande eleverna, skulle i själva verket
platsantalet ä det egentliga arbetshemmet reduceras till 25. För arbetshemmet
syntes böra uppföras två i anslutning till varandra liggande byggnader,
inrymmande bostäder för 35 elever, matsal, kök, arbetslokaler samt i viss utsträckning
personalbostäder. Dessutom erfordrades vissa bostadshus för
personalen.
Eleverna vid arbetshemmet skulle företrädesvis sysselsättas med jordbruks-
och trädgårdsarbete. Möjlighet till annan yrkesutbildning borde emellertid
även beredas eleverna, därvid de sakkunniga holle före, att dylik utbildning
till en början kunde begränsas till en yrkesgren. Särskilt med hänsyn
till de byggnadsarbeten, som bomme till utförande vid anstalten under
första tiden av dess verksamhet, syntes vara lämpligast sysselsätta eleverna
med snickeriarbete. Såsom handledare av eleverna i denna yrkesgren syntes
böra anställas en yrkeslärare i snickeri. Sistnämnde befattningshavare borde,
i rikhet med vad som föreslagits för hantverksmästare vid yrkeshem, placeras
i lönegraden B 12.
Den närmaste ledningen av arbetshemmet borde handhavas av en avdelningsföreståndare,
tillika redogörare. För tjänsten borde förvärvas en person
med grundlig pedagogisk utbildning och erfarenhet, vilken dessutom ägde
goda insikter i ekonomisk förvaltning. Avdelningsföreståndaren borde med
hänsyn till omfattningen av honom åliggande göromål ej själv handhava den
egentliga räkenskapsföringen, utan borde arbetet därmed anförtros åt ett
kvalificerat biträde (kameralbiträde), som mera självständigt kunde sköta
räkenskaperna samt i mån av tid jämväl tjänstgöra såsom skrivbiträde åt
anstaltens chef. Avdelningsföreståndaren borde med avseende å det maktpåliggande
arbete, som syntes komma att åvila honom, placeras i lönegraden
B 20. Kameralbiträdet syntes i likhet med motsvarande befattningshavare
vid statens sinnessjukhus böra uppföras i lönegraden B 8. Vidare erfordrades
vid arbetshemmet en biträdande lärarinna, tillika husmoder. Innehavaren
av sistnämnda befattning borde äga god erfarenhet och utbddning speciellt
på det abnormpedagogiska området. I likhet med vad som föreslagits beträf
-
Kungl. Majlis proposition nr 198. 19
tande motsvarande befattningshavare vid skolhemsavdelningen borde nu
ifrågavarande befattningshavare placeras i lönegraden B 11.
Förutom ovan angiven personal erfordrades för arbetshemmet och observationsavdelningen
gemensam sjukvårdspersonal, vilken till en början syntes
kunna begränsas till 1 avdelningssköterska och 3 skötare. Avdelningssköterskan,
som borde vara utbildad i allmän sjukvård och äga behörighet till
befattning som Översköterska vid statens sinnessjukhus, syntes böra placeras
i lönegraden B 8. Skötarna borde, i överensstämmelse med vad som gällde
i fråga örn motsvarande personal vid statens sinnessjukhus, inordnas i lönegraden
B 6.
Samtliga befattningshavare funno de sakkunniga böra uppföras å lönestat.
Utöver den å lönestat uppförda personalen syntes vara behövlig viss
arbetspersonal, såsom 1 gårdskarl, tillika chaufför, köksbiträden etc.
Jordbrukets och trädgårdens skötsel krävde viss personal — däribland 1
rättare och 1 trädgårdsmästare — vilken personal syntes böra avlönas av
inkomsterna från jordbruket respektive trädgården. Vid utmätande av avlöningen
till denna personal borde skälig hänsyn tagas till dess uppgifter
att leda eleverna i arbetet.
I det följande hava de sakkunniga uppehållit sig vid frågan örn de kvalifikationer,
som anstaltens chef borde besitta. Härvid hava de sakkunniga
anfört:
Enär anstalten vore avsedd för själsligt abnorma elever, vilkas vård och
handledning krävde särskild insikt och erfarenhet å det psykiatriska området,
borde enligt de sakkunnigas mening anstalten ställas under ledning av en
psykiatriskt särskilt skolad läkare. Utom elevernas psykiatriska vård borde
givetvis ifrågavarande läkare även handhava kroppssjukvården vid anstalten.
Med hänsyn till den planerade anstaltens relativt ringa omfattning syntes
emellertid de göromål, som skulle komma att åvila läkaren-chefen, icke
komma att utgöra full sysselsättning för denne. Då anstalten avsåges att förläggas
till en egendom, som vore belägen på ett relativt obetydligt avstånd
(cirka 5 kilometer) från skyddshemmet för själsligt abnorma flickor, SkarvikTallåsen,
hade de sakkunniga — såsom tidigare antytts — tänkt sig den anordningen,
att förenämnde läkare även skulle stå till förfogande såsom läkare för
eleverna vid detta hem. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, anlitades för närvarande
vid hemmet två psykiater för elevernas psykiska vård samt vederbörande
provinsialläkare vid andra förekommande sjukdomsfall. Vid överläggningar,
som de sakkunniga haft i frågan med representanter för hemmets ägare,
Stockholms stadsmission, hade framgått, att från stadsmissionens sida intresse
funnes för en sådan lösning av hemmets läkarfråga, att läkaren vid den planerade
anstalten för psykiskt abnorma manliga skyddshemselever kunde ombesörja
läkarvården jämväl vid Skarvik-Tallåsen. Även fullgörandet av läkarvården
vid Skarvik-Tallåsen borde enligt de sakkunnigas mening tillkomma läkaren
såsom tjänsteåliggande. Stockholms stadsmission borde givetvis härför till
staten utgiva ersättning, varom överenskommelse syntes få träffas med stadsmissionen.
De uppgifter, som enligt vad ovan anförts borde tillkomma läkaren
såsom tjänsteåligganden, syntes de sakkunniga motivera, att den avsedda befattningen
såsom anstaltens chef, tillika läkare, uppfördes å lönestat. Befattningen
syntes lämpligen böra placeras i lönegraden B 28 i likhet med befattning
såsom överläkare av andra klass vid statens sinnessjukhus. Med befatt
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
ningen borde även vara förenad förmånen av fri bostad. Jämväl beträffande
övriga förmåner borde innehavaren av ifrågavarande „ befattning vara jämställd
med överläkare av andra klass vid statens sinnessjukhus.
Vidare hade de sakkunniga tänkt sig såsom en lämplig anordning, att
läkaren jämväl skulle tjänstgöra såsom psykiatrisk rådgivare åt skyddshemsinspektören
i de ärenden, beträffande vilka inspektören behövde anlita psykiatrisk
sakkunskap. Dylik sakkunskap bleve tvivelsutan erforderlig i vida
stegrad omfattning efter genomförandet av den nya ordningen för intagning
i skyddshem. Härigenom skulle nämnde läkare också erhålla en särskild
erfarenhet och sakkunskap rörande skyddshemsklientelet och dettas psykiska
beskaffenhet, vilken kunde bliva av värde för hela skyddshemsväsendet. Uppdraget
att vara psykiatrisk rådgivare åt skyddshemsinspektören syntes emellertid
de sakkunniga icke böra ingå i de åligganden, som läkaren hade att
fullgöra mot åtnjutande av löneförmånerna såsom läkare vid anstalten, utan
syntes läkaren härför böra uppbära ett särskilt arvode, vilket lämpligen
kunde bestämmas till 2,000 kronor för år.
Med hänsyn till de krav, vilka måste ställas på innehavaren av läkarbefattningen,
samt den placering i lönehänseende, som föreslagits beträffande
denna, har det synts de sakkunniga lämpligt att för behörighet till befattningen
uppställas samma villkor, som gälla i fråga örn befattning såsom överläkare
(tillika sjukhuschef) vid statens sinnessjukhus. Därest sökande under
tidigare verksamhet förvärvat ingående förtrogenhet rörande behandlingen
av vanartade psykiskt abnorma ungdomar, har detta synts böra tillmätas
särskild vikt vid befattningens tillsättande. I likhet med vad som gällde överläkare
vid statens sinnessjukhus borde läkaren utnämnas av Kungl. Maj:t.
Enär anstalten i organisatoriskt avseende skulle tillhöra skyddshemsväsendet
samt sålunda stå under socialstyrelsens överinseende, hava de sakkunniga
ansett riktigast, att förslag örn läkarbefattningens besättande avgives av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen gemensamt.
I enlighet med det anförda hava de sakkunniga uppgjort följande förslag
till lönestat för den nya anstalten.
Befattning. Lönegrad. Lön.
1 chef, tillika läkare ................................................... B 28 9,540
1 avdelningsföreståndare, tillika redogörare .................. B 20 5,880
1 » » lärare ........................ B 20 5,880
1 yrkeslärare ............................................................ B12 3,660
1 biträdande lärarinna, tillika husmoder........................ Bil 3,240
1 » » » » ........................ B11 3,240
1 vårdare, tillika arbetsledare .................................... B 10 3,240
1 kameralbiträde ...................................................... B 8 2,730
1 avdelningssköterska ................................................ B 8 2,730
1 vårdare ............................................................... B 8 2,880
3 » ............................................................... B 8 8,640
1 skötare.................................................................. B 6 2,580
2 » .................................................................. B 6 5,160
Summa kronor 59,400
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Lönerna hava inom de angivna lönegraderna beräknats för den högsta
löneklass å A-ort, enligt vilken vederbörande äger rätt att uppbära lön. Befattningen
såsom kameralbiträde har förutsatts beklädas med kvinnlig innehavare.
De sakkunniga hava slutligen i förevarande samband yttrat följande:
Den av de sakkunniga sålunda föreslagna personalsorganisationen för
anstalten syntes tvivelsutan kunna förefalla väl stor i betraktande av det
beräknade relativt ringa platsantalet å anstalten. Den särskilda beskaffenheten
av det klientel, som skulle omhändertagas å anstalten, syntes emellertid nödvändiggöra
en större och mera kvalificerad personal, än som i allmänhet
vore erforderlig vid vanliga skyddshem. Disproportionen mellan antalet
elever och befattningshavare vid anstalten, som i förevarande fall ej syntes
kunna undvikas, komme givetvis att minskas, allteftersom anstalten utbyggdes
och beläggningens omfattning ökades. Anställande av personal syntes för
övrigt böra ske allenast successivt, i den mån behovet av arbetskrafter å
anstalten gjorde sig gällande.
Verksamheten vid anstalten skall enligt de sakkunnigas förslag ledas av
en styrelse, vilken i likhet med bland annat styrelse för kombinerat skoloch
yrkeshem bör bestå av ordförande och fyra andra ledamöter. Av dessa
bör en äga pedagogisk utbildning, en vara läkare samt en hava allmän praktisk
erfarenhet. Vidare hava de sakkunniga ansett böra stipuleras, att juridisk
sakkunskap skall vara företrädd i styrelsen.
Förslag till de örn- och nybyggnader vid Lövsta, som
skulle bliva erforderliga för anstaltsbyggnader och bostadshus för personal,
har i samråd med de sakkunniga utarbetats av arkitekten i järnvägsstyrelsen
B. Jonson.
Enligt detta förslag skulle för skolhemsavdelningen erfordras en skoloch
matsalsbyggnad, innehållande 3 skolsalar, var och en avsedd för 20 elever,
materialrum, 2 slöjdsalar, vardera för 12 å 15 elever, matsal för högst
40 elever jämte erforderliga kökslokaler, bostadslägenheter för biträdande
lärarinna — tillika husmoder — och för kökspersonal ävensom ett gästrum.
Vidare ägde avdelningen behov av en byggnad för gymnastik- och samlingssal.
I denna byggnad, som skulle vara gemensam för hela anläggningen,
borde även inrymmas lokaler för bad- och tvättinrättning. Därjämte erfordrades
4 elevhem, innehållande 2 sovsalar med plats för 3 elever i vardera,
rum för sköterska, rum för elev, dagrum, läsrum samt förråds- och tvättrum.
Slutligen inginge i förslaget uppförandet av två bostadshus, det ena innehållande
3 rum och kök samt hall för avdelningsföreståndare, tillika lärare,
det andra innehållande 2 rum och kök för assistent.
För arbetshemsavdelningen vore nödvändigt uppföra en byggnad för elevförläggning.
Denna byggnad skulle enligt förslaget innehålla sovrum för
elever, bestående av 14 enkelrum, 2 rum med plats för 3 elever i vartdera,
en sluten avdelning, bestående av 5 enkelrum, vaktrum, erforderliga förråd,
tvättrum m. m., skolsal, dagrum, läsrum, matsal med erforderliga kökslokalcr
med förrådsrum ävensom bostadsrum för husmoder samt för kökspersonal.
Vidare erfordrades för avdelningen en administrationsbyggnad.
För detta ändamål kunde enligt förslaget den nuvarande mangårdsbyggnaden
vid Lövsta disponeras. Denna byggnad avsåges skola innehålla expeditionsrum
för läkaren, kontorsrum för föreståndaren, rum för skrivbiträde,
gästrum samt bostad örn 3 rum och kök för föreståndaren. Därjämte
borde uppföras en byggnad för observations- och intagnings
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
avdelning, vilken byggnad skulle innehålla sovsal för 3 elever, dubbelrum,
5 enkelrum, vaktrum, dagrum samt matrum med tekök. Denna byggnad
skulle jämväl innehålla erforderliga tvättrum, förrådsrum och dylikt,
expeditionsrum för läkaren, behandlingsrum, rum för skrivbiträde och rum
för psykologisk undersökning. I anslutning till denna observationsavdelning
skulle utrymme jämväl beredas för en sjukavdelning, bestående av sjuksal
för 5 elever, dubbelrum, isoleringsrum samt förråd och sköljrum jämte
bostadsrum för översköterskan. Vidare borde uppföras 7 bostadshus för
befattningshavare vid anstalten, därav ett bostadshus om 6 rum och kök för
läkaren. Enligt detta förslag skulle kostnaderna för byggnadsarbetena uppgå
till sammanlagt 911,000 kronor.
Slutligen erfordrades vissa ekonomibyggnader för jordbruket. För detta
ändamål förelåge dock ej behov av nybyggnader utan allenast vissa omändringar
och reparationer i syfte att modernisera dessa byggnader ävensom
anskaffande av en foderhiss. Kostnaderna för dessa ändringsarbeten m. m.,
till vilka förslag uppgjorts av jordbrukets elektrotekniska forskningsinstitution
i samråd med sakkunnigledamoten Treschow, hade beräknats till 6,700
kronor.
I anslutning till frågan örn Lövsta-anstaltens organisation hava de sakkunniga
uppmärksammat behovet av ändringar i stadgan
för skyddshemmen med hänsyn till anstaltens speciella funktioner.
Härutinnan anföra de sakkunniga:
Enär, såsom framginge av det anförda, den av de sakkunniga föreslagna
organisationen av anstalten i vissa avseenden avveke från vad som härutinnan
stadgats beträffande övriga skyddshem, skulle ett genomförande av de sakkunnigas
förslag påkalla vissa ändringar i stadgan för skyddshemmen. Med
hänsyn till de sakkunnigas förut angivna principiella ståndpunkt i fråga örn
omfattningen av den planerade anstaltens framtida uppgifter ävensom anstaltens
i flera hänseenden från de övriga skyddshemmen skilda organisation
hade de sakkunniga emellertid haft under övervägande, huruvida det
icke vore lämpligare, att erforderliga bestämmelser inflöte i ett för anstalten
utfärdat särskilt reglemente än att; den nya stadgan för skyddshemmen —
som ännu icke trätt i tillämpning — underkastades av en eventuell omorganisation
betingade ändringar. En dylik lösning förefölle också kunna innebära
fördelar i författningstekniskt avseende. I anledning härav hade de
sakkunniga avstått från att utarbeta något detaljerat förslag i ämnet utan
funnit, att därmed lämpligen borde anstå, tills beslut fattats i organisationsfrågan.
Yttranden.
Beräkningen av platsbehovet å psykopatanstalten samt förslaget om
anstaltens förläggning till Lövsta hava de hörda myndigheterna
antingen ansett sig sakna möjlighet att bedöma eller ock lämnat
utan erinran.
Domänstyrelsen framhåller i sistnämnda angelägenhet följande.
Styrelsen ville icke motsätta sig, att den på arrende till den 14 mars 1940
upplåtna delen av kronoegendomen Lövsta nr 1 från löpande arrendeperiods
utgång eller den tidigare tidpunkt, varom överenskommelse kunde träffas
med arrendatorn av egendomen, av statsverket disponerades för det av de
sakkunniga föreslagna ändamålet, så länge det ifrågasatta skyddshemmet därstädes
upprätthölles. Styrelsen förutsatte därvid i likhet med de sakkunniga
23
Kungl. Maj:ts proposition nr W8.
att utan kostnad för domänfonden reglering skedde av de rättigheter och
skyldigheter, kronan ägde gentemot vederbörande arrendator. Beträffande den
till egendomen hörande skogsmarken syntes det styrelsen ur förvaltningssynpunkt
emellertid lämpligast, att denna helt bibehölles under styrelsen.
Det syntes icke vara rationellt, att för skötseln av denna skog två särskilda
förvaltningsorgan anlitades. Hinder borde icke möta mot att sådana anordningar
vidtoges, att anstaltens behov av husbehovsvirke i varje fall säkerställdes.
Det borde även vara möjligt att i första hand erbjuda anstaltens
klientel arbeten, som erfordrades för skogens behöriga skötsel.
Beträffande Lövstaförslagets övriga delar hava visserligen
vederbörande myndigheter anlagt avvikande synpunkter i
vissa avseenden, men i stort sett har förslaget jämväl härutinnan blivit föremål
för tillstyrkan.
Statskontoret finner sig mera allmänt böra framhålla följande:
Statskontoret hade med ledning av de i betänkandet lämnade uppgifterna
angående de arbetsuppgifter, som skulle åvila de olika befattningshavarna,
icke kunnat närmare bedöma storleken och lämpligheten i övrigt av den föreslagna
organisationen av skol- och arbetshemmen vid anstalten. De sakkunniga
hade emellertid uttalat, att anställande av personal borde ske allenast
successivt, i den mån behovet av arbetskrafter å anstalten gjorde sig gällande.
Statskontoret delade de sakkunnigas uppfattning om det lämpliga i en sådan
anordning och ville i anslutning därtill framhålla angelägenheten av att i
avvaktan på erfarenhet angående storleken av det personalbehov, som kunde
komma att uppstå, försiktighet iakttoges i fråga om beredande av fastare
anställning åt befattningshavarna. I varje fall syntes ordinarie tjänster icke
böra inrättas i vidare mån än det befunnes otvivelaktigt, att för framtiden
bestående behov därav bomme att föreligga. Enligt ämbetsverkets mening
kunde ifrågasättas, örn icke i avvaktan på närmare erfarenhet därutinnan hela
anstalten borde uppföras på extra stat.
Medicinalstyrelsen anser, att psykopatanstalten med hänsyn till dess arbetsuppgifter
och till den omständigheten, att den av de sakkunniga föreslagits
ställd under medicinsk ledning, lämpligen bör underställas medicinalstyrelsen.
Styrelsen kan icke dela de sakkunnigas mening, att anstalten icke bör intaga
en särställning i organisatoriskt avseende i förhållande till övriga skyddshem.
Styrelsen anför till stöd för sin ståndpunkt bland annat:
De sakkunniga sade sig hava räknat med att evakuering till sinnessjukvården
i viss omfattning bomme att äga rum, en omständighet, som enligt
styrelsens förmenande ytterligare underströke, att gränsdragningen mot den
egentliga sinnessjukvården bleve konstlad, i det sinnessjukvården till en
början beräknades skola tillhandahålla det antal platser å slutna specialavdelningar,
som komme att visa sig vara ofrånkomligt, intill dess en egen
sluten avdelning vid anstalten blivit organiserad under ett senare utbyggnadsskede.
För den av styrelsen sålunda hävdade uppfattningen talade slutligen, att
den föreslagna anstalten i sitt slutliga skick avsåges komma att bestå av ett
skyddshem för psykopater, en förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga
minderåriga förbrytare och slutligen av ett sinnessjukhus för omhändertagande
av straffriförklarade. Då det redan befunnits lämpligt avskilja de
sinnesslöa från skyddshemmen för att överföras till sinnesslövården, funne
styrelsen det lika naturligt, att även anstalten för övriga psykiskt abnorma
redan från början underställdes medicinsk myndighet. Den fullt utbyggda
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
anstalten kunde icke till sina olika komponenter sortera under olika administrativa
myndigheter, nämligen socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och
medicinalstyrelsen. Då den skulle handhava vården av i olika avseenden
psykiskt abnorma, borde den ock redan från början inrangeras bland rikets
sjukvårdsanstalter, detta så mycket mera som den även komme att få taga
vård örn vissa psykiskt abnorma, epileptiska gossar, som icke lämpligen borde
vårdas på epileptikeranstalt.
Yad angår de föreslagna anstaltsbyggnadernas planläggning
framhåller byggnadsstyrelsen följande:
Till remissakten hörande ritningsförslag till de avsedda byggnaderna gåve
styrelsen i stort sett icke anledning till erinran; dock borde vid deras vidare
utarbetande beaktas, att planen till gymnastiksalens källarvåning, som vore
mindre tillfredsställande, omarbetades, förslagsvis med ledning av skolöverstyrelsens
normalritningar till sådana lokaler ävensom att trappan och trapphallen
i observationsbyggnaden erhölle direkt dager.
Medicinalstyrelsen, som icke vore i tillfälle att uttala sig om de föreslagna
byggnadernas planläggning, har emellertid framhållit följande.
Yad beträffade den för den föreslagna anstalten framlagda organisationsplanen
ville styrelsen framhålla, att uppdelningen av skolhemsavdelningen
på 4 smärre byggnader med endast 6 å 8 elever i varje syntes styrelsen väl
ägnad att så långt möjligt differentiera elevernas vård och giva deras omgivning
önskvärd hemkaraktär. Därtill komme även att bidraga, att inom varje
sådant elevhem en vårdare skulle vara boende. Enligt utredningen vore
även ett rum för sköterska upptaget i planen inom varje byggnad. Styrelsen
hade under hand förvissat sig örn, att de sakkunniga i första hand tänkt sig,
att innehavarna av befattningarna i fråga skulle vara kvinnor. Styrelsen ville
dock framhålla, att beläggningen kunde bliva sådan, att ett eller flera av
dessa elevhem kunde komma att kräva manlig vårdare, i vilket fall bostad
för gift sådan måste beredas honom i eller invid hemmet.
Yad härefter angår personalens storlek, har medicinalstyrelsen
hävdat, att en viss ökning av den föreslagna personalstaten syntes ofrånkomlig.
Styrelsen har rörande detta spörsmål anfört:
Under hand hade styrelsen erfarit, att personaluppsättningen vid skolhemmet
beräknats med hänsyn till vid skyddshemmen tillämpade arbetstider. Då
emellertid en viss tillgång till avbytare för vårdpersonalen enligt styrelsens
förmenande alltid måste finnas tillgänglig, måste personalstaten ökas med
hänsyn därtill.
Yad anginge arbetshemmet, ville styrelsen först erinra örn att detta planerats
såsom ett observations- och upptagningshem med 10 platser och en
egentlig arbetshemsavdelning om 25 platser, vartill komme en avdelning för
sängliggande sjuka, beräknad för 8 platser. I avseende å sistnämnda avdelning
ville styrelsen — med hänsyn till vad styrelsen anfört örn vård av å
skyddshemmen befintliga tuberkulösa elever å ifrågavarande anstalt — framhålla,
att den planerade sjukavdelningen icke kunde tillgodose detta nya krav.
Vid anstaltens definitiva utformning måste nödig hänsyn därtill tagas. Enligt
utredningen skulle den närmaste ledningen av observationsavdelningen och
sjukavdelningen handhavas av en avdelningssköterska. Till hennes hjälp
hade beräknats 3 skötare. Observationsavdelningen måste enligt styrelsens
förmenande organiseras som en övervakningsavdelning med permanent tillsyn
natt och dag. Ehuru styrelsen icke haft tillfälle taga del av ritningarna och
sålunda ej kunnat göra sig en bestämd uppfattning örn de i dessa avdel
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
ningar ingående olika lokaliteternas inbördes placering, ansåge styrelsen sig
dock med bestämdhet kunna hävda, att personalen vore för knappt beräknad.
Därtill komme, att de sakkunniga icke hade tagit hänsyn till skälig arbetstidsbegränsning,
en omständighet som ytterligare underströke, att personalen
icke vore tillräcklig.
I fråga örn anstaltschefens utbildning och löneförmåner
framgår av de avgivna yttrandena bland annat följande.
Medicinalstyrelsen ansluter sig till vad de sakkunniga anfört rörande behörighetsvillkoren
men vill dock framhålla, att jämväl en viss utbildning i
pediatrik synes styrelsen värdefull.
Beträffande löneförmånerna anför statskontoret:
Enligt de sakkunnigas förslag skulle befattningen såsom anstaltens chef
— vilken skulle vara läkare med särskild psykiatrisk skolning — i likhet med
överläkare av 2:a klass vid statens sinnessjukhus inplaceras i lönegraden
B 28 och därutöver åtnjuta förmånen av fri bostad. För den sålunda föreslagna
lönen skulle anstaltschefen enligt förslaget vara skyldig att utan särskild
ersättning stå till föfogande som läkare för eleverna vid Stockholms
stadsmissions skyddshem Skarvik-Tallåsen för själsligt abnorma flickor, varvid
stadsmissionen efter därom träffad överenskommelse skulle lämna statsverket
gottgörelse för denna vård. Därjämte hade de sakkunniga funnit det
vara en lämplig anordning, att chefen för anstalten jämväl skulle tjänstgöra
som psykiatrisk rådgivare åt skyddshemsinspektören. För sistnämnda uppdrag
skulle han äga uppbära ett särskilt arvode, vilket enligt de sakkunnigas
mening borde bestämmas till 2,000 kronor för år.
Statskontoret hade icke något annat att erinra beträffande avlöningsförmånerna
åt anstaltens chef än att det syntes ämbetsverket kunna ifrågasättas,
örn icke befattningen såsom psykiatrisk rådgivare åt skyddshemsinspektören
borde utan särskild gottgörelse förenas med chefstjänsten och att särskilt
arvode i stället borde få utgå till anstaltschefen för den av honom lämnade
läkarvården vid stadsmissionens skyddshem Skarvik-Tallåsen. Därigenom
skulle vinnas, att samtliga arbetsuppgifter, som ålåge anstaltschefen i tjänsten,
hade statlig karaktär. Förutsättning för en dylik anordning borde dock vara,
att den gottgörelse, som stadsmissionen skulle hava att gälda för den lämnade
läkarvården vid nämnda skyddshem för flickor, ungefärligen komme att svara
mot det arvode å 2,000 kronor, som ansetts skäligt för uppdraget att vara
rådgivare åt skyddshemsinspektören. I annat fall syntes förevarande spörsmål
böra ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga
föreslagit.
Skolöverstyrelsen finner självfallet, att anstalten bör till sitt förfogande
hava en läkare med psykiatrisk utbildning. Styrelsen fortsätter:
Huruvida denna befattningshavare jämväl borde bekläda posten som anstaltens
chef, syntes emellertid kunna diskuteras. Även för denna anstalt
syntes kunna tänkas en sådan anordning, som de sakkunniga föreslagit i fråga
örn uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gossar å Salbohed, nämligen
att anstalten, utan att föreståndaren vore medicinskt utbildad, genom
en vid densamma mot visst arvode anställd läkare hade tillgång till såväl
psykisk omvårdnad som kroppssjukvård. Då Lövstaanstalten i högre grad
än Salbohedanstalten måste anses komma att få karaktären av ett sjukhem
för själsligt abnorma, syntes den förra visserligen vara i större behov av en
läkares ständiga övervakande. Enligt överstyrelsens mening borde det dock
26
Kungl. Majus proposition nr 198.
undersökas, om icke detta övervakande skulle kunna med tillräcklig effektivitet
åstadkommas, utan att läkaren därigenom bleve bunden vid anstalten
såsom dess föreståndare. De sakkunniga ansåge själva, att läkaren-chefens
åligganden icke skulle av honom kräva full sysselsättning, tydligtvis med
hänsyn till det förhållandet, att närmast under honom skulle vara anställda
två avdelningsföreståndare, en för skolhemmet, tillika lärare, samt en för
arbetshemmet, tillika redogörare. Fördenskull hade de sakkunniga tänkt
sig, att anstaltschefen jämväl skulle kunna stå till förfogande såsom läkare
för eleverna vid det omkring 5 kilometer från Lövsta belägna skyddshemmet
för själsligt abnorma flickor, Skarvik-Tallåsen, som alltså härför skulle till
staten utgiva skälig ersättning, vilken kunde möjliggöra befattningens placering
i lönehänseende till jämställdhet med överläkare av andra klass vid
statens sinnessjukhus eller lönegrad B 28. Överstyrelsen ville icke betvivla,
att en dylik tjänsteförening i praktiken kunde visa sig lämplig och hade intet
att invända mot vare sig denna anordning eller den föreslagna löneplaceringen
med till densamma hörande ytterligare förmåner, allt under förutsättning,
att anordningen med läkaren som anstaltschef visade sig vara den i detta
fall ändamålsenligaste.
Lönenämnderna hava beträffande anstaltschefens löneställning anfört
följande.
Det borde i förevarande sammanhang erinras, att såsom chef för den
ojämförligt mycket större Vilhelmsroanstalten —- med 220 platser och omkring
100 befattningshavare — av medicinalstyrelsen föreslagits en överläkare
av 3:e klass i lönegraden B 27. Huruvida en dylik skillnad i löneställningen
mellan nämnda båda befattningshavare kunde anses sakligt motiverad, undandraga
sig emellertid lönenämndernas bedömande. Lönenämnderna hade även
funnit tveksamt, huruvida icke uppdraget såsom rådgivare åt skyddshemsinspektören
borde utan särskild ersättning för uppdraget ingå i befattningshavarens
ordinarie tjänsteåligganden.
Beträffande den övriga anstaltspersonalens löneförmåner
och kompetens hava några myndigheter framställt vissa
erinringar mot de sakkunnigas förslag. Sålunda framhåller statskontoret:
Inplaceringen i lönegraden B 20 av avdelningsföreståndare vid skolhemmet
kunde måhända giva anledning till tvekan. Med hänsyn till vikten av att för
ifrågavarande befattning förvärva verkligt kvalificerad innehavare ville ämbetsverket
emellertid icke göra erinran mot den föreslagna lönegradsplaceringen.
Däremot ansåge sig statskontoret böra ifrågasätta, huruvida vårdarna
borde hänföras till så hög lönegrad som den av do sakkunniga föreslagna
(B 8). För egen del ville ämbetsverket förorda lönegraden B 7, vilket
skulle innebära att de placerades en lönegrad högre än skötare vid statens
sinnessjukhus.
I fråga örn den föreslagna organisationen av arbetshemmet ville statskontoret
uttala, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för anställande
av ett kameralbiträde i lönegraden B 8. För utförande av de arbetsuppgifter,
som kunde komma att åvila ifrågavarande biträde åt redogöraren vid anstalten,
syntes det icke vara erforderligt att anställa biträde i högre lönegrad än B 4
eller högst i kanslibiträdesgraden B 7.
Vidare syntes avdelningssköterskan knappast böra placeras mer än en
lönegrad högre än Översköterska vid statens sinnessjukhus. Då sistnämnda
befattningshavare tillhörde lönegraden B 6, borde alltså avdelningssköterskan
vid arbetshemmet enligt statskontorets mening inordnas i lönegraden B 7.
27
Kungl. Maj.ta proposition nr 198.
Medicinalstyrelsen har jämväl uppmärksammat vårdarnas förhållandevis
gynnsamma lönevillkor men finner dessa skäliga med hänsyn till de speciella
förhållandena.
Pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen framhåller, att elevmaterialet
vid anstalten bomme att utgöras av intellektuellt normalt begåvade
barn, i allmänhet över de första skolåren, varför undervisningen i
stort sett bomme att ligga på folkskolestadiet. Samtliga lärarkrafter borde
således vara folkskollärare med god erfarenhet och utbildning på det
abnormpedagogiska området. Vidare anser inspektören, att konkurrensen
örn lärarplatserna borde stå öppen för manliga och kvinnliga lärare.
Detsamma borde gälla örn befattningarna såsom vårdare och skötare, dock
så att övervägande manliga befattningshavare placerades vid arbetshemmet
och övervägande kvinnliga vid skolhemmet. Slutligen har inspektören —
med hänsyn till det förhållandet, att elevmaterialet vore särskilt svårartat och
att de föreslagna lärartjänsterna vore förenade med annan befattning —
ansett skäligt, att befattningshavarna placerades i något högre lönegrad än
vanliga folkskollärare.
Skolöverstyrelsen yttrar, att den föreslagna befattningen såsom avdelningsföreståndare
vid skolhemmet som regel borde besättas med manlig innehavare.
I fråga örn de två biträdande lärarinnor, vilka tillika skulle vara
husmödrar, framhåller överstyrelsen, att meningen syntes vara, att dessa befattningshavare
med placering i lönegrad B 11 skulle vara småskollärarinnor,
tydligen med någon husmodersutbildning. Överstyrelsen har såsom motivering
för befattningshavarnas placering i högre lönegrad anfört följande.
Då de barn, som skulle komma att undervisas vid denna anstalt, förutsattes
vara i intellektuellt hänseende jämställda med normala barn eller i
varje fall icke underlägsna s. k. hjälpklassbarn, syntes de ock böra erhålla
en undervisning, som svarade mot vanlig folkskola eller hjälpskola och sålunda
meddelas av examinerade folkskollärare. Visserligen syntes det kunna
förutsättas, att minst dylik kompetens komme att innehavas av skolhemmets
föreståndare, som även skulle meddela undervisning, men då han näppeligen
syntes kunna taga hand örn hela folkskolestadiet borde åtminstone den ena av
lärarinnorna — helst båda — hava folkskollärarkompetens. Det vore desto
egendomligare, att de sakkunniga icke uttalat sig härför, som de i fråga örn
Salbohed — där endast sinnesslöundervisning skulle förekomma —• räknat med
att för en lärarinnetjänst skulle kunna bliva anställd person med folkskollärarkompetens,
som i så fall enligt deras förslag borde placeras i lönegrad B 18.
överstyrelsen ifrågasatte alltså, att båda eller åtminstone en av de vid den
föreslagna anstalten å Lövsta anställda lärarinnorna, tillika husmödrar, skulle
vara examinerade folkskollärarinnor med husmoderutbildning och placeras i
lägst lönegrad B 18. Att dessa befattningar skulle, såsom den pedagogiska
inspektören för sinnesslöundervisningen föreslagit, kunna besättas även med
manliga innehavare, syntes med hänsyn till den husmoderliga bisysslan knappast
lämpligt.
Innan lönenämnderna närmare inginge på en detaljgranskning av förslaget
i nu ifrågavarande delar, hava lönenämnderna velat framhålla, att beröringspunkter
i fråga örn befattningshavarnas anställnings- och avlöningsförhållanden
förefunnes mellan å ena sidan de nu ifrågasatta anstalterna samt å
28
Kungl. Maj-.ts proposition >ir 198.
andra sidan vissa andra anstalter, beträffande vilka lönenämnderna på sistone
haft att avgiva yttranden. Lönenämnderna anföra vidare:
Lönenämnderna ville i sådant hänseende erinra örn nämndernas gemensamma
utlåtande den 11 januari 1938 angående förslag till statens övertagande
av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka ävensom örn undervisningsväsendets
lönenämnds yttranden den 27 november 1937 angående anslag till
skyddshemsverksamheten för budgetåret 1938/1939 samt den 4 december 1937
angående förslag örn ändrade avlöningsbestämmelser för lärarpersonalen vid
statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa gossar och flickor. Lönenämnderna
ville understryka önskvärdheten av att befattningshavarnas löneställning
och tjänstebenämningar bestämdes efter enhetliga principer vid de olika
slag av anstalter, vilkas organisatoriska förhållanden i olika sammanhang för
närvarande vore föremål för statsmakternas prövning.
Vad härefter anginge utredningsmännens förslag till lönestater för de
ifrågasatta anstalterna, ville lönenämnderna till en början framhålla, att ordinarie
anställning icke borde erhållas, utan att befattningshavarens lämplighet
för tjänsten blivit vederbörligen prövad. I sådant hänseende syntes, i
likhet med vad som i allmänhet gällde vid statens sinnessjukhus, böra krävas
minst två års praktisk tjänstgöring med likartade arbetsuppgifter som de,
vilka ankomme på innehavaren av den ordinarie tjänsten. I detta sammanhang
ville lönenämnderna även framhålla, att det syntes böra övervägas, huruvida
icke en del av de föreslagna befattningarna åtminstone tillsvidare skulle kunna
inrättas såsom extra ordinarie tjänster.
Befattningen såsom yrkeslärare hade de sakkunniga, under hänvisning till
motsvarande förhållanden vid yrkeshemmen, placerat i lönegraden B 12. Lönenämnderna
anföra härom:
I anledning därav ville lönenämnderna erinra örn att undervisningsväsendets
lönenämnd i sitt yttrande den 27 november 1937 rörande skyddshemmen
givit uttryck åt den uppfattningen, att för hantverksmästarna en placering
i lönegraden B 10 vore fullt tillräcklig. Därvid hade nämnden framhållit, att
i sistsagda lönegrad vore upptagna såväl yrkesmästare av l:a klass vid fångvårdsstaten
som hantverksföreståndare av l:a klass vid statens sinnessjukhus.
Under hänvisning till det anförda ville lönenämnderna förorda, att yrkeslärare
vid den ifrågasatta psykopatanstalten placerades i lönegraden'' B 10.
I övrigt hava lönenämnderna i hithörande angelägenheter gjort följande
påpekanden.
Den föreslagna befattningen såsom vårdare, tillika arbetsledare, i lönegraden
B 10 syntes lämpligen böra benämnas allenast arbetsledare. Samma
benämning hade undervisningsväsendets lönenämnd förordat i sitt yttrande
rörande skyddshemmen för en föreslagen befattning såsom assistent och
arbetsledare (B 10) vid skolhem för gossar.
För de göromål, som av utredningsmännen avsetts för kameralbiträdet
(B 8), ansåge lönenämnderna med hänsyn till anstaltens storlek tillräckligt
med ett kanslibiträde i lönegraden B 7.
I anledning av förslaget örn inrättande av en särskild befattning såsom
avdelningssköterska i lönegraden B 8, ville nämnderna påpeka, att vid läroanstalten
i Lund för blinda med komplicerat lyte funnes en särskild överskötersketjänst
i lönegraden B 7 med i viss mån jämförliga arbetsuppgifter.
Med hänsyn till att avdelningssköterskan vid psykopatanstalten borde vara
utbildad i allmän sjukvård ävensom äga behörighet till befattning som Översköterska
vid statens sinnessjukhus, hade lönenämnderna likväl icke velat
påyrka någon ändring av utredningsmännens förslag i förevarande avseende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 198.
29
Departementschefen.
När det gäller frågan om anstaltens organisation och beräkningen av det
erforderliga platsbehovet, finner jag de sakkunnigas ställningstagande välgrundat.
Vid remissbehandlingen har förslaget också i stort sett funnits tillfredsställande
utformat.
Då jag — vad till en början angår anstaltens förläggning —- ansluter mig
till tanken på ett utnyttjande för ändamålet av kronoegendomen Lövsta, anser
jag mig dock böra biträda domänstyrelsens uppfattning att den till egendomen
hörande skogsmarken lämpligen tills vidare bibehålies under styrelsens förvaltning.
Jag förutsätter emellertid härvid, att tillgång till husbehovsvirke säkerställes
samt att anstaltens klientel i första hand anlitas för nödvändiga arbeten
vid skötseln av den för anstaltens behov disponerade skogsmarken. För övrigt
torde det få ankomma på domänstyrelsen att vidtaga de åtgärder, som bliva
erforderliga för egendomens upplåtelse åt anstalten.
I sitt yttrande över förslaget har medicinalstyrelsen ansett anstalten lämpligen
böra underordnas styrelsen. Även örn en sådan anordning från rent
medicinska synpunkter må synas näraliggande, kan man icke bortse från att
därav skulle följa bestämda olägenheter med hänsyn till skyddshemsorganisationen.
Den föreslagna centralanstalten måste nämligen i första hand framstå
såsom en betydelsefull del av sagda organisation och kan därför svårligen
lösbrytas ur detta sammanhang. Jag tvekar under dessa omständigheter icke
att giva min anslutning till de sakkunnigas förslag i denna punkt.
Vad härefter angår anstaltsbyggnadernas planläggning, synes annan erinran
ej vara att göra än som framgår av byggnadsstyrelsens yttrande i denna del.
Av styrelsen ifrågasatta jämkningar beträffande gymnastiksalen samt observationsbyggnaden
synas sålunda böra beaktas vid förslagets vidare utarbetande.
Medicinalstyrelsens farhågor för att den av de sakkunniga föreslagna personalen
icke skulle komma att visa sig tillräcklig synas överdrivna, även örn
hänsyn tages till den ökning av anstaltens klientel, som inträder, därest jämväl
skyddshemmens tuberkulösa elever -— såsom medicinalstyrelsen enligt min
mening med visst fog föreslagit — skulle beredas vård å anstaltens sjukavdelning.
Vidare finner jag i likhet med de sakkunniga starka skäl tala för att anstalten
ledes av en psykiatriskt särskilt utbildad läkare. Skolöverstyrelsens
betänkligheter härutinnan kan jag sålunda ej dela. Lämpligen bör chefen
hava till åliggande att jämväl vara psykiatrisk rådgivare åt skyddshemsinspektören.
På sätt statskontoret framhållit, bör alltså särskild gottgörelse ej utgå
till läkaren i sistnämnda egenskap. Däremot bör skäligt arvode tillförsäkras
läkaren för meddelad sjukvård vid skyddshemmet Skarvik-Tallåsen.
Såsom jag i samband med kostnadsfrågan skall närmare beröra, torde
anstalten icke kunna beräknas träda i verksamhet förrän tidigast den 1 januari
1940. Vid sådant förhållande lär det icke böra ifrågakomma att nu taga slutlig
ställning till spörsmålet örn anstaltspersonalens tjänsteställning samt placering
i lönehänseende. Härmed bör anstå tills frågan örn pcrsonalstaten kommer
under omprövning. Jag kan alltså nu begränsa mig till att uttala, att jag finner
sakkunnigförslaget i stort sett väl avvägt, ehuru i vissa punkter skäl torde
förefinnas för någon jämkning.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gossar.
De sakkunniga.
I fråga om platsbehovet vid den föreslagna uppfostringsanstalten
för vanartade sinnesslöa gossar hava de sakkunniga anfört följande.
Vad beträffade vården av vanartade sinnesslöa kunde å Salbohedanstalten
för närvarande mottagas omkring 50 elever. Ett genomförande av de sakkunnigas
framställda förslag, att sinnesslöa icke vidare skulle vårdas å
skyddshem, komme givetvis att hava till följd, att åtskilliga av dem, som för
närvarande placerades å skyddshem, i stället intoges å sinnesslöanstalt.
På grunder, som i det föregående anförts, kunde man utgå ifrån, att av nyssberörda
klientel en betydande del komme att kunna vårdas å de vanliga sinnesslöanstalterna.
Å andra sidan finge man förutsätta, att en annan del tillhörde
den typ, som borde omhändertagas å uppfostringsanstalt för vanartade
sinnesslöa. Då såsom villkor för intagning å sådan uppfostringsanstalt
gällde, att den sinnesslöe tidigare vistats å vanlig sinnesslöanstalt, borde såsom
de sakkunniga i ett annat samband framhållit, från vederbörandes sida
hinder icke få resas mot en, låt vara kortvarig, intagning å sådan sinnesslöanstalt
av sinnesslö, som i hemmet eller annorstädes utanför anstalt ådagalagt
vanart. Dock borde i undantagsfall särskilt svårbehandlade barn efter
utlåtande av läkare kunna intagas i anstalt för vanartade sinnesslöa, utan
att tidigare anstaltsvistelse ägt rum. Eör möjliggörande härav krävdes ändring
i gällande reglemente för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa.
För ett mera exakt bedömande av det ökade platsbehovet å anstalten för
vanartade sinnesslöa syntes säkra hållpunkter saknas. Antalet till intagning
å Salbohed anmälda barn, som i brist på utrymme icke kunde mottagas å
anstalten, hade med nu tillämpad praxis blivit relativt ringa. Ett genomförande
av de sakkunnigas förslag syntes emellertid komma att kräva en icke
oväsentlig ökning av platsantalet. Försiktigheten syntes dock bjuda, att
denna ökning tills vidare begränsades till 30 platser, varigenom sammanlagda
antalet platser på anstalten skulle bliva 80.
Salbohedanstaltens lämplighet som förläggning av
den sålunda utvidgade uppfostringsanstalten finna de sakkunniga uppenbar.
Denna utväg skulle enligt de sakkunnigas mening innebära det mest rationella
och även billigaste sättet för tillgodoseende av vårdbehovet för nu ifrågavarande
klientel. Anstalten har också, såvitt de sakkunniga kunnat finna,
visat sig på ett tillfredsställande sätt fylla sin för närvarande mera begränsade
uppgift å förevarande vårdområde.
I detta samband torde jag lämpligen böra återgiva vissa av de sakkunniga
sammanställda uppgifter rörande den nuvarande anstalten
å Salbohed.
Vid 1921 års riksdag beslöts inrättandet från och med år 1922 av en statens
uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar å Salbohed i Västmanlands
län (skrivelse nr 277). Anstalten, för vilken Kungl. Maj:t den 9 november
1922 utfärdade reglemente (nr 525), började beläggas den 25 i samma månad.
Enligt reglementet har anstalten till ändamål att meddela uppfostran,
undervisning och vård åt sådana sinnesslöa minderåriga gossar, vilka äro
eller varit intagna i statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller
fallandesjuka men av vederbörande läkare eller inspektör förklarats vara
olämpliga för samlivet i sådan anstalt på grund av vanart, benägenhet att
31
Kungl. Majit» proposition nr 198.
rymma, häftigt lynne, våldsamhet eller annan liknande orsak. Sinnesslöa
minderåriga, som äro eller varit intagna i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,
mottagas även å anstalten. Icke sinnesslö minderårig, som är
eller varit intagen i statsunderstödd uppfostringsanstalt för fallandesjuka
men på sätt nyss nämndes förklarats vara olämplig för samlivet därstädes,
må tills vidare också intagas i anstalten. Jämväl sinnesslö eller fallandesjuk,
som ej längre är minderårig, må intagas i anstalten, när särskilda skäl
därtill äro (§ 1). Utbildningen å anstalten, vilken bör i största möjliga mån
anpassas efter de särskilda elevernas förutsättningar, skall i första rummet
avse dessas övning till arbetsduglighet i jordbruk, hantverk och träslöjd.
Därjämte skola eleverna erhålla undervisning i sådana skolämnen, som kunna
anses vara av särskild betydelse för utveckling av deras intellektuella anlag
och för deras moraliska fostran samt i vissa övningsämnen (§ 7).
Gällande avlöningsstat för anstalten, som ännu icke uppförts på ordinarie
stat, upptager 1 föreståndare, 1 lärare, 1 lärarinna, 1 räkenskapsförare, 2
vårdare, 2 arbetsledare, 1 vaktmästare och 1 husmoder. Den ene arbetsledaren
är tillika trädgårdsmästare.
Avlöningen till förenämnda personal utgår enligt äldre grunder i form av
lön, tjänstgöringspenningar, vissa förmåner in natura ävensom tillfällig löneförbättring.
Härtill kommer dyrtidstillägg.
Utöver ovanberörda personal finnas vid anstalten 1 befallningsman, 1
ladugårdsföman, 1 nattvakt, 3 jordbruksarbetare, 1 chaufför, 1 tvätterska, 1
sömmerska, 1 kokerska och 2 köksbiträden.
Vidare är vid uppfostringsanstalten anställd en läkare.
Anstaltens verksamhet ledes av en styrelse, bestående av ordförande och
fyra ledamöter, som utses av Kungl. Majit på förslag av skolöverstyrelsen.
Av styrelsens ledamöter bör en äga pedagogisk erfarenhet, en vara läkare
med psykiatrisk utbildning samt en hava erfarenhet av jordbruk.
Elevantalet vid anstalten utgör för närvarande 56. Av dessa hava 6 utackorderats
i enskilda hem och bo sålunda utanför anstalten.
Undervisning försiggår i sinnesslöskola och för sinnesslöa avpassad fortsättningsskola.
Av eleverna äro 26 skolelever, därav 6 i fortsättningsskolan.
Enligt vad som framgår av en från anstaltens föreståndare till de sakkun
niga avlämnad promemoria finnas för närvarande vid anstalten följande
elevhem och övriga byggnader:
I. Elevhem av trä i en våning med inredd vind. Bottenvåningen innehåller
matsal med diskkök, 2 dagrum, snyggningsrum, badrum, pannrum, 7
sovrum, med plats för cirka 40 bäddar, isoleringsrum och 2 verkstadsrum.
Vindsvåningen innehåller 1 sovrum med 9 bäddar, 2 skolsalar med materialrum,
1 sjukrum, 1 klädrum med linneförråd samt 1 badrum för personal.
Källarvåning saknas.
II. Köksbyggnad av trä i 2 våningar jämte vindsvåning. Bottenvåningen
innehåller kök för hela anstalten, matrum för personal, förrådsrum, slöjdsal
samt 1 rum för virkesförråd. övre våningen innehåller 1 syrum, 1 vävrme,
4 bostadsrum för kvinnlig personal, hall samt ett mindre expeditionsrum
för husmodern. Vindsvåningen innehåller 3 förrådsrum och 2 enkelrum.
III. Nödiga lantbruksbyggnader (nyuppförda).
IV. 1 bostadshus inrymmande 1 föreståndarebostad om 4 rum och kök,
1 lärarebostad om 3 rum och kök, 1 bostad för lärarinna om 2 rum och kokvrå
samt tillräckliga kontorslokaler.
V. 1 bostadshus för vårdare innehållande 2 rum och kök.
VI. 3 bostadshus för jordbrukspersonal.
Därtill komma smedja, förrådshus feit'' ved samt frukt- och grönsakskäl]are
för trädgårdens behov.
32
Kungl. Majus proposition nr 1U8.
Rörande den utvidgade anstaltens ökade behov av lokaler hava
de sakkunniga anfört följande.
Såsom nämnts, skulle anstalten till en början utbyggas till sådan vårdkapacitet,
att å densamma kunde mottagas 80 elever. Av elevmaterialet syntes
hälften förutsättas komma att utgöras av skolelever och andra hälften av
en äldre grupp. Å anstalten borde i anledning härav inrättas två för de
olika elevkategorierna avsedda, skilda avdelningar eller en skolhemsavdelning
och en arbetshemsavdelning, vardera omfattande 40 elevplatser. Skolhemmet
syntes kunna inrymmas i den nuvarande elevförläggningen, medan
för arbetshemmet borde uppföras en ny byggnad, vilken även skulle innehålla
för anstalten gemensamma ekonomilokaler såsom matsalar, köksavdelning
samt dessutom bostadsrum för anstaltens kvinnliga personal.
Vartdera hemmet borde innehålla erforderliga sovrum. I skolhemmet sammanfördes
eleverna i sovrum med högst 6 elever i varje rum. Arbetshemseleverna
förlädes huvudsakligen i enkelrum. För varje avdelning borde avses
dagrum jämte övriga nödiga utrymmen. Därjämte borde i elevbyggnaden
inrymmas vissa arbetslokaler.
Ytterligare syntes böra uppföras en byggnad, inrymmande anstaltens
gymnastik- och samlingssal.
Förslag till de örn- och nybyggnader vid Salbohed, som betingades av
omorganisationen, hade uppgjorts av anstaltens föreståndare samt sedermera
i samråd med de sakkunniga överarbetats av arkitekten Jonson. I detta förslag
har hänsyn tagits till de önskemål, som de sakkunniga sålunda framhållit
i fråga örn de båda hemmens planläggning. Ytterligare framgår av förslaget
följande.
I skolhemsavdelningen skulle anordnas tvättrum, snyggningsrum, 2 dagrum,
klädrum, sjukrum och isoleringsrum. Den befintliga vindsvåningen
bibehölles i nuvarande skick med 2 skolsalar samt material- och förrådsrum.
Nybyggnaden för arbetshemmet borde uppföras i två våningar jämte
källarvåning. I övre våningen inreddes sovrum, fördelade på dels sovrum
med plats för 3 bäddar i vartdera, dels ock enkelrum. Till avdelningen hörde
tvättrum och klädrum. I bottenvåningen inreddes 2 matsalar, en för vartdera
hemmet, jämte köksavdelning, vidare dagrum och läsrum för arbetshemmet,
4 enkelrum för kökspersonal samt enkelrum med alkov för husmodern.
I vindsvåningen borde inrättas 2 gästrum samt syrum och förrådsrum.
Källarvåningen skulle innehålla förrådsrum, värmecentral, bagarstuga,
tvättstuga samt badavdelning för såväl elever som personal.
Gymnastik- och samlingssalen borde vidare förses med avklädningsrum och
duschavdelning. Gymnastikbyggnaden har i förslaget planerats i överensstämmelse
med motsvarande byggnad vid de statliga skyddshemmen.
Slutligen upptager förslaget uppförande av 7 enfamiljshus för personal,
därav ett örn 3 rum och kök för lärare. De övriga innehålla 2 rum och kök.
Den nuvarande köksbyggnaden har i förslaget omändrats till 2 bostadslägenheter
om 2 rum och kök för jordbrukspersonalen.
Den föreslagna utökningen av anstaltens vårdkapacitet kan — framhålla
de sakkunniga vidare — självfallet icke genomföras utan att viss, däremot
svarande personal nyanställes. De sakkunniga anföra härom:
Vid övervägande av detta spörsmål hade de sakkunniga funnit, att en relativt
obetydlig personalökning skulle påkallas vid genomförande av de sak
-
33
Kungl. Majus proposition nr 198.
kunnigas förslag. Berörda ökning syntes sålunda kunna begränsas till 5
tjänstemän, nämligen 1 lärare, 3 arbetsledare, tillika yrkeslärare, samt 1 vårdare,
tillika arbetsledare. Genom viss av de sakkunniga tänkt omändring av
köksanläggningen skulle å andra sidan av den nuvarande arbetspersonalen
1 köksbiträde kunna indragas.
Innehavaren av den nya lärarbefattningen skulle utom fullgörande av
undervisning vid skolhemmet, tjänstgöra såsom föreståndarens assistent samt
i denna egenskap vara föreståndaren behjälplig vid den allmänna tillsynen
å anstalten.
Arbetsledarna skulle handhava ledningen av elevernas sysselsättning och
utbildning i de yrkesgrenar, som vore företrädda å anstalten.
Vårdarnas uppgift skulle vara att hava den närmare tillsynen över eleverna
och handleda dem vid deras sysselsättning i lättare hantverksgrenar samt i
övrigt medverka i fostringsarbetet. Av vårdarna syntes 2 böra avses för vartdera
hemmet.
Arbetshemmets elever borde sysselsättas i olika yrkesgrenar, varvid vikt
lades uppå, att eleverna erhölle arbetsduglighet och praktisk färdighet. Deras
sysselsättning borde också väljas så, att den kunde bliva till största möjliga
gagn för anstalten. De yrkesgrenar, som därvid närmast borde komma i
fråga, syntes vara snickeri, skomakeri, trädgårds- och jordbruksskötsel.
Å lönestat för anstalten skulle enligt de sakkunniga således uppföras
1 föreståndare, 2 lärare, 1 lärarinna, 1 räkenskapsförare och redogörare, 5
arbetsledare, tillika yrkeslärare, 4 vårdare, tillika arbetsledare, och 1 husmoder,
tillika biträdande lärarinna. De sakkunniga fortsätta:
Vidare vore viss arbetspersonal behövlig. Den för jordbrukets skötsel
erforderliga personalen syntes i likhet med vad för närvarande vore fallet
böra avlönas av inkomsterna från jordbruket.
Slutligen borde vid anstalten fortfarande vara anställd en läkare. Läkaren,
som syntes böra handhava såväl klientelets psykiska vård som kroppssjukvården
vid anstalten, borde äga särskild psykiatrisk skolning. Till läkaren
syntes böra utgå visst arvode för år, vilket lämpligen kunde bestämmas till
1,500 kronor.
Beträffande personalens löneförmåner anföra de sakkunniga
följande.
Vad beträffade befattningshavarnas placering i löneavseende syntes föreståndaren
med hänsyn till de med motsvarande befattning nu förenade
avlöningsförmånerna ävensom anstaltens ökade omfattning och svårskötthet
böra placeras i lönegraden B 25. De båda lärartjänsterna syntes i betraktande
av de krävande göromål, som komme att åvila lärarna, särskilt det ansträngande
arbetet med tillsyn av eleverna, i löneavseende böra jämställas
med lärarbefattning vid blindundervisningen samt sålunda inordnas i lönegraden
B 20. Lärarinnan, vilken förutsattes hava utbildning som sinnesslöeller
småskollärarinna, borde, i likhet med motsvarande befattningshavare
å Lövsta, placeras i lönegraden B 11. Därest emellertid för tjänsten anställdes
person med folkskollärarekompetens, syntes avlöningen böra beräknas
efter lönegraden B 18. Befattningen såsom räkenskapsförare och redogörare
syntes närmast böra jämställas med befattning såsom bokhållare vid statens
sinnessjukhus samt i likhet med dylik befattning hänföras till lönegraden
B 15. Arbetsledare, tillika yrkeslärare, borde med utgångspunkt, bland
annat, från de med motsvarande befattning nu förenade löneförmånerna
placeras i lönegraden B 10. I fråga örn vårdarna, tillika arbetsledare, hade de
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 198. 576 38 3
34
Kungl. Majus proposition nr ID8.
sakkunniga visserligen funnit, att dessa i avseende å sina åligganden närmast
bleve jämförliga med skötare vid statens sinnessjukhus. I betraktande
emellertid därav, att vårdarna jämväl skulle få till uppgift att handleda elevernas
sysselsättning i vissa hantverksgrenar samt biträda med deras fostran,
hade de sakkunniga ansett sig kunna förorda, att vårdarna, tillika arbetsledare,
inordnades i lönegraden B 8. Husmodern borde, liksom förutsatts
rörande motsvarande befattningshavare vid Lövsta, placeras i lönegraden
B 11.
I enlighet härmed hava de sakkunniga uppgjort följande sammanställning,
varvid lönebeloppen beräknats efter högsta löneklass å A-ort.
Befattning. Lönegrad. Lön.
1 föreståndare ............................................................ B 25 8100
1 lärare ..................................................................... B 20 5,880
1 » ..................................................................... B 20 5,880
1 räkenskapsförare och redogörare ................................. B 15 4,560
1 lärarinna .................................................................. Bil 3^240
1 husmoder, tillika biträdande lärarinna ......................... B 11 3,240
1 arbetsledare, tillika yrkeslärare ................................. B10 3,240
4 » > » » ................................. B10 12,960
1 vårdare, tillika arbetsledare ....................................... B 8 2,880
3 » > » » ....................................... B 8 8,640
Summa kronor 58,620
I samband med förslaget örn Salboheds ändrade organisation hava de
sakkunniga slutligen till behandling förehaft frågan örn införande av b egränsning
av tiden för elevs vistelse å anstalten. De
sakkunniga framhålla härutinnan:
För närvarande vöre icke, i motsats till vad som gällde i fråga örn skyddshem,
någon maximitid stadgad för elevs kvarstannande å anstalten. Ej heller
vöre för intagning å anstalten fastställd någon åldergräns vare sig uppåt
eller nedåt. Följden härav hade blivit, att elever, tillhörande vitt skilda
åldersgrupper, vöre intagna å anstalten. De sakkunniga hade haft under
c „ ..V8?1011’ huruvida det icke, särskilt med hänsyn till numera förefintlig
böjlighet att från Salbohed överflytta äldre elever till Salberga och Hällsö
hagens sjukhus, borde stadgas en viss ålder, då utskrivning från anstalten
senast skulle äga rum. Därvid borde i överensstämmelse med vad som gällde
för vistelse å skyddshem maximitiden för elevs kvarstannande å anstalten
sattas till fyllda 21 år eller möjligen 24 år. De sakkunniga ansåge emellertid,
att ytterligare erfarenhet i frågan borde avvaktas, innan någon ändring vidtoges
i gällande bestämmelser.
Yttranden.
\idkommande det beräknade platsbehovet vid förevarande uppfostringsanstalt
har styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar 1
och Drottning Josephina framhållit, att det icke vore uteslutet, att elevantalet
vid uppfostringsanstalten kunde komma att överstiga 80, varför enligt
styrelsens mening de sakkunniga här räknat i underkant. I detta samband har
styrelsen gjort följande uttalande:
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 11)8.
Beträffande omhändertagandet av de sinnesslöa hade de sakkunniga föreslagit,
att de sinnesslöa i regel skulle intagas å någon av de statsunderstödda
sinnesslöanstalterna och först om de befunnes vara olämpliga för samlivet
där överflyttas till uppfostringsanstalt. I flertalet fall kunde detta sannolikt
låta sig göra. Erfarenheterna från åkerbrukskolonien Hall hade emellertid
visat, att ett icke obetydligt antal sinnesslöa vore så pass vanartade, att det
icke skulle hava varit riktigt att först pröva dem på allmän sinnesslöanstalt.
De sakkunniga hade visserligen förutsatt, att i enstaka fall placering måste
ske direkt å statens uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa, men styrelsen
vore av den uppfattningen, att de fall, som måste gå direkt till denna
anstalt, vore betydligt flera än de sakkunniga räknat med. Med hänsyn därtill
syntes man redan från början böra tillse, att anstalten för vanartade
sinnesslöa finge tillräckligt stort platsantal. I annat fall kunde man befara,
att de övriga sinnesslöanstalterna under lång tid finge behålla olämpliga
element.
Lämpligheten att till Salbohed förlägga uppfostringsanstalten
ifrågasättes icke från något håll, även örn medicinalstyrelsen
önskat framhålla, att ett frigörande av Salbohed att disponeras såsom
ett annex till Salberga sjukhus i och för sig skulle bäst tillgodose de
krav på snar utvidgning, som alltmera gjorde sig gällande inom den av staten
direkt ombesörjda sinnesslövården.
Gentemot denna uppfattning hävdar styrelsen för statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa gossar å Salbohed, att en sådan anordning vore att
bestämt avstyrka dels på grund av det 2 mil långa avståndet mellan anstalterna,
dels ock emedan man å Salberga sjukhus redan tillämpade en betydligt
billigare s. k. familjevård för sådana elever, som eventuellt kunde tänkas
vårdas å en öppen anstalt som Salbohed. Skulle jordbrukskoloni för Salberga
sjukhus vara erforderlig, syntes en intill sjukhuset belägen, Sala stad tillhörig
egendom mera lämpa sig för sådant ändamål.
Yad härefter angår de ökade utrymmen, som vid en utvidgning
av Salbohedanstalten bleve erforderliga, har anstaltsstyrelsen velat förutsätta,
att byggnadsförslagen framdeles komme att underställas styrelsens
prövning. Vidare har styrelsen erinrat örn att styrelsen i tidigare framställningar
till Kungl. Majit påvisat det trängande behovet av bostadshus för
anstaltens befattningshavare, varför det vore önskvärt, att anslag till sådana
i första hand beviljades, örn möjligt för budgetåret 1938/1939.
Statskontoret framhåller, att det undandroge sig ämbetsverkets bedömande,
huruvida de föreslagna ändringsarbetena vore av behovet påkallade.
Den nyanställning av personal, som de sakkunniga föreslagit,
har icke mött någon erinran från do hörda myndigheternas sida.
Beträffande personalens löneförmåner hava däremot i vissa
avseenden avvikande uppfattningar gjorts gällande. Sålunda anför
statskontoret:
Beträffande den föreslagna lönestaten för uppfostringsanstalten för vanartade
sinnesslöa gossar hänvisade statskontoret i tillämpliga delar till vad
ämbetsverket anfört i fråga om förslaget till lönestat för psykopatanstalten å
Lövsta. Därutöver ville statskontoret uttala följande.
36
Kungl. Majus proposition nr 198.
Den föreslagna inplaceringen av föreståndarbefattningen i lönegraden B 25
syntes vara val hög. Även med beaktande av de krav, som borde ställas på
ifrågavarande befattningshavare, ville statskontoret förorda, att tjänsten hänfördes
till lägre lönegrad än vad de sakkunniga föreslagit.
Beträffande placeringen i lönegraden B 11 av lärarinnan vid anstalten —
vilken förutsattes skola äga utbildning som sinnesslö- eller småskollärarinna
— hade statskontoret icke någon erinran att framställa. Däremot kunde
ämbetsverket icke biträda förslaget, att avlöningen skulle beräknas efter
lönegraden B18, därest för tjänsten anställdes person med folkskollärarkompetens.
Tillräcklig anledning syntes nämligen icke föreligga för en dylik
osedvanlig anordning med varierande lönegradsplacering allt efter vederbörandes
kompetens.
På den av de sakkunniga föreslagna befattningen i lönegraden B 15 som
räkenskapsförare och redogörare syntes icke komma att läggas kamerala uppgifter
av den art, att en så hög lönegrad kunde anses vara motiverad. Befattningen
syntes böra utbytas mot en kansliskrivare’anst i B 11.
I enlighet med vad statskontoret förordat beträffande motsvarande befattningshavare
vid den föreslagna psykopatanstalten, syntes vårdarna böra inplaceras
i lönegraden B 7.
Statskontoret har slutligen ansett sig böra utgå från att den nuvarande
personalen vid uppfostringsanstalten å Salbohed bibehålies i statens tjänst.
I den mån befattningshavarna därvid icke komme att erhålla löneförmåner
till samma belopp, vartill de för närvarande vore berättigade, syntes det
enligt ämbetsverkets mening skäligt, att de efter prövning av Kungl. Majit
i varje särskilt fall i form av personliga lönetillägg undfinge gottgörelse för
den löneminskning, de hade att vidkännas efter omorganisationens genomförande.
Lönenämnderna framhålla till en början, att den föreslagna utökningen av
anstalten syntes böra medföra en något högre löneställning för föreståndaren
och lärarpersonalen än undervisningsväsendets lönenämnd i sitt utlåtande
den 4 december 1937 förordat.
I likhet med statskontoret anse lönenämnderna, att anstaltens föreståndare
icke bör placeras i lönegraden B 25 utan föreslå B 24 eller samma lönegrad,
som undervisningsväsendets lönenämnd i sitt yttrande rörande skyddshemmen
ansett sig kunna tillstyrka för föreståndarna vid yrkeshem. Lönenämnderna
anföra ytterligare:
För de båda lärarna ville lönenämnderna föreslå samma löneställning, som
kunde komma att bliva fastställd för assistenterna vid yrkeshemmen. Nämnderna
finge i förevarande avseende erinra örn, att undervisningsväsendets
lönenämnd i sitt sistnämnda yttrande närmast uttalat sig för en placering av
assistenttjänsterna i lönegraden B 18. Dock hade lönenämnden framhållit,
att det möjligen med hänsyn till assistenternas speciella arbetsuppgifter
enligt stadgan för skyddshemmen kunde befinnas påkallat att bereda dessa
befattningshavare en något förmånligare löneställning än den nyssnämnda.
Därest så ansåges böra ske, syntes dock lönenämnden en högre placering av
assistenttjänsterna än i lönegraden B 19 icke böra ifrågakomma. De synpunkter,
åt vilka undervisningsväsendets lönenämnd sålunda tidigare givit
uttryck, syntes lönenämnderna böra läggas jämväl på frågan örn löneställningen
för lärarna vid den ifrågavarande sinnesslöanstalten.
Enligt vad lönenämnderna inhämtat, utginge till räkenskapsföraren vid
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Salbohedanstalten enligt nuvarande bestämmelser en kontant slutlön å 2,600
kronor jämte oreglerat dyrtidstillägg. Därtill komme hyresersättning med
400 kronor ävensom förmånen av fritt bränsle och lyse. De sammanlagda
avlöningsförmånerna kunde sålunda beräknas uppgå till omkring 4,000 kronor,
vilket närmast motsvarade slutlön å A-ort i lönegraden B 12. I betraktande
av den förestående utökningen av anstalten syntes befattningen skäligen
böra placeras i lönegraden B 14.
Därest för befattningen s&som husmoder, tillika biträdande lärarinna,
avsåges samma arbetsuppgifter som för motsvarande befattningshavare vid
psykopatanstalt, syntes tjänstebenämningen böra ändras till biträdande lärarinna,
tillika husmoder. I fråga om löneställningen för befattningshavaren
tilläte sig lönenämnderna hänvisa till vad undervisningsväsendets lönenämnd
i sitt berörda yttrande anfört med avseende å lönegradsplaceringen av en
liknande tjänst vid skolhem för gossar.
Vidare har lönenämnderna ansett, att tjänstebenämningarna arbetsledare,
tillika yrkeslärare, och vårdare, tillika arbetsledare, lämpligen kunde utbytas
mot arbetsledare respektive vårdare.
Skolöverstyrelsen anser i motsats till statskontoret och lönenämnderna,
att mot de sakkunnigas förslag örn föreståndarens lönegradsplacering ej finnes
något att invända samt anför härutinnan:
Mot föreståndarens placering i lönegraden B 25 hade överstyrelsen desto
mindre att invända, som överstyrelsen redan i skrivelse till socialdepartementet
den 2 november 1937 förklarat sig finna en dylik placering motiverad.
Detsamma gällde lärartjänsternas inordnande i lönegrad B 20. Denna jämställdhet
med lärarbefattning Aud blindundervisningen ansåge de sakkunniga
motiverad med hänseende till de krävande göromål, som komme att påvila
lärarna, särskilt det ansträngande arbetet med tillsyn av eleverna. Då de
däremot i fråga örn lärarinnetjänsten, under förutsättning att innehavaren
hade folkskollärarkompetens, ville inordna denna i lönegraden B 18, måste
härav dragas den slutsatsen, att denna tjänst skulle vara befriad från vissa
extra åligganden, som skulle tillkomma de manliga innehavarna. Därom
sades dock i utredningen ingenting. Överstyrelsen holle före, att, då likställighet
i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga lärare med samma kompetens
numera syntes vara av riksdagen principiellt godkänd, löneskillnad
beträffande manlig och kvinnlig lärartjänst i här ifrågavarande fall borde
fastställas endast för så vitt blivande instruktionsbestämmelser föreskreve
en mera krävande tjänstgöring för den förra än för den senare.
Pedagogiska inspektören för sinnesslöundervisningen åberopar för förevarande
anstalts vidkommande de principer rörande öppen konkurrens mellan
manliga och kvinnliga lärare vid sökande av lärarbefattningar, som inspektören
hävdat i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag angående Lövstaanstalten.
Departementschefen.
Gentemot de sakkunnigas förslag örn en utvidgning av Salbohed för tillgodoseende
av ett ökat platsbehov för vanartade sinnesslöa gossar har jag i
stort sett icke funnit anledning till erinran. Det har länge vitsordats, att
anstaltens lokalförhållanden icke varit tillfredsställande. Med hänsyn till
ovissheten rörande anstaltens framtida uppgifter har det emellertid icke
Amut möjligt att ifrågasätta åtgärder för uppnående aA'' en bättre ordning.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Genom det nu föreliggande förslaget lär detta hinder få anses undanröjt. I
samband med de av utvidgningen föranledda om- och nybyggnadsarbetena böra
givetvis jämväl de hittills svävande lokalfrågorna erhålla sin lösning. Den
plan, som i detta avseende förebragts, synes mig utgöra en god grund för
anstaltens försättande i tidsenligt skick.
Från myndigheternas sida hava icke heller betänkligheter anförts rörande
förslagets olika delar i annan mån, än att styrelsen för Hall-anstalten framhållit
såsom icke uteslutet, att elevantalet vid den nu planerade uppfostringsanstalten
kunde komma att överstiga 80. Även örn — såsom de sakkunniga
jämväl påpekat — säkra hållpunkter saknas för bedömande av det ökade platsbehovet,
synes likväl på i förslaget anförda skäl de sakkunnigas uppskattning
böra godtagas. Jag förordar alltså, att åtgärder i huvudsaklig enlighet med
nämnda plan komma till stånd.
Yad slutligen angår frågan örn lönereglering för anstaltens personal, vill
jag erinra, att jag i annat sammanhang funnit med prövningen av densamma
böra anstå. I samband därmed lär jämväl personalbehovet vid den utvidgade
anstalten böra tagas under övervägande.
Kostnaderna för Lövsta- och Saibohedanstalterna.
De sakkunniga.
Yad angår de engångskostnader, som skulle uppstå för statsverket
vid ett upprättande enligt de sakkunnigas förslag av en till Lövsta
förlagd vårdanstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever,
hava de sakkunniga anfört följande.
De sakkunniga förutsatte, att Lövstaegendomen, som stöde under domänstyrelsens
förvaltning, utan särskild kostnad av domänstyrelsen upplätes för
här ifrågavarande ändamål. Såsom förut nämnts, vore egendomen emellertid
upplåten på arrende intill den 14 mars 1940, men enligt vad de sakkunniga
inhämtat av vederbörande domänintendent, syntes arrendatorn vara
villig att före nämnda tidpunkt frånträda arrendet, därest så skulle påfordras
från kronans sida. Vid egendomens frånträdande bleve arrendatorn enligt
gällande arrendekontrakt berättigad till ersättning för höstbruket med omkring
1,500 kronor. Dylik gottgörelse syntes böra utgå oavsett tidpunkten
för arrendets upphörande. Därjämte vore arrendatorn berättigad att vid
egendomens avträdande utbekomma gottgörelse för fast förlagda elektriska
ledningar och anslutningskontakter, vilken gottgörelse beräknades till omkring
600 kronor. Å egendomen funnes, bland annat, ett par arrendatorn
tillhöriga mindre hus ävensom vindpump med vattenledning till ladugården.
Enligt yad de sakkunniga inhämtat, syntes ett övertagande av berörda hus
ej böra ifrågakomma. Däremot borde i enlighet med tillämpad praxis inlösen
äga rum av vindpumpen och vattenledningen. Kostnaden härför syntes
kunna uppskattas till 800 kronor. Å andra sidan vore arrendatorn skyldig att
till kronan utgiva ersättning för brister, som vid avträdessyn kunde finnas
föreligga. Enligt vad domänintendenten under hand meddelat de sakkunniga,
syntes den ersättning, som det i anledning härav skulle åligga arrendatorn
att gälda, kunna beräknas till omkring 1,000 kronor.
I enlighet härmed hava de sakkunniga uppskattat statsverkets kostnader
för egendomens övertagande till (1,500 + 600 + 800 —1,000) 1,900 kronor.
39
Kungl. Maj:ta proposition nr 198.
Vidare framhålla de sakkunniga, att det läge i sakens natur, att den avgjort
största posten under engångskostnaderna komme att utgöras av utgifter
för anstaltsbyggnader och bostadshus för personal och dylikt. Enligt
de beräkningar, som verkställts av den av de sakkunniga anlitade arkitekten,
skulle kostnaderna härutinnan komma att uppgå till sammanlagt 911,000
kronor, fördelade på följande poster:
I. Skolhemsavdelningen.
A. Skol- och matsalsbyggnad .......................................... kronor 109,675
B. Byggnad för gymnastik och samlingssal med bad- och
tvättinrättning ......................................................... » 94,785
C. 4 st. byggnader för elevhem å kronor 29,450 .................. » 117,800
D. Bostadsbyggnad för avdelningsföreståndare .................. » 23,000
E. Bostadsbyggnad för assistent .................................... » 17,000
II. Arbetshemsavdelningen.
Ai. Byggnad för elevförläggning ....................................... » 151,150
A2. Administrationsbyggnad ............................................. » 44,025
B. Byggnad för observations- och intagningsavdelning ...... » 88,425
C. Bostadsbyggnad för läkaren ....................................... » 41,000
D. 6 st. bostadsbyggnader för befattningshavare å kronor
17,000 ..................................................................... » 102,000
Utvändiga ledningar samt hydrofor .................................... » 37,440
Väg- och planeringsarbeten ............................................. » 10,000
Arvoden, administration och oförutsedda utgifter ............... » 74,700
Summa kronor 911,000
Då härtill komme en beräknad utgift av 6,700 kronor för reparation av
lantbruksbyggnader m. m. skulle sålunda för byggnader och övriga anläggningar
vid anstalten erfordras (911,000 + 6,700) 917,700 kronor.
Vidare erfordrades inventarier för anstalten. Kostnaderna härför hava av
de sakkunniga uppskattats till 65,000 kronor. Härtill komme särskild medicinsk
och teknisk utrustning för anstalten, till vilket ändamål ansetts komma
att åtgå 4,000 kronor.
För inköp av levande och döda inventarier till jordbruket hava de sakkunniga
beräknat 30,000 kronor.
De sammanlagda engångskostnaderna för anstalten skulle sålunda uppgå
till (1,900 + 917,700 + 65,000 + 4,000 + 30,000=) 1,018,600 kronor.
Beträffande de årliga driftkostnaderna vid Lövsta hava de
sakkunniga till en början erinrat örn sina tidigare beräkningar i fråga örn
avlöningarna till befattningshavarna vid anstalten. Enligt dessa skulle utgifterna
för detta ändamål uppgå till 59,400 kronor för år. De sakkunniga
anföra ytterligare:
Härvid vore att märka, att anstaltens chef även skulle hava att fullgöra
läkarvården vid skyddshemmet Skarvik-Tallåsen, för vilket bestyr ägaren
av detta hem, Stockholms stadsmission, skulle utgiva ersättning till stats
-
40
Kungl. Majus proposition nr 198.
verket, varom överenskommelse i sinom tid förutsatts komma att träffas med
stadsmissionen. I realiteten skulle sålunda de angivna lönekostnaderna
komma att minskas med det belopp, som av stadsmissionen komme att erläggas
till statsverket för läkarvård vid Skarvik-Tallåsen.
Det arvode av 2,000 kronor, som av de sakkunniga föreslagits skola tillkomma
anstaltens chef för fullgörande av uppdrag såsom psykiatrisk rådgivare
åt skyddshemsinspektören, syntes böra bestridas från förslagsanslaget
till skyddsuppfostran samt komme sålunda ej att belasta anstaltens stat.
Till avlöning åt den arbetspersonal, som bleve behövlig vid anstalten, hade
de sakkunniga ansett komma att erfordras 15,000 kronor för år.
Kostnaderna för avlöningar skulle alltså, frånsett dyrtidstillägget, komma.
att uppgå till (59,400 + 15,000) 74,400 kronor.
Såsom förut antytts, hava de sakkunniga räknat med att den för jordbrukets
och trädgårdens skötsel erforderliga personalen skulle avlönas av
inkomsterna från denna verksamhet.
Med ledning av kostnaderna vid vissa jämförliga skyddshem hava anstaltens
övriga omkostnader av de sakkunniga uppskattats, på sätt framgår
av följande sammanställning:
Reseersättningar ............................................................ kronor 2,000
Expenser ........................................................................ » 9,300
Underhåll av byggnader ................................................... » 3,000
Inventarier ..................................................................... » 3,000
Renhållning ..................................................................... » 1,700
Utspisning ..................................................................... » 21,900
Beklädnad och sängkläder ................................................ » 9,000
Hälso- och sjukvård inklusive tandvård .............................. » 3,500
Undervisningsmateriell m. m.............................................. » 500
Elevbelöningar ............................................................... » 1,200
Diverse omkostnader ......................................................... » 2,000
Summa kronor 57,100
I enlighet med det anförda skulle de årliga driftkostnaderna för anstalten
komma att uppgå till (74,400 + 57,100 =) 131,500 kronor. Härifrån borde
dock enligt de sakkunnigas mening dragas dels beloppet av hyra för bostäder,
upplåtna till viss personal vid anstalten, vilket belopp ansetts kunna uppskattas
till 4,000 kronor, dels ock summan av från kommunerna inflytande
elevavgifter eller (300 X 60 =) 18,000 kronor. Statsverkets årliga kostnader
för anstalten skulle sålunda komma att utgöra (131,500 — 4,000 —18,000 =)
109,500 kronor.
Vidkommande härefter de engångskostnader, som skulle föranledas
av ett bifall till de sakkunnigas förslag örn utvidgning av
Salbohedanstalten hava de sakkunniga hänvisat till det av de sakkunnigas
arkitekt slutgiltigt uppgjorda kostnadsförslaget rörande erforderliga
om- och nybyggnader vid anstalten. Enligt detta förslag skulle utgifterna
belöpa till 520,000 kronor i enlighet med följande uppställning:
41
Kungl. Majus proposition nr 198.
Ändringar i nuvarande elevförläggning .............................. kronor 40,000
Nybyggnad av arbetshem och matsalsbyggnad ..................... » 220,000
Gymnastikhus ............................................................... » 78,000
Lärarebostad .................................................................. » 23,000
6 bostadshus å 17,000 kronor ............................................. » 102,000
Omändring av nuvarande köksbyggnaden till bostadshus ...... » 15,000
Ritningar, administration och oförutsedda utgifter ..... »_42,000
Summa kronor 520,000
Härvid är att märka, att en del av omändringsarbetena av de sakkunniga
förutsatts kunna utföras med biträde av anstaltens egen arbetskraft. De sakkunniga
hava vidare anfört:
I avseende å de angivna arbetena vore att märka, att dessa till stor del
sedan länge ansetts påkallade för anstaltens försättande i ett tillfredsställande
skick. Enligt en av anstaltens föreståndare verkställd, i januari
1929 till anstaltens styrelse överlämnad utredning rörande nödiga nybyggnader
och omändringsarbeten å anstalten borde komma till utförande, bland
annat, en ny ekonomibyggnad för 91,000 kronor, vissa ändringsarbeten av
elevförläggningen för 31,000 kronor, samt nytt vårdhem eller ock 5 nya personalbostäder
för 50,000 kronor. Berörda utredning hade överlämnats till statens
organisationsnämnd, som funnit ekonomibyggnaden böra komma till utförande
under budgetåret 1939/1940. Kostnaderna hade därvid av organisationsnämnden
uppskattats till 103,000 kronor.
I enlighet med vad sålunda anförts syntes de nu föreslagna nybyggnaderna
och ändringsarbetena allenast delvis kunna anses direkt föranledda, av omorganisationsförslaget.
Utom ekonomibyggnaden, varav behovet vitsordats
av organisationsnämnden, syntes, på sätt av förutnämnda utredning finge
anses framgå, anordnandet av 5 bostadslägenheter för personal samt vissa
ändringsarbeten i elevförläggningen sedan länge hava varit påkallade. Vidare
vore en särskild gymnastikbyggnad erforderlig för den nuvarande anstalten.
För anskaffande av inventarier för de nya byggnaderna hava de sakkunniga
slutligen ansett sig böra beräkna ett belopp av 15,000 kronor.
De årliga kostnader, som skulle vara förbundna med driften
av Salbohedanstalten enligt de sakkunnigas förslag hava av dessa
uppskattats efter följande överväganden.
Såsom framginge av de beräkningar, som av de sakkunniga gjorts i annat
sammanhang, skulle lönerna till befattningshavare på anstaltens lönestat belöpa
sig till 58,620 kronor för år. Till avlöning av erforderlig arbetspersonal
syntes böra beräknas 12,000 kronor för år. Härtill komme arvode till läkare
med 1,500 kronor för år. Kostnaderna för avlöningar skulle sålunda, frånsett
dyrtidstillägg, uppgå till (58,620 + 12,000 + 1,500 =) 72,120 eller, i runt tal,
72,100 kronor för år.
För jordbruket och trädgården erforderlig personal borde avlönas av den
avkastning, som härflöte av jordbruket och trädgården.
Vad i övrigt beträffade de årliga omkostnaderna för anstaltens drift, hade
de sakkunniga i samråd med anstaltens föreståndare och med utgångspunkt
från anstaltens nuvarande omkostnadsstat beräknat dessa på följande sätt:
42
Kungl. Majus proposition nr 19S.
Reseersättningar ............................................................... kronor 1,000
Expenser ..... » 5,500
Underhall av byggnader ................................................... » 3 000
Inventarier ......................................................» 2^000
Renhållning ..................................................................... » 1,500
Utspisning ................................................................... » 24,800
.Beklädnad och sängkläder ................................................ » 9 000
Hälso- och sjukvård inklusive tandvård .............................. » 2’ö00
TJndervisningsmateriell m. m.............................................. » 1,000
Elevbelöningar ............................................................... » ’gQ0
Diverse omkostnader ......................................................... » 4,500
Summa kronor 55,600
I enlighet med vad sålunda anförts, skulle de årliga driftkostnaderna för
anstalten uppgå till (72,100 + 55,600 =) 127,700 kronor. Härifrån borde dock
dragas dels beloppet av hyra för bostäder, upplåtna till viss personal vid
anstalten, vilket belopp av de sakkunniga beräknats till 3,500 kronor, dels
ock från kommuner inflytande vårdavgifter å 400 kronor per elev och år, varav
summan syntes böra uppskattas till (400 X 80=) 32,000 kronor.
Statsverkets årliga kostnader för anstalten skulle sålunda belöpa sig till
(127,700 — 3,500 — 32,000) 92,200 kronor.
De sakkunniga hava slutligen berört de övergångskostnader, som
kunde beräknas uppkomma för statsverket genom en omorganisation enligt de
nu uppdragna riktlinjerna. De sakkunniga hava i sådant avseende framhållit
bland annat:
I förevarande sammanhang ville de sakkunniga påpeka, att de icke kunnat
framlägga något detaljerat förslag rörande övergången till den nya organisationen
av det vårdområde, det här gällde. Detta sammanhängde med att de
sakkunniga beträffande den framtida användningen av Hall framlagt alternativa
förslag. Det syntes dock bliva nödvändigt, att verksamheten vid Salbohed
— oavsett vilket förslag till förläggning av uppfostringsanstalten för vanartade
sinnesslöa gossar, som vunnit statsmakternas godkännande — under
budgetåret 1938/1939 och sannolikt viss tid därutöver upprätthölles enligt nuvarande
ordning. Statsverkets kostnader för berörda anstalter syntes följaktligen
bliva i huvudsak oförändrade under nu avsedda övergångsperiod.
Det vore givetvis angeläget, att provisorietiden ej bleve alltför långvarig,
utan att mera stabila förhallanden snarast möjligt inträdde å ifrågavarande
vårdområde. Särskilt vore det viktigt, att Lövsta-anstaltens uppförande och
organisation ej onödigt fördröjdes samt att sålunda byggnadsverksamheten där
tornine i gång, så snart omständigheterna det medgåve. De sakkunniga utginge
därför ifrån att av de för byggnadskostnader m. m. erforderliga medlen
en relativt betydande summa ställdes till förfogande under budgetåret
1938/1939. Jämväl för utbyggnad av Salbohed krävdes medel under omförmälda
budgetår.
Efter samråd med den av de sakkunniga anlitade arkitekten hava de sak
kunniga funnit sig böra uppskatta anslagsbehovet för berörda ändamål under
nämnda budgetår till 400,000 kronor.
Yttranden.
Flertalet myndigheter har icke ingått på någon prövning av de kostnader,
som de sakkunniga slutgiltigt beräknat för anstalternas iordningställande och
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
drift. Allenast byggnadsstyrelsen har med ledning av i ärendet tillgängliga
ritningar och andra beskrivningar underkastat byggnadsplanerna en närmare
granskning. Styrelsen anför i fråga örn Lövst a-anstalten följande.
De sakkunniga hade förutsatt, att egendomen, som stöde under domänstyrelsens
förvaltning, utan särskild kostnad skulle av domänstyrelsen upplåtas
för ändamålet. Anstalten vore avsedd för 60 elever, fördelade på ett skolhem
och ett arbetshem. För uppförandet av anstaltsbyggnader och bostadshus för
personal samt för lednings- och planeringsarbeten, administration m. nr. hade
approximativt beräknats en kostnad av 911,000 kronor. Denna summa, sorn
motsvarade en kostnad av omkring 15,000 kronor per elev, kunde preliminärt
godtagas. Dock inginge däri icke kostnad för nödtorftig reparation av befintlig
ladugård och lada samt modernisering av logen, vilka arbeten uppskattats
till 6,700 kronor. Av de bifogade handlingarna framginge dessutom, att för
inrymmande av ko- och häststall i den moderniserade logbyggnaden, vilket
syntes bliva nödvändigt, tillkomme en kostnadsökning av mellan 15,000 och
20.000 kronor.
Beträffande Salbo hedanläggningen yttrar byggnadsstyrelsen:
Den nuvarande anstalten för vanartade, sinnesslöa gossar vore avsedd att
utbyggas från att för närvarande hysa 55 elever till att omfatta 80 elever, fördelade
med halva antalet på ett elevhem och andra hälften på ett arbetshem.
Ritningsförslag förelåge icke. Enligt den ekonomiska utredningen skulle utbyggnaden
betinga en kostnad av 520,000 kronor, motsvarande i det närmaste
21.000 kronor per nytillkommen elev. En del av kostnadsbeloppet avsåge emellertid
förbättringsarbeten, som länge ansetts erforderliga. I den av byggnadsstyrelsen
den 10 september 1936 avlämnade planen för statens byggnadsverksamhet
under perioden den 1 juli 1937—den 1 juli 1942 hade sålunda för förbättringsarbeten
vid Salbohed upptagits ett sammanlagt belopp av 169,000
kronor. Den nu föreliggande beräkningen syntes kunna godtagas såsom ett
preliminärt resultat. I densamma inginge dock icke kostnad för reparation av
jordbrukets ekonomibyggnader. En ladugård funnes visserligen nyuppförd,
men i övrigt vore ekonomibyggnaderna i bristfälligt skick. Utredning härom
saknades emellertid.
Departementschefen.
Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle statsverkets utgifter för övertagande
av Lövs t aegendomen uppgå till 1,900 kronor. Vidare hava
kostnaderna för byggnadsarbeten och övriga anläggningar vid anstalten uppskattats
till ett sammanlagt belopp av 917,700 kronor. Läggas så härtill de beräknade
utgifterna för anskaffande av inventarier och viss annan utrustning
samt för inköp av levande och döda inventarier för jordbruket, eller 65,000,
4.000 respektive 30,000 kronor, skulle, såsom tidigare antytts, engångskostnaderna
för psykopatanstalten enligt förslaget komma att uppgå till sammanlagt
1,018,600 kronor.
De årliga kostnaderna för verksamheten vid samma anstalt hava de sakkunniga
uppskattat till 131,500 kronor, därav till avlöningar 74,400 kronor
och till omkostnader 57,100 kronor. Efter avdrag av vissa hyresinkomster
samt elevavgifterna skulle statsverket enligt dessa beräkningar komma att
åsamkas en årlig utgift av 109,500 kronor.
Beträffande engångskostnaderna för utvidgning av S a 1 b oliedanstal
-
44
Kungl. Majus proposition nr 198.
ten framgår av förslaget, att kostnaderna för erforderliga byggnadsarbeten
kunna uppskattas till 520,000 kronor, medan för anskaffande av inventarier
beräknas ett belopp av 15,000 kronor. Vid förstnämnda beräkningar har förutsatts,
att anstaltens elever medverka vid arbetenas utförande.
Slutligen hava de sakkunniga uppskattat de årliga driftkostnaderna vid
Salbohed till 127,700 kronor, varav 72,100 kronor till avlöningar och 55,600
kronor till omkostnader. Med frånräknande av inflytande vårdavgifter och
hyresinkomster skulle av statsmedel erfordras 92,200 kronor årligen.
Mot de sålunda gjorda kostnadsberäkningarna synas några vägande invändningar
icke kunna göras, även örn beloppen i och för sig måste anses
rätt avsevärda. Såsom tidigare framhållits, kräva emellertid behandlingsformerna
vid Lövsta-anstalten relativt dyrbara anordningar. Och vad Salbohed
beträffar, har jag i annat samband redan konstaterat, att de där
planerade byggnadsarbetena delvis avse att avhjälpa bristfälligheter i de nuvarande
lokalförhållandena. Kostnaderna för örn- och nybyggnadsarbeten för
Lövsta-anstalten torde emellertid kunna avrundas till 920,000 kronor.
Såsom jag inledningsvis antytt, har Kungl. Majit förut denna dag på föredragning
av chefen för justitiedepartementet i proposition till riksdagen föreslagit,
att åkerbrukskolonien Hall skall av staten förvärvas för att användas
till vissa fångvårdsändamål. Då detta övertagande är avsett att äga rum tidigast
vid 1940 års ingång, synes såväl den vid Hall som den vid Salbohed för
närvarande bedrivna verksamheten lämpligen böra fortsätta åtminstone intill
nämnda tidpunkt, allra helst som varken anstalten vid Lövsta eller den
utvidgade Salbohedanstalten tidigare torde kunna förväntas vara färdiga att
tagas i bruk.
Under sådana förhållanden har man för nästa budgetår i förevarande sammanhang
endast att räkna med ett anslagsbehov för igångsättandet av de
tillämnade byggnadsarbetena vid Lövsta och Salbohed. I de sakkunnigas
förslag har detta behov uppskattats till 400,000 kronor. Med hänsyn bland
annat till de ytterligare överarbetningar, varav vissa av de framlagda byggnadsförslagen
synas vara i behov, lär emellertid det i årets statsverksproposition
beräknade beloppet, 300,000 kronor, komma att visa sig tillräckligt.
Härvid synas 200,000 kronor kunna avses för arbetena å Lövstaegendomen och
återstoden tagas i anspråk för Salbohed. Anslaget lär lämpligen få karaktär
av reservationsanslag samt benämnas Uppförande av anstalt för själsligt
abnorma manliga skyddshemselever m. m.
Hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels besluta att å kronoegendomen 70/ioo mantal Lövsta nr 1
i Trosa-Vagnhärads socken av Södermanlands län, i överensstämmelse
med av mig förordade riktlinjer, inrätta en statens
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever samt att
för ändamålet erforderliga ombyggnads- och nybyggnadsarbeten
in. m. skola för en kostnad av högst 920,000 kronor utföras i
huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordat förslag;
dels besluta att den vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
gossar å Salbohed bedrivna verksamheten enligt av mig
förordade grunder må utvidgas samt att för ändamålet erforderliga
ombyggnads- och nybyggnadsarbeten skola för en kostnad
av högst 520,000 kronor utföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig förordat förslag;
dels och till Uppförande av anstalt för själsligt abnorma manliga
shyddshemselever m. m. för budgetåret 1938/1939 anvisa
ett reservationsanslag av .............................. kronor 300,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1938:291 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av säkerhet sanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdeln s. 8 i texten
- Rskr. 1938:265 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever m. m. s. 6 i texten
- SU 1938:129 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition anende inrättande av en statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever in. m. s. 5 i texten