Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192A (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m
1938-03-12 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:242, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192A (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 242-
1
Nr 242.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192A (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin, m. m.; given Stockholms
slott den 12 mars 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 403)
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
3) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten; samt
4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 morn. och 19 § lagen den 8 juni
1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel.
Under Hans Maj:ts
Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 242.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.
Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken lag med
däri enligt lagarna den 4 juni 1926 (nr 148), den 1 juni 1928 (nr 145) och
den 12 maj 1933 (nr 188) vidtagna ändringar gäller till och med den 30
juni 1938, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1943; dock att
dels 22 §a och 23 § 1 mom. jämte rubriken till förstnämnda paragraf skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock 23 § 2 och 5 mom.
skola upphöra att gälla.
Försäljning i anledning av förverkande eller beslag m. m.
22 §.
Med spritdrycker---eller mera.
I fråga örn förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag tages
i beslag, skall vad i 21 § i lagen örn straff för olovlig varuinförsel stadgas i
tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock att farkost, som har en nettodräktighet
av fem ton eller därutöver, må säljas först sedan frågan om dess
förverkande blivit avgjord. Med egendom, som avses i 8 § 4 mom. denna
lag, förfares, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, i
överensstämmelse med de regler som gälla beträffande det forslingsredskap,
varå egendomen anträffats. Finnes sådan egendom vara underkastad förskämning
eller snar förstörelse, må den likväl alltid säljas innan frågan om
dess förverkande blivit avgjord.
Utan hinder av vad i andra stycket sägs må generaltullstyrelsen, när i
visst fall särskilda omständigheter därtill föranleda, bestämma, att förverkat
forslingsredskap skall behållas av statsverket eller att med redskapet skall
förfaras på sätt styrelsen eljest finner lämpligt.
Senaste lydelse, se 1928: 145.
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
3
23 §.
1 mom. Av böter, som ådömas enligt denna lag eller, på grund av stadgandet
i 9 §, jämlikt lagen örn straff för olovlig varuinförsel, så ock av behållna
försäljningssumman för förverkad egendom eller av belopp, som
utgivits i stället för sådan egendom, skall en tredjedel tillfalla kronan. Återstoden
skall, då fråga är örn böter, som ådömas på grund av stadgande i
1 kap., eller örn försäljningssumman för eller värdet av egendom, som på
grund av sådant stadgande dömts eller skolat dömas förverkad, ställas till
generaltullstyrelsens förfogande att användas till det i 19 § i lagen om straff
för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med
ena hälften till generaltullstyrelsen, att användas på sätt nyss sagts, och med
andra hälften i Stockholm till Överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten
samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som
Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Hava dessförinnnan böter
ådömts, egendom förklarats förverkad eller belopp, svarande mot egendomens
värde, utdömts eller har egendom före sagda dag blivit annorledes än
genom domstols utslag förverkad, skola äldre bestämmelser angående fördelning
av böter med mera fortfarande tillämpas, ändå att, i förstnämnda
fall, frågan om böternas ådömande, egendomens förverkande eller gäldande
av dess värde icke var slutligen avgjord vid tiden för lagens ikraftträdande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463^
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.
Härigenom förordnas, att lagen den 27 november 1925 om utsträckt tilllämpning
av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken förstnämnda lag med
däri enligt lagen den 12 maj 1933 (nr 189) vidtagen ändring gäller till och
med den 30 juni 1938, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1943.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten.
Härigenom förordnas, att lagen den 31 maj 1935 med tillägg till gällande
bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten,
vilken lag gäller till och med den 30 juni 1938, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1943.
Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
5
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 12 § 2 moni. och 19 § lagen den 8 juni
1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.
Härigenom förordnas, dels att i 12 § 2 mom. andra stycket lagen den 8 juni
1923 om straff för olovlig varuinförsel1 orden »kustbevakningsinspektör,
chef för kustbevakningsdistrikt» skola utbytas mot »kustbevakningschef,
kustdistriktchef», dels ock att 19 § sagda lag skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
19 §.
Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av behållna försäljningssumman
för förverkad egendom eller av belopp, som jämlikt 8 § utgivits i
stället för sådan egendom, skall en tredjedel tillfalla kronan och återstoden
ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran av
tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande
av olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja upptäckandet
av eller motverka sådan införsel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Hava dessförinnan böter ådömts,
egendom förklarats förverkad eller belopp, svarande mot egendomens värde,
utdömts, skola äldre bestämmelser angående fördelning av böter med mera
fortfarande tillämpas, ändå att frågan om böternas ådömande, egendomens
förverkande eller gäldande av dess värde icke var slutligen avgjord vid tiden
för lagens ikraftträdande.
1 Senaste lydelse av 12 § 2 morn., se 1933:190.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
januari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, i egenskap
jämväl av t. f. chef för utrikesdepartementet, ävensom chefen för socialdepartementet,
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192U (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.,
samt anför därvid:
Åtgärder, som hittills vidtagits för bekämpande av spritsmuggling
m. m.
Alltsedan början av 1920-talet har spritsmugglingen till Sverige haft en,
särskilt inom vissa delar av landet, betydande omfattning. Detta förhållande
har föranlett motåtgärder av skilda slag från statsmakternas sida. En särskild
strafflagstiftning mot spritsmuggling har sålunda funnits erforderlig.
Genom överenskommelser med främmande makter har man sökt hindra införseln
av spritdrycker till Sverige. Och åtgärder ha vidtagits för att stärka
de organ, som ha sig ålagt att bekämpa spritsmugglingen.
Vad angår strafflagstiftningen meddelades till en början i lag
den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel, vid sidan av föreskrifter
som avsågo smuggling i allmänhet, även särskilda straffbestämmelser
rörande spritsmuggling. Och genom en samma dag utfärdad lag (nr 148)
angånde förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt
territorialvatten stadgades förbud mot att med farkoster av mindre nettodräktighet
än 120 ton införa dylika drycker till svenskt territorialvatten.
Dessa bestämmelser visade sig emellertid icke vara tillräckligt effektiva;
de ersattes därför redan nästföljande år av en skärpt och utvidgad lagstiftning
i ämnet. Genom lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, den s. k.
spritinförsellagen, meddelades sålunda strängare straffbestämmelser mot
smuggling av rusdrycker och förbjöds införsel av dylika drycker till svenskt
Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
7
territorialvatten med farkoster av mindre nettodräktighet än 250 ton. Vidare
stadgades i lagen straff för skilda slag av olovlig befattning med å ena sidan
insmugglade rusdrycker och å andra sidan rusdrycker, som olovligen tillverkats
eller olovligen renaturerats. Slutligen upptogos i spritinförsellagen
bland annat särskilda bestämmelser om förverkande, vilka förut haft sin
plats i en den 22 juni 1921 utfärdad förordning (nr 364) angående rusdryckers
förverkande i vissa fall.
Den nya lagen, som i vissa, huvudsakligen processuella, delar hänvisade
till varuinförsellagen, avsågs skola erhålla provisorisk karaktär och gällde
till en början endast till och med den 30 juni 1926. Enligt särskilt stadgande
sattes varuinförsellagen — försåvitt densamma icke på grund av nyssnämnda
hänvisningar alltjämt vore att tillämpa -—- i fråga om smuggling
av spritdrycker och vin ur kraft för den tid spritinförsellagen skulle gälla.
Spritinförsellagen erhöll emellertid sedermera gång efter annan fortsatt
giltighet. Sålunda förordnades om förlängning genom lag den 4 juni 1926
(nr 148) för tiden till och med den 30 juni 1928, genom lag den 1 juni 1928
(nr 145) för tiden till och med den den 30 juni 1933 samt genom lag den 12
maj 1933 (nr 188) för tiden till och med den 30 juni 1938. I samband härmed
genomfördes varje gång vissa ändringar i spritinförsellagen; bland annat
skärptes straffbestämmelserna år 1928 och vidgades år 1933 förbudet
mot införsel till svenskt territorialvatten, så att det kom att avse farkoster av
mindre nettodräktighet än 500 ton.
Genom spritinförsellagen blev det straffrättsliga ingripandet mot spritsmugglingen
i hög grad skärpt. Emellertid framhölls vid lagens tillkomst,
att full effektivitet i bekämpandet av den olovliga spritinförseln knappast
stöde att vinna med mindre överenskommelse träffades staterna emellan att
ömsesidigt stödja varandra i denna kamp. En sådan överenskommelse ansågs
närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte att genom kontroll å utförseln
av rusdrycker från ett land hindra tillförseln därav till ett annat,
dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl utanför sin territorialvattensgräns
undersöka och beslagtaga smuggelfartyg.
Ett dylikt internationellt samarbete har sedermera kommit till
stånd på grundval av en mellan samtliga Östersjöstater ävensom Norge den
19 augusti 1925 avslutad konvention, den s. k. Helsingforskonventionen.1
Denna konvention, vilken ratificerades av Finland, Norge och Sverige
år 1925 samt av övriga konventionsstater under åren 1926, 1927 och 1929, avsåg
åtgärder mot smuggling av alkoholvaror — den gemensamma benämningen
å spritdrycker ävensom viner om mer än 18 volymprocent alkohol —- samt innebar bland annat följande. Alkoholvaror skulle icke från något av
konventionsländerna få utföras med fartyg av mindre nettodräktighet än 100
registerton, såvida icke vöre fråga örn maskindrivet fartyg i reguljär linjefart.
För utförsel av alkoholvaror med fartyg av fördragsslutande stats
nationalitet och av mindre nettodräktighet än 500 registerton skulle erfordras
1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1925: 36.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
särskilt tillstånd av myndighet i fartygets hemland. De fördragsslutande staterna
förpliktade sig, var och en, att icke göra någon invändning mot att
annan fördragsslutande stat tillämpade sina egna nationella lagar i fråga
om fartyg, som uppenbarligen sysslade med smuggling och anträffades
inom en zon, sträckande sig 12 sjömil från kusten eller därutanför belägna
yttersta skär.
För Sverige ledde Helsingforskonventionen till utfärdandet den 27 november
1925 av dels en lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen,
dels ock två kungörelser (nr 464 och 465), innehållande den ena föreskrifter
angående lagens ikraftträdande och den andra särskilda bestämmelser
om utförsel från riket av rusdrycker.
Den nya lagen, som skulle gälla till och med den 30 juni 1926, stadgade i
huvudsak, att om spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än 250
ton införts till farvatten, som läge utanför svenska territorialvattensgränsen
och sträckte sig intill 12 sjömil från svenska kusten eller därutanför belägna
yttersta skär, samt av omständigheterna uppenbarligen framginge att syftet
med fartygets uppehåll i nämnda farvatten vore att företaga eller främja
olovlig införsel av dryckerna till riket, skulle detta anses såsom olovlig införsel
till svenskt territorialvatten. Lagen skulle emellertid icke tillämpas med
avseende å fartyg av främmande nationalitet med mindre Konungen förordnade
därom.
Enligt kungörelsen angående ikraftträdandet av 1925 års lag skulle lagen
träda i kraft den 24 december 1925 och, såvitt anginge fartyg av främmande
nationalitet, tillsvidare äga tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk
nationalitet.
Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rusdrycker
innefattade stadganden, som voro erforderliga för att uppfylla de
genom Helsingforskonventionen åtagna förpliktelserna i fråga örn dylik utförsel.
Jämväl denna författning trädde i kraft den 24 december ^925 och
erhöll, såvitt angick fartyg av främmande nationalitet av nettodräktighet
från och med 100 till 500 registerton, till en början tillämpning allenast å
fartyg av finsk och norsk nationalitet.
Genom förut omförmälda lagar av den 4 juni 1926 (nr 148) och den 1 juni
1928 (nr 145) förlänades jämväl 1925 års lag fortsatt giltighet i enahanda
ordning som tidigare angivits i fråga om spritinförsellagen, och genom lag
den 12 maj 1933 (nr 189) förordnades att 1925 års lag skulle äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1938. Vid sistnämnda tillfälle genomfördes
tillika den ändringen, att lagen gjordes tillämplig å fartyg av mindre nettodräktighet
än 500 ton i stället för såsom tidigare å fartyg om mindre än
250 ton.
Att 1925 års lag och omförmälda bestämmelser angående utförselkontrollen
till en början erhöllo tillämpning, förutom å svenska fartyg, allenast å
fartyg av finsk eller norsk nationalitet sammanhängde med, att Helsingforskonventionen,
enligt vad förut angivits, först ratificerades av Finland, Norge
och Sverige. Allteftersom ratifikation tillkom jämväl från de övriga konven
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
9
tionsstaternas sida, förordnades emellertid genom särskilda kungörelser, att
1925 års lag och kungörelsen med särskilda bestämmelser örn utförsel från
riket av rusdrycker skulle, kungörelsen i vad den avsåge utförsel med fartyg
av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton, äga tillämpning
jämväl å fartyg, tillhörande dessa stater.
Den omständigheten att Helsingforskonventionen i fråga om fartyg av nettodräktighet
från och med 100 till 500 registerton föreskrev utförselkontroll
endast såframt fartyget tillhörde någon av de fördragsslutande staterna, visade
sig ägnad att i hög grad förringa värdet av konventionen; den illegala
trafiken kunde sålunda i stor utsträckning fortgå med hjälp av fartyg av
annan nationalitet.
För att undanröja detta missförhållande ha på vissa håll vidtagits ytterligare
åtgärder i konventionens syfte. I Tyskland lia sålunda utfärdats särskilda
bestämmelser till förebyggande av illegal spritexport från landets hamnar
med resultat, att dylik utförsel praktiskt sett lär ha upphört. Efter förhandlingar
på svenskt föranledande har vidare exporten sjöledes av sprit
från Polen och Danzig underkastats särskilda bestämmelser, gällande från
och med den 30 oktober 1936 och innebärande, förutom annat, att utförselkontroll
utan undantag äger rum beträffande fartyg om mellan 100 och 500
ton. Slutligen har under år 1937 mellan Sverige och Finland, å ena, samt Estland,
å andra sidan, träffats en överenskommelse av innebörd bland annat,
att jämväl den estniska regeringen skall anordna utförselkontroll efter i stort
sett samma grunder som i Polen och Danzig, dock att denna kontroll skall
gälla även fartyg om mer än 500 registerton samt omfatta jämväl landväga
utförsel.
Utöver vad nu berörts lia under senare år mellan Sverige, å ena, samt
Finland och Danmark, å andra sidan, avslutats särskilda överenskommelser
i syfte att för spritsmugglingens bekämpande få till stånd ett närmare samarbete
mellan respektive länders bevakningsperson
a 1. En dylik överenskommelse, avseende gemensam bevakning genom
finsk och svensk personal i vattenområdet mellan Sverige och Åland, träffades
med Finland den 29 december 1933,1 och en överenskommelse örn motsvarande
åtgärder från svensk och dansk sida i fråga om de båda ländernas
territorialvatten i Öresund och i vissa delar av Kattegatt och Östersjön avslutades
med Danmark den 28 oktober 1935.2
Närmast med anledning av förstnämnda överenskommelse utfärdades den
23 mars 1934 en lag (nr 53) örn rätt för Konungen att meddela föreskrift örn
utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska tulltjänsteman;
och med stöd av denna lag utfärdades sedermera särskilda kungörelser
av den 3 april 1934 (nr 65) och den 24 januari 1936 (nr 13) med föreskrifter
i anledning av de nu omförmälda överenskommelserna. Enligt dessa
kungörelser äger — om än med vissa betydelsefulla inskränkningar — finsk
1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1934:1.
a > > > > > 1936:2.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
respektive dansk bevakningspersonal samma rätt att å ifrågavarande vattenområden
verkställa beslag, som enligt spritinförsellagen samt lagen om utsträckt
tillämpning av nämnda lag tillkommer svenska tulltjänstemän.
Enahanda syfte, som man genom nyss bei-örda åtgärder velat tillgodose,
kan i viss mån sägas ligga till grund jämväl för en den 31 maj 1935 utfärdad
lag (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Angående innebörden av
denna lag må anmärkas följande.
Förut har angivits, att spritinförsellagen stadgar förbud mot införsel av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet
än 500 ton. Undantag från förbudet medgives emellertid beträffande
viss genomfart i Öresund, såframt av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att de medförda dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas
till riket. Under sistnämnda förutsättning skall, då förbudet eljest överträdes,
straff ådömas enligt en lindrigare straffskala, varjämte befrielse medgives
från eljest stadgad förverkandepåföljd. Det har anmärkts såsom otillfredsställande,
att dessa undantagsbestämmelser kunde vinna tillämpning
även beträffande smugglarfartyg, nämligen i de fall, då dessa riktade sin
verksamhet mot annat land än Sverige. Särskilt har bestämmelsernas avfattning
ansetts ägnad att vålla svårigheter när åtgärderna för spritsmugglingens
bekämpande toge formen av samverkan mellan Sverige och dess
grannländer. Genom 1935 års lag har fördenskull föreskrivits, att berörda
undantagsbestämmelser, i den mån Konungen så förordnar, icke skola äga tilllämpning
vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga om vilket
avtal med främmande stat örn gemensam bevakning för bekämpande av olovlig
införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna tillika
uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att olovligen
införas till den stat, med vilken avtalet ingåtts.
Då spritinförsellagen för närvarande gäller endast till och med den 30 juni
1938, har jämväl giltighetstiden för 1935 års lag på motsvarande sätt begränsats.
— Förordnande, som avses i sistnämnda lag, har i anslutning till
avtalet med Danmark meddelats beträffande den del av territorialvattnet,
där bevakningen skall ombesörjas gemensamt av svensk och dansk personal.
Bestämmelser härutinnan återfinnas i den förenämnda kungörelsen av den
24 januari 1936.
Det inledda samarbetet mellan svensk samt finsk och dansk bevakningspersonal
har uppenbarligen medfört ökade möjligheter att komma till rätta
med spritsmugglingen. Emellertid ha statsmakterna i vårt land funnit erforderligt
att även genom vissa organisatoriska förändringar
i övrigt sörja för att kampen mot spritsmuggling och annan olaga rusdryckshantering
må kunna fullföljas med tillbörlig skärpa. De här åsyftade
ändringarna, som beslutades under år 1937, ha avseende å såväl polismyndigheternas
verksamhet mot olovlig rusdryckshantering som kustbevakningens
organisation. De skola såvitt angår polisverksamheten genomföras den
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
11
1 juli 1938 men lia i fråga om kustbevakningen ägt tillämpning sedan ingången
av juli månad 1937.
Med ifrågavarande omläggning har ej avsetts att rubba den hittills vedertagna
fördelningen av arbetsuppgifter mellan tull- och polispersonal. Den
verksamhet, som vid sidan av kustbevakningens arbete erfordras för bekämpande
av olaga sprittrafik, skall sålunda fortfarande i första hand åvila de
lokala polismyndigheterna. För att bereda polisen förstärkning i detta arbete
skall emellertid — såsom en ersättning för den s. k. spritpolisen, vilken skall
avvecklas — statspolisen utökas med viss personal, avsedd att huvudsakligen
användas för spaning och annan undersökning rörande olovlig rusdryckshantering.
Härigenom har man ansett sig kunna vinna ett bättre samarbete
mellan de olika organisationerna ävensom ökade förutsättningar för ett
skärpt ingripande mot lönnbränning och andra brott mot spritlagstiftningen,
som icke stå i samband med smuggling. Vad angår kustbevakningen innebär
omläggningen, förutom betydelsefulla ändringar i fråga örn den centrala
och lokala ledningen, att å vissa kuststräckor anordnas ett mera koncentrerat
men samtidigt rörligare bevakningssystem, byggt på ett minskat antal
posteringar med större personalstyrka och förstärkt materielutrustning.
Emellertid lia under de senaste åren i skilda sammanhang framställts förslag
om ytterligare ändringar i spritsmugglingslagstiftningen.
Redan år 1933 — alltså samma år som spritinförsellagen senast erhöll förlängd
giltighet — anhöll riksdagen i skrivelse (nr 312) till Kungl. Maj:t om
»utredning rörande ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen
av alkoholvaror samt vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kan
föranleda». Härvid åsyftades väl särskilt sådana förbättringar i organisatoriskt
hänseende, som sedermera blivit föremål för statsmakternas beslut.
Men i de utskottsutlåtanden (första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 15, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6),
som lågo till grund för riksdagens skrivelse, omnämndes tillika bland spörsmål,
som borde närmare undersökas, frågan örn skärpning av straffen för
»medverkan vid smuggling» samt förutsättningarna för ett fortsatt utbyggande
av Helsingforskonventionen m. m.1
Då sedermera — jämlikt Kungl. Maj:ts den 21 december 1933 givna bemyndigande
-—- åt tillkallade sakkunniga2 uppdrogs att verkställa utredning
rörande organisationen av den statliga verksamheten för bekämpande av
olovlig införsel av spritdrycker m. m. framhölls i direktiven, att även spörsmål
berörande lagstiftningen mot den olaga rusdryckslianteringen borde under
utredningen upptagas till behandling i den mån sådant påkallades med
hänsyn till organisationsproblemen eller eljest prövades erforderligt. I enlighet
härmed framlade de sakkunniga — vilka efter verkställd utredning
1 Jämför även motionerna 1:159 och 11:305 vid 1933 års riksdag.
3 Ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande t. f. överdirektören, numera generaldirektören
Sam Larsson (ordförande), byråchefen K. F. Leander, ledamoten av riksdagens andra
kammare, redaktören O. E. Olovson och polisintendenten A. F. Zetterquist.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 242-
avgåvo betänkande i ämnet den 14 juni 1935 (Statens offentliga utredningar
1935: 24) -— förslag jämväl örn ändring av vissa straffbestämmelser i spritinförsellagen,
om ändrade bestämmelser rörande försäljning av forslingsredskap,
som jämlikt samma lag tagits i beslag, samt om indragning av sådan
andel i böter m. m., som enligt spritinförsellagen och varuinförsellagen tillkommer
beslagare.
Det sist omnämnda spörsmålet upptogs sedermera ånyo till behandling i
en av särskilda sakkunniga1 den 31 oktober 1936 avgiven promemoria rörande
förstärkning av statspolisorganisationen i syfte att bereda ökade möjligheter
för ett effektivt bekämpande av olika former av olovlig rusdryckshantering.
Och frågan örn ändring av straffbestämmelserna i spritinförsellagen
— jämte övriga rusdrycksförfattningar — gjordes till föremål för en
ingående undersökning i en av generaltullstyrelsen den 11 maj 1936 till
Kungl. Maj:t avlåten framställning, däri hemställdes att frågan örn skärpta
åtgärder mot yrkesmässig spritsmuggling och annan olaga sprithantering
måtte göras till föremål för ytterligare utredning.
Slutligen hemställdes i vissa av de yttranden, som efter skilda remisser avgåvos
över 1935 års betänkande, 1936 års promemoria och generaltullstyrelsens
nyssnämnda framställning, om ändringar i spritsmugglingslagstiftningen
jämväl i andra avseenden än som i det föregående berörts.
Med hänsyn till de sålunda framkomna ändringsyrkandena och då, såsom
tidigare angivits, spritinförsellagen ävensom lagen den 27 november 1925
örn utsträckt tillämpning av spritinförsellagen och lagen den 31 maj 1935
med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och
vin till svenskt territorialvatten erhållit giltighet endast till och med den 30
juni 1938, har inom finansdepartementet verkställts utredning dels angående
behovet av en ytterligare förlängning av giltighetstiden för sagda lagstiftning,
dels angående de ändringar, som lämpligen borde genomföras i samband med
beslut om en dylik förlängning. Resultatet av denna utredning har sammanfattats
i en under hösten 1937 inom finansdepartementet upprättad promemoria,
vid vilken fogats utkast till
l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
örn utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tilllägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten; och
4:o) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den 8 juni
1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.
1 Borgmästaren J. Laurin (ordförande), numera polismästaren A. K. E. Ros och sekreteraren,
numera byrådirektören hos generaltullstyrelsen V. M. J. Fahlander.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
Över de sålunda upprättade lagutkasten med åtföljande promemoria ha
generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen efter remiss avgivit utlåtanden.
Till en början torde jag nu få ingå på frågan örn fortsatt tillämpning av
den särskilda spritsmugglingslagstiftningen.
Fortsatt tillämpning av den särskilda lagstiftningen mot spritsmuggling.
I den inom finansdepartementet upprättade promemorian förordades, att
spritinförsellagen ävensom lagen den 27 november 1925 örn utsträckt tilllämpning
av spritinförsellagen och lagen den 31 maj 1935 med tillägg till
gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt
territorialvatten måtte erhålla fortsatt giltighet för en tid av förslagsvis ytterligare
fem år, eller sålunda till och med den 30 juni 1943. I promemorian
anfördes härutinnan följande:
Det torde få anses ofrånkomligt, att giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning
bör ytterligare förlängas. I sådant hänseende må erinras, att
Helsingforskonventionen och senare ingångna överenskommelser ingalunda
varit tillräckliga för att undanröja förutsättningarna för spritsmuggling. Så
ha exempelvis spritsmugglingsfartyg om mellan 100 och 500 ton kunnat undandraga
sig Helsingforskonventionens bestämmelser genom att gå under
flagga, tillhörande annan än fördragsslutande stat. Utan hinder av nämnda
konvention ha vidare — där ej såsom i Estland särskilda motåtgärder.vidtagits
— fartyg, mätande över 500 ton, kunnat utföra sprit fran konventionsstaternas
hamnar för att sedermera å internationellt farvatten överlämna
lasten till mindre fartyg, med vilka smugglingen verkställts. Från stater,
vilka icke undertecknat Helsingforskonventionen, har slutligen spritexport
obehindrat kunnat ske utan att fartygens tontal härvid haft något att betyda
ur kontrollsynpunkt. Den trafik, som på dessa vägar kunnat fortgå, har
icke varit av obetydlig omfattning. Enligt inhämtade upplysningar lia salunda
enbart under tiden den 20 juli—den 20 september 1937 minst 80,000
liter smuggelsprit sålts från spritfartyg i Östersjön.
örn det under dessa förhållanden icke kan råda någon tvekan om att
ifrågavarande lagstiftning bör ytterligare förlängas, återstår att avgöra, huruvida
lagstiftningen även i fortsättningen bör gälla endast för viss begränsad
tid eller om densamma tilläventyrs bör göras permanent. Härvid må till en
början erinras örn skälen för att lagstiftningen hittills förlänats allenast provisorisk
karaktär. ....
Enligt vad tidigare omnämnts erhöll spritinförsellagen —• och såsom en
följd härav även 1925 års lag — första gången giltighet endast för tiden till
och med den 30 juni 1926. Anledningen härtill var, att man hyste allvarliga
betänkligheter mot att genomföra en lagstiftning, som gick så långt i olika
hänseenden som spritinförsellagen. För en tid ansågos dessa betänkligheter
dock kunna lämnas å sido i förhoppning alt, som det hette, mycket kraftiga
åtgärder, gällande under en kortare tid, skulle göra det möjligt att sedermera
återgå till cn mindre hårdhänt lagstiftning.1 Dessa förhoppningar blevo
emellertid icke infriade. Fastmer ansags det pakallat att senare genomföra
1 Jämför proposition nr 223 år 1924, sid. 27.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
Departements
eksten.
skärpningar i lagstiftningen i olika hänseenden; och vid de tillfällen, då
fråga uppkom örn förlängning av spritinlörsellagens giltighetstid, fann man
sig böra utgå från, att lagstiftningen icke skulle kunna undvaras under en
avsevärd tid framåt. Att lagstiftningen emellertid icke heller vid dessa tillfällen
gjordes permanent motiverades till en början — 1926 och 1928 — med
att Helsingforskonventionens verkningar borde avvaktas, innan lagstiftningen
erhölle sin slutliga utformning. Och år 1933 — då beslut om förlängning
senast fattades — framhölls, att det syntes förenat med vissa fördelar att
gång efter annan få lagen prövad med hänsyn till de olika former, under
vilka den olovliga sprithanteringen visat sig uppträda.
Sistnämnda skäl kan tydligen alltjämt åberopas till stöd för ett fortsatt
provisorium. Även ur andra synpunkter lärer emellertid få anses påkallat,
att lagstiftningen icke heller denna gång förlänas giltighet annorledes än för
en viss begränsad tid. Härutinnan må följande anmärkas.
Förekomsten av spritsmuggling i vårt land är uppenbarligen betingad icke
blott av möjligheterna att kringgå de bestämmelser, som på skilda håll utfärdats
i syfte att hindra utförseln av spritdrycker, utan jämväl av utsikterna
att här finna avsättning för den illegala spriten. I sistnämnda hänseende har
man ansett, att det gällande restriktionssystemet i fråga om försäljning av
rusdrycker på ett avgörande sätt medverkat till att spritsmugglingen överhuvud
kunnat få en mera avsevärd omfattning. Huvudparten av den insmugglade
spriten antages sålunda ha funnit köpare bland personer, som
antingen icke nått den ålder att motbok enligt på orten gällande bestämmelser
kunnat erhållas eller också avstängts från inköp eller fått inköpsrätten
minskad.
Detta förhållande har i viss mån beaktats i samband med att nya riktlinjer
numera fastställts för rusdrycksförsäljningens anordnande. Som ett allmänt
omdöme örn den nya lagstiftningen på detta område kan också sägas, att den
syftar till en för landet i dess helhet mera likformig och måttfull tillämpning
av försäljningsrestriktionerna. Särskilt må härutinnan framhållas, att kommunerna,
som hittills kunnat föreskriva villkor för försäljningens handhavande,
exempelvis i form av ålders- eller skattestreck, icke vidare tillerkänts
någon befogenhet i detta avseende. Med hänsyn härtill kan det icke anses
uteslutet, att den nya lagstiftningen skall visa sig ägnad att leda till en
minskad efterfrågan på smuggelsprit och därmed även till en nedgång i spritsmugglingen.
Om så kan väntas bliva fallet, måste det emellertid också av
denna anledning anses välbetänkt att alltjämt avstå från att giva spritsmugglingslagstiftningen
en mera definitiv utformning.
Den nya försäljningslagstiftningen träder i kraft den 1 oktober 1938. Då
verkningarna av densamma i nyss berörda hänseende väl först efter några
år torde kunna överblickas, synes det lämpligt, att spritinförsellagen och
övriga därmed sammanhängande lagar nu erhålla fortsatt giltighet för en tid
av förslagsvis ytterligare fem år, eller sålunda till och med den 30 juni 1943.
Vad sålunda i promemorian föreslagits har ej föranlett erinran från generaltullstyrelsens
och kontrollstyrelsens sida. Även för min del vill jag tillstyrka,
att ifrågavarande lagstiftning nu erhåller fortsatt giltighet för tiden till och
med den 30 juni 1943.
Jag övergår härefter till frågan om de författningsändringar, som i detta
sammanhang synas böra komma under övervägande. Ehuru jag icke nu
ämnar föreslå någon ändring av straffbestämmelserna i spritinförsellagen,
torde det härvid vara erforderligt att till en början i korthet beröra jämväl
de förut anmärkta förslagen örn straff skärpning i olika hänseenden m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
15
Ändring av vissa bestämmelser i spritinförsellagen och varuin
försellagen.
Ifrågasatt skärpning av straffbestämmelserna i spritinförsellagen m. m.
I spritinförsellagen stadgas straff för olovlig införsel i 1 §, för olovlig befattning
med olovligen införda drycker i 5 § och för olovlig befattning
med olovligen tillverkade eller olovligen renaturerade drycker i 10 §. Särskilda
straffbestämmelser för upprepad förbrytelse hade i spritinförsellagen
ursprungligen meddelats endast med avseende å olovlig införsel. År
1928 infördes emellertid sådana bestämmelser även i fråga om olovlig befattning,
och tillädes därvid brott enligt 1 och 5 §§ återfallsverkan i förhållande
till varandra, varjämte olovlig brännvinstillverkning och vissa därmed
likställda brott gjordes återfallsgrundande i förhållande till brott enligt 10 §.
I 1935 års betänkande hade föreslagits sådan ändring av straffbestämmelserna
i spritinförsellagen att dels brott enligt 1, 5 och 10 §§ måtte tilläggas
återfallsverkan i förhållande till varandra, dels straff för olovlig rusdrycksförsäljning,
olovlig brännvinstillverkning och vissa därmed likställda brott
måtte göras återfallsgrundande i förhållande till brott enligt 1, 5 och 10 §§
spritinförsellagen (sid. 143—146 samt sid. 177 och 178 i betänkandet).
Förslaget i denna del föranledde särskilt uttalande endast i ett relativt fåtal
av de över betänkandet avgivna yttrandena. Uttryckligen tillstyrktes förslaget
av kontrollstyrelsen och nykterhetsnämndernas centralkommitté. Generaltullstyrelsen
förklarade sig visserligen icke ha något att erinra mot förslaget
men förordade, att tillsvidare finge anstå med dess genomförande i
avbidan på slutförandet av en inom styrelsen igångsatt utredning rörande
vissa närstående spörsmål. I några yttranden framställdes principiella erinringar
mot förslaget eller framhölls, att detsamma icke borde genomföras
utan att samtidigt vidtoges åtgärder i syfte att registrering måtte ske beträffande
samtliga brott, som skulle verka återfallsgrundande.
I sin förenämnda, den 11 maj 1936 till Kungl. Maj:t avlåtna framställning
förordade sedermera generaltullstyrelsen dels införande av särskilda
minimistraff för vissa kvalificerade spritsmugglingsbrott, dels beredande av
ökad möjlighet att använda tvångsarbete i fråga om yrkessmugglare. Dessa
utvägar kunde, enligt vad styrelsen uttalade, komma i betraktande antingen
var för sig eller vid sidan av varandra.
Den ifrågavarande straffskärpningen borde enligt styrelsens mening
lämpligen innefatta, att straffet bestämdes för olovlig införsel, som skett
i större omfattning eller yrkesmässigt, att utgöra vid förstagångsförbrytelse
fängelse ej under fyra månader eller straffarbete i högst ett år* 1 och vid återfall
fängelse ej under sex månader eller straffarbete från och med tre månader
till och med två år.2 Vidare borde straffet för olovlig befattning enligt
5 § spritinförsellagen, därest den olovliga befattningen skett i större omfatt
-
1 Nu normerade böter eller fängelse högst ett år eller straffarbete högst ett år.
1 Nu enligt 1 § 4 mom. första stycket i motsvarande fall fängelse eller straffarbete högst två år.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
ning eller yrkesmässigt, skärpas till fängelse e.j under två månader eller straffarbete
i högst ett år vid förstagångsförbrytelse1 2 samt fängelse ej under fyra
månader eller straffarbete från och med två månader till och med två år
vid återfall.Enligt styrelsens uppfattning kunde knappast föreligga anledning
att — såsom fallet kan bliva redan med tillämpning av gällande bestämmelser
— bedöma olovlig tillverkning av brännvin eller olovlig befattning
med sålunda tillverkat brännvin eller olovlig rusdrycksförsäljning, som skedde
i större omfattning eller yrkesmässigt, lindrigare än de kvalificerade spritsmugglingsbrotten.
Därest den föreslagna skärpningen av straffen enligt 1
och 5 §§ spritinförsellagen genomfördes, borde därför en omarbetning av
samtliga författningar angående olovlig rusdryckshantering bliva erforderlig.
Med avseende å de förutsättningar, under vilka tvångsarbete borde
ifrågakomma, förordade styrelsen ett stadgande av innehåll, att tvångsarbete
skulle ådömas den, som två eller flera gånger fällts till straff för brott, som
avsåges i 1 eller 5 § spritinförsellagen, och därefter ånyo beträddes med
olovlig införsel av spritdrycker eller vin eller olovlig befattning med olovligen
införda sådana drycker, såframt av omständigheterna uppenbarligen
framginge, att dryckerna vore ämnade att säljas. I händelse bestämmelser
meddelades om vidgad användning av iterationsstraff, på sätt föreslagits i
1935 års betänkande, borde förutsättningarna för ådömande av tvångsarbete
på motsvarande sätt jämkas. Vidare borde användningen av tvångsarbete
utsträckas även till personer, som sysslade med annan olaga sprithantering
än spritsmuggling. Styrelsen erinrade, att tvångsarbete kunde tänkas ifrågakomma
antingen vid sidan av eller i stället för straff. En anordning, enligt
vilken tvångsarbete skulle träda i stället för straff, ansåge styrelsen dock
komma att närmare ansluta sig till nuvarande tillämpning på området; där
verkställighet av frihetsstraff ifrågakomme vid frigivande från tvångsarbetsanstalt,
bleve sålunda frihetsstraffet såsom regel nådevägen efterskänkt.
Styrelsen grundade sin framställning bland annat på en statistisk undersökning
rörande de under åren 1932—1935 i första instans avdömda spritsmugglingsmålen.
I anslutning härtill uttalade styrelsen, att en fortgående minskning
kunnat iakttagas i fråga om antalet personer, som under sagda tid
dömts för olovlig införsel eller olovlig befattning. Huruvida denna tendens
skulle bliva bestående, ansåge styrelsen vanskligt att avgöra; nära till hands
läge emellertid att antaga, att den särskilt under senare år märkbara nedgången
i spritsmugglingen stöde i samband med den samtidigt inträdda konjunkturförbättringen.
Huru därmed än kunde förhålla sig, ansåge styrelsen att
man av flera skäl alltjämt finge räkna med en yrkesmässig spritsmuggling
till Sverige i sådan omfattning, att de nuvarande straffbestämmelsernas effektivitet
förtjänade ett närmare övervägande. I detta hänseende anmärkte
styrelsen, att straffbestämmelserna visserligen undan för undan gjorts strängare
och att jämväl en viss tendens till skärpning vid straffmätningen gjort
sig gällande. Då styrelsen det oaktat ansåge gällande straffbestämmelser, sådana
de av domstolarna i allmänhet tillämpades, icke vara tillräckligt verksamma
ur preventiv synpunkt, berodde detta bland annat därpå, att den
olaga sprithanteringen nu i större utsträckning än tidigare bedreves av per
-
1 Nu normerade böter eller fängelse högst ett år.
2^Nu fängelse eller straffarbete högst två år.
Kungl. Alaj.ts proposition nr 242-
17
söner med allmänt kriminell läggning. En stor procent av dem, som beträddes
med smuggling eller langning av sprit, utgjordes sålunda av lösdrivare,
soutenörer eller för brott straffade personer.
över generaltullstyrelsens framställning avgåvos, efter remiss, utlåtanden
från samtliga dåvarande hovrätter, justitiekanslersämbetet, kontrollstyrelsen,
Överståthållarämbetet, vissa länsstyrelser och rådhusrätter ävensom föreningen
Sveriges stadsdomare m. fl. Yttrandena gåvo uttryck för vitt skilda
meningar i fråga om lämpligheten av de av generaltullstyrelsen föreslagna
åtgärderna. Rörande det närmare innehållet i yttrandena må i detta sammanhang
endast framhållas, att jämväl vissa av de myndigheter, som direkt
avstyrkte en straffskärpning i enlighet med styrelsens förslag, i allt fall
funno en allmän översyn av rusdrycksförfattningarnas straffbestämmelser
påkallad med hänsyn till den olikformiga och inkonsekventa utformning som
dessa, särskilt iterationsbestämmelserna, erhållit.
I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian anmärktes, att
en särskild utredning i anslutning till generaltullstyrelsens förslag i nuvarande
läge ej syntes erforderlig. Härom yttrades i promemorian närmare:
Frågan örn en särskild straffrättslig skyddsåtgärd mot brottslingar av lösdrivartyp
är för närvarande under utredning inom justitiedepartementet.
Denna utredning lär komma att leda till ett lagförslag, enligt vilket vissa
återfallsförbrytare och jämväl vissa förstagångsförbrytare i stället för att
dömas till vanligt frihetsstraff skulle kunna dömas till intagande i en särskild
arbetsanstalt. Sådant intagande — vilket alltefter de olika fallens beskaffenhet
skulle avse en minimitid av ett eller två år och en maximitid av
respektive två eller fyra år, med möjlighet i båda fallen till förlängning med
ett år — skulle ifrågakomma beträffande personer, vilkas brottslighet finge
antagas huvudsakligen vara ett utslag av eller stå i samband med deras
böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt. En ytterligare förutsättning
för tillämpning av den nya skyddsåtgärden skulle vara, att det med
hänsyn till nyss antydda och eljest föreliggande omständigheter funnes
lämpligare att intaga vederbörande i arbetsanstalt än att ådöma honom vanligt
frihetsstraff.1
Då bestämmelser av denna innebörd måste antagas bliva tillämpliga bland
annat i fråga örn förbrytare av de kategorier, som företrädesvis avses i generaltullstyrelsens
framställning, är det tydligt, att den tillämnade lagstiftningen
skulle vara ägnad att i allt väsentligt tillgodose de önskemål, som
legat till grund för styrelsens förslag.
Förslaget örn införande av särskilda minimistraff för kvalificerade brott
mot rusdrycksförfattningarna torde under angivna omständigheter så mycket
mindre böra komma under övervägande som detta förslag i och för sig synes
ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter.
I promemorian framhölls emellertid vidare, att en ändring av rusdrycksförfattningarnas
straffbestämmelser ur andra synpunkter finge anses önskvärd.
För vinnande av större likformighet i närmare antydda hänseenden
borde dessa författningar sålunda i ett sammanhang göras till föremål för
överarbetning. Den utredning, som för sådant ändamål kunde finnas er
1
.Jämför Schlyter i Svensk juristtidning, årg. 1937, sid. 784 ff. Anni. i promemorian.
milling till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 242. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 242-
forderlig och som — enligt vad i promemorian uttalades — borde anförtros
åt särskilda sakkunniga, förmodades emellertid komma att bliva tämligen
omfattande. Det ansågs därför uteslutet, att hithörande spörsmål skulle
kunna avgöras i samband med den nu föreliggande frågan om förlängning av
spritinförsellagens giltighetstid. Enligt promemorian syntes för övrigt av
olika anledningar, särskilt den omständigheten att fråga kunde uppkomma
om införande av nya straffbestämmelser för olovlig befattning med motbokssprit,
lämpligt att med den förordade utredningen finge anstå, intill dess
erfarenhet kunnat vinnas om verkningarna av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen.
Vad särskilt angår iterationsbestämmelserna uttalades i promemorian, att
hinder väl icke syntes möta att redan nu genomföra en ändring i spritinförsellagen
av den innebörd, som angivits i 1935 års betänkande, åtminstone
försåvitt samtidigt vidtoges en därav påkallad utvidgning i fråga om registrering
av återfallsgrundande brott. Behovet av en dylik ändring kunde enligt
promemorian dock ej anses så trängande, att denna fråga borde utbrytas
till särskild behandling, utan borde även därmed kunna anstå, till dess rusdrycksförfattningarna
i ett större sammanhang kunde bliva föremål för
omarbetning.
I sitt yttrande över promemorian har generaltullstyrelsen i förevarande
hänseende allenast betonat angelägenheten av att de önskemål örn verksammare
lagbestämmelser mot den yrkesmässiga olaga sprithanteringen,
som läge till grund för styrelsens förenämnda framställning, måtte bliva
tillgodosedda, i första hand såvitt det ankomme på resultatet av den inom
justitiedepartementet pågående utredningen om särskild straffrättslig
skyddsåtgärd mot brottslingar av lösdrivartyp. Styrelsen erinrar, att statsmakterna,
för fullföljande med erforderlig skärpa av kampen mot den olaga
sprithanteringen, nyligen funnit omfattande organisationsåtgärder erforderliga.
Av icke mindre vikt vore, att den sålunda uppbyggda organisationen i
sitt arbete finge stödjas av tillräckligt verksamma lagbestämmelser.
Kontrollstyrelsen, som anslutit sig till vad i promemorian uttalats rörande
den ifrågasatta skärpningen av straffbestämmelserna i spritinförsellagen samt
rörande önskvärdheten av utredning till åstadkommande av likartad utformning
av straffbestämmelserna i samtliga rusdrycksförfattningar, har emellertid
funnit sig böra föreslå, att viss ändring av straffbestämmelserna i spritinförsellagen
redan i förevarande sammanhang måtte komma under övervägande.
I detta hänseende må till en början anmärkas, hurusom enligt 11 § 2 mom.
spritinförsellagen spritdrycker och vin, vilka, utan att ha olovligen införts
eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse
av dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, skola vara förverkade,
därest de anträffas under sådana omständigheter att det är uppenbart, att
de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras. Vi
-
Kungl Maj:ts proposition nr 212-
19
dare må erinras, hurusom enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning —
liksom enligt nya rusdrycksförsäljningsförordningen — i fall, då någon beträdes
med olovlig rusdrycksförsäljning, »å försäljningsstället med därtill
hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda rusdrycker»
skola vara förbrutna.
Redan i yttrande över 1935 års betänkande hade kontrollstyrelsen förordat
sådan ändring av 11 § 2 mom. spritinförsellagen, att »motbokssprit», som
uppenbarligen åtkommits på olovligt sätt, skulle vara förverkad, oavsett huruvida
densamma vore avsedd att olovligen avyttras eller ej. För den händelse
spriten uppenbarligen vore avsedd att säljas borde, enligt vad styrelsen
vidare anförde, följa enahanda straff som enligt 10 § 1 mom. spritinförsellagen
drabbade den, som innehade olovligen tillverkad sprit.
Till stöd för dessa yrkanden anfördes bland annat följande:
Under de senaste åren hade en viss nedgång kunnat konstateras i den olaga
införseln av spritdrycker och handeln med olagligt införda spritdrycker.
Någon motsvarande nedgång i den olaga handeln med motbokssprit syntes
däremot ej vara för handen. Innehav av motbokssprit, avsedd för dylik illojal
hantering, vore emellertid icke straffbelagt, och dryckerna vore i andra
än de sällsynta fall, där polismyndigheterna lyckades åstadkomma bevisning
om olaga försäljning, underkastade beslag blott örn dryckerna anträffades
under sådana omständigheter, att det vore uppenbart, att de vore avsedda
att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras. Den olaga handeln
med motbokssprit hade därför kunnat fortgå under för utövarna långt riskfriare
former än handeln med smuggelsprit. Enligt kontrollstyrelsens mening
skulle rättssäkerheten näppeligen äventyras, om det nämnda rekvisitet
helt undanröjdes och således motbokssprit, som uppenbarligen olovligen åtkommits,
redan i denna egenskap vore underkastad beslag. Förelåge jämväl
det andra rekvisit, som nu vore erforderligt för beslag, syntes icke endast
beslag böra stadgas utan också sådant straffansvar, som enligt 10 § 1
mom. drabbade den, som innehade lönnbränd sprit. I
I sitt senaste utlåtande framställer styrelsen ånyo samma yrkanden samt
anför till ytterligare motivering härför följande:
Under den tid, som förflutit, sedan det förra yttrandet avgavs, har den i
sagda yttrande angivna tendensen blivit ännu mera utpräglad. Enligt uppgifter,
som lämnats kontrollstyrelsen av spritpolisen i Stockholm, påträffas numera
hos personer, som misstänkas för utövning av olaga sprithantering,
endast sällan någon smuggelsprit men däremot ofta motbokssprit. Möjligheten
att rättsligt ingripa mot dem, som sålunda inneha motbokssprit,
även i fall då densamma icke inköpts å egen motbok, är med nuvarande
lagstiftning ringa. Den olaga handeln med motbokssprit kan därför fortgå
ganska öppet.
Även örn det icke är möjligt att utbygga bestämmelserna mot den olaga
handeln med motbokssprit med bestämmelser i alla hänseenden likartade
med dem som avse den insmugglade eller den olagligt tillverkade spriten, synes
en modifikation av straff- och beslagsbestämmelserna i den riktning, som
föreslogs i förut berörda yttrande, emellertid kunna ske, utan att det allmänna
rättsmedvetandet trädes för nära. Den synes därjämte vara ägnad
att underlätta polismyndigheternas arbete att förhindra den olaga handeln
med motbokssprit.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
Departement*.
chefen.
På sätt antytts i den inom finansdepartementet upprättade promemorian
kan den inom justitiedepartementet pågående utredningen väntas leda till
förslag om införande av en särskild straffrättslig skyddsåtgärd, avsedd att
användas bland annat gentemot vissa spritsmugglare och därmed likställda
brottslingar. Med hänsyn härtill torde det icke böra ifrågakomma att för
närvarande vidtaga några genomgående skärpningar av rusdrycksförfattningarnas
straffbestämmelser. Det måste sålunda anses uteslutet att nu
tänka sig genomförande av åtgärder av den beskaffenhet, som förordats i
general tullstyrelsens år 1936 avgivna framställning. Men även befogenheten
av en straffskärpning av den mera begränsade innebörd, som föreslagits
i 1935 års betänkande, kan tänkas vara beroende av resultatet av den inom
justitiedepartementet bedrivna utredningen, varför icke heller i detta hänseende
nu synes böra ifrågakomma någon ändring.
Vad härefter angår kontrollstyrelsens förslag örn införande av straff och
förverkandepåföljd — i den mån sådan påföljd ej redan nu är stadgad —
för den som innehar »motbokssprit», vilken uppenbarligen åtkommits på
.olovligt sätt, är detta förslag helt visst förtjänt att beaktas. Jag är emellertid
icke beredd att utan närmare utredning tillstyrka en författningsändring
på denna punkt. Frågan huruvida och i vad mån straff eller annan påföljd
bör drabba köpare och annan innehavare av motbokssprit i här avsedda fall,
kan vara föremål för delade meningar. I detta hänseende må erinras om
de betänkligheter, som på sin tid framfördes inom lagrådet i samband med
tillkomsten av den bestämmelse i 1921 års förverkandeförordning, som föregick
stadgandet i 11 § 2 mom. spritinförsellagen.1 Vidare får beaktas att
införandet av bestämmelser av den innebörd, som kontrollstyrelsen förordat,
synes kunna leda till att köpare av motbokssprit anses jävig att vittna
i mål om ansvar å säljaren i anledning av den olaga överlåtelsen, ett resultat
som man åtminstone tidigare ansett angeläget undvika.1 2 Mot kontrollstyrelsens
förslag kan slutligen anmärkas, att detsamma innebär att
innehavare av sprit, avsedd att säljas, skulle för sitt innehav komma att
vara underkastad strängare straffbestämmelser än som gälla för olovlig
rusdrycksförsäljning. Det torde alltså vara tydligt, att en skärpning av
här ifrågasatt slag måste föregås av närmare utredning. I den inom finansdepartementet
upprättade promemorian hade också föreslagits, att en dylik
utredning borde komma till stånd i samband med den i promemorian förordade
överarbetningen av rusdrycksförfattningarnas straffbestämmelser.
1 Jämför proposition nr 360 år 1921, sid. 101—110.
2 Jämför bl. a. 7 kap. 23 § nya rusdrycksförsäljningsförordningen och motsvarande stadganden
i äldre försäljningsförordningar, tidigast 1855 års brännvinsförsäljningsförordning. Ang. motiveringen
härför, se särskilda utskottets betänkande nr 13 vid 1853—1854 års riksdag, sid. 19. —
Jämför i detta sammanhang även första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1936 samt propositionen
nr 223 år 1924 sid. 37 och 38.
Kungl. Maj:ts proposition nr 242-
21
Försäljning av forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen tagits i
beslag m. m.
Såväl enligt spritinförsellagen som enligt varuinförsellagen gäller, att
forslingsredskap under vissa omständigheter skola vara förverkade. De redskap,
som härvid kunna ifrågakomma, äro enligt spritinförsellagen (8 §
1 och 2 mom.) dels »farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton
eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap», som nyttjats vid
olovlig införsel av rusdrycker eller olovlig forsling av olovligen införda rusdrycker,
dels farkost av mindre nettodräktighet än 40 ton, vilken uppehåller
förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg, förutsatt bland annat,
att fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja
olovlig införsel av rusdrycker samt att farkostens färd skäligen får antagas
ha avsett befordrande av sådant syfte. Enligt varuinförsellagen åter kan
förverkande ifrågakomma beträffande »farkost av mindre nettodräktighet
än etthundratjugu ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap»,
som begagnats för transport av olovligen infört gods (1 § 9 morn.).
— Då forslingsredskap enligt spritinförsellagen skall vara förverkat, skola
— jämlikt lagens 8 § 4 mom. — »därtill hörande och å forslingsredskapet
anträffade inventarier och utrustningsföremål» vara förverkade, liksom även
»eljest redskap och vapen, då de anträffas å forslingsredskapet och uppenbarligen
använts vid eller medförts i syfte att användas vid olovlig införsel
eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse
mellan fartyg och land». Såvitt angår föremål, som anträffas å
fartyg, torde härvid under »inventarier och utrustningsf öremål» få anses
inbegripna, ej blott fartygets tillbehör i den bemärkelse detta ord har enligt
268 § sjölagen, utan även exempelvis proviant och bränsle samt, å maskindrivet
fartyg, kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.1 Ytterligare
må här anmärkas, hurusom i spritinförsellagen — men icke i varuinförsellagen
— meddelats bestämmelser därom, att då farkost skall vara
förverkad, domstolen under vissa villkor skall förklara, att panträtt på
grund av inteckning i farkosten skall upphöra (8 § 3 morn.).
Egendom, som kan antagas vara förverkad i enlighet med vad nu angivits,
skall tagas i beslag och därefter överlämnas till vederbörande tullförvaltning.
I förekommande fall åligger det magistrat att på tullförvaltningens
rekvisition anskaffa förvaringsrum för den beslagtagna egendomen.
(15 § 1 mom. spritinförsellagen, 9 och 10 §§ varuinförsellagen.)
Beträffande försäljning av beslagtaget forslingsredskap gäller enligt varuinförsellagen
(21 §), att redskapet skall säljas av tullförvaltningen å offentlig
auktion. Härvid behöver emellertid ej — såsom fallet regelmässigt
är beträffande annan egendom, som beslagtagits jämlikt varuinförsellagen
-—- frågan örn redskapets förverkande vara avgjord genom laga kraftvunnet
utslag. Enligt stadgande i varuinförsellagens 21 § 2 mom. gäller sålunda,
1 Jämför proposition nr 223 är 1924 sid. 105 och 125.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 242-
att forslingsredskap, som foges i beslag, må säljas utan annat uppskov än
som erfordras för auktionens kungörande. I sådant fall skall emellertid
köpeskillingen, intill dess utslag fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i
tullkassan.
Enligt spritinförsellagen gälla i förevarande avseende i viss mån andra
Tegler. I 22 § andra stycket föreskrives sålunda, att i fråga om förfarande
med forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen är förverkat, skall vad
i 21 § varuinförsellagen stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Särskilt i betraktande av att i 22 § förssa stycket spritinförsellagen (sedan
år 1928) upptagits bestämmelser angående förfarandet med beslagtagna
rusdrycker dels i det fall då dessa jämlikt lagen äro förverkade, dels då
dryckerna, innan frågan om deras förverkande blivit avgjord, finnas underkastade
snar förstörelse etc., lärer det få anses uppenbart, att den i varuinförsellagen
medgivna rätten till förtida försäljning av beslagtaget forslingsredskap
icke kan anses gälla beträffande forslingsredskap, som tagits i beslag
jämlikt spritinförsellagen.
Vad angår egendom, som avses i 8 § 4 mom. spritinförsellagen, föreskrives
i sagda moment att vad i spritinförsellagen stadgas om förverkat forslingsredskap
skall äga motsvarande tillämpning beträffande nu ifrågavarande
egendom. Någon särskild föreskrift angående försäljning av dylik egendom
har med hänsyn härtill ej funnits erforderlig.
Under erinran om de olika regler, som enligt spritinförsellagen och varuinförsellagen
gälla beträffande försäljning av forslingsredskap, hemställde
generaltullstyrelsen år 1932 i samband med fråga om fortsatt giltighet av
spritinförsellagen, att 22 § andra stycket sagda lag måtte sålunda ändras, att
möjlighet gåves att sälja beslagtaget forslingsredskap redan innan frågan om
dess förverkande blivit slutgiltigt avgjord. Enligt styrelsens mening borde
emellertid domstols tillstånd till försäljningen inhämtas, för såvitt egendomens
värde uppginge till minst 1,000 kronor. Styrelsen anförde, att gällande
bestämmelser förorsakat betydande olägenheter därigenom att tullverket
nödgats under längre tid vårda och underhålla beslagtagna större fartyg samt
automobiler och motorbåtar. Emellanåt hade ägarna till beslagtagen egendom
begärt att utfå densamma mot deposition, vilket emellertid enligt gällande
bestämmelser icke kunnat bifallas. I vissa fall, särskilt i fråga om
automobiler, hade en bestämmelse om förtida försäljning varit önskvärd
jämväl med hänsyn till att tvekan kunnat råda örn beslagets laglighet. Slutligen
vore en dylik bestämmelse påkallad för de fall, då beslag verkställts å
hästar.
Styrelsens hemställan ledde emellertid icke till någon ändring i hithörande
bestämmelser.1
I 1935 års betänkande upptogs samma fråga därefter ånyo till behandling.
Härvid föreslogs sådan ändring av 22 § andra stycket spritinförsellagen, att
21 § varuinförsellagen förklarades skola i tillämpliga delar lända till efter
-
1 Jämför proposition nr 188 år 1933 sid. 19.
Kungl. May.ts proposition nr 242.
23
rättelse i fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen
foges i beslag; dock att försäljning av farkost, som hade en dräktighet
av fem registerton eller därutöver, icke finge äga rum, förrän farkosten
genom laga kraftägande utslag förklarats förverkad. Ytterligare förordades
emellertid, att till 22 § spritinförsellagen skulle fogas ett nytt (tredje)
stycke av innehåll, att örn särskilda omständigheter därtill föranledde, generaltullstyrelsen
finge, utan hinder av vad i andra stycket stadgats, i fråga om
forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen nore förverkat, förordna,
att redskapet skulle behållas för statsverkets räkning eller ock att med detsamma
skulle förfaras på sätt styrelsen i varje särskilt fall funne lämpligt.
Till motivering av de sålunda föreslagna bestämmelserna anfördes i betänkandet
(sid. 148 och 149) bland annat följande:
Avsaknaden av rätt till förtida försäljning av forslingsredskap, som tages
i beslag jämlikt spritinförsellagen, medför betydande olägenheter icke endast
för tullverket, som är vårdnadsskyldigt för forslingsredskapet under den tid
detta ligger under beslag, utan även för vederbörande stad, vilken det åligger
att utan kostnad för tullverket tillhandahålla för egendomens förvaring erforderliga
lokaler. Då förverkandefrågan icke sällan 1’ullföljes till högsta
instans, kan vårdnadstiden uppgå till två år och mera. Det är därför ingalunda
ovanligt, att vården av beslagtaget forslingsredskap förorsakar kostnader,
som uppgå till i förhållande till forslingsredskapets värde betydande
belopp. Såsom generaltullstyrelsen framhållit, kunna vidare fall förekomma
då lagligheten av verkställt beslag kan dragas i tvivelsmål och då det av
hänsyn till ägare, som tilläventyrs orättmätigt drabbats av beslaget, skulle
vara till fördel, örn förtida försäljning vore tillåten.
Att rätt till förtida försäljning av forslingsredskap icke medgivits enligt
spritinförsellagen torde sammanhänga därmed, att panträtt, som besvärar
farkost, kan bestå även efter det att farkosten förklarats förverkad. För att
panträtt, som vunnits genom inteckning, skall upphöra, fordras nämligen
enligt 8 § 3 mom. nämnda lag en uttrycklig förklaring från domstolens sida.
Enligt 1 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26) örn inteckning i fartyg1 kan dock
inteckning beviljas endast i fartyg, som har en dräktighet av fem registerton
eller därutöver och är i fartygsregistret infört. En förtida försäljning av farkost,
som är av beskaffenhet att kunna intecknas, möter svårigheter redan i
den omständigheten, att eventuella köpare på grund av ovisshet örn huruvida
farkosten besväras av panträtt eller icke samt, där panträtt förefinnes, huruvida
densamma kommer att upphöra eller icke, sakna nödiga hållpunkter
för bedömande av farkostens värde i köparens hand. Rätt till förtida försäljning
av farkoster av beskaffenhet att kunna intecknas skulle därför näppeligen
erhålla någon större praktisk betydelse.
Helt annorlunda ställer sig emellertid saken, när det gäller försäljning av
sådana farkoster, som icke kunna intecknas, samt automobiler och andra
forslingsredskap. Mot förtida försäljning av dylika forslingsredskap torde
nämligen icke möta några betänkligheter av vare sig principiell eller praktisk
art. Vid sådant förhållande och då, såsom ovan framhållits, betydande
olägenheter vållas av de nu gällande bestämmelserna, föreslå de sakkunniga
en ändring av förevarande paragraf därhän, att forslingsredskap, som tages
i lieslag enligt spritinförsellagen, må kunna försäljas utan annat uppskov,
än som erfordras för auktionens behöriga kungörande, dock att försäljning
av farkost, sorn har en dräktighet av fem registerton eller därutöver, icke
1 Sen asle lydelse, se 1920: 186.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 242-
må äga rum, förrän farkosten genom laga kraftägande utslag förklarats förverkad.
Föreskrift om domstols tillstånd till försäljning torde här lika litet
som enligt varuinförsellagen vara erforderlig.
Enligt gällande bestämmelser skall forslingsredskap, som är förverkat, försäljas
å offentlig auktion. Understundom inträffar emellertid, att forslingsredskap
eller därtill hörande motor eller utrustning kan med fördel användas
för tullverkets eller annat statligt verks räkning. Vidare förekommer icke sällan,
att forslingsredskap särskilt apterats för smugglingsändamål.
Att i fall, varom nu är fråga, upprätthålla kravet på försäljning av förverkat
forslingsredskap i förefintligt skick synes knappast lämpligt. Därest
förverkat forslingsredskap eller därtill hörande motor eller utrustning lämpligen
kan användas för något statligt ändamål, borde försäljning alltså icke
ske i vidare mån än detsamma är för sådant ändamål obehövligt. Vidare
borde, innan försäljning äger rum av forslingsredskap, som är särskilt inrättat
för smuggling, åtgärder få vidtagas, som göra det otjänligt för användning
till sådant ändamål. Till en jämförelse må erinras örn stadgandet
i 21 § varuinförsellagen, enligt vilket förvaringspersedel må försäljas allenast
för såvitt den gjorts otjänlig att användas såsom redskap för olovlig
varuinförsel; där detta icke lämpligen kan ske, skall med persedeln förfaras
på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.
De sakkunniga ha fördenskidl funnit sig böra ifrågasätta ändring av 22 §
spritinförsellagen jämväl i nu berörda avseende. En sådan ändring torde
böra gå ut på ett bemyndigande för generaltullstyrelsen att, utan hinder av
huvudregeln att förverkad egendom skall försäljas å offentlig auktion, där
särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna, att forslingsredskap
skall behållas för statsverkets räkning eller ock att med detsamma skall förfaras
på sätt styrelsen i varje särskilt fall finner lämpligt. Bemyndigandet
synes böra begränsas till forslingsredskap, som genom laga kraftägande utslag
förklarats förverkat.
Mot de sålunda föreslagna reglerna angående behandlingen av beslagtagna
forslingsredskap skulle möjligen kunna invändas, att innehavare av sådan
panträtt i förverkad farkost, som icke av domstolen förklarats skola upphöra,
skulle genom av tullverket vidtagna åtgärder kunna tillskyndas förlust,
som icke uppkommit, om farkosten försålts i befintligt skick. Till bemötande
härav må framhållas, att generaltullstyrelsen icke torde underlåta att
i dylika helt visst sällan förekommande fall tillse, att panthavare tillkommande
rättigheter vederbörligen beaktas. I
I de yttranden, som avgåvos över 1935 års betänkande, lämnades de sakkunnigas
förslag i förevarande del i allmänhet utan erinran. Förslaget tillstyrktes
av bland andra generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen. I ett par
fall framställdes emellertid anmärkningar.
Tulldirektör en i Göteborg uttalade sålunda, att en förtida försäljning av
beslagtaget forslingsredskap för tullverkets del finge anses önskvärd, därest
risk för skada å redskapet förelåge under den tid detsamma skulle vårdas
av tullverket. Örn sådan risk ej förefunnes, borde däremot lokal tullmyndighet,
med hänsyn till möjligheten att beslaget kunde hävas, ej genom
förtida försäljning frånhända ägaren det beslagtagna redskapet. — Tulldirektören
fann sig emellertid ej böra avstyrka förslaget, enär detta i allt
fall innebure en förbättring i förhållande till gällande bestämmelser.
Kommerskollegium förklarade sig, bortsett från viss anmärkning mot för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
25
slagets avfattning, icke lia något att erinra mot den föreslagna rätten till förtida
försäljning. Beträffande däremot förslaget att förverkat forslingsredskap
skulle kunna behållas för statsverkets räkning eller att med detsamma
skulle kunna förfaras på sätt generaltullstyrelsen i varje särskilt fall funne
lämpligt, yttrade kollegium:
De sakkunniga lia medgivit, att mot ifrågavarande förslag möjligen skulle
kunna invändas, att innehavare av sådan panträtt i förverkad farkost, som
icke av domstolen förklarats skola upphöra, skulle genom av tullverket vidtagna
åtgärder kunna tillskyndas förlust, som icke uppkommit, om fartyget
försålts i befintligt skick. Häremot ha de sakkunniga emellertid framhållit,
att generaltullstyrelsen icke torde underlåta att i dylika helt visst sällan förekommande
fall tillse, att panthavare tillkommande rättigheter vederbörligen
beaktades. Ehuru nämnda antagande torde få anses berättigat, synes dock
här ifrågavarande lagbestämmelse böra ur principiell synpunkt givas en sådan
avfattning att panthavare skyddas. Skydd torde därvid böra beredas
icke blott innehavare av panträtt på grund av i fartyget alltjämt bestående
inteckning utan även innehavare av sjöpanträtt, då nämligen panträtt av
sistnämnda slag icke torde upphöra genom att fartyget förklaras förverkat.
1 Till det av de sakkunniga föreslagna tredje stycket av 22 § torde sålunda
böra fogas ett tillägg av nyss angiven innebörd.
I den inom finansdepartementet upprättade promemorian anfördes i fråga
om den föreslagna rätten till förtida försäljning av beslagtagna forslingsredskap
till en början följande:
Beträffande förslaget om rätt till förtida försäljning av forslingsredskap,
som beslagtagits enligt spritinförsellagen, må erinras, hurusom en dylik rätt
sedan länge varit medgiven i tidigare författningar på hithörande område.
Redan 1835 års förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel
av varor innehöll ett stadgande, enligt vilket beslagtagna hästar kunde
säljas innan de dömts förbrutna. Motsvarande bestämmelser meddelades
sedermera med avseende å dragare och körredskap (1841) samt mindre farkoster
(1860). Varuinförsellagens regler i ämnet ansluta sig direkt till dessa
äldre bestämmelser; i och med att rätten till beslag vidgades till att avse
även jämförelsevis stora farkoster samt automobiler m. m., kommo emellertid
också reglerna örn förtida försäljning att erhålla en däremot svarande
utsträckt tillämpning.
Uppenbarligen kan ett behov av föreskrifter, som medgiva en snar försäljning
av beslagtagna forslingsredskap, föreligga likaväl då beslag verkställts
enligt spritinförsellagen som då det skett med stöd av varuinförsellagen. I
bägge fallen kan åberopas, att tullverket har ett icke oväsentligt intresse av
att snarast möjligt befrias från kostnader och ansvar för redskapens vård.
Och i den mån städerna få vidkännas särskilda utgifter för förvaring av
redskapen, föreligger för deras del ett liknande intresse. Såväl de sakkunniga
som generaltullstyrelsen ha härutöver framhållit, hurusom en förtida
försäljning i fall, då tvekan kan råda örn lagligheten av beslaget, kan vara
till gagn jämväl för redskapets ägare. Tydligen åsyftas härmed, att ägaren
därigenom skulle erhålla tillfälle att utan större lidsutdräkt återförvärva redskapet
genom inrop å tullverkets auktion. Även denna synpunkt lärer i fö- 1
1 I detta sammanhang hänvisade kollegium till sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
utlåtande nr 1 vid 1924 Ars riksdag.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
reyarandc sammanhang förtjäna ett visst beaktande, särskilt med hänsyn
därtill, att förverkandebestämmelserna i spritinförsellagen blivit så utformade»
att det ingalunda är uteslutet att jämväl den, som ej gjort sig skyldig
till något otillbörligt förfarande, kan drabbas av beslag och förverkande.1
Slutligen må framhållas att det ekonomiska utbytet då det gäller försäljning
av forslingsredskap kan tänkas bliva större, ju förr försäljningen kan äga
rum.
Örn det sålunda av olika anledningar synes befogat att även i spritinförsellagen
upptaga bestämmelser om förtida försäljning av beslagtagna forslingsredskap,
torde emellertid, på sätt de sakkunniga funnit, dessa bestämmelser
icke böra göras tillämpliga å farkoster av beskaffenhet att enligt svensk lagstiftning
kunna intecknas. Med en dylik begränsning lärer å andra sidan
den ifrågasätta rätten till förtida försäljning knappast behöva medföra några
olägenheter av nämnvärd betydelse. I varje fall saknas anledning antaga, att
nackdelarna i sådant hänseende kunna bliva andra eller större än dem, som
tilläventyrs kunna vara förenade med de motsvarande bestämmelserna i
varuinförsellagen.
De sakkunniga ha funnit obehövligt att i nu avsedda fall kräva domstols
tillstånd till försäljningen. Något dylikt krav har för motsvarande fall icke
heller uppställts i varuinförsellagen. Ehuru de sakkunnigas ståndpunkt i
denna del torde böra godtagas, kan densamma likväl synas anmärkningsvärd
i betraktande av att förtida försäljning av rusdrycker — som enligt 22 §
första stycket spritinförsellagen kan ifrågakomma, då dryckerna äro underkastade
snar förstörelse eller annan nedgång i värde — såsom regel förutsätter
tillstånd av domstol.2 Vissa skäl torde emellertid kunna anföras till
stöd för en åtskillnad i fråga örn förutsättningarna för försäljning av forslingsredskap,
å ena, samt beslagtagna drycker, å andra sidan — en liknande
åtskillnad har för övrigt gjorts även i varuinförsellagen. Och i allt fall torde
en utjämning i detta hänseende, örn en sådan anses önskvärd, närmast böra
ske genom ändring av villkoren för dryckernas försäljning.
Rörande bestämmelserna i det föreslagna tredje stycket av 22 § spritinförsellagen
anfördes i promemorian vidare:
Vad härefter angår förslaget örn bestämmelser i syfte dels att åtgärder
måtte kunna vidtagas till förhindrande att särskilt för spritsmuggling inrättat
forslingsredskap bleve i sådant skick försålt, dels att statsverket måtte erhålla
rätt att, där så funnes lämpligt, behålla förverkat forslingsredskap eller
del därav, torde även detta förslag i stort sett kunna lämnas utan erinran i
sak. Såsom en svaghet skulle möjligen kunna betecknas, att förslaget —
som även i fråga om åtgärder av förstnämnda slag begränsats till att avse
förverkat redskap — icke uttryckligen lägger hinder i vägen för en förtida
försäljning av forslingsredskap, som är särskilt inrättat för spritsmuggling.
Några praktiska olägenheter härav torde emellertid icke vara att befara, då
det måste förväntas, att generaltullstyrelsen skall tillse att möjligheten till
förtida försäljning ej begagnas på ett sätt, som skulle strida mot syftet med
de nu ifrågavarande bestämmelserna. Att nödiga förutsättningar för en kontroll
i detta avseende föreligga torde framgå därav, att tullmyndigheterna re
-
1 I detta | hänseende skiljer sig spritinförsellagen från varuinförsellagen, som låter påföljd av
förverkande inträda endast där redskapets ägare har en mer eller mindre påtaglig del i det
brott, som föranlett beslaget. Anm. i promemorian.
s Undantag härutinnan medgives för det fall, att dryckernas värde understiger 100 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
27
dan nu enligt ett av generaltullstyrelsen den 7 november 1934 utfärdat cirkulär
(Tullverkets författningssamling nr 355 år 1934) äro pliktiga att i god tid
före utlysandet av tullauktion, vid vilken beslagtagen farkost eller fordon
skall säljas, underrätta styrelsen om den tillärnade auktionen.
Kommerskollegium har uttalat, att förfoganden av nu ifrågasatt slag kunde
tänkas lända till skada för innehavare av panträtt i förverkad farkost
samt att fördenskull borde tillses, att lagbestämmelserna gåves en sådan
avfattning att panthavare skyddades. I anledning härav må anmärkas
följande.
Under förutsättningar, som angivas i 8 § 3 mom. spritinförsellagen, åligger
det domstol att i samband med beslut om farkosts förverkande förklara,
att panträtt på grund av inteckning i farkosten skall upphöra. Med
hänsyn bland annat till innehållet i detta stadgande och omständigheterna
vid dess tillkomst torde det böra antagas, att inteckningar i förverkad farkost,
vilka icke av domstolen förklarats skola upphöra, komma att fortbestå
utan hinder av förverkandet.1 Likaledes lärer det få antagas, att vissa
panträtter, vilka eljest kunna besvära farkosten, bliva bestående även efter
det farkosten förklarats förverkad.2 Att, med hänsyn till dessa förhållanden,
i spritinförsellagen upptaga ett stadgande av den innebörd, som kommerskollegium
angivit, torde emellertid icke böra ifrågakomma. I den mån
panträtt av något slag kommer att fortbestå i förverkat fartyg, följer därav,
att panthavaren alltjämt äger anlita de medel, som rättsordningen anvisar
för pantens realiserande. Att fartyget tilläventyrs icke säljes utan i
stället behålles för statsverkets räkning, kan i detta avseende icke medföra
någon ändring i panthavarens ställning. Anledning måste fördenskidl saknas
att i detta fall söka ytterligare tillgodose panthavarens intresse. Skulle
återigen pantsäkerheten äventyras exempelvis på det sätt, att tullverket,
som finner sig böra behålla endast en i fartyget insatt motor, låter uttaga
densamma med påföljd att fartyget väsentligt förlorar i värde, torde panthavaren
likaledes kunna med stöd av redan gällande rättsregler påkalla åtgärder
till sitt skydd. Uppenbart är nämligen, att ett bemyndigande för
generaltullstyrelsen att annorledes än genom försäljning förfoga över förverkad
egendom icke är avsett att möjliggöra intrång i rättsligt skyddade
intressen. I nyssnämnda fall torde sålunda panthavaren kunna i sista hand
väcka ersättningstalan gentemot tullverket.
Av det anförda framgår emellertid, att hithörande spörsmål påkalla en viss
uppmärksamhet från tullverkets sida. Det bör väl sålunda såsom regel icke
ifrågakomma, att ett av panträtt besvärat fartyg övertages för statsverkets
räkning så länge panträtten består. Jämväl torde få beaktas den antydda
möjligheten, att ersättningsskyldighet kan inträda i fall, då statsverket eljest
för egen del förfogar över fartyg, som besväras av panträtt. Att tullverket,
för den händelse dylikt fartyg är så beskaffat, att det icke kan tänkas användbart
för annat ändamål än smuggling, skulle nödgas avstå från åtgärder,
som erfordras till förhindrande av missbruk, torde dock icke böra antagas.
För övrigt synas här berörda spörsmål i praktiken knappast komma att
1 Jämför propositionen nr 228 år 1924 sid. 106 samt 125 och 126, sammansatta^ bevillnings
och
första lagutskottets samma år avgivna utlåtande nr 1 sid. 5 7 och memorial nr 2 sid.
1—3 ävensom propositionen nr 171 år 1928 sid. 25 och 26. — Jämför även rättsfall i Nytt
juridiskt arkiv, avd. I, 1931 sid. 172 ff. Anm. i promemorian.
2 lin sådan uppfattning torde lia legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut i ett den 20 januari
1928 avgjort ersättningsärende, däri — med hänsyn till omständigheterna i samband med försäljning
av ett förverkat fartyg — ersättning tillerkändes sökande, som ägde fordran vilken vid
tiden för försäljningen lär lia varit förenad med sjöpanträtt i fartyget. Anm. i promemorian.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
få någon större betydelse, särskilt som sjöpanträtterna äro underkastade
korta preskriptionstider.1
Angående förfarandet med egendom, som avses i 8 § 4 mom. spritinförsellagen,
yttrades i promemorian bland annat följande:
I de sakkunnigas betänkande har icke angivits i vad mån de nu avhandlade
bestämmelserna böra erhålla tillämpning jämväl å egendom, som avses
i 8 § 4 morn. spritinförsellagen. Närmare föreskrifter i detta hänseende
torde emellertid vara erforderliga, enär den föreslagna omredigeringen av
andra stycket i lagens 22 § måste anses oförenlig med den i 8 8 4 mom.
intagna bestämmelsen, att vad i lagen stadgas örn förverkat forslingsredskap
skall äga motsvarande tillämpning beträffande egendom, som avses i sagda
moment.
Då jämväl tillbehör till forslingsredskap torde vara att hänföra till egendom,
som omförmäles i 8 § 4 mom. spritinförsellagen, synes ur saklig synpunkt
lämpligt, att med egendom av ifrågavarande slag förfares efter samma
regler, som gälla beträffande det forslingsredskap, varå egendomen anträffats.
I enlighet härmed skulle förtida försäljning av egendomen alltid
kunna ske, då den anträffats å fartyg av mindre nettodräktighet än fem ton
eller å annat forslingsredskap än fartyg. Hinder skulle däremot ej föreligga
att, om så finnes möjligt och lämpligt, sälja egendomen och forslingsredskapet
var för sig eller vid skilda tillfällen, vare sig före eller efter förverkandefrågans
avgörande. Har återigen egendomen anträffats å fartyg, som
icke får säljas innan det förklarats förverkat, skulle försäljning av egendomen
kunna ske först sedan laga kraftvunnet utslag föreligger angående
dess förverkande.
Från den nu angivna regeln kan undantag tänkas böra ske dels på grund
av föreskrift i särskild författning dels i det fall att skeppsproviant eller
annan egendom, som anträffats å större fartyg, finnes underkastad förskämning
eller snar förstörelse. I sistämnda fall synes — om praktiskt
behov av en dylik bestämmelse överhuvud kan tänkas ifrågakomma —- försäljning
böra medgivas utan hinder av att egendomen ej är förverkad.
Bestämmelser av nu angiven innebörd torde — efter viss formell omredigering
av de sakkunnigas förslag -— kunna meddelas i andra stycket av 22 §
spritinförsellagen.
Även de i tredje stycket sistnämnda paragraf föreslagna bestämmelserna
synas böra erhålla tillämpning beträffande egendom, som avses i lagens 8 §
4 mom. Särskilt stadgande härom torde emellertid icke vara erforderligt.
Ifrågavarande stycke avser nämligen förfoganden med förverkat forslingsredskap,
och av den förut omnämnda bestämmelsen i 8 § 4 mom. bör sålunda
framgå, att dessa förfoganden kunna gälla även egendom, som omnämnes
i sagda moment.
I promemorian uttalades slutligen, att det knappast syntes erforderligt
att i anledning av det i promemorian förordade tillägget till 22 § andra
stycket spritinförsellagen göra någon ändring i fråga om stadgandet i lagens
8 § 4 mom. Däremot kunde enligt promemorian ifrågasättas, örn
icke rubriken till lagens 22 §, »Försäljning av förverkad egendom.», måste
1 I promemorian erinrades i detta sammanhang jämväl om 39 § lagen om inteckning i fartyg.
Vidare anmärktes, att det med hänsyn bland annat till detta stadgande torde kunna vara
lämpligt, att statlig myndighet i fartygsregistret infördes såsom ägare, därest förverkat fartyg
skulle behållas för statsverkets räkning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
29
anses mindre tillfredsställande i händelse förtida försäljning m. m. skulle
medgivas i föreslagen omfattning. Riktigare syntes i sådant fall vara, örn
paragrafen sades angå »Försäljning i anledning av förverkande eller beslag
m. m.».
Varken generaltullstyrelsen eller kontrollstyrelsen har framställt anmärk-Departementsning
mot vad sålunda i promemorian anförts och föreslagits. Icke heller ehtlenför
egen del har jag funnit anledning till erinran mot innehållet i promemorian
i nu förevarande hänseenden. Jag tillstyrker alltså, att 22 § spritinförsellagen
och rubriken till sagda paragraf måtte ändras i överensstämmelse
med vad i promemorian föreslagits.
Borttagande av beslagares andel i böter m. m. enligt spritinförsellagen
och varuinförsellagen.
Enligt 23 § spritinförsellagen skola utdömda böter m. m. fördelas på visst
angivet sätt. Härvid göres skillnad mellan dels sådana fall, då ansvar ådömes
för olovlig införsel av spritdrycker eller vin eller för vissa därmed likställda
brott1 (1 morn.), dels de fall då ansvar ådömes för annat brott enligt
spritinförsellagen än nyss sagts — d. v. s. huvudsakligen olovlig befattning
med olovligen införda eller olovligen tillverkade spritdrycker eller viner —
eller då, utan att ansvar ådömes, egendom enligt spritinförsellagen är förverkad
eller ersättning utgives i stället för dylik egendom2 (2 mom.).
I de förstnämnda fallen skola av ådömda böter, behållna försäljningssumman
för förverkad egendom samt belopp, som utgives i stället för dylik egendom,
två tredjedelar tillfalla beslagaren3 och återstoden kronan. Till beslagare
må dock ej utgå mer än sammanlagt 1,000 kronor av böternas belopp
och den förverkade egendomens värde. Vad som därutöver skulle belöpa
på beslagare skall ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att
användas till ändamål, som omförmäles i 19 § varuinförsellagen, d. v. s. till
uppmuntran av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande
av sådan införsel.
I de senare fallen skall fördelningen verkställas så, att en tredjedel, dock
sammanlagt högst 1,000 kronor, tillfaller beslagaren4 och en tredjedel kronan.
Återstoden skall i de fall, då fråga är örn böter, som ådömas enligt 1
1 Se 9 § spritinförsellagen, jämförd med 4 och 5 §§ varuinförsellagen.
2 Jämför 7—9 §§, 11 § samt 16—21 §§ spritinförsellagen ävensom 8 § varuinförsellagen.
3 Angående befattningshavare, som äga verkställa beslag, se 15 § spritinförsellagen. Ordet »beslagaren
> torde, örn flera personer verkställt beslag, få anses beteckna dessa personer samfällt. —
Då intet beslag verkställts och någon beslagare alltså ej finnes, torde belopp, som enligt 23 §
1 mom. spritinförsellagen skolat tillkomma beslagare, i stället böra tillfalla kronan.
4 Då intet beslag verkställts och någon beslagare alltså ej finnes, torde belopp, som enligt
23 § 2 mom. spritinförsellagen skolat tillkomma beslagare, i stället böra fördelas mellan generaltullstyrelsen
m. fl. på sätt enligt sagda moment gäller i fråga örn belopp, som ej skall tillfalla
beslagare eller kronan.
30
K linål. Majlis proposition nr 242.
kap. spritinförsellagen — d. v. s. böter för brott, som har samband med
olovligen införda drycker — eller om försäljningssumman för eller värdet
av egendom, som enligt samma kapitel dömes eller skolat dömas förverkad1,
ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det ändamål,
som omförmäles i 19 § varuinförsellagen, men i övriga fall fördelas med
ena hälften till generaltullstyrelsen, att användas på nyssnämnda sätt, och
med andra hälften i Stockholm till Överståthållarämbetet, i annan stad till
magistraten samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som
utfärdas av Kungl. Majit, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.
I samtliga nu berörda fall gäller emellertid enligt 23 § 5 mom. spritinförsellagen,
jämfört med 19 § andra stycket varuinförsellagen, att beslagare,
som avlagt vittnesmål eller förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan, ej
må åtnjuta sådan andel i böter m. m., som eljest tillkommer beslagare; hans
andel skall i stället tillfalla kronan.
I varuinförsellagen meddelas bestämmelser om fördelning av böter m. m.
i 19 §. Även här skiljes mellan olika fall.
Huvudregeln är, att böter ävensom behållna försäljningssumman för förverkad
egendom eller belopp, som utgivits i stället för sådan egendom, skola
fördelas med två tredjedelar till beslagaren2 och återstoden till kronan. Beslagare
må dock ej utfå mer än 500 kronor av böternas belopp och 500 kronor
av den förverkade egendomens värde. Vad som därutöver belöper å
beslagare skall ställas till generaltullstyrelsens förfogande för ändamål, som
i det föregående angivits. I 17 § varuinförsellagen medgives emellertid, att
beslagtagen egendom ma dömas förverkad även då ägare eller forslare ej ertappats
eller kunnat med stämning anträffas, och för sådant fall gäller i
fråga om fördelning av försäljningssumman eller egendomens värde den avvikelse
från huvudregeln, att beslagaren och kronan — med iakttagande likvisst
av den för beslagaren föreskrivna maximeringen — erhålla hälften vardera
i stället för respektive två tredjedelar och en tredjedel. I fråga om beslagare,
som avlagt vittnesmål eller förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan,
gäller slutligen enligt varuinförsellagen detsamma som enligt spritinförsellagen.
I 1935 års betänkande erinrades (sid. 156 och 157), hurusom anmärkningar
i olika hänseenden framställts mot de nu återgivna reglerna i vad dessa
innefatta rätt för beslagare till andel i böter m. m. Sålunda hade gjorts gällande
att det ekonomiska intresse, som vore förbundet med ett större beslag,
framkallat en för arbetet mot smugglingen menlig rivalitet mellan ej mindre
vedel börande tjänstemän inbördes än även de skilda organ, som vore verk
1
Det synes ha varit avsett, att uttrycket »skolat dömas förverkad» skall täcka icke blott
fall, då egendomen förskingrats, utan även fall, då egendomen blivit förverkad annorledes än
genom domstols utslag. Jämför proposition nr 223 år 1924 sid. 61 och 75.
2 Då intet beslag verkställts och någon beslagare alltså ej finnes, torde böter och ersättningsbelopp
i sin helhet böra tillfalla kronan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
31
samma på detta område. Vidare hade anmärkts, att ifrågavarande bestämmelser
kunnat leda till att vederbörande mera inriktat sig på själva beslagsåtgärden
än på att söka ertappa den skyldige, vilket i sin tur medfört att
möjligheten att åstadkomma fällande bevisning försvårats eller omintetgjorts.
Avsaknaden av rätt för enskild angivare att erhålla andel i böter
m. m. hade även ansetts såsom en kännbar brist. Slutligen hade bestämmelsernas
utformning givit anledning till åtskilliga erinringar.
För egen del förklarade de sakkunniga, som avgivit detta betänkande (sid.
157 och 158), att riktigheten av anmärkningarna vid verkställd undersökning
blivit i huvudsak bestyrkt. Efter övervägande av de skäl, som kunde åberopas
för och mot systemet med beslagarandelar, hade de sakkunniga kom ■
mit till den uppfattningen, att detta system vore behäftat med så allvarliga
olägenheter, att det icke borde bibehållas. De sakkunniga ansågo emellertid
lämpligt, att de ekonomiska fördelar, som vore förbundna med beslagarandelarna,
för framtiden måtte på det sätt komma vederbörande personal till
godo, att en motsvarande del av ådömda böter m. m. ställdes till myndigheternas
förfogande för att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt
fall, användas till belöning och uppmuntran av vederbörande tjänstemän
eller till ersättning för särskilda utgifter, som åsamkats dem i samband
med beslag eller utredningar rörande smugglingsbrott.
I enlighet härmed framlade de sakkunniga förslag om ändring av 23 §
spritinförsellagen och 19 § varuinförsellagen av i huvudsak följande innehåll.
Enligt bägge författningarna skulle kronans andel i böter m. m. utgöra
en tredjedel. Återstoden skulle, såvitt anginge varuinförsellagen ävensom då
fråga vore om böter enligt 1 kap. spritinförsellagen eller örn försäljningssumman
för eller värdet av egendom, som enligt samma kapitel dömdes
eller skolat dömas förverkad1, ställas till generaltullstyrelsens förfogande
för att användas på sätt för närvarande är föreskrivet i 19 § varuinförsellagen,
men i andra i spritinförsellagen avsedda fall fördelas mellan
generaltullstyrelsen samt Överståthållarämbetet, magistrat eller länsstyrelse
på sätt och för ändamål, som för närvarande är för vissa motsvarande fall
föreskrivet.
De sakkunniga anmärkte (sid. 158 och 159), att till förmån för den föreslagna
anordningen kunde åberopas att möjlighet därigenom bereddes att —
då omständigheterna gåve anledning därtill och i förhållande till nedlagt arbete
eller åsamkade kostnader — av tillgängliga medel utbetala belöning till
dem, som medverkat vid beslag eller uppdagande av och utredning om
smugglingsbrott. Genom att, på sätt föreslagits, medel i ökad utsträckning
ställdes till vederbörande myndigheters förfogande skulle också större möjlighet
erhållas att bereda ersättning åt enskilda personer.
I de yttranden, som avgåvos över betänkandet, uttalades skilda meningar
1 Härmed likställdes enligt förslaget böter, vilka udömdes för »sådan olovlig befattning med
spritdrycker och vin, som avses i 4 eller 5 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel» ävensom
värdet av egendom, som i samband med ådömande av ansvar för sådan gärning förklarades
eller skolat förklaras förverkad.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
om lämpligheten att avskaffa beslagarandelarna. Förslaget tillstyrktes av
bland andra kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och fyra länsstyrelser.
En avvisande hållning intogo däremot statskontoret, generaltullstyrelsen jämte
flertalet hörda tullmyndigheter, tre länsstyrelser m. fl.
Frågan om beslagarandelarnas avskaffande har emellertid sedermera kommit
i ett annat läge. Härom må i korthet anmärkas följande.
I den förut omförmälda, av särskilda sakkunniga år 1936 avgivna promemoria,
vilken kom att ligga till grund för statsmakternas år 1937 fattade
beslut rörande statspolisens medverkan i kampen mot den olaga rusdryckshanteringen,
framhölls, att genomförandet av det i 1935 års betänkande framställda
förslaget om beslagarandelarnas avskaffande vore en ovillkorlig förutsättning
för överförande till statspolisen av den särskilda polisverksamheten
mot olovlig sprithantering. De sakkunniga uttalade såsom sin uppfattning,
att icke någon organisation av verksamheten mot spritsmugglingen kunde fås
att tillfredsställande fungera utan beslagarandelarnas avskaffande, och framhöllo
särskilt såsom icke tillrådligt att utsätta statspolisorganisationen med
dess maktpåliggande allmänna uppgifter för den påfrestning, som beslagarandelssystemet
kunde förmodas komma att medföra även för denna organisation.
Vad sålunda anförts underströks på flera håll i de yttranden, som avgåvos
i anledning av promemorian. Jämväl myndigheter, som tidigare uttalat sig
för beslagarandelarnas bibehållande, förklarade sig icke längre vilja motsätta
sig borttagandet därav i samband med genomförandet av statspolisförslaget.
I princip tillstyrktes beslagarandelarnas borttagande eller lämnades de sakkunnigas
uttalande i denna fråga utan erinran i yttranden från bland andra
statskontoret, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.
Även generaltullstyrelsen uttalade sig nu i samma riktning, dock med
reservation av en ledamot av styrelsen.
För egen del yttrade jag — såsom framgår av den proposition i ämnet, som
förelädes riksdagen1 — att jag kommit till den uppfattningen, att borttagandet
av beslagarandelarna utgjorde en nödvändig förutsättning för att verksamheten
mot spritsmugglingen skulle kunna fås att fungera tillfredsställande, vilken
organisation som än valdes. Jag framhöll vidare, att ehuru en omläggning
av bestämmelserna rörande beslagarandelar syntes ofrånkomlig, förslag därom
ej behövde framläggas i samband med frågan örn ändringar beträffande
statspolisens verksamhet, utan lämpligen syntes få upptagas i samband med
vissa andra smugglingslagstiftningen berörande spörsmål vid 1938 års riksdag.
Mot vad sålunda anförts gjordes under riksdagsbehandlingen icke
någon erinran.
Även om frågan angående borttagandet av beslagarandelarna — i allt fall
såvitt angår spritinförsellagen — sålunda torde få anses praktiskt taget avgjord,
kvarstår emellertid spörsmålet, huru lämpligen bör förfaras med de
medel, som komma att svara mot de indragna beslagarandelarna.
1 Proposition nr 226 år 1937 sid. 39 och 40.
Kungl. Majlis proposition nr 242.
33
De anordningar, som i detta hänseende föreslagits i 1935 års betänkande,
föranledde vissa erinringar i yttrandena. I sitt första utlåtande framhöll
sålunda generaltullstyrelsen, att handhavandet av ett gratifikationssystem —
särskilt av den omfattning, som här avsåges — på ett sätt, som beredde full
rättvisa olika befattningshavare emellan, uppenbarligen ställde mycket stora
anspråk på de förslagsställande och beslutande myndigheterna. Även i andra
yttranden över 1935 års betänkande framställdes liknande erinringar. Svenska
polisförbundet utalade, att utdelningen av gratifikationer helt borde handhas
av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vilka hade avsevärt större förutsättningar
att allsidigt bedöma dylika ärenden och jämväl i detta avseende
åtnjöte större förtroende än någon annan myndighet.
I 1936 års promemoria framhölls, att för statspolisens del kunde i fråga
örn tilldelande av gratifikationer åt personalen anläggas synpunkter i viss
mån likartade med dem, som anförts gentemot beslagarandelarna. Då emellertid
de praktiska olägenheterna av gratifikationssystemet torde göra sig i
väsentligt mindre grad gällande och det av olika skäl icke syntes kunna undvikas,
att en övergångsanordning vidtoges genom beslagarandelarnas ersättande
med den förevarande belöningsformen, ifrågasattes i promemorian icke
någon ändring i detta hänseende i vad tidigare föreslagits.
Statskontoret sade sig, i yttrande över 1936 års promemoria, ej vilja göra
någon erinran på denna punkt, då gratifikationssystemet syntes vara tänkt
såsom en övergångsanordning. Emellertid ansåg statskontoret erforderligt
att åtgärder vidtoges, som garanterade att belöningar utdelades efter enhetliga
grunder. Ifrågavarande spörsmål vore enligt statskontorets mening av den
vikt, att det i hela sin omfattning borde göras till föremål för ny prövning.
Skulle det därvid finnas lämpligt att inom kustbevakningen och polisen fortfarande
bereda särskilda belöningar för nit i tjänsten, syntes särskilt böra
övervägas, örn så betydande medel som nu ifrågasatts vore för ändamålet
erforderliga.
Överståthållarämbetet uttalade, likaledes i yttrande över 1936 års promemoria,
såsom önskvärt, att bestämmelser genomfördes, som hindrade gratifikationers
utdelande på sådant sätt, att systemet med beslagarandelar faktiskt
bleve helt eller delvis bestående. I vad mån det lyckats vederbörande att
verkställa spritbeslag borde icke i främsta rummet vara avgörande utan i
stället den skicklighet och det nit vederbörande visat vid fullgörande av sin
tjänst i allmänhet.
I olika sammanhang har framhållits såsom synnerligen betydelsefullt, att
ersättning kunde tillerkännas enskilda personer, som medverkat vid uppdagande
av förbrytelser av ifrågavarande slag. På vissa håll anmärktes emellertid
i yttrandena, att en befogenhet i detta hänseende icke kunde utläsas
ur de föreslagna lagbestämmelserna. I 1936 års promemoria uttalades, att
det belopp — i promemorian beräknat till 10,000 kronor för år — som för
statspolisens del finge anses behövligt för gottgörelse åt enskilda personer,
vilka biträtt med upplysningar eller annorledes, borde kunna genom generaltullstyrelsen
ställas till statspolisens förfogande ur den genom beslagarande
Iiihnng
lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 212. •!
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 242•
lämås indragning förstärkta s. k. smuggelfonden. Härtill genmälte å sin
sida generaltullstyrelsen i yttrande över promemorian, att tillskotten till fonden
under senare tid starkt minskats och att styrelsen med hänsyn härtill
samt då den ökning av fonden, som kunde inträda såsom en följd av beslagarandelarnas
indragande, nu icke kunde ens tillnärmelsevis uppskattas, endast
kunde ställa i utsikt, att en del av förenämnda belopp å 10,000 kronor
komnie att tillhandahållas statspolisen.
I den inom finansdepartementet upprättade promemorian anfördes, såvitt
nu är i fråga, i huvudsak följande:
Vad först angår beslagarandelarnas borttagande kan väl statsmakternas
beslut rörande statspolisens medverkan i kampen mot den olaga rusdryckshanteringen
i och för sig endast behöva leda till en indragning av beslagarandelarna
enligt spritinförsellagen. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan denna lag och smugglingslagstiftningen i övrigt ävensom de allvarliga
olägenheter, som visat sig förbundna med det hittillsvarande systemet
med beslagarandelar, lärer det dock stå utom all fråga, att ett upphävande
av detta system såvitt angår spritinförsellagen bör föranleda motsvarande
åtgärder även i fråga örn varuinförsellagen.
Beträffande härefter fördelningen av böter m. m. efter beslagarandelarnas
indragning har i 1935 års betänkande föreslagits, att kronan — vars andel
för närvarande i allmänhet utgör en tredjedel, enligt varuinförsellagen i vissa
fall dock hälften — skulle erhålla en tredjedel, varemot återstoden — som
för närvarande uppdelas mellan beslagaren samt generaltullstyrelsen och i
vissa fall Överståthållarämbetet, magistraten eller länsstyrelsen — skulle, för
att användas till gratifikationer m. m., tillfalla generaltullstyrelsen eller, då
fråga är om rusdrycker som icke blivit insmugglade, fördelas lika mellan generaltullstyrelsen
och någon av övriga nyssnämnda myndigheter. Detta förslag
— som alltså anknyter till vad som redan nu gäller på smugglingslagstiftningens
område och som har en viss motsvarighet även i flertalet författningar
angående alkoholhaltiga drycker — kan såsom statskontoret anmärkt,
örn detsamma varder genomfört, tänkas leda till att medel tillföras
smuggelfonden i större utsträckning än som med hänsyn till dess ändamål
kan anses lämpligt. Erinras må i sådant hänseende, att under tioårsperioden
den 1 juli 1923—den 30 juni 1933 i genomsnitt nära 100,000 kronor för år
inflöto till smuggelfonden samt att beslagarandelarna under senare hälften
av denna period uppgingo till i medeltal nära 110,000 kronor för år. Emellertid
lia tillskotten till smuggelfonden under de sista åren visat en utpräglad
nedgång, och det lärer med hänsyn härtill få anses befogat att åtminstone
tillsvidare bortse från de betänkligheter, som ur nyss angiven synpunkt kunde
anföras mot förslaget. Icke heller eljest synes något avgörande hinder
möta mot förslagets genomförande. Det är emellertid icke uteslutet, att gratifikationssystemet
kan visa sig medföra olägenheter, som påkalla att frågan
örn dess bibehållande på förevarande område framdeles bör tagas under förnyat
övervägande.
Vad angår fördelningen av gratifikationer ur smuggelfonden synes för ernående
av ett rättvist resultat vara lämpligt, att generaltullstyrelsen i erforderlig
utsträckning samråder med vederbörande länsstyrelser. Härigenom
lärer också kunna undvikas, att olika myndigheter var på sitt håll besluta
tilldela gratifikationer åt en och samma befattningshavare. Beträffande grunderna
för gratifikationernas utdelande torde såsom Överståthållarämbetet anfört
avgörande betydelse böra fästas vid den skicklighet och det nit veder
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
35
börande befattningshavare visat vid fullgörande av sin tjänst i allmänhet;
gratifikationerna böra däremot icke få karaktären av belöning för verkställda
beslag.
Såsom förutsatts i 1935 års betänkande torde smuggelfonden böra få anlitas
för utbetalande av belöningar eller ersättning även åt enskilda personer,
som inlagt särskild förtjänst örn uppdagande av smugglingsbrott eller på
grund av lämnat biträde haft särskilda kostnader. För den händelse lagtextens
avfattning icke skulle anses medgiva utbetalningar av nu ifrågavarande
slag, torde ett förtydligande härutinnan böra ske. — I den mån förhållandena
det medgiva torde medel ur smuggelfonden kunna för nu angivet ändamål
ställas till statspolisens förfogande.
Vad till sist angår förfarandet med de medel, som enligt spritinförsellagen
kunna tilldelas länsstyrelserna m. fl., skola dessa — helt visst obetydliga —
belopp användas på samma sätt som är föreskrivet beträffande vissa bötesandelar
m. m. enligt åtskilliga andra rusdrycksförfattningar, eller sålunda
lill uppmuntran av polismän, som ådagalagt synerligt nit vid beivrande av
olovlig rusdryckshantering. Närmare regler angående fördelningen av dylika
medel återfinnas i en särskild kungörelse den 16 december 1921 (nr 728) .*
Såsom framgår såväl av ifrågavarande lagbestämmelser som av nämnda kungörelse
måste en utbetalning till enskilda personer i dessa fall anses utesluten.
En ändring på denna punkt — som, om en sådan överhuvud varit åsyftad
i 1935 års betänkande, skulle kräva jämkning av ett stort antal författningsbestämmelser
— torde emellertid knappast vara påkallad, helst som i
flertalet av de ifrågavarande författningarna alltjämt medgives, att andel i
böter kan tilldömas angivare.
I enlighet med vad sålunda anförts hade i de vid promemorian fogade lagutkasten
upptagits stadganden om fördelning av böter m. m., i huvudsak
överensstämmande med vad därutinnan föreslagits i 1935 års betänkande,
dock att beträffande den s. k. smuggelfonden förordats, att inflytande medel
skulle få användas »till uppmuntran av tulltjänsteman och polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller eljest
till ändamål, ägnat att främja upptäckandet av eller motverka sådan införsel.
»1 2
Mot innehållet i departementspromemorian i nu berörda hänseenden har
från kontrollstgrelsens sida ej framställts någon erinran. Generaltullstyrelsen
åter säger sig lia funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande av principiell
innebörd endast såvitt angår de i promemorian berörda grunderna för
tilldelande åt tjänstemän av gratifikationer ur smuggelfonden. Styrelsen anför
härutinnan följande:
I promemorian har, under hänvisning till yttrande av Överståthållarämbetet,
framhållits, att avgörande betydelse vid gratifikationernas utdelande
borde fästas vid den skicklighet och det nit vederbörande befattningshavare
visat vid fullgörande av sin tjänst i allmänhet, varemot gratifikationerna
icke borde få karaktären av belöning för verkställda beslag. Enligt styrelsens
uppfattning låter det sig knappast göra att härutinnan uppdraga några
mera bestämda allmänna riktlinjer för tillämpningen av de föreslagna be
1
Jämför även kungörelsen den 2U juni l''J21 nr 277.
2 Nu »lill uppmuntran---varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande
av sådan införsel».
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
Departements
chefen.
stämmelserna i ämnet. Väl anser jämväl styrelsen det vara uppenbart, att
gratifikationerna icke böra bliva beroende av i vad mån det lyckats vederbörande
att verkställa beslag. Denna åsikt har även kommit till uttryck i
det år 1935 framlagda sakkunnigbetänkande, där beslagarandelarnas borttagande
förordats. Tydligt är å andra sidan, att gratifikationerna icke böra
utdelas på sådant sätt och efter sådana grunder, att de mera få karaktären
av en löneförstärkning vid visst slag av tjänstgöring än av en uppmuntran
för ådagalagt synnerligt nit i tjänsten. För att gratifikationssystemet skall
kunna få ett verkligt värde såsom ersättning för beslagarandelssystemet, synes
det bliva erforderligt, att tilldelandet av gratifikationer i viss omfattning
sker i anslutning till inträffade särskilda fall, då smuggling blivit upptäckt
eller förhindrad, varvid det, oavsett huruvida eller av vem beslag blivit
verkställt, bör prövas, i vad mån olika tjänstemän genom sin medverkan
gjort sig förtjänta av särskild uppmuntran. Vidare bör det icke vara uteslutet,
att gratifikation tilldelas tjänstemän exempelvis i förekommande fall,
då omständigheterna föranlett ett särskilt ansträngande eller ihållande arbete,
utan att dock något direkt påvisbart resultat vare sig i form av beslag
eller eljest ernåtts.
För egen del vill jag — i överensstämmelse med den uppfattning, som jag
redan i annat sammanhang haft tillfälle uttala — tillstyrka, att rätten för beslagare
att åtnjuta andel i böter m. m. enligt spritinförsellagen nu måtte upphävas
och att, såsom en följd härav, motsvarande ändring måtte genomföras
även beträffande varuinförsellagen. Den omläggning av nu gällande regler
om fördelning av böter m. m., som härav betingas, torde böra ske i väsentlig
överensstämmelse med de förslag, som härutinnan framställts i 1935 års betänkande
och den inom finansdepartementet upprättade promemorian. Sålunda
synes den andel i böter m. m., som jämlikt ifrågavarande lagar skall
tillkomma kronan, böra bestämmas till en tredjedel, och torde återstoden få
ställas lill vederbörande myndigheters förfogande för att användas till gratifikationer
m. m., allt i enlighet med grunder, som — i anslutning till nyssnämnda
förslag — torde böra i författningarna närmare angivas.
I syfte att smuggelfonden må kunna anlitas för utbetalande av belöningar
eller ersättning åt enskilda personer, som inlagt särskild förtjänst om uppdagande
av smugglingsbrott eller på grund av lämnat biträde haft särskilda kostnader,
torde de i 19 § varuinförsellagen meddelade föreskrifterna angående
ändamålet med fonden böra jämkas på sätt föreslagits i departementspromemorian.
Av skäl, som i promemorian angivits, lärer det däremot icke böra
ifrågakomma att meddela några nya bestämmelser i syfte att jämväl medel,
som enligt gällande föreskrifter skola användas till uppmuntran av polismän
för ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdryckshantering, måtte
kunna tagas i anspråk för utbetalning till enskilda personer. — Det torde
böra förutsättas, att generaltullstyrelsen skall för varje budgetår ur smuggelfonden
ställa ett skäligt belopp till statspolisens förfogande för att användas
till ersättning och belöningar åt enskilda personer.
Vad slutligen angår grunderna för utdelning ur smuggelfonden av gratifikationer
åt tjänstemän kan jag i huvudsak ansluta mig till de synpunkter, som
generaltullstyrelsen härutinnan anfört. För egen del vill jag endast tillägga,
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
37
att det synes lämpligt, att styrelsen — på sätt i departementspromemorian uttalats
— i gratifikationsärenden samråder med vederbörande länsstyrelser i
den mån så anses erforderligt.
De nu förordade reglerna kunna, såsom i departementspromemorian anmärkts,
tänkas leda till att medel tillföras smuggelfonden i större utsträckning
än som kan anses lämpligt. Med hänsyn bland annat härtill är det
icke uteslutet, att hithörande spörsmål framdeles måste upptagas till förnyat
övervägande.
Övriga spörsmål. Förslag till lagar i ämnet.
I yttranden över 1935 års betänkande och 1936 års promemoria hade i vissa
fall framställts önskemål om ändringar i smugglingslagstiftningen jämväl i
andra avseenden än som i det föregående berörts. Så hade exempelvis på
några Lall anmärkts, att frågan om en reformering av åklagarväsendet i tullmål
hade bort bliva föremål för utredning, därvid man ansett att åtal i dylika
mål borde anhängiggöras och utföras av allmän åklagare i stället för, såsom
nu är regel, av särskild tullåklagare. Vidare hade kontrollstyrelsen framfört
ett tidigare framställt förslag, att bestämmelser borde meddelas om vidgad rätt
att förfölja utländska spritsmugglingsfartyg på internationellt vatten. I den
inom finansdepartementet upprättade promemorian gjordes gällande, att
ifrågavarande ändringsyrkanden för närvarande antingen icke kunde eller
icke borde komma under övervägande. Vad därutinnan anfördes har i yttrandena
över promemorian icke föranlett någon erinran. Anmärkas må emellertid,
att generaltullstyrelsen, utan att nu vilja framställa något yrkande, i
sitt yttrande berörde vissa förhållanden, som tidigare — år 1932 — föranlett
ändringsförslag från styrelsens sida.
En omläggning av åklagarväsendet i tullmål kan uppenbarligen icke ske
utan närmare utredning. Då behovet av en dylik ändring knappast lärer vara
alltför trängande, har jag funnit detta spörsmål icke böra upptagas till prövning
i samband med frågan om fortsatt giltighet av spritinförsellagen. Icke.
heller eljest har jag, utöver vad i det föregående omnämnts, funnit anledning
nu föreslå någon ändring i spritsmugglingslagstiftningen.
I enlighet med av mig nu angivna grunder ha — i väsentlig överensstämmelse
med de inom finansdepartementet utarbetade lagutkasten — inom sagda
departement upprättats förslag till
l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
2:o) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr
463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg
38 Kungl. Maj.ts proposition nr 242.
till fällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt
territorialvatten; samt
4:o) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den 8
juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel.
Beträffande de under l:o) och 4:o) omnämnda förslagen må i korthet anmärkas
följande.
Förslaget till lag om fortsatt giltighet av spritinförsellagen.
I spritinförsellagen återfinnas de viktigaste reglerna angående fördelning av
böter m. m. för närvarande i 23 § 1 och 2 mom. I 5 mom. samma paragraf
föreskrives, att stadgandet i 19 § andra stycket varuinförsellagen, enligt vilket
beslagare i vissa fall går förlustig andel i böter m. m., skall äga motsvarande
tillämpning jämväl med avseende å spritinförsellagen. Bestämmelser i sistnämnda
hänseende bliva uppenbarligen obehövliga, därest de nu ifrågasatta
ändringarna skola genomföras, och 5 mom. bör följaktligen upphävas. -— I
det lagförslag, som fogats till 1935 års betänkande, hade under 23 § 1 mom.
uI‘Ptagils föreskrifter angående fördelning av »böter, vilka ådömts för brott,
varom i denna lag sägs, så ock av behållna försäljningssumman för egendom,
som jämlikt lagen är förverkad, ävensom av belopp, som utgives i stället för
dylik egendom---—». Motsvarande föreskrifter hade i 2 mom. meddelats
beträffande »böter, vilka ådömas för sådan olovlig befattning med spritdrycker
och vin, som avses i 4 eller 5 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel,»
samt »värdet av egendom, som i samband nied ådömande av ansvar för sådan
gärning förklaras eller skolat förklaras förverkad». I det nu föreliggande förslaget
ha här ifrågavarande bestämmelser angående fördelning av böter m.
m. upptagits i 1 morn., varför 2 mom. ansetts böra upphävas. Beträffande
innehållet i förslagets 23 § 1 mom. må i övrigt anmärkas följande. Med uttrycket
»förverkad egendom» har avsetts att beteckna egendom, som blivit förverkad
enligt spritinförsellagen eller, på grund av stadgandet i 9 §, jämlikt bestämmelse
i varuinförsellagen. Till »stadgande i 1 kap.» spritinförsellagen är
uppenbarligen att hänföra jämväl lagens 9 §. Orden »skolat dömas förverkad»,
som även återfinnas i nuvarande 23 § 2 mom. andra stycket, torde få anses
åsyfta såväl de fall, då egendom som skolat bliva förverkad har förskingrats,
som fall, då egendom blivit förverkad annorledes än genom domstols
utslag. De här ifrågavarande ordalagen kunna väl icke anses fullt tillfredsställande;
med hänsyn till att samma uttryck förekommer jämväl i andra
sammanhang har någon omformulering emellertid ej synts böra ske. — Beträffande
slutligen övergångsbestämmelserna må följande anföras.
I 1935 års betänkande hade (sid. 159), i anslutning till ett uttalande inom
lagrådet1, föreslagits att de förordade nya bestämmelserna i spritinförsellagen
och varuinförsellagen angående fördelning av böter m. m. icke skulle tillämpas
därest sakfällande utslag meddelats före lagändringarnas ikraftträdande.
I enlighet härmed hade i det vid betänkandet fogade förslaget till lag om änd
-
1 Jämför proposition nr 5 år 1933, sid. 16.
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
39
ringar i spritinförsellagen upptagits ett stadgande av innehåll, att om före
lagens ikraftträdande meddelats sakfällande utslag, vad i 23 § stadgades icke
skulle äga tillämpning. I det vid departementspromemorian fogade lagutkastet
angående ändringar i spritinförsellagen hade i nu förevarande hänseende
föreslagits ett stadgande av innehåll, att om före lagens ikraftträdande
böter ådömts, egendom förklarats förverkad eller belopp, svarande mot egendomens
värde, utdömts, äldre bestämmelser angående fördelning av böter
m. m. fortfarande skulle tillämpas, ändå att frågan om böternas ådömande,
egendomens förverkande eller gäldande av dess värde icke slutligen avgjorts
vid tiden för lagens ikraftträdande. På sätt generaltullstyrelsen anmärkt lärer
ett stadgande, sådant som det i lagutkastet upptagna, emellertid knappast
vara tillämpligt å de fall, då förordnande enligt 17 § spritinförsellagen meddelats
därom, att beslag skall tillsvidare bestå, och förverkande därefter inträder
omedelbart i och med utgången av den tidsfrist, som i 18 § är fastställd
för anmälan av missnöje med beslaget. På grund härav har ifrågavarande
övergångsbestämmelse omredigerats i syfte att de nuvarande fördelningsreglerna
må bliva tillämpade jämväl i fall, då egendom annorledes än genom
domstols utslag blivit förverkad före den 1 juli 1938.
Förslaget till lag om ändringar i varuinförsellagen.
Ändringen i 12 § 2 mom. — som tillkommit i anledning av förslag i departe-*
mentspromemorian och generaltullstyrelsens däröver avgivna yttrande —
sammanhänger med den inledningvis berörda omorganisationen av kustbevakningen.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
R. Borgström.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har
här uteslutits.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars
1938.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 11 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 28
januari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
örn utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
3) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt
territorialvatten; samt
4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den 8 juni
1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
hovrättsassessorn Erik Söderlund.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 242.
41
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 12 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena ävensom
cheferna för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 mars 1938 avgivna utlåtande
över de den 28 januari 1938 till lagrådet remitterade förslagen till
l:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;
2:o) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr
463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;
3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin
till svenskt territorialvatten; samt
4:o) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den
8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.
Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
R. Borgström.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 242.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:296 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen. s. 4 i texten
- 1LU 1938:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 s. 1 i texten