Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192A (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m

1938-03-12 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:242, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192A (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

1

Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192A (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin, m. m.; given Stockholms

slott den 12 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 403)

om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg

till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till

svenskt territorialvatten; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 morn. och 19 § lagen den 8 juni

1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 242.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken lag med

däri enligt lagarna den 4 juni 1926 (nr 148), den 1 juni 1928 (nr 145) och

den 12 maj 1933 (nr 188) vidtagna ändringar gäller till och med den 30

juni 1938, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1943; dock att

dels 22 §a och 23 § 1 mom. jämte rubriken till förstnämnda paragraf skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock 23 § 2 och 5 mom.

skola upphöra att gälla.

Försäljning i anledning av förverkande eller beslag m. m.

22 §.

Med spritdrycker---eller mera.

I fråga örn förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag tages

i beslag, skall vad i 21 § i lagen örn straff för olovlig varuinförsel stadgas i

tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock att farkost, som har en nettodräktighet

av fem ton eller därutöver, må säljas först sedan frågan om dess

förverkande blivit avgjord. Med egendom, som avses i 8 § 4 mom. denna

lag, förfares, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, i

överensstämmelse med de regler som gälla beträffande det forslingsredskap,

varå egendomen anträffats. Finnes sådan egendom vara underkastad förskämning

eller snar förstörelse, må den likväl alltid säljas innan frågan om

dess förverkande blivit avgjord.

Utan hinder av vad i andra stycket sägs må generaltullstyrelsen, när i

visst fall särskilda omständigheter därtill föranleda, bestämma, att förverkat

forslingsredskap skall behållas av statsverket eller att med redskapet skall

förfaras på sätt styrelsen eljest finner lämpligt.

Senaste lydelse, se 1928: 145.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

3

23 §.

1 mom. Av böter, som ådömas enligt denna lag eller, på grund av stadgandet

i 9 §, jämlikt lagen örn straff för olovlig varuinförsel, så ock av behållna

försäljningssumman för förverkad egendom eller av belopp, som

utgivits i stället för sådan egendom, skall en tredjedel tillfalla kronan. Återstoden

skall, då fråga är örn böter, som ådömas på grund av stadgande i

1 kap., eller örn försäljningssumman för eller värdet av egendom, som på

grund av sådant stadgande dömts eller skolat dömas förverkad, ställas till

generaltullstyrelsens förfogande att användas till det i 19 § i lagen om straff

för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med

ena hälften till generaltullstyrelsen, att användas på sätt nyss sagts, och med

andra hälften i Stockholm till Överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten

samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som

Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt

synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Hava dessförinnnan böter

ådömts, egendom förklarats förverkad eller belopp, svarande mot egendomens

värde, utdömts eller har egendom före sagda dag blivit annorledes än

genom domstols utslag förverkad, skola äldre bestämmelser angående fördelning

av böter med mera fortfarande tillämpas, ändå att, i förstnämnda

fall, frågan om böternas ådömande, egendomens förverkande eller gäldande

av dess värde icke var slutligen avgjord vid tiden för lagens ikraftträdande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463^

om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 november 1925 om utsträckt tilllämpning

av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken förstnämnda lag med

däri enligt lagen den 12 maj 1933 (nr 189) vidtagen ändring gäller till och

med den 30 juni 1938, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni

1943.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg

till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker

och vin till svenskt territorialvatten.

Härigenom förordnas, att lagen den 31 maj 1935 med tillägg till gällande

bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten,

vilken lag gäller till och med den 30 juni 1938, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1943.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § 2 moni. och 19 § lagen den 8 juni

1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, dels att i 12 § 2 mom. andra stycket lagen den 8 juni

1923 om straff för olovlig varuinförsel1 orden »kustbevakningsinspektör,

chef för kustbevakningsdistrikt» skola utbytas mot »kustbevakningschef,

kustdistriktchef», dels ock att 19 § sagda lag skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

19 §.

Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av behållna försäljningssumman

för förverkad egendom eller av belopp, som jämlikt 8 § utgivits i

stället för sådan egendom, skall en tredjedel tillfalla kronan och återstoden

ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran av

tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande

av olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja upptäckandet

av eller motverka sådan införsel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Hava dessförinnan böter ådömts,

egendom förklarats förverkad eller belopp, svarande mot egendomens värde,

utdömts, skola äldre bestämmelser angående fördelning av böter med mera

fortfarande tillämpas, ändå att frågan om böternas ådömande, egendomens

förverkande eller gäldande av dess värde icke var slutligen avgjord vid tiden

för lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 12 § 2 morn., se 1933:190.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28

januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, i egenskap

jämväl av t. f. chef för utrikesdepartementet, ävensom chefen för socialdepartementet,

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,

fråga om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 192U (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.,

samt anför därvid:

Åtgärder, som hittills vidtagits för bekämpande av spritsmuggling

m. m.

Alltsedan början av 1920-talet har spritsmugglingen till Sverige haft en,

särskilt inom vissa delar av landet, betydande omfattning. Detta förhållande

har föranlett motåtgärder av skilda slag från statsmakternas sida. En särskild

strafflagstiftning mot spritsmuggling har sålunda funnits erforderlig.

Genom överenskommelser med främmande makter har man sökt hindra införseln

av spritdrycker till Sverige. Och åtgärder ha vidtagits för att stärka

de organ, som ha sig ålagt att bekämpa spritsmugglingen.

Vad angår strafflagstiftningen meddelades till en början i lag

den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel, vid sidan av föreskrifter

som avsågo smuggling i allmänhet, även särskilda straffbestämmelser

rörande spritsmuggling. Och genom en samma dag utfärdad lag (nr 148)

angånde förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten stadgades förbud mot att med farkoster av mindre nettodräktighet

än 120 ton införa dylika drycker till svenskt territorialvatten.

Dessa bestämmelser visade sig emellertid icke vara tillräckligt effektiva;

de ersattes därför redan nästföljande år av en skärpt och utvidgad lagstiftning

i ämnet. Genom lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, den s. k.

spritinförsellagen, meddelades sålunda strängare straffbestämmelser mot

smuggling av rusdrycker och förbjöds införsel av dylika drycker till svenskt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

7

territorialvatten med farkoster av mindre nettodräktighet än 250 ton. Vidare

stadgades i lagen straff för skilda slag av olovlig befattning med å ena sidan

insmugglade rusdrycker och å andra sidan rusdrycker, som olovligen tillverkats

eller olovligen renaturerats. Slutligen upptogos i spritinförsellagen

bland annat särskilda bestämmelser om förverkande, vilka förut haft sin

plats i en den 22 juni 1921 utfärdad förordning (nr 364) angående rusdryckers

förverkande i vissa fall.

Den nya lagen, som i vissa, huvudsakligen processuella, delar hänvisade

till varuinförsellagen, avsågs skola erhålla provisorisk karaktär och gällde

till en början endast till och med den 30 juni 1926. Enligt särskilt stadgande

sattes varuinförsellagen — försåvitt densamma icke på grund av nyssnämnda

hänvisningar alltjämt vore att tillämpa -—- i fråga om smuggling

av spritdrycker och vin ur kraft för den tid spritinförsellagen skulle gälla.

Spritinförsellagen erhöll emellertid sedermera gång efter annan fortsatt

giltighet. Sålunda förordnades om förlängning genom lag den 4 juni 1926

(nr 148) för tiden till och med den 30 juni 1928, genom lag den 1 juni 1928

(nr 145) för tiden till och med den den 30 juni 1933 samt genom lag den 12

maj 1933 (nr 188) för tiden till och med den 30 juni 1938. I samband härmed

genomfördes varje gång vissa ändringar i spritinförsellagen; bland annat

skärptes straffbestämmelserna år 1928 och vidgades år 1933 förbudet

mot införsel till svenskt territorialvatten, så att det kom att avse farkoster av

mindre nettodräktighet än 500 ton.

Genom spritinförsellagen blev det straffrättsliga ingripandet mot spritsmugglingen

i hög grad skärpt. Emellertid framhölls vid lagens tillkomst,

att full effektivitet i bekämpandet av den olovliga spritinförseln knappast

stöde att vinna med mindre överenskommelse träffades staterna emellan att

ömsesidigt stödja varandra i denna kamp. En sådan överenskommelse ansågs

närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte att genom kontroll å utförseln

av rusdrycker från ett land hindra tillförseln därav till ett annat,

dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl utanför sin territorialvattensgräns

undersöka och beslagtaga smuggelfartyg.

Ett dylikt internationellt samarbete har sedermera kommit till

stånd på grundval av en mellan samtliga Östersjöstater ävensom Norge den

19 augusti 1925 avslutad konvention, den s. k. Helsingforskonventionen.1

Denna konvention, vilken ratificerades av Finland, Norge och Sverige

år 1925 samt av övriga konventionsstater under åren 1926, 1927 och 1929, avsåg

åtgärder mot smuggling av alkoholvaror — den gemensamma benämningen

å spritdrycker ävensom viner om mer än 18 volymprocent alkohol —- samt innebar bland annat följande. Alkoholvaror skulle icke från något av

konventionsländerna få utföras med fartyg av mindre nettodräktighet än 100

registerton, såvida icke vöre fråga örn maskindrivet fartyg i reguljär linjefart.

För utförsel av alkoholvaror med fartyg av fördragsslutande stats

nationalitet och av mindre nettodräktighet än 500 registerton skulle erfordras

1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1925: 36.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

särskilt tillstånd av myndighet i fartygets hemland. De fördragsslutande staterna

förpliktade sig, var och en, att icke göra någon invändning mot att

annan fördragsslutande stat tillämpade sina egna nationella lagar i fråga

om fartyg, som uppenbarligen sysslade med smuggling och anträffades

inom en zon, sträckande sig 12 sjömil från kusten eller därutanför belägna

yttersta skär.

För Sverige ledde Helsingforskonventionen till utfärdandet den 27 november

1925 av dels en lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen,

dels ock två kungörelser (nr 464 och 465), innehållande den ena föreskrifter

angående lagens ikraftträdande och den andra särskilda bestämmelser

om utförsel från riket av rusdrycker.

Den nya lagen, som skulle gälla till och med den 30 juni 1926, stadgade i

huvudsak, att om spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än 250

ton införts till farvatten, som läge utanför svenska territorialvattensgränsen

och sträckte sig intill 12 sjömil från svenska kusten eller därutanför belägna

yttersta skär, samt av omständigheterna uppenbarligen framginge att syftet

med fartygets uppehåll i nämnda farvatten vore att företaga eller främja

olovlig införsel av dryckerna till riket, skulle detta anses såsom olovlig införsel

till svenskt territorialvatten. Lagen skulle emellertid icke tillämpas med

avseende å fartyg av främmande nationalitet med mindre Konungen förordnade

därom.

Enligt kungörelsen angående ikraftträdandet av 1925 års lag skulle lagen

träda i kraft den 24 december 1925 och, såvitt anginge fartyg av främmande

nationalitet, tillsvidare äga tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk

nationalitet.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rusdrycker

innefattade stadganden, som voro erforderliga för att uppfylla de

genom Helsingforskonventionen åtagna förpliktelserna i fråga örn dylik utförsel.

Jämväl denna författning trädde i kraft den 24 december ^925 och

erhöll, såvitt angick fartyg av främmande nationalitet av nettodräktighet

från och med 100 till 500 registerton, till en början tillämpning allenast å

fartyg av finsk och norsk nationalitet.

Genom förut omförmälda lagar av den 4 juni 1926 (nr 148) och den 1 juni

1928 (nr 145) förlänades jämväl 1925 års lag fortsatt giltighet i enahanda

ordning som tidigare angivits i fråga om spritinförsellagen, och genom lag

den 12 maj 1933 (nr 189) förordnades att 1925 års lag skulle äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1938. Vid sistnämnda tillfälle genomfördes

tillika den ändringen, att lagen gjordes tillämplig å fartyg av mindre nettodräktighet

än 500 ton i stället för såsom tidigare å fartyg om mindre än

250 ton.

Att 1925 års lag och omförmälda bestämmelser angående utförselkontrollen

till en början erhöllo tillämpning, förutom å svenska fartyg, allenast å

fartyg av finsk eller norsk nationalitet sammanhängde med, att Helsingforskonventionen,

enligt vad förut angivits, först ratificerades av Finland, Norge

och Sverige. Allteftersom ratifikation tillkom jämväl från de övriga konven
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

9

tionsstaternas sida, förordnades emellertid genom särskilda kungörelser, att

1925 års lag och kungörelsen med särskilda bestämmelser örn utförsel från

riket av rusdrycker skulle, kungörelsen i vad den avsåge utförsel med fartyg

av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton, äga tillämpning

jämväl å fartyg, tillhörande dessa stater.

Den omständigheten att Helsingforskonventionen i fråga om fartyg av nettodräktighet

från och med 100 till 500 registerton föreskrev utförselkontroll

endast såframt fartyget tillhörde någon av de fördragsslutande staterna, visade

sig ägnad att i hög grad förringa värdet av konventionen; den illegala

trafiken kunde sålunda i stor utsträckning fortgå med hjälp av fartyg av

annan nationalitet.

För att undanröja detta missförhållande ha på vissa håll vidtagits ytterligare

åtgärder i konventionens syfte. I Tyskland lia sålunda utfärdats särskilda

bestämmelser till förebyggande av illegal spritexport från landets hamnar

med resultat, att dylik utförsel praktiskt sett lär ha upphört. Efter förhandlingar

på svenskt föranledande har vidare exporten sjöledes av sprit

från Polen och Danzig underkastats särskilda bestämmelser, gällande från

och med den 30 oktober 1936 och innebärande, förutom annat, att utförselkontroll

utan undantag äger rum beträffande fartyg om mellan 100 och 500

ton. Slutligen har under år 1937 mellan Sverige och Finland, å ena, samt Estland,

å andra sidan, träffats en överenskommelse av innebörd bland annat,

att jämväl den estniska regeringen skall anordna utförselkontroll efter i stort

sett samma grunder som i Polen och Danzig, dock att denna kontroll skall

gälla även fartyg om mer än 500 registerton samt omfatta jämväl landväga

utförsel.

Utöver vad nu berörts lia under senare år mellan Sverige, å ena, samt

Finland och Danmark, å andra sidan, avslutats särskilda överenskommelser

i syfte att för spritsmugglingens bekämpande få till stånd ett närmare samarbete

mellan respektive länders bevakningsperson

a 1. En dylik överenskommelse, avseende gemensam bevakning genom

finsk och svensk personal i vattenområdet mellan Sverige och Åland, träffades

med Finland den 29 december 1933,1 och en överenskommelse örn motsvarande

åtgärder från svensk och dansk sida i fråga om de båda ländernas

territorialvatten i Öresund och i vissa delar av Kattegatt och Östersjön avslutades

med Danmark den 28 oktober 1935.2

Närmast med anledning av förstnämnda överenskommelse utfärdades den

23 mars 1934 en lag (nr 53) örn rätt för Konungen att meddela föreskrift örn

utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska tulltjänsteman;

och med stöd av denna lag utfärdades sedermera särskilda kungörelser

av den 3 april 1934 (nr 65) och den 24 januari 1936 (nr 13) med föreskrifter

i anledning av de nu omförmälda överenskommelserna. Enligt dessa

kungörelser äger — om än med vissa betydelsefulla inskränkningar — finsk

1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1934:1.

a > > > > > 1936:2.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

respektive dansk bevakningspersonal samma rätt att å ifrågavarande vattenområden

verkställa beslag, som enligt spritinförsellagen samt lagen om utsträckt

tillämpning av nämnda lag tillkommer svenska tulltjänstemän.

Enahanda syfte, som man genom nyss bei-örda åtgärder velat tillgodose,

kan i viss mån sägas ligga till grund jämväl för en den 31 maj 1935 utfärdad

lag (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av

spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Angående innebörden av

denna lag må anmärkas följande.

Förut har angivits, att spritinförsellagen stadgar förbud mot införsel av

spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet

än 500 ton. Undantag från förbudet medgives emellertid beträffande

viss genomfart i Öresund, såframt av omständigheterna uppenbarligen

framgår, att de medförda dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas

till riket. Under sistnämnda förutsättning skall, då förbudet eljest överträdes,

straff ådömas enligt en lindrigare straffskala, varjämte befrielse medgives

från eljest stadgad förverkandepåföljd. Det har anmärkts såsom otillfredsställande,

att dessa undantagsbestämmelser kunde vinna tillämpning

även beträffande smugglarfartyg, nämligen i de fall, då dessa riktade sin

verksamhet mot annat land än Sverige. Särskilt har bestämmelsernas avfattning

ansetts ägnad att vålla svårigheter när åtgärderna för spritsmugglingens

bekämpande toge formen av samverkan mellan Sverige och dess

grannländer. Genom 1935 års lag har fördenskull föreskrivits, att berörda

undantagsbestämmelser, i den mån Konungen så förordnar, icke skola äga tilllämpning

vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga om vilket

avtal med främmande stat örn gemensam bevakning för bekämpande av olovlig

införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna tillika

uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att olovligen

införas till den stat, med vilken avtalet ingåtts.

Då spritinförsellagen för närvarande gäller endast till och med den 30 juni

1938, har jämväl giltighetstiden för 1935 års lag på motsvarande sätt begränsats.

— Förordnande, som avses i sistnämnda lag, har i anslutning till

avtalet med Danmark meddelats beträffande den del av territorialvattnet,

där bevakningen skall ombesörjas gemensamt av svensk och dansk personal.

Bestämmelser härutinnan återfinnas i den förenämnda kungörelsen av den

24 januari 1936.

Det inledda samarbetet mellan svensk samt finsk och dansk bevakningspersonal

har uppenbarligen medfört ökade möjligheter att komma till rätta

med spritsmugglingen. Emellertid ha statsmakterna i vårt land funnit erforderligt

att även genom vissa organisatoriska förändringar

i övrigt sörja för att kampen mot spritsmuggling och annan olaga rusdryckshantering

må kunna fullföljas med tillbörlig skärpa. De här åsyftade

ändringarna, som beslutades under år 1937, ha avseende å såväl polismyndigheternas

verksamhet mot olovlig rusdryckshantering som kustbevakningens

organisation. De skola såvitt angår polisverksamheten genomföras den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

11

1 juli 1938 men lia i fråga om kustbevakningen ägt tillämpning sedan ingången

av juli månad 1937.

Med ifrågavarande omläggning har ej avsetts att rubba den hittills vedertagna

fördelningen av arbetsuppgifter mellan tull- och polispersonal. Den

verksamhet, som vid sidan av kustbevakningens arbete erfordras för bekämpande

av olaga sprittrafik, skall sålunda fortfarande i första hand åvila de

lokala polismyndigheterna. För att bereda polisen förstärkning i detta arbete

skall emellertid — såsom en ersättning för den s. k. spritpolisen, vilken skall

avvecklas — statspolisen utökas med viss personal, avsedd att huvudsakligen

användas för spaning och annan undersökning rörande olovlig rusdryckshantering.

Härigenom har man ansett sig kunna vinna ett bättre samarbete

mellan de olika organisationerna ävensom ökade förutsättningar för ett

skärpt ingripande mot lönnbränning och andra brott mot spritlagstiftningen,

som icke stå i samband med smuggling. Vad angår kustbevakningen innebär

omläggningen, förutom betydelsefulla ändringar i fråga örn den centrala

och lokala ledningen, att å vissa kuststräckor anordnas ett mera koncentrerat

men samtidigt rörligare bevakningssystem, byggt på ett minskat antal

posteringar med större personalstyrka och förstärkt materielutrustning.

Emellertid lia under de senaste åren i skilda sammanhang framställts förslag

om ytterligare ändringar i spritsmugglingslagstiftningen.

Redan år 1933 — alltså samma år som spritinförsellagen senast erhöll förlängd

giltighet — anhöll riksdagen i skrivelse (nr 312) till Kungl. Maj:t om

»utredning rörande ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen

av alkoholvaror samt vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kan

föranleda». Härvid åsyftades väl särskilt sådana förbättringar i organisatoriskt

hänseende, som sedermera blivit föremål för statsmakternas beslut.

Men i de utskottsutlåtanden (första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande

nr 15, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6),

som lågo till grund för riksdagens skrivelse, omnämndes tillika bland spörsmål,

som borde närmare undersökas, frågan örn skärpning av straffen för

»medverkan vid smuggling» samt förutsättningarna för ett fortsatt utbyggande

av Helsingforskonventionen m. m.1

Då sedermera — jämlikt Kungl. Maj:ts den 21 december 1933 givna bemyndigande

-—- åt tillkallade sakkunniga2 uppdrogs att verkställa utredning

rörande organisationen av den statliga verksamheten för bekämpande av

olovlig införsel av spritdrycker m. m. framhölls i direktiven, att även spörsmål

berörande lagstiftningen mot den olaga rusdryckslianteringen borde under

utredningen upptagas till behandling i den mån sådant påkallades med

hänsyn till organisationsproblemen eller eljest prövades erforderligt. I enlighet

härmed framlade de sakkunniga — vilka efter verkställd utredning

1 Jämför även motionerna 1:159 och 11:305 vid 1933 års riksdag.

3 Ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande t. f. överdirektören, numera generaldirektören

Sam Larsson (ordförande), byråchefen K. F. Leander, ledamoten av riksdagens andra

kammare, redaktören O. E. Olovson och polisintendenten A. F. Zetterquist.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

avgåvo betänkande i ämnet den 14 juni 1935 (Statens offentliga utredningar

1935: 24) -— förslag jämväl örn ändring av vissa straffbestämmelser i spritinförsellagen,

om ändrade bestämmelser rörande försäljning av forslingsredskap,

som jämlikt samma lag tagits i beslag, samt om indragning av sådan

andel i böter m. m., som enligt spritinförsellagen och varuinförsellagen tillkommer

beslagare.

Det sist omnämnda spörsmålet upptogs sedermera ånyo till behandling i

en av särskilda sakkunniga1 den 31 oktober 1936 avgiven promemoria rörande

förstärkning av statspolisorganisationen i syfte att bereda ökade möjligheter

för ett effektivt bekämpande av olika former av olovlig rusdryckshantering.

Och frågan örn ändring av straffbestämmelserna i spritinförsellagen

— jämte övriga rusdrycksförfattningar — gjordes till föremål för en

ingående undersökning i en av generaltullstyrelsen den 11 maj 1936 till

Kungl. Maj:t avlåten framställning, däri hemställdes att frågan örn skärpta

åtgärder mot yrkesmässig spritsmuggling och annan olaga sprithantering

måtte göras till föremål för ytterligare utredning.

Slutligen hemställdes i vissa av de yttranden, som efter skilda remisser avgåvos

över 1935 års betänkande, 1936 års promemoria och generaltullstyrelsens

nyssnämnda framställning, om ändringar i spritsmugglingslagstiftningen

jämväl i andra avseenden än som i det föregående berörts.

Med hänsyn till de sålunda framkomna ändringsyrkandena och då, såsom

tidigare angivits, spritinförsellagen ävensom lagen den 27 november 1925

örn utsträckt tillämpning av spritinförsellagen och lagen den 31 maj 1935

med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och

vin till svenskt territorialvatten erhållit giltighet endast till och med den 30

juni 1938, har inom finansdepartementet verkställts utredning dels angående

behovet av en ytterligare förlängning av giltighetstiden för sagda lagstiftning,

dels angående de ändringar, som lämpligen borde genomföras i samband med

beslut om en dylik förlängning. Resultatet av denna utredning har sammanfattats

i en under hösten 1937 inom finansdepartementet upprättad promemoria,

vid vilken fogats utkast till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)

örn utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tilllägg

till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till

svenskt territorialvatten; och

4:o) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den 8 juni

1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

1 Borgmästaren J. Laurin (ordförande), numera polismästaren A. K. E. Ros och sekreteraren,

numera byrådirektören hos generaltullstyrelsen V. M. J. Fahlander.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Över de sålunda upprättade lagutkasten med åtföljande promemoria ha

generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen efter remiss avgivit utlåtanden.

Till en början torde jag nu få ingå på frågan örn fortsatt tillämpning av

den särskilda spritsmugglingslagstiftningen.

Fortsatt tillämpning av den särskilda lagstiftningen mot spritsmuggling.

I den inom finansdepartementet upprättade promemorian förordades, att

spritinförsellagen ävensom lagen den 27 november 1925 örn utsträckt tilllämpning

av spritinförsellagen och lagen den 31 maj 1935 med tillägg till

gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten måtte erhålla fortsatt giltighet för en tid av förslagsvis ytterligare

fem år, eller sålunda till och med den 30 juni 1943. I promemorian

anfördes härutinnan följande:

Det torde få anses ofrånkomligt, att giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning

bör ytterligare förlängas. I sådant hänseende må erinras, att

Helsingforskonventionen och senare ingångna överenskommelser ingalunda

varit tillräckliga för att undanröja förutsättningarna för spritsmuggling. Så

ha exempelvis spritsmugglingsfartyg om mellan 100 och 500 ton kunnat undandraga

sig Helsingforskonventionens bestämmelser genom att gå under

flagga, tillhörande annan än fördragsslutande stat. Utan hinder av nämnda

konvention ha vidare — där ej såsom i Estland särskilda motåtgärder.vidtagits

— fartyg, mätande över 500 ton, kunnat utföra sprit fran konventionsstaternas

hamnar för att sedermera å internationellt farvatten överlämna

lasten till mindre fartyg, med vilka smugglingen verkställts. Från stater,

vilka icke undertecknat Helsingforskonventionen, har slutligen spritexport

obehindrat kunnat ske utan att fartygens tontal härvid haft något att betyda

ur kontrollsynpunkt. Den trafik, som på dessa vägar kunnat fortgå, har

icke varit av obetydlig omfattning. Enligt inhämtade upplysningar lia salunda

enbart under tiden den 20 juli—den 20 september 1937 minst 80,000

liter smuggelsprit sålts från spritfartyg i Östersjön.

örn det under dessa förhållanden icke kan råda någon tvekan om att

ifrågavarande lagstiftning bör ytterligare förlängas, återstår att avgöra, huruvida

lagstiftningen även i fortsättningen bör gälla endast för viss begränsad

tid eller om densamma tilläventyrs bör göras permanent. Härvid må till en

början erinras örn skälen för att lagstiftningen hittills förlänats allenast provisorisk

karaktär. ....

Enligt vad tidigare omnämnts erhöll spritinförsellagen —• och såsom en

följd härav även 1925 års lag — första gången giltighet endast för tiden till

och med den 30 juni 1926. Anledningen härtill var, att man hyste allvarliga

betänkligheter mot att genomföra en lagstiftning, som gick så långt i olika

hänseenden som spritinförsellagen. För en tid ansågos dessa betänkligheter

dock kunna lämnas å sido i förhoppning alt, som det hette, mycket kraftiga

åtgärder, gällande under en kortare tid, skulle göra det möjligt att sedermera

återgå till cn mindre hårdhänt lagstiftning.1 Dessa förhoppningar blevo

emellertid icke infriade. Fastmer ansags det pakallat att senare genomföra

1 Jämför proposition nr 223 år 1924, sid. 27.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements
eksten.

skärpningar i lagstiftningen i olika hänseenden; och vid de tillfällen, då

fråga uppkom örn förlängning av spritinlörsellagens giltighetstid, fann man

sig böra utgå från, att lagstiftningen icke skulle kunna undvaras under en

avsevärd tid framåt. Att lagstiftningen emellertid icke heller vid dessa tillfällen

gjordes permanent motiverades till en början — 1926 och 1928 — med

att Helsingforskonventionens verkningar borde avvaktas, innan lagstiftningen

erhölle sin slutliga utformning. Och år 1933 — då beslut om förlängning

senast fattades — framhölls, att det syntes förenat med vissa fördelar att

gång efter annan få lagen prövad med hänsyn till de olika former, under

vilka den olovliga sprithanteringen visat sig uppträda.

Sistnämnda skäl kan tydligen alltjämt åberopas till stöd för ett fortsatt

provisorium. Även ur andra synpunkter lärer emellertid få anses påkallat,

att lagstiftningen icke heller denna gång förlänas giltighet annorledes än för

en viss begränsad tid. Härutinnan må följande anmärkas.

Förekomsten av spritsmuggling i vårt land är uppenbarligen betingad icke

blott av möjligheterna att kringgå de bestämmelser, som på skilda håll utfärdats

i syfte att hindra utförseln av spritdrycker, utan jämväl av utsikterna

att här finna avsättning för den illegala spriten. I sistnämnda hänseende har

man ansett, att det gällande restriktionssystemet i fråga om försäljning av

rusdrycker på ett avgörande sätt medverkat till att spritsmugglingen överhuvud

kunnat få en mera avsevärd omfattning. Huvudparten av den insmugglade

spriten antages sålunda ha funnit köpare bland personer, som

antingen icke nått den ålder att motbok enligt på orten gällande bestämmelser

kunnat erhållas eller också avstängts från inköp eller fått inköpsrätten

minskad.

Detta förhållande har i viss mån beaktats i samband med att nya riktlinjer

numera fastställts för rusdrycksförsäljningens anordnande. Som ett allmänt

omdöme örn den nya lagstiftningen på detta område kan också sägas, att den

syftar till en för landet i dess helhet mera likformig och måttfull tillämpning

av försäljningsrestriktionerna. Särskilt må härutinnan framhållas, att kommunerna,

som hittills kunnat föreskriva villkor för försäljningens handhavande,

exempelvis i form av ålders- eller skattestreck, icke vidare tillerkänts

någon befogenhet i detta avseende. Med hänsyn härtill kan det icke anses

uteslutet, att den nya lagstiftningen skall visa sig ägnad att leda till en

minskad efterfrågan på smuggelsprit och därmed även till en nedgång i spritsmugglingen.

Om så kan väntas bliva fallet, måste det emellertid också av

denna anledning anses välbetänkt att alltjämt avstå från att giva spritsmugglingslagstiftningen

en mera definitiv utformning.

Den nya försäljningslagstiftningen träder i kraft den 1 oktober 1938. Då

verkningarna av densamma i nyss berörda hänseende väl först efter några

år torde kunna överblickas, synes det lämpligt, att spritinförsellagen och

övriga därmed sammanhängande lagar nu erhålla fortsatt giltighet för en tid

av förslagsvis ytterligare fem år, eller sålunda till och med den 30 juni 1943.

Vad sålunda i promemorian föreslagits har ej föranlett erinran från generaltullstyrelsens

och kontrollstyrelsens sida. Även för min del vill jag tillstyrka,

att ifrågavarande lagstiftning nu erhåller fortsatt giltighet för tiden till och

med den 30 juni 1943.

Jag övergår härefter till frågan om de författningsändringar, som i detta

sammanhang synas böra komma under övervägande. Ehuru jag icke nu

ämnar föreslå någon ändring av straffbestämmelserna i spritinförsellagen,

torde det härvid vara erforderligt att till en början i korthet beröra jämväl

de förut anmärkta förslagen örn straff skärpning i olika hänseenden m. m.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

15

Ändring av vissa bestämmelser i spritinförsellagen och varuin
försellagen.

Ifrågasatt skärpning av straffbestämmelserna i spritinförsellagen m. m.

I spritinförsellagen stadgas straff för olovlig införsel i 1 §, för olovlig befattning

med olovligen införda drycker i 5 § och för olovlig befattning

med olovligen tillverkade eller olovligen renaturerade drycker i 10 §. Särskilda

straffbestämmelser för upprepad förbrytelse hade i spritinförsellagen

ursprungligen meddelats endast med avseende å olovlig införsel. År

1928 infördes emellertid sådana bestämmelser även i fråga om olovlig befattning,

och tillädes därvid brott enligt 1 och 5 §§ återfallsverkan i förhållande

till varandra, varjämte olovlig brännvinstillverkning och vissa därmed

likställda brott gjordes återfallsgrundande i förhållande till brott enligt 10 §.

I 1935 års betänkande hade föreslagits sådan ändring av straffbestämmelserna

i spritinförsellagen att dels brott enligt 1, 5 och 10 §§ måtte tilläggas

återfallsverkan i förhållande till varandra, dels straff för olovlig rusdrycksförsäljning,

olovlig brännvinstillverkning och vissa därmed likställda brott

måtte göras återfallsgrundande i förhållande till brott enligt 1, 5 och 10 §§

spritinförsellagen (sid. 143—146 samt sid. 177 och 178 i betänkandet).

Förslaget i denna del föranledde särskilt uttalande endast i ett relativt fåtal

av de över betänkandet avgivna yttrandena. Uttryckligen tillstyrktes förslaget

av kontrollstyrelsen och nykterhetsnämndernas centralkommitté. Generaltullstyrelsen

förklarade sig visserligen icke ha något att erinra mot förslaget

men förordade, att tillsvidare finge anstå med dess genomförande i

avbidan på slutförandet av en inom styrelsen igångsatt utredning rörande

vissa närstående spörsmål. I några yttranden framställdes principiella erinringar

mot förslaget eller framhölls, att detsamma icke borde genomföras

utan att samtidigt vidtoges åtgärder i syfte att registrering måtte ske beträffande

samtliga brott, som skulle verka återfallsgrundande.

I sin förenämnda, den 11 maj 1936 till Kungl. Maj:t avlåtna framställning

förordade sedermera generaltullstyrelsen dels införande av särskilda

minimistraff för vissa kvalificerade spritsmugglingsbrott, dels beredande av

ökad möjlighet att använda tvångsarbete i fråga om yrkessmugglare. Dessa

utvägar kunde, enligt vad styrelsen uttalade, komma i betraktande antingen

var för sig eller vid sidan av varandra.

Den ifrågavarande straffskärpningen borde enligt styrelsens mening

lämpligen innefatta, att straffet bestämdes för olovlig införsel, som skett

i större omfattning eller yrkesmässigt, att utgöra vid förstagångsförbrytelse

fängelse ej under fyra månader eller straffarbete i högst ett år* 1 och vid återfall

fängelse ej under sex månader eller straffarbete från och med tre månader

till och med två år.2 Vidare borde straffet för olovlig befattning enligt

5 § spritinförsellagen, därest den olovliga befattningen skett i större omfatt
-

1 Nu normerade böter eller fängelse högst ett år eller straffarbete högst ett år.

1 Nu enligt 1 § 4 mom. första stycket i motsvarande fall fängelse eller straffarbete högst två år.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ning eller yrkesmässigt, skärpas till fängelse e.j under två månader eller straffarbete

i högst ett år vid förstagångsförbrytelse1 2 samt fängelse ej under fyra

månader eller straffarbete från och med två månader till och med två år

vid återfall.Enligt styrelsens uppfattning kunde knappast föreligga anledning

att — såsom fallet kan bliva redan med tillämpning av gällande bestämmelser

— bedöma olovlig tillverkning av brännvin eller olovlig befattning

med sålunda tillverkat brännvin eller olovlig rusdrycksförsäljning, som skedde

i större omfattning eller yrkesmässigt, lindrigare än de kvalificerade spritsmugglingsbrotten.

Därest den föreslagna skärpningen av straffen enligt 1

och 5 §§ spritinförsellagen genomfördes, borde därför en omarbetning av

samtliga författningar angående olovlig rusdryckshantering bliva erforderlig.

Med avseende å de förutsättningar, under vilka tvångsarbete borde

ifrågakomma, förordade styrelsen ett stadgande av innehåll, att tvångsarbete

skulle ådömas den, som två eller flera gånger fällts till straff för brott, som

avsåges i 1 eller 5 § spritinförsellagen, och därefter ånyo beträddes med

olovlig införsel av spritdrycker eller vin eller olovlig befattning med olovligen

införda sådana drycker, såframt av omständigheterna uppenbarligen

framginge, att dryckerna vore ämnade att säljas. I händelse bestämmelser

meddelades om vidgad användning av iterationsstraff, på sätt föreslagits i

1935 års betänkande, borde förutsättningarna för ådömande av tvångsarbete

på motsvarande sätt jämkas. Vidare borde användningen av tvångsarbete

utsträckas även till personer, som sysslade med annan olaga sprithantering

än spritsmuggling. Styrelsen erinrade, att tvångsarbete kunde tänkas ifrågakomma

antingen vid sidan av eller i stället för straff. En anordning, enligt

vilken tvångsarbete skulle träda i stället för straff, ansåge styrelsen dock

komma att närmare ansluta sig till nuvarande tillämpning på området; där

verkställighet av frihetsstraff ifrågakomme vid frigivande från tvångsarbetsanstalt,

bleve sålunda frihetsstraffet såsom regel nådevägen efterskänkt.

Styrelsen grundade sin framställning bland annat på en statistisk undersökning

rörande de under åren 1932—1935 i första instans avdömda spritsmugglingsmålen.

I anslutning härtill uttalade styrelsen, att en fortgående minskning

kunnat iakttagas i fråga om antalet personer, som under sagda tid

dömts för olovlig införsel eller olovlig befattning. Huruvida denna tendens

skulle bliva bestående, ansåge styrelsen vanskligt att avgöra; nära till hands

läge emellertid att antaga, att den särskilt under senare år märkbara nedgången

i spritsmugglingen stöde i samband med den samtidigt inträdda konjunkturförbättringen.

Huru därmed än kunde förhålla sig, ansåge styrelsen att

man av flera skäl alltjämt finge räkna med en yrkesmässig spritsmuggling

till Sverige i sådan omfattning, att de nuvarande straffbestämmelsernas effektivitet

förtjänade ett närmare övervägande. I detta hänseende anmärkte

styrelsen, att straffbestämmelserna visserligen undan för undan gjorts strängare

och att jämväl en viss tendens till skärpning vid straffmätningen gjort

sig gällande. Då styrelsen det oaktat ansåge gällande straffbestämmelser, sådana

de av domstolarna i allmänhet tillämpades, icke vara tillräckligt verksamma

ur preventiv synpunkt, berodde detta bland annat därpå, att den

olaga sprithanteringen nu i större utsträckning än tidigare bedreves av per
-

1 Nu normerade böter eller fängelse högst ett år.

2^Nu fängelse eller straffarbete högst två år.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 242-

17

söner med allmänt kriminell läggning. En stor procent av dem, som beträddes

med smuggling eller langning av sprit, utgjordes sålunda av lösdrivare,

soutenörer eller för brott straffade personer.

över generaltullstyrelsens framställning avgåvos, efter remiss, utlåtanden

från samtliga dåvarande hovrätter, justitiekanslersämbetet, kontrollstyrelsen,

Överståthållarämbetet, vissa länsstyrelser och rådhusrätter ävensom föreningen

Sveriges stadsdomare m. fl. Yttrandena gåvo uttryck för vitt skilda

meningar i fråga om lämpligheten av de av generaltullstyrelsen föreslagna

åtgärderna. Rörande det närmare innehållet i yttrandena må i detta sammanhang

endast framhållas, att jämväl vissa av de myndigheter, som direkt

avstyrkte en straffskärpning i enlighet med styrelsens förslag, i allt fall

funno en allmän översyn av rusdrycksförfattningarnas straffbestämmelser

påkallad med hänsyn till den olikformiga och inkonsekventa utformning som

dessa, särskilt iterationsbestämmelserna, erhållit.

I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian anmärktes, att

en särskild utredning i anslutning till generaltullstyrelsens förslag i nuvarande

läge ej syntes erforderlig. Härom yttrades i promemorian närmare:

Frågan örn en särskild straffrättslig skyddsåtgärd mot brottslingar av lösdrivartyp

är för närvarande under utredning inom justitiedepartementet.

Denna utredning lär komma att leda till ett lagförslag, enligt vilket vissa

återfallsförbrytare och jämväl vissa förstagångsförbrytare i stället för att

dömas till vanligt frihetsstraff skulle kunna dömas till intagande i en särskild

arbetsanstalt. Sådant intagande — vilket alltefter de olika fallens beskaffenhet

skulle avse en minimitid av ett eller två år och en maximitid av

respektive två eller fyra år, med möjlighet i båda fallen till förlängning med

ett år — skulle ifrågakomma beträffande personer, vilkas brottslighet finge

antagas huvudsakligen vara ett utslag av eller stå i samband med deras

böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt. En ytterligare förutsättning

för tillämpning av den nya skyddsåtgärden skulle vara, att det med

hänsyn till nyss antydda och eljest föreliggande omständigheter funnes

lämpligare att intaga vederbörande i arbetsanstalt än att ådöma honom vanligt

frihetsstraff.1

Då bestämmelser av denna innebörd måste antagas bliva tillämpliga bland

annat i fråga örn förbrytare av de kategorier, som företrädesvis avses i generaltullstyrelsens

framställning, är det tydligt, att den tillämnade lagstiftningen

skulle vara ägnad att i allt väsentligt tillgodose de önskemål, som

legat till grund för styrelsens förslag.

Förslaget örn införande av särskilda minimistraff för kvalificerade brott

mot rusdrycksförfattningarna torde under angivna omständigheter så mycket

mindre böra komma under övervägande som detta förslag i och för sig synes

ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter.

I promemorian framhölls emellertid vidare, att en ändring av rusdrycksförfattningarnas

straffbestämmelser ur andra synpunkter finge anses önskvärd.

För vinnande av större likformighet i närmare antydda hänseenden

borde dessa författningar sålunda i ett sammanhang göras till föremål för

överarbetning. Den utredning, som för sådant ändamål kunde finnas er
1

.Jämför Schlyter i Svensk juristtidning, årg. 1937, sid. 784 ff. Anni. i promemorian.

milling till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 242. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

forderlig och som — enligt vad i promemorian uttalades — borde anförtros

åt särskilda sakkunniga, förmodades emellertid komma att bliva tämligen

omfattande. Det ansågs därför uteslutet, att hithörande spörsmål skulle

kunna avgöras i samband med den nu föreliggande frågan om förlängning av

spritinförsellagens giltighetstid. Enligt promemorian syntes för övrigt av

olika anledningar, särskilt den omständigheten att fråga kunde uppkomma

om införande av nya straffbestämmelser för olovlig befattning med motbokssprit,

lämpligt att med den förordade utredningen finge anstå, intill dess

erfarenhet kunnat vinnas om verkningarna av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen.

Vad särskilt angår iterationsbestämmelserna uttalades i promemorian, att

hinder väl icke syntes möta att redan nu genomföra en ändring i spritinförsellagen

av den innebörd, som angivits i 1935 års betänkande, åtminstone

försåvitt samtidigt vidtoges en därav påkallad utvidgning i fråga om registrering

av återfallsgrundande brott. Behovet av en dylik ändring kunde enligt

promemorian dock ej anses så trängande, att denna fråga borde utbrytas

till särskild behandling, utan borde även därmed kunna anstå, till dess rusdrycksförfattningarna

i ett större sammanhang kunde bliva föremål för

omarbetning.

I sitt yttrande över promemorian har generaltullstyrelsen i förevarande

hänseende allenast betonat angelägenheten av att de önskemål örn verksammare

lagbestämmelser mot den yrkesmässiga olaga sprithanteringen,

som läge till grund för styrelsens förenämnda framställning, måtte bliva

tillgodosedda, i första hand såvitt det ankomme på resultatet av den inom

justitiedepartementet pågående utredningen om särskild straffrättslig

skyddsåtgärd mot brottslingar av lösdrivartyp. Styrelsen erinrar, att statsmakterna,

för fullföljande med erforderlig skärpa av kampen mot den olaga

sprithanteringen, nyligen funnit omfattande organisationsåtgärder erforderliga.

Av icke mindre vikt vore, att den sålunda uppbyggda organisationen i

sitt arbete finge stödjas av tillräckligt verksamma lagbestämmelser.

Kontrollstyrelsen, som anslutit sig till vad i promemorian uttalats rörande

den ifrågasatta skärpningen av straffbestämmelserna i spritinförsellagen samt

rörande önskvärdheten av utredning till åstadkommande av likartad utformning

av straffbestämmelserna i samtliga rusdrycksförfattningar, har emellertid

funnit sig böra föreslå, att viss ändring av straffbestämmelserna i spritinförsellagen

redan i förevarande sammanhang måtte komma under övervägande.

I detta hänseende må till en början anmärkas, hurusom enligt 11 § 2 mom.

spritinförsellagen spritdrycker och vin, vilka, utan att ha olovligen införts

eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse

av dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, skola vara förverkade,

därest de anträffas under sådana omständigheter att det är uppenbart, att

de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras. Vi
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 212-

19

dare må erinras, hurusom enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning —

liksom enligt nya rusdrycksförsäljningsförordningen — i fall, då någon beträdes

med olovlig rusdrycksförsäljning, »å försäljningsstället med därtill

hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda rusdrycker»

skola vara förbrutna.

Redan i yttrande över 1935 års betänkande hade kontrollstyrelsen förordat

sådan ändring av 11 § 2 mom. spritinförsellagen, att »motbokssprit», som

uppenbarligen åtkommits på olovligt sätt, skulle vara förverkad, oavsett huruvida

densamma vore avsedd att olovligen avyttras eller ej. För den händelse

spriten uppenbarligen vore avsedd att säljas borde, enligt vad styrelsen

vidare anförde, följa enahanda straff som enligt 10 § 1 mom. spritinförsellagen

drabbade den, som innehade olovligen tillverkad sprit.

Till stöd för dessa yrkanden anfördes bland annat följande:

Under de senaste åren hade en viss nedgång kunnat konstateras i den olaga

införseln av spritdrycker och handeln med olagligt införda spritdrycker.

Någon motsvarande nedgång i den olaga handeln med motbokssprit syntes

däremot ej vara för handen. Innehav av motbokssprit, avsedd för dylik illojal

hantering, vore emellertid icke straffbelagt, och dryckerna vore i andra

än de sällsynta fall, där polismyndigheterna lyckades åstadkomma bevisning

om olaga försäljning, underkastade beslag blott örn dryckerna anträffades

under sådana omständigheter, att det vore uppenbart, att de vore avsedda

att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras. Den olaga handeln

med motbokssprit hade därför kunnat fortgå under för utövarna långt riskfriare

former än handeln med smuggelsprit. Enligt kontrollstyrelsens mening

skulle rättssäkerheten näppeligen äventyras, om det nämnda rekvisitet

helt undanröjdes och således motbokssprit, som uppenbarligen olovligen åtkommits,

redan i denna egenskap vore underkastad beslag. Förelåge jämväl

det andra rekvisit, som nu vore erforderligt för beslag, syntes icke endast

beslag böra stadgas utan också sådant straffansvar, som enligt 10 § 1

mom. drabbade den, som innehade lönnbränd sprit. I

I sitt senaste utlåtande framställer styrelsen ånyo samma yrkanden samt

anför till ytterligare motivering härför följande:

Under den tid, som förflutit, sedan det förra yttrandet avgavs, har den i

sagda yttrande angivna tendensen blivit ännu mera utpräglad. Enligt uppgifter,

som lämnats kontrollstyrelsen av spritpolisen i Stockholm, påträffas numera

hos personer, som misstänkas för utövning av olaga sprithantering,

endast sällan någon smuggelsprit men däremot ofta motbokssprit. Möjligheten

att rättsligt ingripa mot dem, som sålunda inneha motbokssprit,

även i fall då densamma icke inköpts å egen motbok, är med nuvarande

lagstiftning ringa. Den olaga handeln med motbokssprit kan därför fortgå

ganska öppet.

Även örn det icke är möjligt att utbygga bestämmelserna mot den olaga

handeln med motbokssprit med bestämmelser i alla hänseenden likartade

med dem som avse den insmugglade eller den olagligt tillverkade spriten, synes

en modifikation av straff- och beslagsbestämmelserna i den riktning, som

föreslogs i förut berörda yttrande, emellertid kunna ske, utan att det allmänna

rättsmedvetandet trädes för nära. Den synes därjämte vara ägnad

att underlätta polismyndigheternas arbete att förhindra den olaga handeln

med motbokssprit.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departement*.

chefen.

På sätt antytts i den inom finansdepartementet upprättade promemorian

kan den inom justitiedepartementet pågående utredningen väntas leda till

förslag om införande av en särskild straffrättslig skyddsåtgärd, avsedd att

användas bland annat gentemot vissa spritsmugglare och därmed likställda

brottslingar. Med hänsyn härtill torde det icke böra ifrågakomma att för

närvarande vidtaga några genomgående skärpningar av rusdrycksförfattningarnas

straffbestämmelser. Det måste sålunda anses uteslutet att nu

tänka sig genomförande av åtgärder av den beskaffenhet, som förordats i

general tullstyrelsens år 1936 avgivna framställning. Men även befogenheten

av en straffskärpning av den mera begränsade innebörd, som föreslagits

i 1935 års betänkande, kan tänkas vara beroende av resultatet av den inom

justitiedepartementet bedrivna utredningen, varför icke heller i detta hänseende

nu synes böra ifrågakomma någon ändring.

Vad härefter angår kontrollstyrelsens förslag örn införande av straff och

förverkandepåföljd — i den mån sådan påföljd ej redan nu är stadgad —

för den som innehar »motbokssprit», vilken uppenbarligen åtkommits på

.olovligt sätt, är detta förslag helt visst förtjänt att beaktas. Jag är emellertid

icke beredd att utan närmare utredning tillstyrka en författningsändring

på denna punkt. Frågan huruvida och i vad mån straff eller annan påföljd

bör drabba köpare och annan innehavare av motbokssprit i här avsedda fall,

kan vara föremål för delade meningar. I detta hänseende må erinras om

de betänkligheter, som på sin tid framfördes inom lagrådet i samband med

tillkomsten av den bestämmelse i 1921 års förverkandeförordning, som föregick

stadgandet i 11 § 2 mom. spritinförsellagen.1 Vidare får beaktas att

införandet av bestämmelser av den innebörd, som kontrollstyrelsen förordat,

synes kunna leda till att köpare av motbokssprit anses jävig att vittna

i mål om ansvar å säljaren i anledning av den olaga överlåtelsen, ett resultat

som man åtminstone tidigare ansett angeläget undvika.1 2 Mot kontrollstyrelsens

förslag kan slutligen anmärkas, att detsamma innebär att

innehavare av sprit, avsedd att säljas, skulle för sitt innehav komma att

vara underkastad strängare straffbestämmelser än som gälla för olovlig

rusdrycksförsäljning. Det torde alltså vara tydligt, att en skärpning av

här ifrågasatt slag måste föregås av närmare utredning. I den inom finansdepartementet

upprättade promemorian hade också föreslagits, att en dylik

utredning borde komma till stånd i samband med den i promemorian förordade

överarbetningen av rusdrycksförfattningarnas straffbestämmelser.

1 Jämför proposition nr 360 år 1921, sid. 101—110.

2 Jämför bl. a. 7 kap. 23 § nya rusdrycksförsäljningsförordningen och motsvarande stadganden

i äldre försäljningsförordningar, tidigast 1855 års brännvinsförsäljningsförordning. Ang. motiveringen

härför, se särskilda utskottets betänkande nr 13 vid 1853—1854 års riksdag, sid. 19. —

Jämför i detta sammanhang även första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1936 samt propositionen

nr 223 år 1924 sid. 37 och 38.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

21

Försäljning av forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen tagits i

beslag m. m.

Såväl enligt spritinförsellagen som enligt varuinförsellagen gäller, att

forslingsredskap under vissa omständigheter skola vara förverkade. De redskap,

som härvid kunna ifrågakomma, äro enligt spritinförsellagen (8 §

1 och 2 mom.) dels »farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton

eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap», som nyttjats vid

olovlig införsel av rusdrycker eller olovlig forsling av olovligen införda rusdrycker,

dels farkost av mindre nettodräktighet än 40 ton, vilken uppehåller

förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg, förutsatt bland annat,

att fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja

olovlig införsel av rusdrycker samt att farkostens färd skäligen får antagas

ha avsett befordrande av sådant syfte. Enligt varuinförsellagen åter kan

förverkande ifrågakomma beträffande »farkost av mindre nettodräktighet

än etthundratjugu ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap»,

som begagnats för transport av olovligen infört gods (1 § 9 morn.).

— Då forslingsredskap enligt spritinförsellagen skall vara förverkat, skola

— jämlikt lagens 8 § 4 mom. — »därtill hörande och å forslingsredskapet

anträffade inventarier och utrustningsföremål» vara förverkade, liksom även

»eljest redskap och vapen, då de anträffas å forslingsredskapet och uppenbarligen

använts vid eller medförts i syfte att användas vid olovlig införsel

eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse

mellan fartyg och land». Såvitt angår föremål, som anträffas å

fartyg, torde härvid under »inventarier och utrustningsf öremål» få anses

inbegripna, ej blott fartygets tillbehör i den bemärkelse detta ord har enligt

268 § sjölagen, utan även exempelvis proviant och bränsle samt, å maskindrivet

fartyg, kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.1 Ytterligare

må här anmärkas, hurusom i spritinförsellagen — men icke i varuinförsellagen

— meddelats bestämmelser därom, att då farkost skall vara

förverkad, domstolen under vissa villkor skall förklara, att panträtt på

grund av inteckning i farkosten skall upphöra (8 § 3 morn.).

Egendom, som kan antagas vara förverkad i enlighet med vad nu angivits,

skall tagas i beslag och därefter överlämnas till vederbörande tullförvaltning.

I förekommande fall åligger det magistrat att på tullförvaltningens

rekvisition anskaffa förvaringsrum för den beslagtagna egendomen.

(15 § 1 mom. spritinförsellagen, 9 och 10 §§ varuinförsellagen.)

Beträffande försäljning av beslagtaget forslingsredskap gäller enligt varuinförsellagen

(21 §), att redskapet skall säljas av tullförvaltningen å offentlig

auktion. Härvid behöver emellertid ej — såsom fallet regelmässigt

är beträffande annan egendom, som beslagtagits jämlikt varuinförsellagen

-—- frågan örn redskapets förverkande vara avgjord genom laga kraftvunnet

utslag. Enligt stadgande i varuinförsellagens 21 § 2 mom. gäller sålunda,

1 Jämför proposition nr 223 är 1924 sid. 105 och 125.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

att forslingsredskap, som foges i beslag, må säljas utan annat uppskov än

som erfordras för auktionens kungörande. I sådant fall skall emellertid

köpeskillingen, intill dess utslag fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i

tullkassan.

Enligt spritinförsellagen gälla i förevarande avseende i viss mån andra

Tegler. I 22 § andra stycket föreskrives sålunda, att i fråga om förfarande

med forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen är förverkat, skall vad

i 21 § varuinförsellagen stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Särskilt i betraktande av att i 22 § förssa stycket spritinförsellagen (sedan

år 1928) upptagits bestämmelser angående förfarandet med beslagtagna

rusdrycker dels i det fall då dessa jämlikt lagen äro förverkade, dels då

dryckerna, innan frågan om deras förverkande blivit avgjord, finnas underkastade

snar förstörelse etc., lärer det få anses uppenbart, att den i varuinförsellagen

medgivna rätten till förtida försäljning av beslagtaget forslingsredskap

icke kan anses gälla beträffande forslingsredskap, som tagits i beslag

jämlikt spritinförsellagen.

Vad angår egendom, som avses i 8 § 4 mom. spritinförsellagen, föreskrives

i sagda moment att vad i spritinförsellagen stadgas om förverkat forslingsredskap

skall äga motsvarande tillämpning beträffande nu ifrågavarande

egendom. Någon särskild föreskrift angående försäljning av dylik egendom

har med hänsyn härtill ej funnits erforderlig.

Under erinran om de olika regler, som enligt spritinförsellagen och varuinförsellagen

gälla beträffande försäljning av forslingsredskap, hemställde

generaltullstyrelsen år 1932 i samband med fråga om fortsatt giltighet av

spritinförsellagen, att 22 § andra stycket sagda lag måtte sålunda ändras, att

möjlighet gåves att sälja beslagtaget forslingsredskap redan innan frågan om

dess förverkande blivit slutgiltigt avgjord. Enligt styrelsens mening borde

emellertid domstols tillstånd till försäljningen inhämtas, för såvitt egendomens

värde uppginge till minst 1,000 kronor. Styrelsen anförde, att gällande

bestämmelser förorsakat betydande olägenheter därigenom att tullverket

nödgats under längre tid vårda och underhålla beslagtagna större fartyg samt

automobiler och motorbåtar. Emellanåt hade ägarna till beslagtagen egendom

begärt att utfå densamma mot deposition, vilket emellertid enligt gällande

bestämmelser icke kunnat bifallas. I vissa fall, särskilt i fråga om

automobiler, hade en bestämmelse om förtida försäljning varit önskvärd

jämväl med hänsyn till att tvekan kunnat råda örn beslagets laglighet. Slutligen

vore en dylik bestämmelse påkallad för de fall, då beslag verkställts å

hästar.

Styrelsens hemställan ledde emellertid icke till någon ändring i hithörande

bestämmelser.1

I 1935 års betänkande upptogs samma fråga därefter ånyo till behandling.

Härvid föreslogs sådan ändring av 22 § andra stycket spritinförsellagen, att

21 § varuinförsellagen förklarades skola i tillämpliga delar lända till efter
-

1 Jämför proposition nr 188 år 1933 sid. 19.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 242.

23

rättelse i fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen

foges i beslag; dock att försäljning av farkost, som hade en dräktighet

av fem registerton eller därutöver, icke finge äga rum, förrän farkosten

genom laga kraftägande utslag förklarats förverkad. Ytterligare förordades

emellertid, att till 22 § spritinförsellagen skulle fogas ett nytt (tredje)

stycke av innehåll, att örn särskilda omständigheter därtill föranledde, generaltullstyrelsen

finge, utan hinder av vad i andra stycket stadgats, i fråga om

forslingsredskap, som jämlikt spritinförsellagen nore förverkat, förordna,

att redskapet skulle behållas för statsverkets räkning eller ock att med detsamma

skulle förfaras på sätt styrelsen i varje särskilt fall funne lämpligt.

Till motivering av de sålunda föreslagna bestämmelserna anfördes i betänkandet

(sid. 148 och 149) bland annat följande:

Avsaknaden av rätt till förtida försäljning av forslingsredskap, som tages

i beslag jämlikt spritinförsellagen, medför betydande olägenheter icke endast

för tullverket, som är vårdnadsskyldigt för forslingsredskapet under den tid

detta ligger under beslag, utan även för vederbörande stad, vilken det åligger

att utan kostnad för tullverket tillhandahålla för egendomens förvaring erforderliga

lokaler. Då förverkandefrågan icke sällan 1’ullföljes till högsta

instans, kan vårdnadstiden uppgå till två år och mera. Det är därför ingalunda

ovanligt, att vården av beslagtaget forslingsredskap förorsakar kostnader,

som uppgå till i förhållande till forslingsredskapets värde betydande

belopp. Såsom generaltullstyrelsen framhållit, kunna vidare fall förekomma

då lagligheten av verkställt beslag kan dragas i tvivelsmål och då det av

hänsyn till ägare, som tilläventyrs orättmätigt drabbats av beslaget, skulle

vara till fördel, örn förtida försäljning vore tillåten.

Att rätt till förtida försäljning av forslingsredskap icke medgivits enligt

spritinförsellagen torde sammanhänga därmed, att panträtt, som besvärar

farkost, kan bestå även efter det att farkosten förklarats förverkad. För att

panträtt, som vunnits genom inteckning, skall upphöra, fordras nämligen

enligt 8 § 3 mom. nämnda lag en uttrycklig förklaring från domstolens sida.

Enligt 1 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26) örn inteckning i fartyg1 kan dock

inteckning beviljas endast i fartyg, som har en dräktighet av fem registerton

eller därutöver och är i fartygsregistret infört. En förtida försäljning av farkost,

som är av beskaffenhet att kunna intecknas, möter svårigheter redan i

den omständigheten, att eventuella köpare på grund av ovisshet örn huruvida

farkosten besväras av panträtt eller icke samt, där panträtt förefinnes, huruvida

densamma kommer att upphöra eller icke, sakna nödiga hållpunkter

för bedömande av farkostens värde i köparens hand. Rätt till förtida försäljning

av farkoster av beskaffenhet att kunna intecknas skulle därför näppeligen

erhålla någon större praktisk betydelse.

Helt annorlunda ställer sig emellertid saken, när det gäller försäljning av

sådana farkoster, som icke kunna intecknas, samt automobiler och andra

forslingsredskap. Mot förtida försäljning av dylika forslingsredskap torde

nämligen icke möta några betänkligheter av vare sig principiell eller praktisk

art. Vid sådant förhållande och då, såsom ovan framhållits, betydande

olägenheter vållas av de nu gällande bestämmelserna, föreslå de sakkunniga

en ändring av förevarande paragraf därhän, att forslingsredskap, som tages

i lieslag enligt spritinförsellagen, må kunna försäljas utan annat uppskov,

än som erfordras för auktionens behöriga kungörande, dock att försäljning

av farkost, sorn har en dräktighet av fem registerton eller därutöver, icke

1 Sen asle lydelse, se 1920: 186.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

må äga rum, förrän farkosten genom laga kraftägande utslag förklarats förverkad.

Föreskrift om domstols tillstånd till försäljning torde här lika litet

som enligt varuinförsellagen vara erforderlig.

Enligt gällande bestämmelser skall forslingsredskap, som är förverkat, försäljas

å offentlig auktion. Understundom inträffar emellertid, att forslingsredskap

eller därtill hörande motor eller utrustning kan med fördel användas

för tullverkets eller annat statligt verks räkning. Vidare förekommer icke sällan,

att forslingsredskap särskilt apterats för smugglingsändamål.

Att i fall, varom nu är fråga, upprätthålla kravet på försäljning av förverkat

forslingsredskap i förefintligt skick synes knappast lämpligt. Därest

förverkat forslingsredskap eller därtill hörande motor eller utrustning lämpligen

kan användas för något statligt ändamål, borde försäljning alltså icke

ske i vidare mån än detsamma är för sådant ändamål obehövligt. Vidare

borde, innan försäljning äger rum av forslingsredskap, som är särskilt inrättat

för smuggling, åtgärder få vidtagas, som göra det otjänligt för användning

till sådant ändamål. Till en jämförelse må erinras örn stadgandet

i 21 § varuinförsellagen, enligt vilket förvaringspersedel må försäljas allenast

för såvitt den gjorts otjänlig att användas såsom redskap för olovlig

varuinförsel; där detta icke lämpligen kan ske, skall med persedeln förfaras

på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

De sakkunniga ha fördenskidl funnit sig böra ifrågasätta ändring av 22 §

spritinförsellagen jämväl i nu berörda avseende. En sådan ändring torde

böra gå ut på ett bemyndigande för generaltullstyrelsen att, utan hinder av

huvudregeln att förverkad egendom skall försäljas å offentlig auktion, där

särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna, att forslingsredskap

skall behållas för statsverkets räkning eller ock att med detsamma skall förfaras

på sätt styrelsen i varje särskilt fall finner lämpligt. Bemyndigandet

synes böra begränsas till forslingsredskap, som genom laga kraftägande utslag

förklarats förverkat.

Mot de sålunda föreslagna reglerna angående behandlingen av beslagtagna

forslingsredskap skulle möjligen kunna invändas, att innehavare av sådan

panträtt i förverkad farkost, som icke av domstolen förklarats skola upphöra,

skulle genom av tullverket vidtagna åtgärder kunna tillskyndas förlust,

som icke uppkommit, om farkosten försålts i befintligt skick. Till bemötande

härav må framhållas, att generaltullstyrelsen icke torde underlåta att

i dylika helt visst sällan förekommande fall tillse, att panthavare tillkommande

rättigheter vederbörligen beaktas. I

I de yttranden, som avgåvos över 1935 års betänkande, lämnades de sakkunnigas

förslag i förevarande del i allmänhet utan erinran. Förslaget tillstyrktes

av bland andra generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen. I ett par

fall framställdes emellertid anmärkningar.

Tulldirektör en i Göteborg uttalade sålunda, att en förtida försäljning av

beslagtaget forslingsredskap för tullverkets del finge anses önskvärd, därest

risk för skada å redskapet förelåge under den tid detsamma skulle vårdas

av tullverket. Örn sådan risk ej förefunnes, borde däremot lokal tullmyndighet,

med hänsyn till möjligheten att beslaget kunde hävas, ej genom

förtida försäljning frånhända ägaren det beslagtagna redskapet. — Tulldirektören

fann sig emellertid ej böra avstyrka förslaget, enär detta i allt

fall innebure en förbättring i förhållande till gällande bestämmelser.

Kommerskollegium förklarade sig, bortsett från viss anmärkning mot för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

25

slagets avfattning, icke lia något att erinra mot den föreslagna rätten till förtida

försäljning. Beträffande däremot förslaget att förverkat forslingsredskap

skulle kunna behållas för statsverkets räkning eller att med detsamma

skulle kunna förfaras på sätt generaltullstyrelsen i varje särskilt fall funne

lämpligt, yttrade kollegium:

De sakkunniga lia medgivit, att mot ifrågavarande förslag möjligen skulle

kunna invändas, att innehavare av sådan panträtt i förverkad farkost, som

icke av domstolen förklarats skola upphöra, skulle genom av tullverket vidtagna

åtgärder kunna tillskyndas förlust, som icke uppkommit, om fartyget

försålts i befintligt skick. Häremot ha de sakkunniga emellertid framhållit,

att generaltullstyrelsen icke torde underlåta att i dylika helt visst sällan förekommande

fall tillse, att panthavare tillkommande rättigheter vederbörligen

beaktades. Ehuru nämnda antagande torde få anses berättigat, synes dock

här ifrågavarande lagbestämmelse böra ur principiell synpunkt givas en sådan

avfattning att panthavare skyddas. Skydd torde därvid böra beredas

icke blott innehavare av panträtt på grund av i fartyget alltjämt bestående

inteckning utan även innehavare av sjöpanträtt, då nämligen panträtt av

sistnämnda slag icke torde upphöra genom att fartyget förklaras förverkat.

1 Till det av de sakkunniga föreslagna tredje stycket av 22 § torde sålunda

böra fogas ett tillägg av nyss angiven innebörd.

I den inom finansdepartementet upprättade promemorian anfördes i fråga

om den föreslagna rätten till förtida försäljning av beslagtagna forslingsredskap

till en början följande:

Beträffande förslaget om rätt till förtida försäljning av forslingsredskap,

som beslagtagits enligt spritinförsellagen, må erinras, hurusom en dylik rätt

sedan länge varit medgiven i tidigare författningar på hithörande område.

Redan 1835 års förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel

av varor innehöll ett stadgande, enligt vilket beslagtagna hästar kunde

säljas innan de dömts förbrutna. Motsvarande bestämmelser meddelades

sedermera med avseende å dragare och körredskap (1841) samt mindre farkoster

(1860). Varuinförsellagens regler i ämnet ansluta sig direkt till dessa

äldre bestämmelser; i och med att rätten till beslag vidgades till att avse

även jämförelsevis stora farkoster samt automobiler m. m., kommo emellertid

också reglerna örn förtida försäljning att erhålla en däremot svarande

utsträckt tillämpning.

Uppenbarligen kan ett behov av föreskrifter, som medgiva en snar försäljning

av beslagtagna forslingsredskap, föreligga likaväl då beslag verkställts

enligt spritinförsellagen som då det skett med stöd av varuinförsellagen. I

bägge fallen kan åberopas, att tullverket har ett icke oväsentligt intresse av

att snarast möjligt befrias från kostnader och ansvar för redskapens vård.

Och i den mån städerna få vidkännas särskilda utgifter för förvaring av

redskapen, föreligger för deras del ett liknande intresse. Såväl de sakkunniga

som generaltullstyrelsen ha härutöver framhållit, hurusom en förtida

försäljning i fall, då tvekan kan råda örn lagligheten av beslaget, kan vara

till gagn jämväl för redskapets ägare. Tydligen åsyftas härmed, att ägaren

därigenom skulle erhålla tillfälle att utan större lidsutdräkt återförvärva redskapet

genom inrop å tullverkets auktion. Även denna synpunkt lärer i fö- 1

1 I detta sammanhang hänvisade kollegium till sammansatta bevillnings- och första lagutskottets

utlåtande nr 1 vid 1924 Ars riksdag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

reyarandc sammanhang förtjäna ett visst beaktande, särskilt med hänsyn

därtill, att förverkandebestämmelserna i spritinförsellagen blivit så utformade»

att det ingalunda är uteslutet att jämväl den, som ej gjort sig skyldig

till något otillbörligt förfarande, kan drabbas av beslag och förverkande.1

Slutligen må framhållas att det ekonomiska utbytet då det gäller försäljning

av forslingsredskap kan tänkas bliva större, ju förr försäljningen kan äga

rum.

Örn det sålunda av olika anledningar synes befogat att även i spritinförsellagen

upptaga bestämmelser om förtida försäljning av beslagtagna forslingsredskap,

torde emellertid, på sätt de sakkunniga funnit, dessa bestämmelser

icke böra göras tillämpliga å farkoster av beskaffenhet att enligt svensk lagstiftning

kunna intecknas. Med en dylik begränsning lärer å andra sidan

den ifrågasätta rätten till förtida försäljning knappast behöva medföra några

olägenheter av nämnvärd betydelse. I varje fall saknas anledning antaga, att

nackdelarna i sådant hänseende kunna bliva andra eller större än dem, som

tilläventyrs kunna vara förenade med de motsvarande bestämmelserna i

varuinförsellagen.

De sakkunniga ha funnit obehövligt att i nu avsedda fall kräva domstols

tillstånd till försäljningen. Något dylikt krav har för motsvarande fall icke

heller uppställts i varuinförsellagen. Ehuru de sakkunnigas ståndpunkt i

denna del torde böra godtagas, kan densamma likväl synas anmärkningsvärd

i betraktande av att förtida försäljning av rusdrycker — som enligt 22 §

första stycket spritinförsellagen kan ifrågakomma, då dryckerna äro underkastade

snar förstörelse eller annan nedgång i värde — såsom regel förutsätter

tillstånd av domstol.2 Vissa skäl torde emellertid kunna anföras till

stöd för en åtskillnad i fråga örn förutsättningarna för försäljning av forslingsredskap,

å ena, samt beslagtagna drycker, å andra sidan — en liknande

åtskillnad har för övrigt gjorts även i varuinförsellagen. Och i allt fall torde

en utjämning i detta hänseende, örn en sådan anses önskvärd, närmast böra

ske genom ändring av villkoren för dryckernas försäljning.

Rörande bestämmelserna i det föreslagna tredje stycket av 22 § spritinförsellagen

anfördes i promemorian vidare:

Vad härefter angår förslaget örn bestämmelser i syfte dels att åtgärder

måtte kunna vidtagas till förhindrande att särskilt för spritsmuggling inrättat

forslingsredskap bleve i sådant skick försålt, dels att statsverket måtte erhålla

rätt att, där så funnes lämpligt, behålla förverkat forslingsredskap eller

del därav, torde även detta förslag i stort sett kunna lämnas utan erinran i

sak. Såsom en svaghet skulle möjligen kunna betecknas, att förslaget —

som även i fråga om åtgärder av förstnämnda slag begränsats till att avse

förverkat redskap — icke uttryckligen lägger hinder i vägen för en förtida

försäljning av forslingsredskap, som är särskilt inrättat för spritsmuggling.

Några praktiska olägenheter härav torde emellertid icke vara att befara, då

det måste förväntas, att generaltullstyrelsen skall tillse att möjligheten till

förtida försäljning ej begagnas på ett sätt, som skulle strida mot syftet med

de nu ifrågavarande bestämmelserna. Att nödiga förutsättningar för en kontroll

i detta avseende föreligga torde framgå därav, att tullmyndigheterna re
-

1 I detta | hänseende skiljer sig spritinförsellagen från varuinförsellagen, som låter påföljd av

förverkande inträda endast där redskapets ägare har en mer eller mindre påtaglig del i det

brott, som föranlett beslaget. Anm. i promemorian.

s Undantag härutinnan medgives för det fall, att dryckernas värde understiger 100 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

27

dan nu enligt ett av generaltullstyrelsen den 7 november 1934 utfärdat cirkulär

(Tullverkets författningssamling nr 355 år 1934) äro pliktiga att i god tid

före utlysandet av tullauktion, vid vilken beslagtagen farkost eller fordon

skall säljas, underrätta styrelsen om den tillärnade auktionen.

Kommerskollegium har uttalat, att förfoganden av nu ifrågasatt slag kunde

tänkas lända till skada för innehavare av panträtt i förverkad farkost

samt att fördenskull borde tillses, att lagbestämmelserna gåves en sådan

avfattning att panthavare skyddades. I anledning härav må anmärkas

följande.

Under förutsättningar, som angivas i 8 § 3 mom. spritinförsellagen, åligger

det domstol att i samband med beslut om farkosts förverkande förklara,

att panträtt på grund av inteckning i farkosten skall upphöra. Med

hänsyn bland annat till innehållet i detta stadgande och omständigheterna

vid dess tillkomst torde det böra antagas, att inteckningar i förverkad farkost,

vilka icke av domstolen förklarats skola upphöra, komma att fortbestå

utan hinder av förverkandet.1 Likaledes lärer det få antagas, att vissa

panträtter, vilka eljest kunna besvära farkosten, bliva bestående även efter

det farkosten förklarats förverkad.2 Att, med hänsyn till dessa förhållanden,

i spritinförsellagen upptaga ett stadgande av den innebörd, som kommerskollegium

angivit, torde emellertid icke böra ifrågakomma. I den mån

panträtt av något slag kommer att fortbestå i förverkat fartyg, följer därav,

att panthavaren alltjämt äger anlita de medel, som rättsordningen anvisar

för pantens realiserande. Att fartyget tilläventyrs icke säljes utan i

stället behålles för statsverkets räkning, kan i detta avseende icke medföra

någon ändring i panthavarens ställning. Anledning måste fördenskidl saknas

att i detta fall söka ytterligare tillgodose panthavarens intresse. Skulle

återigen pantsäkerheten äventyras exempelvis på det sätt, att tullverket,

som finner sig böra behålla endast en i fartyget insatt motor, låter uttaga

densamma med påföljd att fartyget väsentligt förlorar i värde, torde panthavaren

likaledes kunna med stöd av redan gällande rättsregler påkalla åtgärder

till sitt skydd. Uppenbart är nämligen, att ett bemyndigande för

generaltullstyrelsen att annorledes än genom försäljning förfoga över förverkad

egendom icke är avsett att möjliggöra intrång i rättsligt skyddade

intressen. I nyssnämnda fall torde sålunda panthavaren kunna i sista hand

väcka ersättningstalan gentemot tullverket.

Av det anförda framgår emellertid, att hithörande spörsmål påkalla en viss

uppmärksamhet från tullverkets sida. Det bör väl sålunda såsom regel icke

ifrågakomma, att ett av panträtt besvärat fartyg övertages för statsverkets

räkning så länge panträtten består. Jämväl torde få beaktas den antydda

möjligheten, att ersättningsskyldighet kan inträda i fall, då statsverket eljest

för egen del förfogar över fartyg, som besväras av panträtt. Att tullverket,

för den händelse dylikt fartyg är så beskaffat, att det icke kan tänkas användbart

för annat ändamål än smuggling, skulle nödgas avstå från åtgärder,

som erfordras till förhindrande av missbruk, torde dock icke böra antagas.

För övrigt synas här berörda spörsmål i praktiken knappast komma att

1 Jämför propositionen nr 228 år 1924 sid. 106 samt 125 och 126, sammansatta^ bevillnings
och

första lagutskottets samma år avgivna utlåtande nr 1 sid. 5 7 och memorial nr 2 sid.

1—3 ävensom propositionen nr 171 år 1928 sid. 25 och 26. — Jämför även rättsfall i Nytt

juridiskt arkiv, avd. I, 1931 sid. 172 ff. Anm. i promemorian.

2 lin sådan uppfattning torde lia legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut i ett den 20 januari

1928 avgjort ersättningsärende, däri — med hänsyn till omständigheterna i samband med försäljning

av ett förverkat fartyg — ersättning tillerkändes sökande, som ägde fordran vilken vid

tiden för försäljningen lär lia varit förenad med sjöpanträtt i fartyget. Anm. i promemorian.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

få någon större betydelse, särskilt som sjöpanträtterna äro underkastade

korta preskriptionstider.1

Angående förfarandet med egendom, som avses i 8 § 4 mom. spritinförsellagen,

yttrades i promemorian bland annat följande:

I de sakkunnigas betänkande har icke angivits i vad mån de nu avhandlade

bestämmelserna böra erhålla tillämpning jämväl å egendom, som avses

i 8 § 4 morn. spritinförsellagen. Närmare föreskrifter i detta hänseende

torde emellertid vara erforderliga, enär den föreslagna omredigeringen av

andra stycket i lagens 22 § måste anses oförenlig med den i 8 8 4 mom.

intagna bestämmelsen, att vad i lagen stadgas örn förverkat forslingsredskap

skall äga motsvarande tillämpning beträffande egendom, som avses i sagda

moment.

Då jämväl tillbehör till forslingsredskap torde vara att hänföra till egendom,

som omförmäles i 8 § 4 mom. spritinförsellagen, synes ur saklig synpunkt

lämpligt, att med egendom av ifrågavarande slag förfares efter samma

regler, som gälla beträffande det forslingsredskap, varå egendomen anträffats.

I enlighet härmed skulle förtida försäljning av egendomen alltid

kunna ske, då den anträffats å fartyg av mindre nettodräktighet än fem ton

eller å annat forslingsredskap än fartyg. Hinder skulle däremot ej föreligga

att, om så finnes möjligt och lämpligt, sälja egendomen och forslingsredskapet

var för sig eller vid skilda tillfällen, vare sig före eller efter förverkandefrågans

avgörande. Har återigen egendomen anträffats å fartyg, som

icke får säljas innan det förklarats förverkat, skulle försäljning av egendomen

kunna ske först sedan laga kraftvunnet utslag föreligger angående

dess förverkande.

Från den nu angivna regeln kan undantag tänkas böra ske dels på grund

av föreskrift i särskild författning dels i det fall att skeppsproviant eller

annan egendom, som anträffats å större fartyg, finnes underkastad förskämning

eller snar förstörelse. I sistämnda fall synes — om praktiskt

behov av en dylik bestämmelse överhuvud kan tänkas ifrågakomma —- försäljning

böra medgivas utan hinder av att egendomen ej är förverkad.

Bestämmelser av nu angiven innebörd torde — efter viss formell omredigering

av de sakkunnigas förslag -— kunna meddelas i andra stycket av 22 §

spritinförsellagen.

Även de i tredje stycket sistnämnda paragraf föreslagna bestämmelserna

synas böra erhålla tillämpning beträffande egendom, som avses i lagens 8 §

4 mom. Särskilt stadgande härom torde emellertid icke vara erforderligt.

Ifrågavarande stycke avser nämligen förfoganden med förverkat forslingsredskap,

och av den förut omnämnda bestämmelsen i 8 § 4 mom. bör sålunda

framgå, att dessa förfoganden kunna gälla även egendom, som omnämnes

i sagda moment.

I promemorian uttalades slutligen, att det knappast syntes erforderligt

att i anledning av det i promemorian förordade tillägget till 22 § andra

stycket spritinförsellagen göra någon ändring i fråga om stadgandet i lagens

8 § 4 mom. Däremot kunde enligt promemorian ifrågasättas, örn

icke rubriken till lagens 22 §, »Försäljning av förverkad egendom.», måste

1 I promemorian erinrades i detta sammanhang jämväl om 39 § lagen om inteckning i fartyg.

Vidare anmärktes, att det med hänsyn bland annat till detta stadgande torde kunna vara

lämpligt, att statlig myndighet i fartygsregistret infördes såsom ägare, därest förverkat fartyg

skulle behållas för statsverkets räkning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

29

anses mindre tillfredsställande i händelse förtida försäljning m. m. skulle

medgivas i föreslagen omfattning. Riktigare syntes i sådant fall vara, örn

paragrafen sades angå »Försäljning i anledning av förverkande eller beslag

m. m.».

Varken generaltullstyrelsen eller kontrollstyrelsen har framställt anmärk-Departementsning

mot vad sålunda i promemorian anförts och föreslagits. Icke heller ehtlenför

egen del har jag funnit anledning till erinran mot innehållet i promemorian

i nu förevarande hänseenden. Jag tillstyrker alltså, att 22 § spritinförsellagen

och rubriken till sagda paragraf måtte ändras i överensstämmelse

med vad i promemorian föreslagits.

Borttagande av beslagares andel i böter m. m. enligt spritinförsellagen

och varuinförsellagen.

Enligt 23 § spritinförsellagen skola utdömda böter m. m. fördelas på visst

angivet sätt. Härvid göres skillnad mellan dels sådana fall, då ansvar ådömes

för olovlig införsel av spritdrycker eller vin eller för vissa därmed likställda

brott1 (1 morn.), dels de fall då ansvar ådömes för annat brott enligt

spritinförsellagen än nyss sagts — d. v. s. huvudsakligen olovlig befattning

med olovligen införda eller olovligen tillverkade spritdrycker eller viner —

eller då, utan att ansvar ådömes, egendom enligt spritinförsellagen är förverkad

eller ersättning utgives i stället för dylik egendom2 (2 mom.).

I de förstnämnda fallen skola av ådömda böter, behållna försäljningssumman

för förverkad egendom samt belopp, som utgives i stället för dylik egendom,

två tredjedelar tillfalla beslagaren3 och återstoden kronan. Till beslagare

må dock ej utgå mer än sammanlagt 1,000 kronor av böternas belopp

och den förverkade egendomens värde. Vad som därutöver skulle belöpa

på beslagare skall ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att

användas till ändamål, som omförmäles i 19 § varuinförsellagen, d. v. s. till

uppmuntran av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit

vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande

av sådan införsel.

I de senare fallen skall fördelningen verkställas så, att en tredjedel, dock

sammanlagt högst 1,000 kronor, tillfaller beslagaren4 och en tredjedel kronan.

Återstoden skall i de fall, då fråga är örn böter, som ådömas enligt 1

1 Se 9 § spritinförsellagen, jämförd med 4 och 5 §§ varuinförsellagen.

2 Jämför 7—9 §§, 11 § samt 16—21 §§ spritinförsellagen ävensom 8 § varuinförsellagen.

3 Angående befattningshavare, som äga verkställa beslag, se 15 § spritinförsellagen. Ordet »beslagaren

> torde, örn flera personer verkställt beslag, få anses beteckna dessa personer samfällt. —

Då intet beslag verkställts och någon beslagare alltså ej finnes, torde belopp, som enligt 23 §

1 mom. spritinförsellagen skolat tillkomma beslagare, i stället böra tillfalla kronan.

4 Då intet beslag verkställts och någon beslagare alltså ej finnes, torde belopp, som enligt

23 § 2 mom. spritinförsellagen skolat tillkomma beslagare, i stället böra fördelas mellan generaltullstyrelsen

m. fl. på sätt enligt sagda moment gäller i fråga örn belopp, som ej skall tillfalla

beslagare eller kronan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

K linål. Majlis proposition nr 242.

kap. spritinförsellagen — d. v. s. böter för brott, som har samband med

olovligen införda drycker — eller om försäljningssumman för eller värdet

av egendom, som enligt samma kapitel dömes eller skolat dömas förverkad1,

ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det ändamål,

som omförmäles i 19 § varuinförsellagen, men i övriga fall fördelas med

ena hälften till generaltullstyrelsen, att användas på nyssnämnda sätt, och

med andra hälften i Stockholm till Överståthållarämbetet, i annan stad till

magistraten samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som

utfärdas av Kungl. Majit, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt

synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

I samtliga nu berörda fall gäller emellertid enligt 23 § 5 mom. spritinförsellagen,

jämfört med 19 § andra stycket varuinförsellagen, att beslagare,

som avlagt vittnesmål eller förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan, ej

må åtnjuta sådan andel i böter m. m., som eljest tillkommer beslagare; hans

andel skall i stället tillfalla kronan.

I varuinförsellagen meddelas bestämmelser om fördelning av böter m. m.

i 19 §. Även här skiljes mellan olika fall.

Huvudregeln är, att böter ävensom behållna försäljningssumman för förverkad

egendom eller belopp, som utgivits i stället för sådan egendom, skola

fördelas med två tredjedelar till beslagaren2 och återstoden till kronan. Beslagare

må dock ej utfå mer än 500 kronor av böternas belopp och 500 kronor

av den förverkade egendomens värde. Vad som därutöver belöper å

beslagare skall ställas till generaltullstyrelsens förfogande för ändamål, som

i det föregående angivits. I 17 § varuinförsellagen medgives emellertid, att

beslagtagen egendom ma dömas förverkad även då ägare eller forslare ej ertappats

eller kunnat med stämning anträffas, och för sådant fall gäller i

fråga om fördelning av försäljningssumman eller egendomens värde den avvikelse

från huvudregeln, att beslagaren och kronan — med iakttagande likvisst

av den för beslagaren föreskrivna maximeringen — erhålla hälften vardera

i stället för respektive två tredjedelar och en tredjedel. I fråga om beslagare,

som avlagt vittnesmål eller förbrutit sig vid hus- eller kroppsrannsakan,

gäller slutligen enligt varuinförsellagen detsamma som enligt spritinförsellagen.

I 1935 års betänkande erinrades (sid. 156 och 157), hurusom anmärkningar

i olika hänseenden framställts mot de nu återgivna reglerna i vad dessa

innefatta rätt för beslagare till andel i böter m. m. Sålunda hade gjorts gällande

att det ekonomiska intresse, som vore förbundet med ett större beslag,

framkallat en för arbetet mot smugglingen menlig rivalitet mellan ej mindre

vedel börande tjänstemän inbördes än även de skilda organ, som vore verk
1

Det synes ha varit avsett, att uttrycket »skolat dömas förverkad» skall täcka icke blott

fall, då egendomen förskingrats, utan även fall, då egendomen blivit förverkad annorledes än

genom domstols utslag. Jämför proposition nr 223 år 1924 sid. 61 och 75.

2 Då intet beslag verkställts och någon beslagare alltså ej finnes, torde böter och ersättningsbelopp

i sin helhet böra tillfalla kronan.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

31

samma på detta område. Vidare hade anmärkts, att ifrågavarande bestämmelser

kunnat leda till att vederbörande mera inriktat sig på själva beslagsåtgärden

än på att söka ertappa den skyldige, vilket i sin tur medfört att

möjligheten att åstadkomma fällande bevisning försvårats eller omintetgjorts.

Avsaknaden av rätt för enskild angivare att erhålla andel i böter

m. m. hade även ansetts såsom en kännbar brist. Slutligen hade bestämmelsernas

utformning givit anledning till åtskilliga erinringar.

För egen del förklarade de sakkunniga, som avgivit detta betänkande (sid.

157 och 158), att riktigheten av anmärkningarna vid verkställd undersökning

blivit i huvudsak bestyrkt. Efter övervägande av de skäl, som kunde åberopas

för och mot systemet med beslagarandelar, hade de sakkunniga kom ■

mit till den uppfattningen, att detta system vore behäftat med så allvarliga

olägenheter, att det icke borde bibehållas. De sakkunniga ansågo emellertid

lämpligt, att de ekonomiska fördelar, som vore förbundna med beslagarandelarna,

för framtiden måtte på det sätt komma vederbörande personal till

godo, att en motsvarande del av ådömda böter m. m. ställdes till myndigheternas

förfogande för att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt

fall, användas till belöning och uppmuntran av vederbörande tjänstemän

eller till ersättning för särskilda utgifter, som åsamkats dem i samband

med beslag eller utredningar rörande smugglingsbrott.

I enlighet härmed framlade de sakkunniga förslag om ändring av 23 §

spritinförsellagen och 19 § varuinförsellagen av i huvudsak följande innehåll.

Enligt bägge författningarna skulle kronans andel i böter m. m. utgöra

en tredjedel. Återstoden skulle, såvitt anginge varuinförsellagen ävensom då

fråga vore om böter enligt 1 kap. spritinförsellagen eller örn försäljningssumman

för eller värdet av egendom, som enligt samma kapitel dömdes

eller skolat dömas förverkad1, ställas till generaltullstyrelsens förfogande

för att användas på sätt för närvarande är föreskrivet i 19 § varuinförsellagen,

men i andra i spritinförsellagen avsedda fall fördelas mellan

generaltullstyrelsen samt Överståthållarämbetet, magistrat eller länsstyrelse

på sätt och för ändamål, som för närvarande är för vissa motsvarande fall

föreskrivet.

De sakkunniga anmärkte (sid. 158 och 159), att till förmån för den föreslagna

anordningen kunde åberopas att möjlighet därigenom bereddes att —

då omständigheterna gåve anledning därtill och i förhållande till nedlagt arbete

eller åsamkade kostnader — av tillgängliga medel utbetala belöning till

dem, som medverkat vid beslag eller uppdagande av och utredning om

smugglingsbrott. Genom att, på sätt föreslagits, medel i ökad utsträckning

ställdes till vederbörande myndigheters förfogande skulle också större möjlighet

erhållas att bereda ersättning åt enskilda personer.

I de yttranden, som avgåvos över betänkandet, uttalades skilda meningar

1 Härmed likställdes enligt förslaget böter, vilka udömdes för »sådan olovlig befattning med

spritdrycker och vin, som avses i 4 eller 5 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel» ävensom

värdet av egendom, som i samband med ådömande av ansvar för sådan gärning förklarades

eller skolat förklaras förverkad.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

om lämpligheten att avskaffa beslagarandelarna. Förslaget tillstyrktes av

bland andra kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och fyra länsstyrelser.

En avvisande hållning intogo däremot statskontoret, generaltullstyrelsen jämte

flertalet hörda tullmyndigheter, tre länsstyrelser m. fl.

Frågan om beslagarandelarnas avskaffande har emellertid sedermera kommit

i ett annat läge. Härom må i korthet anmärkas följande.

I den förut omförmälda, av särskilda sakkunniga år 1936 avgivna promemoria,

vilken kom att ligga till grund för statsmakternas år 1937 fattade

beslut rörande statspolisens medverkan i kampen mot den olaga rusdryckshanteringen,

framhölls, att genomförandet av det i 1935 års betänkande framställda

förslaget om beslagarandelarnas avskaffande vore en ovillkorlig förutsättning

för överförande till statspolisen av den särskilda polisverksamheten

mot olovlig sprithantering. De sakkunniga uttalade såsom sin uppfattning,

att icke någon organisation av verksamheten mot spritsmugglingen kunde fås

att tillfredsställande fungera utan beslagarandelarnas avskaffande, och framhöllo

särskilt såsom icke tillrådligt att utsätta statspolisorganisationen med

dess maktpåliggande allmänna uppgifter för den påfrestning, som beslagarandelssystemet

kunde förmodas komma att medföra även för denna organisation.

Vad sålunda anförts underströks på flera håll i de yttranden, som avgåvos

i anledning av promemorian. Jämväl myndigheter, som tidigare uttalat sig

för beslagarandelarnas bibehållande, förklarade sig icke längre vilja motsätta

sig borttagandet därav i samband med genomförandet av statspolisförslaget.

I princip tillstyrktes beslagarandelarnas borttagande eller lämnades de sakkunnigas

uttalande i denna fråga utan erinran i yttranden från bland andra

statskontoret, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.

Även generaltullstyrelsen uttalade sig nu i samma riktning, dock med

reservation av en ledamot av styrelsen.

För egen del yttrade jag — såsom framgår av den proposition i ämnet, som

förelädes riksdagen1 — att jag kommit till den uppfattningen, att borttagandet

av beslagarandelarna utgjorde en nödvändig förutsättning för att verksamheten

mot spritsmugglingen skulle kunna fås att fungera tillfredsställande, vilken

organisation som än valdes. Jag framhöll vidare, att ehuru en omläggning

av bestämmelserna rörande beslagarandelar syntes ofrånkomlig, förslag därom

ej behövde framläggas i samband med frågan örn ändringar beträffande

statspolisens verksamhet, utan lämpligen syntes få upptagas i samband med

vissa andra smugglingslagstiftningen berörande spörsmål vid 1938 års riksdag.

Mot vad sålunda anförts gjordes under riksdagsbehandlingen icke

någon erinran.

Även om frågan angående borttagandet av beslagarandelarna — i allt fall

såvitt angår spritinförsellagen — sålunda torde få anses praktiskt taget avgjord,

kvarstår emellertid spörsmålet, huru lämpligen bör förfaras med de

medel, som komma att svara mot de indragna beslagarandelarna.

1 Proposition nr 226 år 1937 sid. 39 och 40.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 242.

33

De anordningar, som i detta hänseende föreslagits i 1935 års betänkande,

föranledde vissa erinringar i yttrandena. I sitt första utlåtande framhöll

sålunda generaltullstyrelsen, att handhavandet av ett gratifikationssystem —

särskilt av den omfattning, som här avsåges — på ett sätt, som beredde full

rättvisa olika befattningshavare emellan, uppenbarligen ställde mycket stora

anspråk på de förslagsställande och beslutande myndigheterna. Även i andra

yttranden över 1935 års betänkande framställdes liknande erinringar. Svenska

polisförbundet utalade, att utdelningen av gratifikationer helt borde handhas

av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vilka hade avsevärt större förutsättningar

att allsidigt bedöma dylika ärenden och jämväl i detta avseende

åtnjöte större förtroende än någon annan myndighet.

I 1936 års promemoria framhölls, att för statspolisens del kunde i fråga

örn tilldelande av gratifikationer åt personalen anläggas synpunkter i viss

mån likartade med dem, som anförts gentemot beslagarandelarna. Då emellertid

de praktiska olägenheterna av gratifikationssystemet torde göra sig i

väsentligt mindre grad gällande och det av olika skäl icke syntes kunna undvikas,

att en övergångsanordning vidtoges genom beslagarandelarnas ersättande

med den förevarande belöningsformen, ifrågasattes i promemorian icke

någon ändring i detta hänseende i vad tidigare föreslagits.

Statskontoret sade sig, i yttrande över 1936 års promemoria, ej vilja göra

någon erinran på denna punkt, då gratifikationssystemet syntes vara tänkt

såsom en övergångsanordning. Emellertid ansåg statskontoret erforderligt

att åtgärder vidtoges, som garanterade att belöningar utdelades efter enhetliga

grunder. Ifrågavarande spörsmål vore enligt statskontorets mening av den

vikt, att det i hela sin omfattning borde göras till föremål för ny prövning.

Skulle det därvid finnas lämpligt att inom kustbevakningen och polisen fortfarande

bereda särskilda belöningar för nit i tjänsten, syntes särskilt böra

övervägas, örn så betydande medel som nu ifrågasatts vore för ändamålet

erforderliga.

Överståthållarämbetet uttalade, likaledes i yttrande över 1936 års promemoria,

såsom önskvärt, att bestämmelser genomfördes, som hindrade gratifikationers

utdelande på sådant sätt, att systemet med beslagarandelar faktiskt

bleve helt eller delvis bestående. I vad mån det lyckats vederbörande att

verkställa spritbeslag borde icke i främsta rummet vara avgörande utan i

stället den skicklighet och det nit vederbörande visat vid fullgörande av sin

tjänst i allmänhet.

I olika sammanhang har framhållits såsom synnerligen betydelsefullt, att

ersättning kunde tillerkännas enskilda personer, som medverkat vid uppdagande

av förbrytelser av ifrågavarande slag. På vissa håll anmärktes emellertid

i yttrandena, att en befogenhet i detta hänseende icke kunde utläsas

ur de föreslagna lagbestämmelserna. I 1936 års promemoria uttalades, att

det belopp — i promemorian beräknat till 10,000 kronor för år — som för

statspolisens del finge anses behövligt för gottgörelse åt enskilda personer,

vilka biträtt med upplysningar eller annorledes, borde kunna genom generaltullstyrelsen

ställas till statspolisens förfogande ur den genom beslagarande
Iiihnng

lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 212. •!

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 242•

lämås indragning förstärkta s. k. smuggelfonden. Härtill genmälte å sin

sida generaltullstyrelsen i yttrande över promemorian, att tillskotten till fonden

under senare tid starkt minskats och att styrelsen med hänsyn härtill

samt då den ökning av fonden, som kunde inträda såsom en följd av beslagarandelarnas

indragande, nu icke kunde ens tillnärmelsevis uppskattas, endast

kunde ställa i utsikt, att en del av förenämnda belopp å 10,000 kronor

komnie att tillhandahållas statspolisen.

I den inom finansdepartementet upprättade promemorian anfördes, såvitt

nu är i fråga, i huvudsak följande:

Vad först angår beslagarandelarnas borttagande kan väl statsmakternas

beslut rörande statspolisens medverkan i kampen mot den olaga rusdryckshanteringen

i och för sig endast behöva leda till en indragning av beslagarandelarna

enligt spritinförsellagen. Med hänsyn till det nära sambandet

mellan denna lag och smugglingslagstiftningen i övrigt ävensom de allvarliga

olägenheter, som visat sig förbundna med det hittillsvarande systemet

med beslagarandelar, lärer det dock stå utom all fråga, att ett upphävande

av detta system såvitt angår spritinförsellagen bör föranleda motsvarande

åtgärder även i fråga örn varuinförsellagen.

Beträffande härefter fördelningen av böter m. m. efter beslagarandelarnas

indragning har i 1935 års betänkande föreslagits, att kronan — vars andel

för närvarande i allmänhet utgör en tredjedel, enligt varuinförsellagen i vissa

fall dock hälften — skulle erhålla en tredjedel, varemot återstoden — som

för närvarande uppdelas mellan beslagaren samt generaltullstyrelsen och i

vissa fall Överståthållarämbetet, magistraten eller länsstyrelsen — skulle, för

att användas till gratifikationer m. m., tillfalla generaltullstyrelsen eller, då

fråga är om rusdrycker som icke blivit insmugglade, fördelas lika mellan generaltullstyrelsen

och någon av övriga nyssnämnda myndigheter. Detta förslag

— som alltså anknyter till vad som redan nu gäller på smugglingslagstiftningens

område och som har en viss motsvarighet även i flertalet författningar

angående alkoholhaltiga drycker — kan såsom statskontoret anmärkt,

örn detsamma varder genomfört, tänkas leda till att medel tillföras

smuggelfonden i större utsträckning än som med hänsyn till dess ändamål

kan anses lämpligt. Erinras må i sådant hänseende, att under tioårsperioden

den 1 juli 1923—den 30 juni 1933 i genomsnitt nära 100,000 kronor för år

inflöto till smuggelfonden samt att beslagarandelarna under senare hälften

av denna period uppgingo till i medeltal nära 110,000 kronor för år. Emellertid

lia tillskotten till smuggelfonden under de sista åren visat en utpräglad

nedgång, och det lärer med hänsyn härtill få anses befogat att åtminstone

tillsvidare bortse från de betänkligheter, som ur nyss angiven synpunkt kunde

anföras mot förslaget. Icke heller eljest synes något avgörande hinder

möta mot förslagets genomförande. Det är emellertid icke uteslutet, att gratifikationssystemet

kan visa sig medföra olägenheter, som påkalla att frågan

örn dess bibehållande på förevarande område framdeles bör tagas under förnyat

övervägande.

Vad angår fördelningen av gratifikationer ur smuggelfonden synes för ernående

av ett rättvist resultat vara lämpligt, att generaltullstyrelsen i erforderlig

utsträckning samråder med vederbörande länsstyrelser. Härigenom

lärer också kunna undvikas, att olika myndigheter var på sitt håll besluta

tilldela gratifikationer åt en och samma befattningshavare. Beträffande grunderna

för gratifikationernas utdelande torde såsom Överståthållarämbetet anfört

avgörande betydelse böra fästas vid den skicklighet och det nit veder
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

35

börande befattningshavare visat vid fullgörande av sin tjänst i allmänhet;

gratifikationerna böra däremot icke få karaktären av belöning för verkställda

beslag.

Såsom förutsatts i 1935 års betänkande torde smuggelfonden böra få anlitas

för utbetalande av belöningar eller ersättning även åt enskilda personer,

som inlagt särskild förtjänst örn uppdagande av smugglingsbrott eller på

grund av lämnat biträde haft särskilda kostnader. För den händelse lagtextens

avfattning icke skulle anses medgiva utbetalningar av nu ifrågavarande

slag, torde ett förtydligande härutinnan böra ske. — I den mån förhållandena

det medgiva torde medel ur smuggelfonden kunna för nu angivet ändamål

ställas till statspolisens förfogande.

Vad till sist angår förfarandet med de medel, som enligt spritinförsellagen

kunna tilldelas länsstyrelserna m. fl., skola dessa — helt visst obetydliga —

belopp användas på samma sätt som är föreskrivet beträffande vissa bötesandelar

m. m. enligt åtskilliga andra rusdrycksförfattningar, eller sålunda

lill uppmuntran av polismän, som ådagalagt synerligt nit vid beivrande av

olovlig rusdryckshantering. Närmare regler angående fördelningen av dylika

medel återfinnas i en särskild kungörelse den 16 december 1921 (nr 728) .*

Såsom framgår såväl av ifrågavarande lagbestämmelser som av nämnda kungörelse

måste en utbetalning till enskilda personer i dessa fall anses utesluten.

En ändring på denna punkt — som, om en sådan överhuvud varit åsyftad

i 1935 års betänkande, skulle kräva jämkning av ett stort antal författningsbestämmelser

— torde emellertid knappast vara påkallad, helst som i

flertalet av de ifrågavarande författningarna alltjämt medgives, att andel i

böter kan tilldömas angivare.

I enlighet med vad sålunda anförts hade i de vid promemorian fogade lagutkasten

upptagits stadganden om fördelning av böter m. m., i huvudsak

överensstämmande med vad därutinnan föreslagits i 1935 års betänkande,

dock att beträffande den s. k. smuggelfonden förordats, att inflytande medel

skulle få användas »till uppmuntran av tulltjänsteman och polismän,

som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller eljest

till ändamål, ägnat att främja upptäckandet av eller motverka sådan införsel.

»1 2

Mot innehållet i departementspromemorian i nu berörda hänseenden har

från kontrollstgrelsens sida ej framställts någon erinran. Generaltullstyrelsen

åter säger sig lia funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande av principiell

innebörd endast såvitt angår de i promemorian berörda grunderna för

tilldelande åt tjänstemän av gratifikationer ur smuggelfonden. Styrelsen anför

härutinnan följande:

I promemorian har, under hänvisning till yttrande av Överståthållarämbetet,

framhållits, att avgörande betydelse vid gratifikationernas utdelande

borde fästas vid den skicklighet och det nit vederbörande befattningshavare

visat vid fullgörande av sin tjänst i allmänhet, varemot gratifikationerna

icke borde få karaktären av belöning för verkställda beslag. Enligt styrelsens

uppfattning låter det sig knappast göra att härutinnan uppdraga några

mera bestämda allmänna riktlinjer för tillämpningen av de föreslagna be
1

Jämför även kungörelsen den 2U juni l''J21 nr 277.

2 Nu »lill uppmuntran---varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande

av sådan införsel».

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Departements
chefen.

stämmelserna i ämnet. Väl anser jämväl styrelsen det vara uppenbart, att

gratifikationerna icke böra bliva beroende av i vad mån det lyckats vederbörande

att verkställa beslag. Denna åsikt har även kommit till uttryck i

det år 1935 framlagda sakkunnigbetänkande, där beslagarandelarnas borttagande

förordats. Tydligt är å andra sidan, att gratifikationerna icke böra

utdelas på sådant sätt och efter sådana grunder, att de mera få karaktären

av en löneförstärkning vid visst slag av tjänstgöring än av en uppmuntran

för ådagalagt synnerligt nit i tjänsten. För att gratifikationssystemet skall

kunna få ett verkligt värde såsom ersättning för beslagarandelssystemet, synes

det bliva erforderligt, att tilldelandet av gratifikationer i viss omfattning

sker i anslutning till inträffade särskilda fall, då smuggling blivit upptäckt

eller förhindrad, varvid det, oavsett huruvida eller av vem beslag blivit

verkställt, bör prövas, i vad mån olika tjänstemän genom sin medverkan

gjort sig förtjänta av särskild uppmuntran. Vidare bör det icke vara uteslutet,

att gratifikation tilldelas tjänstemän exempelvis i förekommande fall,

då omständigheterna föranlett ett särskilt ansträngande eller ihållande arbete,

utan att dock något direkt påvisbart resultat vare sig i form av beslag

eller eljest ernåtts.

För egen del vill jag — i överensstämmelse med den uppfattning, som jag

redan i annat sammanhang haft tillfälle uttala — tillstyrka, att rätten för beslagare

att åtnjuta andel i böter m. m. enligt spritinförsellagen nu måtte upphävas

och att, såsom en följd härav, motsvarande ändring måtte genomföras

även beträffande varuinförsellagen. Den omläggning av nu gällande regler

om fördelning av böter m. m., som härav betingas, torde böra ske i väsentlig

överensstämmelse med de förslag, som härutinnan framställts i 1935 års betänkande

och den inom finansdepartementet upprättade promemorian. Sålunda

synes den andel i böter m. m., som jämlikt ifrågavarande lagar skall

tillkomma kronan, böra bestämmas till en tredjedel, och torde återstoden få

ställas lill vederbörande myndigheters förfogande för att användas till gratifikationer

m. m., allt i enlighet med grunder, som — i anslutning till nyssnämnda

förslag — torde böra i författningarna närmare angivas.

I syfte att smuggelfonden må kunna anlitas för utbetalande av belöningar

eller ersättning åt enskilda personer, som inlagt särskild förtjänst om uppdagande

av smugglingsbrott eller på grund av lämnat biträde haft särskilda kostnader,

torde de i 19 § varuinförsellagen meddelade föreskrifterna angående

ändamålet med fonden böra jämkas på sätt föreslagits i departementspromemorian.

Av skäl, som i promemorian angivits, lärer det däremot icke böra

ifrågakomma att meddela några nya bestämmelser i syfte att jämväl medel,

som enligt gällande föreskrifter skola användas till uppmuntran av polismän

för ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdryckshantering, måtte

kunna tagas i anspråk för utbetalning till enskilda personer. — Det torde

böra förutsättas, att generaltullstyrelsen skall för varje budgetår ur smuggelfonden

ställa ett skäligt belopp till statspolisens förfogande för att användas

till ersättning och belöningar åt enskilda personer.

Vad slutligen angår grunderna för utdelning ur smuggelfonden av gratifikationer

åt tjänstemän kan jag i huvudsak ansluta mig till de synpunkter, som

generaltullstyrelsen härutinnan anfört. För egen del vill jag endast tillägga,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

37

att det synes lämpligt, att styrelsen — på sätt i departementspromemorian uttalats

— i gratifikationsärenden samråder med vederbörande länsstyrelser i

den mån så anses erforderligt.

De nu förordade reglerna kunna, såsom i departementspromemorian anmärkts,

tänkas leda till att medel tillföras smuggelfonden i större utsträckning

än som kan anses lämpligt. Med hänsyn bland annat härtill är det

icke uteslutet, att hithörande spörsmål framdeles måste upptagas till förnyat

övervägande.

Övriga spörsmål. Förslag till lagar i ämnet.

I yttranden över 1935 års betänkande och 1936 års promemoria hade i vissa

fall framställts önskemål om ändringar i smugglingslagstiftningen jämväl i

andra avseenden än som i det föregående berörts. Så hade exempelvis på

några Lall anmärkts, att frågan om en reformering av åklagarväsendet i tullmål

hade bort bliva föremål för utredning, därvid man ansett att åtal i dylika

mål borde anhängiggöras och utföras av allmän åklagare i stället för, såsom

nu är regel, av särskild tullåklagare. Vidare hade kontrollstyrelsen framfört

ett tidigare framställt förslag, att bestämmelser borde meddelas om vidgad rätt

att förfölja utländska spritsmugglingsfartyg på internationellt vatten. I den

inom finansdepartementet upprättade promemorian gjordes gällande, att

ifrågavarande ändringsyrkanden för närvarande antingen icke kunde eller

icke borde komma under övervägande. Vad därutinnan anfördes har i yttrandena

över promemorian icke föranlett någon erinran. Anmärkas må emellertid,

att generaltullstyrelsen, utan att nu vilja framställa något yrkande, i

sitt yttrande berörde vissa förhållanden, som tidigare — år 1932 — föranlett

ändringsförslag från styrelsens sida.

En omläggning av åklagarväsendet i tullmål kan uppenbarligen icke ske

utan närmare utredning. Då behovet av en dylik ändring knappast lärer vara

alltför trängande, har jag funnit detta spörsmål icke böra upptagas till prövning

i samband med frågan om fortsatt giltighet av spritinförsellagen. Icke.

heller eljest har jag, utöver vad i det föregående omnämnts, funnit anledning

nu föreslå någon ändring i spritsmugglingslagstiftningen.

I enlighet med av mig nu angivna grunder ha — i väsentlig överensstämmelse

med de inom finansdepartementet utarbetade lagutkasten — inom sagda

departement upprättats förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2:o) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr

463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

till fällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten; samt

4:o) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den 8

juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel.

Beträffande de under l:o) och 4:o) omnämnda förslagen må i korthet anmärkas

följande.

Förslaget till lag om fortsatt giltighet av spritinförsellagen.

I spritinförsellagen återfinnas de viktigaste reglerna angående fördelning av

böter m. m. för närvarande i 23 § 1 och 2 mom. I 5 mom. samma paragraf

föreskrives, att stadgandet i 19 § andra stycket varuinförsellagen, enligt vilket

beslagare i vissa fall går förlustig andel i böter m. m., skall äga motsvarande

tillämpning jämväl med avseende å spritinförsellagen. Bestämmelser i sistnämnda

hänseende bliva uppenbarligen obehövliga, därest de nu ifrågasatta

ändringarna skola genomföras, och 5 mom. bör följaktligen upphävas. -— I

det lagförslag, som fogats till 1935 års betänkande, hade under 23 § 1 mom.

uI‘Ptagils föreskrifter angående fördelning av »böter, vilka ådömts för brott,

varom i denna lag sägs, så ock av behållna försäljningssumman för egendom,

som jämlikt lagen är förverkad, ävensom av belopp, som utgives i stället för

dylik egendom---—». Motsvarande föreskrifter hade i 2 mom. meddelats

beträffande »böter, vilka ådömas för sådan olovlig befattning med spritdrycker

och vin, som avses i 4 eller 5 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel,»

samt »värdet av egendom, som i samband nied ådömande av ansvar för sådan

gärning förklaras eller skolat förklaras förverkad». I det nu föreliggande förslaget

ha här ifrågavarande bestämmelser angående fördelning av böter m.

m. upptagits i 1 morn., varför 2 mom. ansetts böra upphävas. Beträffande

innehållet i förslagets 23 § 1 mom. må i övrigt anmärkas följande. Med uttrycket

»förverkad egendom» har avsetts att beteckna egendom, som blivit förverkad

enligt spritinförsellagen eller, på grund av stadgandet i 9 §, jämlikt bestämmelse

i varuinförsellagen. Till »stadgande i 1 kap.» spritinförsellagen är

uppenbarligen att hänföra jämväl lagens 9 §. Orden »skolat dömas förverkad»,

som även återfinnas i nuvarande 23 § 2 mom. andra stycket, torde få anses

åsyfta såväl de fall, då egendom som skolat bliva förverkad har förskingrats,

som fall, då egendom blivit förverkad annorledes än genom domstols

utslag. De här ifrågavarande ordalagen kunna väl icke anses fullt tillfredsställande;

med hänsyn till att samma uttryck förekommer jämväl i andra

sammanhang har någon omformulering emellertid ej synts böra ske. — Beträffande

slutligen övergångsbestämmelserna må följande anföras.

I 1935 års betänkande hade (sid. 159), i anslutning till ett uttalande inom

lagrådet1, föreslagits att de förordade nya bestämmelserna i spritinförsellagen

och varuinförsellagen angående fördelning av böter m. m. icke skulle tillämpas

därest sakfällande utslag meddelats före lagändringarnas ikraftträdande.

I enlighet härmed hade i det vid betänkandet fogade förslaget till lag om änd
-

1 Jämför proposition nr 5 år 1933, sid. 16.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

39

ringar i spritinförsellagen upptagits ett stadgande av innehåll, att om före

lagens ikraftträdande meddelats sakfällande utslag, vad i 23 § stadgades icke

skulle äga tillämpning. I det vid departementspromemorian fogade lagutkastet

angående ändringar i spritinförsellagen hade i nu förevarande hänseende

föreslagits ett stadgande av innehåll, att om före lagens ikraftträdande

böter ådömts, egendom förklarats förverkad eller belopp, svarande mot egendomens

värde, utdömts, äldre bestämmelser angående fördelning av böter

m. m. fortfarande skulle tillämpas, ändå att frågan om böternas ådömande,

egendomens förverkande eller gäldande av dess värde icke slutligen avgjorts

vid tiden för lagens ikraftträdande. På sätt generaltullstyrelsen anmärkt lärer

ett stadgande, sådant som det i lagutkastet upptagna, emellertid knappast

vara tillämpligt å de fall, då förordnande enligt 17 § spritinförsellagen meddelats

därom, att beslag skall tillsvidare bestå, och förverkande därefter inträder

omedelbart i och med utgången av den tidsfrist, som i 18 § är fastställd

för anmälan av missnöje med beslaget. På grund härav har ifrågavarande

övergångsbestämmelse omredigerats i syfte att de nuvarande fördelningsreglerna

må bliva tillämpade jämväl i fall, då egendom annorledes än genom

domstols utslag blivit förverkad före den 1 juli 1938.

Förslaget till lag om ändringar i varuinförsellagen.

Ändringen i 12 § 2 mom. — som tillkommit i anledning av förslag i departe-*

mentspromemorian och generaltullstyrelsens däröver avgivna yttrande —

sammanhänger med den inledningvis berörda omorganisationen av kustbevakningen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har

här uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 11 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 28

januari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)

örn utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg

till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den 8 juni

1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

hovrättsassessorn Erik Söderlund.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

41

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 12 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena ävensom

cheferna för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 mars 1938 avgivna utlåtande

över de den 28 januari 1938 till lagrådet remitterade förslagen till

l:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin;

2:o) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr

463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med

tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin

till svenskt territorialvatten; samt

4:o) lag angående ändrad lydelse av 12 § 2 mom. och 19 § lagen den

8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 242.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:296 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen. s. 4 i texten
  2. 1LU 1938:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 s. 1 i texten