Sök i Ratio Lex

Angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark

1938-03-03 · 22 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:221, Angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221-

1

Nr 221.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående hjälpåtgärder åt

vissa lägenhetsinnehavare å kronomark; given Stockholms

slott den 3 mars 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning nied chefen för finansdepartementet:

Den 30 december 1935 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet efter

Kungl. Majits bemyndigande till utredningsmän för verkställande av utredning

rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på

det .sociala jordområdet sammanhängande frågor generaldirektören O. H.

Malmberg, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren

J. A. Andersson i Tungelsta, verkställande tjänstemannen i statens

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 221.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

jordnämnd, direktören N. Collin, ledamoten av riksdagen första kammare,

lantbrukaren N. G. Gabrielsson i Teg, lantbrukaren Anders Mårtensson i

Karlsborg, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson i Borås och agronomen Waldemar

Svensson i Ljungskile.

I enlighet med Kungl. Maj:ts medgivande tillkallade jag sedermera den 22

september 1937 vissa representanter för domänstyrelsen samt innehavare av

kronotorp och dylika lägenheter å kronojord att i egenskap av särskilda sakkunniga

deltaga i överläggningar med utredningsmännen såvitt anginge sådana

lägenheter. De sakkunniga voro överjägmästaren A. A. F. Elgstrand,

jägmästaren E. A. Rydbeck, ledamoten av riksdagens andra kammare handlanden

U. R. Jakobson i Vilhelmina, kronotorparen N. R. Näslund i Petbergsliden

och kolonisten T. Jonsson i Metseken.

I skrivelse den 25 januari 1938 hava utredningsmännen, vilka antagit benämningen

1936 års egnahemsutredning, framlagt förslag till hjälpåtgärder

åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark i de nordligaste länen. Över förslagen

hava efter remiss yttranden avgivits den 14 februari 1938 av egnahemsstyrelsen

och domänstyrelsen samt den 19 i samma månad av statskontoret.

Jag torde nu få underställa Kungl, Majit dessa förslag.

Egnahemsutredningens förslag.

De föreliggande förslagen innefatta hjälpåtgärder dels åt innehavare av

skogstorp och odlingslägenheter å kronomark i de sex nordligaste länen, dels

åt innehavare av kolonat å kronoparker i Norrland och Daiarna och dels

åt innehavare av nybyggeslägenheter å Alträsks kolonisationsområde. Jag

torde till en början få upptaga förslaget om hjälpåtgärder åt innehavare av

skogstorp och odlingslägenheter.

Hjälpåtgärder åt innehavare av skogstorp och odlingslägenheter å kronomark.

Innan jag ingår på egnahemsutredningens förslag i ämnet, torde jag i anslutning

till utredningens framställning härutinnan få lämna en redogörelse

för gällande bestämmelser rörande ifrågavarande torp och lägenheter.

Skogstorp och odlingslägenheter samt kronotorp ha det gemensamt, att

de äro av domänstyrelsen å kronomark i de nordligaste länen under nyttjanderätt

upplåtna lägenheter, varå i främsta rummet skogsarbetare beretts tillfälle

att å obruten mark genom nyodling och nybyggnad skapa sig en bostad

med ett mindre jordbruk till stöd. För samtliga innehavare gäller att

de för sitt och familjernas uppehälle äro beroende av tillgång å tillräckligt

arbete utom lägenheterna, främst skogsarbete.

Verksamheten beträffande samtliga dessa upplåtelser omhänderhaves av

domänverket.

Skogstorpen äro de äldsta upplåtelserna. Bestämmelser rörande dessa lägenheter

ha meddelats dels i brev till domänstyrelsen den 29 maj 1891 (Sv.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

3

förf .-sami. nr 29), dels genom kungörelsen den 27 maj 1904 (nr 21 sid. 4).

Lägenheterna upplätos från kronomarker i Västerbottens och Norrbottens

län på viss tid ej överstigande 20 år, under vilken tid innehavarna voro befriade

från erläggande av avgift (frihetsår). Såsom hjälp till åbyggnadernas

uppförande ägde skogstorparen uppbära, utom erforderligt byggnadsvirke

fritt å rot, ett statsbidrag om 500 kronor. Häremot skulle innehavaren

uppföra manbyggnad och uthusbyggnad inom fem år samt i angivna perioder

lia verkställt viss uppodling. Efter frihetsårens slut skulle årlig avgäld

erläggas.

Bestämmelserna om upplåtelse av skogstorp ersattes genom kungörelsen

den 18 juni 1909 (nr 69) (ändrad genom kungörelserna nr 253/1913 och 334/

1914) av bestämmelser om upplåtelse av odlingslägenheter från kronoparker

och kronoöverloppsmarker i de nordligaste länen. Odlingslägenheterna upplätos

på 50 år med 15 frihetsår. Såsom så kallad odlingshjälp ägde innehavaren

uppbära förutom fritt virke å rot 750 kronor, varav 500 kronor utbetalades,

då byggnaderna fullbordats, och 250 kronor, då en hektar åker uppodlats.

Efter frihetsårens slut skulle årlig avgift erläggas.

Sagda förmån av 250 kronor såsom bidrag för odling tillerkändes sedermera

genom kungörelsen den 17 oktober 1913 (nr 253) jämväl de innehavare

av skogstorp, som jämlikt 1909 års kungörelse erhållit förnyad upplåtelse

av torpet på 50 år. För odlingslägenheter och ifrågavarande skogstorp har

i fråga örn odlingsskyldigheten gällt, att inom 7 år skulle minst en hektar

vara uppodlad, efter ytterligare 4 år en hektar och vid frihetsårens utgång

ytterligare en hektar, tilhopa minst 3 hektar.

Bägge slagen av lägenheter åtnjuta under upplåtelsetiden erforderligt virke,

fritt å rot, till husbehov och bränsle samt nödigt bete å kronomarken.

Odlingslägenheterna samt de på 50 år upplåtna skogstorpen erhöllo sedermera

genom kungörelserna den 20 juni 1918 (nr 448) och den 4 juni 1920

(nr 260) rätt till särskilda tilläggsbidrag. Bestämmelserna om dessa äro i huvudsak

följande. Tilläggsbidrag utgår med lj3 av lägenhetsinnehavarens

kostnad för byggnadsarbeten, som utförts under tiden 1 januari 1915—1

juli 1918, dock högst med 500 kronor, och för arbeten, som utförts efter sistnämnda

dag, med halva kostnadsbeloppet. Det sammanlagda lilläggsbidraget

får dock icke överstiga 1,250 kronor. Detta tilläggsbidrag torde Ira tillkommit

med hänsyn främst till dåvarande kristids abnormt stegrade byggnadskostnader

och därav för lägenhetsinnehavarna föranledda ökade svårigheter,

som av deni icke kunde övervinnas utan ytterligare bistånd från

statens sida

Genom kungörelse den 14 juni 1929 (nr 170) ersattes den upplåtelseform

av kronolägenheter som avsåg odlingslägenheter av en ny. Enligt nämnda

kungörelse upplåtna lägenheter benämnas kronotorp. Dessa upplåtas på 50

år med 15 frihetsår. Frihetsåren för kronotorpen utgå således tidigast 1945.

Dessa lägenheter avses icke i egnahemsutredningens föreliggande förslag,

vilket endast omfattar skogstorp och odlingslägenheter.

Genom 1929 års kungörelse örn kronotorp erhöllo jämväl innehavarna av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

skogstorp och odlingslägenheter förbättringar i villkoren, dock under förutsättning

att torpen och lägenheterna i befintligt skick eller efter företagen

utvidgning befunnits lämpliga för jordbruksändamål. Dylika lägenheter

kunna sålunda tilldelas ökning i odlingsmarken intill högst 15 hektar och ett

odlingsbidrag utöver förut erhållna 250 kronor å ett belopp intill 500 kronor

utan återbetalningsskyldighet för odling, som påbörjats efter den 1 juli 1929.

Vidare kan, örn lägenhetens åbyggnader äro i väsentlig grad bristfälliga, till

byggnadernas iståndsättande eller till uppförande av nya byggnader erhållas

byggnadsbidrag (§ 34) intill så stort belopp, att detsamma jämte det bidrag,

som enligt äldre bestämmelser utlämnats till byggnadsarbete, uppgår till

2,000 kronor eller i undantagsfall 3,000 kronor.

Genom 1929 års kungörelse bereddes vidare innehavarna av skogstorp

och odlingslägenheter under förutsättning att de voro lämpliga för jordbruk

möjlighet att med äganderätt inlösa sina lägenheter.

Slutligen må anmärkas, att enligt brevet den 29 maj 1891 samt kungörelserna

den 27 maj 1904 och den 18 juni 1909 innehavarna av dessa lägenheter

tillförsäkrades frihet från skatter och onera under de s. k. frihetsåren.

Efter utgången av sagda år äro emellertid genom 1932 års riksdags medgivande

(Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 18 mars 1932) innehavare av

nyttjanderätt till skogstorp och odlingslägenheter befriade från skyldighet

att ansvara för annan från och med år 1931 a fastigheten belöpande skatt

och allmän tunga än vägunderhåll in natura och vägskatt.

Vid tillkomsten av 1929 års kungörelse funnos enligt vad egnahemsutredningen

uppgivit upplåtna tillsammans 2,213 skogstorp och odlingslägenheter.

Vid 1935 års utgång funnos 49 skogstorp med 20 års upplåtelsetid samt

2,055 skogstorp och odlingslägenheter med 50 års upplåtelsetid eller tillhopa

2404 lägenheter. Sedan 1929 har alltså ett hundratal lägenheter upphört

att finnas till, de flesta enligt vad som utredningen upplyst till följd av nedläggelse.

— Av kronotorpet! lia sedan 1929 till utgången av 1935 tillkommit

78 lägenheter. — Av de till 2,104 (49 + 2,055) uppgående skogstorpen och

odlingslägenheterna hade år 1935 enligt uppgift i utredningens förslag frihetsåren

utgått för 1,543, som hade att i avgäld betala 45,510 kronor eller

i medeltal 29 kronor 50 öre.

Jämlikt förut åberopade författningar skall efter utgången av de 15 frihetsåren

för odlingslägenheter och sådana skogstorp, där innehavaren erhållit

torpet på arrende under 50 år, arrendeavgift utgå med 3.6 procent på

summan av odlingshjälpen och markvärdet vid tiden för upplåtelsen av lägenheten

ouppodlad och obebyggd. På så sätt bestämd arrendeavgift uppgår

enligt vad egnaliemsutredningen uppgivit i regel till omkring 30 kronor.

För de lägenheter, till vilka enligt 1918 och 1920 års kungörelser utgått

tilläggsbidrag, som kan vara högst 1,250 kronor, skall arrendeavgiften höjas

med 3.6 procent å åtnjutet tilläggsbidrag, vilken höjning enligt sagda kungörelsers

ursprungliga lydelse skulle utgå fran och med frihetsaiens slut. Utredningen

upplyser, att för lägenheter med högsta tilläggsbidrag arrendeavgiften

skulle uppgå lill omkring 75 kronor. Vidare kan lägenhetsinnehavare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

5

lia erhållit byggnadsbidrag enligt 1929 års kungörelse, för vilket höjning i den

årliga arrendeavgiften skall utgå med 3,6 procent av uppburet dylikt bidrag.

Sistberörda avgiftsförhöjning torde alltså utgå omedelbart efter frihetsårens

slut. Hela arrendeavgiften torde då enligt utredningen bliva omkring 84 kronor,

i undantagsfall — om byggnadsbidrag skulle ha utlämnats till maximum

eller 3,000 kronor —• omkring 120 kronor. Det torde emellertid vara en relativt

liten del — hittills utlämnat belopp stannar enligt uppgift å 95,000

kronor — av innehavarna av skogstorp och odlingslägenheter, som åtnjutit

byggnadsbidrag enligt 1929 års kungörelse. Genom tillkomsten 1933 av bostadsförbättringsbidrag

torde nyssnämnda byggnadsbidrag alltmer kommit

ur användning.

Beträffande statens kostnader för ifrågavarande lägenheter må framhållas,

att enligt Kungl. Maj:ts brev den 14 juni 1929 skola odlings- och byggnadsbidrag,

som må utgå enligt 1929 års kungörelse — i likhet med dittills utgående

bidrag av motsvarande slag — bestridas från anslaget Kolonisation: Odlings-

och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl., men

övriga kostnader, som enligt bestämmelserna i sagda kungörelse må föranledas

för det allmänna, gäldas av de till driftkostnader för statens domäner

anvisade medel. Enligt vad egnahemsutredningen upplyst erläggas

avgälderna före den 1 november för löpande arrendeår till vederbörande jägmästare,

som redovisar desamma till domänstyrelsen. Avgäldsbeloppen gå

därefter in som inkomst för domänfonden.

I anledning av proposition (nr 120) till 1932 års riksdag och riksdagens

därav föranledda beslut (R. skr. 1932:331) lia innehavarna av skogstorp och

odlingslägenheter erhållit vissa lättnader i arrendeavgifterna. Kungörelse

härom har utfärdats den 17 juni 1932 (nr 294). Innebörden av denna lättnad

är följande. Lägenhetsinnehavarna befrias under fem år från erläggande

av den del av arrendeavgiften, som beräknats efter 3.6 procent på sådant tillläggsbidrag

å högst 1,250 kronor, som avses i kungörelserna 448/1918 och

260/1920. Befrielsen skulle begynna för de lägenhetsinnehavare, som redan

börjat erlägga arrende, från och med arrendeåret 1932/1933 samt för övriga

från och med det år, arrendeskyldighet enligt kontrakten inträder. För

de förra gällde befrielsen alltså t. o. m. arrendeåret 1936/1937. Dessutom

medgavs för sådana lägenhetsinnehavare, som resterade helt eller delvis med

arrendeavgift för arrendeåret 1931/1932, anstånd med inbetalning av det resterande

beloppet, i den mån det ej överstege 3.6 procent av uppburet tilläggsbidrag,

längst intill utgången av arrendeåret 1936/1937.

Enär arrendeavgift inbetalas före den 1 november för löpande arrendeår,

har följaktligen skyldighet att erlägga ifrågavarande förhöjda avgift för arrendeåret

1937/1938 inträtt senast den 1 november 1937 för de lägenhetsinnehavare,

som erhållit tilläggsbidrag och beträffande vilka frihetsåren utgått

senast med arrendeåret 1931/1932. Vidare kommer denna avgiftsförhöjning

atl drabba nyare lägenhetsinnehavare, allt eftersom 20-årsperioden (15 + 5)

för dem utlöper med början för arrendeåret 1938/1939. Som förut anförts

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

höjes avgiften härigenom i regel från omkring 30 till 75 kronor för varje lägenhet.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av egnahemsutredningens arbete

har till utredningen överlämnats vissa framställningar i ämnet, nämligen

dels skrivelse den 10 februari 1936 från domänstyrelsen, dels protokoll

från sammanträde i Vilhelmina den 12 och den 13 juni 1937 med Sveriges

kronotorpare- och kolonistförbund, dels skrivelse den 11 december 1937 från

vissa innehavare av kronolägenheter å Näsets kronopark i Västerbottens län.

Domänstyrelsen har i sin skrivelse föreslagit, bland annat, vissa lättnader

i villkoren för inlösen av skogstorp, odlingslägenheter och kolonat samt

minskning i arrendeavgälderna för kolonaten.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund har hemställt, att procentsatsen

för arrendeavgifter överhuvudtaget skulle nedsättas till 1.8 och tilläggsbidraget

helt avskrivas.

I nyssberörda skrivelse från vissa lägenhetsinnehavare å Näsets kronopark

har, bland annat, anförts:

De hade under de senaste fem åren haft en arrendeavgift å 24 kronor, men

nu fått den höjd till 60 kronor. Då de dessutom hade att betala brandförsäkringspremier

och skatter bleve det en avsevärd summa att betala årligen

med deras små årsinkomster. Visserligen kunde ju skillnaden mellan 24 och

60 kronor förefalla de med bättre inkomster lottade ej vara så stor, men för

dem, som i de flesta fall hade en stor familj att försörja, vore det en avsevärd

summa att betala. De hemställde därför att få sin arrendeavgift nedsatt

till vad den varit under de senaste fem åren.

Egnahemsutredningen har från domänstyrelsen begärt utredning om verkningarna

i ekonomiskt avseende för statsverket av en förlängning av 1932 års

beslut om befrielse från avgift å tilläggsbidraget under ytterligare en femårsperiod.

Utredningen har gjort följande sammanfattning av de erhållna uppgifterna.

Tilläggsbidrag hade t. o. m. arrendeåret

fattning:

antal

lägenheter

1936—1937 utgått i följande om
-

kronor

i medeltal

för lägenhet

kronor

Skogstorp.............. 155 151,180 969

Odlingslägenheter...... 1,400 1,611,853 1,151

Summa 1,555 1,763,033 1,134

Då vid 1935 års slut totala antalet dylika lägenheter varit 2,055 och då endast

sådana lägenheter där byggnadsarbetena icke blivit utförda före den 1

januari 1915 kunnat erhålla tilläggsbidrag, torde siffrorna få anses visa, att

för ett stort flertal av lägenheterna dylikt tilläggsbidrag utgått, varvid medeltalet

för lägenhet utgör 1,134 kronor. Den i tilläggsbidrag utbetalade summan

1,763,033 kronor torde icke komma att märkbart höjas, då bidragen avse

första bebyggelser, vilka numera måste som regel vara slutförda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

7

Avgiftsskyldigheten för uppburna tilläggsbidrag under innevarande och

därpå följande fyra arrendeår framginge av följande sammanställning:

arrendeår

antal

lägenheter

kronor

1937—1938

769

30,703 1

1938—1939

841

33,797

1939—1940

924

37,490

1940—1941

1,009

41,175

1941—1942

1,131

46,369

För därefter följande arrendeår saknade egnahemsutredningen för närvarande

uppgifter. De årliga beloppen komme emellertid då att avsevärt

minskas.

Egnahemsutredningens förslag i fråga örn skogstorp och odlingslägenheter

innebär, att fortsatt befrielse skall medgivas från den förhöjning i arrendeavgifterna,

som hänföres till de uppburna tilläggsbidragen. Utredningen har

ställt sig tveksam huruvida denna befrielse bör bliva temporär eller ock definitiv.

Utredningen har emellertid, då frågan om definitiv befrielse från avgiftsförhöjningen

utan olägenhet kunde anstå tills utredningen avgivit slutbetänkande,

stannat vid att föreslå en temporär befrielse. Den tid varunder

befrielse bör medgivas föreslås till fem år.

Såsom motivering till sitt förslag har utredningen anfört i huvudsak följande.

Förhållandena torde vara sådana, att en viss omedelbar lättnad borde beredas

innehavare av skogstorp och odlingslägenheter. Liksom vid den omprövning

av upplåtelsevillkoren, som ägde rum senast 1932, hade nu utredningen

särskilt uppmärksammat den ökning i lägenhetsinnehavamas arrendeavgifter,

vilken föranleddes av uppburna tilläggsbidrag. I de fall, där dessa

bidrag utgått med högsta möjliga belopp, 1,250 kronor, utgjorde avgiftsförhöjningen

45 kronor per år, under det att den avgift, som eljest vanligen

skolat erläggas, stannade vid omkring 30 kronor. För samtliga lägenheter,

vilka erhållit tilläggsbidrag, komme avgiftsförhöjningen att bliva i medeltal

41 kronor. I betraktande av de begränsade kontantinkomster samt den ofta

stora familjeförsörjning, som förelåge för dessa nybyggare, innebure uppenbarligen

en dylik utgiftsökning en starkt kännbar belastning, allra helst som

ifrågavarande folkgrupp förut befunne sig å en torftig levnadsstandard.

Tillskottet till uppehället av jordbruksprodukter hade icke blivit av den betydenhet,

att det kunnat nämnvärt förbättra utkomstmöjligheterna under

de gångna åren från första upplåtelsen. Vid övervägande av dessa lägenhetsinnehavares

ställning borde beaktas, att byggnaderna i många fall vore både

otidsenliga och bristfälliga och att innehavarna som regel icke syntes utan

särskild hjälp kunna iståndsätta dem. Alla lägenhetsinnehavare på något enstaka

undantag när vore för sin försörjning i främsta rummet beroende av

arbetsförtjänster utom hemmet, vilka emellertid vore växlande och understundom

alltför knappa.

Lägenhetshavarnas ekonomiska förhållanden och möjligheter att kunna

bära avgiftsförhöjningen för tilläggsbidrag syntes sålunda utredningen vara

ungefär desamma som 1932 och i varje fall icke märkbart förstärkta annat

än blott tillfälligt med hänsyn till den förbättring i möjligheterna till arbets
-

1 Härav voro (ten 1 januari 1938 restförda 9,401 kronor för 223 lägenheter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

förtjänst, som åtföljde den nuvarande högkonjunkturen inom skogsbruket.

Man kunde ej heller förvänta, att detta utgångsläge inom en nära framtid

skulle så förbättras, att lägenhetsinnehavarna skulle kunna bära ifrågavarande

avgiftshöjning. Även om den ökade arbetsförtjänsten skulle fortfara

några år, behövdes denna för lägenheternas förbättrande och skälig höjning

av familjernas levnadsförhållanden. Lägenhetsinnehavarna i fråga finge

alltjämt anses befinna sig i knappa omständigheter och vara förtjänta av att

i sin nybyggargärning erhålla ali den lättnad och uppmuntran, som kunde

stå till buds.

En verksam hjälp kunde beredas nu liksom 1932 genom fortsatt befrielse

från den höjning i arrendeavgifterna, som hänfördes till uppburet tilläggsbidrag.

Medan utredningen oförbehållsamt förordade en sådan befrielse,

hade likväl en viss tvekan rått, huruvida denna borde vara temporär eller

definitiv. 1932 års beslut hade stannat vid beviljande av en 5-årsfrist. Det

vore föga utsikt, att lägenhetsinnehavarna efter åtnjutande av en liknande ny

respittid skulle kunna bära denna utgiftsökning. Andra starka skäl kunde

åberopas för att staten skulle helt avstå från att kräva förräntning av

tilläggsbidragen. Denna ståndpunkt kunde sägas vinna stöd redan därav,

att tilläggsbidragen enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut 1932 icke

såsom andra byggnadsbidrag medräknades vid bestämmande av den löseskilling,

som skulle betalas vid friköp, utan då helt avskreves. Konsekvensen

syntes bjuda, att ej heller beräkna arrendeavgifter på dessa bidrag. De

bade tillkommit på grund av den kostnadsfördyring, som uppstode under

krisåren efter 1915. Vissa lägenhetsinnehavare, beroende på tidpunkten för

åbyggnadernas uppförande, bade därigenom kommit att belastas med högre

statsbidrag för beräkning av arrendeavgifterna än andra, ehuru dei''as utkomstmöjligheter

i övrigt vore desamma och ingalunda förbättrade till följd

av att större bidrag förbrukats för byggnadsändamål.

De ekonomiska verkningarna för statsverkets vidkommande av sålunda

ifrågasatta åtgärder bade belysts av de från domänstyrelsen erhållna uppgifterna.

Enär såsom anmärkts återbetalning av tilläggsbidrag icke vore föreskriven

med avsende på friköp, kunde kapitalbeloppet eller hitintills 1,763,033 kronor

för 1,555 lägenheter på visst sätt anses såsom redan avskrivet. Statens

ytterligare uppoffring skulle alltså vid beslut, att årlig avgift för dylikt

bidrag icke skulle utgå, begränsas till den inkomstminskning, som uppkomme

för tiden från frihetsårens utgång tills friköp skedde. Enär erlagda arrendeavgifter

redovisades som inkomst för domänfonden, erfordrades icke särskild

anslagsanvisning från riksdagen för täckande av uteblivna avgifter.

Det förtjänade erinras, att för en i förevarande hänseende jämförbar folkgrupp,

nämligen de statens egnahemslåntagare, som bildat egna hem under

den till följd av världskrigets verkningar inträffade högkonjunkturen, vid

1926 års riksdag beviljats anslag å 700,000 kronor, varav understöd intill

1,500 kronor för varje låntagare kunde utgå till kompensation av de stegrade

anläggningskostnaderna under högkonjunkturen.

Utredningen har föreslagit, att därest utredningens förslag om en temporär

befrielse från ifrågavarande avgiftsförhöjning godtoges, följande bestämmelser

borde meddelas. Lägenhetsinnehavare, som uppbär tilläggsbidrag, skall

vara skyldig att från och med det tjugusjätte året från första upplåtelsen

vidkännas den böjning i den årliga arrendeavgiften, som motsvarar ränta

efter 3.6 procent å sagda bidrag. Denna bestämmelse torde böra träda i

kraft den 1 juli 1938 och givas tillämpning i omedelbar anslutning till 1932

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

9

års befrielse och alltså i avseende å arrendeavgifter, som skola erläggas för

arrendeåret 1937—1938 och senare år. Lägenhetsinnehavare, beträffande vilken

skyldighet att erlägga arrendeavgift inträtt före arrendeåret 1932—1933

torde fritagas från höjning av arrendeavgiften på grund av erhållet tilläggsbidrag

för tiden från och med arrendeåret 1937—1938 till och med arrendeåret

1941—1942. Lägenhetshavare, som den 1 juli 1938 helt eller delvis erlagt arrendeavgift

för arrendeåret 1937—1938, torde såsom arrendeavgift för arrendeåret

1938—1939 och eventuellt följande år tillgodoräknas sålunda erlagt

kapitalbelopp, i den mån detta belöper å uppburet tilläggsbidrag eller alltså

överstiger den årliga arrendeavgiften utan ifrågavarande förhöjning.

För den händelse att en definitiv befrielse från avgiftsförhöjningen skulle

vinna statsmakternas gillande, har utredningen föreslagit, att bestämmelserna

givas det innehåll, att lägenhetsinnehavare, som uppbär tilläggsbidrag, skall

vara befriad från nu stadgad skyldighet att från och med det tjuguförsta

året från första upplåtelsen på grund av sagda bidrag vidkännas höjning i

den årliga arrendeavgiften i avseende å arrendeavgifter, som skola erläggas

för arrendeåret 1937—1938 och senare år. Lägenhetsinnehavare, som den 1

juli 1938 helt eller delvis erlagt arrendeavgift för arrendeåret 1937—1938, torde

såsom arrendeavgift för arrendeåret 1938—1939 och eventuellt följande år

tillgodoräknas sålunda erlagt kapitalbelopp, i den mån detta belöper å uppburet

tilläggsbidrag eller alltså överstiger den årliga arrendeavgiften utan

ifrågavarande förhöjning.

För bägge alternativen har utredningen ansett, att de blivande bestämmelserna

böra meddelas genom ändring av sista stycket i mom. 1 av kungörelsen

den 20 juni 1918 (nr 448) angående tilläggsbidrag till vissa innehavare av

odlingslägenheter och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen

sådant detta moment lyder enligt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 294) jämte

övergångsbestämmelser.

Vad beträffar den 1 juli 1932 resterande arrendeavgifter, för vilka anstånd

beviljats enligt 1932 års kungörelse och vilka ännu kunna vara oguldna,

har utredningen, enär dessa oguldna belopp äro av jämförelsevis ringa

omfattning, icke ansett nödigt att föreslå förlängning av anstånd i denna ordning.

Summan oguldna dylika avgifter den 14 mars 1937 uppgick enligt

vad utredningen upplyst till 595 kronor, varav för 6 skogstorp 234 kronor

och för 9 odlingslägenheter 361 kronor. Till samma tidpunkt hade inbetalts

590 kronor för 15 lägenheter. Utredningen har ansett, att det torde få ankomma

på domänstyrelsen att ombesörja indrivning av dessa under beaktande

av vederbörande lägenhetsinnehavares ekonomiska ställning och utsikt

att kunna inom skälig tid inbetala resterande belopp. Skulle domänstyrelsen

finna nöden kräva, att dylikt belopp avskrives, anser utredningen styrelsen

böra vidtaga vederbörlig åtgärd härför.

Domänstyrelsens förslag om medgivande av lindring i avgiftsskyldigheten

för uppburet byggnadsbolag enligt 34 § kungörelsen nr 170/1929 och befordrande

av inlösen med äganderätt av skogstorp och odlingslägenheter har

utredningen icke ansett sig böra upptaga till behandling i förevarande förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Ej heller har frågan om generell nedsättning av procentsatsen för beräkning

av arrendeavgift fran 3.6 till 1.8, som framförts av Sveriges kronotorpareoch

kolonistförbund på kongress i Vilhelmina i juni 1937, av utredningen

ansetts kunna övervägas såsom en lämplig åtgärd i avvaktan på utredningens

blivande betänkande.

Hjälpåtgårder åt innehavare av kolonat ä kronoparker i Norrland och

Dalarna.

I anslutning till vad utredningen härutinnan anfört torde jag härefter få

lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten av och bestämmelserna rörande

kolonaten å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Vid 1918 års riksdag beslöts anordnande av kolonisationsförsök å vissa

kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län. Två typer av kolonat

skulle upplåtas, en större med omkring 15 hektar odlingsmark och en

mindre med omkring 5 hektar. Odlingsmarken skulle till större delen bestå

av torvmark. Till de större kolonaten skulle därjämte läggas omkring 15

hektar skogsmark. Kolonaten skulle upplåtas på arrende för en tid av femton

år med rätt för kolonisten att efter tio år när viss odling verkställts

mot köpeskilling förvärva kolonatet med äganderätt. Kolonist skulle före

upplåtelsetidens utgång ha odlat å de mindre kolonaten 3 hektar och å de

större 5 hektar. Särskilda bestämmelser gåvos om de terminer, inom vilka

vissa arealer skulle ha odlats. Kolonist å större kolonat erhöll i odlingslijälp

500 kronor. Genom statens försorg skulle vissa avlopps- och avledningsdiken

upptagas. En del kolonat bebyggdes genom statens försorg

(statsbyggen). Å övriga kolonat skulle kolonisten själv utföra byggnadsarbetena

(självbyggen). Självbyggande kolonist fick av statsmedel byggnadshjälp

med 3/i av kostnaden, dock högst 4,500 kronor. Kolonist fick å

kronans mark kostnadsfritt virke till byggnaderna och åtnjuter under upplåtelsetiden

fritt virke till husbehov och vedbrand, ävensom nödigt bete å

kronoparken. Under de fem första åren (frihetsår) skulle ingen lega utgå.

Därefter skulle i årlig lega erläggas 3.6 procent å markvärdet samt för byggnaderna

180 kronor vid statsbyggen och vid självbyggen 3.6 procent å den

kontanta byggnadshjälpen.

Vid var och en av riksdagarna 1919—1924 beslöts anordnande av ytterligare

kolonisationsförsök å kronoparker i samtliga norrländska län och Kopparbergs

län.

Sedan vid 1925 års riksdag på grundval av den vunna erfarenheten viss

omläggning av kolonisationsverksamheten blivit beslutad, fann Kungl. Majit

den 26 juni 1925 gott dels utfärda kungörelse (nr 291) angående allmänna

grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna,

avseende i främsta rammet reglering av framtida upplåtelser av kolonat, dels

ock godkänna vissa tilläggsbestämmelser att gälla för äldre kolonat, beträffande

vilka med hänsyn till föreliggande kontrakt oinskränkt övergång till

förenämnda allmänna grunder icke kunde ske.

Några nya kolonisationsföretag enligt 1925 års kungörelse hava icke igång
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

11

satts, även om ytterligare upplåtelser efter 1924 inom de äldre företagen skett

enligt villkoren i 1925 års kungörelse. Beträffande odlingsskyldigheten innehåller

1925 års kungörelse, som icke skiljer på större och mindre kolonat,

den bestämmelsen att före upplåtelsetidens slut minst 3 hektar skal! lia

uppodlats. — Kronan ansvarar enligt 1925 års kungörelse för skatt och

annan allmän tunga, som belöpa å kolonat under den tid kolonist innehar

detta med nyttjanderätt, dock under högst femton år från den första upplåtelsen.

Berörda tilläggsbestämmelser i avseende å de äldre kolonaten gällde, i

vad nu kan vara av intresse, huvudsakligast följande. Ytterligare tilldelning

intill 17 hektar av odlingsmark kunde erhållas. Uppskov med de kontrakterade

byggnads- och odlingsskyldigheterna kunde ske. Även de mindre

kolonaten kunde få odlingsbidrag. Legan för kolonaten kunde från och med

det sjätte till och med det åttonde året efter tillträdet nedsättas till hälften

av det i kontraktet angivna beloppet. På kolonatet belöpande skatt och annan

allmän tunga skulle under den tid kolonatet innehades med nyttjanderätt

betalas av staten, dock under högst femton år från den första upplåtelsen.

Inlösen med äganderätt kunde ske så snart innehavarens kontraktsenligt

åliggande odlings- och byggnadsskyldighet fullgjorts.

I överensstämmelse med beslut vid 1929 års riksdag fastställde Kungl. Maj:t

i brev den 27 juni 1929 ändringar i för försökskolonaten gällande bestämmelser,

innebärande ytterligare förbättringar i villkoren. Friheten från

lega eller frihetsåren utökades från fem till tio år. Ytterligare odlingsbidrag

av 250 kronor kunde tillerkännas kolonist. Det för beräknande av lega och

köpeskilling för kolonat åsätta värdet å byggnader nedsattes för såväl statsbyggda

som självbyggda kolonat till 3,500 kronor, med rätt för vederbörande

myndighet att, där särskilda skäl därtill föranledde, medgiva ytterligare nedsättning

till lägst 3,000 kronor samt, efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t

i fråga om Norrbottens och Västerbottens län, jämväl därunder till lägst 2,000

kronor.

Slutligen föreskrev Kungl. Majit i överensstämmelse med ett av 1932 års

riksdag fattat beslut i brev till statens egnahemsstyrelse den 17 juni 1932 ytterligare

lindringar i upplåtelsevillkoren för kolonat. Dessa lindringar avsågo i

huvudsak följande. Den tid, under vilken kolonist vore befriad från erläggandet

av lega, frihetsåren, utsträcktes än en gång eller från 10 till 15 år. Såsom

villkor härför skulle dock gälla, att kolonisten fullgjorde sina kontraktsenliga

skyldigheter. Det markvärde som skulle ligga lill grund för köpeskillings

beräknande nedsattes. Riksdagen medgav därjämte, att Kungl. Majit

finge, efter prövning av i vart fall föreliggande omständigheter, bemyndiga

vederbörande myndighet att avskriva sådant statens lordringsbelopp hos

innehavare eller förutvarande innehavare av kolonat, utlagt före den 1 juli

1925, som ansåges icke kunna utfås eller som befunnes icke skäligen böra

belasta kolonatet.

Såsom förut angivits omfattade första upplåtelsetiden för kolonat 15 år.

Avsikten var påtagligen, att lägenheterna vid denna tid skulle lia nått den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

avsedda bärkraften. Enligt vad utredningen uttalat torde man ha utgått från

att kolonaten då i allmänhet skulle vara inlösta. Emellertid torde det enligt

vad utredningen upplyst vara blott ett fåtal, beträffande vilka detta blivit

fallet. Enligt § 26 i 1925 års kungörelse, vilken på grund av tilläggsbestämmelserna

äger i huvudsak tillämpning å försökskolonaten, äger kolonist, som

ej inlöst kolonatet, därest villkoren enligt § 20 för inlösen av kolonatet uppfyllts,

erhålla kolonatet till sig upplåtet under nyttjanderätt för ytterligare

15 år och under oförändrade villkor, dock att därvid icke skall tillämpas

vad i §§ 9, 10, 13 och 17 sägs om legofrihet, odlingsskyldighet, rätt till bete

och ansvar för skatt och allmän tunga.

Under åren 1918—1925 handhades kolonisationsverksamlieten av statens

kolonisationsnämnd. Numera omhänderhaves verksamheten i Västerbottens

och Norrbottens län av en kolonisationsnämnd för vartdera länet. Verksamheten

i övriga Norlandslän och Kopparbergs län handhaves av domänstyrelsen.

Ledning och kontroll över verksamheten utövas av statens egnahemsstyrelse.

De olika kolonisationsområdena enligt 1918—1924 års försökskolonisation

omfattade omkring 700 kolonat. Av dessa hava många aldrig upplåtits. Andra

ha tid efter annan nedlagts. År 1926 voro 520 upplåtna, vilket antal år 1936

efter nedläggelser utgjorde 458. Vid årsskiftet 1937—38 var antalet upplåtna

kolonat 453.

Utredningen har lämnat följande uppgifter för åren 1926 och 1936 till belysande

av omfattningen och fortgången av ifrågavarande kolonisation.

Län

Antal

Antal

personer

Hektar

odlad jord

Antal

hästar

Antal kor

och ungnöt

Antal får

och getter

i medeltal

per kolonat

1926

1936

1926

1936

1926

1936

1926

1936

1926

1936

1926

1936

Norrbottens..........

239

212

4.5

5.6

0.92

2.64

0.23

0.38

1.30

2.93

0.31

0.13

Västerbottens........

230

199

3.5

4.9

0.82

2.66

0.15

0.31

1.00

2.03

0.39

0.71

Jämtlands och Väster- norrlands ..........

24

18

3.2

6.1

0.29

1.84

0.29

0.33

0.63

3.11

0.71

0.39

Gävleborgs ..........

25

23

6.5

5.8

0.71

1.51

0.36

0.57

1.72

2.65

—

0.09

Kopparbergs ........

2

6

2.5

5.3

2.08

—

0.67

1.50

4.50

—

1.67

Summa

520

458

4.1

5.3

0.83

2.56

0.21

0.36

1.16

2.55

0.35

0.41

I anslutning till tabellen bar utredningen anfört följande.

Tabellens siffror visade å ena sidan, att kolonaten den senaste 10-årsperioden

betydligt förstärkts i fråga om odlingen liksom ock att kreatursantalet

ökats. Familjemedlemmarnas antal hade också vuxit. Å andra sidan måste

siffrorna anses jämväl ge vid handen, att dessa lägenheter i fråga om odlingen

och bärkraften icke hunnit på långt när så långt som man vid kolonisationens

inrättande hoppats eller 3—5 hektar odlad jord före upplåtelsetidens

slut. Många av kolonaten vore beträffande den odlade jorden icke

större än en lägenhet av arbetarsmåbrukstyp. Likväl hade vissa hunnit

ganska långt i odlingen och hålla nu till och med häst samt 6 å 7 kor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Utredningen har •— med hänsyn till att ett av de viktigaste önskemålen från

kolonisternas sida, varom nu kan bli fråga, avser arrendeavgiften eller legan,

som utgår efter de 15 frihetsåren — framhållit, att denna lega efter gällande

regler, eller 3.6 procent på byggnadsvärdet, 3,500 kronor, och markvärdet,

bleve högst 135 kronor, i undantagsfall 140 kronor. Därest minimivärdet å

byggnader, 2,000 kronor, Indes till grund för legans bestämmande, minskades

enligt vad utredningen upplyst denna till omkring 75 kronor. Legan för

kolonat kan alltså variera mellan 75 och 135 upp till 140 kronor.

Domänstyrelsen föreslog såsom förut berörts i sin framställning den 10

februari 1936 viss nedsättning i legan för kolonat. Domänstyrelsens förslag

innebär, att arrendeavgälden för kolonat från och med 16:e till och med

20 :e året efter upplåtelsen skulle — i överensstämmelse med bestämmelserna

för skogstorp och odlingslägenheter — utgå med 3.6 procent på erhållet

statsbidrag, beräknat till 750 kronor, och på markvärde samt från och med

det 21 :a året, beräknad på 2,000 kronor av erhållen byggnadshjälp jämte

markvärde. Avgälden skulle då bli från och med det 16 :e till och med det

20 :e året 30 kronor och därefter 75 kronor.

Kolonisterna å Abborrträskliden m. fl. kolonatområden hava i skrivelser

i april och maj 1937 hemställt örn ytterligare fem frihetsår, alltså tillsammans

20, samt legans nedsättning därefter till 30 kronor för kolonat. I en

av skrivelserna begärdes legofrihet för innehavarens och hustruns livstid.

Egnahemsutredningens förslag rörande lättnader i villkoren för kolonatupplåtelserna

innebär följande. Kolonist skall berättigas, att vid utgången

av första upplåtelsetiden, därest han ej inlöst kolonatet men är berättigad

till förnyad upplåtelse, erhålla kolonatet till sig upplåtet under nyttjanderätt

för ytterligare fem år under oförändrade villkor, dock att kolonisten därvid

ålägges skyldighet att ansvara för å fastigheten belöpande vägunderhåll in

natura och vägskatt. Skulle rätt till ny upplåtelse ej föreligga — exempelvis

på grund av ej fullgjord odlingsskyldighet — bör likväl nyttjanderätt som

nu föreslagits medgivas, örn kolonisten prövas alltjämt uppfylla dc personliga

förutsättningarna för att bliva antagen till kolonist.

Enär kolonist, som före utgången av de legofria åren under första upplåtelsetiden

övertager kolonatet med äganderätt, är befriad från erläggande

av amortering och ränta å ogulden köpeskilling under så lång tid att samma

tid tillhopa med den legofria utgör femton år, bör enligt samma regel befrielsen

från att erlägga amortering och ränta nu omfatta tillhopa tjugu

år.

Ett genomförande av utredningens förslag skulle enligt vad utredningen

anfört medföra att det i nionde huvudtiteln under punkt 145 upptagna anslaget

till Kolonisation: Understödjande av kolonisation å vissa kronoparker

måste höjas med 12,500 kronor från 111,500 kronor till 124,000 kronor.

Ur utredningens motivering till förslaget må här återgivas följande.

De förhållanden, under vilka kolonisterna levde, syntes i stort sett vara

jämförliga med skogstorparnas och odlingslägenhetsinnehavarnas. Liksom

skogstorpen och odlingslägenheterna hade icke heller kolonaten under frihets
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

åren nått den utveckling och bärkraft, som åsyftats. Odlingen hade gått

alltför sakta, ofta beroende icke blott på bristande intresse hos kolonisten, utan

kanske mera på att marken varit otjänlig och belägenheten avsides för drivande

av jordbruk. Åbyggnaderna hade med åren visat sig vara behäftade

med svåra brister, som också förorsakat vantrevnad och ökade kostnader.

Den erfarenhet, som hittills vunnits av kolonisationen inom övre Norrland,

förefölle alltmer visa på att arbetet med att av obruten mark framskapa ett

jordbruk även av det mindre slaget toge i anspråk en man och hans

hustrus hela livstid, i varje fall hela den tid då de stöde i full arbetskraft.

Anledningarna härtill vore många. Utom annat kunde hänvisas till att mannen

för att under nybyggargärningen kunna skaffa livsuppehälle åt sig och

familjen måste i stor utsträckning arbeta utom jordbruket och försumma

arbetet med odlingen och byggnaderna hemma på lägenheten. Man hade

hittills sett allt för optimistiskt på tiden för ett nybyggararbete. Det bleve

ofta så att, när legobetalningen skulle börja, mannens och hustruns bästa tid

vore gången samtidigt som möjligheterna till kontantinkomster minskades.

Oaktat sålunda denna nybyggargärning stött på stundom oöverkomliga

hinder och svårigheter skrede dock det mödosamma och vanskliga kolonisationsarbetet

framåt, om än långsamt, på de kolonat, som fortfarande vore

besatta. Mot bristerna i kolonisationen hade emellertid i fortsättningen,

framförallt genom besluten 1925, 1929 och 1932 örn förbättringar i villkoren,

främst utsträckt tid för frihet från lega, statsmakterna sökt råda bot och

bringa hjälp. Sedan en lång följd av år ställdes därjämte statsmedel, utöver

kontrakterad byggnadshjälp, till förfogande för justering av såväl stats- som

självbyggda kolonat.

När numera för ett flertal kolonister frihetsåren ånyo utgått och övriga

kolonister blott hade ett eller annat år kvar, innan skyldighet att erlägga

lega och skatter för lägenheterna inträdde, vore deras ekonomiska ställning

och möjlighet att bära legoavgifter uppenbarligen mycket svag. Med hänsyn

härtill och vad förut anförts och änskönt det vore ägnat att ingiva betänkligheter

att på nytt medgiva lättnader i de förpliktelser, som kolonisterna

hade att vidkännas efter frihetsårens slut, hade egnahemsutredningen

icke ansett sig kunna uraktlåta att överväga förslag i sådant syfte.

1925, 1929 och 1932 års beslut örn lindring i och frihet från erläggande

av lega hade kunnat ske inom tiden för löpande nyttjanderättsavtal. Samtidigt

med att numera frihetsåren utlöpte, upphörde även dessa avtal. Detta

medförde, att nya nyttjanderättsavtal måste upprättas, däri eventuella förmåner

kunde medgivas utöver vad som eljest skulle vara fallet. I ett flertal

fall hade underlåtits att träffa nya avtal sedan de gamla upphört.

De krav, som av kolonisterna framställts om ytterligare frihetsår och fortsatt

befrielse från skattskyldighet för fastigheterna, kunde utredningen icke

frånkänna berättigande.

I fråga om skattskyldigheten kunde såsom motivering till utredningens

förslag tilläggas, att därigenom skulle vinnas jämställdhet med innehavare

av nyttjanderätt till skogstorp och odlingslägenheter, sedan de första 15 åren

tilländalupit. Förslaget innebure, bland annat, å ena sidan att kolonisterna

erhölle ytterligare fem frihetsår eller sammanlagt tjugu och att rätten till

bete å kronoparkerna förbleve oförändrad samt å andra sidan att kolonisterna

under femårsperioden tillförbundes att fullgöra dem enligt kontrakten

för förstaupplåtelsen jämte tilläggsbestämmelser beträffande odling,

byggnad, dikning och eljest åliggande skyldigheter. Betesrätten hade ansetts

böra bibehållas, enär inom kolonatområdena blott i undantagsfall vidtagits

sådana kulturåtgärder att erforderligt bete funnes att där tillgå. Så länge

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 221. 15

dylikt kulturbete saknades, borde från statens sida krav ej resas, att skogsbetet

skulle upphöra.

Rörande de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag bar denna

anfört i huvudsak följande.

Med avseende på den ekonomiska innebörden av utredningens förslag

finge uppmärksammas legofriheten och skattelindringen. Enligt uppgifter

från domänstyrelsen och kolonisationsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens

län uppginge den lega, varifrån befrielse skulle medgivas enligt utredningens

förslag örn en ny legofri femårsupplåtelse, till sammanlagt 244,110

kronor. Av de kolonister, som varit skyldiga att erlägga lega för arrendeåret

1937—1938, hade före mitten av januari 1938 inom Västerbottens län

ingen enda och inom Norrbottens län endast 13 fullgjort inbetalningen. Enär

efter frihetsårens slut nya avtal ej ingåtts, hade enligt erhållen upplysning ännu

ingen lega debiterats de under domänverket stående kolonisterna. För Västerbottens

och Norrbottens län utgjorde den restförda legan tillsammans

resp. 8,810 kronor 15 öre och 5,011 kronor 75 öre, däri dock inginge jämväl

rest från tidigare år. Beträffande skattskyldigheten bade Norrbottens läns

kolonisationsnämnd meddelat, att hela skattebördan för samtliga kolonat inom

länet uppginge till ungefär 8,000 kronor om året. Från Västerbottens läns

kolonisationsnämnd hade inhämtats, att sammanlagda skattebeloppet stannade

vid 7,000 kronor. Domänstyrelsen, som i anslagsäskandena för budgetåret

1938/1939 beräknat erlägga skatt för alla kolonat under sin förvaltning,

hade uppfört dessa utskylder med tillhopa 1,110 kronor. Enligt utredningens

förslag skulle emellertid efter de 15 frihetsårens utgång icke hela skattskyldigheten

åvila staten, utan vägskatten skulle under den följande 5-årsperioden

gäldas av kolonisterna själva.

I de stater för domänstyrelsen och kolonisationsnämnderna, som i årets

statsverksproposition upptagits under nionde huvudtitelns punkt 145, skulle,

därest utredningens förslag vunne gillande, erfordras ändring allenast beträffande

Västerbottens läns kolonisationsnämnd, för vilken posten utskylder

borde höjas med 3,500 kronor till 7,000 kronor och inkomstposten, eftersom

i densamma, i motsats till vad som upplysts örn motsvarande post för

Norrbottens län, medräknats legoavgifter å 9,000 kronor, minskas nied sistnämnda

belopp. Detta skulle medföra ökning av anslagsbehovet för länet

med 12,500 kronor till 50,400 kronor. Det av Kungl. Majit äskade anslaget

för ändamålet skulle följaktligen också behöva ökas med 12,500 kronor till

124,000 kronor. Det finge anmärkas, att utredningen i avsaknad av närmare

beräkningsgrunder för utskylderna i fråga örn staterna bortsett från den

minskning på utgiftssidan, som kunde uppkomma med hänsyn till vägskatternas

överflyttning till kolonisterna.

I fråga örn ikraftträdandet av de förordade bestämmelserna bar egnaliemsutredningen

föreslagit, att desamma böra träda i kraft den 1 juli 1938 och

givas tillämpning för arrendeåret 1937—1938 och senare år. Kolonist, som

helt eller delvis erlagt lega för arrendeåret 1937—1938 eller å fastigheten

från och nied år 1937 belöpande skatt och allmän tunga än vägskatt, torde

såsom framtida lega eller såsom köpeskilling tillgodoräknas sålunda erlagt

kapitalbelopp.

Utredningen har framhållit, att den icke ansett nödigt att såsom förskott å

framtida lega eller köpeskilling räkna även lego- och skattebelopp, som

kan lia erlagts för tidigare år än förut sagts. Såsom skäl härför har anförts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Någon orättvisa torde härigenom icke uppkomma äldre och yngre kolonister

emellan, eftersom jämväl dylik äldre kolonist erhölle ytterligare fem

frihetsår och följaktligen, ehuru ej fortlöpande, tillhopa tjugu frihetsår. Detsamma

vore förhållandet med kolonist, som inlöst kolonatet och erlagt amortering

eller ränta för något år. Att i bägge de nämnda fallen kolonisten

gjorde en viss ränteförlust å utlagt belopp torde sakna betydelse. Sådan

ränteförlust uppkomme likaledes å erlagda lego- och vägskattemedel, vilka

avräknades i förut angivna fall, då endast kapitalbeloppet toges i betraktande.

Utsägas borde måhända, att dylika medel icke torde få tillgodoräknas i andra

fall såsom exempelvis vid avhysning.

Slutligen har utredningen framhållit, att densamma ej ansett tillräckliga

skäl förefinnas att nu föreslå ändring i de regler, som meddelats med avseende

på tidigare beräkning av den legofria och den räntefria tiden i de fall,

där lega under viss tid må ha utgått med allenast halva legobeloppet.

Hjälpåtgärder åt innehavare av ngbgggeslägenheter å Alträsks kolonisations
område.

Jag torde härefter få övergå till utredningens förslag rörande hjälpåtgärder

åt innehavare av nybyggeslägenheter å Alträsks kolonisationsområde.

Kolonisationsverksamheten vid Alträsks kolonisationsområde har tillkommit

enligt beslut vid 1909 års riksdag. Den avser anordnande av nybyggeslägenheter

å ett från Alträsks och Svanå kronoparker samt Selets f. d. stockfångskog

avskilt område, beläget vid Brännbergs järnvägsstation ej fullt tre

mil från Boden i Norrbottens län. Den för verksamheten gällande planen

avser 48 lägenheter. Verksamheten står under ledning av en särskild nämnd,

Alträsks nybyggesnämnd, som tillerkänts rätt att i vidsträckt omfattning

handla efter omständigheterna (reglemente fastställt den 21 juni 1912 med

ändringar den 17 augusti 1928, den 14 juni 1929 och den 22 augusti 1930).

Viss tillsyn över verksamheten utövas av statens egnahemsstyrelse. De för

upplåtelserna, i den män de skett före den 1 juli 1929, fastställda villkoren

sammanfalla i många hänseenden med motsvarande stadganden rörande odlingslägenheter

å kronoparker i de sex nordligaste länen. Upplåtelserna ske

emellertid med äganderätt, dock med en försökstid på 15 år, varunder nybyggaren

innehar lägenheten under nyttjanderätt samt är befriad från utskylder

och onera för nybygget, men har byggnads- och odlingsskyldighet.

Enligt 1909 års bestämmelser ägde nybyggaren att av allmänna medel erhålla

odlingslijälp till belopp av 750 kronor. I samband med utfärdandet

år 1918 och 1920 av de förut åberopade bestämmelserna om tilläggsbidrag

om högst 1,250 kronor till innehavare av odlingslägenheter å kronoparker i

de sex nordligaste länen för utförda byggnadsarbeten ha genom Kungl. Maj :ts

brev den 20 juni 1918 och den 4 juni 1920 meddelats motsvarande föreskrifter

om tilläggsbidrag till innehavare av nybyggeslägenhet å Alträsk. I överensstämmelse

härmed ha nu ifrågavarande lägenhetsinnehavare kunnat

komma i åtnjutande av kontant statsbidrag med sammanlagt högst 2,000

kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

Köpeskillingen bestämdes före 1932 så att den motsvarade dels det kapitalvärde,

vartill nybygget vid upplåtelsen av nämnden uppskattats, vilket värde

ej finge sättas högre än 50 kronor för hektar av lägenhetens areal, impedimenter

oberäknade, dels ock uppburen odlingshjälp jämte tilläggsbidrag.

I 1932 års proposition (nr 120) anförde föredragande departementschefen

vidkommande nybyggesupplåtelserna i Alträsk bland annat, att de härom

gällande bestämmelserna vore i avseende å nybyggesupplåtelser före

den 1 juli 1929, i allt väsentligt likartade med vad som gällt och gällde beträffande

odlingslägenheter å kronomark. Med hänsyn härtill och under

hänvisning till vad departementschefen tidigare anfört örn lindrade villkor

för odlingslägenheter och kronotorp förordade departementschefen, att

de av honom tillstyrkta ändringarna i upplåtelsevillkoren för odlingslägenheter

måtte i tillämpliga delar vinna giltighet beträffande sådana nybyggeslägenheter

å Alträsks kolonisationsområde, vilka upplåtits före den 1

juli 1929.

I enlighet med riksdagsbeslut i anledning av förut berörda proposition föreskrev

Kungl. Maj :t i brevet den 17 juni 1932 till egnahemsstyrelsen, att vad

i kungörelserna den 17 juni 1932 (nr 294 och nr 295) stadgats i fråga örn

upplåtelsevillkoren för odlingslägenheter å kronomark i de sex nordligaste

Jänen skulle i tillämpliga delar vinna giltighet med avseende å sådana nybyggeslägenheter

å Alträsks kolonisationsområde, vilka upplåtits före den 1

juli 1929.

För upplåtelser, vilka äga rum från och med den 1 juli 1929, gälla särskilda

i Kungl. Majlis brev den 14 juni 1929 meddelade bestämmelser. Dessa

ansluta sig till 1929 års grunder för upplåtelse av kronotorp.

Enligt uppgift av egnahemsutredningen äro för närvarande 22 kolonat

upplåtna å Alträsksområdet. Vissa äro friköpta.

Egnahemsutredningen har i sin förevarande skrivelse föreslagit, att — ehuru

den av egnahemsutredningen förut föreslagna lindringen i upplåtelsevillkoren

för odlingslägenheterna avseende frihet från avgift å tilläggsbidraget näppeligen

torde ha betydelse för nybyggeslägenheterna å Alträsksområdet — det

likväl liksom tidigare borde förklaras, att de bestämmelser, som i fråga örn

odlingslägenheterna bleve antagna, skulle i tillämpliga delar vinna giltighet

med avseende å sådana nybyggeslägenheter å Alträsks kolonisationsområde,

vilka upplåtits före den 1 juli 1929. — Någon ändring i årets statsverksproposition

för nionde huvudtiteln, punkten 146, rörande understödjande av kolonisationsverksamlieten

å Alträsks kolonisationsområde påkallas enligt vad

egnahemsutredningen uttalat icke av ett beslut som det nu förordade.

Yttrandena.

Egnahemsutredningens förslag har i stort sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena.

Vissa erinringar lia emellertid framställts.

Statens egnahemsstyrelse har sålunda ifrågasatt huruvida icke den föreslagna

tiden av fem år för befrielse från erläggande av avgifterna för tillBiliang

tilt riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 221. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Departementsohefen.

läggsbidragen och för förlängning av frihetsåren för kolonat kunde begränsas

till tre år. Vidare har styrelsen ifrågasatt lämpligheten av den

föreslagna fortsatta befrielsen från skattskyldigheten för sistnämnda fastigheter.

Härom har styrelsen närmare anfört:

Åtskilliga kolonat hava numera 6 å 7 hektar uppodlad jord samt en kreatursbesättning

av en häst och 6 ä 7 kor. Enligt tillgänglig statistik hade

vid 1936 års utgång de 26 kolonaten å Metsekens kolonisationsområde i Västerbottens

län i genomsnitt per kolonat 3.23 hektar odlad jord samt 2.19 kor

och ungnöt. Motsvarande uppgifter för Tallträsklidens kolonisationsområde

med 9 kolonat i samma län utvisade 4.31 hektar odlad jord och 2.44 kor

och ungnöt. För hela länet uppginge i medeltal per kolonat arealen odlad

jord till 2.66 hektar samt kreatursbesättningen (kor och ungnöt) till 2.03. I

det närmaste samma genomsnittssiffror erhölles för Norrbottens län. I jämförelse

med innehavare av egnahemslägenheter torde ett stort antal av dessa

hava det sämre ställt vad fastigheterna beträffade. Egnahemslåntagarna saknade

dessutom den förmån kolonisterna åtnjöte genom i viss mån tillförsäkrad

arbetsförtjänst å kronoparkerna. Rättvisan syntes kräva, att kolonisterna,

som i allt fall åtnjutit frihet från fastighetsskatt under den första

upplåtelsen av femton år, efter utgången av denna tid i nu ifrågavarande

avseende ej längre borde få intaga en undantagsställning. Egnahemsstyrelsen

holle före, att kolonisternas skattskyldighet i princip borde vidmakthållas.

Därest frihetsåren utsträcktes ytterligare, vore allvarligt att befara, att kolonisternas

pliktkänsla i nu ifrågavarande avseende avtrubbades. Svårigheterna

att upprätthålla principen örn skattskyldighet ökades givetvis i den

mån frihetsåren utsträcktes. Härigenom kunde uppkomma den situationen,

att statsmakterna vid ställningstagandet till utredningens slutliga förslag

örn grunderna för upplåtelse av kolonat funne sig i viss mån bundna

av förhållandena, sådana de faktiskt gestaltat sig.

Domänstyrelsen har framhållit, att vid upprättandet av de nya nyttjanderättsavtalen

i fråga örn kolonat viss jämkning borde ske i de nuvarande bestämmelserna

i fråga örn kolonists rätt att efter utsyning få å kronans mark

avgiftsfritt erhålla virke till husbehov. Styrelsen har uttalat, att rätten till

husbehovsvirke torde böra utsträckas att omfatta den virkesmängd, som

efter vederbörlig besiktning befunnes erforderlig, i stället för såsom enligt de

första upplåtelsekontrakten en myckenhet av sammanlagt högst 10 kubikmeter.

Domänstyrelsen har vidare anmärkt, att i särskilda fall den första

upplåtelsetiden utgått redan den 14 mars 1936 eller ännu tidigare utan att

avtal örn förnyad upplåtelse träffats. Enligt styrelsens mening bör därför

de av utredningen förordade bestämmelserna örn ytterligare fem års nyttjanderätt

givas tillämpning från det år, då första upplåtelsetiden tilländalupit.

Vid 1932 års riksdag fattades, såsom framgår av det förut anförda, beslut

angående vissa stödåtgärder för innehavare av skogstorp och odlingslägenheter

i Västerbottens och Norrbottens län samt kolonat å kronoparker i

Norrland och Dalarna. Dessa åtgärder avsågo bland annat, ifråga om skogstorpen

och odlingslägenheterna att innehavare av dessa lägenheter skulle erhålla

befrielse under fem år från den förhöjning i arrendeavgifterna, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 221-

19

hänförde sif,’ till de uppburna tilläggsbidragen, och beträffande kolonaten

att innehavarna av dessa skulle erhålla en förlängning av frihetsåren från 10

till 15 år. Frågan om fortsatta åtgärder till stöd för innehavarna av nämnda

kronolägenheter har nu åter blivit aktuell, då den tid, varunder förut beslutade

åtgärder skulle gälla, börjat gå till ända. I likhet med egnahemsutredningen

anser jag ifrågavarande lägenhetsinnehavare alltjämt vara i behov

av statsmakternas bistånd. Situationen för dem torde, såsom egnahemsutredningen

framhållit, icke vara så förändrad till det bättre, att de år

1932 beslutade åtgärderna skulle i fortsättningen helt kunna undvaras.

Dessa lägenhetsinnehavare befinna sig i allmänhet alltjämt i ekonomiskt

trånga förhållanden. Till följd härav torde deras möjligheter att kunna fullgöra

sina ekonomiska förpliktelser gentemot staten vara begränsade. Det

bör emellertid härvid särskilt beaktas, att deras kolonisationsarbete, vilket

varit betydelsefullt för ifrågavarande landsändar, utförts under i de flesta

fall synnerligen svåra förhållanden. Jag förordar med hänsyn till det anförda

att fortsatt stöd lämnas ifrågavarande lägenhetsinnehavare.

Vad angår sättet för lämnandet av detta stöd kan jag i huvudsak ansluta

mig till vad egnahemsutredningen härutinnan föreslagit. De av utredningen

ifrågasatta åtgärderna ansluta sig i stort sett till de förutberörda år 1932 beslutade

och hava i huvudsak tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Innehavare

av skogstorp eller odlingslägenhet torde sålunda böra medgivas fortsatt befrielse

från den förhöjning av arrendeavgiften, som hänför sig till de uppburna

tilläggsbidragen. 1 likhet nied egnahemsutredningen anser jag, att

denna befrielse bör göras temporär i avbidan på de slutliga förslag utredningen

kan komma att framlägga rörande ifrågavarande lägenhetsupplåtelser.

Den tid, som befrielsen bör avse, torde i överensstämmelse med vad som

skedde 1932 böra bestämmas till fem år. Att på sätt egnahemsstyrelsen

ifrågasatt bestämma tiden för befrielsen till allenast tre år torde icke vara

lämpligt. Tvekan kan nämligen råda huruvida de beslut, som kunna komma

att fattas i anledning av utredningens slutliga förslag, kunna vara helt

genomförda inom sistnämnda tid.

Därest det av mig nu förordade förslaget vinner riksdagens bifall, torde

Kungl. Majit få vidtaga härav påkallad ändring i sista stycket i 1 mom.

av kungörelsen den 20 juni 1918 (nr 448) angående tilläggsbidrag till vissa

innehavare av odlingslägenheter och skogstorp i de sex nordligaste länen sådant

sagda moment lyder enligt kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 294).

Nämnda stycke torde därvid böra givas det innehåll, att lägenhetsinnehavare,

som uppbära tilläggsbidrag, skola vara skyldiga att från och med

det tjugusjätte året från första upplåtelsen vidkännas den höjning i

den årliga arrendeavgiften, som motsvarar ränta efter 3.6 procent

å sagda bidrag. Denna nya bestämmelse torde böra träda i kraft den

1 juli 1938 och givas tillämpning i omedelbar anslutning till 1932 års befrielse

och sålunda gälla jämväl i avseende å arrendeavgifter, som avse arrendeåret

1937/1938. Lägenhetsinnehavare, beträffande vilka skyldighet

att erlägga arrendeavgift inträtt före arrendeåret 1932,1933, böra fritagas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

från höjning av arrendeavgift på grund av erhållet tilläggsbidrag för tiden

från och med 1937/1938 till och med arrendeåret 1941/1942. Lägenhetsinnehavare,

som den 1 juli 1938 helt eller delvis erlagt arrendeavgift för arrendeåret

1937/1938, torde såsom arrendeavgift för arrendeåret 1938/1939

och följande år få tillgodoräkna sig sålunda erlagt belopp i den mån detta

belöper å uppburet tilläggsbidrag.

I fråga örn de den 1 juli 1932 resterande arrendeavgifterna, för vilkas erläggande

anstånd då beviljades, anser jag i likhet med egnahemsutredningen

ej behövligt att lämna vidare anstånd. De belopp, varom här är fråga, äro,

såsom framgår av vad utredningen anfört, förhållandevis små. För den händelse

det skulle visa sig omöjligt för lägenhetsinnehavare att erlägga dessa

avgifter, torde det få ankomma på domänstyrelsen att gå i författning örn,

att beloppen bliva avskrivna.

Vad härefter angår kolonaten, torde, på sätt egnahemsutredningen föreslagit,

böra medgivas rätt för kolonist, vilkens första upplåtelsetid gått till ända,

att, där han ej inlöst kolonatet och är berättigad till ny upplåtelse, erhålla

sådan på i huvudsak oförändrade villkor. Tiden för den nya upplåtelsen

bör av samma skäl, som anförts i fråga om tiden för befrielsen för innehavare

av skogstorp och odlingslägenheter att erlägga förhöjd arrendeavgift, bestämmas

till fem år. Vid den nya upplåtelsen torde kolonisten i enlighet med

utredningens förslag böra tillförbindas att ansvara för å fastigheten belöpande

vägunderhåll in natura och vägskatt. De betänkligheter egnahemsstyrelsen

framfört mot den skattefrihet, som vid den nya upplåtelsen i övrigt skulle

tillförsäkras kolonist, kan jag icke dela. Genom det förordade förslaget

blir kolonist i skatteavseende jämställd med innehavare av skogstorp och odlingslägenheter,

med vilka han mera är att jämföra än med innehavare av

egnahemsfastigheter. Därjämte bör vid ny upplåtelse i fråga om husbeliovsvirke

upptagas de av domänstyrelsen förordade bestämmelserna, varigenom

kolonisten skulle tillförsäkras rätt till behövligt virke för berörda ändamål

och icke blott till viss mindre virkeskvantitet. Därest kolonist av någon anledning

— exempelvis underlåten byggnads- eller odlingsskyldighet — ej

skulle vara berättigad till ny upplåtelse, torde likväl, i överensstämmelse med

vad utredningen föreslagit, ny upplåtelse böra medgivas under förut angivna

villkor. För sådan upplåtelse bör dock fordras, att kolonisten befinnes alltjämt

fylla de personliga förutsättningarna för att bliva antagen till kolonist.

Med hänsyn till att en kolonist, som inlöst kolonatet före utgången av frihetsåren,

under första upplåtelsetiden är befriad från erläggande av amortering

och ränta å ogulden köpeskilling under så lång tid att samma tid tillhopa

med den legofria utgör femton år, synes, i anslutning till vad utredningen

anfört, tiden för befrielsen från att erlägga amortering och ränta böra

utsträckas att jämte den legofria tiden omfatta tjugu år.

De av mig nu förordade bestämmelserna rörande kolonaten torde, i likhet

med vad som föreslagits i fråga om bestämmelserna angående skogstorp och

odlingslägenheter, böra träda i kraft den 1 juli 1938 och i anslutning till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221-

21

vad domänstyrelsen föreslagit böra givas tillämpning från det år, då första

upplåtelsetiden gått tillända. För den händelse att nytt avtal redan träffats

angående fortsatt upplåtelse bör gälla, att avtal enligt de nu förordade bestämmelserna

icke må träffas med mindre samtidigt det tidigare avtalet annulleras.

Kolonist, som helt eller delvis erlagt lega eller å fastigheten belöpande

skatt eller annan allmän tunga än vägskatt för arrendeår efter första

upplåtelsetidens utgång, anser jag böra berättigas att såsom förtida lega eller

köpeskilling tillgodoräkna sig sålunda erlagda belopp.

I fråga örn nybyggeslägenheterna d Alträsks kolonisationsområde torde i

enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit föreskrivas, att de bestämmelser,

som i anledning av vad förut förordats meddelas rörande skogstorp

och odlingslägenheter, skola i tillämpliga delar gälla även nyssnämnda nybyggeslägenheter.

Därest riksdagen beslutar i enlighet med vad jag i fråga om kolonaten och

nybyggeslägenheterna nu tillstyrkt, torde Kungl. Maj:t i vanlig ordning meddela

vederbörande myndigheter erforderliga föreskrifter i ämnet.

Såsom framgår av vad egnahemsutredningen anfört medföra av de förordade

åtgärderna endast de som hava avseende å kolonaten höjning av förut

under nionde huvudtiteln äskade anslag. I anledning av sistberörda förslag

torde emellertid en höjning av det under punkt 145 upptagna anslaget till

Kolonisation: Understödjande av kolonisation å vissa kronoparker böra ske

med 12,500 kronor från 111,500 kronor till 124,000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

dels föreslå riksdagen medgiva,

att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående

tillstyrkt, ändringar må vidtagas i upplåtelsevillkoren

beträffande

a) skogstorp och odlingslägenheter å kronomark i de sex

nordligaste länen,

b) kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna samt

c) nybyggesliigenheter å Alträsks kolonisationsområde i

Norrbottens län;

dels ock — med ändring av Kungl. Maj-.ts i årets statsverksproposition

under nionde huvudtiteln, punkt 145, gjorda förslag — föreslå riksdagen

att till Kolonisation: Understödjande av kolonisation å vissa

kronoparker för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag

av.......................... kronor 124,000.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 221.

3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Ros.

387502. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:248 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till kolonisa s. 6 i texten
  2. JoU 1938:70 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till kolonisation, dels Kun a1 i texten